ARKIV SAMHÄLLE

OCH FORSKNING

1983

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1983

;t;·

Svenska Arkivsamfundets skriftserie 25

ARKIV SAMHÄLLE

OCH FORSKNING

1983

S T-O C K H O L M l 9 8 3

Redaktör: Förste arkivarie Jan Lindroth

Redaktionens adress:

Riksarkivet, Box 12541, 102 29 Stockholm

Tryckt med bidrag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

a v Schmidts Boktryckeri AB, Helsingborg 1983

Omslag av Herbert Skarln

INNEHÅLL

Per Clemensson, En inspektionsresa på 1920-talet . . . . . . . . . 7 Bode Janzon, skolpedagogik vid franska arkiv- några in­

tryck från en resa i Bretagne . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Beata Losman, Barns underhåll och vård. Ett exempel på

möjligheter till jämställdhetsforskning i 1800-talsmaterial . 29 Anna-Brita Lövgren, Löga-projektet - arbetsmetodiska

och arkivteoretiska problem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Kari Tarkiainen, Statlig arkivförvaltning i Finland. En jäm­

förelse med förhållandena i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63

ÖVERSIKTER OCH RECENSIONER

Samhällsdokumentation inför framtiden. Av Leif Gidlöf . . . 73 Arkiv i Norrland 1-3. Av Sten Körner . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 Festskrift till Alf Åberg. Av Staffan Smedberg . . . . . . . . . . . . 83 Krigskollegiets historia. Av Evabritta Wallberg . . . . . . . . . . . 85

ARKIVFRÅGOR I NY ARE UTLÄNDSK UTIERA TUR

Danmark, Norge och Island (Karin Bendixen) . . . . . . . . . . . . 91 Finland (Kari'Tarkiainen) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 Frankrike (Siv Sandberg) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Storbritannien (Rune Hedman) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Förbundsrepubliken Tyskland (Helmut Backhaus) ........ 100 Sovjetunionen och Polen (Sigrida Runcis och Mara Eiche) . 102 Förenta statema (Jan Dahlin) . ..... . . . . . .. .. . . .. . . .. .. . 105

SVENSKA ARKIVSAMFUNDET

Verksamhetsåret 1981!82 . . .. . ... . . . . . . ................ 109

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER . .. .. . .. . . ..... 111

5

En inspektionsresa på 1920-talet

A v Per Clemensson

Vid genomgång av min moder Aina Clemenssons efterlämnade papper påträffade jag en dagbok från en inspektionsresa per bil, som hon gjorde tillsammans med sin make landsarkivarien Gus­taf Clemensson i juni och juli 1927. Dagboken ger en god bild av de vedermödor, som det innebar att vid denna tid med bil taga sig fram i det västra landsarkivdistriktet och av den inspektions­metodik, som kom till användning inom detta distrikt. För att fullständiga bilden lämnas även utdrag ur reseräkningen, den privata kassaboken och reserapporten. Hade här funnits plats, hade artikeln även kunnat illustreras med fotografier ur f am il jealbumet.

Först en biografisk konsumentupplysning. Min fader Gustaf Clemensson ( 1884-1971), bördig från helsingborgstrakten, blev efter studier och arkivtjänstgöring i Lund landsarkivarie i Göte­borg 1921 och pensionerades såsom sådan 1950. Min moder Aina Clemensson (1894-1982) var dotter av kaffehandlaren Carl A Mattsson och hans hustru Ottilia Peterzens i Göteborg. Hon utbildades vid seminariet i Stockholm och var sedan verksam som småskollärarinna i Göteborg 1914-1954, där hon upp­fostrade generationer av små göteborgare till dygdiga medborga­re. Mina föräldrar vigdes 1925.

I brev den 3 mars 1927 hade landsarkivet i Göteborg hemställt hos riksarkivet, "att årets inspektioner av lokala arkiv inom landsarkivdistriktet måtte, i den mån de medhinnas, omfatta" l stads-, l häradsrätts-, 6 landsfiskals-, 32 tullstats-, 30 kyrko-, l skogsstats-, l domänintendents- och l sjukvårdsanstaltsarkiv (sammanlagt 73 myndigheter). Samtidigt hemställdes, att "där en granskning av förut inspekterade arkiv och de åtgärder, som vidtagits, kan företagas utan något längre uppehåll eller avsevärd ändring av resplanen, sådana arkiv måtte underkastas förnyad inspektion". Landsarkivariens hemställan bifölls den 8 mars av riksarkivarien Helge Almqvist.

Inspektion av lokala arkiv förrättades enligt K Maj :ts kungö­relse angående inspektion av vissa offentliga arkiv (SFS 1924: 410) av riksarkivarien eller på hans uppdrag av tjänsteman vid landsarkiv, i första hand landsarkivarien. Vissa bestämmelser fanns även att landsarkivarien ej skulle vara frånvarande från institutionen under längre tid. Inspektionen skulle avse lokaler­nas beskaffenhet, arkivaliernas behandling, ordning och vård samt arkivalieförteckningars förande och kompletterande. In-

7

spektionerna förrättades alltså på uppdrag av riksarkivarien och redogörelse för inspektion skulle inom en månad lämnas till riksarkivet. Först genom nu gällande arkivstadga upphävdes den särskilda kungörelsen om inspektion och landsarkiv gavs rätt att utan delegering inspektera arkiv inom distriktet.

Den 8 juni 1927 anmäldes så, att landsarkivarien i enlighet med årets resplan under högst 4 veckor med början den 14 juni ämnade förrätta inspektioner av lokala arkiv. Resan beviljades av riksarkivet den 11 juni och Karl Mellander förordnades såsom ställföreträdare. För inspektionsresan hyrdes en bil O 6185 av märket Willys Knight och årsmodell 1923. Bilen hade 40 häst­krafter och ägdes av en poliskonstapel i Partille. Därmed lämnar jag ordet till dagboken och tilllandsarkivariens berättelse.

Dagboken har i stort sett återgivits i sin helhet för tiden 15/ 6-10!7; endast ett par mindre och personliga notiser har uteläm­nats. Efter resp dagboksutdrag har under rubriken "Inspektio­ner" de under dagen inspekterade myndigheterna angivits (efter­som de inte alltid nämns i dagboken) och ibland har här som exempel på inspektionens omfattning landsarkivariens årsberät­telse citerats.

DAGBOK 15 juni (onsdag)

· Gustaf och jag startade kl 9 f m med vår hyrda bil. Färden gick över Kungälf, Jörlanda, Stenungsund upp emot Ljungskile. Mo­torstopp mitt på landsvägen en mil söder om Ljungskile, fel i fördelningsdosan. Bud sändes efter en reparatör i Ljungskile, som avhjälpte felet, varefter vi kunde köra vidare till Ljungskile, dit vi anlände vid 2-tiden. Bilen kördes till reparatören och Gustaf och jag intog middag på societetsrestaurangen, ej allt för glada. Bilen måste noga överses, varför vid nödgades övernatta i Ljungskile på Hemgårdens hotell. Vi tillbringade eftermiddagen i skogen, drack te på Lyckorna.

Inspektioner: Tullstationen i Kungälv, kyrkoarkiven i Forshälla och Ljung.

16 juni (torsdag)

Väckning kl 7 f m, frukost kl 8. Ringarna måste pumpas, varför vi ej körde förrän kl 10 f m. Över Uddevalla, Munkedal till Dingle och till Gravarne ankom vi kl2 e m. Postbåten förde oss över till Smögen. Gustaf inspekterade tullarkivet, varefter vi gick en runda över ön, fiskbåtar i massor inkommo i hamnen. Vid 1125-tiden fortsatte vi med bilen den vackra och goda vägen mot

8

Dingle . Middag intogs ur matsäcken i en skogsbacke. Vi övernat­tade i Grebbestad på Gästgivaregården efter att ha kört cirka 15 mil.

Inspektioner: Tullstationen i Smögen och Uddevalla revir.

Tullstationen i Smögen (16/6) Lokal. Tullstationens expedition i privat stenhus. Åtgärd. Förteckning skulle upprättas och i avskrift tillställas riks­arkivet och landsarkivet.

17 juni (fredag)

Körde kl 9 f m efter en del bråk med starten. Straxt norr om Kragenäs rastade vi och åto frukost i skogen. När vi mätta och nöjda skulle fortsätta, startade bilen ej trots Gustafs stora an­strängningar med s j älvstart och handvev. En häst bogserade bilen fram till en backe för att få den att starta i backen, men detta misslyckades två gånger. Sedermera bogserades vi av en Ford under många vedervärdigheter till Strömstad, dit vi kommo ganska uppgivna och trötta kl 6 e m. Bilen forslades till reparatör och vi toga in på Grand Hotell. Gustaf och jag fick var sin uppfriskande bastu och karbad efter vilket föl j de middag på Laholmen.

Inspektioner:-

18 juni (lördag)

I förhyrd bil körde vi i mulet väder till gränsstationerna salt­backen, Svinesund, Hälle, Boråsgården, Krokstrand och åter till Strömstad (12 mil). Jag gjorde mina första besök som handelsre­sande (Min mor hade av sin fader fått i uppdrag att sälja kaffe till lanthandlare. Utgivarens anm.) , men misslyckades grundligt. Uppköp, bastubad för egen del, middag på Laholmen, vila, promenad.

Inspektioner: Gränstullstationerna i Boråsgården, Hälle, Krok­strand, Svinesund och Saltbacken.

19 juni (söndag)

Sen uppstigning, frukost på Grand, smör och bröd, ägg, mjölk och kaffe. Timmarna mellan 12-3 försvunna fort dels på en soffa i solskenet på Laholmen, dels vid stationen där vi erforo att bilringen var kommen och dels voro vi på besök hos vår bil, som nu stod putsad och fin, nästan färdig till avfärd. Kl3 e m hade vi tur att komma med en motorbåt till Koster. Båten var antagligen

9

förhyrd av en klass seminarister från Linköping, som voro ute på skolresa. Gustaf och jag fick härligt kallbad (det första) på Kos­ter varefter vi gingo över ön upp till utsiktsberget. Kl 7 e m gick båten tillbaka till Strömstad. Vid framkomsten åta vi middag på Laholmen, varefter vi kojade.

Inspektioner:-

20 juni (måndag)

Bilen blev ej klar förrän vid tolvtiden, varför jag fick en skön sovmorgon. Gustaf steg dock tidigt upp för att tillse arbetet med bilen. Tiden drog ut och klockan blev 3.45 e m, innan bilen åter var all right. Vi åkte till Håvedalen, en gränsstation, där Gustaf inspekterade tullen, tog vägen genom Norge, (vägarna voro bätt­re att köra där fick vi höra) ner till Vassbottens tullstation upp till Prestebakke och sedan åter in i Sverige vid Kornsjö förbi Mon, där vi fingo taga en omväg till följd av vägbyggen ner över Gesäter, Rö landa, framkomma till Ed 8.45 e m. Vi fingo föda och gingo till sängs.

Inspektioner: Gränstullstationerna i Håve och Vassbotten.

21juni (tisdag)

Vi beslöto vila oss efter den myckna bilkörningen och stannade därför i Ed. Gustaf inspekterade kyrkoherden här, under tiden satt jag på kyrkogården och sydde. Solen lyste på förmiddagen och det blåste ganska friskt. Tillsammans med Gustaf och kyrko­herden var jag inne i Eds kyrka som var ganska torftig.

Inspektioner: Kyrkoarkivet i Dals-Ed.

Dals-Ed (21/6) Lokaler. Tornet i Eds kyrka av sten, Eds prästgård av trä. Åtgärder. Söndriga husförhörslängder skulle ombindas; verk­ställt.- Kyrkajournal från 1790-talet samt en duplettfödelsebok skulle levereras; verkställt . - Ny förteckning skulle upprättas. - Brandfritt arkivvalv för hela kyrkoarkivet skulle inrättas i omedelbar förbindelse med pastorsexpeditionen; beslut härom fattat av kyrkostämman.

22 juni (onsdag)

Arbetades grundligt. Vädret var på morgonen ganska osäkert, varför jag till att börja med beslöt att stanna på hotellet men ångrade mig och följde Gustaf på hans inspektion och väl var det för dagen blev vacker. Vi körde härifrån vid 11-tiden till

10

Rölanda-Gesäter-Töftedal. Rölanda kyrka byggd på mitten av 1600-talet oansenlig och mycket fattig, klocktorn. Kyrkoher­den i Gesäter fanns ej hemma. Töftedal hade en ung komminis­ter, kyrkan var garnmal och mycket väl hållen, nästan överallt finner vi gamla dopfuntar, utanför kyrkan intill stenmuren stodo uppresta några gravvårdar från 1700-talet av hamrat järn. Från Töftedal åkte vi till Högens gränsstation, därifrån skjutsade tull­tjänstemannen oss den en millånga vägen till Jakobsrud i sin bil. Vägen var smal och mycket backig, varför Gustaf icke ville köra med sin bil. Vägen var vacker och gick till största delen genom Norge. Norra Komsjön utgör gränsen mellan Sverige och Norge. Fall med timrnerränna. När vi komrno tillbaka till Högen väntade oss en motorbåt som skulle föra oss till Norane där en sjöposte­ring är belägen. Vi körde 6 km per motorbåt söder ut på Kom­sjön med tullmannen Raastad som förare. Vid framkomsten kom det ett störtregn och vi blevo inregnade i Raastads stuga där det bjöds på kaffe, mot vår vilja. Efter en stund klarnade det åter och vi kunde anträda återresan till Högen där vår bil väntade. Den mycket filosofiskt anlagde Raastad avtackades och vi åkte direkt till Ed, dit vi komrno kl 9 e m efter att ha kört cirka 10 mil bil och l mil motorbåt. Maten smakade ganska gott, eftersom vi nära nog svultit hela dagen sedan frukost.

Inspektioner: Gränstullstationerna i Norane, Högen och Jakobs­rud samt kyrkoarkiven i Rö landa och Töftedal.

23 juni (torsdag)

Midsommarafton reste Gustaf och jag till Mon på järnväg. Mulet och blåsigt .

Inspektion: Gränstullstationen i Mon.

25 juni (lördag)

Gustaf nöjer sig med att inspektera landsfiskalen i Ed vi vilja ej gärna köra ut på vägarna ity att vi anse att vägarna äro överhopa­de(!) av midsomrnarfarare, vilket Gustaf ganska ofta framhåller och prisar sin försiktighet att hålla sig från landsvägarna.

Inspektion: Landsfiskalen i Dals-Ed.

Dals-Eds distrikt (25/6) Lokal. Landsfiskalens bostadshus av trä i Ed. Åtgärder. Efterforskning efter landsfiskalskontorets arkivalier före år 1901 skulle verkställas. - Förteckning skulle upprättas . - Erinrades om föreskrifterna i nådiga förordningen angående papper m m till vissa offentliga handlingar.

11

27 juni (måndag)

Inspektionsfärd i finfint väder: ej fullt klart på morgonen, sol vid 12-tiden dock något blåsigt. Kvällen strålande vacker och klar, luftiga rosafärgade moln som speglade sig i Stora Les spegelblan­ka yta. Vi startade med vår bil , som hade fått nya bromsband kl 11.15 f m med Bäcke prästgård som första mål. Järbo kyrka och prästgård blev andra uppehållet. Kyrkan var gammal men hade fått ett torn som påbyggts 1924. Ett smalt fint torn med ett stort kors högst opp . Min väntan vid prästgården blev ganska lång men fördrevs dock trivsamt med ett arbete i handen sittande på bilens fotsteg. I Råggärd fanns prästen icke hemma och därför blev Högsäter nästa inspektionsplats. Kyrkan ligger på en höjd med vid landsbygd runt om. I Rännelanda träffade Gustaf var­ken präst eller klockare hemma. Böckerna dåligt förvarade i klockarens bostadsrum i skolhuset och i mycket dåligt skick. Härifrån gick färden över Gesäter till Ed (lO mil) .

Inspektioner: Kyrkoarkiven i Bäcke och Ödskölt , Högsäter, Jär­bo , Råggärd samt Rännelanda och LerdaL

Rännelanda och Lerdal (27/6 , 4/7) Lokaler. Prästgården av trä i Härslätt, Rännelanda och Lerdals kyrkor av sten. De äldre delarna av Rännelanda kyrkoarkiv befunnas vid inspektionen 27/6 i kantorns bostad i övre våningen av trähus i Rännelanda. Å tgärder: Vissa arkivalier från Lerdals kyrkoarkiv skulle levere­ras.- Söndriga böcker skulle ombindas. - Brandfritt arkivvalv för båda kyrkoarkiven skulle inrättas i omedelbar förbindelse med pastors expeditionsrum i prästgården. - Nya förteckningar skulle upprättas.

28 juni (tisdag)

Regn , regn värre än tillförne. Vi hade tänkt resa från Ed till Bengtsfors där nästa uppehåll blir men äro inregnade. Gustaf lät bjuda mig kaffe på sängen och jag kunde därför ligga och njuta till långt fram på dagen . Vi blevo av omständigheterna utkörda från vårt rum, fingo flytta över i en byggning tvärs över gården. Rummet i flygeln var ganska fuktigt.

Inspektion: -

29 juni (onsdag)

Regnet fortsatte men vi beslöto dock fara till Nössemark. Vi körde dock ej mer än en halv mil, förrän vi blevo nödsakade vända, vägen var på flera ställen överspolad med vatten, för-

12

vandlad till vattenfall och vägen borta. Vid framkomsten till hotellet bestämde vi oss för att resa per järnväg till Göteborg, ity att alla vägar från Ed vore avstängda emedan broar rasat efter det myckna regnet. Vi kommo till Göteborg på kvällen. Gustaf och jag njöto ganska intensivt av att sova i egna bäddar igen.

