3. Patientens tillstånd

Allmän läkarundersökning och hälsokontroll

En vanlig hälsokontroll kan du göra på hälsocentralen. Du kommer till läkaren och berättar om dina problem. Därefter tas ofta blodprover för att se om du har några förhöjda värden av något.

Om du är sjukEn vanlig läkarundersökning går till på det vis att du ringer din hälsocentral och bokar in ett läkarbesök. När du kommer till hälsocentralen får du träffa din läkare som börjar med att ställa frågor om varför du sökt vård. Du får då berätta om dina problem. Därefter görs en läkarundersökning beroende på vad det är för problem du har.Vissa sjukdomar kan läkaren diagnostisera utan att behöva utföra många undersökningar. Det kan exempelvis vara om du har en förkylning eller influensa.Vid en hälsokontroll tas olika blodprover för att kunna se dina värden. Hjärtat och lungorna undersöks. På vissa mottagningar får du även som kvinna en undersökning av brösten och som man ytterligare blodprover som ser om du har en förhöjd risk för prostatacancer.Att lämna blodprov är vanligt vid en läkarundersökning. Det gör du för att läkaren lättare och snabbare ska kunna hitta vad det är för fel på dig. Blodet i kroppen är som en karta över hur vi mår.

Blodprov – avslöjar hur vi mår

När vi blir sjuka är blodet ofta till stor hjälp för att hitta orsaken till varför vi mår som vi mår. Det görs genom att du lämnar ett blodprov. Blodprovet tas oftast i fingret eller i armvecket.

Läkaren frågar frågor om ditt hälsotillstånd och dina symptom. Vanliga frågor är:

Hurdana besvär har du?

Hur länge har du haft besvär?

Finns det något som förvärrar eller lindrar dina besvär?

Vad tror du att är orsaken till besvären?

Har du allergier? Berätta om dina läkemedelsallergier eller andra allergier.

Röker du, dricker du alkohol, hur äter du och hur motionerar du?

Har du svårt att hålla balansen eller har du ramlat under de senaste sex månaderna?

Har du för närvarande inflammationer?

Använder du hjälpmedel?

Är du gravid, tror du att du är gravid eller ammar du?

När läkaren bedömer hälsotillstånd är det några vanliga saker som kontrolleras. Nedan beskrivs några av dem.

Blodtryck

Blodtrycket är trycket inuti dina blodkärl. Med en normal mängd blod, friskt hjärta och friska elastiska blodkärl får du ett normalt blodtryck.Lågt blodtryck kan ge yrsel, särskilt just när man ställer sig upp. Detta är vanligen ofarligt och kan bero på vätske- eller saltbrist.Lindrig eller måttlig förhöjning av blodtrycket ger sällan tydliga symtom (lättare huvudvärk förekommer ibland). Riktigt högt tryck kan ge svår huvudvärk, trötthet och illamående. Högt blodtryck beror på ökad mängd

vätska och salt i blodet eller på att blodkärlens väggar är förtjockade och hårda.Eftersom högt blodtryck sällan märks kan man gå länge med det utan att veta något. Högt blodtryck blir vanligare med åldern.

Alltför högt blodtryck medför ökad risk för hjärtsjukdom och slaganfall. Högt blodtryck behandlas ofta med medicin. Men du kan även sänka trycket med ändrad livsstil. Högt blodtryck kallas på läkarspråk för hypertoni,

 Hur mäts blodtrycket?

Blodtrycket mäts vanligen genom att pumpa upp en manschett runt överarmen. Man mäter sedan vilket tryck i manschetten som hindrar blodet från att passera ut

i armen. Det motsvarar trycket inne i blodkärlen.

Blodtrycket anges med två siffror, exempelvis 120/80. Första siffran är övertrycket (då hjärtat drar ihop sig, ”systoliskt”

tryck). Det är det högsta trycket i blodkärlen. Andra siffran är undertrycket (då hjärtat slappnar av mellan slag,

”diastoliskt” tryck). Det är det lägsta trycket i kärlen.Ett utmärkt friskt blodtryck är max 120/80. Det brukar unga, friska och smala personer ha.De flesta i västvärlden har dock högre blodtryck. Det är vanligt hos medelålders och äldre personer, särskilt vid viktproblem.

Över 140/90, mätt vid minst tre olika tillfällen, räknas som förhöjt blodtryck. Att tillfälligt ha något högre (vid stress exempelvis) är inte farligt.Eftersom blodtrycket varierar något från dag till dag rekommenderas flera kontroller innan högt blodtryck konstateras.

Temperatur

Feber

Feber eller pyrexi (latin: febris eller pyrexia) är ett tillstånd då kroppstemperaturen, som i vanliga fall ligger mellan 36,5 °C och 37,5 °C, är mer än 37,5°.[1] Som feber hos vuxna räknas en morgontemperatur över 37,5 grader eller en kvällstemperatur över 37,7 grader.[2] 

Feber är en viktig del av kroppens försvar mot infektioner. Många spädbarn och barn utvecklar hög feber vid mindre virussjukdomar. Medan feber signaler till oss att en strid kan vara på gång i kroppen, hjälper febern till att vinna denna kampen.

