Medierättigheter till idrottsevenemang

MEDIERÄTTIGHETER TILL IDROTTSEVENEMANG

Försäljningen av medierättigheter till idrottsevenemang omsätter betydande belopp, men vad är det egentligen som säljs och vem är det som innehar medierättigheterna? I artikeln utreder Johan Lindholm, docent i rättsvetenskap vid juridiska institutionen vid Umeå universitet, i vilken utsträckning medierättigheter åtnjuter rättsligt skydd, vem som innehar dessa rättigheter och hur konkurrerande anspråk mellan idrottsliga aktörer bör prövas.

InledningHandeln med medierättigheter är en omfattande kommersiell verksamhet som omsätter betydande belopp. Med ”medierättigheter” avses i detta sammanhang rättigheter att via media återge hela eller delar av ett evenemang, i synnerhet genom ljud, bild och text.1 Detta återgivande kan ske genom olika medier, traditionellt radio och tv, men numera även via nya medier och teknologier, i synnerhet återgivning över internet. Begreppet ”medierättigheter” är en komplex blandning av immateriella och kontraktuella rättigheter. Till exempel definierar Haynes begreppet som “[t]he range of intellectual property rights and contractual rights that underpin the economic and commercial operation of the media industries”. 2

1 Se t.ex. NIF-loven (2011). § 14-3 (1) (”Med medierettigheter forstås rett til å oppta, overføre eller videreformidle lyd, bilde, tekst og liknende fra et idrettsar-rangement via tv, radio, internett eller på annen måte”).

2 Richard Haynes (2005). Media Rights and Intellectual Property (Edinburgh: Edinburgh University Press), s. 155.

Johan Lindholm

Ny Juridik nr. 2/2014 s. 63–87

64 NY JURIDIK 2:14

Medierättigheter är av synnerlig betydelse för idrotten. Allmänhetens väletablerade intresse för att beskåda idrottsevenemang har lett till ett nära samarbete mellan idrottsrörelsen och de mediebolag som återger evenemangen,3 och försäljningen av medierättigheter utgör i dag en av idrottens viktigaste inkomstkällor.4 Tv-sändningar av idrottsevenemang är också den i särklass enskilt mest betydelsefulla faktorn bakom idrottens kommersialisering.5

Mediebolag är beredda att betala betydande belopp6 för medierättigheter till idrottsevenemang, dels eftersom allmänhetens intresse med lätthet kan omvandlas till reklamintäkter, dels eftersom evenemangen i svåröverträffad omfattning bidrar till bolagets prestige och goodwill.7 I synnerhet är det värdefullt för mediebolag att förvärva exklusiva rättigheter att återge idrottsevenemang medan dessa pågår (”livesändning”). Idrottsevenemang skiljer sig från många andra evenemang i det att de för många konsumenter saknar substitut – till exempel är den som vill se en fotbollsmatch mellan två specifika lag sällan beredd att i stället se en annan fotbollsmatch eller en idrottstävling bara för att den är billigare eller mer lättillgänglig – och att deras värde kraftigt faller så snart evenemanget är över. Värdet av medierättigheter inom svensk idrott är förhållandevis blygsamt i en internationell jämförelse, men alltjämt betydande. Till exempel inbringar tv-rättigheterna till svensk elitishockey och elitfotboll cirka 550 miljoner kronor (Mkr): ishockeylagen i Elitserien får cirka

3 Ibid.4 Se t.ex. Europeiska rådet, Declaration on the specific characteristics of sport and

its social function in Europe, of which account should be taken in implementing common policies, undertecknad i Nice, december 2000 (Nicedeklarationen), punkt 15.

5 Se t.ex. Lars-Åke Lagrell (2003). “Fotbollen och TV-utvecklingen”, Svensk Idrottsjuridisk Förening, s. 141; Lars Halgreen (2004). European Sports Law – A Comparative Analysis of the European and American Models of Sport (Thom-son, Köpenhamn), s. 291.

6 T.ex. inbringade försäljningen av sändningsrättigheterna till OS i London 2012 närmare 16,6 mdr kr (2,6 mdr USD). Sports Business Journal, ”TV rights push IOC revenue to record”, 2013-09-26, tillgänglig på http://www.sportsbusiness-daily.com/Journal/Issues/2013/08/26/Olympics/IOC-revenue.aspx.

7 Jeanrenaud & Késenne (2009), s. 2.

MEDIERÄTTIGHETER TILL IDROTTSEVENEMANG 65

340 Mkr,8 ishockeylagen i Hockeyallsvenskan 32 Mkr9 och fotbollslagen i Allsvenskan och Superettan tillsammans 180 Mkr.10

Den kommersiella exploateringen av idrottsevenemang ger upphov till en rad, ofta komplexa juridiska frågor,11 och detta gäller inte minst försäljningen av medierättigheter. I dagsläget är det svenska rättsläget kring medierättigheter till idrottsevenemang, liksom i många andra länder,12 oklart.13 De rättsregler som ger rättsligt skydd för exploatering av kulturevenemang omfattar inte idrottsevenemang som enkelt uttryckt kan beskrivas som en blandning av materiella och immateriella egendomar som när de kombineras bildar en underhållningsprodukt som kan säljas och de facto ofta också säljs till konsumenter.14

Att rättsläget är oklart kan framstå som överraskande, inte minst eftersom rättssystemet i vissa sammanhang förutsätter medierättigheternas existens. Till exempel har domstolar vid flertalet tillfällen prövat huruvida kollektiv försäljning15 och inköp16 av medierättigheter till idrottsevenemang är förenliga med den EU-8 Expressen, ”TV4 planerar att sälja förlusttyngda C More”, 2013-03-21. Detta

motsvarar ca 1 Mkr per match.9 Se Svenska Dagbladet, ”Dif vill skriva eget tv-avtal”, 2012-07-06 (de fjorton

lagen erhåller vardera 2,3 Mkr).10 Dagens Nyheter, ”Konkurshot hotar svensk fotboll”, 2013-11-14.11 Se Johan Lindholm, Idrottsjuridik (Norstedts Juridik, Stockholm 2014).12 Se även Aaron N. Wise & Bruce S. Meyer (1997). International Sports Law and

Business, vol. 3 (Kluwer, Haag), s. 1811–1835.13 Se t.ex. Kommissionens beslut av den 23 juli 2003 i ärende COMP/C.2-37.398,

gemensam försäljning av de kommersiella rättigheterna till UEFA Champions League, EUT L 291.25, 8.11.2003 (hädanefter “COMP/C.2-37.398, Champi-ons League”), not 60.

14 Leanne O’Leary (2011). ”’If it moves out there, we sell it’: Super League and the intellectual property of rugby league players”, European Competition Law Review vol. 32(4) s. 178: till dessa egendomar räknas bl.a. regelverk, arenor, varumärken och utövartalanger.

15 Se t.ex. COMP/37.398, Champions League; Kommissionens beslut i ärende COMP/37.215, EUT L 134, 27/5/2005, s. 46, 2005/396/EG (hädanefter ”COMP/37.398, Bundesliga”); Förenade målen C–403/08 & C–429/08, Foot-ball Association Premier League Ltd. m.fl. mot QC Leisure m.fl. och Murphy mot Media Protection Services Ltd. (Murphy), REG 2011, s. I-9083.

16 Kommissionen beslut i ärende IV/32.150, EUT L 179, s. 23, 93/403/EEG (Eurovision I); Kommissionen beslut i ärende IV/32.150, EGT L 151, s. 18, 2000/400/EG (Eurovision II).