Inspektion:-

30 juni-3 juli (torsdag-söndag)

4 dagar tillbringade vi i Göteborg då Gustaf gick i tjänstgöring. På lördag eftermiddag bjödo Gustaf och jag Mor och (syster) Hillevi och Ellen Bieber och hennes lille pojke på kaffe i Lands­arkivets trädgård.

4 juli (måndag)

Kl 4 på morgonen reste Gustaf och jag tillbaka till Ed för att fortsätta inspektionsresan. Kl 7 f m ankom vi till Eds järnvägssta­tion, där vår bil mötte oss. Vi körde genast till Nössemark med avstickare till Stomrnens tullstation. Vägen var nu lagad om också icke i fullgott skick. På återvägen stannade vi i Ed och åto lunch, varefter vi fortsatte över Gesäter, Lerdal, Råggärd till Bengtsfors, dit vi framkommo kl 7.30 e m efter att ha kört 151/2 mil med bilen i·god form. Vädret var gott och kvällen strålande, när vi gingo en promenad efter att ha fått föda på hotell Mårten, vilket hotell icke föreföll oss vidare tilltalande.

Inspektioner: Gränstullstationen i Stommen, kyrkoarkiven i Ge­säter, Nössemark, Råggärd, LerdaL

5 juli (tisdag)

Efter en mycket lätt frukost startade vi kl 11 f m med Tisselskogs kyrka som första mål. Vägen gick förbi de två bruken Skåpafors och Billingsfors som lågo vid Laxsjön i en gudomligt vacker nejd. Pastorn i Tisselskog bjöd oss på saft och kakor. Ungefär en halv km från Tisselskogs kyrka stannade "Willisen" men efter en del knåp startade den åter och vi framkommo till Fröskogs gamla kyrka kl 2.20 e m. Kyrkan var från början av 1700-talet med klockstapel. Bilen blev allt trögare att starta för varje uppehåll vi gjorde . Vägen till Mo var smal och backig. I en vägkrök stod en lastbil som lastade timmer och vi kunde inte komma förbi den med mindre än att Gustaf måste backa ner i en grop och vid denna svåra manöver blev det motorstopp och någon vidare start ville "Willisen" ej vara med om. Lastbilen fick bogsera oss i gång och så kommo vi fram till Mo kyrka. Gustaf vågade ej stanna

13

motorn, då han gående begav sig den l km långa vägen till prästgården, utan lät mig stanna kvar hos bilen för att försöka få fatt på en bilreparatör, som kunde hjälpa oss med starten. Bilre­paratören fick jag tag på, men hjälpa mig kunde han ej. Väntan på Gustafs återkomst blev lång och nervös. Jag satt på vägkanten och arbetade och bilen dunkade och gick och var slutligen varm så det osade om det. Prästfrun var med Gustaf, då han kom åter för att öppna kyrkan och arkivet, hon avrådde oss på det krafti­gaste att vända åter till Bengtsfors förrän bilen blivit översedd i Amål 7 km från Mo. Gustaf var ganska nervös och ville också helst köra bilen till Åmål, fastän jag helst såg att få åka till vår packning i Bengtsfors. Emellertid segrade den starkare, vi vände bilen mot Åmål, men vi hade icke kört många meter förrän det blev stopp. Bilen blev stående på landsvägen tills några snälla människor lovat att bogsera oss vidare. Detta behövdes icke , några starka karlar sköto med förenade krafter bilen några meter och "Willisen" startade och vi framkomma fortare än vi anat till Åmål och togo in på stadshotellet efter att först ha lämnat bilen hos bilreparatör. Vi fick oss ett välbehövligt mål mat och till­bringade sedan kvällen hos bilreparatören där vi roade oss med att se på arbetet. Bilen skulle vara klar tidigt på morgonen därpå trodde de . Och vi lade oss den kvällen utan att ha medfört minsta packning.

Inspektioner: Kyrkoarkiven i Mo , Tisselskog och Fröskog.

6 juli (onsdag)

Bilen blev ej färdig varför Gustaf fick hyra en bil för att medhin­na sin dagliga gärning och han medtog mig i bilen. Vi körde med en täckt Buick och chaufför över Edsleskog till Laxarby 3 mil l km. Vägen myck((t smal och mycket backig, så ;vi ryste vid tanken på att vi dagen därpå ensamma skulle köra med vår Willis och detta förtog något nöjet av att fara i denna egendomligt vackra nejd. Prästfrun, fru Möller, visade mig runt i trädgården under det att Gustaf tittade på arkivet. Sedan bjöd hon oss på kakor och sockerdricka, varefter vi begav oss i väg, gjorde uppehåll vid kyrkan, för att Gustaf skulle tala med kyrkoherden, som hade lektion med läsbarnen. På återvägen gjordes ett kort uppehåll för inspektion vid Edsleskogs prästgård. Vid framkomsten till Åmål gjorde vi en del uppköp varefter vi åto middag, fördrev eftermid­dagen på en höjd med utsikt över Vänern, Gustaf hos bilrepara­tören.

Inspektioner: Kyrkoarkiven i Laxarby och Edsleskog.

14

7 juli (torsdag)

Kl 10.15 körde vi från Åmål den besvärliga vägen över Edsle­skog, Laxarby till Bengtsfors dit vi kom kl 12.15 efter 3 mil 8 km körning. Efter ett par timmars vila körde vi till Torrskogs kyrka och prästgård. Kyrkan låg gudomligt vackert vid Lelången. Bac­karna på denna väg kommo oss att hisna. Övernattade i Bengts­fors. 9 mil4 km .

Inspektioner: Kyrkoarkivet i Torrskog och landsfiskalen i Le­lången.

8 juli (fredag)

Från Bengtstors kl 9 f m till Vårviks prästgård. Då Gustaf skulle vända bilen vid prästgården glömmer jag aldrig. Jag trodde den skulle gå i småstycken, motorn blev varm så den ångade. Snälla människor hjälpte oss dock till rätta. Från Vårvik körde vi till Sillerud och vägen dit var gränslöst vacker. Vägen gick högt över sjön V Silen. Komna ett stycke in i Värmland funno vi vägarna överspolade av vatten. Korna stodo på vägen till buken i vatten. Efter en stunds betänkande körde Gustaf rakt över och det gick lyckligt. Sillerudsarkivet inspekterades, och på andra sidan Sille­rud mötte vi åter överspolade vägar , som vi nu med vunnen vana

· körde över utan betänkande. Vi kommo till Säffle kl 3.15 e m efter 10 mil 2 km körning. Vi togo in på hotell Royal , fingo genast bad i badhuset, jag karbad och Gustaf bastu och där blevo vi inregnade och åskan skrällde ganska kraftigt. Efter badet intogs middag på hotellet , stämningen blev något tryckt till följd av att Gustaf kom att tala om kartläsning. Konflikten uppklara­des på rummet och vi kunde åter som goda vänner bese staden och därvid tog älven och kanalen vårt största intresse.

)

~rzspektioner: Vedbo häradsrätt, kyrkoarkiven i Håbol, Steneby, Artemark , Vårvik och Sillerud, landsfiskalen i Billingsfors .

Vedbo häradsrätt (8/7) Lokal. Tingshuset av trä i Alltorp (endast en mindre del av arkivet förvarades här , arkivet i huvudsak å domsagans kansli i Åmål). Åtgärd. Arkivalier av äldre datum än 1821 skulle levereras, de övriga ordnas.

Billingsfors distrikt (8/7) Lokaler. Tingshuset av trä i Alltorp, landsfiskalens bostadshus av trä i Bäckefors. Åtgärder. Förteckning skulle upprättas ; verkställt. - Erinrades om föreskrifterna i nådiga förordningen angående papper m m till vissa offentliga handlingar.

15

Sillerud (8/7) Lokal. Brandfritt arkivrum i den nybyggda prästgården. Åtgärder. Arkivet skulle ordnas och uppställas i arkivrummet, varifrån pastors privata boksamling skulle utflyttas . - Förteck­ning skulle upprättas .

10 juli (söndag)

Gustaf steg upp i ottan för att inspektera arkivet i By. När Gustaf kom tillbaka var jag resklar, färdig att anträda återresan till Göteborg. Vi hade en lång körning framför oss, närmare 20 mil Säffle-Göteborg. Vägarna i Värmland voro anmärkningsvärt fina , skillnaden när vi körde över gränsen till Dalsland var stor. De blevo dock bättre nere vid Mellerud med undantag för ett och annat vägbygge. Vi körde genom Vänersborg till Trollhättan , där vi åta middag och sedan direkt Göteborg dit vi komma vid 7-tiden. Vi tvättade av oss dammet, klädde om oss från topp till tå , körde bilen tilllandsarkivet och först när Gustaf hade den där kände han sig nöjd och belåten. Vi hälsade på föräldrarna och gingo sedan i all hemlighet till Trädgårdsföreningen där vi åta supe för att fira hemkomsten. Vi voro nog både Gustaf och jag glada över att vara lyckligt väl återkomna. Nog hade resan varit rolig och nog hade vi fått se mycket av de vackra landskapen Bohuslän och Dalsland men otrevnaden med bilen hade förstört något av det lugn man måste ha för att kunna trivas riktigt bra. Efter en finfin festmåltid somnade vi gott i våra egna sängar.

Inspektion: Kyrkoarkivet i By.

By (1117!) Lokaler. Sakristian i By kyrka av sten, By prästgård av trä. Å tgärder. Ny förteckning skulle upprättas. -Brandfri förvaring skulle beredas kytkoarkivet.

Inspektionsresan kom att omfatta ca 1.450 km och under resan gjordes 43 inspektioner. Kostnaderna för resan ersattes av stats­verket med 1.218:82 kr. Enligt den privata kassaboken utgjorde utgifterna 1.425:65 kr, vari då även ingick mat och logi för hustrun samt bogseringar och bilreparationer. Resultatet av re­san var även med nutida mått mätt imponerande: under 18 dagar inspekterades 43 myndigheter. Några utgående brev till de in­spekterade myndigheterna, vari besöken föranmäldes, har ej återfunnits , varför det kan antagas att besöken gjordes oanmäl­da ; möjligen kan besöken med kort varsel ha anmälts per tele­fon , någon mer detaljerad resplan kan ju knappast ha uppgjorts med tanke på bilens opålitlighet och vägamas tillstånd. Av dag­boken framgår ju dessutom, att ett par pastorsämbeten besöktes

16

förgäves. Inspektionerna resulterade genomgående i mycket de­taljerade inspektionsprotokoll, som tillställdes resp myndigheter och som innehöll uppgifter om arkivens förvaring , behovet av ombindning, leveransmogna volymer, förteckningsarbete, yr­kanden om arkivrum m m. Innehållet i protokollen sammanfat­tades i en redogörelse över under året inspekterade arkiv, vilken tillställdes riksarkivet och som sedan publicerades i riksarkivets meddelanden under rubriken Landsarkivariens i Göteborg berät­telse till riksarkivet den 5 januari 1927 angående inspektion av vissa lokalarkiv. Protokollsammandragen (se exempel i dagbo­ken) ger en god bild av inspektionernas omfattning och här återfinns även uppgifter om efter inspektionerna verkställda åt­gärder. Enligt korrespondensen följdes inspektionerna nog­grant upp och landsarkivarien övervakade energiskt att de över­enskomna åtgärderna snarast genomfördes.

A v årsberättelsen framgår , att av de i inspektionsplanen den 3 mars 1927 upptagna 73 myndigheterna hade under året 51 myn­digheter medhunnits, varav 43 under den här refererade resan. Att målet 73 inspektioner ej uppnåddes, förklaras av att den planerade Värmlands-resan ej blev av under året 1927. Året 1928 kom att ägnas åt Skaraborgs län och 1929 åt Värmlands län. Planeringen av reseverksamheten förefaller vara väl genomtänkt och koncentrationen under olika tider till olika myndigheter och olika delar av distriktet synes vara föredömligt genomförd.

Reseräkning Lönegrad: B26 Rese- ~ch traktamentsklass II C

Resans ändamål: inspektion av lokala arkiv enligt kungl. kungörelsen 8/9 1924 (n:r 410)

Resan verkställd på grund av: riksarkivets bemyndigande den 11 juni 1927.

Tid Färdsätt , förrättningsställen (kursivt) mm

Rese­ersätt­ni ng

Trakta­ments­ersättning

1927 Juni 14 Privatbil Göteborg-Kungälv--Solberga

kyrka (vägen Kode-Jörlanda avstängd)-Ljungskile , 74 km, resan börjad kl9 48 10 Färjavgift vid Kungälv 52 12-

15 Privatbil Ljungskile-F orshälla prästgård-Uddevalla, 20km 13- 18-

16 Privatbil Uddevalla-Dingle-Gravarna, 72 km 46 80 Motorbåt Gravarna-Smögen-Gravarna, 4km 260 18-

17 Privatbil Gravarna-Skee kyrka (vägen Skee järnvägsstation-Strömstad avstängd)--Ström-stad, 108 km 70 20 18-

2 A rk iv, samhälleochforskning 17

Färdsätt, förrättningsställen (kursivt) Rese- Trakta-Tid ersätt- ments-mm n in g ersättning

18 Privatbil Strömstad-Saltbacken-Svinesund -Hälle-Boråsgården-Krokstrand-Ström-stad, 124 km 8060 18-

19 18-20 Privatbil Strömstad-Håve-över Norge-

Vassbotten-Komsjö-Gesäter (vägen Mon-Hökedalen avstängd)-Eds Turisthotell , 103 km 6695 18-

21 Fotvandring Eds Turisthotell-Eds prästgård och kyrka--Eds Turisthotell, 3 km 195 18-

22 Privatbil Eds Turisthotell-Rölanda prästgård och kyrka-TöJtedals kyrka och prästgård-Högen-riksgränsen , 39 km 25 35 Privatbil riksgränsen-Jakobsrud-riksgränsen , 20km 13-Med tullverkets motorbåt riksgränsen-Namne - riksgränsen Privatbil riksgränsen-Gesäter (vägen Mon-Hökedalen avstängd)--Eds Turisthotell 25 35 18-

23 J v Ed-Mon-Ed, tur- och returbiljett III 120 18-24 18-25 Inspektion i Ed 18-26 18-27 Privatbil Ed-Bäcke prästgård-Järbo präst-

gård-Råggärds prästgård i Särsäter-Högsäters kyrka och prästgård-Högsäter, 60 km 39- 18-

28 Privatbil Högsäter-Rännelanda kyrka-Ränne-landa prästgård i Härs/ätt-Ed , 40 km 26- 18-

29 Privatbil från Ed på väg till Nössemark för inspektion , 10,5 km, varest vägen bortspolats av regn, åter till Ed, 21 km 1365 18-

30 J v Ed-Göteborg, III (inspektionsresan avbru-ten på grund av naturhinder) 1020 Spårvagn, resan avslutad kl14.40 15 18-

Juli 4 Jv Göteborg--Ed, III, resan börjad kl4.19 Privatbil Ed-tullstationen i Stommen-Nösse-

1020

marks prästgård och kyrka-Gesäters prästgård och kyrka-Lerdals kyrka-Rännelanda präst-gård i Härslätt-Råggärds prästgård i Särsäter - Råggärds kyrka---Bäckefors, 126 km 5040 18-

5 Privatbil Bäckefors--Tisselskogs kyrka och prästgård-Fröskogs kyrka och prästgård-Mo kyrka och prästgård-Åmål, 84 km 3360 18-

6 Privatbil Åmål-Edsleskogs prästgård-Laxar-by prästgård-Bengtsfors, 39 km 1560 18-

7 Privatbil Bengtsfors-Torrskogs prästgård i Gummenäs-Torrskogs kyrka---Bengtsfors, 55 km 22- 18-

8 Privatbil Bengtsfors--Ärtemarks prästgård-Håbols kyrka och prästgård-Kolslätt och Ting-valla (vägen överVägneofarbar på grund av

18

Tid

9

10 11

Färdsätt, förrättningsställen (kursivt) mm

broras )-landsfiska/kontoret i Bäckefors-tings­huset i Alltorp-Steneby prästgård-Bengtsfors, 83km Privatbil Bengtsfors-Vårviks prästgård-Sille­ruds prästgård-Säffie, 103 km

Privatbil Säffle-By prästgård-Säffie-Göte­borg, 210 km; resan avslutad kll9

Rese­ersätt­ni ng

3320

4120

84-

Summa kronor 774 82

Summa rese- och traktamentsersättningar Kronor

Uppburet förskott

Summa kronor

Utdrag ur landsarkivariens privata kassabok

Juni 14 Inspektionsresa: buss Gbg-Kungälv-Gbg Hyra förbil

15 Bensin färjavgift rep av bilen middag te

16 Inspektion: logis, frukost , 2 ramlösa, drickspengar i Ljungskile 3lolja l ringlagning l ring Gravama-Smögen-Gravarna

17 Logis m m i Grebbestad destillerat vatten bogsering Överby-Strömstad Inspektion: supe-middag

18 Frukost bildroska Inspektion: middag

19 Inspektion: frukost Strömstad-Koster-Strömstad supe

20 Frukost logis 27:-, telefon, vatten m m drickspengar bilreparation

Inspektion: supe i Ed 341 bensin

Trakta­ments­ersättning

18-

18-18-

18-

444-

1218 82

1000-

21882

3: -300: -

17: 28 54

15: -7:30 3:35

13:-2:85 1:-

182:50 2:-

11: -0:75

22: -14:40

4: 50 30:-9: -

5: -2:-8: -

4: 50 31: 20 5:-

49:55

9: 60 13:60

19

27 Inspektion: 50 l bensin 18:-reparation av bilen 30:-

29 Inspektion: pension å Ed 21-29/6 168:45 servis 10:-, städn. 6:-, vaktmästare 1: 50 17: 50 biljett Ed-Göteborg 20: 40

30 Avlöning 850:03

Juli 4 Inspektion: bil 2:50 biljett Göteborg-Ed 20:40 Turisthotellet 15:40 bilreparation 3:-551 bensin 19:80

