Horisontsammansmältning och paradigmskiften

Gadamers och Kuhns hermeneutiska omtolkningar av vetenskapen

Henrik Bohlin

Den argentinske författaren Jorge Luis Borges skriver i en av sina noveller om en kinesisk

encyklopedi, där djuren delas upp i

(a) de som tillhör Kejsaren, (b) balsamerade djur, (c) de som är dresserade, (d)

spädgrisar, (e) sjöjungfrur, (f) sagodjur, (g) herrelösa hundar, (h) de som ingår i

denna klassificering, (i) de som hetsar upp sig som vore de galna, (j) de

oräkneliga, (k) de som tecknats med en mycket fin kamelhårspensel, (l) övriga,

(m) de som just haft sönder en blomvas, (n) de som på håll liknar flugor.1

Borges novell utgavs 1952, men fantasin om den kinesiska encyklopedin är en lekfull

illustration av ett tema som ständigt återkommer i debatter om vetenskapens natur och historia

från 1960-talet och framåt: möjligheten av olika tankesystem, olika sätt att kategorisera och

klassificera tingen, och frågan på vilka grunder, om några, ett tankesystem kan anses sannare

eller mer berättigat än ett annat.

Vetenskapsfilosofin och vetenskapernas metoddiskussioner dominerades före 1960-talet av

den logiska empirismen, även kallad den logiska positivismen eller nypositivismen.

Naturvetenskaperna betraktades som de mest framgångsrika av alla vetenskaper och som

metodologiska föredömen. Om samhällsvetare och humanister lärde sig följa samma

metodprinciper som fysiker, skulle de göra lika stora framsteg och nå lika säkra resultat.

Några nyckelord var objektivitet, mätbarhet och statistisk evidens.

I början av 1960-talet utkom två böcker som bidrog till att revolutionera förståelsen av

vetenskapen. Den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer gav 1960 ut Sanning och metod, en

radikal omläsning av hermeneutikens teorier om tolkning av texter, konstverk och mänskliga

handlingar, där han bland annat drar en skarp skiljelinje mellan naturvetenskap och tolkande

vetenskaper som filosofihistoria och allmänhistoria.2 Ännu mer inflytelserik och

                                                                                                                         1 Jorge Luis Borges, ”John Wilkins analytiska språk”, Tidskriften 90tal, nr 20, 1997 [1952], s. 103. 2 Hans-Georg Gadamer, Wahrheit und Methode. Grundzüge einer philosophischen Hermeneutik. Gesammelte Werke, Band 1. 6. Auflage (Tübingen: Mohr. 1990 [1960]). De delar som finns översatta till svenska kommer att citeras enligt översättningarna, övriga enligt tyska originalet.

omdebatterad blev den amerikanske vetenskapshistorikern och filosofen Thomas Kuhns De

vetenskapliga revolutionernas struktur från 1962, i centrala delar en kritik av den logiska

empirismen och den österrikiske filosofen Karl Poppers vidareutveckling av den.3

Kuhn och Gadamer refererar inte till varandra och utgår från mycket olika teoritraditioner.

De vetenskapliga revolutionernas struktur handlar om naturvetenskapernas utveckling,

särskilt astronomi, fysik och kemi, Sanning och metod om förståelse och tolkning i

humanistiska ämnen som filosofi och idéhistoria. Men trots skillnaderna argumenterar båda

för en i bred mening hermeneutisk vetenskapssyn, samtidigt som båda på olika sätt bryter upp

den traditionella dikotomin mellan hermeneutik och positivism. Gadamer hävdar att tidigare

hermeneutiker inte tillräckligt radikalt gjort upp med positivismen, utan okritiskt övertagit ett

naturvetenskapligt objektivitetsideal som inte passar humanvetenskaperna. Kuhn ifrågasätter

positivismen på dess egen hemmaplan, naturvetenskapen, i en hermeneutisk omtolkning av

fysikens, astronomins och kemins historia som får konsekvenser för synen på vad vetenskap

är och hur den förhåller sig till utomvetenskapligt tänkande. Därmed läggs en teoretisk grund

för den komplexa syn på vetenskapen som växer fram från 1960-talet och framåt, även hos

tänkare som i huvudsak är kritiska mot Gadamer och Kuhn eller inte ens nämner dem. En av

dessa är Michel Foucault, som ytterligare radikaliserar idén om alternativa tankesystem i

historisk-kritiska analyser där vetenskapens utveckling tolkas som en serie strider mellan

olika tankesystem, strider vars utfall bestäms av maktkamper mellan olika samhällsintressen

snarare än av argument.

Historisk bakgrund: den logiska empirismen

Den logiska empirismen ingår i en tanketradition som litet oprecist ofta kallas positivism.

Termen positivism användes först av den franske filosofen August Comte (1798-1857) som

beteckning på hans egen filosofi. Enligt Comte utvecklas det mänskliga tänkandet historiskt

genom en mognadsprocess i tre huvudstadier, som han kallar det teologiska, det metafysiska

och det positiva. De två första stadierna är en sorts tankens barndomsperiod, där människan

vill förklara alltings innersta väsen, ursprung och syfte med hänvisning till gudar eller

abstrakta, icke observerbara entiteter. När människor inser att spekulationer om gudar och

metafysiska substanser varken går att bekräfta eller motbevisa, ger de upp sökandet efter

”djupa” sanningar och ägnar sig i stället åt problem som man kan uttala sig om vetenskapligt

på grundval av observerbara fakta och rationell argumentation. Med termen positiv syftade                                                                                                                          3 Thomas S. Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, övers. Örjan Björkhem (Lund: Doxa, 1981, [1962, 2. uppl. 1970])

Comte dels på denna begränsning till det man faktiskt kan veta något om, dels på den

”positiva” vetenskapliga kunskapens precision, användbarhet för att förbättra samhället och

relativa säkerhet i jämförelse med teologi och metafysik.4

Positivismen blev historiskt betydelsefull bland annat i Brasilien, där ett citat av Comte till

och med finns inskrivet i nationsflaggan: Ordem e Progresso, ordning och framsteg. Inom

filosofin fördes hans tänkande från 1920-talet vidare av de logiska empiristerna, som förutom

av Comte påverkades av 1700-talets brittiska empirism och särskilt David Hume. Flera av de

mest framträdande tidiga medlemmarna hörde till den så kallade Wienkretsen, en grupp

filosofer och forskare som möttes regelbundet i Wien från 1924 till 1936 för att diskutera

kunskapsteoretiska och vetenskapsfilosofiska frågor. På grund av vänstersympatier eller

judisk bakgrund tvingades många av dem fly undan nazismen till Storbritannien och USA, där

de fick ett stort inflytande. Den tyska nazistregimen bidrog alltså oavsiktligt till rörelsens

genomslag.

De logiska empiristerna var en löst sammanhållen grupp av tänkare med olika uppfattningar

i många frågor, som dessutom ändrade åsikt över tid. En av deras gemensamma nämnare var

att de i likhet med Hume och Comte förkastade all metafysik, en term som de använde för alla

antaganden om sådant som inte låter sig bekräftas eller motbevisas genom observation:

vidskepelse, religiösa övertygelser och filosofiska teorier som Platons lära om idévärlden eller

Kants om tinget i sig. Inspirerade av Ludwig Wittgenstein hävdade de att påståenden som inte

låter sig antingen verifieras eller falsifieras genom observation eller logisk-matematiska bevis

saknar mening. Påståenden om Gud, tingens väsen, Intet eller det absoluta varat uttrycker inga

empiriskt eller abstrakt prövbara sakförhållanden, och är därför i själva verket innehållslösa.