66 NY JURIDIK 2:14

baserade konkurrensrätten. Även andra regler med EU-rättslig härkomst och tillhörande nationell lagstiftning hänvisar till den eller de personer som besitter medierättigheter.17 EU-rätten saknar dock självständiga regler kring medierättigheternas uppkomst och rättsliga skydd: i stället överlämnar den åt de respektive medlemsstaterna att reglera detta.18

Denna artikel utreder den rättsliga grunden för medierättigheter till idrottsevenemang och i vilken utsträckning olika idrottsliga aktörer kan göra rättsliga anspråk på dessa medierättigheter. Utländska erfarenheter visar att dessa frågor ställs på sin spets när förbund eller förening väcker talan mot den andre kring rätten att försälja medierättigheterna eller när en idrottslig aktör eller auktoriserat mediebolag väcker talan mot ett icke-auktoriserat mediebolag som rapporterar från ett idrottsevenemang.19

Att det även i en svensk kontext föreligger risk för sådan rättslig prövning illustreras av en händelse år 2012: Efter nedflyttning från Elitserien avstod Djurgården inledningsvis från att ingå det avtal varigenom hockey-allsvenska-klubbarnas samarbetsorgan AHF HockeyAllsvenskan AB (HA) försäljer tv-rättigheterna till samtliga matcher i Hockeyallsvenskan och fördelar intäkterna mellan klubbarna. Motivet till detta var att Djurgården ansåg att klubben kunde få mer betalt om den själv sålde sändningsrättigheterna till sina hemmamatcher. HA motsatte sig detta och anmodade Svenska Ishockeyförbundet (SIF) att belägga Djurgården med spelförbud om klubben skrev egna sändningsavtal. Denna sanktionsmöjlighet möjliggjordes av att det framgick av SIF:s tävlingsbestämmelser att SIF var innehavare av medierättigheterna till föreningarnas matcharrangemang och att föreningar måste ansöka om tillstånd innan de säljer medierättigheterna till tredje man.20

Denna artikel ska besvara tre frågor: (i) I vilken utsträckning åtnjuter medierättigheter rättsligt skydd? (ii) Vem är ursprunglig

17 Se t.ex. Broadcasting Act 1996 (Eng.), artikel 97. 18 COMP/37.398, Champions League, punkt 122.19 Se t.ex. Hoge Raads avgörande den 23 maj 2003 i C01/255HR, Koninklijke

Nederlandse Voetbalbond (KNVB) mot Stichting Feyenoord (NL) respektive Victoria Park Racing & Recreation Ground Co. Ltd. v. Taylor (1937) 58 C.L.R. 479 (Aus.).

20 Svenska Dagbladet, ”Dif vill skriva eget tv-avtal”, 2012-07-06.


innehavare till dessa rättigheter? och (iii) Under vilka omständigheter har innehavaren med bindande verkan överlåtit rättigheterna till en annan aktör? Mot bakgrund av att dessa frågor i mycket begränsad omfattning granskats i svensk rättstillämpning vilar resonemanget nedan delvis på komparativa studier av utländska erfarenheter.

Är medierättigheter rättsligt skyddade?

En fastighetsrättslig biproduktVarje rättssystem innehåller ett rättsligt skyddat anspråk till medierättigheter som är kopplat till kontrollen över den fysiska plats där idrottsevenemanget äger rum. Till exempel har kommissionen korrekt konstaterat ”att det skulle vara svårt att neka en enskild hemmaklubb, i egenskap av användare av fotbollsarenan, rätten att inte släppa in mediaoperatörer som vill spela in dessa matcher”.21 Detta synsätt tycks till exempel ligga till grund för Svenska Fotbollförbundets tävlingsbestämmelser enligt vilka åskådare eller annan ”inte utan arrangerande förenings medgivande [får] göra videoupptagning eller annan motsvarande upptagning av rörliga bilder och/eller ljud liksom fortlöpande textrapportering från match samt för all annan slags resultatrapportering i kommersiellt syfte”.22 Denna rätt att uppställa villkor för mediebolag och andra tillträde till den fysiska platsen är rättsligt sanktionerad genom fastighetsrättsliga bestämmelser om ägande- och nyttjanderätt. I normalfallet förutsätter tillträde till platsen för ett idrottsevenemang att arrangören och besökaren ingått ett avtal och att besökaren därvid accepterat besöksvillkoren såsom de kommer till uttryck på biljetten och skyltar på platsen för evenemanget, vilket kan inkludera filmförbud och andra villkor som förhindrar återgivning av evenemanget.23 Det är därför möjligt att från detta perspektiv beskriva medierättigheter som en fastighetsrättslig biprodukt.

Att medierättigheter åtnjuter ett rättsligt skydd på denna grund är förhållandevis okomplicerat och okontroversiellt. Det som framför

21 COMP/C.2-37.398, Champions League, punkt 118. Se också KNVB mot Feyen-oord (NL).

22 Svenska fotbollförbundets tävlingsbestämmelser 2013, 1 kap. 14 §. 23 Krister Malmsten & Christer Pallin (2005). Idrottens föreningsrätt, uppl. 2

(Stockholm: Norstedts Juridik), s. 155.

68 NY JURIDIK 2:14

allt är problematiskt är huruvida det skydd som följer av allmänna fastighetsrättsliga bestämmelserna är tillräckligt.24 Härvid visar utländska erfarenheter att det framför allt finns två situationer där återgivning av ett idrottsevenemang, inklusive för kommersiellt bruk, faller utanför det fastighetsrättsliga skyddet.

Den första situationen är när en aktör återger evenemanget utan att ha direkt tillgång till den fysiska platsen. Detta var till exempel förhållandena i det australienska målet Victoria Park. Ett radiobolag hade rest en hög ställning på en tomt angränsande en travbana och rapporterade från denna de tävlingar som hölls på travbanan. Ägaren av travbanan ville förhindra radiobolaget med hänvisning till att de led skada då radiosändningarna medförde att vissa människor valde att stannade hemma och lyssnade på tävlingarna i stället för att bege sig till travbanan. High Court of Australia tillät radiobolaget att fortsätta sin verksamhet med hänvisning till att det inte är möjligt att ha några rättigheter i egentlig mening till ett evenemang.25

En andra situation är när någon tar del av en auktoriserad sändning av evenemanget och använder detta för att självständigt återrapporterar evenemanget utan att inkludera upphovsrättsskyddade delar. Ett exempel på detta är det amerikanska avgörandet i Loeb v. Turner. Howard Loeb ägde och drev en radiostation i Phoenix och hade förvärvat de exklusiva radiorättigheterna till en biltävling som skulle hållas på en lokal racerbana. En radiostation i Dallas hade placerat en anställd i Phoenix som lyssnade på Loebs radiosändning och återgav denna via telefon till en radioreporter i Dallas, som i sin

24 Jfr t.ex. Note (1938), ”Unfair Competition and Exclusive Broadcasts of Sporting Events”, Yale Law Journal vol. 48 s. 288 (”To protect this valuable commercial interest old theories of property, trespass, and nuisance are wholly inadequate. An equitable solution can be attained by the courts only through an extension of the flexible doctrine of unfair competition.”); Hylton (2011), s. 53 (”The ability to control the venue of the sporting event gives the owner sufficient control over the initial broadcast to make broadcasting a valuable source of income...”).

25 Victoria Park Racing & Recreation Ground Co. Ltd. v. Taylor (1937) 58 C.L.R. 479 (Aus.) (”A ’spectacle’ cannot be ’owned’ in any ordinary sense of the word.” Ibid. s. 496). Se också Sports and General Press Agency Ltd. v. ’Our Dogs’ Publishing Co. Ltd. [1917] 2 KB 125, CA. (Eng.); Pittsburgh Athletic Co. v. KQV Broadcasting Co. 24 F. Supp. 490 (W.D. Pa. 1938) (USA); Bitman (2004) (ang. angränsande fastighetsägares rätt att sälja biljetter att se basebollmatch från hustak).


tur rapporterade tävlingen över radio. Delstatsdomstolarna fann att radiostationen i Dallas inte hade inkräktat på Loebs rättigheter.26

