Berättelser till DATE lärmaterial för F-3 och fritids. · högläsningen. Ljudfilerna hittar du på Ett stort tack till barn och pedagoger i projektets pilotskolor Blackebergsskolan,

till DATE lärmaterial för F–3 och fritids

BERÄTTELSER

F–3& FRITIDS

www.date-larmaterial.se

DATE lärmaterial för F–3Det här berättelsehäftet hör till DATE lärmaterial framtaget i projektet DATE Nya målgrupper 2015-2017. För mer information se www.date-larmaterial.se

Författare: Karin Kjellberg

Projektgrupp: Albin Hagberg, Karin Kjellberg och Åsa Sjöwall

Redaktör: Erika Wermeling

Grafisk form: Linn Sandgren

Illustration: Jenny Karlsson

Utgiven av: Funktionsrätt Sverige (tidigare Handikappförbunden)

ISBN: 978-91-88677-00-6 (pdf )

DATE lärmaterial F–3, berättelsehäfte, www.date-larmaterial.se

3

Om berättelserna

Det här berättelsehäftet är en del av DATE lärmaterial för grundskolan F-3. Berättelserna hör till olika spår i lärmaterialet. Spåren innehåller en eller flera berättelser.Före varje text finns en kort instruktion om vad som inleder berättelsen innan den läses för klassen. Texterna avslutas med vad som händer härnäst i spåret.Berättelsehäftet är fritt att kopiera.

Berättelserna finns inlästa för lyssning i klassen. De inlästa berättelserna kan även fungera som inspiration för dig som pedagog inför den egna högläsningen.Ljudfilerna hittar du på www.date-larmaterial.se

Ett stort tack till barn och pedagoger i projektets pilotskolor Blackebergsskolan, Hagaskolan och Kungsholmens friskola i Stockholms län som bidragit till berättelsernas tillkomst.


4

Berättelser – innehållsförteckning

Rött temaområde – Välkommen in!

SPÅR: Mat och ätbart

Jessi, Ragge och Bakki bjuds på godsaker 7

SPÅR: Luft och lukt

Mumlan och Poppe på pollineringsfärd 9

Luktar gott! sa Färg-Öga 11

Luktar illa! sa Sticke 13

SPÅR: Ta sig fram

Lalle och hennes vänner söker svar 15

Gåtan fick en lösning – men sedan då? 18

Gult temaområde – Koncentration och lärande

SPÅR: Ljud

Herman drar till skogs 21

Herman och Harrys upptäcktsresa i ljud 22

Vännernas olika ljudtycke 24

SPÅR: Instruera mera

Fiskebyskolans nya vassrum 27

Fiskeleverna får hjälp att hitta rätt 29

SPÅR: Kan själv

Vad gör Kalle Svan upp och ner? 31

Kalle Svan har blivit van 34

Blått temaområde – Se och hör, prata och gör

SPÅR: Läs och skriv

Jessi läser med öronen 36

Grönt temaområde – Tänk tillgänglighet – se olikheterna

SPÅR: Du, jag och vi

Fiskarna tar ton 38

Fiskebyskolans alla stjärnor 40

Si och så i vår koloni 43


5

Professor Inga Hinder

Haren Jessi Räven Rage Älgen Bakki

Humlorna Mumlan och Poppe

Fjärilen Färg-Öga Getingen Sticke Familjen Bi-svärm

Hästen Lalle Skatan Skatmaran Daggmasken Daggen Katten Tiger

Haren Herman Skogsmannen Harry

Karaktärer som förekommer i berättelserna


6

Lärare Lyster Gösen Gösta Abborren Bobba Ålen Åly

Akvariefisken Guppi Mörten Kurt Gäddan Märta Braxen Axe

Fiskebyskolan

På www.date-larmaterial.se:

• Illustrationerna för visning på smartboard

• Illustrationerna för nedladdning och utskrift

Kalle Svan


7

Jessi, Ragge och Bakki bjuds på godsaker

Till pedagogen: Denna berättelse hör till spåret MAT och ÄTBART. Inled med sången ”Hem till oss” enligt anvisning (se lektion 1).

– Knaper, knaper, knaper … Åh vad det är gott med morötter! tänker haren Jessi. Knaper, knaper … Vad snälla de är, de som bor här. Jag får morötter nästan varje dag som jag kommer hit! Jessi knaprar ivrigt på sin morot. Hen har slagit sig ned i husets trädgård. Efter en stund får Jessi syn på räven som kommer smygande in från skogskanten in på gården.

– Tänk, den där räven verkar vara här ofta! Undrar om den också får något att äta av de snälla människorna i huset?Räven får plötsligt syn på haren och stannar till, helt blickstilla.– Nej, där sitter haren igen! tänker räven. Jag brukar ju smyga iväg. Men kanske ska jag hälsa för en gångs skull. Räven smyger sig in i trädgården och närmar sig haren. – Hej! säger räven. Så du är här igen?– Hej! svarar haren. Ja det är jag. Och du med ser jag …– Jaa … Det brukar finnas goda ben här. Så jag tittar hit med jämna mellanrum. Får jag presentera mig, förresten. Ragge heter jag. Och du?– Jag heter Jessi, svarar haren. Jag kommer också väldigt gärna till den här trädgården. Jag brukar få goda morötter här. De som bor här är snälla, säger Jessi.– Ja mycket snälla, svarar Ragge. Men … har du sett älgen idag? Den brukar väl också komma hit och äta?– Nej, ingen älg i trädgården idag. När den är här äter den blommor från träden. Och det är ju blommor som ska bli frukt. Så älgens besök är jag inte särskilt säker på att de som bor här gillar! säger Jessi.

– Titta, där kommer ju älgen! säger Ragge och pekar mot porten.– Hej på er! ropar älgen med djup stämma. Så ni båda är här.– Ja det är vi, säger Jessi. Och du med, ser vi.Jessi och Ragge tittar upp på älgens resliga kropp.


8

– Älgar är väldigt stora, tänker Jessi. Tänk att nå nästan ända upp till toppen av ett äppelträd eller plommonträd. Fast, mig kvittar det! Jag vill inte ha blommor. Det räcker med morötter för min del.– Vad heter du, frågar Ragge och tittar på älgen.– Bakki, svarar älgen. Och ni? Jag har ju sett er här i trädgården förut, så … det kan ju vara trevligt att veta vad ni heter.Ragge och Jessi berättar vad de heter. I samma stund tar Bakki ett stort steg mot ett av fruktträden och börjar mumsa på blommorna.– Men … får du verkligen äta de där blommorna …? undrar haren Jessi och tittar upp på älgen.– Får och får …, svarar Bakki och ser lite generad ut. Blommorna är goda. Och … ja … de som bor här i huset kommer nog ändå inte vilja ha all frukt som träden kan ge. Det är nog bara bra att jag mumsar bort några blommor här och där! – Du tror det …? säger räven Ragge. Och är inte helt säker på att hen kan lita på det älgen säger. – Fast människor kan faktiskt få ont i magen om de äter för mycket äpplen och plommon! säger Jessi och tänker att Bakki har en poäng. Det där med ont i magen har Jessi hört när hen lyssnat på dem som bor i huset. – Människor kan få prickar på kroppen också när de äter mat, säger Jessi till räven och älgen. Eller få svårt att andas. Inte av all mat, men av en del slags mat. Men det är inte alla människor som får besvär av maten de äter.– Värst vad mycket du känner till om människobarnen! säger Bakki.– Ja, jag snappar upp ett och annat med mina stora öron, säger haren Jessi och ler. – Men ben kan de väl äta i alla fall, de där människorna? säger Ragge. Det är ju jättegott.– Nej, nej, de äter inte ben. Jag tror inte det i alla fall, säger Jessi. – Hörni, jag tycker vi tar och frågar professor Inga Hinder, föreslår Bakki. Hon vet säkert hur det är med maten som människobarnen äter, hon brukar ha svar på det mesta!Ragge och Jessi tycker förslaget är bra. Så lämnar de tre djuren trädgården för att tillsammans söka upp professor Inga Hinder.

