gupea.ub.gu.se · Web viewEn av våra frågeställningar i undersökningen är att ta reda på huruvida handläggarna tycker att samverkan mellan enheter i socialtjänsten fungerar

Krävs samverkan för en helhetssyn?

En kvalitativ undersökning om betydelsen av socialtjänstens uppdelning

i specialiserade enheter

SQ4562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hpScientific Work in Social Work, 15 higher education creditsKandidatnivåVT 2014Författare: Caroline Andersson & Anna StridHandledare: Therese Bäckman

Abstract

Titel Krävs samverkan för en helhetssyn? – En kvalitativ undersökning om betydelsen av socialtjänstens uppdelning i specialiserade enheter.

Författare Caroline Andersson & Anna Strid

Nyckelord Helhetssyn, samverkan och specialisering

Syftet med vår undersökning är att ta reda på hur kommunens organisation påverkar möjligheten till en helhetssyn. Vidare vill vi också undersöka om en fungerande eller icke fungerande samverkan kan påverka helhetssynen. För att uppnå vårt syfte kommer vi att utgå ifrån tre frågeställningar.

Hur anser handläggarna att en indelning i specialiserade enheter kan påverka helhetssynen kring enskilda personer?

Hur beskriver handläggarna att samverkan fungerar mellan olika enheter inom socialtjänsten?

Krävs samverkan för att kunna ha en helhetssyn?

Vi har gjort en kvalitativ undersökning där vi använt oss av semistrukturerade intervjuer. Urvalet var både målstyrt och ett bekvämlighetsurval och innefattade handläggare och enhetschefer som arbetar med myndighetsutövning inom socialtjänsten.

Resultatet av undersökningen visade på att specialiseringen inom socialtjänsten hade en effekt på samverkan och att samverkan i sin tur krävs för att kunna ha en helhetssyn kring den enskilde. Resultatet visade också på att organisationens uppbyggnad hade en stor betydelse och var en försvårande faktor för samverkan i de undersökta enheterna, vilket bidrog till att helhetssynen i vissa fall var svår att förverkliga.

Innehållsförteckning

1. Inledning................................................................................................................................2

1.1 Förförståelse......................................................................................................................3

1.2 Begreppsförklaring............................................................................................................4

1.3 Problemformulering..........................................................................................................4

1.4 Syfte och Frågeställningar.................................................................................................5

1.5 Avgränsningar...................................................................................................................5

1.6 Arbetsfördelning................................................................................................................6

2. Utgångspunkter.....................................................................................................................6

2.1 Socialtjänstlagen och principer om helhetssyn.................................................................6

2.2 Socialnämndens ansvar för personer med funktionsnedsättningar...................................6

2.3 Specialisering och samverkan inom socialtjänsten samt tidigare forskning.....................8

2.4 Sekretess som ett hinder för samverkan?........................................................................11

3. Teoretiska perspektiv.........................................................................................................12

4. Metod...................................................................................................................................13

4.1 Insamling av litteratur.....................................................................................................13

4.2 Tillvägagångssätt.............................................................................................................14

4.3 Val av metod...................................................................................................................15

4.4 Urval................................................................................................................................16

4.5 Analysmetod....................................................................................................................17

4.6 Reliabilitet och Validitet.................................................................................................17

4.7 Etiska överväganden.......................................................................................................18

4.8 Den undersökta kommunen.............................................................................................18

5. Resultat och Analys.............................................................................................................19

5.1 Betydelsen av och förutsättningar för samverkan...........................................................20

5.1.1 Samverkans effekt på helhetssynen...........................................................................20

5.1.2 Organisationens inflytande på samverkan...............................................................22

6. Avslutande diskussion........................................................................................................25

Referenslitteratur....................................................................................................................28

Bilaga........................................................................................................................................30

Tack!

Att skriva en kandidatuppsats har varit en utmanande resa som inneburit skiftande känslor i form av rädsla, ångest, frustration och stress men också glädje, nyfikenhet, skratt och stolthet samt att det har gett oss många nya erfarenheter.

Vi vill framförallt tacka de personer som deltagit i vår undersökning, som ställt upp med både tid och engagemang, utan er hade vår undersökning inte gått att genomföra. Vi vill också tacka vår handledare Therese för alla de konkreta och goda råd som har hjälpt oss mycket under vår skrivprocess.

Vi vill slutligen tacka varandra för ett gott samarbete, där vi båda under hela processen haft en hög ambitionsnivå och ett härligt engagemang!

Caroline Andersson & Anna Strid

1

1. Inledning Vi som skriver denna kandidatuppsats går sjätte terminen på Socionomprogrammet vid Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete. Nyligen avslutade vi vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) i en myndighetsutövande enhet för funktionshinder och socialpsykiatri där den ena av oss var mer inriktad på handläggning enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387), LSS, och den andra av oss på handläggning enligt Socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Då vi båda har gjort vår VFU i den undersökta kommen så anser vi att vi har fått en ganska god inblick i hur handläggarna utreder ärenden och hur organisationen de arbetar i fungerar.

Det som vi båda har en förkärlek till att fundera på och som vi gärna fastnar i diskussioner kring är när det finns saker som inte fungerar och vi diskuterar gärna om hur saker och ting istället borde vara. Vårt intresse brukar kretsa kring individer som “hamnar mellan stolarna”, samverkan som inte existerar eller kommunikation som uteblir (vilket också i sig kan vara en kommunikation).

Vi har under vår utbildnings gång fått förståelse för att helhetssyn är en viktig och vägledande princip inom socialt arbete. Under vår VFU uppmärksammade vi båda att också samverkan mellan olika enheter är en viktig del inom socialtjänsten, samtidigt som vi också har förstått att det finns vissa svårigheter kring samverkan. Det som vi speciellt lade märke till var att det inte är en självklarhet för alla handläggare att samverkan över enhetsgränserna fungerar och vi var mycket förundrade över detta fenomen eftersom vi trodde att samverkan är något man kan ta för givet.

Under vår VFU fick vi delta i olika samverkansmöten som hölls för att olika enheter skulle träffas och berätta för varandra hur de arbetar och hur de resonerar i vissa situationer och ärenden. Som vi förstår syftet med dessa möten så ville man också diskutera huruvida samverkan skulle kunna ske och hur man skulle kunna hjälpa varandra genom att ha mer insyn och förståelse i varandras arbetssätt. Dessa samverkansmöten var något som vi antog skulle kunna generera ett tryggare och mer effektivt arbetssätt utifrån den enskildes perspektiv. Det lades på dessa möten bland annat fram önskemål om att handläggarna informellt skulle vilja ha möjligheten att knacka på hos varandra för att höra hur den andra enheten tänker kring ett visst ärende. Detta är något som i praktiken sker väldigt sällan, om det inte är så att ett direkt samarbete är tvunget med hänsyn till en specifik klientsituation. Vi är båda förundrade och förvånade över att det inte är en självklarhet att samverkan är en naturlig del inom socialtjänstens arbete med utsatta människor, vilket gör att vi ställer oss frågan om inte helhetssynen kan gå förlorad då samverkansarbetet tycks innefatta vissa svårigheter?

Spetskunskap hos handläggare mejslas fram i och med att många kommuner valt att specialisera socialtjänsten, genom att dela in den i olika enheter och funktionsområden. Specialiseringen leder i sig fram till att man inte har lika stor insyn i sina kollegors arbete och vilka rutiner och lagrum som är gällande, något som också skulle kunna öka svårigheterna att samverka med andra (Morén et al., 2010). I och med att enheter ibland ligger under olika nämnder finns exempelvis sekretess som också skulle kunna vara ett hinder för samverkan (Blomqvist, 2012).

Uppdelningen i enheter innebär att det finns flera chefer och de olika enheterna har alla olika erfarenhet av att samverka, både positiva och negativa. Det som vi är intresserade av

2

är att undersöka vad de olika handläggarna har för syn på samverkan, som vi innan trott var en självklarhet, men som vi senare förstått kan vara problemfyllt. Så vårt fokus i denna undersökning är om en specialisering av socialtjänsten har någon effekt på hur samverkan sker mellan enheter och om det i slutändan påverkar helhetssynen kring den enskilde. I vår undersökning fokuserar vi på gruppen vuxna personer över 18 år, med intellektuella, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, vilkas ärenden hanteras utifrån LSS och SoL. Under vår VFU-period fick vi kännedom om att det idag finns många personer som har eller behöver insatser från båda lagarna, vilket i sig kan innebära insatser från båda enheterna men det kan också innebära att det inte alltid är lika tydligt vem som bör handlägga ärendet.

Vi anser att vår undersökning i allra högsta grad anknyter till socialt arbete då det framgår i den litteratur vi har kommit att läsa under utbildningens gång, att en specialisering inom socialtjänsten blir allt vanligare och att den på olika sätt påverkar både personal och den enskilde. Vidare anser vi också att undersökningen är relevant för socialt arbete eftersom samverkan idag ses som en självklarhet och något mycket viktigt i arbetet med människor.

1.1 FörförståelseFörförståelse handlar om de tidigare kunskaper och erfarenheter som vi bär med oss in i nya situationer och som gör att vi kan skapa mening och förståelse av det vi upplever. Enligt Thurén (2007) kan vi inte förstå någonting utan vår förförståelse, han menar att allt vi upplever, både teoretiskt och praktiskt, har en inverkan på vårt sätt att utveckla en förståelse för det som sker runtomkring oss. Thurén (2007) uppger att ”vår förförståelse utvecklas från fördomar till verklig förståelse” genom att det sker ett samspel mellan våra erfarenheter och vår förförståelse, mellan teori och praxis i en så kallad ”hermeneutisk spiral” (s.61).

Thomassen (2007) skriver om Gadamers sätt att förhålla sig till förförståelse. Gadamer menar att en del av vår förförståelse struktureras av fördomar och att det är dessa som gör det möjligt för oss att över huvud taget förstå något av det som sker runt omkring oss. Gadamer förklarar att vi med hjälp av bland annat våra fördomar och våra tidigare erfarenheter kan skapa mening och förståelse då vi hamnar i nya situationer och att det är först när vi ”tillämpar kunskaperna på den situation vi just nu befinner oss i” (s.124) som vi verkligen förstår. Hur vi förstår det vi upplever kan se olika ut beroende på situationen vi befinner oss i. Samma kunskaper kan användas på olika sätt i olika situationer eftersom vi tolkar och bedömer den uppkomna situationen utifrån vår (för)förståelse och genom våra tidigare erfarenheter. Detta innebär att vi kan omarbeta och utveckla tidigare kunskaper och förståelser utifrån den kontext vi för tillfället befinner oss i.

Då vi båda haft vår VFU inom socialtjänsten, bär vi med oss en viss förförståelse om samverkan då vi börjar vår undersökning och vårt arbete. Vi har också en viss förförståelse om hur organisationens uppdelning i olika enheter kan påverka dels handläggarnas yrkesutövande och dels hur den enskilde kan tänkas bli påverkad i kontakten med socialtjänsten. Vi bär också med oss förkunskaper som vi tillägnat oss genom litteratur och undervisning, genom diskussioner och tankar från tidigare terminer under vår utbildning inom socialt arbete. Vår problemformulering grundar sig till stor del på våra kunskaper från juridikkursen. Genom vår förförståelse och våra förkunskaper har vi därför skapat oss en föreställning av hur det är att arbeta inom socialtjänsten och vilka problem man kan ställas inför som handläggare.

3

1.2 BegreppsförklaringVi har valt att använda oss av begreppet samverkan som enligt Nordstedts svenska ordbok, (2014) betyder “handla eller fungera gemensamt för visst syfte”. Begreppet samarbete har en liknande betydelse som lyder “arbete som bedrivs av två eller flera tillsammans med gemensamt syfte”. Innebörden av de båda orden är liknande men vi har ändå valt att genomgående använda “samverkan” eftersom det för oss mer har betydelsen av att man arbetar gemensamt på olika sätt utifrån sin profession och att just samverkan kanske inte är helt självvalt alla gånger. Vi är medvetna om att även om vi har valt att använda oss av ordet samverkan så kan och används ofta begreppen samverkan och samarbete synonymt.

Vi kommer i den löpande texten att kalla de handläggare som har deltagit i undersökningen för respondenter.

