1

FRÅN MATRISSATS TILL SATSADVERB? EN DIAKRON STUDIE AV ADVERBET KANSKE.

Muriel Norde

Gudrun Rawoens Karin Beijering

Note: This is an unpublished manuscript. Please refer to it as: Norde, Muriel, Gudrun Rawoens & Karin Beijering. 2014. Från matrissats till satsadverb? En diakron studie av adverbet kanske. <insert link to Academia.edu page here> This paper outlines the development of the epistemic sentence adverb kanske ‘maybe’ in the history of Swedish. In Modern Swedish, kanske manifests itself as an unusual sentence adverb because it occurs in syntactic positions where it violates Verb-Second. In addition, kanske may function as a kind of (defective) main clause, followed by a subordinate att-clause. Etymologically, kanske is a univerbation of the verb phrase kan ske ‘can happen’ and it is generally assumed that the V2-violations and clausal properties of this adverb are rooted in its origin as a full main clause (det) kan ske (att X) ‘(it) can happen (that X). In this paper, we will focus on the hypothesis, put forward by Wessén, that the adverb kanske originates in a main clause, implying the loss of expletive det and subordinating att, and the univerbation of kan ske to kanske. Drawing on data from an electronic corpus of Swedish texts from ca. 1380 to Modern Times, we will trace the history of both kan ske and competing constructions, such as kan hända ‘can happen’ and må ske ‘may happen’. In particular, we will address the question of whether these changes qualify as a case of grammaticalization or lexicalization on the basis of Brinton & Traugott’s (2005) criteria. keywords: sentence adverb kanske, grammaticalization, lexicalization, Swedish language history

1. Inledning I denna uppsats kartlägger vi den diakrona utvecklingen av det svenska satsadverbet kanske från yngre fornsvenska till nutida svenska. I nutida svenska utmärker sig detta adverb genom sin syntaktiska mångfald. Till skillnad från många andra satsadverb kan det nämligen förekomma i många olika syntaktiska positioner i deklarativa huvudsatser (Andréasson 2002, SAG 1999 IV:21-22). Som framgår av de konstruerade exemplen i (1) uppträder kanske inte bara i vanlig satsadverbposition och fundamentsplacering i huvudsatser med V2-ordföljd som i respektive (1a) och (1b), utan det kan också förekomma i konstruktioner som bryter mot V2 som i (1c) och (1d) (se också Platzack 1987). Meningen i (1e) visar att adverbet dessutom kan användas som matris följd av en att-sats. Denna konstruktionstyp kan ses som ett exempel på s.k. semi-insubordination, i vilken matrisen utgörs av en adverb- eller adjektivfras (Van linden & Van de Velde 2014).

(1) a. Ellen har kanske missat tåget. b. Kanske har Ellen missat tåget. c. Ellen kanske har missat tåget. d. Kanske Ellen har missat tåget. e. Kanske att Ellen har missat tåget.

2

Samma syntaktiska möjligheter gäller inte för övriga svenska satsadverb, som normalt står i satsadverbialspositionen eller i fundamentet, se meningarna i (2) med satsadverben sannolikt och möjligen. Mönstren i (2c-d) kan inte godtas alls, medan meningen i (2e) är acceptabel i talspråk och ledigt skriftspråk.

(2) a. Ellen har sannolikt/möjligen missat tåget. b. Sannolikt/Möjligen har Ellen missat tåget. c. *Ellen sannolikt/möjligen har missat tåget. d. *Sannolikt/Möjligen Ellen har missat tåget. e. Sannolikt/Möjligen att Ellen har missat tåget.

Adverbet kanske skiljer sig inte bara från övriga satsadverb i svenska språket, utan intar också en särställning bland sina motsvarigheter i de andra fastlandsskandinaviska språken, som inte uppvisar samma syntaktiska variation. Medan (1a) och (1b) är lika vanliga mönster för det danska måske och det norska kanskje, så är konstruktioner motsvarande (1c-e) påtagligt mindre frekventa eller t.o.m. obefintliga (jfr Figur 1, Beijering 2010).

Figur 1: Kanske och dess norska och danska motsvarigheter: syntaktiska mönster Dessa iakttagelser om den syntaktiska variationen hos kanske ligger till grund för uppsatsens centrala fråga om hur denna syntaktiska mångfald har uppstått och kommit att utmärka just adverbet kanske (samt några likadana, men mycket mindre frekventa adverben, måhända, kanhända och törhända, som vi återkommer till nedan). Tidigare studier (Andréasson 2002, SAG II:635, SAOB K383, Wessén 1967:15) utgår från att adverbets etymologiska ursprung ligger i verbfrasen kan ske, vilket kan förklara dess syntaktiska mångfald plus det faktum att det också uppvisar satsliknande egenskaper. Med utgångspunkt i (1e) ligger det nära till hands att kanske att-konstruktionen

3

härstammar från en fullständig huvudsats (Det) kan ske (att X) där subjunktionen att så småningom gick förlorad, vilket resulterade i (1d) där subjektet och finita verbet förekommer i rak ordföljd precis som i bisatser. Som ett följande steg i utvecklingen började adverbet användas i liknande mönster som andra adverb, d.v.s. med vanlig V2-ordföljd i huvudsatser, som i (1a-b). Konstruktionen i (1c) till slut, som bryter mot V2-regeln, antas ha introducerats i språket av några inflytelserika svenska författare på 1700- och 1800-talen (Andréasson 2002:31). Även om denna utveckling av adverbet kanske verkar vara rimlig, så har den aldrig provats med utgångspunkt i en omfattande empirisk undersökning. I denna uppsats kommer vi att kartlägga adverbets historia och de formella och semantiska mikroförändringar som ingår i den. Vi kommer också att relatera till utvecklingen hos liknande konstruktioner som må hända, kan hända och tör hända och till det lågtyska ordet maxan (Wessén 1967). Uppsatsen är disponerad som följer. Efter detta inledande avsnitt (Avsnitt 1) presenteras syftet med undersökningen och frågeställningen (Avsnitt 2). Därefter (Avsnitt 3) följer en presentation av teori och material. Själva undersökningen är indelad i två delar där den ena handlar om adverbets morfologi (Avsnitt 4) och den andra om dess morfosyntaktiska utveckling inklusive en genomgång av de olika kriterierna för grammatikalisering och lexikalisering tillämpade på kanske (Avsnitt 5). I Avsnitt 6 sammanfattas de viktigaste resultaten och vi anknyter till frågan om kanske:s utveckling är ett fall av grammatikalisering eller lexikalisering.

2. Syfte och frågeställning Syftet med undersökningen som presenteras i denna uppsats är att kartlägga den historiska utvecklingen av satsadverbet kanske från fornsvenska till nutida svenska. Den centrala frågeställningen är om utvecklingen av kanske ska ses som ett fall av grammatikalisering eller som ett fall av lexikalisering. För att få svar på denna fråga kommer vi för det första att undersöka vilka mikroförändringar som kan spåras i kanske:s utveckling, både på det fonologiska, det morfologiska, det syntaktiska och det semantisk-pragmatiska planet. Dessa mikroförändringar, och samspelet mellan dem, analyseras med hjälp av de kriterier som föreslås i Brinton & Traugott (2005) för att skilja mellan grammatikalisering och lexikalisering. För det andra kommer vi att undersöka hur utvecklingen av kan ske till kanske förhåller sig till liknande utvecklingar av må hända, kan hända, tör hända till måhända, kanhända respektive törhända. För det tredje ämnar vi kartlägga hur uppkomsten och spridningen av de olika syntaktiska mönstren hos kanske ser ut genom tiderna. I denna studie beaktas bara förekomster av satsadverbet kanske så som det förekommer i deklarativa huvudsatser. Vi bortser också från fall där kanske har en modifierande funktion i en annan satsdel. De flesta exempelmeningar är korpusexempel, förutom de exempel där ingen källa anges som då är konstruerade.