Gå vidare med: Låt eleverna få lägga varsitt matpussel (se DATE lärmaterial F–3 sidan 38).

Spåret avslutas i lektion 2 med att Låt eleverna få agera för en skola och fritids utan mathinder.


9

Mumlan och Poppe på pollineringsfärd

Till pedagogen: Denna berättelse är den första av tre som hör till spåret LUFT OCH LUKT (se lektion 1).

Inled med sången ”Humlekören”.

– Zum, zum, zum, zum … Var är du, Mumlan?– Zum, zum, zum, zum … Här är jag, Poppe.– Zum, zum, blom, blom, blom … Jag tycker det börjar bli jobbigt. Kan vi inte ta en paus? säger Poppe.Mumlan och Poppe har jobbat hela dagen. Det är massor av blommor i trädgården och det gillar humlorna. Men man kan bli trött även när det är roligt.

– Bra idé, säger Poppe. Vi tar en paus. Här är en mandelblomma, den blir bra. Vi lägger oss här.De tar plats i mandelblomman. Låter vingarna vila och drar in sina gaddar. Blundar, och gör för en stund ingenting. – Så skönt, tänker Mumlan, som krupit in bland blommans kronblad. Skönt att ligga här och vagga i vinden. Solen värmer dem. Det är tyst och stilla. Efter en liten stund hör Mumlan ett svagt viskande ljud intill sig.– Blommm … (ljuda på m:t, dra sedan in luft genom näsan) blommm … blommm … Mumlan tittar på Poppe som redan somnat. Kanske drömmer han om alla blommor som de har pollinerat idag?

Själv är Mumlan är inte alls sömnig. Hon sträcker ut sig och tittar upp mot den blå himlen. Humlor hinner sällan ligga så här på rygg och ta det lugnt. Men, getingarna har ju latat sig väldigt mycket i år! Då tycker jag att vi humlor också ska kunna ta en paus, tänker Mumlan.Plötsligt vaknar Poppe till med ett ryck och ropar rakt ut:– De luktar! De luktar! – Vad då ”luktar”! Pratar du i sömnen? säger Mumlan och tittar undrande på Poppe.– Blommorna! Det kan lukta om blommorna, säger Poppe.Han sätter sig upp i mandelblomman och skakar lätt på sin humlekropp för att vakna till ordentligt. – Jo, det var precis vad jag drömde. Man kan lukta på blommorna!


10

Men jag vet inte vad det betyder. Vet du?– Nej, jag vet inte heller, säger Mumlan.Just då får de syn på familjen Bi-svärm som är på väg mot deras håll. Det är mamma Bi, morbror BiBi, moster BiBiBi och de sexton kusinerna BiBiBiBiBiBi … … (säg så många BiBi som möjligt). Mamma Bi stannar upp sin Bi-familj-svärm vid mandelblomman. Mumlan passar på att fråga om det som Poppe drömt. – Mamma Bi, vet du vad ”lukta” är för någonting? Kan blommor lukta?– Blommor kan dofta, det vet jag, svarar mamma Bi. Om man luktar på en blomma kan man känna hur den doftar. Men det bästa vi vet, i familjen Bi-svärm, är honung! Det luktar jättegott. – Det luktar jättegott, ropar alla Bi-kusinerna. Jääääättegott!!– Seså! Nu flyger vi vidare. Vi har en bi-syssla att ta tag i, säger mamma Bi, och drar iväg med hela sin bi-svärm till bikupan en bit bort.

– Du drömde en sanndröm! säger Mumlan ivrigt till Poppe. Det finns verkligen något som heter ”lukta”. Man kan lukta på blommor eller på honung. Nu vill jag veta mer om att lukta. – Jag med. Speciellt om det är jättegott! säger Poppe.Så flyger de båda humlorna iväg på en ny pollineringsfärd. Bland klöverblom, mandelblom, äppelblom, päronblom, hallonblom och plommonblom. Zum, zum, zum, zum, blom, blom, blom, blom …

Gå vidare med: Låt eleverna få undersöka sina olika upplevelser av lukt genom ett par roliga aktiviteter (se DATE lärmaterial F–3 sidan 48ff).


11

Luktar gott! sa Färg-Öga

Till pedagogen: Denna berättelse är den andra av tre som hör till spåret LUFT OCH LUKT (se lektion 2). Påminn kort om innehållet i den tidigare berättelsen och repetera sången ”Humlekören”.

Lyssna på talramsan ”Fjärilslarvens sång”, den inleder berättelsen.

– Åh vad härligt det är att flyga! tänker fjärilen Färg-Öga.Fjärilen flyger upp – och flyger ner. Åt sidan. Gör en snurr och flyger upp igen. Flax, flax, flax, flax, flax …– Tänk vad fint mina fjärilsvingar flaxar i vinden. Ingen flaxar så bra som jag! Undrar, förresten, om det finns några fler blommor att lukta på …Färg-Öga ser snart en rödlila klöverblomma. Hen flyger fram och sätter sig på toppen av blomman. – Sniff, sniff, sniff, sniff … (sniffa in genom näsan). Mmmm, det luktar jättegott, säger Färg-Öga för sig själv.I närheten hörs ett zummande ljud.

– Zum, zum, zum, zum, blom, blom, blom, blom …Det är humlorna Mumlan och Poppe som är ute på sin vanliga

pollineringsfärd. Häromdagen var de med om något ovanligt. De ville veta vad det betyder att något luktar. För att ta reda på det besökte de familjen Bi-svärm i bikupan och fick pröva att lukta på familjens honung. Mamma Bi sa att honung luktar jättegott! Men Mumlan och Poppe tyckte inte det var något särskilt alls med honungen. Så humlorna förstår fortfarande inte vad det betyder att något kan lukta …

Mumlan har hört vad fjärilen Färg-Öga sagt borta vid klöverblomman och blir nyfiken. Hon viskar till Poppe.– Hörde du? Fjärilen där borta verkar tycka att blommor luktar jättegott. Hen kanske kan lära oss hur man luktar?– Vi flyger dit och frågar, viskar Poppe tillbaka.Färg-Öga har precis landat på en ny klöverblomma och lagt sina stora vingar tätt intill varandra, när Mumlan och Poppe kommer fram. – Hej fjäril! Kan du lära oss hur man luktar på en blomma?Fjärilen tittar förvånat på humlorna.


12

– Ska jag lära er att lukta? Men kan ni inte det? Ni humlor pollinerar ju hela dagarna. Då måste ni väl kunna lukta!– Vi suger in pollen med våra gaddar och det smakar gott. Men lukta! Nej, det vet vi inte vad det är, säger Mumlan och skakar på huvudet.– Tyvärr, säger Färg-Öga, men jag kan inte hjälpa er. Det går inte att ”lära sig” att lukta. Ni får nöja er med att ni kan smaka på blommor. Själv kan jag bara lukta på blommorna – inte smaka. Vi är väl lite olika bara! Inget mer med det …Färg-Öga flyger iväg till en ny blomma. – Det här är inget kul! säger Mumlan till Poppe. Jag vill också kunna lukta. På samma sätt som Bi-familjen och fjärilen kan.– Det är väl som hen säger, försöker Poppe. Det är lite olika bara … Kom nu, Mumlan. Vi struntar i det där med lukt. Andra får ägna sig åt sådant. – Ja ja … säger Mumlan lite motsträvigt. Men jag vill ändå veta.– Kom nu, säger Poppe, vi har annat att göra. Så drar humlorna iväg på en pollineringsfärd ännu en gång. Bland klöverblom, mandelblom, äppelblom, päronblom, hallonblom och plommonblom. Zum, zum, zum, zum, blom, blom, blom, blom …

Gå vidare med: Låt eleverna få fundera över vad de tycker luktar gott (se DATE lärmaterial F–3 sidan 51).


13

Luktar illa! sa Sticke

Till pedagogen: Denna berättelse är den sista av tre som hör till spåret LUFT OCH LUKT (se lektion 3). Påminn kort om innehållet i spårets tidigare berättelser och aktiviteter. Inled med att repetera sången ”Humlekören” och/eller ”Fjärilslarvens sång”.