Med begreppet “den enskilde” menas personer som är klienter eller brukare i någon av de verksamheter som vi undersöker eller inom andra verksamheter inom socialtjänst eller socialt arbete som vi beskriver i texten.

Vi har valt att använda benämningen funktionsnedsatta eller personer med funktionsnedsättningar då vi skriver om enskilda personer. Sedan den 1 januari 2010 bör begreppet funktionsnedsättning idag användas istället för funktionshindrad, både inom SoL och LSS, där funktionsnedsättningen kan vara av psykisk, fysisk eller annan art. (Fahlberg, 2012).

Vi använder vid några tillfällen i texten uttrycket "falla/hamna mellan stolarna" vilket vi menar är då en enskild inte självklart tillhör någon enhets arbetsområde eller att denne kan komma att bli aktuell hos flera enheter samtidigt, då det inte är givet vilken insats personen är i behov av. Detta kan innebära att enheterna innan en utredning påbörjas, ibland ska komma överens om vem som ska handlägga ärendet, vilket kan skapa diskussioner som exempelvis skulle kunna innebära att ärendet drar ut på tiden. Ytterligare ett exempel på att ”falla/hamna mellan stolarna” kan vara då det inte står klart vilken enhet som ska stå för kostnaden av en enskild persons insats.

1.3 Problemformulering Att ha en helhetssyn kring den enskilde är en vägledande princip inom socialtjänsten, men det blir allt vanligare att kommunerna delar upp sig i enheter utifrån individers problematik vilket leder till att en handläggare endast handhar en viss typ av social problematik (Bergmark & Lundström, 2005). Vi ställer oss tveksamma till om det är möjligt att ha en helhetssyn på människors livssituationer då man som handläggare inom sin enhet kanske enbart ser en del av den enskildes problem eller inte har mandat att besluta om de behov som hon får kännedom om hos den enskilde. Vi tror vidare att då den undersökta kommunen valt att specialisera socialtjänsten och delat upp den i olika enheter, kan göra att handläggarna kommer längre ifrån varandra, och att det i sin tur kräver en tydlig struktur för hur samverkan bör ske för att handläggarna ska kunna ha en helhetssyn.

En specialisering av socialtjänsten har idag blivit allt vanligare. Vissa små kommuner kan dock fortfarande arbeta integrerat men då är anledningen att det finns för få invånare och att ärendemängden är för liten för att specialisera sig i funktionsområden (Höjer, Sallnäs &

4

Sjöblom, 2012). Sallnäs, Wiklund och Österberg (2012) pekar på de fördelar som specialiseringen ger de anställda som då hela tiden arbetar med liknande ärenden och att de då stöter på människor som har liknande levnadsförhållanden och problem, vilket underlättar deras arbetsrutiner. Sallnäs et al. (2012) menar att det dock blir svårt för de enskilda personer som behöver hjälpen, att överblicka hur socialtjänstens system fungerar och var de kan söka hjälp. Vi håller med dem om detta men tänker också att specialiseringen medför en spetskunskap i professionen, vilket kan vara mycket positivt då handläggarna har stor kunskap inom sitt område, vilket också kan generera goda service-, stöd- och hjälpinsatser. Dock kan den så kallade spetskunskapen också innebära att hjälpen utesluts eller begränsas för vissa individer och att personer faller mellan stolarna då en enskild inte självklart tillhör en specifik målgrupp.

1.4 Syfte och FrågeställningarSyftet med vår undersökning är att ta reda på hur kommunens organisation påverkar möjligheten till en helhetssyn. Syftet är också att undersöka om en fungerande eller icke fungerande samverkan kan påverka helhetssynen. För att uppnå vårt syfte kommer vi att utgå ifrån tre frågeställningar.

Hur anser handläggarna att en indelning i specialiserade enheter kan påverka helhetssynen kring enskilda personer?

Hur beskriver handläggarna att samverkan fungerar mellan olika enheter inom socialtjänsten?

Är samverkan en nödvändighet för att kunna ha en helhetssyn?

1.5 AvgränsningarDe avgränsningar vi har gjort är flera. Vår undersökning sker inom en och samma kommun, inte mellan olika huvudmän, som exempelvis kommun och landsting. Vi valde att göra så eftersom vi tycker att samverkan inom kommunen är mer intressant då det verkar vara allmänt vedertaget att samverkan inom kommuner ska fungera, samtidigt som det inte är så tydligt uttryckt i lagtext hur samverkan ska ske. Vi har valt att lägga fokus på samverkan mellan endast två enheter i vår undersökta kommun. Dels beroende på att vi förstod under vår VFU att samverkan inte alltid verkade fungera mellan dessa två enheter och dels då vi behövt hålla oss till de tidsramar som är en del av uppsatsskrivandet.

Vi har valt att endast intervjua handläggare som arbetar i en och samma kommun. Det hade varit mycket intressant att intervjua handläggare i en annan kommun med liknande specialisering som vår valda kommun och även att kunna jämföra svaren från respondenter i en kommun som arbetar integrerat. På grund av tidsrammen för kandidatuppsatsen har vi dock valt att endast undersöka en kommun. Det hade också varit intressant att undersöka hur andra länder har valt att dela upp sina organisationer inom socialt arbete, men vi har funnit det nödvändigt att avgränsa oss till att göra vår undersökning inom Sverige och inom en och samma kommun. Ytterligare avgränsningar har gjorts i och med att vi inte undersöker rätten till bistånd, alltså hur handläggare resonerar och kommer fram till de beslut de tar kring en ansökan och vilka kriterier som en enskild måste uppfylla för att få en insats beviljad.

5

1.6 ArbetsfördelningKandidatuppsatsen är utarbetad med gemensamma krafter och vi tar båda fullt ansvar för hela innehållet. Under processens gång har vi haft olika huvudansvar för olika delar i texten men i ett senare skede har vi arbetat igenom all text tillsammans, detta för att dels kunna redigera och rätta varandra. Dels för att kunna vara lika insatta i vad som står i de olika delarna i uppsatsen.

2. Utgångspunkter

2.1 Socialtjänstlagen och principer om helhetssynI propositionen till 1980 års socialtjänstlag, står det att “helhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten” (prop. 1979/80:1, s1). Efter propositionen till 1980 års socialtjänstlag, har ytterligare en proposition gällande SoL utkommit år 2000, där vissa förslag till lagändringar gjordes. Dock ändrades inget vad det gäller hur socialtjänsten bör arbeta med helhetssynen varför vi hänvisar till den äldre propositionen. Med begreppet helhetssyn menas att en handläggare ska arbeta för att se en enskild persons hela omgivning och sociala miljö och att symptomtänkande kring personer undviks. Det är alltså inte de symptom som individen uppvisar som främst är och ska vara utgångsläget för insatser, utan snarare att man försöker fånga upp de positiva förutsättningarna (Fahlberg, 2012). Så istället för att se till individers sociala svårigheter och problem ska man försöka se de individer i behov av insatser, ur ett övergripande perspektiv genom att man utgår från individens hela situation i samhället. Detta innebär att man ser till individens familjeförhållande, närmiljön, ekonomiska förhållanden, möjligheter till bostad och arbete samt fritid. I propositionen till 1980 års socialtjänstlag står vidare att socialtjänsten ska samverka med andra organisationer om det behövs för att hjälpa den enskilde (prop. 1979/80:1). Socialstyrelsen (2010) skriver också att förutsättningarna för att tänka och arbeta utifrån helhetssynen kräver samverkan mellan enheter och över sektorsgränser och att helhetssynen ska vara en vägledande princip för verksamheterna inom socialtjänsten.

Enligt Fahlberg (2012) finns det inte alla gånger någon anledning till att titta på en ansökan gällande en viss insats utifrån ett helhetsperspektiv. Det krävs inte alltid att man vet allt om en person och dennes liv för att kunna besluta om en insats. Fahlberg (2012) påpekar dock ändå att helhetssynen fortfarande är en central och viktig princip för sociala insatser och att det är viktigt att förstå att då behovet av en viss insats finns, så kan det behovet grunda sig i orsaker som finns i den enskildes sociala miljö. Printz (2004) skriver att för personer med funktionsnedsättningar kan dagens socialtjänst, med ett system uppbyggt i olika funktionsområden med olika handläggare upplevas som krångligt att förstå, därav också ångestskapande. Att behöva berätta om sin livshistoria, sina svårigheter flera gånger, till olika personer kan göra att många väljer att inte kontakta socialtjänsten, oftast de personer som är i störst behov av hjälp.

2.2 Socialnämndens ansvar för personer med funktionsnedsättningar Som vi tidigare nämnde i inledningen har vi valt att fokusera på gruppen vuxna personer med intellektuella, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Dessa personer kan ha rätt

6

till insatser enligt SoL och personer med vissa funktionsnedsättningar kan även ha rätt till insatser enligt LSS. Enligt SoL, ska alla insatser bidra till en skälig levnadsnivå. I den kommun vi gör vår undersökning i är det flera enheter som utreder och bedömer rätten till bistånd enligt SoL. Biståndsenheten, handlägger mestadels ansökningar från personer över 65 år, medan funktionshinderverksamheten är indelad i två funktionsområden, socialpsykiatri och LSS. Socialpsykiatrin handlägger ansökningar mestadels enligt SoL men också enligt LSS. LSS handläggarna utreder och tar beslut huvudsakligen enligt LSS.

Idag är det, som anges i 5 kap 7, 8 och 8 a §§ SoL, samhällets skyldighet att den enskilde ska ges möjligheten att leva ett normalt liv och delta i samhällets gemenskap, samt att verka för att varje enskild person ska få en möjlighet till meningsfull sysselsättning. Enligt 5 kap 8 a § SoL och enligt 8 a § Hälso- och Sjukvårdslagen (1982:736), HSL, har landstinget och kommunen idag ett särskilt ansvar och krav på sig att samarbeta för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dock kommer vi inte gå närmare in på samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården då vi valt att avgränsa vår undersökning och istället fokuserar på samverkan mellan kommunens enheter inom socialtjänsten.

LSS är en så kallad pluslag (rättighetslag) vilket innebär att personer med vissa funktions-nedsättningar kan ha rätt till stöd och hjälp utöver det som gäller enligt SoL (Falhberg, 2012). Det är kommunernas huvudansvar att ge stöd och service och utföra insatser enligt LSS och se till att den enskilde tillförsäkras goda levnadsvillkor genom insatserna och att dessa är samordnade och varaktiga. För att omfattas av LSS krävs dock att den enskilde tillhör någon av de tre personkretsarna;

Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter

hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom. Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som

uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service (LSS, 1993:387).

År 1998 tillsattes psykiatriutredningen, vilket innebar att man såg över många delar inom psykiatrin. Bland annat ville man se över frågan om samverkan mellan olika huvudmän och samtidigt försöka tydliggöra ansvarsfördelning dem emellan. Man kartlade levnads-förhållandena för de psykiskt funktionsnedsatta och granskade de verksamheter som hade till uppgift att ge vård och omsorg till de psykiskt funktionsnedsatte. Under denna period konstaterades det att kommunerna saknade kännedom om hur stort behovet av stöd och service var. Det var också många kommuner som saknade särskilda insatser för personer med funktionsnedsättningar. Psykiatriutredningens slutsatser visade på att personer med psykiska funktionsnedsättningar levde under avsevärt sämre omständigheter och under betydlig svårare förhållanden än vad många andra grupper i vårt samhälle gjorde. Man kunde också tydligt se att bristande samverkan mellan olika huvudmän och en viss oklarhet kring vem som skulle göra vad (Printz, 2004).

7

Äldreomsorgen i Sverige är idag först och främst kommunens ansvar och lyder under socialtjänstlagen. Under 1960-talet fick kommunerna ansvaret att bygga upp hemtjänst, ålderdomshem och så småningom servicehus (Drott Tolf, Ardström & Eriksson, 2010). En stor vändpunkt inom äldreomsorgens utveckling var när äldrereformen trädde i kraft den 1 januari år 1992, vilket innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för både den sociala och den medicinska vården och omsorgen om äldre. Kommunerna fick nu en skyldighet att ordna och anpassa särskilda boendeformer för personer i behov av särskilt stöd i service och omvårdnad (Harnett & Larsson, 2011). Enligt 5 kap 4-6 §§ SoL ska kommunen planera insatser och inrätta speciella boenden med omvårdnad och service för äldre människor som är i behov av särskilt stöd. Socialtjänsten ska inrikta sin omsorg på att ge äldre människor möjligheten till ett självständigt boende där de kan känna sig trygga och där de har möjlighet till ett värdigt liv och en gemenskap med andra (2001:453).

