InnehållArtiklar

Historiesyn 1Historisk materialism 3Friedrich Hegel 6Leopold von Ranke 14

ReferenserArtikelkällor och författare 18Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare 19

ArtikellicenserLicens 20

Historiesyn 1

HistoriesynHistoriesyn är ett annat ord för historiskt tolkningsperspektiv, det vill säga en specifik syn på vilka drivkrafter somär avgörande för ekonomiska, politiska och sociala samhällsförändringar under olika tidsepoker. En populär liknelseär att det rör sig om olika slags "glasögon" som man applicerar i den historiska analysen.Man kan grovt gruppera historiesyn i olika kategorier: religiös/moralisk, idealistisk, deterministisk, kritisk,nationalistisk, eklektisk - allt utifrån vilken uppfattning man har om vad som driver fram förändringar. Ibland är deten enskild filosofs eller historikers tankar som ligger till grund för historiesynen, ibland har den utvecklats successivtmed ett deltagande av många historiker och andra tänkare.Studiet av historieskrivningens historia kallas historiografi.

Historiematerialistisk historiesynHistoriematerialistisk historiesyn ((materialistische Geschichtsauffassung i Marxs och Engels definition; även kalladMaterialistisk historiesyn) innebär att man ser ekonomiska och sociala förhållanden som avgörande för historiensutveckling.Karl Marx och Friedrich Engels är den historiska materialismens mest kända företrädare. Enligt Marx och Engels ärallt som vi kallar verkligheten något som blir till genom historien: historiska processer är alltså inget annat änresultatet av mänskliga förhållanden i naturen (dvs. "materiella"). Engels och Marx utgick från Hegels idéer omrelationen mellan tanken, människan och samhället. Dock menade de att det inte var tanken som formade människanoch därmed samhället i stort. Det är däremot samhällsrelationerna som påverkar människan och hennes sätt att tänka.Alltså formar samhället människan; alltså är kultur ett resultat av människors sociala förhållanden. Dessa socialaförhållanden beror i sin tur på ekonomiska förhållanden, mera specifikt på produktionsförhållandena i samhället.Historiens utveckling kan enligt den materialistiska historiesynen förklaras genom att studera vilka sociala klassersom fanns i olika perioder, samt i synnerhet vilka motsättningar som fanns dessa klasser emellan.Marx och Engels fäste en avgörande vikt vid klasskampen som motor i samhällsutvecklingen: "Historien om allahittillsvarande samhällen är historien om klasskamp". Det finns dock inget absolut samband mellanhistoriematerialism och socialism. däremot innebär att den materialistiska historiesynen avlägsnar idén om moral ochidéer som motorer i den historiska utvecklingen. Historiens olika faser kan ses som resultat motsättningar, konflikteroch spänningar; m.a.o resultat av dialektiken förverkligad i historia.

Exempel• Att det var ekonomiska och sociala faktorer som var avgörande för andra världskrigets utbrott.• Att de främsta faktorer till att franska revolutionen bröt ut var delviss förtrycket av bönderna och skyhöga

brödpriser, men framförallt medelklassens strävan efter att ta del av makten som prästerskapet och adeln hade isina händer sedan medeltiden.

Idealistisk historiesynEn idealistisk historiesyn innebär att man ser idéer, historiska personligheter och ideologier som den främstadrivkraften i historien. Denna syn kan ses som den materialistiska historiesynens motsats då den framhäverindividers och idéers betydelse som drivkrafter framför massornas levnadsförhållanden.

Historiesyn 2

Exempel• Den nazifascistiska ideologin presenteras som den avgörande orsak bakom andra världskriget i Europa och

Förintelsen.• Liberalism och upplysningsfilosofernas idéer lyfts upp som franska revolutionens allra största drivkrafter.• Israel-Palestina-konflikten förklaras utifrån religiösa och kulturella skillnader mellan muslimer och judar.

Religiös/Moralisk historiesyn

ExempelGamla testamentets historiska böcker är exempel på en religiös historiesyn.En annat exemplen på religiös historiesyn torde vara den lärde kyrkoförfattaren Eusebios av Caesarea (ca. 260 - 340)som författade den första kyrkohistorien.

Deterministisk historiesynUtvecklingen beskrivs som förutbestämd, determinerad.

ExempelDen tyske historiefilosofen Friedrich Hegels (1770-1831) hade en icke-religiös deterministisk historiesyn där hanmenade att en historisk process alltid slår över i sin motsats (tes och antites), vilka med tiden förenas i en syntes.Hegel tyckte själv att bästa exemplet var den franska revolutionen, som slog över till reaktionen i Europa efter 1815.Båda dessa historiska processer kunde förväntas leda till en "syntes".Hegels filosofi har haft stor betydelse för bl a Karl Marx.

Kritisk historiesynEnligt den kritiska historiesynen ska man inte döma över den tid som varit och inte heller försöka lära eftervärlden. Istället skulle man berätta hur det egentligen varit, "wie es eigentlich gewesen", som Leopold von Ranke uttrycktedet.

Eklektisk historiesynDen eklektiska historiesynen innebär att ett historiskt skeende förklaras utifrån olika teorier och modeller. Ettskeende kan förstås genom att använda olika förklaringsmodeller; den eklektiska historikern ser ofta på historiskahändelser som ytterst komplexa: därmed behöver man se hur till exempel ideologiska faktorer som mentalitet ochsocioekonomiska aspekter kan vara avgörande för en händelse, en period, etc.Redan hellenistiska filosofer började kallas eklektiska (från forngrekiska eklektós "utvald"), när de försökte förenaPlatons och Aristoteles tankar i en enhetlig tankegång. I vår tid karakteriserar begreppet eklektisk i praktiken allpostmodernt vetenskapligt tänkande inom de humanistiska disciplinerna.

Historiesyn 3

Nationell/Nationalistisk historiesynEnligt den nationella/nationalistiska historiesynen är det staternas, ländernas, historia som är den viktiga, och somska studeras.

Emanicipatorisk historiesynOrdet "emanicipatorisk" innebär frigörande, och denna historiesyn vill lyfta fram, frigöra, de vars historia utelämnatsi den traditionella historieskrivningen. Hit hör den feministiska historiesynen, som vill synliggöra hur kvinnor haftdet och hur synen på kvinnor varit. Man kan säga att historien skrivs "underifrån", och därför får frågan om makt enstor betydelse.

Se även• Historisk materialism• Frankfurtskolan• Eric Hobsbawm

Externa länkar• http:/ / marxists. anu. edu. au/ svenska/ filosofi/ 1978/ 02. htm• http:/ / www. ne. se/ artikel/ 1085844• http:/ / www. marxist. com/ History/ historicalMaterialism. htm

Historisk materialismHistorisk materialism är en teori om samhällets utveckling, utvecklad av Karl Marx och Friedrich Engels.