Det är en ny solig dag. Humlorna Mumlan och Poppe är ute och pollinerar som vanligt. I närheten flyger Färg-Öga omkring. Bara för någon dag sedan var fjärilen fortfarande i sin puppa. Nu är Färg-Öga redan ute och prövar sina vingar, från blomma till blomma. – Sniff, sniff, sniff, sniff (sniffa in genom näsan). Mmm, blommor luktar gott, säger Färg-Öga högt för sig själv. Jättegott!

Ett irriterande surr närmar sig. Zzzzzz, zzzzz, zzzzzz …. Det är getingen Sticke som besöker trädgården.– Jag hör vad du pratar om, säger Sticke till Färg-Öga. Du pratar om lukt. Men du säger fel … Det heter inte ”luktar gott”. Det heter ”luktar illa”, säger hen med spydig röst.Färg-Öga, Mumlan och Poppe tittar undrande på Sticke. De förstår inte vad getingen försöker säga till dem.

– Det heter ”lukta illa”! upprepar Sticke.– Ja, du är ju bra på att sticka till och göra illa, säger Poppe. Så jag förstår om du tror att det finns något som kan lukta illa. Men, vi har bara hört talas om sådant som kan lukta gott. Blommor exempelvis. – Blommor, fräser Sticke. Det är inget att ha! – Jo då, säger Färg-Öga. Blommor luktar jättegott! Jag tror förresten inte det finns något som luktar illa.– Det finns det visst! säger Sticke. Kom med här så ska jag visa.Sticke flyger iväg med en väldig fart. Mumlan, Poppe och Färg-Öga blir nyfikna och följer efter. Upp över klöverblom, plommonblom och hallonblom. Slutligen har de kommit till utkanten av trädgården, till en grön soptunna. Det ligger ett stort lock över soptunnan. Men det finns en liten öppning vid ena kanten, tillräckligt stor för att de ska kunna ta sig in. Först kryper Sticke in, sedan Mumlan och Poppe, som tar det väldigt försiktigt, och till sist Färg-Öga. Det är lite läskigt inne i tunnan, tycker humlorna och fjärilen.Men inte getingen Sticke! Hen börjar flyga omkring där inne och verkar inte alls vara rädd. Mumlan och Poppe däremot håller sig nära öppningen. De vill


14

kunna ta sig ut snabbt. Ifall det blir för läskigt! Färg-Öga tycker också det verkar jätteläskigt, men nu vill hen veta vad Sticke pratat om. Finns det något som luktar illa? I så fall, hur känns det?Färg-Öga tar sats och flyger lite längre in i tunnan. Humlorna följer efter. Färg-Öga håller andan … och drar sedan in ett djupt andetag. (sniiiiiiffff) – Å nej vad det luktar ILLA! piper Färg-Öga. Här vill jag inte vara kvar. Jag måste ut! ropar hen. Och flyger iväg med all sin kraft, ut ur soptunnan och ut i den friska luften.– Inte vi heller, flämtar Mumlan och Poppe. Ut härifrån, fort!

– Skönt att vara ute igen, pustar Färg-Öga och tar igen sig vid klöverblommorna. Här luktar det i alla fall gott. Jag ska aldrig flyga in i en soptunna igen!– Inte vi heller, säger Mumlan. Det är mörkt och otäckt där! Och inte en enda blomma att pollinera. – Jättetrist, säger Poppe.Sticke blir kvar i tunnan en liten stund. Hen tycker inte det är så äckligt när det luktar illa och hen är inte rädd för mörkret. Bara inte någon lägger på locket helt! tänker Sticke och känner sig lite osäker. För säkerhets skull flyger hen iväg, ut genom den lilla öppningen, ut ur soptunnan. Och bort till de andra.– Du hade rätt, Sticke, det finns verkligen sådant som luktar illa, säger Färg-Öga. Och det ska jag akta mig för! – Du hade också rätt, säger Sticke. När jag har suttit här en stund så känner jag att det luktar lite gott från blomman. Men, jag tycker också att det börjar kännas konstigt i kroppen … Atjo prosit! Sticke snörvlar – och hen nyser mer och mer. Det rinner ifrån ögonen också.– Du verkar vara allergisk, säger Färg-Öga. Blommor och dofter kan göra illa också. Det har jag hört talas om, även om jag inte har känt av det själv.– Jaha, suckar Mumlan uppgivet. Vi har fortfarande inte fattat … Luktar illa eller luktar gott. Eller gör illa. Inget av det där känner vi!– Det gör ingenting, Mumlan, säger Poppe. Vi fortsätter att pollinera och det smakar i alla fall bra. Det är det viktiga för oss!Så skiljs de åt för den här gången. Zum, zum, zum, zum … hörs humlorna. Flax, flax, flax, flax, flax … från fjärilen. Och ett surr från getingen – zzzzzzzzzzzzzzz – som fått något att tänka på. Saker och ting kan inte bara lukta illa, de kan också göra illa. En dag vill han veta mer om det …

Gå vidare med: Låt eleverna få fundera över vad de tycker luktar illa men också om vad som kan ”göra illa” (se DATE lärmaterial F–3 sidan 52).

Spåret avslutas i lektion 4 med att Låt eleverna få agera för en allergifri skola och fritids.


15

Lalle och hennes vänner söker svar

Till pedagogen: Denna berättelse är den första av två som hör till spåret TA SIG FRAM (se lektion 1).

Inled med sången ”Har ni sett mina skor”.

– Nähä! Ingen har sett mina skor. Inte en enda av de andra djuren kunde hjälpa mig. Hur ska jag göra nu då? undrar Lalle där hon går omkring i hästhagen. Två av hennes hästskor är försvunna. Det är lite jobbigt för en häst att inte ha skor. Hovar kan vara ömtåliga, så hästskor ger bra skydd. I hästhagen går det ganska bra att trampa på i ”bara hovarna”. Men på vägen och asfalten är det inte kul att vara utan dem. – Ingen har sett mina skor! Det är lite underligt om man tänker efter …Lalle tänker på katten Tiger som brukar smyga vida omkring i den stora hagen och som gärna sitter och spanar nere vid dikeskanten. Hen borde väl ha sett mina skor? Eller Skatmaran förresten, hon som flyger högt upp i det blå och ser allt ovanifrån. Visst borde väl hon ha sett mina skor?! För att inte tala om masken Daggen, som kryper under jord hela tiden. Hen är ofta i gödselhögen intill stallet, det vet jag, funderar Lalle, och ryggar till av tanken.– Åh nej! Tänk om mina skor ligger i gödselhögen? Hoppas verkligen inte det! säger Lalle högt för sig själv. Nja, där är de nog inte. Det är ju här i hagen jag har tappat dem.Lalle rör sig försiktigt fram i hästhagen. Betar lite gräs här och var.– Så fort jag får tillbaka mina skor ska jag ta mig runt i hagen i full galopp och fort, fort ska det gå. Det blir härligt, tänker Lalle och ler med hela mulen.Efter en stund börjar hon fundera på Daggen, Tiger och Skatmaran igen. Och på det här med skor …– Ingen av dem använder skor. Daggen är mask och kryper fram. Skatmaran, hon flyger. Och Tiger går på fyra ben precis som jag. Men katten har tåliga trampdynor under tassarna. Och så klor, förstås! Då funkar det inte att ha skor på sig.Lalle kommer på varför djuren inte har sett hästskorna.– De vet förstås inte vad skor är! I alla fall inte hästskor! Daggen, Skatmaran och Tiger tar sig ju fram på andra sätt än vad jag gör. De behöver inga skor och har kanske aldrig sett några?


