Juridiska institutionen

Vårterminen 2013

Examensarbete i barnrätt

30 högskolepoäng

Hemundervisning

En översyn av skollagen och dess förenlighet med

Europakonventionen och barnkonventionen

Författare: Kristin Arve

Handledare: Professor Anna Singer

2

3

Sammanfattning

Denna uppsats har till syfte att granska och analysera möjligheten att beviljas rätt att

fullgöra skolplikten genom hemundervisning i 24 kap. 23 § SkolL. Analysen görs i

ljuset av Europakonventionen och barnkonventionen.

I och med den nya skollagen från 2010 skärptes regleringen av hemundervisning

genom att ett nytt krav på ”synnerliga skäl” infördes. Det är inte längre möjligt att

hemundervisa av religiösa eller filosofiska anledningar, vilket enligt förarbetena

motiveras av att en sådan möjlighet inte behövs då skolundervisning enligt gällande

skolförfattningar ska vara allsidig och saklig och därmed utformad så att alla kan delta.

Uppsatsen åskådliggör hur regleringen avseende hemundervisning skapar

intressekonflikter och ställer olika fri- och rättigheter mot varandra.

Europakonventionen har tolkats som ett stöd för en rätt till hemundervisning i

lagstiftningsarbetet till tidigare gällande skolförfattningar. Senare praxis från

Europadomstolen tyder dock på att den svenska regleringen av hemundervisning kan

anses ligga inom ramen för Sveriges ”margin of appreciation” och inte kan anses vara

en oproportionerlig rättighetsinskränkning. Rätten till utbildning i barnkonventionen

kan tolkas på flera sätt och dessa tolkningar ger olika förhållningssätt till

hemundervisning. För att utreda vilken tolkning som ska ges betydelse i förhållande till

24 kap. 23 § SkolL görs i uppsatsen bland annat en avvägning mellan skyddsvärdet i

rätten att avstå från statligt anordnad utbildning och det i rätten att skyddas mot

diskriminering på grund av sina föräldrars uttryckta åsikter eller tro. Vidare diskuteras

intressekonflikten mellan statlig kontroll och individuell frihet som regleringen av

hemundervisning skapar och förhållandet mellan barns och föräldrars rättigheter,

särskilt vad gäller rätten till samvets- och religionsfrihet.

Den rättspolitiska argumentationen i uppsatsen resulterar i slutsatsen att skollagens

restriktiva reglering av hemundervisning kan anses gynna barns rätt till en likvärdig

utbildning. Förarbetenas tolkning av synnerliga skäl befaras dock leda till kränkningar

av barns rätt till religionsfrihet enligt barnkonventionen eftersom barn vars rätt kränks i

skolmiljön saknar möjligheter att utbildas i hemmet istället. Kammarrättsfallet mellan

syskonen Namdar och stadsdelsnämnden Majorna-Linné, som analyseras inom ramen

för uppsatsen, är ett belysande exempel på en sådan situation.

4

Abstract

The purpose of this thesis is to examine and analyse the possibilities of being granted

the right to fulfil the compulsory school attendance through home education in chapter

24 § 23 of the Swedish Education Act. The analysis is done in the light of the European

Convention on Human Rights and the Convention on the Rights of the Child.

The new Education Act from 2010 brought with it a more restrictive regulation of

home schooling through a new requirement for extraordinary reasons. It is no longer

possible to home school by religious or philosophical reasons. The motive behind the

regulation is that home schooling is no longer needed since school education has to be

comprehensive and objective and therefore made for everyone.

The European Convention has, in the preparatory work of former education acts,

been interpreted as a support for home schooling. More recent cases from the European

Court of Human Rights indicate that the Swedish regulation of home schooling falls

within Sweden’s “margin of appreciation” and does not deprive a right in a

disproportionate manner. The thesis illustrates how different interpretations of the right

to education in the Child Convention give different approaches to home schooling. To

examine which interpretation that should be given significance in relation to chapter 24

§ 23 in the Education Act, the protection value of the right to waive state provided

education and that of the right to protection against discrimination on the basis of the

opinions or beliefs of the child’s parents are weighed against each other. Further, the

regulation’s relation to the conflict of interest between state control and individual

freedom is discussed as well as the relationship between the child’s and the parent’s

rights, especially considering the right to freedom of conscience and religion.

The legal-political argumentation in the thesis results in the conclusion that the

restrictive regulation of home schooling in the Education Act can be considered as

promoting the child’s right to an equivalent education. However, the interpretation of

”extraordinary reasons” made in the preparatory work may result in violations of the

child’s right to freedom of conscience and religion since the children whose right is

violated in school do not have the opportunity to become home schooled as an

alternative. The administrative court of appeal case between the Namdar siblings and

the District Committee Majorna-Linné, which is analysed as part of the thesis, is an

illustrative example of such a situation.

5

Prolog

Högsta förvaltningsdomstolens beslut i målet mellan syskonen Namdar och Göteborgs

kommun meddelades den 1 juli 2013.1 Eftersom beslutet kom när uppsatsen redan var

skriven var det inte möjligt att inkludera avgörandet i uppsatsen. I denna prolog ska

dock kort redogöras för domstolens bedömning. För en grundlig redogörelse av

förhållandena i målet, se avsnitt 3.2.1. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att

det nya rekvisitet i 24 kap. 23 § SkolL innebär en ”avsevärd skärpning av reglerna” och

kom till slutsatsen att förutsättningar för att medge rätt att fullgöra skolplikten genom

hemundervisning inte förelåg. Att syskonens religiösa övertygelser ställer särskilda krav

på skolan och att barnen behöver att särskilt skydd mot kränkningar ansågs inte utgöra

sådana synnerliga skäl som krävs enligt 24 kap. 23 § SkolL. Beslutet motiverades av att

skolutbildningen visserligen måste anpassas efter syskonens speciella förutsättningar

men att en grundläggande princip i skollagen är att en situation som den föreliggande

ska skötas inom ramen för den allmänna skolan. Högsta förvaltningsdomstolen

påpekade att det faktum att syskonen har medgivits rätt till hemundervisning tidigare

inte har någon betydelse eftersom ett sådant medgivande endast ges för ett år i taget och

lagregleringen har ändrats sedan de tidigare medgivandena. I beslutet hänvisade

domstolen vidare till sin egen praxis i RÅ 1990 ref. 111 och RÅ 1990 ref. 60 och

betonade därvid att ett medgivande till hemundervisning måste ske genom en

individuell avvägning som bl.a. är beroende av elevens ålder. Målet avskrevs mot

bakgrund av att tiden som ansökan avsåg hade löpt ut.

Kristin Arve, Uppsala, juli 2013

Tack

Stort tack till min praktikplats Barnombudsmannen för inspirationen, till min

handledare professor Anna Singer för de goda råden, till min familj för allt stöd och för

markfästet, till mina vänner för att ni har funnits där i vått och torrt, och till Pierre för

uppmuntran och självförtroende.

Kristin Arve, Uppsala, juni 2013

1 Mål nr 6107-12, Högsta förvaltningsdomstolens beslut meddelat den 1 juli 2013.

6

7

Innehållsförteckning

Sammanfattning ..................................................................................................... 3

Abstract .................................................................................................................. 4

Prolog ..................................................................................................................... 5

Tack ........................................................................................................................ 5

Innehållsförteckning ............................................................................................... 7

Förkortningar .......................................................................................................... 9

1 Inledning ............................................................................................................ 11

1.1 Bakgrund ..................................................................................................... 11

1.2 Syfte och frågeställningar ........................................................................... 12

1.3 Avgränsningar ............................................................................................ 13

1.4 Metod och material ..................................................................................... 13

1.5 Terminologi ................................................................................................ 14

1.6 Disposition .................................................................................................. 15

2 Skollagen ........................................................................................................... 16

2.1 Allmänt ....................................................................................................... 16

2.1.1 Några utgångspunkter ......................................................................... 16

2.1.2 Skolplikt, rätt till utbildning och deltagande i utbildning ................... 16

2.1.3 Utbildningens syfte och utformning ................................................... 17

2.1.4 Vårdnadshavarens, huvudmannens och statens ansvar ....................... 18

2.1.5 Icke-konfessionell undervisning ......................................................... 19

2.2 Fullgörande av skolplikten på annat sätt .................................................... 20

2.2.1 Reglering ............................................................................................. 21

2.2.2 Historik ............................................................................................... 22

2.2.3 Motiv till lagändringen och mottagande ............................................. 25

2.3 Sammanfattning .......................................................................................... 27

2.4 Reflektioner angående den förändrade inställningen till hemundervisning 28

3 Praxis ................................................................................................................. 31

3.1 Allmänt ....................................................................................................... 31

3.2 Syskonen Namdar mot Stadsdelsnämnden Majorna Linné ........................ 31

3.2.1 Rättsfallsreferat ................................................................................... 31

3.2.2 Rättsfallsanalys ................................................................................... 33

4 Europakonventionen och barnkonventionen ..................................................... 36

8

4.1 Hemundervisning i ljuset av Europakonventionen ..................................... 36

4.1.1 Allmänna utgångspunkter ................................................................... 36

4.1.2 Art. P1-2 i Europakonventionen ......................................................... 37

4.1.3 Art. 9 i Europakonventionen ............................................................... 45

4.2 Hemundervisning i ljuset av barnkonventionen ......................................... 46

4.2.1 Allmänna utgångspunkter ................................................................... 46

4.2.2 Art. 28 och 29 i barnkonventionen ..................................................... 47

4.2.3 Art. 14 i barnkonventionen och förhållandet mellan barn, föräldrar och

stat i barnkonventionen ....................................................................................... 50

5 Den svenska regleringen och internationella åtaganden ................................... 55

5.1 Analys utifrån Europakonventionen och barnkonventionen ...................... 55

5.1.1 Europakonventionen ........................................................................... 55

5.1.2 Barnkonventionen ............................................................................... 58

5.2 Statens roll, föräldrarnas ansvar och barnets rätt ........................................ 61

5.2.1 Individens rätt mot staten .................................................................... 61

5.2.2 Föräldrarnas rätt och barnets rätt ........................................................ 63

6 Avslutning ......................................................................................................... 67

6.1 Rättspolitiska intressen ............................................................................... 67

6.2 Den svenska regleringens lämplighet ......................................................... 67

6.3 Övergripande slutsatser .............................................................................. 70

Källförteckning ..................................................................................................... 73

Offentligt tryck ................................................................................................. 73

Praxis ................................................................................................................ 74

Europadomstolen ......................................................................................... 74

Europakommissionen ................................................................................... 74

Svenska domstolar ....................................................................................... 75

Litteratur ........................................................................................................... 75

Internationella dokument .................................................................................. 77

Övrigt ................................................................................................................ 78

Internet ......................................................................................................... 78

9

Förkortningar

Art. P1-2 Artikel 2 i Europeiska konventionen om skydd

för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna tilläggsprotokoll 1

Barnrättskommittén Förenta Nationernas barnrättskommitté

Barnkonventionen Förenta Nationernas konvention om barnets

rättigheter

Ds Departementsserien

Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga

rättigheterna

Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna

Europakommissionen Europarådets kommission för de mänskliga

rättigheterna

FN Förenta Nationerna

FN:s särskilda rapportör FN:s särskilda rapportör för rätten till

utbildning

Läroplanen för grundskolan Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och

fritidshemmet (Lgr11)

Prop. Proposition

RF Regeringsformen (1974:152)

RÅ Regeringsrättens årsbok

SkolL Skollagen (2010:800)

SOU Statens offentliga utredningar

10

11

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, vilken som utgångspunkt fullgörs i en

offentlig eller fristående skola. Under vissa förutsättningar har det dock varit möjligt att

fullgöra skolplikten i hemmet genom s.k. hemundervisning. De krav som har ställts för

medgivande till rätt till hemundervisning i tidigare lagreglering har varit att

hemundervisningen framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars

står barnet till buds och att behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses.2 År 2010

trädde den nya skollagen i kraft och med den en förändrad reglering av

hemundervisning. Den nya regleringen om fullgörande av skolplikten i hemmet

återfinns i 24 kap. 23 § skollagen (2010:800, härefter förkortad SkolL) och är mer

restriktiv än den har varit i äldre lagstiftning. Förutom de förutsättningar för ett

medgivande till hemundervisning som har överflyttats från den tidigare gällande lagen

infördes ett krav på att synnerliga skäl måste föreligga. Enligt förarbetena till den nya

lagen ska det inte längre vara möjligt för föräldrar att av religiösa eller filosofiska skäl

utbilda sina barn i hemmet.3 Önskan hos en förälder att hemundervisa sitt barn kan

bottna i allt från att barnet är utsatt för kränkande behandling i skolan, har skolfobi, är

artister på turné eller att föräldrarnas professionella liv gör att familjen måste resa runt

mycket, till att ha sin grund i just religiösa eller filosofiska övertygelser.4 Föräldrarna

kan också tvivla på skolans kapacitet att ge barnen en tillfredsställande utbildning, vara

oroliga över skolans miljö eller vilja skydda sitt barn mot statlig indoktrinering.

De nya reglerna mötte motstånd redan under lagstiftningsarbetet, vilket illustreras

av att det inkom 60 spontana remissyttranden från privatpersoner angående

hemundervisning på Skollagsberedningens förslag i departementspromemorian Den nya

skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet.5 Bestämmelsen om fullgörande av

skolplikt i hemmet har efter sitt ikraftträdande utlöst stor debatt i media, inte minst i och

med en uppmärksammad dom där kammarrätten i Göteborg gav fyra judisk-ortodoxa

2 Se 10 kap. 4 § 1 st. Skollag (1985:1100). 3 Prop. 2009/10:165, s. 523. 4 Jällhage, Över 100 barn undervisas av föräldrarna, Dagens Nyheter 2008-06-16 (2013-06-10),

http://www.dn.se/nyheter/sverige/over-100-barn-undervisas-av-foraldrarna/ . 5 Dvs. Ds 2009:25, Prop. 2009/10:165, s. 1069.

12

syskon rätt att få hemundervisning.6 Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat

prövningstillstånd i målet.7

Debatten har fått stora proportioner inte bara för att lagen har stor betydelse för de

familjer som den berör utan också för att den aktualiserar en mängd mänskliga fri- och

rättigheter. Hemundervisning aktualiserar både föräldrars och barns rättigheter,

tydliggör problematiken som uppstår då dessa rättigheter hamnar i konflikt med

varandra och sätter fingret på ideologiska frågor om vilken roll staten ska ha i

förhållande till barnet och dess föräldrar. Det är därför av intresse att reda ut vad lagen

innebär och vilken ledning som kan hämtas i internationell rätt.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att granska och analysera bestämmelsen om annat sätt att

fullgöra skolplikten i 24 kap. 23 § SkolL, särskilt i ljuset av Europeiska konventionen

om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen) och FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Fokus kommer att ligga på de gränsdragningsproblem som rekvisitet ”synnerliga skäl”

skapar. För att uppfylla syftet kommer såväl svensk rätt som internationell rätt att

beskrivas och utredas.

Bland annat kommer följande frågeställningar att ligga till grund för uppsatsen:

- Hur är den svenska skollagstiftningen uppbyggd? Redogörelse för de

bestämmelser som har betydelse för analysen av 24 kap. 23 § SkolL.

- Vilka förändringar innebär den nya regleringen av hemundervisning? Vad var

bakgrunden till den nya regleringen? Vad blir konsekvenserna av denna?

- Analys av kammarrättens dom i målet syskonen Namdar mot Stadsdelsnämnden

Majorna-Linné. Vad innebär domen och vilka konsekvenser kan den komma att

få?

- Vilken inställning till hemundervisning går att utläsa från Europakonventionen

och barnkonventionen?

6 Mål nr. 76-12, Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012. 7 Högsta förvaltningsdomstolen, Prövningstillstånd mål nr 6107-12, (2013-05-17),

http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Provningstillstand/Ovriga-mal/.

13

- Tillgodoser skollagens bestämmelse de rättigheter barn är tillförsäkrade i

barnkonventionen? Och överensstämmer regleringen med Europakonventionen

samt dess tilläggsprotokoll? Analys av 24 kap. 23 § SkolL i ett

rättighetsperspektiv, framförallt utifrån intressekonflikterna mellan individ och

stat samt mellan barn och föräldrar.

- Är regleringen lämplig i ett rättspolitiskt perspektiv?

1.3 Avgränsningar

Eftersom det endast är elever i grundskolan som berörs av regleringen av

hemundervisning är det denna grupp av barn som står i fokus. Uppsatsen behandlar inte

skollagens reglering av grundsärskolan, specialskolan och sameskolan.

I denna uppsats ligger fokus på hemundervisning av religiösa eller filosofiska

anledningar då dessa fall skapar intressanta motsättningar mellan olika intressen och

rättigheter. Av denna anledning är det rätten till utbildning och till skydd för tanke-,

samvets- och religionsfrihet som kommer att vara i centrum för analysen medan

exempelvis rätten till respekt för privatliv och familjeliv inte kommer att behandlas,

trots att den kan anses ha relevans i sammanhanget.

Rätten till utbildning stadgas i flera internationella instrument. Förevarande uppsats

kommer enbart att behandla Europakonventionen och barnkonventionen.

Barnkonventionen har valts då det är den enda konventionen som slår fast barnets

rättigheter medan Europakonventionen har relevans som den enda konvention som har

inkorporerats i svensk lag. Europakonventionen är också den rättighetsreglering som har

diskuterats i lagstiftningsarbetet vad gäller bestämmelsen om hemundervisning.

För att undvika att uppsatsen blir för omfattande har en avgränsning också gjorts så

att grundlagen och lag (1998:1593) om trossamfund inte kommer att behandlas, trots att

de i delar har relevans för ämnesområdet.

1.4 Metod och material

I uppsatsen har till stora delar en rättsdogmatisk metod använts.8 Den del av uppsatsen

som utreder skollagen har därför utnyttjat rättskällorna lagtext, förarbeten, praxis och

doktrin, som har givits vikt i nämnda ordningsföljd. Avsnitten som behandlar

Europakonventionen och barnkonventionen utgår, enligt internationella principer för

konventionstolkning, från praxis och doktrin och inte från förarbeten, då dessa s.k.

8 Se Peczenik, Aarnio & Bergholtz, Juridisk argumentation – En lärobok i allmän rättslära, s. 131 f.

14

travaux préparatoires har liten betydelse.9 De deskriptiva delarna och de analytiska

delarna är delvis sammanvävda men analysen sker framförallt i kapitel 5 och 6 och

grundar sig där på de slutsatser som har nåtts vid utrönandet av gällande rätt i de

tidigare kapitlen. I det avslutande kapitlet sker dessutom en kortare rättspolitisk

diskussion.

Till följd av uppsatsens frågeställningar är många rättskällor skrivna på engelska.

För att undvika feltolkningar har jag ibland inkluderat den engelska texten eller ordet i

uppsatsen. Vad gäller materialet om Europakonventionen är det den översättning av

konventionen som har inkorporerats i svensk lag som har använts och för översättning

av övriga texter har vägledning ofta hämtats från den översättning av ord som återfinns i

Danelius10

.

Den praxis som används för att klargöra 1985 års lag är enbart från Regeringsrätten

(nu Högsta förvaltningsdomstolen) medan för den nya skollagen tas upp praxis från

kammarrätterna, eftersom det ännu inte kommit något avgörande från Högsta

förvaltningsdomstolen. Eftersom kammarrättsavgöranden inte kan tillmätas så stor

betydelse,11

behandlas dessa avgöranden endast i syfte att analysera hur domstolen har

tolkat lagen och dess förarbeten och inte som prejudikat i argumentationen för en viss

tolkning av lagstiftningen.

1.5 Terminologi

Begreppet barn används i samma bemärkelse som i barnkonventionen. Enligt art. 1 är

barn varje människa under 18 år, en gräns som i Sverige stämmer överens med

myndighetsåldern. Skillnaden mellan vårdnadshavare och förälder har inte någon

betydelse för behandlingen av uppsatsens ämne varför vikt inte har lagts vid begreppens

olika innebörd.

För begreppet hemundervisning används i uppsatsen samma definition som

användes för ”enskild undervisning” i Kommittén angående skolor med enskild

huvudman, den s.k. SEH-kommitténs, delbetänkande 1980, nämligen ”en undervisning

som anordnas av föräldrarna i hemmet eller i annan lämplig lokal i hemmets närhet för

de egna barnen”.12

9 Art. 31 och 32 i Wienkonventionen om traktaträtten och Samuelsson & Melander, Tolkning och tillämpning, s. 45. 10 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna. 11 Jfr. Samuelsson & Melander, Tolkning och tillämpning, s. 39. 12 Ds U 1980:3, s. 156.

15

1.6 Disposition

Uppsatsen är uppdelad i sex kapitel och inleds med ett avsnitt i vilket grundbultarna i

skollagen beskrivs för att sedan övergå till att ge en detaljerad bakgrund till

bestämmelserna om hemundervisning. Kapitel 3 innehåller en rättsfallsanalys av

kammarrättens dom i målet syskonen Namdar mot stadsdelsnämnden Majorna-Linné.

Syftet med detta kapitel är att visa ett exempel på hur regleringen har tillämpats i

praktiken och fyller också en funktion då fallet ger upphov till reflektion över lagens

ändamålsenlighet. Därefter utreds hur rättighetsregleringen i Europakonventionen och

barnkonventionen ställer sig till hemundervisning. Slutsatserna i kapitel 2 och kapitel 4

kommer sedan att utgöra grunden för den jämförelse som sker i kapitel 5. Detta kapitel

är av enbart analytisk karaktär då den svenska regleringen granskas i ljuset av

Europakonventionens och barnkonventionens bestämmelser. Analysen innefattar också

två avsnitt där den svenska regleringen analyseras i ljuset av barnkonventionen och

Europakonventionen i koppling till motsättningen mellan statens kontroll och individens

frihet och i koppling till förhållandet mellan barns rättigheter och föräldrars rättigheter.

