Samverkan kring ensamkommande flyktingbarn i …...sig lokalt. Det är här som förhoppningar om gott bemötande och integration ska omsättas i samverkan mellan de involverade. I

Att lägga ett gemensamt pussel

Samverkan kring ensamkommande

flyktingbarn i Jönköpings län

Åsa Söderqvist, 2013

Att lägga ett gemensamt pussel. Samverkan kring ensamkommande flyktingbarn i Jönköpings län.

© Regionförbundet Jönköpings län, 2013 2

Innehållsförteckning

Inledning ....................................................................................................................... 3

Problembeskrivning ..................................................................................................... 5

Syfte ............................................................................................................................. 7

Frågeställning ............................................................................................................... 7

Disposition ................................................................................................................... 7

Uppdraget ..................................................................................................................... 7

Tidigare forskning ........................................................................................................ 8

Allmän tidigare forskning kring samverkan ............................................................. 8

Metod ......................................................................................................................... 10

Urval ....................................................................................................................... 10

Genomförande ........................................................................................................ 10

Etiska ställningstaganden ....................................................................................... 11

Teori ........................................................................................................................... 12

Människobehandlande organisationer och handlingsutrymme .............................. 12

Socialtjänsten och boendeverksamheterna som människobehandlande

institutioner ............................................................................................................. 13

Resultat (del 1) ........................................................................................................... 14

Resultat (del 2) ........................................................................................................... 16

Fall nummer 1: ”Ahmed” ....................................................................................... 16

Fall nummer 2: Konsten att vara ledig ................................................................... 20

Fall nummer 3: Att skynda långsamt ..................................................................... 24

Diskussion .................................................................................................................. 29

Samverkan och/eller samarbete? ............................................................................ 32

Sammanfattande rekommendationer .......................................................................... 35

Referenser ................................................................................................................... 36



Inledning

Khalid hade varit i Sverige i tre år när jag intervjuade honom. Jag ville höra om vilka

erfarenheter han hade av att bli mottagen i Sverige och ha kommit hit utan sina föräldrar

eller andra anhöriga. Khalid är en av de ungdomar som insorteras inom kategorin

ensamkommande flyktingbarn och blev som många andra placerad på ett så kallat HVB-

hem, i detta fall Vårsol Sara i Jönköping.

Khalid: De har berättat man ska ha såna här asså, man ska ha plan. Man har nån plan nåt

mål till framtiden. Fast det är alltid, asså lätt att säga bara, det är inte så lätt att bestämma.

Asså jag bestämmer aldrig, jag har aldrig gjort det. Jag har växt upp såhär; okej man ska ta

det som den kommer, du vet.

Intervjuare: Ja, man tar en dag i taget och ser vad som händer eller?

Khalid: Ja, och sen man tar den som den kommer du vet, ja. Jag har inte haft typ, asså där

nere jag vet inte hur jag ska förklara. Där, det är helt annan värld asså det är inte samma

sak. Här, jag vet att många har. När man är liten man har jättestora drömmar såhär. Där

nere, när man är liten så man vet inte hur kommer, hur funkar världen? Så man har

drömmar. Jag vet när jag var liten, det var ett tag som jag tänkte jag ska bli en läkare, och

så ett tag jag tänkte jag måste bli pilot och sånt. Det är såna drömmar som man har för att

man vet inte hur världen funkar. Och sen när man blir lite större man ser lite, och sen; som

jag har bott i Iran som en flykting där asså, det är. De har det ganska svårt, dom behandlar

alltså flyktingar jättesvårt alltså. Man har inte så mycket vägar att välja du vet, att vilken

väg ska man gå och så hur ska man gå i framtiden. Man tänker skitsamma jag lever, nu jag

jobbar och vi får se. Det som jag känner är att jag lever just nu, nu för tiden, och sen vi vet

inte vad som kommer hända nästa år eller fem år senare. Som du säger vi tar en dag i taget

eller sen asså man har ingen, man har inget hopp man är hopplös i framtiden. Man säger

okej, skitsamma, det händer nånting i alla fall.

Intervjuare: Precis. Så det skiljer sig lite?

Khalid: Ja, och här man har alltså, där man vet varför ska vi ha en plan för 50 år senare

eller 20 år senare. Vi vet inte om vi lever, sa dom, men här vi ska ha plan till 50 år senare,

ja.

Intervjuare: Tänker du nu, har det ändrats hos dig att du tänker nu måste jag också tänka

framåt för nu är jag här, eller tänker du mer som du gjorde innan?

Khalid: Jag tror inte jag har ändrat mig så mycket. Kanske jag har ändrat mig lite, men inte

så mycket. Jag, asså nu jag har börjat tänka lite, okej nu jag vet i det här landet det finns

möjligheter om man vill så det gäller vad ska man ta av de här möjligheterna. Så nu jag

börjar lite tänka så här: ”okej de möjligheterna som finns man ska ta dem för att ha ett

bättre liv senare”, fast fortfarande jag har inget mål.

Intervjuare: Nej, det kommer kanske sen?



Khalid: Ja, hoppas det.

(Ur intervju med Khalid, våren 2012)

Denna rapport handlar om samverkan kring ensamkommande flyktingbarn.

Samverkansdiskussioner kan lätt hamna i att man fokuserar på olika organisatoriska ramar

och ansvarsförhållanden, och att de som samverkan är till för ställs i bakgrunden. En

utgångspunkt för denna rapport är att samverkan måste byggas upp runt huvudpersonernas

egna upplevelser av den verklighet som de befinner sig i. Med andra ord, samverkan är till

för någon, och det är denna någons upplevelser som måste få genomslag. I det här fallet är

huvudpersonerna de barn och ungdomar som kommer till Jönköpings län och tas emot inom

ramen för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Dessa ungdomar är inte någon

homogen grupp. En enskild persons erfarenheter kan därför inte utgöra måttstock för hur alla

barn och ungdomar i liknade situationer upplever sin situation. Det inledande citatet syftar

mer till själva grundidén att sätta den enskilde individen i centrum, och därtill att ge exempel

på hur synen på livet och verkligheten kan förändras i olika steg av en mottagande- och

integrationsprocess. Vilken roll olika aktörer i mottagandet får i mötet med dessa barn och

ungdomar kan förmodas få stor betydelse för hur samhället uppfattas. En samordnad

mottagning skulle i ljuset av sådana berättelser som Khalid ger vara relevant för att kunna

vägleda i en omvälvande livsomställning, istället för att vilseleda. Fortsättningsvis kommer

dock denna studie fokusera på de professionellas perspektiv och belyser deras upplevelser av

samverkan. Ambitionen är samtidigt att du som läsare kan behålla den enskilda individen,

det vill säga ungdomar som Khalid, i tankarna när du läser om de samverkansprocesser som

behandlas nedan.



Problembeskrivning

Frågan kring mottagandet av ensamkommande flyktingbarn är något som berör många olika

parter. Arbetet kring målgruppen sker också på flera nivåer i samhället där såväl staten som

kommunen, samt aktörer i civilsamhället ingår som parter. På övergripande nivå regleras

mottagandet av lagar och riktlinjer beslutade av regering, riksdag och förmedlade genom

olika myndigheter. Dessa ska omsättas lokalt i kommunerna med aktörer med delvis olika

intressen och mål. Samverkan kan därför ses som en arbetsform där aktörer möts för att

hantera olikheter inom ramen för en gemensam uppgift. Målet här är att inom sina respektive

verksamheter åstadkomma någon form av samverkan i syfte att mötas och på sikt uppnå

resultat som gynnar den enskilda individen, vilket i detta fall är de barn och ungdomar som

kommer till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Utvecklad samverkan är ett vanligt

förekommande mål i olika sammanhang i den offentliga verksamheten. Bland välfärdsstatens

institutioner är många gånger samverkan inte längre bara ett möjligt alternativ för att hantera

en fråga, utan snarare en förutsättning för att alla inblandade parter på ett adekvat sätt ska

kunna uppfylla sitt uppdrag (Danermark & Kullberg, 1999). Begreppet är dock inte

oproblematiskt. Lindeberg (2009) menar att samverkansbegreppet innefattar en normativ

innebörd med en föreställning om att det ska leda till något positivt, vilket varken är

självklart eller alltid enkelt.

I Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. anges ansvarsfördelningen mellan

olika parter i samhället gällande det mottagande som även berör de ensamkommande

flyktingbarnen. I andra paragrafen poängteras uppdelningen mellan Migrationsverket och

kommunerna, där kommunerna ska stå för tillhandahållande av boende gällande de

ensamkommande flyktingbarnen i enlighet med Sfs 2006:177. Genom en lagförändring som

trädde i kraft i juli 2006 rörande mottagande av ensamkommande barn ändrades en viktig del

av ansvarsfördelning mellan olika aktörer, och därmed också till möjligheten att samverka

mellan de olika myndigheterna. Lagändringen innebar i stort att Migrationsverket inte längre

skulle vara ansvarig för både asylprocessen och omsorgen för målgruppen. Istället lades

boendeansvaret ut på kommunerna, medan Migrationsverket behöll handläggningen av

asylansökningarna. Förändringen av ansvarsfördelningen motiverades bland annat med att

det var ett dubbeltydigt uppdrag, det skulle underlätta för de berörda barnen om en och

samma myndighet inte längre hade såväl myndighetsutövande som omsorgsgivande

uppgifter.

När ett barn anländer till Sverige utan medföljande vårdnadshavare, eller en ställföreträdande

sådan, har ankomstkommunen skyldighet att i ett inledande skede stå för mottagandet. Detta

innebär då bland annat att utreda barnets behov, utse god man samt göra en bedömning

gällande lämpligt boende. Det finns idag nio ankomstkommuner i Sverige. I dessa nio

kommuner har Migrationsverket enheter dit flyktingar kan vända sig för att söka asyl. I

praktiken kan dock alla kommuner bli ankomstkommuner eftersom det initiala ansvaret

tillfaller den kommun där barnet först ger sig till känna. Det är sedan upp till

Migrationsverket att hänvisa barnet vidare till en kommun som ingått avtal om att ta emot ett

visst antal ensamkommande flyktingbarn. Dessa avtal innebär att kommunerna förbinder sig

att erbjuda organiserat boende och mottagande för målgruppen ifråga. Långt ifrån alla

Sveriges kommuner har idag ingått en sådan förbindelse, vilket försvårar utslussning av



barn. Det faktum att mottagandet regleras genom frivilliga avtal har aktualiserat frågor om

det kommunala självstyret – bör staten tvinga kommunerna till ett visst mottagande?

(Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting & Socialstyrelsen, 2010: SoS; 2013).

Strukturen kring mottagande av ensamkommande flyktingbarn innebär att omfattande krav

ställs på att få till en fungerande samverkan. Behoven av samverkan ser olika ut beroende på

vilka aktörer det gäller. Ett genomgående problem tycks vara oklarhet gällande

ansvarsområden, bristande kunskap och det faktum att så många olika aktörer är inblandade.

Dessa aspekter är alla exempel på faktorer som försvårar samverkan och som i det långa

loppet kan leda till att det enskilda barnets behov inte tillgodoses. Inte heller det faktum att

barnen ska kunna få en så kallad god man1 är en garanti för att de får rätt stöd, i och med att

godmanskapet tenderar att skifta i kvalitet enligt såväl barns som socialarbetares utsagor

(Backlund, 2010 m.fl.).

Som nämnts ovan har Migrationsverket och kommunerna, främst i form av socialtjänst och

skola samt olika typer av boenden, en viktig roll i mottagandet. Även hälso- och sjukvården

är en viktig part skyldiga att erbjuda ensamkommande barn vård i samma utsträckning som

andra barn i samhället för att på så sätt kunna säkerhetsställa gruppens välbefinnande

(Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting & Socialstyrelsen, 2010). Icke att

förglömma är skolans uppgift att tillgodose behovet av undervisning eller de gode männens

ansvar för barnens personliga angelägenheter. Länsstyrelsen och Socialstyrelsen har ett mer

övergripande ansvar som för den förstnämnda handlar om att försäkra att möjlighet finns för

dessa barn att bli mottagna i kommunerna runt om i landet, och för Socialstyrelsen om att

sträva efter ett välbefinnande som bygger på god hälsa och social välfärd gällande hela

befolkningen (SoS, 2013).

Det som uttalas i form av policy och tilldelas genom ansvarsområden till olika aktörer visar

sig lokalt. Det är här som förhoppningar om gott bemötande och integration ska omsättas i

samverkan mellan de involverade. I denna rapport ska den lokala kontext som Jönköpings

län utgör diskuteras i förhållande till hur samverkan förstås och appliceras. Efter den

lagändring som skedde 2006 torde även förändringar skett i Jönköpings län enligt de

nationella regler och riktlinjer som då delgavs. Det handlar således om att fördjupa sig i hur

en enligt lag uppdelad ansvarsfråga gällande denna specifika målgrupp ter sig i de dagliga

verksamheterna. Inte helt osannolikt vore att hur dessa bestämmelser tolkats av de olika

aktörerna har betydelse för hur mottagandet organiseras och utförs. Således bör de olika

aktörerna även ha en uppfattning om hur de anser att vardera parten utför sitt uppdrag, och

hur väl det då kan tyckas stämma överens med förväntat och eftersträvat resultat. I

föreliggande studie kommer antalet aktörer som studeras begränsas till två centrala parter.

Det vore intressant att undersöka fler parter, men avgränsningen görs för att inom utsatt

tidsplan ha möjlighet att gå djupare in i dessa frågor och på så sätt söka förståelse för de

utvalda aktörernas uppfattning om samverkansprocessen i relation till mottagandet.

1 Om ett barn vid ankomsten till Sverige är skilt från både sina föräldrar eller från någon annan vuxen

person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, ska överförmyndaren förordna en god man att i

vårdnadshavares och förmyndares ställe ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta dess

angelägenheter (Socialstyrelsen 2013:97).



Syfte

Syftet med studien är att studera förekomst och upplevelse av samverkan gällande

mottagandet av ensamkommande flyktingbarn i Jönköpings län utifrån två parters

perspektiv.

Frågeställning

Vilka kritiska punkter blir synliggjorda i det dagliga arbetet kring ensamkommande

flyktingbarn?

