Intet – en onto-psykoanalytisk läsning av Bruno K. Öijers

debutroman Chivas Regal

Filip Lindberg

Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: Master Poäng: 45 hp

Ventilerad: VT 2015 Handledare: Björn Sundberg Examinator: Margaretha Fahlgren

Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom litteraturvetenskap

   

2

Innehåll

KAPITEL 1 .............................................................................................................................................................. 3 Inledning .............................................................................................................................................................. 3 Diskrepans mellan 1978 och 1997-års utgåva .................................................................................................. 10 Litteratur och tidigare forskning ....................................................................................................................... 12 Receptionen av Chivas Regal ............................................................................................................................. 23

KAPITEL 2 ............................................................................................................................................................ 32 Vara och tid ........................................................................................................................................................ 32 Bäckströms analys ............................................................................................................................................. 35 Intet .................................................................................................................................................................... 39

Mannet ........................................................................................................................................................... 42 Ensamvaro-som-medvaro .............................................................................................................................. 49

Egentlig och oegentlig mänsklig existens ...................................................................................................... 55 Mannets ”vem” är ”ingen” ........................................................................................................................... 58 Ångesten inför Intet ....................................................................................................................................... 62

Kritik mot Heideggers ångestbegrepp ............................................................................................................... 65 Från mannet till den Andre ................................................................................................................................ 66

KAPITEL 3 ............................................................................................................................................................ 68

Psykosens struktur ............................................................................................................................................. 68 Vanföreställningen ......................................................................................................................................... 81 Upprepningstvånget ....................................................................................................................................... 91

Slutord .................................................................................................................................................................... 99 Källor och litteratur ............................................................................................................................................. 104 Bildbilaga ............................................................................................................................................................. 108

   

3

KAPITEL 1 Att tala om poeter är en oangenäm uppgift; poeter är till för att citeras, inte för att talas om.1

Hannah Arendt

Inledning

Bruno K. Öijer är en svensk poet född i Linköping 1951. Öijer debuterade 1973 med

diktsamlingen Sång för Anarkismen,2 som gavs ut på Poesiförlaget i Karlstad.3 Öijers

bokproduktion består hittills av tio diktsamlingar samt en roman,4 och sitt stora genombrott

fick han med Medan Giftet Verkar (1990), som tillsammans med Det Förlorade Ordet (1995)

och Dimman av Allt (2001) skulle utgöra samlingsutgåvan Trilogin (2002).

Jag har tidigare arbetat med Bruno K. Öijers författarskap i min kandidatuppsats Duende – en

analytisk studie av Federico Garcia Lorcas estetiska begrepp och dess inverkan på Bruno K.

Öijers Trilogin. Via diktanalyser kombinerat med författaruttalanden granskades Öijers

tolkning av Lorcas duendebegrepp5 – speciellt dess inverkan på den framväxande

sorgetematiken i Trilogin. Denna poesi formulerade – likt duende – ett fördömande av en

västerländsk civilisation som kommit att distansera sig från sorgens politiska och personliga

signifikans; en mytologiserad kritik av ett konkret samhällsproblem som följer av utbredande

privatiseringar av det offentliga rummet, dess allmänningar såväl som den intellektuella

egendomen. Men det är inte bara rummets död som sörjs, utan likväl sorgen som sådan.

Liksom duende bejakar Öijers senare poesi dödens positivitet och omvärderar sorgen (som

                                                                                                                         1  Hannah Arendt, ”Poeten Brechts mörka tider”, Annika Ruth Persson (övers.), 10TAL nr 19 2015: Fallet Brecht, s. 11.  2 Upplagan bestod av 300 exemplar, stencilerad i A4-format. 3 Vid tiden för denna publikation hade Öijers diktsamling Fotografier Av Undergångens Leende redan blivit antagen av Wahlström & Widstrand – som först kom ut året därpå. 4 Öijer har även gett ut diktantologin Vesuvius (1974) tillsammans med Per Söder, Eric Fylkeson och Leif Elggren. 1975 gav Öijer, tillsammans med Eric Fylkeson, ut översättningsvolymen Bob Dylan på Bo Cavefors Bokförlag. Utöver den nämnda bokutgivningen har Öijer spelat in Lp:n Skugga Kommer tillsammans med Brynn Settels på Mistlur Records 1986 (senare på CD genom Rub-A-Dub Records/Amigo 1999) och Från En Demons Båge – fyra filmmonologer, som sändes i SVT 1997. 5 I föreläsningen Juego y Teoria del Duende (Play and Theory of the Duende), som framfördes i Buenos Aires 1933, lanserar Lorca ett estetiskt begrepp vid namn ”duende”. Begreppet presenteras med ett surrealistiskt bildspråk som medför en enigmatisk oklarhet: en definitiv definition ges aldrig utan begreppets mening maskerar sig bakom en (ut)svävande språkdräkt. Lorca gör inte heller någon genealogisk, etymologisk eller mytologisk förankring av begreppet i sin föreläsning; han talar istället om Andalusiens jordmån och folkslag, och sammanbinder fenomenet duende med denna plats. Flamencon och cante jondo är nämligen två musikaliska fenomen som härstammar från Granada: konstformer som kännetecknar den romsk-andalusiska kulturen. Duende frammanas, enligt Lorca, i musikaliska konstformer där teknisk färdighet bortprioriteras till förmån för en råare spontanitet (som osökt härleds till den romsk-andalusiska kulturens uttryck).

   

4

känsla och kulturell praktik) till en konstruktiv, emanciperande kraft. Sorgen formas till ett

politiskt redskap; ett poetiskt vapen.

Uppsatsen fokuserade på Öijers senare författarskap (1984–2001). Med en estetisk och

idéhistorisk ingång till Öijers senare författarskap började jag upptäcka en motsvarande

mönsterbildning i hans tidigare verk och kom att intressera mig för perioden 1974–1980, som

för Öijer utgörs av en offentlig reträtt från den politiska debatten – ett positionsskifte mot ett

alltmer avhållsamt och melankoliskt sörjande av omvärlden. I en intervju med Rolf Börjlind i

antologin Nya tider, nya änglar (1976) meddelar Öijer: ”Vad kan jag säga om min offentliga

person i det här läget? Annat än att jag skiter totalt i dessa jävla borgares åsikter, dom som har

handlat mot mitt samvete. Att jag är färdig med hela den litterära scenen, och alla dom här

intrigerna. Och framgent helt kommer att ägna mig åt det författarskap jag har framför mig.

Och verkligen inte kommer att lämna nån osårbar där.”6 Efter dessa uttalanden gick Öijer in i

en lång offentlig tystnad som varade sjuttiotalet ut. De skarpa ord Öijer yttrat i den tidigare

debatten skulle likväl förfölja honom i allt medialt bemötande:7 speciellt i receptionen av

debutromanen Chivas Regal, som gavs ut på Bo Cavefors Bokförlag 1978. Chivas Regal finns

också utgiven på Wahlström & Widstrand 1997 i en, av författaren, reviderad utgåva.

(Utgåvornas respektive skillnader diskuteras nedan, s. 10–12.)

På ytan är Chivas Regal en roman med politiska incitament, som i många avseenden kan ses

som en provokation mot 70-talets vänsterorienterade offentlighet (eller som det heter i

romanen: ”marxistloskorna”8 och ”sandlådans betydelse för kollektivets seger”9). Öijer

kommenterar i efterhand romanens politiska implikationer i en intervju för Svenska Dagbladet

1990: ”Min roman Chivas regal var dels skriven på ett språk som höll i 200 kilometer i

timmen, dels väldigt tidigt ute. Den var förutom sitt ockulta motiv en kritik av vänstern, och

1978 var det inte läge för det.”10

Chivas Regals politiska innehåll reflekterar således bilden av Öijer som outsider.

Protagonisten ”alias”11 sammanstötningar med samhällets representanter resulterar ofta i

                                                                                                                         6 Rolf Börjlind, Nya tider, nya änglar: Samtal, dikter, manifest med och av Bruno K. Öijer, Margareta Renberg, Per Lindgren, Bernt Staf, Eric Fylkeson och Mikael Wiehe, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1976, s. 59. 7 Per Bäckström, Aska, Tomhet & Eld: Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer, ellerströms förlag, Lund 2003, s. 140–147. 8 Bruno K. Öijer, Chivas Regal, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1997, s. 119. 9 Öijer 1997, s. 126. 10 Marie-Louise Samuelsson, ”Egensinnig ordälskare på ständig turné”, Svenska Dagbladet, 1990-11-11. 11 ”alias” skrivs genomgående med liten bokstav, en egenhet jag betraktar som en viktig effekt i Chivas Regal, och tänker därför vara trogen romanens stil. Romangestalternas namn, som alla följer detta mönster, skrivs därför ut med liten bokstav.

   

5

uttänkta utfall såväl som misantropiska kommentarer; ett handlingsmönster som följer de

motiv Öijer manifesterar i intervjuer under samma tid. I detta sammanhang är det

anmärkningsvärt att protagonistens namn är alias. Denna insinuerade närhet, författare och

protagonist emellan, lockar lätt till biografiska läsningar av romanen. Men trots att Chivas

Regal innehåller en rad biografiska anspelningar som är svåra att bortse från hävdar jag

bestämt att en biografisk utgångspunkt är betydligt mer problematisk än produktiv. Öijer har

nämligen, under hela sitt författarskap, visat sig vara enormt skicklig på att mytologisera sin

person (och han har, mer eller mindre, fått media såväl som forskningen att använda sina

berättelser som underlag i distributionen av myten).

Vidare, på innerfliken till den reviderade utgåvan av Chivas Regal (1997) kallar Öijer

romanen för ”en ockult deckare, där du själv är både stjärnklar natt, ångestdröm och drog.

Runt dina fötter sitter sporrar av vantrivsel, längtan och hemlöshet. Det klingar svagt, nästan

vackert, när du går. Och du går längre och längre bort. Från allt och alla.”12 Beskrivningen av

romanens innehåll belyser svårigheten, men också nödvändigheten, av att kortfattat redogöra

för Chivas Regals narrativ. Recensenten Tomas Löfström beskriver Chivas Regals

berättarstruktur i Sydsvenska Dagbladet 1978 på följande sätt:

Öijer står på en sorts klassisk grund. Visserligen underminerar han den, men den är förutsättningen, och utan kunskap om den fattar man inte riktigt vare sig formen för framställningen eller dess innehåll: det liv som förs, de repliker som yttras. Och helheten är intrikat komponerad, med återkommande sentenser, upprepade stycken, omtagna avdelningar – som ett spel, en patiens, ett anagram.13

Det är en bra summering. Chivas Regal är ingen roman i konventionell mening, utan ger ett

första intryck av arbetsanteckningar som disponerats sporadiskt över romanens 272

(respektive 301) sidor. Romanen har ingen följdriktig handling, inga tydliga personteckningar

och protagonisten alias är så gott som konturlös romanen igenom. Tidsplan skiftar dessutom i

samma godtyckliga takt som skiftet mellan psykologiska plan: inre och yttre skeenden växlar

oavbrutet och tenderar sammansmälta till ett konglomerat. Det är med andra ord svårt att

avgöra vad som bör betraktas som verkligt kontra fiktionellt i romanbygget. Men vid en

närmare anblick visar sig en sådan dikotomi vara reduktionistisk och rentav oanvändbar – det

är snarare fråga om en interaktiv samverkan mellan verklighet och fiktion, där den ena parten

                                                                                                                         12 Öijer 1997, text på bokens innerflik. 13 Tomas Löfström, ”Underjordens Ulf Lundell”, Sydsvenska Dagbladet, 1978-08-04.

   

6

verkar i den andra. Detta understryker också Öijer i intervjun med Börjlind: ”Men jag tål inte

den stämpel jag har fått, som nån slags amoralisk surrealist. Det accepterar jag inte. Det finns

ingen öververklighet, allt som finns är verklighet.”14 Öijers uttalande utpekar de missriktade

dragen i en schematiserad och binär uppdelning mellan verklighet och fiktion.

Chivas Regals handling tar vid efter det att romangestalten ”mortelyne” tagit sitt liv:

”mortelyne, jag älskade dej verkligen. det var därför jag bjöd dit döden. & du kom med

detsamma . . .”15 Självmordet skildras till en början med symboliska medel och det dröjer

ända till romanens slutfas innan det uttryckligen kallas för ett självmord: ”jag hade ingenting

att säja även om nån jag älskade tog livet av sej på mattan framför mej. i morgon börjar det

lukta. jag stannar inte. jag reser.”16 För att konkret bestämma dödsorsaken verkar det röra sig

om en överdos: ”jag undra om mortelyne värmde skeden & hur mycket hon tålde.”17

mortelyne får inte någon utförlig personteckning, utan fungerar snarare som en projektionsyta

för protagonistens fantasier. I romanen finns en precis – i bemärkelsen kursiv – teckning av

mortelynes person, som är utmärkande i sin vardaglighet:

jag träffade henne när den passerade min våning. hon stod inne i hissen bakom skjutgallret. hon hade vit klänning, lång vit skjorta & vita uppknäppta handskar. hon drog en lina snökristaller genom huvudet & bad mej att plåga alla som ”satsat rätt.” sen, nästa gång, mötte jag henne vid byggnadsställningen. det var utanför huset. hon sträckte fram handlederna över nåra krokiga plankspikar på trottoaren. som en människa gör när hon vill värma sej innan ambulansen hunnit fram. – jag är mortelyne, sa hon.18

Beskrivningen är intressant av flera skäl. Det främsta skälet är dess kursivering, vilket (enligt

romanens interna logik) indikerar ett ärligt, avfiktionaliserat tilltal från alias. Ovanstående

möten med mortelyne har en förhållandevis klar verklighetsanknytning, trots skildringens

symboliska mättnad. Att mortelyne bär helvitt har givetvis en klar betydelse: å ena sidan

eftersom vitheten konventionellt symboliserar renhet och oskuldsfullhet, och å andra sidan

eftersom vitheten i romanen specifikt förknippas med snö och narkotika (som ovan är direkt

sammanlänkade). mortelynes drogmissbruk bekräftas när ”hon sträckte fram handlederna

över nåra krokiga plankspikar på trottoaren. som en människa gör när hon vill värma sej

innan ambulansen hunnit fram.” Sinnebilden ”mortelyne” är av signifikativ betydelse för

                                                                                                                         14 Börjlind 1976, s. 43. 15 Öijer 1997, s. 12. 16 Öijer 1997, s. 259. 17 Öijer 1997, s. 242. 18 Öijer 1997, s. 86.

   

7

alias: bilden av henne är en meningsbärande signifiant och tenderar, under framkallningens

ögonblick, att utsättas för sanningens ljus. Liksom i en sen passage då alias minns mortelynes

kommentar angående deras förhållande:

du satt på cafét. du hade tagit av dej läpparna & lagt dom över axeln: – jag är ett skönt ligg. gör inte om mej till nåt mystiskt skit i dina böcker.19

Replikeringen är aningen kuslig eftersom den direkt adresserar alias böjelse för poetiska

mystifieringar – det material varav romanen struktureras. Stycket exemplifierar således ett

självbespeglande drag i Chivas Regal: romanen uppvisar en textuell medvetenhet – en direkt

kännedom om dess fiktionella konstruktionsarbete (vilket i sin tur skapar en metafiktiv

diskurs).20 Detta är, i breda drag, en berättarteknisk avsikt som fick förnyat anseende i den

postmodernistiska litteraturen, då själva skillnaden mellan konstnärlig och social realitet

exploateras.21 Ovanstående repliker framhåller en skevhet i den realiteten som alias förmedlar,

och läsaren blir konfronterad med protagonistens förvrängning av berättelsen. Det är

alltigenom alias minnesbild av mortelyne som förmedlas: inte hon själv.

Behovet av mystifiering och förvrängning förklaras delvis av mortelynes död, som alias

uppenbarligen är delaktig i: ”jag hade lämnat en tillräckligt stor dos. du kallnade.

snökristallerna behövde inte smälta.”22 alias använder sig genomgående av symboliska och

imaginära medel, i romanen kallat ”syner”, för att hantera mortelynes bortgång, och romanens

tredje part: ”dom”, verkar automatiskt anta att alias är skyldig till mortelynes död. I fängelset,

där alias vistas en kortare tid, mottar han ett ”uppsprättat brev”23 som innehåller en inbjudan

till mortelynes begravningsceremoni:

. . . inbjudes härmed att, utan sällskap, närvara vid ceremonin den 31 december, kl. 22.00. efter akten kommer Ingen att visa Någon vägen till Andra.

                                                                                                                         19 Öijer 1997, s. 272. 20 Den textuella medvetenheten blir som allra tydligast i synvilla-stycket, som citeras nedan på s. 11. 21 En narratologisk jämförelse kan göras med Stig Larssons debutroman Autisterna (1979), som publicerades året efter Chivas Regal. Sambanden är anmärkningsvärda. Autisterna – vars omkastade narrativ, (tillsynes) godtyckliga temporalitet och växlade subjektspositioner – karaktäriseras ofta som postmodern, en benämning Chivas Regal i många avseenden gör sig förtjänt av. Men att etikettera Öijers romankonst som postmodern ter sig, i hänsyn till författarens gestalt, som absurt. Men varför är då detta absurt? Absurditeten framträder (i dubbel bemärkelse) om en lokaliserar diskursens kontrapunkt, för att därefter lyssna till den kör (av essäer, recensioner och artiklar) som besjunger författaren. 22 Öijer 1997, s. 128. 23 Öijer 1997, s. 13.

   

8

ps. vår kontakt möter vid ankomsten till centralstationen i barcelona. om svar anhålles ej. meddelas endast på detta sätt. jag stack ner kortet i gaslågorna. ”Ingen” syntes längst.24

Vilka ”dom” är eller har för egentliga motiv förklaras inte. Begravningsinbjudan verkar dock

inkludera alias dödsdom; en efterräkning som successivt klarnar för att bekräftas i romanens

slutskede: ”jag räknade inte längre med att det fanns nåra luckor i deras plan.”25 Chivas

Regals ramberättelse är nämligen fogad kring en tågresa med slutdestination Barcelona (där

begravningsceremonin ska äga rum), med ett längre uppehåll i Paris. Romanen utmynnar i en

konfrontation med ”dom” vid slutdestinationen:

jag hann halvvägs på cigaretten. dom var tre. eller fler. – alias? jag låtsades vända mej om.26

Eftersom det inte gjorts någon tidigare studie av Chivas Regal har jag varit angelägen om att

kontextualisera romanen tidsligt och betona dess särart i Öijers produktion. För att mer precist

kunna analysera Chivas Regal har jag helt enkelt ansett det nödvändigt med ett kvalitativt

förarbete. Detta förarbete består av en kritisk granskning av tidigare forskning som

huvudsakligen berör tidsperioden 1974–1980 i Öijers författarskap, där jag framförallt

fokuserar på den tidigare forskningens anekdotiska tendenser rörande författarjaget. Jag har

även sett det som nödvändigt med en redogörelse av diskrepansen mellan de båda utgåvorna,

eftersom jag i textanalysen endast kommer att förhålla mig till den reviderade utgåvan. Den

litteraturhistoriska kontextualiseringen av romanen genomförs i en kortare receptionsanalys

av 1978- respektive 1997-års utgåva, som har som syfte att belysa förutsättningarna för

litteraturkritikens skifte av värderingsfokus.

Receptionsanalysen är väsentlig eftersom Chivas Regals (förbisedda) problemkomplex såväl

som dess (uppmärksammade) politiska anspråk i mycket kan förstås som en provokation mot

den samtida tidsandan – en provokation som i sin tur förklarar litteraturkritikens reaktion.

Tolkningar av ett litterärt verk förutbestäms i hög grad av kulturellt föränderliga                                                                                                                          24 Öijer 1997, s. 114. 25 Öijer 1997, s. 248. 26 Öijer 1997, s. 301.

   

9

receptionsnormer – och en ”förståelse av konstens historiskt betingade receptionsvillkor

måste alltid ligga till grund för analyser av ett enskilt verks psykologiska funktion”,27 som

Lars Nylander skriver. Det är också viktigt att uppmärksamma hur tidigare manifest, som

skapades med en bakgrund av en offentlig debatt, ligger insprängda i Chivas Regal – varav

romanens centrala begrepp ”ingenting” återfinns.

Fokus ställs sedan in på en närgående textanalys av Chivas Regal, där begrepp och passager

friläggs med hjälp av Martin Heideggers ontologiska resonemang kring begreppet mannet

(das Man) samt Intet (das Nichts). Analysen av Intet vidareutvecklas med Jacques Lacans

psykoanalytiska förståelse av psykosens struktur. Begreppstriaden ”det Symboliska”, ”det

Imaginära” och ”det Reala”, som utgör subjektets mentala register, introduceras i samband

med subjektets deformering i psykosen, som föranleder en analys av synernas28 funktion.

Synerna betecknar de tätt återkommande sekvenser då alias vänder sig inåt/bort och hänger sig

åt ett hallucinatoriskt seende; alias uppsöker exempelvis projektionsytor för att, som han

uttrycker det, ”knarka bilder”:

jag hade fortfarande kvar känslan att vad som helst måste hända, när jag kom in i ett nytt rum. vad som helst. jag såg ut ett vägghörn, där jag kunde få knarka bilder ifred & dra stumfilmen genom kindknotorna. det kvittade vad dom andra höll på med. nån reste sej upp, nån sa nåt, nån följde inte med. det kvittade. jag visste att jag var ett steg från lösningen & att jag inte behövde ta det steget. jag kände alltid att det flöt en massa fingerborgar runt mej & att dom droppade röda & vita färgstrimmor.29

Dessa syner framställs inom olika former: ibland framträder de ur en traumatisk omedelbarhet

– i en fantasmatisk form som avskärmar alias från omvärlden; ibland fungerar de som

underlag för psykotiska skapelser, eller så rör de sig i övergångar mot vardagens drömmar.

Synerna utgör ensamt ett element som jag anser är symtomatiskt för hela Öijers författarskap:

den suggererande bilden.

                                                                                                                         27 Lars Nylander, ”Psykoanalys och litteratur – den dubbla utmaningen”, Litteratur och psykoanalys – en antologi om modern psykoanalytisk litteraturtolkning, Lars Nylander (red.), Norstedts, Stockholm 1986, s. 49. 28 Oftast markeras en synsekvens med fyra inledande punkter, men denna markör används stundtals godtyckligt som för att indikera på att en passage som skildras realistisk i själva verket är en synsekvens. (Det händer exempelvis att denna syn-markör placeras i början av en passage för att förbises i slutet, vice versa.) Synerna är, trots sina markörer, relativt fluida i texten: de är inte bara lagda i en separat, bestämd instans, utan också invävda i romanens narrativ och struktur. 29 Öijer 1997, s. 258 f.

   

10

Diskrepans mellan 1978 och 1997-års utgåva

Det har publicerats två utgåvor av Chivas Regal. Den första 1978 på Bo Cavefors Bokförlag

samt en av författaren reviderad utgåva 1997, utgiven på Wahlström & Widstrand. Den mest

påtagliga diskrepansen mellan utgåvorna är sidantalet, då den reviderade utgåvan har utökats

med 29 sidor. Den reviderade utgåvan har även tillförsetts med en ny omslagsbild av

konstnären Maya Eizin (numera Maya Eizin Öijer). Det bör dock påpekas att den senare

omslagsbilden (föreställande en röntgenfotograferad hand), till skillnad från sin föregångare

(föreställande ett snöfall), enligt min uppfattning varken överensstämmer med romanens

innehåll eller konceptuella anspråk. (Se bildbilaga nedan, s. 108–109.)

Mindre skillnader består däremot av att originalutgåvans enstaka versaler redigerats bort till

förmån av ett konsekvent användande av gemener. Egennamn som ”Stockholm”30 ”Maud”31

och ”Köpenhamn”32 inleds senare med liten bokstav. Enstaka korrekturfel med versal

förekommer därtill, exempelvis: ”Himlen liknade gråspräcklig köttfärs”.33 Meningen inleds

förvisso korrekt, men jämfört med romanens stil (det konsekventa användandet av gemener)

är versalen malplacerad. Ställt mot helheten står det likväl klart att dessa avvikelser inte är

annat än formella missar. Utöver detta har även diverse invektiv strukits tillsammans med en

längre sexscen.34 Att det skulle vara tal om censur ser jag som helt uteslutet – det är snarare

fråga om konstnärliga retuscheringar.

Sidantalets tillväxt visar sig emellertid vilseledande när en noggrannare jämför utgåvornas

innehåll. Den reviderade utgåvan är textmässigt kortare och relativt mycket har skurits bort –

stundtals hela stycken. Sidoskillnaden är i mycket en konsekvens av typografiska ändringar.

Chivas Regal består nämligen av 63 kapitel. I originalutgåvan markeras kapitelbrytningen

med en sida där antalet förstorade asterisker (föreställande snöflingor) markerar det

kommande kapitlet. I den reviderade utgåvan har denna kapitelmarkör stundtals fått sällskap

av en blanksida, vilket utökar den reviderade utgåvans totala längd med 29 sidor. Den

reviderade utgåvan har även en betydligt luftigare typografi jämfört med originalutgåvans

texttäthet. Teckensnittets storlek respektive radavståndets mellanrum skiljer sig inte

                                                                                                                         30 Bruno K. Öijer, Chivas Regal, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1978, s. 18. 31 Öijer 1978, s. 31. 32 Öijer 1978, s. 41. 33 Öijer 1978, s. 83. 34 Öijer 1978, s. 215.

   

11

tillräckligt för att ensamt påverka sidantalet, utan det är genomgående styck- och

kapitelindelningen som fått ett vidare, typografiskt utrymme.

Jag arbetar alltså med den reviderade utgåvan. Även om det är en konvention inom

litteraturvetenskapen att arbeta med den av författaren senast godkända bokutgåvan vill jag

ändå kort kommentera vissa omständigheter som föranleder mitt val, framförallt med tanke på

att min receptionsanalys fokuserar på originalupplagan. Det existerar framförallt

hermeneutiska skäl till mitt val av den senare utgåvan. En intressant aspekt är att den

reviderade utgåvans uppdaterade stilistik uppvisar en större kongenialitet med romanens

konceptuella anspråk: betydelsefulla stycken har kursiverats, förklarande passager strukits för

att ytterligare fragmentisera narrativet och många dialoger förkortas drastiskt. Ett väsentligt

exempel är följande passage, central för hela romanen, då alias brister ut i ett ärligt tilltal som

sliter isär fiktionsväven (citeras ifrån originalutgåvan):

jag ber dej att inte förstöra nånting. den här resan är min synvilla. det är jag som sysselsätter mig med sånt som snö & gamla värdelösa ansikten. nån kallade mej alias, va helvete gör det för skillnad. . .35

Samma passage är kursiverad i den reviderade utgåvan. Kursivering är ett centralt verktyg

som används för att markera begrepp, meningar, eller hela styckens betydelse – i syfte att

enklare kunna orientera sig i denna ”ockulta deckare”. Att detta stycke senare kursiverats

betonar, enligt denna logik, dess betydelsebärande roll i romanens strukturella system.

Strukturens konceptuella mittpunkt är just den ”synvilla” som omtalas i det citerade stycket.

Den ”synvilla” där synerna produceras (vilket jag får anledning att återkomma till längre

fram). I synvilla-stycket ovan står likaså ett ”mig” kvar, som omskrivits till ”mej” i den

reviderade utgåvan. En petitess, kan tyckas – men den pratande stilen är alltigenom en

betydelsefull komponent i romanens system. Ett system som den senare utgåvan betonar.

Ytterligare ett exempel: ”jag måste ha tagit miste på onsdag & torsdag. ni knullade bakom

sovrumsdraperiet. varken du eller han skrek särskilt högt. din tenntjej med kastanjeögat

fattades i kartongen med alla sygrejerna. jag glömde ingenting. . .”36 Styckets sista mening är

kursiverad i den reviderade utgåvan, något som kan tyckas oväsentligt, men som är av stor

betydelse för min undersökning eftersom kursiveringen, även här, markerar meningens                                                                                                                          35 Öijer 1978, s. 21. (I den reviderade utgåvan, s. 25.) 36 Öijer 1978, s. 28 f. (I den reviderade utgåvan, s. 34.)

   

12

betydelse framför resterande textmassa. I alias möten med romanens alldagliga människor

urskiljs en paranoia-tendens genom kursivering. Följande är citerat ur originalutgåvan: ”jag

mötte busschaffisens ögon i backspegeln. jag såg vad han höll på med. alltså behövde jag inte

tvivla. . . .”37 och motsvarande stycke ur den reviderade utgåvan: ”jag mötte busschaffisens

ögon i backspegeln. jag såg vad han höll på med. alltså behövde jag inte tvivla . . .”38

Sammanfattningsvis förses den senare utgåvan med en rad modifieringar som visar på en

medvetenhet som möjliggör vidare insyn i romanens struktur och konceptuella djupskikt.

Detta är den avgörande anledningen till att jag analyserar den senare utgåvan.

Litteratur och tidigare forskning

Den tidigare forskningen om Bruno K. Öijers författarskap har huvudsakligen skett utifrån ett

litteratursociologiskt och idéhistoriskt perspektiv. Akademiker har företrädesvis granskat

författarens sociala outsiderpositionering i det litterära fältet utifrån en Bourdieu-influerad

terminologi. Öijers poesiuppläsningar och subversiva aktioner benämns således som

avgörande händelser i dennes författarskap – händelser som (kun)skapat Öijers ’unika

position’ i det svenska litteraturklimatet.

Per Bäckström har skrivit en omfattande doktorsavhandling om Bruno K. Öijer: Aska, Tomhet

& Eld: Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer (2003), och som underrubriken i

avhandlingstiteln anger ligger Bäckströms fokus på det aparta i Öijers sociala positionering.

Kapitel rörande det litterära avantgardet; dess retorik, sociala utanförskap och

autenticitetsanspråk är, enligt Bäckström, väsentliga inslag för att fullt förstå Öijers tidiga år

med kulturradikala stenciltidskrifter, skandalösa aktioner och mytomspunna uppläsningar i

centrum. Bäckström väver tidigt in Öijer i en idéhistorisk tradition för att gradvis låta

författaren ta mer och mer plats i takt med att dennes poetik, retorik och livssyn lösgör sig och

blir mer självständig i relation till tradition och litterära förhållningssätt. Öijers bildspråk,

tematik, språksyn och säregna lyrikperformance upptar likaså stora delar av boken. Det är en

avhandling jag haft mycket hjälp av och som delvis fungerat som en portal in till annan

forskning.

Det första akademiska arbetet på doktorsnivå om Bruno K. Öijer står Lena Malmberg,

forskare vid Lunds universitet, för. Från Orfeus till Eurydike. En rörelse i samtida svensk                                                                                                                          37 Öijer 1978, s. 90. 38 Öijer 1997, s. 108.

   

13

lyrik (2000) är en avhandling som utreder en transformation av den svenska lyrikscenen under

70–90-talet i förhållande till den Orfiska poetpositionen. Avhandlingen behandlar

sorgetematiken i Öijers senare författarskap med diktsamlingen Det Förlorade Ordet (1995)

som utgångspunkt, vilket minskar dess relevans för min studie. Olle Törnvall har skrivit en

längre essä titulerad Det svarta puzzlet – en essä om Bruno K. Öijer (2002) som jag haft viss

hjälp av. Essän har emellertid en personlig anklang som i vissa avseenden gör den mindre

lämpad för min textcentrerade analys.

Johan Svedjedal har skrivit en litteratursociologisk essä titulerad ”Bruno K. Öijer, Sven

Delblanc och sjuttiotalets bokmarknad” (1994)39 som ofta omnämns. Essän är av viss relevans

för mitt ämnesval, men används i relativ liten utsträckning som stöd för min analys.

Svedjedals essä behandlar huvudsakligen Öijers person och premierar, enligt min uppfattning,

författarjaget framför texten på ett prekärt sätt. Min ambition är att komplettera och utvidga

(den stundtals halvfärdiga) uppfattningen av Öijers verk genom att arbeta utifrån en motsatt

utgångspunkt: hur har författaren Öijer skapats genom sina diktjag? Hur en ”överföring från

verk till liv äger rum (och alls inte tvärtom)”,40 som Roland Barthes uttryckt det.

Jag hävdar att det finns ett filosofiskt och teoretiskt underlag i Öijers författarskap som

systematiskt förbises till förmån av det lockande författarjaget.41 Denna filosofiska dimension

artikuleras bland annat i diktjagens komplexa förhållande till Intet (eller ”Ingenting” som

Öijer skriver), speciellt under åren 1975–1978. Men trots den tidsavgränsning jag gjort kan

dessa temata generaliseras och, med viss modifikation, återfinnas inom ramen för hela

författarskapet.

Det flitiga användandet av den filosofiska termen ”Ingenting”, som med sina existentialistiska

konnoteringar blottar ett outforskat område i Öijers författarskap, betraktar jag som ett första

steg i en kompletterande förståelse av författarskapet med en utgångspunkt i den litterära

Texten. En beståndsdel jag valt att fokusera på i analysen av Chivas Regal är protagonistens

syner. En lacaniansk förståelse av dessa syner, som symtomatiska för psykosen, möjliggör en

                                                                                                                         39 Essän publicerades först i Bonniers litterära magasin nr 2 1994, för att sedan inkluderas i essäsamlingen Gurun och grottmannen 1996. 40 Roland Barthes, ”Från verk till text”, Modern litteraturteori: från rysk formalism till dekonstruktion Del 2, Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (red.), Andra upplagan, Studentlitteratur, Lund 1993, s. 385. 41 Min ambition har varit att analysera en del av Öijers produktion som ännu inte utsatts för en närgående läsning. Hemvisten i ontologi och psykoanalys har därför varit central, och till skillnad från den tidigare forskningen intresserar intentioner, influenser och författarens biografi mig inte. En författarcentrerad forskning inbegriper överhängande problem, som framträder i texten om Öijer: interpretationen tenderar reproducera det konstnärligt producerade. Den förståelse som en sådan tolkning producerar är, enligt mig, slutet cirkulär – såväl som singulär. Med ett perspektivskifte försöker jag blicka ut över nya horisonter, urskilja nya förståelser.  

   

14

förståelse av romanens forcerade stil, samt en djupare insyn i romanens fragmentariska

berättarstruktur. Utgångspunkten i protagonisten alias är med andra ord diametralt motsatt den

tidigare forskningen som huvudsakligen intresserat sig för författarjaget Öijer. Det är därför

tacksamt att arbeta med Öijers debutroman Chivas Regal då protagonisten (i kontrast till

diktens alternerande jag) är konsistent – det filosofiska innehållet artikuleras, rent formellt, av

en enskild röst.

Mitt arbete tar vid där tidigare forskning gjort halt. Bäckström diskuterar kort Öijers sociala

positionering utifrån dennes outsiderroll kopplat till Heideggers kollektiva begrepp mannet

(das Man). Men Bäckström bortprioriterar det filosofiska resonemanget för ett mer

litteratursociologiskt tillvägagångssätt: ”Det skulle emellertid föra för långt med en

fullständig analys av förhållandet mellan das Man och dikotomin outsider-insider, och därför

nöjer jag mig här med att endast antyda denna väsentliga dimension i outsiderskapet, och den

avsevärda komplexitet som döljer sig i problematiken.”42 Bäckström pekar på ett angeläget

forskningsområde, vilket jag väljer att se som en intellektuell invit. I sitt resonemang om

outsiderns problematiska relation till insidern transkriberar Bäckström Heideggers

ontologiska begrepp egentlig och oegentlig mänsklig existensform till en mer sociologisk

dikotomi: outsider/insider. Jag ämnar inte att likt Bäckström analysera författaren Bruno K.

Öijers sociala positionering som outsider på det litterära fältet, utan istället utgå ifrån

Heideggers begreppsapparat centrerad kring mannet och Intet. Dessa begrepp utgör en

ontologisk apparatur jag ämnar använda till att undersöka diktjaget alias strävan mot en

egentlig existensform i relation till mannet, såsom det framställs i Chivas Regal.

Men att direkt applicera Heideggers ontologiska resonemang om det mänskliga varat på en

litterär text medför en rad komplikationer. Att försöka utvinna en stringent metodologisk mall

ur Sein und Zeit (1927) (Vara och tid) har inte heller varit min ambition. Jag har istället

uppehållit mig vid en begreppsexercis rörande mannet (det vill säga den egentliga/oegentliga

mänskliga existensformen och ångesten inför Intet). Verkets höga abstraktionsgrad (samt det

faktum att jag inte behärskar tyska) gör utvinnandet av en sådan mall till en omöjlighet. I

läsningen av Vara och tid har jag funnit George Steiners uttolkningar produktiva, som

underlag för både dispyt och diskussion. Jag använder mig av Jim Jakobssons översättning

Vara och tid från 2013 framför den tidigare översättningen Varat och tiden av Richard Matz

                                                                                                                         42 Bäckström 2003, s. 32.

   

15

från 1981. Hans Ruin skriver i artikelrecensionen ”Så förändrade Heidegger det filosofiska

landskapet” om de båda översättningarnas förhållande respektive förtjänster:

Matz var dock inte nöjd med sin översättning. Under flera år arbetade han på en revidering, som han inte hann avsluta före sin död 1992. Bland det som han ville ändra var titeln. ”Vara och tid” skulle det ju ha varit, i obestämd form, inte ”Varat och tiden”, vilket var en missriktad eftergift till något som då uppfattades som mer svenskklingande. Men nu – trettio år senare – finns den där: ”Vara och tid”, i en helt ny översättning av Jim Jakobsson. Matz version förblev lite av ett work-in-progress, med inskjutna parenteser med alternativa lösningar och författarens tolkningar. Nu är texten renslipad och tätad. Man upplever i ännu högre grad hur exceptionellt väl svenskan är lämpad för att ta emot Heideggers språk. I många fall kan hans uttänjning av tyska språkstammar återskapas nästan utan meningsförlust. I långt högre grad än i de engelska och latinska språkens översättningar kan man i svenskan verkligen se hur texten är uppbyggd.43

Personligen upplevde jag Jakobssons översättning som betydligt tillgängligare, även om

mycket av Matz arbete föreligger i nyöversättningen (som Ruin också påpekar). Jakobssons

kristallisering av Heideggers begreppsapparat är, enligt min åsikt, översättningens främsta

förtjänst.