De flesta bakterier och virus som orsakar infektioner hos människor trivs bäst vid 37.2 ° C

Feber orsakas vanligen av olika typer av infektioner, exempelvis virusinfektioner. Feber utan känd eller uppenbar orsak (oklar feber) bör utredas av en läkare eftersom det kan bero på en allvarlig sjukdom; hos vuxna beror oklar feber ofta på autoimmuna sjukdomar, medan det hos barn oftast beror på en oupptäckt infektionssjukdom.[7]

Feber kan, i synnerhet hos barn, även orsakas av överhettning samt fysisk aktivitet — därför bör tempen tas först efter 30 minuters vila[8].

Normal kroppstemperatur kan förändras under dagens lopp. Den är normalt högst på kvällen. andra faktorer som kan påverka kroppstemperaturen är; Kroppstemperaturen varierar med en kvinnas menstruationscykel. Ofta kan hennes

temperatur variera med 1 grad eller mer genom menstruationscykeln. Fysisk aktivitet, starka känslor, mat, varma kläder, mediciner, hög rumstemperatur och

hög luftfuktighet kan alla öka kroppstemperaturen.

För att mäta kroppstemperaturen kan en febertermometer användas. Temperaturen mäts vanligen rektalt (i ändtarmen), oralt (i munhålan) eller axillärt (i armhålan). Det finns även örontermometrar, som mäter temperaturen i örat genom att mäta värmestrålning.

När ska sjukvården kontaktas vid feber?Om barn under tre månader har feber, är slött eller inte vill dricka ska sjukvården alltid kontaktas. Om barnet får feberkramper ska man första gången det händer ta barnet till vårdcentral eller sjukhus.[8]

Har man haft feber i mer än 4-5 dagar ska sjukvården kontaktas. Även om febern försvinner efter några dagar men sedan kommer tillbaka bör vårdcentraleneller sjukvårdsupplysningen kontaktas. Känner man sig svårt medtagen, får feberfrossa eller har svårt att få i sig vätska ska vård omedelbart sökas.

Vanliga orsakerNästan alla infektioner kan orsaka feber. några vanliga infektioner. Luftvägsinfektioner såsom förkylning eller influensa-liknande sjukdom, halsont,

öroninflammation, bihåleinflammation, infektiös mononukleos, och bronkit Urinvägsinfektioner Viral gastroenterit och bakteriell gastroenterit Mer allvarliga infektioner såsom lunginflammation, ben infektioner (osteomyelit),

blindtarmsinflammation, tuberkulos, hudinfektioner eller cellulit, och hjärnhinneinflammation

HemvårdEn enkel förkylning eller annan virusinfektion orsakar ibland en hög feber, från 102 till 104 ° F, (38,9 till 40 ° C). detta brukar inte betyda att du eller ditt barn har ett allvarligt problem. Vissa allvarliga infektioner kan orsaka ingen feber eller t.om. en mycket låg kroppstemperatur, särskilt hos spädbarn.Om febern är mild och man inte har några andra problem, behöver du inte behandla annat än att dricka vätska och vila.Sjukdomen är troligen inte allvarligt om ditt barn: är aktiv och leker. Äter och dricker Är alert och ler mot dig

Har en normal hud färgVidta åtgärder för att sänka feber om du eller ditt barn lider av febern, har kräkningar, uttorkade slemhinnor, eller sömnproblem. Kom ihåg, målet är att sänka, inte helt eliminera, febern.När du försöker sänka en feber: Blanda inte ihop med någon som har frossa. Avlägsna överskott av kläder eller filtar. rummet ska vara behagligt, inte för varmt eller

kallt. prova ett lager av lätta kläder, och en lätt filt för att sova. Om rummet är varm eller täppt kan en fläkt hjälp.

En ljummen dusch eller bad svamp kan hjälpa till att kyla någon med feber. Detta är särskilt effektivt efter det att läkemedlet ges - annars kan temperaturen studsa tillbaka upp.

Använd inte kalla bad, is, eller gnugga med alkohol. dessa kyler huden, men gör ofta situationen värre genom att orsaka frossa, vilket höjer kroppstemperaturen.

Här är några riktlinjer för att ta läkemedel för att sänka feber: Paracetamol (Tylenol) och ibuprofen (Alvedon, Motrin) bidrar till att minska febern hos

barn och vuxna. Ibland kan läkare råder dig att använda båda typerna av läkemedel. Tar paracetamol var 4 - 6 timmar. det fungerar genom att vrida ned hjärnans termostat. Ta ibuprofen var 6 - 8 timmar. Använd inte ibuprofen hos barn yngre än 6 månader

gammal. Aspirin är mycket effektiv för behandling av feber hos vuxna. ge inte aspirin till ett barn om

inte ditt barns läkare ordinerat. Ta reda på hur mycket du eller ditt barn väger, och sedan kontrollera alltid anvisningarna

på förpackningen. Hos barn under 3 månaders ålder, kontakta din läkare innan du ger läkemedel.Äta och dricka med feber. Alla, särskilt barn, bör dricka mycket vätska. vatten eller soppa är bra val. Ge inte alltför mycket frukt eller äppeljuice och undvika sportdrycker hos yngre barn.

