Tävlingsidrott och medicinmän

Benkt Söderberg

Hur medicinvetenskapen förhåller sig till idrott och fysisk fostran är en fråga som väcker allt större intresse. Nästa år hålls t ex en stor in­ternationell konferens i Lyon där frågan behandlas ur ett historiskt, kulturellt perspektiv. Mitt pågående avhandlingsarbete rör den histo­riska utvecklingen i Sverige och inriktar sig på tävlingsidrotten och medicinvetenskapen. Hur kunde t ex läkarkåren i Sverige gå från ett kategoriskt avvisande av den moderna tävlingsidrotten till ett intimt samarbete med den?

• • • Det finns en bild av en ren, obefläckad idrott som tilldrog sig ett antal decennier tillbaka ( se t. ex. Brunner, 1995). Sedan finns en motbild av dagens elitidrott fylld av halvmänskliga, pillerglada, nästan alltid skadade, icke auten­tiska tävlingsmaskiner. Medskyl­diga skymtar i kulissen: penning­en, drillande psykologer, kirurger (alltid lika redo att lappa och la­ga), samt experimentglada medi­cinare/fysiologer. Naturligtvis finns mycket att invända mot bå­da extrembildema. Men några his­toriska frågor går att ta fasta på: Hur har medicinvetenskapen för­hållit sig till idrotten i ett historiskt perspektiv? Vilken roll har egent-ligen idrottsmedicinen spelat i ut-vecklandet av den moderna eliti­

drotten? Vilken mställning har lä­kare och fysiologer haft till täv­lingsidrott?

Kring sekelskiftet var läkare i Sverige, minst sagt, vacklande i sin hållning till idrott Idrott i form av lek, motion och kroppsövning­ar i friska Ixiften rekommendera­des allmänt. Tävlingsidrott däre­mot utpekades ofta som direkt hälsovådlig. Talande är att den första läkaren i Riksidrottsför­bundets överstyrelse, fysiologen Ernst Abramson, valdes in så sent som 1924. Med tiden ändrade, ge­nerellt sett, medicinvetenskapens representanter sin uppfattning och ställde sig mer positiva öll tävlingsidroth Medicinen och fy­siologin kom i linje med detta att

alltmer uppmärksamma idrotten. Milstolpar i utvecklingen var in­rättandet av en professur i kropp­sövningamas fysiologi och hygien vid linggymnastikens gamla hög­borg. Gymnastiska centralinstitu­tet i Stockholm år 1938, samt upp­rättandet av Stadionpolikliniken i början på 1940-talet. Med profes-sxirens inrättande var grunden lagd till ett intensivt samarbete mellan fysiologer och elitidrott. I dag är tävlingsidrotten till stora delar beroende av medicinveten­skapen. Om något omvänt beroen­deförhållande råder är en öppen fråga. Men när medlemmar i sven­ska skidlandslaget 1994 förklarade att de fått nog av alla stick i ar­marna och svårtydda kurvor så pekar väl det på att medicinen/fy-

BekxTDgD idrofts-maficinska fnsaf-

fHwsfnzfioM wr den /orsfa sogMska/Btf-boken, Diedrik PonzfÄs Pg&zestnz Swecanw efkr Den Akfige fikfz&zrg-Konsfgn (1693).

^

siologin har ett visst grepp om idrottsutövama.

l^ro^ektets utgångspunkter

Det är denna långa utveckling mitt avhandlingsprojekt med ar­betsnamnet "Tävlingsidrott och medicinmän 1900-1970" syftar att belysa, och jag tänkte här kort saxnmanfatta projektets utgångs-pxmkter för att sedan ge några smakbitar av preliminära resultat ochhypoteser från den del av pro­jektet jag för närvarade arbetar med-näml igen läkarnas hållning till idrott, speciellt tävlingsidrott 1900-19^8.