Immaterialrättsligt skyddEftersom avtals- och fastighetsrätten inte ger ett effektivt rättsskydd är det lämpligt att granska i vad mån ett vidare eller djupare rättslig skydd för medierättigheter kan vila på annan grund. En naturlig utgångspunkt därvid är att överväga i vad mån de aktörer som involverade i ett idrottsevenemang på immaterialrättslig grund kan begränsa andras möjligheter att återge detsamma. Till exempel utgjorde detta grunden i FIFA:s argumentation när den i FIFA mot kommissionen utmanade den brittiska implementeringen av direktivet om “Television utan gränser”27 inför EU-domstolen. Till stöd för sin talan anförde FIFA inter alia att de inskränkningar som direktivet innebär strider mot den grundläggande rätten till egendom, mer specifikt rätten att ”exklusivt kunna förfoga över immateriella rättigheter genom att använda eller bevilja licenser utgör själva kärnan i dessa rättigheter”.28

Vid granskning av denna argumentation är en första fråga på vad ett sådant immaterialrättsligt skydd kan grundas, varvid den naturliga utgångspunkten är upphovsrätten. Enligt upphovsrättslagen har den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk en exklusiv rätt att förfoga över verket vilket bland annat omfattar ”att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.”29 För att något ska anses utgöra ett verk i upphovsrättslig bemärkelse krävs dock att det är ett litterärt eller konstnärligt uttryck. Av förarbetena framgår att ett verk är att betraktas som konstnärligt om det är skapat

26 Loeb v. Turner, 257 S.W.2d 800 (T.ex. Civ. App. 1953) (USA). Se dock t.ex. Pittsburgh Athletic Co. v. KQV Broadcasting Co., 24 F. Supp. 490 (W.D. Pa. 1938) och National Exhibition Co. v. Fass, 133 N.Y.S.2d 379 (Sup. Ct. 1954) (USA) där domstolarna under liknande omständigheter kom till den motsatta slutsatsen. Se också NBA v. Motorola, Inc., 105 F.3d 841 (2d. Cir. 1997) (USA).

27 Rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fast-ställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sänd-ningsverksamhet för television (”Direktivet om television utan gränser”), EUT L 295, s. 12.

28 Mål T–68/08, FIFA mot kommissionen, REG 2011, s. II-349, punkt 135.29 Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 1–2 §§.

70 NY JURIDIK 2:14

”med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan”.30 Detta uttrycks också som att alstret uppnår så kallad ”verkshöjd”, vilket inkluderar en nivå av självständighet och originalitet. I detta ligger en grundläggande uppdelning mellan, å ena sidan, omständigheter, information och idéer, å andra sidan, den konstnärliga formen som uttrycker de förra. Medan de senare faller upphovsrättens skyddsområde31 gäller för de förra, det vill säga underlaget för verket, som huvudregel att dessa fritt kan nyttjas av var och en.

Det råder stor enighet om att de allra flesta idrottsliga aktiviteter inte utgör konstnärliga verk i upphovsrättslagens mening.32 Till exempel slog EU-domstolen fast i Murphy att någon upphovsrätt inte kan göras gällande vad gäller själva matcherna i Premier League, då dessa inte kan anses utgöra verk. För att räknas som ett ”verk” i upphovsrättslig bemärkelse krävs att ett alster är upphovsmannens originella och intellektuella skapelse. Enligt EU-domstolen kan idrottsevenemang inte anses ”utgöra sådana intellektuella skapelser” som kan klassificeras som verk och ”[d]etta gäller särskilt för fotbollsmatcher, vilka omgärdas av spelregler som inte lämnar utrymme för en kreativ frihet i den mening som avses i upphovsrätten”.33 Riksidrottsförbundet har uttryckt att motsvarande även sedan tidigare följer av svensk lag. År 1996 anförde Riksidrottsförbundet i ett yttrande till regeringen att idrottens aktörer har ett särskilt starkt behov av rättsligt skydd för ”idrottsevenemang, eftersom framförandet, till skillnad mot vad som gäller för t.ex. utövande konstnärer, inte är upphovsrättsligt skyddat”.34

Även andra rättsordningar har kommit till samma slutsats. Till dessa hör bland annat USA där det centrala avgörandet är NBA v.

30 SOU 1956:25, s. 65.31 Lena Olsen (red.) (2013). Kommunikationsrätt i det elektroniska medieland-

skapet (Stockholm: Liber), s. 76–77; Jan Rosén (2003). Medie- och immaterial-rätt (Uppsala: Iustus), s. 23–29.

32 Se också t.ex. Erik Flågan & Terje Dahl Svendsen (2012). “Idrettens markeds- og medierettigheter”. I: Gunnar-Martin Kjenner (red.), Idrett og juss, 4 uppl., s. 129 (Oslo: Universitetsforlaget), s. 139; Marianne Levin (2011). Lärobok i immaterialrätt, uppl. 10 (Stockholm: Norstedts Juridik), s. 207.

33 Förenade målen C–403/08 & C–429/08, FA Premier League Ltd m.fl. mot QC Leisure m.fl. och Murphy mot Media Protection Services Ltd., 2011, REG s. I-9083 (EU), punkterna 96–98.

34 RF:s yttrande i Ku 96/1659RTV, återgiven i Malmsten & Pallin (2005), s. 152–153.


Motorola. Målet gällde huruvida Motorola hade gjort sig skyldigt till intrång i NBA:s rättigheter genom att utan tillstånd (i det närmaste) realtidsrapportera resultaten från de basketbollmatcher som den senare organiserar. Den federala appellationsdomstolen fann att information om vad som händer i ett idrottsevenemang är sådana underliggande fakta som enligt fundamentala upphovsrättsliga principer inte skyddas eftersom de i mindre utsträckning är resultatet av förberedelse och tanke och i högre utsträckning en följd av slump, misstag och andra oförutsebara händelser. Till argumenten mot immaterialrättsligt skydd hörde också att det skulle bli alltför komplext att avgöra vem som var innehavare till sådana rättigheter; till ägarna torde höra ligan, lagen, utövare, domare, funktionärer och åskådare.35

De rättssystem som prövat frågan har således närmast enstämmigt etablerat att det saknas immaterialrättsliga rättigheter till idrottsevenemang som sådana.36 Denna slutsats torde även gälla i våra nordiska grannländer37 och det saknas anledning att göra en annan bedömning för svensk del.38 Möjligen bör denna slutsats kvalificeras för sådana idrotter som består av individuellt utförande av planerade och koreograferade moment, till exempel konståkning, gymnastik och simhopp.39 Mot detta talar dock att det skulle innebära att förutsättningarna för dessa idrotter därigenom kraftigt undergrävs. Om skaparna till sådana moment ges upphovsrättsligt skydd, innebär

35 National Basketball Associations v. Motorola, Inc., 105 F.3d 841 (2d Cir. 1997) (USA), s. 846–847. Informationen om vad som hände på plan inhämtades från licensierade tv- och radiosändningar. Ibid. s. 844. Se också Ronnie Bitman (2004). ”Rocking Wrigley: The Chicago Cubs’ Off-Field Struggle to Compete for Ticket Sales with its Rooftop Neighbors”, Federal Communications Law Journal vol. 56 s. 377, s. 390–394; J. Gordon Hylton (2011). ”The Over-Pro-tection of Intellectual Property Rights in Sport in the United States and Else-where”, Journal of Legal Aspects of Sport vol. 21 s. 43, s. 51.

36 Se t.ex. O’Leary (2011), s. 178 (”A property right does not exist in a sports event per se”).

37 Eltell (2004), s. 59; Flågan & Svendsen (2012), s. 133; Halila (2007), s. 116.38 Se också t.ex. Eltell (2004), s. 59; Flågan & Svendsen (2012), s. 133; Halila

(2007), s. 116.39 Eltell (2002); Flågan & Svendsen (2012), s. 139.