Det förefaller som om samhället genom åren har blivit mer medvetet om den särskilda utsatthet man kan lida av som äldre och/eller funktionsnedsatt och att förändringar gjorts i fråga om lagar och om hur huvudmän ska samverka. Dock uppfattar vi det som om det finns svårigheter kvar för samhället att överbrygga. Även om det står tydligt i lagen att personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar har rätt till stöd och service, och att det verkar heltäckande, så uppfattar vi det som att det ändå verkar finnas svårigheter kvar i enskilda fall. Dessa svårigheter har vi genom egen erfarenhet och genom samtal med handläggare inom socialtjänsten uppfattat kan vara att den enskilde exempelvis kan ha svårt att avgöra vad han har rätt till och var han ska ansöka om insatser.

Vi frågar oss varför vissa personer som har behov av och rätt till stöd och insatser ändå faller mellan stolarna? Både Printz (2004) och Fahlberg (2012) skriver att verksamheterna och de insatser den enskilde har rätt till ska präglas av en helhetssyn, där man ska försöka se och ta hänsyn till den enskildes hela omgivning och sociala miljö samt arbeta utifrån det friska hos personen. Vi har uppmärksammat att det ibland finns tveksamheter kring vilken enhet som ska handlägga ett ärende då en enskild till exempel har rätt att söka insatser via två lagrum. Ett exempel kan vara att en person har rätt till insatser via LSS, men personen har nu fallit och skadat sig, är gipsad och behöver hemtjänst en tid, vilket de LSS handläggare som vi har intervjuat inte har mandat att besluta om. Detta kräver då att de inblandade handläggarna samverkar för att försöka bibehålla helhetssynen kring den enskilde, för att de tillsammans med den enskilde på ett gemensamt sätt försöker komma överens om vad som ska anses vara den bästa lösningen. Om ingen enhet anser sig bära ansvaret för personen och handläggarna sinsemellan har svårt att komma överens om vilken insats som anses vara den bästa, vad händer då?

2.3 Specialisering och samverkan inom socialtjänsten samt tidigare forskningSom nämnts tidigare blir en uppdelning av socialtjänsten i olika specialiserade enheter allt vanligare. Förr var ett integrerat arbetssätt, där en handläggare utredde flera olika funktionsområden för de enskilda mer vanligt, men på senare tid så har fler och fler kommuner, med tillräckligt antal invånare, övergått till en specialiserad verksamhet. Specialiseringen innebär exempelvis att socialtjänstens individ och familjeomsorg kan vara åtskiljd från vård av missbrukare eller hantering av försörjningsstöd (Höjer, Sallnäs & Sjöblom, 2012). Morén et al. (2010) menar att det är tunnsått vad det gäller forskning om specialiseringen inom socialtjänsten och om hur organisationers uppbyggnad påverkar

8

arbetet för enskilda personer med olika typer av problem. Den artikel som Morén et al. (2010) har skrivit visar på hur tre olika typer av organisationsformer i olika kommuner arbetar och vad de anställda ser för fördelar respektive nackdelar med den typ av uppdelning som de själva arbetar inom.

I den specialiserade organisationen som undersöktes har Morén et al. (2010) kommit fram till att det finns problem med samverkan mellan de olika specialiserade enheterna. Socialarbetarna i studien strävar efter att kunna samarbeta med varandra men de tycker att det brister på chefsnivå och att ledningen inte gör tillräckligt för att bidra till samverkan. Vidare menar Morén et al. (2010) att de specialiserade enheterna till större del än andra organisationsformer verkar behöva ha många möten och träffar för att just diskutera hur man ska gå tillväga för att kunna ha en helhetssyn på sina klienter och hur man ska kunna samverka över de formellt indelade enheterna.

Morén et al. (2010) menar att flera kommuner argumenterar för att handläggare får en djupare kompetens kring de specifika problem som de utreder inom specialiserade enheter men så har det visat sig att fallet inte måste vara. I de kommuner som deltagit i studien och som inte var specialiserade, utan de handlade större delar av ärendenas gång från ansökan till genomförande, fanns det en större vilja till att spontant samverka över gränserna för att öka sin kompetens då man stötte på problem som de inte mött tidigare. Studien signalerar också, om än vagt, att klienter i en specialiserad verksamhet är mindre delaktiga i att vara med och bestämma vilka typer av insatser han/hon ska få. Författarna till artikeln ställer sig kritiska till att allt fler kommuner väljer att ha en specialiserad organisation trots att det inte finns tillräckligt med forskning som stödjer att en specialisering skulle vara bättre än andra typer av uppdelningar av socialtjänsten. Morén et al. (2010) ställer sig frågan om vilken som är den bästa formen att organisera socialt arbete på, för att få både bredd och djup i kompetensen hos de anställda.

Vad det gäller samverkan så har en kommun rätt att hjälpa en enskild genom att upprätta samverkan mellan kommunen, landstinget, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (2 kap 6 § SoL). Samverkan mellan dessa myndigheter ska dels bidra till att en enskild inte behöver slussas mellan den ena myndigheten till den andra. Dels ska kommunen och myndigheterna genom samverkan kunna bidra till effektivitet (Clevesköld, Lundgren & Thunved, 2010). Det finns också särskilt uttryckt i 3 kap 4 och 5 §§ SoL att en socialnämnd har i uppgift att samverka med andra instanser vad det gäller enskilda och grupper och särskilt då ärenden gäller barn. Det finns också skyldighet enligt lag 2 kap 7 § SoL att socialnämnden ska samverka med hälso- och sjukvård för att hjälpa enskilda individer som har särskilt behov av detta samarbete. Även personer med psykiska funktionsnedsättningar är särskilt omnämnda i lag om att socialnämnden ska samverka med andra myndigheter i syfte att hjälpa den enskilde (5 kap 8 § SoL).

I proposition 1996/97:124, från regeringen står att de vill understryka att samverkan mellan myndigheter där människor riskerar att hamna mellan olika typer av hjälp och ersättningar är mycket viktigt, särskilt för att öka effektiviteten och minska kostnaderna för samhället i form av minskat dubbelarbete. Det finns uttalade krav på myndigheter från regeringens sida att de olika myndigheterna måste samarbeta genom att exempelvis ha ”verksamhetsmål i regleringsbrev för myndigheternas verksamhet, att samverka över myndighetsgränserna för att fullgöra sina uppgifter” (Clevesköld et al., s. 77-78, 2010). Oftast är det socialnämnden som ska initiera samarbetet med andra myndigheter och organisationer vars arbete ligger nära socialnämndens egna. Det är många gånger arbetet

9

med barn och unga och vuxna kriminella och missbrukare som ger att socialnämnden måste se till att samarbeta med andra myndigheter och organisationer (Clevesköld et al., 2010).

Blomqvist (2012) menar i sin avhandling kring samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin, skola och socialtjänst att det kan vara så att personal upplever sekretesslagarna komplicerade att använda sig av och att de är osäkra på hur de kan gå tillväga för att få till stånd ett samarbete där de kan tala fritt med andra professioner om den klient som samarbetet skulle ske med. Hon har vidare beskrivit hur intern specialiserad organisation inom socialtjänsten kan leda till att socionomer inom socialtjänsten, men med olika uppdrag i olika enheter, lastar över ärenden mellan varandra och det är oklart vem som egentligen har ansvaret. Blomqvist (2012) påpekar också att socialsekreterare i specialiserade verksamheter inte verkar sträva efter en helhetssyn i sitt arbete med klienter utan snarare gör sin del av arbetet och sedan inväntar att andra ska göra färdigt sina delar.

Det framkommer också i Blomqvists (2012) avhandling att enskilda professionella har lättare för att samverka än andra. Både professionella och anhöriga hade berättat om upplevelsen av att vissa personer verkade kunna handskas med det egna och den egna organisationens uppdrag samtidigt som de kunde tillmötesgå andra organisationer och anhörigas önskan och behov kring samverkan. Erfarenheter av tidigare samverkan samt den egna personligheten och i vilken organisation man utför sitt arbete menar Blomqvist (2012) är faktorer som troligtvis påverkar i vilken mån en person är villig eller har möjlighet att samverka både inom och utom den egna organisationen. Hur professionella väljer att använda sitt handlingsutrymme kan vara antingen en hämmande eller gynnande faktor för samverkan (Blomqvist 2012).

Det faktum att en organisation styrs av en tolkningsbar ramlag bidrar till att de olika organisationerna eller enheterna har egna handlingsutrymmen med olika kulturer och rutiner som de har utvecklat på olika sätt för att hjälpa de enskilda. Handlingsutrymmet kan användas för att inrikta för eller emot att samverka med andra. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) skriver att samverkan är utmanande både för de organisationer som ska samverka med varandra men också för de enskilda handläggarna. De menar att för att kunna samverka så måste de inblandade kunna kommunicera och interagera. De måste också kunna skapa relationer med varandra. Det är människor som möts i samverkan och det krävs ofta stora ansträngningar för att kunna överbygga olikheter och hitta gynnande former för samverkan.

Samverkan ska som nämnts tidigare leda till att inte flera myndigheter gör liknande utredningar kring en enskild för att kunna sörja för samma typer av behov hos personen. Samverkan mellan myndigheter ska alltså finnas och användas för att på bästa sätt kunna utnyttja den kunskap och kompetens som finns i de olika myndigheterna (prop. 1979/80:1). Det finns alltså som vi förstår det ett uttalat krav att kommunen får och bör samverka med andra organisationer och myndigheter och vi anser självklart att detta rimligtvis borde gälla inom den egna organisationen också. Vad vi har kunnat läsa oss till så har vi dock i lagtext inte uttryckligen hittat några skrivna krav på hur samverkan ska ske inom organisationen eller ens att den bör ske. Detta kan tyckas märkligt i och med att med den uppdelningen i enheter som följt av specialiseringen, kan de olika enheterna liknas vid mer eller mindre självstyrande organisationer där varje enhet kan komma att utveckla en egen kultur och egna rutiner. En rimlig tolkning är att det i principen om helhetssyn ingår att samverka

10

kring en enskild men det är i så fall mycket mer luddigt uttryckt och med större marginaler för tolkningar än där det i lagtext står uttryckt att samverkan bör upprättas.

Vidare kan man också tolka Förvaltningslagens 4 § om kommunens serviceskyldighet som att samverkan bör ske kring en enskild. Clevesköld et al. (2010) skriver om att det är socialtjänstens skyldighet att ge råd hur en enskild ska gå tillväga för att underlätta för henne i kontakten med myndigheten. Det är också socialtjänstens skyldighet, oavsett ärende, att berätta för den enskilde om det är så att flera utredningar kan komma att behöva göras eller om det är så att den enskilde kan få hjälpen lättare inom en annan myndighet. Som vi förstår Clevesköld et al. (2010) så menar de att det åligger socialtjänsten att alltid verka för att underlätta för en enskild att exempelvis söka insatser men även att en enskild ska kunna få rådgivning dels kring sin egen situation, dels kring ärendegången inom myndigheten generellt sett och att detta eventuellt skulle kunna tolkas som att samverkan bör ske.

2.4 Sekretess som ett hinder för samverkan?"Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men" (26 kap 1§, Offentlighets och sekretesslagen (2009:400), OSL). Clevesköld et al. (2010) menar att sekretessbestämmelserna som regleras i OSL, är så pass stränga så att man kan påstå att uppgifter om enskilda personer i princip aldrig kan lämnas ut, om det inte är så att man är helt säker på att den enskilde inte skulle känna något obehag alls av att andra personer får reda på i vilket ärende han har kontaktat socialtjänsten. Den stränga sekretessen finns för att en enskild ska kunna känna förtroende för en handläggare och han ska kunna veta att det som en handläggare får reda på i förtroende stannar hos denne.

Socialtjänstsekretessen gäller även myndigheter emellan och man kan tänka att sekretessen skulle medföra problem för samverkan, dels mellan myndigheter, dels mellan enheter inom socialtjänsten. Det finns dock ett sätt att lösa sekretessfrågan på och det är att den enskilde noga informeras om hur myndigheter kan hjälpa honom genom att få lämna ut uppgifter till varandra. Den enskilde kan då samtycka muntligt eller skriftligt till att myndigheter lämnar uppgifter till varandra och kan på så vis häva sekretessen tillfälligt (Clevesköld et al., 2010).