Historisk materialismTeorin hävdar att tonvikten vid förklarandet av historiska skeenden skall läggas på materiella faktorer. Motsatsen tillden materialistiska historiesynen är den idealistiska, som betonar enskilda personers och gruppers handlingar, samtidéers och ideologiers inverkan, då det gäller att förklara historiska skeenden. Den kan också ses riktandes en uddmot ahistorisk materialism, som exempelvis Ludwig Feuerbachs [1] Här citeras Marx i en kommentar om Feuerbach:"I den mån han är materialist är han inte historiker, och i den mån han är historiker är han inte materialist."Materialism förfäktades på något sätt av bland annat Karl Marx och Friedrich Hegel, men är inte uteslutande ettsocialistiskt resonemang.Marx menade att samhällets utveckling hade genomgått ett antal olika historiska perioder, där varje period harkarakteriserats av en intressekonflikt grundad i en uppdelning av arbetet. Denna konflikt är det som driver historienframåt som en utveckling av tes, antites och syntes (se dialektik). De senaste historiska perioderna i västerlandet harvarit slavsamhället som efterträddes av feodalism och slutligen kapitalism (där imperialismen av Lenin deklareradesvara kapitalismens högsta stadium).Den här historiesynen möjliggjorde för Marx att uttala sig om samhällets framtida utveckling. Den nuvarande tesen,kapitalismen, innebär bourgeoisiens (kapitalisternas) förtryck av arbetarklassen. Denna skall först övergå i dessantites, proletariatets diktatur, där det är en naturnödvändighet att arbetarklassen i sin tur tar makten överkapitalisterna. Proletariatets diktatur skall sedan övergå i sin syntes, socialismen eller kommunismen. Till skillnadfrån de tidigare perioderna skall dock inte någon ny maktkonflikt uppstå i kommunismen, utan detta samhälle skallbli historiens slut genom att man avskaffar all uppdelning av arbetet och därmed upplöser de sociala klasserna.

Historisk materialism 4

Friedrich Engels definierade den historiska materialismen som:den uppfattning av världshistoriens förlopp, som ser den yttersta orsaken och den avgörande drivkraften tillalla viktiga historiska händelser i samhällets ekonomiska utveckling, i de förändringar som produktions- ochutbytessättet undergår, i den därav uppkommande splittringen av samhället i olika klasser och i dessa klassersstrider med varandra. (Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap)

Den historiska materialismen som Karl Marx utvecklade var i mångt och mycket en reaktion på den idealistiskasynen på historien bland de tyska unghegelianerna. I "Den tyska ideologin" så kontrastade Marx och FriedrichEngels vad som skiljde deras syn på historien från den idealistiska, vilken de ansåg resultera i en sorts frasradikaltmaskerad konservativism. Bakgrunden var Tysklands sena start i den industriella revolutionen och i denefterföljande diskussionen vad som kunde göras för att landet skulle komma att utvecklas i samma nivå som de merindustriellt utvecklade länderna Frankrike och England.[2] Unghegelianerna framhävde medvetandets roll isamhället, då föreställningar, idéer och allmänbegrepp utövade stort inflytande på hur samhället formades. Att dåbekämpa de illusioner människor kunde tänkas ha, vilket även framfördes som en moraliskt krav, skulle dåunderlätta människornas förhållanden.Marx var själv mycket inspirerad av Hegels kunskapsteorietiska holism, men sätter istället för "andensbildningsgång" istället människors aktiva verksamhet för grunden till hur man kunde få kunskap.[3] Han menade attteori och praktik därmed inte går att skiljas från varandra, vilket innebär att det är människan som ska undersökas närman studerar historien.[4] Människans verklighet har sin grund i det materiella, den "jordiska basen" i och med attman för att över huvud taget vara i stånd att leva och "göra historia" måste man kunna producera de medel som krävsför att använda naturen till att nå behovstillfredsställelse.[5] För att studera samhällen och historiska epoker måsteman därför utgå från människornas "objektiva ställning i den materiella produktionen".[6]

Begreppet "produktivkrafter" refererar till hur denna produktion under en viss historisk epok bearbetar naturen på ettvisst sätt. Det kan röra sig om viss nivå av kunskap, vetenskap, arbetsorganisation och teknik. Dessa krafter står irelation till "produktionsförhållanden", som syftar på den sociala och samhälleliga organisationen som kringgärdardenna. Begreppet "produktionssätt" syftar till hur produktivkrafterna samspelar med produktionsförhållandena. [7]

Marx betecknade dessa som "progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen",[8] och skiljde mellanasiatiskt, antikt, feodalt, borgerligt och kommunistiskt produktionssätt. Människors tänkande kan ofta förstås motdenna bakgrund, då den ekonomiska basen i samhället, "summan av produktionsförhållandena", stod i relation medden samhälleliga överbyggnaden, som refererade till de politiska, juridiska och medvetandemässiga förhållandena.[9]

Dessa reste sig som en konsekvens från de rådande materiella maktförhållandena, och visar vad man kan säga ärMarx version av idealismens roll i samhället.Samhällsutveckling sker genom en social omvandling från en historisk epok till en annan. Detta beror enligt den"teknologiska historiesynen" på att produktionsförhållandena sätter käppar i hjulen för produktivkrafternasutveckling, vilket leder till stagnation som kan följas av social omvandling och revolution. "Klasskampssynen"menar att det istället är motsättningar i produktionsförhållandena mellan kapitalister och proletärer som leder tillrevolution.[9] Dessa revolutioner kommer dock inte av sig själva, utan måste föregås genom spridandet av ett sortskommunistiskt medvetande. Denna konflikt skulle dock upphöra i den kommunistiska epok som skulle följa pårevolutionen mot kapitalismen. Människor gör alltså sin egen historia, men de föds in i omständigheter de inte självahar valt. Denna historia kan studeras genom att analysera vilka dessa omständigheter faktiskt är.[10]

Historisk materialism 5

KritikHistoriematerialismen har kritiserats både från liberalt (exempelvis Karl Poppers kritik om falsifierbarhet) ochsocialistiskt håll. Rudolf Rocker skrev i sin Anarcho-syndicalism (1938) om historiematerialismen:

Under the influence of this theory people came to regard the different forms of the state and all other socialinstitutions as a 'juridicial and political superstructure' on the 'economic edifice' of society, and thought thatthey had found in that theory the key to every historic process. In reality every section of history affords usthousands of examples of the way in which the economic development of a country has been set back forcenturies and forced into prescribed forms by particular struggles for political power.[11]

Han går vidare och tar Spanien som exempel på ett land där den ekonomiska utvecklingen var långt framåtskridenmen avstannades av den kristna monarkins "triumf". Han menar att många fler exempel kan hittas där den politiskaarenan har påverkat den ekonomiska strukturen mer än vice versa.

Se även• Marxism• Dialektik• Historiefilosofi

Referenser

Noter[1] Månson, Per, Karl Marx - en introduktion. s. 57.[2] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 38[3] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 50[4] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 70[5] Karl Marx. Den tyska ideologin, s. 133[6] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 71[7] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 67[8] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 66[9] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 68[10] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 73[11] Rocker, Rudolf, Anarcho-syndicalism (1938), Phoenix Press, London

Extern länk• Arnold Ljungdahl.Marxismens Världsbild,1947 (http:/ / www. marxists. org/ svenska/ ljungdal/ 1947/ varldsbl.

htm)

Friedrich Hegel 6

Friedrich Hegel

Friedrich Hegel 1831, porträtt av Jakob Schlesinger.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel, född 27augusti 1770 i Stuttgart i Baden-Württemberg,död 14 november 1831 i Berlin, var en tyskfilosof.

Hegel föddes i sydvästra Tyskland och var sontill en högre württembergsk tjänsteman. Hanfick sin utbildning 1788-1793 vid TübingerStift, som var ett seminarium vid denprotestantiska kyrkan i Württemberg. Där blevhan också vän med de blivande filosofernaFriedrich Schelling och Friedrich Hölderlin.Han fascinerades av verk av Spinoza, Kantoch Rousseau samt av den franskarevolutionen. Han anses också vara den försteatt använda termen Begriffsgeschichte, påsvenska begreppshistoria.

Många[vem?] anser att Hegels tankar utgörhöjdpunkten av den tyska idealismen. Hanskulle komma att influera en mängdefterkommande filosofer, däribland FriedrichNietzsche och Karl Marx.

Hegel ligger begraven påDorotheenstädtischer Friedhof, Berlin-Mitte.

Liv

Hegel försörjde sig först som informator i Bern (1793-1797) och i Frankfurt am Main (1797-1800). När han fick ettlitet arv efter sin far tog han dock upp den akademiska karriären igen. Efter att ha utgivit Ueber die Differenz desFichteschen und Schellingschen Systems der Philosophie (1801) och en latinsk avhandling om planeternas banorslog han sig samma år ned som docent i Jena. År 1805 erhöll han titeln extra ordinarie professor och offentliggjorde1807 sitt första större verk, Phänomenologie des Geistes ("Andens fenomenologi").

Sedan Hegels lilla kapital smultit samman, nödgades han av brödbekymmer ge sig in på den publicistiska banan ochredigerade från april 1807 till hösten 1808 en politisk tidning i Bamberg. Åren 1808-1816 var han rektor vidAegidiengymnasiet i Nürnberg och författade under denna tid bland annat Wissenschaft der Logik (1812-1816). År1816 kallades han till en professur i filosofi i Heidelberg, där han utgav sitt storartade verk Encyklopädie derphilosophischen Wissenschaften (1817; flera upplagor). Från 1818 innehade han en professur i filosofi vidHumboldt-Universität zu Berlin. Utom Grundlinien der Philosophie des Rechts (1820) utgav Hegel därefter endastrecensioner och smärre tidskriftsuppsatser.Hegel avled i kolera i Berlin den 14 november 1831.

Friedrich Hegel 7

FilosofiHegels allmänna tendens som tänkare var att gentemot tidevarvets subjektivism, i dess skiftande former (den gamlafranska upplysningslitteraturen och dess gengångare, den moderna liberalismen, fichteanismen och i synnerhetnyromantiken) hävda de objektiva makternas rätt: Mot svärmeriet ställde han tankens rätt, mot jäktandet efter ettaldrig upphinneligt ideal ställde han verklighetens rätt, mot nyhetsmakeriet ställde han det bestående, och motsjälvsvåldet samfundsordningens och dess institutioners rätt. Han sökte göra detta genom att utveckla en panteistiskvärldsbild, enligt vilken den verkliga världen var den enda världen, vilken begripen i sitt inre nödvändigasammanhang är absolut fullkomlig. Dess innersta livsprincip är det absoluta själv. Dess utveckling är Guds eget liv -en utveckling, av vars allmänna, evigt oföränderliga lagar natur och människoliv i deras väsentliga former är ettuttryck, och i vilken individen, dess tycken, önskningar och syften blott är övergående moment, bestämda att snartförsvinna under svallet av världshistoriens evigt fortilande ström.För att finna det betraktelsesätt från vilket världen visar sig som väsentligt och nödvändigt bestämd, tog Hegel tillutgångspunkt Schellings lära att all verklighet är organisk enhet av ande och natur. Men medan Schelling i dennaenhet sett något obegripligt, endast för en "intellektuell åskådning" fattbart, förklarade Hegel att det är för tankensom denna enhet finns. Som tänkt är världen väsentligt bestämd genom ett inre nödvändigt sammanhang.Tankekraften är för honom det första och ursprungliga i allt. Tanken realiserar sig själv i verkligheten ochvärldsutvecklingen blir tankens egen utveckling. Naturens och människolivets särskilda former är förklarade så snartman har visat att de är väsentliga moment i den allmänna världstanken, att världen inte kan tänkas som ettsammanhängande helt utan dessa former. Filosofin, "en tänkande betraktelse av tingen", blir ett studium av tankensjälv.Tankens väsende är emellertid utveckling. Genom sin egen inneboende kraft kan tanken utvecklas till full verklighet.Detta sker så, att man från det allmänna och obestämda (tesis) övergår till det mer enskilda och bestämda (antitesis),eftersom det för det allmänna är väsentligt att framträda i en sådan form. Sedan man funnit att detta senare i siginnesluter även tillfälliga former, som är mer eller mindre inadekvata uttryck för det allmänna, leder man sig fram tillen form som är bestämningsrik på samma gång som den är ett adekvat uttryck för det allmännas väsende (syntesis).Denna syntes får sedermera tjäna till tesis för en ny antites och så vidare, tills världen i alla sina former är begripensåsom en tankens utvecklingsprocess. Detta förfaringssätt är den dialektiska metoden, vilken av Hegel betraktas somden enda vilken kan anses för spekulationen tillfredsställande.

LogikFilosofin måste börja med studium av det abstrakta tänkandet (tänkandet i sig självt, utan beaktande av vare sig densom tänker eller det som denne tänker på). Detta är filosofins första huvuddel, logiken. I logiken studerar mantankens och verklighetens abstrakta kategorier och de nödvändiga relationerna mellan dem. Utgångspunkten är detrena vara't, som är samma sak som det abstrakta tänkandet. Men detta vara "slår över i intet", det vill säga allt varamåste vara något, det finns ingenting som bara är. Syntesen är "bliva't" (även kallat vardande't), vars produkt ärexistensen (tyska das dasein). Logikens slutpunkt är den logiska idén, tanken i dess innersta och fulla verklighet.Men denna verklighet innebär existens av både något som tänkes och någon som tänker. Tanken realiseras i naturen.Naturen är det som är tänkt, utan att själv vara tänkande.

NaturfilosofiEn filosofisk betraktelse av naturen, vilken utgör filosofins andra huvuddel, naturfilosofin, visar oss att naturen, justdärför att den inte själv är tänkande eller medveten, inte som bara sådan kan vara den egentligen adekvata form, ivilken tankens verklighet framträder. Naturen kan inte fullständigt tänkas eller begripas, för tillfälligheter ochbristande sammanhang förhindrar alltid detta. Naturen är väl ett nödvändigt genomgångsstadium för tanken i dessutveckling, men man kan inte nöja sig med detta.

Friedrich Hegel 8

MetafysikEndast såsom ande, såsom tänkande sig själv, det är självmedvetande, kan tanken frigöra sig från tillfälligheten, ochandens filosofi blir följaktligen filosofins tredje och högsta del. Men tankens frigörelse från naturen och övergång tillsjälvmedvetande kan ske blott successivt. Dess första stadium är den subjektiva anden. Därmed förstår Hegel denindividuella människan, och den subjektiva andens filosofi blir följaktligen en lära om henne. Den ändliga anden ärhär alltjämt mer eller mindre beroende av naturlivet, ur vilket han uppvuxit. I livets medvetna funktioner är andenvisserligen mer fri, men fullständigt fri blir den inte så länge den ännu är fäst vid en individuell människa. Såsomvilja inte bara frigör sig anden från naturen, utan inverkar bestämmande på denna natur. Såsom objektiv ande hämtarden evige anden (Geist) ur sitt eget väsende det innehåll, efter vilket den ordnar sin värld.

EtikDetta innehåll är det rätta, och den objektiva andens filosofi blir således för Hegel vad man vanligen brukar kallapraktisk filosofi. Grundtankarna i denna är följande. I opposition emot den kant-fichteska etiken lärde Hegel attmänniskan inte i första rummet har att i sin på samvetets vittnesbörd grundade övertygelse om rätt och orätt sökanormen för sitt handlingssätt. Gör hon detta, blir hennes liv ett ständigt jäktande efter ett overkligt, aldrigupphinneligt ideal, och i avsaknad av en fastare norm för rätt och orätt än det personliga tycket försjunker hon tillgodtycke. Hon bör hellre böja sin Övertygelse under lagarna och sederna i det samhälle, i vilket hon lever, emedan idetta samhälle uppenbarar sig ett förnuft högre än hennes, nämligen det i världshistorien framträdande gudomligaförnuftet själv, världssjälen. Ty verkligt såsom en människolivet bestämmande princip är blott det förnuftiga; mendet förnuftiga är också verkligt och behöver ej vänta på individens pliktuppfyllelse för att bli detta.Ett troget och samvetsgrant uppfyllande av plikterna i familjen och staten under sträng, men självständig lydnad fördess lagar bliver individens första plikt. Den nödvändighet, varmed förnuftet i samhället och världshistorienförverkligas, beskrivs av Hegel på ett sätt, som hotar människoviljans frihet, hennes ansvar och skuld samt leder tillen åsikt om det onda, som i detsamma ser ett övergående men nödvändigt moment i det goda. För övrigt må märkas,att Hegel lär att den juridiska rätten ej tillkommit genom något fördrag eller dylikt utan är grundad omedelbart iförnuftet själv, att han kräver samhällets upprättande och lydnad för dess lagar såsom en omedelbar, ej i fördrag ellerdylikt grundad plikt, att han i familjen och äktenskapet ser en form av sedlighet, som bör hållas i ära och helgd,oberoende av tillfälliga överenskommelser eller individens skiftande tycken.

SamhällssynHegel betraktar staten som en högre form av sedligheten än familjen och såsom en levande organism och yrkar fördenna på en byråkratisk, endast till hälften konstitutionell (monarki) med ståndsförfattning. Mot den modernaliberalismens begär att nedriva och mästra uppträdde Hegel med skärpa och såg i den en yttring av samma tendenssom subjektivismen på det etiska området, "den sig absolut påstående subjektiviteten", vilken i hans ögon var detonda själv. I världshistorien uppenbarar sig förnuftet i en ännu högre form än i den enskilda staten. "På tronen sittervärldsanden och utsänder folkandarna såsom sina tjänare". I världshistoriens skickelser ser Hegel den strängastenödvändighet. Varje folk har sin mission att fylla. Ett folk må gärna förinta ett annat, mot vilket det ärvärldshistoriskt berättigat. Världshistorien är dock alltid en produkt av mänsklig vilja. Dess innehåll förverkligasvisserligen i världen med en oeftergivlighet, som inte tillåter några avvikelser från det föresatta målet. Men detta skerdock ännu alltjämt under kamp mot störande inflytelser från en natur, som ej i egentlig mening är andens egendom.För andens fulla frigörelse krävs att man ställer sig på en ståndpunkt, där det blir klart, att naturen själv i anden harsin grund och sitt sanna väsende, att hon själv är andlig. Detta sker på den absoluta andens ståndpunkt i konstens,religionens och filosofiens former.

Friedrich Hegel 9

EstetikInom det sköna framträder anden såsom naturens livsprincip. Det sköna är enhet av idé och sinnlig åskådning, elleridén sinnligt åskådad. Denna idé, idealet, är anden själv, det gudomliga. Hegel fordrar också, att i varje konstverk ettevigt bestående sedligt eller religiöst innehåll skall finna sitt uttryck. Men detta innehåll skall så behärska den bild,som är dess bärare, att de två blir ett. Av historiskt givna konstformer finner Hegel den klassiska vara det trognasteuttrycket för det skönas väsende. Även på estetikens område trädde han i skarp opposition mot nyromantiken.Dennas benägenhet att söka sina ideal företrädesvis från medeltiden ogillar han. Dess konst (den romantiska) står,lärde han, obestridligen lägre än antiken såsom konst betraktad. Antikens bildning vilade på den naiva enhetenmellan ande och natur. För kristendomen är denna enhet bruten. Men den kristna konstens uppgift är att i bild givauttryck just åt den subjektiva och personliga innerlighet, som ej i bild kan framställas, blott antydas. I sin religiösasåväl som i sin världsliga riktning sökte medeltidens konst fylla denna uppgift. Den nyare tidens konst visar i sinasjälvständiga skapelser konstens förfall. Hon förlorar sig dels i blott beskrivningar på den prosaiska verkligheten,dels i ett överdådigt frossande inom subjektets värld, dess tillfälliga stämningar, tycken och hugskott (nyromantiken).Hegels speciella konstlära lider trots stora förtjänst av betänkliga ensidigheter.

ReligionI en ännu högre och friare form framträder, enligt Hegel, anden på religionens ståndpunkt. Andens immanenta liv inaturen såsom hennes bestämmande livsprincip framträder där inte såsom åskådad och till följd därav beroende aven viss enskild företeelse eller bild. Där föreställes hela naturen såsom skapad och styrd av en ande. Hegel fattarnämligen religionen såsom i det hela likbetydande med religiös föreställning, och han förbiser följaktligen i väsentligmån den viljemässiga sidan av religionen. Det hör till religionens väsende att förverkliga sig i flera historiskt givnareligionsformer. Av dessa är dock kristendomen den enda, som är ett adekvat uttryck för religionens väsende. I sintreenighetslära innesluter den kristna kyrkan kärnpunkten av all filosofisk spekulation. Ty denna kan ej vara någotannat än att den evige, i sitt majestät över ändlighetens sfär tronande Guden, sänker sig i ändligheten, försonandedenna med sig, blir människa, lider, dör och som helig ande återvänder till sig själv. Men alltjämt står ändlighetenoch oändligheten i ett tillfälligt förhållande till varandra, och först på filosofiens ståndpunkt är frigörelse därifrånmöjlig, där anden tänks som principen för allt och systemets slutpunkt ligger i "den sig själv tänkande tanken".

Den AndreHuvudartikel: Den Andre

Hegel ifrågasatte den grekisk-kristna subjektsuppfattning som finns till exempel Descartes teorier. Enligt Hegeluppstår självmedvetande/jag genom jagets medvetande om den Andre. (a) Jaget förlorar sig självt, för att finna sigsjälv i den Andre. (b) Den Andre överskrids, underordnas jaget. (c) Jaget konstitueras genom den Andre.(a) Den Andre undanträngs för att jaget ska kunna konstituera en ”egen-status”. (b) Eftersom jaget finns i detundanträngda, undanträngs även jaget. (c) – Jagets självidentitet uppstår: A=A; och den Andres: B=B. Jagetdefinierar sig självt negativt: Jag är icke den Andre.Medvetande A producerar alltså sitt självmedvetande, (A), genom sitt medvetande om medvetande B, vilket i sin turproducerar sitt självmedvetande, (B), genom medvetande om medvetande AJaget vill bli självständigt, ett rent vara-för-sig: en individ, ett Jag. Eftersom den Andre finns i jaget, är Jaget dockalltid delvis i-sig (tingartat). Hegel beskriver det som en kamp på liv och död . I självmedvetandet finns både ett ”jag”och ett ”icke-jag”. Eftersom självmedvetandet inte är rent finns ingen ”självvisshet” (jaget är beroende av den Andre).Jaget vill utplåna icke-jaget/Livet, och konstituera ett rent för-sig-själv.Eftersom den Andre trots allt behövs (eftersom ingen bekräftelse och därför inget självmedvetande kan konstituerasutan henne) formaliseras deras relation i en Herre-Slav-dialektik. I kampen förtingligas/alieneras den svagare sidan.

Friedrich Hegel 10

Herren producerar begär. Slaven producerar tillfredsställelse. Trots slavens formellt underordnade ställning är slavendock mer självständig. Herren som ”herre” förutsätter slaven. Slaven är perverterad, en icke-människa. När herrenmöter slavens blick ser han inte ett annat medvetande. Han ser istället en förtingligad livsform. En livsform somfinns till för herren. Herren möter omvärlden/tingen/föreställningar genom slavens förmedling. Slavens kontakt medomvärlden är oförmedlad, renare.Slaven har ett ointresserat jag som inte tar ställning. Slaven arbetar inte för-sig. Jaget är rent. Slaven reducerar sig tilli-sig. Samtidigt riktar sig slavens blick mot ett fullvärdigt medvetande - en herre – som producerar slavensmedvetande. Hos Hegel är det därför i slutändan slaven som blir självständig. Den perverterade livsform som möterherrens blick kan inte konstituera ett fullvärdigt (för-sig) självmedvetande åt herren.Det viktigt att inse att herren/slaven kan sammanstråla i samma person. Den dialektiska rörelsen är en metafor somär applicerbar i diverse olika situationer med den gemensamma nämnaren att självmedvetande/medvetandeproduceras. Exempelvis lånar Marx Herre-Slav-dialektiken i sin historiematerialism och de Beauvoir den i sin teoriom det Andra könet. Också Frantz Fanon tar upp motivet i sin diskussion om kolonialism.

Hegels inflytandeMånga anslöt sig till den hegelska skolan, hegelianismen . Den delade sig tidigt i flera riktningar i opposition motvarandra. Anledningen till detta var Hegels tvetydighet i fråga om tankeutvecklingens, eller den så kalladetankeprocessens, betydelse. Det är inte klart om denna process skall identifieras med det absoluta självet eller medett absolut subjekt. Medan den så kallade "centern" inte gjorde någonting för att avlägsna denna tvetydighet tog"högern" upp det senare alternativet. Det absoluta kan inte direkt identifieras med världsutvecklingen. Det finns ett"jenseits", en "transcendent" Gud, och en individuell odödlighet. Världsutvecklingen är Guds tankar. Hans tankarblir verkliga i världsutvecklingen. Filosofins uppgift är "nachdenken", ett tänkande av världen på ungefär samma sättsom världen kommit till genom Guds tänkande. Längst åt detta håll gick ny-schellingianismen, som öppet bröt medhegelianismen (jfr Schelling). "Vänstern" åter förnekade existensen av ett "jenseits" och lärde att det absoluta till sittväsende är världsprocessen själv. Gud är inte en självständig person utan det personliga i mänskligheten. Gud ärendast vårt tänkande om Gud. Därifrån leddes "yttersta vänstern" och "jung-hegelianismen", som även bröt medhegelianismen, till ren subjektivism och slutligen materialism. Det allmänna finns endast som en aspekt av detenskilda. Individerna är det enda verkliga. I sina föreställningar om Gud och det ideella har människorna objektiveratsina egna behov. All teologi blir alltså antropologi.Hegelianismens inflytande på kulturen är mycket stort. Det beror dels på att den är så storslagen, dels på att man påHegels tid kände ett behov av ett alternativ till subjektivismen. I Preussen blev den till och med ett slags"statsfilosofi".Hegel trodde att hans lära överensstämde med den kristna teologin. Även om hans treenighet var mycket olik det dårådande kristna begreppet, var det många som ivrigt tog till sig hans lära på denna punkt. Även flera av de teologiskariktningar som inte anslöt sig fullständigt till hegelianismen påverkades starkt av den. Nylutheranismen påverkadestill exempel särskilt i sin syn på vad kyrkan är. De så kallade historiska skolorna hade likheter med hegelianismenoch dess lära om historien som ett uttryck för Guds tankar. Även estetiken har påverkats av Hegels principer.I Sverige har hegelianismen också haft anhängare (Borelius, Afzelius, Genberg). Den så kallade Lundateologin togstarkt intryck av hegelianismen. Dess betydelse för den svenska filosofin börjar med Christopher Jacob Boström,som i Hegel hade sin närmaste historiska förutsättning och utgångspunkt. Det bör dock betonas att den Boströmskaskolan såg sig stå i motsatsställning till hegelianismen. Polemiken mellan Boström och Borelius var skarp ochAfzelius blev närmast utsatt för personliga trakasserier.Den postkoloniala teoretikern Frantz Fanon använder sig av Hegels herre-slav-dialektik i sina analyser avförhållandet mellan den koloniserade och kolonisatören, och den koloniserades möjligheter att bryta sig fri frånHerren (kolonisatörerna) genom att bli erkänd som jämbördig människa av denne.

Friedrich Hegel 11

Kritik mot Hegel

Kritik från SchopenhauerFilosofen Arthur Schopenhauer var 1820 privatdocent vid universitetet i Berlin, samtidigt som Hegel. Under 24terminer stod hans namn i föreläsningskatalogen, men han föreläste bara en enda termin och då inför endast nioåhörare, eftersom han medvetet förlagt sin undervisning till samma timmar som Hegel. Mot den bakgrunden kanman förstå hans affekterade kritik av Hegel, även om det också finns filosofiska skillnader filosoferna emellan.Kritiken riktas bland annat mot vad han uppfattar som obegriplighet:"Hegel, som tillsatts uppifrån av den sittande makten till att verka som den store filosofen, var en svagsint,uttråkande, vämjelseingivande obildad charlatan, som nådde högmodets tinnar genom att plottra samman och kokaihop den mest löjeväckande och obegripliga soppa. Denna meningslösa soppa har basunerats ut som tidlös visdom avvinningslystna anhängare och har svalts ned obehindrat och okritiskt av alla dummerjönsar, som på det sättet sällatsig till den inte tidigare skådade utsökta hyllningskören. Hegel har genom tillgången till denna omfattande plattformför andlig påverkan, vilken tillhandahållits av den sittande makten, kunnat genomföra en underminering av tänkandethos en hel generation."Den som han menar okritiska receptionen får enligt Schopenhauer förödande konsekvenser på det tyska tänkandet:"Han utövade ett inflytande inte endast på filosofin, men även på alla former av den tyska litteraturen, som varförödande eller närmare bestämt fördummande, ja till och med förpestande. Det är vars och ens uppgift, som kangöra självständiga bedömningar, att bekämpa detta inflytande med kraft och vid varje tillfäller. Ty om vi tiger, vemska då tala?"

Kritik från Karl PopperKarl Popper gav sin syn på Hegel i kapitel 12 av "Det öppna samhället och dess fiender" del 2, svensk utgåva påAkademilitteratur 1981. Popper säger sig vara övertygad om att Hegel oförfärat gick in för att vilseleda och förtrollaandra (s. 36). Han hävdar att Hegel fick i uppdrag att skapa en ideologi för det reaktionära partiet i Preussen efterNapoleonkrigen, vilket Hegel skall ha löst genom att återuppväcka idéer från bland annat Platon. Att hans filosofifick ett så stort inflytande tror Popper bland annat beror på att det är en vanlig fördom att filosofi ska vara någotfrämmande och obegripligt (s. 38).Popper skriver (s. 40): "Mitt påstående att Hegels filosofi drevs framåt av dolda syften, det vill säga av hans intresseatt återupprätta ett preussiskt styre under Fredrik Vilhelm den III:e och att den därför inte kan tas på allvar är ingetnytt. Detta sammanhang var väl känt av alla som var insatta i den politiska situationen."Speciellt citerar Popper Schopenhauers totala fördömande (se ovan!).Popper (som skrev den första utgåvan under andra världskriget) menar att nästan alla viktigare idéer hos denmoderna totalitarismen härrör direkt från Hegel och han ger en lista på de mest betydelsefulla (s. 67-68):1. Nationalismen, i form av den historicistiska tanken att staten är den förkroppsligade anden (eller i detta fallet

blodet) hos den statsgrundande nationen (eller rasen). En utvald nation (här utvald ras) är bestämd att tavärldsherraväldet.

2. Staten är alla andra staters naturliga fiende och den måste hävda sin existens genom krig.3. Staten är undantagen alla slags moraliska förpliktelser. Historien, det vill säga den historiska framgången är den

enda domaren. Den kollektiva nyttan är den enda personliga handlingsprincipen. Det är tillåtet medpropagandistiska osanningar och förvrängningar av sanningen.

4. Den "etiska" föreställningen om kriget (totalt och kollektivistiskt), särskilt för yngre nationer mot äldre sådana.Krig, ära och berömmelse som ytterst eftersträvansvärda ting.

5. Den storslagna personens skapande roll, den världshistoriska personligheten, den djupt kunniga och starktkännande personen (nuförtiden ledarprincipen).

Friedrich Hegel 12

6. Det historiska livsidealet ("lev farligt") och den "heroiska människans" ideal i motsats till småborgaren ochdennes liv i ytlig medelmåttighet.

Den tysk-amerikanske filosofen Walter Kaufmann har i en bok från 1959[1] kritiserat Poppers hegelläsning, som hanhävdar ”innehåller fler missförstånd om Hegel än någon annan essä”. [2] Kaufmann menar att Popper i alltför höggrad förlitat sig på Scribners utgåva Hegel Selections, som inte innehåller ett enda komplett verk, och därifrånövertar rena felöversättningar, liksom uttalanden som inte förekommer hos Hegel utan hos hans posthumaredaktörer. Vidare kritiserar Kaufmann Poppers bruk av ”quilt quotations”, (ungefär hopsydda citat), det vill sägacitat som tagits ur helt skilda sammanhang, ibland olika verk, för att bilda en ny helhet. Med en rad exempel försökerhan visa hur dessa citat ”används för att etablera en människas åsikter, och hans explicita uttalanden avfärdas när deär obekväma,” [3] Denna kollageteknik, menar Kaufmann, är särskilt problematiskt när man skriver om filosofer somHegel och Platon, vilkas skrifter ”har ett överflöd av medgivet ensidiga påståenden som tydligt är avsedda attformulera synpunkter som sedan visas vara inadekvata och motsägs av ett annat perspektiv”.[4]

Ett exempel på Poppers kreativa citatanvändning syns i hans argumentation kring Hegels syn på jämlikhet. I Popperstappning säger Hegel: ”Det är endast den jämlikhet som de äger genom sina ägodelar, ålder,…etc, som kan förtjänalika behandling inför lagen…” [5] Detta förefaller stödja Poppers tes att Hegel ”förvränger jämlikhet tillojämlikhet”.[6] I själva verket säger Hegel: ”Det är endast den jämlikhet som, på ett eller annat sätt, råkar existeraoberoende, beträffande ägodelar, ålder, fysisk styrka, begåvning, skicklighet etc., och även brott, som kan och borderättfärdiga en lika behandling av lagen – med avseende på skatter, värnplikt, tillträde till offentliga tjänster, etc. ellerstraff etc.” [7] Det vill säga att de som äger lika mycket skall betala lika i skatt, att man ska få lika lön för lika arbete,och så vidare. Kaufmann frågar ironiskt ”Eller borde vi ha lika straff för alla, oberoende av om de har begått likabrott?" [8] Han visar på liknande omvandlingar av citaten i argumenten för alla punkterna på Poppers lista.Kaufmann finner det även egendomligt att Popper framför Hegel ställer uttalade antisemiter som Schopenhauer ochden Jakob Friedrich Fries som ville att judendomen skulle "dras ut med rötterna" och i sin skrift Über dieGefährdung des Wohlstandes und Charakters der Deutschen durch die Juden (1816) "bland annat förespråkademärkning av judar så att de kunde särskiljas från resten av den tyska befolkningen".[9]

Bibliografi (urval)• Phänomenologie des Geistes, 1807 (svensk öv. Andens fenomenologi, 2008)• Wissenschaft der Logik, 1812-1816• Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften, 1817 (sv.öv. De philosophiska vetenskapernas encyclopedie,

1844)• Grundlinien der Philosophie des Rechts, 1820Posthumt:• Philosophie der Geschichte, 1830/1831 (sv.öv. Föreläsningar öfver historiens philosophi, 1850)• Philosophie der Religion, 1832• Vorlesungen über die Ästhetik, 1835-1838 (sv.öv. Inledning till estetiken, 2005)• Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie: Vorlesungen über die Philosophie der Weltgeschichte, Band 1,

Die Vernunft in der Geschichte. Einleitung in die Philosophie der Weltgeschichte, 1837 (sv.öv. Förnuftet ihistorien 1919)

Friedrich Hegel 13

Se även• Filosofi

Källor• Hegel, Georg Wilhelm Friedrich [10] i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1909)[1] Walter Kaufmann, From Shakespeare to Existentialism: Studies in Poetry, Religion, and Philosophy, Beacon Press, Boston 1959, s. 88-119,

kap. 7: The Hegel Myth and Its Method, reproducerad på http:/ / www. hegel. net/ en/ kaufmann1959. htm[2] ”contains more misconceptions about Hegel than any other single essay” (Ibid.)[3] ”Quilt quotations are used to establish a man’s views, and his explicit statements are discounted when they are inconvenient.” (Ibid.)[4] ”The writings of Hegel and Plato abound in admittedly one-sided statements that are clearly meant to formulate points of view that are then

shown to be inadequate and are countered by another perspective.” (Ibid.)[5] Popper, s.50[6] Ibid.[7] "Only that equality which, in whatever way, happens to exist independently, regarding wealth, age, physical strength, talents, aptitude, etc., or

also crimes, etc., can and should justify an equal treatment of these before the law — in regard to taxes, liability to military service, admissionto public office, etc., or punishment, etc." (Hegel, Encyklopädie, §539, övers. cit. ur Kauffmann, a.a.)

[8] "Or should we have equal punishment for all, regardless of whether they have committed equal crimes?" (Kaufmann a.a.)[9] Jakob Friedrich Fries[10] http:/ / runeberg. org/ nfbk/ 0130. html

Externa länkar• hegel.net - hemsida med texter av och om Hegel samt hans efterföljare (http:/ / www. hegel. net) (engelska, tyska,

franska, italienska, portugisiska och holländska)• Svenska Hegelsällskapet (http:/ / www. hegel. se) med bl a översättningsutkast till Andens fenomenologi.• Hegel texter i Urval MIA-weblink (http:/ / www. marxists. org/ reference/ archive/ hegel/ index. htm)• Friedrich Hegel (http:/ / libris. kb. se/ hitlist. jsp?q=förf:(Hegel,+ Georg+ Wilhelm+ Friedrich,+ 1770-1831)) i

Libris

Leopold von Ranke 14

Leopold von Ranke

Leopold von Ranke 1877.

Leopold von Ranke, född 21 december 1795 i Wiehe (Thüringen),död 23 maj 1886 i Berlin, var professor i historia i Berlin från 1825 till1871. Han bidrog till att professionalisera historiedisciplinen ochutveckla en systematisk forskarutbildning.

Den historiesyn som von Ranke företrädde, historismen, var i motsatstill Hegels historiesyn icke-spekulativ. Den lade vikten vid filologiskkällkritik och betonade epokernas och händelsernas individualitet (dasEinmalige). Det förflutna skulle förstås på dess egna premisser. Denhistoriska rekonstruktionen av det förflutna var historievetenskapensfrämsta uppgift. Enligt Leopold von Ranke skall historieforskningeninte döma, inte heller försöka leda mänskligheten mot framtiden, utanuteslutande inrikta sig på att fastställa wie es eigentlich gewesen – vadsom verkligen hänt.

Tidig karriär

Ranke studerade 1814-18 vid universitetet i Leipzig teologi ochfilologi, varunder han 1817 promoverades till filosofie doktor, samt var 1818-25 överlärare vid gymnasiet iFrankfurt. Hans undervisningsämnen var de klassiska språken och historia. För att kunna lämna sina elever ensjälvständig framställning av den gamla litteraturens historia grep han sig an med att genomläsa de grekiska ochromerska historieskrivarna och utsträckte efter hand sitt studium till folkvandringstidens och medeltidenskällskriftförfattare.

Hos Guicciardini och Giovio - de förnämsta skildrarna av den nyare tidens begynnelse - stötte han på sådanaoförenliga motsägelser, att han underkastade dem och de med dem samtida författarna en grundlig kritik. Somresultat av denna undersökning framgick hans första historiska arbete, Geschichte der romanischen undgermanischen Völker (1824), en skildring av sydvästra Europas kring Italien sig samlande historia under tiden1494-1514, vartill slöt sig Zur Kritik neuerer Geschichtschreiber. Redan i företalet till detta arbete framställde Rankehistorieskrivarens uppgift sådan, som han sedermera under hela sin författarverksamhet fullföljde den: att visa vadsom varit, icke att sitta till doms över det förflutna eller göra anspråk på att undervisa samtiden till eftervärldensnytta.

Leopold von Ranke 15

Professor vid Berlins universitet

Leopold von Ranke 1868.

Arbetet förskaffade Ranke 1825 den extraordinarie professuren ihistoria vid Berlins universitet. Berlinbibliotekets samling av italienskadiplomaters skrivelser huvudsakligen från 1500-och 1600-talen ingavhonom föresatsen att överge planen till en fortsättning av ovannämndaverk och i stället utge en skildring av södra Europas furstar och folk,varmed början gjordes 1827 i verket Die Osmanen und die spanischeMonarchie im 16. und 17. Jahrhundert. Åren 1827-28 studerade Rankede i Wien befintliga venetianska aktstyckena och hade därjämte tidövrig att, efter den ryktbare serben Karadžićs papper och muntligameddelanden, som Kopitar tolkade för Ranke, författa Die serbischeRevolution (1829; fortsatt i Rankes Sämmtliche Werke), som väcktestort uppseende.

Under två och ett halvt års vistelse i Italien (hösten 1828-våren 1831)forskade han med en underbar samlarflit i Venedigs, Florens och Romsarkiv. Den förnämsta frukten av dessa forskningar blev - oavseddmonografin Die Verschwörung gegen Venedig im Jahre 1618 (1831)m.fl. - Die römischen Päpste, ihre Kirche und ihr Staat im 16. und 17.Jahrhundert (tre delar, 1834-36; fullföljt till våra dagar i Rankes "Sämmtliche Werke"), Rankes yppersta verk, somskaffade honom världsrykte, ett arbete, där i rikaste mått framträda de utmärkande dragen av hans historiska konst:stora vyer parade med en mångfaldig och präktig utveckling av enskildheterna samt en beundransvärd oväld.

Opartiskheten drev Ranke i detta arbete så långt, vad påvestolen beträffar, att den känslan smög sig över honom, atthan icke låtit det protestantiska elementet komma rätt till heders. Detta jämte ett patriotiskt begär att också skildraTysklands öden - vilket han dittills försummat - samt det rika material de tyska riksdagsakterna erbjöd drev honomtill att skriva Deutsche Geschichte im Zeitalter der Reformation (fem band, 1839-43; sedermera ett tilläggsbandurkunder), ett arbete, som väl kan ställas vid sidan av hans påvehistoria.Emellertid blev Ranke 1833 ordinarie professor och fortsatte med sina föreläsningar ända till sommaren 1871.Tyngdpunkten av hans lärarverksamhet låg dock i de "historiska övningar", som han anordnade och vid vilka hanutbildade en rad duktiga historiker, som var i sin stad i Tyskland utbrett "den rankeska skolans" metod: kritik avkällorna, noggrannhet och penetration.År 1841 utnämndes Ranke till preussisk rikshistoriograf och 1854 till medlem av statsrådet. På hösten samma år varhan bayerske kungen Maximilian II:s gäst på Berchtesgaden och höll därvid för kungen en serie enskilda föredrag iallmän historia. Redan då avhandlades dem emellan frågan om det historiska samfund, som hösten 1858 började sinverksamhet i München under namnet "Historische Kommission bei der Akademie der Wissenschaften", vilket utgettbland annat de tyska riksdagsakterna, Jahrbücher der deutschen Geschichte och Allgemeine Deutsche Biographie.Ranke, som 1865 adlades, erhöll 1882 som verkligt geheimeråd titeln excellens och kallades 1885 av staden Berlintill hedersmedborgare i sammanhang med sin 91:a födelsedag, då han fick mottaga en storartad hyllning inte blott avsina landsmän, utan snart sagt från alla länder i Europa.

Senare karriärDe femton sista åren av sitt liv led Ranke av försvagad synförmåga till den grad, att han nästan alldeles måste avstå från att läsa och skriva. Men han upphörde dock icke med sin litterära verksamhet. Dagligen hade han för sina forskningar biträde av två vetenskapligt bildade män, och för dem dikterade han en rad omfattande historiska skrifter. Bland alstren av Rankes kolossala historiska skriftställen kan, förutom de ovan anförda, nämnas Neun Bücher preussischer Geschichte (tre band, 1847-48; i ny upplaga omarbetat till Zwölf Bücher preussischer

Leopold von Ranke 16

Geschichte), behandlande särskilt Fredrik Vilhelm I, vars historiska betydelse Ranke först uppmärksammat, ochbörjan av Fredrik II:s historia, Französische Geschichte (fem band, 1852-61), Englische Geschichte (sju band,1859-68), Zur Reichsgeschiche (omfattar tiden 1575-1619), Geschichte Wallensteins (1869; "Wallenstein", 1870),Der Ursprung des sieben-Jährigen Krieges (1871), Die deutschen Mächte und der Furstenbund, deutscheGeschichte von 1780 bis 1790 (två band, 1872), Genesis des preussischen Staats (1873), Ursprung derRevolutionskriege 1791 und 1792 (1875), Zur Geschichte Österreichs und Preussens zwischen denFriedensschlüssen zu Aachen und Hubertusburg (samma år), Weltgeschichte (nio band, 1880- 88), ett arbete,varmed han grep sig an på sommaren 1879 vid 84 års ålder och av vilket han själv hann utarbeta sju band (till slutetav 1000-talet).Åren 1832-36 utgav Ranke en i förbindelse med utrikesministeriet stående "Historisch-politische Zeitschrift", av varstvå band han författade två tredjedelar (omkring 1 000 sidor), 1873 Aus dem Briefwechsel Friedrich Wilhelms IV. mitBunsen och 1877 Denkwürdigkeiten des Staatskanzlers Fürsten von Hardenberg (fem band). Av Rankes SämmtlicheWerke utarbetades 48 band (1867-81) av honom själv (fortsättningen, band 49-52, 1887-88, har publicerats av A.Dove).

Eftermäle och betydelseRanke räknas ofta till den tyska historieskrivningens yppersta namn. Han är framför allt universalhistorikern, i det atthan, även när han skildrar en särskild nations historia, betraktar dess öden som moment i ett universelltsammanhang. Härmed sammanhänger utan tvivel den stora vikt, som han städse ägnade den yttre politiken, varsöverordnade betydelse för de enskilda staternas historia han städse, om också indirekt, betonade (det s.k. "Primat derAußenpolitik"). De diplomatiska underhandlingarna och synpunkterna få därför helt naturligt ett brett rum i hansskildring, och man har stundom med visst klander talat om Rankes "diplomatiserande" historieskrivning. Rankesomdömen är utmärkta för en sällsynt objektivitet, en egenskap, som främst beror på hans upphöjda, från tendens ochpassioner fria åskådning och hans utomordentliga förmåga att se varje historisk företeelse i dess rätta historiskasammanhang. Stundom verkar denna opartiska skildring kylig och opersonlig.Rankes statsåskådning var alltigenom konservativ, och i hävdandet av det historiska givna samhället och dessorganiska utveckling efter de allmänna tidsidéernas krav såg han en av statskonstens främsta uppgifter. De storamålsmännen för en dylik konserverande och dock kraftigt reformerande statskonst ägera hans sympatier, medan handäremot stod mera oförstående inför revolutionära och demokratiska frihetsrörelser och hjältar. Rankes historiskauppfattning är för övrigt buren dels av hans utpräglat evangeliska, från ett ivrigt studium av Luther framgångnareligionsåskådning och av en allmän idealistisk världsåsikt, påverkad främst av Fichte.Ranke reflekterade ofta över de historiska företeelserna och ville i dem spåra de allmänna idéer, som behärskautvecklingen. Dessa idéer är helt enkelt ändamålen med varje historisk utvecklingsprocess, tänkta som ideelltnärvarande i denna process som dess inre grund och lag. I de stora historiska personligheterna är dessa av denföregående utvecklingen betingade idéer eller - om man så vill - uppgifter och program för den kommandeutvecklingen levande, och genom dem som organ förverkligas de under strid med motsatta strävanden och viljor.Icke utan en viss dragning åt mystik uppfattar Ranke på samma gång de historiska idéerna som tankar hos dengudomliga intelligens eller utflöden av den gudomliga kraft, som behärskar världsalltet, och kallar dem andligarealiteter eller moraliska energier, som liksom objektivt ingå i och behärska den mänskliga historien.Ranke älskade att i inledningar icke blott till sina arbeten i deras helhet, utan till varje större avdelning eller till ochmed kapitel framhålla den ideella innebörden av tidens arbeten och strider, dess historiska uppgift och de motsattakrafter, ur vilkas kamp det historiska resultatet framgår. I förmåga att uppspåra företeelsernas sammanhang, attframhålla det väsentliga i vad som sker och betona dess historiska betydelse och universella sammanhang är Rankeden oupphunne mästaren. Mindre lyckades han i sin karakteristik av nationella egendomligheter och av enskildapersonligheter, varvid ofta de individuella dragen försvinna för de allmänna synpunkterna.

Leopold von Ranke 17

Rankes historieskrivning och historiska uppfattning har verkat oerhört lyftande och fördjupande på den historiskavetenskapen i dess helhet, men den har, särskilt hos hans efterföljare, lett till en senare konstruktion. I flerahänseenden har också den nyaste historieskrivningen reagerat mot Rankes historiska åskådning och metod, påsamma gång den erkänner betydelsen för vetenskapen både av hans banbrytande kritiska forskningsprinciper ochhans universella, idéfyllda författarskap - ett av de mest glänsande och följdrika, som historieskrivningens historiavet att omtala.Rankes stil är utmärkt för klarhet och behag och präglas av en verkligt klassisk förnämhet, om också stundom av enviss spekulativ tyngd. - Rankes betydelse och arten av hans historiska författarskap har varit föremål för myckendiskussion från olika synpunkter under den omfattande skriftväxling rörande den historiska vetenskapens allmännauppgifter och metod, som uppstod på 1890-talet, särskilt med anledning av Karl Lamprechts arbete DeutscheGeschichte och hans broschyr Alte und neue Richtungen in der Geschichtswissenschaft (1896).

Källor Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ranke [1], 1904–1926.

• Floto, Inga (1985) (på dan). Historie: nyere og nyeste tid. Videnskabernes historie i det 20. århundrede,99-0539809-0. København: Gyldendal. Libris 7195051 [2]. ISBN 87-01-19012-1

Referenser[1] http:/ / runeberg. org/ nfcb/ 0522. html[2] http:/ / libris. kb. se/ bib/ 7195051

Artikelkällor och författare 18

Artikelkällor och författareHistoriesyn  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14465257  Bidragsgivare: -

Historisk materialism  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14806274  Bidragsgivare: -

Friedrich Hegel  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14556304  Bidragsgivare: -

Leopold von Ranke  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=13944837  Bidragsgivare: -

Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare 19

Bildkällor, -licenser och -bidragsgivareFil:Hegel portrait by Schlesinger 1831.jpg  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Hegel_portrait_by_Schlesinger_1831.jpg  Licens: Public Domain  Bidragsgivare: -Image:Leopold Von Ranke 1877.jpg  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Leopold_Von_Ranke_1877.jpg  Licens: Public Domain  Bidragsgivare: -Image:Leopold von Ranke 1868.jpg  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Leopold_von_Ranke_1868.jpg  Licens: Public Domain  Bidragsgivare: -Fil:Small_Sketch_of_Owl.png  Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Small_Sketch_of_Owl.png  Licens: Public Domain  Bidragsgivare: User:Fred Chess

Licens 20

LicensCreative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unportedhttp:/ / creativecommons. org/ licenses/ by-sa/ 3. 0/