De kan ge intryck av att uttrycka viktiga och djupa sanningar, men är egentligen inget mer än

tomma ord.5

En annan gemensam tes är den om vetenskapens enhet (för övrigt ett av rörelsens

favoritbegrepp – bland annat gav de ut skriftserien International Encyclopedia of Unified

Science, där Kuhns De vetenskapliga revolutionernas struktur först publicerades). Den tyske

filosofen och logiske empiristen Rudolf Carnap hävdade att alla vetenskaper måste använda

samma grundläggande metod och begreppsapparat, som kan återföras på naturvetenskapernas

och ytterst fysikens. Detta innebär bland annat att psykologiska begrepp direkt eller indirekt

måste definieras i termer av observerbara fysiska egenskaper och objekt, en tanke som blev

                                                                                                                         4 Auguste Comte, Om positivismen (Göteborg: Korpen, 1977 [1844]), s. 14-16, 37-39. 5 Rudolf Carnap, ”Überwindung der Metaphysik durch logische Analyse der Sprache”, Erkenntnis Bd 2, 1931, s. 219-241, s. 227. Jfr Ludwig Wittgenstein, Tractatus logico-philosophicus (Stockholm: Thales, 1992 [1922]).

viktig för behavioristisk psykologi. Genom framtida forskning borde det också vara möjligt

att härleda alla vetenskapliga lagar, även inom psykologi och samhällsvetenskap, till

biologins, kemins och slutligen fysikens.6

En konsekvens av vetenskapens enhet är att även humaniora och samhällsvetenskaperna

måste söka och tillämpa generella lagar. Tanken utvecklades av den tyske filosofen och

logiske empiristen Carl Hempel i en omdebatterad artikel, ”Om generella lagars funktion i

historien”.7 Hempel påpekar att även historiker gör anspråk på att inte enbart beskriva

händelser, utan även förklara varför de inträffade. Oavsett vilken sorts händelser det rör sig

om, hävdar han, förutsätter förklaringar alltid uttalade eller outtalade antaganden om

bakomliggande lagsamband. Om jag säger att vattnet i en hink frös till is därför att det var

minusgrader ute, förutsätter jag naturlagen att vatten fryser till is vid noll grader Celsius. Om

en historiker hävdar att européer utvandrade till Amerika därför att de sökte religionsfrihet

eller jordbruksland, förutsätter han den psykologiska eller samhällsvetenskapliga lagen att

människor söker sig till bättre levnadsvillkor, eller någon liknande lag. Man skulle visserligen

kunna tänka sig historiker som enbart skrev krönikor, där händelser räknades upp utan att

förklaras. Men så snart historikern säger att något hände ”på grund av” eller ”till följd av”

något annat, och alltså uttalar sig om samband mellan händelser, måste han medvetet eller

omedvetet göra antaganden om allmänna lagar för mänskligt beteende.8

Historievetenskapen är en sorts testfall för tesen om vetenskapernas enhet. Under 1800-

talet hade historiker och filosofer hävdat att studiet av människan som kultur- och

samhällsvarelse kräver helt andra metoder än studiet av naturen, och ofta använt historia som

det tydligaste exemplet. Den tyske historikern Johann Gustav Droysen hävdade på 1860-talet

att naturvetenskaperna syftar till att ”förklara” (Erklären) medan humanvetenskaperna söker

”förståelse” (Verstehen).9 När man som historiker studerar litteratur, konstverk och andra

mänskliga produkter är frågan inte hur de ska inordnas under generella lagar utan vad de

betyder – vilka avsikter, värderingar och föreställningar om världen de ger uttryck för. Ett

överlappande argument formulerades av den tyske filosofen Wilhelm Windelband, som

hävdade att historiskt inriktade vetenskaper studerar enskilda händelser och företeelser i deras

unika, icke upprepbara sammanhang. De är ”idiografiska” (efter grekiskans idios, enskild

eller unik, och graphein, beskriva), i motsats till de flesta naturvetenskaper, som är                                                                                                                          6 Rudolf Carnap, “Logical Foundations of the Unity of Science”, i International Encyclopaedia of Unified Science, Vol. 1, No. 1 (Chicago : University of Chicago Press, 1938). 7 Carl G. Hempel, “Generella lagar i historien”, i Marc-Wogau, Konrad, Carlshamre, Staffan & Bergström, Lars (red.), Filosofin genom tiderna: texter. Efter 1950, 2. uppl. (Stockholm: Thales, 2000 [1942]), s. 335-349. 8 Hempel, ”Generella lagar i historien”. 9 Johann Gustav Droysen, Grundriss der Historik (Leipzig: von Veit, 1868), s. 11 (”Einleitung”, §14).

”nomotetiska”, det vill säga söker lagar (efter grekiskans nomos, lag).10 Historia tycks alltså

vara det tydligaste exemplet på vetenskaper där naturvetenskapliga metodideal inte är

tillämpbara. Hempel förkastar dock dessa argument med invändningen att historiker inte bara

beskriver lösryckta händelser utan uttalar sig om orsakssamband och därför måste göra

antaganden om allmänna lagar.

Hempel vänder sig särskilt mot ett annat argument mot vetenskapens enhet, nämligen att

historiker förstår andra genom empati, eller inlevelse. En av dem som hävdat detta är den

tyske filosofen Wilhelm Dilthey, som talade om nödvändigheten att i historisk tolkning

placera sig i den andres ställe (Hineinversetzen), att efterlikna (Nachbilden) och återskapa

dennes upplevelser (Nacherleben) och att förstå andra genom Einfühlung, inkännande eller

inlevelse – för övrigt det ord som gav upphov till engelskans empathy och därmed svenskans

”empati”. Enligt Dilthey måste till exempel en nutida religionshistoriker som vill förstå

Martin Luthers religiösa tänkande i tanken försätta sig i Luthers omständigheter och överväga

situationen så som Luther skulle gjort det.11

Hempel invänder att inlevelse inte är någon vetenskaplig metod utan i bästa fall bara ett

heuristiskt verktyg, ett hjälpmedel i den kreativa processen att formulera intressanta

förklaringshypoteser. Historikern kan försöka gissa sig till en historisk aktörs motiv genom att

föreställa sig hur det vore om han själv befann sig i dennes ställe. Men han kan inte ta för

givet att den historiske aktören resonerat på samma sätt som han själv. Detta måste bekräftas

genom evidens för att människor av denna typ i allmänhet handlar på detta sätt i

omständigheter av detta slag, det vill säga en allmän lag för mänskligt beteende. Inlevelse är

därför ingen alternativ humanvetenskaplig metod som gör generella lagantaganden onödiga.12

Den logiska empirismen var den dominerande skolan inom vetenskapsteorin under

perioden omkring 1930 till omkring 1960, men det fanns också kritiker och alternativa teorier

om vetenskapens natur. Den österrikiske filosofen Karl Popper, av många ansedd som 1900-

talets viktigaste filosof, deltog i Wienkretsens möten och betraktades som något av dess

officielle kritiker.13 Två tänkare som kom att få stor betydelse för Thomas Kuhn var den

polske läkaren och filosofen Ludwik Fleck och den ungerske naturvetaren och filosofen

Michael Polanyi. Fleck betonade bland annat vetenskapens kollektiva karaktär och betydelsen

                                                                                                                         10 Wilhelm Windelband, ”Historia och naturvetenskap”, i Wilhelm Windelband, Preludier (Stockholm: Bonnier, 1915 [1894]). 11 Wilhelm Dilthey, Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswissenschaften. Gesammelte Schriften. Bd 7 (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1927), s. 213-216. 12 Hempel, “Generella lagar i historien”, s. 345. 13 Poppers viktigaste vetenskapsteoretiska verk är The Logic of Scientific Discovery (New York: Basic Books,1959) och Conjectures and Refutations: the Growth of Scientific Knowledge (London: Routledge, 1963).