Avslutningsvis ges några rättpolitiska kommentarer baserade på författarens

ställningstaganden.

16

2 Skollagen

2.1 Allmänt

Inledningsvis ska redogöras för några grundläggande bestämmelser i regleringen

rörande utbildning i Sverige. En sådan bakgrund är nödvändig att ha för att förstå

framförallt de överväganden som ligger bakom regleringen av hemundervisning men

också skollagens förhållande till Sveriges internationella förpliktelser.

2.1.1 Några utgångspunkter

Den mest betydelsefulla svenska lagen som reglerar barns utbildning är skollagen

(2010:800). Skolans verksamhet styrs dessutom av läroplanerna, av vilka den som är av

högst relevans i denna uppsats är Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och

fritidshemmet, Lgr11.

Alla barn ska, enligt 1 kap. 8 § SkolL, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet;

en princip som lyfts fram av lagstiftaren som en av hörnstenarna i det svenska

skolsystemet.13

1 kap. 9 § i samma lag stadgar att utbildningen inom skolväsendet ska

vara likvärdig inom varje skolform oavsett i vilken del av landet den anordnas.

Begreppet ”likvärdig” betyder inte att utbildningen måste vara likadan utan att

kvaliteten ska nå de föreskrivna målen i hela landet.14

I 1 kap. 10 § SkolL stadgas att barnets bästa ska vara utgångspunkt i all utbildning

enligt lagen. Vidare stadgas att barnets inställning så långt som möjligt ska klarläggas

och att barnet fritt ska få uttrycka sina åsikter i frågor som gäller honom eller henne.

Dessa åsikter ska ges betydelse i relation till barnets ålder och mognad. Paragrafen har

sin utgångspunkt i barnkonventionens art. 3 och art. 12 och har kommit till i avsikt att

visa att all verksamhet inom skolväsendet ska genomsyras av barnkonventionens

bestämmelser. Bestämmelsen gäller all verksamhet enligt skollagen.15

I förarbetena

anfördes att reglerna får särskilt stor betydelse vid beslut gällande deltagande i

utbildning med konfessionella inslag.16

2.1.2 Skolplikt, rätt till utbildning och deltagande i utbildning

Skolplikten är en av svensk skollagstiftnings grundbultar och innebär att barns

grundutbildning är obligatorisk, det vill säga eleven måste närvara. Skolplikten gäller

13 Prop. 2009/10:165, s. 228. 14 Prop. 2009/10:165, s. 229. 15 Prop. 2009/10:165, s. 231. 16 Prop. 2009/10:165, s. 638 f.

17

barn som är bosatta i Sverige, men barn som varaktigt vistas utomlands eller vars

förhållanden är sådana att det är uppenbart att de inte kan gå i skolan omfattas inte.

Skolplikten kompletteras av en rätt till utbildning som betyder att alla barn har rätt att få

utbildning, även utan sina vårdnadshavares medgivande.17

Dessa stadganden återfinns i

7 kap. SkolL.

Ett fullgörande av skolplikten genom hemundervisning är möjligt eftersom

skolplikten inte, vilket ligger nära till hands att tro, är en skyldighet att gå ett visst antal

år i skolan. Syftet med skolplikt är istället att barnet inhämtar ett visst mått av

kunskaper i sin vidaste mening.18

I 7 kap. SkolL regleras också elevens deltagande i utbildning. Enligt 7 kap. 17 §

SkolL ska eleven delta i utbildningen om han eller hon inte har giltigt skäl att utebli. I 7

kap. 19 § anges att eleven kan befrias från skyldigheten att delta på begäran av elevens

vårdnadshavare och om det finns synnerliga skäl. Villkoren för befrielse skärptes i och

med den nya skollagen och gör att befrielse endast kan aktualiseras i särpräglade

undantagsfall gällande enstaka inslag i undervisningen idag.19

Bakgrunden till

begränsningen var att regeringen ansåg att skollagstiftningen är utformad så att alla

elever ska kunna delta oberoende av religiös eller filosofisk uppfattning hos eleven och

elevens vårdnadshavare. Istället för befrielse från undervisningen förespråkade

regeringen en dialog mellan hem och skola för att öka förståelsen för undervisningens

olika inslag. Även organisatoriska och pedagogiska lösningar framfördes som bättre

lösningar i fall då eleven eller elevens vårdnadshavare inte vill att eleven deltar i delar

av undervisningen. Som exempel kan nämnas att klassen delas upp utifrån kön vid

simundervisning.20

2.1.3 Utbildningens syfte och utformning

I 1 kap. 4 § SkolL regleras syftet med utbildning inom skolväsendet. Utbildningen

syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskap och värden. Vidare stadgas bland

annat att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället är byggt på.

Motivet bakom denna reglering är att framhålla Sveriges internationella förpliktelser

gällande de mänskliga rättigheterna. I propositionen till skollagen betonas att den

17 Clevesköld, Jernelöv, Orrsten, & Okada, Nya skollagen – en lagkommentar, s. 295. 18 Prop. 1985/86:10, s. 50. 19 Prop. 2009/10:165, s. 341. 20 Prop. 2009/10:165, s. 340 f.

18

svenska skollagstiftningen och skolväsendets verksamhet ska stämma överens med

Sveriges förpliktelser.21

Bestämmelsen stadgar vidare att utbildningen ska ta hänsyn till elevers olika behov

och att utbildningen syftar till att i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga

personliga utveckling till ”aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer

och medborgare”. Paragrafen har ett symbolvärde och avser framförallt att tjäna som

tolkningsgrund för lagens övriga bestämmelser.22

En utveckling och komplettering av

syftena med utbildning finns i de olika skolformskapitlen i skollagen och i läroplanerna.

Sålunda stadgas i 10 kap. 2 § SkolL att grundskoleutbildningen ska främja allsidiga

kontakter, social gemenskap och ge eleven en god grund för att aktivt delta i

samhällslivet.

1 kap. 5 § SkolL reglerar utformningen av utbildningen. Den ska ske i

överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska

värderingarna. Dessutom ska utbildningen vila på vetenskaplig grund och beprövad

erfarenhet. Ett exempel är att skapelseberättelsen inte kan läras ut som en teori likvärdig

evolutionsteorin. I läroplanen för grundskolan specificeras de värden som skolan ska

gestalta och förmedla samt att det ska ske i överensstämmelse med den etik som

förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism.23

I detta avseende torde med

”kristen tradition” avses en kulturell tradition eftersom en religiös sådan skulle strida

mot stadgandet att skolans undervisning ska vara icke-konfessionell, se vidare i avsnitt

2.1.5.

Dessutom föreskriver läroplanen att skolan ska vara öppen för olika åsikter och

uppmuntra att de framförs. Vidare ska undervisningen vara saklig och allsidig. ”Alla

föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om

att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen”,

lyder läroplanen.24

2.1.4 Vårdnadshavarens, huvudmannens och statens ansvar

Förutom det redan nämnda stadgandet i 1 kap. 4 § 3 st. SkolL om att utbildningens

främjande av barnets utveckling ska ske i samarbete med hemmen, innehåller skollagen

en mängd bestämmelser om vem som bär ansvaret för barnets utbildning. Barnets

vårdnadshavare, skolan och skolans huvudman har ett delat ansvar för barnets skolgång.

21 Prop. 2009/10:165, s. 221. 22 Prop. 2009/10:165, s. 220. 23 Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (SKOLFS 2010:37), Skolverket, s. 7. 24 Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (SKOLFS 2010:37), Skolverket, s. 8.

19

Statens ansvar är att fastställa skolans mål och riktning på nationell nivå för att

garantera att utbildningen är likvärdig och håller en bra standard i olika delar av

landet.25

Detta sker genom lag och genom läroplanerna.

En kommun eller en enskild kan vara huvudman för grundskola enligt 2 kap. 2 och

5 §§ SkolL och är skyldig att tillgodose elevernas rätt till utbildning och att se till att de

fullgör sin skolgång, se 2 kap. 8 § och 7 kap. 22 § SkolL. I 7 kap. 21 § SkolL stadgas att

hemkommunen ska se till att skolpliktiga barn som inte går i dess grundskola får

föreskriven utbildning på något annat sätt, till exempel genom hemundervisning. Om en

skolpliktig elev utan giltigt skäl uteblir från undervisningen ska rektorn informera

barnets vårdnadshavare om detta redan samma dag, se 7 kap. 17 § SkolL. Enligt 7 kap.

22 § SkolL ska en fristående skolas huvudman snarast lämna uppgift till hemkommunen

om en elev utan giltig orsak har varit frånvarande i betydande utsträckning.

Även vårdnadshavarna ska se till att barnet fullgör sin skolplikt, se 7 kap. 20 §

SkolL. Enligt 7 kap. 23 § SkolL kan barnets hemkommun rikta ett föreläggande mot en

vårdnadshavare som inte har uppfyllt sina skyldigheter, vilket ytterst kan förenas med

vite. Skollagens föreskrifter om vårdnadshavarnas ansvar ska ses mot bakgrund av

bestämmelserna om vårdnad i 6 kap. föräldrabalken (1949:381, härefter FB).26

6 kap. 2

§ 2 st. FB stadgar att vårdnadshavaren ska tillse att barnet får en tillfredsställande

utbildning. Bestämmanderätten i barns personliga angelägenheter utövas, enligt 6 kap.

11 § FB, av barnets vårdnadshavare. Vårdnadshavaren ska i takt med barnets stigande

ålder och mognad ta större hänsyn till barnets önskemål och synpunkter.

Vårdnadshavares bestämmanderätt gäller också barnets skolgång och hur den ska

fullgöras. Kopplad till bestämmanderätten är ansvarsskyldigheten för barnets fostran,

trygghet och vård som följer av 6 kap. 1 och 2 §§ FB. Föräldrabalken reglerar

vårdnadshavares skyldighet gentemot barnet medan skollagen reglerar förhållandet

gentemot samhället.27

2.1.5 Icke-konfessionell undervisning

Skollagen gör skillnad på ”undervisning” och ”utbildning”. Begreppen definieras i 1

kap. 3 § SkolL vari anges att undervisning är ”sådana målstyrda processer som under

ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande

och utvecklande av kunskaper och värden”. Utbildning, å sin sida, definieras som ”den

25 SOU 2002:121, s. 89. 26 Prop. 1985/86:10, s. 91. 27 Prop. 1985/86:10, s. 91.

20

verksamhet inom vilken undervisning sker utifrån bestämda mål”. Utbildning är således

ett vidare begrepp än undervisning och omfattar, utöver undervisning, annan

verksamhet på exempelvis skolgården och i matsalen vilken i regel äger rum under

skoldagen och anordnas av huvudmannen.28

Distinktionen mellan undervisning och utbildning är viktig för bestämmelserna om

icke-konfessionell undervisning i 1 kap. 6 och 7 §§ SkolL. Icke-konfessionell

undervisning betyder att det inte får förekomma religiösa inslag som till exempel bön,

välsignelse, predikan eller någon annan typ av förkunnelse i undervisningen.29

All

undervisning ska vara icke-konfessionell, oavsett vem som är huvudman för

skolverksamheten. Däremot kan den delen av utbildningen som inte är undervisning ha

religiösa inslag i fristående skolor, dvs. skolor vars huvudmän är enskilda, se 2 kap. 5 §

SkolL. En förutsättning är dock att deltagande i aktiviteter med konfessionella inslag

ska vara frivilligt. För en skolenhet med offentlig huvudman gäller att hela utbildningen

ska vara icke-konfessionell. Huvudmannen tilldelas genom bestämmelsen ett ansvar för

att se till att eleven inte blir ensidigt påverkad i trosfrågor.30

Någon motsvarande

paragraf har inte funnits i skollagen tidigare men ansvaret framgick av läroplanen.31

I

dagens läroplan för grundskolan upprepas att undervisningen ska vara icke-

konfessionell, samt att undervisningen i religionskunskap ska omfatta fler religioner än

bara kristendomen.32

Bakgrunden till kravet på att fristående skolors undervisning ska

vara icke-konfessionell är en önskan att tillgodose kraven som följer av art. 2 i första

tilläggsprotokollet till Europakonventionen (härefter art. P1-2) på att obligatorisk

undervisning ska vara objektiv, kritisk och pluralistisk.33

2.2 Fullgörande av skolplikten på annat sätt

Med denna bakgrund av den grundläggande regleringen i skollagen kan vi nu gå vidare

till den specifika regleringen som styr hemundervisning. I detta avsnitt redogörs för

denna reglering, vilken roll hemundervisning har haft förr och vilka motiv som låg

bakom lagändringen. Jag avser med detta avsnitt klargöra vilka möjligheter skollagen

ger till hemundervisning i Sverige idag.

28 Prop. 2009/10:165, s. 218. 29 Skolverket, Mer om… Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal, s. 3. 30 Prop. 2009/10:165, s. 636. 31 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet Lpo 94 (SKOLFS 1994:1), s. 3 och

jfr. skollag (1985:1100). 32 Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (SKOLFS 2010:37), Skolverket, s. 7 och s. 186. 33 Prop. 2009/10:165, s. 226 och Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7

december 1976, p. 53 där denna tolkning av art. P1-2 slås fast.

21

2.2.1 Reglering

Generellt sett fullgörs skolplikten i en kommunal eller fristående grundskola, men enligt

7 kap. 4 § SkolL kan den också fullgöras på andra sätt. I 24 kap. samma lag regleras

särskilda utbildningsformer genom vilka barn kan fullgöra skolplikten. Kapitlets 23-25

§§ reglerar ett ”annat sätt att fullgöra skolplikten” än som i övrigt är stadgat i skollagen.

Bestämmelserna förknippas med s.k. hemundervisning.34

24 kap. 23 § SkolL lyder som

följer:

Ett skolpliktigt barn får medges rätt att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna

lag. Medgivande ska lämnas om

1. verksamheten framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står

barnet till buds enligt föreskrifter i denna lag,

2. behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses, och

3. det finns synnerliga skäl.

Rekvisitet att verksamheten ska framstå som ett fullgott alternativ till annan utbildning i

skollagen syftar till att säkerställa att barn som hemundervisas också får sin rätt till

likvärdig utbildning uppfylld.35

Den tredje förutsättningen för medgivande, dvs. att

synnerliga skäl ska föreligga, tillkom genom den nya skollagen. Enligt förarbetena till

lagen kan synnerliga skäl föreligga ”då en elev flyttat hit från något grannland men

väljer att gå kvar i grannlandets skola under återstoden av en termin eller att en elev

deltar i en filminspelning eller dylikt”.36

Även längre resor kan enligt förarbetena utgöra

synnerliga skäl.37

Genom det nya rekvisitet har möjligheterna till undantag från att

fullgöra skolplikten genom skolgång kraftigt reducerats och bestämmelsen ska tillämpas

med stor restriktivitet. Bedömningen av om synnerliga skäl finns ska ha sin

utgångspunkt i elevens intressen, inte i vårdnadshavarens.38

Medgivande till annat sätt att fullgöra skolplikten får ges för ett år i taget enligt 24

kap. 24 § SkolL. Verksamheten ska prövas under medgivandets giltighetstid och om

förutsättningarna inte längre är uppfyllda kan medgivandet återkallas. Återkallelsen

gäller omedelbart om inte annat beslutas, se 24 kap. 24 § 2 st. SkolL. Frågan om

medgivande och återkallande av medgivande ska prövas av barnets hemkommun. Har

barnet en sådan funktionsnedsättning som kan utgöra grund att fullgöra skolplikten i

34 Prop. 2009/10:165, s. 523. 35 Prop. 2009/10:165, s. 524. 36 Prop. 2009/10:165, s. 524 och Ds 2009:25, s. 585. 37 Prop. 2009/10:165, s. 524 och Ds 2009:25, s. 585. 38 Prop. 2009/10:165, s. 524.

22

specialskolan enligt 7 kap. 6 § SkolL ska Specialpedagogiska skolmyndigheten pröva

frågan, se 24 kap. 25 § SkolL. Barnets hemkommun eller Specialpedagogiska

skolmyndigheten är således involverad genom att lämna medgivande och att utöva

tillsyn, men undervisningen har inte någon huvudman i skollagens mening. Enligt 28

kap. 5 § respektive 7 § SkolL får besluten överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

2.2.2 Historik

Historiskt sett har hemundervisning haft en stor betydelse för utbildningen i Sverige. År

1723 stadfästes den första förordningen om barnundervisning, förordningen om

undervisningsplikt. Genom denna blev föräldrar skyldiga att sörja för barnets

undervisning. Fram till och med 1842 års stadga (Kongliga Maj:ts nådiga stadga

(1842:19) angående folkundervisningen i riket) hade uppfostran och undervisning för

barn som inte var inskrivna vid allmänna läroverk eller liknande, varit en angelägenhet

för hemmen och för de folkskolor som volontärt hade inrättats av församlingar eller

enskilda. Den nya stadgan gjorde församlingarna och socknarna skyldiga att hålla

folkskolor.39

Möjligheten till undervisning i hemmet fanns inte desto mindre kvar i 1842 års

stadga. Det enda som krävdes var en anmälan från föräldrarna och att barnet skulle

genomföra ett prov som kontroll av att undervisningen motsvarade den som skolan

erbjöd.40

I 1882 års stadga (Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga (1882:8) angående

folkundervisningen i riket) höjdes kraven på hemundervisning så att det nu inte var

tillräckligt med en anmälan från föräldrarna utan även krävdes ett tillstånd från

skolrådet. 1897 års stadga (Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga (1897:108) angående

folkundervisningen i riket) stramade upp bestämmelsen ytterligare genom ett krav på att

”föräldrar eller målsmän [måste] anses vara i stånd att taga sorgfällig vård om barnens

undervisning” för att hemundervisning skulle tillåtas.41

Fram till 1958 års folkskolestadga (1958:399) kvarstod paragraferna om

hemundervisning oförändrade.42

I 1958 års stadga bytte ”undervisning i hemmen” namn

till ”enskild undervisning”, den fick beredas i hemmet ”eller annorstädes” och den

måste väsentligen motsvara den som ges i en vanlig skola. I propositionen anfördes att

föräldrars rätt att välja enskild undervisning överensstämde med Sveriges godkännande

39 Lundgren, Skolans huvudmannaskap och styrning, Lärarnas Historia, (2013-06-10),

http://www.lararnashistoria.se/sites/default/files/media/Huvudmannaskapet%20-%20Ulf%20P%20Lundgren.pdf, s.

1. 40 Ds U 1980:3, s. 144 f. 41 Ds U 1980:3, s. 145 f. 42 Ds U 1980:3, s. 146.

23

av Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll.43

Europakonventionen användes

således som ett stöd för att behålla möjligheten till enskild undervisning.

Möjligheten till hemundervisning blev ifrågasatt av Kommittén angående skolor

med enskild huvudman, den s.k. SEH-kommittén, i departementspromemorian 1978:6.

Anledningen var att samhällsutvecklingen och de standardkrav som ställs på utbildning

bedömdes ha uppnått en nivå som inte var möjlig för föräldrar att motsvara. Emellertid

ansågs frågan om hemundervisning vara av principiell art. Kommittén menade att

Sveriges godkännande av FN:s allmänna förklaring och Europakonventionens första

tilläggsprotokoll och den däri föreskrivna rättigheten för föräldrar ansågs ”binda

handlingsfriheten” i frågan. Med hänsyn till föräldrarätten och på principiella grunder

bedömdes det därför inte vara möjligt att ta bort bestämmelsen utan den fick vara kvar

för undantagsfall.44

I 1985 års skollag (1985:1100) reglerades förutsättningarna för hemundervisning i

10 kap. 4 §. Regleringen innebar att speciella omständigheter kunde föranleda ett

beviljande av hemundervisning i enstaka fall. Som exempel nämndes i propositionen

fall då barn är bosatta i en avlägsen glesbygd och då barnet måste vara borta från skolan

en längre tid på grund av till exempel en filminspelning. Av särskilt intresse är att

bestämmelsen även avsåg fall då vårdnadshavare ville att barnet fick utbildning i en

annan form än de lagstadgade, vilket i förarbetena sägs ha varit en vanlig anledning till

att hemundervisa åren innan lagen antogs 1985.45

Ett av rekvisiten i 10 kap. 4 § 1985 års skollag var att hemundervisningen skulle

framstå som ett fullgott alternativ till de lagreglerade utbildningsformerna. I

propositionen till 1985 års lag anförde departementschefen att bedömningen av detta

rekvisit måste göras utifrån det barn som fallet gäller. Exempelvis kan en lägre nivå på

utbildningen tillåtas för en period i fall där barn har grav skolfobi eftersom barnet vid

fortsatt skolgång inte skulle tillägna sig undervisningen i skolan.46

Då ingen

exceptionell yttre omständighet föreligger för att medge hemundervisning bör det

emellertid ställas ungefär samma krav på denna undervisning som på en fristående

skolas dito.47

För ett barn som utan problem skulle kunna gå i grundskolan skulle det

nämligen innebära en urholkning av skolplikten och av rätten till utbildning att

43 Prop. 1958:93, s. 23. 44 Ds U 1978:6, s. 129 f. och Ds U 1980:3, s. 154. 45 Prop. 1985/86:10, s. 50 f. och s. 127. 46 Prop. 1985/86:10, s. 51. 47 Prop. 1985/86:10, s. 51.

24

acceptera en utbildning i hemmet med väsentligt lägre standard än grundskolans.48

I

propositionen till 1985 års lag anfördes vidare att vårdnadshavare torde ha mycket svårt

att nå upp till den nivå på utbildning som barnet skulle få i en grundskola och att

skolgång dessutom bibringar barnet utveckling i exempelvis social kompetens.