72 NY JURIDIK 2:14

detta rimligen att de kan hindra andra från att utföra deras ”verk”, vilket förefaller djupt olämpligt från ett idrottsligt perspektiv.40

Detta innebär dock inte att idrott som verksamhet står utan immaterialrättsligt skydd. Till exempel innehåller många idrottsevenemang varumärken som tillhör de idrottsliga aktörerna och vars återgivning inte kan återges utan rättighetsinnehavarens tillstånd.41 I praktiken är det dock svårt att bygga ett rättsligt skydd för medierättigheter på denna grund.42 En annan, alternativ skyddsgrund är det så kallade katalogskyddet. Enligt upphovsrättslagen har den som ”framställt en katalog, en tabell eller ett annat dylikt arbete i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts eller vilket är resultatet av en väsentlig investering ... uteslutande rätt att framställa exemplar av arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten”.43 I detta sammanhang krävs inte originalitet, utan detta har ersatts med ett krav på att det skett en viss investering i informationen. Utöver det katalogskydd som sedan länge funnits i svensk rätt utgör denna bestämmelse den svenska implementeringen av det så kallade sui generis-skydd som följer av EU:s databasdirektiv.44 Den som gjort en större sammanställning av idrottsrelaterad information skulle alltså på denna grund kunna åtnjuta ett immaterialrättsligt skydd därtill och därvid på rättslig väg angripa någon som utan tillstånd använder eller återger databasen eller delar därav.45 EU-domstolens praxis visar dock på att det i praktiken

40 Se National Basketball Associations v. Motorola, Inc., 105 F.3d 841 (2d Cir. 1997) (USA), s. 846; Hylton (2011), s. 51.

41 Varumärkeslagen (2010:1877).42 T.ex. ger det endast skydd mot återgivning av bild och även vad avser detta torde

det vara förhållandevis lätt att undvika varumärkesintrång.43 Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 49 §.44 Direktiv 96/9/EG om rättsligt skydd för databaser, EUT L 077, 27/03/1996

s. 20, art. 7.1. Av direktivet framgår att medlemsstaterna ska ”tillerkänna en databasproducent som vid anskaffning, granskning eller presentation visar sig innehålla en kvantitets- eller kvalitetsmässigt sett väsentlig investering, rätten att förbjuda utdrag och/eller återanvändning av hela eller en kvalitativt eller kvanti-tativt sett väsentlig del av databasens innehåll”.

45 Bo Bengtsson (1999). ”Vem äger rekordet?”, Idrottsjuridisk skriftserie s. 23, på s. 31.


är mycket svårt att använda katalogskyddet för skydda information om idrottsevenemang.46

I detta sammanhang är det avslutningsvis viktigt att uppmärksamma skillnaden mellan, å ena sidan, medierättigheter till evenemang som sådana och, å andra sidan, det upphovsrättsliga skyddet till de produkter som tillkommer till följd av någon utövar en medierättighet, till exempel tv-sändningen av ett idrottsevenemang.47 De flesta rättssystem ger i dagsläget immaterialrättsligt skydd till dessa sändningar.48 I svensk rätt skyddas de explicit genom den så kallade signalrätten, en från upphovsrätten självständig men närstående rättighet.49 Genom signalrätten skyddas radio- och tv-bolag mot att innehållet i deras sändningar olovligen upptas, kopieras, sprids eller återsänds, och detta oavsett om sändningen uppnår upphovsrättsligt skydd.50

Skydd mot snålskjutsåkning (”free-riding”)Sammanfattningsvis har den som kontrollerar den fysiska platsen för ett idrottsevenemang ett visst skydd på fastighetsrättslig grund, men inte något effektivt immaterialrättsligt skydd. Som diskuterats ovan innebär dock detta att de idrottsliga aktörerna i flera situationer saknar rättsliga medel för att hindra utomstående aktörer som återger idrottsevenemang utan de förstnämndas tillstånd.

Ett antal rättssystem har funnit denna slutsats oacceptabel och har därför gett medierättigheter till idrottsevenemang ett rättsskydd som är starkare än det fastighetsrättsliga, men svagare än det immaterialrättsliga.

46 Se t.ex. mål C–203/02, The British Horseracing Board Ltd m.fl. mot William Hill, REG 2004, s. I-10415, punkterna 28–38; mål 338/02, Fixtures Marke-ting Ltd mot Svenska Spel AB, REG 2004, s. I-10497, punkt 36; mål 604/10, Dataco m.fl. mot Yahoo m.fl., dom av den 1 mars 2012, ännu ej publicerat, punkterna 23–44; mål 173/11, Dataco m.fl. mot Sportradar m.fl., dom av den 18 oktober 2012, ännu ej publicerat. Se också NJA 2002 s. 398.

47 Wise & Meyer (1997), s. 1714–1715.48 Se t.ex. National Football League v. McBee & Bruno's, Inc., 792 F.2d 726 (8th

Cir. 1986) (USA); H.R. No. 94–1476 (förarbete till 17 U.S.C. § 102(a)), s. 5249 Se HovR:n för Nedre Norrlands dom den 2011-06-20 i mål B 1309-10 (tv-

sändning av ishockeymatch omfattades inte av upphovsrätten, men väl av sig-nalrätten).

50 Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 48 §. Se också Olsen (2013), s. 80–81. Jfr 17 U.S.C. § 102(a)(6).

74 NY JURIDIK 2:14

Som nämndes ovan är konsekvensen av att idrottsliga evenemang är ”underliggande idé” snarare än ”verk” att det enligt upphovsrätten är fritt för var och en att återge detta. Rätten att göra detta kvalificeras dock av andra rättsliga bestämmelser inom andra områden. De utländska rättsordningar som ger ett utökat rättsligt skydd för medierättigheter skiljer sig delvis åt vad gäller hur det rättsliga skyddet kategoriseras, men de har huvudsakligen samma syfte: att bekämpa snålskjutsåkning (free-riding). Därmed avses att någon drar ekonomisk fördel på annans bekostnad utan att själv bidra därtill.51 Regler som förhindrar ”free-riding” förekommer från allt inom konkurrensrätten, som ett skydd mot ”commercial misappropriation”, till en vidare doktrin om förhindrande av ”unjust enrichment” som kan tillämpas inom en rad rättsområden. Härvid kan nämnas några exempel från olika utländska rättsordningar.

I amerikansk rätt förekommer sedan år 1918 en doktrin om ”commercial misappropriation”. Doktrinen etablerades av USA:s högsta domstol i International News Service, ett mål som rörde huruvida den nyhetsorganisation som gett namn till målet fick ta nyheter från Associated Press (AP) och dess medlemmar och sälja till sina kunder. Separat från AP:s rättighet till de nyheter som det rapporterade fann domstolen att International News Service var rättsligt förhindrat från att vidta konkurrensstörande åtgärder som på ett onödigt eller orättvist skadade AP. På denna grund hade AP förvärvat en ”kvasirättighet” mot att andra aktörer skulle tillskansa sig de nyheter som AP hade lagt ner tid, energi och pengar på att insamla.52

Denna praxisskapade doktrin som förbjuder konkurrensstörning genom snålskjutsåkning tillämpades för första gången på idrottsliga medierättigheter i Pittsburgh Athletic. Bakgrunden var att basebollaget Pittsburgh Pirates försökte att på rättslig väg förhindra en kommersiell radiostation att från platser utanför basebollstadion observera och rapportera det som hände på fältet. Domstolen lade vikt vid (i) att basebollaget bekostat stadion, spelarna och andra resurser som är nödvändiga för matchernas genomdrivande, (ii) att laget därigenom förvärvat en rätt att kommersiellt exploatera matchen, samt (iii) att radiostationen genom sitt agerande inkräktat på denna rättighet och

51 Black’s Law Dictionary, uppl. 8 (2004). St. Paul: Westlaw, s. 691.52 International News Service v. Associated Press, 248 U.S. 215 (1918) (USA),

s. 235–238.


hängett sig åt sådan ”orättvis konkurrens” (unfair competition) som är förbjuden enligt doktrinen med samma namn.53

Som domstolen i Pittsburgh Athletic själv noterade saknar övriga common law-länder en motsvarighet till doktrinen om orättvis konkurrens.54 Även i rättssystem som närmare liknar det svenska finns dock exempel på rättsliga lösningar som liknar den amerikanska. Det som närmast ligger till hands är den allmänna rättsprincipen om obehörig vinst. Det tyska rättssystemet innehåller konkurrensrättsliga regler som förhindrar en annan aktör från att göra sig obehörig vinst genom att kommersiellt exploatera ett evenemang som någon annan bekostat.55 En liknande princip erkänns som del av Draft Common Frame of Reference.56