4

3. Material och metod I denna diakrona undersökning studeras kanske:s utveckling från yngre nysvenska till 1800-talets slut.1 Eftersom antalet belägg är relativt litet har vi bortsett från en mer detaljerad periodindelning. Undersökningen är korpusbaserad och materialet har tagits från tre olika korpusar, Fornsvenska textbanken (1200-talet till 1500-talet, se Delsing 2002), Litteraturbanken (1700- och 1800-talen) och Språkbanken (1900- och 2000-talen) som alla är fritt tillgängliga via Internet.2 På grund av avsaknaden av annotering och ett homogent samt användarvänligt sökgränssnitt i korpusarna, laddades ett urval av texterna hem och lagrades i vanligt textformat för att göra dem sökbara med hjälp av konkordansprogrammet WordSmith Tools (Scott 2004). Eftersom kanske och de andra adverben måhända, kanhända och törhända har sitt ursprung i en fras som innehåller ett modalt hjälpverb (kan, må, tör) och huvudverben ske eller hända, fokuserar undersökningen inte bara på de epistemiska adverben utan också på fraser som utgörs av ett modalt hjälpverb plus (tidigare former av) verben ske och hända. Det första steget i den empiriska analysen var att göra ordlistor över alla stavningsvarianter av de nämnda adverben samt verben ske och hända med hjälp av Söderwalls ordböcker (1884–1918, 1953–1973) och ta fram alla belägg med hjälp av konkordansprogrammet WordSmith Tools. Dessa belägg har sedan matats in i en Accessdatabas och försetts med syntaktisk, semantisk och morfologisk uppmärkning. För verbfrasernas del har vi noterat både semantisk, morfologisk och syntaktisk information. Vad gäller semantiken anges om hjälpverbet har en epistemisk betydelse eller ej. Den morfologiska uppmärkningen anger om böjning på hjälpverbet förekommer eller ej. Vid syntaktisk uppmärkning för verbfraser anges (i) om det förekommer andra ord mellan hjälpverbet och huvudverbet (gäller bara verbfraser), (ii) vilken syntaktisk position verbfrasen eller adverbet intar, (iii) om verbfrasen eller adverbet följs av subjunktionen att, (iv) om expletivt subjekt förekommer och om (v) frasen fungerar som adverbial eller ej. Semantisk info Epistemisk betydelse: ja/nej Morfologisk info Hjälpverbet böjs: ja/nej Syntaktisk info (i) Ord mellan hjälpverb och

huvudverb: ja/nej (ii) Inversion: ja/nej (iii) Subjunktion at(t): ja/nej (iv) Expletivt subjekt: ja/nej (v) Frasen fungerar som adverbial: ja/nej

Figur 2 Uppmärkning i databasen för epistemiska verbfraser

1 Vad svenska språkets periodisering beträffar följer vi den traditionella indelningen (se t.ex. Bergman 1973 [1947]: 38): äldre fornsvenska (1225–1375), yngre fornsvenska (1375–1526), äldre nysvenska (1526–1732), yngre nysvenska (1732–1850) och nusvenska (1850–). I de äldre fornsvenska texterna finns det knappast relevanta belägg, så det var inte meningsfullt att excerpera dessa texter. 2 Fornsvenska Textbanken: <http://www.nordlund.lu.se/Fornsvenska/Fsv%20Folder>,, Litteraturbanken <http://litteraturbanken.se>, Språkbanken <http://spraakbanken.gu.se/>.

5

Sammanlagt omfattar databasen 108 verbfraser och 160 adverb. Trots att antalet belägg är relativt begränsat har det visat sig vara möjligt att spåra mikroförändringar på olika lingvistiska plan. Det teoretiska ramverket för analysen av dessa mikroförändringar är grammatikaliseringsteorin i allmänhet (bl.a. Hopper & Traugott 2003 [1993]) och kriterierna av Brinton & Traugott (2005) i synnerhet.

4. Kanske: etymologi Det har tidigare framhållits två möjliga etymologiska förklaringar till sammandragningen av det modala verbet kan + det lexikala verbet ske till adverbet kanske. Enligt den första har utvecklingen av adverbet skett med den lågtyska verbförbindelsen mach schên ‘må ske’ som förebild (Wessén 1967, Hellquist 1989:441, NEO: 111). 3 Enligt den andra förklaringsmodellen (Andréasson 2002, Beijering 2010) har adverbet kanske uppstått utan att det är fråga om lågtyskt inflytande. Det kan framhållas några argument mot den första förklaringsmodellen. För det första kan det noteras att både ordet maxan (om det nu är ett lågtyskt lånord, jfr fotnot 2) och verbrasen må ske (den direkta översättningen av mach schên) är mycket sällsynta i korpusmaterialet. Det finns endast tolv förekomster av maxan i yngre fornsvenska och inga alls i senare texter. P.g.a. den låga frekvensen är det svårt att hävda att formen ligger till grund för den senare utvecklingen av det högfrekventa kanske. För det andra kan det noteras att verbfrasen är äldst och adverbet en senare utveckling, trots att adverbet redan fanns i medellågtyskan. Ett tredje argument som talar emot hypotesen om översättningslån och för hypotesen om sammandragning ur kan ske är att det finns fler epistemiska adverb med liknande struktur som kanske, som bl.a. måhända, vilket kan tyda på att de har utvecklats på ett jämförbart sätt (jfr nedan). Ytterligare ett faktum som stöder den andra förklaringsmodellen är att samma mönster återfinns i andra europeiska språk (bl.a. engelska maybe, nederländska misschien, franska peut-être), något som tyder på gemensamma tvärspråkliga utvecklingsmönster (jfr nedan). I det följande bortser vi alltså från den första förklaringsmodellen som innebär att kanske är ett direkt översättningslån från mach schên, utan följer antagandet att kanske har utvecklats ur verbfrasen kan ske. Vi kommer ändå att hänvisa till Wesséns förslag om utvecklingen av kanske, eftersom hans modell med olika stadier går att använda även om man inte utgår från att frasen kan ske är ett översättningslån. Wessén (1967) föreslår att utvecklingen av kan ske till kanske försiggick i tre stadier, som belyses i de (nusvenska) exemplen i (3):

3 Enligt Wessén (1967) har den lågtyska frasen mach schên dessutom direkt lånats in i fornsvenskan som maxan (med tillägg av den svenska adverbändelsen –an). Denna etymologi förefaller emellertid tveksam på grund av formella och semantiska egenskaper som nämns av Wessén själv. För det första ligger betoningen i maxan på första stavelsen, som de äldsta beläggen i fornsvensk poesi vittnar om (Wessén menar dock att betoningen redan då hade framflyttats). I de äldsta texterna har adverbet dessutom betydelsen ’nästan’, inte ’kanske’. En alternativ etymologi för ordet maxan ges i Falk och Torps etymologiska ordbok (1903-1906: 521), nämligen frasen mjǫk svá ’ungefär så’. Wessén (s. 8) menar att denna tolkning är ”alldeles omöjlig”, eftersom vokalen i första stavelsen är a. Falk och Torp nämner emellertid äldre danska samt svenska dialektala former med o, och även Söderwall uppger alternativet moxan. Dessutom verkar betydelseutvecklingen från ’ungefär så’ till ’nästan’ alldeles rimlig. Båda etymologierna kräver utförligare granskning, men att maxan är ett lågtyskt lånord är i vår uppfattning inte utan vidare givet.