För att analysera synernas funktion använder jag mig av Lacans förståelse av subjektets

deformering i psykosen, som det behandlas i ”D’une question préliminaire à tout traitement

possible de la psychose” (1955–56) (”On a Question Prior to Any Possible Treatment of

Psychosis”). Lacans resonemang kring ”den Andre” kan i mycket ses som en vidareutveckling

av Heideggers mannet, men Lacans förståelse av den Andre innefattar en psykolingvistisk

dimension som jag saknar i Heideggers ontologiska förståelse av självets vara/varanden. För

att vidare dechiffrera synernas funktion används Lacans begrepp och grafer som en

uppföljning av Heideggers begreppsapparat. Lacans begreppstriad är användbar i analysen av

synernas växlande mellan reala, symboliska och imaginära plan. Heideggers förståelse av

Intet motsvarande Lacans förståelse av ”tomrummet” äger både likheter och konstruktiva

skillnader i samband med synerna. Min Lacanläsning utgår uteslutande från dennes

seminarier samlade i Écrits (1966), i komplett engelsk översättning av Bruce Fink 2006.44

Och så några lacanska röster jag samtalat med under arbetets gång: först och främst har Svein

Haugsgjerds text ”Jacques Lacan och psykoanalysen” ur antologin Fyra röster om Jacques

Lacan (1989) varit till hjälp i ett närmande till Lacans tänkande. Haugsgjerd redogör

                                                                                                                         43 Hans Ruin, ”Så förändrade Heidegger det filosofiska landskapet”, Dagens Nyheter, 2013-11-11. 44 Finks översättning är idag (2015) den enda kompletta utgåvan av Écrits på engelska.

   

16

förtjänstfullt för den lacanska psykoanalysen och dess begrepp ur ett kliniskt perspektiv. För

en djupare förståelse av den psykotiska paranoians struktur och symtombild används Darian

Leaders bok What is Madness (2011). Utifrån ett lacanskt perspektiv förser Leader läsaren

med stringenta differentieringar såväl som ögonöppnande problematiseringar angående

neuros, psykos och schizofreni. Slavoj Žižek har varit en fortlöpande diskussionspartner,

medan Bo Georgii-Hemmings avhandling Träd – Ett försök till lacansk läsning av Walter

Ljungquists berättelser, särskilt Jerk Dandellinsviten (1997) har fungerat som metodologisk

inspirationskälla. Framförallt i hanterandet av Lacans teorier i anknytning till den litterära

’Texten’.45

Eftersom det skrivits relativt lite om Bruno K. Öijers författarskap på akademisk nivå anser

jag det berättigat att belysa den tidigare forskningens tillkortakommanden för att påvisa

betydelsen av att analysera Chivas Regal. I debutromanen når nämligen samkonstruktionen

mellan författare/diktjag sin absoluta kulmen under Öijers hittillsvarande författarskap. Öijers

författarposition är, ur en teoretisk synpunkt, minst sagt problematisk. I fråga om Öijers

levnadsteckning har det till exempel blivit obligatoriskt att kommentera den upproriska tiden

för stenciltidskrifterna, samt de av Öijer verkställda och kontroversiella aktionerna (med den

välkända stipendieutkastningen på Stockholms T-Central i centrum 1975). Detta är kanske

som mest märkbart i de många essäer och artiklar som skrivs om författaren. Ett tydligt

exempel är essän ”Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt” skriven av Göran af

Gröning i Tidningen Kulturen 2014-04-04. Essän inleds som följer:                                                                                                                          45 ’Texten’ är ett metodologiskt begrepp Georgii-Hemming presenterar och använder sig av; begreppet syftar till att betona textens föränderlighet i anslutning till Lacans grundläggande idé om människan som språklig. Enligt Lacan blir vi till subjekt så fort vi träder in i det Symboliska, den språk- och symbolordning som föreligger och som för oss bort ifrån det Reala. Denna relation, mellan det Symboliska och det Reala, härleds av Georgii-Hemming till ’Texten’: ”Skriften, den nedskrivna texten, står, enligt Lacan, på ett paradoxalt sätt i kontakt med ’det Reala’: genom att den står där, oföränderlig, avskiljer den på samma gång allt som inte står där. Skriften har sin förankring i psykiska processer som den förvandlar på sitt speciella sätt: den kan aldrig direkt uttrycka det författaren vill säga.” [Bo Georgii-Hemming, Träd – Ett försök till lacansk läsning av Walter Ljugquists berättelser, särskilt Jerk Dandellinsviten, Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, Uppsala 1997, s. 11.] Denna konstruktion ”bärs upp av energi från författare, läsare, omvärld och kontext. Detta innebär också att den erfarenhet ’Texten’ kan förmedla är föränderlig, eftersom den själv är föränderlig.” [Georgii-Hemming 1997, s. 8.] Författaren har inte kontroll över det skrivnas innebörd och kan därför inte ses som en auktoritet – varken i hermeneutiskt eller biografiskt avseende: ”Texten” kan, med Barthes ord, ”läsas utan faderns garanti”. [Barthes 1993, s. 385.] Vidare liknar Georgii-Hemming ’Texten’ vid analysanden: ”För att spara utrymme och slippa omtagningar väljer jag att presentera Lacans texter med den avsedda jämförelsen inlagd: som om ’Texten’ var analysanden. Någon gång blir det ansträngt, men jag anser att fördelarna överväger.” [Georgii-Hemming 1997, s. 33.] Jag intar en likartad position i läsningen av Chivas Regal: texten agerar ställföreträdande analysand (medan uttolkaren intar analytikerns position). Georgii-Hemmings metodik är fördelaktig eftersom den arbetar mot verkets manifesta självförståelse, den framhäver mening där mening motsäger sig själv – i ’Textens’ felsägningar. Dessa felsägningar (sprungna ur undertexten) är inte nödvändigtvis talade, utan dess sprickor framträder likväl i Chivas Regals uppbrutna struktur och flödande språk (det är här den särskilda relationen mellan det Symboliska och det Reala återfinns).

   

17

Ensam sittande i en halvtom bar på Sveavägen för många år sedan så händer följande: Dörren öppnas och in kommer en man klädd i sammetsröd manchesterkostym och en stor vid, svart hatt, och ansiktet med maskaran svart under ögonen. Mannen går fram till baren och beställer en röd drink, vad som helst bara den är röd. Han pratade som ett barn men ögonen … ögonen. […] Mannen som kom in i baren, med hatt och för trång kostym, ja, det var ingen mindre än Öijer, året var 2001 och hans diktsamling Dimman av allt fyllde de svenska bokdiskarna. Resten av kvällen vill jag inte klä i ord men jag glömmer den aldrig, det var stort.46

Typiskt för samtliga texter skrivna om Öijer är skribentens behov av att idolisera och viljan att

anknyta personliga band (ofta via ett festminne) till författaren. Efter en ingående beskrivning

av Öijers person går Gröning över till att citera en dikt ur Dimman av Allt: ’”Vi lämnade/varje

fest sist av alla/och vi hade ingenting/bara våra unga ansikten /…/ och jag vet inte vad det är

värt/hur mycket som finns kvar/men det satte sig i våra kläder/satte sig i vårt hår/och vi har

inte kommit hem/det är en lögn att vi kommit hem/vi kommer aldrig hem/ingen av oss

kommer hem”’. Bortsett ifrån att citeringen innehåller otaliga felaktigheter är tendensen

tydlig: dikten används instrumentellt för att förhöja skribentens personliga minne (och

önskade relation) till författaren.

Men även när de anekdotiska inslagen förklingat återfinns tendenser till personcentrering som

fjärmar forskningen från den litterära texten. Bäckströms avhandling återger, trots sin

medvetenhet, stundtals dessa idoliserande anslag. Författarjaget och diktjagens intima relation

omnämns tidigt, i samband med Bäckströms modifiering av poetik-begreppet:

Outsidern skiljer inte på poesi och liv, och därför formar sig Öijers svar till en poetik som till stora delar är så övergripande att den också kan beskrivas som en livssyn. […] Hos en outsider som Bruno K. Öijer måste emellertid detta sammanfall av liv och dikt uppfattas som ett conditio sine qua non. Jag har därför tillåtit mig att förhålla mig till ett något utvidgat poetikbegrepp, eftersom den undersökning av författarens poetik som står centralt i avhandlingen är avsedd att kasta ljus över outsiderpositionen som helhet.47

I redogörelsen för Öijers poetik använder sig Bäckström främst av offentliga uttalanden av

Öijer och är relativt knapphändig med litterära analyser. Chivas Regal lyser exempelvis med

sin frånvaro i Bäckströms avhandling, trots det (ambivalenta) underlag romanen kunde ha

skänkt till den outsider-tes Bäckström driver. En angelägen infallsvinkel i denna problematik

är Öijers poetiska tilltal utöver boksidan. I en debattartikel efter stipendieutkastningen 1975

                                                                                                                         46 Göran af Gröning, ”Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt”, Tidningen Kulturen, 2014-04-04.      47 Bäckström 2003, s. 17.

   

18

skriver Öijer, under den retoriska rubriken ”Varför förstår vi inte dina dikter?”, följande i

Aftonbladet:

Det beror på att min poesi inte ger er någon syndaförlåtelse. Ni är mästare i det ceremoniella självmordet, medan mina bilder är ett passfoto till det desperata livet och förvandlar er nattvard till en silverbägare fylld av kolera. […] Ni förstår inte min poesi helt enkelt för att den inte är skriven till människor, som böjer sina huvuden i likfernissa. Den rör sej i stället kring dom, som vänder sina ansikten uppåt! Emot järnvägsrälsen.48

Under sjuttiotalet använder sig Öijer av ett surrealistiskt bildspråk – det poetiska tilltalet

förefaller vara permanent oberoende av vilken sorts uttalande som görs; om det är intervjuer,

debattartiklar, manifest eller diktuppläsningar tycks irrelevant. Det poetiska tonläget och de

suggestiva scenerierna förblir intakta. Anmärkningsvärt är Öijers kommentar till

surrealismens anspråk: ”Det finns ju ingen surrealism, vad det gäller är att vara sann emot sig

själv, fylla dikten med det kaos man upplever ute i livet.”49 Denna närhet mellan författare och

diktjag är självfallet medveten ifrån Öijers sida, och därför anser jag det viktigt att, kanske

inte de- eller rekonstruera, utan snarare fastställa platsen för dessa konstruktionsprocesser, för

att inte ytterligare ge spridning åt mytbilden.

I Öijers uttalande föreligger nämligen en ansats till avförtrolling som ofta förbises: en konkret

kritik av en vedertagen verklighetsförståelse. Denna kritik formuleras än tydligare av Öijer i

intervjun med Börjlind som ges under samma år. Jag citerar återigen Öijer: ”Men jag tål inte

den stämpel jag har fått, som nån slags amoralisk surrealist. Det accepterar jag inte. Det finns

ingen öververklighet, allt som finns är verklighet.”50 I uttalandet uppdagas en annan, icke-

romantisk verklighetssyn som sällan inlemmas i analysen av Öijers person och verk.

Uttalandet är ingen förkastelse av surrealismen, utan tvärtom en kritik riktad mot en slapp

kvasirealism. Öijers kritik är för den delen ingen ny sådan, utan härstammar från den

freudianska psykoanalysens uppluckring av dikotomin verklighet/fiktion – ett (vetenskapligt)

projekt som fick en avgörande inverkan på den surrealistiska konströrelsens förståelse och

utforskande av det omedvetna. I texten ”Le stade du miroir comme formateur de la fonction

du Je” (1949) (”The Mirror Stage as Formative of the I Function – as Revealed in

Psychoanalytic Experience”) nämner Lacan det surrealistiska missnöjet i samband med den

                                                                                                                         48 Bruno K. Öijer, ”Varför förstår vi inte dina dikter?”, Aftonbladet, 1975-07-22. 49 Gunder Andersson, ”Det mesta som skrevs under 60-talet är fruktansvärt tråkigt”, Aftonbladet, 1974-06-24. 50 Börjlind 1976, s. 43.

   

19

samtida verklighetsförståelsen: ”As I myself have shown, human knowledge is more

independent than animal knowledge from the force field of desire because of the social

dialectic that structures human knowledge as paranoiac; but what limits it is the ’scant reality’

surrealistic unsatisfaction denounces therein.”51 Det är verklighetens brist på verklighet (peu

de réalité) som det surrealistiska missnöjet utpekar. Med andra ord: genom att positivistiskt

fokusera på den tingliga, ontiska omvärlden osynliggörs poesins, drömmens och det

(paradoxala) begärets betydelse. Det är, för att tala med Lacan, ”the specular image [that]

seems to be the threshold of the visible world”.52

Öijers surrealismkritik är alltså ingen förnekelse av konströrelsens betydelse, utan tvärtom en

kritik som syftar till hur denna konsttradition förstås slentrianmässigt. Uttalandet: ”Det finns

ingen öververklighet, allt som finns är verklighet” efterlyser en expansion av den gängse

verklighetsförståelsen. Om en kort uttrycker sig i lacanska termer ämnar Öijer med poesins

medel underminera speglingens imago-funktion som upprätthåller skillnaden mellan in- och

utsida – fiktion och verklighet. Det vill säga den (motsats)struktur som organiserar vår

vardagliga förståelse av världen.53

Detta utgör en stabil tolkningslinje som genomgående försummats i behandlandet av Öijers

verk. Det är därför essentiellt att skifta analytiskt perspektiv och metodologiska

utgångspunkter i studiet av detta författarskap, framförallt i syfte att utmana den rådande

förförståelsen (som i sin tur avgör vad som är möjligt att se i ett författarskap). I Öijers fall

märks den dominanta förståelsen av en romantiskt färgad bild av författaren som manligt geni

inklusive outsider. Och detta får konsekvenser: Öijers verk behandlas ofta svepande och

instrumentellt i syfte att belysa vissa tendenser eller idéer hos den förföriska författargestalten.

Mot denna bakgrund är bristen på distinktion mellan författar- och diktjag i Johan Svedjedals

essä ”Bruno K. Öijer, Sven Delblanc och sjuttiotalets bokmarknad” bekymmersam. Svedjedal

likställer alltemellanåt författaren Öijer med dennes diktjag – presenterar Öijer som medveten

strateg, samtidigt som Svedjedal själv tenderar att skriva en hagiografi. Bäckström

uppmärksammar även att Svedjedals essä ”innehåller en hel del ’myter’ om Öijer som inte

stämmer med faktiska förhållanden, men som oförmedlat förs vidare”.54 En av orsakerna till

                                                                                                                         51 Jacques Lacan, Écrits, Bruce Fink (övers.), WW Norton & Co, New York 2006, s. 77. 52 Lacan [2006], s. 77. 53 Lacan [2006], s. 77 f. 54 Bäckström 2003, s. 23.

   

20

detta är troligtvis att Svedjedal använder sig av Eric Fylkesons ”självbiografi” I åttonde huset:

Livsfris i tolv rum (1993), en inte helt tillförlitlig källa. Låt mig exemplifiera.

Öijer debuterade som sagt 1973 med Sång för anarkismen som trycktes i 300 exemplar på

Poesiförlaget, ett litet stencilförlag drivet av Eric Fylkeson i Karlstad. Enligt Svedjedal

delades hälften av upplagan ut gratis till spärrvakter och annan personal på Stockholms

Lokaltrafik i mediestrategiskt syfte.55 Detta överensstämmer emellertid inte med verkligheten,

vilket Öijer själv anmärkte på när Lena Malmqvist disputerade på sin avhandling Från Orfeus

till Eurydike. En rörelse i samtida svensk lyrik. Fylkeson menar även att han och Öijer inte är

vänner, ett påstående som avsevärt reducerar bokens källvärde.56 Fylkesons antipati gentemot

Öijer demonstreras implicit i Svedjedals essä: Fylkeson citeras då han beskriver Öijer som en

beräknande provokatör för vilket det svenska kulturlivet är ”’ett strategiskt komplicerat

fältslag’”57 (jmf Pierre Bourdieus fältteori). Fylkeson hävdar alltså att Öijers aktioner kan

verka impulsiva, men vars hela offentliga person, gestik, klädsel, sätt att hålla cigaretten

etcetera, är uttänkta komponenter som tillsammans utgör en noggrant beräknad helhetsbild.

Ett konstaterande som visar på en principfast, men likväl konstlad sida hos Öijer, som står i

motsats till dennes stränga autenticitetsanspråk. Olle Thörnvall uppmärksammar den

problematiska motsättningen respektive mytspridningen Fylkeson och Öijer emellan:

Biografiska uppgifter har han [Öijer] alltid varit ytterst knapphändig med. Somligt har även Fylkeson givit spridning åt, antingen medvetet eller omedvetet. Därvid ska man också ha i minne att den senare med förtjusning fabulerat och mytologiserat om sitt eget liv. Han talade redan från början om att ”förbättra vederbörandes biografi”, och ibland får man känslan av att han och Öijer som unga fantiserat ikapp. Men en storlögn som hans I åttonde huset från 1993, en ”livsfris” modell önskedröm, har Öijer ännu inte givit sig på. Om man inte tar hans ”självupplevda” roman Chivas Regal från 1978 alltför bokstavlig, vill säga.58

Detta är ett exempel på hur tidigare forskning låtit sig förvillas av författarnas konstruktioner

rörande det egna författarskapet, eller författarkollegors – både i beundrande och pejorativa

ordalag. Men hur uppstår då dessa konstruktioner och mytologiseringar? Ett exempel

återfinns i efterordet till Per-Eric Söders diktsamling SOT (2006) där Håkan Sandell samtalar

med författaren om tiden i poesigruppen Vesuvius och dåtidens syn på outsiderskapet. Söders

                                                                                                                         55 Johan Svedjedal, Gurun och Grottmannen och andra litteratursociologiska studier, Gedins förlag, Falun 1996, s. 83. 56 Bäckström 2003, s. 381. 57  Svedjedal 1996, s. 83.  58 Olle Thörnvall, Det svarta puzzlet – en essä om Bruno K. Öijer, ellerströms förlag, Lund 2002, s. 28.

   

21

medverkan i Chivas Regal omnämns i en historia kring romanens tillkomstprocess under en

rumlande vistelse i Tunisien. Attraktionskraften inför mytologiska motiv syns även i Per-Eric

Söders fall, vilket illustrerar hur poetkollegorna ömsesidigt fabricerar historier om varandra:

HÅKAN SANDELL: I Öijers roman Chivas Regal från 1978, svartsynens mästerverk i svensk litteratur, går berättaren under namnet Alias. Den närstående kumpanen och antihjälten heter Cloudy och jag har alltid föreställt mig att det i viss grad är ett porträtt av dig?

PER-ERIC SÖDER: En av Brunos och mina resor gick till Tunisien. Jag levde rövare medan han skrev på romanen. En natt hann vi med att tillbringa bland Kartagos ruiner. Annars är det väl snarare den grandiosa gesten än den storslagna artefakten som intresserar oss. Misslyckandet hellre än framgången. Den tanken finns inom sufismen. I den turkiska staden Konya (där poeten Rumi levde) dansar dervischerna i december varje år. De attraherar mig. Bilf en dåre, som Eric Hermelin skrev. Så visst, jag är i Brunos bok vad Dean Moriarty är i Kerouacs På drift. Jag tycker för övrigt att han givit mig ett mycket distinkt namn.59

Söders uttalande visar tydligt på att ett raffinerat fabulerande sker poeterna emellan, på det

sociala såväl som litterära planet – att tillintetgöra skillnaden mellan liv och dikt visar sig med

andra ord vara ett gemensamt projekt. Söder framställer den resa som han och Öijer gjorde

tillsammans som grunden till romanen och likställer explicit sig själv med romangestalten

”cloudy”. Denna intimitet, och stundtals rena brist på distinktion mellan författare och diktjag,

är likaså symtomatiskt för den mediala representationen av personen Öijer och receptionen av

dennes verk. Att Öijer fungerar som en solitär representant för den svenska poesi-

undergroundscenen i Svedjedals essä är alltså inte speciellt förvånande – den polära

uppställningen mellan å ena sidan Öijer och å andra sidan Sven Delblanc förstärker en

endimensionell bild av såväl Öijers författarskap som sjuttiotalets svenska litteraturklimat

(som försvårar finare nyanseringar att framträda i ett vidare spektra). Dikten citeras med syfte

att påvisa författarjagets habitus, position i fältet och politiska ställning, och nonchalerar

poesins inneboende mångtydighet.

Trots att Bäckströms avhandling håller sig på avstånd och problematiserar sådana enkla

dispositioner är analysen klart centrerad kring Öijers person, idévärld och outsiderposition. En

alltför omfattande vördnad för författarens person är, enligt min uppfattning, problematisk –

speciellt då Bäckström (lite reservationslöst) säger sig respektera Öijers ”idévärld”:

                                                                                                                         59 Per-Eric Söder, SOT – Valda och nya dikter, ellerströms förlag, Lund 2006, s. 164 f.

   

22

Derrida har med sitt ifrågasättande av begrepp som just ”närvaro”, ”autenticitet”, ”sanning”, ”ursprung” etc velat göra oss uppmärksamma på hur vi i vår ”logocentriska” tanketradition legitimerar våra resonemang genom att referera till olika transcendenta instanser. Denna kritik kan också riktas mot de begrepp om Poesi, Sanning, Ursprung som jag kommer att använda i avhandlingen, men jag motiverar alltså mitt bruk med hänvisning till att beskrivningen av Öijers idévärld kräver det.60

Det är sant att Öijers uppfattning om sin egen person och verk till stor del förankras i ord som

autenticitet och sanning, men frågan är i hur stor grad författarens förståelse av sitt eget verk

skall auktoriseras.61 Detta får ytterligare konsekvenser i Bäckströms avhandling då intervjuer

förekommer betydligt oftare än diktutdrag – det är författarjagets åsikter som artikuleras till

förmån för diktjagens. När dikter väl analyseras förekommer alltsomoftast en reduktion i

textanalysen då Bäckström ofta ämnar understryka en idé eller tendens hos författarjaget. Jag

har tidigare nämnt att Chivas Regal lyser med sin frånvaro i Bäckströms avhandling, men

romanen återfinns, om än på ett annat, bakomliggande plan. Chivas Regal går nämligen, likt

ett spöke, igen i Bäckströms mest betydande källa: Colin Wilsons The Outsider (1956). The

Outsider kom i svensk översättning 1959 av Nils Holmberg med titeln Outsidern och

figurerar i Chivas Regal: ”& cloudy rullade elefantjointar med tre blad ur colin wilsons

outsidern”.62 Att boken som kom att utgöra Bäckströms teoretiska fundament i förståelsen av

outsiderpositionen förekommer i Öijers tidigare verk kan vid en första anblick verka

oskyldigt, men referensen belyser en kontinuitet mellan författarens och forskarens förståelse

av outsiderbegreppet. I passagen då ”outsidern” förekommer dyker även romangestalten

”cloudy” upp, och som tidigare nämnts är denna gestalt (i viss mån) ett porträtt av Öijers

poetkollega Per-Eric Söder.

I samtalet med Sandell uttalar sig även Söder om Outsiderns influens på Vesuvius-gruppen:

”Outsiderbegreppet intresserade oss, där fanns möjlighet till identifikation, tradition,

mytologi. Evert Taubes gamla exemplar av Colin Wilsons bok Outsidern lästes flitigt.”63 Att

Bäckström utforskar ett fält som poeterna redan avgränsat ger oss ett bra exempel på den

direkta påverkan Öijer och hans kollegor haft i vad som (hittills) skrivits om dem. I

avhandlingens förord sägs det uttryckligen att Öijer varit delaktig i forskningsarbetet: ”Bruno

K. Öijer har oförbehållsamt ställt upp på flera samtal, samt hjälpt mig att finna information                                                                                                                          60 Bäckström 2003, s. 21. 61 Jag hävdar till exempel att det existerar otaliga intressanta aspekter i Öijers författarskap som denne inte är medveten om. För att komplicera bilden ytterligare så kan en med Lacans ord hävda att det omedvetna – som den tidige Öijer utforskar i sin poesi – är den Andres diskurs. [Lacan 2006, s. 458 f.] 62 Öijer 1997, s. 141. 63 Söder 2006, s. 166.

   

23

som väsentligt kompletterat den bild som har framkommit ur undersökningens övriga

material. Han har också bidragit med fotomaterialet till boken, som därför har kunnat

illustreras på spännande vis.”64

Att Öijer medverkat i utformandet av avhandlingen och bidragit med kompletterande material

är minst sagt bekymmersamt, speciellt med tanke på den intellektuella konsensus mellan

författare/forskare som antytts. Det är svårt att specifikt anmärka på Öijers intellektuella

inflytande då meningsutbytet inte redovisas i själva avhandlingen, men en aktiv medverkan i

forskningen om författaren av författaren tål att ifrågasättas. I Öijers fall auktoriserar, och i

viss mån legitimerar, detta den mytologiserade bilden av outsidern Öijer. Detta blir som allra

tydligast om läsaren slänger en snabb blick på de ”spännande” fotografier avhandlingen

illustrerats med. Fotografier som nästintill uteslutande består av en reserverat rökande Öijer

kontrasterat med en expressivt uppträdande Öijer. Det märks med andra ord att författaren

stått för urvalet. Avhandlingens fotoillustration är inte direkt fel, men urvalet avslöjar ett, av

författaren önskat, värderingsfokus i analysen av författarskapet avsett att styra läsarens

förståelse i en viss riktning. Bäckströms vidarebefordran av den mytologiserade poetbilden

planteras i läsarens medvetande och legitimeras i och med avhandlingsformen. Men vi ska nu

gå över till bildens verkan i en betydligt bredare diskurs.

Receptionen av Chivas Regal

Det existerar inte enbart en diskrepans mellan de båda bokutgåvornas innehåll och utformning

– receptionen av Chivas Regal var desto mer åtskild i sjuttiotalets litteraturklimat kontra det

sena nittiotalets. Svedjedal menar att schablonbilden av sjuttiotalet som ett decennium av

politiskt vinklad litteraturkritik överensstämmer förvånansvärt väl med det mediala

bemötandet av Bruno K. Öijers verk och person.65 Detta är en uppfattning jag inledningsvis

velat nyansera, vilket visat sig vara svårare än förväntat – men att kritikerkåren var helt

samstämd i sin värdering stämmer inte. För i och med att fördomarna mot Öijer redan 1978

visat sig vara så pass etablerade existerar det faktiskt ett fåtal litteraturkritiker som kritiserar

den gängse (litteratur)kritiken av Öijer.

I Svedjedals essä fungerar som sagt Öijer som bokmarknadens antagonist – en representant

för de kulturradikala stenciltidskrifter och anarkistiska falanger som mobiliserades i periferin                                                                                                                          64 Bäckström 2003, s. 11. 65 Svedjedal 1996, s. 80 ff.

   

24

av sjuttiotalets vänsterorienterade litteraturklimat. Att Öijer utsetts som enskild företrädare för

denna grupp kan först och främst förstås utifrån Öijers bakgrund som redaktör för

stenciltidskriften Guru Papers (som publicerades i totalt elva nummer från 1972–75). Öijer

använde till stor del tidskriften för att medvetet positionera sig som outsider, samtidigt som

tidskriften var ’en kulturdemokratisk plattform för poesiutgivning’ – detta tillsammans med

de medialt uppmärksammade, anarkistiska aktioner Öijer exekverade under mitten av

sjuttiotalet,66 och Öijers debut Sång för Anarkismen gavs just ut på stencilförlaget

Poesiförlaget. Stencilförlagen var inte enbart ett alternativ för de refuserade utan därtill en

hemvist för författare som ämnade stå utanför det litterära samhällets kommersialism och

karriärism – en subversiv verksamhet med syfte att bilda opinion mot det etablerade litterära

samhällets alltmer likriktade krafter. Dessa positioneringar låg sedan till grund för den

dåvarande offentliga poesidebatten som Öijer hamnade i centrum av, samt det dåtida kravet

på politiskt engagemang ifrån en vänsterposition som skulle utgöra grunden för hur

anklagelserna mot Öijer formulerades. Svedjedal menar bland annat att majoriteten av

kritikerna efterfrågade en förståelig prosa adresserad ”folket”, vilket var motsatsen till vad

Öijer levererade.

Tomas Forser har en motsvarande uppfattning när han diskuterar sextio- och sjuttiotalets

litteraturkritiska värderingsproblematik i sin bok Kritik av kritiken – 1900-talets svenska

litteraturkritik (2002). Forser beskriver tidens litteraturklimat på kultursidorna som: ”Åren då

kritikerna anropade folket och föraktade estetiken och när en recension gjordes till en politisk

fråga. I ett genomideologiserat samhällsklimat blir den propagandistiska ideologikritiken ett

effektivt vapen, som förmår tysta lika väl som ställa i centrum med stort medialt

genomslag.”67 Den retoriska (och smått mytiska) figuren ”folket”, som med tiden blivit

tidstypisk, begagnas flitigt i receptionen av Chivas Regal. I och med att Öijer inte ses som en

folkets företrädare blir hans person, klädsel, sociala samröre, ständigt en angelägenhet för

litteraturkritiken. Detta uttrycks dels i rent raljerande ordalag, men formuleras även i en form

av uppmaning och tillrättavisning – framförallt då författarens poesi inte ses som

(parti)politiskt ändamålsenlig.

Angående de genomideologiserade konventioner kritikern formulerades utifrån anmärker

Forser på författarens underlägsna situation i förhållande till den stridslystne

                                                                                                                         66 Svedjedal ger några exempel på Guru Papers slagordsparoller, varav de mest renommerade lyder: ”Spräng den förbannade kultureliten!” och ”Den laglösa fantasin till makten!” [Svedjedal 1996, s. 76.] 67 Tomas Forser, Kritik av kritiken. 1900-talets svenska litteraturkritik, Anthropos, Gråbo 2002, s. 146.

   

25

litteraturkritikern: ”60/70-talet var ett gott halvtannat decennium för den litteraturexterna

kritiken. Gott för dess självbild och lämpligt för dess inflytande. Under 60/70-talet kunde det

rentav se ut som om kritikern blev herre och författaren den som fick tjäna dräng.”68 Den

maktrelation herre/dräng liknelsen av sjuttiotalets litteraturklimat innehåller är träffande,

eftersom det är just en homosocialt rivaliserande miljö som, i Öijers fall, påträffas. Den äldre

idealbilden av den litterärt omnipotente kritikern förkastas som ett borgerligt kriterium och

ersätts av ”den hårdfört ensidige och taktiskt nonchalante kritikern”.69 Paradigmskiftet

markerar en ideologisk vändning där identitetspolitik och klasskillnader effektivt synliggörs,

vilket stundtals sker på bekostnad av den litterära analysen. Suspenderandet av den

föreliggande, borgliga kritikerbilden, öppnar upp för en ny självbild för kritikern: ”Epokens

kritik behandlar generellt litteraturens villkorlighet och villkoren bestäms ideologiskt,

klassanalytiskt, socioekonomiskt, smakorienterat och i någon mån ur könsperspektiv.”70 Det

sista villkoret angående könsperspektivet som Forser stannar vid förtjänas emellertid ta större

plats (på grund av dess stora avsaknad) i receptionen av Chivas Regal. Kritikerns relation till

författaren karaktäriseras innan som ett herre- och drängförhållande, vilket innebär att män,

och endast män, är inblandade i litteraturkritikens maktdiskurs. Kritikern är en ”[h]an, nästan

alltid en »han», som läste som det passade honom och som inte komplicerade de

fundamentala och, som det ofta hette med den tidens leninistiska retorik, antagonistiska

motsättningarna så att de beslöjades.”71 En kan se hur dessa klassanalytiska anspråk delvis

döljer en exkludering baserad på kön. Maktkampen är en kamp in maskulinum.72

På grund av denna köns- och genusbaserade exkludering har jag i arbetet med denna

receptionsanalys upplevt det som tveksamt, angränsande kontraproduktivt, att som Forser

använda sig av Pierre Bourdieus sociologiska fältteori. Detta på grund av fältteorins

(militariserade) begreppsapparat vars diskursivitet (omedvetet) riskerar att återge och

reproducera ett androcentriskt rum där framförallt rivalitetsvillkor och dominansförhållanden

beskrivs. Jag utgår istället från Hans-Georg Gadamers tankar angående hermeneutikens

förutsättningar; dess inverkan på läsarens tolkning av det litterära verket:

                                                                                                                         68 Forser 2002, s. 146. 69 Forser 2002, s. 147. 70 Forser 2002, s. 146. 71 Forser 2002, s. 147.  72 Och apropå denna homosocialitet: trots att min ton och position bekräftar en hemvist i detta rum så vill jag, genom min kritik, varken rekonstruera eller bekräfta (slag)fältets gränser. Denna anmärkning är inte heller menad som ett förmildrande, utan som en självkritisk förmaning. Ett försök att formulera en ny (form av) kritik; en väg bort från ett rivalitetstänkande och tankereducerande utrymme.

   

26

Den ursprungligaste av hermeneutikens förutsättningar är sålunda för-förståelsen, och den har sin grund i upptagenheten av samma sak […]. Det är denna upptagenhet som bestämmer vad som är möjligt att framställa som en enhetlig mening, och därmed användandet av fullkomlighetens föregripande. På så sätt får tillhörigheten, d.v.s. traditionens moment i det historiskt–hermeneutiska beteendet, sin mening av grundläggande och bärande gemensamma fördomar.73

Så hur manifesteras denna förförståelse i det mediala mottagandet av Chivas Regal 1978

respektive 1997? Receptionen av Chivas Regal var 1978 övervägande avvisande och negativ

– kritiken uppehåller sig huvudsakligen vid författaren Öijer som genomgående framställs

som en inverterad dandy,74 fast i sina snirklande metaforslingor.75 Om romanens bärande idéer

skriver Johan Günther i Aftonbladet: ”LEDMOTIVET är det enklast tänkbara: ÅT HELVETE

MED HELA SKITEN!”76 Det är alltigenom tydligt att kritikerkårens ackumulerade antipati

(föranledda av politiska motsättningar) gentemot författaren spiller över i värderingen av det

litterära verket. En särhållning mellan verk och person sker endast undantagsvis (och då i en

ironisk ton som snarare fungerar som sammanblandningens förutsättning). Ibland förekommer

till och med en explicit sammanföring mellan författare och diktjag, ofta i raljerande syfte.

Tommy Olsson i Göteborgs-Tidningen: ”Det är den unga svenska litteraturens enfant terrible

som är i farten igen. Anarkistpoeten Bruno K. Öijer debuterar som prosaist med romanen

’Chivas Regal’ […]. Titeln är namnet på den whiskysort som hjälten helst dricker. Och

hjälten, det är författaren själv.”77 Günther skriver liknande i Aftonbladet:

HUVUDPERSONEN heter alias (några versaler finns inte i hela boken) och han är a l l t i d full. När han inte är påtänd. Det tillhör undantagen. Han reser från Stockholm till Barcelona där han stämt träff med ödet eller nåt sånt. Han stannar ett tag i hippiekvarteren uppe vid Place de Contrescarpe i Paris. Hans sysselsättningar: 1) att dricka Chivas Regal, 2) att dricka vin, 3) att knulla, 4) att förflytta sig, 5) att vara oförskämd mot brudar, brackor och knegare, 6) att sova och samla krafter för nya friska tag. HUR ALIAS förhåller sig till Bruno K Öijer vet jag inte. Det är alias som för pennan. Någon som helst distans mellan författare och jagberättare låter sig inte skönjas. Allt tyder på att författaren sympatiserar med sin huvudperson.78

                                                                                                                         73 Hans-Georg Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning i hermeneutiken”, Modern litteraturteori – Från rysk formalism till dekonstruktion Del 1, Studentlitteratur, Lund 1993, s. 346. Jag har valt att lägga tyngdpunkten hos Hans-Georg Gadamers tankar om hermeneutikens förutsättningar och dess inverkan på kritikens värdering av det litterära verket. Därmed tar jag inte vidare hänsyn till kritikernas habitus, kapital och position i fältet som till stor grad determinerar värderingens samtida betydelse. Fokus fixeras istället på Lars-Olof Franzéns två recensioner av Chivas Regal 1978 och 1997. I Franzéns värderingsskillnad synliggörs en mer allmän tendens till omvärdering av Öijers person och verk. Andra recensenter fungerar huvudsakligen som ackompanjemang i syfte att påvisa de trender och tendenser i receptionen av Öijers verk under sjuttiotalet. 74 Johan Günther, ”Full jämt och gränslöst föraktfull”, Aftonbladet, 1978-07-26. 75 Tommy Olsson, ”Öijers debutroman – en besvikelse”, Göteborgs-Tidningen, 1978-07-22. 76 Johan Günther, ”Full jämt och gränslöst föraktfull”, Aftonbladet, 1978-07-26. 77 Tommy Olsson, ”Öijers debutroman – en besvikelse”, Göteborgs-Tidningen, 1978-07-22. 78 Johan Günther, ”Full jämt och gränslöst föraktfull”, Aftonbladet, 1978-07-26.