I våra nordiska grannländer har domstolarna delvis använt sig av denna princip för att lösa tvister om medierättigheter. Det så kallade DBU-målet i Danmark gällde huruvida Danmarks Radio hade rätt att utan arrangörens tillstånd återge ställningen i pågående fotbollsmatcher över radio. En majoritet av Høyesterets ledamöter (5 – 2) fann att rapporter av det aktuella slaget kan påverka närvaron på matcherna och därmed arrangörens ekonomi. Mot denna bakgrund fann rätten att arrangörerna till en idrottsmatch utifrån ”almindelige retsgrundsætningar” har rätt att förhindra andra från att rapportera från matchen medan den pågår.57

Den så kallade Nordlys-domen i Norge pekar i samma riktning.58 Norges Fotballforbund (NFF) hade väckt talan mot en icke-näringsdrivande närradiostation, Nordlys, som rapporterat live från

53 Pittsburgh Athletic Co. v. KQV Broadcasting Co., 24 F. Supp. 490 (W.D. Pa. 1938) (USA), s. 492–493, med hänvisning till International News Service, bekräftad bl.a. i Zacchini v. Scripps-Howard Broadcasting Co., 433 U.S. 562 (1977) (USA), s. 572.

54 Pittsburgh Athletic Co. v. KQV Broadcasting Co., 24 F. Supp. 490 (W.D. Pa. 1938) (USA), s. 493.

55 § 812 (1) Bürgerliches Gesetzbuch (BGB).56 VII. 1:101, Draft Common Frame of Reference (DCFR).57 UfR 1982.179 H. Det kan härvid noteras att det var fråga om en icke-vinstdri-

vande aktör som bedrev vad som rimligen kan klassificeras som nyhetsrapporte-ring.

58 Se dock Giske m.fl. (2006), s. 79 (poängterar att man bör vara försiktig med att dra slutsatser från målet med hänsyn till att det rör sig om ett underrättsavgö-rande från den tiden då det rådde ett tv-monopol).

76 NY JURIDIK 2:14

en fotbollsmatch. Enligt Tromsø byrett kunde inte NFF med stöd av sedvanerätt göra anspråk på en medierättighet i egenskap av arrangör. Rätten konstaterade dock att det vore orimligt att ge Nordlys ensamrätt till sändningen och fann därför att den kränkte NFF:s ”egendomsrätt till produkten”.59 Det framgår dock inte helt klart i vad denna ”egendomsrätt” består. Om det varit frågan om en kommersiell aktör hade det även varit möjligt för NFF att angripa sändningen med stöd av förbudet mot handlingar i som strider mot ”god forretningsskikk næringsdrivende imellom”60, men denna regel var inte tillämplig eftersom Nordlys saknade vinstdrivande syfte.61 Enligt Flågan & Svendsen ger även senare norsk praxis stöd för att det är arrangören som besitter rättigheterna.62

Det är viktigt att vara försiktig med att dra slutsatser av utländsk rätt. De utländska erfarenheterna visar dock att det även för svenskt vidkommande är rimligt att utreda om ett motsvarande förbud mot obehörig vinst existerar så som en allmän rättsprincip. Efter att under lång tid ha ifrågasatts63 tyder Högsta domstolens senare praxis på att svensk rätt innehåller en allmän rättsprincip om obehörig vinst.64 Ett omstritt exempel på principens tillämpning i svensk rätt rör principen om condictio indebiti. Enligt Högsta domstolens dom i NJA 1999 s. 575 är ett huvudargument för condictio indebiti ”att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst”.65 Mot detta synsätt har Hellner anfört att condictio

59 Norges Fotballforbund mot Nordlys, Tromsø byretts dom den 12 augusti 1986, s. 45 (min översättning).

60 Markedsføringsloven, 1 §.61 Norges Fotballforbund mot Nordlys, Tromsø byretts dom den 12 augusti 1986,

s. 32–33. 62 Flågan & Svendsen (2012), s. 134–135.63 Se t.ex. Jan Hellner (1950). Obehörig vinst (ak. avh.), Uppsala: Almqvist &

Wiksells; Vilhelm Lundstedt (1929). Obligationsbegreppet I, Uppsala: Norblad, s. 168–170, n. 2.

64 Jori Munukka (2009). “Är obehörig vinst en svensk rättsprincip?”, Ny Juridik 2009 nr 3, s. 26; Mårten Schultz (2009). ”Nya argumentationslinjer i förmö-genhetsrätten”, SvJT 2009 s. 946, s. 955; Mårten Schultz (2012). “Obehörig vinst-motiveringar”, SvJT 2012 s. 372.

65 NJA 1999 s. 575. Se också Schultz (2009), s. 951–952.


indebiti står ”på egna ben” och inte förutsätter en allmän rättsprincip om obehörig vinst.66

Högsta domstolens praxis ger dock ett visst stöd för en allmän rättsprincip om obehörig vinst. NJA 1993 s. 13 gällde kvarstannande underhyresgästs skyldighet att ersätta fastighetsägare för nyttjande av lokal efter att hyresavtalet upphört. Högsta domstolen fann att underhyresgästen på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst ådragit sig en skyldighet att utge ersättning motsvarande skälig hyra.67 Högsta domstolen diskuterade denna dom i NJA 2007 s. 519 och menade därvid att den ”närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst”. Vidare fann rätten, på liknande grunder, en skyldighet för konkursbo att utanför avtalsförhållande utge ersättning för nyttjande av lokal. I samma riktning pekar NJA 2011 s. 548. Målet gällde huruvida bostadsrättsförening hade rätt till ersättning från bostadsrättsinnehavaren för standardhöjningen av bostadsrättens inre underhåll efter reparation till nyskick till följd av brandskada. Högsta domstolen uteslöt inte att en rätt till ersättning i avsaknad av ersättning kan föreligga, men i brist på författningsstöd måste det dels föreligga ”tydlig värdemässig vinst”, dels ”tungt vägande rättspolitiska skäl”. Principen om obehörig vinst ställning i svensk rätt är som nämnt omstridd.68 Sammantaget tyder dock senare praxis i tilltagande grad på att det i svensk rätt finns ett visst utrymme för att lägga en sådan princip till grund för ekonomisk ersättning vid avsaknad av avtalsförhållande. För att kunna väcka sådana anspråk krävs dock särskilda omständigheter.69 Principen om obehörig vinst är således ingenting som i första hand ska tillgripas för att lösa problem, utan endast som en sista lösning när andra rättsliga verktyg är otillräckliga.70

66 Jan Hellner (1999–2000). "Betalning av misstag", Juridisk tidskrift 1999–2000 s. 413. I linje med detta, se också NJA 2011 s. 739 (parterna har åberopat obehörig vinst till stöd för återbetalningskrav, HD avgjorde målet strikt efter principen om condictio indebiti).

67 Se också NJA 2009 s. 41 (JustR Lindskog, skiljaktig (4–1), ville förplikta kon-kursbo att utge skälig ersättning för bruk av lokaler).

68 Se ovan vid not 55.69 Se också RH 1998:56 (”Ersättning enligt principen obehörig vinst medges en-

dast i ett fåtal fall som är lagreglerade eller erkända genom rättspraxis”).70 Se Schultz (2009), s. 955; Schultz (2012), s. 380–383.

78 NY JURIDIK 2:14

Medierättigheter inom idrotten förefaller härvid idealt lämpande för en tillämpning av principen om obehörig vinst. De ovan refererade utländska erfarenheterna visar tydligt att enskilda kan göra ekonomisk vinst från idrottsevenemang som möjliggjorts genom att andra lagt ner tid, pengar och energi. Det kriterium som kan vålla huvudbry är huruvida denna vinst är ”obehörig”. Undantaget situationer där det är fråga om brottslig gärningen är detta ett svårfångat begrepp som måste utvecklas i praxis.71 I idrottskontexten finns dock sådana ”tungt vägande rättspolitiska skäl” som Högsta domstolen efterfrågade i NJA 2011 s. 548. Ovan beskrevs två situationer där det skydd som har sin grund i fastighetsrätten är otillräckligt och där nekande av utvidgat skydd genom principen om obehörig vinst innebär att rätten endast skyddar möjligheten att exploatera investeringar i idrottsevenemang som utövas i en stängd och fysiskt kontrollerbar miljö. Detta leder till uppenbart obilliga resultat: ishockey, innebandy och fotboll på stängda arenor har ett starkare skydd än bandy, skidåkning och fotboll.72 Det fastighetsrättsliga skyddet förhindrar inte heller att en olicensierad aktör i realtid och utan ersättning återger en licensierad rapport. Domen i det ovan refererade Pittsburgh Athletic sammanfattar väl de rättspolitiska skälen för att ge ett sådant skydd:73

The plaintiffs and the defendant are using baseball news as material for profit. The Athletic Company has, at great expense, acquired and maintains a baseball park, pays the players who participate in the game, and have [sic!], as we view it, a legitimate right to capitalize on the news value of their games by selling exclusive broadcasting rights to companies which value them as affording advertising mediums for their merchandise. This right the defendant interferes with when it uses its broadcasting facilities for giving out the identical news obtained by its paid observers stationed at points outside Forbes Field for the purpose of securing information which it cannot otherwise acquire.

71 Schultz (2009), s. 956–957.72 Se också Halgreen (2004), s. 315–317. Det ska dock medges att denna lösning

i sin tur aktualiserar vissa frågor, så som rätten att i nyhetsrapporteringssyfte referera resultat. Jfr t.ex. Norges Fotballforbund mot Nordlys, Tromsø byretts dom den 12 augusti 1986, och UfR 1982.179 H.

73 Pittsburgh Athletic Co. v. KQV Broadcasting Co., 24 F. Supp. 490 (W.D. Pa. 1938) (USA), s. 492.


Vem innehar medierättigheterna?Mot bakgrund av utredningen ovan är det möjligt, och i brist på specifik lagstiftning nödvändigt,74 att utvärdera olika aktörers rättsliga anspråk på medierättigheterna till idrottsevenemang. Givet att det i praktiken finns två alternativa, rättsliga definitioner av medierättigheter finns det också två alternativa svar.

Vid tillämpning av den snävare definitionen som har sin rättsliga grund i fastighetsrätten följer innehavet av medierättigheterna med rätten att kontrollera tillgången till den fysiska platsen för evenemanget. Som utgångspunkt vilar denna rättighet hos fastighetsägaren. Detta kan vara offentliga, idrottsliga eller i vidare bemärkelse privata aktörer samt en kombination av dessa. I den mån denne inte är densamme som den aktör som arrangerar idrottsevenemanget torde dock den förre i praktiken närmast alltid ha överlåtit denna rätt till den senare. Utgångspunkten är således att medierättigheterna tillhör arrangören av evenemanget. Vad gäller ordinära nationella tävlingar är detta i normalfallet den idrottsföreningen som är hemmalag/hemmaklubb. Vad gäller mästerskap på distrikts- och nationsnivå kan dessa arrangeras antingen av enskild förening eller av distriktsförbund respektive nationellt specialidrottsförbund.

Vid tillämpning av den vidare definitionen följer det av den rättsliga grunden – principen om otillbörlig vinst – att de olika aktörernas anspråk till medierättigheterna till ett evenemang står i proportion till deras respektive bidrag till de ekonomiska förutsättningarna för evenemangets genomförande. Det är således nödvändigt att beakta de specifika omständigheter som råder kring arrangerandet av ett visst evenemang för att avgöra vem som innehar medierättigheterna till detsamma. I de flesta fall torde dock arrangören även under den vidare definitionen ha det starkaste anspråket eftersom denne bär hela det organisatoriska ansvaret för det aktuella evenemanget, men också merparten av de direkta ekonomiska kostnaderna och riskerna för evenemanget, såsom kostnader för lokal och funktionärer. Härtill kommer att arrangören står för en betydande andel av lönerna till utövare och tränare, resekostnader och andra kostnader som möjliggjort de tävlandes deltagande. Mot bakgrund av detta kan det således konstateras att även under den vidare definitionen av

74 Jfr t.ex. Code du sport, article L333-1 (Fr.); Legge 19 luglio 2007, n. 106 (It.).

80 NY JURIDIK 2:14

medierättigheterna är det arrangören som primärt kan göra anspråken på dessa. Detta tycks också som att det under längre tid har funnits en uppfattning inom idrottsrörelsen att så är fallet. Till exempel påpekar Åhman & Säterberg att vissa idrottsförbunds stadgar är formulerade på ett sätt som utgår från att medierättigheterna tillhör de arrangerande klubbarna och föreningarna.75

Att medierättigheterna till ett evenemang innehas av arrangören finner visst stöd i EU-rätten. Till exempel tycks Direktivet för television utan gränser utgå från att medierättigheterna tillkommer arrangören.76 Det finner vidare stöd i FIFA mot kommissionen som gällde medierättigheterna till matcher mellan landslag i samband med världsmästerskap:77

Tribunalen erinrar om att, vilket för övrigt är ostridigt mellan parterna, FIFA organiserar fotbolls-VM, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, varför varje person som önskar dra nytta av TV-sändningsrättigheter för detta evenemang måste förvärva dem från FIFA eller från en person som har förvärvat dem från FIFA.

Vem som är arrangör i denna bemärkelse skiljer sig dock åt mellan olika idrotter och tävlingar på olika nivå. Det är således nödvändigt att bedöma omständigheterna i den enskilda situationen utifrån olika aktörers ekonomiska bidrag. Vad gäller ordinära nationella tävlingar mellan svenska föreningar, såväl inom som utanför ligaspel, torde arrangören i normalfallet vara den hemmaförening som står värd för evenemanget. Förbund på olika nivåer torde således i normalfallet inte åtnjuta medierättigheter till sådana evenemang. De omständigheterna att förbund i bredd bemärkelse organiserar olika idrott och indirekt och i allmänhet stödjer verksamheten innebär inte i sig att de förvärvar medierättigheterna till idrottsevenemang som medlemsföreningar anordnar.78 Däremot är det inte uteslutet att nationella,

75 Hans-Erik Åhman & Mats Säterberg (1999). ”Vem disponerar över rätten till TV-sändningar?”, Idrottsjuridisk skriftserie s. 207, på s. 214.

76 Direktivet om television utan gränser, punkt 21 i preambeln (ett kriterium för att ett evenemang ska omfattas av artikel 3j i direktivet är att det ”anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang”).

77 Mål T-68/09, FIFA mot kommissionen, punkt 135.78 Detta måste dock skiljas från den nedan diskuterade situationen att förbundet

på civilrättslig grund förvärvat sådana medierättigheter.


europeiska och internationella förbund, enskilt eller i samarbete med medlemsföreningar, i verklig mening är arrangörer till ett idrottsevenemang, det vill säga att förbundet självt och direkt står de ekonomiska kostnaderna och riskerna för evenemanget. Under sådana omständigheter kan det förstås på de ovan angivna grunderna också göra anspråk på medierättigheterna till evenemanget.79

Till följd av de relativt stora belopp som nordamerikansk idrott omsätter har amerikanska domstolar haft att avgöra om det är de enskilda lagen eller de ligor där de ingår som innehar medierättigheterna. De har därvid kommit till något olika slutsatser, men den huvudsakliga linjen är att medierättigheterna till en tävling tillhör hemmaklubben snarare än ligan i vilken klubben ingår.80 I linje med detta talar också den förhållandevis rika praxis som finns kring kollektiv försäljning av medierättigheter och dess förenlighet med konkurrensrätten. En grundläggande förutsättning i dessa mål är att medierättigheterna till evenemangen tillhör de enskilda föreningarna eller föreningarna; i annat fall skulle det inte vara fråga om att flera aktörer gör något kollektivt. I de fall där domstolar och myndigheter funnit att gemensam försäljning av medierättigheter utgör en konkurrensbegränsande överenskommelse förutsätter de således att medierättigheterna till nationella evenemang tillhör de arrangerande klubbarna eller föreningarna, till exempel Bundesliga-målet81 och NCAA v. Board of Regents82.I KNVB mot Feyenoord förde nederländska Hoge Raad ett resonemang som ligger väl i linje med slutsatserna ovan. Målet gällde huruvida medierättigheterna till fotbollsklubben Stichting Feyenoords hemmamatcher tillhörde klubben själv eller det nederländska fotbollförbundet. Domstolen fann att rättigheterna tillhörde klubben, dels eftersom den rättsligt ägde att bestämma över fotbollsarenan, dels

79 Se t.ex. International Ice Hockey Federation (IIHF), Stadgar 2012–2014, artikel 14; FIBA Europe, FIBA Europe TV Manual, artikel 1 (”FIBA Europe is the sole owner of all international broadcast rights for its events, including all internet streaming rights”).