Ring din vårdgivare om Barnet är yngre än 3 månader och har en rektal temperatur på 100,4 ° F (38 ° C) eller

högre är 3 -12 månader gammal och har en feber på 102,2 ° F (39 ° C) eller högre är under ålder 2 år och har feber som varar längre än 24 - 48 timmar är äldre och har feber längre än 48 - 72 timmar Har feber över 105 ° F (40,5 ° C), såvida det inte kommer ner lätt med behandling och

den person som är bekväm Har andra symptom som tyder på en sjukdom kan behöva behandlas, till exempel ont i

halsen, öronvärk, hosta eller Har haft feber som kommer och går upp till en vecka eller mer, även om de inte är mycket

höga Har en allvarlig medicinsk sjukdom, till exempel problem med hjärtat, sicklecellanemi,

diabetes eller cystisk fibros Nyligen haft en immunisering Har en ny utslag eller blåmärken förekommer Har smärta vid urinering Har problem med immunförsvaret (kronisk steroidbehandling, efter en benmärgs-eller

organtransplantation.

HIV-positiva eller de som behandlas för cancer) Du fått feber och har nyligen rest till ett land i tredje världenRing 112 om du eller ditt barn har feber och: Gråter och kan inte lugnat ner sig (barn) Kan inte väckas lätt eller alls Verkar förvirrad Kan inte gå Har svårt att andas, även sedan deras näsa rensas Har blå läppar, tunga eller spik Har en mycket svår huvudvärk Har en stel nacke Vägrar att flytta en arm eller ben (barn) Har ett anfallRing din läkare omedelbart om du är vuxen och du: Har feber över 105 ° F (40,5 ° C), såvida det inte kommer ner lätt med behandling och du

är bekväm med det Har feber som är eller håller på att gå över 103 ° F Har feber längre än 48 - 72 timmar Har haft feber kommer och går upp till en vecka eller mer, även om de inte är mycket

höga Har en allvarlig medicinsk sjukdom, till exempel problem med hjärtat, sicklecellanemi,

diabetes, cystisk fibros KOL, eller andra kroniska lungproblem Har ett nytt utslag eller blåmärken förekommer Har smärta vid urinering Har problem med immunförsvaret (kronisk steroidbehandling, efter en benmärgs-eller

organtransplantation, mjälte har tidigare tagits bort, HIV-positiva, behandlades för cancer) Har nyligen rest till tredje världen

Vad som väntar hos din vårdgivareDin läkare kommer att utföra en fysisk undersökning, som kan omfatta en detaljerad undersökning av hud, ögon, öron, näsa, hals, nacke, bröst och buk för att leta efter orsaken till feber.Behandlingen beror på tid och orsaken till feber, och på andra åtföljande symptom.Följande diagnostiska tester kan utföras: Undersökningarna av blod, till exempel en CBC eller blod differential Urinanalys Röntgenbild av bröstet

Puls

Puls[För andra betydelser, se Puls (olika betydelser).

Pulsmätning vid arteria radialis.

Puls är hur hjärtats slag per minut visar sig i artärerna som dunkande blodvågor. Pulsen mäts om en personsvimmar, vid misstanke om hjärt-kärlsjukdom, samt vid hälsokontroller. En vuxen persons pulshastighet i vila brukar ligga mellan 60 och 80 slag per minut, men barn kan ha mycket snabbare hastighet. Pulsen ska också vara jämn och rytmisk, och normalt stark.

Pulsen tas oftast genom att man med pek- och långfingrarna trycker mot en blodåder vid handleden eller halsen, och räknar antalet dunkningar i en minut. När man tar pulsen bedöms också rytmens regelbundenhet och kraft. Pulshastigheten mäts för att uppskatta hjärtats pumpförmåga, antingen i vila eller under ansträngning. Pulshastigheten varierar normalt sett mycket beroende på graden av både fysisk och psykisk ansträngning, och beroende på personens ålder, men kan också påvisa hjärtproblem som kräver sjukhusvård. Pulsens regelbundenhet visar om man lider av arytmier eller har extraslag. Pulsens kraft visar på pulstrycket.

Det finns pulsmätare av olika slag. En vanlig variant av pulsmätare är pulsklockor som kan fästas på handleden för en digital övervakning av puls. Vid konditionsträning används vanligen en pulsklocka med trådlös förbindelse till ett pulsband som är fäst runt bröstet.