6

(3) a. Det kan ske, att han kommer redan idag. [Stadium I] b. Kanske att han kommer redan i dag. [Stadium II] c. Kanske han kommer redan i dag. [Stadium III] d. Kanske kommer han redan i dag. e. Han kommer kanske redan i dag.

Ursprungligen utgjorde frasen kan ske del av en fullständig matrissats med expletivt subjekt det plus att-sats som egentligt subjekt, som i (3)a. I Wesséns andra stadium har både subjektet det strukits och verben kan och ske ettordifierats, så att vi får strukturen i (3)b. Till slut har även subjunktionen att försvunnit, som i (3)c. Till följd av dessa tre stegvisa förändringar har kanske kunnat omtolkas som satsadverb, vilket medför att det sedan också dyker upp i andra syntaktiska positioner som är vanliga för satsadverb i allmänhet, d.v.s. i fundamentfältet med inversion av subjekt och finit verb som i (3)d, eller i mittfältsposition som i (3)e. Wesséns scenario med tre olika stadier verkar kunna förklara det syntaktiska kontinuum som kännetecknar nutida svenska, nämligen att kanske både fungerar som ett vanligt satsadverb (V2) och att det har satsliknande egenskaper kvar (icke-V2) som hänger ihop med dess ursprung i verbfrasen det kan ske att. Scenariot saknar emellertid empiriskt stöd. I denna studie utreder vi om dessa stadier kan spåras i de historiska källorna.

5. Kanske: morfosyntaktisk utveckling Resultat Ett första led i korpusundersökningen var att kartlägga beläggen av adverbet kanske som satsadverb i deklarativa huvudsatser, samt förekomsterna av epistemiska verbfraser (EpVP) som innehåller verben ske och hända. De absoluta frekvenserna av de olika konstruktionerna redovisas i Tabell 1. yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUDVERB HJÄLPVERB

hända

kan 2 46 må 2 1 tör - 15 lär - -

ske

kan 5 34 må 2 - tör - 1 lär - -

summa EpVP 11 97

kanske (satsadv.) 1 159 Tabell 1: Epistemiska verbfaser och kanske i korpusmaterialet

7

Av tabellen framgår att antalet relevanta belägg är relativt litet. Det första som kan noteras är att det bara finns ett belägg på adverbet kanske i det yngre fornsvenska materialet. En annan sak som är påfallande är att epistemiska verbfraser som innehåller verbet hända är mer frekventa än motsvarande fraser med verbet ske i det äldre nysvenska materialet (60 respektive 35 förekomster), trots att kanske i nutida svenska är mycket mer frekvent än kanhända. Grammatikalisering och lexikalisering: definition och kriterier Utvecklingen från matrissats till satsadverb innehåller som sagt flera mikroförändringar, både vad gäller form och betydelse. När sådana komplexa förändringar leder till ett nytt grammatiskt eller lexikalt ord är det fråga om grammatikalisering respektive lexikalisering. För att avgöra vilken process som kännetecknar den historiska utvecklingen av kanske, kommer vi i detta avsnitt först att förklara begreppen grammatikalisering och lexikalisering så som vi definierar dem samt de kriterier som ligger till grund för vår analys. Det finns emellertid inte någon strikt gräns mellan dessa processer, eftersom det finns mikroförändringar, t.ex. ettordifiering (se punkt (c) nedan), som äger rum i båda två. Den resulterande formen kan också vara svår att klassificera som antingen grammatisk eller lexikal. Detta framgår till exempel av klassificeringen av adverb som det engelska today eller det tyska heute (< fhty hiu tagu ’denna dag’ (INSTR), som beskrivs som ett fall av grammatikalisering, lexikalisering, eller varken eller (se Brinton & Traugott 2005: 63 för diskussion och hänvisningar). Ett annat problem är att både grammatikalisering och lexikalisering definieras olika av olika författare (Lindström 2004, Himmelmann 2004, Brinton & Traugott 2005, Beijering 2012), vilket gör det svårt att jämföra olika författares analyser eftersom dessa kan vara baserade på olika kriterier. För att avgöra om den historiska utvecklingen av adverbet kanske ska betecknas som grammatikalisering eller lexikalisering använder vi kriterierna som finns i Brinton & Traugott (2005:110), jfr Figur 3. Det är emellertid viktigt att betona att även dessa kriterier för att skilja mellan grammatikalisering och lexikalisering ska ses som gradvisa. Det finns nämligen många överlappningar mellan grammatikalisering och lexikalisering,4 med den följden att det också finns många så kallade gränsfall som har egenskaper av båda. Adverbet kanske kan betraktas som ett sådant gränsfall, eftersom det uppvisar kännetecken som kan tolkas som både grammatikaliseringsdrag eller lexikaliseringsdrag. I det som följer presenteras en detaljerad genomgång av dessa olika kriterier som vi samtidigt tillämpar på kanske:s historia med utgångspunkt i korpusmaterialet.

4 Som framgår av figuren kännetecknar kriterierna (a)–(f) både lexikalisering och grammatikalisering, medan (g)–(l) i princip inte gäller för lexikalisering.

8

Lexicalization Grammaticalization a Gradualness + + b Unidirectionality + + c Fusion + + d Coalescence + + e Demotivation + + f Metaphorization /

metonymization + +

g Decategorization - + h Bleaching - + i Subjectification - + j Productivity - + k Frequency - + l Typological generality - + Figur 3 Brinton & Traugotts (2005:110) kriterier för lexikalisering resp. grammatikalisering a: Gradvishet (gradualness) Termen gradvishet åsyftar att språkförändringar sker gradvis, med bara små skillnader mellan de olika stegen i utvecklingen. Vad det gäller kanske innebär detta en utveckling från verbfras till adverb som kännetecknas av en rad mikroförändringar. Schematiskt kan denna gradvishet återges som i (4) (Hopper & Traugott 2003:49, Brinton & Traugott 2005.26):

(4) A > {A / B} > (B) Det som är utmärkande för en gradvis syn på språkförändring är att det kan förekomma överlappningar mellan de olika stadierna (d.v.s. {A/B} i (4) ovan). Från ett synkront perspektiv innebär detta att äldre former och/eller betydelser kan leva kvar efter det att en ny form eller betydelse har tillkommit. För detta fenomen har Hopper (1991) myntat termen layering. I fallet kanske är det relevant att påpeka att frasen (det) kan ske fortfarande finns i nusvenskan (se exempel (3a)). Det är inte otänkbart att förekomsten av (3a)) stärker konstruktionen med kanske i fundamentet (se exempel (3b). Gradvishet innebär sålunda inte bara att mikroförändringarna sker stegvis, utan också att de inte nödvändigtvis mynnar ut i ett stadium där endast den nya konstruktionen finns (d.v.s. > (B) i (4) ovan). En annan vanligt förekommande företeelse i detta sammanhang är att man hittar s.k. brokontexter (bridging contexts, se Heine 2002:84). Brokontexter är tvetydiga konstruktioner, i vilka ett språkligt element kan tolkas antingen som den ursprungliga eller som den grammatikaliserade formen.5 När det gäller verbrasen kan ske föreligger det en brokontext när frasen kan tolkas som antingen epistemisk verbfras eller som adverb. En brokontext föreligger när hjälpverb och huvudverb stavas som två separata

5 Så kallade ”switch contexts” förekommer först när tvetydighet inte längre föreligger och när den nya användningen av det språkliga elementet är etablerad.