80 Hylton (2011), s. 52.81 COMP/C-.2/37.214, Bundesliga (EU).82 NCAA v. Board of Regents of University of Oklahoma, 468 U.S. 85 (1984)

(USA).

82 NY JURIDIK 2:14

eftersom den stått för de ekonomiska investeringar och risker som varit nödvändig för matchernas genomförande.83

Har medierättigheterna giltigen överlåtits?Att arrangören ursprungligen förvärvar medierättigheterna till ett idrottsevenemang innebär dock inte nödvändigtvis att det är denne som försäljer dessa till mediebolag eller på annat sätt exploaterar rättigheterna. Den rättsliga huvudregeln är självfallet att aktörer inom idrotten, liksom inom andra sektorer, fritt kan träffa civilrättsligt bindande överenskommelser. Omvänt förutsätter överlåtelsen existensen av en civilrättslig överenskommelse. En aktör som enligt resonemanget ovan inte ursprungligt innehar medierättigheterna, men som ändå gör anspråk på dem, bör således bära bördan att påvisa förekomsten av en sådan överenskommelse. Sådana överenskommelser är också tämligen vanliga inom idrottsrörelsen vars organisation bygger på ett komplicerat ”nät” av civilrättsliga åtaganden som bland annat tar sig uttryck i stadgar, medlemsavtal, licenser och rent kommersiella avtal. Det är också förhållandevis vanligt att idrottsliga aktörer väljer att genom civilrättsliga överenskommelser samla sina materiella och immateriella tillgångar för att maximera exploateringsmöjligheterna. Detta illustreras till exempel av omständigheterna i den ovan refererade tvisten mellan Djurgården och Hockeyallsvenskan. 84

Som diskuterats ovan är det påkallat att granska sådana säljarrangemang utifrån ett konkurrensrättsligt perspektiv i det att de utgör ett

83 KNVB mot Feyenoord (NL).84 Se t.ex. COMP/C.2-37.398, Champions League, not 60 (UEFA:s sammanställ-

ning av nationella förhållanden visar på förhållandena mellan medlemsstater-na är högst varierande); SHL, Om SHL AB, tillgänglig på http://www.shl.se/om-shl/om-shl-ab (”Bolaget ska, som företrädare för föreningarna, tillvarata gemensamma sportsliga och kommersiella intressen och hanterar bland annat radio- och tv-rättigheter samt ett antal för klubbarna gemensamma huvudspon-sorskap.); American Needle, Inc., v. NFL, 130 S. Ct. 2201 (2010) (USA) (om de enskilda klubbarnas överlåtelse av immateriella rättigheter till NFL Properties).


kartelliknande samarbete,85 vilket också har skett.86 Denna fråga ligger utanför denna artikels ämne, men en konkurrensrättslig fråga som däremot bör behandlas i detta sammanhang är i vad mån en förening med stöd av bestämmelserna om missbruk av dominerande ställning kan utmana att ett idrottsförbund eller annan, liknande aktör förvärvat av medierättigheterna till idrottsevenemang. Sådana utmaningar har förekommit utomlands. Till exempel har nederländska domstolar funnit att det nederländska fotbollförbundet inte kunde förvärva de exklusiva medierättigheterna till Feyenoords hemmamatcher enbart genom en stadgeändring.87 Som den ovan refererade tvisten mellan Djurgården och Hockeyallsvenskan illustrerar är det inte heller orimligt att svenska domstolar kan komma att pröva sådana utmaningar. Ett illustrativt exempel i detta sammanhang är medierättigheterna till svenska skidtävlingar. Av Svenska Skidförbundets (SSF) tävlingsregler framgår att det är SSF som träffar avtal gällande medierättigheterna till samtliga, av dem sanktionerade tävlingar och förbundet ”förbehåller sig rätten till eventuell intäkt från sådana avtal”.88 Utgångspunkten är således att medierättigheterna till samtliga idrottsevenemang som medlemmarna arrangerar i dess helhet tillfaller SSF, men förbundet ”kan, efter särskild framställan från berörd arrangör… besluta om eventuell andel till arrangören”.89

85 Frågan har väckt stor akademisk uppmärksamhet bland såväl jurister som eko-nomer. Se t.ex. Sonia Falconieri, Frédéric Palomino & József Sákovics (2004). ”Collective Versus Individual Sale of Television Rights in League Sports”, Jour-nal of the European Economic Association vol. 2(5) s. 833; Susanne Parlasca (2006). ”Collective Selling of Broadcast Rights in Team Sports”. I: Wladimir Andreff & Stefan Szymanski (red.), Handbook on the Economics of Sport, Ed-ward Elgar.

86 Se t.ex. COMP/C.2-37.398, Champions League (EU); COMP/37.398, Bunde-sliga.

87 Se kommentarna i Ian S. Blackshaw (2012). Sports Marketing Agreements: Le-gal, Fiscal and Practical Aspects (Haag: TMC Asser Press), s. 444; Åhman & Säterberg (1999), s. 213.

88 SSF, Tävlingsregler (2011), § 116.1 och 116.2.89 Ibid., § 116.3. Detta kan t.ex. jämföras med Svenska Fotbollförbundets tävlings-

regler (2013), 1 kap. § 14 som innehåller ett krav på tillstånd för försäljning men inte ett förvärv av medierättigheter (”Förening eller SDF får inte, utan Förbundsstyrelsens tillstånd, medge radio- eller TV-sändning eller överföring av ljud och rörliga bilder via internet eller annat medium liksom textrapportering rörande match eller förberedelser till match”).

84 NY JURIDIK 2:14

Hur de konkurrensrättsliga bestämmelserna kan tillämpas på de aktuella förhållandena illustreras väl av det amerikanska målet O’Bannon. Målet, som är en grupptalan, står mellan en grupp collegeidrottare, däribland den tidigare basketspelaren Ed O’Bannon, och National Collegiate Athletic Association (NCAA), den ideella organisation som organiserar amerikansk collegeidrott. NCAA har under tio års tid sålt rättigheterna att återge spelarnas karaktärsdrag till företaget Electronic Arts (EA) som skapar och säljer tv-spel, bland annat spel som återger basketboll och amerikansk fotboll på collegenivå. Spelarna kräver NCAA på ersättning motsvarande intäkterna för rättighetsförsäljningen. NCAA hänvisar till sitt försvar till de avtal som det har ingått med respektive utövare och genom vilka de förvärvat de kommersiella rättigheterna till dennes karaktärsdrag. Spelarna utmanar detta avtal på konkurrensrättslig grund eftersom det är ensidigt fördelaktigt, uppställts som absolut krav för deltagande i idrotten och utövarna i praktiken saknat alternativ att utöva sin idrott utanför NCAA:s organisation.90

O’Bannon illustrerar hur idrottsförbund är ytterst känsla för konkurrensrättsliga utmaningar med hänsyn till deras ovanligt starka ställning vad gäller arrangerande av idrottsevenemang, i praktiken ofta ett monopol. Av såväl svensk som EU-rättslig praxis följer att idrottsförbund omfattas av konkurrensrättens bestämmelser när de bedriver ”ekonomisk verksamhet”. I MOTOE slog EU-domstolen fast att en ideell förening som hade ett betydande inflytande på beviljandet av tillstånd för att anordna motorcykeltävlingar oavsett associationsform, finansiering eller vinstintresse utgjorde ett företag eftersom den utnyttjade idrottsverksamheten kommersiellt, till exempel avseende sponsrings-, reklam- och försäkringsavtal, och det inte var uteslutet att det fanns andra aktörer som bedriver sådan verksamhet