Det finns anledningar i OSL som ger skäl att häva socialtjänstsekretessen kring en enskild men det är inte vårt huvudsyfte att beskriva detta även om ämnet är intressant. Varför vi ville ha med socialtjänstsekretessen som en särskild utgångspunkt är att vi har uppfattat att det kan användas som argument för att det är svårt att samverka med andra både inom och utanför socialtjänsten. Om en socialsekreterare till exempel känner sig rädd för att bryta sekretessreglerna eller känner sig osäker på hur man kommer runt dem genom exempelvis samtycke från den enskilde, så tänker vi att det skulle kunna innebära ett hinder för samverkan vilket vår undersökning får visa om det antagandet stämmer eller ej.

11

3. Teoretiska perspektivVi kommer här att redogöra för vilka teoretiska perspektiv som vi har valt att använda oss av i analysen av resultatet. Vidare kommer vi att mer ingående i avsnittet "Resultat och Analys" förklara hur vi har kopplat dem till de resultat vi har fått fram under intervjuerna. Detta gör vi för att det ska vara lätt och överskådligt hur vi har resonerat då vi analyserar vårt material och att det ska vara lätt att följa hur vi har tolkat intervjumaterialet.

I vår uppsats kommer vi inte att analysera vårt material utifrån ett kulturellt perspektiv på organisationer, men vi anser att det kulturella perspektivet ger ett målande exempel på hur organisationer kan vara formade och hur organisationen formar de anställda. Jacobsen och Thorsvik (2008) beskriver hur anställda utvecklar gemensamma förhållningssätt som gör att de agerar på vissa sätt i sitt arbete. Jacobsen och Thorsvik (2008) menar att en organisations kultur kan medverka till att människor som är anställda i organisationen känner sig mer säkra på hur de ska hantera situationer där det inte finns ett självklart val i hur hon ska agera. Genom att anställda gör organisationens kultur, alltså värderingar och normer, till sina egna så kan detta också hjälpa dem att motiveras till att prestera bättre. En stark organisationskultur kan ge sammanhållning och gemenskap hos de anställda och vara en faktor som kan ge stor framgång i en verksamhet.

Vidare kan också en stark organisationskultur visa på att det finns ett starkt förtroende mellan chefer och personal men även mellan olika enheter i en verksamhet. Det är dock inte så att en organisation alltid fungerar så att alla anställda har en samfälld, unison kultur utan det skapas ofta mindre grupper av anställda som skapar sin egen kultur. Dessa grupper kan, även då de finns inom samma organisation, ha olika mål och det kan även finnas motsättningar och slitningar som leder till att man motarbetar varandra (Jacobsen & Thorsvik, 2008). Jacobsen och Thorsvik (2008) menar att i ju högre grad en organisation har specialiserat sina enheter, desto större behov växer fram för att kunna samordna de olika enheterna. En organisation som har gett de anställda i uppdrag att besluta om hur olika uppgifter bäst kan lösas med en målstyrning och krav på resultat som enda rättesnöre kan leda till att de anställda tar egna initiativ och att kreativiteten ökar. Samtidigt påpekar Jacobsen och Thorsvik (2008) att detta kan leda till att de anställda blir för fokuserade på att komma fram till de uppsatta målen för resultatet att de inte kan ta hänsyn till sammanhanget och helheten av arbetet.

Vi har insett att kommunikation av olika slag är av stor vikt för att samverkan ska kunna ske. Jacobsen och Thorsvik (2008) menar att “Kommunikation är avgörande för hur moderna organisationer fungerar, och är därför nyckeln till samarbete för att förverkliga en organisations mål” (s.300). Kommunikationsproblem inom organisationer är dock inte ovanligt, både mellan ledning och anställda, men också mellan anställda. Ett vanligt problem är att de anställda vet för lite om varandras arbete, att många väljer bort viss information som de inte anser sig vara i behov av eller anser gäller deras ansvarsområde (Jacobsen och Thorsvik, 2008). Vi har valt att använda oss av två organisationsteoretiska begrepp för att analysera vårt resultat av undersökningen. Dessa två begrepp är formell och informell kommunikation vilka vi beskriver nedan.

I sin bok “Hur moderna organisationer fungerar” beskriver Jacobsen och Thorsvik (2008) innebörden av vad de kallar formell och informell kommunikation. Den formella kommunikationen innebär alla planerade aktiviteter som möten, metodträffar och planerade arrangemang för samverkan och att det då har planerats in i arbetsrutinen för att kunna

12

förmedla information. Oftast sker den formella informationen mellan chefer och anställda och är sammankopplad till verksamheten och dess arbetsrutiner. Vidare menar Jacobsen och Thorsvik (2008) att den formella informationen bidrar till höja medvetenheten och kunskapen hos de anställda om hur organisationen arbetar och vilka mål man bör sträva efter. Detta kräver att den formella informationen faktiskt når fram till de som kan tänkas behöva den och att alla anställda får samma information och att ledningen ser till att kommunicera informationen så att den förstås.

Jacobsen och Thorsvik (2008) uppger att den informella kommunikationen består av all kommunikation som inte är formell. Här räknas all icke planerad kommunikation som exempelvis spontana träffar över lunch, kafferaster eller några hastiga ord vid postfacken som oftast sker kollegor emellan. Jacobsen och Thorsvik (2008) menar vidare att många organisationer i dagens samhälle har kunskapsmedarbetare som har handlingsfrihet att besluta om vilka lösningar som är de bästa. Den informella informationen får stor betydelse i sådana organisationer och den anses vara en önskad process så väl som nödvändig eftersom den kan bidra till att stärka de anställdas känsla av trygghet och sammanhang. Dessutom kan det vara så att anställda i vissa situationer har större förtroende för den information som förmedlas informellt mellan kollegor, än den information som förmedlas via formella möten (Jacobsen & Thorsvik, 2008).

Vårt tredje teoretiska begrepp som vi valt att använda oss av i vår analys är handlingsutrymme och det baseras på Svenssons et al. (2008) tolkning. Med handlingsutrymme menar Svensson et al. (2008) att var och en handläggare har ett handlingsutrymme som vilar mellan organisationens ramar och de enskildas behov. Handläggare kan genom sitt handlingsutrymme hjälpa klienter att skapa egna möjligheter till att påverka sina liv. Detta handlingsutrymme används olika beroende på både personliga egenskaper och den personliga yrkeserfarenheten men även beroende på hur tillåtande organisationen är då handlingsutrymmet dels är styrt av organisationen och dess riktlinjer och dels av de lagrum som handläggaren arbetar med (Svensson et al., 2008).

Det sociala arbetet är så pass komplicerat att det inte går att träna in särskilda sätt att arbeta vid varje givet tillfälle eftersom de enskilda som socialarbetaren ska hjälpa är olika och befinner sig i olika situationer. Istället måste handläggaren vara öppen för att improvisera och försöka hitta ett förhållningssätt där man hela tiden måste göra nya bedömningar utan att tappa fattningen och utan att kunna veta om det självklart leder fram till ett gott resultat. En handläggares handlingsutrymme består av att kunna avgöra vilka insatser som kan ges och hur dessa insatser ska kunna genomföras. Handläggaren arbetar i ett fält där det är svårt att gå balansgång mellan att hjälpa och att ha makten att bestämma över människor. Arbetet är fyllt av etiska dilemman och i och med ansvaret att definiera andra människors behov kommer också ansvaret att ständig ifrågasätta sitt eget arbete och sina egna värderingar (Svensson et al., 2008).

4. Metod

4.1 Insamling av litteraturDå vi sökt relevant litteratur har vi använt oss av Göteborgs Universitetsbiblioteks sökfunktioner GUNDA och Summon Supersök. De sökord vi har använt har varit

13

“organisation”, “specialisering socialtjänst” och “samverkan”. Vi har även läst andra uppsatser och avhandlingar som gällt liknande ämne som vi valt att skriva om och däri hittat förslag på intressant och fördjupande litteratur. Vi har rådfrågat universitets-bibliotekarier om litteratur och även deltagit i de workshops som anordnats av universitetsbiblioteket inför kursen Vetenskapligt arbete i socialt arbete. Vi har även använt oss av tidigare kurslitteratur. Vad det gäller internationell litteratur har vi valt bort detta då vårt syfte är att undersöka en svensk kommun. Vårt syfte är alltså inte att göra en internationellt jämförande undersökning.

4.2 TillvägagångssättFör att komma i kontakt med de personer som vi ville intervjua började vi med att skicka ett mail till respektive enhetschef i de bägge enheterna där vi presenterade oss och vårt syfte med undersökningen. Den ena enhetschefen hörde av sig dagen därpå och ville gärna delta. Hon uppgav att hon skulle vidarebefordra informationen till de handläggare som hon är chef över och återkomma med vilka som var intresserade av att ställa upp, vilket senare visade sig att alla var intresserade av. Vi har därför intervjuat sex personer från funktionshinderenheten. Vad det gäller den andra enheten så fick vi inte svar på det första mailet vi skickade ut till enhetschefen, så efter att en vecka hade gått valde vi att skicka ytterligare ett mail med förfrågan igen och vi valde även att maila ut förfrågan direkt till de handläggare som hon var chef över. Detta resulterade i att vi sammanlagt från biståndsenheten fick möjlighet att intervjua två personer. Sammanlagt har vi alltså intervjuat åtta personer från de båda enheterna, sex handläggare samt de två enhetscheferna för respektive enhet. Självklart hade vi önskat att antalet respondenter var mer jämnt fördelat och att fler respondenter ifrån biståndsenheten hade haft möjlighet att delta. Nu är inte fallet så och vi har reflekterat över om detta kan ha kommit att påverka resultatet i vår undersökning, dock är detta endast något som vi kan spekulera kring. Däremot kunde vi utläsa att svaren från den handläggare och den chef som deltog i undersökningen och som hörde till biståndsenheten inte skiljde sig nämnvärt från de som deltog ifrån funktions-hinderenheten. Vi har också haft i åtanke att då vi genom vår VFU känner några av respondenterna så kan det ha påverkat de svar som framkom under intervjuerna vilket i slutändan också skulle kunna ha gett undersökningen andra resultat än de vi kommit fram till.

Vi båda närvarade vid alla intervjutillfällena, men bestämde innan intervjun vem av oss som skulle vara mer aktiv och ställa frågorna. Den av oss som inte ställde frågorna fick däremot flika in med följdfrågor vid behov. Varje intervjutillfälle tog ca 30 min och vi spelade in hela intervjuerna. Man kan tycka att den tid som det tog att intervjua respondenterna inte är lång och det skulle kunna innebära att vi fått mer uttömmande svar om intervjuerna varat längre. Vi har själva inte begränsat respondenterna tidsmässigt utan de har fått ta sig den tid de har behövt för att svara på frågorna. Däremot är det i så fall våra frågor som kunde ha fördjupats och varit fler. Detta är något som vi kommer att ta med i beräkningen om vi skulle göra någon ytterligare undersökning i framtiden.

Vi hade intentionen att endast transkribera de delar som var relevanta för undersökningens syfte men eftersom vi inte var på det klara med hur vi ville analysera vårt material så valde vi att transkribera intervjuerna i sin helhet. Vi insåg också att allt som framkom under intervjuerna skulle kunna komma att vara betydelsefullt för resultatet. De transkriberade intervjuerna gav oss en tydligare överblick över vad som hade sagts. Vi kunde på så vis se

14

olika samband och vi kunde på ett mer tydligt sätt se hur vi skulle dela upp materialet i kategorier än om vi redan från början hade valt bort vissa delar. 4.3 Val av metodBryman (2011) menar att forskare för att kunna välja metod måste fundera över vad det är som hon ska undersöka och sedan välja den metod som fungerar bäst, ställt mot det som forskaren har tänkt studera. För att vi dels skulle kunna fokusera på intervjupersonernas egen uppfattning, dels kunna förklara och tolka situationer som framkommer i undersökningen så valde vi att använda kvalitativ metod. Vi uppfattade att den kvalitativa metoden bäst kunde hjälpa oss att utifrån en undersökande och förklarande ansats försöka att beskriva hur respondenterna upplever sitt arbete. Samtidigt förstår vi att den kvalitativa metoden innebär att materialet måste tolkas för att kunna analyseras och vi kan endast spekulera kring hur andras tolkningar hade kunnat påverka resultatet på ett annat sätt. Hade vi valt att använda oss av en kvantitativ metod och samlat in material med hjälp av exempelvis enkäter hade vi kanske kunnat nå ut till fler handläggare, i fler enheter och/eller kommuner, och på så vis kanske kunnat dra mer generella slutsatser av våra resultat. Nackdelen med den kvantitativa metoden är dock att man då inte kan ställa följdfrågor eller be en person att utveckla sitt resonemang. Risken för feltolkningar, som vi nämnt angående den kvalitativa metoden, finns även i en undersökning med en kvantitativ ansats.

Kvale (2009) menar att det klokt att tänka igenom innan man i en kvalitativ studie eller ett forskningsprojekt gör sina intervjuer och vilken metod som man har tänkt använda till sin analys. Att en forskare inte bör hamna i en situation där han/hon har ett alldeles för stort material för att kunna hantera det. Vidare menar Kvale (2009) att redan då intervjufrågorna formuleras inför en studie, bör de utformas efter hur materialet är tänkt att analyseras. Detta bör göras så att inte utskrifterna av intervjumaterialet blir för stort att hantera utan det är klokt att redan innan ha en tanke om vad man har tänkt fokusera på. Vi tog fasta på Kvales (2009) kloka ord och gjorde upp en plan för vilken eller vilka metoder som vi kunde tänka att våra intervjuer kunde analyseras med. Dock ville vi inte helt låsa fast oss vid hur vi skulle gå tillväga i analysen utan har ändå försökt att hålla våra sinnen öppna för vad respondenterna ville påvisa för fenomen inom deras yrken och på så vis kunna ändra vårt arbetssätt då intervjumaterialet var insamlat. Vårt syfte och våra problemformuleringar gav oss dock några kategorier som vi i redan innan intervjuerna tänkte att vi skulle komma att dela in intervjumaterialet i. Dessa kategorier var specialisering, samverkan och helhetssyn.

Boolsen (2007) beskriver i sin bok tre olika sätt att analysera sitt material i en kvantitativ eller en kvalitativ undersökning. Att använda sig av den induktiva metoden är oftast sammankopplad med den kvalitativa studien, vilket innebär att man enbart arbetar utifrån de data som man samlat in och låter teorierna framställas utifrån data. Den andra metoden, deduktion eller hypotetisk metod, är traditionellt förknippad med den kvantitativa metoden och innebär att man istället genomför forskningen genom att man prövar olika idéer, hypoteser och teorier. Boolsen (2007) uppger dock att man många gånger i en arbetsprocess kombinerar och använder sig av båda metoderna induktion och deduktion, vilket Boolsen beskriver kallas för en analytisk induktion. Man arbetar då, likt induktion, utifrån data. Vad innehåller och visar data? Samtidigt arbetar man utifrån deduktion då man särskilt söker vissa omständigheter i materialet.

Bryman (2011) förklarar analytisk induktion som en analysstrategi där det finns en återkommande samverkan eller växlande mellan insamlandet av data och analys av data.

15

Han förklarar vidare att det innebär att man påbörjar sin analys redan när vissa delar av det insamlade materialet eller data kommit in och att den då påbörjade analysen vidare har en inverkan på nästa steg i processen kring insamlandet av data. Thurén (2007) kallar kombinationen av induktion och deduktion, alltså då man använder sig av både empiri och logik, för den hypotetiskt-deduktiva metoden. Då vi har utgått och dragit generella slutsatser utifrån vår empiri, anser vi att det till en början är en induktiv metod. Men då vi samtidigt dels använt oss av logiska slutsatser för att komma fram till vårt resultat och att vi dels bär med oss en viss förförståelse, gör också att vi bär med oss en hypotes om vad vårt resultat skulle kunna visa på. Vi anser därför att vi har använt oss av den så kallade hypotetiskt-deduktiva metoden i vår undersökning som också, enligt Bryman (2011) och Boolsen (2007), kallas för analytisk induktion.

För att genomföra intervjuerna i undersökningen har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer (Bryman, 2011). Vi hade förberett nerskrivna frågor som vi ville ställa till respondenterna. Under intervjusituationen kunde vi dock byta plats på vissa frågor då det föll sig mer naturligt i situationen och om respondenten redan hade kommit in på ett visst spår där en viss fråga passade bättre som följd än den ordning som vi hade bestämt sedan innan. Vidare kunde vi också låta bli att ställa en viss fråga om vi ansåg att respondent i ett utlägg på en annan fråga redan hade svarat på den fråga vi hade tänkt ställa (Bryman, 2011). Vi valde en semistrukturerad intervjumetod eftersom vi ville att informanten skulle känna sig fri att berätta det hon ville och det som hon associerade till då vi ställde frågor plus att vi ville ha möjligheten att ställa följdfrågor då det var saker som vi inte förstod eller som vi ansåg krävde ett förtydligande från informanten. Det som eventuellt skulle kunna vara en nackdel med en semistrukturerad intervjumetod är att det samlade intervjumaterialet kan vara svårt att hitta i och överblicka då svaren på frågorna har en tendens att bli utspridda över intervjutiden.

4.4 Urval Vi har i vår undersökning gjort ett urval som dels är målstyrt, dels ett så kallat bekvämlighetsurval, vilket har styrts utifrån hur den undersökta kommunen är organiserad (den undersökta kommunens organisation beskrivs mer utförligt i kapitel 4.8). Enligt Bryman (2011) är målstyrt urval vanligt inom kvalitativ forskning och att man då gör urval på flera nivåer. I vårt målstyrda urval gjorde vi val på två nivåer. Den första nivån var att välja ut enheter inom socialtjänsten som vi trodde kunde svara på de frågeställningar vi hade kopplat till vårt syfte med undersökningen. Nästa nivå i vårt målstyrda urval är att välja ut intervjupersoner och där valde vi att intervjua handläggare i de olika enheterna och deras respektive chefer. Vi hade kunnat välja att även ta med utförarenheterna inom respektive verksamhetsområde men vi valde här att avgränsa oss för att kunna lägga fokus på samverkan mellan enheter som har liknande arbetsuppgifter.

Nästa steg i vår urvalsprocess var att välja ut vilka intervjupersoner som skulle delta och det är i detta läge som vi går över till ett bekvämlighetsurval. I den kommun vi undersöker så finns det sex handläggare inom funktionshinderenheten, sju handläggare inom biståndsenheten och sammantaget två enhetschefer. Eftersom underlaget inte är så stort att vi kunde sätta upp kriterier för vem eller vilka vi ville intervjua så fick vi helt enkelt intervjua de som var intresserade av att delta. Detta mynnar ut i att vi utöver målstyrt urval har gjort det som Bryman (2011) kallar just bekvämlighetsurval. Vårt syfte med undersökningen krävde inte heller att de svarande behövde vara av ett specifikt kön, i en

16

speciell ålder eller ha en viss utbildning utan det enda kriteriet vi satte upp var att de skulle vara anställda som handläggare i socialtjänsten.

4.5 AnalysmetodVi har valt att utgå från en fenomenografisk analysmodell enligt Dahlgren och Johansson (2009) där analysmodellen delas upp i sju steg. Steg ett är att vi har lyssnat på intervjuerna ett flertal gånger och sedan läst igenom de transkriberade intervjuerna för att på så sätt få en övergripande bild av vad respondenterna sagt. I steg två uppger Dahlgren och Johansson (2009) att själva analysen påbörjas. I detta steg valde vi ut de uttalanden som vi ansåg vara de viktigaste och mest betydelsefulla. I det tredje steget sker jämförelsen mellan olika uttalanden. Här försökte vi hitta likheter och samband samt variation och skillnader i materialet. Vi började därefter, i steg fyra och fem, att gruppera de likheter och skillnader i olika uttalanden och försökte relatera dem till varandra. Vi valde sedan att främst ta ut de likheter som vi kunde se i vårt material och placerade sedan in dem i olika kategorier. Steg sex handlar om att namnge kategorierna. Vi hade till en början flera begrepp som vi valde ut som olika kategorier, men då vi började jämföra kategorierna med varandra kom vi fram till att flera av uttalandena i våra kategorier kunde rymmas i en och samma kategori, vilket också är Dahlgrens och Johanssons (2009) sista steg i sin analysmodell. Vi valde därför att slå ihop dem och kom istället fram till ett huvudtema och två underkategorier.

4.6 Reliabilitet och ValiditetReliabilitet handlar om resultaten som framkommer från en undersökning, där frågan dels är om resultaten skulle bli desamma om undersökningen skulle genomföras på nytt, dels för att kunna se om undersökningen påverkas av tillfälliga eller slumpmässiga förutsättningar. Replikerbarhet eller replikation liknar begreppet reliabilitet och innebär då en annan forskare försöker upprepa undersökningen, det vill säga replikera, ska kunna uppnå samma resultat som de tidigare forskarna uppnått. Det kräver också att det finns en möjlighet att upprepa undersökningen, att den är så kallad replikerbar (Bryman, 2011). Kvale (2009) beskriver likt Bryman (2011) reliabilitet som ett begrepp som ofta behandlas i relation till undersökningen och om huruvida resultatet kan reproduceras av andra forskare vid andra tidpunkter.

Bryman (2011) menar att det är vanligare att undersöka reliabiliteten i kvantitativa än i kvalitativa studier. Detta eftersom människor i en kvalitativ intervjusituation inte tvunget svarar lika på en fråga från en dag till en annan. Reliabiliteten kan bli problematisk i kvalitativa undersökningar, då vi människor aldrig befinner oss i ett statiskt tillstånd, utan att vi hela tiden är föränderliga. Att upprepa vår undersökning är möjligt att göra men att få samma resultat som vi kommit fram till kan innebära svårigheter. Detta eftersom det finns en möjlighet att respondenterna feltolkar och missförstår frågor och även att det kan finnas tillfällen då vi som intervjuar också kan feltolka respondenternas svar. En annan avgörande faktor kan vara respondenternas dagsform. Skulle personen exempelvis vara trött eller stressad kan det också göra att man får en helt olik respons mot om respondenten istället skulle vara glad, lugn och öppen. Som vi tolkar Kvale (2009), så handlar reliabiliteten mycket om huruvida personen som blir intervjuad kan komma att förändra sina svar eller att de kan ge olika svar till olika intervjuare. Han diskuterar också mycket kring intervjuarens reliabilitet när man ser till ledande frågor, där det kan finnas en omedvetenhet och oavsiktlighet att inverka på svaren. Samtidigt argumenterar han emot att lägga för “stark tonvikt på reliabiliteten” (s. 264) då det istället kan arbeta emot variationsrikedom

17

och kreativitet.

Ett annat viktigt forskningskriterium är enligt Bryman (2011) validitet och han menar att det finns flera olika slag av validitet och olika sätt att bestämma och olika sätt att mäta validiteten på. Thurén (2007) menar att validitet går ut på huruvida man mäter det som man avser att mäta i sin undersökning. Kvale (2009) menar att validiteten kommer att vara beroende av hur skicklig forskaren är på att teoretiskt tolka resultaten och hela tiden ifrågasätta och kontrollera sitt insamlade material. Eftersom Kvale (2009) påpekar att det är svårt att fastställa validitet och att validiteten är beroende av forskarens skicklighet så vill vi poängtera att trots att vi inte är forskare så anser vi att validiteten i vår undersökning är hög. Detta genom att vi utformat våra intervjufrågor så att de ska kunna kopplas till vårt syfte och ge oss svar på våra frågeställningar, det vill säga, vi bedömer att vi har undersökt och det som vi har avsett att undersöka. Vi som intervjuare kan däremot inte vara helt säkra på att respondenterna i undersökningen av olika anledningar är helt sanningsenliga. Informanterna kan exempelvis bli påverkade i situationen och på så sätt väljer att svara på våra frågor på ett sätt som de tror att vi vill att de ska svara. Det kan också vara så att de, medvetet eller omedvetet, ger oss osanna svar. Detta har vi inte någon möjlighet att kontrollera.

4.7 Etiska övervägandenI vår undersökning har vi noggrant utgått och valt att följa de fyra etiska grundprinciperna som Bryman (2011) tar upp, nyttjandekravet, konfidentialitetskravet, informationskravet och samtyckekravet. Vi inledde varje intervjutillfälle med att informera intervjupersonerna vårt syfte, samt att kort informera om vårt upplägg och publiceringen av uppsatsen. Vidare utgick vi från nyttjandekravet genom att vi förklarade att de uppgifter och den information som skulle samlas in endast skulle användas till undersökningens syfte. Vi informerade också respondenterna om att de inspelningar som gjordes under intervjutillfällena skulle komma att raderas direkt efter det att undersökningen var genomförd och att resultatet på kandidatuppsatsen blivit godkänt. Respondenterna fick också information om att det som sades under intervjun skulle vara anonymt så till vida att de inte skulle komma att nämnas vid namn i uppsatsen, däremot fick de veta att det i texten skulle framgå vilken kommun vi gjorde undersökningen i. I och med detta tillgodoser vi konfidentialitetskravet och genom att vi också behandlar informationen som kommer till vår kännedom med försiktighet. Vi har också utgått från informationskravet och samtyckekravet genom att vi både innan och i samband med intervjuerna informerade om att medverkan till vår underökning var helt frivillig, att respondenterna själva hade möjligheten att välja vilka delar eller vilka frågor som de ville besvara. Till sist informerade vi också att de när som helst kunde välja att avbryta den pågående intervjun eller vid ett senare skede avstå sin medverkan i undersökningen.

4.8 Den undersökta kommunenEn kommun är skyldig att ha en nämnd som har goda kunskaper i sociala frågor för att exempelvis kunna besluta om tvångsåtgärder av olika slag. Dock är inte kommuner enligt lag idag skyldiga att ha en särskild socialnämnd utan får organisera sina nämnder på det sätt som de vill bara inte kunskap, erfarenhet och kompetens går förlorad. (prop. 1979/80:1) Om en kommun valt att dela upp sina nämnder i olika ansvarsområden så som äldreomsorgsnämnd, funktionshindernämnd eller barn- och ungdomsnämnd så menar

18

Clevesköld et al. (2010) att det kan vara svårt för en kommun att ha en övergripande helhetssyn på socialtjänsten, särskilt i de fall då en nämnd tar beslut angående tvångsåtgärder för enskilda eftersom kompetensen hos nämndemännen kan gå förlorad i en uppdelad verksamhet.

I Kungälvs kommun, där vi har gjort vår studie, har man valt att ha en social myndighetsnämnd som tar beslut för alla ärenden rörande SoL och LSS. Den sociala myndighetsnämnden ansvarar för myndighetsutövning inom den sociala verksamheten, bland annat utifrån brottsbalken, föräldrabalken, socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Nämnden ansvarar även för myndighetsutövning gentemot enskild inom skolan samt tillståndsgivning (Kungälvs kommuns hemsida, 2014).

Kungälvs kommun är indelad i sju olika sektorer varav Arbetsliv och stöd och Vård och äldreomsorg är två. En del av socialtjänsten i kommunen ligger under sektorn Arbetsliv och stöd och är indelad dels efter olika funktionsområden, dels efter ålder på de enskilda som kan tänkas vara aktuella som sökande inom de olika enheterna. Funktionshinderenheten och socialpsykiatrin är en av enheterna i Arbetsliv och stöd och i samma sektor finns också Missbruksenhet, Försörjningsstödsenhet, Integrationsenhet, Daglig verksamhet, Barn och Ungdomsenhet, Trygga ungdomsmiljöer, Gemensam mottagning, Utförarenhet, Pedagoggrupp, Familjerådgivning och krismottagning (Allmän handling 1 och 3, Kungälvs kommun, 2014).

Biståndsenheten är också en del av socialtjänsten men ligger under sektorn Vård och äldreomsorg och är förutom den enheten indelad i enheterna Vård- och omsorgsboenden, Medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS), Hemtjänst och Kungälvs Hälsofrämjande Tjänster (Allmän handling 2, Kungälvs kommun, 2014).

Under en längre period har stadshuset i kommunen varit under renovering vilket har inneburit att många enheter och verksamheter som tidigare hade sina kontor i stadshuset nu har varit utlokaliserade i många olika byggnader runt om i kommunen. Under år 2015 kommer flertalet verksamheter att börja flytta in i det nya stadshuset. Vi vet inte om denna utlokalisering är något som har påverkat samverkansarbetet mellan enheterna, det är möjligt, men det är inte det som vi har valt att undersöka.

5. Resultat och AnalysVi kommer i detta avsnitt presentera de likheter och skillnader som vi har funnit i det intervjumaterial vi förfogar över. Resultat och analys kommer att presenteras i ett huvudtema och två underkategorier gemensamt med de teoretiska begrepp som vi har använt oss av. Vi har valt att inte sätta ut vid varje citat vilken i ordningen av respondenterna som säger vad eftersom vi tycker att det är det samlade materialet som är intressant för läsaren att ta del av. Inte heller har vi skrivit ut om det är citat från handläggare eller enhetschef eftersom vi ansett att svaren dem emellan inte varierat så pass att det varit intressant att jämföra. Eftersom det bara finns två enhetschefer så har vi också genom att inte skriva ut att det är de som svarat, bevarat deras anonymitet i undersökningen.

I rena citat har vi valt att inte ändra på hur personerna väljer att benämna olika ord och begrepp men vi anser att det ändå är lätt att förstå vad de menar. Språkligt har vi ändrat

19

vissa citat och till viss del tagit bort exempelvis hummanden och skratt, samt felsägningar. Det har vi gjort endast för att förenkla läsningen av citaten.

5.1 Betydelsen av och förutsättningar för samverkan I vårt intervjumaterial kunde vi utläsa ett mönster och sammantaget se en röd tråd som genomsyrar hela materialet och som naturligtvis skapats av de frågor vi har valt att ställa till respondenterna. Eftersom samtliga av de handläggare vi har intervjuat anser att samverkan krävs för att ha en helhetssyn kring en enskild så gör vi antagandet att det alltså är betydelsefullt med samverkan. Vidare har vi hittat gemensamma nämnare kring vad som då är förutsättningar för att samverkan ska fungera. Utifrån de resultat vi fick fram i vår undersökning, har vi valt att använda oss av ett huvudtema som vi har valt att kalla Betydelsen av och förutsättningar för samverkan. Utifrån vårt huvudtema har vi valt att dela in resultatet i två underkategorier för att tydliggöra och enklare kunna förklara de resultat vi kommit fram till. Våra underkategorier är; Samverkans effekt på helhetssynen och Organisationens inflytande på samverkan. Med begreppet helhetssyn i åtanke kommer vi att analysera vårt material. Vi kommer att beskriva betydelsen av samverkan och hur den påverkar helhetssynen. Vi kommer också att beskriva de förutsättningar och hinder för samverkan som handläggarna upplever finns inom organisationen. För att tydligt återkoppla till det syfte vi har med i undersökningen så kommer vi i varje underkategori att beskriva hur vi har sammanställt materialet och vilka teoretiska begrepp vi har använt oss av.

5.1.1 Samverkans effekt på helhetssynenI vår undersökning frågade vi alla respondenterna om de kunde beskriva vad begreppet helhetssyn innebär för dem. Vi fick varierade svar men vi kunde tydligt se en likhet mellan svaren och att betydelsen i deras svar i stort sett var densamma. Några av citaten lyder:

... jag tänker väl att, och även i kommunen, att vi ska ha en helhetssyn runt brukaren och vi inte ska, folk ska inte hamna mellan stolarna, att vi har en helhet runt brukaren, vi ska samverka för att de ska få det så bra som möjligt.

Att man ska kunna ha en överblick på hur brukaren har det, och vad den har för kontakter för att man ska förstå hur man själv som handläggare kan hjälpa personen på bästa sätt...

ja, det är att man ser hela människan, med alla behoven och att man tillgodoser det då...

Alla respondenter påpekar att det är av stor betydelse att samverka för att kunna ha en helhetssyn kring en enskild. Att man också behöver och har nytta av varandras kunskap.

... helhetssyn ja... ja, men det väl klart att vi ska hjälpas åt att ha en helhetssyn. Jag tror inte att någon enhet själv kan ha en helhetssyn i de flesta fall, när det måste samarbetas, utan de måste liksom ta in alla andras kunskap också, ja men lita på varandra...

... jag tänker att helhetssyn blir att man inte tänker i sina stuprör, att man tänker i helheten, att nu gör vi detta som kommun, inte som funktionshinderverksamheten eller biståndsenheten, utan det här är den bästa lösningen, och den blir bäst för den här personen...

20

Som vi tolkar begreppet handlingsutrymme så är det för handläggaren att göra medvetna val där hon måste balansera sina kunskaper och erfarenheter mellan klienter, anhöriga, lagrum, organisationen, arbetskollegor, rutiner och normer för att göra ett så gott arbete som möjligt och för att säkerställa att en helhetssyn på klienten så långt som möjligt vidmakthålls. Detta är en grundläggande princip för alla anställda inom socialtjänsten men det ligger också i handlingsutrymmet hos en handläggare att kunna se kommunen som en gemensam hjälp för den enskilde. Handläggarna kan genom sitt handlingsutrymme välja att använda sig av varandras professioner inom kommunen och arbeta för en samverkan som ska bidra till en helhetssyn för den enskilde. I handlingsutrymmet ligger också att kunna se alternativa lösningar för den enskilde som går ut på att handläggaren kanske måste ringa ett extra telefonsamtal eller fundera över om andra lösningar eller insatser skulle kunna vara bättre än den sökta insatsen. För att utnyttja sitt handlingsutrymme behöver också handläggaren vara flexibel för att möta andra professioner och där välja om hon ska samverka med andra enheter och/eller organisationer för sin klients räkning eller om hon inte ska göra det.

Hur handläggaren väljer att hantera sitt handlingsutrymme är beroende på flera saker; personliga egenskaper, vilken klient hon möter, vilka erfarenheter hon har gjort sig i sitt yrke och hur tillåtande organisationen är. Handläggaren har vissa friheter att välja arbetssätt, inom ramen för verksamheten, men har också ett ansvar gentemot både organisationen och den enskilde. Hur handläggaren tolkar och fyller sin yrkesroll beror på personlighet och egna livserfarenheter. Yrkesrollen ligger dels i samspelet mellan personen i rollen och professionens förväntningar, dels mellan organisationens uppdrag och klientens behov (Svensson, 2008). Citaten nedan beskriver hur handlingsutrymmet kan påverkas av personliga erfarenheter och egenskaper:

... ja men, när man inte är så tillmötesgående så är det ju svårare att samarbeta, men de flesta är väl tillmötesgående och det är viktigt att man inte börjar med den där pajkastningen och puttar bort sitt arbete för att man har så mycket själv. Istället för att säga vad man själv kan göra, eller alltså, vad LSS kan göra och förklara, och så får de förklara, så man utbyter erfarenheter istället för att putta bort det och tro att de kan göra det bättre.

... jag tror att det kan ha betydelse just vilken kunskap man har om varandra. Ju mer man kan om varandras område så tror jag det är enklare... kanske man har lättare att ställa frågor och tänka bredare tror jag om man har mer kunskap med sig, faktiskt.

... man har gått in väldigt mycket i ärenden och varit väldigt aggressiv och på från början, där det säkert hade sett annorlunda ut om man mer hade gått in och - men nu ska vi få till det här på bästa sätt, ... och så är det väl, och likadant att man trivs ju ihop med olika personer och har olika lust att samarbeta och gå halva vägen var och kanske framför allt hur mycket erfarenhet man har från andra enheter också...

... alltså jag tänker så här, jag vill inte att det ska vara så för jag tycker att samverkan ska fungera oavsett vem man är som person, men av egen erfarenhet så är det ju enklare om man har setts, om man har träffats. Man vet vem personen är som man ringer upp och… så att jag tror det påverkar faktiskt. Känner man varandra och man kanske har haft något ärende som har fungerat väl ihop så är det ju enklare att lyfta luren nästa gång och samverka igen med den personen. Så är det ju...