9

ord och både expletivt subjekt och subjunktion saknas. Å ena sidan sker ettordifiering av adverbet nämligen först senare (se punkt (c) sammanslagning nedan), vilket innebär att särskrivning inte nödvändigtvis pekar mot en verbfras; å andra sidan var varken utsatt subjekt eller subjunktion obligatoriska i äldre svenska, så att avsaknad av dessa inte nödvändigtvis utesluter tolkningen som verbfras (se (g) nedan). I exempel (5) kan det således vara fråga om antingen ett adverb som stavas som två ord, eller om en matrissats utan vare sig subjekt eller subjunktion – båda kunde nämligen utelämnas även när kan ske fungerade som verbfras.

(5) och kan ske di hafwa sig någet hemlig i melan [Horn, 1657] adverb: Och kanske de har ... fras: Och det kan ske att de har ...

Exempel som (6) räknas däremot inte som brokontext eftersom satsadverbet inte är placerat efter det finita verbet. Om kan ske hade varit en epistemisk verbfras följd av en att-sats (med underförstått att) hade man snarare väntat sig att satsadverbet stått före det finita verbet (enligt BIFF-regeln).6

(6) Och om iag säÿer, iag wil bli hos hene, så kan ske iag sliper inte häden." [Horn, 1657]

I Tabell 2 återges antalet förekomster av tvetydigt kan ske i korpusmaterialet. Resultaten i tabellen visar att det finns 19 belägg på brokontexter från den äldre nysvenska perioden, men att inga belägg har hittats i yngre fornsvenska texter. yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUDVERB HJÄLPVERB

hända kan - 6 må - - tör - 6

ske kan - 7 må - - tör - -

summa 0 19 Tabell 2: Brokontexter Gradvishet är en mycket långsam process som utsträcker sig över lång tid. Ytterligare ett kännetecken som är nära förknippat med gradvishet är att frekvensen ökar gradvis (jfr punkt k nedan). b: Enkelriktning (unidirectionality) Inom grammatikaliseringslitteraturen föreställer man sig ett morfems utveckling som en skala, den s.k. grammatikalitetsskalan (cline of grammaticality, Hopper & Traugott 2003 [1993]:7):

6 Det är dock inte helt uteslutet att det i detta belägg ändå är fråga om en bisats eftersom ledföljden i äldre svenska var något varierande, men BIFF-regeln antas ha slagit igenom under 1600-talet (Håkansson 2011).

10

(7) content item > grammatical word > clitic > inflectional affix innehållsord > grammatiskt ord > klitikon > böjningsaffix

När en form grammatikaliseras ökar grammatikaliteten: ett innehållsord kan förvandlas till ett funktionsord, ett klitikon kan bli till ett affix osv. Denna utveckling har ansetts vara enkelriktad (Heine, Claudi & Hünnemeyer 1991, Lehmann 1995 [1982]). Senare forskning har emellertid visat att även utvecklingar i motsatt riktning är möjliga, d.v.s. från höger till vänster på grammatikaliseringsskalan, om än mycket mindre vanliga än utvecklingar från vänster till höger (Norde 2009). I dagens läge är de flesta forskare ense om att enkelriktning ska ses som en statistisk tendens snarare än som en undantagslös princip (Traugott 2001, Haspelmath 2004, Norde 2009). Vad gäller utvecklingen av kanske framgår av vårt material att denna är enkelriktad eftersom det inte finns några tecken på att det epistemiska adverbet utvecklat sig till en verbfras [modalt hjälpverb kan + ske] eller håller på att utveckla sig till en sådan. c: Sammanslagning (fusion) Sammanslagning innebär att två ord sammansmälter till ett (så kallad ettordifiering eller univerbation, se bl.a. Andersen 1987). Med utgångspunkt i stavningen av kanske och på grund av avsaknaden av enformiga stavningsregler i äldre svenska är det inte alltid möjligt att fastslå om hjälpverbet kan och huvudverbet ske är två separata ord eller om de har växt samman till ett enda ord. I de fall där det inte är möjligt att lägga till varken subjekt eller subjunktion (jfr exemplen i (8)) är det uteslutet att vi har att göra med en verbfras i en matrissats. I sådana fall är det fråga om ett särskrivet adverb.

(8) a. så hadhe iagh nu kan ske vahrit en annan carl [Stålh, ca. 1700] a’. *så hade jag nu det kan väl ske att varit en annan carl b. At skrifva en god Theater-Piece är kan hända det svåraste af alla Vittra

Företag. [EnbomFf, ca. 1796] b’. *At skrifva en god Theater-Piece är det kan hända att det svåraste af alla

Vittra Företag. I Tabell 3 ges antalet belägg för sammanskrivning respektive särskrivning av epistemiska adverb. 7

7 Med undantag av kanske och måske, ges inga exempel på epistemiska adverb av typen [modalt hjälpverb + ske / hända] i Söderwalls ordböcker. Det var därför bara dessa två som utgjorde del av korpusundersökningen.

11

yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUDVERB HJÄLPVERB ADVERB:

1 ORD ADVERB:

2 ORD ADVERB:

1 ORD ADVERB:

2 ORD

hända

kan - - - 19 må - - - - tör - - - 5 lär - - - 1

ske

kan 1 - 159 24 må - 8 4 - tör - - - - lär - - - -

summa 1 0 163 49 Tabell 3: Sammanskrivning och särskrivning av epistemiska adverb Det finns dock några syntaktiska kriterier på grund av vilka man tycks kunna utesluta att ettordifiering har skett: inversion (exempel (9)) och infogning (insertion) av ett eller flera ord (exempel (10)). Inversion av huvudverbet och hjälpverbet förekommer några enstaka gånger (3 belägg i det yngre fornsvenska materialet, 30 i det äldre nysvenska materialet), men dessa konstruktioner har aldrig epistemisk betydelse. Sålunda har (9)a deontisk betydelse (något måste hända), (9)b har optativ betydelse (uttrycker en önskan) och (9)c har dynamisk betydelse (uttrycker en (fysisk) möjlighet).

(9) a. Hwlked oetes konwng wälwilieliga wtloffwade at saa skee skulle epter hans vilie [Troja-2]

b. Menn herr Jöran Posse redh till konungen och påminte honom, att thett vore hans undersåther, bidiandes för Gudz skull, att icke vidare blodzuthgiutelse skee måtte. [Gyllh]

c. Bönderne skolla alla giöra spån tilsammanss dhett mästa som ske kan [Stålh, ca. 1700]

Om ett ord skjuts in mellan hjälpverbet och huvudverbet som i (10) är detta ett ganska säkert tecken på att man inte har med ett adverb att göra, utan med en verbfras eftersom ett subjekt thz har skjutits in.

(10) Nu kan thz ske at thu sigher wæl swa [ST I, ca. 1460] Observera dock att infogning inte är något vattentätt kriterium för att avgöra om det rör sig om ett adverb eller inte. Vi har nämligen hittat belägg på fraser med en eller fler infogade ord (oftast adverb, inte subjekt) som ändå ska betraktas som ett adverb. Dessa fraser, som exemplifieras i (11), kan inte tolkas som en verbfras på grund av positionen i satsen och det faktum att det inte går att skjuta in ett subjekt eller en

8 Konstruktioner som innehåller fraser som ma wäl ske har inte räknats som flerordigt adverb, eftersom gränsen mellan flerordsfras och ettordigt adverb är svår att dra i sådana här fall. Söderwall (suppl.) ger ett belägg på sammanskrivning av denna fras (stavat maawelskee), men det belägget finns inte med i vårt korpusmaterial.

12

subjunktion. Beträffande (11a) kan det noteras att vi inte har betraktat frasen ma wäl ske som flerordigt adverb (jfr fotnot 5).