av vad han kallade tankestilar.14 Polanyi är särskilt känd för tesen att vetenskap bygger på en

personlig eller ”tyst” kunskap, som är principiellt omöjlig att granska kritiskt. Sådan kunskap,

anser han, kan inte läras ut genom läroböcker utan bara genom praktiska exempel och en sorts

mästar-lärlingförhållande mellan lärare och elever – en tanke som återkommer i Kuhns teori

om vetenskapliga paradigm.15

Hermeneutik och nyhermeneutik hos Gadamer

Ordet hermeneutik kommer från grekiskans hermeneuein, tolka, och betyder bokstavligen

tolkningslära. Den tyske teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) var den

förste som utvecklade en allmän lära om tolkning och räknas allmänt som ”hermeneutikens

fader”. Schleiermacher hävdar bland annat att uttryck för mänskligt medvetande måste förstås

genom att tolkaren ”placerar sig objektivt och subjektivt i den andres ställe”, genom att

tolkaren förstår den andres språk, historiska kontext, individuella psyke och livssituation.16

Samtidigt som meningsbärande företeelser förstås utifrån sina historiska och kulturella

sammanhang, måste dessa större sammanhang förstås utifrån delarna. Tolkning måste ske i en

sorts cirkel- eller spiralrörelse från del till helhet och från helhet till del, en princip som brukar

kallas den hermeneutiska cirkeln.17

Hans-Georg Gadamer tillhör den hermeneutiska traditionen, men var också starkt påverkad

av den tyske filosofen Martin Heideggers fenomenologiska existensfilosofi. Hermeneutisk

tolkning har enligt Heidegger en mycket mer grundläggande betydelse än tidigare

hermeneutiker insett då de behandlat den som en vetenskaplig metod för forskare inom

humanistiska ämnen. Den hermeneutiska cirkeln, hävdar han, är en oskiljaktig del av

människans sätt att förstå världen och sig själv och därmed av hennes ”tillvaro” eller sätt att

finnas till i världen.18 I Sanning och metod bygger Gadamer på denna tanke en polemik mot

den tidigare hermeneutiska traditionen, som han tycker alltför mycket betraktat

hermeneutiken som just en metodlära. Hermeneutiken handlar enligt Gadamer inte om att

ställa upp regler för god tolkning utan snarare om att analysera villkoren för möjligheten av

                                                                                                                         14 Ludwik Fleck, Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum: inledning till läran om tankestil och tankekollektiv (Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1997 [1935]). 15 Michael Polanyi, Personal Knowledge: Towards a Post-Critical Philosophy (London: Routledge & Kegan Paul, 1958). 16 Friedrich Schleiermacher, Hermeneutik und Kritik mit besonderer Beziehung auf das Neue Testament. Friedrich Schleiermachers sämmtliche Werke. Abt. 1, Zur Theologie. Bd 7, Friedrich Schleiermachers literarischer Nachlass: zur Theologie. Bd 2, utg. Friedrich Lücke (Berlin: Reimer, 1838), s. 32–33. 17 Schleiermacher, Hermeneutik und Kritik, s. 33ff. 18 Martin Heidegger, Varat och tiden. Del 1 (Göteborg: Daidalos, 1993 [1927]). §32, s. 198-199.

förståelse och tolkning. Omprövningen av den hermeneutiska traditionen vävs samman med

en nydanande kritik av positivismen.

Gadamer anser att både positivister och tidigare hermeneutiker förbisett en grundläggande

skillnad mellan studiet av människan och naturen, som handlar mindre om metoderna än om

hur något överhuvudtaget blir ett tema eller objekt för vetenskaplig undersökning. De frågor

som exempelvis en historiker ställer om det förflutna motiveras, skriver Gadamer, på ett

särskilt sätt av nuet och nutida intressen.19 Den historiska forskningen är själv en del av

historien, på ett sådant sätt att det inte finns något objekt för det historiska studiet givet

oberoende av detta självt.

Just detta skiljer humanvetenskaperna från naturvetenskaperna. Medan objekten för

naturvetenskapen idealt skulle kunna bestämmas som det vilket skulle utgöra föremålet

för en fullkomlig kunskap om naturen, är det meningslöst att tala om en fullkomlig

historisk kunskap, och av just detta skäl saknas det ytterst även grund för att tala om ett

”objekt i sig” som denna forskning behandlar.20

Både positivister och tidigare hermeneutiker har enligt Gadamer fångats av en idé om

vetenskaplig objektivitet enligt vilken målet för alla vetenskaper är att så korrekt som möjligt

beskriva objekt som existerar oberoende av betraktaren.21 Till exempel skulle Schleiermacher

– som Gadamer läser honom – hävda att en historiker som studerar Platons dialog Staten

måste frigöra sig från sin egen kulturellt och socialt betingade förståelsehorisont och så långt

som möjligt ersätta den med Platons. Tolkaren ska lära sig se de problem Platon behandlade

så som denne själv uppfattade dem genom att lära sig antik grekiska, sätta sig in i den tidigare

filosofiska traditionen och så vidare. Uppgiften är att så exakt som möjligt återskapa

studieobjektet, den historiska verkligheten (i detta fall Platons idéer) wie es eigentlich

gewesen (”så som det egentligen var” eller ”det som verkligen hände”), som den tyske

historikern Leopold von Ranke en gång uttryckte det.22 Men ”det sanna historiska föremålet”,

skriver Gadamer, ”är inget ’föremål’ utan enheten av detta ena och andra, ett förhållande, i

vilket både historiens verklighet och den historiska förståelsens verklighet består”.23

Föreställningen att tolkaren har till uppgift att återge en objektivt given historisk verklighet så

                                                                                                                         19 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 289. 20 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 289-290. 21 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 457, 480. 22 Leopold von Ranke, Geschichten der romanischen und germanischen Völker von 1494 bis 1535 (Leipzig und Berlin: Reimer, 1824), s. v-vi. 23 Hans-Georg Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning i hermeneutiken”, i Horace Engdahl m.fl. (red.), Hermeneutik (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1977), s. 97.

troget som möjligt är en sista rest av positivismen som den hermeneutiska traditionen måste

konfrontera och frigöra sig från.

Denna kritik av objektivitetsidealet hänger samman med ett betonande av den historiska

förståelsens egen ”historicitet”, förhållandet att tolkaren själv är del av en bestämd historisk

epok och kultur och inte kan frigöra sig från sin egen tids tankeramar. Denna ofrånkomliga

tidsbundenhet gör att historiker inte kan uppnå objektivitet i naturvetenskaplig meningen. De

måste upphöra att jaga ”det historiska objektets fantom”.24

Vad kan då syftet med historisk tolkning vara om det inte är att återge det förflutna så

objektivt som möjligt? En kärnpunkt i Gadamers analys, och det kanske mest nydanande i

hans nyhermeneutik, är idén att tolkning bör ses som en sorts dialog, ett verkligt eller äkta

samtal mellan tolkaren och den tolkade.25 Filosofihistorikern som studerar Platons Staten har

inte till uppgift att återskapa de tankar som en gång rörde sig i Platons medvetande, så som

Platon tänkte dem, utan att kritiskt ta ställning till det Platon säger. Detta ska inte göras

anakronistiskt genom att tolkaren använder sin egen tids idéer och normer som måttstock,

utan i en anda av öppenhet för möjligheten att den andre kan ha rätt.