Hemundervisning ansågs däremot inte vara en otillräcklig undervisningsform generellt

sett utan godtagbar på framförallt lågstadienivå beroende av omständigheterna i det

individuella fallet och omständigheter utanför själva undervisningen.49

Av praxis framgår att bestämmelsen i 1985 års skollag ofta aktualiserades när

föräldrar ville ge sina barn hemundervisning av filosofiska eller religiösa anledningar.50

Ett exempel är RÅ 1990 ref. 111 genom vilket föräldrarna gavs rätt att undervisa sitt

barn hemma i årskurs 1. Regeringsrätten (nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen)

lade vikt vid att föräldrarna ägnade stor omsorg åt att ge barnet social träning. Eftersom

1985 års lag endast krävde att undervisningen var ett fullgott alternativ till skolgång och

att behovet av insyn kunde tillgodoses, hade det ingen betydelse att hemundervisningen

motiverades av föräldrarnas kristna tro.51

I RÅ 1989 ref. 73 medgavs ett barn i årskurs

3, vars föräldrar inte angett någon annan anledning till hemundervisningen än att det var

deras vilja, att fullgöra skolplikten i hemmet. Regeringsrättens fann att undervisningen

var ett fullgott alternativ till skolundervisning, att insyn i verksamheten möjliggjorts och

att det vid tiden för domen endast återstod en kort tid av läsåret.52

Ett annat fall som

visar den praxis som gällde 1985 års lag är RÅ 1990 ref. 60, rörande fortsatt

medgivande till hemundervisning av religiösa skäl.53

Regeringsrätten kom i detta fall till

slutsatsen att den hemundervisning som föräldrarna erbjöd inte kunde anses utgöra ett

fullgott alternativ till undervisning i skolan avseende årskurs 7. Som skäl angavs att de

högre årskurserna ställer högre krav på föräldrarnas kunskaper och förmåga att lära ut

dessa till sitt barn samt på den sociala träning barnet erbjuds.54

Dessa fall indikerar att

rättspraxisen under 1985 års skollag var tolerant mot hemundervisning i lägre årskurser

och mer återhållsam i högre sådana.

Ett steg i riktningen mot dagens bestämmelse i 24 kap. 23 § SkolL togs genom att

den tidigare gällande bestämmelsen om befrielse från undervisning i religionskunskap

48 Prop. 1985/86:10, s. 126. 49 Prop. 1985/86:10, s. 127. 50 Clevesköld, Jernelöv, Orrsten, & Okada, Nya skollagen – en lagkommentar, s. 605. 51 RÅ 1990 ref. 111. 52 RÅ 1989 ref. 73. 53Fallet granskades senare av Europakommissionen i beslutet B.N. and S.N. v. Sweden som behandlas i avsnitt 4.1.2 i

uppsatsen. 54 RÅ 1990 ref. 60.

25

upphävdes 1997. Lagändringen initierades av att de nya läroplanerna slagit fast att

undervisning ska vara icke-konfessionell. Regeringen menade att alla föräldrar ska

kunna sända sina barn till skolan utan att vara oroade över att de blir ensidigt påverkade

till gagn för en åskådning.55

Resonemanget gick vidare ut på att en av skolans viktigaste

uppgifter är att bibringa eleverna förståelse för andra värderingar än deras egna och öka

tolerans i det mångkulturella samhället. Denna uppgift skulle, enligt regeringen, bli

svårare att fullgöra om elever med andra religioner än den kristna skulle bli befriade

från religionsundervisningen.56

Resonemanget då möjligheten att befrias från religionskunskapsundervisningen på

grund av en speciell åsikt hos eleven eller i elevens hemmiljö borttogs liknar det som

fördes drygt tio år senare när förutsättningarna för att beviljas hemundervisning

skärptes. Det går ut på att skolan ska vara den plats där det mångkulturella Sverige möts

och där kulturella, etniska och religiösa motsättningar kan minskas. Eftersom skolans

undervisning är icke-konfessionell har ingen elev anledning att inte delta.

Sammanfattningsvis har det, trots att lagens formulering har sett olika ut genom

historien, alltid funnits en möjlighet att bli undervisad i hemmet. Värt att notera är också

att lagregleringen vid ett par tillfällen har motiverats delvis av Sveriges förpliktelser

enligt Europakonventionen.

2.2.3 Motiv till lagändringen och mottagande

Förslaget på den nya regleringen av hemundervisning väckte stor debatt och

skollagsberedningen fick både medhåll och motstånd från remissinstanserna. Bland

reaktionerna märks bland annat den från Barnombudsmannen som tillstyrkte förslaget

med motiveringen att alla barns rätt till en likvärdig utbildning stärks genom den nya

bestämmelsen.57

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige (Rohus) avstyrkte

förslaget med motiveringen att förslaget strider mot Sveriges åtaganden i internationella

konventioner, försvagar Sveriges ställning som demokrati och inte tar hänsyn till

internationell forskning som visar att barn som hemundervisas uppnår goda resultat

både socialt och akademiskt.58

Lagrådet yttrade sig över den nya formuleringen och anförde att rekvisitet

”synnerliga skäl” inte stämmer överens med den typen av fall som räknas upp i

förarbetena. De allmänt beskrivna situationerna då eleven är borta från skolan under en

55 Prop. 1995/96:200, s. 69. 56 Prop. 1995/96:200, s. 70. 57 Barnombudsmannen, Yttrande från Barnombudsmannen över Ds 2009:25, s. 25. 58 Rohus, Yttrande – remissvar från Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige (Rohus) över Ds 2009:25, s. 4.

26

längre tid på grund av resor eller filminspelning är inte det som normalt avses med

”synnerliga skäl”. Lagrådet föreslog sålunda att författningskommentaren skulle justeras

för att svara mot ”synnerliga skäl” alternativt att ett annat uttryckssätt skulle väljas i

lagtexten.59

Regeringen motiverade den skärpta bestämmelsen i 2010 års lag på följande sätt:

Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och

saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller

filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har. Mot denna bakgrund är det

regeringens uppfattning att det idag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som

ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos

familjen.60

Regeringen övergick sedan till att beskriva den nya bestämmelsens överensstämmelse

med art. P1-2 i Europakonventionen som stadgar följande:

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta

på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att

tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med

föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

I koppling till art. P1-2 framhölls att rätten att inrätta och driva privata skolor som följer

av artikeln inte är ovillkorlig. Staten kan begära en viss standard på utbildningen och på

lärarnas kvalifikationer. Med hänvisning till Europadomstolens praxis och

Europakommissionens beslut B.N. and S.N. v. Sweden anförde regeringen att staten inte

behöver respektera föräldrarnas övertygelse om den står i strid med barnets rätt till

undervisning. Av dessa anledningar ansågs lagändringen inte strida mot Sveriges

förpliktelser på grund av Europakonventionen.61

För de familjer som lagstiftningen berör är hemundervisning en stor fråga som

påverkar deras livssituation. Många svenska familjer som tidigare har hemundervisat

har sedan nya skollagen trädde i kraft flyttat från Sverige, framförallt till Åland där de

tillåts hemundervisa. Andra fortsätter att undervisa sina barn hemma och har genom

vitesförelägganden blivit skyldiga att betala höga belopp eftersom de inte uppfyller sin

skyldighet att tillse att barnen fullgör skolplikten.62

Frågans politiska sprängkraft

59 Lagrådets yttrande, utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-02-24, s. 64. 60 Prop. 2009/10:165, s. 523. 61 Prop. 2009/10:165, s. 523 f. 62 Svensson, Brottslig skola, Magasinet Neo, Nr. 4, 2011 (2013-05-28), http://magasinetneo.se/artiklar/brottslig-

skola/, Poirier Martinsson, Svenskarna som flyr till Åland, Svenska Dagbladet 2012-03-26 (2013-05-28)

27

synliggörs av att en tysk familj i januari 2010 fick asyl i USA på grund av att det faktum

att familjen i Tyskland inte tillåtits hemundervisa sina barn av religiösa anledningar

ansågs utgöra religiös förföljelse.63

2.3 Sammanfattning

Sammanfattningsvis styrs skolpolitiken i Sverige av att alla barn ska ha lika tillgång till

en likvärdig utbildning, att barnets bästa ska tillgodoses och att barnets åsikter ska

beaktas. Utbildningen ska förmedla respekt för de mänskliga rättigheterna och de

friheter som det svenska samhället bygger på samt ska i samarbete med hemmen främja

barns personliga utveckling. Den ska utformas i enlighet med de mänskliga fri- och

rättigheterna och vila på vetenskaplig grund. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt

vilken som huvudregel fullgörs i skolan. Ett undantag från denna huvudregel är

hemundervisning, som i och med den nya skollagen har getts en mer restriktiv reglering.

Enligt förarbetena är det inte längre möjligt att hemundervisa på grund av religiösa eller

filosofiska övertygelser vilket har varit fallet tidigare. Den tidigare gällande

lagregleringen har vid ett par tillfällen motiverats av att den ventil från skolundervisning

som hemundervisning utgör måste finnas kvar med hänsyn till Europakonventionen,

medan lagstiftaren i propositionen till den nya skollagen har ansett att en strikt reglering

är i överensstämmelse med konventionen. Den nya regleringen av hemundervisning

möjliggjordes av att det nu är reglerat att skolundervisningen ska vara allsidig, saklig

och icke-konfessionell. Staten, skolans huvudman och barnets vårdnadshavare delar

ansvaret för att en elev fullgör sin skolplikt. Om föräldrar inte beviljas hemundervisning

men ändå håller sitt barn hemma från skolan kan det leda till vitesförelägganden.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/svenskarna-som-flyr-till-aland_6951837.svd, Lantz, Nya skollagen fick dem att

emigrera, Dagens Juridik 2011-10-19 (2013-04-16) http://www.dagensjuridik.se/2011/10/nya-skollagen-fick-dem-

att-emigrera, Enochson, Skånberg & Nordström, Hemundervisning har blivit kriminellt, Göteborgs-Posten 2012-05-

12 (2013-04-16) http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.940881-hemundervisning-har-blivit-kriminellt och Niklas

Arevik, Sandbergs kör sin egen skola, Lärarnas tidning 2013-02-21 (2013-05-28)

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/02/21/sandbergs-kor-sin-egen-skola. 63 Svensson, Brottslig skola, Magasinet Neo, Nr. 4, 2011 (2013-05-28), http://magasinetneo.se/artiklar/brottslig-

skola/ och Elseth, Home-school ban in Sweden forces families to mull leaving, The Washington Times, 2010-07-18

(2013-05-28) http://www.washingtontimes.com/news/2010/jul/18/home-school-ban-in-sweden-forces-families-to-

mull-/?page=all.

28

2.4 Reflektioner angående den förändrade inställningen till

hemundervisning

I detta avsnitt ska några reflektioner göras angående hur det kan komma sig att

inställningen till hemundervisning i den svenska regleringen har förändrats så markant

på bara ett tjugotal år.

Vid en jämförelse av förarbetena till 1985 års skollag och de till dagens skollag är det

slående vilken förändring som har skett. På 25 år har inställningen hos lagstiftaren gått

från att tillåta hemundervisning på grund av ”en personlig inställning hos

vårdnadshavarna”,64

till att det ”inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen

som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning

hos familjen”.65

Vad är det som har hänt inom skollagstiftningen och skolpolitiken på

dessa 25 år? En stor förändring är att undervisningen i grundskolan har blivit icke-

konfessionell. Betydelsen av detta för attityden mot hemundervisning kan dock

diskuteras eftersom det i 1985 års lag fanns bestämmelser om befrielse från

kristendomsundervisningen. Tydligt är emellertid att regleringen i 24 kap. 23 § SkolL

ligger i linje med en generell utveckling av skollagen genom vilken lagstiftaren strävar

efter att barn ska fullgöra skolplikten genom skolgång och att skolans undervisning ska

vara utformad på ett sätt som gör att alla kan delta oavsett familjens religiösa eller

filosofiska övertygelser. Exempel på denna utveckling utgör bestämmelsen att befrielse

från deltagande i obligatoriska inslag i undervisningen kan ges endast om det finns

synnerliga skäl, att skolundervisningen ska vara saklig och allsidig samt, som nämnts,

att undervisningen ska vara icke-konfessionell och det faktum att möjligheten till

befrielse från undervisningen i religionskunskap har upphävts.

En annan stor förändring som kan ha inverkan på lagstiftarens attityd är att Sverige i

högre grad har utvecklats till ett mångkulturellt land. Sveriges befolkning var länge

religiöst, språkligt och etniskt mycket homogen. Bara de senaste 60 åren har Sverige

utvecklats till ett mångkulturellt land som idag har mer än två miljoner invånare av

utländskt ursprung eller vars föräldrar har utländskt ursprung. Detta har också lett till att

Sverige har blivit ett multi-konfessionellt samhälle.66

Lagstiftaren har ett intresse av att

64 Prop. 1985/86:10, s. 126. 65 Prop. 2009/10:165, s. 523. 66 Jänterä-Jareborg, The Legal Scope for Religious Identity in Family Matters: The Paradoxes of the Swedish

Approach, s. 80.

29

de olika religiösa minoriteterna integreras i samhället, och skolan är ett verktyg för att

åstadkomma detta.

I skollagens bestämmelse om syftet med utbildning inom skolväsendet står det klart

att skolan inte bara ska förmedla kunskap till eleven utan även har en fostrande uppgift.

Detta ska ske i samarbete med hemmen, och i tidigare förarbeten har det stått klart att

denna uppgift i första hand ska vila på vårdnadshavarna och att skolan ska fungera som

ett komplement och ett stöd.67

I proposition 1990/91:18 anförde departementschefen:

För att skolans bidrag till barnets fostran skall kunna bli framgångsrika, ja, för att de över huvud

taget skall vara acceptabla ur samhällelig synvinkel, måste de avse sådana värderingar som är

väsentliga och om vilka det råder överväldigande enighet inom vår samhällsgemenskap.68

Med pronomenet ”vår” avsåg departementschefen av allt att döma den svenska

samhällsgemenskapen.69

Den värdegrunden som stadgas i dagens läroplan bygger bl.a.

på grundläggande demokratiska värderingar, på värden som jämställdhet mellan kvinnor

och män och på den etik som har förvaltats av kristen tradition och västerländsk

humanism.70

Sverige befolkning består idag till viss del av människor som har en annan

kulturell och religiös bakgrund än den svenska och kristna. Många värderingar ser

givetvis likadana ut i olika kulturer, men det finns också skillnader.71

Frågan om

huruvida den svenska skolan ska rätta sig efter någon typ av miniminivå av värderingar

för att inte inkräkta på vårdnadshavares fostran eller huruvida den ska spegla de

värderingar som stämmer överens med svensk tradition, samhällsliv och kultur är

intressant i debatten om hemundervisning.72

En förutsättning för den restriktiva synen

på hemundervisning är nämligen att alla barn, oberoende av filosofiska och religiösa

uppfattningar, ska kunna delta i skolundervisningen. Den svenska skollagstiftningen kan

kritiseras för att inte tillåta ventiler som hemundervisning samtidigt som

skolundervisningen enligt lag ska förmedla en viss typ av värderingar. Som svar kan

hävdas att odemokratiska värderingar, eller värderingar som för de allra flesta i vårt

samhälle framstår som oetiska,73

inte är värda respekt varken i skolundervisningen eller

genom att ges fritt spelrum i hemundervisning.

67 Prop. 1990/91:18, s. 29. 68 Prop. 1990/91:18, s. 29. 69 Tersmeden & Werner, Skollagstiftningens grunder: Kommentar till skollagen – motiv och praxis, s. 23. 70 Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (SKOLFS 2010:37), Skolverket, s. 7. 71 Tersmeden & Werner, Skollagstiftningens grunder: Kommentar till skollagen – motiv och praxis, s. 24. 72 Jfr. Tersmeden & Werner, Skollagstiftningens grunder: Kommentar till skollagen – motiv och praxis, s. 24. 73 Jfr. Tersmeden & Werner, Skollagstiftningens grunder: Kommentar till skollagen – motiv och praxis, s. 24.

30

Slutligen innebär de internationella och regionala överenskommelserna en stor

förändring på regleringsområdet för utbildning. Barnkonventionen har antagits av FN

och ratificerats av Sverige och Europakonventionen har inkorporerats i svensk lag.

Betydelsen av dessa dokument för den svenska regleringen av hemundervisning

kommer att utvecklas i kapitel 5.

31

3 Praxis

3.1 Allmänt

Detta kapitel behandlar praxis avseende 24 kap. 23 § SkolL i syfte att visa ett par

exempel på hur lagen har tillämpats i praktiken. Huvuddelen av kapitlet ägnas åt endast

ett kammarrättsavgörande på grund av att detta har blivit mycket uppmärksammat och

skapar intressanta frågeställningar. Avsikten är inte att det ska vara möjligt att dra några

slutsatser om rättstillämpningen som helhet utifrån på detta kapitel.

Sedan den nya skollagen trädde ikraft har fullgörande av skolplikten genom

hemundervisning prövats i kammarrätten vid två tillfällen. I det ena fallet gick

kammarrätten på förvaltningsrättens linje och bedömde att föräldrarnas pedagogiska

synsätt och det faktum att barnet hade mått dåligt då hon under en period deltagit i

skolundervisning inte utgjorde synnerliga skäl enligt 24 kap. 23 § SkolL. Med

hänvisning till förarbetena tillämpades bestämmelsen restriktivt och

Europakonventionen ansågs inte utgöra skäl för en annan bedömning.74

Det andra fallet

är en dom från Kammarrätten i Göteborg,75

som kommer att redogöras för och

analyseras nedan.

3.2 Syskonen Namdar mot Stadsdelsnämnden Majorna Linné

3.2.1 Rättsfallsreferat

Det uppmärksammade fallet är en tvist mellan syskonen Namdar och Stadsdelsnämnden

Majorna-Linné i Göteborg och gäller medgivande att fullgöra skolplikt i hemmet enligt

24 kap. 23 § SkolL. Föräldrarna i målet, Alexander och Leah Namdar, hade

hemundervisat sina barn med medgivande från stadsdelsnämnden fram till att den nya

skollagen började gälla. Stadsdelsnämnden beslutade inför vårterminen år 2011 att

medgivande inte skulle ges då synnerliga skäl inte ansågs föreligga.76

Förvaltningsrätten

avslog överklagandet av samma anledning. Det faktum att barnen är praktiserande judar

kunde enligt förvaltningsrätten inte anses utgöra synnerliga skäl på det sätt som

lagstiftaren har motiverat bestämmelsen i propositionen.77

74 Mål nr. 34-12, Kammarrätten i Jönköping, dom meddelad den 13 januari 2012, s. 2 och Mål nr. 6964-11,

Förvaltningsrätten i Linköping, dom meddelad den 7 december 2011, s. 4 f. 75 Mål nr. 76-12, Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012. 76 Mål nr. 7728-11, Förvaltningsrätten i Göteborg, dom meddelad den 12 december 2011, s. 7 77 Mål nr. 7728-11, Förvaltningsrätten i Göteborg, dom meddelad den 12 december 2011, s. 8.

32

Kammarrätten ändrade förvaltningsrättens dom och förklarade att syskonen Namdar

haft rätt att fullgöra skolplikten i hemmet för läsåret 2011/12. Syskonen Namdar, genom

sina föräldrar som ställföreträdare, anförde i sina yrkanden i förvaltningsrätten och i

kammarrätten att de är ortodoxa judar och lever under mycket strikta regler gällande

kost, klädsel, böner och andra seder. De blir undervisade i hemmet, av sin mamma som

är lärare och sin pappa som är utbildad pedagog, med hjälp av en judisk onlineskola.

Utbildningen är ett fullgott alternativ till skolans utbildning och behovet av insyn

tillgodoses. Det skulle innebära stora svårigheter för den kommunala skolan att erbjuda

barnen koshermat, att låta dem be 30 gånger per dag, att bevilja ledighet vid judiska

högtider och låta syskonen avstå från gymnastiken. Att utbildas utanför hemmet skulle

dessutom innebära en säkerhetsrisk på grund av barnens särpräglade klädsel och

utseende och i en skolmiljö riskerar barnen att utsättas för mobbning. Föräldrarna

menade också att stadsdelsnämnden inte har tillräckliga kunskaper om den judiska-

ortodoxa tron och inte har vidtagit åtgärder för att tillse att det finns en böneplats på

skolan, koshermat eller för att säkerställa säkerheten. Dessa omständigheter utgjorde,

enligt föräldrarna Namdar, synnerliga skäl enligt 24 kap. 23 § SkolL. Föräldrarna

anförde vidare att barnen kommer att tvingas flytta utomlands om hemundervisning inte

medges samt att Sveriges agerande strider mot Europakonventionen.78

Stadsdelsnämnden, å sin sida, bestred yrkandet och anförde att skärpningen av

förutsättningarna för hemundervisning innebär att medgivande inte ska ges av

filosofiska och religiösa skäl. Nämnden anförde vidare att den kommer att ta ansvar för

att barnen kommer att få specialkost, bönetid i skolan och ledigt vid judiska högtider.79

Kammarrätten noterade först att det är ostridigt att syskonen Namdars utbildning

har varit ett fullgott alternativ till normal skolgång och att behovet av insyn har

tillgodosetts. Därmed har syskonens grundläggande rätt till utbildning respekterats.80

Kammarrätten konstaterade vidare att stadsdelsnämnden troligen ”inte utan svårighet

kan organisera skolgången för syskonen med respekt för de behov som följer av deras

religion”.81

Nämnden hade inte presenterat någon plan för hur genomförandet skulle ske

i praktiken. Kammarrätten fäste vikt vid att syskonen Namdar riskerar att utsättas för

kränkande behandling i skolan på grund av sitt mycket speciella utseende och sin

78 Mål nr. 7728-11, Förvaltningsrätten i Göteborg, dom meddelad den 12 december 2011, s. 2 f. och Mål nr. 76-12,

Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012, s. 2 ff. 79 Mål nr. 7728-11, Förvaltningsrätten i Göteborg, dom meddelad den 12 december 2011, s. 3 f. och Mål nr. 76-12,

Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012, s. 4. 80 Mål nr. 76-12, Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012, s. 5. 81 Mål nr. 76-12, Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012, s. 5 f.