   

27

En stor brist hos merparten av recensionerna är deras författarcentrering och estetiska

bortprioritering. I dags- och kvällstidningarna analyseras inte romanen på något djupare plan,

som dess speciella stil eller formspråk, utan fokus ligger huvudsakligen på en snabb

redogörelse för bokens temata kombinerat med lösa spekulationer kring författarens

intentioner. I Günthers recension summeras romanens handling i en ironisk ton, och det är

tydligt att avsikten med Günthers läsning aldrig varit att försöka gå utöver en bredare

förförståelse. Günther väljer istället att förminska romanens innehåll till fördel för ett

framhävande av diverse sarkastiska markeringar, och det är aningen komiskt hur väl Forsers

nidbild av kritikern som ”den hårdfört ensidige och taktiskt nonchalante”79 överensstämmer

med receptionen av Chivas Regal. Även den omtalade politiska vinklingen i sjuttiotalets

litteraturkritik, och dess tendens att använda sig av ”folket” som retorisk figur, synliggörs i

den enda passage Lars Olof Franzén väljer att citera i recensionen ”Ett illusionsbygge” i

Dagens Nyheter 1978:

Det forsar av slagfärdiga, muntra, oväntade och provokativa bilder och vändningar i hans språk. Men, som sagt, till vad ändamål? Skalar man av det poetiska glittret, så återstår inte mycket mer än en desperat, kokett självhävdelse kombinerad med förakt för andra människor. Så här kan det låta:

– alias, jag har läst dina dikter. varenda rad är sjuk. varför skriver du inte för folket? jag peka med flaskhalsen: – tillhör du folket? – naturligtvis! – då förstår du varför, din jävla spya.80

Franzéns recension fokuserar huvudsakligen på externa, sociopolitiska faktorer som den

antagonism och anarkism Chivas Regal ger uttryck för, och diktjagets aggressioner mot

”folket” väcker uppenbarligen en antipati hos Franzén. Replikskiftet Franzén väljer att citera

föregås emellertid av en nidbild av tidens vänster/hippierörelse: ”det låg alltid människor &

möglade på madrasserna. dom andra satt i en gullig ring med handtrummor & flöjter & tugga

progressiv välling & hata mej för att jag var poet & inte brydde mej om att tycka synd om

bölderna på deras ankarslen”.81 En infantil nidbild kan tyckas, men som Öijer själv

                                                                                                                         79 Forser 2002, s. 147. 80 Lars-Olof Franzén, ”Ett illusionsbygge”, Dagens Nyheter, 1978-07-02. 81 Öijer 1997, s. 154.

   

28

kommenterade i Svenska Dagbladet 1990 var Chivas Regal, förutom sitt nydanande språk och

”ockulta motiv en kritik av vänstern, och 1978 var det inte läge för det”.82

Antipatin blir som tydligast när Franzén raljerar över Öijers person och menar att han borde

använda sin lyriska talang på ett mer ändamålsenligt och solidariskt sätt: ”att han har en lyrisk

begåvning är det inget tvivel om. Men vad använder han den till? På mig gör han i ’Chivas

Regal’ mest intryck av att vara en litet finkulturell Magnus Uggla.”83 Romanens estetiska

kvaliteter nedbringas till en periferisk angelägenhet till förmån för den moralistiska

tillrättavisningen. Att ”[d]et forsar av slagfärdiga, muntra, oväntade och provokativa bilder

och vändningar i hans språk” har inget egentligt egenvärde om de inte förankras i ett externt,

politiskt ändamål. Franzéns recension är därför snarare en kritik av författarens apolitiska

ställningstaganden än en recension av en litterär text – en tydlig tendens i receptionen av

Öijers verk under sjuttiotalet.

Chivas Regals estetiska kvalitéer förblir en angelägenhet som majoriteten av recensenterna

inte är i närheten av att vilja behandla eller fördjupa sig i. Merparten av recensionerna är

ytliga läsningar av ett komplext romanbygge där värderingens utfall tycks vara bestämd på

förhand. Den mest etablerade och erfarna kritikern är ofrånkomligen bunden vid den rådande

litteraturdiskursen, och kritikerns utlåtanden är därmed produkter sprungna ur denna diskurs.

Värderingsverksamheten är såklart varken oberoende eller neutral utan konstitueras i

samrörelse med ett politiskt klimat och kritikerns åsikter måste därför ställas mot en historisk

fond. Forser berör även problematiken angående värderingen av ett diktverk: ”Oftast är

värderingen en spontan reaktion, långt från en systematiserad sammanfattning av en kritisk

reflektion över det aktuella verket.”84 Denna spontanitet föranleds emellertid av en

förförståelse som i Öijers fall snarare är grundad i kritikers uppfattning om författaren än de

karaktäristiska huvuddragen i dennes verk. Passande nog recenserar Lars-Olof Franzén även

den reviderade utgåvan och är, cirka tjugo år senare, betydligt mer konstruktiv i sin

bedömning – vilket enligt honom själv inte beror på romanens innehållsmässiga förändring,

utan snarare på förändringar i den historiska och politiska kontexten: ”Jag kan till nöds förstå

min ogina reaktion 1978 mot bakgrund av det 80-tal som snart skulle ta sin början. Men jag är

                                                                                                                         82 Marie-Louise Samuelsson, ”Egensinnig ordälskare på ständig turné”, Svenska Dagbladet, 1990-11-11. 83 Lars-Olof Franzén, ”Ett illusionsbygge”, Dagens Nyheter, 1978-07-02. 84 Forser 2002, s. 117.

   

29

glad att jag i dag kan läsa ’Chivas Regal’ på ett friare och mera avspänt sätt. Det är som om

jag inte längre stod i vägen för mig själv när jag tar till mig texten.”85

Det framgår tydligt att Franzéns första tolkning och värdering av romanen är en produkt av

det historiska sammanhang som växlar i bytet av förståelsehorisont – det gäller som Gadamer

skriver ”att erkänna tidsavståndet som en positiv och produktiv möjlighet till förståelse”.86

Genom att närma sig den litterära texten utifrån en ny förståelsehorisont produceras

förhoppningsvis möjligheten till en ny, precisare interpretation av det litterära verket.

Gadamer igen: ”Sålunda är bedömningen av samtida konst förtvivlat osäker för det

vetenskapliga medvetandet. Uppenbart går vi sådana skapelser tillmötes med okontrollerbara

fördomar; förutsättningar, som behärskar oss alldeles för mycket för att vi skulle kunna ha

kännedom om dem och som förlänar det samtida skapandet en överresonans, som inte

motsvarar dess sanna innehåll, dess sanna betydelse.”87 Detta synliggörs i meningsskillnaden

från sjuttio- kontra nittiotalets värdering av Chivas Regal: från ett politiskt bemötande av

romanen till ett mer distanserat förhållande som öppnar för kvalitativa resonemang.

Men uppvärderingen av Chivas Regal är inte endast en konsekvens av politikens ideologiska

omställning, utan Öijers konstnärliga uppvärdering under nittiotalet bör även inberäknas som

en väsentlig faktor. Under nittiotalet utvecklade Öijer en ”lyrikperformance”88 som drog till

sig stora åhörarskaror. Den medialt etiketterade ”outsidern” och ”anarkisten” Öijer trädde in

till litteratursveriges centra och omvärderades av den svenska kritikerkåren. Den senare

utgåvan av Chivas Regal föregicks av diktsamlingarna Medan Giftet Verkar (1990) samt Det

Förlorade Ordet (1995), som tillsammans med Dimman Av Allt (2001) kom att utgöra

Trilogin (2002) – en samling som av åtskilda litteraturkritiker benämns som ett mästerverk:

’en klassiker’. Öijers respektabilitet och ompositionering i det litterära fältet genererar en

positivare ton i kritikers mottagande (av både verk och person). Franzén skriver i Dagens

Nyheter 1997 att ”Öijers kombination av estetiskt raffinemang och total anarkism i fråga om

samhälle och samlevnad fick mig att bekänna färg som beskäftig moralist. Jag föll direkt i den

i själva verket väl synliga fälla som han gillrat.”89 Den konstnärliga dimensionen, som

lämnades därhän i den tidigare recensionen, anses nu vara kongenial med romanens anspråk.

Men det bör således betonas att Franzéns senare värdering är en likvärdig produkt av sin tid –

                                                                                                                         85 Lars-Olof Franzén, ”Mer än bara hänsynslöst”, Dagens Nyheter, 1997-11-27. 86 Gadamer 1993, s. 348. 87 Gadamer 1993, s. 349. 88 Bäckström 2003, s. 296 ff. 89 Lars-Olof Franzén, ”Mer än bara hänsynslöst”, Dagens Nyheter, 1997-11-27.

   

30

en bekännelse som framtvingats av nya omställningar. Och på senare tid har respekten inför

Öijers gestalt vänt till en form av dogmatism – en enstämmig hyllning – exceptionellt

påtagligt i receptionen av Öijers senaste diktsamling Och natten viskande Annabel Lee (2014).

Med detta sagt är den (oförändrade) homosocialitet som under sjuttiotalet rådde inom

kritikerkåren (och det litterära fältet i stort) anmärkningsvärd. 1978 upplyser kritikerna

regelbundet läsaren om Öijers unga ålder – etiketterar författaren som ”anarkist” samt ”den

unga svenska litteraturens enfant terrible”.90 En insinuerad infantilitet som inte återfinns i de

senare recensionerna av Chivas Regal. I Franzéns andra recension har den politiska

anspänningen tonats ned mellan författare och kritiker vilket genererar en litteraturkritik som

(förhoppningsvis) koncentrerar sig på den litterära texten. Sett till den samlade receptionen av

de båda utgåvorna visas, hos Franzén, en diskrepans som i sin tur antyder en mer generell

tendens. Med tiden har kritikens fokus förflyttats från Öijers person till romanens estetiska

kvalitéer (där omvärderingen av verket formats efter nittiotalets bild av författaren).

Utöver den samstämmighet som sjuttiotalet uppvisade existerar dock två recensioner som

uttryckligen kritiserar den konsensus som kännetecknade mottagandet av romanen 1978. Olof

Windahls recension ”Ordsvall med metod” i Bonniers litterära magasin utgör det första

undantaget i receptionen 1978.91 Windahl fokuserar på den bildmonotoni som i hans mening

utgör romanens metod: ”Det här med den mekaniska skriften pekar dock på vad som trots allt

är bra hos Chivas Regal nämligen Öijers metod.”92 Denna recension fokuserar nästintill enbart

på romanens estetiska egenskaper och kommenterar syrligt föregående reception och allmänt

bemötande av Öijers person och verk:

Den negativa kritik Öijer har fått ta emot är främst av två slag. Dels har det sagts att vad han håller på med gjordes både säkrare och intelligentare av surrealisterna och dels att hans önskan att vara världens värsta enfant terrible har skadat hans uttrycksmedel. Han har fått dras med att han velat ”krossa hela den förbannade kultureliten” men att han själv hamnat i den till exempel genom att växla in ett stipendium till enkronor för att sprida dem i T-banan under rusningstid. De här sakerna dras alltid fram då Öijer nämns.93

Det är intressant hur kritiker omnämner andra kritikers hantering av Öijer, något som, i detta

fall, belyser förförståelsens politiska nyanseringar. Även Tomas Löfgrens recension                                                                                                                          90 Tommy Olsson, ”Öijers debutroman – en besvikelse”, Göteborgs-Tidningen, 1978-07-22. 91 Olof Windahl, ”Ordsvall med metod”, Bonniers litterära magasin nr 4 1978. 92 Olof Windahl, ”Ordsvall med metod”, Bonniers litterära magasin nr 4 1978, s. 276 f. 93 Olof Windahl, ”Ordsvall med metod”, Bonniers litterära magasin nr 4 1978, s. 277.

   

31

”Underjordens Ulf Lundell” i Sydsvenska Dagbladet 1978 anmärker på den övriga

kritikerkårens raljanta tendenser:

MAN SKULLE kunna göra sig lustig över B r u n o K Ö i j e r s användning av små och stora bokstäver i olika sammanhang. Som nu i hans roman ”Chivas Regal”, som enbart innehåller små (med ett enda undantag, sid 247, troligen ett korrekturfel) medan han i sina diktsamlingar laborerat en del med stora. […] Chivas Regal är en Öijer-dikt på 272 sidor där det fragmentariska vävs ihop till en fladdrande svart fana, en gobeläng av intensivt otillräckliga bilder där brännhet liv hela tiden skuggas av snökall död. Men det vore inte särskilt lyckat att göra sig lustig i detta tämligen olustiga sammanhang.94

Löfgrens anmärkning fungerar som en kommentar gentemot den tidigare receptionen.

Recensionen är nämligen publicerad den 4:e augusti 1978 medan de andra recensionerna

offentliggjordes tidigare under juli månad. Windahls och Löfgrens fokus på verkets estetiska

kvalitéer och markeringarna mot det tidigare mottagandet av Öijer pekar på början av en

omvärdering av Öijers verk, som idag dragit gränserna för en (o)kritiskt konsensus.

Värderingen är omvänd. Situationen densamma. Eller med Gadamers ord: ”Utflödet av den

sanna mening, som är nedlagd i en text eller i en konstnärlig skapelse, kommer emellertid

aldrig någonstans till ett slut, utan är verkligen en oändlig process. Det elimineras inte blott

nya felkällor, så att den sanna meningen filtreras ut ur all slags grumlighet, utan det uppstår

ständigt nya källor till förståelse, som uppenbarar oanade meningssammanhang.”95

                                                                                                                         94 Tomas Löfgren, ”Underjordens Ulf Lundell”, Sydsvenska Dagbladet, 1978-08-04. 95 Gadamer 1993, s. 350.    

   

32

KAPITEL 2 När misstagen är förbrukade / sitter som vårt sista sällskap / mitt emot oss Intet.96

Bertolt Brecht

Vara och tid

Innan jag påbörjar min analys av Intet i Chivas Regal skulle jag (med hänsyn till läsaren) kort

vilja summera de huvudsakliga dragen i Martin Heideggers Sein und Zeit (1927). Verket är en

grundläggande undersökning av varafrågan: vad det är att vara. ”Frågan efter varats mening

ska ställas”,97 insisterar Heidegger och understryker vikten av att ”synliggöra varafrågan som

en privilegierad fråga”.98 Detta är extra nödvändigt med tanke på vår (samtiden och den

västerländska filosofins) vaga varaförståelse: ”Vi vet inte vad »vara» innebär. Men redan när

vi frågar: »vad är ›vara»?» så håller vi oss i en förståelse av »är», utan att begreppsligt kunna

fixera vad detta »är» betyder. Vi vet inte ens utifrån vilken horisont vi skulle kunna fatta och

fixera dess mening. Denna genomsnittliga och vaga varaförstålse är ett faktum.”99 Enligt

Heidegger finns det tre vanligt förekommande fördomar om varafrågan och varat som

begrepp. Det första är att varat ”är det »allmännaste» begreppet”,100 som med sin triviala

karaktär inte behöver definieras eller undersökas. Den andra fördomen antar att varat skulle

vara odefinierbart, en slutsats man drog av dess högsta allmänhet. Den tredje fördomen

omtalar varat som ett självklart begrepp. Detta sammanför Heidegger med tanklösa utsagor

som: ”»Himlen är blå»; »jag är glad» och liknande.”101 Heidegger skriver således att ”denna

genomsnittliga förståelighet demonstrerar bara oförståeligheten. Den gör det uppenbart att det

a priori ligger en gåta i varje förhållningssätt och vara till varande såsom varande. Att vi alltid

redan lever i en varaförståelse, samtidigt som varats mening är höljd i dunkel, bevisar det

principiellt nödvändiga i att återuppta frågan efter »varats» mening.”102

Vara och tid är till stor del ett projekt till att försöka odla en ny filosofi genom ett

fundamentalontologiskt, tänkande språk. Meningen är helt och hållet förlagt i stilen, som i

varje teknisk aspekt ligger till grund för betydelsen. Viktigt att uppmärksamma är att denna                                                                                                                          96 Bertolt Brecht, ”Åt de sistfödda”, Jag behöver ingen gravsten: dikter 1917-1956, Lars Bjurman (övers.), B. Östlings bokförlag Symposion, Eslöv 1998, s. 38. 97 Martin Heidegger, Vara och tid, Jim Jakobsson (övers.), Daidalos, Göteborg 2013, s. 20.  98 Heidegger [2013], s. 20. 99 Heidegger [2013], s. 21. 100 Heidegger [2013], s. 18. 101 Heidegger [2013], s. 19. 102 Heidegger [2013], s. 19.

   

33

mening ursprungligen inte är språkligt bunden, utan återfinns i människans grundskikt, hennes

i-världen-varo. Stilen måste därför förmedla det varande (det som är) och vara (det varandes

sätt att vara). Detta förhållningssätt förklarar till stor del strukturen i Heideggers komplexa

begreppsexercis, som är kongenial med Vara och tids försök att tänka varat: tänkandet är ett

närmande, och endast ett närmande där allt är väg eller på väg.103 Ett tänkande separerat från

den institutionaliserade filosofin.104

Att Heidegger förkastar filosofin för tänkandet beror framförallt på hur den västerländska

metafysiken abstraherat och idealiserat varat – en abstraktionsprocess som gjort varat

kroppslöst och transcendentalt. Dessa attribut, förknippade med filosofin och varat, har

genom sin negativitet gett upphov till behovet av ett tänkande – i både språklig och

metodologisk bemärkelse. Tänkandet är en reaktion mot det transcendentala initialläge som

kännetecknat metafysiken – en utgångspunkt som inte överensstämmer med vår

”vardaglighet”. Problemet är alltså ”alldaglighetens” frånvaro i den västerländska

metafysiken. Metafysiken har nämligen, på ett platonskt manér, avskärmat människan ifrån

vardagligheten till förmån för en ren åskådare – en fiktiv agent frigjord ifrån vardagslivets

alldaglighet. Här presenterar Heidegger begreppet ”tillvaron”: ”Detta varande, som var och en

av oss själv är och som bland annat har frågandets varamöjlighet, fattar vi terminologiskt som

tillvaro.”105 I tillvaron är varat nedsänkt till den konkreta, vardagliga världen: en immanent i-

världen-varo.106 Tillvarons immanens artikulerar således den ”världslighet” som så länge varit

frånvarande i den västerländska metafysiken. Med begreppet världslighet ämnar Heidegger

revidera hela den metafysiska ande-kroppsdualism som tidigare dominerat filosofin.

                                                                                                                         103 ”Vi försöker. Detta är Heideggers metodologiska utgångspunkt.” [George Steiner, Martin Heidegger – en introduktion, William Fovet (övers.), Daidalos, Göteborg 1994, s. 95.] Jag har medvetet velat avlägsna detta ”Vi” i min analys, framförallt med hänsyn till läsaren som jag inte vill inkludera i analysens anspråk. Ett interpellerande tilltal – ett ”Vi” – placerar automatiskt läsaren i en konsensus som hen möjligtvis inte delar. 104 Distinktionen mellan filosofi och tänkande är inte fullt utskriven i Vara och tid, utan framträder i undersökningens metod och anspråk. Heidegger är noggrann med att redovisa grunderna för undersökningens fenomenologiska metod – en negativ redovisning som visar vad undersökningen inte ägnar sig åt: ”Då termen ontologi för denna undersökning används i en formellt vid mening, är vägen att klargöra dess metod genom spårande av dess historia utesluten. Genom bruket av termen ontologi förespråkas inte heller någon bestämd filosofisk disciplin som skulle stå i ett visst sammanhang med de övriga. Strävan är överhuvudtaget inte att uppfylla kraven inom någon redan given disciplin, utan omvänt: ur de sakliga nödvändigheterna i bestämda frågor och det behandlingssätt som »sakerna själva» fodrar kan en disciplin möjligen utvecklas.” [Heidegger, s. 43.] Avståndstagandet från bestämda discipliner ämnar ge plats för ett ”fundamentalontologiskt” tillvägagångssätt baserat på ett tänkande. 105 Heidegger [2013], s. 22 f. 106 Med Heideggers ord ska tillvaroanalytiken ”visa det varande sådant som det är i första hand och mestadels, i sin genomsnittliga vardaglighet”. [Heidegger, s. 32 f.]

   

34

För att förstå begreppsapparatens komplexa struktur kan en grundläggande differentiering hos

Heidegger fungera som exempel – den mellan vetenskapens ”ontiska” och ”ontologiska”

kategorier. Distinktionen är det första steget i Heideggers fundamentalontologi, nämligen: att

upprätta en skillnad mellan det varande och varat.107 När George Steiner konkretiserar

termernas relation uppenbarar sig en problematik: ”Låt oss omedelbart slå fast: det »ontiska»

och det »ontologiska» är så olika som två begrepp eller referenssfärer kan vara. Men de är

fullständigt meningslösa utan varandra. Tänk på hur »dag» och »natt» ömsesidigt definierar

varandra. Det finns inte något »varande» utan »varat».”108 Det är enligt dessa referensbaserade

relationer Heideggers begreppsapparatur sammanfogas.

Det blir betydligt enklare om en betraktar varandet och varat med Ferdinand de Saussures

strukturalistiska språksyn: begrepp har ingen isolerad mening utan refererar till varandra för

att själva begripliggöras. Respektive term kan inte hävda sig självständigt utan kan enbart

förstås i ett system av relaterade begrepp i ett språksystem. Begreppets mening bestäms av

dess plats i detta system som i sin tur utgörs av skillnaden mellan dessa språkelement. Detta är

också fallet med Heideggers avancerade begreppsapparat: termerna är avhängiga varandra för

att förstås självständigt. Den strukturella bindningen omöjliggör varje föreställning om varats

oberoende eftersom varat är beroende av det varande för att förstås. Denna bindning går även

att översätta till självets förhållande till mannet: självet behöver de andra för att förstå och

definiera sig själv som individ. En del av självet kan alltså återfinnas i mannet, vilket

resulterar i att de båda entiteterna hybridiseras i vad Heidegger kallar ”man-självet”. (Man-

självet klassificeras därmed som det greppade självets diametrala motsats, då tillvaron helt

uppgått i mannets offentlighet.) Summerat: disparata definitioner och avgränsningar av

Heideggers begrepp är vilseledande eftersom deras respektive mening bestäms av varandra

utifrån begreppets tillfälliga position i en komplicerad struktur. Det finns alltså inget statiskt

Heidegger-system. Tänkandet består av försök och vägval: allt är väg och samtidigt på väg.

 

 

                                                                                                                         107 Förenklat refererar det ontiska till den tingsliga verkligheten som vi upplever fenomenologiskt, medan det ontologiska närmar sig tingets tillblivelse och grund. Ett ting framställs ontiskt för subjektet, medan den ontologiska frågan behandlar dess väsen och tillblivelse. Detta är den huvudsakliga differensen mellan vara (ontisk) och det varande (ontologisk). 108 Steiner 1994, s. 95.

   

35

Bäckströms analys

När Bäckström diskuterar Öijers sociala positionering utifrån dennes outsiderroll, kopplat till

mannet, bortprioriteras som sagt det ontologiska, och mer generellt det filosofiska närmandet,

för ett mer litteratursociologiskt tillvägagångssätt: ”Det skulle emellertid föra för långt med en

fullständig analys av förhållandet mellan das Man och dikotomin outsider-insider, och därför

nöjer jag mig här med att endast antyda denna väsentliga dimension i outsiderskapet, och den

avsevärda komplexitet som döljer sig i problematiken.”109 Heideggers dikotomi

egentlig/oegentlig mänsklig existensform transkriberas till den sociologiskt applicerbara

dikotomin outsider/insider. Detta tillåter Bäckström att ingående observera outsidern Öijers

manövrerande i det litterära fältet.

Bäckström involverar Heidegger i sin analys då han diskuterar den svartvita dikotomin

insider/outsiders (in)koherens. Bäckström ser denna dikotomi (i enighet med alla dikotomier)

som problematisk ”eftersom den kan tyckas förutsätta att det finns en fast gräns som skiljer

insider från outsider, där outsiderns hållning motiveras av att han eller hon har tillgång till

’sanningen’. Så är dock inte fallet, uppdelningen i en som det verkar benhård dikotomi görs i

ett försök att värna sig själv och den egna ’rösten’, men sker samtidigt i visshet om att vi alla

är både insiders och outsiders, det är bara graden som skiljer.”110 Bäckström gör till en början

en insiktsfull Heideggerläsning, problemet ligger snarare i att han inte inkorporerar den

mångtydighet mannet implicerar i den kommande analysen. Att en grundläggande redogörelse

av mannets betydelse uteblir förklaras förvisso med ett fokusskifte, men en mer avancerad

förståelse av mannets problematik riskerar likväl att underminera den tes Bäckström driver.

Bäckström skriver förvisso: ”Mitt fortsatta resonemang bygger på insikten att dikotomin

mellan outsider och insider sålunda i realiteten är upphävd, ersatt av en splittring i det egna

’jaget’”.111 Men med jaget åsyftas författarjaget, vilket gör att avhandlingens idéhistoriska

anspråk i längden tystas ner av en litteratursociologisk fältdiskurs. Det är trots allt en splittring

av outsiderpositionen som undersöks.

Att använda den egentliga och oegentliga existensformen som underlag för dikotomin

insider/outsider är kontraproduktivt eftersom den egentliga och oegentliga existensformen är

betydligt mycket mer än dikotomiska (mot)parter. För vad Bäckström än skriver förbises

                                                                                                                         109 Bäckström 2003, s. 32. 110 Bäckström 2003, s. 30. 111 Bäckström 2003, s. 30.

   

36

mannets komplexitet till förmån av bilden av en självbestämmande outsidergestalt (som är

raka motsatsen till Heideggers subjektsyn). För i och med anammandet av outsiderns idévärld

tillåts trots allt Bäckström visa hur Öijer distanserat sig från insiderskapet. Men självets

distansering från mannet påminner snarare om vad Yannis Stavrakakis skrivit om angående

de två sammanhängande dimensionerna av identitet-skillnad, som är avgörande vid

identitetsbildning. Stavrakakis menar att det inte finns någon ”positiv identitet som kan

särskiljas från sin egen möjlighetsbetingelse, det vill säga skillnaden”.112 Skillnaden

understryker inte bara identitetskänslan utan den ”finns där därför att den är avgörande för

identitetsbildningen. Identitet och skillnad är två sidor av samma mynt och deras paradoxala

förhållande upprätthålls tack vare identifikationshandlingens inneboende mångtydighet.”113

Det är just ”identifikationshandlingens inneboende mångtydighet” som skapar skillnaden,

vilket Bäckström försummar till förmån för ett ensidigt fokus på outsiderpositionen. Mannets

inneboende mångtydighet utgör med andra ord själva grunden i dess begreppsliga betydelse.

Men för att sammanfatta Bäckströms resonemang: ”Outsidern har, till skillnad från insidern,

insett att kravet på autenticitet är ett etiskt krav.”114 Denna insikt kan också ses som en

spegling: mannet är en integrerad del av outsidern eftersom insidern faktiskt definierar

outsidern genom upprätthållandet av skillnad; outsidern och insidern figurerar i en oupplöslig

dikotomi som utgör ett immanent tillstånd – som i sin tur är identitetsskapande. Förhållandet

omöjliggör en lösning av konflikten och fragmentiserar världen ytterligare.115 Bäckström

skriver: ”Det finns enligt Heidegger i princip endast ett sätt att komma förbi det oegentliga

livet, det som levs av das Man, och det är att utveckla självet.”116 Bäckström citerar därefter

en Heideggertolkning av Rüdiger Safranski som framhåller betydelsen av ”medvetenheten om

den egna döden och om tidens gång, den västerländska civilisationens brist på trovärdighet,

och framför allt att vägen till den egna tillvaron går via fantasin och kreativiteten”.117 Med

denna slutsats som grund infogas sedan Intet i analysen, då Bäckström hävdar: ”Kaos och

intet är nyckeln till friheten, och till en upplevelse av världen som trots allt meningsfull.”118 I

denna fragmentiserade värld, sammanhållen av mannet, blir Öijers användande av                                                                                                                          112 Yannis Stavrakakis, ”Nationell njutning – En framgångssaga?”, Fronesis nr 44-45: Psyket, s. 183. 113 Yannis Stavrakakis, ”Nationell njutning – En framgångssaga?”, Fronesis nr 44-45: Psyket, s. 183. 114 Bäckström 2003, s. 167. 115 Öijers tidigare diktjag (70–90-tal) ser en radikal förvandling av världen, genom ett omstörtande av den moderna västerländska civilisationen, som en fruktbar lösning, medan diktjagen i den senare poesin (90–10-tal) kommit till insikt om att det inte existerar någon lösning på konflikten, vilket resulterar i ett eskatologiskt sorgearbete. 116 Bäckström 2003, s. 37. 117 Bäckström 2003, s. 37. 118 Bäckström 2003, s. 38.

   

37

”Ingenting.” betydande: ”Outsiderskapet förutsätter ett accepterande av konsekvenserna av

insikten om att det finns något annat än det vanliga livet. Denna insikt är grundad i den känsla

av meningslöshet och intighet som hänger samman med outsiderns vision”.119 Den

arketypiske outsidern, och en av Öijers största inspirationskällor under sjuttiotalet, är Bob

Dylan. Bäckström citerar Erling Aadland ur dennes And the Moon is High: Noen forsøk på å

lese Bob Dylan (1998):

Verden er absurd og fremmed, og livet er meningsløst. Men det voldsomme tap alt dette innebærer, er også en frigjøring, nemlig av mørke, uforklarlige og demoniske krefter, en frigjøring som fortrenger alt politisk og sosialt – alt tematisk. Begrepet om et essensielt selv fremstår som en illusjon. Kilden til denne frihet er intet.120

Enligt Bäckström är det ”denna grundupplevelse av Intet som binder outsiders genom alla

tider till mystiken, även om de inte nödvändigtvis måste bekänna sig till en speciell tro eller

överhuvudtaget vara religiösa. I outsiderpositionen ligger ett absolut krav att söka det egna

innersta väsendet, det egna jaget”.121 Bäckströms analys förbiser dock Intets funktion hos

Heidegger, som han faktiskt diskuterar utifrån. Outsiderns sökande efter det egna självet är

vad Heidegger kallar självhet eller självvaro – ett varamodus som, i sin yttersta form,

manifesteras i en frihet-till-döden. Bäckström konkluderar: ”För outsidern gäller det att hitta

botemedlet mot samhällets sjukdomstillstånd genom att lära känna sig själv”.122 Denna

självkännedom kan i hög grad transkriberas till autenticitet. Autenticitetens avgörande

innebörd för outsidern är ett återkommande inslag i intervjuer med Öijer, som ofta talar om att

det är ”en fråga om att hålla sig så ren som möjligt. Genom att genomskåda dom lögner och

myter som finns i det samhälle man lever i.”123 Poeten måste hålla sig ”ren”, måste utan

förbehåll behålla sin integritet och våga internalisera ett inre behov av sanningssökande.124 De

autenticitetsanspråk Öijer tillkännager har mycket gemensamt med den egentliga

existensformens innebörd hos Heidegger. Men det finns en fundamental skillnad mellan

författar- och diktjagets strävan efter autenticitet/egentlighet, i användandet av medel såväl

som i uppsättningen av mål, som jag kort tänker stanna vid.

                                                                                                                         119 Bäckström 2003, s. 37 f. 120 Erling Aadland, And the Moon is High: Noen forsøk på å lese Bob Dylan, Aridane forlag, Bergen 1998, s. 17. [Citerad genom Bäckström 2003, s. 38.] 121 Bäckström 2003, s. 38. 122 Bäckström 2003, s. 40. 123 Börjlind 1976, s. 33. 124 Bäckström 2003, s. 166.

   

38

Walter Benjamin noterar i Konstverket i reproduktionsåldern (1936) hur den självförståelse

som autenticitetsbegreppet medfört växer med industrialiseringen av samhället: ”Oberoende

av detta förblir autenticitetsbegreppets funktion entydig i konststudiet, med konstens

sekularisering träder autenticiteten i kultvärdets ställe”.125 Benjamins analys är användbar för

att historiskt kontextualisera den romantiska mytbild Öijer upprättat kring sin person med

hjälp av dikt, uttalanden och manifestationer – en mytbild Bäckström betraktar som en del av

en omfattande modernitetskritik.126 Och visst förefaller det i Öijers fall vara så att kravet på

autenticitet är etisk angelägenhet som resulterar i ett poetiskt missionerande där slutmålet är

att förlösa människor ifrån en oegentlig tillvaro. Men en underliggande paradox uppenbarar

sig om en tar hänsyn till mannets logik: Öijers rigorösa autenticitetskrav inbegriper en sakral

dimension då den är direkt beroende av stabila koncept/begrepp som ”renhet” och ”sanning”

för att operationaliseras. Istället för att som Bäckström betrakta författaren Bruno K. Öijer

som en förkroppsligad modernitetskritik kan vi, enligt Heideggers begreppspar

egentlig/oegentlig mänsklig existens, snarare förstå författaren som en reaktionär produkt av

moderniteten (jmf Steiners anmärkning nedan, s. 60). Den oegentlighet (sen)moderniteten

medfört genererar en ångest som gör egentlighetens existensform eftertraktansvärt. Överfört:

Öijers modernitetskritik är ett resultat av mannets föreliggande oegentlighet som aktualiserar

en strävan efter egentlighet. Paradoxalt nog bottnar meningsbärande begrepp i Öijers

idévärld, som ”renhet” och ”sanning”, i dy och lögn. Begreppen är med andra ord

inkorporerande i ett lingvistiskt, och därigenom epistemologiskt, beroendeförhållande.

När självet upptäcker och sinom tid strävar efter den sanna (egentliga) existensformen,

artikulerar hen sig utifrån en förljugen (oegentlig) grundposition: enligt mannets logik är

renheten sekundär, eftersom den är en produkt av det förhandenvarande. Den syntes mannets

dialektiska spel skapar motsätter sig Öijers romantiska världsföreställning, som framhäver

människans ursprungliga helighet: den grund varav Öijers ”idévärld” förankras i riskerar

således att krackelera om en utsätter den för mannets logik.

Problematiken tar emellertid en annan form om läsaren studerar författarskapets diktjag, och

en kan lite lekfullt vända på ekvationen och med fog påstå att det är poesin som författar

författaren. Diktjagen är inte alls lika låsta vid en social och medial position som

författarjaget, utan deras varamodus varierar ständigt mellan olika, ibland tillsynes oförenliga,

                                                                                                                         125 Walter Benjamin, Konstverket i reproduktionsåldern, Carl Henning Wijkmark (övers.), Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1969, s. 89 not 8. 126 Bäckström 2003, s. 169.

   

39

instanser. Det är inte längre tal om författarens utsagor utan om textens intrapsykiska skiften;

dess mångskiftande betydelsespektrum.

Intet

Börjlinds intervju med Bruno K. Öijer i Nya Tider, nya änglar dateras enligt bokens inledning

till augusti månad 1975. Intervjun utgör ett paradigmskifte i det mediala närmandet till Öijer;

stämningen är jämförelsevis lugn och Öijers replikeringar mindre retoriskt slagordsmässiga än

i de intervjuer och debattinlägg som tidigare publicerats. Samtalet varvas med poesi, men

inleds med ett manifest formulerat utifrån en avantgardisk retorik. Uppläsningen spelades in

och sändes i programmet ”Dikter hela tiden” (SR P1 1974-07-05), men tyvärr finns inte

programmet bevarat (endast den textuella versionen överlevde).127 Manifestet tillblivelse

föregicks av en intensiv debatt där Öijer personligen inte deltog, men han blev ändå centrum

för samtalet, vilket sätter manifestets aggressiva ton gentemot offentligheten i perspektiv.128

Ni som äger . . .