Vid arytmier och kärlpåverkan är pulsmätningen otillförlitlig för att bedöma hjärtats status. Hjärtats pumpförmåga måste då avgöras med stetoskop eller EKG.[1]

Innehåll  [dölj] 

1 Vad som avgör pulsen 2 Hur pulsen mäts 3 Pulsens hastighet

o 3.1 Onormal pulshastighet 4 Pulsens regelbundenhet 5 Pulsslagens kvalitet 6 Pulstryck 7 Pulsträning 8 Puls hos däggdjur i allmänhet 9 Se även 10 Externa länkar 11 Källor

Vad som avgör pulsen[redigera | redigera wikitext]Hjärtslagen skapas av pacemakerceller, som är specialiserade hjärtmuskelceller som depolariseras spontant på grund av att de läcker in positiva natrium- ochkaliumjoner. Denna spontana depolarisering sker med jämna intervall på ungefär 80-100 genererade pulsar per minut. Hjärtslagen påverkas av parasympatiskaeller sympatiska nervsystemet, beroende på

om kroppen eller psyket är i vila eller under ansträngning. Eftersom hjärtat pumpar ut blodet med dess hjärtslag i vågor, kan dessa blodvågor kännas i blodådrorna. Hur blodvågorna känns i en blodåder är personens puls.

Eftersom pulsen mäts på andra ställen på kroppen än hjärtat, kan pulsen påverkas av statusen på blodkärlen samt av blodtryck. Pulsen är därför inte exakt samma sak som hjärtslagen, även om det vanligen är en god uppskattning av detta.

Pulsen kan påverkas av faktorer som inte nödvändigtvis är kliniskt betydelsefullt. Pulsen ökar av nikotin och koffein.[2] Alkohol ökar också pulsen,[3] liksom alla andra centralstimulerande droger samt stresshormoner.

Hur pulsen mäts[redigera | redigera wikitext]

Halspulsåderns placering.

Pulsen kan mätas överallt på kroppen där den känns, med minst två fingrar, dock inte tumme eller lillfinger eftersom pulsen där ofta är tydlig och kan misstas för pulsen i kroppsdelen som undersöks. Vanligast är att pulsen mäts under en minut, med stoppur eller klocka med sekundvisare. Innan mätningen bör patienten vila i minst fem minuter, för att få fram vilopulsen, och bör ha undvikit nikotin, koffein och annat som kan påverka hjärtslagen i 30 minuter. Om det är ett akut läge tas dock pulsen omedelbart.[2]

Vanligast är att mäta pulsen vid handleden precis under tummen, vid den så kallade arteria radialis. Vid lågt blodtryckkan emellertid pulsen vara svår att känna där. Ofta kan då pulsen kännas på insidan av armvecket, vid arteria brachialis. Pulsen kan också tas i ljumsken eller vristen, men vid dålig blodcirkulation eller lågt blodtryck kan även detta vara omöjligt.[2]

Pulsen brukar också känns extra tydligt vid halspulsådern på båda sidor om struphuvudet, men över sköldkörteln. Alltför långvarig, hård, eller ofta förekommande pulsmätning där kan dock minska blodflödet till hjärnan, och därför påverka hjärtat. Av samma orsak ska man inte mäta pulsen på båda halspulsådrorna samtidigt, utan endast en sida i taget.

För att testa cirkulationen kan pulsen tas både i handleden och halsen för att notera tidsskillnaden mellan slagen.[4]

Trycket på ådern måste vara lagom lätt. Vid alltför hårt tryck försvinner pulsen.[5]

Vid pulsmätning brukar också andra tillstånd kontrolleras, såsom färg på händerna (rodnande händer, bleka, marmorerade, cyanos), eventuell kallsvett, och temperaturen på händerna (kalla eller varma).

Pulsens hastighet[redigera | redigera wikitext]Huvudartikel: Hjärtfrekvens

Pulsens hastighet kan uppskattas i vila eller vid ansträngning. Pulsen visar dels på hjärtats pumpförmåga, dels kan den påverkas av fysisk och psykisk ansträngning, samt av t.ex. nikotin, koffein och vissa läkemedel som påverkar autonoma nervsystemet. Pulsen blir snabbare om personen är rädd eller stressad, till exempel vid misstanke om allvarlig sjukdom som föranleder pulsmätningen ifråga.

Vilopuls är pulsen när man vaknar eller när man har vilat under en längre tid. Vid långvarig konditionsträning sänks vilopulsen, och vid utebliven träning så ökar den. En vuxen människa brukar ha en vilopuls på 70-80 slag per minut, men vid stress kan den vara högre. Nyfödda kan ha en puls på 160, och barn under tio år kan ha en puls på 140 utan att det är onormalt, men ligger vilopulsen i övre normalområdet utan känd orsak kan det behöva utredas av sjukvården.[6] Kvinnors vilopuls är ofta något högre än mäns.[7]

Arbetspuls är den puls man har vid vardaglig kroppsansträngning. Den ligger någonstans emellan vilopuls och maxpuls, vanligen mellan 60 och 100 slag per minut.

Onormal pulshastighet[redigera | redigera wikitext]

Normalvärdena för en vuxen människas vilopuls är 55-80 slag per minut, för barn upp till 10 år 80-120 slag per minut, och för nyfödda 100-150 slag per minut.[8]Om vilopulsen för en vuxen person överstiger 80 är pulsen hög och kan behöva utredas.

Gränsvärdena för hjärtrusning - takykardi - ligger dock på en vilopuls på över 100 slag per minut. Onormalt långsam puls kallas bradykardi. Båda tillstånden bör undersökas av läkare.