33

klädsel. Domstolen anförde härvid att det kan ifrågasättas hur rimligt det är att låta

barnen utsättas för rädsla och risker, bl.a. med beaktande av att en konkret

handlingsplan inte hade redovisats.82

Slutligen beaktades att syskonen innan nya

skollagens ikraftträdande undervisats i hemmet under flera år med medgivande från

stadsdelsnämnden. Tillsammans innebar omständigheterna i målet, enligt kammarrätten,

att synnerliga skäl för ett medgivande enligt 24 kap. 23 § SkolL förelåg.83

3.2.2 Rättsfallsanalys

Kammarrättens dom överensstämmer inte med uttalandena i förarbetena till den nya

skollagen. I förarbetena framgår klart att hemundervisning inte ska medges med

hänvisning till familjens religiösa eller filosofiska övertygelser. Kammarrätten lägger i

det förevarande fallet vikt vid att stadsdelsnämnden inte lagt fram någon åtgärdsplan

och vid att barnen löper en påtaglig risk för att utsättas för kränkande behandling i

skolan. Dessa omständigheter behöver inte i sig ha någon koppling till familjens

religiösa eller filosofiska övertygelser. Risk för kränkande behandling, vare sig med

eller utan koppling till familjens övertygelser, nämns dock inte i propositionen som en

omständighet som kan utgöra synnerliga skäl för hemundervisning. I fallet med

syskonen Namdar är det dessutom min mening att omständigheterna som låg till grund

för kammarrättens slutsats att det förelåg synnerliga skäl har sin grund i barnens

religiösa övertygelser. Stadsdelsnämnden svårigheter med att organisera skolgången

utifrån syskonens behov bottnade i att deras religion skulle respekteras i skolmiljön och

risken att barnen skulle utsättas för kränkande behandling bedömdes som hög på grund

av det avvikande utseende som barnens religion medför. Följaktligen kan de

omständigheter som kammarrätten fäste vikt vid anses ha koppling till familjens

religion och ska enligt propositionen inte utgöra synnerliga skäl.

Skolan ska vara utformad på ett sätt som gör att alla elever kan delta, oberoende av

elevens eller elevens vårdnadshavares uppfattningar,84

och lagstiftarens inställning

synes vara att skolan inte kan kränka en elevs religionsfrihet eftersom utbildningen är

icke-konfessionell. Skolan har således ett ansvar för att tillmötesgå de krav en elevs

religion ställer på skolans lokaler, den ledighet som beviljas och skolmaten. På grund av

att skolan har detta ansvar borde domstolen rimligtvis inte ha fäst vikt vid att

82 Mål nr. 76-12, Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012, s. 6. 83 Mål nr. 76-12, Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012, s. 6. 84 Prop. 2009/10:165, s. 523 och Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (SKOLFS

2010:37), Skolverket, s. 8.

34

stadsdelsnämnden inte hade presenterat en plan utan förutsatt att en sådan skulle

redovisas i ett senare läge.

Att resonera i motsatt riktning är också möjligt. Det går inte att bortse från att

syskonen Namdar sätter skolan och stadsdelsnämnden i en extrem situation och att

risken för kränkande behandling är överhängande. I detta perspektiv kan man diskutera

huruvida det finns en gräns för de åtgärder en skola ska behöva vidta för att en elev ska

kunna gå i skolan. Om barnet inte kan utöva sin religion på ett fullvärdigt sätt kränks

barnets religionsfrihet som den är stadgad i barnkonventionen. Hemundervisning kan i

det fallet vara ett bättre alternativ under förutsättning att hemundervisningen är ett

fullgott alternativ till skolundervisningen så att barnet får sin rätt till utbildning

tillgodosedd. Eftersom kammarrätten valde detta förhållningssätt är det domstolens

mening att så länge rätten till utbildning inte kränks genom hemundervisningen så kan

denna utbildningsform vara ett sätt att skydda barnets religionsfrihet på. För att

förhindra att barns religionsfrihet kränks ger kammarrätten således lagen en extensiv

tolkning som det enligt förarbetena inte finns en möjlighet till.

Kammarrättens resonemang skulle kunna tolkas som en bedömning av vad som är

barnens bästa, enligt 1 kap. 10 § SkolL och barnkonventionen. Barnens tidigare

hemundervisning gör att det är en utbildningsform de känner sig trygga i och det kan

anses vara deras bästa att fortsätta utbildas på detta sätt. Vidare kan det anses vara till

barnens bästa att undvika risken för kränkande behandling i skolan. Det är dock

vanskligt att bedöma barnens bästa i denna situation eftersom det likafullt är möjligt att

anse att skolundervisning är barnens bästa, i synnerhet om stadsdelsnämnden vidtar de

åtgärder som krävs för att tillgodose barnens behov. Barnens bästa kan då anses vara att

de får gå i skolan tillsammans med andra barn och utbildas av andra vuxna än sina

föräldrar. Det skulle ge barnen träning i social kompetens och en plats där barnen får

möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om sin omvärld utan inflytande av sina

föräldrar.

Barnkonventionen och 1 kap. 10 § SkolL:s stadgande att barns vilja ska klarläggas

och att barnet ska få uttrycka denna är också av intresse i detta sammanhang. Det

framgår inte av domen om barnen har hörts, men eftersom de är klagande och

föräldrarna är ställföreträdare förutsätts hemundervisning förmodligen vara deras

önskan. I kommande domar skulle det vara värdefullt att barnets vilja klarlades, bland

annat i syfte att utreda huruvida det är barnets religionsfrihet som står på spel eller

barnets föräldrars.

35

Domen kan, om den slås fast av Högsta förvaltningsdomstolen, leda till att

hemundervisning beviljas av religiösa skäl då skolan inte kan garantera att de behov

som följer av barns religion kan tillgodoses och då barns säkerhet inte kan garanteras.

I detta avsnitt har barnkonventionen nämnts vid ett par tillfällen. De rättigheter som

har tagits upp kommer att utredas närmare i det följande kapitlet.

36

4 Europakonventionen och barnkonventionen

4.1 Hemundervisning i ljuset av Europakonventionen

Efter denna framställning om svensk rätt övergår nu uppsatsen till ett internationellt

perspektiv. Kapitlets syfte är att utröna vilken ställning hemundervisning har i

Europakonventionen och barnkonventionen för att en analys av den svenska regleringen

i ljuset av de slutsatser som nås i detta kapitel ska kunna göras längre fram i uppsatsen.

4.1.1 Allmänna utgångspunkter

Sverige ratificerade den i Europarådet upprättade Europakonventionen i samband med

dess ikraftträdande 1953 men den inkorporerades inte i svensk lag förrän genom lag

(1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna som trädde i kraft 1995.85

Lagen stadgar

att Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll ska gälla som svensk lag. Eftersom

Sverige är en dualistisk stat,86

var det först i och med inkorporeringen som

konventionen kunde börja tillämpas direkt vid svenska domstolar och myndigheter.87

Samtidigt som lagen trädde i kraft infördes en ny bestämmelse, nuvarande RF 2:19, om

att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund

av Europakonventionen, den s.k. lex superior-principen88

. Bestämmelsen riktar sig

främst till lagstiftaren som ansvarar för att yngre reglering inte står i strid med

konventionen. Även domstolar och myndigheter kan dock med stöd av

grundlagsbestämmelsen använda reglerna om lagprövning i RF 11:14 och 12:10 för att

låta bli att tillämpa en föreskrift som strider mot Europakonventionen.89

Europadomstolens roll är att avgöra huruvida motiven bakom en åtgärd som innebär

en inskränkning av en rättighet är relevanta och tillräckliga (relevant and sufficient)

samt huruvida en inskränkning av en rättighet är proportionerlig i förhållande till målet

som eftersträvas,90

den s.k. proportionalitetsprincipen.91

Vid denna bedömning

85 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 17 och 37 ff. 86 Stat i vars rättsystem en transformering av internationella avtal måste ske för att de ska bli gällande i staten, jfr.

Nationalencyklopedin, Dualism, (2013-06-10), http://www.ne.se/lang/dualism/156703. 87 Prop. 1993/94:117, s. 32 f. 88 Cameron, Normkonflikter och EKMR, s. 852. 89 Holmberg, Stjernquist, Isberg, Eliason & Regner, Grundlagarna – Regeringsformen, Successionsordningen,

Riksdagsordningen, s. 167. 90 Observer and Guardian v. the United Kingdom, Europadomstolen den 26 november 1991 (13585/88), p. 59. 91 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 53.

37

undersöker domstolen bl.a. beskaffenheten av de vidtagna åtgärderna, ifall staten hade

kunnat vidta andra, eller mindre drastiska, åtgärder och huruvida det finns några

säkerhetsåtgärder som kan kompensera för de inskränkningar som en åtgärd kan

förorsaka.92

Konventionsstaterna har dock givits en viss diskretionär prövningsrätt,93

vid

lagstiftningsåtgärder, administrativa beslut och domstolsbeslut som har koppling till en

konventionsrättighet. Detta nationella manöverutrymme kallas för ”the margin of

appreciation”.94

Förklaringen till att staterna givits ett sådant tolkningsutrymme är att

kunskapen om hur nationella uppfattningar, traditioner och intressen har betydelse för

ett visst fall är större i de nationella domstolarna än i Europadomstolen. De nationella

domstolarna anses därför bättre lämpade att göra bedömningen i målet. Det innebär att

Europadomstolen ofta är återhållsam mot att ingripa i det som i nationella avgöranden

har ansetts vara nödvändiga rättighetsinskränkningar.95

Utrymmet för den diskretionära

prövningsrätten varierar beroende på sakligheten och betydelsen av att göra en

rättighetsinskränkning, graden av konsensus mellan de aktuella nationella lagarna i de

olika konventionsstaterna och den grundläggande arten av rättigheten som kränks.96

4.1.2 Art. P1-2 i Europakonventionen

Stadgandet i art. P1-2 i Europakonventionen ska upprepas även i detta avsnitt:

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta

på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att

tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med

föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Rätten till undervisning har i Europakonventionen inte uttryckligen begränsats till att

gälla barn,97

men det är barn som oftast förekommer i praxis kopplad till artikeln. Även

om artikeln har en negativ formulering har den ansetts innefatta en rätt att ha tillgång till

92 Cameron, An Introduction to the European Convention on Human Rights, s. 112 f. 93 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 52. 94 Cameron, An Introduction to the European Convention on Human Rights, s. 113. 95 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 52. 96

Cameron, An Introduction to the European Convention on Human Rights, s. 114, som hänvisar till Sunday Times v.

The United Kingdom, Europadomstolen den 26 april 1979 (6538/74) p. 59, Dudgeon v. The United Kingdom,

Europadomstolen den 22 oktober 1981 (7525/76), p. 52 och Norris v. Ireland, Europadomstolen den 26 oktober 1988

(10581/83), p. 43-46. 97 Van Bueren, Child Rights in Europe – Convergence and Divergence in Judicial Protection, s. 151.

38

den offentligt organiserade undervisning som erbjuds vid en viss tidpunkt (”a right of

access to educational institutions existing at a given time”).98

Artikelns begrepp ”utbildning” (education) och ”undervisning” (teaching)

definierades av Europadomstolen i målet Campbell and Cosans v. the United Kingdom

på följande sätt:

(...) The education of children is the whole process whereby, in any society, adults endeavour to

transmit their beliefs, culture and other values to the young, whereas teaching or instruction

refers in particular to the transmission of knowledge and to intellectual development.99

Andra meningen i art. P1-2 stadgar enbart föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn

sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas

övertygelser. Ett barn kan sålunda aldrig få sina rättigheter kränkta enligt denna

mening.100

Barnets tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet skyddas istället av art.

9 i Europakonventionen. Denna rättighet blir dock i realiteten ofta en del av föräldrarnas

rättighet i art. P1-2,101

vilket jag återkommer till nedan.

Europadomstolen har uttalat att respekten för föräldrars rätt i artikelns andra mening

innefattar en positiv förpliktelse för medlemsstaterna.102

I förarbetena till art. P1-2

ersatte ”respektera” det tidigare förslaget på utformning som var ”ta hänsyn till” (have

regard to) eftersom man ansåg att artikeln då skulle bli mer effektfull.103

Artikeln bör

därmed tolkas på så sätt att staten måste arbeta för att tillmötesgå de önskemål som en

förälder baserar på sin filosofiska eller religiösa övertygelse.104

Vidare har

Europadomstolen pekat på att denna skyldighet är omfattande eftersom artikeln rymmer

all den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning, och

inte bara innehållet i utbildningen.105

Exempelvis medgivande till hemundervisning

ryms därför inom artikelns tillämpningsområde.

I målet Campbell and Cosans v. the United Kingdom klargjorde Europadomstolen

vilka typer av filosofiska övertygelser som skyddas av artikeln. Domstolen ansåg att

ordet ”övertygelse” (conviction) inte är kopplat till de idéer och åsikter som skyddas av

98 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 578 och Case “Relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in

Belgium” v. Belgium (merits), Europadomstolen den 23 juli 1968, p. 4. 99 Campbell and Cosans v. the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982, p. 33. 100 Eriksson v. Sweden, Europadomstolen den 22 juni 1989, p. 93. 101 Verheyde, Article 28 – The Right to Education, s. 6. 102 Campbell and Cosans v. the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982, p. 37. 103 Preparatory work on Article 2 of the Protocol to the Convention, CDH (67) 2, s. 163 och Campbell and Cosans v.

the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982, p. 37. 104 Ovey & White, Jacobs and White: The European Convention on Human Rights, s. 377. 105 Valsamis v. Greece, Europadomstolen den 18 december 1996, p. 27.

39

yttrandefriheten i artikel 10.106

Istället befinner sig ”övertygelse”, enligt domstolen,

närmare begreppet ”tro” (belief) som förekommer i art. 9 och innefattar uppfattningar

som uppnår en viss nivå av stringens, allvar, sammanhang och betydelse (”cogency,

seriousness, cohesion and importance”).107

Europadomstolen fortsatte sitt resonemang

genom att slå fast att filosofiska övertygelser betecknar sådana övertygelser som är

värda respekt i ett demokratiskt samhälle (jfr. art. 9), förenliga med mänsklig värdighet

och inte förhindrar barnets grundläggande rätt till utbildning.108

En förälders åsikt om

att t.ex. det offentliga skolväsendet inte har tillfredsställande disciplin är, med denna

tolkning av artikeln, inte en sådan åsikt som staten måste respektera. Skulle det, som i

fallet Campbell and Cosans v. the United Kingdom, istället röra sig om att

vårdnadshavaren motsatte sig den skolaga som förekom i en skola skulle det innebära

ett brott mot art. P1-2 att inte respektera denna övertygelse, om vi för exemplets skull

bortser från att skolaga inte är tillåtet i Sverige. Ledning för förståelsen av begreppet

”religiös övertygelse” kan hämtas från Europadomstolens domar Valsamis v. Greece

och Kokkinakis v. Greece där domstolen tolkade art. P1-2 i ljuset av art. 9 och lade vikt

vid att Jehovas Vittnen är en känd religion (”known religion”).109

Art. P1-2 erkänner såväl statens roll vad gäller utbildning som vårdnadshavarens

rättigheter. Europadomstolen har i fallet Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v.

Denmark uttryckt att syftet med föräldrarätten i bestämmelsen är att skydda barn mot

statlig indoktrinering i religiösa och filosofiska frågor. Statligt organiserad undervisning

måste, för att respektera föräldrarnas rättighet, ges på ett objektivt, kritiskt och

pluralistiskt sätt (”an objective, critical and pluralistic manner”).110

Europadomstolen

har också uttalat att ett annat syfte med andra meningen i art. P1-2 är att värna pluralism

i undervisningen. Domstolen har framhållit att det är främst genom statligt organiserad

undervisning som detta syfte ska realiseras.111

Trots detta uttalande har art. P1-2 ansetts

inkludera en rätt att inrätta fristående skolor, med förbehållet att utbildningen vid

fristående skolor ska regleras statligt för att garantera undervisningens kvalitet.112

I

fallet Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark hänvisade Europadomstolen

106 Campbell and Cosans v. the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982, p. 36. 107 Campbell and Cosans v. the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982, p. 36. 108 Campbell and Cosans v. the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982, p. 36. 109 Valsamis v. Greece, Europadomstolen den 18 december 1996, p. 26 och Kokkinakis v. Greece, Europadomstolen

den 25 maj 1993, p. 32. 110 Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7 december 1976, p. 53. 111 Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7 december 1976, p. 50. 112 The Ingrid Jordebo Foundation of Christian Schools and Ingrid Jordebo v. Sweden, Europakommissionen den 6

mars 1987.

40

dessutom till möjligheten för föräldrar att låta sina barn gå i en privatskola eller

undervisa barnen hemma som en viktig utväg då föräldrarna på grund av sina religiösa

eller filosofiska övertygelser inte vill att barnen ska få sin utbildning i skolan.113

Fortsättningsvis yttrade Europadomstolen i målet Kjeldsen, Busk Madsen and

Pedersen v. Denmark att andra meningen i art. P1-2, dvs. föräldrarätten, ska läsas

tillsammans med den inledande meningen, rätten till utbildning.114

Domstolen menade

att artikeln domineras av dess första mening medan dess andra mening är ett bihang (an

adjunct) till den första.115

Följden av detta blir att föräldrarnas övertygelse inte kan

respekteras om den står i konflikt med barnets grundläggande rätt till utbildning.116

Så

länge barnets rätt till utbildning tillgodoses har däremot staten ingen möjlighet att gå

emellan barnet och en privat utbildningsform, förutom genom lagstiftning.117

Enligt

domstolens uttalanden i Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark måste

konventionen ses som en helhet vilket gör att de två meningarna i art. P1-2 ska läsas i

ljuset av varandra och i ljuset av framför allt art. 8, 9 och 10 (rätt till skydd för privat-

och familjeliv, tanke-, samvets- och religionsfrihet samt yttrandefrihet) i

Europakonventionen.118

I det s.k. belgiska språkmålet,119

slog Europadomstolen fast att rätten till utbildning

till sin natur kräver statlig reglering. Domstolen anförde att denna reglering kan

förändras med tiden och variera mellan olika platser beroende på samhällets och

individers behov och resurser, men den får givetvis inte kränka rätten till utbildning

eller någon annan rätt i konventionen.120

Kommissionen har dessutom, i fallet Family H

v. the United Kingdom, slagit fast att art. P1-2 innefattar följande:

(...) A right for the state to establish compulsory schooling, be it in state schools or private

tuition of satisfactory standard, and that verification and enforcement of educational standards

is an integral part of that right. Therefore (...) to require the (...) parents to cooperate in the

assessment of their children’s educational standards by an educational authority in order to

ensure a certain level of literacy and numeracy, whilst, nevertheless, allowing them to educate

113 Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7 december 1976, p. 54. 114 Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7 december 1976, p. 50. 115 Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7 december 1976, p. 52. 116 Campbell and Cosans v. the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982, p. 36. 117 Harris, O’Boyle, Bates, & Buckley, Law of the European Convention on Human Rights, s. 699. 118 Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7 december 1976, p. 52. 119 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 579. 120 Case “Relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium” v. Belgium

(merits), Europadomstolen den 23 juli 1968, B5

41

their children at home, cannot be said to constitute a lack of respect for the (...) rights under Art.

2 of Protocol No 1.

121

Art. P1-2 innefattar således en rätt för staten att reglera vilken typ av utbildningsformer

som får existera, en rätt att reglera förhållandena under vilka utbildningen sker för att

garantera en minimistandard samt en rätt att föreskriva skolplikt. Innebörden av fallet

Family H v. the United Kingdom är således att om lagen tillåter hemundervisning har

staten en rätt och en skyldighet att se till och kontrollera att den uppfyller en viss

kvalitet.

Den praxis från Europadomstolen som har refererats till hitintills ger

sammanfattningsvis föräldrarätten i art. P1-2 en vid tolkning. Syftet med föräldrarätten

är att skydda barnet mot statlig indoktrinering och att värna pluralism, intressen som bör

ges stor vikt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen har dessutom framhållit betydelsen

av fristående skolor och hemundervisning som alternativ till det statligt organiserade

skolsystemet. Den tolkning av Europakonventionen som har visats i det föregående kan

anses ge stöd för en liberal reglering av hemundervisning. Senare praxis från

Europadomstolen och -kommissionen visar dock att det finns utrymme för

konventionsstaterna att tolka konventionen på ett annat sätt. En behandling av denna

praxis följer här.

Hemundervisning har varit en fråga för Europadomstolen och -kommissionen i tre

olika mål. Det första är Leuffen v. Germany och gällde tillstånd till hemundervisning.

Sökanden var en mor som menade att Gud gett henne det exklusiva ansvaret och rätten att

undervisa sitt barn och hon var orolig över den akademiska och moraliska tillbakagången i

skolor. Då modern vägrat skicka sitt barn till skolan hade tyska myndigheter tilldelat barnet en

handledare (tutor) för att tillse att barnet närvarade vid skolundervisningen och för att ge ett

medicinskt och psykologiskt utlåtande om barnet. Modern hävdade att dessa beslut hade kränkt

hennes rätt enligt art. P1-2.122

Europakommissionen hänvisade till praxis från det belgiska språkmålet angående

staters rätt att reglera rätten till utbildning och att denna reglering kan variera över tid

och rum så länge den inte kränker barnets rätt. Vidare hänvisades till fallet Kjeldsen,

Busk Madsen and Pedersen v. Denmark som slår fast att det framförallt är genom statlig

undervisning som staten kan tillse att pluralism uppnås i utbildning och från fallet

Family H v. the United Kingdom som slår fast att en stat kan föreskriva skolplikt.