Min födelse gjorde er värdelösa. Allihop. Nu har ni ingenting kvar förutom: ”Det är en dag i morgon också.” Visst, det är ert sätt att starta ett utrotningskrig. Jag predikar den absoluta meningslösheten som en vink åt kapitalistiska arbetare att våldtaga alla helgon. Bara medelmåttor överlever. Jag är HUNGER! Låt mej se er förråda ensamheten. Bakom varje system, bakom varje regel står ett lik och hånskrattar. Ni ska inte tala om för mig vem jag ska ligga med. Jag arbetar inte för löner. Mitt liv är min revolution. Jag spottar på alla uppdragsgivare. Spottar en människa på begravningsentreprenören, kastar ni den människan i fängelse. Där har ni ert samhälle! Mitt liv är ett vackert liv. Av en anledning: det vackra ska utplånas. Men jag är rädd att era sjukdomar aldrig tar slut. Det ni kallar vardag, kallar jag smitta. Evigheten är den största smittan. Det ni kallar frihet, kallar jag avföring. Så länge allt här omkring inte nämns vid sitt rätta namn: ”Ingenting.” ska jag fortsätta att älska min egen röst. Om alla blir jag, kommer allt att falla. Desto bättre! Bara mördare bygger upp vad dom rivit ned. Om det här är er Stat, är min poesi min Hämnd. Skulle ni ha någon chans, ni som äger allt? Många kan mätta min hunger, ingen kan besegra mej.129

                                                                                                                         127 Bäckström 2003, s. 409 not 426. 128 Bäckström 2003, s. 145. 129 Börjlind 1976, s. 13. Användandet av ”Ingenting” förekommer även i Bruno K. Öijers tidigare författarskap. I c/o NIGHT, som publicerades samma år som manifestet, används termen flitigt – men med uppenbar ambiguitet. Det är inledningsvis svårt att avgöra om diktsamlingens ”Ingenting” syftar på ett ordinärt ingenting, synonymt med total avsaknad eller förekomsten av ingenting, eller ett användande av ett filosofiskt laddat ”Ingenting”, som påminner om Intet hos Heidegger – då begreppet används i överensstämmelse med en ontologisk-existentialistisk tanketradition. Detta blir som tydligast i dikterna: ”Maktens Fjäril”, ”Blå Kopp Med Snö” och ”Mörkret Eller Ingenting”. Dikten ”Ren & Smutsig Klänning”, som komplicerar förhållandet mellan författar- och diktjag, är, i samband med ”Ingenting”, också intressant: ”Bruno K. Öijer, / Du Känner Inte Mej / Jag Arbetar Hela Tiden / På Att Fullända Ditt Misslyckande […] Du Är Hjälplös När Man Vill Hjälpa Dej / & Det Finns Ingenting / Som Jag Kan Stjäla Åt Dej / Du Har Redan Gett Tillbaka / Allt Du Inte Fått”. [Bruno K. Öijer,

   

40

Manifestet ligger sporadiskt insprängt i Chivas Regal som publicerades tre år efter den första

uppläsningen av manifestet. Nedan synliggörs en rad ekvivalenter mellan det ursprungliga

manifestet, publicerat i Nya tider, nya änglar 1976, och den senare, omarbetade versionen i

Chivas Regal:

när jag var barn fick jag lära mej att ta folk i hand, trots att jag inte kände dom. det var som att skaka mahognyskaftet på en kvalmig domarklubba. nånstans ägde dom för mycket. min födelse gjorde dom värdelösa. allihop. sen hade dom inget kvar förutom: ”det är en dag i morgon också.” det var deras sätt att starta nästa utrotningskrig. & jag satt i rummet med balkongfönstren & bröt av spetsarna på snöflingorna & alla som inte skrev poesi med preludin i näsborrarna var batteridrivna medelmåttor & det är bara medelmåttor som överlever & bakom varje gathörn stod ett snutlik & sniffa grodlår ur lönekuvertet & jag grät åt snötäcket på bakgården & blåste fram bilder ur spriten & på min axel stod en tjej & spotta ner begravningsentreprenören & dom slängde henne i fängelse & jag spydde åt ord som samhälle & socialism & bluesen nafsade i min vansinnigt sköna bröstvårta […] & mitt liv kändes vackert bara för att allt det vackra ska utplånas & det svinen kalla vardag kalla jag fy faan & så länge inte varenda centimeter utanför min egen skalle kallades ”ingenting” så fortsatte jag att älska min egen röst […] & om alla blir jag kommer allt falla & än sen, bara mördare bygger upp vad dom rivit ned […].130

I det ursprungliga manifestet är det författaren Bruno K. Öijer som talar medan det i Chivas

Regal är protagonisten alias tankar läsaren tar del av. Detta perspektivskifte medför en viss

diskrepans i textens mening, trots dess innehållsmässiga likstämdhet. I och med att manifestet

inkorporerats i Chivas Regal förändras passagens stil och struktur avsevärt – bildspråket

tätnar och takten forceras (vilket det konsekventa användandet av gemener och ampersander

indikerar). Den mest anmärkningsvärda överensstämmelsen som går från manifestet in i

Chivas Regal är tillämpningen av ”Ingenting”: ”Så länge allt här omkring inte nämns vid sitt

rätta namn: ’Ingenting.’ ska jag fortsätta att älska min egen röst”,131 som det skrivs i

manifestet, och: ”så länge inte varenda centimeter utanför min egen skalle kallades

’ingenting’ så fortsatte jag att älska min egen röst” som frasen senare omformuleras i Chivas

Regal.132

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           Samlade dikter, Bonnierpocket, Stockholm 2012, s. 196.] Vad som kort kan konstateras är att dikten framställer ett ambivalent förhållande mellan författar- och diktjag där det är högst oklart vem som författar vem. 130 Öijer 1997, s. 64. 131 Börjlind 1976, s. 13. 132 Att ”Ingenting.” i båda fallen märks med citationstecken antyder begreppets centrala funktion, medan användandet av versal (”Ingenting.”/”ingenting”) inte verkar ha någon betydelse för begreppets innebörd. I c/o NIGHT (1976) inleds varje ord med versal – en effekt som införlivar rytm och ger tyngd åt varje enskilt ord. Tillämpningen av ”Ingenting.” i manifestet 1976 är således överensstämmande med det ”Ingenting” i c/o NIGHT: de förekommer endast i olika stilistiska sammanhang; begreppet står med versal, citattecken och punkt i

   

41

Manifestet anlägger grunden för Intets synbarhet i Chivas Regal. Det är tydligt att Intet står i

direktförbindelse med existensberättigandet av Öijers respektive alias ”röst”.133 Förbindelsen

markerar tillvarons avstånd från Intet i form av en existentiell ångest, eftersom författar- och

diktjaget slutar att älska sin egen röst om världen benämns för vad den är. Att ”rösten” måste

särskiljas från Intet för att den förstnämnda ska existera belyser betecknandets, alltså röstens,

skapande effekt. Enligt nyckelfrasen skapas omvärlden, dess objekt och subjekt, vid verbal

benämning.

I motsats till uppfattningen om betecknandets skapande effekt beskriver E. M. Cioran, i

aforismen ”På definitionernas kyrkogård”, namngivandet av tingen som en tillintetgörande

akt: ”Vi uthärdar bättre det som omger oss när vi skänkt det ett namn – och obekymrat

fortsätter. Men att omfatta ett ting genom en definition, hur godtycklig den än är, och så

mycket allvarligare ju mer godtycklig den är, eftersom själen skyndar före kunskapen – det är

att förkasta tinget, göra det intetsägande och överflödigt, förinta det.”134 Ciorans uppfattning

om språkets tillintetgörande verkan har åtskilligt gemensamt med ett (ofta citerat) stycke ur en

namnlös dikt i c/o NIGHT (1976):

Nu Letar Jag

Efter ORDET

Som Kan Förgöra

Hela Världen135

Om en sammanställer diktstycket med manifestets nyckelfras synliggörs motsättningar såväl

som likheter: medan diktjaget söker efter ”ORDET” undviker alias att benämna omvärlden

vid dess rätta namn, för att inte världen ska förgöras. Detta utgör motsättningen. Likheten

uppenbaras i ”ORDET”, vars förgörande funktion är identiskt med ”Ingenting.” Enligt denna

logik övertäcker ett falskt betecknande av omvärlden dess ”rätta namn”, medan ett sant

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           manifestet, medan det endast presenteras med liten bokstav i Chivas Regal. Detta beror som sagt på att Chivas Regal konsekvent skrivs i gemener. (Varför punkten tas bort är dock svårt att säga.) 133 På grund av manifestets tydliga formulering av Intets funktion kommer dess version av nyckelfrasen premieras i analysen. 134 E. M. Cioran, Sammanfattning av sönderfallet, Nikanor Teratologen (övers.), Bokförlaget h:ström, Umeå 2013, s. 16. 135 Öijer 2012, s. 152.

   

42

betecknade förgör världen. I båda fallen fungerar Intet som en onåbar slutpunkt som inte kan

benämnas – en omöjlig signifiant som formaliserar det otänkbara.

Men, och det viktigt att pointera, Intet är inte bara betydande när det explicit skrivs ut i

nyckelfrasen, utan som mest verksamt då det strukturerar de element som om- och inringar

dess existens: ett svart hål, osynligt i sig, men som kan lokaliseras utifrån de omkringliggande

elementens beteende; hur de graviterar mot eller övertäcker dess existens. Intet ”är något man

möter i det reella”,136 som Lacan uttrycker det. Vad som utmärker det reella är att vi per

definition omöjligen kan föreställa oss det – inte ens i vår fantasi.

Jag betraktar därför en beskrivning av Intet som meningslös (även om jag precis gjort mig

skyldig till just det) – eftersom en beskrivning endast kan resultera i metaforiska närmanden.

För att frilägga Intets funktion i Chivas Regal behövs således en grundläggande analys av

alias förhållande till mannet (som utgör ett essentiellt ”element”): vad utmärker detta

förhållande, och hur ligger det till grund för ångestens uppkomst?

Mannet För att få en adekvat uppfattning om vad Intet har för funktion i den heideggerska diskursen

bör det kollektiva begreppet mannet (das Man), och den bakomliggande varaproblematik som

gör självets ”förfallande” i mannet eftertraktansvärt, förklaras.137 Nödvändigheten av ett

resonemang av denna sort påpekas tidigt i Vara och tid. Heidegger polemiserar genomgående

mot discipliner och tanketraditioner som tenderar att betrakta subjektet som något substantiellt

och självbestämmande – deras principiella brist är att livet självt inte görs till ett ontologiskt

problem.138 Heidegger undviker konsekvent benämningar som liv, ande, person, och människa

– detta bör inte ses som en ”terminologisk egensinnighet”139 utan understryker vetskapen om

titlarnas betecknande effekt – deras diskursivitet, om en så vill. I motsats till uppfattningen

om ett suveränt cogito hävdar Heidegger att självet inte är något förutbestämt varande, utan är

ständigt försatt i en tillvaro som medför ett konstant ”förfallande”. Detta förfallande

artikulerar tillvarons rörelse bort ifrån det egna varat, riktat mot det ”värdsliga” och den

                                                                                                                         136 Citerat genom Carin Franzén, Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys, Glänta Produktion, Göteborg 2010, s. 47. Lacan talar egentligen om ”en Gud”, och om den ångest som vår oförmåga att föreställa oss denne inger. 137 Jag ämnar, redan från början, att i så hög grad som möjligt exemplifiera och analysera mannet i Chivas Regal utefter en specificerad undersökning av alias vara/varanden. Denna dialog resulterar i att förklaringen stundtals får stå tillbaka till förmån för Chivas Regals gensvar till Heideggers varaproblematik. Det är med andra ord inte en handboksmässig utläggning av huvudlinjerna i Vara och tid som avses; tolkningen skapas istället i ett pågående samtal med romantexten. 138 Heidegger [2013], s. 63 ff. 139 Heidegger [2013], s. 64.

   

43

trygghet som återfinns i den föreställda gemenskapen: ett distanserande från den ändliga i-

världen-varon. Självets vara kommer, med uppgåendet i mannet, att karaktäriseras av en

”återstrålning”.140 Heidegger skriver: ”Personen är inte något tingsligt substantiellt vara. Inte

heller kan personens vara reduceras till att vara ett subjekt för förnuftsakter med en viss

lagmässighet. Personen är inget ting, ingen substans, inget föremål.”141

Detta utgör till stor del den grundproblematik Vara och tid undersöker, nämligen det att

tillvaron har sin utgångspunkt i den handfasta omvärlden, som vi befinner oss i. Detta vi syftar

till en ”medvaro” där vi är med varandra (i en samvaro). Medvaron ska emellertid inte förstås

som en gemytlig gemenskap mellan samlade, särskilda människor – utan medvaron har, för

självet, en fjärmande verkan eftersom en fullständig självhet inte längre är möjlig då

människans tillvaro är en medvaro: ”Som medvaro »är» tillvaron därför väsensmässigt för

andras skull.”142 Det är detta ”för andras skull” som har en alienerande effekt på jaget, vars

vara uppgår i en nivellerande allmänhet. Om tillvaron alltid är en medvaro måste därför

människans vara också alltid vara en ”därvaro”: ”Att tillvaron existerande är sitt »där»

innebär till att börja med: världen är »där»; dess där-varo är i-varon.”143 Jaget är aldrig ensamt

i sin erfarenhet av tillvaron – mötet med andra är inget tillfälligt modus hos tillvaron utan en

integrerad del av varats och världens ömsesidiga varseblivning. Subjektet är som sagt inte

enhetligt i sitt vararande, och det kan inte heller reduceras till att vara ett subjekt för en viss

ordning. Jagets vara är varken ett föremål eller en substans utan en därvaro: ”Detta »jag» får

bara förstås i bemärkelse av en icke bindande formell indikation för något som i det aktuella

fenomenella varasammanhanget kanske avslöjas som sin »motsats». Därvid innebär »icke-

jag» ingalunda detsamma som ett varande som väsensmässigt saknar »jaghet», utan syftar på

en bestämd varaart hos »jaget» självt, till exempel självförloradheten.”144 Härmed aktualiseras

frågan om tillvarons ”vem”: vem syftar till det tillvaron relaterar till eller uppgår i då den

nedsänks i världen och dess föreliggande medvaro.

Detta vem benämns av Heidegger som mannet:

En efterforskning riktad mot det fenomen genom vilket frågan om »vem» låter sig besvaras leder till tillvarostrukturer, lika ursprungliga som i-världen-varon: medvaron och medtillvaron. Denna

                                                                                                                         140 Jmf ”spegeljaget” hos Lacan (som karaktäriseras som en återspegling). 141 Heidegger [2013], s. 65. 142 Heidegger [2013], s. 145. 143 Heidegger [2013], s. 167. 144 Heidegger [2013], s. 137.

   

44

varaart är grunden för den vardagliga självvarons modus, vars explikation synliggör det vi kunde kalla vardaglighetens »subjekt», mannet.145

Vem, och vad, är då mannet? Heidegger kommer nära en definition i följande passage:

»De andra», som man kallar så för att dölja sin egna väsensmässiga tillhörighet till dem, är de som i första hand och mestadels »är där» i den vardagliga medvarandravaron. »Vem» är inte den ene eller den andre, inte man själv och inte vissa och inte summan av alla. Detta »vem« är ett neutrum, mannet.146

Mannet beskrivs som ett osynligt neutrum, ogripbart men ständigt närvarande; det är inte ett

samlingsnamn för en massa, majoritet eller minoritet, inte heller några specifika samtida, utan

”[t]värtom, de kan företrädas av vilken annan person som helst. Avgörande är bara de andras

opåfallande herrevälde, vilket tillvaron som medvaro oförmärkt redan övertagit. Man hör själv

till de andra och befäster deras makt.”147 Mannet är en abstrakt instans självet distanserar sig

ifrån för att dölja tillvarons väsensmässiga inkludering. Självets tillbakavisade av mannet är

likaså ett vanligt inslag i Chivas Regal; alias ser gärna tillbaka på barndomsåren en social

distansering, som ofta antar formen av en ren vägran, för första gången uppstår:

när jag var barn fick jag lära mej att ta folk i hand, trots att jag inte kände dom. det var som att skaka mahognyskaftet på en kvalmig domarklubba. nånstans ägde dom för mycket. min födelse gjorde dom värdelösa. allihop. sen hade dom inget kvar förutom: ”det är en dag i morgon också.” det var deras sätt att starta nästa utrotningskrig.148

alias specificerar mannet vid social domstol genom att beskriva de vuxnas handslag ”som att

skaka mahognyskaftet på en kvalmig domarklubba”. Vuxenvärldens värdsliga varande hotar

alias med sin dömande värdeordning, och hans födelse beskrivs som en tillblivelse av en

radikal egentlighet som ska göra de andra värdelösa. Det enda de andra har kvar är, i

heideggerska termer, mannets nivellerande ”prat”149 – betecknande för den oegentliga

                                                                                                                         145 Heidegger [2013], s. 135. 146 Heidegger [2013], s. 148 f. 147 Heidegger [2013], s. 148. 148 Öijer 1997, s. 64. 149 Hos Heidegger springer filosofin fram ur nyfikenheten (Neugier) vilket är löst förankrat i pratet (Gerede), och tänkandet är djupast rotat i ordet, vars egen källa är förundran. Detta prat är diametralt motsatt talet (Rede) – ett egentligt språk som ”är existentialt likaursprungligt med befintlighet och förstående”. [Heidegger 2013, s. 186.]

   

45

offentligheten: ”sen hade dom inget kvar förutom: ’det är en dag i morgon också.’ det var

deras sätt att starta nästa utrotningskrig.” I manifestet 1976 karaktäriserar Öijer

vardagligheten som en sjukdom: ”Men jag är rädd för att era sjukdomar aldrig tar slut. Det

ni kallar vardag, kallar jag smitta.”150 I romanen omformuleras frasen och

sjukdomsdiagnosticeringen förlorar något av sin udd: ”mitt liv kändes vackert bara för allt det

vackra ska utplånas & det svinen kalla vardag kalla jag fy faan”.151 I Chivas Regal

förekommer emellertid sjukdomsliknelsen i flera passager, som nedan, i ett replikskifte

mellan alias och romangestalten evenoire:

– alla. alla har sjukdomen. – & va tänker du göra? – titta på dom! varenda jävel inbillar sej att det är ett nytt år på gång. den enda som är nytt är skitbubblan mellan deras ben . . . jag tänker inte göra nåt. ingenting. jag väntar ut nån. jag säjer åt honom att du gick förbi.152

alias inställning kolliderar med Heideggers uppfattning, där etiketterandet av medvarons

vardagliga människor (som ”de andra”) döljer det faktum att självet väsensmässigt är en del

av dem – ett faktum som evenoire betonar i repliken ”& va tänker du göra?”. Det är denna

ambivalens som gör alias bindning till mannet intressant: alias möter mannet, samt det faktum

att han oavlåtligen är en del av dem, med en oavkortad aggressivitet. Följande scen tar plats i

Stockholms rivningskvarter där nidbilden av tidens vänster- och hippierörelse målades upp.

Karikatyren kompletteras av följande replikskifte:

– alias, jag har läst dina dikter. varenda rad är sjuk. varför skriver du inte för folket? jag peka med flaskhalsen: – tillhör du folket? – naturligtvis! – då förstår du varför, din jävla spya.153

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           Talets uttaladhet är i sin tur språk: ”Talet är existensialt språk, eftersom det varande vars upplåtenhet det artikulerar betydelsemässigt har varaarten hos den kastade, till »världen» hänvisade i-världen-varon.” [Heidegger 2013, s. 186.] Pratet karaktäriseras däremot av pladder och skvaller, det har ”det grundlösa svävandets modus”. [Heidegger 2013, s. 202.] Pratet är således ett tecken på den rot- och rastlöshet som styr mannets offentlighet (och konstitueras därmed i medvarandravaron). 150 Börjlind 1976, s. 13. 151 Öijer 1997, s. 64. 152 Öijer 1997, s. 264. 153 Öijer 1997, s. 154.

   

46

alias avståndstagande i barndomen blir mer omfattande i vuxenlivet och utvecklas slutligen

till ett våldsamt handlande riktat mot figuren ”folket”. Distanseringen drar en distinkt

skiljelinje mellan jag/de andra, en gräns som skapar (illusionen om) ett enhetligt subjekt –

vars strävan, i sin yttersta form, benämns av Heidegger vid ”till-döden-varon”. Detta varande

syftar inte på ett förverkligande av döden, utan det är en ontologisk möjlighet som avses: ”För

det första är döden såsom möjlig inget möjligt tillhands- eller förhandenvarande, utan en

varamöjlighet för tillvaron.”154 Döden är inget som jaget kan ta upp eller röra vid, den utmärks

snarare av internaliseringen av en ångestfylld varamöjlighet – en existentiell insikt. Denna

möjlighet måste därefter genomlevas och uthärdas i tillvaron, vilket framkallar en existentiellt

betingad ångest: i till-döden-varon ”måste möjligheten oförsvagat förstås som möjlighet, odlas

som möjlighet och i hållningen till densamma uthärdas som möjlighet”.155 Det är odlandet av

denna möjlighet alias radikalisering i det sista utdraget (i vuxenlivet) jämfört med det första (i

barndomen) visar.

Men för att ta några steg tillbaka: distanseringens identifikatoriska betydelse är en konsekvens

av ”att den vardagliga tillvarons »vem» just inte alltid är jag själv”.156 Med andra ord

konstrueras vårt vara: självet överlåter sin existens åt en formlös ”manhet”, varpå varat

uppgår i en oegentlig offentlighet. Det är detta som avses med att vardaglighetens subjekt är

mannet. Tillvaron förfaller ofrånkomligen i mannets subtila hegemoni, som utgörs av

konventioner och vanor. Mannets hegemoni kan, i all enkelhet, beskrivas som en normativ

värdeordning:

Denna medvarandravaro upplöser fullständigt den egna tillvaron i »de andras» varaart, men på så sätt att de andra i än högre grad försvinner i sin skiljaktighet och uttrycklighet. I denna opåfallandehet och icke-fastställbarhet utvecklar mannet sin egentliga diktatur. Vi njuter och roar oss så som man njuter; vi läser, ser och bedömer litteratur och konst så som man ser och bedömer; men vi drar oss också tillbaka från den »stora massan», så som man drar sig tillbaka; vi finner det »upprörande» som man finner upprörande. Mannet, som inte är något bestämt och som är alla, om än inte som summa, föreskriver vardaglighetens varaart.157

Som stycket visar konstitueras mannets vardagliga herravälde av normativa utsagor: jag gör

som man bör, eller ontologiskt formulerat: jag är som man bör vara. Mannet svarar därmed

på frågan om tillvarons ”vem” som den ontologiska tolkningen av i-världen-varon frammanar.                                                                                                                          154 Heidegger [2013], s. 291. 155 Heidegger [2013], s. 292. 156 Heidegger [2013], s. 136. 157 Heidegger [2013], s. 149.

   

47

Detta visar att tillvaron alltid är situerad i en vardaglighet, som i sin tur inte bara är i världen

utan håller sig likväl inom en förhärskande varaart till världen.

Detta är i grunden en konsekvens av att människan är ”kastad” in i världen: vår i-världen-varo

är en ”kastadhet”. Detta är ett påstående som inte ska förstås mystiskt eller metafysiskt, det är

snarare en ren banalitet filosofin länge förbisett: det faktum att människan kastas in i en värld

som inte är hennes, utan har existerat där innan inträdet, och kommer likväl att göra det efter

hennes utträde. Denna alienationsprocess underbygger deskriptionen av självet som en

”återstrålning”. Denna återstrålning inbegriper i sin tur en etisk problematik som

huvudsakligen uppkommer när det alienerade självet överför handlingsansvar till mannet,

särskilt i moraliskt tveksamma situationer:

Mannet håller sig framme överallt, men på så sätt att det också alltid redan har smugit sig undan när tillvaron pressar på för ett avgörande. Men eftersom mannet utger sig för att kunna bedöma och avgöra allt, fråntar det den enskilda tillvaron dess ansvar. Mannet kan liksom kosta på sig att »man» ständigt åberopar sig på det. Det har så mycket lättare att ta ansvaret för allt eftersom det inte finns någon som behöver stå till svars för något. Det »var» alltid mannet, och ändå kan det sägas att det var »ingen».158

Hänvisandet till mannet är ett fördelaktigt sätt att avlasta ansvar och flytta fokus bort från

självet till en abstrakt ordning – extra gynnsamt eftersom en sådan instans inte är förmögen att

känna skuld.159 Självets hänvisande till mannet resulterar i att den ”vardagliga tillvarons själv

är man-självet”,160 en hybridisering mellan självet och mannet som ”vi skiljer från det

egentliga, det vill säga särskilt greppade självet”.161 Detta motsatsförhållande, mellan greppat

själv och man-själv, framhävs gärna i Chivas Regal – liksom nedan, i ett karnevaliskt makt-

och gyckelspel:

han vek åt sidan & vi rasa in i salongen. det var en hop medelklasstryffel, som dansa tryckare framför en guldgräddad plyschsoffa. dom stängde av musiken & trängde ihop sej mot varandra. vi bredde ut oss i soffan & drack ur flaskorna. cloudy bläddra igenom den måttbeställda bokhyllan & rapa upp en meter nobelpristagare & andra stolpillerdrogade kulturskitar. – har du sett ett trevligare ställe? – ja. & det gick omkring pingviner & sket blod i burarna.162

                                                                                                                         158 Heidegger [2013], s. 150. 159 En problematik som blir än mer raffinerad om en påminner sig om att mannet återkommande beskrivs som tillvarons mest reala subjekt. 160 Heidegger [2013], s. 151. 161 Heidegger [2013], s. 151. 162 Öijer 1997, s. 231.

   

48

Den ”medelklasstryffel” som beskrivs kan enkelt liknas vid en ansamling man-själv:

individuellt uppgångna i sin grupptillhörighet, något som alias och cloudys entré bryter av.

Men det vore missvisande att etikettera alias och cloudy som greppade själv, eftersom de så

tydligt söker gyckla och omkullkasta mannet för att bekräfta sin individualitet.

Heidegger skriver att som ”man-själv är den enskilda tillvaron förströdd i mannet och måste

först finna sig själv. Denna förströelse karaktäriserar »subjektet» i den varaart vi är bekanta

med som det ombesörjande uppgåendet i den närmast påträffade världen.”163 Hybridiseringen

man-själv är alltså inte ett temporärt varatillstånd, utan utgör tvärtom själva grunden för

människans varaförfattning: ”I första hand »är» inte »jag» i bemärkelse av det egna självet,

utan de andra på mannets sätt. Utifrån detta, och såsom detta, är jag i första hand »given» för

mig »själv». I första hand är tillvaron »man» och mestadels förblir den det.”164 alias och

cloudy må vara särskilda motexempel, men nödvändigtvis inte undantag, från denna regel: de

uppgår ”i den närmast påträffande världen” genom att bli dess negation – de gör som man inte

bör göra. Förhållandet är tydligt: de är och blir genom att bryta mannets regler, och

konstitueras genom dessa brott. Regelbrotten genomsyrar således deras vara, och är

bestämmande i konkreta såväl som i hypotetiska konfrontationer. Ett exempel kan ges i

anknytning till mortelynes självmord då alias säger: ”jag sa inget till nån. dom skulle ha vräkt

ur sej den vanliga skiten om verklighet & ansvar & gemenskap & hyreskamp & världsläge &

arbetsmarknad & hela spysmeten.”165 En inställning cloudy delar:

cloudy somnade aldrig innan sju på mornarna. han plågade sej själv med att vänta in dom första tunnelbanorna & gick sen ner & åkte nåra stationer hit & dit som det föll sej. vintern var värst. jobbarna satt redan i vagnarna: uppvärmda gredelina lik på väg ut till nån svinkall skitfabrik i förorterna med flyglarm, stämpelur, rökhosta, albyl & kaffeblask i bakskallarna. han satt inklämd i ett hörn bland dom sönderhyvlade ögonen som rann ut som mask över termosportföljerna & dom sjukligt trista skinnpajerna. dom såg att han suttit uppe & knäckt kylda ångestmosel hela natten & hade en sängplats som väntade. & han visste vad som väntade dom – en guldklocka, en tickande spottloska på stenlungan & fler & fler kom in genom dörrasslet & säckade ihop över sittdynorna med svarta rullgardiner framför ansiktena.166

                                                                                                                         163 Heidegger [2013], s. 151. 164 Heidegger [2013], s. 152. 165 Öijer 1997, s. 112. 166 Öijer 1997, s. 100 f.

   

49

I kontrast till Heideggers resonemang om ett greppat själv som distanserar sig från mannet

konfronterar alias och cloudy olika ansamlingar man-själv för att få sin egentlighet bekräftad,

vilket avslöjar ett identitetsmässigt beroendeförhållande (där jaget binds vid de andra för att

kategoriseras som ett autonomt jag). I samband med denna, påtagligt paradoxala,

kategoriseringsprocess skriver Heidegger något intressant, närmare bestämt att ”vi drar oss

också tillbaka från den »stora massan», så som man drar sig tillbaka”,167 vilket belyser att

även avståndstagandet från mannet sker på mannets bakomliggande villkor. Utsagan

harmonierar (komiskt nog) med alias och cloudys många konfrontationer med mannet.

Konfrontationerna är en identitetsskapande akt där de båda ämnar få sin egentlighet (den

önskade effekten av avståndstagandet) bekräftad genom ett närmande.

När en talar om mannet är det däremot viktigt att påminna sig om att det inte är ett suveränt

eller specifikt subjekt som åsyftas.168 Som ovanstående passager ur Chivas Regal antyder kan

mannet endast representeras tillfälligt, och i viss mån preciseras, genom en (social)

kategorisering. I passagen då cloudy och alias störtar in i en salong representeras mannet av

en ”medelklasstryffel”, medan mannet igenkänns som ”jobbarna” i cloudys tidiga

tunnelbaneåkande. Dessa konfrontationer verkar ske tidigt i romanens handling (något som

varit svårt att avgöra, eftersom kronologin är häftigt omkastad och händelseförloppen endast

fragmentariskt återgivna), och det mesta tyder på att passagerna då cloudy medverkar återges

retrospektivt (vilket tempusformen och hans successiva avlägsnande från romanens handling

indikerar). Det går alltså att urskilja en utveckling hos alias tillvaro: från att konstitueras som

en medvarandravaro (tillsammans med kumpanen cloudy) övergår tillvaron i en sluten

ensamvaro. I ensamvaron går en metodisk distansering från mannet framför all aggressiv

konfrontation. Distanseringens teknik stavas synerna, vars praktik lägger grunden alias

ensamvaro.

Ensamvaro-som-medvaro I synerna tillkommer ytterligare en varaaspekt, nämligen den om ensamvaro-som-medvaro,

som binder samman självet vid mannet på ett intersubjektivt (och intrapsykiskt) plan.169

Heidegger skriver: ”En efterforskning riktad mot det fenomen genom vilket frågan om »vem»

                                                                                                                         167 Heidegger [2013], s. 149. 168 Heidegger skriver: ”Mannet är inte heller något slags »allmänt subjekt» svävande över ett flertal subjekt. Denna uppfattning kan bara uppkomma när »subjektens» vara inte förstås tillvaromässigt, utan dessa uppställs som faktiskt förhandenvarande fall av ett förekommande släkte.” [Heidegger 2013, s. 151.] Varat måste förstås med tillvaron som existentiell grundval. 169  Ensamvaro-som-medvaro och medvaro-som-ensamvaro är inte Heideggers begreppskombinationer utan mina egna.  

   

50

låter sig besvaras leder till tillvarostrukturer, lika ursprungliga som i-världen-varon: medvaron

och medtillvaron. Denna varaart är grunden för den vardagliga självvarons modus, vars

explikation synliggör det vi kunde kalla vardaglighetens »subjekt», mannet.”170 Passagen kan

summeras med orden: tillvaron är väsensmässigt en medvaro. Men att vara i en medvaro

innebär inte endast att vi fysiskt är med varandra; medvaron har dessutom en ontologisk

grundförfattning. Medvaron bestämmer vårt vara även när andra inte är närvarande:

Även tillvarons ensamvaro är medvaro i världen. Saknas kan den andre bara i och för en medvaro. Ensamvaron är ett deficient modus av medvaron; möjligheten av den förra är beviset för den senare. Den faktiska ensamvaron upphävs å andra sidan inte genom att ett annat människoexemplar, eller kanske tio sådana, förekommer »bredvid» mig. Även när dessa och ännu fler är förhanden, kan tillvaron vara ensam.171

Vi förhåller oss alltid till de andra – också när vi är ensamma. Medvaron syftar till människan

som relationsvarelse – att hon både umgås med inbillade och verkliga andra. De imaginära

andra172 kan formeras som antagonister, sexuella begärsobjekt, sympatisörer, jag-variationer,

och så vidare. Dessa imaginära relationer i ensamvaron (med eller utan andra) är ett

framträdande inslag i Chivas Regal. Ett signifikativt exempel är då alias kommer in i ett rum,

fullt av andra människor, endast för att avvika och ensam hänge sig åt sina syner:

jag hade fortfarande kvar känslan att vad som helst måste hända, när jag kom in i ett nytt rum. vad som helst. jag såg ut ett vägghörn, där jag kunde få knarka bilder ifred & dra stumfilmen genom kindknotorna. det kvittade vad dom andra höll på med. nån reste sej upp, nån sa nåt, nån följde inte med. det kvittade. jag visste att jag var ett steg från lösningen & att jag inte behövde ta det steget. jag kände alltid att det flöt en massa fingerborgar runt mej & att dom droppade röda & vita färgstrimmor.173

De verkliga andra åsidosätts till förmån för de imaginära andra – alias säger att ”det kvittade

vad dom andra höll på med. nån reste sej upp, nån sa nåt, nån följde inte med. det kvittade”,

vilket förtydligar distanseringen från de andra som för tillfället är förhanden. Självets relation

till de andra bör inte förstås som kluven mellan ensamvaro och medvaro, utan beskrivs bättre

som integrerade delar av varandra. (Heidegger skriver: ”Ensamvaron är ett deficient modus av

medvaron”; frasen inbegriper en ofrånkomlig medvaro-prioritering, och därmed en                                                                                                                          170 Heidegger [2013], s. 135. 171 Heidegger [2013], s. 142. 172 ”De imaginära andra” är mitt eget begrepp som används för att beskriva de andra i alias syner. 173 Öijer 1997, s. 258 f.

   

51

simplifiering av ensamvarons tillvarosmässiga betydelse. I Chivas Regal bör frasen

omformuleras till, eller åtminstone kompletteras med: ’Medvaron är ett deficient modus av

ensamvaron’.) Denna integrering medför en komplicerad och mångfacetterad interaktion

mellan ensam- och medvaron. (Mångfacetterad eftersom relationen, enligt min

sammanslagning, är icke-kausal och skapar flera skiftande schatteringar.) Passagen ovan

fungerar utmärkt som exempel: alias ensamvaro aktualiseras i medvaron, men denna

ensamvaro utgörs i sin tur av de imaginära andra vars individuella ensamvaro skapar en ny

schattering; samspelet visar en inverterad ordningsföljd där trygga distinktioner mellan

verkligt och imaginärt inte låter sig göras. Att uppmärksamma det intrikata förhållandet

mellan ensam- och medvaro i Chivas Regal är avgörande eftersom de imaginära andra absolut

inte bör betraktas som indirekta eller sekundära andra. En poäng som illustreras i passagen

ovan: alias föredrar de imaginära andra (som frammanas i synen) framför de omvärdsligt

andra som är förhanden i rummet.

alias relation till de omvärdsligt andra karaktäriseras nio rader efter ovanstående passage:

det fanns ingenting kvar som jag kunde upptäcka hos nån annan utan att skära in en grimas över läpparna. jag satt på nattbussarna utan att gå av nånstans & lät allt krascha runt mej & skrev brev till mej själv som började: glöm ingenting, alias. vart femte barn tas ut ur årskullen. dom tvingas att simma nerför vattnet med ett tänt ljus i den fria handen. bara för att ett svin ute på atlanten vill överglänsa gästerna efter midnatt: ”ser ni va underbart floden brinner?”174

Denna icke-relation till omvärlden kännetecknar romanens svartsyn: alias har övergett hoppet

om att sympatisera med eller upptäcka något identifierbart i medvarons människor. En

övergivenhet som inte låter sig supplementeras av imaginära relationer – det är snarare frågan

om en substitution. I detta fall uttrycker sig alias ensamvaro i en poetisk brevkorrenspondens

– en intrapsykisk dialog som artikulerar en klyvning av jaget. I brevformen skriver alias till

sitt själv som en skriver till den andre – jaget är både avsändare och mottagare (”glöm

ingenting, alias”), och en problematik rörande den intrapsykiska dialogen framträder. För det

undgår knappast läsaren att alias ensamvaro är fullständigt överbefolkad av människor –

                                                                                                                         174 Öijer 1997, s. 259. Mannet är i detta fall ”ett svin ute på atlanten vill överglänsa gästerna efter midnatt”. Utöver den symboliska sida sekvensen innehåller står det klart att mannet träder i kraft i synen (som huvudsakligen framträder i ensamvaron). Detta belyser hur en yttre medvaro förs in i en introvert ensamvaro, som i sin tur inverterar medvaron. alias komplexa relation till mannet inringar således en definitiv instabilitet hos kategorierna ”jag” och ”de andra”. Det är ontologiskt spillrade entiteter – utan tillblivelsecentrum, utan riktning – som avses.

   

52

imaginära sådana. Heidegger skriver: ”Medvaron och medvarandravarons fakticitet har därför

inte sin grund i en samförekomst av ett flertal »subjekt».”175 Tillvaron definieras inte enbart av

de människor som är förhanden, utan även de fantasigestalter vi bär med oss. Dessa gestalter

(psykologiskt konstruerade av fantasmer, erfarenheter, begär, etcetera) har en avgörande roll i

hur tillvaron beskaffats i medvarandravaron, och därmed i relation till mannet. Alltså: på vad

sätt tillvaron uppfattar de människor som möts i medvaron, där de är förhanden, bestäms

likafullt av det imaginära umgänget i ensamvaron. I Chivas Regal är medvaron vanligtvis en

ensamvaro – också när alias befinner sig bland människor.176 Dessa imaginära andra riktar

stundtals sina röster mot alias i en (desperat) förväntan på kommunikation:

. . . . en handikappad flicka inuti mitt huvud drar i mej & upprepar hysteriskt: ”jag kan också göra det, jag kan också göra det.” hennes fitta luktar sot & skuld. varför plågar hon mej, när hon vet att jag kommer gå till en annan? såg hon att jag tvekade förra gången? om hon bara rört mej på rätt ställe . . . .177

I flickans vädjan visas en ansats till kommunikation, som exponerar resterna av en förbisedd

(sexuell) relation. Sökandet efter en ömsesidigt förd dialog, hur absurd eller marginell

tillstymmelsen än må vara, synliggör en strävan efter en medtillvaro.

I Chivas Regal framställs de imaginära andra frekvent som autonoma, jagmedvetna individer,

tillsynes oberoende av alias medvetande: en självrådande värld med en intern logik.

Tillsammans utgör de imaginära andra en genomsnittlig medvaro i världen, men, och det är

viktigt att betona, på ett intrapsykiskt plan i ensamvaron. Det som producerar och

sammanfogar de imaginära andras värld är först och främst beståndsdelar hämtade från alias

tillvaro, som sedan omvandlats till signifianter/sinnebilder. Men denna interaktion är allt

annat än en envägskommunikation: synen projiceras på omvärldens yta – vars bilder iakttas

och tolkas av alias – och återvänder som naken realitet, för att återigen projiceras. Det är en

hermeneutisk process som avses; en rörelse som formar ett pågående konstruktionsarbete.

Med hänsyn till detta är ensamvaron (som tillvarosmässigt varamodus) viktig att

uppmärksamma i anknytning till mannet: en analys av alias slutna ensamvaro frilägger

grundläggande förhållanden angående dennes relation till den sociala verkligheten, samt hur

de imaginära andra relaterar till mannet som det framställs i alias syner (som i sin tur utgör de                                                                                                                          175 Heidegger [2013], s. 142. 176 Heidegger skriver: ”Ensamvaron »bland» många, å andra sidan, innebär i fråga om flertalets vara inte heller att de bara är förhanden.” [Heidegger 2013, s. 142.] 177 Öijer 1997, s. 18.

   

53

imaginära andras verklighet). Intressant nog är den imaginära verkligheten, även den, formad

av vardagligheten. En vardaglighet där ensamvaron tar stor plats:

. . . . han tog en paus varje dag & sköt prick på folket utanför sitt fönster. han siktade med fingret mellan fikusblommorna, låtsades trycka av & härmade det skarpa skottet från en revolver. gardinerna skyddade honom. han älskade rusningstiden, när alla slutat jobbet & forsade fram på gatan. han kunde lugnt välja ut sina offer. dom var inte helt chanslösa. han hade bara sex patroner i fingret. flera kom undan, när han laddade magasinet & drack upp sin mögliga milkshake. vid såna tillfällen småskrattade han åt dom lyckliga. han sköt inte vem som helst. oftast var det permanentade shoppingkvinnor & slickade brylcrèmekontorister i den senaste modekostymen. skolbarn & sluskar fick passera. ibland skrämde han upp dom & sköt bort deras skosnören. bilisterna låg dåligt till. han föreställde sej hur dom träffades & ramlade ihop över ratten & körde upp över trottoarkanten med påslagna signalhorn & mejade ner nåra fotgängare & brakade in i skyltfönstren bland manschettknapparna & aftonklänningarna. banken låg mittemot hans våning. den som kom ut med handen på plånboken & ett alltför snabbt flyt i stegen mötte hans hoppande finger & snubblade baklänges mot husfasaden. då sköt han dom en extra gång i ryggen. nu stänger han dörren till sitt arbetsrum. på väggarna hänger antilophorn & vildsvinshuven. det är solsken ute. han kan inte dölja sin glädje. gardinerna är nytvättade & för en gångs skull plågas han inte av feber. nere på gatan strömmar människorna förbi. han fångar in en kvinna. hon går lite väl obesvärat. han följer hennes steg med fingret & skjuter mot hennes huvud. hon sjunker ihop vid busshållplatsen. han förstår ingenting. det är redan en stor folksamling runt den döda kvinnan. han ser blodet pulsera ut i rännstenen. nån står kvar & viftar upp mot hans fönster. flera människor är på väg in i porten. han duckar & hasar sej ut ur rummet. i tamburen möter han sin son, som säjer nåt om ett oväsen på gatan. han försöker dölja fingret bakom skjortlinningen, när det bankar på dörren . . . .178

Slående är att synens ”han” porträtteras som en genomsnittlig, övre-medelklassman: läsaren

får veta att hans våning inkluderar ett arbetsrum, vars väggar dekorerats med antilopshorn och

vildsvinshuvuden. I fönstret står välmående växter och gardinerna är nytvättade. Men trots

dessa hemfridsdoftande detaljer framträder en klassrelaterad avsky i mannens val av

mordoffer. Klasskodade platser som banker och luxuösa klädbutiker faller sig, liksom

naturligt, inom ramarna för mannens utplåningsfantasi – och med tanke på hans fixering vid

klasskategorin, samt dess relativa jämställdhet på diktjagets och offrens sida, kan denna syn

effektivt anknytas till mannets problematik. Heidegger definierade som sagt mannet vid: ”»De

andra», som man kallar så för att dölja sin egna väsenmässiga tillhörighet till dem, är de som i

första hand och mestadels »är där» i den vardagliga medvarandravaron.”179 Detta är precis

vad denna fantasiakt har för funktion: den syftar till att distansera mannen ifrån mannet

genom en rutinmässig, imaginär avrättning av de människor som tillhör samma samhällsskikt

som han. En form av jämlikhet som preciseras av Heidegger: ”»De andra» åsyftar inte: alla de

övriga utom mig, över vilka jaget lyfter sig, utan de andra är tvärtom de som man själv

                                                                                                                         178 Öijer 1997, s. 19 f. 179 Heidegger [2013], s. 148 f.

   

54

mestadels inte skiljer sig från, bland vilka även man själv är.”180 Fantasiakten får likväl ett

reellt slut då en kvinna plötsligt dör, träffad av hans fantasipatroner. Synens realitet bekräftar

således fantasins och verklighetens interrelation, som inneboende effekter av varandra.181

I Chivas Regal är alltså en kombination av ensamvaro-som-medvaro och medvaro-som-

ensamvaro nödvändig, då alias relation till mannet uppenbaras i synerna (som befolkas av de

imaginära andra). Nedan följer en syn som illustrerar denna dubbelbindande kombination:

. . . . hon bor i den tillbommade villan på kullens topp & vägrar ta emot besök. väggarna är fullständigt övertäckta med hennes porträttsamling. tavlorna är gjorda i olja & gouache & föreställer en mängd personer uppklädda till maskeradbal. guldramarna sitter inkilade i varandra. inte en decimeter är fri. på vinterkvällarna, när dom syns bäst, är hon ute & jagar människornas andedräkter med en ihoplappad fjärilshåv. hon bär hem vartenda fångat vitt moln till det enorma kassaskåpet, som en gång legat på soptippen nedanför kullen. hon har lärt sej att tömma håven så att innehållet inte blåser bort. när våren slagit igenom flätar hon sitt hår till fest & öppnar kassaskåpet. röken bolmar ut & sprider sej till alla rummen i villan. maskeradbalens gäster börjar leva & kippar efter andan inuti tavlorna. hon trevar sej fram i den tjocka dimman från deras putande munnar & spiller ut välkomstdrinkarna över törnrosa i merlins knä. hon slits in bland dom dansande paren. hennes ansikte är äkta . . . .182

Synens ”hon” väcker sin porträttsamling till liv genom ett andedräktsinsamlande.

Porträttsamlingen består av ”personer uppklädda till maskeradbal” vilket intygar att det är en

övre, socioekonomisk samhällsklass som skildras. Att ”hon bor i den tillbommade villan på

kullens topp & vägrar ta emot besök” bekräftar en fullständig ensamvaro, som struktureras av

projektet med andedräktinsamlandet. Men till skillnad ifrån den föregående synen är hennes

mål att inkluderas och tillvarosmässigt befinna sig i en medvarandravaro. Medan mannens

fantasiakt gick ut på att likvidera personer ur sitt eget samhällsskikt är kvinnans mål att

inkluderas, i rollen som värdinna, i ett övre socialt samhällsskikt. Den avslutande meningen

”hennes ansikte är äkta” är av avgörande betydelse eftersom den illustrerar hur ”hon” lyckas

framkalla en medvarandravaro ur den totala ensamvaron.

Heidegger skriver: ”Gentemot de teoretiskt uttänkta »förklaringar» av andras förhandenvaro

som lätt tränger sig på måste vi hålla fast det uppvisande fenomenella sakförhållandet att de

                                                                                                                         180 Heidegger [2013], s. 140. 181 Jmf ”det imaginärt Reala” hos Lacan. 182 Öijer 1997, s. 50 f.

   

55

påträffas omvärldsligt.”183 För att klargöra: mannet är huvudsakligen en extern entitet självet

uppgår i. Detta betyder att mannet påträffas omvärdsligt, det vill säga i världen med andra. I

samband med alias tillvaro uppenbaras dock en avsevärd ambivalens hos detta

”huvudsakligen”. Detta med hänsyn till min tes: på vad sätt tillvaron uppfattar de människor

som möts i medvaron, där de är förhanden, bestäms likafullt av det imaginära umgänget i

ensamvaron. Det är som sagt frågan om en ömsesidig verkan mellan ensam- och medvaro,

vilket blir problematiskt i samband med definitionen av mannet som en extern instans. Att

mannet föreligger internt, inom självet, uppenbaras som sagt i alias syner, vilket

nödvändiggör uppdelningen mellan sociala och imaginära andra. Detta är ett fält som

Heideggers fundamentalontologi varken når eller lyckas täcka.184

Egentlig och oegentlig mänsklig existens Den etiska problematik och de ontologiska konsekvenser av självets förfallande i mannet (till

hybridiseringen man-självet) aktualiserar (den skenbara) motsättningen mellan den oegentliga

och egentliga mänskliga existensformen. En oegentlig tillvaro lever inte sig själv, utan lever

som man lever – tillvaron levs således genom föreskrivna, normativa värden. Att leva

oegentligt innebär en latent osäkerhet inför omgivningens åsikter, inför vad man ska anse om

jaget. Tillvaron är kortfattat oegentlig i vad grad den uppgår och styrs av mannet (utifrån detta

konstaterar sedermera Heidegger att man-självet är den mest oegentliga formen av varande,

eftersom självet gjort mannet till en konstitutiv del av dess tillvaro). Den egentliga och

oegentliga existensformens karaktäristik är intressant i samband med Chivas Regal då alias

tidiga avståndstaganden kännetecknas av en vrede mot mannet. För avståndstagandet antar,

som tidigare visats, motsägelsefullt nog formen av ett fysiskt närmande – ett handfast grepp:

jag tog en ny cigg, när det dök upp en smygare i pressad vadmal med en bibba rosa papperslappar i näven. han lättade på gummisnodden, drog fram det översta pappret & räckte fram det åt mej med kyrkkors, psalmer, öppettider & hela skiten:

                                                                                                                         183 Heidegger 2013, s. 140. 184 Jag slår därför in på en skild, betydligt smalare väg: ”Även om en enskild faktisk tillvaro inte bryr sig om andra, inte menar sig behöva eller också saknar dem, är den på medvarons sätt”. [Heidegger 2013, s. 145.] Denna utsaga anknyter till de båda synsekvensernas narrativ och utkomst (se ovan, s. 53–54): trots närmandet och likvideringen av de andra är de båda synsubjekten på medvarons sätt. Men till skillnad från de imaginära andras målmedvetna akter är alias tillvaro betydligt mer planlös. ”Tillvaron finner i första hand »sig själv» i vad den bedriver, behöver, väntar sig, förhindrar – i det närmast ombesörjda omvärdsligt tillhandsvarande.” [Heidegger 2013, s. 140 f.] När Heidegger skriver detta åsyftas ”sysslandet”, det tillvaron är upptagen med i vardagligheten, såsom (löne)arbetet. alias befinner sig emellertid långt ifrån denna form av vardagligt sysslande (en kan påminna sig om hans jämställande mellan vardag och sjukdom). Så om en ska vara Heideggers ord, men kanske inte syftning, trogen, kan utsagan appliceras på alias tillvaro som uppehåller sig vid sysslandet med syner. Med tanke på att människan huvudsakligen möter den andre i sysslandet är alias uppgående i synen väsentligt: det är i synen alias möter de (imaginära) andra.

   

56

– jag ser att ni är olycklig. han uttalade det med en låg, stadig röst som om det var en skön hemlighet oss emellan. jag tog tag i kragen, drog honom intill mej, kände hans after shave & spottade honom i ansiktet, två gånger.185

Den eruptiva (och ovan implicit sexuella) konfrontationsformen dominerar Chivas Regal.

Men det existerar också andra, mer subtila distanseringar, som är minst lika intressanta.

Följande scen äger rum i slutet av romanen då alias tåg precis ska avgå till Barcelona (där

mötet med ”dom” väntar):

kön var lång. jag visade upp passet i den spanska kontrollen. han böjde pomadan över stämplarna & lirkade lillfingret över fotot. jag fick lust att nacka honom & slänga ut huvet genom rutan & knäppa fram solsting & sprutande brandposter i luften. barcelonatåget stod inne på andra sidan stationsbyggnaden. jag hann med nåra whisky i baren. bartendern gjorde inga misstag. borden var tomma. jag vet inte varför jag började skratta rakt ut i lokalen. han fråga om jag var ledig. – nej.186

I ovanstående stycke visas skillnaden mellan de olika konfrontationsformerna: först genom att

alias tänker fram sin ”lust att nacka honom [gränsvakten] & slänga ut huvet genom rutan” –

ett hotande, om än bara kognitivt, närmande. Bartendern gör däremot ”inga misstag”, men

antar, rent intuitivt, att alias plötsliga skratt är ett tecken på dennes ledighet – ett antagande

som kännetecknas av en vardaglighet. alias koncisa replikering (”nej”) blottar således ett

oöverstigligt avstånd mellan de bådas varamodus: alias vara, som vid detta sena skede

befinner sig i en till-döden-varo, samt bartenders tillvaro som är förströdd i mannets

förhärskande vardaglighet – ett man-själv, helt enkelt. I alias ”nej” koncentreras ångesten,

som är en konsekvens av avståndstagandet från mannet. Istället för att uppgå i en högljudd

avhyvling förs ångesten ner i en lågmäldare, försonligare form – en utveckling som förklaras

med alias övergång till en mer introvert ensamvaro.

På tal om denna försonlighet understryker Heidegger att tillvarons förfallenhet inte får

uppfattas som ”ett »fall» från ett renare och högre »urtillstånd»”.187 Oegentlighetens i-världen-

varo får med andra ord inte förstås som ett mindre värt eller oönskat varande:

                                                                                                                         185 Öijer 1997, s. 105.    186 Öijer 1997, s. 276. 187 Heidegger [2013], s. 201.

   

57

Långtifrån att oegentligheten skulle betyda något sådant som icke-längre-i-världen-varo, utgör den just en privilegierad i-världen-varo, som är helt betagen av »världen» och andras medtillvaro i mannet. Denna icke-sig-själv-varo fungerar som en positiv möjlighet för det varande som väsensmässigt ombesörjande uppgår i en värld. Denna icke-varo måste fattas som tillvarons mest närliggande varaart, i vilken den mestadels uppehåller sig.188

Den oegentliga varavaron är tillvarons mest närliggande varaart; den utlovar trygghet och

gemenskap med andra. Men denna varaart fungerar även som en positiv möjlighet för

tillvaron, då det uppgår i mannets värld.

Tillvaron är alltid sin möjlighet och »har» den inte bara som en egenskap hos något förhandenvarande. Och eftersom tillvaron väsensmässigt ständigt är sin möjlighet, kan detta varande i sitt vara »välja», vinna sig själv, det kan förlora eller aldrig och bara »skenbart» vinna sig själv. Förlora sig själv och ännu inte ha vunnit sig själv kan det bara såtillvida som det till sitt väsen är möjligt egentligt, det vill säga sin egen. De båda varamodi som utgörs av egentlighet och oegentlighet – uttryck som är terminologiskt valda i ordens stränga mening – har sin grund i att tillvaron överhuvudtaget är bestämd genom alltid-minhet.189

Steiner menar att synen på alienationens positivitet skiljer ”Heideggers tänkande från den

moderna, västerländska kulturens två andra stora modeller för människans fall: den

marxistiska och den psykoanalytiska”.190 Positivitetens faktiska betydelse är dock omstridd,

detta syns bland annat hos Svante Nordin som inte tar uppvärderingen av självets förfall i

mannet på allt för stort allvar.191 Jag ser emellertid markeringarna som avgörande, framförallt

eftersom de aktivt motverkar ett asymmetriskt maktförhållande som bygger på ett dominans-

och underkastelsemönster. Oegentlighetens positivitet medför en maktutjämning som

motverkar det enkla utpekandet av dikotomier såväl som det olyckliga upprättandet av binära

                                                                                                                         188 Heidegger [2013], s. 201. 189 Heidegger [2013], s. 60. 190 Steiner 1994, s. 109. 191 Svante Nordin skriver: ”Även om Heidegger själv vill framställa sin distinktion mellan en ’egentlig’ och en ’oegentlig’ mänsklig existensform som ett stycke ontologisk analys, värderingsmässigt neutral, kan det knappast råda någon tvekan om att den ’oegentliga’ existensformen inte enligt hans uppfattning är den mest värdefulla.” [Svante Nordin, Filosofins Historia, Studentlitteratur, Lund 2003, s. 500 f.] Anmärkningen är befogad: trots Heideggers otaliga markeringar syns värderingen i bokens temata, som i beskrivningen av mannets rotlösa offentlighet (speciellt dess ”prat”) kontrasterat med det greppade självets frihet-till-döden. Vid en första anblick framstår lätt Heideggers diagnos av oegentligheten som en semisekulär version av den kristna doktrinen av syndafallet (som Steiner också påpekar), men om en tar Heideggers markeringar på allvar undermineras en sådan läsning omgående: genom att självet uppgår i mannet uppstår också en social samhörighet. Heideggers diskussion i ämnet är anledningen till att jag inte fullt sympatiserar med Nordins syn på Heideggers värdeneutraliseringar. En sådan tolkning förbiser som sagt den positivitet som trots allt finns inskrivet i oegentligheten, samt det faktum att oegentligheten är en ofrånkomlig del av vardagligheten som sådan. Det är också här min Heideggertolkning opponerar sig mot framställningen av outsiderpositionen (egentligheten) som ett överordnat och privilegierat varande.

   

58

maktkonstellationer. Nej, motsatserna formas hyperdialektiskt.192 Det finns inget absolut vara;

inga beständiga varanden: endast omkastade modus.

Med detta sagt vill jag gå vidare till termen ”alltid-minhet” som syftar på att tillvaron alltid

tillhör någon, det vill säga att tillvarons vara är alltid sammanlänkad med och angeläget för

någon. Graden av tillvarons alltid-minhet bestämmer dess egentlighet kontra oegentlighet:

desto mer sig själv tillvaron är desto egentligare är den, vice versa. alias tillvarosmässiga

alltid-minhet är på många plan en kluven företeelse:

jag råkade titta till i rutan. det var mitt ansikte.193

Den typografiska skillnaden (som kursiveringen medför) belyser en jag-konflikt – och som

tidigare påpekats kursiveras stycken då alias tilltal är avfiktionaliserat och ärligt. Det är alltså

ett befintligt ansikte som uppenbaras i rutan, separerat från jagets imaginära idealbild. Men

paradoxalt nog är också det ärliga ansiktet en återspegling i glasrutan. Den ”återstrålning”

som enligt Heidegger karaktäriserar jaget materialiseras således i glasrutans reflektion. Jagets

alienation inför det egna ansiktet ligger även gömt i alias fråga: ”vad är det för vidrigt rykte

att en människa ska kunna nå en annan?”194 Frågan berör inte enbart alias förhållande till de

andra, utan därtill jagets relation till sig själv. Det är i grunden en brist på alltid-minhet som

uttrycks.

Mannets ”vem” är ”ingen” Denna slutsats harmonierar med den inledande analysen av det vardagliga självets relation till

de andra, ”som man kallar så för att dölja sin egen väsensmässiga tillhörighet till dem”. Men

senare skriver Heidegger: ”Envar är den andre och ingen är sig själv. Mannet, genom vilket

frågan om den vardagliga tillvarons vem får sitt svar, är ingen, som varje tillvaro redan

överlämnat sig till i sammanvaron”,195 vilket vidareutvecklar såväl som komplicerar

föregående slutsats. Definitionen (av mannet som ingen) är värt att uppmärksamma i samband

med alias relation till omvärlden; en abstrakt förbindelse vars länkar jag ska försöka

förtydliga.

                                                                                                                         192 För att låna en term från poeten Johan Jönson. Se framförallt hans verk mot. vidare. mot. (2014). 193 Öijer 1997, s. 93. 194 Öijer 1997, s. 87. 195 Heidegger [2013], s. 150.

   

59

I ett tillbakablickade stycke formuleras ett löfte om en särhållning mellan ”jag” och ”dom”

där ett mystiskt ”ingen” figurerar:

en eftermiddag i sjätte klass knöt jag mina lågskor i parken & struntade i att det ringde in: ”dom ska inte få mej. dom ska aldrig få mej. ingen ska . . . .”196

Att alias löfte är ett löfte om avståndstagande är tydligt: han knyter sina ”lågskor i parken &

struntade i att det ringde in”. Med största sannolikhet tänker han inte bara frånvara från

nästkommande lektion, utan planerar likväl att utebli från samhällslivet i stort. Men stycket

innehåller även något annat, först mindre gripbart. För om en jämställer ”ingen” med

Heideggers senare definition av mannet (som ett ingen) framträder en fascinerande

tolkningslinje: begreppens hybridisering omskapar betydelsen hos passagens ”ingen”; den

antar en ny, tredje form som ingriper och öppnar upp den låsta dikotomin jag/de andra.197

Skiljelinjen abstraheras. Och ingen betecknar plötsligt något betydligt mer komplext än vad

den vardagliga frasen ’ingen ska få mej’ ger sken av.

Heidegger skriver: ”Denna vallösa medtagenhet av ingen, varigenom tillvaron trasslar in sig i

oegentligheten, kan bara upphävas genom att tillvaron särskilt hämtar sig tillbaka till sig själv

ur förloradheten i mannet.”198 I överensstämmelse med citatet bör ingen (vars båda former nu

är en) betraktas som mannets mest typiska och fördolda form – då mannet inte konkretiseras

via ett tecken, utan framträder i sin renaste icke-gestalt. Alltså: om ett kategoriskt

benämnande av mannet (medelklasstryffel/jobbarna) är ett sätt för självet att distansera sig,

mobilisera ett motstånd (för att uppnå och upprätthålla en känsla av självkoherens), blir alias

nakna nämnande av mannet (som ett ingen) än mer väsentligt. Icke-namnet avslöjar en tragisk

insikt: mannet finns överallt och ingenstans. Det går inte att distansera sig.

Insikten överensstämmer likväl med Heideggers ångestbegrepp, som tillsammans med

”fruktan” utgör ytterligare ett motsatspar. Begreppen skiljer sig åt då fruktan hänförs till det

banala, prefabricerade flödet av kollektiva känslor som anknyts till och omsätts av mannet,

                                                                                                                         196 Öijer 1997, s. 91. En motsvarande fras återkommer i alias vuxenliv, i direkt förbindelse med brevet från ”dom”: ”brevet snurra i skallen: . . . inbjudes härmed att, utan sällskap, närvara vid ceremonin den 31 december . . . / jag ångrade ingenting. dom skulle inte få mej. ingen skulle få mej.” [Öijer 1997, s. 268.] 197 Att ”ingen” har en betydande roll i romanen belyses även av en rad andra passager, exempelvis då alias läser brevet som innehåller inbjudan till mortelynes begravningsceremoni: ”efter akten kommer Ingen att visa Någon vägen till Andra. […] jag stack ner kortet i gaslågorna. ”Ingen” syntes längst.” [Öijer 1997, s. 114.] 198 Heidegger [2013], s. 298 f.

   

60

medan ångesten betecknar något diametralt motsatt. Förankrad i sina kierkegaardska fästen

problematiserar den oegentlighetens offentlighet och gör en egentlig i-världen-varo

eftertraktansvärd. Ångestens uppkomst är alltså ett tecken på självets distansering från det

neutraliserande mannet – en strävan mot den egentliga existensformen. Men, och detta är en

avgörande insikt, när ångesten framträder i självets konfrontation med mannet blir

oegentligheten paradoxalt nog själva utgångspunkten för att egentligheten ska kunna

eftersträvas. Denna dialektik utgår ifrån att den egentliga existensformens uppkomst och

verkan är beroende av oegentligheten som existentiell utgångspunkt. Tillvarons förfallenhet i

mannet har alltså en positiv effekt som framkallas i en dialektisk process. Steiner skriver:

Det måste finnas oegentlighet och mannet, prat och nyfikenhet, så att till-varon, som på så sätt blir medveten om förlusten av sitt själv, kan sträva efter att återvända till det egentliga varat. […] Förfall blir den absolut nödvändiga förutsättningen för kampen för sann till-varo, för strävan att få eller snarare återfå självet, vilket definierar människans utsatthet för det ontologiskas utmaning.199

I-världen-varons manifesta oegentlighet möjliggör en (tillvarosmässig) upptäckt av den

egentliga existensformen. Heideggers axiom lyder: ”Den egentliga självvaron vilar inte på ett

från mannet lösgjort undantagstillstånd hos subjektet, utan är en existentiell modifikation av

mannet som en väsensmässig existential.”200 Oegentligheten är med andra ord varats grundval,

varvid egentligheten är dess varande konstruktion.

Detta förhållande – att oegentligheten föreligger och (o)möjliggör en slutgiltig egentlighet –

framhävs i alias insikter under barndomen: ”en morgon på skolgården ramlade nyckeln ner

genom skåran i handflatan. så här är det, tänkte jag, precis så här är det.”201 Nyckelns fall

formulerar en ordlös insikt som bryter upp egentlig- och oegentlighetens motsatslogik.

Nyckelns ogripbarhet betecknar, enligt min uppfattning, inget mindre än en förlust av

egentligheten – en förlust som i sin tur omvandlas till en insikt om självvarons inneboende

omöjlighet.

                                                                                                                         199 Steiner 1994, s. 109. 200 Heidegger [2013], s. 152. Heideggers svar på detta ”greppande” kommer senare i boken och lyder: genom ”omsorg” (Sorge). En linje som jag avsiktligt bryter eftersom den inte anknyter till vare sig Chivas Regals innehåll eller problematik. 201 Öijer 1997, s. 91. En anmärkning: med tanke på skolmiljön kan alias nyckel mycket väl ses som ett simpelt och trivialt objekt: en cykel- eller hemmanyckel. Detta är säkert fallet. Men det viktiga är inte objektets materialitet, utan hur det steg för steg inkorporeras i romanens interna logik och, inte minst, hur det tolkas av alias. Den kursiverade nyckeln återkommer genom romanen och är kanske som mest framträdande på sidorna 236–238, där alias bland annat säger: ”det är sant att jag har inlett ett förhållande med min nyckel & fört den närmare havet.” [Öijer 1997, s. 236.]

   

61

Apropå denna förlust erbjuder Slavoj Žižeks tolkning av Hegels dialektiska materialism, med

ett exklusivt fokus på begreppet absoluter Gegenstoss (”absolute Recoil”),202 ett välbehövt

hjälpmedel.203 Enligt Žižek uppstår en entitet (egentligheten) genom sin egen förlust: entiteten

skapas i en dialektisk, självmotsägande rekylrörelse som formar den ursprungliga

uppfattningen av entiteten som sådan.204 Överfört till Chivas Regal: när nyckeln faller igenom

alias handflata skapas också nyckeln genom förlusten av den förra (nyckeln). Den absoluta

rekylens rörelse går likväl att applicera på dikotomin jag/de andra: jaget förloras/skapas först

när ett stabilt koncept om de andra uppstår. Den förste skapas av den andre – retroaktivt.

Slutligen: instabiliteten hos varje motsatslogik, som anknytningen till dikotomin jag/de andra

presenterar, gör Bäckströms transkribering av egentlig/oegentlig till outsider/insider

problematisk. Kategoriernas inneboende instabilitet är nämligen inte fullt välkomna i den

strama dikotomin insider/outsider. Paret förankras istället i två klara persontyper (vars

identiteter, enligt Heidegger, endast är tillvarosmässiga modifikationer av mannet). Så när

Bäckström skriver att outsidern och insidern utgör en oupplöslig dikotomi; att detta

förhållande omöjliggör en lösning av konflikten, som i sin tur fragmentiserar världen

ytterligare, ser jag det nödvändigt att gå steget längre och skriva in ”ingen” som en tredje part

i dikotomin: preciserad som klassificeringens misslyckande.205

Begrepps- och meningsförskjutningen från mannet – ingen – klassificeringens misslyckande –

kan först verka onödigt komplex, men det är just mannets obestämdhet som är dess definitiva

form.206 Detta framträder som tydligast i Heideggers definition av mannet som ”»De andra»,

                                                                                                                         202 ”Absolute Recoil” namnger den dialektiska självmotsägelse som Steiner utpekar ovan, s. 60. 203 Slavoj Žižek, Absolute Recoil: Towards a New Foundation of Dialectical Materialism, Verso Books, London 2014. 204 Den kritik som Žižek förmedlar är minst sagt invecklad, men dess innebörd har (oberoende av honom) sträckt sig och berört en rad skilda områden. Ett bra exempel är Claude Lévi-Strauss bok The Raw and the Cooked (1964) som iscensätter samma dialektik. Lévi-Strauss undersöker binära oppositioners relation och utvecklar ett pedagogiskt exempel där en rå och en kokt morot får agera motsatser. Lévi-Strauss frågar sig: vad betyder det att en morot är rå, om vi inte redan har ett stabilt koncept om en kokt sådan? Överfört: i Chivas Regal når tillvarons (morotens) oegentlighet (råhet) inte sin innebörd fören konceptet egentlighet (kokt) introduceras. 205 I samband med detta diskuterar Žižek klassificeringens eviga problem hos binära oppositioner: ”An antagonism is precisely never a binary opposition; the point is that – what in psychoanalysis, social sciences we call antagonism – it’s never: we have just two, we have two but for the two be antagonistic you need a third element to confuse it.” [Citerat genom Youtube, ”Slavoj Zizek. Object Petit a and Digital Civilization. 2014”, https://www.youtube.com/watch?v=7ui7N1SZWJw, hämtad: 2015-04-28.] Denna tredje part står, enligt Žižek, för ”the failure of classification”. 206 Heidegger skriver: ”Ju mer öppet mannet uppträder, desto mer ogripbart och fördolt är det, men desto mindre är det också ingenting. För ett fördomsfritt ontisk-ontologiskt »seende» blottas det som vardaglighetens »mest reala subjekt».” [Heidegger 2013, s. 150 f.] Mannets ogripbara form är avgörande om en vill (be)gripa dess fulla potential. Det är likväl denna konstitutiva dimension av mannet som Bäckströms analys lämnar därhän.

   

62

som man kallar så för att dölja sin egen väsenmässiga tillhörighet till dem” – mannet är inte

de andra, inte jaget, utan ett abstrakt monument, rest över klassificeringens misslyckande.

Ångesten inför Intet Hos Heidegger är ångesten en föremålslös känsla riktad mot världen; den manifesterar vår

”kastadhet” i en värld där vi väsentligen inte hör hemma. Men ångesten frilägger också en

möjlighet att nå den egentliga, mänskliga existensformen – en till-döden-varo. (När tillvaron

tas ångestens anspråk är den en till-döden-varo; och omvänt: ”Till-döden-varon är

väsensmässigt ångest”.207) Således fyller den positivitet som förfallandet i mannet erbjuder

ingen funktion eftersom självet befinner sig i en egentlig till-döden-varo:208

I ångesten sjunker det omvärdsligt tillhandsvarande, det inomvärdsligt varande överhuvudtaget undan. »Världen» har inte längre något att erbjuda, lika lite som andras medtillvaro. Ångesten berövar därmed tillvaron möjligheten att förfallande förstå sig själv utifrån »världen» och den offenliga utlagdheten.209

Medvarons brist är själva utgångspunkten i alias tillvaro, en realitet som preciseras i frågan:

”vad är det för vidrigt rykte att en människa ska kunna nå en annan?”210 Världens medtillvaro

har inget att erbjuda alias, och med cloudys förvinnande går han allt djupare in i ensamvaron.

Och där ångesten inträder, i ensamvarons slutenhet, framträder också Intet.

När ångesten lagt sig brukar det vardagliga talet säga: »det var egentligen inget». Detta uttryckssätt fångar i själva verket ontiskt just vad det var.211

Anknytningen mellan ångesten och Intet bekräftas av citatet,212 och för att sluta cirkeln vill jag

sammanföra Heideggers påstående med nyckelfrasen:

                                                                                                                         207 Heidegger [2013], s. 296. 208 I sin egentliga form är till-döden-varon en ångest som distanserar självet från mannet, men oftast flyr självet ångesten inför Intet till förmån för mannets nivellerande dödsförståelse: ”Tillvaron dör faktiskt så länge den existerar, men i första hand och mestadels på förfallandets sätt.” [Heidegger 2013, s. 282.] Förfallandet i mannet med fruktan inför Intet som orsak avslöjar funktionen hos mannets normativa värdestrukturer – de är till för att skydda självet från ångesten: ”Det vardagligt förfallande undvikandet av döden är en oegentlig till-döden-varo.” [Heidegger 2013, s. 289.] 209 Heidegger [2013], s. 214. 210 Öijer 1997, s. 87. 211 Heidegger [2013], s. 214. 212 Nordin skriver: ”Ångesten är inte fruktan för något bestämt. Ångesten är en ångest för ingenting, eller, som Heidegger gärna skriver, för Intet.” [Nordin 2002, s. 501.]

   

63

Så länge allt här omkring inte nämns vid sitt rätta namn: ”Ingenting.” ska jag fortsätta att älska min egen röst. 213

Citaten är relativt överens om Intets funktion. I manifestets (och romanens) fall slutar

diktjaget att älska sin röst om den sanna benämningen inträffar; hos Heidegger finns

motsvarigheten i självets förfallande i mannets förhärskande varaart, vars vardagliga prat

utplånar röstens individualitet.214 Pratets nivellerande effekt har likväl en viktig funktion för

alias. Pratet blir ett sätt att, under alla omständigheter, fortsätta benämna världen vid fel namn.

jag fortsatte med ordinärt vitt, två glas åt gången. det var omöjligt att få in hela flaskor. taxibilarna svängde runt träden förbi motorcyklarna & alkisarna, som knöt fast ballonger under grenarna & holkades ur av grekrestaurangens grillspett & lyktor borta på rue mouff: röda, dunkla ljus mot surt rocktyg & den yngste i flamberad läppcancer såg ut som minst 91 & fintade slag mot suparkompisen, som tappade fimparna bakom örat & dängde iväg fradgan från halssenorna. & än sen? & det flöt runt ett halvt dussin desperata, fittsugna gäng mellan caféerna på platsen & alla hittade vad dom redan hade hittat & slängt: en varig kompress i fickan. [ - - - ] & jag visste inte längre vem som har störst betydelse för framtiden, nekrofilen som står & runkar på marken när zeppelinaren exploderat i himlen eller flickan som åker skridsko över sin egen hud trots att hon spåtts att bli stjärna över en natt & det finns säkert nåt skyddsrum där lerduveskyttarna sitter & diskuterar flugbenens längd under 1700-talet medan bildhuggarn vacklar omkring i den vanskötta trädgården & visar upp kulhålet i sedelbuntarna han fått för sitt senaste mästerverk: ”mitt tuggummi är mitt” & louise hänger naturligtvis kvar på spelhålans damtoilett & nystar ihop gryningen i handfatet & puertoricanskan lägger patiens på ett rostigt bensinfat i new york city fast hålfotsinläggen smälter på den vrålheta parkeringsplatsen & hon säjer i morgon har jag ingen skugga & rock & roll-ladyn ber privatchauffören att ta vägen över bron & vevar ner rutan i farten & kastar ut blombuketten mot isflaket & på det sammetslena rosettbandet står ”tack vare kriget & mörkläggningen kunde vi se cassiopeja mycket tydligare om nätterna” & det är inte därför det homosexuella dragshowparet carin & abel träffas en gång i veckan på abels balkong för att titta på månen & carin retar sej på abels enorma papyroskonsumtion & abel avskyr carins klackring & båda vet hur man förlänger livet & alltså tar dom tag i varandras tungor & drar ut dom så långt det går medan månen speglar sej i hänglåset & fiolspelaren sitter med benen i kors på flyttbilen & getingarna jagar honom under presenningen & han slår omkring sej med ett brännbollsträ & har ingen aning om att nån hällt hallonsylt i hans stradivarius & hans släkting, eremiten, vilar sej mot vattenbrunnen & [ - - - ].215

                                                                                                                         213 Börjlind 1976, s. 13. 214 Tillvarons förfallande i mannet har inte bara åtskilliga fördelar i etiska situationer, utan erbjuder därtill existentiella genvägar i förbindelse med döden: ”Man säger: »döden» kommer förvisso. Man säger det, och mannet förbiser att den egna tillvaron, för att kunna vara förvissad om döden, själv alltid måste vara viss om sitt egnaste relationslösa kunna-vara.” [Heidegger 2013, s. 287.] Mannets prat reducerar dödens existentiella betydelse; omtalar döden i form av andras död – såsom man dör – och ”[d]öden skjuts upp till ett »senare någon gång»”. [Heidegger 2013, s. 288.] 215 Öijer 1997, s. 122 ff.

   

64

Stycket fortsätter och följer samma mönster; det reflekterar två stilistiska egenheter hos

Chivas Regal: dess bildflöden och talspråk.216 Pratet mobiliserar således en strategi – alias

använder sig av pratet för att distansera sig, för att överskyla Intet.

Men, alias talar också.

jag var berusad. det räddade mej. tiden gick på en nit. du kommer att lida tills du inser att du lever din död & att det därför inte spelar nån roll om du dödar eller inte. om det är ute att gå på vattnet, gå på isen . . . .217

Om en jämför ovanstående stycke men det långa bildflödet syns en stilistisk såväl som

strukturell skillnad. Om det längre stycket dominerades av pratet präglas det kursiva stycket

av ett tal. Detta tal är diametralt motsatt prat; det utgör ett egentligt språk som ”är existentialt

likaursprungligt med befintlighet och förstående”.218 Romanens drastiska skillnad mellan prat

och tal aktualiserar sedermera den subjektiva inkonsistens alias ger uttryck för,219 en

inkonsistens som visar på att hans tillvaro är egentlig och oegentlig på samma gång. Pratet,

som ger uttryck för en distansering, och talet, som markerar närmandet av Intet, belyser

textens mångsidighet. Det går inte att placera dess protagonist i ett definitivt varande.

Men, kan man fråga sig, är Heidegger fortfarande relevant här? Har han inte spelat ut sin roll i

sammanhanget? Jag svarar: nej, inte helt. Låt mig bereda ett sista försvar.

Tillvaron störtar ut ur och in i sig själv, in i den oegentliga vardaglighetens grundlöshet och intighet. [- - -] Detta ständiga lösryckande från egentligheten, som hela tiden ändå förespeglar densamma, karaktäriserar tillsammans med inryckningen i mannet förfallandets rörelse som virvel.220

Tillvaron rycks ut ur och kastas in i olika modus – den är nyckfull, virvlande – vilket

överensstämmer med hur alias tillvaro slits mellan egentlig- och oegentlighet; i romanens

handling såväl som dess stilistiska framställning av densamma.                                                                                                                          216 Lacan bygger vidare på Heideggers differentiering mellan prat/tal och konstruerar en egen distinktion: ’fullt tal’ (parole pleine) respektive ’tomt tal’ (parole vide). Fullt tal artikulerar språkets symboliska dimension (romanens struktur) medan ett tomt tal artikulerar den imaginära dimensionen (pratande bildflöden). 217 Öijer 1997, s. 90.  218 Heidegger [2013], s. 186. 219 Romanens separerade stilar ger likaså meningen: ”jag råkade titta till i rutan. det var mitt ansikte” [Öijer 1997, s. 93.] en ny, djupare innebörd. 220 Heidegger [2013], s. 204.