5 Inspektion: 20 l bensin 6:60 2lolja 2: -tvättning av bilen m m 2:50 bogsering 2:-middag 11:35

6 Inspektion: frukost 4:30 middag 10:80 drickspengar för bil till Laxarby 1: 50

7 Frukost 4:-logis m m jämte drickspengar 22: 50 bil 6/7 till Laxarby 18: -

8 Inspektion: reparation av bilen 13:30 middag 8:80 polhemsknut 17:70 30 l bensin 10:75 ringlagning 2: -

9 Logis m m i Bengtstors 55: 48 frukost 3: 50 drickspengar 9: 50 montering av polhemsknut 4:50 11 olja 1:10 middag 15:75

10 Inspektion: frukost 6:65 middag 12: -

11 Inspektion: logis m m 29:35 drickspengar m m (frukost) 9: -bil Säffle-By-Säffle 3: 30 30 l bensin 9:90 1/21 olja 0:45 rengöring av bilen 1: 50 middag 8:90 supe i Trädgårdsfören m bil hem 34: 20

S:a utgifter 1426:55

20

skolpedagogik vid franska arkiv- några intryck från en resa i Bretagne

A v B ode Janzon

Sedan andra världskriget och framförallt under de senaste tio till tjugo åren har- på kontinenten- arkivens intresse för skolpe­dagogiskt arbete ökat. skolmyndigheter och ansvariga ministe­rier uppmuntrar å sin sida ansträngningar i denna riktning. På det internationella planet har Unesco genom publikationsverksam­het stött arbetet. Med skolpedagogik avses i detta sammanhang vanligtvis undervisning för åldersgrupperna mellan 11 och 19 år . Det andra ledet i begreppet syftar på metoder för en dokument­inriktad undervisning i historia men även i andra ämnen, t ex geografi. Lärare och arkivfolk som arbetar med originalhandling­ar och reproduktioner av sådana i sin undervisning framhåller gärna fördelarna:

utvecklar elevens kritiska sinnelag, eleven lär sig vaska fram relevanta fakta, eleven tränas i att bearbeta dessa fakta, eleven lär sig formulera och testa hypoteser baserade på fakta, socialt: undervisningsformen lämpar sig väl för grupparbete varvid samarbetsförmågan tränas.'

Det nyss citerade är naturligtvis avsett som välljud i öronen på utbildningsministeriernas tjänstemän, men påståendena är inte utan grund. Avsikten med denna artikel är nu inte att granska dessa satser. Syftet är inte analyserande utan orienterande. Jag skall - utifrån erfarenheter . från en veckas vistelse vid några arkiv i Bretagne2

- söka ge en kort orientering om franska bemödanden inom områdena: verksamhetsformer, ämnesval och urval av handlingar. Men dessförinnan några ord om tillkomst och organisation av " la pedagogie scolaire".

I Frankrike inrättades 1950 en första utbildningstjänst (Service Educatif) vid nationalarkivet i Paris. De följande åren påbörja­des vid alltfler departementalarkiv verksamhet av samma slag.

l) Michael G Cook, Teaching with archives. Ur: International journal of archi­ves, l , 1980, sid 25.

2) Resan bekostades med anslag ur LM Bååths fond . Ett varmt tack riktas till framför allt Alain Droguet samt Jacques Charpy och alla andra ciceroner vid arkiven i Cötes-du-Nord och llle-et-Vilaine .

21

År 1969 hade omkring hälften av landets ca hundra departemen­talarkiv pedagogiska "enheter". 3 Dags dato har så gott som samtliga sin egen Service Educatif, vartill kommer ett halvdussin tjänster knutna till arkivdepåer i vissa större städer. 4

Utbildningstjänstens organisation och storlek varierar bl a med hänsyn till departementalarkivens storlek men i princip base­ras den på att ansvar och göromål delas mellan lärarpersonal och arkivarier. En eller flera lärare i historia avsätter ett visst antal timmar per vecka till lektioner, visningar, dokumenturval m m och samarbetar härvid med en arkivarie som - oftast på deltid - i åtskilligt har samma sysslor men tar mindre del i undervis­ningsmomenten. Spännvidden är som nämnts stor. Departemen­tet Il/e-et-Vilaine, med arkivdepån i residensstaden Rennes, för­fogar över dels en ansvarig huvudlärare i Rennes, dels fyra andra lärare stationerade i större städer. Huvudläraren disponerar sju, de övriga vardera två timmar per vecka. Departementalarkivet å sin sida, som har totalt tre arkivarier, har för ändamålet avdelat en av dessa att på deltid sköta sysslan. Departementet C6tes-du­Nord- med ungefär lika stort befolkningsunderlag- har det sämre ställt. Departementalarkivet i St. Brieuc· har för närvarande bara en arkivarietjänst tillika chef och kan följaktligen inte ägna utbildningstjänsten den uppmärksamhet den förtjänar. En histo­rielärare vid lärarhögskolan i St. Brieuc disponerar för ändamå­let sex timmar per vecka. Generellt sett torde utbildningstjänsten i Ille-et-Vilaine, vad personalstyrka och timantal beträffar, tillhö­ra de bättre rustade i Frankrike.

Till organisationen hör också Centre regional de documentation pedagogique resp Centre departemental de documentation peda­gogique. Den sistnämnda av dessa motsvarar i Sverige närmast länsskolnämnden. CRDPs och CDDPs funktion i sammanhanget är bl a att delfinansiera och distribuera dokumentpublikationer.

Under läsåret 1980/81 deltog i hela landet ca 216.000 skolele­ver i denna verksamhet ( nationalarkivet oräknat). Vid mitten av 1970-talet var motsvarande siffra ca 150.000 fördelat på omkring sjuttio Service Educatif-enheter.

Under de hittillsvarande trettio åren har man utvecklat följan-de former för undervisning och typer av pedagogiskt material:

permanenta och ambulerande utställningar i arkivdepån, skollokaler m m, visningar av arkivdepån samt lektioner i arkivdepån och skolan.

·3) Manuel d'archivistique , (paris 1970}, sid. 672-694. 4) Rapport general sur le fonctionnement des services educatifs des archives

departementales. Annee scolaire 1980--81.

22

originaldokument, tematiskt samlade i undervisningsdossie­er, s k ma/lette pedagogique, reproduktion av dokument , tematiskt samlade i undervis­ningsdossieer , dokumentpublikationer, tematiskt samlade , s k recueil de documents.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att även arbeta med audio-visuella "montage" och visningar av diabilder. Fort­sättningsvis lämnas undervisningsformen åt sidan, utrymmet äg­nas istället det pedagogiska materialet.

Ett mycket populärt undervisningsmaterial i många länder är det som ovan kallas undervisningsdossieer. Detta kan omfatta originaldokument liksom olika former av reproduktioner. I Eng­land talar man om "archives teaching unit" resp "archives teach­ing kit", i Frankrike kallas liknande material "mallette pedagogi­que" och "recueil de documents". De utgörs av obundna samling­ar av fotografiska reproduktioner av originaldokument som lagts i faskikelomslag tillsammans med kommentarer och komplemen­tärt material. I sin publicerade form kallas de "recueil de docu­ments" och kan köpas för en relativt billig penning (15-35 F). Vid departementalarkiven har man också byggt upp "banker" av sådana tematiska samlingar av originaldokument resp reproduk­tioner som enbart användes på plats.

Vilka ämnen väljs för undervisningsdossieema och utställning­arna? Följer ämnesvalet kursplanen? Vidare: vilka typer av handlingar används företrädesvis? Anses några särskilda typer av handlingar ha ett pedagogiskt egenvärde? Vilka överväganden i övrigt styr urvalet av arkivalier?

Mina insikter i dessa problemställningar är knappast djupgåen­de. Följande framställning torde ändå förmedla en tämligen kor­rekt bild av ett område där särskilt de pedagogiska aspekterna är kontroversiella. Som utgångspunkter har jag valt dels departe­mentet Finistere där verksamheten kom igång relativt tidigt, dels en nationell översikt utvisande de senaste årens tendenser.

Sedan 1957 har departementalarkivet i Finistere byggt upp en omfattande samling undervisningsdossieer av både originaldoku­ment och fotokopior av sådana. 5 De temata som sålunda illustre­ras med originaldokument tillgängliga i arkivet är följande:

L'ancien regime !'organisation administrative de la France (1700-tal) L'organisation economique et sociale de la France (1700-tal)

5) Framställningen bygger på Guide des archives du Finistere (1974), avsnittet La pedagogie scolaire , sid. 463-471.

23

La revolution franc;;aise les cahiers de doleance de Quimper (klagoskrifter, besvär)

- une assemblee revolutionnaire: seances, lettres, arretes (sammanträden, skrivelser och utslag)

- une journee revolutionnaire: la journee du 10 aout racon­tee par un temoin

- une personalite revolutionnaire: Robespierre - un fait social: la terreur

1815-1870 economie et societe dans le Finistere 1815-1848

- la seeonde republique et le coup d'etat du 2 decembre - la vie politique sous le seeond empire - les grands travaux sous le seeond empire

La troisieme republique la fin du seeond empire et le debut de la troisieme republique la commune de 1871 et le camp de deportes de Quelern l'affaire Dreyfus le mauvement anarchiste dans le Finistere 1890-1911 les querelles religieuses au debut de XX siecle la vie politique dans le departement de 1869-1914 la guerre de 1914--1918 le mauvement politique d'extreme-droite de 1920-1940

La seeonde guerre mondiale - la guerre de 1939-1945: affiches, journaux, lettres - la vie dans le Finistere sous l'occupation

Man frapperas av hur väl den politiska historiens nationella huvuddrag är täckta utifrån ett lokalt perspektiv och - eventu­ellt som följd härav- hur undanskymda t ex de etnologiska och sociala aspekterna är. Det förefaller onekligen som om ämnesva­let dikterats av kursplanens en aning traditionella syn.

Under slutet av 1970-talet har ämnesvalet breddats betydligt, det gäller Bretagne-regionen såväl som nationen i dess helhet. De nya fält man gett sig in på är bl a följande: 6

kommunikationer och transporter - la navigation sur l'Allier en Bourbonnais - le chemin de fer d'interet local du Morbilian

yrkesgruppers livsvillkor och arbetsliv - le monde ouvrier en Dordogne 1830-1884 - peche et pecheurs en Morbilian du XVIe au XIXe siecle - meuniers et moulins d'autrefois

fritid och folkrörelser - le sport a Montbeliard de 1870-1914

6) Rapport general. Annee scolaire 1980--81.

24

- le sport et societt~ (depart. Tam) barnens värld

le travail des enfants dans le Morbihan au XIXe siecle - le travail des enfants dans les manufactures des Deux-

Sevres

Ämnesvalet förefaller bekant även för en svensk - det återspeg­lar de senaste årtiondenas ökande intresse för social och ekono­misk historia till förfång för den politiska historien.

Vad beträffar reproducerade dokument från arkivbeståndet anförs i Guide des archives du Finistere att följande typer lämpar sig särskilt väl för detta ändamål:

officiella utslag, reglementen, instruktioner och cirkulär artiklar i periodisk press beslut fattade i representativa församlingar, korporationer och lokala styrelseorgan verksamhetsberättelser, relationer m m från institutioner och myndigheter folkbokföringens källor domstolsutslag, · notarieinstitutionens protokoll statistik samt "dossiers" rörande publika arbeten, marknader och entreprenadauktioner

Man kan notera en säkerligen motiverad förkärlek för narrativa dokument och sådana handlingar som - utan att vara direkt berättande - förmedlar fakta utan att behöva stöd eller kom­plettering från ytterligare dokument. Så "saknas" t ex räkenska­per som också i princip utgör ett eget funktionellt system. Även rent administrativa handlingar typ diarier och register lyser med sin frånvaro: m a o sådana handlingar som den tränade arkivfor­skaren använder för att "låsa upp dörren" till bestånden.

Liksom vid de övriga departementalarkiven i Bretagne - Mor­bihan, Ille-et-Vilaine och Cötes-du-Nord- har man i Finistere, i samarbete med CDDP och CRDP låtit publicera kommenterade dokumentsamlingar (recueil de documents) för att användas i klassrummen. Upplagorna omfattar ibland sexhundra exemplar. Det är inte ovanligt att finna titlar som är slutsålda. Till dags dato har man i Finistere producerat sex recueil nämligen:

le Finistere 1800--1914: les hornmes la revolution dans le Finistere 1789---1799 cahiers de doleance (två nummer) progres economique et vie sociale dans !'arrondissement de Quimperle au XIX siecle Brest au XIXe siecle (1880--1914): les hommes, la ville

Vad jag sett av publicerade recueils från andra departement så

25

tycks ämnesvalet till en del vara detsamma som i Finistere. Åtskilliga har sålunda publikationer med teman kring revolutio­nen. Särskilt klagoskrifterna ( cahiers de doleance) med sina kla­ra budskap förefaller vara populära.

Vilka överväganden styr urvalet av dokument i dessa dossieer för skolbruk? Jacques Charpy anför i Guide des archives du Finistere några "tumregler". Om ämnesvalet i stort följer kurs­planen så påverkar detta naturligtvis också urvalet av dokument. Den ger de yttre ramarna. Viktigt är att arkivalierna skall vara läsbara för en publik som ej är paleografiskt utbildad. Följaktli­gen väljes gärna handlingar från 1800-talet. De bör vidare vara tankeväckande (pouvoir de suggestion). Hänsyn till handlingens fysiska status beaktas. Arkivalier med pedagogiskt egenvärde eller poäng bör ha någon av följande egenskaper:

nyckeldokument, dvs dokument vars analyser bringar klarhet i sammanhangen ögonvittnesdokument, samt personliga dokument ( documents-humains), vilka återger medborgamas uppfattningar och (föregivna) motiv.

Beroende på den pedagogiska metod som används kan arkiva­lierna nyttjas på åtminstone tre olika sätt:

som illustration, bekräftande den muntliga framställningen , som undersöknings- eller studieobjekt (l'investigation), dvs dokument runt om vilka hela lektionen är uppbyggd som "inkörsport" (fri övers. av l'accrochage), dvs slående dokument om leder tankarna till ett visst ämne och även bibringar underlag för diskussion i ämnet.

Det har inte varit möjligt att i denna artikel behandla alla i sammanhanget relevanta aspekter. En väsentlig del av arkivpe­dagogiken gäller" tillgången till undervisningslokaler samt inte minst utrustning och hjälpmedel till dessa. 7 Ej heller har de pedagogiska spörsmålen förts upp på diskussionsnivå. Desto mer angeläget är det att avsluta med några tänkvärda ord av Hugh A Taylor, en arkivman med lång erfarenhet av pedagogiskt arbete.

En kärnfråga är: skall elevens arbete med arkivalierna vara "övning/träning" (exersice) eller en "upptäcktsfärd" (personal discovery, experience)? Fransmännens undervisningsdossieer­malette pedagogique eller recueil de documents - såväl som britternas "units" eller "kits" består av hårt strukturerade urval av handlingar och prioriterar ofta dokument med klara eller övertydliga budskap. Är det inte risk att eleven bibringas en förenklad och problemfri bild av det historiska skeendet?

7) Se Michael G Cooks ovan anförda uppsats.

26

Mot detta ställer Taylor "mosaikmetoden" . Ställ eleverna inför osorterade och ospecificerade buntar av arkivalier: och uppmana honom/henne att: "enter into a dialogue with these records ... and ask your own questions and draw your own conclusions". 8

stimulera elevens nyfikenhet och han/hon erfar i bästa fall en genuin historisk upplevelse! Förenklat uttryckt står valet mellan "manipulation" och "villervalla". Vilken metod som än används - fallgroparna får man på köpet.

Summary. School Pedagogics at French Archives. Some Impres­sions from a Journey in Bretagne. By B ode Janzon.

The purpose of the present artide is to give some brief informa­tion about the efforts of French departmental archives to help put "la pedagogie scolaire" into practice: organization , teaching forms, choice of subjects, selection of records and the history of the cooperation between schoolsand archives .

Since 1950 "le service educatif' has been set up at nearly all the departmental archives . A great part of the educational ser­vice is, however, handled by teachers of history connected ·with the school system. In some departments the publication of re­cords has already got far and several teachers are involved. In other departments the activity is still in its initial stages. The organization also includes institutions at departmental and regio­nal levels, which are responsible for the financing and for the distribution of published records.

Some of the teaching forms employed are permanent or ambu­latory exhibitions in the archive repository, in schools or else­w here. There are demonstrations of the repository archives as well as lessons dealing with particular records or themes.

Sometimes original documents are used in the teaching. When this is done the records are thematically collected in so-called malette pedagogique and not employed outside the archives. A great deal of work is spent on producing and publisbing themati­cally structured collections of documents called recueil de docu­ments. The size of the edition varies but sometimes there are up to six hundred copies. A simpler variant consists of photocopied documents centring on a special subject and produced in a small­ernumber.

As regards the choice of subjects for these collections of re­cords, i t is obvious that the outlines of national political history as illustrated by sources of local origin- the revolution, la commu­ne, the Dreyfuss affair etc.- have latelygiven way to down-to-

8) Taylor, Clio in the Raw: archival materials and the teaching of history. Ur: American archivist 1972, vol. 35 , sid . 329.

27

earth social and economic history: communications, transports, the conditions under which certain occupational groups live or have lived , child labour, popular movements, sports and so on.

I t has been necessary to omit man y things in this summary, bu t in conclusion something should be said about the pedagogical problems. The above-mentioned collections of documents con­tain material that has been fairly heavily structured, and there is a preference for such overly evident messages . The risk is obvious: willthe pupils not get a simplified and- which is more serious- un unproblematic picture of historical events?

28

Barns underhåll och vård. Ett exempel på möjligheter till jämställdhetsforskning i 1800-talsmaterial

A v Be a ta Losman

~ l. Inledning

Arkivarierna bestämmer i dag till stor del hur mycket och vilka typer av förvaltningshandlingar som blir kvar som underlag för framtida forskning. statsfinansiella skäl säges kräva hårdare gall­ring, men den ska förhoppningsvis ske på sådant sätt att informa­tionsförlusten inte blir besvärande för forskarna (Samhällets ar­kivproblem DS U 1981:21 sid. 79, 103). Även om många försök gjorts att väcka forskarnas intresse för gallringsfrågorna och vissa resultat nåtts (C Winberg och S Åkerman, Forskningens framti­da datatillgång, 1976 och R Nygren, J Larsson, S Åkerman, Samhällsdokumentationen inför framtiden, 1982) blir det i prak­tiken till sist arkivarierna, som dirigerar gallringen åtminstone av pappershandlingar.

Arkivarier hinner sällan forska och kravet på forsknings­orientering prioriteras knappast i diskussionen om allt vad arki­varier ska göra och kunna. Arkivarien förutsättes kunna tjäna den framtida forskningen utan att ha möjlighet till kontakt med dagens, utom som fritidssyssla . Under en kortare period har jag själv haft förmånen att kunna kombinera arkivariens och forska­rens arbete , och därvid kunnat konstatera hur nyttigt detta kan vara för båda verksamheterna. På grund av forskningens inrikt­ning har jag haft tillfälle att ur kvinnohistorisk synpunkt begrun­da främst de mängder av administrativt material som förvaras på landsarkiv. Sådant källmaterial är svårhanterligt för forskare, som inte kan röra sig fritt i arkivmagasin och saknar de extra kunskaper om ingångsmöjligheter till svåröverskådliga serier, som man ofta får genom arkivtjänst. Det rimliga vore ju egentli­gen att arkivariernas kunskaper tillvaratogs i forskningen, inte bara ifråga om att vägleda andra utan också så att arkivarier genom eget forskningsarbete blev bättre rustade att hjälpa både sig själva vid bedömning av dagens gallringsfrågor och andra vid vägledning till material och möjliga frågeställningar. Arkiva­rierna och forskningen behandlades vid RA:s arkivseminarium i juni 1978 (se Rolf V allerös inlägg i rapporten) , men uppfattades knappast som ett av de viktigaste problemen. För närvarande verkar utökade forskningsmöjligheter för arkivarier vara en uto­pisk dröm, men även utopier har sitt berättigande.

En ny princip för gallring, den s k etiska gallringen, torde vara

29

betydligt farligare för forskningens möjligheter, både idag och i framtiden, än vad man kanske riktigt tänker på i dessa sekretess­problemens dagar. Den är klart formulerad i bl a Socialutred­ningens slutbetänkande (SOU 1977:40 s. 746 f) och Nils Nilsson varnade kraftigt för den redan 1976 (Arkiven och informations­samhället s. 78 ff) . Om allt för enskilda individer känsligt materi­al ska försvinna , kommer det att bli svårt att studera hur indivi­derna fungerat i samhället.

Ska man komma längre än till att acceptera att centralt utfär­dade regler har tillämpats likformigt över hela landet - och vi anar väl alla att så inte är fallet - måste man få tillgång till källmaterial, som uppkommit genom individernas konfrontation med samhällets normer. Här räcker det inte med stora serier hårddata i maskinläsbara register, här är det tvärtom nödvändigt med subjektiva yttranden och bedömningar från så många som möjligt.

Jag skulle vilja visa på en typ av material, som ger en så ingående bild av människors personliga förhållanden för 150 år sedan , att det med dagens krav på "etisk gallring" sannolikt skulle riskerat utplåning. Detta material är i och för sig välkänt, men det har visat sig möjligt att därur sammanställa uppgifter, som säger en del om kvinnornas och barnens ställning i det förindustriella samhället. Därmed är det användbart för jämställdhetsforskning i historiskt perspektiv. Med tanke på att jämställdhetsforskning är ett prioriterat forskningsområde (Prop. 1981/82:106 s. 201) och att det även betraktas som legitimt att den hittills fått en klar kvinnoinriktning, är det viktigt att arkivväsendet beaktar den i sina gallringsöverväganden.

2. Materialet

Vid en demonstration i Göteborgs landsarkiv kom jag att ta fram en volym " Äktenskapshandlingar" ur Göteborgs domkapitels arkiv, eftersom jag ville se, om det fanns några kvinnor som sökte skilsmässa, och det fanns det (se härom min uppsats om Kvinnorna och äktenskapet i Västsverige omkring 1840 i Histo­risk Tidskrift 1982).

Serien börjar 1708 och har vid en tidig ämnesordning brutits ut ur den allmänna serien inkomna handlingar. Det rör sig om skrivelser till domkapitlet från enskilda och från församlingspräs­ter, men som bilagor ligger i många fall utdrag ur domböcker från tviste- eller brottmål (hor) och kyrkorådsprotokoll rörande medling mellan oeniga makar. Osystematiserade protokollsserier är annars svåra att bearbeta, men här fick man en hel svit ärenden av likartad typ från hela stiftet. Jag har t v gått igenom åren 1836-1843. De flesta ärenden rör kusingifte , och där finns

30

inget material rörande barn, men det finns sådant både i äktenskaps- och trolovningsskillnadema. Långvariga trolovning­ar med kvinnan kyrkotagen som mannens hustru var tydligen ett utnyttjat sätt att ge mor och barn lagliga rättigheter, om paret av någon anledning inte ville eller inte kunde "fullborda äktenska­pet" dvs vigas. I alla skillnadsärenden måste kontrahentema ha gjort upp om barnen på något sätt, innan skiljabrev söktes hos domkapitlet för att möjliggöra annat gifte.

Inställningen till barnen har kvinnahistorisk betydelse, efter­som kvinnans barnproducerande förmåga har spelat en roll för hennes ställning i samhället. Sågs barnen som något gott, bör också synen på kvinnornas barnafödande ha varit positiv. Idag ses barnen som ett hinder och oftast som ett s k kvinnaspecifikt sådant, men det beror ju på att barn inte betraktas som något samhällsnödvändigt utan som en privat lyxkonsumtion. Men i det förindustriella samhället med hög barn- och ungdomsdödlighet betraktades sannolikt barnen som tillgång, inte som belastning. De utgjorde folkpensionen för sina föräldrar , och samhället kän­de ett visst ansvar för deras vård (se t ex Riksens ständers skrivel­se till Kungl. Maj:t angående en allmän fattigvård i riket 24/4 1810).

I mitt material finns det ingen antydan om att barnen sågs som ett särskilt problem vid skilsmässorna. Ingen känslomässig in­ställning till dem kan ses. Prästerna och domstolama säger inte ett ord om värdet av äktenskapssammanhållning för barnens skull. Barnen hade ingen talan vare sig enligt lagen eller i prakti­ken . Det gäller både småbarn och barn i lägre tonår, som ju i vissa familjer fick bidraga till försörjningen och vuxna barn som arbetade på hemgården. Från det faktum att ingen demonstrerar några känslor för barnen kan man dock inte sluta sig till att de inte betydde något. Det kan ha varit så självklart att de utgjorde en tillgång att ingen behövde orda om det. Materialet upplyser om vem som ville ha och vem som fick hand om barnen och hur mycket som utgick i underhållsbidrag. Från ett antal sådana exempel kanske man kan sluta sig till något om föräldrarnas inställning, och i varje fall kan man se domstolarnas.

Barnen omtalas i regel just som barn, inte som flickor eller pojkar. Det finns inte underlag för en förmodan , att det ena könet värderades högre än det andra. Och detta grundar sig inte bara på domstolamas språkbruk. Det finns både skrivelser och uttalanden från enskilda, som också beskriver barnen som enbart

' barn. Denna typ av material innebär, att det bara är individer, som

råkat i konflikt med samhällets normer, som kommer till tals, men så är ju också fallet med mycket av det personorienterade materialet hos myndigheterna idag. Alla de som fungerar frik-

31

tioosfritt hörs och syns aldrig. Dem kan man idag nå på annat sätt , t ex genom systematiska intervjuer. I äldre tider kan kanske personliga brevväxlingar och dagböcker ge motsvarande infor­mation .

Eftersom detta material bara redovisar föräldrar som inte sam­sas, kan man givetvis hävda att föräldrar , som varit eniga i äktenskapet , haft en annan inställning till barnen. Mot detta är bara att säga, att det inte går att åstadkomma en jämförelsegrupp på detta material; en sådan kan däremot sammanställas via kyr­kobokföringsmaterialet, men då blir det en undersökning i en enda församling . Det här blir snarare en skiss över västsvenska förhållanden i allmänhet.

3. Bestämmelser

Giftermålsbalken i 1734 års lag stadgar " huru barn uppfostras skola, där äktenskapsskillnad sker" (13 kap. 3 §). Om föräldrar­na inte samsas om vem som ska ha barnen, är den närmast därtill som e j brutit äktenskapet. (Man räknade endast med hor och förlöpande av hem/make som skilsmässaanledningar, eller myc­ket grova brott.) Om den oskyldige maken ej är lämpad att ta hand om barnen, ska domaren bestämma om den brottslige eller någon annan ska ta hand om dem, "gånge till föda och upp­fostring deras så mycket av fadrens och modrens gods, inkoms­ter , lön eller slö j der som domaren skäligt prövar". Om mannen vållat skilsmässan, bör hustrun sitta kvar i boet, hon ska tillsam­mans med barnen ha 2/3 av intäkterna och mannen 1!:'3 "till föda och nödtorft" . Är hustrun vållande , får hon inte sitta kvar i boet , utan domaren ska pröva vad mannen ska ge henne till uppehälle , när " hon sig själv ej ärligen nära kan" . Om båda är vållande , ska den som är bäst lämpad stå för boet och barnen. Domaren prövar detta , men är de lika lämpliga, äger mannen företräde.

Detta lagrum tar inte upp trolovningsbarnen, men i princip hade fästekvinna och trolovningsbarn samma rättigheter som vigd hustru och barn fött efter vigsel. Lagen gav ett litet företräde åt mannen , men i övrigt fastslås båda föräldrarnas skyldighet att bidraga till barnens underhåll och uppfostran. Uppfostran måste ha inneburit, att barnen inte bara skulle hållas vid liv utan även hade rätt till den nivå av utbildning som tillhörde deras sociala kategori .

Hundra år efter lagens tillkomst såg samhället annorlunda ut. Det som utgjorde en undantagsbestämmelse i 1734 års lag kom att bli allt mer brukat i praktiken, sedan en stadga 1810 utökat antalet lagliga skilsmässaanledningar och barnen i trolovnings­förhållanden eller överhuvudtaget förhållanden utan vigsel hade ökat. Enligt lagen var barnen ingalunda enbart kvinnans angelä-

32

genhet, men hur var det i praktiken, hur följdes lagen? Det kan omedelbart konstateras, att kvinnor, som fick barn

utan att vara vigda, och inte kunde göra en privat överenskom­melse med barnafadern, gick till rätten och i många fall fick barnafadern dömd till att betala underhåll. Underhållet utgick tills barnet fyllt femton år, och summan tycks dels variera vid olika domstolar, dels uttagas i förhållande till faderns inkomst. Summorna ska demonstreras genom ett antal fall. Men det visar sig 9ckså, att många olika privata överenskommelser rörande barnen kunde förekomma. I regel stadfäste helt enkelt rätten vad makarna kommit överens om.

4. Några faO i praktiken

Ett ganska gott exempel är rotebåtsmannen Samuel Pyts i Mor­landa på Orust f. 1799, som år 1841 sökte skiljabrev och bifogade utdrag ur häradsrättens protokoll 25/1 1838, då han anklagat sin hustru för hor (531/1841). Anna Johansdotter f. 1797 hade fött ett barn i slutet av september 1837. Hon erkände att det var oäkta och uppgav namnet på en man, som gjort henne med barn, medan maken var kommenderad bort, men hon hade inga bevis och mannen ifråga nekade. Enligt de bifogade prästbetygen hade makarna länge levat i osämja. När prästbetygen hade lästs i rätten, kom makarna överens om att av deras tre barn skulle mannen ta till sig de två äldsta, 15 och 13 år gamla, "varemot det yngsta barnet, som är 12 år, skall bliva hos hustrun emot det hon med avseende därpå att detta barnet såsom yngst fordrar mer försörjning får behålla all makarnas gemensamma egendom".

Enligt lagen skulle hustrun ha förlorat halva sin lott i boet, och hon skulle inte ha fått sitta kvar i hemmet, men rätten stadfäste denna överenskommelse. Även om det troligen var ett fattigt hem, måste det ha varit värdefullt för hustrun att få bo kvar, och så stor skillnad i försörjningen av en 12-åring och en 13-åring var det knappast . En 15-åring räknades kunna försörja sig själv. Hustrun hade också det lilla uä-bamet att ta hand om, och till det kunde hon inte få något underhållsbidrag, eftersom den utpeka­de barnafadern nekade och hon inte hade några bevis. Så domen var förhållandevis gynnsam för henne.

I detta fall utgick inget underhållsbidrag utan makarna delade på barnen. Det var inte nödvändigt att alla underhållsbidragsfall gick till domstol. Änkan Caroline Giljarn i Majoroa och sjöman­nen A. E . Olsson hade fått två barn och hon hade kyrktagits som hans hustru , men de hade inte tagit ut lysning och enligt prästens intyg fanns det inget hopp om att de skulle vigas. I ansökan om skiljabrev omtalas, att sjömannen lovat att för de två flickebar­nen betala årligen tills de hunnit femton år "vad lag i slikt fall

3 A rkiv, samhälle och forskning 33

tillerkänner" utan rättegång. Han skulle betala kvartalsvis (205/ 1842). Nu säger lagen inget om summorna, och olika taxor till­lämpades, som nedan ska visas, så det är tämligen osäkert vad sjömannen egentligen utfäste sig att betala.

Underhållsbidragen specificerades ibland i riksdaler banko, ibland i riksdaler riksgäldssedlar, och i något fall gjordes de värdebeständiga genom att anges i en tunna råg och en tunna kom årligen in natura eller enligt markegångspris, och garantera­des ytterligare genom utmätningstvång (389/1841). En riksdaler banko var ungefär l% riksdaler riksgälds, så summorna borde egentligen räknas om för att kunna jämföras, men ibland verkar det som om folk inte skilt så noga mellan de två myntslagen.

1837 dömdes en man att betala 20 rd rgs årligen för två barn, alltså 10 per barn (2/1837).

Samma år dömdes en man för hor vid Tunge häradsrätt. Han hade gjort en piga med barn - det var på hennes vittnesmål han dömdes- och han fick betala 16 rd rgs årligen (1837/113).

I ett annat horsbrottsmål från 1840 fick mannen betala 16 rd 32 sk banko för sin sexårige son i äktenskapet (509/1840).

F d sjukhusdrängen Erik Persson hade flyttat från Uddevalla till Göteborg. Han hade försökt bli fri från sin fästekvinna i Uddevalla före hennes nedkomst, tydligen i början av gravidite­ten, men hon hade vägrat att ge honom fri. Sedan hade hon fött barnet, kyrktagits som hans hustru och de hade tagit ut lysning, men nu ville han återigen upplösa trolovningen. Och den här gången gick hon med på det, för nu hade han erkänt faderskapet och förbundit sig att betala "ett litet bidrag", nämligen 33 rd 16 sk rgs. Det låter ju inte litet i jämförelse med summorna ovan, men det står faktiskt inte i brevet till domkapitlet att det ska utgå årligen, och i så fall var det verkligen litet. Sannolikt rör det sig dock om årsbidrag, det finns inga andra fall där engångssumma praktiserats. Bre-vet är formulerat av prästen i kvinnans namn, och där är en del moralistiska uttryck: "Mina bekymmer, mitt lidande , min blygsel över min belägenhet vill jag icke teckna". Men enligt prästens bifogade intyg var det inget fel på hennes vandel (564/1840). Det var ingen skam att ha ett trolovningsbarn. Därför får man också ställa sig litet skeptisk, när brevet omtalar barnet sotn en börda, som hon önskar bära ensam. Det är inte säkert, att hon såg barnet som en börda, fast prästen formulerade det så.