Den tidigare forskrxingenpå om­rådet är ringa. Angående den svenska utvecklingen har Fode lan^on kartlagt läkaropinionen kring idrotten xmder dess pionjär-t id i s lu te tav l800- ta le t ( f an^on , 1978). Den internationella forsk ningen har också,medfåxmdan-tag, uppehållit sig vid slutet av 1800-talet och sekelskiftet (Se t. ex. F e r r y m a n ^ P a r k , 1 9 9 ^ ) E t t u n -d a n t a g ä r F M . H o b e r m a n s o m i ett kritiskt perspektiv granskat idrottsmedicinensBfysiologins ut-vecklingfrånl800-taletochfram tillvårtid(Hoberman,199^). källmaterialet är rikligt. Piksid-rottsförbundets, Sveriges olympis­ka koxnmittés, Gyxnnastiska cen­tralinstitutets jämte Fäkarsällska-pets arkiv är huvudkällor. Dessutom finns rikligt med tryck ta källor (facktidskrifter etc), samt goda möjligheter till intervjuer,

s.k."oral history".

Tre problemområden är övergri­pande:

^Fäkarnas attitydförändring från negativ till positiv i frågaomtäv-lingsidrotten

^Etableringen av ett samarbete mellan läkare^fysiologer och id-rott^idrottsrörelse.

^ Etableringen av prestationsin-riktad idrottsmedicin, inbegripet idrottsfysiologin.

Den första pxmkten är synnerligen komplex. Här finns såväl rent me dicinska soxn sociala implikatio­ner, vilken jag återkommer till. Den andra punkten är av mer kartläggande karaktär. Slutligen, dentredje pxmkten. H ä r k a n hy­potetiskt antas att i d ro t t en ioch med övergången till alltmer avan­cerade tävlmgsmodeller tar till al la medel, däribland idrottsmedici nen, för att hänga m e d i d e n allt hastigare roterande tävlingsspira-len-en process l^aleviHeirxiiäteo-retiserat under naxnnet "totalise ringsprocessen" (Heinilä, 198^). 1 linje med detta tål en från den amerikanske idrottshistorikern fohnM. Hobe rman lånad t e sa t t prövas.Den sägerismått konspi-ratorisk anda att förhållandet mel­lan medicinvetenskap och idrott med tiden växt till en ren symbios, där idrottsutövama lånat ut sina kroppar till medicinen i utbyte

motenal l tmerrat ional iseradträ-n i n g o c h a t t d e t h e l a ä r att likna vid ett"gigantiskt biologiskt expe­riment" (Hoberman, 199^)

h^åväl, dessa synsätt närmar jag utifrån tre perspektiv. Ett som ut­går från idrottsrörelsen på central-och förbuxxdsnivå^ ett som utgår frånmedicinvetenskapen och ett utgående från den enskilde idrottsutövaren. Gentralt är att fix eradrivkrafter samt vilken inver­kan det växande samspelet idrott-medicin hade på idrotten och den enskilda utövaren.

15ttkroppski*lturellt ogräs

Men låt mig återvända till den för-staövergripande frågeställningen som rör läkarnas inställning till idrotten för en fördjupning och några hypoteser .Fråganomat t i tydförändringen(från negativ till positiv) är syrmerligen intressant. Det är genom dexma förändring den moderna idrottsmedicinska forsknings överhuvudtaget möj­liggörs.Här farms en barriär som måste brytas ned. Frågan om vad som utgjorde barriären är dock in-

Fäkarna var kring sekelskiftet, som sagt, positiva till kroppsöv­ningar men ambiva len ta i s in in ställning tilltävlingsidrott. Idrott ochgymnast ikansågsnödvändi-ga för dennyaurbana, stillasittan­de eller kroppsligt sett ensidigt ar­betande människan, kroppsöv­ningar betraktades, med andra

ord, som en väg tillbaka till en fö reställd förmodern h ä l s a o c h n a -xurlighet.Tävlingsidrottenåand-ra sidan utpekades som hälsovåd­lig. Man menade att tävlingsdelta-garen hetsades att överanstränga sig. Följderna var t.ex. nexxrasteni, minskad arbetsförmåga och ivär -sta fall kunde man fåbestående m e n o c h g å e n f ö r t i d i g d ö d t i l l mötes. Det hypertrofierade hjär tat, det s.k. sporthjärtat, hölls upp som en röd vammgslykta framför alla som skulle ägna sig åt täv­lingsidrott.