   

65

I tillvarons fram och tillbaka – hit och dit, framträder likväl en ensamvaro, som inte kan

reduceras till ett modus av medvaron. Vad som, i alias fall, istället blir en kombination mellan

ensamvaro-som-medvaro och medvaro-som-ensamvaro illustrerar svårigheten att närma sig

intersubjektiva fenomen utifrån Heideggers tänkande – som försummar denna dimension. I

samband med intersubjektivitetens svårigheter tenderar Heideggers ontologiska begrepp att

bli inadekvata och motsäger (på ett improduktivt sätt) varandra. Jag överger honom.

 

Kritik mot Heideggers ångestbegrepp

En värdefull aspekt jag genast upplevde med Heideggers mannet var att självets strävan efter

egentlighet också präglades av en ångest inför Intet som överensstämde med alias användande

av ”ingenting”; problemet uppenbarades först senare i Heideggers karaktärisering av ångesten

som en föremålslös känsla.221 Steiner anmärker på Heideggers teologiska influenser inför

formningen av sitt ångestbegrepp: i början av 1920-talet då ”Heidegger studerade och

föreläste över Augustinus’ texter, Paulus’ samlade skrifter och Luthers verk”,222 som

tillsammans med Pascal utgjorde de avgörande källorna till begreppet.

(Van)föreställningen om att det existerar ett ursprungligt vara har oavvisliga teologiska

tankeanknytningar, och angående ångesten inför Intet skriver Heidegger:

 Men detta intet av det tillhandsvarande, det enda som det vardagligt kringsynta förstår, är inte ett totalt intet. Tillhandshetens intet är grundat i det mest ursprungliga »något», i världen. […] Om därför intet, det vill säga världen som sådan, visar sig som ångestens »inför vad», så innebär detta: det inför vilket ångesten ängslas är i-världen-varon själv.223

Men om Intet beskrivs som världen som sådan, och om ångesten därmed ängslas inför i-

världen-varon själv, var kommer då i-världen-varon ifrån? På den här punkten kritiserar Jim

Jakobsson Heidegger i efterskriften till Vara och tid:

                                                                                                                         221 Här skiljer sig Lacan från Heidegger: medan Heideggers ångest är föremålslös känsla riktad mot världen lokaliserar och konkretiserar Lacan ångesten i sökandet efter ”l´objet petit a”. Det lilla a:et står för franskans ”autre” (andra), och visar att det är jagets konstruktion av den andre som är central i frågan om begäret. L´objet petit a (Lacan insisterar på att begreppet inte bör översättas) kan kort definieras som det ouppnåeliga begärsobjektet. Det bör också påpekas att l´objet petit a även kan vara orsaken till själva begäret, då det framträder som ett undflyende och odefinierbart del-objekt i objektet som gör det eftertraktansvärt. 222 Steiner 1994, s. 89. Vara och tid uppvisar emellertid en viss form av protestantetiks ateism (som framträder i verkets tematisering av förfallet, kastadheten, egentlighet och ångest), vilket Žižek också påpekat. 223 Heidegger [2013], s. 214.

   

66

tillvaroanalytiken utgår från och förutsätter en värld och intersubjektivitet som är just »redan» etablerade, i en komplex konstitutionsprocess som Heidegger helt enkelt väljer att bortse från eller hoppa över. »Varifrån kommer då denna ’i-världen-varo», som Husserl frågar retoriskt i ett sent arbetsmanuskript: »den har väl ändå inte nedfallit från himlen?»224

I samband med Chivas Regals handling får Heideggers negligering av intersubjektivitetens

signifikans för tillvaron digra konsekvenser. För ångestbegreppets brist på konkretion, som till

viss del är en konsekvens av dess teologiska ursprung, lyckas inte redogöra för synernas

uppkomst och funktion i Chivas Regal. Detta är anledningen till att jag vill åberopa den

lacanska psykoanalysen där Intet istället förstås som ett språklöst (och därigenom fatalt –

realt) tomrum. I Chivas Regal stavas ångestens orsak trauma, vars effekt river upp ett hål i

subjektets symboliska ordning. Ångesten inför Intet är inget mindre än en ökenvandring i

traumats efterlämningar, ett törstande landskap där begäret efter mening endast kan uttryckas

fantasmatiskt – i synen.

Från mannet till den Andre

Inför inträdandet i psykoanalysens rum vill jag visa på att den Andre och dess operativa

funktion i den symboliska ordningen har flera likheter med mannet. I följande passage, där

Slavoj Žižek, mycket förenklat, beskriver den Andres funktion visar sig en grundläggande

överensstämmelse:

How is it that, when individuals exchange symbols, they do not simply interact with each other, but always also refer to the virtual big Other? When I talk about other people’s opinions, it is never only a matter of what I, you, or other individuals think, but also of what the impersonal ‘one’ thinks. When I violate a certain rule of decency, I never simply do something that the majority of others do not do – I do what ‘one’ doesn’t do.225

Det ansvarslösa moraliska agerandet i hänvisning till mannet är på många sätt lik den Andre

och dess position i den symboliska ordningen, som en ständigt närvarande, tredje instans

individen korrigerar sitt begär och beteende efter. Om en jämför ovanstående passage med

Heideggers utläggning om mannets normerande kraft framträder en rad analogier. En tydlig

skillnad är emellertid att mannet i allt större grad innefattar etiska incitament: mannet

existerar huvudsakligen externt, utanför självet (som relaterar och hänvisar till denna                                                                                                                          224 Heidegger [2013], s. 505. 225 Slavoj Žižek, How to read Lacan, Granata Books, London 2006, s. 11.

   

67

utomstående instans). En motsvarande dualism finns inte i Lacans förståelse av den Andre,

som istället opererar i den symboliska ordningen – i språket, och därmed i det omedvetnas

dunkel.226 Hos Lacan finns även en skillnad mellan jag och subjekt, då den förste betraktas

som en funktion av en intersubjektiv dialektik. Det är i likhet med Heidegger ingen ursubstans

av subjektivitet som åsyftas; subjektet är föränderligt, flytande och processuellt – en produkt

av signifianterna som kommer från den Andre.

Den avgörande skillnaden mellan mannet och den Andre utgörs således av att mannet

huvudsakligen är en abstrakt instans medan den Andre i högre grad är internaliserad i och är

därför en del av subjektet genom språket. Att subjektet alieneras genom att bli kastad/inträda i

en värld/ett språk har de båda tankestrukturerna gemensamt: det är frågan om en intern

externalisering av subjektet. Vi igenkänner vårt innersta utanför oss själva. I världen.

Svein Haugsgjerd ger oss en fingervisning om olikheterna mellan subjektets och jagets

relation: ”Jaget är en inbillning och vår sanna subjektivitet möter vi bara glimtvis och oväntat

i de situationer där det uppstår ett brott i vårt självmedvetande, och där vi – om vi lyssnar –

kan höra en fråga från den Andre inom oss”.227 Haugsgjerd framställer den Andre som

någonting endogent som verkar inom oss, styr våra begär och beteenden. Det är i många

avseenden likt mannets normerande kraft, men det är, enligt min uppfattning, en betydligt mer

komplex och tragisk situation än den som återfinns hos Heidegger eftersom själva begäret

kommer ifrån den Andre.228 Det finns ingen möjlighet till vad Heidegger kallar egentlighet

eller självvaro – alienationen är en beständig, inre konflikt på den Andres villkor. Den Andre

går därmed inte att beskriva som en extern instans: ”Förhållandet till den Andre är aldrig ett

förhållande mellan två jämställda subjekt (intersubjektivt), utan ett dubbelt förhållande i vilket

den Andre är objekt för subjektet och subjektet objekt för den Andre.”229

                                                                                                                         226 Enligt Lacans fras: ’det omedvetna är strukturerat som ett språk.’ Värt att uppmärksamma är att Lacan hävdar att det omedvetna är strukturerat som ett språk – det omedvetna har språkets semiotiska struktur – men det är inte nödvändigtvis ett mänskligt språk som åsyftas. 227 Svein Haugsgjerd, ”Jacques Lacan och psykoanalysen”, Fyra röster om Jacques Lacan, Ann Runnqvist-Vinde (övers.), Natur och Kultur, Stockholm 1989, s. 83. 228 Jmf Steiners positiva anmärkning ovan, s. 60. 229 Haugsgjerd 1989, s. 185.

   

68

KAPITEL 3 inuti tecknet – meningens vita sida230

Danielle Collobert

Psykosens struktur

Jag har hittills varit mån om att betona mångtydigheten i Intets funktion – hos Heidegger

såväl som i Chivas Regal – men nu vill jag ge denna mångtydighet en struktur, som i sin tur

konstituerar dess symtom. För att ge läsaren en insikt i den lacanska förståelsen av psykosen

anser jag det nödvändigt att kort redogöra för Lacans subjektteori(er).231 Jag kommer

inledningsvis att fokusera på den Andres plats i förhållande till subjektet,232 samt subjektets

imaginära relation till jaget.233

1955 utvecklade Lacan några grafiska figurer som hjälpmedel vid framställningen av sin

teoretiska analys rörande subjektet. Den första är en dubbelt Z-formad figur med fyra hörn

kallad ”Schema L”,234 som hittas i ”Séminaire sur ’La lettre volée’” (1954–55) (”Seminar on

’The Purloined Letter’”):235

S = subjektet

a’ = objektet (den andre)

a = jaget (som imaginär konstruktion, resultatet av speglingen i den andre)

A = den Andre (det omedvetna,

strukturerat som ett språk; språkets

och det socialas plats) 236

                                                                                                                         230 Citerat genom Martin Högström, Journaler, Autor, Göteborg 2013, s. 7. 231 Viktigt att framhålla är att det hos Lacan inte finns en subjektteori, utan flera. Kännetecknande för Lacan är att dennes teorier aldrig stagnerar i en fast form utan är alltigenom fluida – i rörelse – under konstant förändring. 232 Så att läsaren kan se hur likheter såväl som skillnader visar sig i anknytning till alias förhållande till mannet. 233 Så att läsaren kan se hur analysen av alias ensamvaro-som-medvaro fortsätter med hjälp av Lacans subjektteorier. 234 Ett klargörande: schemat illustrerar inte någon grafisk modell som överblickar det mänskliga psyket, utan är snarare ett bistående redskap för att närma sig subjektserfarenhet hos analysand såväl som analytiker; de inre relationer i subjektet som råder inom talet (mellan subjektet, jaget och den Andre). 235 Lacan [2006], s. 40.    236 Förklaringarna till schema L hämtas ifrån Haugsgjerd 1989, s. 135.

   

69

Schema L illustrerar huvudsakligen subjektets imaginära relation till sitt jag. Den imaginära

relationens grundläggande funktion är att etablera en enhetlig självbild, en känsla av

självkoherens. Denna process sker till att börja med i ”spegelstadiet”, ett stadie som inträffar i

och med det intresse barnet (i fasen sex till arton månaders ålder) visar i förhållande till sin

spegelbild. I texten ”The Mirror Stage as Formative of the I Function – as Revealed in

Psychoanalytic Experience” skriver Lacan: ”The function of the mirror stage thus turns out, in

my view, to be a particular case of the function of imagos, which is to establish a relationship

between an organism and its reality––or, as they say, between the Innenwelt and the

Umwelt.”237 Spegelstadiet är i denna kontext ”an identification, in the full sense analysis gives

to the term: namely, the transformation that takes place in the subject when he assumes

[assume] an image––an image that is seemingly predestined to have an effect at this phase, as

witnessed by the use in analytic theory of antiquity’s term, ’imago’”.238 Den imaginära

identifikationen sker likväl till ett pris: subjektet känner igen sig själv som en imaginär

spegling, en illusion – och en ny jag-bild träder fram: ett ”spegeljag”.

Det prematura barnets ”jag” är med andra ord en sammanhängande bild som formats genom

identifikationen med den egna spegelbilden – genom en återspegling – och subjektet förhåller

sig till sig själv i en imaginär, överförd bemärkelse. Haugsgjerd skriver: ”All vidare

utveckling vilar på denna imaginära (imago = bild) relation till sig själv som enhet.”239 Det är

”inte sig själv subjektet på detta sätt griper, utan bilden av sig själv, återspeglad i den andre

(objektet). Subjektets förhållande till jaget, dess grundläggande självförståelse, är alltså en

imaginär relation i dubbel mening - imaginär inte bara i betydelsen bildmässig utan också i

betydelsen inbillad eller föreställd.”240 Individens självförståelse formeras i speglingen, genom

mötet med den andre, och den första identifikationen blir en primärmodell för följande

identifikationer – varav återspeglingen av jaget får en stor utvecklingsmässig betydelse.

Sammanfogningen av jaget som enhet är imaginär eftersom den eftersträvar en idealiserad

jag-bild, som synliggörs i och med att bilden är spegelvänd (vilket inte endast bör förstås i

bildlig bemärkelse). En konsekvens av denna speglingsprocess är dess dubbelhet: individens

självförståelse reflekteras i den andre som i sin tur är färgad av uppfattningen av sig själv.

Lacan kallar det moment vari spegelstadiet fullbordas för ”transitvism”, en inledning som

                                                                                                                         237 Lacan [2006], s. 78. 238 Lacan [2006], s. 76. 239 Haugsgjerd 1989, s. 91. 240 Haugsgjerd 1989, s. 92.

   

70

ligger till grund för all mänsklig dialektik. Det är denna förmedling som får hela det

mänskliga vetandet att falla in under den andres begär.241

Schema L visar även hur det omedvetna, den plats där signifianterna kommer ifrån, räddar

subjektet från att för alltid bli fången i de imaginära relationerna genom att erbjuda ytterligare

en relation: den Symboliska. Genom inträdet i den symboliska ordningen upptäcker subjektet

att det aldrig kan överensstämma med dess vara-i-världen, som förskjuts till det omedvetna.

Det överstrukna subjektet symboliserar således det mänskliga subjektet, ”som det faktiskt

existerar, det vill säga kastrerat: trefaldigt alienerat och kluvet (vid födseln, i den imaginära

relationen till sig själv och i språket)”.242

Subjektets tillstånd beror därmed på vad som visar sig i den Andre. Lacan skriver följande i

”On a Question Prior to Any Possible Treatment of Psychosis”:

This schema signifies that the condition of the subject, S (neurosis or psychosis), depends on what unfolds in the Other, A. What unfolds there is articulated like a discourse (the unconscious is the Other’s discourse [discours de l’Autre]), whose syntax Freud first sought to define for those fragments of it that reach us in certain privileged moments, such as dreams, slips, and witticism. Why would the subject be interested in this discourse if he were not a party to it? He is, indeed, insofar as he is drawn to the four corners of the schema: namely, S, his ineffable and stupid existence; a, his objects; a’, his ego, that is, his form as reflected in the objects; and A, the locus from which the question of his existence may arise for him.243

Här vill jag kort försöka sammanbinda schema L med Chivas Regals handling och placera

dess gestalter på de angivna platserna för: S, á, a och A. Först och främst tar romanens

protagonist, alltså alias, subjektets (S) plats som schemats utgångspunkt. Det står därefter

klart att alias identifierar sig i mortelyne (á) och att resultatet av denna spegling är ideal-jaget

(a). Detta utgör en imaginär identifikation, vilket innebär att subjektet ockuperar den andres

plats, något som självfallet får konsekvenser: alias (S) begär vad mortelyne (á) begär.244

mortelyne inkorporeras således i det jag-system som utgör alias självbild. Lacan skriver:

                                                                                                                         241 ”Ett exempel på detta är hur exhibitionisten identifierar sig med voyeuren, slaven med despoten, förföraren med den förförda, och så vidare.” [Haugsgjerd 1989, s. 99.] 242 Haugsgjerd 1989, s. 157. Motsvarande alienation, förbundet med subjektets inträde i kulturen, återfinns likväl hos Heidegger, där människans existentiella alienation artikuleras i hennes kastadhet. 243 Lacan [2006], s. 458 f. Den Andre är beständig medan subjektet är kontingent; när subjektet talar utgår det från den Andre, vilket den avbrutna linjen, sedan sträckande pilen, indikerar i den första versionen av schema L. Schema L finns nämligen i två versioner, varvid den senare versionen återfinns i ”On a Question Prior to Any Possible Treatment of Psychosis”, och den avgörande skillnaden mellan dem är att a och á nu bytt plats. De båda versionerna av schema L ger likväl ett konkret exempel på vad som antyddes i kapitlets inledning, angående föränderligheten hos Lacans subjektteorier. 244 Darian Leader, What is Madness?, Penguin Books Ltd, London 2012, s. 46.    

   

71

”This moment at which the mirror stage come to an end inaugurates […] the dialectic that will

henceforth link the I to socially elaborated situations. It is this moment that decisively tips the

whole of human knowledge [savoir] into being mediated by the other’s desire […].”245

Konsekvensen av spegelfunktionens temporala dialektik utgör grunden i Chivas Regals

handling: alias kärlek till och identifikation med mortelyne, som återges retrospektivt, i form

av minnesbilder, är själva förutsättningen för traumatiseringens kraft: ”the mirror stage is a

drama [min kurs.] whose internal pressure pushes precipitously from insufficiency to

anticipation”.246

Men det är också viktigt att anmärka på att ideal-jaget inte är en bestämd entitet, utan skiftar

beroende på speglingens vinkel (vad som visar sig i den Andre). Schema L visar också hur

överföringen går tillbaka till subjektet, vilket skapar en konstant, flödande rörelse. Speglingen

blir till speglingar, bilder reflekteras i varandra i ett rörelseschema som koreograferas av den

Andre – för att återvända till subjektets instans. Detta växelspel illustrerar likväl den

mångtydighet som utreddes i kapitel 2, då alias tillvaro växlade mellan olika varamodus. En

svårighet som blev särskilt framträdande i analysen av ensamvaro-som-medvaro.

Av ovanstående resonemang står det också klart att speglingsfunktionen inte överges med

barnets inträde i den symboliska ordningen, utan är fortsatt konstituerande för individens

tillblivelse. Speglingseffekten har en formativ funktion och ideal-jaget ”will also be the

rootstock of secondary identifications”.247 Den imaginära relation som jaget skapar till sitt

ideal-jag är som sagt en förmedlad sådan, i formen av en gestalt, det vill säga någonting

utvändigt. Gestalten är mer bestämmande än bestämd eftersom ”it [gestalten] appears to him

as the contour of his stature that freezes it and in a symmetry that reverses it, in opposition to

the turbulent movements with which the subject feels he animates it”.248 För att anknyta till

Heidegger är det givande att dra paralleller mellan gestaltens statuariska form och mannet

som en ontologisk värdeordning: ”This gestalt is also replete with the correspondences that

unite the I with the statue onto which man projects himself, the phantoms that dominate him,

and the automaton with which the world of his own making tends to achieve fruition in an

                                                                                                                         245 Lacan [2006], s. 79. 246 Lacan [2006], s. 78.  247 Lacan [2006], s. 76. 248 Lacan [2006], s. 76.

   

72

ambiguous relation.”249 Lacans metaforiska beskrivning av gestaltens makt över jaget är på

många sätt likvärdig definitionen av mannet som tillvarons mest reala subjekt.250

Nästa schema heter ”Schema R” och presenterar subjektets tre mentala register som

tillsammans utgör subjektets mentala struktur. Grundelementen S, a, a´ och A ingår på samma

sätt som tidigare. Schema R är alltså en vidareutveckling av schema L.251 Den dubbla

beteckningen av hörnen, på insidan och utsidan, är identisk och tillväxten består av de

mentala ordningarnas avgränsade fält. Angående schema R:s topologi skriver Lacan att ”these

lines circumscribe the field of reality rather than merely depending on it”.252

                                                                                                                         249 Lacan [2006], s. 76 f. 250 I inledningen till ”The Mirror Stage as Formative of the I Function – as Revealed in Psychoanalytic Experience” skriver Lacan att den psykoanalytiska erfarenheten automatiskt motsätter sig varje filosofi som direkt utgår från ett cogito. [Lacan 2006, s. 73.] En erfarenhet Lacan delar med Heidegger. 251 Och därmed en vidareutveckling i subjektets psykologiska form – från det preoidipala till det pregenitala stadiet. Lacan skriver: ”In effect, this schema allows us to show the relations that refer not to preoedipal stages––which are not, of course, nonexistent, but are analytically unthinkable […]––but to the pregenital stages insofar as they are organized by the retroactive effect of the Oedipus complex.” [Lacan 2006, s. 462.] 252 Lacan [2006], s. 462.

   

73

Subjektets struktur (från ”On a Question Prior to Any Possible Treatment of Psychosis”)

= fallos (signifianternas signifiant, copula) M = signifianten för det ursprungliga kärleksobjektet (modern) P = Fadersnamnet, den faderliga metaforen I = jag-idealet i = infans, det icke talande (förspråkliga) barnet, den imaginäre andre i spegelstadiet m = jaget som spegelbild i den narcissistiska relationen (notera att m hör till det utvändiga notationssystemet, medan á hör till det invändiga) Axeln i–M kallas begärets axel (objektval) Axeln m–I kallas identifikationsaxeln (narcissism) I = Den Imaginära ordningen (avgränsas av fallos–i–m) S = Den Symboliska ordningen (avgränsas av P–I–M) R = Den Reala ordningen (täcker området mellan dem, alltså i–M–I–m)253

Lacan menar att människans verklighet är konstituerad i tre samverkande plan: det

Symboliska, det Imaginära och det Reala; dessa tre organiserar tillsammans subjektets tre

mentala register och utgör de avgränsade tre fälten i schema R.254 Som syns i schema R

placeras den Andre i det Symboliska som utgörs av språkliga regler, symboler och tecken; det

Reala är det som exkluderats ur vår symboliseringsprocess – det som fullt motstår

symbolisering – medan det Imaginära framförallt utgörs av jagets egenrepresentationer (med

betoning på den relation subjektet skapar till jaget genom imaginära identifikationsobjekt).

För att illustrera de tre mentala ordningars förbindelse liknar Lacan dem vid borromenanska

ringar: en figur bestående av tre cirklar, ihopsatta i en oupplöslig sammansättning. En ring                                                                                                                          253 Förklaringarna till schema R hämtas ifrån Haugsgjerd 1989, s. 136. 254 Det är även viktigt att erinra sig om att ”what the R schema lays flat is a cross-cap”. [Lacan 2006, s. 486 not 14.] Med andra ord är Lacans scheman avsett som tredimensionella, vilket läsaren, på egen hand, får föreställa sig.

   

74

kan inte avlägsnas utan att de båda andra frigörs från varandra – den ena ordningen är ihopsatt

med de två resterande, vice versa. Subjektets mentala ordningar behöver inte bara varandra

för att förstås utan de är därtill integrerade delar av varandra, och kan kombineras som: ”det

imaginärt Reala”, ”det symboliskt Reala”, ”det realt Reala”, etcetera.

I schema R avgränsar det Reala det Imaginära ifrån det Symboliska. Detta är fallet så länge

dessa två trekanter är stabila, men i psykosen deformeras det Reala som en konsekvens av att

det Symboliska faller samman, som också drar med sig det Imaginära i fallet. För att illustrera

ordningarnas sammanbrott tecknar Lacan ”Schema I”, som syftar till en deformering av

schema R.255 Schema I är hämtad ur ”On a Question Prior to Any Possible Treatment of

Psychosis”.

Schema I illustrerar de mentala ordningarnas deformering, som för med sig en ny slags

ordning (som i sin tur definierar det specifika) i det psykotiska subjektets struktur.256 Lacan

                                                                                                                         255 Schema I skapas utifrån frågan: ”Can we locate the geometrical points of the R schema on a schema of the subject’s structure at the end of the psychotic process?” [Lacan 2006, s. 476.] 256 Det är också viktigt att påpeka att schema I infogas i Lacans omtolkning av Sigmund Freuds fallstudie ”Psykoanalytiska iakttagelser om ett självbiografiskt beskrivet fall av paranoia – dementia paranoides”, som analyserar den tyske hovrättspresidenten Daniel Paul Schrebers (1842–1911) skildring av ”dementia paranoides” – dåtidens term för paranoid schizofreni. Det avvikande med denna fallstudie är att den utgår från en litterär förlaga, nämligen Schrebers minnesanteckningar Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken [Tänkvärdheter av en nervsjuk] som publicerades 1903. Detta gör schema I både specifikt – eftersom grafen primärt syftar till ett visst sjukdomsfall – och mångsidigt – eftersom ny mening, med viss förskjutning, kan inskrivas där Schrebers komponenter ursprungligen tagit plats. Att i sammanhanget citera Lacan blir, i detta fall, lätt förvirrande eftersom texten förhåller sig och refererar till ett specifikt subjekt (Schreber). Lacans tillvägagångssätt går således framför den specifika analysen av ”the subjectivity of Schreiber’s delusion”. [Lacan 2006, s. 464.] Jag vill också ta tillfället i akt och göra en principiell markering: jag är nämligen inte särskilt svag för den psykoanalytiska tendensen att likställa författar- och diktjag i läsningen av en litterär text. Att Freud gör anspråk på att diagnosticera den faktiske författaren genom att studera dennes minnesanteckningar är långsökt och ur

   

75

varnar dock för att lägga för stor vikt vid denna figur: ”This schema no doubt suffers from the

excess endemic to any formalization that is presented in the intuitive realm.”257 Trots Lacans

förmaning ämnar jag använda grafen som visuellt stöd för framställningen av psykosen. Det

vill säga hur alias mentala deformering uttrycks i Chivas Regals struktur (symboliskt) och stil

(imaginärt). Berättarstrukturen, som bestäms av upprepningar och syner, och stilen, som

består av ett pratande bildspråk, uttrycker romanens psykotiska vara. För i schema I är den

symboliska och imaginära triangeln borta, och istället finns ett inåtbuktat hål på respektive

sidor. Vid den högra sidan, i det Symboliska, är Fadersnamnet (P)258 inte längre förankrat på

sin plats i den Andre (A) utan svävar numera fritt omkring. Detta resulterar i en motsvarande

deformation av den vänstra sidan, i det Imaginära, där samma sak händer med fallos och den

betydelsebärande funktion den har i det omedvetna, som förankrades på subjektets (S) plats i

föregående schema R. Schema I visar således psykosens slutgiltiga stadium. Lacan skriver:

Let me simply point out here––in the double curve that resembles a hyperbola except for the slippage of the two curves along one of the guiding lines of their asymptote––the link made palpable, in the double asymptote that unites the delusional ego to the divine other, of their imaginary divergence in space and time to the ideal convergence of their conjunction.259

Men Lacans anmärkning är allt annat än simpel, och det behövs ett kort klargörande för att

göra upp med hans tekniska beskrivning av schema I:s topologi. Först och främst: en hyperbol                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            litteraturvetenskaplig synpunkt otillfredsställande. Freuds misstag är att han söker Schrebers sanna subjektivitet, försöker lyssna till en sann röst i den polyfont schizofrena texten; han använder sig av litteraturen för att kreditera psykoanalysen, men säger egentligen något väsentligt om dess tillkortakommanden, om ”fiktionens generella roll i psykets ekonomi”. [Nylander 1986, s. 29.] Fallstudien ger oss en omedveten uppvisning i psykoanalysens reduktionistiska tendenser, dess brist. Men sammanblandningen mellan liv och verk är problematiskt på flera nivåer. Ett trivialt exempel: hur ändlöst cirkulär blir inte forskningen om författaren i fråga är (eller var) influerad av teoribildningen forskaren har som utgångspunkt? En centrifugalrörelse vars tumlande ljud ofta anas i studiet av Öijers författarskap: böcker, författare och idétraditioner som författaren uttalat sin uppskattning till och tacksamhetsskuld för, eller som utgjort intertexter i tidigare verk, används som underlag i textanalysen. Den bärande roll Wilsons The Outsider har i Bäckströms avhandling är ett bra exempel. 257 Lacan [2006], s. 476. 258 Fadersnamnet (P) ska inte blandas ihop med den biologiska faderns verkliga namn. Lacan skriver att ”the Name-of-the-Father is not the absence of the real father, for this absence is more than compatible with the presence of the signifier, but the lack of the signifier itself”. [Lacan 2006, s. 465.] Fadersnamnet, eller fadersmetaforen, står för faderns nej – den auktoritet som hen påkallar inför barnet (en mor kan också vara en Far). Principen består kortfattat av att moders begär är riktad mot någonting annat än barnet, mot fallos – signifianternas signifiant. Fallos benämner inte den faktiska penisen, inte något kroppsligt genitalt organ. Fallos är en signifiant, inte en fantasi – en symbol för barnets tolkning av moderns frånvaro (och därigenom hennes begär). Barnet kan inte vara fallos, men hen kan ha den, vilket betyder att barnet kan mista den (vilket utgör bristen). Att moderns begär är riktat mot fallos betyder inget mindre än att barnet och modern är inlemmade i ett sociokulturellt sammanhang. Kulturens (psykologiska) struktur – varav den (oidipala) familjekonstellationen är en beståndsdel – är i sig föränderlig. Fadersnamnet utgör således den symboliska ordningens mest grundläggande metafor. Metaforens bilder framkallas alltså i samhällets mörkrum, i förhållande till en viss social struktur. 259 Lacan [2006], s. 476 f.

   

76

består av två mjuka kurvor liggande mot ett plan. Dessa kurvor är förbundna komponenter

som antar formen av de inåtbuktade bågar – det Imaginära och det Symboliska – som

ömsesidigt speglar varandra. Hyperbolerna buktar från var sitt håll in mot det Reala som i sin

tur separerar ordningarna. Det Reala utgör en skiljelinje, en sned asymptot – den linje de båda

hyperbolerna närmar sig i oändlighet.260 De båda hyperbolernas relation till den sneda

asymptoten är nödvändig för att förstå psykosens efterverkningar – för vad händer med den

reala ordningens fält när den imaginära och symboliska ordningen faller bort?

Jo, när den stabilitet jaget tillgodogjort sig i den symboliska ordningen rasar samman förlorar

jaget den identitetsupplevelse som den imaginära relationen upprätthållit. Detta medför en

regressiv nedbrytningsprocess av den imaginära helhetsupplevelsen, vilket i sin tur resulterar i

en påtaglig aggressivitet hos jaget.261 Förlusten av verklighet- och identitetsupplevelsen blir

som tydligast i följande passage ur Chivas Regal:

jag väntade i valvet mot gatan. lyktstolparna fladdrade till & tändes. jag tog tag i mej själv: det där är ett valv & det är ett bra valv & det där är en gata & det är en bra gata & det där är en rad lyktstolpar & det är en bra rad lyktstolpar & du står här för att du inte vill stå nån annanstans & det sitter en person i ditt huvud & tar sönder sej själv, långsamt & framgångsrikt.262

Aggressiviteten, som genomgående varit påtaglig hos alias, får nu en strukturell orsak som ett

symtom på den mentala nedbrytningsprocessen. Aggressiviteten är i sin tur sammantvinnad

med synerna, som gemensamt bildar en typisk symtombild för psykosen

(vanföreställningar/hallucinationer). För att återanknyta till schema R uttrycks det Imaginära i

Chivas Regals stil, medan det Symboliska svarar mot romanens struktur. Deformeringen av

det symboliska konkretiseras i Chivas Regals fragmentariska berättarstruktur, och samma sak

gäller för det imaginära, vars kollaps visar sig i alias misslyckade identifikationsförsök, som

uttrycks i romanens bildflöden. Kvar står frågan om det Realas funktion.

I och med bortfallandet av de två ordningarna får det Reala en ny roll, eftersom dess fält inte

längre är angränsat utan flyr ut i oändlighet på båda sidor, vilket kallas ”det imaginärt Reala”,

som subjektet fantasmerar det. Haugsgjerd (citerar Lacan och) skriver att det imaginärt Reala

                                                                                                                         260 Lacan uppvisar generellt ett intresse för matematiska tekniker och grafer, vilket överensstämmer med hans psykolingvistiska syn på det omedvetna. Den senaste aspekten behandlas framförallt i texten ”The Instance of the Letter in the Unconscious, or Reason Since Freud”. Se Lacan [2006], s. 493–441. 261 Haugsgjerd 1989, s. 145. 262 Öijer 1997, s. 206.

   

77

”kan ses som en gränseffekt av den förkastade faderliga metaforen som ’från sitt mörker

sänder ut en strimma betydelse som projiceras på det realas yta’”.263 Det är med andra ord

hallucinationer som avses. Synerna är således ett symtom på förkastelsen som återkommer

som det imaginärt Reala.264 Men, jag tar några steg tillbaka – för här behöver innebörden av

Fadersnamnet och dess betydelse för psykosens uppkomst och utveckling förklaras.

Vad som är utmärkande för det psykotiska subjektet är att Fadersnamnet är totalt frånvarande

i dennes mentala register. Lacan återanvänder här en term från Freud: förkastelse

(Verwerfung), för att närma sig den idé som motsvarar det psykotiske subjektets situation:

I will thus take Verwerfung to be “foreclosure” of the signifier. At the point at which the Name-of-the-Father is summoned––and we shall see how––a pure and simple hole may thus answer in the Other; due to the lack of the metaphoric effect, this hole will give rise to a corresponding hole in the place of phallic signification.265

Eftersom signifianten producerar signifién innebär en frånvaro av signifianten en frånvaro av

signifién. Fadersnamnets frånvaro skapar ett tomrum i det psykotiske subjektets symboliska

sfär, ett tomrum som måste hanteras. I neurosen placerats Fadersnamnet på den Andres plats,

vilket betyder att subjektet underkastat sig den symboliska ordningen, att, som Haugsgjerd

skriver, ”urbortträngningen är etablerad som det som konstituerar det omedvetna som ’en

annan scen’, avskild från systemet medvetet/förmedvetet”.266 Detta innebär att

oidipuskomplexet utvecklats och att en neurotisk natur föreligger, inte en psykotisk.267 Men

denna process genomförs inte hos ett psykotiskt subjekt, psykotikern har nämligen inte

                                                                                                                         263 Haugsgjerd 1989, s. 146. 264 I kapitel 2 synliggjordes det imaginärt Reala i de två längre synerna med mannens fantasiakt och kvinnans andedräktsinsamlande (se s. 53–54 ovan). De båda synerna hade en reell utkomst (kvinnans ansikte beskrevs som ”äkta” medan mannen dödade en existerande person genom sin fantasiakt) trots att de verkar inom det imaginära. 265 Lacan [2006], s. 465 f. 266 Haugsgjerd, 1989, s. 138. 267 Det finns ett antal aspekter som jag, till en början, hade problem med hos Lacan. Den mest iögonfallande är oidipuskomplexet och fallos symboliska innebörder för jagets individuationsprocess. Att Lacan kallar fallos för signifianternas signifiant kan verka missvisande, men det är alltigenom avgörande att påminna sig om att det är en metafor som beskrivs. Fallos är, som tidigare sagts, en signifiant och inte en fantasi. Detsamma gäller för Fadersnamnet. Att Fadersnamnet benämns som den faderliga metaforen är nämligen ingen slump: ”This point of reference could be occupied by other figures, as we have seen, as long as it indicates that the child is not everything for the mother and that some external agency has a hold or power over her.” [Leader 2011, s. 141.] I Lacans senare arbeten varieras Fadersnamnets funktion och metaforen har inte nödvändigtvis med faderskap att göra. Metaforen skrivs bland annat i plural: Fadersnamnen, som ifrågasätter förbindelsen med faderskapet som sådant. Det avgörande är inte faderns position i familjekonstellationen utan snarare de handlingar som sammanbinder det Symboliska med det Imaginära, som i sin tur förser subjektet med tolkningsredskap i relation till den Andres enigmatiska begär. [Leader 2011, s. 194.]

   

78

tillgång till bortträngningen eller glömskan, som utgör försvaret i neurosen. Frånvaron av

Fadersnamnet destabiliserar istället de tre ordningarna och förebådar det sammanfallande som

visas i schema I.

Schema I illustrerar alltså tillblivelsen av ett tomrum i det Symboliska, där Fadersnamnet

ursprungligen haft sin plats, vilket innebär att det omedvetna inte fungerar som ’den andra

scenen’. Det finns med andra ord ingen klar skillnad mellan medvetet och omedvetet.268

Försvarsmekanismen inför denna process är således förkastelsen, och vad som fundamentalt

sätt är förkastat är just Fadersnamnet: subjektet konfronterar istället ett gap; ett Intet. Men hur

hanterar då psykotikern (alias) detta?

Den lacanska psykoanalytikern Darian Leader skriver följande i sin bok What is Madness

(2011): ”If the paternal metaphor regulates these in neurosis, in psychosis this process does

not take place. It is left to each psychotic subject to invent their own solution to these

problems, and the styles of response can allow us to differentiate and define the different

forms that psychosis can take.”269 När Fadersnamnets reglerande effekt uteblir tvingas

subjektet finna sina egna, individuella lösningar på detta problem. Lösningen på problemet

antar ofta formen av en vanföreställning, med syfte att skapa ett stabiliserande system åt

subjektets fragmentiserade vara: ”A hole has opened up in the world of meaning, and so the

person must try desperately to reorganize, to rebuild, to reconstruct. And so, in the later phase,

a new meaning or set of meanings is constructed, which reintroduces an order to the world.

This is called a delusion, and it aims to staple together signifier and signified once again.”270

Freuds fallstudie ”Psykoanalytiska iakttagelser om ett självbiografiskt beskrivet fall av

paranoia – dementia paranoides” belyser en sådan rekonstruktionsprocess. Schrebers

vanföreställning utgör till stor del ett försök till självläkning: ett försök att konstruera ett

meningssammanhang efter ett psykotiskt sammanbrott. Vad som vanligtvis betraktas som en

patologisk produkt är i själva verket försök till självläkning: ”delusion is less a problem than a

solution”, 271 som Leader skriver. Det bör även nämnas att den grundläggande funktionen hos

alias vanföreställning är identisk med Schrebers; de lyckas båda genomföra de tre avgörande

oidipala betydelserna: etablera en mening, lokalisera libidon och placera jaget i relation till

                                                                                                                         268 Därmed framträder synerna som det imaginärt Reala: hallucinationer som både avbryter och sammanför romanens handling. 269 Leader 2011, s. 77. 270 Leader 2011, s. 174. 271 Leader 2011, s. 70.

   

79

den Andre.272 Det är därmed viktigt att uppmärksamma hur varierande psykotiska symtom

inrymmer en djupare psykologisk mening. Denna insikt går även att tillämpa på alias syner,

som betecknar de hallucinationer som är symtomatiska för psykosen. Det återstår nu att

sammanföra synerna med frånvaron av Fadersnamnet, för när ett element förkastas kan det

inte återvända till det Symboliska, eftersom det aldrig existerat där, vilket resulterar i att

elementet återvänder i det Reala och uppdagas i form av syner. Det förkastade elementet, som

då kommer till uttryck i det imaginärt Reala, är även förenat med den Andre i

vanföreställningen. Detta är särskilt uppenbart i alias fall där dom tar den Andres plats. Så hur

gestaltas psykosens uppkomst och utveckling i Chivas Regal?

Psykosen kan triggas av en rad varierande omständigheter, men ofta sker urladdningen i

samband med att subjektet konfronteras med en situation som väcker en idé om faderskapet.

Konfrontationen medför således en omkastning av subjektets symboliska ordning, vilket

inträffar i Chivas Regals absoluta början, dess urscen:273

hon hade lämnat två vita stearinljus brinnande på golvet. vekarna var ovanligt långa. under askfatet med hennes avklippta, svartmålade naglar låg en urriven papperslapp: min värld heter efter mörkret. du vet att jag är lycklig. rummet spetsades på lågorna. jag vände spelkortet bredvid kudden. spader äss. resten av tablettdosen låg kvar i dricksglaset jag plockat upp från sopcontainern på gatan. det flöt omkring ett äckligt blankt piano inuti nattradion. tonerna kysste snön. den föll in bland dom urdruckna flaskorna. dom flesta stod på den mörkröda mattan. det knackade. hårt. det var fel knackning. jag väntade tills stegen försvunnit nerför trappan. himlen utanför genomborrades av en vrålande fågel. den hackade i sin ena vinge – nerblodad av läppstift. det var sent. jag borde inte ha sett nånting.274

                                                                                                                         272 Leader 2011, s. 68. 273 Det freudianska begreppet ”urscen” beskriver huvudsakligen hur barnets föreställningar om livet uppstår genom fantasier om föräldrarnas sexuella möten: i och med att barnet inte kan tolka upplevelsen vid förnimmandet blir händelsen traumatisk först i efterhand. Detta blir tydligt Freuds kanske mest kända fallstudie av den neurotiske ”Vargmannen” (Sergej Konstantinovitj Pankejev). Studien baserar sig på en drömtolkning där Freud tolkade Pankejevs dröm (som inkluderade sex-sju vita vargar sittande i ett träd, intensivt iakttagande Pankejevs genom dennes sovrumsdörr) som ett symboliserade av ett trauma. (Denna dröm ska sammanfattningsvis ha övertäckt en faktisk scen då den 1,5 år gamle Pankejev bevittnat ett av föräldrarnas samlag.) Det är alltså inte den direkta konfrontationen med primalscenen som traumatiserar, detta sker först tre-fyra år senare då subjektet tillgodosett sig den symboliska apparatur som begripliggör scenens betydelse. Urscenen i Chivas Regal utgörs passande nog av romanens början, medan traumatiseringen sker retroaktivt, i upprepningstvånget. Jag vidgar här begreppets ramar (urscenen är ingen primalscen i romanen, utan en konfrontation med döden) och fokuserar på den specifika urscenens dialektik och betydelse för alias tolkning av mortelynes död, som det gestaltas i den efterkommande romantexten (se nedan, s. 91–99). Specifik eftersom romanens urscen lokaliseras i verket (denna urscen kan i sig vara en upprepning), medan den faktiska urscenen kan tänkas ligga utanför verket – i ’Texten’. 274 Öijer 1997, s. 5.

   

80

Urscenen, som utgör kapitel noll i romanen,275 förbereder det psykotiska sammanbrott (som

det illustreras i schema I). Psykosens genombrott behöver alltså inte resultera i ett direkt,

märkbart kaos, utan själva traumatiseringen sker retroaktivt, i den fantasmatiska upprepningen

av urscenen.

Lacan betonar likväl schema I:s dynamiska form, som är betydelsefull i samband med

införlivandet av mening i vanföreställningen:

The schema shows that the final state of the psychosis does not represent the frozen chaos encountered in the aftermath of an earthquake, but rather the bringing to light of lines of efficiency that makes people talk when it is a problem with an elegant solution.276

Psykosens dynamik, och dess effektivitet som Lacan framhåller, är en angelägenhet som

överensstämmer med alias konstruktionsarbete.277 Denna beröringspunkt gör det avgörande att

finna de efterföljande strukturändringar och symtombildningar som psykosen ger upphov till.

Att en vanföreställning konstrueras bekräftas i en tidig, kursiverad passage:

jag ber dej att inte förstöra nånting. den här resan är min synvilla. det är jag som sysselsätter mej med sånt som snö & gamla värdelösa ansikten. nån kallade mej alias, va helvete gör det för skillnad . . .278

Dessa två passager är tillsammans grundläggande i dechiffreringen av vanföreställningens

funktion: urscenen planterar det trauma som ligger till grund för psykosens detonation,

samtidigt som alias ”synvilla” är ett försök att ersätta det tomrum traumat skapat med ett nytt

meningssammanhang: ”When a hole opens up in a person’s world, a delusion offers repair

through the provision of meaning”,279 som Leader skriver. Meningens substitution av

                                                                                                                         275 Blockcitaten återger inte hela urscenen utan är endast det första stycket av tre, som tillsammans utgör kapitel noll. 276 Lacan [2006], s. 477. 277 Leader tar ansats i Lacans stipulation och undersöker psykosens asymtomatiska struktur, då psykosen inte detonerat och blivit synlig. Psykotiska subjekt som inte är under medicinsk och analytisk behandling inser oftast inte att det är något fel med dem; denna subtila och reserverade form av galenskap har många namn: ”’white psychosis’, ’normal psychosis’, ’lucid psychosis’, ’everyday psychosis’, ’private psychosis’ and ’ordinary psychosis’”. [Leader 2011, s. 11.] Med hänsyn till den tysta galenskapen är det viktigt att studera psykosens struktur, som bärs upp av subjektets individuella strategier, lösningar och försvar. 278 Öijer 1997, s. 25. Här uppmärksammar Thörnvall en intertextuell förbindelse med Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände (1932), som kom i svensk översättning 1971, sju år innan Chivas Regal publicerades. I Resa till nattens ände heter det: ”’Den här resan, för min del, utspelas från början till slut i fantasin. Det är det fina med den.’” [Citerat genom Thörnvall 2002, s. 70.] 279 Leader 2011, s. 70.

   

81

tomrummet avlägsnar dock inte dess fakticitet, ersättandet övertäcker endast tomrummets

existens med en fantasiskärm – ett temporärt osynliggörande. Att alias syner är förenade med

traumat bekräftas i övergången mellan följande stycken:

vad hade hänt med askfatet nyss? mörkret liknade längden på avklippta naglar . . .

* * * *

. . . jag är rädd hon betydde syn för mej. jag var orättvis mot henne. än sen? dom andra ruckade på sina klockor. men hon skar ut små pappersläppar ur ett ritblock & kilade in dom under varje regnstänk hon hittade nere på gårdsplanen. ”så att ni ska veta att dom tillhör mortelyne.” jag sa inget till nån. dom skulle ha vräkt ur sej den vanliga skiten om verklighet & ansvar & gemenskap & hyreskamp & världsläge & arbetsmarknad & hela spysmeten. det var för trångt eller nåt annat. jag tog ett steg åt sidan. hon trängde sej förbi . . .280

Askfatet, mörkret och de svarta naglarna refererar till romanens urscen, och därmed förbinds

traumat med synen (”jag är rädd hon betydde syn för mej”). En bit in i stycket framträder flera

meningsbärare alias kommit att konstruera direkt efter mortelynes död, vid ankomsten till

fängelset. ”dom andra ruckade på sina klockor” är en fras som innehåller två integrerade

komponenter, en symbol (klockor) samt förföljaren (dom). Upptäckten av dessa komponenter

nödvändiggör ett försök till att utkristallisera vanföreställningen, i vilka moment uppkommer

och systematiseras dess bärande element?

Här uppstår emellertid ett dilemma, och jag ser mig tvungen att förgrena min analys i två spår

som får arbeta på var sin sida om problemet. En sida undersöker vanföreställningens struktur

och funktion, medan den andra sidan undersöker urscenens innebörd och den faktiska

traumatiseringen som realiseras i upprepningstvånget. Det är alltså fråga om en uttolkning av

de förbindelselänkar som existerar mellan psykosens struktur och symtom.

Vanföreställningen Jag fokuserar till att börja med på psykosens struktur, för att i nästa del undersöka dess

symtombild.281 Differensen mellan struktur och symtom är viktig att uppmärksamma, något

                                                                                                                         280 Öijer 1997, s. 112. 281 Vanföreställningar är, enligt Lacan, ett fenomen och inte ett symtom – dess struktur är intrasubjektiv såväl som intersubjektiv (det vill säga en oändlig representation av interpersonella relationer). Leader skriver: ”It is rare that a symptom as such can tell us much about diagnosis. Rather, it is the person’s relation to a symptom,

   

82

som Leader betonar: två subjekt kan uppvisa samma symtom, men ändå ha två väsensskilda,

underliggande strukturer. Ett ensidigt fokus på symtombilden (som enligt Leader är

dominerande i vår värld av så kallad mental hälsa) förutsätter att det råder en direkt

kontinuitet mellan yta och djup. För att ta ett enkelt exempel: ponera att person A svettas,

rodnar och stammar vid social interaktion på grund av att hen är orimligt rädd för att säga fel

sak. Person A diagnostiseras med social fobi med hänsyn till dessa karaktäristiska symtom.

Person B har identiska symtom, men efter en tid i analysen visar det sig att person B har dessa

symtom eftersom hen vet att människor kan läsa dennes tankar. De båda personerna har rakt

motsatta strukturer men uppvisar ändå samma symtombild. Person A:s problem kretsar kring

ett tvivel om dennes värde inför den andre, medan Person B:s problem kretsar kring en

säkerhet baserad på en vanföreställning, som är symtomatiskt för paranoia. Distinktionen

mellan paranoia och paranoid är också betydelsefull i samband med Chivas Regal. Leader

skriver:

 Paranoia here does not mean paranoid, and the two are often confused. Anyone can be paranoid, and certain situations can induce paranoid thoughts in all of us. But this is very different from paranoia as such, in which the person will construct something, build a system of ideas as a response to their experience of collapse. Paranoia involves creating a knowledge, a belief system centred around a fault or a persecutor, which has a high yield of explanatory power and which goes beyond simply assuming that one is being targeted or maligned by others.282

Leaders beskrivning av psykotisk paranoia är identisk med den ”synvilla” alias konstruerar,

som innehåller en klar förföljare: romanens enigmatiska ”dom”.283 Denna förföljare diktas upp

i fängelset i samband med att alias tar emot det brev som beviljar hans frigång: ”allt stod i

brevet: dom beviljade mej livstids frigång för att närvara vid begravningen.”284 Paranoian,

som introduceras med brevet från dom, utvecklas successivt för att slutligen kulminera i en

säkerhet: ”jag räknade inte längre med att det fanns nåra luckor i deras plan.”285 Säkerheten

föranleds emellertid av en misstänksamhet, som börjar i samma stund som alias lämnar

fängelset. De två nästkommande styckena illustrerar en del av utvecklingen:

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           the way in which they articulate what it means to them.” [Leader 2011, s. 115.] Det är därför viktigt att granska den mentala kontext (vanföreställningen) vari tolkningen av symtomet sker. 282 Leader 2011, s. 77. 283 Ett klargörande angående diagnosticeringens problematik: lacanska psykoanalytiker tenderar arbeta med en återhållsam diagnostik och uppmärksammar således tre jämställda mentala strukturer: neuros, psykos och perversion – och inom psykosen, ytterligare tre grupperingar: paranoia, schizofreni och melankoli. [Leader 2011, s. 74.] Detta föranleder min beskrivning av alias som en psykotisk paranoiker. 284 Öijer 1997, s. 14. 285 Öijer 1997, s. 248.

   

83

inuti brevet låg ett kort med en mörk, utsirad ram. ceremonin ägde rum den 31 december. i barcelona. ingen annan var inbjuden. jag lutade mej tillbaka i bilen, letade efter cigaretter & upptäckte hålet i chaufförens nacke . . . .286

I nästa stycke ersätts förvisso taxichauffören med en busschaufför, men den paranoida logiken

kvarstår och det blir tydligt hur paranoian inför ”deras plan” utvecklas – speciellt när de

kursiva meningarna i stycket nedan sammanförs:

hur mycket har dom räknat ut? finns det inga luckor i deras plan? ingår rymden över avenyn, det vackra vita murbruket, fönstrens låga järnräcken, grafikskjutet inuti trädgrenarna, paret på cointreauaffischen? ingår fröken ur med dom lessna rynkorna under rakhyveln? jag mötte busschaffisens ögon i backspegeln. jag såg vad han höll på med. alltså behövde jag inte tvivla . . .287

Att alias, relativt tidigt i romanen, uppnår ett tillstånd av säkerhet är minst sagt betydande.

Felet lokaliseras i dom (den Andre) istället för i alias, som faktiskt förorsakat mortelynes

överdos. Skuldens omplacering – från jaget till dom – får en avgörande roll i alias

stabiliseringsförsök av den fragmentiserade tillvaron: dom introducerar en antagonism som

ger alias (protagonist) en klar plats i tillvaron. Leader skriver att ”the disturbing element

comes from outside: it’s not us, it’s the Other. It comes not from ’inside’ but from ’outside’:

not us speaking despite ourselves, as in the neurotic slip of the tongue, but the Other speaking

to us directly.”288 Summerat: traumat externaliseras och gestaltas som en förföljare – ett dom.

Kännetecknande för paranoian är att den namnger den Andres begär – med andra ord

inkluderas en tolkning av den Andres begär. alias benämnande av den Andre som dom är

därmed intressant med tanke på benämningens vaghet: dom kan, precis som mannet,

företrädas av vem som helst när som helst.289 Men vagheten har en konkret funktion: den låter

paranoian inkludera skilda och ibland motsägelsefulla komponenter i konstruktionen av

vanföreställningen. Något som blir tydligt i stycket ovan, då alias frågar sig vad som ingår i

”deras plan”. Vad som sedan radas upp är av vitt skilda karaktärer: från ”rymden över

                                                                                                                         286 Öijer 1997, s. 19. 287 Öijer 1997, s. 108. 288 Leader 2011, s. 41. 289 Det är lockande att ersätta mannet med dom i Heideggers definition av mannet som ingen: ’dom är den andre och ingen är sig själv. dom, genom vilket frågan om den vardagliga tillvarons vem får sitt svar, är ingen’. En modifikation, som tack vare sin skevhet, ger oss en viss insikt i alias paranoia. dom ger trots allt tillvaron ett svar, erbjuder en mening.

   

84

avenyn” till ”fröken ur med dom lessna rynkorna under rakhyveln”. Med alias första trevande

tolkningsförsök som ansats blir det betydelsefullt att undersöka de omständigheter varvid

förföljaren, och dess förklarande kraft, blir nödvändig. Denna fråga för mig osökt in på

konstruktionsprocessen av (och förhoppningsvis grundstrukturen hos) alias ”synvilla”.

Synvilla-styckets kursivering290 uttrycker ett sanningsenligt tal och det står klart att

vanföreställningen är avsiktligt konstruerad, med ett specifikt syfte: att införliva och fixera

mening i den annars fragmentiserade tillvaron. Vid det psykotiska sammanbrottet blir som

sagt införlivandet av mening livsnödvändigt; detta förklarar således vanföreställningens

funktion: dess logik stabiliserar den fallna strukturen. Konstruktionsprocessen av alias

vanföreställning börjar med ett försök att minnas. Försöket frammanar en bild av ”en kall

plåtdosa” innehållande ”en glänsande timvisare” ”med tre ord ingraverade: din & vem?”:

min kropp hade grott igen. nåra slamsor lossnade från kanterna & sjönk ut i kaffevattnet. jag försökte minnas vem som suttit i vems nedtonade kvart bredvid en bunt månadsgamla dagstidningar & skrivit att alla nyfödda barn får en kall plåtdosa i en presentkedja runt halsen. skruvar man av locket ligger en glänsande timvisare på den mjuka tygbottnen. med tre ord ingraverade: din & vem?291

Bilden av plåtdosan får på nästa sida en ny, symbolisk mening, då den införlivas i romanens

första syn:

. . . . når barnens plåtdosa ända ner till naveln, vilken färg har den? darrar han eller hon av glädje eller hat, när dom hänger kedjan om halsen. tänder nån rökelse över filten? varför gråter städerskan utanför barnets rum, hur fort går det över? måste alla till sist välja snön, kan ingen lyfta bort timvisaren? den skulle inte ha en chans att börja vrida sej under sin snabbare dotter, åldern skulle inte hinna tugga upp lövet, som brutit upp taket på den svarta parken. varför kan dom inte låta visaren vittra bort på ett fönsterbleck, där en självmörderska spillt ut sin stearinsamling? jag förstår inte. eller är det möjligt att använda spetsen & rispa upp skinnet på skallerormen, som barnet värmt runt sina bröstvårtor? är det tid nu, ska sammansvärjda betjänter hjälpa till att ställa om klockorna i världens sovstäder? kommer din & vem att skaka på huvudet, när dom släpar sej hem i gränderna & tror att dom lyckats . . . .292

Att självmörderskan spillt ut sin stearinsamling bekräftar att synen anspelar på urscenen –

traumat bearbetas och nya symboler etableras, med andra ord plåtdosan och snön. Angående

                                                                                                                         290 Som tidigare visats (se ovan, s. 11) kursiveras inte passagen i den första utgåvan 1978 – en modifiering som visar på en betoning av romanens strukturella och konceptuella egenskaper. 291 Öijer 1997, s. 8. 292 Öijer 1997, s. 9 f.

   

85

minnets betydelse för vanföreställningen skriver Leader: ”Memory is significant here, as real

memories are often distorted to include the delusional ideas, or delusional ideas themselves

become transformed into memories and backdated.”293 Detta syns tydligt i Chivas Regal.

Förutom att ha förekommit i synen (ovan) förekommer snön ursprungligen i urscenen, men

dess symboliska signifikans uppenbaras även på samma sida som romanens första syn, då

fängelsepsykologen frågar:

– det står här att du tvingade henne & skyllde på snön?294

Minnet, som daterades före vanföreställningens detonation och som inkluderade

snösymbolen, ges en kausal roll – retroaktivt. Det faktiska minnet återges och formas efter

vanföreställningens idé. Ytterligare en detalj som är väl värt att notera är att snön, även här,

kan uppfattas som narkotika och dödssymbol på samma gång: båda tolkningar är korrekta

såväl som samtidiga. En dubbeltydighet som belyser den komplexa relationen mellan den

sociala verkligheten och vanföreställningens realitet.

I anslutning till fängelsepsykologens fråga vill jag kort dröja vid ett steg i psykosens

utveckling – potentiellt dess detonation. Frågan är betydande eftersom fängelsepsykologen

förkroppsligar en kombination av lagen och idén om faderskapet. Som tidigare nämnts

förkastas Fadersnamnet i det psykotiska subjektets symboliska ordning, men

fängelsepsykologen representerar just den förkastade, tredje instansen.295 Detta skulle kunna

vara irrelevant – ett vardagligt möte – om det inte var för att alias psykos blossar upp i

fängelset. Lacan skriver: ”It is the lack of the Name-of-the-Father in that place which, by the

hole that it opens up in the signified, sets off a cascade of reworkings of the signifier from

which the growing disaster of the imaginary proceeds, until the level is reached at which

signifier and signified stabilize in a delusional metaphor.”296 Lacan fortsätter:

But how can the Name-of-the-Father be summoned by the subject to the only place from which it could have come into being for him and in which it has never been? By nothing other than a real father, not at all necessarily by the subject’s own father, but by One-father [Un-père].

                                                                                                                         293 Leader 2011, s. 125. 294 Öijer 1997, s. 9. 295 Lacan skriver: ”For psychosis to be triggered, the Name-of-the-Father––verworfen, foreclosed, that is, never having come to the place of the Other––must be summoned to that place in symbolic opposition to the subject.” [Lacan 2006, s. 481.] 296 Lacan [2006], s. 481.

   

86

Yet this One-father must still come to that place to which the subject could not summon him before. For this, the One-father need but situate himself in a tertiary position in any relationship that has as its base the imaginary couple a-a’––that is, ego-object or ideal-reality––involving the subject in the field of eroticized aggression that it induces. We should try to detect this dramatic conjuncture at the beginning of each case of psychosis.297

Mötet kan därmed ha en större innebörd än det tillskrivs i romanen: om Fadersnamnet aldrig

internaliseras kan dess meningssystem inte heller arrangera mening vid drastiska moment av

förändring. Ingen motsvarande signifiant finns tillgänglig som kan symbolisera situationen –

den faderliga kategorin saknas – vilket leder till att ett tomrum uppstår. Ett tomrum som

förbereder psykosens deformerande verkningar och nödvändiggör vanföreställningen, där

dom också fäster Fadersnamnet vid dess ursprungliga plats (se schema R). Att

fängelsepsykologen (”One-father”) ifrågasätter snöns symboliska giltighet förklarar alias

aggressiva reaktion:

– ta dina jävla obågade glasögon & stick ut härifrån, ditt avlönade äckel! jag är lessen, men du passar inte ens till en fjärde klassens mumie, som tappat framtänderna på ett pestsmittat nöjesfält. stick!298

Angående denna reaktion vill jag göra ett tillägg, Leader menar att ”triggering may occur not

when the person encounters some figure of symbolic authority or third term, but when the

solution they have created hits an obstacle. The mechanism of stabilization or compensation

that they may have spent years or even decades constructing is suddenly challenged.”299

Fängelsepsykologen, som utgör den tredje termen, och frågan, som utgör hotet, visar

emellertid att det ena inte behöver utesluta det andra. Att mötet åtföljs av romanens första syn,

som avslutar det första kapitlet, är inte heller ovidkommande för psykosens utveckling.

Vidare, indelningen på kapitel två lyder:

mortelyne, jag älskade dej verkligen. det var därför jag bjöd dit döden. & du kom med detsamma . . .

                                                                                                                         297 Lacan [2006], s. 481. Följande stycke av Leader sammanfattar innebörden av Lacans ”One-father”: ”A father here can be a real father, but also anything that suddenly goes into the place of a third term: a boss, an in-law, a tutor, a therapist. Since there is nothing in the symbolic to mediate this intrusion, no answer to the call to the symbolic agency of paternity, it is now that the world starts to come apart.” [Leader 2011, s. 177.] 298 Öijer 1997, s. 9. 299 Leader 2011, s. 191.

   

87

* * * *

jag hade ingenting emot yrseln i fängelset, men mina bilder kvävdes långsamt. dom behövde resa.300

Att alias bilder behöver resa är intressant, inte minst eftersom: ”den här resan är min

synvilla.” Synen är alltså ett integrerat moment i vanföreställningen.301 alias synvilla erbjuder

likaså en linjäritet – tågresans avfärder, uppehåll och ankomster ger tillvaron en yttre,

strukturell ordning – en betydelse som inte bör underskattas i samband med förståelsen av

vanföreställningen som en rad stabiliseringsförsök. Och på tal om detta – på nästa sida

inträder ett nytt element i handlingen, med brevet som, vad det senare kommer visa sig, märks

av alias tidigare tankar på din & vem?:

samma kväll låste en ung, fetrakad plit upp celldörren. han hade stickkontakter i ansiktet, där ögonen suttit innan dom gav upp en sommar på parkeringsplatsen nio år tidigare. han räckte fram ett uppsprättat brev & beordrade mej att knyta kåkskorna & gå upp & hämta det. ”& stoppa ner skjortan i byxorna, poetsvin!” han stod kvar & stirrade på mej. dom hårt skurade rutorna i korridorgolvet höjde sej upp över hans bröstkorg & smälte ner honom till ett fossil i en marmorskiva, som dignade under en packlår flytande fracksnor. dom hade maskintextat mitt namn på brevkuvertet.302

Jag upprepar: via brevet infogas dom i handlingen, en förföljare som bekräftar den paranoia

som föreligger hos alias. Men här kan det tyckas som att jag motsäger mig: å ena sidan mottar

alias ett riktigt brev, och å andra sidan är brevet en produkt av hans vanföreställning. Jag

menar dock att båda aspekterna är riktiga – rentav synkrona. Leader skriver att ”a paranoiac

delusion can be perfectly compatible with a truth. [- - -] One can have been abused as a child

and also have a delusion about being abused: the key lies in how the person constructs

meaning around an event, the place that they ascribe to it in their lives.”303 Insikten går att

överföra till Chivas Regal: självmordet har inträffat, alias har hamnat i fängelse och mottagit

                                                                                                                         300 Öijer 1997, s. 12. 301 Här kan det vara lockande att hävda att hela tågresan mot Barcelona är en ”synvilla” – det vill säga att alias i verkligheten sitter kvar i sin fängelsecell och fantasmerar. Men en sådan, högst generaliserande, tolkning motsägs av de många tidsbestämningar som förekommer i romanen (då klockslag, datum och lokalitet noteras), samt det faktum att alias faktiskt mottar ett brev från dom som beviljar hans frigång. Jag kommer dock behöva återkomma till denna tolkningsmöjlighet med hänsyn till romanens tvetydiga slut. 302 Öijer 1997, s. 13 f. 303 Leader 2011, s. 81.

   

88

brevet – men: ”what matters will be how they interpret this, how they process it, how they

make sense of it”.304 Det är alltså en fråga om hur alias tolkar och konstruerar mening kring

dessa händelser. Läsningen av brevet är av särskilt intresse eftersom dess instruktioner

bestämmer romanens handling. Jag tänker därmed ta en snabb titt på alias tolkning av brevet:

dess meningsbärande funktion i vanföreställningen.

inuti brevet låg ett kort med en mörk, utsirad ram. ceremonin ägde rum den 31 december. i barcelona. ingen annan var inbjuden. jag lutade mej tillbaka i bilen, letade efter cigaretter & upptäckte hålet i chaufförens nacke . . . .305

Det inbillade ”hålet i chaufförens nacke” (följt av de fyra punkterna, som markerar en

synsekvens) är väsentliga; det rör sig om att alias hallucinerar i ett tillstånd av paranoia, vilket

tydliggörs i en passage några sidor längre fram då alias klivit på tåget:

tapeterna kändes mjuka. jag släckte i taket & satt kvar. gryningen kröp & fäste ett lila gem [min kurs.] över tågbiljetterna. naturligtvis, tänkte jag. det ingick i deras plan. det fanns en jävla massa ställen. dom valde barcelona.306

Brevet nämns sedan längre fram i romanen, då dess kuvert beskrivs:

jag tog fram brevet, som pliten gett mej i fängelset. det var ett vanligt vitt brevkuvert & han hade stått kvar & stirrat mot mej. den som postat det måste haft bråttom eller varit en klåpare på att skriva maskin. adressen stämde, men mitt efternamn var felstavat, överstruket & sen rättat med kulspetspenna. brevet var tillräckligt skrynkligt för att kunna komma från utlandet. poststämpeln fattades. på baksidan av kuvertet, högst upp, stod:

din & vem?307

Här blir det tydligt att alias sporadiska tanke om timvisaren med de ingraverade orden din &

vem? sammanförs med avsändaren dom. Varaktighet hos denna tanke är sedermera av

betydelse för hållbarheten hos vanföreställningen. Vanföreställningar tenderar nämligen att

falla inom två grupper: det tillfälliga försöket att fixera mening samt de metodologiska

                                                                                                                         304 Leader 2011, s. 80. 305 Öijer 1997, s. 19. 306 Öijer 1997, s. 24. 307 Öijer 1997, s. 101 f.

   

89

systemen som konstrueras över tid, som ofta visar sig vara mer solida: ”These latter may

become interconnected into elaborate belief systems, which confer a single or limited set of

meanings on most things in that person’s world.”308 Det står klart att alias vanföreställning

tillhör den solida, varaktiga kategorin. Men tillbaka till brevet.

Beskrivningen av brevkuvertet är framstående i sin lugna saklighet: brevet skildras som ett

ordinärt brev; läsaren får även veta att alias har ett efternamn, som antyder att det är ett

faktiskt brev som existerar oberoende av vanföreställningen. Beskrivningen av kuvertet tar

emellertid en mystisk vändning då din & vem? nämnts, vilket tystar den sakliga tonen till

förmån för vanföreställningens logik. Brevet blir en förmedlare av instruktioner som ges

mening i alias tolkning av dess innehåll. Kuvertets alldagliga utseende kontrasteras senare

med den fullt återgivna texten:

jag tog fram brevet & gick igenom allt en gång till. dom hade skrivit ut kortet med samma maskin som kuvertet, men det fanns inga fler felstavningar: . . . inbjudes härmed att, utan sällskap, närvara vid ceremonin den 31 december, kl. 22.00. efter akten kommer Ingen att visa Någon vägen till Andra. ps. vår kontakt möter vid ankomsten till centralstationen i barcelona. om svar anhålles ej. meddelas endast på detta sätt. jag stack ner kortet i gaslågorna. ”Ingen” syntes längst.309

Genom att iaktta hur beskrivningens skillnad hos utsida kontra insida framträder kan en

avgöra att det inte endast är betecknande för hur brevet beskrivs, utan för hur den

psykologiska uppdelningen mellan in- och utsida (re)konstrueras. Den svävande skiljelinjen

som framställningen av brevet innehåller korresponderar med Lacans förståelse av det

imaginäras flytande roll i psykosen: jagets förlust av identitetsupplevelsen (som den

imaginära relationen upprätthållit) resulterar i en regressiv nedbrytningsprocess av den

imaginära helhetsupplevelsen. Brevet blir en del av det försök att återupprätta skillnaden,

samtidigt som ett fantasmatiskt läckage rinner ur den sakliga beskrivningen. Det är givande

att återupprepa Lacans ord: ”The function of the mirror stage thus turns out, in my view, to be

a particular case of the function of imagos, which is to establish a relationship between an

organism and its reality––or, as they say, between the Innenwelt and the Umwelt.”310 I och

                                                                                                                         308 Leader 2011, s. 72. 309 Öijer 1997, s. 114. 310 Lacan [2006], s. 78.

   

90

med det Imaginäras fall i psykosen upphävs den imaginära identifikationen

speglingsfunktionen skapat. Brevet kan som sagt ses som en signifiant som ämnar

återupprätta skillnaden, vilket ger brevet en bärande roll i stabiliseringsprocessen.

Men, och denna fråga vill jag avsluta med, är det inte motsägelsefullt att alias är medveten om

vanföreställningens syfte och symtom? Hans insikt är som mest uttrycklig synvilla-stycket, då

det som bekant heter:

jag ber dej att inte förstöra nånting. den här resan är min synvilla. det är jag som sysselsätter mej med sånt som snö & gamla värdelösa ansikten. nån kallade mej alias, va helvete gör det för skillnad . . .311

Läsaren uppmanas att inte störa konstruktionsprocessen, men detta kan tyckas paradoxalt,

eftersom synvillan ändå operationaliseras. alias innovativa involvering i konstruktionsarbetet

suspenderar med andra ord inte dess symtomatiska verkan. Leader skriver: ”A psychotic

subject might know that a hallucination is a hallucination, and even describe it with the

vocabulary of psychiatry or psychoanalysis. There doesn’t have to be any belief in the reality

of a hallucination for it to count as a hallucination: the decisive variable is whether they think

that it concerns them or not.”312 Medvetenheten inför synerna som psykotiskt symtom är

uttrycklig hos alias: ”jag är rädd hon betydde syn för mej. jag var orättvis mot henne. än

sen?”313 I romanens slutskede visar det sig att denna medvetenhet inkluderar hela

vanföreställningens konstruktion och bärande symbol: ”dom skulle möta mej vid stationen.

jag kunde fortfarande låta bli att gå dit. eller hade dom räknat med alla möjligheter. jag hade

fått ett brev i fängelset. än sen? det var bara ett brev & mortelyne var bara ett ras snökristaller

om jag nådde upp till grenarna.”314

Ett antal betydelser som både sammanbinder och bryter upp förhållandet med romanens

initiala synvilla-stycke: det nonchalanta ”än sen?” återkommer tillsammans med

snösymbolen, som gemensamt utgör två överensstämmelser. Men angående skillnaderna: för

det första kursiveras inte ovanstående passage och det är heller inte fristående, utan inkluderas

i ett längre stycke. För det andra saknas uppmaningen till läsaren: alias ber inte någon rubba

                                                                                                                         311 Öijer 1997, s. 25. 312 Leader 2011, s. 120 f. 313 Öijer 1997, s. 112. 314 Öijer 1997, s. 284.

   

91

konstruktionsarbetet av vanföreställningen, det är han själv som ansvarar för den handlingen.

Intressant är därtill hur brevet omtalas som ett faktiskt, vardagligt brev: ”jag hade fått ett brev

i fängelset. än sen? det var bara ett brev”, följt av en dekonstruktion av snösymbolens

signifikans: ”& mortelyne var bara ett ras snökristaller om jag nådde upp till grenarna.” Att

alias uttryckligen säger ”jag hade fått ett brev i fängelset” stödjer min tidigare utläggning

angående brevets faktiska existens, samtidigt som den opererar som en avgörande signifiant i

konstruktionsarbetet av vanföreställningen. Den uttalade medvetenheten inför

vanföreställningens struktur och funktionalitet inträffar dock efter den finala upprepningen av

urscenen. Romanens avslut inbegriper en dubbeltydighet, mellan den sociala verkligheten och

vanföreställningen, som jag ämnar återkomma till i slutet av nästa undersökning. Det har

blivit dags att ta ett steg, sidledes, över mot analysens andra spår.

Upprepningstvånget Aggressiviteten alias alltjämt visar mot omvärldens människor får en alternativ orsak, som ett

symtom på den regressiva nedbrytningsprocessen i psykosen. Det är inte längre en

föremålslös ångest utan en faktisk försvarsmekanism inför subjektets psykiska regression som

avses. Nedbrytningen av alias mentala struktur överensstämmer således med Chivas Regals

fragmentariska narrativ, där ett väsentligt inslag är de specifika upprepningar som härstammar

från romanens urscen: brottstycken som bildar det upprepningstvång som följer genom

romanen. Begreppet upprepningstvång härstammar från Sigmund Freuds text Bortom

lustprincipen (1920), där han analyserar upprepningstvångets funktion i den traumatiska

neurosen (och länkar det till dödsdriftens koncept).315 Krigsneuroser undersöks i stor

utsträckning då verket skrevs vid slutet av första världskriget: det är frågan om personer som

varit med om svåra trauman och därefter utvecklat en neurotisk symtombild (som inte beror

på skador på nervsystemet orsakat av mekaniskt våld). Upprepningstvånget innebär kortfattat

att subjektet återupplever en traumatisk händelse – subjektet är, enligt Freud, ”tvungen att

återupprepa det bortträngda som samtida upplevelse i stället för att som läkaren hellre skulle

                                                                                                                         315 Freud undersöker primärt hur upprepningstvånget yttrar sig i överföringsmomentet i analysen. Freud betonar att de ”överföringsfenomen som psykoanalysen har påvisat hos neurotiska personer återfinner man också i icke-neurotiska människors liv”. [Sigmund Freud, Bortom lustprincipen, Ola Andersson (övers.), Natur & Kultur, Stockholm 1995, s. 31.] Och: ”Det tvång som kommer till uttryck i dessa fall är inte annorlunda beskaffat än neurotikernas upprepningstvång, även om dessa personer aldrig har uppvisat tecken på en neurotisk konflikt som bemästras genom symtombildning.” [Freud 1995, s. 31.] Neuros, psykos, schizofreni är, enligt Lacan, strukturer och inte en samling symtom: ett subjekt kan inte, till exempel, både vara neurotiskt och psykotiskt. Mitt val av begreppet upprepningstvång fokuserar alltså på repetitionen av signifianten (”mortelyne,”), och avser beskriva den strukturella instans (vanföreställningen) vari traumat realiseras och synerna produceras. Det är alltså inte ett neurotiskt tvångsupprepande som granskas, utan en karaktäristisk funktion hos signifiantkedjan som manifesteras i det omedvetna hos varje subjekt.

   

92

se, erinra sig det som en del av det förflutna”.316 Genom att upprepa de stycken som

ursprungligen skrivs ut i romanens början ser alias traumat som en samtida händelse.

Upprepningen är inget mindre än en fragmentarisk projektion med ”en icke önskad trohet”.317

Upprepningstvånget är det bortträngdas kraftyttring och framträder i en associativ/konnotativ

kontakt med traumat,318 och denna traumatiska kontakt, frammanad genom signifianternas

spel, låter sig utan svårigheter sammanbindas med Lacans förståelse av signifikationens

betydelse i psykosen. Minnesbilden av mortelyne återvänder som det imaginärt Reala – som

syn – och det är först nu urscenen fulländar sin traumatiska mening.

I Chivas Regal går upprepningstvånget att återge i detalj, då urscenen, på sida 5–6,

återkommer som fragment genom hela romanen. alias upprepningstvång återger ordagrant

romanens första stycke,319 den enda skillnaden är att fragmenten är kursiverade. Det är också

viktigt att betona att det omedvetna inte gör något motstånd i upprepningstvånget: ”Det

strävar ju självt inte efter något annat än att nå fram till medvetandet, i strid mot det tryck som

håller det nere, eller söka sig utlopp i handling.”320 Med detta sagt känner jag mig mogen att

kronologiskt återge upprepningstvångets uppenbarelse och kraftyttringar i Chivas Regal.

Urscenen delas upp över följande sidor:321

hon hade lämnat två vita stearinljus brinnande på golvet. vekarna var ovanligt långa. (s. 130)

under askfatet med hennes avklippta, svartmålade naglar låg en urriven papperslapp:

min värld heter efter mörkret. du vet att jag är lycklig. (s. 172)

rummet spetsades på lågorna. jag vände spelkortet bredvid kudden. spader äss. (s. 184)

resten av tablettdosen låg kvar i dricksglaset jag plockat upp från sopcontainern på gatan. det flöt omkring ett äckligt blankt piano inuti nattradion. tonerna kysste snön. den föll in bland dom urdruckna flaskorna. dom flesta stod på den mörkröda mattan. (s. 218)

                                                                                                                         316 Freud [1995], s. 27. 317 Freud [1995], s. 27. 318 Freud [1995], s. 29. 319 Förutom följande: ”jag hitta whiskyn” [Öijer 1997, s. 6.] och ”jag hittade whiskyn”. [Öijer 1997, s. 274.] 320 Freud [1995], s. 28.  321 Jag gör här ett undantag och skriver ut sidnummer efter varje stycke, så att läsaren snabbt kan få en uppfattning av den spridning alias tvångsupprepning har.

   

93

det knackade. hårt. det var fel knackning. jag väntade tills stegen försvunnit nerför trappan. himlen utanför genomborrades av en vrålande fågel. den hackade i sin ena vinge – nerblodad av läppstift. det var sent. jag borde inte ha sett nånting. (s. 246)

restauranghålan bakom järnvägen höll på att stängas. jag satte mej ner under det där halvtaskiga bröllopsfotot från istanbul. bruden sträckte ut handen ur tavlan & snurra igång en skiten rysk roulette på mina ögonlock. ett gäng nerkrökade typer letade sej fram mellan stolarna. jag tyckte att dom kravla över varandra & slog itu tinningarna med taggiga, raka blomstjälkar. kronbladen hade redan rostat sönder lungorna på porslinsdockan i deras nerspydda spritgarderober. (s. 256)

mannen i hörnet tala till bordsduken. jag slutade lyssna, när en förkrympt magdansös rättade till hans krage på ett båtdäck nån gång under kriget. orden trillade som nikotinförgiftade 5-öringar i en skål av tjockt glas: ”en människa är en för mycket.” jag gick tillbaka till rummet

* * * *

 ingenting behövde ta skydd. jag öppnade balkongdörrarna. huset mittemot var släckt. gardinerna rörde vid mitt ansikte. jag hittade whiskyn på hyllan i skåpet. (s. 274)

Eftersom upprepningarna utgör sina egna kapitel, separerade från resten av texten, gör det

dem särskilt framträdande. Freud skriver att ”vi måste ändå tillstå att det bara är i sällsynta fall

som vi kan observera upprepningstvånget i renodlad form utan inslag av andra motiv”.322

Chivas Regal verkar emellertid utgöra ett sådant sällsynt undantagsfall. Med tanke på detta är

det viktigt att noggrant undersöka vad som händer i föregående kapitel, innan varje

upprepning, för att finna vad som utlöser upprepningstvånget – vad som binder dess mönster.

För varför börjar just upprepningen på sida 130? Om en blickar tillbaka på urscenen står det

klart att den, med en symbolisk artikulation, återger alias insikt om mortelynes självmord.

Bilden av mortelyne triggar alias upprepningstvång, och för att upprepningen ska framträda ur

det bortträngdas mörker måste minnet av henne hemkallas, mer exakt måste signifianten –

hennes namn – åberopas:

mortelyne, det är december på contrescarpe. det är december där du är. jag antar att allt började som en svag ljuskägla på dina höfter. du skyllde på belysningen i rummet. dom närmaste dagarna hände ingenting. sen kom det igen, med större styrka. passagerarna i bussen bländade dej. du var tvungen att titta ner i ditt knä. ljuset svedde klänningen. du höll tyst.

                                                                                                                         322 Freud [1995], s. 32.

   

94

nästa gång måste du ha anat vad det skulle leda till. expediten gav dej ett nytt nagellack: svart. hennes bröst luckrades upp inifrån av glödgade ljusstrålar. du sprang ut på gatan. människornas huven skvätte heta fotoblixtar. du valde att stanna inomhus. ingen slapp in. du körde med dubbla svärtade glas. det tjänade inget till. hur många gånger knackade det på dörren? jag kunde inte låta bli att dra ut & åka runt stan. den där vinternatten steg solen upp mellan dina revben & du tog dej ut till parken & bar med dej slingor av ditt brända uppflammade hår. jag hade lämnat en tillräckligt stor dos. du kallnade. snökristallerna behövde inte smälta.323

Ovanstående stycke placeras alltså innan den första upprepningen av urscenen; en logik som

också är gällande för nästa stycke, som placeras innan den andra upprepningen:

. . . mortelyne, är det tänkbart att du inte är nånstans överhuvudtaget. eller går du nerför motorvägen & försöker öppna gräset med din portnyckel. jag är säker på att du har en målad peng i knävecket. du vet att den som planterar eldsvådor under ögonlocken måste också uppträda med tårar i munnen. när jag är lycklig är världen till salu som en gammal pank träkåk på sjöbotten & människorna sitter & matar varandra med otroligt långa skedar & deras hår flyter i takt & i varje fönster hänger tuschade 1800-talsfotografier på olika bluesfyllon & jag kommer aldrig på omslaget till historieböckerna trots att jag kysst isen & dragit upp shivas liktornar ur fickan & sagt ”nej, jag har inget att komma med” & när jag är likgiltig är världen till salu som den brungalonerade baren i ett tredje klassens hotell & lyset slocknar & det enda som syns är glöden på gästernas röka & när elektriciteten kommer tillbaks har alla vänt sej ifrån varandra & pressat läpparna mot tapeten & ute vid fruktståndet får den knäckta kvinnan en gratisapelsin & hon skalar den & varje gång hon ska sätta tänderna i den första klyftan lyfter skalen från trottoaren & sätter sej fast runt apelsinen – som i en snabbt tillbakavevad film & hennes blödarsjuke pojke lyckas tjata till sej en spikmatta till namnsdagspresent & provligger den med en sångsvan som sällskap & han skulle ändå bara växt upp & hatat alla som hade hans skonummer & ibland dansar min andedräkt ut under träden som klänningar av stelnad mjölk & nån annan fångar hem dom till maskeradbalen på kullens topp . . .324

Det gemensamma tilltalet (”mortelyne,”) avgör styckenas triggande effekt. Det första stycket

konfronterar urscenen, medan det andra styckets prat formar ett försvar, ett försök till

distansering (inför urscenens traumatiska verkan).

Stycket innan upprepningen på sida 184 inleds med samma tilltal – och inför denna övergång

vill jag uppmärksamma läsaren på det första styckets dubbla sammanbindning mellan

mortelyne och snön (”jag hade lämnat en tillräckligt stor dos. du kallnade. snökristallerna

behövde inte smälta.”):

                                                                                                                         323 Öijer 1997, s. 127 f. 324 Öijer 1997, s. 168 f. Detta stycke anspelar likväl på synen med kvinnans andedräktsinsamlande: ”& ibland dansar min andedräkt ut under träden som klänningar av stelnad mjölk & nån annan fångar hem dom till maskeradbalen på kullens topp”. Denna förbindelse låter oss urskilja synernas förankring i en struktur, en struktur som gör att synerna inte kan avfärdas som lösryckta fantasmer. De är snarare inordnade i ett system.

   

95

mortelyne, jag tror inte du var med nånstans. men du umgicks med dagar & dagarna fortsatte skiten. sen löste du det på ett annat sätt. jag ville ha olika saker. vi gick från rum till rum. du hade ingen lust att va med längre. – alias, jag gick ut & hämta dom i håret. när jag kom upp hade det redan hänt. om jag haft en kyligare kropp skulle dom fått leva hos mej. dom liknar inte varandra men dom dör på samma sätt. mot marken . . . sen fatta jag att du kommit upp med snön. & jag var inne på samma sak.325

Precis som i det första stycket förbinds mortelyne med snön på ett tvetydigt sätt (”sen fatta jag

att du kommit upp med snön”). Det är först och främst snön som narkotika som åsyftas, men i

dess skugga framträder traumats väsen. Följande stycken underkastar sig också samma

traumatiska insikt. Nästa stycke är ett långt stycke sådant, där alias ställer en rad

osammanhängande frågor till mortelyne; frågor som blottar en naken skuld, en förlamande

maktlöshet över sakernas tillstånd:

mortelyne, är du alldeles säker på att du har tjänat ihop till ditt utseende. […] skulle jag ha hjälpt dej med dom där röda ljusstumparna. är det säkert att du inte hade blåst ut dom & hånat mej. […] har du ett rum att bli kall i. […] har det nån betydelse om människor dödar varandra. är det en hemlighet att du gjort skuggorna skamliga förslag. lider du mycket. lider du mer än långtradarchaufförerna. är det nödvändigt att ha ett pris på sitt huvud. var det löjligt när jag fyllde rummet med moln. fanns det viktigare saker. vad är det för skillnad på klockorna. sålde du din svart. är det ett brott att fråga om dom graverat in tre ord på visarna. […] måste läkarna intyga att du menade allvar både med parken & snön. jag är 24 år. förvånar det dej lika mycket som det äcklar mej. är allt verkligen lika tråkigt som dom säjer. tänkte du stå ut med en handikappad mer än tie minuter. […] tog det lång tid att ta bort stearinet från handen. hur många såg dej efteråt.326

alias frågor är ömsom godtyckliga, ömsom precisa – och jag har därmed valt ut de som

anknyter till urscenen och romanens centrala symbolik: de röda ljusstumparna, parken och

snön nämns, såväl som klockornas tre visare med ingraverade orden din & vem? (vilket

förbinder stycket med brevet). Traumat är hursomhelst ett faktum.

Innan upprepningen på sida 246 inleds det triggande stycket inte med ett tilltal, utan med en

undran, vilket visar på att alias, i alla fall tillfälligt, intagit en annan position till mortelynes

död. Positionsskiftet uttrycks metaforiskt i den dikt alias för tillfället har ”i huvet”:

                                                                                                                         325 Öijer 1997, s. 181. 326 Öijer 1997, s. 215.

   

96

jag undra om mortelyne värmde skeden & hur mycket hon tålde. jag hade en dikt i huvet & den gick ut på att gångjärnen var fyllda med natt & nån lyfte av dörren & mörkret spred sej, men det var det enda sättet att ta sej in.327

I det nästa stycket innan upprepningen på sida 256 sitter mortelyne och alias i en bil ensamma

om natten:

nattradion satsade på ungerska stråkar. mortelyne vände sej om i sängen & såg bort mot mej. jag lät henne vara. hon kunde inte somna om: – jag förstår inte vem det är. jag har drömt om henne förut. hon står nånstans på en grusgång. det verkar kyligt. hon har alltid en tändsticksask med sej. hon går bland gravar. jag tryckte in knogarna i ögonen. det gnistra i huvet. som flammorna över loket när ledningarna är täckta med snö & frost.328

När alias hör mortelynes obehagliga dröm trycker han knogarna i ögonen och flammande

gnistor blossar upp i hans huvud – gistor från frysta elledningar; täckta av ”snö & frost”. Den

rörelse alias uppmärksamhet gör, från mortelyne till snön, är minst sagt anmärkningsvärd: den

antyder ett symboliskt meningsbyte, avgörande för den psykotiska lösningen. Och så slutligen

till det sista stycket innan upprepningen på sida 274:

du satt på cafét. du hade tagit av dej läpparna & lagt dom över axeln: – jag är ett skönt ligg. gör inte om mej till nåt mystiskt skit i dina böcker.329

mortelyne avmystifieras och hennes egen röst framträder, vilket utgör ett reellt hot.

Vanföreställningen lyckas inte sammanfoga alias uppbrutna tillvaro, lyckas inte övertäcka den

nakna realitet som mortelyne materialiserar. Det är också betydelsefullt att

vanföreställningens misslyckande av att reinkorporera mening sker i romanens slutskede där

mötet med dom inträffar.

Men innan jag går vidare vill jag ställa en övergripande fråga: vad har upprepningstvånget

hittills visat oss? Jag svarar: i och med psykosens utveckling framträder en tydlig symtombild,

en bild som synliggör delar av en underliggande struktur. Upprepningen triggas av

                                                                                                                         327 Öijer 1997, s. 242. 328 Öijer 1997, s. 254. 329 Öijer 1997, s. 272.

   

97

signifianten ”mortelyne”, vilket tilltalen bekräftar. Upprepningstvånget är med andra ord reala

spår från urscenen som framträder fantasmatiskt, som det imaginärt Reala. Snön är likaså en

framträdande signifiant i flera av styckena innan upprepningarna, och utgör tillsammans med

brevet från dom (som har en avgörande betydelse i egenskap av förmedlingslänk och

meningsbärare) ersättandet av signifianten mortelyne. Allt i ett försök till stabilitet och

självläkning. Dessa slutsatser står jag fast vid då ytterligare en problematik presenterar sig.

I romanens slutskede blir upprepningens funktion än mer komplicerad: hela urscenen

upprepas återigen, i sammansatt såväl som okursiverad form. Innan den slutgiltiga

upprepningen följer placeras dock ett stycke som både kontextualiserar och förklarar delar av

urscenens signifikativa komponenter: såsom de svarta naglarna, stearinljusen och spelkortet

”spader äss”.

. . . flugorna hade dött ut i rummet. dom som fanns kvar blev tyngre. jag fick plocka bort dom från kroppen. mortelyne bredde ut en del tygbitar längs väggarna. så att dom skulle få dö bekvämt, eller nåt sånt. jag orkade inte lyssna på henne. hon satt & skaka i ansiktet & upprepa samma mening hela tiden: – jag måste göra mej av med mina svarta naglar. jag måste, förstår du. hon halsade vinflaskan & spillde ut den över golvet & reste upp den igen & lossade knapparna i blusen & rev lappar & bomullstussar omkring sej. – hur mycket har du tagit? – tycker du inte att dom är för långa. dom är för långa. jag måste klippa dom. jag har ju sagt att jag ska kippa dom. jag ska ju. jag hörde att snön fortfarande föll ute på balkongen. det var nåt med den där snön. jag kände att jag var tvungen. – helvete, jag går ut & sätter mej på nattbussen & åker nåra varv runt stan. bara nåt rör sej . . . nån slog in en annan mot väggen i lägenheten inunder. mortelyne brydde sej inte om att jag gick. hon kröp på mattan & tog upp saker & slängde dom åt sidan & tände cigarett efter cigarett utan att röka dom. kortleken var oöppnad. hon brukade rada upp korten & se efter om hon hade nåt att vara rädd för.

* * * *

jag tröttnade på nattbussen. människorna gav mej inget. & jag satt ensam på sätet & stirrade ut på dom tomma gatorna. jag klev av. det var kallt & snödrivor över trottoaren. jag höll i ledstången & kom upp till rummet.330

                                                                                                                         330 Öijer 1997, s. 294 f.

   

98

Bortsett från styckets förklarande funktion är två passager avgörande: ”jag hörde att snön

fortfarande föll ute på balkongen. det var nåt med den där snön.” Och: ”dom är för långa.”

Den första passagen inskjuter snön i berättelsens faktiska narrativ, medan den andra planterar

alias tanke på dom – trots att meningen syftar till mortelynes naglar. Det är, i båda fallen,

sammanhanget, snarare än syftningen, som är primär. Det väsentliga är med andra ord alias

tolkning av ordets innebörd och källa. Två sidor efter följer två stycken, som, vid en första

anblick, tycks bestyrka en tolkningslinje som tidigare anmärks på (se not 301):

jag kunde inte ta dom löjliga förhören på allvar. dom ville att jag skulle erkänna nåt. jag rörde till allt för mej. jag drömde att dom satt & glodde på mej. jag vet inte varför jag ställde mej upp & skrek till juryn att nån borde stoppa in dom i en köttkvarn & sprida ut resterna som konstgödsel över krematorierabatterna.

* * * * en av dom där mornarna satt jag i isoleringscell 320 & försökte minnas vem som sagt att alla nyfödda barn får en kall plåtdosa om halsen. öppnar man den ligger det en timvisare på tygbottnen med tre inristade ord: din & vem?331

Trots att urscenen i all sin hel- och enhet återupprepas så slutar romanen med en dubbeltydig

konfrontation med dom:

jag hann halvvägs på cigaretten. dom var tre. eller fler. – alias? jag låtsades vända mej om.332

Försöket att särskilja verklighetsplanen skapar ett dilemma: det är svårt, kanske rentav

omöjligt, att avgöra om vanföreställningen når ett fullständigt utvecklingsstadium eller om

den misslyckas med att övertäcka traumats tomrum. Att dra en (kvasi)realistisk skiljelinje

genom romanens narrativ, som åtskiljer social verklighet från vanföreställningens

                                                                                                                         331 Öijer 1997, s. 297. 332 Öijer 1997, s. 301. Mötet med dom framträder även i två syner, som, ur två motsatta perspektiv, anspelar på slutmeningen: ”jag låtsades vända mej om.” Först: ”jag är framme. det är nåt med deras ansikten. dom får inte vända sej om. det är nåt sjukt med deras ansikten. dom får inte vända sej om”. [Öijer 1997, s. 137.] Sedan: ”han får inte vända sej om. jag närmar mej honom bakifrån. hans huvud växer. jag är nästan framme”. [Öijer 1997, s. 268.] Jag tänker inte stanna vid dessa syner ytterligare, utan vill bara påpeka att de är inlemmade i och producerade av vanföreställningens slutna system.

   

99

omformande av densamma, är och förblir utan värde. Detta faktum, det vill säga det flytande

förhållandet mellan verklighetsplanen, både bottnar och kulminerar i att alias inte vänder sig

om. Han låter sig inte interpelleras.

Tilltalet från dom besvaras inte, och det obesvarade tilltalet lämnar en öppenhet efter sig – en

öppenhet jag inte haft för avsikt att fylla med en bestämd tolkning. Min vilja har helt enkelt

varit att iaktta traumats utveckling i takt med konstruktionsarbetets gång. Inte att värdera dess

mångtydiga och högst eventuella ’slutresultat’.

 

Slutord

Som tidigare visats kan Heideggers begreppsapparat enklare granskas med hjälp av Saussures

språkstrukturalistiska blick. Det är emellertid inte lika givande att placera Lacan inom de

begränsade koordinaterna för detta synfält, eftersom hans tänkande, i anslutning till talets

funktion, utvidgar den strukturalistiska analysen angående termers referensrelation. I den

strukturalistiska språkanalysen utgörs betydelsen av det fasta förhållandet mellan signifiant

(det betecknande) och signifié (det betecknade) – ett förhållande som definieras av

algoritmen: S/s (där det avskiljande strecket bör tänkas horisontellt).333 Signifién svarar mot

ett innehåll, och dess formalisering skrivs: ”s”, medan signifianten kan liknas vid en akustisk

bild, och dess formalisering skrivs: ”S”. Som algoritmen visar finns det ett oöverstigligt

avstånd mellan signifiant och signifié. Strecket (–) kan aldrig överskridas.

I texten ”L’instance de la lettre dans l’inconscient, ou la raison depuis Freud” (1957) (”The

Instance of the Letter in the Unconscious, or Reason Since Freud”), som jag hädanefter

kommer att utgå ifrån, skriver Lacan att: ”it is legitimate for us to credit him [Saussure] for

the formalization S/s, which characterizes the modern stage of linguistics, despite the

diversity between schools of linguistics. The major theme of this science is thus based, in

effect, on the primordial position of the signifier and the signified as distinct orders initially

separated by a barrier resisting signification.”334 Lacan visar därefter hur distinktionen mellan

signifié och signifiant sträcker sig långt över en dispyt rörande tecknets arbitraritet – i verbal

benämningsakt såväl som i språklig inlärning – ”no signification can be sustained except by

                                                                                                                         333 Lacan [2006], s. 414 f. 334 Lacan [2006], s. 415.

   

100

reference to another signification”.335 Det är en illusion att signifiantens funktion är att

representera signifién.336

För att nå bortom den illusion som förhållandet presenterar fokuserar Lacan på signifianternas

interna relation, frånkopplat signifién, i den så kallade ”signifiantkedjan” – som, enligt honom

själv, ger oss en approximativ idé om signifianternas slutna ordning: ”links by which a

necklace firmly hooks onto a link of another necklace made of links”.337 Istället för att binda

sig vid en signifié ersätter signifianterna varandra i en ändlös kedja. Betydelsen ligger aldrig

dold i det språkiga tecknet utan snarare i det förhållande som råder mellan elementen i kedjan,

som formaliseras: S1-S2-S3-S4, och så vidare. Det är alltså omöjligt för signifianterna att nå

över strecket – och eftersom ingen signifiant är tillräckligt täckande ersätter de varandra i

oändlighet. ”Whence we can say that it is in the chain of the signifier that meaning insists, but

that none of the chain’s elements consists in the signification it can provide at that very

moment.”338 Signifikationens (signifianternas interna relation i kedjan) tillkortakommande

resulterar i signifiantens konstanta glidande över signifién – över strecket. Mening(en) skjuts

obönhörligen upp och signifién befinner sig alltid utanför kedjans spel.

Men vad innebär signifianternas slutna sammansättning i kedjan? Jag svarar: en differentiell

definition av signifianten medför alla signifianters synkrona fullständighet, men detta

resulterar också i att varje kedja stöter på en föreställning om den slutliga signifianten. I

psykoanalysen benämns detta som en brist – det att språket inte når fram – och en

supplementär signifiant får representera själva bristen: den omöjliga signifianten, som

formaliseras S(A).339 Den omöjliga signifianten är själva nyckeln till signifianternas logik

eftersom den utgör föreställningen om det ultimata som det inte finns något tecken för. Den

artikulerar språkets oförmåga att adekvat omfatta verkligheten.

I Chivas Regal utgör den omöjliga signifianten det huvudsakliga ämnet för min uppsats,

nämligen: Intet. Funktionen av signifianternas dialektiska spel blir, i förhållande till psykosen,

tydligt i nyckelfrasen: ”Så länge allt här omkring inte nämns vid sitt rätta namn: ’Ingenting.’

ska jag fortsätta att älska min egen röst.” Det är just detta ”rätta namn: ’Ingenting’” som är

avgörande för röstens existens – så länge inte omvärlden benämns vid dess rätta namn                                                                                                                          335 Lacan [2006], s. 415. 336 Lacan [2006], s. 415 f. 337 Lacan [2006], s. 418. 338 Lacan [2006], s. 419. 339 Det överstrukna A:et betecknar en brist i den Andre.

   

101

fortsätter signifianternas spel som konstituerar och stabiliserar alias verklighet. Tomrummet

motsvarar ”Ingenting”, det vill säga det hål i alias symboliska ordning traumatiseringen

orsakat, och som övertäcks av de ersättande signifianterna i kedjan. För att analysera den

omöjliga signifiantens betydelse behövs alltså de signifianter som omringar tomrummet att

lokaliseras. (Det är endast dessa signifianters rörelser, det vill säga deras förflyttande av

mening, som om- och inringar Intet – rörelser som skapar ett mönster, en abstrakt gräns – som

låter oss ana dess vara.) Det vill säga de signifianter som förhindrar att ”allt här omkring inte

nämns vid sitt rätta namn: ’Ingenting’”.

Den mest framträdande signifianten i Chivas Regal är otvivelaktigt snön (som inte behöver

någon introduktion vid det här laget). Det återstår alltså undersöka snösymbolen i relation till

psykosens verkningar. Här visar sig Leader återigen vara till hjälp: ”It is always an important

moment when a psychotic subject can create a second signifier, a new term that is different

from but related to one that has indexed a destructive, intrusive or unbearable force in their

lives.”340 Vad som kan tyckas vara en lingvistisk formalitet kan i själva verket vara avgörande

för det psykotiska subjektets hantering av traumat. Skapandet av en minimal binär – ”the

basic cell of symbolic functioning”341 – möjliggör en differentiering, som i sin tur organiserar

mening: ”It is through the minimal inscription of these sets of differences that the person can

develop a grid with which to order, frame and make sense of their experience.”342 I och med

skapandet av en sekundär signifiant (snön) avlastas den primära signifianten (mortelyne) på

sin destruktiva mening.

Men vad är det för en form av psykolingvistisk metamorfos som avses? Jag svarar: en

metaforisk sådan. Medan den metonymiska strukturen är horisontell (och baseras på

kombination, sammanhang och närhet) är den metaforiska vertikal (och baseras på urval,

substitution och likhet). Metaforens skapande gnista bryter inte fram genom att två

signifianter slås samman, utan av att den ena ersätter den andra i signifiantkedjan: ”One word

for another: this is the formula for metaphor”,343 som Lacan skriver. I Chivas Regal ersätts de

signifierade bilderna mortelyne (S´) och snön (S) metaforiskt, en rörelse som ingår i

metaforens struktur, som formaliseras:344

                                                                                                                         340 Leader 2011, s. 303. 341 Leader 2011, s. 303. 342 Leader 2011, s. 303. 343 Lacan [2006], s. 422. 344 Lacan [2006], s. 429.

   

102

Kort: f är en formalisering av betecknandets funktion, medan S/S´, som skrivs inom parentes,

visar på ersättningen av ”One word for another”. Angående ekvationens högra sida skriver

Lacan: ”The + sign in ( ) manifests here the crossing of the bar,––, and the constitutive value

of this crossing for the emergence of signification. This crossing expresses the condition for

the passage of the signifier into the signified […].”345 Substitutionen av två signifianter är

alltså kongruent med överskridandet av strecket, som är avgörande för betydelsens uppkomst.

I Chivas Regal får snön i uppgift att byta destruktiv (S´) mening mot konstruktiv (S), och

genom denna rörelse överskyler alias det Intet som traumat skapat. Hela vanföreställningen är

som sagt ett sådant försök – en symbolisk omstruktureringsprocess – men snön har en

privilegierad position eftersom den förbinds med mortelyne (som är traumats orsak). Bara en

sådan sak som att snöns alternativa betydelse, som slang för narkotika, förbinder till

mortelyne, visar på hur den sekundära signifianten abstraherar mening: skulden inför den

faktiska dödsorsaken.

Att den metaforiska substitutionsprocessen och konstruktionen av vanföreställningen är

sammantvinnade fenomen belyses i synvilla-stycket, som jag återigen vill citera – men nu i en

längre version där snöns ersättande av mortelyne precis påbörjats:

jag trodde inte längre på att snön kunde likna en människa. men ändå. mortelyne föll därute. alldeles nyss. & hon slutade inte att falla. jag ber dej att inte förstöra nånting. den här resan är min synvilla. det är jag som sysselsätter mej med sånt som snö & gamla värdelösa ansikten. nån kallade mej alias, va helvete gör det för skillnad . . .346

Ersättandet är så pass tydligt och betydande för romanens handling att jag knappast ser en

anledning att katalogisera fler exempel på snöns metaforiska funktion. En funktion som bäst

beskrivs i termer av en självläkandeprocess: ett försök att återupprätta ett stabilt förhållande

mellan signifiant och signifié (ett konstgrepp som för övrigt är unikt i den språkliga

diskursen). Behovet av att föra in sekundära signifianter är således en del av

                                                                                                                         345 Lacan [2006], s. 429. 346 Öijer 1997, s. 25.

   

103

vanföreställningens löfte om mening: den metaforiska substitutionen överskrider streckets

barriär och installerar en stabilitet i alias fragmentiserade vara. Allt för att förskjuta, för att

inte uttala, Intet.

Avslutningsvis: det första kapitlets kvantitativa förundersökning och kritiska fokus la en grund

för den kommande analysen. Med avstamp i Bäckströms avhandling fortsatte den rörelse som

initieras med Heideggers mannet – men istället för en utveckling av outsidern granskades

romanens splittrade diktjag. Denna förflyttning fick nya tolkningslinjer att framträda, linjer

som blottade en poetisk mångtydighet framför en konsekvent hållen outsiderposition. Men att

fullfölja en ontologisk textanalys visade sig vara svårt, och min ambition blev slutligen att ge

en fingervisning om textens inneboende motsättningar som skapades av protagonistens

varierande – och ytterst sett oförenliga – varamodus. Accepterandet av denna oförenlighet

befriade texten i dubbel bemärkelse: å ena sidan från dess manifesta självförståelse, och å

andra sidan från forskningens/författarens bestämda anspråk. Kapitlens beröringspunkter

mobiliserade således en gemensam strategi: de utmanade den tidigare forskningens

förförståelse.  

Med detta sagt: min lacanska läsning av Chivas Regal har inte velat etablera en slutgiltig

tolkning, utan är av det mer blygsamma slaget: ett försök att presentera ett strukturellt mönster

ur den mångtydighet som kapitel 2 presenterade – ett mönster som utgör några av de bild- och

bindningar som hittills gått obemärkta förbi i läsandet av Öijers verk. Kapitlen är varandras

försättningar och dess gemensamma projekt kan (summariskt) beskrivas som onto-

psykoanalytisk. Det är, med andra ord, en de- och rekonstruerande metod som sökte nya

utgångspunkter; nya vyer.

Jag började medvetet på noll. Vid Intet.

Men som tidigare sagts är Intet inte enbart verksamt när det uttrycks, utan minst lika

betydande när det bestämmer det som omger (och övertäcker) dess existens. Kapitel 2 gör

således ett försök till att lokalisera dessa omkringliggande element ur ett ontologiskt, och, det

måste jag medge, existentiellt perspektiv. I samband med denna tillbakablick kan Kapitel 3

(med viss rätt) upplevas som sin föregångares motsats. Intet blir här synonymt med

tomrummet – och alias vanföreställning blir ett sätt att överskyla dess existens och

dragningskraft: en rörelse runt det oformulerbara som förblir oformulerat.

   

104

Källor och litteratur

Aadland, Erling. And the Moon is High: Noen forsøk på å lese Bob Dylan (Bergen: Aridane forlag 1998)

Barthes, Roland. ”Från verk till text”, Modern litteraturteori: från rysk formalism till dekonstruktion Del 2, Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (red.), Andra upplagan (Lund: Studentlitteratur 1993)

Benjamin, Walter. Konstverket i reproduktionsåldern, Carl Henning Wijkmark (övers.) (Lund: Bo Cavefors Bokförlag 1969)

Brecht, Bertolt. ”Åt de sistfödda”, Jag behöver ingen gravsten: dikter 1917-1956, Lars Bjurman (övers.) (Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion 1998)

Börjlind, Rolf. Nya tider, nya änglar: Samtal, dikter, manifest med och av Bruno K. Öijer, Margareta Renberg, Per Lindgren, Bernt Staf, Eric Fylkeson och Mikael Wiehe (Lund: Bo Cavefors Bokförlag 1976)

Bäckström, Per. Aska, Tomhet & Eld: Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer (Lund: ellerströms förlag 2003)

Cioran, E. M. Sammanfattning av sönderfallet, Nikanor Teratologen (övers.) (Umeå: Bokförlaget h:ström 2013)

Forser, Tomas. Kritik av kritiken. 1900-talets svenska litteraturkritik (Gråbo: Anthropos 2002)

Franzén, Carin. Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys (Göteborg: Glänta Produktion 2010)

Freud, Sigmund. Bortom lustprincipen, Ola Andersson (övers.) (Stockholm: Natur & Kultur 1995)

Freud, Sigmund. Fallstudier, Ingrid Wikén Bonde (övers.) (Stockholm: Natur & Kultur 2006)

Fylkeson, Eric. I åttonde huset: Livsfris i tolv rum (Lund: Bakhåll 1993)

Gadamer, Hans-Georg. ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning i hermeneutiken”, Modern litteraturteori – Från rysk formalism till dekonstruktion Del 1, Andra upplagan (Lund: Studentlitteratur 1993)

Georgii-Hemming, Bo. Träd – Ett försök till lacansk läsning av Walter Ljugquists berättelser, särskilt Jerk Dandellinsviten (Uppsala: Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 1997)

   

105

Haugsgjerd, Svein. ”Jacques Lacan och psykoanalysen”, Fyra röster om Jacques Lacan, Ann Runnqvist-Vinde (övers.), Iréne Matthis (red.) (Stockholm: Natur & Kultur 1989)

Heidegger, Martin. Vara och tid, Jim Jakobsson (övers.) (Göteborg: Daidalos 2013)

Högström, Martin. Journaler (Göteborg: Autor 2013)

Jakobsson, Jim. ”Efterskrift” till Martin Heidegger, Vara och tid, Jim Jakobsson (övers.) (Göteborg: Daidalos 2013) Jönson, Johan. mot. vidare. mot. (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2014)

Lacan, Jacques. Écrits, Bruce Fink (övers.) (New York: WW Norton & Co 2006)

Larsson, Stig. Autisterna (Stockholm: Modernista 2010)

Leader, Darian. What is Madness? (London: Penguin Books Ltd 2012)

Lévi-Strauss, Claude. Introduction to a science of mythology. [Vol.] 1, The raw and the

cooked (London 1970: Cape)

Nordin, Svante. Filosofins Historia (Lund: Studentlitteratur 2003)

Nylander, Lars. ”Psykoanalys och litteratur – den dubbla utmaningen”, Litteratur och psykoanalys – en antologi om modern psykoanalytisk litteraturtolkning, Lars Nylander (red.) (Stockholm: Norstedts 1986)

Malmberg, Lena. Från Orfeus till Eurydike: En rörelse i samtida svensk lyrik (Lund: ellerströms förlag 2000)

Svedjedal, Johan. ”Gurun och grottmannen: Bruno K. Öijer, Sven Delblanc”, Gurun och grottmannen och andra litteratursociologiska studier. Om Birger Sjöberg, Vilhelm Moberg, Bruno K. Öijer, Sven Delblanc, Bob Dylan och Stig Larsson (Stockholm: Gedins förlag 1996)

Steiner, George. Martin Heidegger – en introduktion, William Fovet (övers.) (Göteborg: Daidalos 1994)

Söder, Per-Eric. SOT – Valda och nya dikter (Lund: ellerströms förlag 2006)

Thörnvall, Olle. Det svarta puzzlet. En essä om Bruno K. Öijer (Lund: ellerströms förlag 2002) Žižek, Slavoj. Absolute Recoil. Towards a New Foundation of Dialectical Materialism. (London: Verso Books 2014)

Žižek, Slavoj. How to read Lacan (London: Granata Books 2006)

   

106

Öijer, Bruno K. Chivas Regal (Lund: Bo Cavefors Bokförlag 1978)

Öijer, Bruno K. Chivas Regal (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1997)

Öijer, Bruno K. c/o NIGHT (Lund: Bo Cavefors Bokförlag 1976)

Öijer, Bruno K. Det Förlorade Ordet (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1995)

Öijer, Bruno K. Dimman Av Allt (Stockholm: Wahlström & Widstrand 2001)

Öijer, Bruno K. Fotografier Av Undergångens Leende (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1974)

Öijer, Bruno K. Medan Giftet Verkar (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1990)

Öijer, Bruno K. Och Natten Viskade Annabel Lee (Stockholm: Wahlström & Widstrand 2014)

Öijer, Bruno K. Samlade dikter (Stockholm: Bonnierpocket 2012)

Öijer, Bruno K. Sång För Anarkismen (Karlstad: Poesiförlaget 1973)

Öijer, Bruno K. Trilogin (Stockholm: Wahlström & Widstrand 2002)

Recensioner, artiklar och essäer

Andersson, Gunder. ”Det mesta som skrevs under 60-talet är fruktansvärt tråkigt”, Aftonbladet, 1974-06-24

Arendt, Hannah. ”Poeten Brechts mörka tider”, Annika Ruth Persson (övers.), 10TAL, nr 19 2015: Fallet Brecht

Cederskog, Georg. ”Poesi kan förändra världen”, Dagens Nyheter, 2014-09-17

Franzén, Lars-Olof. ”Ett illusionsbygge”, Dagens Nyheter, 1978-07-02

Franzén, Lars-Olof. ”Mer än bara hänsynslöst”, Dagens Nyheter, 1997-11-27

Gröning, Göran af. ”Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt”, Tidningen Kulturen, 2014-04-04

Günther, Johan. ”Full jämt och gränslöst föraktfull”, Aftonbladet, 1978-07-26

Isaksson, Hans. ”Adresserat till natten!”, Göteborgsposten, 1976-05-29

Löfström, Tomas. ”Underjordens Ulf Lundell”, Sydsvenska Dagbladet, 1978-08-04

Olsson, Tommy. ”Öijers debutroman – en besvikelse”, Göteborgs-Tidningen, 1978-07-22

   

107

Ruin, Hans. ”Så förändrade Heidegger det filosofiska landskapet”, Dagens Nyheter, 2013-11-11

Samuelsson, Marie-Louise, ”Egensinnig ordälskare på ständig turné”, Svenska Dagbladet, 1990-11-11

Stavrakakis, Yannis. ”Nationell njutning – En framgångssaga?”, Per-Anders Svärd (övers.), Fronesis, nr 44-45: Psyket

Svedjedal, Johan. ”Gurun och grottmannen: Författarna och sjuttiotalets bokmarknad. Bruno K. Öijer, Sven Delblanc och sjuttiotalets bokmarknad”, Bonniers litterära magasin nr 2 1994

Windahl, Olof. ”Ordsvall med metod”, Bonniers litterära magasin, nr 4 1978

Öijer, Bruno K. ”Manifest – 74”, Feber, nr 4 1974

Öijer, Bruno K. ”Varför förstår vi inte dina dikter?”, Aftonbladet, 1975-07-22

Elektroniska källor

Youtube, ”Slavoj Zizek. Object Petit a and Digital Civilization. 2014”, https://www.youtube.com/watch?v=7ui7N1SZWJw, hämtad: 2015-04-28

   

108

Bildbilaga

Chivas Regal 1978

   

109

Chivas Regal 1997