Hos en vuxen person räknas en vilopuls på över 100 slag per minut som takykardi, och under 50 som bradykardi.[1] Båda tillstånden kan ge yrsel och svimningar.[9] Om takykardi eller bradykardi uppkommer med andra symtom än pulshastigheten i sig, bör personen uppsöka sjukhus.

Pulsens regelbundenhet[redigera | redigera wikitext]

Regelbundenheten i pulsens rytm är viktigt att studera vid pulsmätning. Här ett EKG

med hjärtflimmer som yttrar sig i snabba hjärtslag som slår i otakt. Pulsstyrkan är däremot jämn.

EKG som visar hjärtslagen hos en ung, frisk man. En hastig blick ger att pulsen är mycket jämn,

men studeras kurvorna noggrannare så kan man se vissa avvikelser mellan hjärtslagen. Detta är

normalt och kallas heart rate variability.

EKG med ett exempel på pulsen hos en person med ventrikelflimmer, som vid sidan av de hastiga

slagen yttrar sig i ojämna slag både i tryck, längd och takt.

Huvudartikel: Heart rate variability, Arytmi

En normal puls varierar lite grand ifråga om intervallet mellan två slag (takten), pulsslaget utdragenhet (längd) och i fråga om tryck (slagstyrka). Detta kallas heart rate variability.[10] Det är också vanligt och sällan farligt med ett enstaka extraslag av hjärtat, vilket kan visa sig vid pulsmätning genom att ett slag hoppar över. Nästa pulsvåg kan då vara extra stark. Om detta sker vid ansträngning kan personen behöva kontakta vårdcentralen. Om pulsen däremot är uppenbart oregelbunden under flera slag - inte slår i jämn takt - kan det tyda på hjärtsvikt, förmaksflimmer, eller någon annan hjärtsjukdom. Om hjärtat slår oregelbundet, i synnerhet i vila, samtidigt som personen är andfådd eller trött, bör personen omedelbart uppsöka sjukvård.[6]

Extraslag kan också uppträda som pulsus bigeminus, vilket betyder att två pulsslag kommer tätt inpå varandra och följs av ett uppehåll. Också detta kan vara ofarligt, men det kan även vara ett sjukdomstecken. Om pulsen förändras vid in- och utandning kallas det sinusarytmi, vilket både kan uppkomma hos friska personer och vara ett sjukdomstecken.[11] Hos barn och ungdomar är det vanligt att pulshastigheten ökar litet vid inandning, och minskar lite vid utandning, men skillnaden brukar minska med stigande ålder.[12]

Andning[redigera | redigera wikitext]Se även: Respiration

Lungor och strupe

Andning syftar till den process där högre organismer inhämtar syrgas (O2) och avger koldioxid (CO2) till omvärldensluft eller vatten, vilket sker med hjälp av ett speciellt andningsorgan (lungorna). Utan lungor skulle endast kroppens allra mest ytliga celler kunna försörjas med syrgas och avge koldioxid. För att uppnå detta genomgår andningen följande fyra faser: Ventilation (in och utflöde av luft), gasutbyte (diffusion av syrgas och koldioxid

mellan blod ochalveoler) även kallad extern respiration, transport av syrgas och koldioxid till och från cellerna även kallad intern respiration samt reglering av ventilationen. Lungans maximala yta motsvarar ungefär 400m²[källa behövs].

Innehåll  [dölj] 

1Ventilation 2Extern respiration 3Intern respiration 4Typer av andningsorgan 5Se även

Ventilation[redigera | redigera wikitext]

Andning är en komplex procedur som involverar många olika vävnadstyper av strukturer i bröstkorgen. När en inandning påbörjas kontraherar diafragman och intercostalmuskulatur, vilket i sin tur utvidgar lungorna och lungsäcken (pleura). Det leder i sin tur till ett undertryck (i förhållande till atmosfärstryck) i utrymmet mellan lungsäcken och lungan samt i lungornas alveoler.

Undertrycket skapar ett sug av luft in till lungorna, vilket medför att alveolerna fylls med luft spontant. Vid en utandning slappnar diafragman och andra muskler av, vilket på grund av lungornas elastiska uppbyggnad gör att lungan dras ihop. Då trycket ökar inne i alveolen kommer luft flöda ut mot munhålan. Den positiva tryckskillnaden mellan alveol och munhåla driver luftflödet vid utandning. Därför kan man också säga att inandningen är en aktiv process, medan utandningen i vila är passiv. Vid forcerad utandning används mm. intercostales interni, m. rectus abdominis, m. obliquus externus abdominis, m. obliquus internus abdominissamt m. transversus abdominis.

Vid konstgjord andning med mun-mot-mun-metoden eller respirator används istället övertrycksandning, då ett övertryck applicerat på luftvägarna trycker ner luft i lungorna som därmed utvidgas.

Dynamiken i bröstkorgen ges av cartilagines costales. Under åldringsprocessen förbenas denna broskstruktur varför äldre människor mer få förlita sig tillbukandningen.

Extern respiration[redigera | redigera wikitext]

Gasutbytet sker i alveolerna och är även den enda spontana process som förlitar sig på termodynamikens tre huvudsatser. Gasutbytet är möjligt för att syrgas och koldioxid utövar olika partiella tryck i alveolen och i kapillären. Denna skillnad jämnas ut och därför sker utbytet kontinuerligt. För syrgas gäller att partialtrycket är högre än i kapillären så att syrgas diffunderar till blodet som syresätts. Koldioxid har däremot enbart lite högre partiellt tryck i kapillären jämfört med lungan. Koldioxid diffunderar därför ut i alveolen från blodet. Att partialtrycket endast skiljer sig lite för koldioxid, medan en hög skillnad krävs för syrgas har att göra med gasernas löslighet. Eftersom koldioxid löser sig i blodet mycket bättre än syrgas krävs det olika partiella tryck. Detta enligt Boyles lag. Gasutbytet regleras då syrgasens partiella tryck sjunker i en del av bronkioler, till exempel på grund av slem, genom att de omgivande arteriolerna kontraherar och minskar blodflödet så att det omdirigeras till andra med högre syrgashalt. Då koldioxid ökar svarar istället bronkioler som är omgivna av glatt muskulatur genom att vidgas så att överskottet kan passera ut till atmosfären.

Intern respiration[redigera | redigera wikitext]Huvudartikel: Respiration

Då blodet syresatts i lungorna transporteras det via hjärtat och systemkretsloppet till övriga organ. Organ i behov av syre är omgivna av kapillärer och här sker det motsatta

som händer vid extern respiration. Principerna är dock desamma. Syrgas kommer med artärer och har ett högt partiellt tryck till celler med lågt partiellt tryck för syrgas. Transporten av syrgas sker därför in i cellen. Koldioxidtrycket däremot är högre i cellen än i blodet och transporteras ut ur cellen.

AndningenNormalt andas man genom näsan. Vid inandningen lyfts revbenen och mellangärdet sänks. Brösthålans volym ökar. Det gör att trycket inuti lungsäckarna sjunker och lungorna utvidgas. Luft sugs in i lungorna och når så småningom lungblåsorna.

När man andas ut slappnar de muskler av som utvidgat brösthålan. På grund av att lungvävnaden är töjbar pressas luften passivt ut ur lungorna. Vid varje andetag strömmar ungefär en halv liter luft in i lungorna och lika mycket ut ur dem. När man vilar andas man ungefär tolv gånger varje minut.

Om man anstränger sig andas man även genom munnen. Fler muskler kopplas in så att bröstkorgens volym ökar ännu mer vid inandningen. Vid utandningen hjälper även bukväggens muskler och mellangärdet till att pressa ut luften ur lungorna. Vid ansträngning andas man oftare än vid vila, och man drar in mer luft vid varje andetag. Andningen kan öka till över 100 liter per minut.

In- och utandningen styrs av signaler som kommer från andningscentrum i förlängda märgen. Olika reflexer reglerar också andningen. Om innehållet av koldioxid i blodet ökar, andas man mer för att vädra ut koldioxiden. På så sätt anpassas andningen automatiskt till kroppens behov. Man kan även påverka andningen med viljan och det sker från storhjärnans bark.

1. Vid inandningen lyfts revbenen och mellangärdet sänks. Brösthålans volym ökar. Det gör att trycket inuti lungsäckarna sjunker och lungorna utvidgas. Luft sugs in i lungorna och når så småningom lungblåsorna. 

2. När man andas ut slappnar de muskler av som utvidgat brösthålan. På grund av att lungvävnaden är töjbar pressas luften passivt ut ur lungorna.

AndnödDefinitionAndningssvårigheter innebär en känsla av att det är svårt eller obehagligt att andas eller en känsla av att inte få tillräckligt med luft.Se även: andningssvårigheter - första hjälpen.Alternativa namnAndfåddhet, andnöd, andningssvårigheter, dysapnéövervägandenVissa personer kan känna sig andfådda efter endast lätt träning (till exempel av att gå i trappor), även om de inte har en specifik sjukdom. Andra kan ha en avancerad lungsjukdom men blir aldrig andfådda.Väsande andning är en form av andningssvårigheter.Se också: Apné Lungsjukdomar Snabb andning

Vanliga orsakerAndnöd har många olika orsaker. En blockering av luftvägarna i näsa, mun eller svalg kan leda till andningssvårigheter. Hjärtsjukdom kan orsaka andfåddhet om ditt hjärta inte kan pumpa tillräckligt med blod för

att leverera syre till kroppen. Om din hjärna, muskler, eller andra organ inte får tillräckligt med syre, kan en känsla av andnöd förekomma.

Ibland kan känslomässig stress, såsom oro, leda till andningssvårigheter.Följande problem kan orsaka andningssvårigheter:Problem med lungorna. Lunginflammation (svår) Bronkiolit Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), astma och andra kroniska lungproblem Blodpropp i artärerna i lungorna (lungemboli) Pulmonell hypertensionProblem med luftvägarna som leder till lungorna. Kvävning om något fastnat i luftvägarna Kors EpiglottitProblem med hjärtat. Hjärtinfarkt eller kärlkramp Hjärtsvikt Rubbningar i hjärtrytmen (arytmi) Barn som föds med hjärtfel (medfött hjärtfel)

Andra problem. Snabb uppstigning till hög höjd, där det är mindre syre i luften En stor mängd damm i miljön Allergier (t.ex. mot mögel eller pollen) Brist på motion Fetma Kompression av bröstkorgen Panikattacker Diafragmabråck (Hiatial bråck)

HemvårdI vissa fall kan en liten grad av andningssvårigheter vara normalt. Svår nästäppa är ett exempel. Ansträngande motion, särskilt när du inte motionerar regelbundet, är ett annat exempel.Om andningssvårigheter uppkommer för första gången eller blir värre, kan detta innebära ett allvarligt problem. Även om många orsaker är harmlösa och lätt kan rättas till, kräver varje svårighet att andas att du kontaktar din vårdgivare.Om din läkare har behandlat dig för ett långsiktigt problem med dina lungor eller hjärta, följ din vårdgivares anvisningar för att avhjälpa det problemet. (Se: astma, KOL, hjärtsvikt)Ring din vårdgivare omGå till akuten eller ringa det lokala nödnumret (t.ex. 112) om: Andningssvårigheter uppstår plötsligt eller allvarligt stör din andning Någon slutar helt att andasUppsök vård om andningssvårigheterna börjar plötsligt eller är allvarlig, eller om något av följande inträffar relaterat till andningssvårigheter: Obehag i bröstet, smärta eller tryck Andnöd efter bara lätt ansträngning eller i vila Andnöd som väcker dig på natten Väsande andning Andningssvårigheter efter intag av främmande föremål (inhalerat eller oralt) Trånghetskänsla i halsen eller en skällande hosta Utveckling av feber eller betydande hosta

Vad som väntar hos din vårdgivareDin vårdgivare kommer att ta en detaljerad anamnes och utföra en fysisk undersökning.Fysisk undersökning kommer att omfatta en grundlig kontroll av dina lungor, hjärta och övre luftvägspassager.Tester som kan utföras är följande: Blodprover (kan omfatta arteriella blodgaser) Mätningen av blodets syremättnad (pulsoximetri) EKG Röntgenbild av bröstet Lungfunktionstester Datortomografi av bröstkorgen Ekokardiogram

I svåra fall av andningssvårigheter, kan inläggning på sjukhus behövas. Många olika mediciner kan användas för att behandla orsaken till andningssvårigheter.Om ditt blods syrehalt är mycket låg, kan du behöva få syrgas. Höga doser av extra syrgas kan vara farligt för vissa patienter, dock. Syrgas är inte nödvändig vid alla fall av andnöd.

Hjärt- och kärlsystemet[redigera | redigera wikitext]

(Omdirigerad från Blodomlopp)

Människans blodcirkulationssystem, röd är artärer, blå är vener

Kardiovaskulära systemet, hjärt- och kärlsystemet eller blodcirkulationssystemet, är det organsystem som transporterar ämnen mellan cellerna och som även hjälper till att reglera pH och kroppstemperatur. Organsystemet består av hjärta och blodkärl, och sjukdomarna som drabbar systemet brukar benämnas hjärt- och kärlsjukdomar.

Hjärt- och kärlsystemet består av olika funktioner och processer som ständigt pågår i organen under vilket de samverkar med varandra och med andra fysiologiska system. Hjärtats funktioner utgörs av funktioner i förmak ochhjärtkammare, samt av sammandragning av hjärtmuskeln. Kärlens funktioner utgörs av kärlnybildning (angiogenes),vasodilation, vasokonstriktion, baroreflexer, renin-angiotensinsystemet, och kallikrein-kininsystem. Dessa mekanismer bildar förutsättningarna för blodcirkulationen i blodådrorna, i organ och i vävnader, som ytterst sett är syftet med systemet ifråga.

Funktionen i hjärt- och kärlsystemet ger sig till känna genom hjärtfrekvens, puls, blodtryck, tryck i förmak och hjärtkammare, hjärtvolym, hjärtminutvolym, blodvolym, hjärttoner, och kärlmotstånd.

Blodcirkulationen sker för att cirkulera livsnödvändiga ämnen till alla kroppsdelar, såsom syre, hormoner, ochnäringsämnen. Blodcirkulationen förutsätter därför flera barriärer, som skiljer blodet från eventuella sekret och substanser i organen och vävnaderna vilka inte ska vara blodfyllda. Till sådana barriärer hör blod-vattenbarriären i ögat, blod-hjärnbarriären som avskiljer blod från den extracellulära vätskan i centrala nervsystemet, blod-luftbarriären i lungblåsorna där luftutbyte sker, med mera. Blodcirkulationen sker också för att avlägsna restprodukter och överflödiga ämnen, varför systemet också innefattar njurfunktionen, där den glomerulära filtrationsbarriären ser till så att njurarna inte filtrerar plasmaproteiner.

Innehåll  [dölj] 

1 Olika typer av cirkulationssystem 2 Människans cirkulationssystem

o 2.1 Blodomloppet o 2.2 Blodet o 2.3 Hjärtat o 2.4 Blodkärlen

3 Kardiovaskulära sjukdomar 4 Se även 5 Källor

Olika typer av cirkulationssystem[redigera | redigera wikitext]Människan har ett komplext cirkulationssystem med dubbla parallellkopplade kretslopp och hemoglobin som binder syre i blodet. Andra djur har cirkulationssystem som inte är lika effektiva, fiskar har till exempel ett enda kretslopp där syrerikt och syrefattigt blod blandas, vilket leder till mindre effektivtgasutbyte. Stora kretsloppet är blodets väg från hjärtats vänstra kammare via aorta till kroppens alla celler och åter till hjärtats högra förmak.

Människans cirkulationssystem[redigera | redigera wikitext]Blodomloppet[redigera | redigera wikitext]

Syrefattigt blod samlas i två större vener; den undre och övre hålvenen (vena cava inferior et. superior) som båda tömmer sig i det högra förmaket (atrium dexter) i hjärtat. Från höger förmak passerar blodet höger segelklaff och når höger kammare och från höger kammare pumpas blodet ut i det lilla kretsloppet/lungkretsloppet där blodet syresätts i lungornas alveoler. Från lungorna når blodet vänster förmak (atrium sinister) och genom vänster segelklaff till den vänstra kammaren. Härifrån pumpas det syrerika blodet ut i det stora kretsloppet/systemkretsloppet via aorta där det syresätter kroppens organ ochvävnader. Den vänstra hjärthalvan har en tjockare muskelvägg för att kunna pumpa blodet vid ett högre tryck.

Intravasalt är en medicinsk term för en företeelse som befinner sig i blodomloppet.

Blodet[redigera | redigera wikitext]Huvudartikel: Blod

I blodet finns det röda blodkroppar (erytrocyter) som transporterar syre och koldioxid. Frisättningen av syre från de röda blodkropparnas hemoglobin är reglerad, något som beror på hemoglobinets egenskaper. Frisättningen ökar vid lågt pH, hög temperatur och hög koldioxidhalt, något som är karaktäristiskt för vävnad med hög metabolism. Hemoglobinet i erytrocyterna binder även CO2 som transporteras till lungan där gasutbyte sker genom diffusion (över cellmembranen) ochkonvektion (genom andning).

I blodet finns även vita blodkroppar (leukocyter) som är en viktig del i kroppens immunförsvar. Det finns även blodplättar (trombocyter) som har en koagulerandeeffekt och som motverkar förblödning.

Hjärtat[redigera | redigera wikitext]Huvudartikel: Hjärta

Hjärtat fungerar som en pump som genom muskelkontraktionen pressar runt blodet i kroppen. Nervsignaler skickas som en aktionspotential med jämna mellanrum från Sinusknutan, vilken fortplantar sig genom hjärtmuskeln och vidare till AV-knutan där den fördröjs cirka 0,1 sekunder. Därifrån leds den via hiska bunten (som är en hop purkinjefibrer) delas upp i två skänklar. Den ena fortsätter upp i den högra kammarväggen och den andra förbi apex upp i den vänstra kammarväggen och delar sig där i ytterligare två skänklar. Detta skapar alltså en retledningssystem som fortleder en aktionspotential som skapar rytmiska sammandragningar av hjärtmuskelcellerna. Hjärtats effekt regleras även av det venösa återflödet, hjärtmuskelkontraktionens styrka beror nämligen på hur mycket hjärtat spänns ut. Det brukar benämnas som Frank-Starling-mekanismen. Hjärtat har två faser; fyllnadsfasen (diastole) då blod strömmar in i kamrarna och kontraktionsfasen (systole) då blodet pressas från kamrarna och ut i de två kretsloppen.

Blodkärlen[redigera | redigera wikitext]Huvudartikel: Blodkärl

Blodkärlen har olika utformning vilket speglar deras fysiologiska roll. Artärerna är muskelrika och elastiska för att klara ett högt tryck. Arterioler är mindre artärer i övergången mellan artär-kapillär vilka innehåller mindre elastisk vävnad och mer glatt muskulatur än artärerna. Dessa kallas även resistanskärl eftersom här sker det största tryckfallet i systemkretsloppet. Kapillärerna är tunna och permeabla för att gas- och vätskeutbyte ska kunna ske ute i vävnaden. Venerna har klaffar för att hindra återflöde och är inte lika muskelrika. Venerna betecknas som kapacitanskärl (en stor del av blodvolymen lagras i venerna).

Kardiovaskulära sjukdomar[redigera | redigera wikitext]

Den vanligaste orsaken till hjärt- och kärlsjukdomar är åderförkalkning vilket yttrar sig i bland annat slaganfall, hjärtinfarkt eller blodproppar i andra artärer. I västvärlden utgör denna sjukdomsgrupp 2/3 av alla dödsfall.

Källor: www.kostdoktorn.se, wikipedia, www.vardguiden.se, läkarundersökning.se, symptomen.se, www.vardfokus.se, www.potilaanopas.fi, www.informationsverige.se

www.lvn.se