I d e n mån läkare accepterade täv ling var moderation ett nyckelord. Man varnade för idrottens avarter -tävlingsjäkt och rekordjakt.Det bör betonas att den ängsliga håll­ningen till tävlingsidrotten kring sekelskiftet inte var något speci fiktsvensktdrag.Denfxrxnsbl.a. dokumenterad i LISA, England och Tyskland. Dock syns den i Sverige ha dröjt kvar ovanligt

Menvarför dexma inställning till tävlingsidrott^ Tävling var ju an­nars enhyl iadpr inc ip ienlighet med socialdarwinismen. Tongi vande svenska idrottsledare fram­höll just tävlingsprincipen som en av idrottens främsta tillgångar -dent ränade förlivet, s o m j u v a r tävlanisin essens.

Svaren måste sökas på många oli­ka plan. Ett konventionellt medi cinskt - man misstolkade t. ex. idrottsmannens hjärta. Det slog långsammare, lät inte som, och var större ännormalhjärtat^. Ett politiskt: idrottenvar från början en hälsoinriktad borgerlig kultur yttring, det var när arbetarnatog upp idrotten som den fysiska pre s ta t ionenstäl ldesicentrum. Här fanns alltså en motsättning. Vidare, ett kul turel l tplannär täv-lingsidrotten gick till extremer b l e v d e n e n metafor för det mo­derna samhällets baksida. Hets och tävlingsjäkthörde inte hemma inom en kroppskultur som skulle vara en väg tillbaka till en förlorad naturlighet, a l l tsåen motvikt till det moderna konkurrenssamhäl-

Men de svar jag här vill betona är att läkarnas syn påidrottenforma-des avde l sdenprogrammat i ska

hygienismen, dels den svenska linggymnastiken och den kropps­uppfattning den representerade.

Finggyxnnastiken hade ett totalt grepp om den fysiska fostran i Sverige kring sekelskiftet. Till dess dogmer hörde uppfattningen att kroppsövningarna skulle skapa en symmetrisk, rakryggad kropp. 1 dexma kroppsfilosofi fanns kultu-rella rötter somgår att spåravia renässansens hovkultur tillbaka till antiken (Vigarello, 1978). Dess-utom fanns ett krav på att all kroppsövxxing skulle grundas på medicinsk kunskap, ochden" ra -tionella"gymnastikenredhögtpå ryktet om sin vetenskaplighet.

Tävlingsidrot tensågsi l injemed detta som ett vildvuxet ogräs.

Detlingianskasynsättetnaddeini den medicinska debatten, l^ärlä-kare skrev om, eller diskuterade idrott ochtävlingsidrott var det, med få xmdantag, med en gym nastisk referensram. Som t. ex. när skolidrotten 1909 diskuterades i Svenska Fäkaresällskapet. Sveri­ges förste professor i ortopedi Patrik Haglxmd, vände sig då mot "specialistsporten"där en viss fär­dighet tränades.Hit räknade han t. ex. spjutkastning och fotboll. Haglxmd hade undersökt skolbarn och fxmnit att den vänstra kropps halvan på 8 0 ^ av barnen var efter i utvecklingen Specialistsporter-na, menade han, förvärrade detta. Hans slutsats var att sportutöv ning skulle kuxxna utveckla en rent patologiskt asymmetrisk kropp. Även i de populärmedicinska skrifter soxn berörde gymnastik och idrott är påverkan från den lingianska ideologin tydlig.

Attlinggymnastiken var ordnan­de och disciplinerande gjorde den också tillensjälvklar de l av den läkarideologi,"hygienismen",som dominerade ibör j anavde t t a se­kel, l^ågraavdevik t igas tekom-ponentemaihygienismenshälso-syn var måttlighet, självkontroll, ordning ochrationalitet(fohannis-son, 1991). Gm linggymnastiken sesihygienismens ljus, eller sna­rare s o m e n d e l a v d e n , framstår läkarnas preferenser för den och deras motstånd mot tävlingsxdrot-ten klarare. Finggyxnnastiken an­sågs vara en rationell kroppsöv

ningsform som vilade på veten­skaplig grund. Tävlingsidrotten hade ingen vetenskaplig legitimi­tet utan var närmast en anomali­till på köpet inte svensk.

P å l 9 ^ 0 t a l e t k a n m a n s k ö n j a e n förändring. Idealet o m d e n s y m -metriska, harmoniska människo­gestalten får m a k a p å sig för bil­den av mäxmiskan som arbetsma-skin som motor. In id iskuss io-nenträdernyaläkare^fysiologer, med en helt annan inställning till s inegenve tenskapoch t i l l id ro t -ten Polemikenblev livlig kring vad läkare och fysiologer skulle ha s o m f o k u s n ä r det gälldekropp-skultur.