Hur skiljer sig socialtjänstens och boendeverksamheternas syn på uppkomna

samverkansproblem åt?

Vad övrigt finns att önska sett från ett samverkansperspektiv för att de olika aktörerna

tillsammans skulle kunna förbättra mottagandet i relation till den enskilda individen?

Disposition

Efter den inledande delen ovan följer en kort beskrivning av det uppdrag som ligger till

grund för utförandet av studien. Därefter presenteras en del kring tidigare forskning inom

såväl temat samverkan som ensamkommande flyktingbarn. I syfte att kunna föra en

fördjupad diskussion kring studiens resultat följer sedan ett teoretiskt avsnitt. De teoretiska

hållpunkter som diskuteras här är tänkt att forma en ram för studiens resultat. Resultatdelen

som sedan presenteras är uppdelad i tre olika sektioner, vilka baseras på de fall som

intervjudeltagarna delgavs. Resultatdelen inleds dock med en diskussion kring de exempel

på kritiska samverkanssituationer som sedan analyseras. Efter resultatdelen följer ett avsnitt

där de två deltagande aktörernas diskussioner sätts i relation till varandra och belyses utifrån

såväl tidigare forskning som det teoretiska ramverket. Studien avslutas med ett

sammanfattande avsnitt där de viktigaste aspekterna lyfts fram i en punktlista formulerad

som frågor.

Uppdraget

Den kvalitativa fördjupningsstudie som presenteras i denna rapport utgör en del av ett större

utvärderingsprojekt Mottagning av ensamkommande flyktingbarn i Jönköpings län - en

utvärdering. Syftet med detta utvärderingsprojekt är att erbjuda länets kommuner en

samordnad uppföljning av en gemensam modell för utvärdering. Projektet ska således leda

till stöd och nytta för kommunerna att skapa en god kvalitet i mottagandet av de

ensamkommande flyktingbarnen i länet. Utvärderingsprojektet omfattar två

fördjupningsstudier vilka också utförs av Regionförbundet, FoUrum. Den första studien

slutfördes i september 2012 och presenterades i en rapport med namnet ”Äntligen hemma? –

Vårsol Saras mottagande av ensamkommande flyktingbarn”. Föreliggande studie utgör

fördjupningsrapport nummer två. Till skillnad från den förra studien, där fokus låg på

ungdomarnas tankar och reflektion kring mottagandet på Vårsol Sara, belyses här ett

professionellt perspektiv kring temat samverkan. Även innehållet i denna studie kommer att

spridas via seminarier, föreläsningar samt publiceras på Regionförbundets hemsida.



Tidigare forskning

I detta avsnitt ges ett par exempel på de diskussioner som förekommit inom forskningen om

ensamkommande flyktingbarn och samverkan. Den forskning som presenteras här kommer

främst innefatta skrifter som publicerats i Sverige och belyser en svensk kontext. Samverkan

som enskilt tema är ett stort område som är beforskat från en rad olika synvinklar och inom

flertalet discipliner. För att i denna rapport ha möjlighet att göra ämnet gripbart kommer först

forskning kring just ensamkommande flyktingbarn och samverkan att behandlas, för att

därefter ge ett par exempel på forskning gällande samverkan i mer generella termer.

Forskning om ensamkommande flyktingbarn i Sverige är begränsad. I de studier som finns

är inte samverkan ett huvudsakligt tema diskuterat, utan snarare berörs frågor som barnens

livsvillkor och förutsättningar vid mottagande och etablering i Sverige (se Stretmo &

Melander, 2013; Hessle, 2009; Brendler-Lindqvist, 2004; Gunnarsson, 2008). Brunnberg,

Borg & Fridströms (2012) översikt av den forskning som bedrivits kring ensamkommande

flyktingbarn ger en bredare bild över olika ämnesområden. Även här blir det tydligt att

samverkan som enskilt ämne i förhållande till den specifika målgruppen inte har varit

föremål för de vetenskapliga diskussionerna. Här konstateras även att vetenskapliga artiklar

publicerade mellan 2000-2010 är så pass få att kunskapen kring ensamkommande

asylsökande barns socialpsykologiska situation är bristfällig. Detta är något som bör ställas

emot det faktum att Sverige är ett av de länder som tar emot flest ensamkommande barn

(Brunnberg, Borg & Fridström, 2012). Trots den generellt bristfälliga forskningen kring

ensamkommande flyktingbarn i Sverige, vilket då också gäller ett specifikt fokus på

samverkan, är det dock inte ovanligt att få läsa att just arbetet kring ensamkommande

flyktingbarn kräver en upparbetad samverkan mellan olika parter, inte minst på grund av att

det är flera olika aktörer som är inblandade i mottagande och etablering in i det svenska

samhället (se Backlund m.fl. 2010).

Allmän tidigare forskning kring samverkan

Det finns en hel del forskning som behandlar samverkan från olika perspektiv. Ett par

exempel ur denna forskning är tänkt ska bidra till en ökad förståelse kring denna rapports

tema gällande samverkan mellan verksamheter som deltar i mottagandet av

ensamkommande flyktingbarn. Genom att börja titta på termen samverkan blir det tydligt att

ingen entydig definition verkar finnas att tillgå. Danermark & Kullberg (1999) menar

exempelvis att samverkan inte är samma sak som samarbete i allmän mening. Här handlar

det om något som utspelar sig inom en organisatorisk kontext, exempelvis mellan två olika

huvudmän. Denna definition finns också hos Danermark (2004) där samverkansbegreppet

diskuteras i relation till makt, vilket är en relevant aspekt då vi pratar om samverkan. Detta

perspektiv synliggörs sällan eller lyfts upp till ytan för diskussion. Ett annat sätt att förstå

syftet och anledningen till samverkan kan hämtas från Anell & Mattissons (2009: 11-12) fyra

utvecklingslinjer som avser att fånga de bakomliggande drivkrafterna till ökat behov av att

samverkansprocesser kommer till stånd.

1. Samlade insatser som ska svara mot individuella behov

2. Behovens utveckling i riktning mot fler individer med sammansatta behov

3. Ökade krav och nya villkor för verksamheten

4. Ansvarsförskjutning inom den offentliga sektorn



Vi kommer att återkomma till dessa fyra utvecklingslinjer senare i rapporten. Det kan dock

här konstateras att även Anell & Mattissons (2009) definition av samverkan ligger nära den

som ovan presenterades av Danermark (2004). Här pekar man på vikten av koordinationen

av olika insatser som sker mellan olika organisationer och yrkesgrupper. Vidare visar

litteraturen kring samverkan på ett par olika teman som kan vara av vikt att belysa i

sammanhanget. Hit hör exempelvis just syftet med att samverka. Eftersom samverkan har

blivit något som uppfattas grundläggande positivt, men samtidigt visat sig vara svårt att

genomföra på ett sätt som upplevs tillfredsställande för alla inblandade parter, blir det än mer

viktigt att det finns ett tydligt syfte och en klar vinst med att samverka. Danermark (2004)

poängterar att det alltid handlar om att samverka kring något, och detta något måste vara

klart tydliggjort för alla vad det handlar om. Hur det ska gå till och vilket mål som ska

uppnås kan skilja sig åt, så länge det finns en klar gemensam bild gällande vad samverkan

handlar om. En del forskning har också ägnat sig åt att klassificera olika former av

samverkan. Från dessa kan nämnas tre olika områden; interprofessionell som sker mellan

olika professioner/yrkesgrupper, interorganisatorisk som utspelar sig mellan organisatoriska

enheter och intersektionell samverkan, vilken sker mellan olika huvudmän. Detta perspektiv

leder alltså åter igen till att definiera samverkansbegreppet, då det här betonas att samverkan

handlar om ett gränsöverskridande arbete (se Danermark & Kullberg, 1999, 2000; Anell &

Mattisson 2009).

Genom att återgå till den problemformulering som presenterades inledningsvis så angavs

förståelsen av samverkan som något normativt, dvs. tanken om att samverkan alltid ska eller

kommer att leda till något positivt (Lindberg, 2009). En utgångspunkt som kan sättas i

relation till detta är Svenssons (2006) syn på socialt arbete som en typ av

normaliseringsarbete, i detta menat att tydliggöra den underliggande tanken att styra

arbetet/klienten mot ett speciellt mål som anses vara bättre än den nuvarande

utgångspunkten. En problematisering av samverkansbegreppet ter sig i ljuset av detta därför

vara nödvändig. Det hävdas att samverkan inte alltid är den rätta lösningen på de problem

som uppkommer i kontakterna mellan olika organisationer och yrkesgrupper, och inte heller

den enda lösningen för att uppnå verksamhetsutveckling (Anell & Mattisson 2009). Viktigt

att tydliggöra är även att forskningen kring samverkan belyser risken för hämmande faktorer,

vilka skulle kunna ses som möjliga hinder som i vissa fall kan bli kostsamma och svåra att

komma förbi för att nå ett långsiktigt mål. Till dessa hinder hör exempelvis olika intressen,

otydligt formulerade mål, etiska förhållningssätt som skiljer sig åt, hög personalomsättning

och en tung arbetsbörda samt en ojämn vinstfördelning, för att nämna några (Danermark &

Kullberg, 1999, 2000; Anell & Mattisson 2009).

För att återgå till ensamkommande flyktingbarn som den specifika gruppen vilken

samverkan är tänkt att gynna bör ett par punkter lyftas fram ytterligare. En fråga som ofta

återkommer, vare sig diskussion sker på en individuell, grupp- eller strukturell nivå är frågan

om ansvar. Exempel på det förekommer bland annat vid ansvarsfrågan gällande

kommunernas vilja eller snarare ovilja att teckna avtal för mottagande (SKL, 2011). Något

som i sig skulle kunna ses som ett samverkansproblem utifrån behovet av att landets

kommuner tar ett gemensamt ansvar i mottagandet för att underlätta den belastning det

annars kan innebära då några motsätter sig ett sådant åtagande.



Metod

Detta är en kvalitativ studie som syftar till att skapa fördjupad kunskap kring samverkan

gällande ensamkommande flyktingbarn från ett professionellt perspektiv. För att begränsa

studiens omfång valdes att inkludera två aktörer som har viktiga roller i mottagandet;

socialtjänsten och boendeverksamheter. Tilläggas bör att dessa aktörer gavs möjlighet att i

diskussionen om mottagandet inkludera även andra aktörer som man tyckte har en betydande

roll för arbetet med målgruppen, vilket visar sig genom att diskussionerna omfattade även

andra aktörer.

Urval

Det utvärderingsprojekt om ensamkommande flyktingbarn till vilken denna studie är en del

av innefattar hela Jönköpings län. När de två huvudaktörerna valts ut för denna studie

tillfrågades representanter från socialtjänsten (handläggare ansvariga för ensamkommande

flyktingbarn) och boendeverksamheter att delta. Syftet var att eftersträva en spridning bland

de olika aktörerna i länet, där olika uppfattningar gällande frågor kring samverkan skulle

kunna mötas och skapa ett intressant diskussionsforum baserat på de olika individernas

skiftande erfarenhet av mottagandet.

Genomförande

I ett första steg förankrades information om att en andra studie skulle genomföras såväl i ett

nätverk för socialsekreterare som i boendechefsnätverket. Således fick dessa grupper vara

med och påverka genom att precisera vilket område som skulle kunna vara intressant och

betydelsefullt i syfte att gynna verksamhetsutvecklingen. Flera olika förslag på teman och

perspektiv kom fram och diskussionen landade till slut på samverkan. Information skickades

ut till så väl ansvariga chefer som till handläggare. I informationsbrevet tillfrågades ett

nätverk för handläggare att delta i en fokusgruppintervju för att diskutera olika kritiska

punkter kring samverkan. Samma fråga ställdes till boendecheferna runt om i länet som

ombads att skicka en representant från vardera boende för att i en separat fokusgruppintervju

kunna diskutera samma frågeställningar och kritiska punkter. Exemplen valdes utifrån en

uppfattning om vad som skulle kunna leda till en intressant diskussion och således fungera

för både socialsekreterare och boendepersonal. Det kan vara bra att poängtera att de inte

användes i syfte att bedöma huruvida situationerna som sådana kändes igen av deltagarna i

fokusgrupperna. Syftet var snarare som nämndes ovan att de skulle fungera som underlag för

diskussion. Då exemplen skickades in av boendecehferna ter det sig också naturligt att deras

personal i högre grad kände igen situationen, men utan möjlighet att identifiera enskilda

personer och specifika händelser. För att begränsa antalet exempel valdes endast

boendepersonalens chefer ut för att skicka in exempel. Målet var således inte att eftersträva

ett jämbördigt antal bidrag från respektive organisation, utan snarare få exempel på

autentiska situationer, varpå ett sådant urval upplevdes berättigat.

Exemplen inskickade av boendecheferna avidentifierades för att sedan utgöra tre typfall på

situationer som har uppkommit i verksamheterna. Syftet med att använda dessa dilemman

var att skapa så autentiska historier som möjligt för att underlätta en diskussionsvänlig miljö.

Sju kommuner skickade in exempel på kritiska samverkanssituationer. I fokusgruppen

bestående av socialsekreterare deltog sju personer och i motsvarande grupp med



boendepersonal deltog fem. Trots att inte alla som ingick i urvalsgruppen deltog,

representerade de en variation gällande erfarenhet, kommun och arbetssätt, vilket således

bidrog till ett mångsidigt material.

Fokusgrupper är en typ av intervjuform som innebär att man samlar ett visst antal

gruppdeltagare som med styrning av en moderator får möjlighet att diskutera ett valt

ämnesområde. Positivt med denna insamlingsmetod är möjligheten att samla in mycket

material på relativt kort tid samt möjligheten att skapa en dynamisk diskussion som gör det

möjligt för en fråga att belysas från flera perspektiv. Det ska dock tilläggas att det finns

svårigheter med denna metod (som med alla andra metoder). En sådan kan vara att gruppens

åsikt framförs snarare än individens, vilket är viktigt att fundera på vid sammansättningen av

gruppen (Wibeck, 2000). Fokusgruppen för socialsekreterarna byggde på en redan

existerande nätverksgrupp, vilket kan vara positivt då de känner till varandra sedan innan

och är vana att diskutera olika frågor som rör arbetet. Svagheten kan vara att redan fastlåsta

roller där vissa tar mer plats än andra kan vara svåra att kliva ur. Under fokusgruppen var det

därför viktigt att ge alla utrymme att uttrycka sina åsikter och reflektioner kring frågorna.

Boendepersonalgruppen var inte sedan tidigare vana vid att arbeta i den nu ihopsatta

gruppkonstellationen. Det innebar att ingen tydlig rollfördelning tycktes finnas, även om det

förekom att någon eller några av gruppmedlemmarna pratade mer än andra.

Diskussionerna som fördes i vardera gruppen leddes av författaren till denna rapport som

moderator och även projektansvarig närvarade. Ett par följdfrågor ställdes i relation till fallen

för att ytterligare problematisera och fördjupa diskussionen. Intervjuerna varade mellan 60-

80 minuter och spelades in för att sedan transkriberas ordagrant. Materialet har sedan

analyserats med inspiration av innehållsanalys där såväl generella som specifika utsagor har

eftersökts i syfte att skapa olika typer av kategorier som sedan blivit tematiserade enligt

resultatdelen. Innehållsanalys är en vanligt förekommande analysmetod vid användning av

denna typ av intervjuer (Wibeck, 2000).

Etiska ställningstaganden

Denna rapport utgör som tidigare nämnts en del i ett större utvecklingsprojekt i Jönköpings

län. Det har varit viktigt att dölja vilka kommuner de medverkande arbetar i, för att inte peka

ut enskilda individer eller tala om vilka verksamheter som på olika sätt har deltagit i studien.

Således anges inget namn på enskild kommun och inte heller på enskilda individer som

skickat in exempel på kritiska samverkanssituationer. Intresset ligger inte på vem eller vilken

kommun som sagt eller gjort vad; syftet är snarare att ge en övergripande bild av de

processer kring samverkan gällande ensamkommande flyktingbarn som finns i Jönköpings

län. Information om studiens innehåll, syfte och användningsområde framgick av de

informationsbrev som delgetts såväl ansvariga chefer på socialtjänsten,

boendeverksamheterna och enskilda handläggare (se bilaga). Rapporten är skriven på ett

sådant sätt att det för dem som inte medverkat i studien inte ska gå att identifiera enskilda

individer genom citat eller andra beskrivningar. Det går inte att helt undvika risken att

personer inblandade i direkta situationer känner igen dessa.



Teori

Människobehandlande organisationer och handlingsutrymme

Socialtjänsten tillfaller kategorin av människobehandlande organisationer enligt den

definition som presenteras av Hasenfeld (2010; 1992). Utmärkande för denna typ av

organisationer är att individerna utgör råmaterialet som de anställda arbetar med i syfte att

åstadkomma det som organisationen avser att nå. Poängteras görs också att det ofta rör sig

om någon typ av förändring i förhållande till individen där denne förväntas genomgå en

process för att komma vidare från en speciell situation eller tillstånd för att istället uppnå det

som enligt organisationen anses vara en bättre utgångspunkt. De anställda i dessa typer av

organisationer får följaktligen en speciell roll i relation till individerna som inom

socialtjänsten vanligen benämns klienter. Enligt Lipskys (1980) begreppsapparat är

tjänstemän inom socialtjänsten så kallade street-level bureaucrat. Detta kan översättas till

frontlinjebyråkrat enligt Schierenbeck (2003). I Lipskys (1980) definition läggs

tyngdpunkten på ett par aspekter så som direktkontakten med klienterna i det dagliga arbetet

och måttet av handlingsutrymme. Ytterligare aspekter är det faktum att de företeelser som

behandlas inom dessa typer av organisationer ofta är föremål för politisk debatt och angår

stora delar av samhällets invånare. Hit hör ekonomiskt bistånd där de medel som beviljas är

kopplade till en större diskurs som rör hur vi nationellt bestämt att lösa frågan kring

allmänna resurser och dess fördelning. Frontlinjebyråkraterna är inte bara verksamma inom

socialtjänstens olika sektorer, utan omfattar även lärare, poliser och domare för att nämna

några exempel. Flertalet av dessa är anställda inom den offentliga sektorn.

Ett annat viktigt och intressant kännetecken för denna typ av organisationer är

målformuleringen, vilken inte allt för sällan karaktäriseras av en mångtydighet. De

uppställda målen står ofta i konflikt med varandra. Detta innebär att organisationsmålen inte

alltid är enkla att uppfylla. Enligt Lipskys (1980) resonemang är denna oklarhet ett resultat

av den idealiserade bilden som inte allt för sällan utgör grunden för organisationens

målformulering. Således ter det sig finnas en diskrepans mellan vad som önskas skulle kunna

uppfyllas och vad som faktiskt är möjligt. Denna idealiserade bild kan bidra till en mer

komplex arbetssituation liksom en upplevelse av förvirring inför det uppdrag som förväntas

genomföras av de anställda.

I rollen som frontlinjebyråkrat tillfaller det ovan nämnda handlingsutrymmet den enskilde

handläggaren eller boendepersonalen. Sosin (2010) refererar till Jewell för att definiera detta

begrepp. Det beskrivs då som de anställdas möjligheter att praktisera självständighet i

relation till kraven från överordnade, något som enligt Sosin beskrivs som ett

organisationsbundet handlingsutrymme. Handlingsutrymmets motsats skulle enligt Handler

(1992) vara en situation där den anställde inte har någon som helst valmöjlighet och således

är helt styrd av ett på förhand fastställt regelverk. Hasenfield (2010) lyfter fram klientens

beroendeställning gentemot organisationen och den enskilde tjänstemannen då

handlingsutrymmet diskuteras. Han menar att klienten är beroende av den enskilde anställdes

mer eller mindre goda vilja, vilket i sin tur innebär att risken finns att klienten utnyttjas, och

ses därför som den sårbara parten i sammanhanget. Evans (2011) ställer Lipskys definition

mot Davis och menar då att den sistnämnde poängterar betydelsen av policyimplementering i



relation till handlingsutrymmet. Den anställdes villkor ger i och med handlingsutrymmet

upphov till att självständigt ta ett beslut gällande handlande eller icke handlande när denne

ställs inför diverse situationer som kräver att ett beslut fattas. Detta i jämförelse med Lipsky

där handlingsutrymmet existerar i kontexten av den konflikt som finns mellan

frontlinjebyråkraten och dennes överordnade. I socialtjänstens fall skulle detta kunna utgöras

av socialsekreteraren och dennes närmaste chef tillika 1:a socialsekreterare inom barn- och

ungdomssektionen. Dock menar Evans att Lipsky även lägger in en dimension där

organisationens policy måste ställas emot den faktiska resurstillgången. Klart står i vilket fall

att den typ av institution som de människobehandlande organisationerna utgör är så komplex

att de inte är möjliga att helt styra med hjälp av lagar eller andra typer av regelverk. Detta

beror bland annat på att det som ovan benämndes råmaterial utgörs av människor, vilket i sin

tur innebär att variationen är otalig (Sosin, 2010).

Handlingsutrymmet är enligt Johansson (2007) något som ser olika ut i förhållande till vilken

byråkrati det handlar om eftersom olika regelverk ger den enskilda tjänstemannen olika stora

förutsättningar att praktisera detta. Andra aspekter som kan ha en betydande inverkan på

graden av handlingsfrihet är arbetsbördan, takten som de anställda förväntas hålla i sitt

arbete och om de anställda i sitt dagliga arbete möter klienterna ansikte mot ansikte.

Socialtjänsten och boendeverksamheterna som

människobehandlande institutioner

Så hur kan vi då försöka förstå socialtjänstens barn- och ungdoms handläggares arbete med

ensamkommande flyktingbarn, samt personalens arbete med ungdomarna på boenden som

exempel på människobehandlande institutioner? Relevant att lyfta fram är att båda

verksamheternas arbete sker direkt med den enskilda individen; individen utgör råmaterialet.

Trots att uppdragen mellan de två parterna av intresse för denna studie skiljer sig åt, kvarstår

ändå det faktum att man både på var sitt håll men också tillsammans, arbetar för någon slags

förändring hos den enskilde individen. Aspekter som integration, omsorg, (framtida)

självförsörjning, delaktighet och att tillgodogöra sig skolundervisning är exempel på sådant

som båda organisationerna arbetar för, i olika grad tillsammans eller på egen hand. I detta

arbete får såväl socialtjänstens handläggare som boendepersonal förhålla sig till någon form

av handlingsutrymme. Båda verksamheterna utgör exempel på arbeten som inte fullt ut kan

detaljstyras. Således finns inte alla gånger regler och riktlinjer där den enskilde handläggaren

eller boendepersonalen kan vända sig för att få svar på hur hen bör handla i en viss situation.

Detta ger upphov till (precis som i resonemanget byggt på Lipsky (1980) individuella

bedömningar som mer eller mindre görs på eget bevåg, baserat på den egna organisationens

tillit till den enskilde medarbetaren. De frågor som uppkommer baserat på studiens tema om

samverkan blir då:

Hur ska vi kunna förstå utkomsten av samverkan när två professioner med ett inbyggt

handlingsutrymme möts i vardagen?

Att arbeta i mötet med människan som råmaterial - vad får det för betydelse i mötet med

andra verksamheter då den anställde måste ta hänsyn till den enskilda individen (ungdomen),

men också anpassa sig till övriga aktörers förhållningssätt och förutsättningar att uppfylla

sina enskilda uppdrag?



Resultat (del 1)

Den första delen av resultatet består av en redogörelse av de exempel som skickades in

gällande kritiska samverkanssituationer från boendecheferna. Sammanlagt skickades nio

exempel in; tre av dessa valdes ut för diskussion i fokusgruppintervjuerna. Det faktum att det

var boendechefer som ombads skicka in exempel på kritiska situationer i samverkan innebar

således att diskussionerna bottnar i boendets syn på hur ett problem har utvecklats, även om

andra aktörers perspektiv vägs in i diskussionen. Ett av de inskickade exemplen var kopplat

till ekonomi, två till skolan, två till socialtjänsten och tre till sjukvården. Till dessa inkluderas

gode mans perspektiv i fyra av fallen, där ett ytterligare fall endast rörde relationen mellan

gode man och boendet. Sammantaget ger exemplen en indikation på kritiska punkter som

upplevs finnas i vardagen kring mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. De speglar

också situationer som utspelats på flera olika nivåer. Den strukturella nivån blir extra tydlig i

ekonomiexemplet där oklarheter kring fördelning av ekonomiska resurser mellan

kommunernas verksamheter får negativa konsekvenser på den dagliga verksamheten på

boendena. Här framkommer att de ersättningar som betalas ut från Migrationsverket blivit

föremål för förhandling, vilket anses bero på riktlinjer kring dess avsedda ändamål.

Otydligheten beskrivs som en orsak till avstannad samverkan, vilket i sin tur innebär att

frågor som direkt ansågs vara kopplade till verksamheten (boendet) fick mindre utrymme.

Det är dock inte bara den egna verksamheten som uppfattas ha drabbats av att inte kunna

komma till rätta med detta problem, utan även skolan och socialtjänsten nämns.

Andra exempel har inte en lika tydlig koppling till en strukturell nivå utan utspelas på en

gräsrotsnivå. Hit hör problem gällande ungdomarnas skolgång. Möjligheten, eller snarare

den begränsade möjligheten att individanpassa, innebär att ungdomarna inte har möjlighet att

utvecklas utifrån var de själva befinner sig kunskapsmässigt utan måste anpassa sig efter den

som sist kom in i klassen. Till skolvärlden hör också olika syn på åldersbedömning och då

indirekt vilken årskurs ungdomen i fråga bör tillhöra. Vem har rätt att tycka vad och vems

ansvar är det att kommunikationen som sker vid ett eventuellt klass- och skolbyte förmedlas

på rätt sätt? Här framkommer en strukturell nivå baserad på skolans policy och hur man i det

svenska skolsystemet förhåller sig till indelning i olika årskurser baserat på födelseår.

Kunskaps- och mognadsmässiga markörer utgör således delar av grunden för uppbyggnad av

utbildning vilket kan tänkas försvåras när åldern inte stämmer överens med den klass som

ungdomen blivit hänvisad till. På gruppnivå upplevs dessa oklarheter och skolans agerande i

frågan om ålderuppskrivning som ett störningsmoment i verksamheten. Konflikt skapas

mellan verksamheterna och mellan boendet och god man. Oklarheter framkommer om vem

som sagt vad, vem som har tolkningsföreträde och kanske främst vilket ansvar som är

tilldelat vilken verksamhet. På individnivå lyfts oron för den enskilde ungdomen fram då

man från boendets sida menar att man som ensamkommande flyktingungdom tvingas möta

flera olika aktörer med olika uppdrag och syften, vilket upplevs som förvirrande.

Socialtjänsten lyfts fram som en viktig aktör i de inskickade exemplen. Verksamhetens

betydelse utgår från det omfattande ansvaret under mottagandet, vilket innebär att en hel del

förväntningar kommer från övriga aktörer. Det kunde också vara lätt att känna sig

förbigångna av socialtjänsten. Ett exempel handlade specifikt om handläggarna som vid

konflikt mellan två ungdomar placerade på samma boende tar kontakt med varandra och



kommer överens om ett möte med såväl gode män som representant för boendepersonal.

Från boendets sida vill man i ett sådant fall få möjlighet att ge sin bild av situationen, annars

skapas lätt en känsla av att vara förbisedd och att boendepersonalens kompetens inte

respekteras. Det framhölls att det var viktigt att känna till vilka rutiner som gäller för att få

en mer mångsidig bild, särskilt om det är fråga om konflikter som förmedlats av en ungdom

till en handläggare. Från boendets sida framförs att det kan ställa till problem om

socialtjänsten agerar på egen hand, även om de har den möjligheten. Handläggare inom

socialtjänsten kan å sin sida tycka att de visar att de tar situationen på allvar genom att agera

självständigt.

Sjukvården är en annan aktör som omnämns flera gånger. Det handlade om kritik mot

privata hälsoenheter som inte vill ta emot ungdomarna för undersökning, och svårigheter

med att få tillstånd för delegering av medicin. Det gavs också exempel på att ungdomar som

befinner sig i asylprocessen blivit nekade vård med förklaringen att ”det gör mer skada än

nytta att påbörja behandling som möjligen inte kan slutföras”. En förklaring till svårigheter i

relation till den privata hälso- och sjukvården uppfattades handla om ekonomiska faktorer.

Konsekvenserna av nekandet, oavsett om det handlar om privat eller offentlig vård,

uppfattades kunna leda till svårhanterliga negativa följder för såväl den enskilde,

boendepersonal som för övriga ungdomar på boendet. Det gavs exempel på så allvarliga fall

som att få stöd i att hantera suicidtankar.

Ovanstående diskussion utgör konkreta exempel på kritiska situationer som blir synliggjorda

i det dagliga arbetet kring ensamkommande flyktingbarn i Jönköpings län. De exempel som

lyfts fram av boendepersonal i länet är inte unika om man tittar på de tidigare forskning

kring gruppen ensamkommande flyktingbarn. Att de dilemman som lyfts fram förekommer

på flera ställen i landet gör dem än mer relevanta att lyfta fram, diskutera och försöka förstå

även ur en teoretisk synvinkel. Backlund m.fl. (2010) menar att det saknas en allmän struktur

och tydlighet kring uppdraget gällande ensamkommande flyktingbarn för att underlätta

förfarandet för flera av de inblandade aktörerna. Frågan är samtidigt till vilken grad det

faktiskt är möjligt att detaljstyra verksamheternas uppdrag med målgruppen med tanke på

den typ av människobehandlande organisation som de utgör? Enligt Hasenfeldts (1992,

2010) definition finns det alltid ett visst mått av otydlighet och diffusa mål som de

professionella har att brottas med.



Resultat (del 2)

I del två av resultatet kommer fokusgruppintervjuerna med socialsekreterare och

boendepersonal att presenteras. Varje del inleds med det fall som presenterades för gruppen

och som satte ramen för diskussionen.

Fall nummer 1: ”Ahmed”

God man/ställföreträdande vårdnadshavare (GM/SFV används i fortsättningen)menar att en

ungdom ”Ahmed” på X-boende inte mår bra och att han inte pratar om det inför andra. Vid

samtal mellan Ahmed och GM/SFV berättar Gm/SFV för Ahmed att hon vet om att han mår

dåligt och att han inte behöver berätta om sin hälsa för sin kontaktperson om han inte vill.

GM/SFV berättar att hon förstår Ahmed och nämner hans bakgrund och situation i

hemlandet. Efter samtal med ansvarig socialsekreterare och GM/SFV har man från boendets

sida vid flera tillfällen försökt att öka GM/SFV:s förståelse för personalens arbete samt

Ahmeds hälsa och vikten av att se framåt. GM/SFV börjar själv komma och besöka boendet

för att hjälpa Ahmed med olika göromål. Detta uppfattas som helt okej från boendets sida,

även om åsikter finns huruvida Ahmed istället kunde ta hjälp av de resurser som finns på

boendet. Från boendets sida anser man att Ahmed mår allt sämre och fått dålig sömn och

kontakt med sjukvård har tagits på GM/SFV:s initiativ. Man är från boendets sida rädd att

GM/SFV:s agerande ska förstärka Ahmeds dåliga hälsa och försämra en positiv utveckling

gällande hans framtid, samt att sådant beteende kan försämra boendets relation till Ahmed.

Socialsekreterarna

Situationen som presenteras känns väl igen av socialsekreterarna. Man skrattar igenkännande

och de flesta menar att de träffat på denna typ av ”tant” som i all välmening bryr sig mycket

om den enskilde ungdomen, men att detta ibland slår över och blir problematiskt. En av

socialsekreterarna menar att ett sådant agerande från god man eller ställföreträdande

vårdnadshavare, tvärtemot intentionen, kan leda till att denne istället för att hjälpa ungdomen

att komma in i samhället medverkar till en exkludering genom att ungdomens behov blir

undanskymda bakom agerandet. Diskussionen gick vidare bland socialsekreterarna om vad

dessa gode män skulle behöva. De menar att de ofta har bristande utbildning och erfarenhet

och att det kan vara svårt för dem att bära de tunga historier som ungdomarna delar med sig

av. Att arbeta som GM/SFV kan vara ett svårt uppdrag, och socialsekreterarna vittnar om att

de ibland har tagit mycket illa vid sig då ungdomen fått ett negativt besked från

Migrationsverket. Det konstateras att GM/SFV inte får tillräckligt med stöd i att hantera

detta, vilket man samtidigt tycker att de behöver och gjort sig förtjänta av. De säger också att

de som socialsekreterare inte kan ta på sig ansvaret för att ge detta stöd. Att hålla koll på

närhet och distans och kunna avgöra hur mycket man som GM/ SFV kan och bör gå in i

ungdomens situation, menar socialsekreterarna också kan bero vilken livssituation de själva

befinner sig i. En distinktion görs mellan dem som själva har barn och dem utan. De som

själva har barn anses vara bättre rustade och tåligare vid svåra situationer, medan de som

saknar egna barn och familjer lättare hamnar i situationer som beskrivs i fallet Ahmed. Delar

av ett sådant beteende anses också ligga i GM/SFV:s goda vilja att göra något bra för

ungdomen och känslan av att de kunnat vara med och påverka situationen för ungdomen till

det bättre.



När dessa situationer uppkommer menar socialsekreterarna i gruppen att mycket ansvar

läggs på boendepersonalen att upprätthålla sin professionalitet, något som enligt dem inte går

att kräva av GM/SFV i samma utsträckning. De talar i termer av att ”mycket ansvar läggs på

boendepersonalen som ska förhålla sig professionellt till god man”. Den

utbildningsbakgrund som boendepersonalen antas ha innebär således att de har mer av en

professionell kompetens som betyder att de ska kunna göra relevanta bedömningar och

”lämna hjärtat utanför”, som en av socialsekreterarna uttrycker det.

Socialsekreterarnas egen roll i sammanhanget sägs bli en medlare, om än en ofrivillig sådan.

Medlarrollen visar sig till exempel när de måste sitta i långa telefonsamtal för att reda ut

situationer och skaffa sig en egen uppfattning om vad som hänt. Här är det inte helt ovanligt

att ungdomen själv, som det faktiskt handlar om, kommer i andra hand och fokus alltför lätt

hamnar på relationen mellan de vuxna. Socialsekreteraren talar om hur de då fått möta såväl

boendepersonalens som GM/SFV:s frustration, men även ungdomens som blivit förvirrad

över den situation som uppstått. ”Man glömmer så att säga saken för prestigen”, som en av

socialsekreterarna valde att uttrycka sig. Gemensamma möten är ett exempel som lyfts fram,

vilket skulle syfta till att komma till bukt med problemet. Under sådana möten föreslås att

man går tillbaka till genomförandeplanen för att gemensamt uppdatera sig i vad som faktiskt

står där och vem som har ansvar för vad. Socialsekreterarna har dock erfarenheter av

liknande situationer där GM/SFV inte alltid lyssnar och har svårt att ta till sig det som sägs.

Socialsekreterare poängterar att det som måste styra i ett sådant här läge är ungdomens hälsa

och säger att deras uppgift är att behålla fokus på detta. Är det så att ungdomen mår dåligt till

den grad att extern hjälp behövs ser de det som deras ansvar att skriva en remiss till lämplig

instans, exempelvis till barn- och ungdomspsykiatrin. Även om ansvarsförhållandena

uppfattades klara, tyder diskussionen i gruppen på att socialsekreteraren i ett sådant här fall

måste jobba nära boendepersonalen. Ett problem i denna samverkan anses vara att boendena

ibland har svårt att se sin roll som HVB-hem i sammanhanget. Det kan innebära att

socialsekreterarens roll inte alltid fungerar; att trycka på innehållet i genomförandeplanen

fungerar inte alltid på samma sätt vid dessa typer av placeringar. Istället kan de hamna i en

omvänd situation där boendepersonalen tar rollen som ansvarig och berättar för

socialsekreteraren vad det är som bör göras. Detta gör då att själva handledningsfunktionen

försvinner och att socialsekreteraren tvingas anta rollen som medlare, enligt gruppdeltagarna.

Denna rollförändring anses också bli svårhanterlig för ungdomen då hen många gånger inte

kan få grepp om vem det är som bestämmer, utan får olika besked från olika personer.

Ungdomarna märker tydligt att det pågår en konflikt och vill många gånger ha klarhet i vem

det är som har det övergripande ansvaret, enligt socialsekreterarna. Alla är överens om att

det är viktigt med en öppen dialog och en av socialsekreterarna säger att denne i sådana

situationen ringer och bollar olika frågor med boendepersonalen, vilket fungerar bra. Vikten

av samordning från boendets sida framhålls också för att undvika att som en

socialsekreterare uppger få tre mejl från tre olika personer på samma boende gällande samma

ungdom på en dag.



Boendepersonalen

De flesta i gruppen boendepersonal tyckte sig känna igen det ovan beskrivna fallet. Flera

associationer gjordes till situationer som påminde om denna. Utmärkande är att det är just en

god man som engagerar sig ”lite för mycket” i ungdomen och även om uppsåtet är gott blir

resultatet det omvända. Den första associationen som görs är att dessa gode män ofta är en

person som är relativt ny i sitt uppdrag. Det innebär att rollfördelningen fortfarande kan vara

oklar för den gode mannen varför konflikter kan uppstå mellan de olika aktörerna som är

inblandade och då i första hand boendet och den gode mannen.

Boendepersonal 1: Ibland kan jag få en känsla lite att man krigar lite, god man och boendet

mot varandra: Vem har ungdomen störst förtroende för? Lite sån känsla ’vem vänder sig

ungdomen mest till och vad vet du och vad?’. Ja, lite så kan jag känna ibland. Samtidigt som

alla är tillräckligt förnuftiga för att veta att vi ska samarbeta.

Boendepersonal 3: Mm.

Boendepersonal 2: Så blir det ändå en tävling liksom.

(Ur fokusgruppintervju 2)

En åtskillnad görs i gruppen mellan hur det var när de startade verksamheten och hur de

upplever att det är nu. Tack vare att man på ett boende har tydliggjort vad som förväntas av

olika aktörer genom att samla inblandade parter till ett gemensamt möte och försökt att

tydliggöra rollfördelningen, flyter det på bättre nu än tidigare. Detta var enligt denna

boendepersonal nödvändigt för att få bort känslan av prestige och konkurrens. En annan

aspekt tror boendepersonalen har att göra med att relationsskapande är något som tar tid. Det

går inte att räkna med att relationerna ska fungera helt som önskat från start, utan att det är

först när man har haft tid att lära känna varandra som det finns möjlighet att riktigt dra ut

riktlinjerna för rollfördelningen. De framför ytterligare en aspekt som kan ligga bakom

svårigheter av liknande slag som i exemplet. Det kan vara så att de gode männen är

godtrogna när de tar del av berättelser från ungdomarna. Visserligen har de stor förståelse för

de gode männens svåra uppdrag och att det kan vara tungt att ta del av många svåra

upplevelser; dock framförs det i diskussionen att ungdomarna ibland lägger till och drar ifrån

då de berättar om sin livssituation. Boendepersonalen menar att det ibland kan vara lättare

för dem att urskilja vad som är sant, eftersom de träffar ungdomarna mer regelbundet.

Boendepersonal 1: Det är också nånting för gode män att förstå att ibland lägger man till

lite. Alltså, det är klart grabbarna mår dåligt, men ibland får man faktiskt ta och skala av

lite också, kan jag känna.

Boendepersonal 3: De får i regel helt olika relationer till oss på boendet. Det är ändå ett

boende med tidiga mornar, säga till om rutiner och det ena med det andra.

Boendepersonal 1: Mm.



Boendepersonal 3: Gode män hjälper dem ju på olika sätt vad det gäller ekonomi och allt det

här som ska göras. Det gör ju vi också, men vi får ju en helt annan roll än vad gode män får.

De får ju oftast höra annat vad vi får höra också, menar jag. Men jag håller med dig om att

det kan bli lite så här. Jag tycker inte det är kallt att säga så.

Boendepersonal 2: Nej.

Boendepersonal 3: Utan jag tror att det är en sanning, ibland.


Det svåra uppdrag som personalen anser att de gode männen har innebär att dessa, liksom de

själva, borde få stöd i form av extern handledning. Exempel ges på åtskilliga gånger då gode

män ringer upp boendepersonal för att lätta sitt hjärta och tala ut om olika problem eller

situationer som de upplever i sitt uppdrag. Boendepersonal upplever då att de behöver ställa

upp och lyssna, men kan hamna i svåra situationer om de ombeds att inte föra vidare

informationen. Att veta saker om en specifik ungdom, men inte tillåtas att dela detta med

kollegor eller prata med ungdomen själv, är något som uppfattas försvåra arbetet. Under

intervjun framkommer att i vissa kommuner träffas gode män på egen hand för att få

möjlighet att prata om sitt uppdrag. Det är dock olika hur det ges denna möjlighet. På vissa

ställen verkar sådana träffar arrangeras med en viss regelbundenhet, och det förekommer

också på några ställen att representanter från boendena deltar. Oavsett tycks det vara ett

sammanhang som boendepersonalen anser gynnar såväl dem själva som de gode männen och

inte minst interaktionen aktörerna emellan.

Socialtjänsten ägnades mindre uppmärksamhet i diskussionen. När reflektioner sker framförs

från boendets sida en önskan om att man tillsammans med socialtjänsten bör uppnå någon

form av samstämmighet i uppfattningen om förhållningssätt och dagliga rutiner. På så sätt

blir det lättare att förmedla en samlad bild över vad det är som gäller till såväl ungdomar som

till gode män.

Boendepersonal 2: Fast när det gäller socialsekreteraren kan jag känna att det är samma

sak som med gode män. Det gäller att man visar att man har ett gott samarbete framför

ungdomarna.

Alla: Mm.

Boendepersonal 2: För det har inte vi med en socialsekreterare. Hon sitter och ifrågasätter

rutiner på boendet inför grabbarna.

Boendepersonal 4: Mm, och det är inte så bra.

Boendepersonal 2: Och jag menar inte, hon får jättegärna ifrågasätta våra rutiner, men gör

det inte på ett sånt sätt.

Boendepersonal 3: Så man undergräver er.




Tydligt är att man önskar att socialsekreterarna inte ska ha åsikter om verksamheten på

detaljnivå. Ett exempel som ges är socialsekreterare som ifrågasatt varför man på boendet

har bytt tonfisksort, något som gruppen nu skrattar åt, men som ändå visas tydligt att det är

något som inte uppskattas. Återigen hamnar diskussionen i vikten av kommunikation. I detta

sammanhang lyfter en boendepersonal fram vikten av ett bra samtal med socialsekreteraren

för att på så sätt kunna stå enade inför ungdomen då hen kommer till socialsekreteraren för

att framföra klagomål eller uttrycka önskemål. En boendepersonal ger exempel på hur de har

börjat med regelbundna möten med socialtjänsten för att informera om rutinbyten. Detta har

underlättat arbetet och minskat förekomsten av missförstånd och dubbelarbete. Återigen

poängteras hur viktigt det är att visa för ungdomen att det finns ett väl utvecklat samarbete

mellan dem och socialtjänsten och att det pågår en kontinuerlig kommunikation som syftar

till att alla ska arbeta åt samma håll. Ett problem för att utveckla ett gemensamt

förhållningssätt tror de kan hänga samman med den omsättning av personal som det är på

vissa socialkontor runt om i länet. Detta gör att det blir svårt att skapa någon form av relation

och hitta rutiner som fungerar, eftersom byte av ansvarig socialsekreterare också ibland

innebär byte av förhållningssätt och arbetsmetoder, enligt boendepersonalen. De som har

haft samma socialsekreterare som ansvarig för ungdomarna under en längre tid, menar att det

är en enorm fördel då hen har en bra inblick i verksamheten och känner såväl ungdomar som

personal.

Fall nummer 2: Konsten att vara ledig

Sommaren börjar närma sig. Flera av ungdomarna på boendet frågar personalen om

möjligheten till sommarjobb och andra typer av aktiviteter på sommarlovet. Flera av

ungdomarna uttrycker också att de tycker att lovet är för långt och att det är trist att inte ha

något att göra. Detta är frågor och reflektioner som ungdomarna även tagit upp med

ansvarig handläggare på socialtjänsten. Från boendets sida förstår man att sommarjobb

inte kan ordnas till alla, dock ställer man sig frågande till hur man ska lyckas sysselsätta

ungdomarna under flera veckors ledighet. Trots de utflykter och liknande som ordnas utgör

dessa långt ifrån normen för full sysselsättning.

Socialsekreterarna

Socialsekreterare 1: Sen har ju vi semester oftast på somrarna så att vi, så att vi är inte så

beroende.

[Alla skrattar].


Med fall nummer två blir det tydligt att det finns olika lösningar på hur man i kommunerna i

länet valt eller har haft möjlighet att hjälpa ungdomarna med sysselsättning under

sommarmånaderna. Exempel ges på kontakt med arbetsförmedling och andra relevanta

aktörer, vilka visar att vissa av kommunerna som representeras i gruppen har det väl försörjt

med alternativ för ungdomarna under sommaren. I en kommun erbjuds alla placerade



ungdomar sommarjobb och den övriga tiden är de uppbokade flera veckor före sommarlovet.

Socialsekreteraren från denna kommun menar att då denne själv tog upp frågan kring

aktiviteter under lovet blev svaret att det redan var ordnat, och att ingen övrig tid för

planering fanns att tala om. Andra ger exempel på hur sommarjobb kombineras med ett par

veckors skolgång där man främst fokuserar på svenskundervisning, men även på

samhällsinformation. Således är svårigheter med planeringen kring sommaren inget som alla

i gruppen berördes av. Som det inledande citatet signalerar är sommarplaneringen något som

socialsekreterarna inte behöver brottas med. Dels beror det på att det inte är

socialsekreterarna som möter ungdomarna varje dag, då det är boendeverksamheten som står

för den dagliga omsorgen, och dels, som citatet ovan pekar på, är sommarperioden inte den

mest intensiva perioden utan många av dem har själva semester under stora delar av tiden när

ungdomarna har sommarlov. Socialsekreterarna menar också att de klagomål som

framkommer och den oro som boendecheferna kan uttrycka om hur sommaren ska

organiseras inte i första hand (och kanske inte heller i andra hand) är något som läggs på den

enskilda socialsekreterarens bord.

Socialsekreterare 1: Det får inte vi till oss, eller jag upplever inte att vi får till oss det på

samma sätt.

Socialsekreterare 2: Nej.

Socialsekreterare 1: Utan vi får bara nån slags koncept att så här ska vi ha det i sommar.


Trots att flera av socialsekreterarna säger att de inte är direkt bekanta med dessa situationer

och att det inte påverkar deras arbete nämnvärt, uttrycks likväl en förståelse för att

personalen på boendet kan uppleva situationen som påfrestande. Gruppen är dock överens

om att det inte är någon rättighet att ha full sysselsättning under sommaren. Ungdomarna kan

inte kräva detta och personalen på boendena ska heller inte känna sig tvungna att

tillhandahålla detta, menar socialsekreterarna. De tycks också vara överens om att ansvaret

för att ordna med fritidsaktiviteter för de placerade ungdomarna ligger på

boendeverksamhetens bord. Detta står inskrivet i vårdplanerna och är därför enligt

socialsekreterarna redan klarlagt. Flera gånger påpekas att de boendeverksamheter som

tillhör den egna kommunen gör ett bra arbete inom området och exempel ges på hur

personalen ordnar med diverse aktiviteter för att göra sommarlovet meningsfullt för

ungdomarna. Det problem som socialsekreterarna i första hand ser handlar inte om

samverkan mellan dem och boendeverksamheterna eller övriga aktörer. Istället diskuteras

föreställningar och förväntningar som de ensamkommande ungdomarna själva kan ha av vad

de tycker sig få möjlighet att göra under sommaren. Ungdomar som lyckats med att ordna ett

sommarvikariat på egen hand lyfts fram som goda exempel. Som mindre positivt diskuteras

de ungdomar som inte nöjer sig med de aktiviteter som anordnas. De tyckte sig se en

dubbelhet i att ungdomarna inte allt för sällan uttrycker en önskan om att vara lediga och

kunna ta det lugnt, samtidigt som de säger sig vilja gå i skolan och lära sig svenska. Därför

har de gånger sommarskola ordnats inte alltid uppskattats av ungdomarna och således inte

nyttjats som planerat. En av socialsekreterarna framhöll att det är viktigt att jämföra med hur



svenska ungdomar har det på sommaren. Flera av socialsekreterarna håller med om att inte

alla familjer har råd att åka på ordnande aktiviteter varje dag, exempelvis att köra go-cart och

gå på restaurang. Det handlar då om att väcka en tanke om vad som är normalt och vad man

kan förvänta sig. När socialsekreterarna funderar kring varför boendecheferna valde detta

fall som ett exempel på en kritisk punkt i samverkan lyfts även andra aktörers roll in i

samtalet. Socialsekreterarna menar att det inte enbart handlar om ungdomarnas krav eller

personalens behov av att aktivera, utan kommer många gånger ett tryck från vårdnadshavare

och gode män som har åsikter om vad de tycker att ungdomarna borde få möjlighet att göra

under sin ledighet.

Ekonomiska aspekter är något som också betonas av socialsekreterarna. En av dem anser att

det kan vara ett av de främsta skälen till att sysselsättning under sommaren definieras som ett

problem när det handlar om samverkan. Beroende på var i organisationen besluten fattas om

ekonomiskt stöd för aktiviteter kan också vara en källa till konflikter enligt

socialsekreterarna. Att delta i olika aktiviteter kostar, men om det som i denna specifika

socialsekreterares fall, är så att ersättning för denna post ligger hos boendet själv (och

därmed inte går att inhämta någon annanstans) minskar risken för sådana

samverkanskonflikter.

Som ett återkommande spår i samtalet framhålls behovet av kommunikation. Här åsyftas

kommunikation som sker mellan boendet och socialsekreteraren. Ansvaret för att

åstadkomma en god kommunikation menar de flesta är bådas ansvar. Såväl boendepersonal

som socialsekreterare tycker att det borde finnas ett intresse av att skaffa information om hur

de faktiska förhållandena för, i det här fallet, sommaren ser ut. Det räcker inte att lyssna på

vad ungdomarna säger. Även om deras bild naturligtvis också är viktig att ta in. Man måste

veta vad som verkligen stämmer, och här lyfts behovet av kommunikation mellan boende

och socialtjänst, till exempel för att socialsekreteraren ska vara uppdaterad vad som är

planerat om ungdomen kommer för att uttrycka sitt missnöje. Ibland, menar man, ger

ungdomarna en överdriven eller felaktig bild av vad som faktiskt sker på såväl det egna

boendet som på andra boenden runt om i länet. Ett konkret exempel ges av en

socialsekreterare på hur de i denna kommun har försökt att underlätta kommunikationen

mellan socialtjänsten och boendeverksamheten. Här träffar socialsekreteraren

boendepersonalen en timme per vecka. Denna tid är avsedd för att diskutera de olika

ungdomarna som socialsekreteraren är ansvarig för. Socialsekreteraren framhåller särskilt

fördelen med att få prata direkt med boendepersonalen, istället för att kommunicera med

respektive teamledare eller chefer. Även om närvaron från socialtjänstens sida inte alltid kan

infrias på grund av andra mer överhängande uppgifter är dessa möten något som är högt

prioriterat. När socialsekreteraren deltar under den första timmen av boendepersonalens

gruppmöten underlättas samarbetet och kommunikationen förbättras, vilket minskar risken

för missförstånd.

Boendepersonalen

Det ska hållas på en bra nivå och där tänker jag att det är viktigt också att olika boenden

gör ungefär likadant för det går ju ganska fort om ni har gjort något bra i X-kommun då vet

ju vi det. Vi hör ju inte om allt dåligt. Nu är just [det så att] våra killar känner ingen i X-

kommun, men om det är nån som känner nån där.




Bland boendepersonalen var exemplet med svårigheter kring sommaraktiviteter något som

kändes igen väl. På olika sätt gav gruppen uttryck för att de kämpar med att å ena sidan

försöka hitta sysselsättning åt ungdomarna, samtidigt som man brottas med att försöka hitta

en lagom nivå. I denna diskussion framkommer, som citatet ovan anger, att det är viktigt hur

andra boenden väljer att göra. Ungdomarna pratar med varandra och det andra boenden gör

eller inte gör, används som måttstock för det egna boendet. Om ett boende åker på en

skidresa till fjällen, kommer andra verksamheter att får höra om detta och kan även ”ställas

till svars” av de ungdomar som är placerade hos dem. Inte heller bland boendepersonalen

finns någon tvekan om att det är de som är ansvariga för att planera sommar- och

fritidsaktiviteter, dock uttrycks viss oklarhet kring socialtjänstens roll i det hela.

Boendepersonal 1: Men jag vet inte vad socialsekreteraren har med det hela att göra, att för

hon hjälper dem ändå inte, hon kan bara gnälla lite på oss att vi inte har skaffat något till

dem eller hjälpt dem att skaffa något.


Det råder i gruppen delade meningar om socialsekreterarens inblandning i hur sommaren ser

ut. Medan vissa ställer sig frågande till att socialsekreteraren överhuvudtaget har blandats in

i frågan, menar andra att det är viktigt att socialsekreteraren känner till hur situationen ser ut.

Exempel ges på socialsekreterare som är väl uppdaterade i svårigheten att få sommarjobb

och således också medvetna om hur läget ser ut för de enskilda ungdomarna då flera veckor

av ledighet väntar dem. Boendepersonalen ifråga menar att det kan vara viktigt för

socialsekreteraren att känna till sådant, även om man inte kan agera i frågan.

På det stora hela fokuserar boendepersonalens diskussion om sysselsättning under sommaren

på möjligheterna för ungdomarna att få arbete. Boendepersonalen uttrycker att de har ett

visst ansvar för att hjälpa till med detta. Samtal förs med ansvariga i kommunen som på olika

sätt är inblandade i olika typer av sommarjobbspraktik där ungdomarna kan få möjlighet att

tjäna pengar. De uttrycker också frustration över att undantag inte görs för att hjälpa dem

som har kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn att få sysselsättning. Ett

tydligt exempel på när samverkan inte fungerar som önskat är när de sommarjobb som

kommunen ordnat krockat med den sommarskola som erbjöds för samma grupp ungdomar.

Möjligheten att erbjuda ungdomarna arbete och aktiviteter som uppfattas som meningsfulla

verkar av diskussionen att döma mycket bygga på enskilda individers goda vilja och de

sociala kontaktnät som finns. Det kan vara slumpmässigt på så sätt att en ungdom ”känner

någon som känner någon” och därför ges möjlighet till en aktivitet som upplevs vara av

intresse. De gode män som har kontakter, kanske genom anställning i kommunen, kan

vidareförmedla information om vilket utbud och vilka möjligheter som finns, till exempel

läger. På liknande sätt har även gode män kunnat argumentera för att pengar ska avsättas för

fritidsaktiviteter, vilket har fått ett gynnsamt utslag. Bland övriga aktörer som också får

betydelse för möjligheten att delta i olika aktiviteter, nämns föreningar av olika slag, särskilt

där ledaren har stort engagemang och visar extra omsorg om dessa ungdomar. Olika företag



kan också visa intresse för denna ungdomsgrupp, och kan bli en bidragande faktor till

boendeverksamheternas möjlighet att erbjuda meningsfulla sysselsättningar.

Trots övriga aktörers bidrag till att göra något bra av sommarlovet, läggs en stor del av

ansvaret på hur det faktiskt blir på den enskilde individen, alltså på ungdomarna själva. Även

från boendepersonalens sida nämns flera exempel på hur man har ordnat aktiviteter som

ungdomarna i flera fall har önskat, men som de sedan av olika anledningar inte uppskattat

eller utnyttjat. Personalen har därför brottats med hur de ska få ungdomarna att bli mer

delaktiga i planeringen inför sommaren. Å ena sidan uttrycks en vilja och förståelse för att

ungdomarna befinner sig i Sverige med ett många gånger knapphändigt nätverk. Detta gör

att möjligheterna till att ta egna initiativ och finna sysselsättning eller andra aktiviteter

minskar. Å andra sidan uttrycks tydlig frustration över att det varken går eller är önskvärt att

servera ungdomarna olika aktiviteter, där den ena förväntas vara mer spännande än den

andra. Vikten av att låta ungdomarna ha tråkigt och inte hamna i ett curling-beteende,

poängteras av boendepersonalen. Andra svenska ungdomar kanske inte heller alltid har saker

att göra och har vänner som är bortresta under sommaren, menar boendepersonalen. Vissa

ungdomar har svårt att passa tider, hålla sig till den ursprungliga planen eller följa regler.

Detta har visat sig kunna ställa till problem i samverkan exempelvis med idrottsföreningar

och inneburit att vissa föreningar har tröttnat. Det poängteras dock av samtliga att sådana

problem inte har uppstått när det handlat om arbete och anställningar. De har enbart goda

erfarenheter av ungdomar som fått möjlighet till arbete, och arbetsgivare har gett dem goda

vitsord. Ytterligare en aspekt som lyfts fram i diskussionen boendepersonal emellan är

frågan om varför de ensamkommande ungdomarnas skolgång är anpassad efter

gymnasieungdomarna. De menar att ungdomar som kommer i slutet av terminen och tvingas

vänta till hösten innan det blir aktuellt med skolgång kan uppleva tiden som långsam och

tråkig. Således menar man att systemet inte är anpassat efter den specifika målgruppen,

vilket gör integrationsarbetet svårare för boendepersonalen.

Fall nummer 3: Att skynda långsamt

När det gäller skolgången för våra ungdomar ser vi ett stort problem i att de killar som

ligger långt fram med sina studier inte kan få gå vidare till mera vanliga klasser, för att där

utvecklas ännu mer och inte tappa sin motivation för skolan. Vid samtal med dessa elever

framkommer det att de upplever det som att så fort det kommer in en ny elev så måste de

vänta in densamme och tycker då att skoltiden inte ger något överhuvudtaget. Det handlar

således om att de vill ha nya utmaningar. För att kunna gå vidare till gymnasiet behövs

betyg i nio ämnen vilket dessa elever inte uppnår då de i stort sett måste börja om från

början varje gång det kommer in en ny elev i klassen. Detta har påtalats för skolledningen

och de förstår och vet att det är ett stort problem, men säger att det inte finns resurser att

tillgodose dessa ungdomars önskemål.

Socialsekreterarna

Samarbetet med skolorna sägs i ett första skede av diskussionen vara välfungerande. De

skolor socialsekreterarna i fokusgruppen har kontakt med sägs ha möjlighet att

individanpassa efter ungdomarnas specifika behov och har således inte upplevt några

problem med att styra undervisningsform. De uttrycker också beröm till skolorna som har

möjlighet att anpassa sig efter det ökade antalet mottagna ungdomar runt om i kommunerna.



Utifrån sådana förutsättningar är det inte enkelt att planera och förutse och man tycker att

skolorna gör det bästa möjliga i den rådande situationen. Liksom i fall nummer två läggs

även här en hel del ansvar på den enskilda individen, alltså på ungdomarna själva.

Socialsekreterarna uppfattar det således inte som ett samverkansproblem i första hand och

förklaringen som istället lyfts fram innebär att vissa ungdomar lägger prestige i att komma

vidare till gymnasieklass så fort som möjligt. Fokus för ungdomarna skiftar därför lätt från

kvalitet till kvantitet, menar en av socialsekreterarna. Det sägs vidare att det är viktigt att

ungdomarna inte på eget bevåg stressar iväg, utan att tillräcklig tid ges för att de ska ha

möjlighet att inhämta de kunskaper, i framförallt svenska, som behövs för att vid lämpligt

tillfälle kunna flytta över och tillgodogöra sig det som socialsekreterarna benämner det

vanliga gymnasieprogrammet.

Gruppen verkar vara överens om att de själva inte har speciellt stort ansvar för att det dagliga

skolarbetet ska flyta på för de placerade ungdomarna. Huvudansvaret ligger på skolan.

Istället framhålls vårdnadshavare och gode män som betydelsefulla i sammanhanget. Först

som ett svar på en direkt fråga om boendepersonalens ansvar, talar man om de uppgifter som

man anser att boendepersonalen har i förhållande till skolgången. Det framkommer då att

man från socialtjänstens sida tycker att boendepersonalen har ett ganska stort ansvar med

flera olika uppgifter i relation till skolan.

Moderator: Finns det någonting här som ni tycker att boendepersonalen har ansvar i vad det

gäller den här, alla som är inblandade i detta?

Socialsekreterare 1: Men det är väl det övergripande som du sa (syftar på en av de andra

socialsekreterarna) om du säger, alltså närvaron, rapporteringen av närvaro, så man har

det korrekt och så.

Socialsekreterare 2: Det dagliga.

Socialsekreterare 3: Motivera till det.

Socialsekreterare 2: Precis.

Socialsekreterare 3: Att de kommer upp och iväg på morgonen.

Socialsekreterare 2: Ja, precis. Och har rätt saker med sig förhoppningsvis.


Vidare påpekas vikten av att boendepersonalen har en väl fungerande kommunikation med

skolpersonalen. Det gäller att hålla sig väl uppdaterad om vad som ska hända i skolan så att

ungdomarna till exempel har med sig rätt utrustning för att kunna delta under friluftsdagar.

Språksvårigheter hos ungdomarna är motiveringen till att socialsekreterarna tycker att

boendepersonalen har ett extra ansvar för att ta del av informationen från skolan för att sedan

kunna förklara för ungdomarna vad det är som gäller och vad de förväntas göra i olika

sammanhang. Trots att socialsekreterarna verkar vara överens om att de i sina respektive



kommuner inte har erfarit liknande situationer som fall nummer tre, framkommer ändå ett

par exempel på när man inte tycker att skolan har levt upp till förväntningarna. Situationer

beskrivs då lärare enligt socialsekreterarna har trätt över gränsen för vad de tycker att deras

roll som lärare och pedagog innebär. Hit hör exempelvis att ungdomar blivit erbjudna

extrajobb mot betalning i lärarens eget hem, eller att lärare tagit med ungdomar till sin

sommarstuga. En av socialsekreterarna uttrycker sig så här:

Socialsekreterare 4: Alla blir väldigt, de flesta människor som kommer har några åsikter om

det här med ensamkommande barn. Antingen så tycker man att de har ingenting här och

göra eller också tycker man: ’stackars barn vi måste hjälpa dem’, och det är ju det man

måste bemöta det här med. Och då är det ju både skola, och i samarbete med alla de andra

här som tycker att vi ska göra allt för de här killarna och så vill man inte. Och så de här som

tycker du gör för mycket och så måste man. Ja, så det är en vågskål i att vad är att de ska få

rätt stöd och hjälp.


Det kan i detta sammanhang vara relevant att poängtera att trots de förväntningar på

kommunikationen mellan boendepersonalen och skolan som socialsekreterarna uttrycker,

säger de också att skolan som institution kan vara en svår aktör att samverka med. Anställda

inom skolan kan vara mycket stressade och en av socialsekreterarna menar att denna stress

ger signaler som kan tolkas som att intresset att samverka inte riktigt finns där.

Socialsekreterarna har själva varit med om att dokument som skickats för att bli ifyllda av

skolan, inte kommit tillbaka överhuvudtaget. Från skolans håll har man också önskat att

socialsekreterarna ska kunna dyka upp med kort varsel för att delta på möten, vilket inte

alltid varit möjligt. Trots att socialsekreterarna inledningsvis uttryckte att de inte har något

större ansvar i frågan, framkom alltså att de ändå tycker sig ha ett övergripande ansvar, vilket

ibland inneburit problem i kontakten med skolan.

Boendepersonalen

I gruppen boendepersonal känns det tredje fallet igen av alla deltagare utom en. Flera

associationer ges kring problem som de själva upplevt på boendena i kontakten med skolan.

Det framgår tydligt att det återkommande uppstått svårigheter i kontakten mellan skola och

boende. Oro uttrycks för att den enskilde ungdomen ska drabbas när det inte gått att hitta

lösningar. En boendepersonal känner sig ganska maktlös i sammanhanget, och fortsätter med

att det är svårt att påverka och även tröstlöst att hoppas på att det ska ske någon förändring.

Detta leder till att ungdomarna i aktuell skola får vänta tills det är dags att flytta över till

gymnasiet. I gruppen framställs skolan som en trögrörlig instans som man inte kan rucka på i

första taget. Förslag ges därför av en av gruppmedlemmarna om att det är viktigt att övriga

aktörer samordnar sig och tillsammans går ihop för att påverka skolan i önskad riktning.

Boendepersonal 2: Fast jag tror att, alltså, där kan vi, gode män eller gode män och vi

boendepersonal och socialsekreterare hjälpas åt ganska bra och trycka till skolan.




En förklaring till de upplevda samverkansproblemen tror de bland annat kan finnas i det

faktum att informationen som ges från skolan stannar på vägen och inte når dem som står

ungdomarna närmast i vardagen. Då gode män har vårdnadshavaransvaret är det också denna

person som många gånger ska stå i direkt kontakt med skolan. I praktiken är det dock ofta en

representant från boendet som sköter kontakten, men måste då ta upp de frågor som ställs

med den gode mannen. En önskan om bättre samordning uttrycks. Alla känner dock inte igen

denna form av samverkansproblem, utan menar att kommunerna kan ha löst

kommunikationsbehovet genom gemensamma utvecklingssamtal om ungdomen. Till dessa

kan de berörda delta tillsammans i en diskussion. Bristen på eller typen av kommunikation

verkar inte bara bero på hur skolan agerar. De menar istället att det inte kan vara helt enkelt

att som lärare veta vem hen ska vända sig till för att ge och få information om den specifika

ungdomen. Någon från boendet, ansvarig socialsekreterare och god man räknas upp som tre

av de aktörer som alla kan vara betydelsefulla för dessa frågor. För att undvika sådana

situationer menar en boendepersonal att samordningen av mötena är väldigt viktig. Om det

saknas god samordning, eller möten där olika parter ingår, betonas att det är viktigt att

socialsekreteraren håller sig uppdaterad om skolgången, kanske genom kontakt med

boendepersonal som kan ha deltagit i möten med skolan på egen hand. Att socialsekreteraren

utan att ha eftersökt denna information självständigt tar kontakt med skolan kan ställa till

med svårigheter i kommunikationen mellan inblandade parter.

Boendepersonal 1: Jag tycker det är viktigt att socialsekreteraren är väl medveten om hur

det går, tänker jag, alltså att de följer upp. De har ju ändå gett oss ett uppdrag att se till att,

att ungdomen får utbildning, hjälp och stöd och allt vad det heter. Så det är viktigt att de har

koll på läget men kanske inte lägga sig i sakfrågor eller så.

Alla: Nej.

Boendepersonal 1: För att desto fler som lägger sig i desto jobbigare blir det ju.

Boendepersonal 3: Ja, det blir hemskt rörigt.

Boendepersonal 1: Men det är viktigt att ändå känna till så att man vet vad man svarar.

Boendepersonal 4: Det är deras skyldighet att veta, alltså, det är ju en del av barnens liv, så

det är ju jätteviktigt för dem.

Boendepersonal 1: En stor del!


Som ovanstående citat anger tycks det inte vara några tveksamheter i gruppen

boendepersonal om att det är boendepersonalen själva som har det största ansvaret för att

skolan fungerar på daglig basis. Man ser sig som ansvarig för att killarna kommer i väg i tid,

sköter sina läxor och är uppdaterade om vad som gäller i skolan. Dock ter sig gruppen också

vara överens om att de inte kan styra detta helt på egen hand. Även om de är huvudansvariga

framkommer flera exempel på att de behöver hjälp från övriga aktörer, inte minst skolan



själv, för att stödja ungdomarna på bästa sätt. Socialtjänsten finns också med i bilden som en

övergripande aktör. Dessa menar man ska gripa in först om det uppstår något större problem,

om ungdomen uteblir från undervisningen eller på annat sätt inte fungerar i skolmiljön.

Således kontaktas socialtjänsten i första hand i situationer som boendepersonalen ser som

allvarliga eller akuta. Socialtjänsten måste samtidigt vara uppdaterade om rådande

skolsituation, inte minst för att kunna agera på ett adekvat sätt vid akuta situationer, men

även när allt flyter på som önskat. Ett ytterligare hinder som anses vara en bidragande orsak

till att det kan vara svårt att få till stånd en fungerande samverkan med skolan, är att olika

skolor fungerar på olika sätt. Boendepersonalen förklarar att de är i kontakt med flera skolor

och att det blir tydligt för dem att det finns olika rutiner och organisatoriska lösningar i olika

skolor. Det finns inte ett förhållningssätt som skulle fungera i samspel med alla skolor.

Undervisningen läggs också upp på skilda sätt och även kontakten mellan ensamkommande

ungdomar och övriga elever på skolan. När de ensamkommande ungdomarna får möjlighet

att delta i klasser med elever med svensk bakgrund är det positivt, menar de. Förutom

progressionen i svenska har motivationen stärkts mer generellt till att gå i skolan och studera

på egen hand, menar en i fokusgruppen. Även om skolan eller skolorna i samtalet med

boendepersonalen många gånger framställs som en relativt stor instans, som inte är helt

enkel att påverka, betonas ändå den betydelse som enskilda lärare kan få i ungdomarnas liv.

Kontakten som några ungdomar har fått med läraren har gynnats av att de träffas på daglig

basis. Ibland innebär det att läraren vet mer om ungdomens situation än vad

boendepersonalen gör.

Även i detta fall finns ett behov i gruppen att spegla fallet utifrån den enskilda individen och

därmed inte endast söka förklaringar baserat på samverkan mellan olika aktörer.

Ungdomarnas bristande erfarenhet av det svenska skolsystemet anförs kunna bidra till att

olika aktörers bild av vad ungdomen bör göra inte alltid stämmer överens med ungdomens

egen. Således förekommer att ungdomar tror sig vara längre fram i sin kunskapsutveckling

än vad som är fallet. En i gruppen menar att det ibland kan vara så att ungdomarna har

snappat upp svårigheten med att individanpassa undervisningen fullt ut. Detta vänds då i

vissa fall till deras egen fördel. Det går för långsamt, det är för enkelt och det har blivit

tråkigt, har förekommit som förklarande ursäkter för att inte engagera sig mer i skolarbetet,

när det i grunden kan handla om att motivationen tryter.

Det blir tydligt under fokusgruppintervjun att skolan är en viktig samarbetspartner med

vilken det pågår en kontinuerlig dialog på olika nivåer och mellan olika instanser. På ett av

boendena sköts kontakten enbart på ”en högre nivå”, som en av gruppdeltagarna uttrycker

det. Detta innebär att cheferna på respektive ställe försöker komma till rätta med olika

problem, föranledda av att ungdomarna uttryckt missnöje med sin skolgång. Andra har utsett

specifikt skolansvariga på boendet för att inte alla i personalgruppen ska ta kontakt med

skolan i olika frågor. Möjligheten till individanpassning tycks i vissa lägen hänga samman

med specifika individer och organisatoriska lösningar. Exempel gavs också på att

mottagandet är ett aktuellt utvecklingsområde inom skolan, där bättre rutiner skapats

efterhand. En rutin tog form när en enskild lärare bestämde sig för att göra ett undantag efter

påtryckningar från ett boende. Därefter skedde förändringar i strukturerna som enligt

boendepersonalen varit till det bättre för de berörda ungdomarna.



Diskussion

Följande diskussion kommer att delas upp i två delar där den första avser att främst svara på

hur socialtjänstens och boendepersonalens syn på samverkan skiljer sig åt. I den andra delen

fördjupas diskussionen genom att belysa rapportens övergripande resultat i tidigare

presenterat teoretiskt ramverk.

Det fanns två punkter som de som deltog i fokusgrupperna gällande ”fallet Ahmed” var

överens om. I första hand handlade det om att gode männen har ett svårt uppdrag, men också

att det varken är boendepersonalens eller socialtjänstens handläggares ansvar att dessa ska

kunna hantera uppdraget fullt ut. Man ser behov av stöd till gode män dit de kan vända sig

för att diskutera sina uppdrag och även ventilera känslor kring dessa. Det verkar också vara

så att boendepersonalen känner ett större ansvar än socialsekreterarna att finnas till hands om

gode männen efterfrågar det. Oklara roller kring situationer likt den som beskrivs i fall

nummer ett ter sig i vilket fall utgöra exempel på det som skulle kunna betraktas som ett

problem i samverkan. I tidigare forskning belyses vikten av att alla inblandade parter

samverkar om något specifikt och en medvetenhet om vad detta är. Så länge parterna är

medvetna om varför de möts, behöver inte alla agera på samma sätt eller sträva efter exakt

samma mål, utan välja det tillvägagångssätt som är bäst lämpat för den egna verksamheten

(Danermark, 2004). Att alla aktörer i det här fallet arbetar för att de ungdomar som blir

mottagna i Jönköpings kommun ska få ett så fungerande liv i Sverige som möjligt, verkar

alla vara överens om. Så frågan vad samverkan handlar om verkar därför inte vara oklar.

Däremot verkar karaktären av verksamheter med ensamkommande flyktingbarn präglas av

något otydliga och breda målformuleringar. Hasenfeldt (2010;1992) säger att sådana inte

sällan utmärker de människobehandlande organisationerna, eftersom det är svårt att

detaljbeskriva de situationer som de anställda ska hantera. Trots att det av

fokusgruppintervjuerna att döma finns en förståelse för svårigheten kring olika roller, tycks

just det faktum att medlen för att nå målet ser olika ut, innebära problem.

Ytterligare en punkt som socialsekreterare och boendepersonal verkar rörande överens om är

att god kommunikation är viktigt för att förebygga liknande situationer. Frågan är då hur

denna kommunikation ska skapas och underhållas. Socialsekreterarna vill inte ta på sig en

roll som medlare och boendepersonalen menar att socialsekreterarna inte bör styra på

detaljnivå. De ska också undvika att ifrågasätta verksamheten inför ungdomarna. De

samverkansformer som är vanligt förekommande i denna kontext kan förstås med hjälp av

Danermarks (2004) indelning. Den interprofessionella samverkan utspelar sig mellan olika

professioner eller yrkesgrupper, den interorganisatoriska innebär samverkan mellan

organisatoriska enheter och den intersektionella sker mellan olika huvudmän. Samverkan

utspelas också på flera olika nivåer samtidigt, vilket kan vara en anledning till att en självklar

och nödvändig aspekt som kommunikation kan bli svår att genomföra till den grad att alla

blir nöjda. När boendepersonalen uppfattar socialsekreterarens påpekanden som ett sätt att

styra deras verksamhet, sker en interaktion mellan såväl olika yrkesgrupper och professioner

som ett gränsöverskridande arbete över olika organisationer. Likväl bör socialsekreterarens

upplevda roll som medlare sättas i relation till att denna aktivitet är något som också utspelas

utanför den egna verksamheten där hen i ett sådant fall måste försöka skapa förståelse för de

olika parternas organisatoriska villkor och utgångspunkter. Detta är något som från ett



utifrånperspektiv kan tyckas vara svårt beroende på den oklarhet som finns i rollerna som

ges uttryck för i intervjuerna (även om man på olika håll i verksamheterna tycks arbeta hårt

för att tydliggöra rollerna för alla inblandade parter). Kopplat till föreställningar om andra

aktörers eller professioners roller är aspekten som diskuterades i båda fokusgrupperna kring

vem den gode mannen som går in i ett ärende (fallet Ahmed) kan tänkas vara. Är det en

ensamstående, äldre person, utan utbildning eller utbildning inom annat område, ny och

kanske obekant med området, som vi talar om eller tvärtom en person med utbildning och

näraliggande erfarenhet? Frågan kan vi inte få svar på här, men det är viktigt att belysa

föreställningen om andra aktörer och således fundera över vad det kan ha för betydelse för

den tänkta samverkan.

I fallet kring en meningsfull fritid på sommaren skiljer sig socialtjänstens och

boendeverksamheternas syn inte så mycket åt. Båda verkar vara överens om att det är

boendeverksamheten som har ansvaret att stödja ungdomarna till en meningsfull fritid och

att kunna få ett sommarjobb. Detta regleras också i ungdomarnas genomförandeplaner. Såväl

boendepersonal som socialsekreterare är överens om att detta inte alltid går att ordna på egen

hand, det finns ett behov av samverkan med andra aktörer, inte minst med

arbetsförmedlingen och kommunens verksamheter då det gäller arbete och praktikplatser.

Det är viktigt att poängtera att trots att socialtjänstens representanter och personalen från

boendeverksamheterna verkar överens kring ansvarsfrågan, är det ändå så att fallet uppgavs

av en boendechefer som ett exempel på en kritisk punkt i samverkan. Frågan är hur detta då

bör förstås. I Danermarks (2004) definition av samverkan betonas de gränsöverskridande

aktiviteterna som ett utmärkande kännetecken. En möjlig tolkning är därför att det inte är

frågan om vem som bär ansvar för stödet som uppfattades som en kritisk punkt mellan

socialtjänsten och boendet, utan mer behovet av att ungdomarna har en ordnad fritid och god

planering inför sommaren. Representanterna från socialtjänsten menar också att om fritiden

inte fungerar på ett tillfredsställande sätt är detta något som kan komma att påverka

placeringen i stort, och blir i så fall också deras bekymmer. Genom att titta på socialtjänstens

roll i sammanhanget sker integrering med boendet genom att hålla sig uppdaterad om vad

som händer och hur planeringen för sommaren ser ut. Regelbundna sammankomster är

exempel på en formell interaktion, att spontant träffas är mer exempel på informell

interaktion. En formell, till skillnad från informell, interaktion innebär generellt att mötet blir

mer ordnat och organiserat, vilket å ena sidan skulle kunna ge en tydligare struktur för mötet,

å andra sidan kan det hämma ett fritt meningsskapande (Danermark, 2004). I vilket fall blir

socialtjänstens roll att inhämta information och vara uppdaterad om ungdomarnas fritid en

viktig del av samspelet mellan aktörerna och som kan ses som en form av samverkan. Det

blir tydligt att även om ansvarsförhållandena ser olika ut, är området ändå en del av

samverkan. När man ser på detta med stöd av samverkansforskning, handlar samverkan ofta

om att förena olika uppgifter och ansvar i ett gemensamt mål. Vägen till att utveckla

samverkan innebär att såväl identifiera, vilket det gemensamma målet är, som att tydliggöra

vilken del var och en av de involverade har.

Baserat på diskussionen som fördes kring exemplet ter det sig som om den största

utmaningen ligger i att få andra aktörer att känna lust inför och se möjlighet att engagera sig i

ungdomarna och deras fritidssysselsättning. Krav från gode män, socialtjänst och

ungdomarna själva har fått boendepersonalen att förstå att det krävs ett aktivt arbete i dessa



frågor. Bättre samordning är ett sådant exempel för att undvika krockar mellan de relativt få

aktiviteter som finns, här lyfts problemet med att sommarskola och sommarjobb låg under

samma period. Ansvar läggs också på ungdomarna som själva påverkar hur samverkan med

olika föreningar fungerar, vilket nämndes av boendepersonalen. Tidigare forskning kring

ensamkommande flyktingbarn visar att fritidsaktiviteter är en viktig aspekt för

välbefinnandet, inte minst från barnens egna perspektiv. Att vara sysselsatt hjälper till att

hålla negativa och svåra tankar i schack, och därför finns ofta önskemål om att kunna utöva

någon form av sport eller att boendepersonalen ska ordna olika aktiviteter. En annan aspekt

är möjligheten att de genom föreningsengagemang kan skapa sociala relationer på ett

naturligt sätt genom att delta i olika fritidsaktiviteter (se Stretmo & Melander, 2013).

Aktören som sätts i centrum i fall nummer tre är skolan. Olika åsikter framförs från båda

parter som deltagit i studien gällande vilka förväntningar man har på denna institution. Utan

att gå in på vad skolan borde eller inte borde göra, kan det vara relevant att titta på hur denna

diskussion skulle kunna förstås. Hur det blir när olika typer av gräsrotsbyråkraters

handlingsutrymme ställs emot varandra? Mallander (2008) menar att respektive parts

handlingsutrymme är relativt stort, och är en förutsättning för att kunna utföra arbetet på ett

relevant sätt. Det egna omdömet är en viktig källa för att värdera hur man ska handla. I en

situation där aktörer från olika verksamheter möts för att sträva efter ett gemensamt mål; att

ungdomen ska ha en meningsfull skolgång, innebär en viss grad av samordning. Det

utrymme som ger möjlighet för olika verksamheter att själva prioritera och efter eget

omdöme göra bedömningar om lämpligt agerande, kan tänkas leda till kollisioner. Är det så

att beroende på vilken nivå kontakten upprättas på, påverkas utgången av den tänkta

samverkan? På något boende hade man löst det så att det var huvudsakligen cheferna inom

respektive verksamheter som hade direktkontakt med varandra, medan andra hade mer

kontakt direkt mellan enskilda anställda och lärare. En fråga för vidare utvecklingsarbete är

då i vilken mån en mer hierarkisk organisation kan underlätta samverkan genom att

strukturera mellanorganisatoriskt handlande, eller om den tvärtom gör samverkan stelare och

mindre spontan.

Delar av den frustration eller önskan om att situationen skulle kunna se annorlunda ut kan

förstås utifrån det faktum att det här handlar om verksamheter som Hasenfeld (2010)

benämner som människobehandlande organisationer. Mallander (2008) menar att i

samverkan mellan dessa typer av verksamheter finns det särskilda drag. Hit hör exempelvis

att organisationerna befinner sig i en ständigt föränderlig process, där såväl arbetsmetoder

som arbetssätt förändras kontinuerligt. Arbetet påverkas både av normativa och kognitiva

påtryckningar som talar om hur arbetet borde bedrivas. Samtidigt ska dessa förväntningar

hanteras i en organisation där det finns ett betydande mått av handlingsutrymme hos den

enskilda gräsrotsbyråkraten. Från ett styrningsperspektiv blir sådana organisationer också en

form av förhandlingsarena, där organisatoriska normer och värden möter

gräsrotsbyråkraternas egna agendor och vanor. Verksamheter som skola, socialtjänst och

boendeverksamheter kan i viss mån antas ha olika normativa och kognitiva agendor som

driver och utvecklar verksamheterna. Det kan bli ytterligare en försvårande faktor för att

skapa ömsesidig förståelse och handlingskoordinering. Detta skulle kunna ha betydelse för

möjligheten att utforma varaktiga samverkansprocesser, särskilt om dessa inte konkretiseras

och tydliggörs. Det är svårt att bedöma huruvida representanter från socialtjänsten och



boendepersonal är medvetna om det egna handlingsutrymmet, och således deras möjligheter

att ändra på förhållningssätt och strategier för att lättare nå berörda aktörer i olika situationer

där missnöje uppkommit. Det är också svårt att bedöma om ett väl utnyttjat

handlingsutrymme är övervägande positivt eller negativt. Det kan vara så att

handlingsutrymmet för den enskilde alltid behövs för att individanpassa de strukturer och

strategier som utformats, men också att ett handlingsutrymme utan sådana strukturer blir

heterogent och innebär mycket sökande. Att balansera handlingsutrymme mot regler och

styrning framstår därför som en viktig del för att åstadkomma en framgångsrik samverkan.

En annan del i det resonemang som fördes var boendepersonalens något ambivalenta

förhållande till socialtjänstens roll gällande skolfrågor. Å ena sidan uttrycks en önskan om

att socialtjänsten ska hålla sig utanför de direkta sakfrågorna som rör ungdomarnas vardag i

relation till skolan. Å andra sidan räknar man med att ansvarig socialsekreterare håller sig

uppdaterad om läget och visar ett övergripande intresse. Inte minst sägs detta vara viktigt i

fall det skulle uppstå något allvarligt problem och då socialtjänsten förväntas gå in och agera

för att lösa situationen. Ingen av grupperna verkar se motsättningar i detta agerande, utan

verkar vara överens om att förhållningssättet är möjligt. Något som skulle kunna tolkas som

att det bekräftas av socialtjänstens representanter då de lägger över mycket ansvar på

boendepersonalen, men ändå visar ett aktivt intresse för och förstår vikten av att skolan

fungerar.