16

(med annan röst) ”Precis så är det! Alla har inte skor. Men alla kan ta sig fram ändå. Vem var det?! Lalle ser sig förvånat omkring. Det var någon som pratade. Men var kommer rösten ifrån? (samma röst) ”Både djur och människor kan krypa, gå, hoppa, springa och flyga. Fast det kan vara lite olika, precis som du har tänkt på, Lalle. Människorna använder dessutom ofta hjälpmedel för att ta sig från en plats till en annan. Hjälpmedlen gör att de kan ta sig fram både bättre och snabbare. Med eller utan skor!” – Men … VEM är det som pratar?! Lalle börjar bli irriterad. Men också lite

rädd.– Det är jag, professor Inga Hinder! Titta uppåt. Jag sitter här uppe, högst upp på stolpen. Det är mycket riktigt Inga Hinder som pratar. Lalle känner sig lättad.– Hej professorn – vad kul att se dig! Men varför sitter du där uppe? – Ibland är det skönt att vara högt upp och ha uppsikt över allt.

Det tycker jag! säger Inga Hinder medan hon klättrar ner från stolpen.– Men, säger Lalle, vad menar du med att det finns fler sätt att ta sig fram? Räcker det inte med att krypa, gå, hoppa, springa eller flyga. Och jag förstår inte det där med att människor kan flyga, de har väl inga vingar?!– Nja, de kanske inte flyger på samma sätt som Skatmaran eller andra fåglar. Människor tar hjälp av konstgjorda vingar och motorer. – Gör de?! säger Lalle, och är inte riktigt säker på om hon förstår vad konstgjorda vingar eller motorer är för något. Professor Inga Hinder vill att Lalle ska förstå vad det är hon menar med att det finns fler sätt att ta sig framåt. Och hon vill att Lalle ska komma på det själv.– Du ska få en gåta av mig, säger professorn klurigt. Så här låter den: Vad är det som går runt, runt, runt – och gör så att människor tar sig framåt?

Lalle börjar genast klura på gåtan. Går runt, runt, runt … människor … kommer framåt … Runt, runt … Framåt …– Men det går ju inte! säger Lalle högt. Om någon går runt så kommer den ju aldrig fram. Då går den bara runt, runt, runt … på ett och samma ställe. Jag behöver en ledtråd.– Ok, säger Inga Hinder, du ska få en ledtråd. Det är ”ett vanligt hjälpmedel”. Lalle tänker så det knakar. Går och går … runt, runt, runt … framåt … människor … vanligt hjälpmedel …– (suckar) Hur ska jag lösa den här svåra gåtan? undrar Lalle.– Du kommer klara det, säger Inga Hinder övertygat. Under tiden du funderar ska jag leta efter dina skor. – Så snällt! Och då har vi ett varsitt problem att lösa, säger Lalle.


17

– Då blir det säkert en varsin lösning också, säger professor Inga Hinder och drar iväg med ett leende på läpparna. Lalle fortsätter tugga på några grästuvor i hästhagen samtidigt som hon tänker på gåtan.– Hur ska jag komma på gåtans lösning? säger Lalle högt för sig själv. Tänk om jag ändå kunde få lite hjälp …

Gå vidare med: Låt eleverna få hjälpa Lalle att lösa gåtan: Vad är det som går runt, runt, runt – och gör så att människor tar sig framåt?

Med hjälp av symbolkort och fritt spånande kommer gåtan att få en lösning. Se aktivitet ”Olika sätt att ta sig fram” (DATE lärmaterial F–3, sida 64).


18

Gåtan fick en lösning – men sedan då?

Till pedagogen: Denna berättelse är den sista av två som hör till spåret TA SIG FRAM (se lektion 2). Påminn kort om innehållet i den tidigare berättelsen och repetera sången ”Har ni sett mina skor” före läsningen.

– Vi har hittat dina skor, Lalle! Det är Daggen, Tiger och Skatmaran som kommer med den glada nyheten. Hästskorna är återfunna!– Det var jag som hittade dem, säger katten Tiger stolt.

– Det var det väl inte alls, säger daggmasken Daggen. Det var ju jag!– Nää vad ni hittar på, kraxar skatan Skatmaran. Det var ju jag som hittade hästskorna. Jag såg att något blänkte till på marken och flög dit.

– Men jag var där före dig, piper Daggen. Jag såg skorna underifrån när jag var i jorden. – Fast jag såg faktiskt skorna redan i natt, jamar Tiger. Jag har ju så bra mörkerseende.Lalle ler med hela mulen när hon hör hur de tävlar med varandra.– Tack så jättemycket allesammans! gnäggar hon. Jag bryr mig inte så mycket om vem av er som hittade skorna. Det viktiga är att de är tillbaka. Nu kan jag äntligen ut och galoppera igen utan att det gör ont i hovarna. Hästskorna har legat borta i ena hörnet av hagen. De är rejält leriga så Lalle börjar göra rent dem. – Jag har träffat professor Inga Hinder! säger Lalle medan hon putsar på hästskorna. Vi pratade om det här med att ta sig fram. Vet ni förresten vad det betyder, att ”ta sig fram” …

– Jag vet, säger Skatmaran. Det är att ta sig från en plats till en annan. Jag tar mig fram genom att flyga. Jag kan gå också, på mina två små ben. Eller så hoppar jag, det är kul!– Jag kryper istället, säger Daggen och tittar upp ur marken. Jag använder hela kroppen för att ta mig fram och

det funkar jättebra. Det går inte alltid så fort. Men om det behövs kan jag smita iväg jättesnabbt och gömma mig under jorden!Alla djuren förstår vad det betyder att ta sig fram. De begriper också att olika djur tar sig fram på olika sätt, och att det tar olika lång tid. För en del går det fortare och för andra långsammare. Men är de lika och olika på fler sätt?– Du Lalle, säger Tiger. Vi är de enda här som har fyra ben. Vi kan också ta oss fram jättesnabbt om vi vill. Men gör vi något annat lika också? funderar hen.


19

Jo, det gör de ju! Lalle putsar sina hästskor – och Tiger putsar sin päls och sina tassar. Som den katt hen är tar hen ett ordentligt tag med tungan mellan varje klo. Där brukar smuts samlas, vet Tiger. Putsa är de bra på båda två.– Vi båda kan hoppa över hinder också, säger Lalle. Men du har klor och kan klättra i träd, det kan inte jag. Så vi är lika och olika på en och samma gång. Det tycker jag är coolt!Nu vill Lalle prata om något annat …– Vet ni, säger Lalle, jag fick en gåta av professor Inga Hinder. En sak att fundera på …Men just som Lalle ska berätta om gåtan för katten, skatan och daggmasken så hörs en duns! Det är professorn själv i egen hög person som har hoppat

över stängslet in till hagen. Hon tittar på Lalle, lite sorgset, och sträcker ut sina tomma händer.– Lalle, jag har inte hittat dina skor. Jag är hemskt ledsen, säger professorn.– Fast det är redan löst, säger Lalle glatt. Mina vänner Skatmaran, Daggen och Tiger har hittat dem. – Det var roligt att höra, säger professorn. Då kan du snart

galoppera igen, utan några hinder. Och det gillar ju jag som ni vet. Ha, ha – jag heter ju Inga Hinder!– Och så fint att ni kunde hjälpa till och hitta skorna, säger hon till de andra djuren.Skatmaran, Daggen och Tiger ser lite stolta ut. – Professorn! säger Lalle, jag har en lösning på gåtan du gav mig. Vad är det som går runt, runt, runt – och gör så att människor tar sig framåt?

– Ja, och så fick du en ledtråd också, fyller Inga Hinder i. Ledtråden var … ”ett vanligt hjälpmedel”.– Det där var en alldeles för svår gåta för mig, säger Lalle. Men jag hade tur och fick hjälp av experterna på skolan – eleverna! De visste precis vad svaret var. Katten Tiger, som snappat upp gåtan, skiner plötsligt upp.– Jag vet! Hjul. Det måste vara hjul, ropar Tiger.– Det är hjul, det är hjul! ropar Skatmaran och Daggen i mun på varandra. De litar på att Tiger har rätt. Hen är snabbtänkt och brukar ofta veta svaret på svåra gåtor. Men Lalle har blivit tyst. Professor Inga Hinder ser att Lalle verkar ledsen och förstår varför. – Ni har helt rätt, svaret är hjul. Men nu var det Lalle som fick gåtan och det var hon som skulle svara. Ni andra ropade svaret rakt ut, så att Lalle aldrig fick chansen att säga gåtans lösning. Det var inte så juste …– Förlåt, säger Skatmaran. – Förlåt från mig med, säger Daggen. Tiger ser lite extra skamsen ut.