(11) a. gwenel iärl hafwer ma wäl ske swikith them [KM, slutet av 1300-talet]

a’. *gwenel iärl hafwer det ma wäl ske att swikith them b. Man wille tro, at de öfrige myror och wåtländta orter skulle,

om de blefwo opdikte och med höfrö sådde, til många delar ansenligt i det målet kunna ophjelpas; kan ock hända, til god och förswarlig åkerjord upodlas. [högstr-lm]

b’. *Man wille tro, at de öfrige myror och wåtländta orter skulle, om de blefwo opdikte och med höfrö sådde, til många delar ansenligt i det målet kunna ophjelpas; det kan ock hända att, til god och förswarlig åkerjord upodlas.

Resultaten från korpusundersökningen om infogning sammanfattas i Tabell 4. Siffrorna visar att infogning är relativt sällsynt, både i det yngre fornsvenska och i det äldre nysvenska materialet. yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUDVERB HJÄLPVERB antal infogade ord antal infogade ord 1 2 3 1 2 3

hända kan - 1 - 6 1 1 må 1 - - - 1 - tör - - - - - 1

ske kan 3 - - - - - må 2 - - - - - tör - - - - - -

summa 6 1 0 6 2 2 Tabell 4: Antal infogningar i epistemiska verbfraser d: Sammansmältning (coalescence) Efter det att två ord blivit ett kan även den interna morfemgränsen försvinna till följd av fonologiska och/eller prosodiska förändringar, vilket medför att ordet så småningom uppfattas som monomorfemiskt. Ett exempel på detta är ordet bröllop, som härstammar från den fornnordiska sammansättningen *brūð-hlaupa (’brudlöpning’) som dock inte längre är igenkännlig som sådan. I kanske:s fall innebär sammansmältning i huvudsak en prosodisk förändring: ett skifte från huvudbetoningen på huvudverbet till sammansättningsbetoning. e: Demotivering (demotivation) Detta kriterium kallas också för idiomatisering eller förlust av semantisk kompositionalitet och förekommer både hos lexikalisering och grammatikalisering. Ifall av lexikalisering ökar den semantiska innebörden, medan den minskar hos grammatikalisering (betydelsen blir mer allmän). I vårt fall innebär demotivering att betydelsen av adverbet kanske inte längre kan härledas ur delarna. Ett tecken på detta

13

är bland annat att kanske kan uppträda i sammanhang med pluskvamperfekt som i (12), vilket tyder på att kan i kanske inte längre uppfattas som presens.

(12) som [...] mongen gammel kanskee icke hade kunnet förstå [Gyll, ca. 1600]

f: Metaforisering/metonymisering (metaphorization/metonymization) Det som sätter igång en grammatikaliseringsprocess är oftast en pragmatisk association, som så småningom kan “semantiseras” och på så sätt leda till betydelseförändring (se t.ex. Hopper & Traugott (2003:76), och särskilt Traugott & Dashers (2002:34 ff.) “Invited Inferencing Theory of Semantic change”). Ett exempel som diskuteras i Norde (1999: 46), är fornsvenskt bak(er), som utvecklades från ett substantiv med betydelsen ’rygg’, till en preposition med betydelsen ’bakom’. Den konkreta betydelsen ’rygg’ kan lätt väcka en rumslig association, d.v.s. att när något befinner sig på eller nära ens rygg innebär detta att det befinner sig bakom en. I exempel (13a) är det klart att bak betyder ’rygg’, men exempel (13b) är tvetydigt – antingen så faller hästen på ryggen (konkret betydelse) eller så faller den bakåt (metonymisk betydelse). Så småningom försvinner den konkreta betydelsen (och ersätts substantivet baker av substantivet ’rygg’), och blir den abstrakta, rumsliga betydelsen den enda som är kvar. Bak har sålunda utvecklats till ett rumsadverb, och senare till en preposition (exempel (13c)).

(13) a. at hanum ær fuldær þiufnaþær a bak bundin. [Ögl] ‘att full tjuvnad är bunden på hans rygg’

b. han skal hugga hæstin om howina / swa at thæn faldhir atir a baki [Mose] ’Han ska hugga hästen mot hovarna så att den faller på ryggen / faller bakåt’

c. ffaa mik hiit thæn dødha oc sæth thik sielfwan bak mik oppa hestin [ST] Metonymisering av frasen det kan ske att innebär att det faktum att något kan hända (dynamisk modalitet) ger upphov till associationen att det ät möjligt att något kommer att hända (epistemisk modalitet). I det ettordiga adverbet kanske har denna pragmatiska inferensen semantiserats (se även Beijering 2012:155f.). g: Dekategorisering (decategorization) Dekategorisering innebär övergången från en s.k. öppen ordklass (t.ex. substantiv, verb, adjektiv) till en sluten ordklass (t.ex. preposition, subjunktion, pronomen), som kännetecknas av förlust av morfosyntaktiska egenskaper, som böjning eller valens. När det gäller adverbet kanske kan det spåras en utveckling från verbfras till adverb. Det kan närmare bestämt noteras en morfologisk och två syntaktiska förändringar i kanske:s utveckling som tyder på dekategorisering: förlust av böjning på hjälpverbet, förlust av subjekt, förlust av subjunktionen att. Dessa diskuteras närmare i det som följer.

14

Den första förändringen innebär förlust av böjning av det modala hjälpverbet. Som framgår av uppgifterna i Tabell 5 finns det inga belägg på preteritum- eller perfektumform av hjälpverbet i det yngre fornsvenska materialet, men i äldre nysvenska hittade vi sammanlagt 8 preteritumformer och 2 supinumformer. Hjälpverbsböjning är alltså ett relativt sällsynt fenomen. Ett exempel där hjälpverbet kunna förekommer i preteritum ges i (14).

(14) kunde väl skee, att the och vij måtte bliffva goda venner [Gyll, ca. 1640]

yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUDVERB HJÄLPVERB TEMPUS TEMPUS pres pret perf pres pret perf

hända kan 2 - - 41 4 1 må 2 - - 1 - - tör - - - 13 2 -

ske kan 5 - - 31 2 1 må 2 - - - - - tör - - - 1 - -

summa 11 0 0 87 8 2 Tabell 5: Hjälpverbets tempus i epistemiska verbfraser Samtidigt hittade vi dock några belägg på tempusböjda hjälpverb i konstruktioner där de kan tolkas som (särskrivna) adverb. Dessa illustreras i (15). I nusvenskan återstår emellertid bara formen kanske, utan variation i tempusböjning, vilket betyder att dekategorisering har ägt rum.

(15) a. Han lärer gifwa mig sådane underrättelser, som torde hända, gagnade både land och stad, der de togos i akt. [Argus, 1700-talet]

b. så hade the och icke heller ähn nu sett någin fiende för sig, kunde skie icke heller finge see. [Brahe, ca. 1585] Den andra förändringen, nämligen förlust av möjligheten att kombineras med ett subjekt kan illustreras av följande meningar. Medan exempel (15) illustrerar ett fall där subjektet thz ’det’ finns med illustrerar exemplet i (16) ett fall där subjekt saknas.