Det finns barnafäder som får betala betydligt mer än sjukhus­drängen. Krögaränkan Christina Larsson i Göteborg hade fått två barn med en artillerikonstapeL För det första betalade han 50 rd rgs per år , kvartalsvis , och sedan 99 rd sammanlagt för de två barnen. Det låter som ett ganska kännbart avdrag på lönen, i synnerhet som han tänkte gifta sig med en annan kvinna och ju

34

då kunde vänta sig fler barn. Horsbrott kunde bli nog så dyrbara för en man, som både fick

betala till det barn, som blivit anledning till skilsmässa och till barnen i äktenskapet. Hemmansägare Per Johan Axelsson, 33 år, dömdes för hor och till skilsmässa. Han hade varit gift i sex år och hade två barn. En soldat vittnade om hur Axelsson hos honom träffat den kvinna han gjort med barn. Pigan hade kom­mit till soldatens bostad 6 mars, sänt bud efter Axelsson, som kommit och stannat till 9 mars. Under denna samvaro hade han träffat avtal med pigan om bidr~g till uppfostran och lovat betala henne en viss summa varje år. A ven om inte summan precisera­des i denna privata överenskommelse, tyder den ju på att Axels­son var inställd på att uppfylla sina skyldigheter redan innan pigan fött barnet.

Den uppgörelse han träffade med sin hustru intogs däremot i domboken, och den är daterad 20/8 1840, vilket var innan målet var dömt i rätten. Både detta och en del av innehållet tyder på att det var en uppgörelse i godo .

"Som den olyckshändelse inträffat att frågan uppstått oss un­dertecknade emellan om äktenskapsskillnad för begånget hor, och som detta brott av mig Per Johan Axelsson ej kan nekas och som laglig skillnad i äktenskapet härföre handhaves i laga ord­ning vid vederbörlig domstol och domkapitel, alltså hava vi nu för att undanrödja framdeles påkommande tvistefrågor om bo­skillnaden härmed till efterrättelse beslutat, att Per Johan Axels­son, som nu får emottaga boet och grödan i befintligt stånd, skall betala alla boets skulder under vad namn de vara må samt bestå nödig uppfostring till de under äktenskapet sammanavlade barn, såsom föda, kläder, lära läsa till dess de uppnått femton års ålder samt dessutom till hustrun Sara Nilsdotter, som nu straxt avträ­der från bostaden och medförer allt vad hon i lösörespersedlar infört, nästa michaelistid erlägga 166 Rd 32 skillingar Riksgälds­sedlar samt dessutom till henne vid samma tid avlämna två tun­nor blandsäd, en halv tunna råg samt fyra tunnor potater. Spann­målen skall vara ren strid säd. Sedan skall Sara Nilsdotter ej vidare äga någon pretention att utfordra något mer av boets tillgångar" . Rättegångskostnaderna ska de dela, men böterna ska han betala. De överenskommer också om att sedan dom fallit i målet , ska de vara fria att ingå nya äktenskap (227/1840). I överenskommelsen nämns hennes bror och svåger, som åtagit sig att "tillse hennes gods att det förvaltas i behörig ordning" .

Vid första ögonkastet verkar hustrun avspisas med en obetyd­lig summa. Enligt lagen skulle hon ha rätt att sitta kvar i boet med barnen. Men man vet inget om vilka skulder hon slapp ifrån. Av ett intyg från prästen i Mjöbäck 24/10 1841 framgår att Axelsson då hade lämnat gården i Övre Lida och flyttat till ett

35

ställe i Halsljunga församling, visserligen som ägare, men det kan ju ha varit en mindre gård än den första. Det framgår inte alls vart hustrun ska ta vägen, det framgår inte en gång om barnen ska följa med henne, fastän man kan anta att det var meningen, eftersom underhållet från fadern specificeras på ett värdebeständigt sätt. Det ska räcka till kläder, föda och läsunder­visning.

5. K vinnornas försörjningsplikt

Änkan Anna Brita Persdotter i Myckleby på Orust begärde skiljabrev från trolovning och uppgav som anledning att hon ca två års tid bedragits på vigsel (707/1838). Men enligt prästens intyg hade hon 26/5 1836 fått ett barn med sin fästman, en torpare, och på hans begäran kyrktagits i december samma år som hans hustru. Då hade emellertid barnet redan dött, och sedan blev de osams och hon flyttade till en båtsman, som var änkling. Med honom fick hon 10/7 1838 en flicka, som ännu levde , när prästen skrev 10/12 samma år: "Härav inhämtas, att nämnda änka är en lättsinnig kvinnsperson, som förgätande all sedlighet tyckes leka med själva kyrkotagningsceremonin. Skulle det än lyckas henne att bliva frånskiljd Johannes Bengtsson ( = fästmannen) kan hon dock aldrig träda i äktenskap med Hans Jonsson Tälgknif, med vilken hon hor förövat . Av consideration för hennes fattigdom och svårighet att försörja sig och barnet, har jag ej, vilket jag annars ärnat göra, anmält hennes brottsliga förhållande tilllaglig beivran."

Prästen hade formellt helt rätt . Trolovning och kyrktagning var påbörjat äktenskap , hon hade därför begått hor med den andre mannen och hor var absolut äktenskapshinder. Hon fick alltså inte vigas vid det levande barnets far , och inte heller kunde saken ordnas genom kyrktagning. Den fattiga kvinnan hade san­nolikt ingen större förståelse för den hårda lagen och kunde knappast inse varför hon inte fick lämna den förre fästmannen , när barnet var dött och de blivit osams. Prästen stämplar· henne som lättsinnig men klargör samtidigt hennes försörjningsplikt både mot sig själv och barnet. Nu var hon änka, men även hustrur har försörjningsplikt.

En hustru som får skilsmässa efter mannens horsbrott omtalar att hon enbart kan försörja sig själv, inte klara barnet också, så hon kräver och får underhållsbidrag för det (509/1840) .

I ett annat fall döms hustrun för hor och rätten bestämmer att barnen skall födas, klädas och uppfostras av mannen med bidrag från hustrun till en tredjedel av utgifterna (38/1839). Det låter ju ganska svårt för henne att fullgöra detta, men det fanns tydligen egendom. Men här blev det också till slut en privat överenskom-

36

melse , som var förmånligare för hustrun. Inför rätten hade man­nen krävt , att hustrun skulle avträda honom tillhöriga hus, som hon innehade, men rätten skrev bara enligt lagen , att hon förver­kat halva giftorätten. Domen föll 25/1 1838, och när mannen sökte skiljabrev i december samma år, hade han flyttat till en annan församling och uppgav , att han efterskänkt f d hustrun " all min tillfallande del uti vårt bo." Men barnen fick hon tydli­gen inte behålla. Eller var det inte så självklart, att en kvinna ville behålla barnen?

Det finns näml!gen ett fall , där hustrun utan vidare lämnar barnen. Korpralen Peter By i Horred hade begått hor med en kvinna, som fött hans barn. Hustrun krävde dels skilsmässa dels att få tillbaka 16 rd 32 sk rgs, som mannen fått av hennes fädernearv . Inför domstolen lovade mannen att betala dessa pengar till hustrun, och han förband sig också att vårda och uppfostra deras fyra barn . Hustrun hade flyttat ifrån honom i februari , då horsbrottet blev bekant, och rättegången var i no­vember. Barnen hade hon uppenbarligen lämnat, och det finns ingen antydan om att hon ville ha dem. Rätten stadfäste deras överenskommelse. Hon hade givit honom tillåtelse att gifta om sig, och de sökte gemensamt skiljobrev, så det är möjligt att fallet var av den typen, då horsbrott på mannens sida fick bli lösningen på långvarig osämja i äktenskapet. Den summa mannen lånat av hustrun utgör den vanliga underhållssumman för ett barn per år. Hade han lånat av hustrun för att betala det oäkta barnet? Här talas inte alls om att hon har några plikter mot barnen.

Det gör det i andra fall , även bland ickejordägande. En fattig kvinna som fått två barn med en dräng men inte blivit kyrktagen som hans hustru blev stämd till tinget av fästmannen, som ville bli fri från trolovningen. Några skäl omtalas inte. Han dömdes att betala 20 rd rgs årligen i tio år till barnen - det står inte hur gamla de var, bara att de var små - det omtalas heller ingen retroaktiv betalning från födelsedatum, men det markeras att kvinnan mot detta bidrag själv skulle försörja barnen.

Retroaktivt underhåll förekommer annars i flera fall, en gång även för ett barn, som dött halvårsgammalt. Pigan Anna Niklas­dotter i Herrestad stämde sin barnafader och ville att han dels skulle böta för att han avlat barn, dels ge henne ersättning för barnets födsel och vård. Hon hade tidigare fött uä barn, så hennes frejd var inte helt utan anmärkning. Mannen dömdes till 3 rds böter och 4 rd skulle honha för skötsel av barnet. Själv fick hon böta för lägersmål l rd 16 sk, men målet måste ändå ha gått med vinst för henne. Hon ville upplösa trolovningen, och han hade inget att invända, om hon nu inte ville vänta tills han kunde försörja hustru. Hon påpekade, att han inte hade läst sig fram till nattvarden och därför troligen aldrig skulle bli i tillfälle att för-

37

sörja någon hustru (56/1838). Det är väl inte helt klart om kvinnan hade stämt barnafadern

för att bli fri från trolovningen och kunna söka skiljabrev med någon chans till framgång, eller om de få riksdalrama för det döda barnet betydde så mycket. Det verkar röra sig om fattigt tjänstefolk, eftersom han inte hade någon möjlighet att sätta upp hushåll inom överskådlig tid, vilket är den reella innebörden i uttrycket "försörja hustru".

Det finns flera exempel på par som söker trolovningsskillnad efter det att barnet dött. Bland föräldrar fanns det möjligen något slags uppfattning om sammanhållning för barnets skull. Drängen Per Hansson i Laholrn och pigan Petronella Andersdot­ter i Halmstad uppgav, att de numera inte hade "någon preten­tion på varandra", eftersom det under äktenskapslöfte "sam­manavlade" barnet sedan länge var dött (138/1836).

Ett par i Ramelanda socken sökte trolovningsskillnad 1837. De hade ett barn, och hon åtog sig vården av barnet, han skulle bara betala 16 rd 32 sk rgs till vad han förut betalat. Det låter ju inte mycket, men av ansökan framgår att deras ursprungliga överenskommelse var från 1824, då tydligen barnet var fött, så det var inte långt till 15-årsdagen, då underhållen brukade upp­höra. Trots att paret hade gjort upp allting ordentligt och haft många år på sig att begrunda om de ville vigas eller inte, blev de instämda till domkapitlet för att förmanas till vigsel. Efter sam­manlevnad var kyrkliga myndigheter helt inriktade på att förhål­landet skulle fullbordas genom vigsel. Denna strävan berodde inte på omsorg om barnet, för det kunde bli kallelse till domka­pitlet, även om barnet var dött, utan det var en ren ordningsfrå­ga.

En del kvinnor avstår från underhåll eller byter det mot annan förmån. Tyvärr kan man inte avgöra, om det sker frivilligt. Pigan Johanna Olofsdolter, 30 år, sökte skiljabrev från sin trolovade artillerist (465/1836). Hon hade fått barn med honom 1831 och hon hade kyrktagits som hans hustru, men hon fritog honom från all skyldighet att vårda och uppfostra sonen.

En annan artillerist hade lovat gifta sig med en piga, men senare meddelar hon häradsrätten, att hon inte ville gifta sig med honom utan ger honom fri mot att hon till döddagar får bo med sina barn i Toresstugan (som tydligen han disponerade). Rätten tog denna deras överenskommelse till protokollet "till den kraft och verkan lag förmår." (693/1836) . Kvinnan satte kanske större värde på egen stuga än på vigsel med artilleristen.

En soldat Hag begick hor med en kvinna i fattigstugan. Hon hade tidigare dömts 5 gånger för lägersmål och tillhörde säkerli­gen kategorin oordentliga, vilket med prästernas språkbruk är något helt annat än en kvinna med god frejd som fött uä barn.

38

Hustrun begärde skilsmässa. Hon var personligen närvarande vid rättegången och begärde "att de måtte tillåtas henne själv få uppfostra de tvenne barn som hon med mannen sammanavlat." soldaten ville inte ha skilsmässa, men rätten dömde både till sedvanliga böter för hor och till skilsmässa "och låter rätten för närvarande bero därvid att deras barn förbliva under hustruns vård emot det Hag bidrager till deras föda och uppehälle på sätt därom i händelse de icke kunna åsämjas, kan i laga ordning varda förordnat."

Här ansåg sig hustrun, som var den oskyldiga parten, tydligen tvungen att uttryckligen få garanterat , att hon skulle vårda bar­nen, trots att ju lagen gav henne den rätten utan vidare. Det är möjligt att domstolarna i sådana fall brukade ta hänsyn till vem som hade störst möjlighet att försörja barnen, och där kanske soldaten hade det bättre ställt än hustrun. Det är alltså knappast så att mannen hade större rätt till barnen i kraft av sin manlighet eller sitt faderskap utan problemet var nog snarare rent prak­tiskt-ekonomiskt. Man kan också säga att rätten tog hänsyn till vad som var ekonomiskt mest fördelaktigt för barnen, och det är väl också det som avses med ordet " lämpad" i lagen .

6. Vårdnadstvister

Det är inte självfallet att männen vill slippa ansvaret för barnen. Det finns både fall där mannen förgäves krävt att få ta hand om banet och där kvinnan gjort det. Rätten avgjorde då vad som var bäst för barnet.

Fästehjonen Anders Andreasson i Rävekärr och Olena Olsdotter, hemmadotter i Alvered , Fässbergs socken ( = senare Mölndal) hade fått lysning tre gånger (753/1841). De hade för­manats av pastor men inte kunnat förrnås till vigsel och anmäldes därför för domkapitlet. Enligt det bifogade domboksutdraget (Askims häradsrätt 4/2 1839 § 67) hade Anders sagt sig antingen vilja taga kärande ( = Olena) till sin äkta hustru eller också själv försörja barnet. Olena förklarade sig nöjd med att gifta sig "med villkor att det skedde snart". Hennes motiv för den senare ön­skan framgår av rättens utslag: "Emedan numera ostridigt är att svaranden A.A. icke allenast hävdat 0 .0 . utan ock sedan hon barn framfött 11/2 1833 låtit henne som sin hustru kyrkotaga, så ock jämte det barnet Andreas Richard jämlikt 5 cap. l § gifter­målsbalken för äkta förklaras och till de förmåner berättigad som enligt lag tillkommer barn av laggifta säng, varder A.A. vars begäran att få barnet till sig taga, häradsrätten icke finner skäl att bifalla, härigenom förpliktigad att till barnets föda och uppfost­ran årligen bidraga med 25 RD Banco, att räknat från barnets födelsedag för den förflutna tiden nu genast och framgent med

39

varje års slut till käranden utgiva, till dess barnet antingen 15 års ålder uppnått , om det så länge lever, eller A .A . under tiden sitt käranden givna äktenskapslöfte tilläventyrs fullgör. " Partema hade tydligen grälat inför rätten, för Anders dömdes dessutom att betala böter för att ha missfirmat sin fästekvinna vid förra sommartinget.

Det utdömda underhållsbidraget är ganska stort , och det ville nog till en gård i bakgrunden , om han skulle kunna betala 150 riksdaler omedelbart för de förflutna sex åren. Men sonen fick han inte ta hand om, eftersom rätten tydligen ansåg att denne hade det lika bra hos modem.

Det förekom också att fadern fick ta hand om trolovningsbarn. Hovrättsauskultanten Wennerholm i Kungälv skrev till domka­pitlet och ville ha skiljabrev från pigan Malena Esbjömsdotter, " då jag e j är sinnad eller vill underkasta mig att genom vigsel förena mig med pigan Esbjömsdotter, vilken kvinna jag numera på det högsta avskyr. " Han anhöll att båda skulle instämmas till domkapitlet . I motsats till många andra kände Wennerholm till reglerna, men Malena kunde inte få någon kallelse för hon hade flyttat. Senare lyckades Wennerholm spåra henne och skrev åter till domkapitlet. Till denna skriftväxling finns bilagt ett domboks­utdrag. Malena hade gått till häradsrätten och krävt att få bli förklarad för Wennerholms hustru och "berättigad att i sin vård emottaga barnet" som var en flicka. Häradsrätten fann , att efter­som det fanns papper på att Malena blivit kyrkotagen som Wen­nerholms hustru, så var den saken klar: hon förklarades vara hans äkta hustru och berättigad till del i hans bo . Men ifråga om barnet fick hon avslag. "Men enär Wennerholm vore lika berätti­gad och mera passande än Malena Esbjömsdotter att ombesörja sitt med henne sammanavlade barns uppfostran, kunde härads­rätten icke bifalla vad Malena ifråga om barnets vård framställt ." Wennerholm vädjade sedan både till lagmansrätten och Göta hovrätt , vilka dock fastställde häradsrättens dom. Han tycks ha drivit den linjen att han inte i förväg hade lovat äktenskap, men det hjälpte inte , eftersom den bevisade kyrkotagningen avgjorde frågan (374/1842) .

Det var alltså hustruförklaringen Wennerholm kämpade emot , inte vårdnaden. Sannolikt fick inte Malena mycket glädje av sin lagliga rätt , eftersom hon fortsatte att tjäna piga, och barnet fick hon inte heller. Man kan ju tycka att det skulle ha varit enbart besvärligt för henne att få hand om .barnet - dess ålder anges inte, men det måste ju vara flera år gammalt , så länge som tvisten pågått. Rätten ansåg att flickan skulle få det bättre hos fadern , där hon tydligen vistades från början , men det är av intresse att både den fattiga modem och den mer välbeställde fadern ville ha barnet. Barnet var något positivt för båda parter, trots att fadern

40

skrev egenhändigt att han avskydde modern.

7. Hur hade barnen det i oeniga äktenskap?

Det finns inte så många fall som belyser detta, eftersom de i regel inte betraktas som part i äktenskapstvisterna. I ett fall från Ale-Skövde är det en man som blivit sinnesrubbad och misshand­lat hustrun så att hon flytt från hemmet till släktingar i en annan församling. Ordningsmannen har då tagit till sig de två minsta barnen för att skydda dem mot våld. Paret stäms till domkapitlet för sedvanliga förmaningar, men församlingsprästen är helt på det klara med att hustrun har alla skäl att inte våga flytta tillbaka hem (475/1838). Hustrun hade alltså flytt och lämnat barnen, men de omhändertogs inom församlingen, uttryckligen för att skyddas för fadern.

I ett medlingsfall från Halsljunga socken omtalas faktiskt bar­nen också som part. De var inkallade till kyrkorådet, eftersom fadern både hade klagat över hustruns kallsinnighet och över att barnen inte hade visat honom den vördnad och lydnad de var honom skyldiga såsom barn. Han kunde dock inte påstå, att något barn "med okvädingsord, hugg eller slag missfirmat sin fader."

Inför kyrkorådet hade barnen inget att anmäla mot fadern. De försäkrade, att de "vid alla lovliga tillfällen" visat honom den vördnad de var honom skyldiga. Den äldste sonen erkände dock att han vid ett tillfälle, då fadern en söndag befallt honom att fara till kvarn och mala, nekade att uppfylla denna faderns befallning såsom stridande mot Guds bud och sabbatens helgd. Det var en synnerligen lämplig punkt att erkänna olydnad på, eftersom det från prästens sida fanns en viss kritik mot faderns kyrksamhet. Alla fyra barnen beklagade dock, att fadern i synnerhet under senare åren hade varit svår att göra till viljes.

En vittnande hemmansägare, som försökt medla mellan ma­karna, omtalade att dessa vid hans besök okvädade varandra och brukade svordomar, i synnerhet mannen. Men barnen hade inte "brukat eder", och de hade alltid med lydnad och villighet gjort vad fadern sagt till om. Ett annat vittne skrev, mycket svårläst, att de mindre barnen kommit gråtande till honom, när fadern varit för hård mot sitt folk, men det tycks inte gälla misshandel av själva barnen. En grannhustru berättade, att modern och de två minsta barnen, som var flickor , hade flytt till hennes hus undan mannens vrede och inte vågat sig hem på ett par dagar. Hustrun hade varit slagen av mannen , men något sådant omtalas inte om flickorna.

Den sociala kontrollen innebar troligen en viss garanti för att barn till gårdsbrukare inte skulle misshandlas av vansinniga fä-

41

der, men det är också klart, att faderns rätt att kräva lydnad av barnen var oinskränkt och av alla accepterad. Barnen hade en mycket svagare ställning än hustrun, som dock hade klagorätt, om mannen inte uppförde sig som en husbonde skulle. Separatio­ner mellan man och hustru var alltid något som påtalades, men att skilja barn och föräldrar var inget märkvärdigt. De enda fall av separation mellan mor och barn som omtalas, är när hustrur eller fästekvinnor med spädbarn blir inkallade till domkapitlet för att förmanas till enighet eller vigsel. I ett par fall skriver då församlingsprästerna, att kvinnan bör slippa denna resa, efter­som hon måste amma barnet, och det är alltså risk för barnets liv, om hon tvingas resa. Men det är fortfarande uppehållande av livet som gäller, inget annat.

8. Avslutande synpunkter

Barnen betraktades både i lagen och i praktiken som båda föräld­rarnas angelägenhet , och olika varianter förekom, när vårdnaden skulle ordnas. Vid mitten av 1800-talet måste det ha funnits åtskilliga barnafäder, som dömts att betala underhållsbidrag. I detta material syns bara upplösta äktenskap och trolovningar med barn, men sedan fanns ju också alla de uä-födda. Det torde inte ha varit oöverstigligt för en kvinna att stämma mannen inför rätta, om han inte gjorde en privat överenskommelse om barn­uppfostringsbidrag. Det gällde att ha vittnen, så hemliga förbin­delser var riskabla, men om grannar, arbetskamrater och bekan­ta kände till vem som var barnafader, är det inte troligt att han slapp undan . Om sedan bidragen verkligen betalades ut är omöj­ligt att säga något om. Det fanns dock ett juridiskt system som fungerade i sådana här fall, och kvinnorna hade tydligen tilltro till det. Det hindrar inte att det förekom för kvinnan katastrofala fall, där barnafad·ern inte kunde överbevisas. På landsbygden var tingslagen små, och man torde ha haft ·en ganska god lokal kännedom, vilket kan vara både en nackdel och en fördel.

Barnen följde inte automatiskt med fader eller moder, och inte heller följdes lagen strikt vid äktenskapsskillnaderna. Rätten tog uppenbarligen hänsyn till vad som var ekonomiskt tryggast för barnen. Man sörjde för att de skulle överleva materiellt. Barn­och ungdomsdödligheten var starkt inpräglad i folks medvetan­de, man reserverade sig i överenskommelserna "om barnet lever till det fyllt femton år". Man eftersträvade också att barnen skulle få den uppfostran och utbildning, som tillhörde deras sociala kategori .

Men utöver den praktiska vården för överlevande och viss utbildning med tanke på framtiden ser man mycket litet tänkan­de över barnen. Man kan se, att en far vill ha hand om barnet lika

42

väl som en mor, men man kan inte se varför. Man kan se att mödrar lämnar sina barn, både när de skall det enligt lagen (vid hor) och frivilligt . När det gäller vuxna människor, kan man i ansökningarna om skiljabrev se, att man räknade med sådana faktorer som tycken, lycka, trevnad och sällhet. Men barn hade inga känslorättigheter, bara skyldighet att lyda föräldrarna. Var­ken faderlighet eller moderlighet var något man räknade med. Intresset var att ordna det ekonomiskt för barnen, så att inte samhället skulle behöva dra försorg om dem. Underhållsbidra­gens storlek växlar, både beroende på ort och faderns yrke. Något slags progressivitet tillämpades, och det stämmer ju bra med ståndstänkandet: barnen skulle följa sina föräldrars stånd och villkor. Det är svårt att säga hur tillräckliga underhållsbidra-· gen var. Det finns inget fall i mitt material, där kvinnan får underhållsbidrag. Hon skulle och kunde tydligen försörja sig själv. Men båda föräldrarna hade också skyldighet att försörja barnen, så det är inte säkert att hela kostnaden för barnet inräk­nades i fädernas bidrag. En jämförelsemöjlighet finns i de sum­mor som fattigvården i Göteborg betalade för att placera barn hos fosterföräldrar på landet. För barn upp till 9 års ålder betala­des 16 rd 32 sk banko, därefter 10 rd till12 års ålder (uppgifterna hämtade ur otryckt seminarieuppsats av Louise Lönnroth, Göte­borg). Det är faktiskt samma summor som förekommer som underhållsbidrag flera gånger. Fattigvårdens ersättningar borde ligga nära en som rimlig ansedd kostnad för ett barn, annars var det ju ingen utsikt att få dem utplacerade.

Denna rad av exempel har redovisats för att demonstrera hur enskildas problematiska förhållanden kan belysa inställningen till familj och familjesplittring för 150 år sedan. Med vårt sätt att se tycker vi idag att det är mycket privata avslöjanden, men dåtiden såg troligen inget stötande i det , eftersom offentlighet var regel, hemlighetsfullhet i sig misstänkt och insynen i folks hemliv när­mast total. Vår tids benägenhet för personlig sekretess är histo­riskt sett en ganska ny företeelse .

Jag menar inte att protokoll från äktenskapsmedlingar och familjerådgivning ska vara offentliga idag, men arkivväsendet måste faktiskt värna om material, som ger konkreta, och givetvis subjektiva, uppgifter om individers motiv och reaktioner i olika situationer. När det gäller barnens vård och underhåll ser man här klart hur lagen tillämpades, dvs hur samhället fungerade i praktiken. Om inte denna typ av personorienterat, av enskildas bekymmer präglade material fanns kvar, vore det lätt att instäm­ma i löst grundade påståenden om mängderna av övergivna mödrar och kvinnor, som dignade under manligt förtryck . Utan att på något vis skönmåla det hårda och fattiga förindustriella

43

samhället kan man dock se att både i lagen och i praktiken rådde viss jämställdhet mellan mäns och kvinnors ansvarighet för bar­nen. Människornas sociala nätverk och deras anpassningssvårig­heter till överhetens normer kan också illustreras.

Motsvarigheten till den gamla typen av domböcker med deras stundom ganska personliga skrivsätt och medföljande ingående kännedom om de tvistande. människorna finns väl idag knappast inom statliga myndigheters arkiv utan snarare inom den kommu­nala sektorn , eftersom det ju alltmer blivit en kommunal angelä­genhet att vårda i olika former. Staten står för lagar och förord­ningar, alltså normerna, och den praktiska tillämpningen hittar man förmodligen ofta i sådant material, som med hänsyn till den personliga integriteten anses böra förstöras . Men om vi accepte­rar systematisk utplåning av känsligt material , kommer historisk forskning i framtiden inte att kunna säga särskilt mycket om vår tid. Det räcker inte med tillgång tilllagar = normer, pressdebatt o dyl utan det behövs också ett rikt urval av praktikfall för att man ska kunna se hur individerna hanterar normerna. Det inne­bär att både enskildas och tjänstemäRs subjektiva åsikter måste komma till uttryck i handlingarna, annars blir det en ganska torftig historieskrivning.

Under förutsättning att man verkligen menar allvar med att arkiven från den offentliga förvaltningen, antingen den är statlig eller kommunal , ska kunna bli användbara som forskningsmate­rial , måste man kämpa mot den etiska gallringen . Det är bättre att krångla med sekretesskydd så lång tid som det kan vara nödvändigt för den enskilde än att acceptera utplåning i den personliga integritetens namn. Det finns forskare som idag vill beskriva arkivväsendet som en sopstation, dvs en uppsamlings­plats för statligt pappersavfall (Jan Lindegren i DN 4/4 1982, svar av Sven Lundkvist 20/4). Det vore väl också förargligt, om nästa sekels forskare rried rätta kan säga, att slumpen bevarade bättre på 1800-talet än vad det statliga arkivväsendet gjorde på 1900-talet.

Summary. Support and Care of Children. An Example of the Possibilities of Research on Equality Based upon 19th Century Material. By Beata Losman

This paper deals with the legal and real position of women, men and children in marriages or formal engagements broken by divorce in a western diocese of Sweden 1836-1843. According to the law of 1734 fathers and mothers were equally responsible for the care and upbringing of their children. In case of adultery, which was a crime, the criminal parent lost his/her right to home

44

and children. But parents could make private arrangements, which sometirnes were more favourable for the women, who had an economically weaker position , and the courts usually accepted them. Fathers were sentenced to pay certain amounts of money each year for every child until the age of 15. Exact sums are never mentioned for the mothers , but it is quite clear that they were supposed to support themselves and do their part for the child­ren. No man was sentenced to support the mother of his child. In comparison with sums paid for the care of poor children and orphans the sums which the fathers paid seem rather appro­priate. Wealthy fathers had to pay more than farmhands. That means that children were supposed to follow their fathers' stan­dards.

The children had no legal rights in divorce cases. They were disposed of according to what the court thought was the econo­mically best solution. Society had an interest in their proper upbringing but wanted the parents to pay for it. Fathers could be willing to tak e care of their children bom out of w ed lock, though the y refused to marry the mother. Som e wo men left their child­ren in a divorce eaused by the husband's adultery. A special motherly feeling is never mentioned, and the courts did not count with it either.

The sources I have used are full of details of personal problems. Today this type of source material will risk to be destroyed for ethical reasons. If this kind of material had not been preserved from the 19th century, you could easily accept tales about all women being deceived and suppressed by men in their sexual relations. The material from the courts , however, shows a certain equality between the sexes. To make possible studies of the legal ahd real positions of men , women and children today, based on cases , i t is essential that such types of material should be secured in the archives. Our newly-bom interest in personal integrity should be Concentrated on rules about secrecy and not destroying sources that throw light upon personal problems.

45

Löga-projektet- arbetsmetodiska och arkivteoretiska problem

Av Anna-Brita Lövgren

l. Inledning

LÖGA-projektet tillkom till följd av regeringens uppdrag till länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) 1979-03-15 att i sam­arbete med bl a riksarkivet (RA) göra en översyn av de föreskrif­ter som reglerar länsstyrelsernas arkivvård. (LÖGA står för ''LON:s övexsyn av gallrings- och arkivbestämmelser för länssty­relserna".) Oversynen skulle syfta till en förenkling och samord­ning av föreskrifterna samt utökad gallring. Projektets utredning överlämnades till regeringen i början av 1981 och de nya reglerna fastställdes att gälla fr o m 1982-01-01. Därmed hade en översyn utförts för en stor, organisatoriskt komplicerad och i ständig förändring stadd myndighet. Avsikten med denna artikel är att redovisa de problem - arbetsmetodiska och arkivteoretiska -som mötte i utredningsarbetet, hur de hanterades och hur de löstes.

2. Varför behov av översyn?

Länsstyrelsen bildar flera arkiv. En genomgripande omorganisa­tion 1971-07-01 medförde att normallänsstyrelsen omfattade 13 olika arkivbildare. I anslutning till denna omorganisation fast­ställde RA förteckningsplaner och utfärdade anvisningar för ar­kivbildning m m samt fattade gallringsbeslut och färdigställde gallringslistor, vari upptogs alla vid omorganisationen utgall­ringsbara handlingar (RA:s föreskrifter och anvisningar 1972-02-24) .

Vad som senare inträffat hade i mycket liten utsträckning följts upp . Och det som hänt var att ett par arkivbildare upphört, att nya tillskapats, 1 att nya funktioner tillförts existerande arkiv­bildare, att funktioner inom länsstyrelsen lyfts över till andra myndigheter, att funktioner överförts från en arkivbildare till en annan inom länsstyrelsen och slutligen att flödet av handlingar förändrats - även i fråga om uppgifter som organisatoriskt legat stilla - genom nya rutiner och framför allt genom ökad datorise-

l) I artikeln LÖGA-projektet - en översyn av länsstyrelsemas arkivvård i RA-nytt nr 3/82 Myndighetsservice 8 ges en kortfattad översikt över arkivbil­dare 1971-07-01 och senare förändringar.

47

ring. Alla dessa förändringar medförde behov av en översyn vad beträffar bestämmelser för såväl gallring som förtecknande .

Nya gallringsbeslut fattade av RA krävdes för nytillkomna handlingar. Hjälp behövdes med tillämpningen av allmänna gall­ringsförordningen (1953:716, ändrad och omtryckt 1978:182). Mycket som skulle kunnat gallras med stöd av den bevarades, därför att den undersökning som måste föregå ett gallringsbeslut enligt denna förordning krävde merarbete och följaktligen ute­blev. Ytterligare en svårighet har varit att hålla reda på från olika håll emanerande gallringsbeslut (härom mera nedan under 4.6) .

Förteckningsplaner för nytillkomna arkivbildare saknades och befintliga planer gav otillräcklig ledning. I vissa fall angavs näm­ligen däri enbart formella kriterier på handlingar som skulle förtecknas under viss huvudavdelning eller under visst signum, t ex räkenskaper resp icke utgallringsbara icke diarieförda in­komna handlingar. Det finns numera många handlingar vilkas formella karaktär är odeciderad och som därför är svåra att klassificera, om man inte får konkret anvisning. Är t ex icke diarieförd korrespondens i anslutning till skatteuppbörden att hänföra till koncept och inkomna handlingar eller till räkenska­per? Överflyttande av ärendetyper från en arkivbildare till en annan inom länsstyrelsen hade medfört problem med förteck­nandet speciellt av icke diarieförda handlingar, eftersom det av dessa inte framgår vilken arkivbildare de härrör från. Slutligen gällde att den som förtecknat i allmänhet haft otillräcklig kun­skap om flödet av handlingar. Arkivförteckningarna hade därför inte redovisat alla befintliga arkivhandlingar och därmed missat sitt syfte att i offentlighetsprincipens intresse utgöra inventarium över alla arkivlagda allmänna handlingar.

Svårigheterna i gallrings- och förteckningsarbetet hade accen­tuerats av att en del länsstyrelser saknat en fungerande arkivor­ganisation. Trots 'myndighetens storlek har inte samtliga länssty­relser personal i centralarkivet, och även där personal finns -och det gäller de flesta- hade förteckningarna blivit ofullständi­ga och måste därför revideras i efterhand beroende på att leve­ranser från närarkiv och expeditioner skett oregelbundet. Att förvänta sig att arkivföreståndare med ev. medhjälpare skulle kunna kartlägga samtliga arkivbildares bestånd redan före leve­rans till centralarkiv är inte realistiskt med hänsyn till myndighe­tens storlek och komplexitet. Ä ven arkivfunktionen behövde alltså en översyn.