20

– Förlåt … Det var inte meningen att jag skulle ta svaret från dig. Jag blev lite ivrig bara!– Ok då, mumlar Lalle. Jag förlåter er. Hjul … är i alla fall svaret, säger hon och har äntligen fått lämna över gåtans lösning.Professor Inga Hinder känner sig nöjd med att djuren i alla fall lärt sig något nytt – att hjul är ett vanligt hjälpmedel. Men, det finns mer att lära och det är dags för professorn att besöka eleverna i skolan. – Hej då Lalle, Daggen, Skatmaran och Tiger. Jag drar iväg till skolan och experterna. Ses en annan dag! Djuren står kvar och tittar efter Inga Hinder som tar sig fram på sitt eget lilla vis. Och för professorn! Ja för henne verkar det inte finnas några som helst hinder …

Gå vidare med: Låt eleverna få vara detektiver åt professor Inga Hinder. Aktiviteten ”Bra underlag ska det vara!” förbereder spaningen (se DATE lärmaterial F–3, sidan 66).

Spåret avslutas i lektion 3 med att Låt eleverna få agera för en fysiskt mer tillgänglig skola.


21

Herman drar till skogs

Till pedagogen: Denna berättelse är den första av tre som hör till spåret LJUD (se lektion 1). Inled med talramsan ”Harrys hare”.

– Aj, aj, aj! Fy … vad rädd jag blev!! Jag vill aldrig se den där hemska hunden igen. Aldrig, aldrig mer.Haren Herman skakar av rädsla. Han kurar ihop sig under en stor gran och försöker vara så tyst det bara går. Hunden ska inte få upptäcka hans gömställe. Tänk vad hunden hade stirrat och gläfst mot honom, det var otäckt. Inte konstigt att Herman blivit rädd! Snabbt som ögat hade han hoppat två steg i taget, som han brukar göra när han får bråttom. Jättehöga steg blev det och vips! så hade han kommit fram till skogen och den stora granen. Efter en lång stund vågar Herman lyfta på den nedersta grenen och kika ut. Hade hunden kommit efter? – Nää, tänker Herman. Jag ser ingen hund någonstans. Och inte hör jag någon hund heller.Herman lyfter upp sina hellånga öron och lyssnar allt vad han kan. Han lyssnar och lyssnar.– Men … vad är nu detta! Det verkar inte finnas några andra ljud heller. Vart har alla ljuden tagit vägen? Fåglarna brukar ju höras. De kan låta både vackert och skrikigt. Det är lite olika det där med fågelljud. Det finns ju så många olika sorters fåglar.– Blev fåglarna också rädda för hunden …? undrar Herman.Även skogen är tyst. Annars kan det låta ganska mysigt när vinden tar tag i grenar och lövverk. Men nu är skogens ljud helt som bortblåsta. Konstigt, tänker Herman. Mycket konstigt.

– Undrar … om någon kan hjälpa mig att hitta ljud någonstans? Kanske helt andra ljud? Det skulle vara spännande!

Gå vidare med: Har eleverna – några av dem – hört ljud under läsningens gång? Vilka ljud kan de hitta i skolans lokaler och utomhus? Låt eleverna få undersöka ljudmiljön på skolan med hjälp av en ljudspaning (se DATE lärmaterial F–3, sidan 80).


22

Herman och Harrys upptäcktsresa i ljud

Till pedagogen: Denna berättelse är den andra av tre som hör till spåret LJUD (se lektion 2). Påminn kort om innehållet i den tidigare berättelsen samt tillhörande aktivitet. Nu finns alla ljud – symbolkorten – uppsatta på tavlan (se anvisning sidan 82).

Inled med att repetera talramsan ”Harrys hare”.

– Titta här! Jag har hittat ljud. En ljudsakshög! säger haren Herman högt för sig själv.Herman är nyfiken på den stora högen med ljud. Spännande! Han tar upp den första ljud-saken och den börjar genast låta. Tick-tack-tick-tack-tick … (Håll symbolkortet med en klocka i handen, härma ljudet eller använd ljudfilen.) Herman lyfter på ena örat lite extra, han vill höra mer. Tick-tack-tick-tack … Ett svagt tickande ljud. – Det där tycker jag om, tänker Herman. Jag blir till och med lite trött (gäsp) av det. Skönt sömnig faktiskt.

Klockan går och går, ljudet tickar på. Tick-tack-tick-tack … Herman blundar och är på väg att somna. Tick-tack-tick-tack …

– Nej, jag kan inte somna redan! Jag har ju fler ljud att upptäcka.Herman sträcker sig mot ljudsakshögen för att ta upp ett nytt ljud. Precis då kommer vännen Harry springande.– Herman, Herman – där är du ju! Som jag har letat efter dig. Vad skönt att du är tillbaka. Var det hunden som skrämde dig? undrar Harry och tittar på haren.– Ja, det var det, svarar Herman. Hundar som skäller är hemska. I alla fall låter det hemskt om dem! Men vet du, Harry, jag har fått annat att tänka på. Jag har hittat en

ljudsakshög! Det finns massor av spännande ljud i den. Ska vi kolla? Herman sträcker sig mot högen igen och får upp en ny ljud-sak. Woiii-woiii-woiii-woiii … (Vid egen läsning: ljuda med en tänkt skrikig signal.)

– Nej, fy vilket jobbigt ljud! säger han förvånat.Herman lägger snabbt ner sina hellånga öron för att slippa höra det skrikiga mobilljudet. (Låt ljudet fortsätta låta.)

– Sluta! Jag vill inte höra mer, säger han. Det är ju nästan lika hemskt som när hundar skäller.


23

Herman förstår inte varför det finns otäcka ljud i ljudsakshögen. Samlar man in ljud, så ska det väl vara ljud som man tycker om?! Ljudet från klockan gillar han. Men mobilljudet – nej! Herman slänger ifrån sig mobilljudet. Harry tittar förvånat på Herman.– Men det var väl inte så farligt. Jag tycker mobilljudet lät bra. Det ska vara starkt och låta jättemycket. Det gillar jag, säger Harry.Herman tänker att Harry måste få höra klockljudet. Då kommer han att förstå på riktigt vad ett ”bra-ljud” är för någonting. Herman plockar fram klockljudet igen. Tick-tack-tick-tack-tick-tack-tick-tack …(Vid egen läsning: härma ett klockljud) Herman ler med hela nosen.– Lyssna, Harry … Vilket fint och skönt ljud!Harry lyssnar. Tick-tack-tick-tack-tick-tack-tick-tick … Han tittar på Herman som ser ut att trivas. Men själv känner han sig mer och mer irriterad. HUR kan Herman tycka om det här ljudet?! Harry blir snart tokig, det tar ju aldrig slut. Tick-tack-tick-tack-tick-tack-tick-tick …

– Stoooopp! skriker han efter en stund.Herman, som var på väg att somna, vaknar till med ett ryck. – Men, Harry! Du förstör ju …, säger Herman.– Det är ett jobbigt ljud! Jag blir störd och irriterad, säger Harry.– Störd och irriterad av klockljud?! Det är ju fint, säger Herman. Och lugnande …– Näää, jag tycker inte om ”tick-tack-tick-tack-tick-tack …” Harry härmar irriterat ljudet och grimaserar med hela ansiktet.Herman stänger av klockljudet och blir sittande tyst en lång stund. Tittar på ljudsakshögen. Tittar på Harry. Och på högen igen. – Vi tycker inte alls om samma ljud, du och jag. Jag vill att vi ska tycka lika, det blir mycket lättare då, säger Herman och sträcker sig efter ett nytt kort i ljudsakshögen. Undrar vad vi kommer tycka om det här ljudet? Vad tror du …?– Vi får väl se, säger Harry.Det kanske inte gör något om Harry och jag har olika ljud-tycke, tänker Herman. Vi är ju ganska olika. Men vänner – det är vi.