(16) Nu kan thz ske at thu sigher wæl swa [ST I, ca. 1460]

(17) Kan wäl ske, at någen kan wara komin i stade [Horn, ca. 1657] Siffrorna i Tabell 6 visar att andelen av konstruktioner utan subjekt i verbfraser med hända och ske ökar kraftigt under den äldre nysvenska perioden. Detta är också en intressant iakttagelse mot bakgrund av det faktum att svenska språket från och med 1500-talet började utveckla sig från ett språk utan expletiva subjekt till ett språk med expletiva subjekt (Falk 1987, Falk 1992, Falk 1993, Platzack 1985). Att epistemiska verbfraser utvecklar sig i motsatt riktning (d.v.s. mot en konstruktion utan expletivt

15

subjekt) tyder på att det inte längre rör sig om en gängse [huvudsats + bisats]-konstruktion. yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUDVERB HJÄLPVERB + SU - SU + SU - SU

hända kan 1 1 7 39 må 2 - 1 - tör - - - 15

ske kan 1 4 1 34 må 1 1 - - tör - - - 1

summa 5 6 9 89 Tabell 6: Utsatt subjekt i epistemiska verbfraser Den tredje förändringen som kännetecknar kanske är förlust av subjunktionen. Bisats utan subjunktion lär vara tämligen sällsynt i fornsvenskan (Wessén 1965: 275). Bisatsinledaren þæt används ”ej sällan” när att-satsen fungerar som direkt objekt till det finita verbet i matrissatsen (Wessén 1965: 277). I vårt korpusmaterial finns bara ett enda belägg på þæt som inleder bisatsen efter den epistemiska matrissatsen, som i (18)b. Medan subjunktionen finns kvar i meningarna i (18), saknas den i (19).

(18) a. Det kan wäl hända at den stora dumma skaran beröfwar honom [Argus, 1700-talet]

b. Thy at thz ma hända. thz i faa aldre flere söner än honum. [SVM-a, 1300-talets slut]

(19) Kan hända det torde ock ha sin nytta [Argus, 1700-talet] I Tabell 7 sammanfattas förekomsterna av subjunktionen att efter verben hända och ske i korpusmaterialet. yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUDVERB HJÄLPVERB + SBJN - SBJN + SBJN - SBJN

Hända kan 2 - 21 6 må 2 - 5 6 tör - - - -

Ske kan 5 - 5 7 må 1 - - - tör - - 1 -

summa 10 0 32 19 Tabell 7: Utsatt subjunktion i bisatsen Som framgår av Tabell 8 förekommer epistemiska verbfraser med subjunktion och utan subjekt, men inte tvärtom.

16

yngre fornsvenska äldre nysvenska HUVUD- VERB

HJÄLP- VERB

+ SU + SBJN

+ SU -SBJN

- SU +SBJN

- SU - SBJN

+ SU + SBJN

+ SU - SBJN

- SU + SBJN

- SU - SBJN

hända kan 1 - 1 - 7 - 14 6 må 2 - - - 1 - - - tör - - - - - - 4 6

ske kan 1 - 4 - - - 5 7 må 1 - - - - - - - tör - - - - - - 1 -

summa 5 0 5 0 8 0 24 19 Tabell 8: Subjekt och subjunktion i epistemiska verbfraser h: Semantisk blekning (bleaching) Semantisk blekning är ett kriterium som i högsta grad utmärker grammatikalisering och som innebär en minskning av semantisk innebörd, ett fenomen som är raka motsatsen till lexikaliseringsprocesser där det semantiska värdet ökar. I fall av adverbet kanske spåras semantisk blekning i och med att betydelsen ’hända’, som var tydligt närvarande i de tidigare språkexemplen (som i (12) ovan), så småningom försvinner. Detta kan illustreras med hjälp av meningen i (20) (ett senare exempel från Strindbergkorpusen) som inte beskriver någon händelse (att danskarna är sedliga är ingenting som händer, så att säga), utan snarare ett visst tillstånd (nämligen att danskarna är sedliga av sig).

(20) Kanske Danskarne äro för sedliga för mina noveller. [Strbr, 1884] Att ett ord eller en fras förlorar semantisk innebörd behöver dock inte medföra att det blir fullständigt innehållstomt. Snarare tvärtom går denna utveckling ofta hand i hand med en ökning av pragmatiskt värde, vilket leder oss till nästa punkt. i: Subjektivering (subjectification) Den pragmatiska dimensionen berör kontexten (talsituationen) och talarens attityd gentemot utsagan. Grammatikaliserade ord brukar uppvisa en ökad grad av s.k. interpersonliga faktorer som talarorientering eller subjektifiering (Andersson 2007 s. 42). Subjektifiering är m.a.o. ett slags betydelseförändring som innebär ett perspektivskifte från det syntaktiska subjektet till det talande subjektet: “Meanings tend to become increasingly based in the speaker’s subjective belief state/attitude toward the proposition” (Traugott 1989 s. 35).9 I vårt korpusmaterial hittar vi också spår av en sådan utveckling. Medan perspektivet i meningen i (21) från 1400-talet tar sin utgångspunkt i det syntaktiska subjektet, framgår talarens perspektiv däremot i exemplet i (22), i vilket talaren ger en bedömning av sannolikheten att det som uttrycks i bisatsen kommer att hända.

9 Subjektivering är ett mycket omsdiskuterat begrepp, som har definierats på skiftande sätt. En bra forskningsöversikt ges i Visconti (2013).

17

(21) Medhen thz samblandet kan ey skee vtan kötzsens orenan lusta [Luc, 1487]

(22) ef[t]er iag sir, at hon blir så mÿke blek och tÿn och kanske skule fara ila [Horn, 1657]

Det senare exemplet är alltså tydligt epistemiskt eftersom att-satsen inte utrycker ett faktum, det är tvärtemot talaren (iag i huvudsatsen) som antyder att det är sannolikt att det ska hända. Adverbet kanske visar sig med andra ord ha förvärvat en tydligare talarorientering. j: Produktivitet (productivity) Produktivitet innebär att det grammatikaliserade ordet (eller konstruktionen) får fler egenskaper gemensamt med den nya kategorin som det har kommit att tillhöra.10 Adverbet kanske får fler adverbiella egenskaper och positioner, både V2 och icke-V2. Det första mönstret illustreras av meningarna (23)-(25).

(23) Thy at thz ma hända. thz i faa aldre flere söner än honu [SVM, 1300-talets slut]

(24) Tör hända, at i denna natt warder din siäl ifrån dig kallad [Qvirs, ca. 1758]

(25) thz ma wäl ske at thäne är thän dyraste stenin som thu aff sagdhe[Barl, 1440-talet] Siffrorna i Tabell 9 över andra epistemiska adverb i modern svenska visar m.a.o. att kanske är det mest frekventa, men att även de andra adverben måhända, kanhända, törhända finns. k: Frekvens (frequency) En grammatikaliserad konstruktion ökar i frekvens både på typ- och på teckenplanet. Större typfrekvens innebär att det abstrakta mönstrets produktivitet ökar (se (j) ’Produktivitet’ ovan); större teckenfrekvens innebär att förekomsten av ett konkret tecken, t.ex. ordet kanske, tilltar. Antalet belägg i vårt äldre korpusmaterial är för litet för att kunna påvisa en statistiskt signifikant ökning av teckenfrekvens, samtidigt som vi kan konstatera att adverbet kanske är mycket frekvent i modern svenska (se t.ex. Tabell 9). p65 p76 dn87 p97 GP04 kanske 981 834 2430 7782 12114 måhända 21 19 35 121 94 kanhända 7 9 5 22 12 törhända 0 0 0 0 1 summa 1009 862 2470 7925 12221 Tabell 9 Epistemiska adverb i nusvenska tidningstexter i Språkbanken

10 Jfr termen paradigmaticization (Lehmann 1995 [1982]).

18

l: Typologisk generalitet (typological generality) Typologisk generalitet innebär att det finns många liknande mönster i andra språk, inte bara inom samma språkfamilj, utan i många olika grenar inom indoeuropeiska språk, jfr engelska maybe, nederländska misschien, franska peut-être, ryska možet (byt’) (< ‘må (vara)’), serbiska/kroatiska možda < (‘må att’), polska może (< ‘må’), lettiska gal(būt) (< ‘må (vara’)). Dessutom lär adverben i dessa olika språk ha uppstått vid ungefär samma tid (Ramat & Ricca 1998). Dessa parallella utvecklingar tyder på grammatikalisering.