Samverkan och/eller samarbete?

Kan det som sker mellan boendeverksamheterna och övriga aktörer ses mer i form av

samarbete snarare än samverkan? Mallander (2008) menar att ett samarbete snarare utmärks

av att man kommunicerar i syfte att lösa specifika frågor. Medan samverkan har en mer

komplex betydelse som bland annat bygger på varaktighet, grader av formalisering samt att

de aktörer som är involverade har definierat någon form av gemensamt syfte. Baserat på det

material som kommit från såväl boendeföreståndarnas exempel som de diskussioner som

fördes i fokusgrupperna verkar det som om aktörerna kring gruppen ensamkommande

flyktingbarn i Jönköpings län använder sig av båda formerna. Det finns såväl mer informella

kontakter och aktiviteter mellan organisationerna som mer formaliserade sådana (vilket då

tenderar att luta mer åt vad som här benämns i former av samverkan). Baserat på vad de

själva uttrycker ter det sig som att flera aktörer har kommit fram till mer informella

överenskommelser och lösningar för att underlätta för de inblandade. Hit hör till exempel

närvaron av socialsekreterare i vissa möten som boendepersonalen har. Till detta hör även

användningen av varandra som bollplank när olika svåra situationer uppkommer så som

exempelvis i fall nummer ett. Det finns inget uttalat, nedskrivet eller formellt beslut, men här

finns ändå något som uppfattas som en förutsättning för att kunna genomföra ett bra arbete.

Varaktigheten och graden av formalisering verkar samtidigt vara baserat på de lagar och

riktlinjer som reglerar de olika verksamheterna. Placering på boendeverksamheterna kommer

exempelvis inte till stånd utan att det skett en formell handläggning avseende placering

utanför hemmet av socialtjänsten. Således upprättas en formell överenskommelse som löper

under hela placeringen följt av genomförandeplaner, kontinuerlig uppföljning och så vidare.

Samtidigt är det mer kännetecknande att informella kontakter och lösningar lyfts i

diskussionen kring olika problemsituationer.



I linje med det teoriavsnitt som presenterades ovan, valdes att försöka förstå aktörer

inblandade i mottagandet som exempel på handlingskoordinering inom ramen för

människobehandlande organisationer (Hasenfeldt 2010; 1992). Detta gäller såväl

socialtjänst, boendeverksamheter, skola som sjukvård. Lipsky (1980) menar att dessa typer

av organisationer agerar inom områden som är av intresse för såväl den mediala som

politiska debatten. Det verkar finnas en viss medvetenhet om detta potentiella intresse, vilket

visar sig bland annat när socialsekreterare säger att alla tycks ha en bestämd åsikt om hur

mottagandet (eller icke mottagandet) av denna grupp bör se ut. Detta kan även urskiljas i

föreståndarnas exempel på kritiska samverkanspunkter där de bland annat lyfter frågan om

fördelning av resurser, vilket blir något som påverkar vardagen i boendet. I linje med detta är

de enskilda medarbetarnas agerande och ställningstagande i frågor rörande målgruppen

också en del av en större existerande diskurs kring ensamkommande flyktingbarn som finns i

samhället. I arbetet med denna grupp formas personliga åsikter och förhållningssätt från

utbildning med de föreställningar som skapas på en samhällelig nivå.

Det går också att spegla resultatet i det Svensson (2007) diskuterar om socialt arbete som en

normaliseringspraktik. Även om normer om vad som är bäst för dessa ungdomar skiljer sig

åt på såväl individuell-, verksamhets- som på en mer och strukturell nivå, är normer om det

”normala” ändå en viktig del i agerandet mot ungdomar. När det sker gränsöverskridande

aktiviteter enligt Danermarks definition av samverkan skulle man möjligen kunna förstå det

som att kollisioner kan uppkomma på olika nivåer i förhållande till vad som uppfattas som

normalt eller till och med som rättigheter. Hit hör diskussionen som fördes av såväl

socialsekreterare som boendepersonal gällande ungdomarnas sysselsättning under längre

ledigheter. Här aktualiserades också frågor om vad en ”genomsnittsungdom” gör på

sommaren. Det är inte alla som har råd att äta på restaurang varje dag och att det också kan

vara viktigt att ha tråkigt framkom. Sådana uppfattningar kan inte enbart ses i förhållande till

den enskilda verksamheten, utan speglar också samhälleligt baserade uppfattningar som

skapats utanför verksamheternas väggar. Det handlingsutrymme som var och en av de

anställda besitter ger och kräver en möjlighet för egna värderingar att få större utrymme och

prägla såväl arbets- som förhållningssätt gentemot ungdomarna (se Lipsky, 1980).

Temat makt har under intervjuerna kommit upp flera gånger, även om ingen uttryckte sig

direkt att ha eller sakna makt. Det är dock intressant att se till att vissa uttalanden i

diskussionerna kan förstås från ett sådant perspektiv. Att makt ofta passerar obemärkt är

något som Danermark (2004) diskuterar när han hävdar att det är mycket sällan som just

begreppet makt lyfts fram i sådana här diskussioner. Istället omnämns makt mer implicit,

exempelvis genom att använda ord som delaktighet och kontroll. I föreliggande studie blir

det tydligt att socialtjänstens roll i de flesta fall uppfattas som överordnad, av såväl dem

själva som av boendepersonalen. Socialtjänsten är ju också formellt huvudansvarig för

placeringen. Socialsekreterarnas betydande roll är något som även framgår i forskningen (se

Hessle, 2009; Stretmo & Melander, 2013). Makt bör inte förstås som något negativt, utan

handlar om ett sätt att definiera vem som har det övergripande ansvaret i frågor som

uppkommer i relation till de presenterade samverkansproblemen. Danermark (2004) väljer

att kalla det för en relationell makt som förklaras i termer av att vara självklar i

sammanhanget och att den beroende på situation kan variera. Den relationella makten är inte

knuten till en viss person. Faktorer i omgivningen blir således relevanta och därför är det



också i interaktionen med andra som dessa aspekter blir synliggjorda. Lagstiftning, status i

profession och kön är exempel på faktorer som kan få betydelse. Maktaspekten är således

alltid inbyggd i relationen, vilket gör det viktigt att tydliggöra alla inblandade samt vilka

befogenheter aktörerna i sammanhanget har.

I rapportens inledning presenterades Anell & Mattissons (2009:11-12) fyra utvecklingslinjer

som i olika grad leder fram till ett ökat behov av samverkan. Alla fyra är inte överförbara till

detta sammanhang, varför enbart två lyfts här. Som en första punkt nämns ”samlade insatser

ska svara mot individuella behov”. I det specifika sammanhanget ges exempel inom hälso-

och sjukvårdssektorn, även om principen är överförbar till socialt arbete. En grupp aktörer

med olika utbildningsbakgrund och olika mål formade av verksamheterna de tillhör, ska

gemensamt sträva efter att se varje ungdoms individuella behov - detta kräver samordning.

Detta är något som märks tydligt i fokusgruppintervjuerna. Samordning med verksamheter

som erbjuder alternativa aktiviteter till jobb på sommaren är ett sådant exempel. Ett annat är

boendenas egen samordning för att inte helt ringa eller mejla ner ansvarig handläggare på

socialtjänsten eller skola. Möjlighet för skolpersonal att samordna möten med socialtjänsten

är ett tredje exempel. Frågan som väcks här är vem i verksamheterna som bör anta ett

övergripande ansvar för att tillhandahålla något slags samordningsansvar i dessa och

liknande frågor. Den andra utvecklingslinjen rör ”ökade krav och nya villkor för

verksamheten”. Här lyfts behov av ökad samverkan fram i relation till en ökad

arbetsbelastning, samt även i syfte att hitta kostnadseffektiva lösningar. I takt med att antalet

ensamkommande flyktingbarn blir fler, ökar kraven på de verksamheter som står för

mottagandet. Det kan även hänga samman med den sista av utvecklingslinjerna som tar upp

ansvarsförskjutningar inom den offentliga sektorn. Den lagändring gällande

ensamkommande flyktingbarns mottagande som trädde i kraft 2006 innebär ett större ansvar

för kommunerna, då staten avsade sig huvudansvaret för barnens omsorg. Tydligt i

diskussionerna och exemplen är att alla bitar ännu inte har lagts i det gemensamma pusslet,

något som skulle kunna bero på såväl ökat tryck som ett relativt nytt uppdrag för flera av de

mindre kommunerna i Jönköpings län.



Sammanfattande rekommendationer

Avslutningsvis presenteras här en lista där rekommendationer gällande samverkan lyfts fram

i form av frågeställningar. Inga direkta eller enkla svar finns på dessa utan syftet är snarare

att skapa ett underlag för diskussion. Frågorna baseras på det resultat som framkommit i

föreliggande studie.

Vem ansvarar för gode männens stöd i arbetet kring de ensamkommande

flyktingungdomarna – ligger det på enskild personal eller handläggare, eller är detta

något som kan och bör diskuteras över huvudmannagränser?

Vilket behov finns för regelbundna träffar boendepersonalen emellan i syfte att

undvika att ”uppfinna hjulet” gång efter annan och på så sätt dela lösningar som i

längden underlättar arbetet intern och externt?

Vilka önskemål finns från och mellan boendeverksamheterna i länet att mötas för att

arbeta med ett mer likriktat förhållningssätt?

Hur upprättas kontinuerliga kommunikationskanaler mellan socialtjänst och

boendeverksamheter för att undvika dubbelarbete och missförstånd?

Vilket ansvar har respektive kommun att kontakta och upprätta länkar till externa

aktörer som till exempel företag i syfte att minska distansen mellan ungdomarna och

arbetsmarknaden?

Hur kan boendeverksamheterna och socialtjänsten närma sig skolan för att inkludera

den mer i samverkan?

Är samverkan alltid önskvärd? I vilka situationer är det bättre att acceptera att en

kontinuerlig samverkansprocess inte går att upprätthålla och därför nöja sig med

sporadiska kontakter?

Hur kan man synliggöra maktperspektiven i mötet mellan de olika aktörerna - vem

är det som bestämmer och vad innebär det i relation till förhållningssätt?

Finns behov av att en extern part tar ett övergripande samordningsansvar i syfte att

främja kommunikationen i olika led?



Referenser

Anell, A. & Mattisson, O. (2009). Samverkan i kommuner och landsting - en

kunskapsöversikt. Studentlitteratur.

Backlund, Å., Eriksson, R., von Greiff, K. & Åkerlund, E. (2012). Ensam och

flyktingbarn - barnet och socialtjänsten om den första tiden i Sverige. FoU Nordost,

FoU Nordväst och FoU Södertörn. Forskningsrapport 2012:1.

Brendler-Lindqvist, M. (2004). Att möta de ensamkommande barnen. Stockholm:

Rädda Barnen.

Brunnberg, E., Borg, R. & Fridström, C. (2012). Ensamkommande barn – en

forskningsöversikt. Lund: Studentlitteratur AB.

Danermark, B. (2004). Samverkan - en fråga om makt. Läromedis Örebro AB.

Danermark, B. (2000). Samverkan - himmel eller helvete? Gothia.

Danermark , B. & Kullberg, C. (1999). Samverkan – välfärdsstatens nya arbetsform.

Studentlitteratur AB.

Gunnarsson, A. (2008). Hur har det gått? Ensamkommande barn: mottagandet

sedan kommunerna tagit över boende och omvårdnad. Stockholm: Rädda Barnen.

Handler, J. F. (1992). “Dependency and Discretion” i Hasenfeld, Y. (edt) Human

Services as Complex Organizations. London: Sage.

Hasenfeld, Y. (Edt.) (2010). Human Services as Complex Organizations. London:

Sage.

Hasenfeld, Y. (Edt.) (1992). Human services as complex organizations. Sage.

Hessle, M. (2009). Ensamkommande men inte ensamma – Tioårsuppföljning av

ensamkommande asylsökande flyktingbarns livsvillkor och erfarenheter som unga

vuxna i Sverige. Avhandling. Stockholm: Stockholms Universitet, pedagogiska

institutionen.

Johansson, R. (2007). Vid byråkratins gränser – om handlingsfrihetens

organisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete. Tredje upplagan. Arkiv

Förlag.

Lindberg, K. (2009). Samverkan. Liber AB Malmö.



Lipsky, M. (1989). Street-level bureaucracy dilemmas of the individual in public

services. New York: Russell Sage Foundation.

Mallander, O. (1998). ”Samverkan”. Kapitel i Denvall, V. & Jacobson, T. (red.)

Vardagsbegrepp i socialt arbete: Ideologi, teori och praktik. Stockholm: Norstedts

Juridik.

Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting & Socialstyrelsen (2010). Ett

gemensamt ansvar för ensamkommande barn och ungdomar.

Stretmo, L. & Melander, C. (2013). Får jag vara med? Erfarenheter från

ensamkommande barn och ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna

grupp. FOU i Väst/GR. Rapport 2:2013.

Schierenbeck, I. (2003). Bakom välfärdsstatens dörrar. Borea Bokförlag.

Sosin, M. (2010). “Discretion in Human Service Organizations: Traditional and

Institutional Perspectives” i Hasenfeld, Y. (ed) Human Services as Complex

Organizations. London: Sage.

Socialstyrelsen (2013). Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och

ungdomar - en vägledning.

Svenssons, K. (red.) (2007). Normer och normalitet i socialt arbete.

Studentlitteratur.

Wibeck, V. (2000). Fokusgrupper – om fokuserade gruppintervjuer som

undersökningsmetod. Lund: Studentlitteratur AB.

Documents

Samverkan kring ensamkommande flyktingbarn i …...sig lokalt. Det är här som förhoppningar om gott bemötande och integration ska omsättas i samverkan mellan de involverade. I