Gå vidare med: Låt eleverna få fundera över olika slags ljud. Vad tycker de om, vad tycker de inte om? Hur olika kan upplevelserna se ut? (Se DATE lärmaterial F–3, sidan 82.)


24

Vännernas olika ljudtycke

Till pedagogen: Denna berättelse är den sista av tre som hör till spåret LJUD (se lektion 3). Påminn kort om innehållet i spårets tidigare berättelser och aktiviteter. Repetera talramsan ”Harrys hare”.

Lyssna på sången ”När vintern är över”, den inleder berättelsen.

Det är en härlig vårdag i maj. Vännerna Harry och Herman har satt sig ner vid en stor sten intill den stora granen i skogen. En bit bort, ur en gammal galosch med dragkedja, tittar en liten hasselmus fram. Den har bott där hela vintern. Vilket bra vinteride, tänker Herman.

Solen skiner, det är varmt i luften och fågelsång hörs från träden. Herman lägger särskilt märke till en grön liten fågel. – Hör du fågeln? Så vackert den låter! säger Herman.– Ja, den sjunger fint, svarar Harry.Herman kommer att tänka på dagen då han blev skrämd av hunden och gömde sig under granen. Då hade det varit höst och lite småkyligt. Inte alls lika skönt väder som nu. Herman minns också det där med ljuden.– Harry! Kommer du ihåg att alla ljuden var som bortblåsta här i skogen då. Hur jag än lyfte på mina hellånga öron och lyssnade allt vad jag kunde, så hördes ingenting. Men idag!

Idag är det fullt av ljud här ute. Massor av fågelsång och fågelkvitter. Jag förstår inte riktigt …– Fåglarna fanns nog inte i skogen den där dagen du pratar om, säger Harry. Då var det höst och på hösten flyttar de flesta småfåglar långt söderut, till andra länder. Därför var det tyst i skogen den där dagen. Men nu när det är vår har flyttfåglarna kommit tillbaka.– Men skogen då? säger Herman. Den lät ingenting heller … Nu hörs en massa ljud från träden. Hur kommer det sig? Skogen kan ju inte flyga och flytta söderut?! Harry vet svaret på den frågan också.– Det kan finnas många förklaringar till att alla ljud i skogen var som bortblåsta, säger han. Troligtvis var det vindstilla den dagen. Det fanns ingen vind som tog tag i träden och då hördes inte några ljud från lövverken. När det är vindstilla blir skogen nästan helt tyst. – Men idag blåser det lite och därför låter det från träden, säger Herman. Så bra, nu vet jag det!


25

Just då hörs någon ropa uppe ifrån trädkronorna.– Ni har helt rätt! Ni har helt rätt om det där med ljud …

Det är professor Inga Hinder som pratar. Hon har suttit och lyssnat på Harry och Herman högt uppe i trädet. Nu tar hon sats, svingar sig från gren till gren, ned till marken där de två vännerna sitter. – Inga Hinder till er tjänst! Jag svarar gärna på frågor. Något ni vill veta? Något mer om ljud kanske …Harry och Herman blir glada av att se professorn. Hon brukar tycka om kniviga frågor – bäst att passa på nu när hon är här. Herman kommer på en fråga!

– Jag undrar en sak om ljud. Vad beror det på att Harry och jag ibland tycker så väldigt olika? Jag tycker exempelvis om klockljud, men det gör inte Harry. Och han tycker om skrikiga mobilljud, men det gör inte jag. Varför är det så?Professor Inga Hinder sträcker på hela kroppen och gör sig beredd på att ge dem ett klokt svar.– Det är lite olika … det där med hur vi lyssnar, säger Inga Hinder med säker stämma. Det som någon hör och tycker om, det kanske inte gillas av någon annan. Och det som någon annan hör och tycker om, det finns det andra som inte gillar.Herman och Harry tittar undrande på professor Inga Hinder. Hon verkar inte alls ha förstått frågan. Dessutom krånglar hon till svaret, tänker Herman. – Det var ju precis det Herman sa, säger Harry, att vi tycker olika om ljud. Men varför är det på det viset? Det undrar vi.– Aha, ni menar såååå, säger professor Inga Hinder, och tar ett djupt andetag för att svara. Det blir tyst en stund. Inga Hinder ser lite besvärad ut. Men, så skiner hon upp och säger:– Öh, jag vet faktiskt inte! Professorer kan ju inte veta allt, heller hur? säger hon och blinkar med ena ögat. Harry och Herman tittar på varandra och ler. Hon är allt lite rolig, professor Inga Hinder.– Men en sak vet jag! fortsätter professorn. Om det är olika behöver vi göra olika. Särskilt i skolan där alla barnen finns. Förresten! Jag känner till några barn som också tycker ganska olika om ljud. Precis som ni. Så berättar professorn om dagen då hon kikade in till en skolklass (vid egen läsning: namn på er grupp/klass) när de ljudspanade. Eleverna hade rört sig runt i rummen och ute på skolgården. De hade spanartrattar att lyssna med och ett elevblad att fylla i. Efter spaningen hade klassen pratat om Ljudglassar och Ljudkaktusar. – Ljudkaktus och ljudglass! Finns det sådana? undrar Herman. – Det är ett litet påhitt bara, svarar Inga Hinder. Glass är gott, det tycker många barn. På samma sätt som något kan smaka gott för munnen kan det


26

vi lyssnar till vara skönt för öronen. Man kan tänka att ljud som gör en lugn eller glad är som en god Ljudglass! Förstår ni …?– Jag tror jag förstår, säger Herman. Då måste en Ljudkaktus ha en massa stickiga ljud, eller hur?– Precis, säger Inga Hinder. En del ljud kan göra oss irriterade, oroliga eller gör att vi får svårt att koncentrera oss. Till och med småljud kan störa en hel del. Och det! Det är inte alls bra för barn och elever i skolan. Då blir det ju svårt att lära sig saker, avslutar hon bestämt.När professor Inga Hinder har pratat klart så får hon en idé. Hon ska söka upp några elever och intervjua dem. Hur är en bra ljudmiljö i skolan och på fritids? Eleverna har säkert en hel del åsikter, tänker Inga Hinder och berättar för Herman och Harry om sin idé.– Hej då! Nu drag jag iväg till närmaste skola! – Hej då, svarar Herman och Harry och ser hur professorn lämnar skogen med snabba steg.

Gå vidare med: Låt eleverna få möjlighet att berätta om sitt bästa ljudklasrum. Via ett brev från professor får de också del av svaren från de elever Inga Hinder träffat (se DATE lärmaterial F–3, sidan 85).


27

Fiskebyskolans nya vassrum

Till pedagogen: Denna berättelse är den första av två som hör till spåret INSTRUERA MERA (se lektion 1). Inled med sången ”Jag är en liten mört”.

– Äntligen! Snart kommer alla mina elever hit. Det ska bli så roligt att få träffa alla småfiskarna igen! Läraren Lyster är just färdig med förberedelserna inför en ny hösttermin. Det har varit ett långt sommarlov och nu är det skoldags igen.– Vad vore livet utan Fiskebyskolan? tänker Lyster som älskar sitt jobb. Hoppas förresten att alla elever hittar hit. Det kan ju vara lite snårigt här i vassen. Klassen har också fått ett nytt vassrum. Det kan vara svårt att hitta

rätt första gången. Nu hör Lyster att några fiskar är på ingång. Först in genom vassdörren kommer gösen Gösta och abborren Bobba. – Hej, och välkomna till en ny termin, säger Lyster. Så bra att ni

hittade hit. – Hej, det är kul att vara här, svarar Gösta och Bobba. Vilket fint vassrum vi har fått, säger fiskarna och ser sig runt.Snart har fler fiskelever hittat till det nya rummet på Fiskebyskolan. Ålen Åly glider in längs väggen, lite försiktigt

som vanligt. Braxen Axe däremot både hörs och syns när hen kommer simmandes. Gäddan Märta har stått och väntat en stund utanför dörren, men nu är även hon på plats. Sist in i vassrummet är akvariefisken Guppi. Hon började på Fiskebyskolan i våras, så de andra fiskarna känner inte henne så bra. Än så länge.– Har du varit i akvariet under lovet? undrar Märta. – Ja, hela familjen var där tillsammans, säger Guppi. Det var varmt och skönt – och klart och rent vatten. – Det låter jättespännande, säger Märta. Får jag följa med någon gång?– Ja, gärna, svarar Guppi och ler. Då kan jag visa dig runt. Men … vi har ingen vass i akvariet. Lyster har sagt att gäddor som du behöver vass för att trivas.– Åh nej då! Jag klarar mig utan vass några dagar. Jag längtar redan efter att få följa med dig nästa sommar. – Märta är den bästa gädda jag vet, tänker Guppi.När alla fiskeleverna har hittat till sina platser tar lärare Lyster till orda.