121 Family H. v. The United Kingdom, Europakommissionen den 6 mars 1984, s. 108. 122 Leuffen v. Germany, Europakommissionen den 9 juli 1992.

42

Kommissionen påpekade att rätten för föräldrar att tillförsäkra sitt barn utbildning i

överensstämmelse med sina religiösa och filosofiska övertygelser inte kan tillgodoses

om den står i strid med barnets grundläggande rätt till utbildning. I detta fall hade tyska

myndigheter kommit till slutsatsen att modern inte var kapabel att tillgodose sitt barns

rätt till utbildning och att hemundervisning därför skulle vara skadligt för barnet. Den

av myndigheterna utsedda handledaren hade sett till att barnet blev inskrivet i en katolsk

skola, eftersom barnets mor var praktiserande katolik. Kommissionen fann på dessa

grunder att rätten i art. P1-2 inte hade kränkts och avvisade klagan.123

Fallet innebär

sammanfattningsvis att rätten för föräldrar att undervisa sina barn i hemmet är beroende

av att föräldrarna är kapabla att utbilda barnet. Det slår också än en gång fast att art. P1-

2 inte hindrar stater att föreskriva skolplikt, men begränsar inte fullgörandet av

skolplikten till det statliga skolväsendet.

Även fallet B.N. and S.N. v. Sweden (tidigare nämnda RÅ 1990 ref. 60) gällde

hemundervisning.

Klaganden hävdade att Sverige hade kränkt deras rätt i art. P1-2 att tillförsäkra sina barn en

utbildning som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelser. De klagande

var vårdnadshavare till åtta barn som undervisades hemma. Vårdnadshavarna menade att

skolans undervisning skulle fördärva barnens kristna tro. Två av barnen hade inte fått

medgivande till fortsatt hemundervisning då de skulle börja årskurs 7 eftersom de högre

årskurserna ansågs vara så specialiserade och kräva en sådan social träning att

hemundervisningen inte var ett fullgott alternativ till skolundervisningen.

Kommissionen erinrade om att ett krav på att social träning måste ske genom skolgång

inte är högre ställt än vad som är allmän praxis i konventionsstaterna. Vidare ansågs

Sverige ha handlat inom sin “margin of appreciation” när föräldrarnas möjligheter att ge

barnet en fullgod utbildning bedömts och genom beslutet att föräldrarnas kvalifikationer

att lära ut kunskaper på högstadienivå inte var tillräckliga. Kommissionen anförde att de

två barnens rätt till utbildning måste ha företräde framför föräldrarnas rätt till respekt för

sina religiösa och filosofiska övertygelser i det här fallet och beslutade att det inte hade

skett någon överträdelse av rättigheterna i art. P1-2.124

Det tredje beslutet är fallet Konrad v. Germany i vilket Europadomstolen bekräftade

Kommissionens tolkning av art. P1-2 och avvisade klagan.

123 Leuffen v. Germany, Europakommissionen den 9 juli 1992, p. 1. 124 B.N. and S.N. v. Sweden, Europakommissionen den 30 juni 1993.

43

Föräldrarna i detta fall ansåg att det var en skyldighet för dem att utbilda sina barn i

överensstämmelse med bibeln och kristna värderingar, att deras barns deltagande i skolans

lågstadieutbildning skulle strida mot deras personliga övertygelser vad gäller läroplan och

utbildningsmetoder samt att obligatorisk närvaro i skolan skulle skada barnens religiösa

utbildning eftersom utbildningen i den tyska skolan var religiöst neutral.125

Ansökan om

hemundervisning avslogs då skolplikt förelåg och något utrymme för hemundervisning av

religiösa eller filosofiska skäl inte existerade i den tyska lagen.126

Klaganden i målet var barnen och det kunde därför inte påstås att föräldrarna genom

hemundervisning ville påtvinga barnen deras religiösa övertygelser. Trots detta

tillämpade Europadomstolen den princip som domstolen hade slagit fast i tidigare

praxis, att föräldrars övertygelser inte kan stå i vägen för barns rätt till utbildning.

Principen ansågs tillämplig eftersom domstolen menade att barnen var oförmögna att

förstå konsekvenserna av sina föräldrars beslut om hemundervisning. På grund av sin

unga ålder skulle det vara mycket svårt för barnen att ta ett självständigt beslut i frågan,

resonerade domstolen.127

I detta fall gick domstolen längre än resonemanget i Leuffen v.

Germany om det enskilda barnets rätt till utbildning. För att avfärda det faktum att

hemundervisning är tillåtet i de flesta europeiska länder fäste domstolen vikt vid

Tysklands ”margin of appreciation”. Tyskland ansågs ha handlat inom ramen för denna

genom en skollagstiftning som föreskrev skolplikt och en mycket restriktiv hållning

gentemot hemundervisning då myndigheterna och domstolarna hade ansett att såväl

barnets kunskapsinhämtning som dess integration i och erfarenheter av samhället blir

lidande vid hemundervisning. Tysklands författningsdomstol bedömdes också ha dömt i

enlighet med sin praxis då den betonat samhällsintresset i att inte låta parallella

samhällen grundade på andra övertygelser växa fram samt vikten av integration av

minoriteter för demokratin.128

Europadomstolen framhöll också att inget hindrar

föräldrar att utbilda sina barn efter skolan och på helger och att de tyska reglerna därför

inte gör att föräldrarnas rätt begränsas på ett oproportionerligt sätt. Europadomstolen

hänvisade härvid till sitt eget uttalande i fallet Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v.

Denmark och påpekade att obligatorisk skolnärvaro på lågstadiet inte fråntar klagandens

föräldrar följande rätt:

125 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 1. 126 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. A. 127 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 1. 128 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 1.

44

(…) to exercise with regard to their children natural parental functions as educators, or to guide

their children on a path in line with the parents’ own religious or philosophical convictions.129

Följaktligen ger art. P1-2 men. 2 i Europakonventionen inte föräldrar en rätt att hindra

sina barns deltagande i vanlig skolundervisning genom att undervisa barnen i

hemmet.130

Utrymmet att reglera rätten till utbildning ligger, enligt fallet Konrad v.

Germany, inom varje stats ”margin of appreciation”. Detta får till konsekvens att en stat

kan föreskriva skolplikt och en restriktiv reglering av hemundervisning, i alla fall under

de förutsättningar som förelåg i Konrad v. Germany, utan att det strider mot art. P1-2 i

Europakonventionen.

I fallet Konrad v. Germany bedömdes också huruvida föräldrar som ville

hemundervisa av religiösa anledningar, men inte tilläts, diskriminerades i jämförelse

med föräldrar som hemundervisade av andra skäl. Den tyska regleringen var utformad

så att alternativ till normal skolgång endast kunde accepteras i undantagsfall (”in

exceptional circumstances”).131

Barn hade i praxis getts tillåtelse att inte närvara vid

skolundervisning i fall då barnet hade fysiska problem som gjorde detta olämpligt och

då barnets föräldrar hade ett arbete som innebar att de reste runt i landet. Fallen

godkändes av de tyska myndigheterna av den anledningen att genomförandet av

skolnärvaro skulle ha orsakat barnen otillbörligt lidande. Det var fråga om fall där

barnet ville undvika obligatorisk skolnärvaro av praktiska skäl, och inte av religiösa

eller filosofiska anledningar.132

Europadomstolen slog mot denna bakgrund fast att det

inte är fråga om diskriminering enligt art. 14 tillsammans med art. 8 eftersom skillnaden

i behandling mellan dessa fall ansågs motiverad på objektiva och befogade grunder och

ansågs ha ett berättigat syfte.133

Sammanfattningsvis kan sägas att art. P1-2 i Europakonventionen garanterar

tillträde till de utbildningsmöjligheter som staten väljer att erbjuda och tillåta, att staten

ska kontrollera att dessa uppnår nödvändig standard samt att föräldrars filosofiska och

religiösa övertygelser ska respekteras i denna utbildning. Artikeln kan inte anses ge en

oinskränkt föräldrarätt utan stadgar endast ett slags förhållande mellan stat, föräldrar

och barn. Svenska lagstiftare har tidigare ansett att hemundervisning är en viktig

129 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 1 och Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v.

Denmark, Europadomstolen den 7 december 1976, p. 54. 130 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 581. 131 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, s. 5. 132 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006. s. 9. 133 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, s. 9.

45

komponent i säkerställandet av föräldrar rätt enligt art. P1-2 men Europadomstolens

senare praxis indikerar att så inte behöver vara fallet.

4.1.3 Art. 9 i Europakonventionen

Artikel 9 i Europakonventionen stadgar följande:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att

byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva

sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är

föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna

säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri-

och rättigheter.

Eftersom artikeln skyddar såväl religionsfrihet som tankefrihet och samvetsfrihet gäller

den både icke-religiösa och religiösa livsåskådningar.134

Frågor gällande hur barns

religiösa och filosofiska övertygelser ska hanteras inom utbildningen har av

Europadomstolen vanligtvis hanterats under art. P1-2 istället för under barnets friheter

enligt art. 9.135

Rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet sammanfogas

ofta med föräldrarnas rätt och hanteras i ett familjeperspektiv.136

Vid avgörandet av

huruvida inskränkningar i de friheter som skyddas av art. 9 har varit nödvändiga har de

nationella domstolarna tillerkänts en ”margin of appreciation” och Europadomstolen har

normalt sett inte gjort någon egen prövning då domstolen har haft rimliga motiv till sitt

avgörande.137

Kopplat specifikt till hemundervisning har samma bedömning gjorts i både fallet

B.N. and S.N. v. Sweden och fallet Leuffen v. Germany. Kommissionen har i båda fallen

konstaterat att någon överträdelse av föräldrarnas religionsfrihet enligt art. 9 inte har

skett. Detta beror på att de statliga inskränkningarna har kunnat motiveras i enlighet

med men. 2 i artikeln då de har haft stöd i lag och varit nödvändiga i ett demokratiskt

samhälle med hänsyn till barnens rätt till utbildning.138

I fallet Konrad v. Germany var

det barnens religionsfrihet som bedömdes. Barnens religionsfrihet ansågs inte ha

kränkts då inskränkningen hade skett i enlighet med lagen och varit nödvändig i ett

134 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 417 och Kokkinakis v. Greece, Europadomstolen den 25 maj 1993, p. 31. 135 Harris, O’Boyle, Bates, & Buckley, Law of the European Convention on Human Rights, s. 431. 136 Van Bueren, Child Rights in Europe – Convergence and Divergence in Judicial Protection, s. 77. 137 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 424. 138 B.N. and S.N. v. Sweden, Europakommissionen den 30 juni 1993, Leuffen v. Germany, Europakommissionen den 9

juli 1992 och Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006.

46

demokratiskt samhälle med hänsyn till allmänhetens intresse av att säkerställa barnens

utbildning.139

Eftersom Europadomstolens prövning inte har gått längre än dessa konstateranden

skulle en fortsatt diskussion endast resultera i spekulationer och jag lämnar därför

frågan här.

4.2 Hemundervisning i ljuset av barnkonventionen

4.2.1 Allmänna utgångspunkter

Barnkonventionen, som antogs av FN:s generalförsamling 1989,140

är en milstolpe i

arbetet för barns rättigheter. Konventionen slår fast att barn har fri- och rättigheter som

alla andra och att barn är berättigade till särskild omvårdnad och stöd.141

Sverige

ratificerade konventionen 1990, men den har inte inkorporerats i svensk lagstiftning

utan konventionens bestämmelser har transformerats till svensk författningstext.142

Barnkonventionen saknar en internationell klagomekanism genom vilken

kränkningar av barns rättigheter kan prövas.143

Förverkligandet av barnkonventionen

övervakas istället av FN:s barnrättskommitté, se art. 43 barnkonventionen. Kommitténs

arbete utgår från de rapporter som konventionsstaterna är skyldiga att lämna enligt art.

44, vilka besvaras genom s.k. ”concluding observations” där kommittén rekommenderar

åtgärder som staten bör genomföra för att uppfylla barnkonventionens krav.144

Barnkonventionen ska ses som en helhet vari artiklarna har betydelse i förhållande

till varandra.145

Fyra artiklar i barnkonventionen har av FN:s barnrättskommitté

definierats som grundläggande principer med betydelse för tolkningen och

genomförandet av hela konventionen, närmare bestämt art. 2, 3, 6 och 12.146

Art. 2

stadgar att konventionsrättigheterna ska respekteras och tillförsäkras alla barn utan

åtskillnad av något slag. Artikelns andra stycke är av stort intresse i koppling till

hemundervisning. Det stadgar att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder

för att skydda barnet mot alla former av diskriminering på grund av föräldrars uttryckta

åsikter eller tro. Denna rättighet torde innebära en skyldighet för staten att ingripa till ett

139 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 2. 140 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 13. 141 Se Barnkonventionens preambel. 142 Se Ds 2011:37, s. 25. 143 Barnombudsmannen, Om barnkonventionen, (2013-06-10) http://www.barnombudsmannen.se/barnkonventionen/. 144 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 13. 145 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 48. 146 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 12 - Barnets rätt att komma till tals, CRC/C/GC/12, p. 2.

47

barns skydd när barnets rätt till utbildning hotas av föräldrarnas religiösa eller

filosofiska övertygelser.147

Av art. 3 framgår principen att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla

åtgärder som rör barn. För att avgöra vad som är barnets bästa måste barnets situation

både på kort och lång sikt beaktas. Vidare måste tolkningen av barnets bästa harmoniera

med barnkonventionens anda, särskilt med tanke på att barnet är en enskild individ som

har egna åsikter, och som är rättighetsinnehavare och har rätt till ett särskilt skydd.148

Avfattningen ”i främsta rummet” (a primary consideration) åskådliggör att det kan

finnas andra faktorer som måste vägas in i ett beslut.149

Ett belysande exempel är

intressekonflikter mellan barns och föräldrars mänskliga rättigheter, då barnets bästa

inte ska vara ensamt styrande.

I art. 6 stadgas den grundläggande principen om barnets rätt till liv samt till

överlevnad och utveckling till det yttersta av konventionsstaternas förmåga. Rätten till

utbildning är en viktig del i säkerställandet av barnets utveckling.150

Utveckling syftar

på ”fysisk, psykisk, andlig, moralisk, psykologisk och social utveckling på ett sådant

sätt att barnet förbereds för ett självständigt liv i ett fritt samhälle”.151

Avslutningsvis

krävs, enligt den grundläggande principen i art. 12, att medlemsstaterna säkerställer en

rätt för alla barn som kan bilda en åsikt att fritt uttrycka denna i alla frågor som rör

barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och

mognad. Rättigheten innebär att barnets åsikter ska övervägas som en betydande del i

avgörandet av ett beslut.152

4.2.2 Art. 28 och 29 i barnkonventionen

Barnkonventionens art. 28 reglerar rätten till utbildning. Till skillnad från

Europakonventionen innehåller art. 28 (1) en positiv förpliktelse för medlemsstaterna att

på grundval av lika möjligheter göra grundutbildning obligatorisk och kostnadsfritt

tillgänglig för alla. Genom barnkonventionen utvecklades barnets rätt till utbildning och

barnet sattes i fokus.153

I art. 28 är barnet rättighetssubjekt och en rätt för föräldrar till

respekt för sina övertygelser i barnets utbildning finns inte omnämnd.154

147 Jfr. Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 41. 148 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 48 f. 149 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 49. 150 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 85. 151 SOU 1997:116, s. 167. 152 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 12 - Barnets rätt att komma till tals, CRC/C/GC/12, p. 44. 153 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 9. 154 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 9.

48

Begreppet ”utbildning” i barnkonventionen har en bred innebörd som kan utläsas av

art. 28 (1) och 29 (1) tillsammans.155

Innehållet i rätten till utbildning utgörs således av

de syften som anges i art. 29 (1) barnkonventionen. Enligt art. 29 (1) ska barnets

utbildning bland annat syfta till att utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om

personlighet, utveckla respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter,

utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet och för

kulturer som skiljer sig från barnets egen samt förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i

ett fritt samhälle. Enligt Barnrättskommittén har begreppet följande innebörd:

”Utbildning” (…) sträcker sig mycket längre än formell skolning och omfattar den stora mängd

livserfarenhet och lärande som gör det möjligt för barn, individuellt och tillsammans, att

utveckla sina personligheter, anlag och förmågor och att leva ett fullständigt och

tillfredsställande liv i samhället.156

Grundläggande kunskaper innefattar inte bara kunskap i matematik och läskunnighet

utan även social kompetens, förmåga till kritiskt tänkande med mera.157

Att barnets

utbildning även syftar till just socialisering och interaktion med andra uttrycks enligt

Barnrättskommittén i art. 29 punkt d.158

Formuleringen i art. 28 i barnkonventionen klargör inte om den gäller både formell

och icke-formell undervisning, dvs. utanför en klassrumsmiljö.159

Barnrättskommittén

uppger i sin vägledning för landrapporter att dessa ska innefatta om det i landet

förekommer system för icke-formell utbildning.160

Kommittén har dessutom i sina

sammanfattande slutsatser ofta rekommenderat stater att se till att icke-formella

utbildningsformer har samma kvalitet som formell utbildning, att barn som utbildas i

sådana former ska inkluderas i det vanliga utbildningssystemet och att de två systemen

ska harmoniseras.161

Hunter-Henin drar av dessa uttalanden slutsatsen att

barnkonventionen innefattar ett ansvar för konventionsstaterna att se till att icke-

155 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 12. 156 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 1 - Utbildningens mål, CRC/GC/2001/1, p. 2. 157 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 1 - Utbildningens mål, CRC/GC/2001/1, p. 9. 158 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 1 - Utbildningens mål, CRC/GC/2001/1, p. 1. 159 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 12. 160 General Guidelines regarding the form and the contents of the periodic reports to be submitted by states parties

under article 44, paragraph 1 (b), of the convention, UN Doc. CRC/C/58, p. 106. 161 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 12 f. som refererar till United Nations

Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Azerbaijan (UN Doc. CRC/C/66, 1997) p. 306;

Mozambique (UN Doc. CRC/C/114, 2002), p. 306; El Salvador (UN Doc. CRC/C/15/Add.232, 2004) p. 58, Japan

(UN Doc. CRC/C/15/Add.231, 2004) p. 50 ; India (UN Doc. CRC/C/94, 2000, p. 90 ; Gabon (UN Doc. CRC/C/114,

2002), p. 230 ; Nigeria (UN Doc. CRC/C/50, 1996, p. 91 ; Burkina Faso (UN Doc. CRC/C/121, 2002) p. 478 ; och

Madagascar (UN Doc. CRC/C/133, 2004), p. 309.

49

formella utbildningsformer ska hålla samma kvalitet som inom skolan.162

De

utbildningsformer som har gett upphov till kommitténs rekommendationer är

exempelvis sådan utbildning som organiseras för gatubarn och barnarbetare.163

Att

direkt överföra dessa slutsatser till svenska förhållanden och till hemundervisning är

inte självklart eftersom andra intressen har gett upphov till utbildningsformen och andra

rättigheter är i behov av skydd. I Unicefs handbok anförs dock följande:

Definitionen av ”utbildning” är inte begränsad till undervisning inom skolan, och i allt större

utsträckning erkänns värdet av informell utbildning, t.ex. i hemmet, i handlingsplaner som utgår

från gatumiljön eller via internet.164

Sammantaget inkluderar således rätten till utbildning i barnkonventionen andra former

av utbildning än bara skolgång.

Art. 29 (2) i barnkonventionen föreskriver att ingenting i den stadgade rätten till

utbildning får tolkas på så sätt att inskränkningar kan göras i en enskilds eller en

organisations rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter. En förutsättning för att få

driva utbildningsanstalter är dock att principerna i 29 (1) iakttas och att de standardkrav

som staten ställer upp uppfylls. Dessa två krav omöjliggör inrättandet av religiösa

skolor som endast erbjuder studier av religiösa texter och därmed inte uppnår de syften

med utbildning som stadgas i art. 29 (1).165

I Unicefs handbok anförs att rätten att kunna

avstå från statlig utbildning är vital, ”inte enbart för att skydda den enskildes friheter

utan särskilt för att det inte finns en mall för ”god utbildning”, och utbildningssystem

bör tillåta mångfald och flexibilitet”.166

Detta uttalande behöver inte innebära att

hemundervisning måste tillåtas som ett alternativ till statlig utbildning, eftersom

behovet av en annan typ av utbildning än den statliga även kan tillfredsställas genom

privata utbildningsanstalter.

Det enda uttalandet från FN som ger vägledning vad gäller hemundervisning

specifikt är det som FN:s särskilda rapportör för rätten till utbildning har anfört i en

rapport riktad till Tyskland som, i likhet med Sverige, har en mycket restriktiv

lagstiftning vad gäller hemundervisning. I rapporten framhålls att den tolkning av rätten

till utbildning innefattande endast skolundervisning som gjorts av vissa tyska Länder

inte är korrekt. Utbildning får inte reduceras till att enbart innefatta skolgång och

162 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 13. 163 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 12 f. 164 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 296. 165 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 317. 166 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 315 ff.

50

utbildningsprocesser bör stärkas för att säkerställa att det är barnets bästa som premieras

i första hand.167

Vidare hänvisas i rapporten till art. 13 i FN:s konvention om

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i vars tredje punkt föräldrar ges en rätt att

välja vilken typ av utbildning deras barn ska få. Detta stadgande har visserligen inte fått

någon motsvarighet i barnkonventionen, men FN:s särskilda rapportörs uttalande torde

ändå ha betydelse för tolkningen av begreppet ”utbildning” i barnkonventionen eftersom

art. 28 i barnkonventionen utformats utifrån art. 13.168

FN:s särskilda rapportör uttalade

vidare följande:

[H]ome schooling represent[s] [a] valid option (...) which could be developed in certain

circumstances (...). The promotion and development of a system of public, government-funded

education should not entail the suppression of forms of education that do not require attendance

in school.169

Detta uttalande torde vara möjligt att använda vid tolkningen av barnkonventionen så

länge den rätt till utbildning utanför det statliga skolsystemet som uttalandet ger stöd för

utövas inom ramarna för barnets rättigheter.170

4.2.3 Art. 14 i barnkonventionen och förhållandet mellan barn, föräldrar och stat i

barnkonventionen

Barns rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet regleras i art. 14 i barnkonventionen.