6. Sammanfattning I denna uppsats har vi lagt fram resultaten av en omfattande undersökning av adverbet kanske i diakront perspektiv med avsikt att besvara frågan om kanske:s utveckling är ett fall av grammatikalisering eller lexikalisering. Med utgångspunkt i korpusmaterial över fornsvenska, nysvenska och nutida svenska texter har vi redogjort för de olika mikroförändringar som kunde spåras i kanske:s historia. I Figur 4 ges en sammanfattande översikt över Brinton & Traugotts (2005 s. 110) kriterier tillämpade på kanske. Denna översikt visar att kanske uppvisar alla tecken på grammatikalisering och att olika förändringar hos kanske sker på olika lingvistiska plan. Lexicalization Grammaticalization kanske a Gradualness + + + b Unidirectionality + + + c Fusion + + + d Coalescence + + + e Demotivation + + + f Metaphorization /

metonymization + + +

g Decategorization - + + h Bleaching - + + i Subjectification - + + j Productivity - + + k Frequency - + l Typological generality - + + Figur 4 Brinton & Traugotts (2005 s. 110) kriterier tillämpade på kanske På grund av Brinton & Traugotts kriterier kan vi dra slutsatsen att kanske:s utveckling från matrissats till satsadverb är ett fall av grammatikalisering. Såsom tidigare antytts överlappar grammatikalisering och lexikalisering emellertid till en stor del (jfr kriterierna a-f), så att det bara är kriterna g-l (som är utmärkande för grammatikalisering men inte lexikalisering), som kan avgöra om det är fråga om grammatikalisering eller inte. Med undantag av kriteriet Frekvens (p.g.a. otillräckligt antal belägg) uppfyller kanske:s tidiga historia kriterierna g-l,: dekategorisering framgår av förlust av tempusböjning på hjälpverbet samt förlust av subjunktion och

19

expletivt subjekt; semantisk blekning har skett eftersom den lexikala betydelsen ’kan ske’ har ersatts av en abstrakt, epistemisk betydelse; konstruktionen har blivit mera subjektiv i och med att adverbet uttrycker talarens bedömning av sannolikheten att propositionen som uttrycks i kanske-satsen kommer att ske. Till slut har likadana utvecklingar från epistemisk verbfras till epistemiskt adverb beskrivits för andra språk, vilket återspeglar adverbets typologiska generalitet. Resultaten från korpusundersökningen har dock också visat att adverbets diakrona utveckling inte har varit så linjär som tidigare antagits. Wesséns scenario (se avsnitt 4) må verka rimligt men saknar som sagt empiriskt stöd – vårt korpusmaterial visar tvärtom att utvecklingen, eller kanske snarare utvecklingarna, har varit mycket mera komplicerade än man på grund av Wesséns artikel skulle kunna vara benägen att tro. För det första framgår av korpusmaterialet att det inte funnits klart avgränsade stadier. Flera utvecklingar (t.ex. förlust av subjekt och förlust av subjunktion) har skett mer eller mindre samtidigt, och epistemiska verbfraser har kunnat visas fungera som adverbial utan att vara sammanskrivna. Därtill kommer att vi hittat belägg på överlappande förekomster som avviker från de förväntade mönstren; bl.a. förekomster med infogningar mellan hjälpverbet kan och huvudverbet ske trots att det är ett adverb (se exemplen i (11), eller tempusböjning av hjälpverbet i konstruktioner som endast kan tolkas som adverbial (exempel (15)b. Till slut är det tveksamt om det bara har funnits en källkonstruktion till adverbet kanske, nämligen den epistemiska matrissatsen med en att-sats som komplement, som Wessén menar. Hade så varit fallet, hade vi kunnat vänta oss att adverbet kanske till en början är begränsat till fundamentfältet. Men särskilt i äldre nysvenska har vi också påträffat konstruktioner där den epistemiska verbfrasen inte fungerar som framförställd matrissats, utan i stället står som parentetisk. Det verkar sannolikt att sådana konstruktioner har gett upphov till meningar där kanske inte står i fundamentet, både V2-konstruktioner (exemplen (28)a-b) och icke-V2-konstruktioner (exempel (28)c).

(26) a. Det fån I se kan skie om några åhr, sade han [Argus, 1732-4] b. Deras offer får man, kan ske, ej taga något skäl utaf, emedan snart sagt

hela werlden i fordna tider brukade det samma. [hogstrom-lm; 1747] c. Folcket kan hända har fått en sådan hastig omskapnad, emedan man

rätt nu intet har afsky at mörda sig sielf [Argus, 1732-4] Sammanfattningsvis kan vi fastslå att kanske:s historia innehåller många spännande inslag som är relevanta för forskning om både grammatikalisering och svensk syntaxhistoria.

20

Källor Förkortn. Text (Ungefärligt) År Antal

ord Yngre fornsvenska

Bir Birgittas uppenbarelser I 1380-talet 106 740 HML Helga manna leverne; Codex

Oxenstierna 1385 30 025

KM Karl Magnus Saga 1300-talets slut 10 930 SVM Sju vise mästare 1300-talets slut 16 240 Bild Codex Bildstenianus 1400-talets förra

hälft 88 520

Barl Barlaam och Josaphat 1440-talet 27 029 KrL Kristoffers Landslag 1442 56 500 ProsKrön Prosakrönikan 1450-talet 4 730 Va Namnlös och Valentin 1450-talet 15 215 ST Själens tröst I 1460 132 060 Läke Läkebok no. 1 1400-talets senare

hälft 109 279

Did Didrikssagan 1400-talets slut 48 855 Luc Lucidarius 1487 28 187 StimAm Stimulus Amoris 1498-1502 26 600 SK Själens Kloster 1500-talets början 25 485 PMB Peder Månssons Bondakonst 1510 41 517

Äldre nysvenska NT 1526 Markusevangeliet i Nya Testamented 1526 14 187 Troj Historia Trojana 1529 44 380 Petri Olaus Petris krönika 1530 108 000 Swart Peder Swarts krönika 1560 51 940 Brahe Per Brahes krönika 1585 26 380 AV Anna Vasas brev 1591-1612 8 060 Gyll Carl Carlsson Gyllenhielms

anteckningar 1640 53 010

Horn Agneta Horn: Beskrifningh öfwer min wandringestidh

1657 40 460

Hiärne Urban Hiärne: Stratonice 1665 11 030 Columbus Samuel Columbus: Måål-roo eller Roo-

måål 1675 20 260

Spegel Haqvin Spegel: dagbok 1680 32 720 Stål Jon Stålhammar: brev 1700-1708 44 780 Runius Johan Runius: Prosastycken på svenska 1710 30 200 Argus Olof von Dalin: Then Swänska Argus 1732-1734 213 160 Gyllenborg Carl Gyllenborg: Swenska Sprätthöken 1740 28 478 Högstr-lm Per Högström: Beskrifning öfwer

Sweriges Lapmarker 1747 17 990

Qvirs Mag. Joh. Qvirsfeld: Himmelska örtegårds-sällskap

1758 6 783

Äldre nysvenska: Litteraturbanken VN1 Vitterhetsnöjen 1 1769 17 137

21

VN2 Vitterhetsnöjen 2 1770 14 320 VN3 Vitterhetsnöjen 3 1772 20 011 VN4 Vitterhetsnöjen 4 1781 18 937 EnbomFf P.U Enbom: Fabriks-flickan 1796 14 961 EnbomMS P.U. Enbom: Medborgeligt skalde-

försök 1793 8 291

LenngrenNO A.M. Lenngren: Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon

1794 3 488

LenngrenTC A.M. Lenngren: Thé-Conseilen 1777 2 098 VF1 Våra Försök 1 1753 15 049 VF2 Våra försök 2 1754 34 554 VF3 Våra försök 3 1756 31 699 Litteratur Andersson, Peter, 2007. Modalitet och förändring. Göteborgsstudier i nordisk

språkvetenskap 10. Göteborgs University. Andersen, Henning, 1987. From auxiliary to desinence. In Martin Harris and Paolo

Ramat, eds. Historical Development ofAuxiliaries (Trends in Linguistics; Studies and Monographs, 35). Berlin/New York/Amsterdam: Mouton deGruyter. S. 21–51.

Andréasson, Maia, 2002. Kanske- en vilde i satsschemat. MISS (= Meddelanden från Institutionen för svenska språket 41). Göteborg: Institutionen för Svenska Språket.

Beijering, Karin, 2010. The grammaticalization of Mainland Scandinavian MAYBE. I: Seven mountains Seven Voices (= Bergen Language and Linguistics Studies, volume 1), red. av Bugge, Edit & Hareide, Lidun. Bergen. S. 1–21.

Beijering, Karin, 2012. Expressions of epistemic modality in Mainland Scandinavian: A study into the lexcicalization-grammaticalization-pragmaticalization interface. Doktorsavhandling, Groningens universitet.

Bergman, Gösta, 1973 [1947]. A short history of the Swedish language. Translated and adapted by Francis P. Magoun, Jr. and Helge Kökeritz.. Stockholm, second revised edition.

Brinton, Laurel J. & Traugott, Elizabeth C., 2005. Lexicalization and Language Change. Cambridge.

Delsing, Lars-Olof, 2002. Fornsvenska textbanken. I: Svenska språkets historia i Östersjöområdet, red. av Lagman, Svante, Ohlsson, Stig Örjan & Voodla, Viivika, Tartu. S. 149–156.

Falk, Cecilia, 1987. Subjectless clauses in Swedish, Working Papers in Scandinavian Syntax 32. S. 1–26.

Falk, Cecilia, 1992. Pro-drop in Early Modern Swedish. I: Folia Linguistica Historica XIII. S. 115–132

Falk, Cecilia, 1993. Non-referential subjects and agreement in the history of Swedish. I: Lingua 89, special issue on Null Subjects in Diachrony. S. 143–180.

Falk, Hjalmar och Alf Torp 1903-1906:Etymologisk ordbok over det norske og det danske sprog. (Faksimile 1991, Bjørn Ringstrøms Antikvariat).

Haspelmath, Martin, 2004. On directionality in language change with particular reference to grammaticalization." I: Up and down the cline: The nature of grammaticalization. (Typological Studies in Language, 59.), red. av Fischer, Olga, Norde, Muriel & Perridon, Harry, Amsterdam. S. 17–44.

22

Heine, Bernd, 2002. On the role of context in grammaticalization. I: New reflections on Grammaticalization, Wischer, Ilse & Diewald, Gabriele, Amsterdam/Philadelphia. S. 83–101.

Heine, Bernd, Ulrike Claudi & Hünnemeyer, Friederike, 1991. Grammaticalization: A Conceptual Framework. Chicago.

Hellquist, Elof, 1989. Svensk Etymologisk Ordbok. Tredje upplagan. Band I: A-N. Lund.

Himmelmann, Nikolaus P., 2004. Lexicalization and grammaticalization: Opposite or orthogonal? I: What Makes Grammaticalization? A Look from its Fringes and its Components, red. av Bisang, Walter, Nikolaus P. Himmelmann & Wiemer, Björn, Berlin/New York. S. 21–42.

Hopper, Paul J., 1991. On some principles of grammaticalization. I: Approaches to grammaticalization: Volume 1, red. av Traugott, Elizabeth C. & Heine, Bernd, Amsterdam/Philadelphia. S. 17–35.

Hopper, Paul J. & Traugott, Elizabeth C., 2003 [1993]. Grammaticalization. Second edition. Cambridge.

Håkansson, David, 2011. Bisatsledföljden i äldre svenska – variation eller förändring? Arkiv för nordisk filologi 126. S. 93-140.

Lehmann, Christian, 1995 [1982]. Thoughts on Grammaticalization. München. Lindström, Therese, 2004: The history of the Concept of Grammaticalisation.

Doktorsavhandling, University of Sheffield. <http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-55932>.

NEO = Nationalencyklopedins Ordbok, Utarbetad vid Språkdata, Göteborgs universitet.

Norde, Muriel. 1999. Förlust av kasus och sekundära prepositioner i fornsvenskan. TijdSchrift voor Skandinavistiek 20:2. S. 25-64.

Norde, Muriel, 2009. Degrammaticalization. Oxford. Platzack, Christer, 1985. Syntaktiska förändringar i svenskan under 1600-talet.

Svenskans beskrivning 15, red. av Allén, Sture, Andersson, Lars-Gunnar, Löfström, Jonas, Nordenstam, Kerstin & Ralph, Bo. Göteborg.

Platzack, Christer, 1986. Diderichsens positionsschema och generativ transformationsgrammatik, Nydanske studier & almen kommunikationsteori 16/17. S. 161–170.

Platzack, Christer, 1987. Huvudsatsordföljd och bisatsordföljd. I: Grammatik på villovägar, red. av Teleman, Ulf, Stockholm. S.87–96.

Platzack, Christer, 1998. Svenskans inre grammatike - det minimalistiska programmet. En introduktion till modern generativ grammatik. Lund.

Ramat, Paolo & Davide Ricca, 1998. Sentence adverbs in the languages of Europe. I: Adverbial constructions in the languages of Europe, red. av van der Auwera, Johan & Baoill, Dónall P. Ó., Berlin/New York., S. 187–273.

SAG = Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik, 1999. Svenska Akademiens grammatik. Stockholm.

SAOB = Ordbok över Svenska Språket utgiven av Svenska Akademien, 1898–: Lund. Scott, Mike. 2004. WordSmith Tools version 4. Oxford: Oxford University Press. Stroh-Wollin, Ulla, 2008. Det känner inte fan någon Oscar Segerqvist!: om bl.a.

polaritet och formellt fundament i svenskan. Språk & Stil, 18: 38-66, S. 38–66. Söderwall, K.F., 1884–1918. Ordbok Öfver svenska medeltids-språket. Vol I-III.

Lund. [22.894 uppslagsord]. Tillgänglig via <http://spraakbanken.gu.se/fsvldb>

23

Söderwall, K.F., 1953-1973. Ordbok Öfver svenska medeltids-språket. Supplement. Vol IV—V. Lund. Tillgänglig via <http://spraakbanken.gu.se/fsvldb>

Traugott, Elizabeth Closs, 1989. On the Rise of Epistemic Meaning in English: an Example of Subjectification in Semantic Change. I: Language 65. S. 31-55.

Traugott, Elizabeth C., 2001. Legitimate counterexamples to unidirectionality. Föredrag vid Freiburgs universitet, 17 oktober 2001<http://www.stanford.edu/~traugott/papers/Freiburg.Unidirect.pdf>

Traugott, Elizabeth C. & Dasher, Richard B., 2002. Regularity in Semantic Change. Cambridge: Cambridge University Press.

Van linden, An & Freek Van de Velde, 2014. (Semi-)autonomous subordination in Dutch: Structures and semantic-pragmatic values. I: Journal of pragmatics 60. S. 226-250.

Visconti, Jacqueline, 2013. Facets of subjectification. Language Sciences 36, S. 7-17. Wessén, Elias, 1967: Ett fornsvenskt vardagsord Fsv. maxan – da. måske – sv.

kanske. I: Nysvenska Studier 47. S. 5–16.