28

– Välkomna allesamman till en ny termin här i Fiskebyskolan. Så roligt att få träffa er alla!Lyster låter blicken svepa ut över fiskarna. Men! Var är mörten Kurt? Han har inte kommit än.– Han har nog kommit bort, tror Åly.– Han brukar simma hit och dit, säger abborren Bobba. – Gör vi inte det allihop? undrar braxen Axe. Simmar hit och dit. Ändå hittar vi rätt! Då kan väl Kurt skärpa sig och hitta hit …– Det kan vara lite olika med det där, säger Märta. Det har Lyster sagt …Lyster brukar säga att det där med att hitta rätt kan vara olika. Det som är ganska lätt för några, kan vara svårare för andra.– Så var det ja, minns Axe. Hur gör vi nu då? Vi får ta oss ut och leta efter Kurt. Men precis då simmar Kurt in genom vass-dörren. – Här är jag! säger Kurt och vinkar trött med en av sina fenor. – Hej Kurt! Varmt välkommen till en ny termin, säger Lyster, lättad över att se honom.– Det var svårt att hitta till det nya vassrummet, säger Kurt. Jag har simmat hit och dit … dit och hit … hit och dit och letat. Det kändes som om jag kommit vilse. Jättejobbigt faktiskt! Och nu kommer lärare Lyster på att det är något som han missat att göra!– Vet du Kurt, jag har glömt något viktigt. Jag har inte satt upp skyltarna! Det är klart att det är svårt att veta vart man ska om det inte finns bra skyltar som berättar det.Säger Lyster och lovar att han ska ordna med skyltarna till nästa dag. Då kommer Kurt och de andra fiskeleverna ha lättare att hitta till vassrummet.

Gå vidare med: Låt eleverna få utforska riktningar, rumslighet och nivåer samt upptäcka att man kan få instruktioner på många olika sätt (se DATE lärmaterial F–3, sidan 94ff).


29

Fiskeleverna får hjälp att hitta rätt

Till pedagogen: Denna berättelse är den andra av två som hör till spåret INSTRUERA MERA (se lektion 3). Påminn kort om innehållet i den tidigare berättelsen och repetera sången ”Jag är en liten mört” innan läsningen.

Idag ska professor Inga Hinder komma på besök till Fiskebyskolan. Hon gillar bra vägbeskrivningar, det vet lärare Lyster. Därför har han varit extra noga med skyltningen denna gång. Han har tagit hjälp av sina fiskelever som skrivit text, målat och ritat pilar.

– Vilka fina och tydliga skyltar ni gjort! Det var lätt för mig att hitta hit, säger Inga Hinder som nu anlänt och simmar in genom vassrumsdörren.– Jag tycker också att skyltarna är bra, säger mörten Kurt.– Det tycker vi allihop! säger braxen Axe. Vi fiskar tycker i och för sig om att simma hit och dit … dit och hit! Men, ibland kan det bli lite för mycket av det där irrandet fram och tillbaka. Då är det bra med ordning och reda. Det blir lättare att koncentrera sig då, tycker jag.

– Vad är koncentrera sig …? undrar Åly som är en ål. – Det betyder att du får hjälp att höra eller se och förstå vad du ska göra, säger Lyster. – Så bra, säger Åly, i så fall vill jag ha massor av koncentration!– Då har jag många tips att ge till dig och dina klasskompisar, flikar Inga Hinder in. Klart att ni ska kunna koncentrera er i skolan!Inför besöket på Fiskebyskolan har professor Inga Hinder skaffat sig nya simglasögon. – Har ni sett mina fina glasögon? frågar hon eleverna. Det kan ju vara lite murrigt så här nere i sjön. Med glasögonen ser jag väldigt bra, säger Inga Hinder och får i samma stund syn på något som hon aldrig sett tidigare. Längst fram i vassrummet sitter fullt med små, nästan fyrkantiga, lappar på väggen. Lapparna är placerade i en speciell ordning och fyllda med både text och bilder.– Det där ser spännande ut, säger Inga Hinder och pekar på lapparna. Vad är det för något?– Det är klassens schema, säger Lyster. Lyster tycker det är underligt att Inga Hinder inte ser att det är ett schema. Hon är ju professor och allt …


30

– Aha, säger professorn. Jag har aldrig sett ett så fint och tydligt schema någon gång! Jag är mest van vid scheman med svart text och små, små, små … bokstäver. – Ja, sådana scheman kan också vara bra, säger Lyster. Men i skolan går det många olika elever, som behöver olika slags scheman. Därför ser vårt schema ut så här.Fiskeleverna vill berätta hur de tycker att ett bra schema ska se ut. De pratar i mun på varandra. – Jag vill att det ska vara raka rader …– Det ska gå att läsa från vänster till höger …– Jag vill läsa uppifrån och ner …– Det ska vara många bilder …– Ibland kan det vara dubbla bilder, när vi får välja …– Veckodagarna ska ha olika färger …– Det ska vara ord och bokstäver …– Jag vill att Lyster ska läsa högt vad det står på lapparna … Efter en stund får Lyster avbryta dem.

– Lyssna nu! säger han. Här räcker vi upp en fena först, sedan får ni säga det ni vill. En i taget. Då kan alla höra, och ni har lättare att förstå vad som sägs. Gösen Gösta räcker upp sin fena. Han har något helt annat han vill säga.– Jag har också glasögon, säger Gösta till Inga Hinder och

pekar först på hennes, sedan på sina egna. – Ja, visst är det bra med glasögon, svarar professorn och tittar på Gösta. Vilken jättebra uppfinning!Kurt räcker upp fenan, han viftar ivrigt. – Schemat är också en bra uppfinning, säger Kurt som vill fortsätta prata om det här med scheman. Det är särskilt bra när det finns både text, ord och bilder på schemat. Då förstår jag jättebra vad vi ska göra nästa timme. Nu är professor Inga Hinder klar med besöket i Fiskebyskolan. Nästa gång hon kommer till ett klassrum ska hon kolla hur barnens schema ser ut där. Så tydligt schema som eleverna i den här skolan har, det borde alla elever ha! tänker Inga Hinder och säger hejdå till fiskarna.

Gå vidare med: Låt eleverna få fundera på hur ett bra skolschema kan se ut. Hur många förslag kan det finnas i klassen? (se DATE lärmaterial F–3, sidan 99.)


31

Vad gör Kalle Svan upp och ner?

Till pedagogen: Denna berättelse är den första av två som hör till spåret KAN SJÄLV (se lektion 1). Inled med sången ”Kalle Svan”.