3. Arbetsmetoder och arbetsmetodiska problem

3.1 Projektmetoden

På grund av länsstyrelsemas storlek stod det från början klart att

48

många måste arbeta aktivt i utredningen för att den skulle ge resultat inom rimlig tid. Översynen organiserades därför som ett projekt med en ledningsgrupp och sex arbetsgrupper. Lednings­gruppen var sammansatt av två personer från LON, två från olika länsstyrelser, varav en i huvudsak varit sysselsatt med ar­kivfrågor , samt en RA- och en landsarkivrepresentant. Arbets­grupper bildades inom landsarkivdistrikten (i något fall gemen­sam arbetsgrupp för två distrikt) . Deras uppgift var att inventera en eller flera enheter - enheten är i allmänhet arkivbildare -eller funktioner med avseende på alla slags handlingar som upp­rättats , kommit in eller avgjorts fr o m 1971-07-01 och bedöma hur länge de olika typerna av handlingar är av värde för förvalt­ningen från juridisk synpunkt och från arbetssynpunkt och i görligaste mån också vilka handlingar som bör bevaras för all framtid för forskning. Varje enhet eller funktion inventerades endast på en länsstyrelse. I arbetsgrupperna deltog sammanlagt 36 personer från landsarkiv och de länsstyrelser inom resp lands­arkivdistrikt som åtagit sig att medverka. Därtill kom ett antal länsstyrelsetjänstemän som under arbetets gång deltog i sam­manträden i speciella frågor . Det var alltså ett mycket stort antal personer som arbetade i utredningen och det var första gången denna organisationsmodell användes för en arkivutredning inom den statliga arkivsektom.

Ett arbetsmetodiskt problem som mötte var att samordna in­riktningen på arbetsgruppemas verksamhet, så att underlaget för det fortsatta utredningsarbetet blev likartat. Vid s k initialsam­manträden genomgicks därför riktlinjer för inventeringens genomförande och mallar till inventeringsblanketter diskutera­des. På inventeringsblanketten- en för varje typ av handling­skulle bl a noteras arkivbildare, handlingens eller seriens benäm­ning, uppgift om handlingamas inbördes ordning, blankettnum­mer för centralt framtagna blanketter, papperskvalitet (för av länsstyrelsen upprättade handlingar) och ev gällande gallrings­bestämmelse. Arbetsgruppen skulle dessutom på blanketten kortfattat beskriva handlingens funktion och markera om hand­lingen enligt dess bedömande borde bevaras eller utgallras - i det senare fallet med förslag till gallringsfrist - samt åsätta ett preliminärt seriesignum. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas handlingar med ändrade seriebenämningar, protokoll och kon­cept, kopieserier , projekts och arbetsgruppers handlingar samt handlingar rörande MBL.

Många handlingar har under tiden fr o m 1971-07-01 bytt namn .utan att funktionen ändrats, t ex genom att nya blanketter eller formulär börjat användas eller ny handläggare döpt om en handling. Arbetsgrupperna skulle här vara uppmärksamma på kontinuiteten. Att arkivläggning och förvaring av protokoll och

4 A rkiv, samhälle och fo rskning 49

koncept utgjorde ett problem var känt . Enligt 1972 års föreskrif­ter skulle en arkivbildares samtliga protokoll och koncept till beslut och brev bevaras i en enda kronologisk inbunden serie. Enstaka untantag fanns. Det kunde därför hända att icke dia­rieförda koncept - varav många av typ tillfälligt meddelande -samt beslut på blankett i blankettset bestående av brukspapper bands tillsammans med de diarieförda koncepten. Detta medför­de dels att brukspapper och handlingar som uppenbarligen inte borde bevaras för all framtid bands för dyra pengar, dels att icke diarieförda protokoll och koncept förvarades på sådant sätt att de var svåra att återfinna, eftersom det normala sökmedlet till protokoll- och konceptserien är diarier och register till diarier. För kopieseriernas del gällde det att skilja ut de kopior som var rena arbetshandlingar och följaktligen inte arkivhandlingar från de kopieserier som lagts upp för att tjäna som stadigvarande hjälpmedel i förvaltningen , t ex som värdefulla sökingångar till ett omfattande arkivmaterial.

Länsstyrelserna är involverade i många projeke och andra typer av arbetsgrupper vilkas verksamhet bryter av mot hand­läggning inom organisationens ram. I en del deltar enbart läns­styrelsens egna tjänstemän, i andra samarbetar man med repre­sentanter för andra statliga myndigheter, kommuner, landsting, företag, organisationer etc. I de senare fallen kan direktiv för verksamheten ha utfärdats av regeringen eller kan det vara frå­gan om ett frivilligt samverkansorgan. Länsstyrelsen har i vissa fall stadigvarande sekreterarskapet, i andra fall åvilar detta an­nan myndighet, en tredje möjlighet är att sekreterarskapet rote­rar. Många frågor skulle här uppmärksammas:

var det fråga om en separat arkivbildare eller ingick handling­arna i en myndighets, i detta fallet oftast länsstyrelsens, ar­kiv? hur och var sköttes diarieföringen? hur arkivlades handlingarna och var förvarades de?

Vid inventeringen skulle man dels studera hur länsstyrelsen de facto hanterade dessa problem, dels fundera över hur de borde hanteras. En speciell inventeringsblankett hade framtagits för denna typ av handlingar. På den skulle noteras projektets/arbets­gruppens namn, initiativtagare, deltagande myndigheter och organ, projektsekreterarens myndighetstillhörighet, begynnelse­år och ev avslutningsår samt uppgifter av intresse i övrigt.

Slutligen skulle man i inventeringsarbetet ägna särskild upp-

2) Ett projekt definieras i Handbok i projektadmiriistration, utarbetad av LON och statskontoret och utgiven på LiberHermods 1980, som verksamhet som utförs med bestämd målsättning, under bestämd tidsrymd, med förutbestämd resursinsats och i särskilda arbetsformer.

50

märksamhet åt de nytillkomna handlingama rörande MBL. An­visningarna utformades här så småningom så att handlingar av detta slag skall diarieföras och arkivläggas i anslutning till det ärende det gäller; handlingar som ej hör till visst ärende samlas under bestämd diarieplansbeteckning.

Efter avslutad inventering utarbetade varje arbetsgrupp för­slag till arkivbildningsplan, gallringslista och förteckningsplan . Föreslagna gallringsfrister motiverades i de fall så ansågs behöv­ligt i en särskild PM. Vid s k resultatsammanträden diskuterades förslagen av arbetsgrupp och ledningsgrupp. Härvid deltog ytter­ligare representanter för länsstyrelsen med sin sakkunskap på resp område. Vid dessa sammanträden gällde det också att sam­ordna och sammanställa förslag från arbetsgrupper, som invente­rat olika funktioner inom samma arkivbildare, och över huvud taget att " likrikta" förslagen. Sedan förslagen remissbehandlats , deltog representanter för arbetsgrupperna på nytt vid ställnings­tagandet till remissvaren.

Som framgått ovan inventerades varje arkivbildare eller del av arkivbildare vid endast en länsstyrelse. Eftersom länsstyrelserna på många områden har stor frihet vad gäller rutiner och därför kan avsätta olika slags handlingar, gällde det att få förslagen väl genomgångna vid remissen, så att det för samtliga länsstyrelser gemensamma vaskades fram. Detta åstadkoms genom att i re­missen varje länsstyrelse fick sig tilldelad vissa angivna arkivbil­dare , åt vilka den skulle ägna särskild uppmärksamhet. Försla­gen remitterades förutom tilllänsstyrelser och RA, som i sin tur hörde landsarkiven, självklart även till berörda centrala myndig­heter och organisationer, vilka även de stod för synpunkter som var att hänföra till det för länsstyrelserna gemensamma.

3.2 A vgränsningar

Eftersom länsstyrelserna är så oerhört mångfacetterade, påträf­fades snart specialproblem, om vilka det gällde att avgöra om de borde lösas inom projektet, i samarbete med projektet eller helt separat. Att ta in allt medförde risk att projektet skulle bli ohanterligt och dra ut på tiden. Statens lantmäteriverk visade t ex intresse. för översynen vad gällde lantmäteriets verksamhet. En del av denna sker inom länsstyrelsen men enligt föreskrifter från lantmäteriverket, en annan del sker i anslutning tilllänssty­relsen men utanför dess organisation. Det finns här många ge­mensamma problem. Här träffades en överenskommelse om vad som skulle tas upp inom LÖGA och vad som skulle tas upp i annat sammanhang. I fråga om handlingar till centrala bil- och körkortsregistren, vilka förs med hjälp av ADB , uppmärksam­made LON RA och statens trafiksäkerhetsverk på nödvändighe-

51

ten av att föreskrifter och anvisningar för systemen i dess helhet snarast utfärdas. I något fall initierade projektet utredningar i särskild ordning. Detta gällde t ex ett par vid inventeringarna framkomna gallringsförslag som krävde författningsändring.

Ett avgränsningsproblem av annan art gällde länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, vilka- var på sitt sätt- avviker från normalorganisationen. Här måste därför viss inventering ske utöver den på de olika arbetsgrupperna fördelade.

3.3 Ständiga förändringar

Utredningen komplicerades av förändringar under arbetets gång. Funktioner som legat utanför länsstyrelsen integrerades i denna, funktioner inom länsstyrelsen överfördes till andra myndigheter, nya ärendegrupper tillkom, gamla försvann, nya datasystem in­fördes: allt detta resulterade i att delar av arbetsgruppemas inventeringar blev inaktuella. I något fall måste en hel arkivbil­dare inventeras på nytt med avseende på nytillkomna handlingar. Framför allt medförde dessa förändringar merarbete - direkt och indirekt genom ett ökat behov av kontroller.

3.4 Sammanfattande synpunkter

En utredning av denna omfattning hade aldrig blivit av om den inte organiserats på sådant sätt att ett mycket stort antal personer engagerats i det grundläggande arbetet. Att ha flera arbetsgrup­per innebar alltså stora fördelar. För att de skulle fungera gemen­samt var det emellertid viktigt att fasta riktlinjer och lämpliga och entydiga hjälpmedel för arbetet diskuterades fram. Trots detta och trots oändliga kontroller har det varit omöjligt att få en helt enhetlig slutprodukt: viss inkongruens i skrivsätt och ut­tryckssätt hänger med. Betydelsefullt var därjämte att i lednings­gruppen satt åtminstone ett par personer som verkligen var insat­ta i myndighetens verksamhet. Detta var av vikt- förutom rent generellt - när det gällde att fånga upp förändringar och att avgränsa och begränsa utredningsarbetet.

4. Arkivteoretiska problem och lösningar 4.1 Arkivbildningsplaner

Det stod på ett tidigt stadium klart att många önskade arkivbild­ningsplaner som styrande instrumene. Men det var också uppen-

3) I arkivbildningsplanen anges för varje typ av handling vilken papperskvalitet myndigheten skall använda, i vilken ordning arkivläggningen skall ske (krono­logisk, alfabetisk e~c), om handlingarna skall bindas eller placeras i arkivkar­tonger samt om gallring skall ske och i så fall efter vilken frist. Jmf Nils Nilsson, Arkivkunskap, Malmö 1973, s 36.

52

bart att det innebar vissa problem att upprätta sådana, eftersom länsstyrelserna har stor frihet att skapa egna rutiner för lösande av sina arbetsuppgifter. Alla länsstyrelser får därför inte exakt samma serier handlingar. Blankettfloran t ex består visserligen till stor del av från centrala myndigheter distribuerade blanketter men varje länsstyrelse framställer därjämte egna, anpassade till de egna rutinerna. Risk var att man kunde få arkivbildningspla­ner som stämde mindre väl med den enskilda länsstyrelsens handlingsflöde. En sv årighet var dessutom att avväga vad som såsom arkivhandlingar skulle in i arkivbildningsplanen och vad som - såsom handlingar upprättade enbart för myndighetens eget bruk, t ex arbetskopior och hjälpregister- inte var arkiv­handlingar och därför inte borde medtas. Ett annat skäl till att ledningsgruppen till en början ställde sig tveksam var att arkiv­bildningsplaner för att vara till hjälp måste hållas aktuella. Som framhållits är länsstyrelserna utsatta för ständiga förändringar. Då vi inom projektet stannat för att fördelama med arkivbild­ningsplaner övervägde, måste vi därför utarbeta ett system för a jourföringen av dem. Systemet är tänkt att fungera enligt följan­de. Länsstyrelsens arkivredogörare skall hålla sina arkivbild­ningsplaner aktuella, påföra nytillkomna typer av handlingar och stryka sådana handlingar, som inte finns på just den länsstyrelsen eller som slutat förekomma, samt avisera LON om de ändringar som gjorts genom att översända kopior av ändrade blad. Med bedömning utifrån dessa och ev efter ytterligare förfrågningar skall så ändringsblad med angivet ändringsdatum utarbetas i de fall så anses befogat. Dessa liksom de ursprungliga arkivbild­ningsplanerna fastställs av RA. Systemet bygger alltså på ett fortsatt samarbete mellan LON och RA.

4.2 Förteckningsplaner

Länsstyrelsen fick nya förteckningsplaner i samband med omor­ganisationen 71-07-01. Den översyn som nu skett har resulterat i förteckningsplaner för nytillkomna arkivbildare samt reviderade förteckningsplaner för övriga arkivbildare (dock e j för sedan 1971 upphörda). Detta innebär att de tidigare planerna fortfaran­de är i kraft men anpassats till det nya handlingsflödet och till nyare förteckningsmaner4

• Så har t ex de reviderade planerna skrivits med det nya signeringssättet (arabiska siffror och enbart versaler). Orsaken till att planerna reviderats är att organisatio­nen i stort är densamma, varför arkivbildningen bör fortsätta obruten - med de förändringar i handlingsflödet som uppkom­mit genom åren.

4. I ingressen till de reviderade planerna anges "fastställd av riksarkivet den 24 februari 1972 och ändrad den 30 september 1982".

53

I de reviderade förteckningsplanerna har handlingar i vissa fall strukturerats alternativt på annat sätt än tidigare, t ex så att register och liggare rörande en särskild funktion hålles samman: ett visst signum avdelas härför och kan underindelas efter behov. På liknande sätt har möjligheten att förteckna utgallringsbara serier under gemensamt signum angetts som alternativ. De revi­derade förteckningsplanerna anger i sådana fall först den tidigare planens indelning och därefter som alternativ den nya indelning­en. Den som har förtecknat i enlighet med tidigare plan kan fortsätta förteckna på samma sätt eller avsluta vissa serier och fortsätta förtecknandet efter den nya struktureringen med hän­visning serierna emellan. Den som så önskar kan tillämpa den reviderade planens strukturering från arkivbildningens början, i detta fall 1971. Vad signeringssättet angår gäller det att välja; en och samma arkivbildare måste genomgående förtecknas enligt ett och samrna signeringssystem (Ala eller AlA) och detta gäller även signa på etiketterna. För utgallringsbara handlingar kan signa på dessa ändras med kulspetspenna. På volymer som skall bevaras kan tidigare signum strykas och ytterligare en etikett i mindre format med nytt signum klistras på. På förteckningsblan­ketterna räcker det i allmänhet med att man ändrar signum i rutan därför.

Det skall poängteras att det är första gången en översyn resul­terat i reviderande av befintlig förteckningsplan och det är mö­dan värt att litet närmare diskutera problemet med ändringar av förteckningsplaner. Tidigare fick i regel en fastställd förteck­ningsplan gälla tills myndigheten upphörde och dess funktioner gick över till annan myndighet, för vilken då ny förteckningsplan utarbetades, alternativt fick den gälla tills myndigheten omorga­niserades, varvid ny förteckningsplan var naturlig. I de nya för­teckningsplanerna kunde så förändringar i arkivbildningen fång­as upp. Vad som ·nu händer för myndighet efter myndighet är att man behöver en översyn utan att det är fråga om omorganisation. Det är alltså pågående arkivbildning som förändras snabbt och ofta i och med införande av nya uppgifter i verksamheten, bortta­gande av vissa tidigare samt införande av nya rutiner t ex genom ADB. Det behövs då anvisningar utöver de som ges i den befint­liga förteckningsplanen. För diarieförda handlingar är det i regel inga svårigheter: de regleras genom d/d-planen, som kan vara utsatt för årliga förändringar utan att det påverkar förtecknan­det, där det i allmänhet är fråga om två serier, nämligen dia­rieförda handlingar som skall bevaras resp diarieförda handlingar som skall utgallras. Det är de icke diarieförda handlingama som ställer till problem. Vilka finns? Var skall de förtecknas? Det går normalt ganska lätt att revidera en förteckningsplan och föra in nytillkomna handlingar under rätt huvudavdelning. I andra fall

54

är förändringarna så stora att det är lämpligt att ge alternativ till struktureringen. Ett förtecknande efter dessa principer underlät­tas om man i förteckningsplanen från början har få fasta signa och övriga som exempel. Då har man senare möjlighet att place­ra in nytillkomna handlingar på lämpligt ställe.

Detta sätt att skriva förteckningsplaner ger stor frihet åt den enskilda myndigheten att välja signa inom givna ramar. Seriesig­num för en viss typ av handlingar kan följaktligen variera mellan olika myndigheter av samma slag, vilket möjligen kan upplevas som en nackdel sedan arkiven levererats tilllandsarkiv.

Varför då en obruten arkivbildning? Eftersom det är fråga om samma myndighet och samma organisation är det arkivteoretiskt det mest försvarbara. Att låta bli att bryta arkivbildningen torde dessutom vara mer arbetsbesparande än att bryta den. Det är nämligen ett omfattande arbete att avsluta en arkivbildning, balansera över öppna ärenden till ny arkivbildare5 och lägga upp ny arkivförteckning. Att balansera över ärenden till nytt diarium medan myndighetens verksamhet går vidare- utan omorganisa­tion - upplevs dessutom lätt som obegripligt av personalen. Att bryta arkivbildningen men inte föra över de öppna ärendena är å andra sidan en tvivelaktig väg att beträda. Det systemet innebär nämligen att samma myndighet får två arkiv, som delvis överlap­par varandra. Det kan i sämsta fall ta år innan handlingar i ärenden initierade före brytningen kan arkivläggas. Och hand­lingar i ärenden som inte förts över till diariet i nya arkivbildning­en kan knappast arkivläggas i denna, eftersom man i så fall saknar sökvägar till dem inom det arkiv där de arkivlagts.