Här går tydligt att firma två grup­per. En äldre och en yngre.

Den äldre hade ortopedin och gymnastiken, och därmed håll­ningen som utgångspunkt. Den bestod av hygienisteridenbemär kelsen a t t m a n f o g a d e i n k r o p p -sövningarna i ett allomfattande programsom skulle hanteraden moderna människans problem.

Den yngre hade en mer förutsätt­ningslös inställning till den mo­derna idrot tenochtog ofta fysio login, och rörelsens ekonomise-ring som utgångspxmkt. Fltmär kände var ocksåden stränga em piricistiska vetenskapssynen. Man tonade ner tävlingsidrottens faror eftersom den inte ansågs veten-skapligt belagd.Det var s o m o m de ville sopa bort allt tidigare ve­tande om kroppsövningar för att börja om på nytt^ på en säkrare

Detta kanman ta fasta på. 19^0-ta-let har beskrivits som en tid då ra tionaliteten fick förnyat grepp om moderniteten såsom något att klamra sig fast vid efter I svä r ld s -krigets trauma. (Toulmin, 1990) Det var också representanter ur sistnäxnndagrupp,t.ex. fysiologen Ernst Abramson, som kom att ha kontakt med, och verka inom den svenska idrottsrörelsen.

l^rån hållning till motor

Fmggymnastikenfickocksåhård kritik ur fysiologisk synvinkel. Den ledande kritikern var den danske fysiologen fohannes

titt

Lindhard som bL a. gick till an­grepp mot linggymnastikens upp­fattning av en hälsosam hållning.

Men även svenska fysiologer kriti­serade hållningen och andra in­slag i gymnastiken. Nämnde Ernst Abramson avfärdade hållningen som "modesak", troligen ovetande om att detta mode varat sedan re­nässansen.

När Abramson diskuterade kroppsövningar stod tävlingsi­drotten och energin i centrum. I ett föredrag xmder "Idrottsriksdagen" 1927 menade han att några av de mest betydelsefulla fysiologiska data fanns att hämta i "listorna över idrottsliga topprestationer". Vidare jämförde han idrottaren, den "mänskliga arbetsmaskinen", med explosionsmotom. En ny ve­tenskapligt fotad kroppsbild bör­jade alltså tona fram ifråga om gymnastik och idrott - människan som motor.

År 1938 inrättades som nämnts en professur i kroppsövningamas fy­siologi vid Gymnastiska centralin-stitutet Professuren hade varit på tal i drygt två decennier och kring den stod en strid mellan de två grupper jag beskrivit. Hårdraget: Mellan människan som gestalt och människan som. motor, mellan or-topeder och fysiologer, mellan gymnastik och idrott

Ortopedema ville ha en professur i hÅllningslära, fysiologerna en i fysiologi.

Fysiologin gick segrande ur stri­den och år 1942 tillträdde den danske fysiologen Erik Howhii-Christensen professuren, för öv­rigt elev till nämnde Lmdhard. Därmed var vägen banad för den moderna prestationsinriktade idrottsfysiologin.

Referenser

Berryman J. W., & Park R. J., (eds.). Spön and Exercise Science: Essays in the History of Sports Medicine (Chigago,

Brunner, Ernst, "Idrott och idealitet" År idrotten fri (Stockholm, 1995).

Heinilä, Kalevi, "The Totalizadon Process in International SpoM", Spon-wlssenschaft (3:1982).

Hoberman, John, M, Mortal Engines: The Science of Performance and me Dehumanization of Spön. (New York,

Janzon, Bode, Manschettyrken, idrott och hälsa: Studier kring idrottsrörelsen i Sverige särskilt Göteborg, intill 1900. (Göteborg, 197B).

Langenfeld, Hans, "Auf dem Wege zur Sportwissenschaft: Mediziner und LeibesObungen im 19. JahrhunderL" Stadion 14 (19B8).

Toulmin, Stephen Cosmopolis: The Hidden Agenda of Modemity (New York,1990)

Vigarello, Georges, Le coips redressé (Paris, 1978).

Doping under den idyffishz tiden. Prestationsopfimering med professionell oe-fenstgp/ig assistans dr eff tämligen nytf ^momen.