Tystnaden har lagt sig över Fiskebyskolan och fiskeleverna är djupt försjunkna i sina matteböcker. Lärare Lyster simmar runt i vassrummet och svarar på frågor. En del fiskelever har hörselkåpor på sig. Då blir de inte störda av småpratet som lätt uppstår i ett vassrum. Lyster hjälper till lite här och där. Det är bra.Gäddan Märta klurar på ett svårt mattetal. Hon tänker så det knakar. Helst vill hon räcka upp fenan och be Lyster om hjälp. Men han brukar ofta säga att eleverna ska försöka själva först. – Jag prövar lite till, tänker Märta. Om jag inte klarar det själv så tar jag hjälp av Lyster. Märta fortsätter klura på mattetalet. Medan hon funderar låter hon blicken svepa över vassrummet och upp mot vattenytan. Där uppe får hon syn på något märkligt.– Åh. Titta! utbrister Märta. Vad konstigt … Några andra fiskelever har blivit nyfikna och tittar också upp mot vattenytan.– Titta! säger abborren Bobba. Det är ju Kalle Svan. Men han simmar upp och ner. Det är ju helt fel!– Vi måste simma upp och hjälpa honom! säger Märta.Innan lärare Lyster hinner stoppa dem har alla fiskarna simmat iväg i en väldig fart. Upp till vattenytan och Kalle Svan. – Vad gör du, Kalle Svan? undrar Guppi som når upp till ytan först.– Jag går på simskola och lär mig att göra nya saker i vattnet, svarar Kalle.– Men du simmar ju upp och ner. Du gör helt fel! ropar alla fiskeleverna.– Nej, jag gör inte fel. Jag tränar på att snurra runt från sida till sida ett helt varv. Professor Inga Hinder har lärt mig hur jag ska göra – men jag kommer bara halvvägs runt … Jag är inte riktigt van vid att göra det här än. – Då ska vi hjälpa dig, säger gäddan Märta. Fiskarna placerar sig runt Kalle Svan. De gör sig beredda att med gemensamma krafter tippa över honom så att huvudet kommer upp och fötterna ner. Men Kalle! Han är inte alls glad över fiskarnas iver att hjälpa till.– Nej, nej! Låt bli. Jag vill klara mig själv. Låt bli!


32

Fiskarna backar förvånat. Nu har lärare Lyster kommit upp till vattenytan. – Magistern! Du har sagt att vi ska hjälpa till när det behövs. Men svanen vill

inte ha hjälp?! säger abborren Bobba upprört.– Vi vill ju bara vara snälla, tillägger braxen Axe. – Kalle Svan är dum! tycker gäddan Märta, som gärna hade hjälpt till.Kalle Svan ligger fortfarande upp och ner i vattnet. Han gungar av och an med sin kropp och långa hals för att komma runt.

Först åt höger … sedan åt vänster … och åt höger igen.– Inga Hinder har lärt mig hur jag ska göra. Till slut kommer jag runt, det vet jag! säger svanen och fortsätter kränga sin vita fjäderprydda kropp allt vad han förmår.– Professor Inga Hinder, undrar Lyster. Är hon här! Varför det?– (andfått) Det … är … min … simlärare, svarar Kalle Svan.Fantastiskt vad Kalle Svan kämpar på, tänker lärare Lyster. Han anar att Inga Hinder utmanat svanen att lära sig något nytt. Nu kan Lyster inte låta bli att påminna sina elever om något de pratat om tidigare.– Ja, som ni vet … När vi ska lära oss något nytt så behöver vi anstränga oss lite extra. Och vad behöver vi då!? säger Lyster och tittar förväntansfullt på sina fiskelever.– Koncentration! ropar alla i kör. Koncentratioooon …!Det där om koncentration brukar lärare Lyster säga ofta. Så fiskarna vet mycket väl vilket svar han är ute efter. – Vad kan mer behövas? fortsätter lärare Lyster.– Att vi lämnar varandra i freeeed! svarar fiskarna. Lyster ler för sig själv. Så bra att mina fina elever kommer ihåg vad jag brukar säga, tänker han. Kalle Svan kämpar fortfarande för att klara utmaningen som Inga Hinder har gett honom. Alla fiskarna tittar undrande på när han försöker komma på rätt köl.– Är det säkert att du inte vill ha hjälp? undrar Märta, som trots allt inte kan låta bli att fråga. – Det är lugnt – jag kan själv! Dessutom är Inga Hinder på bryggan här ovanför. Hon kommer att hjälpa mig om det behövs, säger Kalle Svan. Fiskarna förstår att svanen behöver koncentrera sig på uppgiften. Märta har fått sig en tankeställare om att det här med att ”hjälpa till” inte alltid är bra, även om man gör det för att vara snäll. Ibland kan hjälpen störa den som försöker koncentrera sig. Och då är hjälpen inte till någon större nytta. Märta tror att hon förstår.Fiskeleverna simmar tillbaka till vassrummet tillsammans med lärare Lyster. Nu måste de faktiskt koncentrera sig på mattetalen igen! – Minsann, titta här, säger Lyster, när de kommit tillbaka. Vi har fått ett brev från professor Inga Hinder. Vad spännande! Men först avslutar vi mattetalen.


33

Sedan öppnar vi brevet. En sak i taget.Just som lärare Lyster avslutat meningen hörs ett plask ovanför vassrummet! Alla tittar upp och vad får de se? Jodå. Nu har Kalle Svan kommit rätt igen – med fötterna ner och huvudet upp. Han klarade att ta sig runt till slut. Bravo!

Gå vidare med: Det har kommit ett brev från Inga Hinder – med en utmaning. Låt eleverna få pröva en lek som kräver koncentration och fokusering. Hon lämnar också några strategitips! (se DATE lärmaterial F–3, sidan 110.)


34

Kalle Svan som blivit van

Till pedagogen: Denna berättelse är den sista av två som hör till spåret KAN SJÄLV (se lektion 2). Påminn kort om innehållet i den tidigare berättelsen och repetera sången ”Kalle Svan” innan läsningen.

– Bra jobbat, Kalle! utbrister Inga Hinder, när hon tränar simning med Kalle Svan. Du klarade det!– Ja, det var en utmaning må jag säga! pustar svanen och skvätter bort lite vatten från fjädrarna. Efter många försök och mycket koncentration kom Kalle Svan till slut runt i vattnet och upp med huvudet igen. Det kändes väldigt bra. – Åh vad roligt, säger Kalle. Nu har jag lärt mig att

snurra runt från sida till sida ett helt varv!Professor Inga Hinder är simlärare för sjöfåglarna den här sommaren. Hon har noga instruerat alla fåglar att göra det som Kalle Svan precis har klarat av. En del klarade sidosvängen nästan på första försöket. För andra tog det lite längre tid. Kalle behövde lite mer tid.Professorn brukar säga att det inte spelar någon roll hur lång tid det tar att lära sig saker. Det viktiga är att man tränar. – Som du vet, säger Inga Hinder. Det är aldrig farligt att anstränga sig. Men … det kan vara lite jobbigt! – Ja, det kan det verkligen vara, svarar Kalle Svan, som nu nästan är helt torr om fjädrarna efter äventyret i vattnet. Inga Hinder börjar plocka ihop alla saker som de använt idag. Simdynor, simfötter och stödpinnen som fiskarna har kunnat hålla sig i.– Fast … jag klarade faktiskt inte utmaningen helt utan hjälp, säger Kalle efter en stund.– Det gjorde du väl, svarar Inga Hinder.– Nej, jag tog tag i stödpinnen för att komma upp den allra sista biten. Var inte det lite fuskigt …?– Så där behöver du inte tänka. Det var väl bra att det fanns ett stöd när du behövde det. Stödpinnen är ett bra hjälpmedel som vi har här i simskolan! – Men ingen annan använder stödpinnen … säger Kalle Svan.– Det är bara som du tror, säger Inga Hinder.


35

Kalle kommer att tänka på fiskeleverna från Fiskebyskolan. De ville hjälpa honom att komma runt. De frågade och frågade. Men han ville inte alls ha deras hjälp. Inte då i alla fall. – Ibland är det bra att få klara sig alldeles själv, säger han till professorn. Andra gånger är det tvärtom, då vill man ha hjälp från andra. – Så är det, svarar Inga Hinder lite tankspritt medan hon stoppar ner de sista simdynorna i nätpåsen.– Det kändes okej att ta tag i stödpinnen. Men hjälpen från fiskarna sa jag nej till, filosoferar Kalle och undrar över skillnaden. Varför är det bra med hjälp en gång, men inte en annan?– