Katarina BJÄRVALLBild: Pia KOSKELA

6 TITEL

LärarförlagetBox 12026102 21 Stockholmwww.lararforlaget.seinfo@lararforlaget.se

KopieringsförbudFörlaget påminner om att detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.Kopiering är förbjuden, utöver lärares begränsade rätt att kopiera förundervisningsbruk enligt avtal och den mycket begränsade rätten attkopiera för privat bruk.

© 2019 Katarina Bjärvall & LärarförlagetOmslag och illustrationer: Pia KoskelaGrafisk form: Birgitta Schölander Redaktör: Helena ReistadTryck: Exakta, Malmö 2019ISBN 978-91-88149-45-9

Tidigare böcker av Katarina Bjärvall: En gravad hund. Det svenska språket i en mångkulturell vardag, Carlssons 2001Vill ha mer. Om barn, tid och konsumtion, Ordfront 2005De livsviktiga. Berättelser om lärare, Lärarförbundets förlag 2007Under tiden (roman), Ordfront 2008Var är du? Människan och mobilen, Ordfront 2011Yes! Därför köper vi det vi inte behöver, Ordfront 2015Störningen. Adhd, pillren och det stressade samhället, Ordfront 2019

InnehållFöre pionjärerna 9

Johan Amos Comenius: Att lära alla allt 14

Jean-Jacques Rousseau: Erfarenhetens natur 22

Mary Wollstonecraft: Förnuftiga flickors förkämpe 30

Johann Heinrich Pestalozzi: Åskådningens pedagog 38

Friedrich Fröbel: Trädgårdspedagogen och hans klossar 46

N F S Grundtvig: Folkhögskolans fader 54

Ellen Key : Att fälla en urskog med pennkniv 62

Sofi Nilsson: En klart lysande förebild 70

Fridtjuv Berg: Politikern som ville samla alla barn 78

Rabindranath Tagore: Pedagogik för självtillit 86

Lev Vygotskij: I zonen 94

Maria Montessori: Läkaren som blev en pedagogik 102

Ellen och Maria Moberg: Förskolans pionjärer 110

Elsa Köhler: Läraren som katalysator 118

John Dewey : Demokratin före allt 126

Janusz Korczak: Kärleken, förlåtelsen och döden 134

Célestin Freinet: Elevernas kamrat 142

Alva Myrdal: Från leksaker till internationell politik 150

Jean Piaget: De felaktiga svarens försvarare 158

Paulo Freire: De fattigas pedagog 166

Pionjärernas kraft 174

NAMN NAMN 9

Före pionjärerna»Man kan aldrig ge det man inte har, som Comenius skrev i Didactica Magna,« sade professorn.

Comenius? Vadå för magna? Det var våren 2014 och jag intervjuade Lázaro Moreno Herrera, pro-

fessor i yrkesdidaktik vid Stockholms universitet. Han refererade i förbi-gående till den tjeckiske pedagogen Comenius, som om det var någon jag borde känna till. Vilket jag blev tvungen att erkänna att jag inte gjorde.

När jag slog mig ner vid mitt skrivbord efter intervjun googlade jag förstås rätt på denna Comenius, och jag blev förbluffad över vad jag fann: en fullkomligt modern man mitt i sextonhundratalets brinnande trettio- åriga krig. Att sådana fanns.

Samma sommar fick jag frågan av Lärarförbundets tidning Pedagogiska magasinet om jag ville skriva en serie porträtt av pedagogiska förgrunds-gestalter ur världshistorien. Vinjetten var »Pedagog på piedestal« och tanken var att genom dessa personer belysa de pedagogiska idéernas för-ankring och betydelse för den svenska skolans utveckling. Seriens första avsnitt, om Ellen Key, var redan skrivet, men nu behövdes en ny skribent som kunde ta sig an detta femårsprojekt. Jag tackade naturligtvis ja, med baktanken att nu skulle jag få chansen att lära mig mer om Comenius och hans senare kollegor.

Jag fick kickstarta min research med vitryssen Lev Vygotskij. Inte hel-ler honom hade jag hört talas om, men genom en slump hade jag just fått i uppdrag att för en annan tidning intervjua pedagogen och lärar-

10 TITEL

utbildaren Anne-Marie Körling. Det visade sig att Vygotskij var om inte hennes husgud så åtminstone hennes klassrumsgud, och det stod snart klart för mig vilken praktisk betydelse en historisk stofil från en annan del av världen kan ha för svensk skola i dag. Vilken energi en sådan tän-kare kan tillföra.

En stark gravitationskraft drog mig in i den pedagogiska historien, och där har jag nu tillbringat en stor del av min arbetstid i fem år. Peda-gogerna har presenterats för mig hipp som happ – efter Vygotskij följde Grundtvig, som kastade mig hundra år bakåt i tiden, och därpå följde Montessori, som knuffade mig framåt igen. Så har det fortsatt, huller om buller, så att den tjugonde och sista pedagogen i serien var Friedrich Fröbel, en av de tidigare rent kronologiskt.

Urvalet, som tidningen och jag gjorde i samråd, grundar sig på att pe-dagogernas teorier och praktiska metoder ska ha haft direkt betydelse för skolan i Sverige. Vi har också särskilt velat lyfta fram några förhål-landevis okända men viktiga kvinnor.

Tillsammans lade de tjugo porträtten i serien grunden för en berättel-se om den moderna pedagogikens utveckling, om reformpedagogernas liv och deras idéer och praktik. Under arbetet med boken har jag sedan placerat porträtten i tidsordning och kompletterat med passager som för-djupar det historiska sammanhanget och visar hur olika idéströmningar hakar i och förstärker varandra. Och till de tjugo som jag porträtterade för tidningen har jag i boken lagt min egen presentation av Ellen Key.

De källor jag har använt är framför allt biografier, skrivna av andra eller i några fall av pedagogen själv, och pedagogernas egna skrifter. När det materialet har varit magert har jag vänt mig till andrahandskällor och mer fragmentariska antologier.

Någon som har mött dessa människor samtidigt som jag är illustra-tören Pia Koskela. Hennes förmåga att i ofta kollageartade bilder lyfta fram varje pedagogs egenheter och fördjupa dem har ibland gett mig ett nytt sätt att läsa min egen text. Aha, här har vi en nyckel, det var nog just det här detta handlade om.

NAMN NAMN 11

Boken börjar med Comenius. Den skulle förstås ha kunnat börja någ-ra tusen år tidigare, med Platon (428–348 f Kr). I Aten byggde han upp en egen skola, en form av universitet, som kallades Akademin och som bestod i nästan tusen år efter hans död, fram till femhundratalet e Kr. Någon enhetlig pedagogisk teori har inte kunnat härledas till honom, men bärande i hans filosofi är att kunskap och insikt ska utvecklas genom dialog och resonerande.

En grund hos Platon som Tomas Kroksmark identifierar i sin mastiga exposé över pedagogikens europeiska historia, Den tidlösa pedagogiken, är också att begäret och viljan är överordnade förnuftet. Av den anled-ningen ska de olika ämnena enligt Platon introduceras för barn i en viss ordning: först gymnastik, sedan musik, litteratur och konst och därpå matematik.

Ett alternativt startskott för en bok om pedagogikens pionjärer hade kunnat vara Platons mest berömda elev vid Akademin: Aristoteles (384–322 f Kr). Det har sagts att han möjligen var den sista människan som faktiskt var i besittning av all samtidens tillgängliga kunskap och han lyfts ibland fram som den arketypiska läraren.

Aristoteles var privatlärare åt Alexander, den makedonske kronprins som så småningom skulle komma att kallas den store. Precis som Platon grundade Aristoteles en egen skola i Aten, Lyceum. Men medan Platon på många sätt är en mystiker som utgår från att resonerande är vägen till kun-skap, så är hans berömda lärjunge en vetenskapligt arbetande slitvarg som slår fast att all teoribildning måste grundas på insamlade fakta, empiri.

De av Aristoteles skrifter som finns bevarade är i de flesta fall avhand-lingar med hans egna studenter som målgrupp. Där introducerar han många av de ämnen som än i dag studeras vid skolor och universitet, han lägger grunden för det klassiska begreppsparet praktisk respektive teoretisk kunskap och han utvecklar stora delar av de begreppssystem för både kultur- och naturvetenskaper som består i våra dagar.

Ett annat möjligt alternativ hade varit att inleda denna bok med Jesus. Vid vår tideräknings början byggde huvuddelen av undervisningen

12 TITEL

i de skolor som fanns i den utvecklade delen av Europa – Medelhavs-området – på utantillärning. Den viktigaste metoden för att pränta in kunskapen var repetition, till exempel genom rytmisk och melodiös recitation. Med Nya testamentet får didaktiken sitt genombrott, skriver Kroksmark, och med den följer ett bredare spektrum av pedagogiska metoder. Evangelisterna beskriver Jesus som didaskalos, läraren, och en studie som Kroksmark har gjort visar att han använde inte mindre än femton olika metoder, från föreläsningar och dialoger till visuella pre-sentationer och examinationer.

Under de närmast följande 1 500 åren steg naturligtvis nya pedagoger fram. Henry Egidius har i sin bok Skola och utbildning i historiskt och inter-nationellt perspektiv beskrivit hur kyrkorna började bedriva undervisning under medeltiden i takt med kristendomens utbredning över Europa. De behövde försörja sin egen verksamhet med personal som skulle kun-na läsa heliga texter på latin, sjunga mässor och psalmer och organisera verksamheterna i de framväxande katedralerna och stiften.

Det dominerande tankesystemet i stora delar av Europa under medel-tiden var skolastiken, som gjorde anspråk på att förklara kristna sanning-ar med logiska argument. Inom ramen för denna filosofi spred präster och munkar sina kunskaper till folket – kunskaper som ofta bestod i att inpränta att alla olyckor som drabbade en var antingen Guds straff eller djävulens kraft.

När de första universiteten började växa fram i Europa efter år 1100 var inriktningen huvudsakligen teologisk. Då byggdes en rad katedralskolor, i Sverige först i stiftsstäderna Lund, Uppsala, Linköping och Skara, där eleverna kunde börja en mer formaliserad bana mot en kyrklig utbild-ning. Ett banbrytande undantag var Malmö, där stadsstyrelsen år 1406 lyckades få påven, som fortfarande styrde över kyrkorna i Norden, att ge sitt tillstånd för en liten skola utanför kyrkans regi. Men för de flesta yrken – till exempel hantverkare, sjömän, köpmän och riddare – krävdes fortfarande ingen formell utbildning, utan där utvecklades kunskaper och färdigheter genom olika former av lärlingssystem.

NAMN NAMN 13

Boktryckarkonsten på fjortonhundratalet och den tilltagande sprid-ningen av böcker förändrade förutsättningarna. Kyrkan började så smått intressera sig för folkundervisning. Tanken var att om människor lärde sig läsa skulle de bättre kunna ta till sig de heliga skrifterna och leva ännu mer rättroget.

Parallellt med att böcker började spridas flyttade alltfler människor till större och mindre städer. Köpmän och hantverkare började få mer makt, såväl politisk som ekonomisk och kulturell, vilket väckte ett tilltagande intresse för utbildning och skolgång. Skriv- och räkneskolor för pojkar som skulle bli handelsmän, bokhållare och liknande etablerades.

Kunskap sågs inte längre som strikt kopplad till tro, utan kom gradvis under renässansen att vidgas till att omfatta en nyfikenhet på många nya områden, som solsystemet, världens geografi och andra former av natur- vetenskap, liksom för antik filosofi och litteratur.

Små sprickbildningar började omärkligt uppstå i det feodala samhäl-let när alltfler människor fick tillgång till de nya kunskaperna, men få av de utbildningsverksamheter som nu växte fram hade någon vision om undervisning riktad till alla. Målgruppen var pojkar och knappast alla pojkar, utan framför allt de som kom från privilegierade klasser.

I en tid när efterklangen av skolastiken fortfarande dominerade un-dervisningen och predikade latin, utantillärning och aga var Comenius den första som tänkte i friare och vidare banor kring skolan. Av det skälet inleder jag mitt porträttgalleri med denna sextonhundratalets intellek-tuella superstjärna.

LITTERATUR

Henry Egidius, Skola och utbildning i historiskt och internationellt perspektiv, Natur & Kultur 2001Tomas Kroksmark, Den tidlösa pedagogiken, Studentlitteratur 2018 (förstaupplaga 2003)

14 TITEL

JOHAN AMOS C OMENIUS 15

Johan Amos Comenius:

Att lära alla allt

DEN SOM LÄSER Johan Amos Comenius livshistoria får en illustration till hur rätt han hade i sina teorier. Hans vuxna liv sammanföll till stor del med trettioåriga kriget, ett gytter av strider mellan katoliker och pro-testanter, habsburgska kejsartrupper, tyska furstar och kungliga svenska förband. Svårgripbart för en novis på sextonhundratalshistoria – tills det plötsligt står i Tomas Kroksmarks förord till Comenius mest inflytelse- rika verk, Didactica Magna, att han drevs på flykt och förlorade »sin första hustru och två minderåriga barn och senare även sin andra hustru. Han stod då ensam med fem små barn. Vid två tillfällen brandskattades han på hela sin egendom …«

De raderna gör Comenius till en människa. Det personliga lidandet slår an och förstärks av vår tids pågående flyktingtragedi, så att man från den punkten läser teoretiska texter både av och om honom med stort intresse. Vilket är helt i linje med hans idéer om hur en lärare kan väcka engagemang: från det konkreta till det abstrakta.

Jan Amos Komensky föddes 1592 i en liten ort i Mähren, i dag i Tjeckien, och dog 1670 i Amsterdam. Hans familj tillhörde Böhmisk-mähriska

16 AT T L ÄR A ALL A ALLT

brödraskapet, en trosinriktning baserad på reformteologen Jan Hus tan-kar om att sanningen inte finns hos kyrkan utan i gemenskapen mellan dem som är förutbestämda för frälsning. Denna grund skulle genomsyra alla Comenius skrifter, liksom hela hans liv.

När Jan Amos var i tolvårsåldern dog hans föräldrar och två av hans systrar i pest. Varför skulle människan tvingas genomgå sådant lidan-de? Det var den fråga han ställde sig när han började söka efter kunskap, enligt en biografi av František Kožik med den tårdrypande engelska titeln The sorrowful and heroic life of John Amos Comenius.

I skolan fick Jan Amos inte lära sig mycket annat än att sjunga psal-mer och uthärda aga. Men tack vare brödraskapet lärde han sig latin och kunde sedan vetgirigt ta del av tidens främsta rön inom snart sagt alla ämnen. Det kunde röra praktiskt orienterade verksamheter som bi- odling och segling men också vetenskap av Aristoteles och Copernicus och litteratur av Ovidius och Vergilius.

År 1617 prästvigdes Comenius och fick då det latiniserade namn un-der vilket han är känd. Han bildade familj och fick snart arbete som präst och skollärare, men han blev frustrerad över »sinnets slakthus«, som han kallade skolväsendet. Inspirerad av den tyske utbildnings- reformatorn Wolfgang Ratke började han undervisa på tjeckiska i stället för på latin. Han började också skriva på det verk som skulle bli  Didactica Magna.

Krigsutbrottet 1618 tvingade Comenius i landsflykt till många plat-ser i Europa, men hans nav var staden Leszno i dagens Polen. Trots svå-ra omständigheter var han oerhört produktiv, startade flera skolor och författade sammanlagt ungefär 250 skrifter och böcker. De omfattade skilda genrer, från poesi till läromedel, och ett brett urval av ämnen: från medicin och astronomi till språklära, bibelöversättning och statsförvalt-ning. Och så storverket Pansofin, hans allvishetslära där gränserna mellan teologisk och världslig kunskap var upphävda.

Boktryckarkonsten såg han som en välsignelse och han hyllade denna »fantastiska anordning för att mångfaldiga antalet böcker i oändlighet

JOHAN AMOS C OMENIUS 17

Johan Amos Comenius, 1592–1670, var präst, lärare och författare från Böhmen, i dag Tjeckien. Han skrev flera verk som på ett banbrytande sätt visade värdet av undervisning förankrad i sinnesupplevelser och han var tidig med att betona värdet av att elever får lära på sitt modersmål i stället för på latin. Han var också den första tänkare som lanserade tanken att alla – även flickor och fattiga barn – hade rätt till skolgång.

och med fascinerande hastighet«. Då pes-ten drabbade hans trakt var kunskapen om sjukdomen närmast obefintlig, men på en enda natt skrev Comenius en instruk-tionsskrift om hur sjukdomen skulle be-mötas. Den trycktes och delades ut redan nästa dag, vilket ledde till att spridningen begränsades.

Men den bok som etablerade Comenius bland tidens kulturelit var Janua linguar- um reserata aurea (Den öppnade gyllene dörren till språken), ett verk om latin- undervisning där han lämnade grammati-ken därhän och i stället lyfte fram ord och uttryck som nyckeln till språk- inlärning. Boken översattes till ett stort antal språk, bland dem arabis-ka, turkiska och persiska, och lästes av många europeiska makthavare.

I Sverige började drottning Kristinas lärare Johannes Matthiæ använda den och en annan av Comenius böcker, det illustrerade verket Orbis Sen-sualium Pictus (Sinnevärlden i bilder). Rikskanslern och landets egentliga ledare Axel Oxenstierna gav industrimannen Louis de Geer i uppdrag att bjuda in Comenius för att reformera det svenska skolsystemet, sär-skilt språkundervisningen. Comenius var först tveksam – »folket gillar inte utlänningar«, skrev han om svenskarna i ett brev till de Geer – men tackade till slut ja till uppdraget.

Han bosatte sig i den svenskkontrollerade staden Elbing, i dag Elbląg i Polen, nära Gdansk. Men han var brydd. Hans intresse för språkunder- visning hade mattats av och det var pansofin han egentligen ville för- djupa sig i. Skulle han svika Oxenstierna?

Sverige var en stormakt som mycket väl kunde ha Böhmens öde i sina händer. Sannolikt bidrog det till att Comenius till slut skrev åtta böcker åt svenskarna: metodhandledningar för språkundervisning, grammatikor, latinläror och ordböcker. Och hans inflytande över Sverige blev större

18 AT T L ÄR A ALL A ALLT

än så. När Matthiæ fick i uppdrag att utarbeta en ny svensk skolstadga presenterade han helt enkelt den skolordning som Comenius hade skrivit åt Böhmisk-mähriska brödraskapet. Den antogs av riksdagen 1649 och man kan spåra Comenius idéer till exempel i begränsningar av lärarens rätt att aga eleverna och av mängden läxor.

Westfaliska freden 1648 gav ingen frid för de böhmiska bröderna. Ef-ter att ha återvänt till Leszno flydde Comenius, med sina barn och sin tredje fru, till den ungerska staden Sarospatak. Där lyckades han på nytt öppna en skola enligt progressiv modell: stipendier för fattiga elever, högre lärarlöner, en egen tryckpress för läroböcker på ungerska och – Comenius särskilda skötebarn – en skolteater. Men reformerna blev svå-ra att förverkliga. Än en gång återvände han till Leszno, men påsken 1656 brändes staden av katolska trupper. Comenius och hans familj kunde sät-ta sig i säkerhet. En stor del av hans manuskript åts dock upp av lågorna.

De sista åren av sitt liv fick Comenius en fristad hos familjen de Geer i Amsterdam. Han skrev flera verk där han propagerade mot fördomar och främlingsfientlighet, då som nu en utmaning i ett Europa präglat av flyktingströmmar.

Det var också vid den här tiden som Didactica Magna översattes från tjeckiska till latin och till slut trycktes 1657. I verkets undertitel heter det: »en fullständig framställning i konsten att lära alla allt«. Allt är förstås här närmast ett skrattretande ord för dagens kunskapsmänniskor, men som Kroksmark påpekar var det inte så provocerande på sextonhund-ratalet då man tänkte sig att all världens kunskap kunde rymmas i ett enda uppslagsverk.

Det radikala ordet i undertiteln var i stället alla. Comenius ansåg att alla barn skulle få gå i skolan – pojkar och flickor, rika och fattiga, skarp-sinniga och tröga, ja även »helt barbariska folkslag«. Där var han mer modern än till exempel Rousseau, som hundra år senare fortfarande tänkte sig att undervisning enbart omfattade pojkar.

Boken är stilenligt pedagogiskt upplagd med korta avsnitt där Come-nius presenterar sina idéer och drar paralleller från fågellivet, trädgården

JOHAN AMOS C OMENIUS 19

och byggnadskonsten. Så heter det till exempel att fågeln inte lägger sina ägg i elden för att de ska kläckas snabbare, trädgårdsmästaren inte begär att en planta ska växa ut efter en månad och att byggmästaren inte reser väggarna innan grunden har torkat. Undervisningen ska följaktligen gå långsamt fram, utgå från det bekanta och anpassas till elevernas ålder och mognad.

Comenius upptäckte fantasins, lekens och motivationens betydelse. Grunden ska vara tingen i stället för orden. Planscher, kartor, porträtt av berömda män, optiska och geometriska instrument samt himmelsglober ska finnas i klassrummet och en trädgård ska gärna anläggas vid skolan. Sinnenas betydelse lyfts fram. »Har jag en gång smakat socker, sett en kamel, hört en näktergal, varit i Rom och sett denna stad uppmärksamt, så sitter dessa varseblivningar kvar i minnet«, skriver han.

Läraren får inte använda hugg och slag – »om undervisningen inte ger något resultat, vems fel är det om inte lärarens« – och inte tvinga lärjungarna till något. Samtidigt framgår det att den elev som inte lyss-nar på läraren ska straffas, så sannolikt skiljer sig den tidens definition av tvång från vår.

Undervisning ska, menar Comenius, börja på modersmålet, inte på latin, och centralt ämnesinnehåll ska alltid presenteras på modersmålet. Han lyfter fram samtalet som undervisningsform eftersom det stärker minnet, underlättar mänskligt umgänge, ger eleverna ett verktyg för dis-kussioner och gör att människan kan föras vart som helst.

Comenius beskriver pedagogik för barn och unga från treårsåldern upp till universitetet, men fokus ligger på åldrarna sex till tolv år. Han förespråkar med dagens mått mycket stora klasser – hundra elever eller fler. Läraren får större lust att undervisa ju fler han ser framför sig:»Ju mer upptänd han själv är, desto livligare får han också sina lärjungar«. Se där ett ideal värt att betänka i dag.

Läraren är en stark auktoritet. »Han blir sittande i katedern, där alla kan se honom, liksom solen gjuter sina strålar över alla«, skriver Co-menius. Enkelhet är modellen: en hårt strukturerad läroplan, samma

20 AT T L ÄR A ALL A ALLT

böcker för alla elever och samma metod för alla ämnen. Han använder kamratundervisning – den som lär andra, lär sig själv. Eleverna rättar också varandras alster så att läraren får mindre arbete.

Det går att dra linjer framåt i den pedagogiska historien från Comenius mest framsynta idéer till exempelvis Rousseau, Pestalozzi och Dewey. Men vad finns det hos Comenius som fortfarande kan fungera utvecklan-de för skolan i dag? Kanske är hans moraliska grundsyn det mest frukt- bara. Pacifism och social rättvisa genomsyrade hela hans didaktik. Moralisk utveckling hos eleverna skulle lägga grunden för sociala reformer och där var utbildning nyckeln. Det var vidare universitetens ansvar att sä-kerställa att all ny kunskap gynnade mänskligheten – något att reflektera över i dag för de delar av akademin som utvecklar till exempel kärntek-nik, övervakande teknik eller marknadsföring inom neurovetenskapen.

Comenius ideal var grundade i hans kristna tro, men denna etik kan i dag lika väl baseras på en religiöst oberoende humanism. Värdegrunden finns ju i läroplanen, men i en tid när kunskapens värde tycks beroen-de av testresultat finns här en pedagog som envetet hävdar att det mer svårmätbara målet för all undervisning är att skapa individer som kan bygga en bättre värld.

LITTERATUR

Johan Amos Comenius, Didactica Magna, Daidalos 1989 (original 1657)Johan Amos Comenius, Orbis sensualium pictus: den synliga världen, Stockholms universitets förlag 2006 (original 1658)Johan Amos Comenius (självbiografi), Årsbok i svensk undervisnings- historia 1974, Föreningen för svensk undervisningshistoria 1975C. H. Dobinson, Comenius and contemporary education, konferens- dokumentation 1970Frantisek Kozík, The sorrowful and heroic life of John Amos Comenius, State Educational Publishing House, Prag 1958

JOHAN AMOS C OMENIUS 21

Daniel Murphy, Comenius: a critical reassessment of his life and work, Irish Academic Press 1995John Edward Sadler, J. A. Comenius and the concept of universal education, Routledge 2007 (förstaupplaga 1966)

62 AT T FÄLL A EN URSKOG MED PENNKNIV

ELLEN KE Y 63

HENNES ÖGON ÄR blekblå under halvslutna ögonlock. Blicken är över-seende och lugn, nästan loj. Som om hon sett allt. Och Ellen Key är 57 år när den danska konstnären Ejnar Nielsen målar hennes porträtt och hon har onekligen sett mycket, från barndomshemmet på gården Sundsholm söder om Västervik i Småland till stora delar av Europa, som hon utfors-kade i jakt på ny pedagogik.

Ellen Key föddes 1849 som äldst av sex syskon i en herrgårdsfamilj. Hennes mor var Sophie Posse, grevedotter, och hennes far var Emil Key som tillhörde en släkt av officerare och ämbetsmän och som blev riks-dagsman för Lantmannapartiet. Fruktan, inte förtrolighet, präglade barndomen, har hon själv skrivit.

Sin tidiga undervisning fick Ellen hemma, av mamman som lärde henne engelska, av mormodern som lärde henne läsa, av guvernanter på gården och av fadern som förmedlade att folkbildning var en grundval för framtiden. Snart drev hon själv en söndagsskola för de anställdas barn.

När Ellen var fjorton år flyttade hon till Stockholm och började på flickskoleinternat. På hennes lott föll att undervisa sina systrar Ada och Hedda, nu per brev. I hård men hjärtlig ton varnade hon Ada för att hon

Ellen Key:

Att fälla en urskog med pennkniv

94 I ZONEN

LE V V YGOTSKIJ 95

EN RÄDD SEXÅRING vägrar gå uppför den långa skolgårdsbacken till sitt klassrum men vågar plötsligt när rektorn möter honom och går med. En grupp pojkar ryker ihop men blir kompisar när en specialpedagog låter dem rollspela sig fram till lösningar på konflikter. En mattetrött högstadieflicka känner sig smart när två lärare öppnar ett matematik-labb på skolan.

Skolan kan ha sina motståndszoner, men för den som läser Lev Vygot-skijs teorier ser de snart ut som något annat: nära utvecklingszoner. Detta begrepp, som betecknar de kunskapsområden en elev kan dras in i genom samspelet med en pådrivande lärare eller någon annan kunnig person, är den sovjetiske psykologens kanske viktigaste bidrag till den pedagogiska teoribildningen. Och den zonen lever i den svenska sko-lan, liksom till exempel Vygotskijs syn på språkets och kreativitetens betydelse.

Lev Sevjonovitj Vygotskij föddes 1896 i den lilla staden Orsja i Vit- ryssland, eller Belarus, som då lydde under Tsarryssland. Han var av ju- disk börd i en tid när judarna var svårt diskriminerade. Hans skolgång

Lev Vygotskij:

I zonen

102 L ÄK AREN SOM BLE V EN PEDAGOGIK

MARIA MONTES SORI 103

FÖRSTA GÅNGEN JAG hörde Montessori – namnet och ordet – var det i form av ett hot. Susanne och jag var kanske fem år och hade ställt till något fuffens när hennes pappa Berra sade: Om ni inte är snälla får ni börja i montessori. »Vad är det?« frågade vi, och han förklarade: »Det är ett lekis där man får putsa skorna hela dagarna«.

Vi blev snälla.Ingen pedagog har på samma sätt som Maria Montessori blivit ett med

sina teorier. Hennes pedagogik är så etablerad i dag att många svenska förskolebarn inte säger att de går på förskolan eller på dagis utan att de går på montessori. Och även på många förskolor och skolor som inte har montessoriprofil är inslagen av hennes pedagogik tydliga: Barnen leker på mattor, pedagogerna främjar självständigt arbete, man arbetar med siffror och bokstäver. Det finns heller knappast någon annan pedago-gik, förutom möjligtvis waldorf, som människor i gemen har så starka åsikter om.

Samtidigt rymmer Maria Montessoris liv, så som det beskrivs i hennes egna många böcker och i pedagogen Kerstin Signerts biografi, en dra-matik värdig en Hollywoodfilm.

Maria Montessori:

Läkaren som blev en pedagogik

166 DE FAT TIGAS PEDAGOG

PAULO FREIRE 167

DEN BRASILIANSKA PEDAGOGEN Paulo Freire var den radikala sjuttio-talsvänsterns skolpolitiska stjärna. Hans pedagogik för förtryckta – också titeln på hans mest lästa bok – fick stort genomslag, framför allt i det som då kallades tredje världen men också i väst. I dag har hans böcker rensats ur många hyllor, men de finns på Stockholms universitetsbibliotek, fulla med understrykningar och oläsliga anteckningar. De repade omslagen vi-sar en porträttbild av författaren med stålbågade glasögon kring en blick full av allvar och ett yvigt skägg runt en halvöppen mun, beredd att tala.

Paulo Freire föddes 1921 i Recife på Brasiliens atlantkust, en stor-stad dit många fattiga lantarbetare sökte sig på flykt undan ett feodalt system kontrollerat av rika godsägare. Det var hans föräldrar – pappan armésergeant och mamman sömmerska – som med sina godnattsagor öppnade bokstävernas värld för honom. Snart började han själv skriva; hans svarta tavla var marken under mangoträden utanför huset där han bodde och hans krita var frukternas kärnor, skriver hans medarbetare Moacir Gadotti i en biografi.

När Paulo var tretton år dog hans far och familjen kastades ner i trettio- talets fattigdom. »Jag försökte läsa och koncentrera mig i klassrummet,

Paulo Freire:

De fattigas pedagog

Pedagogikens pionjärer är berättelsen om tjugoen modiga och kontroversiella lärare och deras idéer. Alla har starkt påverkat den svenska skolan och förskolan, liksom vår syn på barn och kunskap. Deras gärningar spänner över fyra sekler, från Johan Amos Comenius till Paulo Freire, och över fyra kontinenter. Idéer hakar i och förstärker varandra – eller bryts och omvandlas till något helt nytt. Tillsammans blir pionjärernas liv och tankar en exposé över den moderna pedagogikens utveckling.

Journalisten och författaren Katarina Bjärvall skriver porträtten av pedagogikens superstjärnor. För bilderna står illustratören Pia Koskela. Boken vänder sig framför allt till lärare och lärarstudenter, men även till alla andra som är intresserade av idéhistoria och av skolans roll i samhället.

ISBN 9789188149459

9 789188 149459