Religionsfrihet har i art. 18 (1) i Internationella konventionen om medborgerliga och

politiska rättigheter definierats på följande sätt:

Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter

eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin

religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor,

andaktsövningar och undervisning.

Religionsfriheten innefattar såväl teistiska, icke-teistiska och ateistiska övertygelser som

att inte bekänna sig till någon religion eller trosuppfattning.171

Den skyddar inte bara

ceremonier utan även förhållningsregler gällande mat, kläder, åldersritualer och

167 Report of the Special Rapporteur on the right to education, Vernor Muñoz, Mission to Germany,

A/HRC/4/29/Add.3, p. 62 168 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 9. 169 Report of the Special Rapporteur on the right to education, Vernor Muñoz, Mission to Germany,

A/HRC/4/29/Add.3, p. 62 170 Jfr. Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 310. 171 General Comment No. 22: The right to freedom of thought, conscience and religion (Article 18),

CCPR/C/21/Rev.1/Add.4, p. 2.

51

språk.172

Samvetsfrihet skyddar ställningstaganden angående till exempel kost och

miljön.173

Under utarbetandet av barnkonventionen uppkom svårigheter att enas om hur

artikeln om barns religionsfrihet skulle formuleras eftersom olika religioner har olika

förhållningssätt till barns religiösa tillhörighet.174

Det uttrycktes bland annat tvekan till

att staten skulle vara garant till barnets religionsfrihet. I många stater har barnet inte ett

eget val vad gäller religion utan följer föräldrarnas val.175

Exempelvis framförde

Marocko att barn enligt islamsk rätt tillhör sin faders religion.176

I den slutgiltiga

versionen av barnkonventionen erkändes dock, till skillnad från i Europakonventionen,

uttryckligen barnets egen rätt till religionsfrihet. Föräldrarätten har inte helt tagits bort

men i jämförelse med den rättighet föräldrar tilldelas genom Europakonventionens art.

P1-2 men. 2, i vilken barnet är ett passivt objekt, är barnkonventionens föräldrarätt

istället ett bihang till barnets rätt.177

Artikelns andra stycke anger föräldrarnas roll på

detta sätt:

Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares

rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling

ge barnet ledning då det utövar sin rätt. ( (…) to provide direction to the child in the exercise of

his or her right in a manner consistent with the evolving capacities of the child.)

Sättet på vilket föräldrarna utövar sin rättighet och skyldighet att ge barnet ledning

enligt art. 14 (2) måste överensstämma med barnkonventionen som helhet.178

Statens roll vad gäller tanke-, samvets- och religionsfrihet framgår av art. 14 (3).

Inskränkningar i friheten att utöva sin religion eller tro kan endast ske genom lag och de

måste vara nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers

grundläggande fri- och rättigheter. Art. 14 (3) kan emellertid inte tillämpas på

föräldrarätten i 14 (2) utan enbart i förhållande till själva utövandet av religion eller tro.

Föräldrarnas rättighet är istället begränsad av att den ska utövas på ett sätt som är

förenligt med barnets fortlöpande utveckling. Staten kan därför inskränka föräldrarätten

172 General Comment No. 22: The right to freedom of thought, conscience and religion (Article 18),

CCPR/C/21/Rev.1/Add.4, p. 3. 173 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 146. 174 Van Bueren, The International Law on the Rights of the Child, s. 156 f. 175 Report of the Working Group on a Draft Convention on the Rights of the Child, E/CN.4/1983/62, p. 55. 176 Question of a Convention on the Rights of the Child: Comments of Morocco on Certain Articles of the Draft

Convention, E/CN.4/1987/WG.1/WP.35 såsom citerats i Office of the United Nations High Commissioner for Human

Rights, Legislative History of the Convention on the Rights of the Child, Volume I, United Nations 2007, s. 458. 177 Brems, Article 14 – The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion, s. 5. 178 Brems, Article 14 – The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion, s. 31.

52

för att skydda barnets tanke- samvets- och religionsfrihet.179

Art. 14 (2) medför således

en skyldighet för staten att se till att gränsen för föräldrarnas ledning i filosofiska och

religiösa frågor inte överträds då barnet blir äldre och att skydda barnet då föräldrarna

överträder denna gräns.180

Art. 5 och art. 18 (1) anger förhållandet mellan barnet, dess föräldrar och staten på

ett generellt plan. Art. 5 har i stort sett en identisk utformning som art. 14 (2).

Konventionsstaterna ska enligt denna respektera det ansvar och de rättigheter och

skyldigheter som föräldrarna har att ge sitt barn lämplig ledning och råd då barnet

utövar sina konventionsrättigheter. Föräldrarna ska göra detta på ett sätt som

överensstämmer ”med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga”.

Formuleringen betonar barnkonventionens erkännande och respekt av den utveckling

mot en mogen och självständig person som barnet genomgår under barndomen.181

Barnrättskommittén har kommenterat föräldrarnas ansvar för att ge ledning då barnet

utövar sina rättigheter i två allmänna kommentarer. Kommittén har poängterat att

föräldrars vägledning av äldre barn ska ske på ett varsamt sätt. Föräldrar måste erkänna

tonåringen som en aktiv rättighetsinnehavare som med lämplig ledning har kapacitet att

utvecklas till en ansvarstagande medborgare.182

Gällande små barn har kommittén

uttalat att även de allra yngsta ska respekteras som enskilda individer med egna åsikter

och att det krävs en lyhörd vägledning för att barnen ska kunna utöva sina rättigheter.183

Enligt art. 18 har föräldrar, eller vårdnadshavare, huvudansvaret för barnets

uppfostran och utveckling och barnets bästa ska komma i främsta rummet för dem

(”The best interests of the child will be their basic concern”). Att föräldrars rätt att leda

barnet och statens skyldighet att respektera den styrs av barnets bästa kan enligt De

Jong leda till tolkningsproblem. Barnets föräldrar och de statliga myndigheterna kan ha

olika uppfattningar om vad som är barnets bästa. Kopplat till ämnet för uppsatsen kan

det leda till att stater som generellt sett inte uppmuntrar religiös utbildning kan använda

barnets bästa för att motverka sådan utbildning.184

På FN:s särskilda session år 2002

som var menad som en uppföljning på barnkonventionen framhölls följande:

179 Brems, Article 14 – The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion, s. 26. 180 Brems, Article 14 – The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion, s. 29. 181 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 76. 182 General Comment No. 4 (2003) Adolescent health and development in the context of the Convention on the Rights

of the Child, CRC/GC/2003/4, p. 7. 183 General Comment No. 7 (2005), Implementing Child Rights in Early Childhood, CRC/C/GC/7/Rev.1, p. 5. 184 De Jong, The Freedom of Thought, Conscience and Religion or Belief in the United Nations (1946-1992), s. 572 f.

53

The family is the basic unit of society and as such should be strengthened. It is entitled to

receive comprehensive protection and support. The primary responsibility for the protection,

upbringing and development of children rests with the family.185

Barnet är inte totalt överlämnat i familjens kontroll utan staten ska enligt andra stycket i

art. 18 ge lämpligt bistånd till föräldrarna för att garantera och främja

konventionsrättigheterna.

Förhållandet mellan staten, föräldrar och barn tydliggörs än mer genom att läsa art.

5, 18, 3 (2) och 27 tillsammans. Enligt art. 3 (2) åtar sig konventionsstaterna att

tillförsäkra barn det skydd och den omvårdnad som krävs för barns välfärd med hänsyn

tagen till föräldrarnas rättigheter och skyldigheter och i art. 27 stadgas barnets rätt till

den levnadsstandard som krävs för dess utveckling. Dessa fyra artiklar visar att

föräldrarna har det övergripande ansvaret för barnets bästa men att barnets

konventionsrättigheter begränsar detta ansvar, att staten ska bistå föräldrarna och då

föräldrarna inte fullgör sina ansvarstaganden träda in för att tillförsäkra barnet dess

rättigheter.186

Även art. 12 (1) är relevant för att avgöra barnets, dess föräldrars och statens

förhållande till varandra i barnkonventionen. I uppsatsens kontext innebär artikeln att

barnet har rätt att uttrycka sin åsikt i fråga om val av utbildning på religiös eller

filosofisk basis och att denna ska tillmätas betydelse med beaktande av barnets ålder

och mognad.

Sammanfattningsvis styrs föräldrarätten i barnkonventionen av att den endast

innefattar en rätt att ge vägledning och råd, av att den är ett bihang till barnets rätt, av

barnets ökande kompetens i takt med dess utveckling, av barnets rätt att få sina åsikter

respekterade samt av barnets bästa.

Att barn automatiskt måste ansluta sig till sina föräldrars religion kan inte utläsas av

barnkonventionens art. 14 eller de grundläggande principerna. Däremot finns det några

artiklar som skyddar barns rätt att utöva föräldrarnas religion, dvs. art. 8 (rätten att

behålla sin identitet), art. 20 (rätten att behålla sin religion då barnet berövats sin

familjemiljö) och art. 30 (rätten för barn som tillhör minoriteter eller urbefolkningar att

utöva sin religion).187

Dessa artiklar kommer inte behandlas djupare inom ramen för

denna uppsats.

185 A world fit for children, A/RES/S-27/2, Resolution adopted by the General Assembly, United Nations General

Assembly, p. 15. 186 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 173. 187 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 146.

54

Även om en rätt för föräldrar att få sina religiösa och filosofiska övertygelser

respekterade i barnets utbildning inte uttryckligen är reglerad i barnkonventionen menar

Hunter-Henin att en sådan rätt kan utläsas i art. 28 (1), art. 5 och art. 14 (2)

tillsammans.188

Sålunda kan konventionsstater i den utbildning de erbjuder inte bortse

från föräldrars övertygelser.189

I jämförelse med Europakonventionen, som ger föräldrar

stort inflytande över sitt barns religiösa och filosofiska utbildning så länge detta

inflytande inte gör att barnets rätt till utbildning inte tillgodoses, färgas

barnkonventionen av att barnet är rättighetsinnehavare. Barnets bästa i art. 3,

föräldrarnas rätt till ledning i förhållande till barnets fortlöpande utveckling i art. 5 och

14 (2), statens skyddsfunktion i art. 18 (2) och barnets rätt att uttrycka sina åsikter och

få dem beaktade i art. 12 sätter barnet i fokus vid val av utbildning. Gällande den

religiösa eller filosofiska aspekten av utbildning anför Van Bueren att art. 28 (1), 5, 14

(2) och 12 lästa tillsammans, kan anses ge barnet rätt att delta i beslut som gör att

barnets utbildning sker i överensstämmelse med barnets egna religiösa och filosofiska

övertygelser.190

Barnkonventionen ger därmed barn en rätt att påverka valet av

utbildning som måste balanseras mot föräldrarnas rätt att ge ledning och råd.191

Sammanfattningsvis är det svårt att uttolka ett förhållningssätt mot

hemundervisning ur barnkonventionen. Å ena sidan anses rätten till utbildning inkludera

även andra utbildningsformer än skolundervisning och barnets egen religionsfrihet ges

stor betydelse vilket kan tala för en positiv inställning till hemundervisning. Å andra

sidan läggs vikt vid alla barns rätt till en likvärdig utbildning och icke-diskriminering

vilket talar för att alla barn ska ges skolutbildning.

188 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 47. 189 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 47. 190 Van Bueren, The International Law on the Rights of the Child, s. 243. 191 Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 49.

55

5 Den svenska regleringen och internationella

åtaganden

5.1 Analys utifrån Europakonventionen och barnkonventionen

I detta avsnitt kommer de olika regelverken att bindas ihop. Skollagens reglering av

hemundervisning kommer att granskas i ljuset av Europakonventionen och

barnkonventionen för att se huruvida den svenska lagen överensstämmer med dessa

regelverk.

5.1.1 Europakonventionen

Som har nämnts tidigare i uppsatsen har de svenska lagstiftarna historisk sett ansett att

regleringen om hemundervisning har varit en slags ventil för att föräldrars rätt enligt art.

P1-2 men. 2 i Europakonventionen ska kunna respekteras i enskilda fall. I förarbetena

till den nya lagen resonerar regeringen motsatsvis att Europakonventionen inte står i

vägen för en restriktiv reglering av hemundervisning. Analysen nedan avser klarlägga

betydelsen av art. P1-2 för den svenska bestämmelsen om hemundervisning.

Sett enbart till ordalydelsen i art. P1-2 i Europakonventionen och 24 kap. 23 §

SkolL och dess förarbeten framstår de två bestämmelserna som motstridande.

Europakonventionens art. P1-2 domineras av den enskildes rätt till utbildning samtidigt

som föräldrarnas rätt ska respekteras. Utformningen av förutsättningarna för fullgörande

av skolplikten genom hemundervisning i skollagen ser annorlunda ut. Barnets rätt till

utbildning skyddas genom de två första rekvisiten i 24 kap. 23 § SkolL, dvs. genom

krav på att den utbildning som barnet får utgör ett fullgott alternativ till

skolundervisning och att behovet av insyn kan tillgodoses. Föräldrarnas rätt till respekt

för religiösa och filosofiska övertygelser tillgodoses dock inte genom 24 kap. 23 §

SkolL eftersom ett medgivande till hemundervisning endast ska ges om det finns

synnerliga skäl, vilket religiösa och filosofiska övertygelser inte anses vara.

Den svenska lagregleringen kan dock anses uppfylla Europakonventionens krav på

respekt för föräldrarnas övertygelser genom andra paragrafer i skollagen. Av betydelse

för föräldrarätten är bestämmelserna om att skolundervisningen ska vara icke-

konfessionell, vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, läroplanens

föreskrift om att undervisningen ska vara saklig och allsidig samt möjligheten att välja

en fristående skola med religiös eller pedagogisk profil.

56

Utsträckningen av föräldrarätten i art. P1-2 klarnar om inte bara

Europakonventionens ordalydelse utan även Europadomstolens praxis beaktas. Praxis

visar att syftet med art. P1-2 men. 2 är att skydda mot statlig indoktrinering och värna

pluralism i undervisningen. Så länge den skolundervisning som barn erbjuds ges på ett

objektiv, kritiskt och pluralistiskt sätt så kränks inte föräldrarätten. Europadomstolens

praxis har även visat att föräldrars övertygelser inte kan respekteras om de står i konflikt

med barnets grundläggande rätt till utbildning, att staten har rätt att reglera rätten till

utbildning och att skolplikt får föreskrivas. Regeringens resonemang i propositionen till

den nya skollagen överensstämmer således med Europadomstolens tolkning av art. P1-

2.

En rad rättsfall i Europakommissionen och Europadomstolen har handlat om

hemundervisning. Europadomstolens slutsatser i fallet Konrad v. Germany är de som

sträcker sig längst. De tyska myndigheternas och domstolarnas beslut att avslå ansökan

om medgivande till hemundervisning ansågs ligga inom Tysklands ”margin of

appreciation” vad gäller rätten att lagstifta och tolka lag i skolsystemet. Avslagen hade

motiverats med hänvisning till att såväl barnets kunskapsinhämtning som dess

integration i och första erfarenheter av samhället är viktiga mål i grundskolan och att

dessa mål ansågs bli lidande vid hemundervisning. Den tyska reglering som bedömdes i

fallet Konrad v. Germany har stora likheter med 24 kap. 23 § SkolL. Hemundervisning

kunde i det tyska fallet beviljas i undantagsfall (”in exceptional circumstances”), vilket

kan jämföras med den svenska formuleringen ”synnerliga skäl”. I tysk praxis hade

praktiska skäl legat till grund för medgivanden till hemundervisning medan religiösa

eller filosofiska skäl inte hade gett tillstånd till hemundervisning.192

En rättstillämpning

av de svenska förarbetsuttalandena skulle resultera i en praxis som liknar den som

beskrivs i fallet Konrad v. Germany, dvs. föräldrar som vill hemundervisa av religiösa

eller filosofiska anledningar har inte rätt till det.

Fallet Konrad v. Germany innebär att det ligger inom en stats ”margin of

appreciation” att neka föräldrar möjligheten att hemundervisa sina barn under vissa

förutsättningar. Utgången i målet motiverades dock delvis av att anledningen till

inskränkningen i föräldrars rätt till respekt för sina övertygelser enligt art. P1-2 men. 2,

som den tyska regleringen av hemundervisning utgjorde, var att hemundervisning

ansågs skadlig för barnets rättigheter. Enligt de svenska förarbetena till den nya

192

Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 3.

57

skollagen motiveras begränsningen av möjligheten till hemundervisning av att den

svenska skolan är utformad på ett sätt som gör att alla elever kan delta oberoende av

religiösa eller filosofiska övertygelser. Ett behov av en möjlighet att hemundervisa har

därför inte ansetts föreligga annat än i vissa angivna undantagsfall. Bevekelsegrunden

för detta ställningstagande skulle kunna vara att obligatorisk skolgång garanterar att alla

barn får en fullgod och likvärdig utbildning, genom vilken de också på ett naturligt sätt

integreras i samhället och de får ett socialt sammanhang att utvecklas i. Några sådana

utgångspunkter har dock inte redovisats på ett tydligt sätt i förarbetena utan den svenska

lagstiftaren har nöjt sig med konstaterandet att det inte finns något behov av

hemundervisning.

Trots att motiven till de tyska besluten och till den svenska lagen har uttryckts på

skilda sätt, torde stöd för att den svenska regleringen faller inom statens ”margin of

appreciation” kunna hämtas från fallet Konrad v. Germany. Skäl för en sådan slutsats

kan hämtas i att inställningen till hemundervisning i Tyskland och i Sverige har stora

likheter och syftar till att åstadkomma samma resultat. I Konrad v. Germany

poängterade Europadomstolen att konsensus inte råder mellan de olika

konventionsstaternas lagar rörande hemundervisning,193

en omständighet som medför

att staternas bedömningsmarginal blir bredare. Dessutom torde utrymmet för den

diskretionära prövningsrätten vara stort eftersom föräldrarätten i art. P1-2 inte kan anses

ha en grundläggande art på det sätt som exempelvis rätten till utbildning har.194

Även om de begränsade möjligheterna till hemundervisning i svensk lag skulle

kunna anses utgöra en inskränkning i föräldrarätten skulle den svenska regleringen, mot

bakgrund av Konrad v. Germany, anses vara proportionerlig i relation till de intressen

som den är avsedd att tillgodose. Föräldrar har möjlighet att utbilda sina barn i religiösa

och filosofiska frågor på kvällar och helger, vilket i fallet Konrad v. Germany ansågs

utgöra stöd för slutsatsen att föräldrars rätt enligt art. P1-2 men. 2 inte inskränks på ett

oproportionerligt sätt. Regleringen kan också av andra anledningar anses innebära en

acceptabel inskränkning i föräldrars rätt till respekt för att tillförsäkra sina barn

utbildning i överensstämmelse med sina övertygelser. Detta beror på att föräldrar får sin

rättighet tillgodosedd på andra sätt, framförallt genom att skolans undervisning ska vara

icke-konfessionell, saklig och allsidig. Syftena bakom art. P1-2 men. 2, dvs. att skydda

193 Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 1. 194 Jfr. avsnitt 4.1.1 om vilka faktorer som avgör utrymmet för den diskretionära prövningsrätten.

58

barn mot statlig indoktrinering och att värna pluralism i undervisningen, uppfylls

således på andra sätt av den svenska lagen.

Det är i detta sammanhang av intresse att undersöka huruvida

kammarrättsavgörandet gällande syskonen Namdar kan anses ligga inom ramen för

Sverige ”margin of appreciation”. Kammarrättens dom i fallet med syskonen Namdar

skiljer sig från de svenska förarbetena men kan anses överensstämma med art. P1-2 i

Europakonventionen och Europadomstolens praxis. Det beror på att föräldrarnas

övertygelser respekteras under förutsättning att barnens grundläggande rätt till

utbildning är tillgodosedd. Det faktum att en restriktiv inställning till hemundervisning

anses ligga inom en stats ”margin of appreciation” betyder inte att en liberal inställning

inte ligger inom detta område. Tvärtom kan en sådan reglering anses överensstämma

med den fundamentala innebörden i art. P1-2 men. 2.

Sammanfattningsvis kan det, mot bakgrund av Europadomstolens resonemang i

Konrad v. Germany, anses troligt att den svenska hållningen till hemundervisning ligger

inom Sveriges ”margin of appreciation”. Inskränkningen kan även befinnas

proportionerlig eftersom svensk skollagstiftning innehåller andra skyddsåtgärder som

kompenserar för den inskränkning i art. P1-2 men. 2 som en restriktiv inställning till

hemundervisning kan anses utgöra.

Samtidigt måste det beaktas att konventionen är föremål för en dynamisk

utveckling. Konventionen måste därför tolkas i ljuset av dagens förhållanden.195

Det kan

därför inte med säkerhet antas att konventionen ska tolkas på samma sätt nu som

exempelvis vid dess tillkomst.196

Att synen på föräldrarnas roll i ett barns uppfostran

och utbildning hela tiden förändras tydliggjordes i uppsatsens avsnitt 2.2.2. Det är

därför fullt möjligt att föräldrar i framtiden åter tilldelas ett större ansvar över sitt barns

utbildning och att art. P1-2 i och med denna utveckling får en ny innebörd. I nuläget är

det dock inte troligt att Europadomstolen skulle döma annorlunda än de gjorde i fallet

Konrad v. Germany eftersom det kom så sent som 2006.