Vad menas med ett äkta samtal? Samtal som inte är äkta, till exempel ett muntligt förhör,

karakteriseras av att den ena parten (eller båda) inte är beredd att ompröva sina egna

uppfattningar i ljuset av vad den andre säger, utan så att säga använder sina egna

uppfattningar som facit för att avgöra om den andre har rätt eller fel.26 Man kan säga att ett

äkta samtal däremot präglas av att båda deltagarna har attityden ”Jag kan ha fel och du kan ha

rätt, och genom en gemensam ansträngning kan vi komma närmare sanningen” (ett uttryck

som filosofen Karl Popper använder i ett helt annat sammanhang).27

Eftersom deltagarna i ett äkta samtal strävar efter att förstå en sakfråga som intresserar

båda, finns det ingen anledning för dem att uppehålla sig vid de punkter där de redan från

början är överens. I stället koncentrerar de samtalet kring de punkter där åsikterna skiljer sig

åt och prövar olika argument för att nå enighet i sakfrågan. Resultatet av ett lyckat samtal är

antingen att någon av deltagarna övertygas av den andre eller att båda övergår till en tredje

ståndpunkt, som skiljer sig från dem de intog i utgångsläget. Något likartat händer enligt

Gadamer vid mötet mellan historikern och det historiska materialet. Vi kommer alltid till en

text med våra egna ”för-domar”, våra egna uttalade eller outtalade uppfattningar om vad som

                                                                                                                         24 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 96-97. 25 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 101, Wahrheit und Methode, s. 372-375, 383-384. 26 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 100. 27 Karl Popper, Popper i urval (Stockholm: Thales, 1997), s. 44.

är sant och falskt, rimligt och orimligt, rätt eller fel.28 När våra för-domar överensstämmer

med den textförfattarens på alla relevanta punkter, förstår vi på samma omedelbara sätt som i

ett vardagligt samtal med någon som talar samma språk och har liknande bakgrund som vi

själva. När uttolkarens för-domar inte överensstämmer med författarens, framstår däremot det

som sägs i texten som fel eller obegripligt för honom.29

Enligt Gadamer är det bara i sådana situationer, där tolkaren inte är överens med texten i

sakfrågan, som det finns behov av tolkning i den hermeneutiska bemärkelsen av ett metodiskt

sökande efter den egentliga meningen, i motsats till vardagssamtalets omedelbara förståelse.

Tolkning behövs med andra ord bara när någon säger något som för någon annan förefaller

orimligt, fel, underligt eller helt enkelt obegripligt. Därför finns ingen skarp gräns mellan att

förstå och att hålla med. ”Att förstå är primärt att komma överens”.30

Förståelsen blir bara en särskild uppgift när det sker en störning i det naturliga livets

hänsyftande på en gemensam innebörd, ett hänsyftande som även avser en gemensam

sakfråga. Det är endast när missförstånd uppstått eller en utsaga slår oss som obegriplig

och främmande, som det naturliga livet i den åsyftade sakfrågan hindras på ett sådant sätt

att innebörden blir given som en bestämd innebörd, innebörden i en utsaga av en annan,

av ett Du eller en text.31

När Gadamer säger att historievetenskapens objekt eller tema är ett visst förhållande, syftar

han av allt att döma på den relation av initial oförenlighet, före framgångsrik tolkning, mellan

tolkarens och den tolkades förståelsehorisont som gör att det överhuvudtaget finns behov av

tolkning. Med en ofta citerad formulering skriver han att förståelse kräver en

”horisontsammansmältning”, där tolkaren reviderar sin förförståelse av sakfrågan så att den

andres utsagor framstår som sanna, eller åtminstone rimliga under omständigheterna.32

Tolkaren assimilerar eller integrerar alltså det främmande i ett högre eller åtminstone

annorlunda perspektiv. Mötet med andra tankesystem gör att ramarna för det egna tänkandet

vidgas, och tolkningen blir på så vis en bildningsprocess som förändrar tolkaren själv.33

På de punkter där de historiska aktörernas handlingar och yttranden initialt framtår som

felaktiga eller orimliga och därmed står i behov av tolkning, måste tolkaren därmed ställa sig

frågan: Är det jag eller de som har fel? Har de historiska aktörerna tänkt eller handlat fel, eller                                                                                                                          28 Gadamer, Wahrheit und Methode, s. 275-276. 29 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 91-94. 30 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 183. 31 Gadamer. Wahrheit und Methode, s. 184. 32 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 103. 33 Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod: i urval (Göteborg: Daidalos, 1997), s. 23-34.

framstår de på det sättet för mig därför att jag begränsas av mina egna oreflekterade för-

domar? Borde de lära sig av mig eller jag av dem? Den som någon gång ägnat sig åt att

studera en äldre tänkare, känner igen upplevelsen av att först ställas inför idéer som verkar

fullständigt orimliga och felaktiga, för att sedan efter noggrannare studier upptäcka att det ofta

ligger mycket rimligt och sant i dem, något som kan ge oss nya perspektiv och viktiga insikter

idag.

Historikern som strävar efter objektivitet ser inte denna möjlighet, och försätter sig

därigenom i en position där hans egna uppfattningar i de frågor som engagerade de historiska

aktörerna eller författarna inte kan sättas i fråga. Det som intresserar den vetenskaplige

uttolkaren är inte hur ett samhälle bäst bör ordnas, utan vad Platon ansåg om denna fråga i

olika perioder och skrifter, vilka som påverkat honom, vilka han själv haft inflytande på, och

så vidare.

Genom att se traditionen från historisk ståndpunkt, det vill säga försätta sig i den

historiska situationen och försöka rekonstruera den historiska horisonten, menar man sig

förstå. I själva verket har man gett upp anspråket på att finna en i sig själv giltig och

begriplig sanning i traditionen. Ett sådant erkännande av den andres åtskildhet som gör

denne till föremål för objektiv kunskap, blir på detta sätt en total suspension av dennes

anspråk. 34

Men trots det radikalt nyskapande i Gadamers ”nyhermeneutiska” tolkningsteori har han i en

fråga en helt traditionell uppfattning; hans kritik av positivismen gäller enbart

humanvetenskaperna, och i likhet med tidigare hermeneutiker, exempelvis Dilthey, har

Gadamer inga egentliga invändningar mot den positivistiska synen på naturvetenskapen.

Kuhn går på denna punkt längre.

Hermeneutik, paradigm och vetenskapliga revolutioner hos Kuhn

Thomas Kuhn blev som doktorand i fysik på Harvarduniversitetet ombedd att hålla en serie

historiska föreläsningar om 1600-talets fysik. Då han satte sig in i den historiska bakgrunden

förbryllades han av de medeltida forskare som byggde vidare på Aristoteles teori om kroppars

rörelser tycktes ha uppenbart fel, bland annat när det gällde enkelt observerbara fakta. Hur

kunde det vara möjligt att mycket intelligenta och framstående tänkare kunde göra så

elementära misstag i frågor som de ägnat många år av studier och undersökningar? Ju mer han

                                                                                                                         34 Gadamer, ”Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning”, s. 100-101.

fördjupade sig i materialet, desto underligare verkade det hela. Lösningen kom då han efter

lång tids grubblande började ana ett annat sätt att närma sig texterna.35

Kuhn hade som student och forskare tränats att se problemen om rörelse ur den moderna

fysikens perspektiv. Utan att vara medveten om det förutsatte han i studiet av Aristoteles de

idéer om rörelse som utvecklades senare, då tänkare som Newton och Galileo Galilei bröt

med den aristoteliska teoritraditionen. För Aristoteles var problemen om kroppars rörelse

specialfall av mer generella frågor om förändring, och han sökte därför en teori som på ett

enhetligt sätt skulle kunna förklara ett barns utveckling till vuxen likaväl som en stens fall mot

marken. Kuhn insåg att de nutida begreppen, teorierna och problemformuleringarna blivit så

självklara för honom att han överhuvudtaget inte uppmärksammade hur de påverkade hans

tänkande. Det var därför de aristoteliska teorierna föreföll obegripliga för honom.36

I en senare reflektion anmärker Kuhn att han som fysiker på detta sätt tvingades upptäcka

något de flesta historiker redan kände väl till, nämligen den hermeneutiska metoden. Han

förklarar inte exakt vad han lägger in i detta begrepp, men betonar tre saker: att texter kan

läsas på många olika sätt, och att de tolkningar som ligger närmast till hands för en nutida

läsare ofta leder till missförstånd när de tillämpas på det förflutna; att det trots detta är möjligt

att skilja mellan bättre och sämre tolkningar, bland annat enligt graden av motsägelsefrihet

och logiskt sammanhang; och att man som tolkare bör leta efter det till synes absurda i

texterna och fråga sig hur en förnuftig person kan ha skrivit något sådant.37 På grundval av det

faktiska tillvägagångssättet i De vetenskapliga revolutionernas struktur kan man lägga till

några ytterligare antaganden som Kuhn delar med Gadamer och andra hermeneutiker. För det

första kan det finnas olika rationellt försvarbara begreppssystem som delar in verkligheten på

olika sätt, och olika system av ömsesidigt motsägande men inbördes logiskt sammanhängande

världsbilder, eller system av antaganden om verkligheten. Man skulle kunna säga att dessa

system bildar de perspektiv eller referensramar inom vilka vi rör oss i vårt tänkande. För det

andra tar vi alltid något perspektiv för givet, oftast utan att vara medvetna om det. Med

Gadamer kan man säga att vi alltid förutsätter en förförståelse och en uppsättning för-domar,

med en term från nutida kulturteori att tänkande och kunskap alltid är ”situerat” eller bundet

till en viss historisk och samhällelig situation. För det tredje tenderar vi att missförstå dem

som tänker ur andra perspektiv, delvis därför att vårt eget perspektiv är så självklart för oss

det normalt inte faller oss in att det skulle kunna ifrågasättas. Alternativen förefaller därför                                                                                                                          35 Thomas S. Kuhn, The Essential Tension. Selected Studies in Scientific Tradition and Change (Chicago and London: The University of Chicago Press, 1977), s. xi-xii. 36 Kuhn, The Essential Tension, s. xi-xv. 37 Kuhn, The Essential Tension, s. xi-xv.

uppenbart felaktiga, orimliga eller till och med absurda. För det fjärde måste vi för att förstå

människor med andra perspektiv lära oss att se verkligheten så som de ser den och alltså sätta

oss in i deras perspektiv. För det femte medför tolkning därigenom att vi blir uppmärksamma

på vårt eget perspektiv och möjligheten av alternativ till det.

De vetenskapliga revolutionernas struktur inleds med en kritik av ett traditionellt sätt att

skriva vetenskapshistoria, vanligt i läroböcker för studenter som inledningsvis ger en översikt

av det egna ämnets utveckling fram till idag. I läroboksversionen blir vetenskapshistorien

berättelsen om hur äldre tiders forskare upptäckt de fakta och naturlagar vi nu känner till.

Framstegen har ibland hejdats av sådant som kyrklig censur och konservatism, men forskarna

har trots hinder och avbrott gradvis adderat fakta, begrepp, lagar eller teorier till det som utgör

dagens kunskapsmassa, liksom när tegelsten läggs till tegelsten i en byggnad. Men detta är

enligt Kuhn en systematiskt förvrängd bild av det förflutna.38

Historien skrivs i läroböckerna så att säga bakifrån med nuet som facit och framställs som

en målinriktad process med dagens kunskap som slutpunkt. Centrala delar av äldre tiders

vetenskap framstår därför som en serie obegripliga misstag, på samma sätt som till en början

Aristoteles fysik gjorde för Kuhn själv. För att förstå historien måste vi i stället fråga oss hur

forskarnas problem, metoder och slutsatser förhåller sig till de idéer som var rådande hos

deras lärare, samtida och omedelbara efterföljare. De måste tolkas från den synvinkel ”som

ger deras åsikter den maximala enhetligheten och som bäst stämmer med verkligheten”, även

om denna synvinkel skiljer sig fundamentalt från den nutida vetenskapens – en formulering

som påminner om Gadamer och idén om tolkning som äkta samtal.39

När vetenskapshistorien kontextualiseras på detta sätt visar sig diskontinuiteter, brott

mellan de olika teoretiska och begreppsliga tankeramar som Kuhn med en terminologisk

nyskapelse kallar ”paradigm”. Termen kommer ursprungligen från grammatiken och

betecknar ett enskilt fall som illustrerar en generell princip – verbet ”arbeta” kan till exempel

användas som paradigmatiskt exempel på den grupp av verb som har samma

böjningsmönster. Kuhn använder ordet i överförd betydelse för skolbildande vetenskapliga

pionjärarbeten, som Newtons viktigaste verk Mathematica Principia Philosophiae Naturalis

eller den grekiske astronomen Ptolemaios Almagest, det verk som låg till grund för den

medeltida astronomin. Men framför allt står ”paradigm” för de teorier eller teoritraditioner

                                                                                                                         38 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 15-16, 114-119. 39 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 16.

som bygger vidare på de mönsterbildande pionjärverken – den ptolemeiska astronomin, den

newtonska fysiken.40

Större delen av vetenskapshistorien är perioder av normalvetenskap, en forskningens

vardagsverksamhet där man ägnar sig åt att tillämpa ett existerande paradigm på nya

områden, öka precisionen i de förutsägelser som härleds från det, fastställa värdet av

naturkonstanter och på andra sätt besvara detaljfrågor inom paradigmets ramar utan anspråk

på att tänka nytt i grundfrågorna.41 Till exempel hade Ptolemaios antagit att jorden befinner

sig i planetsystemets centrum och att solen och planeterna rör sig i perfekt cirkelformiga

banor runt den. Detta var svårt att förena med vissa observationer, bland annat så kallade

retrograda rörelser, det vill säga att planeter ibland tycks byta riktning och röra sig

ögleformade banor. Astronomer i den ptolemeiska traditionen gjorde antagandet att planeter

rör sig i epicykler, cirklar med centrum i matematiska punkter som i sin tur rör sig

cirkelformigt runt jorden. För att ytterligare förbättra förutsägelserna måste man införa

epicykler på epicyklerna, epicykler på dessa och så vidare. Teorin blev till slut så komplex att

fler och fler började fråga sig om det inte fanns något fel i grundantagandena.42

När tvivlet på ett paradigm blir allmänt utbrett börjar forskare ställa de grundläggande

frågor man tidigare ansett att paradigmet besvarat och söka efter alternativa svar. Om ingen

lösning hittas inom paradigmets ramar, kan följden bli en vetenskaplig revolution.43 Efter en

revolution etableras ett nytt paradigm och en ny normalvetenskaplig tradition uppstår, där det

nya paradigmet förutsätt som självklart på samma sätt som tidigare det gamla. Forskarna

ägnar sig då återigen åt detaljfrågor i förvissningen att paradigmet löst de stora och

grundläggande problemen en gång för alla, och de ser tillbaka på det äldre paradigmet som en

blandning av värdefulla upptäckter och märkliga felslut och misstag, det vill säga så som

vetenskapshistorien beskrivs i läroböckerna.