Samtliga svar från handläggarna visar att deras handlingsutrymme till viss del påverkas av personliga egenskaper och erfarenheter. Handlingsutrymmet påverkar hur och när

21

samverkan sker, och det blir också en bidragande faktor till om handläggarna kan ha en helhetssyn kring den enskilde och uppnå denna viktiga princip för socialtjänstens arbete. Vidare krävs det förutsättningar inom organisationen för att samverkan ska kunna ske. Detta tar oss in på vår andra underkategori som handlar om organisationens inflytande på samverkan.

5.1.2 Organisationens inflytande på samverkanSyftet med vår undersökning är bland annat att undersöka om helhetssynen påverkas av att kommunen har valt att specialisera sig i olika enheter. På frågan om vad som kan vara positivt och negativt för den enskilde att enheterna är uppdelade inom socialtjänsten svarar flera handläggare att de inte alltid har den kunskap som behövs gällande de andra enheternas arbetsområde. Detta menar de kan begränsa möjligheterna att arbeta utifrån en helhetssyn. Samtidigt förmedlar respondenterna att uppdelningen även kan leda till positiva aspekter.

... Ja, nackdelarna är väl lättare då. Det är ju det att brukaren får ju träffa två utredare då ju förstås så... det blir kanske oklart för brukaren med de här olika lagstiftningarna, det är ganska komplext... och ja, fördelarna kan ju vara det att då är man väldigt bra på sin del, som man gör ofta och så. Man är väl insatt i den biten. Om det blir så att man mer sällan ska göra någonting så kan det bli att man tappar kunskap eller inte blir lika duktig.

... det väl en fördel då om man tänker att man utvecklar olika kompetenser... det väl också så att gör man något väldigt mycket så blir man ju faktiskt duktigare på det… man blir duktigare på domar, rättspraxis på det man gör. Men det är svårt för brukarna att förstå att dom måste byta enhet, om man blir fysiskt sämre och man behöver hemtjänst, så kan det vara oerhört svårt att motivera, att dom måste ansöka, och då ska dom gå från en gratis insats till en som kostar pengar och det är inte jättelätt att motivera in. Det finns både för och nackdelar med det.

... för annars sitter man ju med sin del och så ser man ju inte övriga delar och jag tror det är svårt att ha den uppdaterade kunskapen om de delarna som man inte aktivt arbetar i på en sådan nivå att man kan täcka helhetsbehovet själv…

I citaten ovan beskrivs både för och nackdelar med specialiseringen inom kommunens organisation. Den positiva aspekten som handläggarna beskriver riktar sig till deras eget kunnande inom den enhet de arbetar i. De menar att de som handläggare får en stor kunskap inom sitt område och att det blir en rättssäker handläggning i och med att de hela tiden handhar ärenden med liknande problematik. Vi tolkar detta som en positiv aspekt för handläggarens yrkesutövning men vi anser också att det påverkar den enskilde på ett positivt sätt då han förmodligen snabbare kan få rätt hjälp och få svar på sina frågor av en handläggare som har stor erfarenhet av liknande situationer. Dock uppger de flesta respondenter att specialiseringen i sig mestadels innebär svårigheter för den enskilde så som att denne exempelvis behöver ha kontakt med flera handläggare. Handläggarna menar också att risken att en enskild hamnar mellan stolarna ökar vilket kan leda till oönskade diskussioner om vem som ska ta ärendet, att onödig energi läggs på de diskussionerna och att den enskildes behov då inte står i centrum.

En av våra frågeställningar i undersökningen är att ta reda på huruvida handläggarna tycker att samverkan mellan enheter i socialtjänsten fungerar. Eftersom vi tror att samverkan påverkas positivt av gemensamma och tydliga strukturer så frågade vi respondenterna om

22

det fanns några styrdokument eller nerskrivna riktlinjer för hur samverkan mellan de båda enheterna bör ske. Vi fick här varierande svar, några av citaten lyder:

... ja, jo, det står väl lite i den här delegationsordningen då, tror jag... när man bör gå båda på en planering och så. Ja, där står väl lite beskrivet.

Det finns styrdokument för ansvarsfördelning, alltså vem som ansvarar för vad, sen är ju det inte riktigt samma sak som samverkan, det är ju egentligen två skilda saker, ansvarsfördelning och samverkan… så nej, det finns bara ansvarsfördelning och den är luddig i sig, men inte just för samverkan, möten och träffar och så, det tycker jag inte.

... jag tror inte det finns med biståndsenheten, det finns ju ett dokument som säger hur vi ska göra i olika ärenden men det är väldigt gammalt och icke uppdaterat och jag tänker att det som står där inte är aktuellt och problemet blir kanske att det används också, när man vill någonting och det kan användas fel för att det inte är aktuellt.

Det finns, 2012 gjorde man en överenskommelse, en skriftlig, hur man skulle olika ärenden, men den är inte upparbetad sedan dess. Det kan jag ju se är en brist, man har ju inte jobbat med det dokumentet och fortsatt på det utan... det finns, men det har bytts folk och biståndsenheten har ju bytt chef och det byts handläggare så man behöver jobba aktivt med sådana dokument för att det ska vara levande.

Trots att handläggarna benämner det på olika sätt, pratar de om avsaknaden av dokument och riktlinjer kring samverkan. Det framkom också under intervjuerna att det inte finns inplanerade, återkommande möten för de undersökta enheterna där de skulle kunna diskutera sina eventuella samverkansärenden med varandra. Samtliga handläggarna uppger att de gärna hade velat att samverkan kunde ske på ett enklare sätt, men de anser att det grundläggande problemet till att samverkan inte alltid fungerar mellan enheterna beror på att de inte tillhör samma sektor och att det inte finns riktlinjer för hur samverkan ska ske mellan dem.

... jag upplever att vi står längre ifrån varandra i vår samverkan... dels har vi inga regelbundna träffar, sen så tillhör vi olika sektioner så man träffas inte så jätteofta... Äldreomsorgen är ju egentligen en enda myndighetsdel som inte ingår, så det tror jag ju hade varit ett förbättringsområde, om vi var en gemensam del, där man har en sektorschef som är övergripande för allting.

Flera av handläggarna uppger att det då skapar hinder för en god kommunikation emellan dem och kan försvåra helhetssynen kring den enskilde. En del handläggare tolkar “planen” som en form av tanke hur de ska fördela ärenden mellan sig, vissa tolkar det som en plan för samverkan och andra ser planen som en ärendefördelning som inte är aktuell. Detta tyder på att det inte finns någon formell kommunikation mellan de två undersökta enheterna. Det framkommer också i citaten nedan att de handläggare som arbetar inom funktions-hinderenheten har planerade samverkansmöten med andra enheter inom samma sektor, exempelvis med missbruksenheten och med barn och ungdomsenheten. De handläggarna uppger att de är nöjda med att det finns en plan över hur samverkan ska ske emellan dem och att det är lättare att samverka med de enheterna.

Vissa enheter har vi ju gemensamma träffar med, återkommande, för att samarbeta och lära oss av varandra och efter de träffarna tycker jag att det har blivit bättre. Så det tror jag är bra att ha, återkommande en gång per år eller en gång per termin till och med.

23

En svårighet som flera av respondenterna påpekar är, som tidigare nämnts, när biståndsenheten och funktionshinderenheten idag inte ingår i samma sektor, vilket innebär två olika chefer men också två olika budgetar att förhålla sig till. Respondenterna uppger att mycket handlar om pengar och att enheterna håller hårt i sin egna “plånböcker” vilket flera menar kan försvåra samverkan. Nedan återfinns olika citat där handläggarna beskriver svårigheter och hinder för samverkan inom socialtjänsten, med fokus på biståndsenheten och funktionshinderenheten.

... jag tänker nog att barn, ungdom, missbruk och försörjningsstöd, vi är ju samma sektor så någonstans har vi samma peng och det är samma högsta chefer och de kan gå in och peka med hela handen. Ja, i slutändan så är det liksom arbetsliv och stöds budget det handlar om, för mycket handlar ju om pengar... och då är det bättre förutsättningar för samarbete. Problemet med äldreomsorgen är väl att de ligger i en annan sektor och har en annan plånbok... och då är det två högsta chefer som ska samarbeta och de kanske inte heller kommer överens...

... alla vaktar sin plånbok och sin verksamhet och sin arbetsbörda tänker jag...

... ja, hinder idag, det är väl faktiskt resurserna och det ekonomiska. Det blir lite det här stuprörs... att man tänker på sin del, vad vi hinner, vad vi klarar av och vår enhet ska stå för kostnader så det, så att det tror jag att det är.

... att inte vara i samma sektor, att inte ha samma plånbok tror jag också är ett hinder. För att varje chef bevakar sin budget och sina pengar, det tror jag, och ju längre ifrån varandra man är, liksom inom organisationen desto svårare blir det. Jag hade tyckt att det hade varit jättebra om biståndsenheten hade varit i myndighetsdelen med oss, redan nu.

Respondenterna har under intervjuerna pekat på förutsättningar som är viktiga för att samverkan ska kunna ske. Nästan alla handläggare som vi har intervjuat har påpekat hur svårt det är att de inte sitter nära varandra vad det gäller lokaler, vilket gör att de upplever att de inte på ett enkelt sätt kan fråga varandra om råd eller att ta hjälp av varandra.

... det tror jag spelar jättestor roll faktiskt, att man inte träffas, att man inte bara kan titta in och man har liksom inte ansikten på varandra, man kan inte bara gå in och rådfråga någon i ärenden… vilket jag ibland tycker att jag faktiskt skulle behöva när det gäller frågor kring skälig levnadsnivå, serviceinsatser och boendestöd kontra hemtjänst och sådär, men de förutsättningarna saknas lite.

... men nu flyttar vi ju ner till stadshuset och då kommer vi ju att vara på ett plan alla tillsammans och då blir det ju lättare. Nu sitter vi utlokaliserade på olika ställe, fysiskt och det klart, då blir det ju svårare.

Det som framkommer som önskemål från respondenterna för att en samverkan ska kunna ske på ett enklare sätt är sammantaget att de vill sitta i närheten av varandra, ses på lunchraster och ha ett “ansikte på varandra”, vilket vi anser är en del av det som Jacobsen och Thorsvik (2008) kallar för informell kommunikation.

Vår slutsats till att respondenterna i vår undersökning tycker att deras samverkan mellan biståndsenheten och funktionshinderverksamheten inte fungerar som de önskar beror på att det saknas formell och informell information. Den formella informationen saknas då deras enheter ligger i olika sektorer med skilda ekonomier och de har idag inte har några gemensamma metodträffar vilket gör att det inte har några plattformar eller forum för att

24

träffas. Då den formella informationen saknas och då de inte sitter i samma byggnad och inte träffas spontant utan att de endast har kontakt med varandra via telefonen eller ses via gemensamma vårdplaneringar, så saknas även den informella informationen. Om en formell information fanns mellan de båda enheterna exempelvis i form av bestämda metodträffar eller samverkansmöten så skulle den informella informationen per automatik komma till stånd i och med att handläggarna skulle ses i anslutning till och i pauserna av mötena, och där kunna kommunicera på ett mer otvunget sätt. Citatet nedan från en av respondenterna får sammanfatta vår slutsats:

... mm, men det ser jag ju skillnad nu när vi är en myndighetsdel och vi har gått tillsammans då, man träffas enklare man ses på fika, lunch och man har ett närmare samarbete. Biståndsenheten som då ligger i en annan sektor, vi har olika ekonomier, vi har olika chefer och vi sitter inte tillsammans, så att jag kan ju se att det finns hinder i att man är organiserade på olika ställen där man inte har närheten.

6. Avslutande diskussionDet som vi i litteraturen och i tidigare forskning kunde läsa oss till och som vi har tagit upp som en särskild utgångspunkt i vår undersökning är huruvida sekretessen kan vara ett hinder för samverkan. Vi trodde med all säkerhet att handläggarna skulle uttrycka att så är fallet men överraskande nog så var det inte många av respondenterna som upplevde att sekretessen var en bidragande faktor till att inte kunna samverka. Två av respondenterna uttryckte dock att det har förekommit situationer då det varit svårigheter kring sekretess, att det finns de enskilda som inte samtycker till att handläggare inom olika enheter tar kontakt med varandra. Övriga handläggare påpekade att de oftast bara frågar den enskilde om att få ett samtycke då kontakt med andra enheter behöver tas, och att det inte brukar vara problematiskt. Detta anser vi tyder på en utveckling av kunskaperna kring sekretessen och att handläggare inom socialtjänsten i hög grad vet hur sekretessreglerna kan användas till fördel för den enskilde.

Vi ville med vår undersökning ta reda på hur kommunens organisation påverkar möjligheten till en helhetssyn och om en fungerande eller icke fungerande samverkan kan påverka helhetssynen. Med de resultat som undersökningen gav kan vi utifrån våra frågeställningar se att specialiseringen har en påverkan på helhetssynen kring den enskilde. Handläggarna har uppgett att det för den enskilde ofta kräver kontakt med flera handläggare och att handläggarna saknar kunskap om varandras områden, vilket kan leda till att personer ”hamnar mellan stolarna”. Samtidigt uppger respondenterna att specialiseringen gör att handläggarna hela tiden arbetar med liknande ärenden, vilket gör handläggningen mer rättssäker, vilket i sig bidrar till att den enskilde får sina behov uppfyllda.

Vi kan utifrån vårt resultat svara på att specialiseringen påverkar helhetssynen men vi kan inte säga att det med all säkerhet påverkar i vilken mån den enskilde får sina behov uppfyllda. Enligt tidigare forskning påpekar Blomqvist (2012) att socialsekreterare i specialiserade verksamheter inte verkar sträva efter en helhetssyn i sitt arbete med klienter utan snarare gör sin del av arbetet och sedan inväntar att andra ska göra färdigt sina delar. Dock uppger alla handläggare som vi har intervjuat att helhetssynen är grundläggande och viktig och att samverkan krävs för att kunna ha en helhetssyn. Respondenterna i vår undersökning är mer än villiga att samverka med andra, men de menar att organisationens

25

uppdelning i enheter försvårar samverkan och i slutändan också möjligheten för en handläggare att ha en övergripande helhetssyn kring den enskilde. Så vi anser därför inte att resultatet i vår undersökning stämmer överens med resultatet i Blomqvists (2012) studie.

Vårt resultat visar också på att handläggarna anser att samverkan är lättare och fungerar bättre då enheterna befinner sig inom en och samma sektor i motsats till vad funktionshinderenheten och biståndsenheten gör. Då enheterna befinner sig i olika sektorer så pekar resultaten mot att pengar och budget, samt att sektorerna har olika chefer, blir vanliga stötestenar och ger upphov till onödiga konflikter. Detta trots att insatserna till de enskilda i slutändan ändå betalas ut av en och samma kommun.

Fahlberg (2012) har som vi nämnt tidigare, pekat på att det inte alltid finns anledning för en handläggare att ha ett helhetsperspektiv för att kunna avgöra om en person har behov av en sökt insats. Samtidigt står det i propositionen till 1980 års socialtjänstlag att helhetssynen ska vara grundläggande socialtjänstens arbete med enskilda (prop. 1979/80:1). Som vi ser det finns det inga klara regler för när det passar att ha en helhetssyn utan det beror på vilken situation som klient och handläggare befinner sig i. Handläggaren är den som måste avgöra om hon ska göra en utredning som täcker in den enskildes hela sociala situation och därigenom ha en helhetssyn, men som då också kanske måste ställa frågor till den enskilde som kan upplevas integritetskränkande.

Handläggaren kan också välja att utreda precis det som ansökan gäller och därigenom kanske bespara den enskilde vissa frågor, möten eller hembesök. Samtidigt kan detta innebära att helhetssynen går förlorad och att handläggaren på så sätt kanske inte ser alternativa lösningar på den enskildes situation eller rent av missar den bakomliggande orsaken till den enskildes ansökan. Svensson et al. (2008) diskuterar kring handlingsutrymme, att det sociala arbetet är komplicerat och att handläggare måste vara öppna för att göra nya bedömningar utan att veta om det leder fram till ett gott resultat. Detta tänker vi också gäller om helhetssynen inom socialtjänsten. Det är förmodligen en svår avvägning att göra, om en helhetssyn är nödvändig i alla lägen eller om det istället är integritetskränkande, om det ska vara ett ”måste” i alla utredningar eller om det kan få vara upp till varje handläggare att bedöma nyttan av helhetssynen.

Som nämnts tidigare, tyder Moréns et al. (2010) forskning på att socialarbetare tycker att samverkan många gånger brister på chefsnivå och att ledningens bidragande för en god samverkan är bristfällig. Detta är något som också flera av de handläggare vi intervjuat pekat på. Respondenterna i vår undersökning menar att uppdelningen i två sektorer också innebär två chefer, vilket de vidare uppger inte bara kräver en fungerande samverkan mellan handläggarna, utan att det också kräver samverkan mellan de två högsta cheferna. Moréns et al. (2010) studie visar också på att det behövs fler möten och träffar mellan handläggare som arbetar inom olika specialiserade enheter. Flera av respondenterna i vår undersökning uppger att då de inte finns några regelbundna träffar mellan biståndsenheten och funktionshinderenheten gör det att de hamnar längre ifrån varandra och att det försvårar samverkan dem emellan och att det också då försvårar helhetssynen kring den enskilde.

I vår undersökning har vi visat på hur organisationens uppbyggnad kan vara en bidragande faktor till att samverkan kan vara svår att utföra och helhetssynen svår att förverkliga. En fråga som vi ställer oss är om inte helhetssynen urholkas i takt med att socialtjänsten

26

specialiserar sig allt mer. Om kommunerna vill ha handläggare med spetskompetens och som är rättsäkra i sin handläggning av ärenden och samtidigt vill att de enskilda ska omgärdas av en helhetssyn så krävs förmodligen stora ansträngningar från ledningen för att samverkan mellan enheter ska kunna ske. Många av respondenterna i vår undersökning säger att det är viktigt att kunna lita på varandras arbete och vi undrar om det inte är så att man faktiskt måste känna till varandra på ett mer personligt sätt än bara en röst i en telefon för att det förtroendet ska kunna infinna sig. Vi anser att det krävs en ledning som samverkar och som sätter upp mål för hur samverkan ska ske samtidigt som det krävs att handläggare som ska samverka behöver träffas på ett mer informellt sätt och veta vilka personer de andra enheterna består av.

Morén et al. (2010) ställer sig frågan i sin forskning, om vilken som är den bästa formen att organisera socialt arbete på för att få både bredd och djup i kompetensen hos de anställda. Vi undrar också detta och utökar deras fråga med vad som hade kunnat vara det bästa sättet att organisera socialtjänsten på för att både behålla en spetskunskap hos handläggarna och samtidigt bidra till en ökad samverkan för att inte förlora helhetssynen kring enskilda personer? Med denna fråga hängande i luften avslutar vi vår undersökning och lämnar ämnet till vidare forskning.

27

Referenslitteratur

Bergmark, Å. & Lundström, T. (2005). En sak i taget? Om specialiseringen inom socialtjänstens individ och familjeomsorg. Socialvetenskaplig tidskrift nr 2-3, s.125-128.

Blomqvist, C. (2012). Samarbete med förhinder – om samarbete med BUP, socialtjänst, skola och familj. Skriftserie 2012:4. Institutionen för socialt arbete, Göteborg. Ineko AB.

Boolsen, M.W. (2007). Kvalitativa analyser - Forskningsprocess, Människa och Samhälle. Malmö: Gleerups Utbildning AB

Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB

Clevesköld, L., Lundgren, L. & Thunved, A. (2010). Handläggning inom socialtjänsten. Fjortonde upplagan. Stockholm: Norstedts juridik AB.

Dahlgren, L.O. & Johansson, K. (2009). “Fenomenografi”. I Fejes, A & Thornberg, R (red): Handbok i kvalitativ analys. Stockholm: Liber AB.

Fahlberg, G. (2012). Socialtjänstlagarna. Trettonde upplagan. Malmö: Liber AB

Harnett, T. & Larsson, B. (2011). “Äldre människors rättigheter”. I Marie Ernsth Bravell (red.): Äldre och åldrande - grundbok i gerontologi. Stockholm: Gothia Förlag AB.

Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (2012). “Med blicken framåt”. I Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (red): När samhället träder in - barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur AB.

Jacobsen, Dag Ingvar & Thorsvik, Jan (2008): Hur moderna organisationer fungerarLund: Studentlitteratur.

Kungälvs kommun, allmän handling 1 (2014): “Sektorer i kommunens organisation.”

Kungälvs kommun, allmän handling 2 (2014): “Sektor vård och äldreomsorg.”

Kungälvs kommun, allmän handling 3 (2014): “Sektor Arbetsliv och stöd.”

Kungälvs kommuns hemsida: http://kungalv.se/Kommun-och-Politik/Kommunens-organisation/Forvaltning-och-namnder/Sociala_myndighetsnamnden/ (2014-03-27)http://kungalv.se/Omsorg-och-hjalp/Nyheter/Aldreomsorgsplan-2014-2023/ (2014-03-27)

Kvale, Steinar. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Lagtext. Hämtat från; https://lagen.nu/ (2014-04-07)

Morén, S., Blom, B., Lundgren, M. & Perlinski, M. (2010): Specialisering ellerintegration? En studie av socialarbetares syn på arbetsvillkor och insatser i treorganisationsformer. Socialvetenskaplig tidskrift nr 2, 189-209.

28

Nordstedts svenska ordbok på internethttp://www.wordfinderonline.se.ezproxy.ub.gu.se/extern/[email protected](2014-03-25)

Printz, A. (2004). Psykiskt funktionshindrades rättigheter. Andra upplagan. Stockholm:Norstedts Juridik AB.

Regeringens proposition om socialtjänsten 1979/80:1

Sallnäs, M., Wiklund, S. & Östberg, F. (2012). “Organisering, sortering ochmarknadsorientering”. I Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöblom, Y. (red): När samhället träder in- barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur AB.

Socialstyrelsen (2010). Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. Tredjeupplagan. Edita Västra Aros.

Svensson, K., Johnsson, E. & Laanemets, L. (2008). Handlingsutrymme - utmaningar isocialt arbete. Stockholm: Natur & Kultur.

Thomassen, M. (2007). Vetenskap, kunskap och praxis: introduktion till vetenskapsfilosofi.Malmö: Gleerups

Thurén, T. (2007). Vetenskapsteori för nybörjare. Stockholm: Liber AB

Tolf, D.S, Ardström, M. & Eriksson, M. (2010). Äldreomsorgens lagar - praktisk juridik idin vardag. Stockholm: Gothia Förlag.

29

BilagaIntervjufrågor

Hur länge har du arbetat inom socialt arbete? Har du någon tidigare erfarenhet av arbete inom annan enhet inom kommunen? Vad har du för tidigare utbildning? Kan du beskriva hur du/ni samverkar inom din enhet med andra enheter?

o följdfråga: Hur upplever du att samverkan ser ut mellan biståndsenheten och funktionshinderenheten?

o följdfråga: Vad tycker du fungerar bra respektive dåligt? Kan du beskriva? Upplever du att det finns förutsättningar för samverkan mellan olika enheter inom

organisationen? Finns det styrdokument, eller nerskriva riktlinjer för hur samverkan bör utföras?

o följdfråga: används dessa i praktiken? Tror du att personliga egenskaper hos handläggarna kan ha en inverkan på

samverkan? o följdfråga: på vilket sätt?

Hur tror du att tidigare yrkesmässiga erfarenheter kan påverka på hur man ser på samverkan?

Ser du att det finns några hinder kring samverkan inom socialtjänsten? Anser du att sekretessen påverkas av uppdelningen i olika enheter, i så fall på vilket

sätt? Kan du beskriva för- och nackdelar för den enskilde med att enheterna är

uppdelade? Kan du beskriva något tillfälle eller ge ett exempel på då det har varit svårigheter

att samverka med andra professionella/andra enheter? Kan du beskriva något tillfälle eller ge ett exempel på då det har varit positivt att

samverka med andra professionella/andra enheter? Kan du beskriva begreppet helhetssyn och vad det innebär för dig? Anser du att samverkan krävs för att kunna ha en helhetssyn? Tror du att indelningen i enheter kan påverka helhetssynen, i så fall på vilket sätt?

30

Documents

gupea.ub.gu.se · Web viewEn av våra frågeställningar i undersökningen är att ta reda på huruvida handläggarna tycker att samverkan mellan enheter i socialtjänsten fungerar