5.1.2 Barnkonventionen

Barnkonventionen innehåller, till skillnad från Europakonventionen, inte något

stadgande som specifikt rör rätten till respekt för religiösa och filosofiska övertygelser i

utbildningsverksamhet. Istället aktualiseras en mängd artiklar som måste tolkas och

195 Leyla Şahin v. Turkey, Europadomstolen den 10 november 2005, p. 136. 196 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, s. 50.

59

läsas i ljuset av varandra för att ett förhållningssätt gentemot skollagens reglering av

hemundervisning ska kunna utläsas ur konventionen.

Barnets rätt till utbildning i barnkonventionen inkluderar förutom skolgång även

andra former av utbildning. Dessutom anses en rätt att kunna avstå från statligt

anordnad utbildning betydelsefull, något som stöds av stadgandet i art. 29 (2). Syftet

med rätten att kunna avstå från sådan utbildning är att skydda den enskildes friheter och

att tillåta alternativa sätt att ge en god utbildning. Den svenska regleringen av

hemundervisning tillgodoser inte skyddet för den enskildes friheter och är ett symptom

på ett utbildningssystem som inte tillåter flexibilitet. Sett till denna tolkning av

barnkonventionen kan svensk rätt inte anses stå i överensstämmelse med

barnkonventionen.

Barnkonventionen kan emellertid också tolkas som ett stöd för en restriktiv

reglering av hemundervisning. Stadgandet i art. 2 (2) i barnkonventionen, att

konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda barnet mot alla

former av diskriminering på grund av föräldrars uttryckta åsikter eller tro,

överensstämmer med det skydd för barnets rätt till en likvärdig utbildning som 24 kap.

23 § SkolL ger. Art. 2 (2) innebär i sammanhanget en skyldighet för staten att ingripa

till ett barns skydd när barnets rätt till utbildning hotas av föräldrarnas religiösa eller

filosofiska övertygelser.197

Eftersom antalet fall av beviljande till hemundervisning blir

lägre genom den nya skollagen minskar också antalet fall då barn riskerar att inte få en

fullgod utbildning utan att staten vid sin tillsyn upptäcker det och antalet fall i vilka

föräldrar som hemundervisar för vidare värderingar som strider mot mänskliga

rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar till sina barn utan att det

upptäcks. I art. 28 och 29 (1) i barnkonventionen stadgas just att barn har rätt till en

utbildning som syftar till respekt för de mänskliga rättigheterna, för kulturer som skiljer

sig från barnets egen osv. Då barn fullgör sin skolplikt genom skolgång kan staten tillse

och kontrollera att barn får den utbildning de har rätt till enligt barnkonventionen och

som bygger på de grundstenar som stadgas i skollagen. Vi hemundervisning måste

staten istället genom sin tillståndprövning och tillsyn garantera att barnet har en

likvärdig rätt till denna utbildning. Om staten inte kan garantera detta kan

barnkonventionen tas till intäkt för att hemundervisning grundad på religiösa eller

filosofiska skäl inte ska tillåtas.198

Det skydd som barnet tillförsäkras i art. 2 (2) i

197 Jfr. Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 41. 198 Jfr. Prop. 1993/94:117, s. 43 f.

60

barnkonventionen kan därför ses som ett stöd för regeringens resonemang i förarbetena.

Den skärpning av skolplikten som skett genom 24 kap. 23 § SkolL skulle med detta

förhållningssätt anses stärka alla barns rätt till en likvärdig utbildning.

En avvägning mellan de rättigheter som har diskuterats i de två föregående styckena

bör göras för att klargöra huruvida rätten till utbildning i barnkonventionens

överensstämmer med den svenska regleringen. Det gäller således rätten att avstå statligt

anordnad utbildning eller rätten att skyddas från att föräldrarnas övertygelser står i

vägen för rätten till en likvärdig utbildning. Vid denna avvägning kan hävdas att de

intressen som motiverar rätten att kunna avstå från statlig utbildning inte är lika

beaktansvärda i Sverige som de intressen som motiverar rätten till skydd mot att

föräldrar inte ger en fullgod utbildning. En sådan argumentering bygger på att svensk

lag på andra sätt uppfyller de syften som ligger bakom en rätt att avstå från statligt

organiserad utbildning. Detta sker dels genom regleringen av fristående skolor och

befrielse från skyldighet att delta i utbildningsmoment, dels genom regleringen av

skolundervisningens utformning som genom att vara saklig och icke-konfessionell

hindrar statlig indoktrinering. Att vid hemundervisning skyddas från föräldrars

indoktrinering eller bristfälliga undervisning är däremot svårt att garantera eftersom den

statliga tillsynen inte med säkerhet kan antas uppfatta alla sådana signaler. Med

anledning av denna slutsats och med beaktande av den ställning som grundläggande

princip som art. 2 innehar, kan barns rätt till utbildning i barnkonventionen anses

respekterad i svensk skollagstiftning.

Det uttalande som FN:s särskilda rapportör för rätten till utbildning har gjort

angående hemundervisning är av stort intresse. Enligt detta är hemundervisning ett

godtagbart alternativ till skolgång. FN:s särskilda rapportör framhåller dessutom att

utvecklingen av ett skolsystem inte ska undertrycka andra former av utbildning som inte

kräver skolnärvaro. Uttalandet gjordes i en rapport till Tyskland, vars lagstiftning av

hemundervisning är lik den svenska, och är av den anledningen gjort i en kontext och

under sådana premisser att det är applicerbart i Sverige. Såvida uttalandet kan tillämpas

för att tolka barnkonventionen, se min diskussion i avsnitt 4.2.2, skulle det innebära en

tolkning av rätten till utbildning i barnkonventionen som är den motsatta mot 24 kap. 23

§ SkolL. Om barnkonventionen tolkas i enlighet med denna rapport kräver

konventionen en liberal reglering av möjligheten till undervisning i hemmet och den

svenska regleringen av hemundervisning skulle därför vara oförenlig med barns rätt till

utbildning.

61

5.2 Statens roll, föräldrarnas ansvar och barnets rätt

Rättighetsdiskussionen som är kopplad till regleringen av hemundervisning bottnar i

frågan om vilka rättigheter staten, föräldrar och barn ska ha. De Jong uttrycker

konflikten på följande sätt:

In the field of education, there are three competing interests that may or may not coincide: the

right of the State to ensure the quality of education in general, the rights of parents or legal

guardians to raise their children in conformity with their own convictions, and the interests of

the child him or herself.199

De här olika intressena måste balanseras mot varandra på ett lämpligt sätt. Vid den

analys som gjorts av 24 kap. 23 § SkolL, Europakonventionen och barnkonventionen i

de föregående kapitlen har det tydliggjorts att avvägningen mellan olika intressen och

rättigheter ser olika ut i de olika regelverken.

5.2.1 Individens rätt mot staten

I och med den nya skollagens reglering av hemundervisning har ett sätt för föräldrar att

bestämma över sina barns utbildning försvunnit. En förälder som av religiösa eller

filosofiska skäl vill hålla sitt barn utanför det statligt organiserade skolsystemet har i

nuläget endast fristående skolor som alternativ. Detta alternativ kan, beroende på var

familjen bor och av vilka anledningar föräldrarna vill hålla barnet från den kommunala

skolan i det enskilda fallet, anses otillräckligt. Den utveckling som skett av den svenska

regleringen av hemundervisning visar den motsättning som finns mellan å ena sidan

förälderns rätt att bestämma över barnets utbildning eller barnets rätt att bestämma över

sin utbildning och å andra sidan statens rätt att bestämma över barns utbildning. Det

handlar i grunden om den traditionella politiska motsättningen mellan statlig kontroll

och individuell frihet. Denna motsättning gestaltas av olika grupper av rättigheter och

det är därför rättighetsdiskussionen är avgörande vid utformningen av regleringen om

hemundervisning.

Mänskliga rättigheter delas ofta in i första generationens rättigheter, dvs.

medborgerliga och politiska rättigheter, och andra generationens rättigheter, dvs.

ekonomiska och sociala rättigheter.200

Traditionellt sett anses rätten till utbildning vara

en social rättighet,201

som ålägger staten en positiv skyldighet. Rätten till utbildning i

199 De Jong, The Freedom of Thought, Conscience and Religion or Belief in the United Nations (1946-1992), s. 565. 200 Dixon, Textbook on International Law, s. 345. 201 Jfr. Dixon, Textbook on International Law, s. 345.

62

barnkonventionen är ett exempel på en sådan rättighet. Eftersom barnkonventionen ska

ses som en helhet måste dock rätten till utbildning läsas tillsammans med andra

rättigheter i konventionen som har karaktären av första generationens rättigheter. Dessa

är bl.a. att barn har rätt att delta i beslut om att barnets utbildning ska ske i enlighet med

hans eller hennes egna åsikter och övertygelser, att föräldrar kan ge ledning i denna rätt

och att barnets religionsfrihet ska respekteras. Barnkonventionen stadgar dessutom

uttryckligen att föräldrar har huvudansvaret för barnets utveckling och uppfostran. Barn

och föräldrar tilldelas således politiska och medborgerliga rättigheter i koppling till

rätten till utbildning.

Europakonventionens negativa formulering i art. P1-2 ger å sin sida en rätt till

utbildningsfrihet, dvs. en första generationens rättighet.202

I det belgiska språkmålet,

som nämnts tidigare i uppsatsen slog Europadomstolen dock fast att staterna har vissa

positiva skyldigheter i koppling till rätten till utbildning. Artikeln framstår därmed som

tvetydig. Att föräldrarnas rätt enligt andra meningen är en medborgerlig och politisk

rättighet bidrar ytterligare till artikelns dubbla karaktär.

Värt att notera är också att rätten till utbildning, även då den anses vara en social

rättighet, är ett verktyg för individer att förverkliga politiska och medborgerliga

rättigheter.203

Den dubbla natur som rätten till utbildning har gör den komplicerad eftersom

statens roll i utbildningen därmed blir oklar. Detta beror på att de två grupperna av

mänskliga rättigheter ger staten olika roller. Medborgerliga och politiska rättigheter

kräver en liten stat och stor individuell frihet, medan sociala och kulturella rättigheter

kräver att staten skyddar och hjälper innehavarna av rättigheter.204

Frågan blir om staten

ska ha en stor roll för att tillgodose barnets sociala rätt till utbildning genom att erbjuda

utbildning och övervaka hur föräldrar tillgodoser barnets rätt till utbildning, eller om

staten ska ha en liten roll för att ge familjen frihet att utforma barnets utbildning.205

Föräldrars intresse av att skydda sina barn mot statlig indoktrinering i filosofiska och

religiösa frågor,206

och att utbilda sina barn i överensstämmelse med sina eller barnets

övertygelser ställs mot statens intresse av att ingripa i denna frihet för att säkerställa att

barnet får en betryggande utbildning då föräldrarnas intresse inte är detsamma som

202 Vermeulen, The Right to Education (Article 2 of Protocol No. 1), s. 896. 203 Jfr. Hunter-Henin, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, s. 7 och Annual report of the special

rapporteur on the right to education, Katarina Tomaševski, UN Doc. E/CN.4/2001/52, p. 11 ff. och 79. 204 Monk, Home Education: A Human Right?, s. 165. 205 Monk, Problematising Home Education: Challenging ‘Parental Rights’ and ‘Socialisation’, s. 579. 206 Jfr. Van Bueren, Child Rights in Europe – Convergence and Divergence in Judicial Protection, s. 162.

63

barnets bästa. Den inbyggda tvetydigheten i rätten till utbildning i Europakonventionen

och barnkonventionen gör frågan om hemundervisning svårhanterlig och oklar.

Analyseras den svenska regleringen av hemundervisning mot bakgrund av de olika

roller staten och individen tilldelas av olika rättigheter kan följande konstateras.

Traditionellt sett har regleringen gett föräldrar och barn frihet i den mening att det har

funnits möjlighet att av religiösa och filosofiska skäl hemundervisa, men den har även

gett staten en roll som kontrollant av att barns rätt till utbildning tillgodoses vid

hemundervisning. I och med den restriktiva inställningen till hemundervisning i dagens

lagstiftning har den svenska regleringen gått över till att i högre grad grunda sig på

statens makt över skolsystemet och individens frihet har fått stå tillbaka. Rätten till

utbildning såsom den kommer till uttryck i svensk skollagstiftning och särskilt med

beaktande av bestämmelsen om hemundervisning är en social och kulturell rättighet

som ger individuella friheter litet utrymme. Genom att skolundervisningen ges på ett

sakligt och icke-konfessionellt sätt, fristående skolor existerar, barn kan ges befrielse

från moment i undervisningen, visserligen bara i särpräglade undantagsfall, och

föräldrar inte hindras att utbilda sina barn på kvällar och helger kan individens friheter,

genom medborgerliga och politiska rättigheter som t.ex. rätten till religionsfrihet, ändå

anses respekterade i den svenska skollagstiftningen.

5.2.2 Föräldrarnas rätt och barnets rätt

Den konflikt som har behandlats i det föregående avsnittet är den som uppstår mellan

individens rätt att bestämma i utbildningsfrågor, vare sig det är föräldrar eller barn, och

statens rätt att bestämma hur dess medborgare ska utbildas. Frågan om

hemundervisning skapar också en diskussion om huruvida det är barnets fri- och

rättigheter eller föräldrarnas rätt att bestämma över sitt barn som respekteras alternativt

kränks i regleringen om hemundervisning. Ämnet har berörts under avsnitt 5.1.1 och

5.1.2 ovan men ska i detta sammanhang fokuseras på de rättigheter som tillskrivs barn

respektive de som tillskrivs föräldrar.

Den föräldrarätt som svenska lagstiftare traditionellt sett har varit måna om att

respektera existerar visserligen i både Europakonventionen och barnkonventionen.

Föräldrar ges i de två konventionerna en rätt till inflytande över arten av barnets

religiösa och filosofiska utbildning i olika hög grad. I Europakonventionen är denna rätt

långtgående och stadgar att föräldrar har rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning

och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas övertygelser medan

64

barnkonventionen endast ger föräldrar en rätt att ge vägledning i barns

rättighetsutövning. I barnkonventionen minskar dessutom utrymmet för föräldrars rätt i

takt med barns utveckling. Föräldrars rättigheter i de två konventionerna har betydelse

som ett skydd mot statlig påverkan till favör för en religion, dvs. statlig indoktrinering

genom utbildningsinstitutioner.207

Däremot ger inte föräldrarnas rätt varken i

Europakonventionen eller i barnkonventionen, som har visats ovan, en oinskränkt rätt

till hemundervisning. I detta avseende stämmer 24 kap. 23 § SkolL överens med de

internationella överenskommelserna.

Hemundervisning som utbildningsform är av naturliga skäl beroende av barnets

föräldrar. Initiativet till hemundervisning kommer från föräldern, ansökan om

medgivande görs av föräldern och själva undervisningen genomförs av föräldern.

Hemundervisning kan av den anledningen anses vara en utbildningsform i vilken

föräldrarna står i fokus och inte barnet. I barnkonventionen är det i många avseenden

barnet som står i fokus och föräldrarnas rätt är sekundär. Konventionen föreskriver att

barnets föräldrar endast har en rätt att ge barnet råd och ledning, att det ska ske på ett

sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling och att barnets åsikter ska

respekteras. Dessa rättigheter har också transformerats till svensk lag. Som har

utvecklats i avsnittet 4.2.3 tillerkänner barnkonventionens bestämmelser barnet en rätt

till delaktighet i beslut om på vilket sätt dess filosofiska och religiösa övertygelser ska

påverka barnets utbildning. Den svenska regleringen av hemundervisning ligger i detta

avseende i linje med barnkonventionen eftersom den undervisningsform som ger

föräldrar mest bestämmanderätt över sitt barn och som, på grund av att insyn i

utbildningsformen är svår, ger de lägsta garantierna för att barnets rätt till inflytande

uppfylls tillåts endast i specifika undantagsfall.

Skollagen stadgar att barnets bästa ska vara utgångspunkt i all utbildning enligt

lagen, vilket är en transformering från barnkonventionen som gör att den svenska lagen

överensstämmer med de internationella förpliktelserna. Det kan dock diskuteras om inte

barnets bästa skulle kunna tillgodoses i högre uträckning om regleringen för beviljande

av hemundervisning var mer flexibel. 1985 års skollags bestämmelse om

hemundervisning gav utrymme för en bedömning av vad som är bäst för barnet i det

enskilda fallet, eftersom hemundervisning kunde beviljas mot bakgrund av andra skäl

än bara praktiska. Stadsdelsnämnden kunde i större utsträckning se till vad som var

207 Jfr. SOU 1997:116, s. 280.

65

barnets bästa på kort och lång sikt och vilka behov som var mest angelägna för det

enskilda barnet.

Fortsättningsvis kan den restriktiva regleringen av hemundervisning i svensk lag

anses skydda barnets rätt till en likvärdig utbildning och barnets egen religionsfrihet

såsom den är stadgad i barnkonventionen. Detta beror på att barnet genom 24 kap. 23 §

SkolL skyddas från föräldrars religiösa påtryckningar och otillräckliga akademiska och

pedagogiska kunskaper på så sätt att barnet ges möjlighet att utbildas och utvecklas i en

annan miljö än hemmet. Den svenska lagen ger sålunda, på samma sätt som

barnkonventionen, barn hög kompetens och erkänner barnet som självständig

innehavare av rättigheter.

På motsatt sätt är det också möjligt att, som nämndes i avsnitt 3.2.2, hävda att en

tillämpning av den svenska lagen och dess förarbeten kan leda till inskränkningar i

barns rätt till religionsfrihet enligt barnkonventionen. Bakgrunden är att den svenska

lagen och dess förarbeten inte har lämnat utrymme för den typen av fall som

kammarrättsdomen om syskonen Namdar utgör. Om synnerliga skäl enligt förarbetena

inte föreligger och barnens religionsfrihet inte rimligen kan respekteras i en skolmiljö

leder det till att barn tvingas kompromissa om sin religionsfrihet. Den lagstiftning som

avser att ge barnet möjlighet att självständigt utveckla sin religion kan således också

kränka barnets religionsfrihet genom att barnet inte ges möjlighet att utöva sin religion.

En sådan inskränkning får enligt barnkonventionen bara ske om det är nödvändigt för

att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och

rättigheter. I just fallet med syskonen Namdar undvek kammarrätten en kränkning av

barnens religionsfrihet genom att gå emot förarbetsuttalandena om vad som utgör

synnerliga skäl. Argumentationen i förevarande stycke ger vid handen att svensk lag

inte ger barns rätt till religionsfrihet det skydd som barnkonventionen kräver genom att

stadga en möjlighet till hemundervisning som en ventil då barns religionsfrihet annars

inte kan respekteras.

Europakonventionen ger, till skillnad från barnkonventionen, föräldrar en slags

ensamrätt på att ha en religiös eller filosofisk övertygelse värd att respekteras i

utbildning. I art. P1-2 nämns endast föräldrar som innehavare av rättigheten. I fallet

Konrad v. Germany ansågs det inte möjligt för barn att ha en åsikt om att utbildas i

överensstämmelse med föräldrarnas religiösa övertygelse. Som nämnts tidigare i

uppsatsen försökte barnen själva hävda en rätt enligt art. P1-2, men på grund av sin

ålder befanns de inte mogna nog att ta ett beslut om att utbildas i enlighet med

66

föräldrarnas övertygelser. Domstolen avsåg med domslutet att skydda barnen från att bli

påtvingade sina föräldrars övertygelse. Inte heller barnens religionsfrihet ansågs

inskränkt på ett oproportionerligt sätt eftersom den inskränkning som den restriktiva

lagstiftningen kunde utgöra skedde genom lag och ansågs nödvändig i ett demokratiskt

samhälle med hänsyn till allmänhetens intresse av att säkerställa barns utbildning.

Skillnaden gentemot barnkonventionens erkännande av barnets egna rätt till

religionsfrihet och samvetsfrihet är slående. Emellertid har, trots att rätten till respekt

för religiösa och filosofiska övertygelser i utbildningen tillhör föräldrar,

Europadomstolens praxis också visat att barnets rätt till utbildning väger tyngre än

föräldrarnas rätt till respekt. I fallet Campbell and Cosans v. the United Kingdom slog

domstolen fast just att första meningens dominans i art. P1-2 gör att föräldrarnas

övertygelse bara kan respekteras då denna inte står i konflikt med barnets

grundläggande rätt till utbildning. Europakonventionens syn på barnets rätt är i detta

avseende inte oförenlig med barnkonventionen eftersom den erkänner barnets

självständiga rättighet och behov.208

Som mitt resonemang ovan indikerat så stämmer

denna syn på barns rätt till utbildning överens med den svenska regleringen av

hemundervisning.

208 Jfr. Prop. 1993/94:117, s. 44.

67

6 Avslutning

6.1 Rättspolitiska intressen

Som har visats ovan är hemundervisning en utbildningsform som belyser

intressekonflikter och motsättningar mellan olika mänskliga fri- och rättigheter.

Föräldrars rättigheter kan ställas mot deras barns dito och statens makt mot individens

frihet. I uppsatsen har den svenska regleringen analyserats varvid dess förenlighet med

Europakonventionen och barnkonventionen har granskats särskilt. Som avslutning på

uppsatsen ska regleringen diskuteras i ett rättspolitiskt perspektiv utifrån mina egna

reflektioner kring regleringen av hemundervisning.

Vid en rättspolitisk diskussion om hur regleringen av hemundervisning bör se ut

måste de intressen som diskuterades i avsnitt 5.2 beaktas. Det handlar för det första om

statens intresse av att ha kontroll över att barn ges en betryggande utbildning eftersom

det har betydelse för det demokratiska samhällets fortbestånd,209

och är en investering i

humankapital,210

som kan vara betydelsefull för den framtida ekonomiska

utvecklingen.211

Staten har också ett intresse av att barn med olika bakgrund blir

integrerade i skolsystemet så att förståelse för olika kulturer och religioner kan skapas

och barn från minoriteter inte blir isolerade från resten av samhället.212

Det andra intresset som måste beaktas är föräldrars intresse av att hemundervisa.

Föräldrars intresse består i att ge sitt barn en uppväxt i enlighet med det enskilda barnets

bästa, att få bestämma över sitt barns uppfostran, utbilda barnet i enlighet med sina

övertygelser och att skydda barnet mot statlig indoktrinering.

Statens intresse och föräldrars intresse måste slutligen vägas mot barns intresse av

att få både rätten till en likvärdig utbildning och rätten till religions- och samvetsfrihet

uppfylld samt skydd dels mot statlig indoktrinering dels mot att påtvingas föräldrarnas

övertygelser.

6.2 Den svenska regleringens lämplighet

Föräldrars intressen tillgodoses i svensk rätt på andra sätt än genom att ge en rätt till

hemundervisning. Föräldrars övertygelser respekteras genom att skolundervisningen ska

209 Prop. 1993/94:117, s. 26. 210 Van Bueren, The International Law on the Rights of the Child, s. 232. 211 SOU 1997:116, s. 286. 212 Jfr. Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006, p. 1 och Schiratzki, Barnets bästa i ett

mångkulturellt Sverige – En rättsvetenskaplig undersökning,s. 158.

68

vara icke-konfessionell, saklig och allsidig samt att föräldrar kan låta sina barn gå i

fristående skolor vars pedagogiska inriktning och värderingar stämmer överens med

föräldrarnas sådana. Föräldrar hindras heller inte att utbilda sina barn utanför skoltid. En

mer liberal reglering av hemundervisning behövs enligt min uppfattning inte i syfte att

uppfylla föräldrars rätt varför regleringen i 24 kap. 23 § SkolL i detta avseende är

tillfredsställande. Den bakomliggande tanken bakom detta ställningstagande är att barn

redan skyddas tillräckligt från statlig indoktrinering och föräldrars intressen tillgodoses

på ett flertal andra sätt. Barn är istället i större behov av att skyddas mot indoktrinering

från sina föräldrar, vilket jag ska övergå till att diskutera nu.

Det är således barns intressen, och inte föräldrars, som är relevanta att väga mot

statens intresse av att kontrollera utbildningen genom att föreskriva en restriktiv

tillämpning av hemundervisning. Det gäller dels barns självständiga rätt till

religionsfrihet och samvetsfrihet, oberoende av föräldrarnas rätt, dels barns rätt till

utbildning.

Konsekvensen av Sveriges restriktiva reglering av hemundervisning är att fler barn

fullgör sin skolplikt i skolan än vad som annars skulle vara fallet. Skolan ger barn en

social mötesplats där de får möjlighet att träffa barn med en annan kulturell och religiös

bakgrund. Det ger barn en annan kontext att utvecklas i än hemmet vilket gör att barnen

integreras i samhället och ökar deras kompetens att analysera omvärlden och förstå

samhällsproblem. Tillgången till andra vuxna ger barn ett andrum i den åsiktsbildning

och trosuppfattning som finns i hemmet, där barn får möjlighet att vädra idéer och

tankar som föräldrarna inte är öppna för vilket gör att barn lär sig självständigt tänkande

och personligt ställningstagande. Dessutom fungerar skolan som en kontroll av att barn

har en god hemmiljö, vilket vid hemundervisning kan vara svårt att upptäcka genom

den begränsade insyn som ges. Barn är genom fullgörande av skolplikten i skolan

garanterade en icke-konfessionell undervisning som bl.a. bygger på vetenskaplig grund,

förmedlar respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska

värderingar samt inkluderar de moment som föreskrivs i läroplanen. På lång sikt är en

fullgod utbildning ovärderlig för barns välfärd,213

personliga utveckling, möjlighet att

vara delaktig i samhällslivet,214

och för att realisera andra mänskliga rättigheter. Dessa

konsekvenser av en restriktiv reglering av hemundervisning visar att barns intressen ofta

sammanfaller med statens intressen. Mot denna bakgrund är det min uppfattning att

213 Prop. 1993/94:117, s. 26. 214 SOU 1997:116, s. 280.

69

barns rätt till utveckling, till religionsfrihet och till utbildning tillgodoses i högre grad i

en skolmiljö än vid hemundervisning.

Verheyde anför följande angående barns religionsfrihet i samband med utbildning:

If children’s human rights are to be taken seriously and children’s right to religious freedoms

given any substance, parental educational rights should not, logically be allowed systematically

to trump their children’s views and legal frameworks should give scope for the expression of

such views.215

Föräldrars rättigheter torde rimligen inte ges större inflytande i fråga om

hemundervisning än barns, särskilt inte i en lagstiftning som tillgodoser respekten för

föräldrars rättigheter på andra sätt. Barns självständiga rättigheter är det som bör väga

tyngst i en fråga som i grunden gäller just barn. Jag anser därför att det är lämpligt att

regleringen av hemundervisning är restriktiv.

Enligt min mening kan däremot lämpligheten i förarbetenas uttalanden om

rekvisitet ”synnerliga skäl” ifrågasättas. Tolkas lagen i enlighet med förarbetena skulle

det kunna uppstå fall i vilka barn behöver kompromissa med sin religionsfrihet då de

tvingas fullgöra skolplikten i skolan. Detta, trots att en fullgod utbildning kan erbjudas i

hemmet. Fall då barn kan behöva kompromissa med sin religionsfrihet kan uppstå

eftersom det enligt min mening finns en gräns för vad en skola kan göra för att anpassa

undervisningen efter en elevs religiösa behov. Eftersom religionsfriheten inte bara

skyddar ceremonier utan även sedvänjor och förhållningsregler gällande exempelvis

mat och kläder kan kraven på en skola som ska ta emot djupt religiösa elever eller

elever av en i Sverige ovanlig religion bli höga. Min poäng är inte att skolor inte ska

behöva ta hänsyn till och respektera elevers religion. Jag menar istället att barn, vars

religiösa levnadssätt kräver att barnet utbildas i hemmet inte ska tvingas fullgöra

skolplikten i skolan. För att åskådliggöra vilka krav det kan handla om kan fallet med

syskonen Namdar användas som exempel. Syskonens religion kräver bland annat att de

ber 30 gånger om dagen och äter mat från ett kosherkök, vilket i Göteborg endast

existerar i familjen Namdars hem. Om skolan inte kan tillgodose dessa behov skulle det

kunna ses som en kränkning av barnens religionsfrihet. Att ett barns religionsfrihet inte

kan respekteras då skolplikten fullgörs i skolan bör därför utgöra synnerliga skäl för ett

medgivande enligt 24 kap. 23 § SkolL.

215 Verheyde, Article 28 – The Right to Education, s. 21.

70

6.3 Övergripande slutsatser

I uppsatsen har konstaterats att regleringen i 24 kap. 23 § SkolL markerar en vändpunkt

i attityden till hemundervisning i svensk skollagstiftning. Det som historiskt sett har

varit ett alternativ för föräldrar som av bl.a. religiösa eller filosofiska skäl har velat

utbilda sina barn i hemmet är idag en utbildningsform som endast kan beviljas av vissa

utpekade praktiska anledningar. Bestämmelsen ligger i linje med en generell utveckling

i skollagen mot att barn ska delta i skolundervisning och att skolans undervisning ska

vara utformad på ett sätt som gör att alla kan delta oavsett familjens religiösa eller

filosofiska övertygelser.

I förhållande till Sveriges internationella åtaganden åskådliggör uppsatsen att

regleringen avseende hemundervisning skapar intressekonflikter och ställer olika fri-

och rättigheter mot varandra. Europakonventionen ger visserligen föräldrar en rätt till

respekt för att tillförsäkra sina barn utbildning och undervisning i överensstämmelse

med föräldrarnas övertygelser. En analys av Europadomstolens praxis leder dock till

slutsatsen att den svenska regleringen och en tillämpning av denna reglering i enlighet

med de uttalanden som gjorts i förarbetena kan anses ligga inom Sveriges ”margin of

appreciation” för att stifta och tolka skolförfattning. Den kan också anses vara

proportionerlig i förhållande till de mål som eftersträvas.

Överensstämmelsen mellan barnkonventionen och regleringen av hemundervisning

i 24 kap. 23 § SkolL är vansklig att klarlägga eftersom frågan om hemundervisning

aktualiserar flera fri- och rättigheter i konventionen vars förhållningssätt till

utbildningsformen är motstridiga. Uppsatsens övergripande slutsats gällande detta är

dock att regleringen överensstämmer med rätten till utbildning i barnkonventionen,

såsom den tolkas i ljuset av den grundläggande principen i art. 2.

Vidare har kopplingen mellan regleringen av hemundervisning och

intressekonflikten mellan statlig kontroll och individuell frihet diskuterats. En restriktiv

reglering av hemundervisning gör att familjens friheter och spelrummet för

medborgerliga och politiska rättigheter får stå tillbaka. Regleringen markerar också

förhållandet mellan föräldrars och barns rättigheter, vari rätten till religionsfrihet är

särskilt intressant. Huruvida bestämmelsen i 24 kap. 23 § SkolL och barnkonventionens

rätt till religionsfrihet och samvetsfrihet överensstämmelser är öppet för diskussion.

Bestämmelsen kan å ena sidan anses skydda barnet mot påtryckningar i en viss religiös

71

eller filosofisk riktning i hemmiljön men å andra sidan ger den inte någon möjlighet att

utbildas hemma för barn vars religionsfrihet kränks i skolmiljön.

Slutledningen i uppsatsen är att det inte är föräldrars rättigheter eller barns rätt till

utbildning som riskerar att kränkas av regleringen i 24 kap. 23 § SkolL. I allmänhet kan

den restriktiva regleringen av hemundervisning också anses skydda barns rätt till

religionsfrihet. Extrema undantagsfall som det gällande syskonen Namdar visar dock att

det finns behov av en annan tolkning av ”synnerliga skäl” än den som finns i

förarbetena. Då barns rätt till religionsfrihet riskerar att kränkas vid skolgång bör detta

utgöra skäl för ett medgivande till hemundervisning enligt 24 kap. 23 § SkolL.

Hemundervisning skulle med en sådan tillämpning av lagen kunna fungera som skydd

för barns rättigheter.

72

73

Källförteckning

Offentligt tryck

Prop. 1958:93 angående vissa följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen m.m.

Prop. 1985/86:10 om ny skollag m.m.

Prop. 1990/91:18 om ansvaret för skolan

Prop. 1993/94:117 Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och

rättighetsfrågor

Prop. 1995/96:200 Fristående skolor m.m.

Prop. 2009/10:165 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet

SOU 1997:116 Barnets bästa i främsta rummet

SOU 2002:121 Skollag för kvalitet och likvärdighet

Ds U 1978:6 De enskilda skolornas ställning inom utbildningsväsendet, kartläggnings-

och diskussionspromemoria, Ekvall, E

Ds U 1980:3 Enskild undervisning enligt 35 § skollagen – Förslag till lag om ändring av

skollagen, Delbetänkande av kommittén angående skolor med enskild huvudman,

Utbildningsdepartementet, bilaga 8 i prop. 1985/86:10

Ds 2009:25 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet,

Utbildningsdepartementet

Ds 2011:37 Hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med rättigheterna i

barnkonventionen – en kartläggning, Socialdepartementet

Rohus, Yttrande – remissvar från Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige

(Rohus) över Ds 2009:25 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, 30

september 2009

Barnombudsmannen, Yttrande från Barnombudsmannen över Ds 2009:25 Den nya

skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, Dnr 9.1:0570/09, 2009-10-07.

74

Lagrådets yttrande, utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-02-24, Den nya

skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet

Skolverket, Mer om… Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal,

Juridisk vägledning, granskad oktober 2012

Praxis

Europadomstolen

Case “Relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in

Belgium” v. Belgium (merits), Europadomstolen den 23 juli 1968 (1474/62, 1677/62,

1691/62)

Kjeldsen, Busk Madsen and Pedersen v. Denmark, Europadomstolen den 7 december

1976 (5095/71; 5920/72; 5926/72)

Campbell and Cosans v. the United Kingdom, Europadomstolen den 25 februari 1982

(7511/76, 7743/76)

Eriksson v. Sweden, Europadomstolen den 22 juni 1989 (11373/85)

Observer and Guardian v. the United Kingdom, Europadomstolen den 26 november

1991 (13585/88)

Kokkinakis v. Greece, Europadomstolen den 25 maj 1993 (14307/88)

Valsamis v. Greece, Europadomstolen den 18 december 1996 (21787/93)

Leyla Şahin v. Turkey, Europadomstolen den 10 november 2005 (44774/98)

Konrad v. Germany, Europadomstolen den 11 september 2006 (35504/03)

Europakommissionen

Family H. v. The United Kingdom, Europakommissionen den 6 mars 1984 (10233/83)

The Ingrid Jordebo Foundation of Christian Schools and Ingrid Jordebo v. Sweden,

Europakommissionen den 6 mars 1987 (11533/85)

Leuffen v. Germany, Europakommissionen den 9 juli 1992 (19844/92)

75

B.N. and S.N. v. Sweden, Europakommissionen den 30 juni 1993 (17678/91)

Svenska domstolar

RÅ 1989 ref. 73

RÅ 1990 ref. 60

RÅ 1990 ref. 111

Mål nr. 6964-11, Förvaltningsrätten i Linköping, dom meddelad den 7 december 2011

Mål nr. 7728-11, Förvaltningsrätten i Göteborg, dom meddelad den 12 december 2011

Mål nr. 76-12, Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad den 16 oktober 2012

Mål nr. 34-12, Kammarrätten i Jönköping, dom meddelad den 13 januari 2012

Litteratur

Brems, E, Article 14 – The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion, i

Alen, A, Vande Lanotte, Verhellen, E, Ang, F, Berghmans, E & Verheyde M (red.), A

commentary on the United Nations Convention on the Rights of the Child, Martinus

Nijhoff Publishers 2006

Cameron, I, An Introduction to the European Convention on Human Rights, 6 uppl.,

Iustus förlag 2011

Cameron, I, Normkonflikter och EKMR, SvJT 2007 s. 851-861

Clevesköld, L, Jernelöv, S, Orrsten, A & Okada N, Nya skollagen – en lagkommentar,

JP Infonet Förlag 2012

Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 uppl., Norstedts Juridik 2012

De Jong, C.D., The Freedom of Thought, Conscience and Religion or Belief in the

United Nations (1946-1992), Intersentia 2000

Dixon, M, Textbook on International Law, 6 uppl., Oxford University Press 2007

76

Harris, D.J., O’Boyle, M, Bates, E.P. & Buckley, C.M., Law of the European

Convention on Human Rights, 2 uppl., Oxford University Press, 2009

Holmberg, E, Stjernquist, N, Isberg, M, Eliason, M & Regner, G, Grundlagarna –

Regeringsformen, Successionsordningen, Riksdagsordningen, 3 uppl., Norstedts Juridik

2012

Hunter-Henin, M, Law, Religious Freedoms and Education in Europe, i serien Cultural

Diversity and Law, Ashgate Publishing Limited 2011

Jänterä-Jareborg, M, The Legal Scope for Religious Identity in Family Matters: The

Paradoxes of the Swedish Approach, i Mair, J & Örücü, E (red.), The Place of Religion

in Family Law: A Comparative Search, Intersentia 2011

Monk, D, Home Education: A Human Right?, Evaluation & Research in Education,

Volume 17, Issue 2-3, 2003, s. 157-166

Monk, D, Problematising Home Education: Challenging ‘Parental Rights’ and

‘Socialisation’, Legal Studies, Volume 24, Issue 4, 2004, s. 568-598

Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights, Legislative History

of the Convention on the Rights of the Child, Volume I, United Nations 2007

Ovey, C & White, R, Jacobs and White: The European Convention on Human Rights, 4

upp., Oxford University Press 2006

Peczenik, A, Aarnio, A & Bergholtz, G, Juridisk argumentation – En lärobok i allmän

rättslära, Norstedts Juridik 1990

Samuelsson, J & Melander, J, Tolkning och tillämpning, 2 uppl., Iustus förlag 2003

Schiratzki, J, Barnets bästa i ett mångkulturellt Sverige – En rättsvetenskaplig

undersökning, 2 uppl., Iustus förlag 2005

Tersmeden, E & Werner, L, Skollagstiftningens grunder: Kommentar till skollagen –

motiv och praxis, Publica 1995

Unicef, Handbok om barnkonventionen, Unicef Sverige 2008

77

Van Bueren, G, The International Law on the Rights of the Child, Martinus Nijhoff

Publishers 1998

Van Bueren, G, Child Rights in Europe – Convergence and Divergence in Judicial

Protection, i Europeans and Their Rights, Council of Europe Publishing 2007

Verheyde, M, Article 28 – The Right to Education, i Alen, A, Vande Lanotte, Verhellen,

E, Ang, F, Berghmans, E & Verheyde M (red.), A commentary on the United Nations

Convention on the Rights of the Child, Martinus Nijhoff Publishers 2006

Vermeulen, B, The Right to Education (Article 2 of Protocol No. 1), i Van Dijk, P, Van

Hoof, F, Van Rijn, A & Zwaak, L (red.), Theory and Practice of the European

Convention on Human Rights, Intersentia 2006

Internationella dokument

A world fit for children, A/RES/S-27/2, Resolution adopted by the General Assembly,

United Nations General Assembly, Twenty-seventh special session, 11 October 2002

Annual report of the special rapporteur on the right to education, Katarina Tomaševski,

UN Doc. E/CN.4/2001/52, UN Economic and Social Council, 11 January 2001

Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 1 - Utbildningens mål, CRC/GC/2001/1,

FN:s kommitté för barnets rättigheter, Fyrtiofjärde sessionen, Genève, 15 januari-2

februari 2007, Översättning av Barnombudsmannen, Stockholm, december 2012

Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 12 - Barnets rätt att komma till tals,

CRC/C/GC/12, FN:s kommitté för barnets rättigheter, Femtioförsta sessionen, Genève

25 maj-12 juni 2009, Översatt av Barnombudsmannen, Stockholm 2012

General Comment No. 4 (2003) Adolescent health and development in the context of the

Convention on the Rights of the Child, CRC/GC/2003/4, United Nations Committee on

the Rights of the Child, Thirty-third session, 1 July 2003

General Comment No. 7 (2005), Implementing Child Rights in Early Childhood,

CRC/C/GC/7/Rev.1, United Nations Committee on the Rights of the Child, Fortieth

Session, Geneva, 20 September 2006

78

General Comment No. 22: The right to freedom of thought, conscience and religion

(Article 18), CCPR/C/21/Rev.1/Add.4, Office of the High Commissioner for Human

Rights, Forty-eighth session, 1993-07-10

General Guidelines regarding the form and the contents of the periodic reports to be

submitted by states parties under article 44, paragraph 1 (b), of the convention, UN

Doc. CRC/C/58, United Nations Committee on the Rights of the Child, 20 November

1996

Preparatory work on Article 2 of the Protocol to the Convention, CDH (67) 2, European

Court of Human Rights, Strasbourg 09/05/1967

Report of the Special Rapporteur on the right to education, Vernor Muñoz, Mission to

Germany, A/HRC/4/29/Add.3, United Nation General Assembly, 9 March 2007,

Human Rights Council, Fourth session, Implementation of General Assembly

Resolution 60/251 of 15 March 2006 Entitled “Human Rights Council”,

Report of the Working Group on a Draft Convention on the Rights of the Child,

E/CN.4/1983/62, United Nations Economic and Social Council, Commission on Human

Rights, Thirty-ninth session, 25 March 1983

Övrigt

Internet

Niklas Arevik, Sandbergs kör sin egen skola, Lärarnas tidning 2013-02-21 (2013-05-

28) http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/02/21/sandbergs-kor-sin-egen-

skola

Barnombudsmannen, Om barnkonventionen, (2013-06-10)

http://www.barnombudsmannen.se/barnkonventionen/

Elseth, M, Home-school ban in Sweden forces families to mull leaving, The Washington

Times, 2010-07-18 (2013-05-28)

http://www.washingtontimes.com/news/2010/jul/18/home-school-ban-in-sweden-

forces-families-to-mull-/?page=all

79

Enochson, A, Skånberg, T & Nordström, R, Hemundervisning har blivit kriminellt,

Göteborgs-Posten, 2012-05-12 (2013-04-16)

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.940881-hemundervisning-har-blivit-kriminellt

Högsta förvaltningsdomstolen, Prövningstillstånd mål nr 6107-12, (2013-05-17),

http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Provningstillstand/Ovriga-mal/

Jällhage, L, Över 100 barn undervisas av föräldrarna, Dagens Nyheter 2008-06-16

(2013-06-10), http://www.dn.se/nyheter/sverige/over-100-barn-undervisas-av-

foraldrarna/

Lantz, M, Nya skollagen fick dem att emigrera, Dagens Juridik 2011-10-19 (2013-04-

16) http://www.dagensjuridik.se/2011/10/nya-skollagen-fick-dem-att-emigrera

Lundgren, U, Skolans huvudmannaskap och styrning, Lärarnas Historia, (2013-06-10),

http://www.lararnashistoria.se/sites/default/files/media/Huvudmannaskapet%20-

%20Ulf%20P%20Lundgren.pdf

Nationalencyklopedin, Dualism, (2013-06-10), http://www.ne.se/lang/dualism/156703

Poirier Martinsson, R, Svenskarna som flyr till Åland, Svenska Dagbladet 2012-03-26

(2013-05-28) http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/svenskarna-som-flyr-till-

aland_6951837.svd

Svensson, M, Brottslig skola, Magasinet Neo, Nr. 4, 2011 (2013-05-28),

http://magasinetneo.se/artiklar/brottslig-skola/