Trots att läroboksversionen på många sätt är missvisande, stämmer den till viss del på

normalvetenskapen, där det faktiskt sker ett gradvis ackumulerande av nya fakta och

naturlagar inom det rådande paradigmets ramar. Men i vetenskapliga revolutioner, eller

paradigmskiften, tänks alltså vetenskapliga områden och ämnen om på mycket mer

grundläggande sätt. Vi kan bara förstå historien om vi ser diskontinuiteten mellan dagens och

gårdagens tänkande, klyftorna mellan våra självklarheter och deras.

                                                                                                                         40 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 143. 41 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 18, 31-42. 42 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 63-64. 43 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 74-80.

När man som historiker studerar Aristoteles dynamik, flogistonkemi eller tidig värmelära

på detta sätt, blir man enligt Kuhn övertygad om att dessa teorier är lika rationella och

vetenskapliga som sina nutida motsvarigheter.44 Den mest omdebatterade tesen i De

vetenskapliga revolutionernas struktur är att olika paradigm är inkommensurabla

(ojämförbara, bokstavligen ”icke-med-mätbara”, utan gemensam måttstock). Det finns enligt

Kuhn ingen gemensam, paradigmoberoende ståndpunkt från vilken man kan avgöra vilket av

två motstridiga paradigm som bäst överensstämmer med sanningen. En konsekvens är att man

inte kan säga att den vetenskapliga utvecklingen går framåt i den meningen att vetenskapen

skulle komma ständigt närmare sanningen.45 Vi kan inte jämföra ett paradigm med

verkligheten utan att redan förutsätta det självt eller något alternativt paradigm och därmed

argumentera i cirkel. Kuhn säger till och med att anhängare av olika paradigm ”lever i olika

världar”.46

Vetenskapliga revolutioner är alltså inte följden av att tidigare paradigm motbevisas och

ersätts av nya, som överensstämmer bättre med observerade data. I stället förändras

forskarnas sätt att tolka och varsebli världen från grunden genom något som liknar religiösa

omvändelser eller gestaltskiften. Efter en vetenskaplig revolution ser forskarna nya saker när

de betraktar välkända objekt, liksom man i ett gestaltskifte växlar mellan att till exempel se ett

bildmönster som en vas och som två motställda ansikten. Detta innebär enligt Kuhn att den

vetenskapliga utvecklingen i avgörande skeden styrs mer av övertalning än av

förnuftsargument.47 Vetenskapen är inte det mönster av rationalitet och objektivitet som

Popper och positivisterna föreställde sig. På så sätt blir Kuhns hermeneutiska nyläsning av

vetenskapshistorien även en omtolkning av vetenskapen själv.

Efter 1960

De vetenskapliga revolutionernas struktur blev som redan nämnts mycket omdebatterad. 1970

utkommer en antologi med kritiska kommentarer där bland andra Karl Popper och Kuhn själv

deltar.48 Popper avvisar Kuhns kritik, men ger honom erkännandet att den är den mest

intressanta han ställts inför. Poppers argument måste förstås mot bakgrund av de

                                                                                                                         44 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 16. 45 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 139. 46 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 123-124, 167. 47 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 82-83. 48 Imre Lakatos & Alan Musgrave (red.), Criticism and the Growth of Knowledge: Proceedings of the International Colloquium in the Philosophy of Science, London, 1965, Volume 4 (Cambridge: Cambridge University Press), 1970. Poppers bidrag finns översatt till svenska som ”Normalvetenskap och dess faror”, i Konrad Marc-Wogau, Staffan Carlshamre & Lars Bergström (red.), Filosofin genom tiderna: texter. Efter 1950, 2. uppl. (Stockholm: Thales, 2000), s. 40-48.

vetenskapsteoretiska idéer som han utvecklade från 1930-talet och framåt, delvis i polemik

mot de logiska empiristerna, som han dock stod betydligt närmare än Kuhn.

Enligt Popper är vetenskaplig metod en sorts feleliminering, ett prövande och felande. Man

löser vetenskapliga problem genom att formulera hypoteser som testas, falsifieras och ersätts

av nya hypoteser till dess någon av dem visar sig inte ge några felaktiga förutsägelser och

därmed åtminstone för tillfället klara testerna. Hypoteserna är ”testballonger”, gissningar som

vi försöker motbevisa för att kunna ersätta dem med ständigt bättre gissningar. Detta kallas

ofta den hypotetisk-deduktiva metoden (en term som Popper själv inte använder) eftersom

hypoteser testas genom att förutsägelser härleds, ”deduceras” från dem och jämförs med

observationsdata. Astronomer har till exempel sedan antiken försökt lösa problemet att

förklara himlakropparnas rörelser. En första hypotes var den ptolemeiska, enligt vilken solen

och de övriga himlakropparna rör sig i cirkelformiga banor kring jorden. Då hypotesen

testades genom århundraden av observationer, visade det sig gradvis att den även i sina mest

omsorgsfullt reviderade versioner gav felaktiga förutsägelser, och alltså falsifierats.

Kopernikus formulerade den alternativa hypotesen att jorden rör sig tillsammans med de

övriga planeterna i cirkelformiga banor kring solen. Då denna hypotes testades visar det sig

att den undvek flera av den ptolemeiska teorins felaktiga förutsägelser, men gav felaktiga

förutsägelser på andra områden. Falsifieringen av hypoteser drev på så sätt den vetenskapliga

utvecklingen stegvis framåt ända till dess nuvarande ståndpunkt.49

Enligt Popper finns det ingen bestämd slutpunkt där man kan säga att vetenskapen nått den

slutgiltiga sanningen. Vetenskapliga teorier är till sin natur omöjliga att verifiera, eftersom de

är generella och därför inte kan testas fullständigt. Det kanske tydligaste exemplet är fysikens

lagar, som gäller alla partiklar i universum vid alla tidpunkter, vilket gör det uppenbart

omöjligt att observera alla enskilda instanser. Popper illustrerar med ett enkelt exempel på ett

generellt påstående: ”Alla svanar är vita”. Före upptäckten av Australien hade européer

överväldigande evidens för detta påstående, eftersom alla svanar som observerats stämde med

den, med självklara undantag som ungfåglar och nedsmutsade svanar. Men med upptäckten

av Australiens svarta svanar visade den sig inte gälla undantagslöst och alltså i sträng mening

vara felaktig. På samma sätt kan även de mest väl bekräftade vetenskapliga teorier visa sig

vara felaktiga då nya, hittills okända företeelser visar sig motsäga dem. Newtons fysik

bekräftades till exempel under flera hundra år till dess Einstein visade att den inte gällde

undantagslöst av skäl som Newton själv omöjligt hade kunnat förutsäga.50

                                                                                                                         49 Popper, Popper i urval, s. 109-126, 128-129, 144-145. 50 Popper, Popper i urval, s. 119, 130, 197.

En av Poppers viktigaste metodprinciper är att man som forskare bör göra allt för att

falsifiera de för tillfället allmänt vedertagna teorier genom att testa dem så hårt som möjligt.

Endast på så sätt kan man visa på vilka punkter de är felaktiga och på så vis föra den

vetenskapliga utvecklingen framåt. Om felaktiga antaganden på detta sätt ständigt elimineras

kommer vetenskapen att gradvis närma sig sanningen eftersom endast de hypoteser som

överensstämmer med verkligheten kommer att klara sig undan falsifiering. Detta ställer stora

krav på forskarna, som måste välkomna kritik och vara beredda att ge upp även sina mest

omhuldade teorier om de visar sig inte hålla måttet. Det är denna odogmatiska attityd som

enligt Popper utmärker vetenskapen och skiljer den från bland annat religion, där vissa

grundsatser måste accepteras utan att ifrågasättas. Ett exempel han gärna använder är

Einstein, som då han lade fram sin relativitetsteori även beskrev de observationer som om de

gjordes skulle falsifiera den.51

Mot denna bakgrund framstår Kuhns teori om paradigm och vetenskapliga revolutioner

som djupt problematisk. Enligt Kuhn försöker forskare under normalvetenskapliga perioder

inte alls falsifiera det rådande paradigmet, utan förhåller sig tvärtom till det på samma

okritiska sätt som troende till sin religions dogmer. Den normalvetenskapliga forskare som

slutar försöka passa in verkligheten i paradigmets ramar och i stället börjar ifrågasätta det,

betraktas som en dålig forskare och riskerar att stötas ut ur vetenskapssamfundet. Inte heller

under vetenskapliga revolutioner följer vetenskapen Poppers metodregler; det som får

forskare att överge ett paradigm är inte observationer och argument utan omvändelseliknande

upplevelser, övertalning, grupptryck och liknande.

I sin kommentar till Kuhn avfärdar Popper den dogmatiska attityden inom

normalvetenskapen som ett tecken på dålig utbildning och otillräcklig träning i kritiskt

tänkande. Om Kuhn har rätt finns det många forskare som bryter mot grundläggande principer

för god vetenskap, men i så fall är det forskarna och inte principerna det är fel på. Den

”normale” vetenskapsmannen, säger Popper, är en person som man bör tycka synd om.52

När det gäller vetenskapliga revolutioner är Popper mer nyanserad. Han instämmer i att

vetenskapliga problem alltid måste ställas mot bakgrund av antaganden som själva inte

ifrågasätts, en ”problemsituation” som definieras av det existerande kunskapsläget. Det måste

med andra ord finnas vissa givna ramar för det vetenskapliga tänkandet. Av detta följer dock

                                                                                                                         51 Popper, Popper i urval, s. 130-132. 52 Popper, “Normalvetenskap och dess faror”, s. 41-42.

inte den relativistiska tesen att dessa ramar är omöjliga att diskutera kritiskt. Popper kallar

detta ”myten om ramen” och anser att den utgör ”irrationalismens centrala bastion” i vår tid.53

Jag medger att vi vid varje givet ögonblick är fångar i våra teoriers ram, våra

förväntningar, våra tidigare erfarenheter, vårt språk. Men vi är fångar i en pickwicksk

betydelse; om vi försöker kan vi vid varje tidpunkt bryta oss ur vår ram. Vi kommer

naturligtvis då att befinna oss inom en ny ram, men det kommer att vara en bättre och

rymligare ram, och vi kan vid varje tidpunkt på nytt bryta oss ur den. Problemets kärna är

att en kritisk diskussion och en jämförelse mellan de olika ramarna alltid är möjlig. Det är

bara en dogm – en farlig dogm – att de olika ramarna förhåller sig till varandra som

ömsesidigt oöversättbara språk.54

Exempelvis är Newtons och Einsteins gravitationsteorier jämförbara eftersom de ger

förutsägelser om samma fenomen. Övergången från den förra till den senare, hävdar Popper,

är därför inget ”irrationellt språng” utan följden av att Newtons teori falsifierats och Einsteins

visat sig ge bättre förutsägelser.

Samma år som Poppers svar utkom en andra utgåva av De vetenskapliga revolutioners

struktur med en efterskrift där Kuhn bemöter kritik och fördjupar vissa resonemang. Bland

annat utvecklar han idén att forskare ”lever i olika världar” därför att de varseblir samma

observerbara fenomen på olika och motstridiga sätt. Varseblivning är inget passivt

mottagande av intryck från sinnena, som när en penna lämnar ett avtryck i en vaxtavla, utan

en aktiv process. När jag ser något som en svan eller en gås, en pendel eller en fallande sten,

syre eller luft utan flogiston, innebär det att jag redan gjort en tolkning av sinnesdata.55 Man

skulle kunna säga att jag stoppat in det jag ser i någon av de begreppsliga lådor som redan

fanns förberedda i medvetandet, eller det nervfysiologiska systemet. Oftast gör vi detta så

snabbt och rutinartat att vi inte uppmärksammar det, förutom när vi gör misstag eller ställs

inför något som inte passar in i de redan existerande kategorierna. Under vetenskapliga

revolutioner förändras de begreppsliga kategorierna så att ting som tidigare grupperades

tillsammans nu grupperas var för sig, och tvärtom.56 Studiet av andra paradigm påminner oss

om att vårt begreppssystem inte är någon direkt avbildning eller återspegling av färdiggjorda

gränser mellan tingen i verkligheten utanför oss

                                                                                                                         53 Popper, ”Normalvetenskap och dess faror”, s. 46. 54 Popper, ”Normalvetenskap och dess faror”, s. 46. 55 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 75-76, 156-160. 56 Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur, s. 162.

Samma tanke hade en avgörande betydelse för den franske filosofen och historikern Michel

Foucault. Foucaults Les mots et les choses från 1966 inleds med en reflektion kring den novell

av Borges som citerades inledningsvis. Borges kinesiska encyklopedi, skriver Foucault, visar

hur vårt vedertagna tankesystem gör det möjligt att tänka och säga vissa ting men inte andra.

När vi anser att en katt och en hund liknar varandra mindre än vad två hundar av samma ras

gör, även om båda är tama eller balsamerade eller just haft sönder blomvasen (tre av den

kinesiska encyklopedins kategorier), då använder vi bara ett av många möjliga sätt att

begreppsligt dela in verkligheten.57 Hur är vårt begreppssystem konstruerat? Hur ser det rutnät

av likheter, identiteter och analogier ut som vi använder för att begreppsligt sortera tingen? På

vilka grunder väljer vi ett visst sådant rutnät eller kategorisystem framför ett annat? Och hur

har de begreppsliga systemen utvecklats historiskt? Enligt Foucault har svaren på dessa frågor

mer med maktförhållanden än med förnuftsmässig argumentation att göra.

Vansinnets historia, en studie av psykiatrins uppkomst och tidiga historia, inleds med att

Foucault skisserar ett vedertaget men missvisande sätt att skriva om samma ämne. Psykatrins

historia har traditionellt framställts som en berättelse om hur mentalvården får en vetenskaplig

grund och psykiatriker lär sig skilja mellan olika sjukdomstillstånd och utveckla

behandlingsmetoder för dem.58 Men enligt Foucault är mentalsjukhusen och psykiatrins

framväxt i själva verket en del av en större samhällelig disciplineringsprocess, där

befolkningen inpräntas dygder som arbetsamhet och punktlighet i syfte att öka dess

produktivitet och lydighet. Som en del av denna disciplinering behövde de sinnessjuka skiljas

ut som en särskild kategori avvikare från normerna och så vitt möjligt ska anpassas och

återanpassas till samhällsordningen. Detta var psykiatrikernas verkliga uppgift.

Mentalsjukhusen var inte platser för objektiva medicinska observationer, diagnoser och

behandlingar, utan för normerande och disciplinerande övervakning, över- och underordnande

klassificering av människor och påtvingande av en moralisk ordning. Allt detta doldes genom

framväxten av ”positivistismens myter” om vetenskaplighet och objektivitet.59

I Foucaults analyser framstår vetenskap och vetenskaplighet som förklädnader och

täckmantlar för maktintressen. Vetenskapen är i själva verket bara ett bland flera möjliga

”rutnät” eller tankesystem och har inget berättigat anspråk på särställning. Det finns många

som i likhet med Popper sett detta som en farlig, irrationalistisk tanke, och som i polemik mot

Foucault och andra ”postmodernister” försvarat en klassisk positivism eller objektivism. En                                                                                                                          57 Michel Foucault, The Order of Things: An Archaeology of the Human Sciences (London: Routledge, 1970, [1974]), s. xv. 58 Michel Foucault, Vansinnets historia under den klassiska epoken (Stockholm: Arkiv, 1983 [1972]), s. 255. 59 Foucault, Vansinnets historia, s. 281-283, 287.

av de mest uppmärksammade är den amerikanske fysikern Alan Sokal, mannen bakom

”Sokalbluffen” (the Sokal hoax). Sokal ville genom en sorts socialt experiment visa hur

kraven på intellektuell stringens sänkts på ett katastrofalt sätt inom de humanistiska och

samhällsvetenskapliga discipliner där tänkare som Foucault slagit genom. Han skrev en

artikel i postmodernistisk stil på temat ”kvantmekanikens hermeneutik” och fick den

publicerad i tidskriften Social Text 1996. I artikeln påstår han bland annat att den fysiska

verkligheten är en social och språklig konstruktion och att yttervärlden inte existerar, och gör

långtgående påståenden om moderna naturvetenskapliga teoriers konsekvenser för

samhällsvetenskap och humaniora. Efter publicerandet avslöjade Sokal att artikeln var en

parodi, som enligt honom själv bestod av påståenden utan något som helst stöd av argument,

grova missförstånd av naturvetenskapliga begrepp och rent nonsens. Detta, anser Sokal,

illustrerar hur ”postmodernismen” lett till att traditionella vetenskapliga krav på belägg,

objektivitet och begreppsprecision ersatts av intellektuell arrogans och lättja.60

Sokalaffären är i vissa avseenden representativ för den post-positivistiska

vetenskapsteoretiska debatten. På ena sidan står de som hävdar att många olika tankeramar är

möjliga och att det är svårt eller omöjligt att finna giltiga argument för någon av dem mot

alternativen – nutida mot äldre naturvetenskapliga paradigm, vetenskap mot icke-

vetenskapligt tänkande. På andra sidan finns de som invänder att traditionella vetenskapliga

krav måste upprätthållas om man ska undvika en total relativism enligt vilket ”allting är

tillåtet” och alla idéer och påståenden lika berättigade och sanna.

Den amerikanske filosofen Richard Bernstein argumenterar för en tredje ståndpunkt i boken

Bortom objektivism och relativism från 1983. Med utgångspunkt i Gadamers hermeneutik

hävdar han att tänkande kan vara paradigm-, kultur- och traditionsbundet utan att sanning

eller rationalitet för den skull blir relativa. Brotten eller klyftorna mellan olika paradigm eller

traditioner utesluter inte möjligheten av äkta samtal och horisontsammansmältning. I

förlängningen av Bernsteins argument skulle man kunna säga att den hermeneutiska metod

Kuhn lärde sig utan att ha hört talas om hermeneutik har mer gemensamt med

Schleiermachers än Gadamers. Liksom Schleiermacher betonar Kuhn att historikern måste

lära sig se verkligheten så som anhängarna av tidigare tankeramar såg den. Om förståelsen av

äldre paradigm i stället uppfattas nyhermeneutiskt, kan brotten eller klyftorna mellan

                                                                                                                         60 Alan D. Sokal, ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity”, Social Text nr. 46/47, s. 217-252, Sokal, ”A Physicist Experiments With Cultural Studies”, Lingua Franca, 1996, s. 62-64. Se även Alan Sokal & Jean Bricmont, Intellectual Impostures (London: Profile Books, 1998 [1997]).

tankeramar ses som utgångspunkter för äkta samtal, för ett sökande efter enighet med den

andre och samtidigt efter problematiska förutsättningar i det egna tänkandet.61

Avslutning: en kopernikansk revolution i vetenskapsteorin

Man skulle kunna tro att frågor om vetenskapens natur och metoder främst är angelägenheter

för filosofer och inte har några större konsekvenser utanför seminarierummen. Men

vetenskaplig forskning och utbildning är idag en stor och viktig samhällssektor och en av de

”knappar” politiker gärna trycker på för att skapa sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

Liksom tidigare religionen fungerar vetenskapen samtidigt som en yttersta tankeauktoritet.

Påståendet ”Det är vetenskapligt bevisat” är en diskussionsstoppare, en markör att annat låter

sig ifrågasättas och diskuteras men inte detta (annat än möjligtvis av forskare och specialister

inom området i fråga). Och liksom en gång religionen har vetenskapen sina kritiker och

försvarare. Vad är det egentligen som ger den dess särställning? Är denna verkligen

berättigad?

Synen på vetenskapen revolutionerades på 1960- och 70-talen så att många – om än

långtifrån alla – började uppfatta den som ett tankesystem bland många snarare än en

avbildning av en oberoende verklighet. Från postpositivistisk ståndpunkt framstår

vetenskapen inte som en privilegierad ståndpunkt från vilken samhället kan förstås rationellt

och objektivt, utan som en produkt av samhälleliga processer och av strider som inte avgörs

genom argument utan av styrkeförhållandena mellan olika grupper och intressen. Liksom

människan under den vetenskapliga revolutionen rycktes bort från sin plats i universums

centrum av Kopernikus geocentriska teori om planetsystemet, har vetenskapen på så vis bort

från sin ställning som yttersta tankeauktoritet.

Denna andra kopernikanska revolution är en viktig del av bakgrunden till teorier och

tankeriktningar som vetenskapssociologi, konstruktivism, feministisk vetenskapskritik och

diskursanalys. Ett återkommande tema i dessa är kunskapens ”situeradhet” och bundenhet till

socialt och historiskt bestämda perspektiv, som kommer till uttryck även i vetenskapen och

samtidigt reproduceras av den. Bland humanister och samhällsvetare är det numera vanligt att

avfärda vetenskaplig objektivitet som en omöjlighet och tron på den som förlegat

positivistiskt tankegods, samtidigt som de flesta avstånd från relativismen åtminstone i dess

                                                                                                                         61 Richard J. Bernstein, Bortom objektivism och relativism. Vetenskap, hermeneutik och praxis (Göteborg: Röda bokförlaget, 1987 [1983]), s. 137-138, 157, 200-202, 223, 230, 237. Se även Henrik Bohlin, ”Måttstockarnas mångfald och dialogens möjlighet. Om relativism”, i Anders Burman & Lena Lennerhed (red.), Sekelslut. Idéhistoriska perspektiv på 1980- och 1990-talen (Stockholm: Atlas, 2011), s. 258-277.

radikalare former. Hur dessa ståndpunkter är förenliga är inte alldeles uppenbart. Detta är ett

centralt problem inom den så kallade kritiska realismen, som fått stort inflytande bland

sociologer och andra samhällsvetare, och som förenar antagandet att det finns en objektiv

verklighet med en kritisk analys av villkoren för och möjligheterna till objektiv kunskap.

Inom naturvetenskapen har däremot positivismkritiken knappast haft något större inflytande

inom naturvetenskapen, utan de flesta naturvetare tycks ha förblivit anhängare av Popper och

den hypotetisk-deduktiva metoden. Sammanfattningsvis har den utveckling som började med

Kuhn och Gadamer på ett helt nytt sätt gjort den vetenskapsteoretiska debatten komplex,

mångfacetterad och svåröverskådlig.62

                                                                                                                         62 Ett klassiskt verk inom den kritiska realismen är Roy Bhaskar, A realist theory of science (London: Routledge, 2008 [1. uppl. 1975]). En översikt och diskussion av aktuella teman i postpositivistisk vetenskapsteori finns i Barbara Herrnstein Smith, Scandalous Knowledge: Science, Truth and the Human, (Durham. N.C.: Duke University Press, 2006).