90 O’Bannon v. NCAA, 2010 WL 445190 (N.D. Cal. 2009). Se också In re: NCAA Student-athlete Name & Likeness Licensing Litigation, 9th Cir., No. 10-15387, D.C. No. 4:09-cv-01967-CW (2013) (federala domstolar har konstaterat att yttrandefrihetsargument inte förhindrar att prövning). Målet har ännu inte slut-giltigt avgjorts, men EA, som inledningsvis också var svarande i målet, har träffat förlikning med utövarna. Se t.ex. New York Times, ”Unfair Business in College Sports”, 2013-10-03; USA Today, ”O’Bannon lawyer: Settlement would require NCAA payment”, 2013-10-08.


i vinstsyfte.91 För svenska förhållanden har denna praxis bland annat bekräftats genom Marknadsdomstolens dom i Bilsportmålet, där rätten bland annat fann att Svenska Bilsportförbundet uppfyllde kravet på ekonomisk verksamhet i och med att dess medlemsföreningar arrangerade tävlingar som i genomsnitt omsatte 80 000 kr.92 Mot bakgrund av denna praxis står det klart att de aktörer som kommersiellt exploaterar idrottsevenemang, inklusive genom medierättigheter, omfattas av konkurrensbestämmelserna. Det är vidare tveklöst att idrottsförbunden har en dominerande ställning inom respektive idrott, antingen självständigt eller kollektivt.93 En situation där enskilda föreningar eller arrangörer som krav för medlemskap i ett förbund eller för att få arrangera en tävling måste ingå en civilrättslig överenskommelse varigenom medierättigheterna överlåts till förbund liknar i allt väsentligt situationen i O’Bannon.

Den avgörande frågan är om förbundet i en given situation missbrukat sin ställning. Ett innehav av en dominerande ställning är inte som sådan förbjuden, men den innebär en förhöjd plikt och av EU-domstolens praxis framgår att denna plikt ökar med graden av dominans.94 Idrottsförbund åläggs således i egenskap av ”superdominant” ett särskilt strikt ansvar att inte missbruka sin ställning. Sådant missbruk kan ta olika former, men det typfall som är särskilt aktuellt i den föreliggande situationen är att dominanten utnyttjar sin ställning för att direkt eller indirekt påtvinga andra

91 Mål C–49/07, Motosykletistiki Omospondia Ellados NPID (MOTOE) mot Elliniko Dimosio, REG 2008, s. I-4863, punkterna 19–29. Se också t.ex. Kom-missionens beslut i COMP/33.384 och 33.378, UEFA World Cup 1990, punk-terna 43, 47–57; Mål T–193/02, Piau mot kommissionen, REG 2005, s. II-209.

92 MD 2012:16, punkterna 112–121.93 Se förenade målen C–395/96 P och C–396/96 P, Compagnie maritime belge

transports m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I-1365; mål T–193/02, Piau, punkterna 110–116 (”Det framstår som konstlat att hävda att FIFA, som har behörighet, såsom den har kommit till uttryck, att leda fotbollen som idrotts-aktivitet och därmed sammanbundna ekonomiska verksamheter, såsom i detta fall spelaragenternas verksamhet, inte har en kollektiv dominerande ställning på marknaden för spelaragenternas tjänster med motiveringen att FIFA inte är en aktör på nämnda marknad.” Ibid. punkt 115).

94 Se Alison Jones & Brenda Sufrin (2011). EU Competition Law, uppl. 4 (Ox-ford: Oxford University Press), s. 366–368.

86 NY JURIDIK 2:14

oskäliga affärsvillkor, så kallade exploaterande missbruk.95 Ett typiskt exempel på en sådan situation är när ett företag utnyttjar sin position i säljledet för att ta oskäligt mycket betalt.96 Den situation som här är föremål för undersökning är dock närmare att likna med ett missbruk av dominerande ställning i köpledet. Även detta kan utgöra ett missbruk i konkurrensrättslig bemärkelse, även om det är mer ovanligt. Om ett förbund eller annan, liknande aktör utnyttjat sin starka ställning för att förvärva medierättigheterna till ett idrottsevenemang från arrangören mot en oskäligt låg ersättning utgör detta ett exploaterande missbruk. Härvid finns det en stark presumtion mot missbruk,97 men den kan vändas i en situation där det finns ett uppenbart missförhållande mellan prestationerna. För att så skulle vara fallet talar också som ovan diskuterat att idrottsförbunden är i en unikt stark position. Avgörande är således i slutändan om det råder ett uppenbart missförhållande mellan medierättigheternas värde och förbundets bidrag.

Sammanfattning och slutsatserNågot uniformt och etablerat rättsligt koncept för medierättigheter saknas.98 Medan ett immaterialrättsligt skydd för idrottsevenemang som sådana är uteslutet ger fastighetsrätten med säkerhet ett visst skydd för medierättigheter till idrottsevenemang som utövas i en kontrollerbar fysisk miljö. Att förlita sig på enbart det fastighetsrättsliga skyddet ger dock upphov till orimliga resultat, framför allt att investeringar i två idrottsevenemang ges olika rättsligt skydd utan att det finns någon saklig skillnad dem emellan. Enligt mitt förmenande finns det därför goda skäl att skydda medierättigheter till idrottsevenemang med stöd av principen om obehörig vinst, en lösning som också förhållandevis framgångsrikt använts i andra rättssystem.

Att så sker har stor betydelse för vilka idrottsevenemang som ges rättsligt skydd, men mindre betydelse för vem som åtnjuter dessa

95 Konkurrenslagen (2008:579), 2 kap. 7 § respektive artikel 102 FEUF.96 Se t.ex. mål 27/76, United Brands mot kommissionen [1978] ECR 1639, sv.

specialutgåva vol. IV s. 9; mål 226/84, British Leyland mot kommissionen [1986] ECR 3263 (ej tillgänglig på svenska).

97 Se mål 298/83, CICCE mot kommissionen [1985] ECR 1105 (ej tillgänglig på svenska); Jones & Sufrin (2011), s. 538.

98 Jfr COMP/37.398, Champions League, punkt 122.


medierättigheterna. Medierättigheterna tillkommer i huvudsak arrangören, antingen därför att denne åtnjuter nyttjanderätten till platsen för idrottsevenemanget eller för att denne tar huvuddelen av de ekonomiska kostnader och risker som är nödvändiga för evenemangets genomförande. En tillämpning av principen om obehörig vinst, vilket jag förespråkar, ger dock utrymme för en fördelning av medierättigheterna mellan olika aktörer proportionellt mot deras ekonomiska bidrag till evenemangets genomförande.

Mot bakgrund av dessa slutsatser visar utländska erfarenheter på att det finns anledning att granska befintlig praxis utifrån ett konkurrensrättsligt perspektiv. En inte helt ovanlig avvikelse från hur rättigheterna är fördelade enligt resonemanget är att idrottsförbund på nationell, europeisk och internationell nivå gör anspråk på medierättigheterna till idrottsevenemang trots att de endast i begränsad utsträckning eller mycket indirekt bidragit till deras genomförande. I den mån sådana anspråk baseras på att förbundet förvärvat medierättigheterna från innehavarna måste inledningsvis påvisa ett civilrättsligt förvärv, men även i de fall där det finns stöd för en sådan överlåtelse är det, mot bakgrund av de ojämna styrkeförhållandena, lämpligt att granska överlåtelsens förenlighet med konkurrensrätten. I den mån det råder ett uppenbart missförhållande mellan medierättigheternas värde och förbundets bidrag torde förvärvet, mot bakgrund av förbundets synnerligt starka ställning på marknaden, utgöra ett förbjudet missbruk av dominerande ställning.

Documents

Medierättigheter till idrottsevenemang