4.3 Samspelet arkivbildningsplan- förteckningsplan

Arkivbildningsplanerna upptar enbart aktuella handlingar och måste därför- som ovan framhållits - ständigt ajourföras. De reviderade förteckningsplanerna däremot anger förutom dessa handlingar även sådana som förekommit under årens lopp. De skall alltså ge den som förtecknar så god uppfattning som möjligt om vilka handlingar som arkivlagts fr o m omorganisationen 1971. Vid inventeringarna uppmärksammade serier som upp­kommit efter fastställandet av 1972 års plan och avslutats före faststäBandet av den reviderade har följaktligen redovisats i resp reviderad förteckningsplan. Speciellt viktigt har det varit att däri uppta icke diarieförda handlingar som tillhört olika arkivbildare under olika perioder.

5. Jmf RA:s PM angående arkivfrågor i samband med omorganisationen av länsförvaltningen 1971 samt SFS 1979:301 om överlämnande av mål vid över­gången till ny länsrättsorganisation.

55

Arkivbildningsplanerna redovisar handlingama i samma ord­ning och under samma signa som resp förteckningsplan. Efter­som det finns få fasta signa i förteckningsplanerna och de signa varje länsstyrelse därutöver väljer är beroende av bl a om man förtecknat enligt tidigare förteckningsplan eller om man följer den reviderade förteckningsplanen från arkivbildningens början, innebär det att signa i arkivbildningsplanerna i många fall måste ändras på den enskilda länsstyrelsen för att stämma med signa i den arkivförteckning man där upprättar.

4.4 ADB-register

Under 1960-talet började länsstyrelserna använda sig av ADB i fråga om folkbokföring och beskattning. Uppgifterna inregistre­rades och bearbetades satsvis vid en härför speciellt inrättad enhet, länsdatakontoret/dataenheten, som i sin verksamhet sam­arbetade med såväl olika arkivbildare inom länsstyrelsen som andra myndigheter, främst de lokala skattemyndigheterna. Nu­mera har olika arkivbildare inom länsstyrelsen via terminal direktaccess till olika ADB-register, t ex folkbokförings- och skatteregistren. Även andra myndigheter har via terminal till­gång till delar av informationen. Inregistreringen sker i vissa fall hos någon av länsstyrelsens arkivbildare, i andra fall hos annan myndighet. Avställning av uppgifter för långtidsförvaring på magnetband ombesörjs som tidigare hos dataenheten. Magnet­banden skall enligt 1972 års förteckningsplan förtecknas i data­enhetens arkiv och så skall de även förtecknas enligt den t"evide­raq~ förteckningsplanen.

Ar det ett klokt och ett arkivteoretiskt korrekt beslut att låta dataenheten ansvara för arkivbildningen? Det tål att framhållas att det är fråga om komplicerade system - fortfarande under utbyggnad - av en typ som arkivväsendet har relativt liten erfarehet av. Vilka systemavsnitt som slutligt ingår i aktuella ADB-system för förande av skatteregister har RA t ex ännu inte (oktober 1982) fått full klarhet i. En diskussion mellan RA, riksskatteverket och datainspektionen under LÖGA-utredning­ens gång rörande just skatteregistren förde fram till ovannämnda beslut. 6

Det har höjts röster för att dataenheten inte borde betraktas som arkivbildare i de fall den enbart tjänstgör som servicebyrå åt andra enheter; jmf 4 § l mom RA:s cirkulär om tillämpningen av allmänna arkivstadgan 7 att myndighet ansvarar för arkivbildning-

6. Det blev därvid helt klart att huvudmannen för systemet, riksskatteverket, inte i något fall kunde anges som arkivbildare.

7. SFS 1968:473, ändrad och omtryckt 1979:679.

56

en, även om upptagning är placerad annorstädes, t ex hos data­servicebyrå. Häremot kan framhållas att dataenheten är en del av myndigheten länsstyrelsen och att det därför inte är tal om att avhända sig ansvaret för arkivbildningen i de fall upptagningarna hänförs till dataenhetens arkiv. För jämförelsens skull kan näm­nas att vid tillämpningen av bestämmelserna om förande av personregister (datalagen m m) länsstyrelsen som helhet betrak­tas som registeransvarig för sina ADB-register, inte resp arkivbil­dande enheter. Det är dessutom för kontinuitetens skull- arkiv­bildningen skall ju inte brytas - lämpligt att även fortsättnings­vis låta de magnetband som framställs hos dataenheten ingå i dess arkiv. I arkivförteckningen för den arkivbildare hos vilken ett kortregister avlösts av ett ADB-register bör däremot för berörd serie anges att kortregistret avslutats och att man i stället har tillgång till uppgifterna via terminal. Slutligen kan här hänvi­sas till stadgandena i tillämpningscirkuläret att RA i vissa fall, då upptagning är tillgänglig för flera myndigheter, kan bestämma vem som har ansvaret för arkivbildningen8

• RA bör rimligen ha samma befogenheter då upptagning är tillgänglig för flera arkiv­bildare inom en myndighet.

Det är inga lätta frågor, varken teoretiskt eller praktiskt, som aktualiserats. Fullständig klarhet föreligger t ex ännu inte om hur förtecknande skall ske hos andra berörda myndigheter, främst de lokala skattemyndigheterna. Fortsatta diskussioner och nya erfa­renheter är säkert att vänta, vilka förhoppningsvis blir till nytta.

4.5 Projekthandlingar

Det är två problem förknippade med handlingar tillkomna inom projekt och arbetsgrupper. Det ena rör offentlighetsprincipen. Vare sig en myndighet arbetar i projekt helt inom den egna myndigheten eller i projekt eller arbetsgrupper av annat slag tillsammans med andra myndigheter och organisationer, är myn­digheten i fråga skyldig kunna redovisa de handlingar som upp­kommer på samma sätt som då det är fråga om handlingar tillkomna inom den ordinarie arbetsordningens ram. Det andra problemet gäller arkivbildningen. Handlingarna skall arkivläggas och förtecknas på sådant sätt att man kan hitta dem och genom dem följa verksamheten. Anvisningar inom LÖGA-projektets ram har tills vidare endast utarbetats för projekt för vilka länssty­relsen är huvudman. För dem gäller att ev enskilda som deltar gör det på myndighetens uppdrag och att handlingar som upp-

8. 4 §l mornach 11 § 11 mom.

57

kommer därför är allmänna handlingar9• Diarieföring skall där­

för ske i länsstyrelsen där projektet hålls samman genom att alla handlingar får samma ärendebeteckning. Om så anses lämpligt kan man diarieföra enbart projektets ( = ärendets) första och sista skrivelse i diariet hos resp arkivbildare och under mellanti­den låta projektets sekreterare föra s k projektdagbok. I diariet skall i så fall anges att sådan dagbok förs och av vem, så att den som söker information kan hänvisas till projektdagboken. Genom detta förfaringssätt hålls alla handlingar som projektet ger upphov till samman; i förhållande till arkivbildarens diarium är de att jämföra med akten i ett ärende 10

•

Anvisningar har däremot inte lämnats för de fall då samarbete sker utan att länsstyrelsen är huvudman. Här är förhållandena nämligen mer komplicerade. Om länsstyrelsetjänstemän deltar i proje~t eller annan arbetsgrupp, vars handlingar i sin helhet inte kan bedömas som myndighets handlingar och därigenom inte som genomgående allmänna, kan man nämligen inte tillämpa ovannämnda system med sammanhållen diarieföring och arkiv­läggning. JO har i en utredning 11 med utgångspunkt från ett konkret fall av denna typ hävdat att de handlingar som därvid upprättats av eller kommit in till en tjänsteman vid en myndighet skall diarieföras och arkivläggas hos myndigheten i fråga, detta för att offentlighetsprincipen skall tillgodoses för just de hand­lingarna. Utan att vilja resa invändningar häremot ser man dock som arkivman den följd detta får: handlingama splittras på olika myndigheter, organisationer etc och det kan bli mycket svårt att i efterhand få något grepp om verksamheten. På det här området behövs, som JO framhåller, ytterligare utredning syftande till en reglering. Det är viktigt att man därvid beaktar även arkivsyn­punktema. Man får hoppas att en sådan utredning sker snarast. Bl a länsstyrelserna behöver få sina anvisningar på detta område kompletterade.

4.6 Gallringsindex och gallringsbeslut

En korrekt och effektiv gallring förutsätter att man har översikt över gällande gallringsbeslut. Att få en sådan översikt har varit

9. JO har i en utredning diskuterat i vilka fall ett projekt är att anse som del av myndighet och följaktligen dess handlingar allmänna handlingar (Riksdagens ombudsmän, dnr 1194-1978). Hans slutsats (beslut 1981-08-12 s 7) sammanfal­ler så vitt jag kan se med här framförd åsikt: då en myndighet är huvudman, är handlingama allmänna.

10. Principerna för diarieföring och arkivläggning är desamma som kortfattat tas upp i den ovan (s 50) nämnda Handbok i projektadministration.

11. Senot9.

58

ett problem för länsstyrelserna, eftersom de omfattas av gall­ringsbeslut av olika ursprung, nämligen av RA utfärdade gall­ringsbeslut, i författningar ingående gallringsbestämmelser och av länsstyrelsen själv i enlighet med allmänna gallringsförord­ningen fattade gallringsbeslut. Framför allt har det upplevts som svårt att hålla sig a jour med gallringsbeslut i författningar och ändringar i dessa. En annan svårighet har varit att i diarieplanen endast redovisats vilka ärendegrupper som är utgallringsbara enligt RA:s gallringsbeslut medan gallringsbestämmelser i för­fattningar inte fått något genomslag här. Detta hänger samman med att utgallringsbara ärendegrupper markerats på enhetligt sätt, med ett g för gallring, vilket i samtliga fall avsett en 10-årig gallringsfris t.

Ett speciellt hjälpmedel har nu utarbetats i det att samtliga gallringsbestämmelser oavsett ursprung sammanförts i en krono­logiskt ordnad förteckning, ett s k gallringsindex, i vilket varje gallringsbestämmelse fått ett eget nummer. Ändrings-, tilläggs­och undantagsbestämmelser redovisas där under samma nummer som den ursprungliga bestämmelsen. I diarieplan och arkivbild­ningsplan markeras nu utgallringsbara ärendegrupper och serier med resp nummer i gallringsindex - i arkivbildningsplanen an­ges dessutom gallringsfristen. Genom detta nummer hänvisas man alltså till gallringsindex, som i sin tur upplyser om vilken gallringsbestämmelse - med ev ändring - som ligger till grund för gallringen och var den finns publicerad. I likhet med arkiv­bildningsplanen måste gallringsindex hållas aktuellt, något som LON i samarbete med RA kommer att stå för. För närvarande ingår däri 49 olika gallringsbeslut, varav många med ändrings-, tilläggs- och undantagsbestämmelser.

Utredningen har resulterat i nya gallringsbeslut avseende såväl diarieförda som icke diarieförda handlingar. För de sistnämnda skall utgallring ske retroaktivt fr o m omorganisationen 1971. Gallringsbesluten för diarieförda handlingar avser däremot handlingar arkivlagda fr o m 1982-01-01, dvs den tidpunkt då de nya arkivreglerna trädde i kraft . Här fällde de praktiska syn­punktema utslaget: diarieförda handlingar har hos länsstyrelsen arkivlagts i två. serier, icke utgallringsbara och utgallringsbara, varför gallringsbeslut här med retroaktiv verkan skulle ha med­fört omsortering och plockgallring i redan ordnade serier.

Som ovan framgått skulle arkivläggningen av protokoll och koncept ägnas särskild uppmärksamhet vid inventeringarna. Ut­redningen har här resulterat i att vissa diarieförda koncept gjorts utgallringsbara. De skall i fortsättningen inte arkivläggas i den allmänna protokoll- och konceptserien vilken binds utan läggas till handlingama i ärendet, akten, om sådan finns, och utgallras med den eller - om akt saknas - arkivläggas i separat utgall-

59

ringsbar konceptserie. Eftersom myndighet är skyldig att ha be­lägg på sina beslut fram till dess utgallring får ske' \ tillkom här bestämmelsen att i de fall utlån sker av akt , vari originalkoncept ingår, t ex vid besvär, en kopia av konceptet skall förvaras på aktens plats.

Genom inventeringarna uppmärksammades förekommande typer av icke diarieförda protokoll och koncept. Enligt arkivbild­ningsplanen skall dessa i fortsättningen bilda särskilda serier -en för varje typ av handling- och inte blandas med diarieförda . . Härigenom har man uppnått dels att handlingarna i fråga är lättare att hitta , dels att vissa av dessa handlingar kan göras utgallringsbara.

5. Arkivfunktionen

Varje länsstyrelse har en arkivansvarig med uppgift att ha ytter­sta ansvaret för arkivfrågor inom länsstyrelsen som helhet , sär­skild arkivredogörare för varje arkivbildare och- i de flesta fall - en arkivföreståndare knuten till centralarkivet. De nya anvis­ningarna innebär inga ändringar i denna organisation. Däremot har arbetsuppgifter tillförts och uppgifterna delvis omfördelats; framför allt har arkivredogörarna aktiverats. De skall enligt den nya normalinstruktionen se till att arkivbildningsplanen hålls ak­tuell , göra upp gallringslistor över handlingar som skall utgallras med korta frister , dvs medan de ännu finns kvar på expeditionen och i närarkiven, se till att gallringsbeslut tas för handlingar i fråga om vilka länsstyrelsen själv skall bestämma gallringsfrist, regelbundet leverera handlingar till centralarkivet - i allmänhet då handlingarna är tre år - och då arkivlagda på rätt sätt i etiketterade volymer. Själva förteckningsarbetet skall i fortsätt­ningen ske i samarbete mellan arkivföreståndare och arkivredo­görare. Var tyngdpunkten dem emellan skall ligga, får bero på personalförhållandena i den enskilda länsstyrelsen. I de fall man saknar arkivföreståndare/motsvarande faller hela arbetet på ar­kivredogörarna.

De nya arkivbestämmelserna, som samlats i en handbok, har introducerats vid länsstyrelserna genom en omfattande utbild­ning. Härvid har arkivfunktionen ägnats stor uppmärksamhet: arkivredogörarna har undervisats om och övats i sina arbetsupp­gifter och arkivansvarig samt cheferna för de olika arkivbildarna har informerats om systemet och om vikten av samarbete t ex vid uppgörande av gallringslistor och av att arkivredogörarna får tid till sitt förfogande för sina nya åligganden.

Länsstyrelsernas arkivorganisation skall förhoppningsvis fung-

12. Jmf 11 § allmän verkstadga, SFS 1965:600.

60

era bättre i framtiden genom att arkivredogörarna så att säga fångar upp handlingama vid källan: man får bättre kontroll över vilka handlingar som finns, snabbare och effektivare gallring och fullständigare förteckningar. Ytterst är de nya arkivbestämmel­serna av vikt då det gäller att tillgodose kravet på insyn i myndig­hetens verksamhet. En aktuell arkivbildningsplan och en full­ständig arkivförteckning är här till stor hjälp. En fullständig redovisning av handlingama gynnar också på sikt forskningen i de viktiga länsstyrelsearkiven.

Summary. The LÖGA project- problems concerning the me­thod of work and the arehivat theory. By Anna-Brita Lövgren

In March 1979, the government commissioned the organization board of the county administrations (LON) to revise the arehivat regulations conceming the county administrations. The task was to be carried out in cooperation with the National Archives (RA). Because of this the LÖGA project was organized in six working groups headed by a committee of six. In this project people from LON, RA, the regional archives and the county administrations work ed tagether. Owing to the dimensions and the camplexity of the county administrations it was necessary to have many persons involved.

On the 1st of Jul y, 1971 the who le county administration system was reorganized and soon afterwards new instructions were issued by RA. In 1979, however, those regulations had partly become out-of-date because of later reorganizations, the introduction of new ADP systems and changes of other kinds. So the task of the LÖGA project was to adjust the regulations, to coordinate and to simplify them in order to facilitate their use in the county administrations and to bring about weeding of more arehivat material. According to given instructions the working groups made inventories of all the documents that had accumulat­ed within the county administrations since July, 1971. On the basis of these in ventories disposition schedules (the plural form is used here because there are many records generating offices within a county administration) were suggested, classification schemes revised and new weeding decisions warked out. The suggestions were circulated for comment and then issued by RA. The new regulations came inta force on the 1st of January, 1982.

Concerning these new regulations the following should be pointed out. This was the first time that disposition schedules had been warked out for these authorities. Because the county admi­nistrations do not work as uniformly as do most other state agencies there is a problem in using such schedules since, when

61

applied to a specific county administration, they will probably prove to be inapplicable in some respects. In spite of this the schedules will be a great help. The revision of the classification scheme is an innovation because it has made it possible to use the revised scheme together with the earlier version without having to break the flow of archival material. Another innovation is the chronological index of all the weeding decisions that affect the county administrations, the so-called "gallringsindex". This in­dex is necessary as the decisions are of different origin and as there have been difficulties in getting a survey of them. In the index every single decision has a special number. The number indicates that a particular sort of documents is to be weeded and it refers to the index where the decision itself is to be found. The LÖGA project also dealt with documents originating from pro­jeers and other groups in which the county administrations may cooperate with other agencies and organizations. There is a need for instructions in this field. Finally the new regulations stress the importance of the work carried out by those responsible for the daily care of archival documents until these have been delivered to the repository.

62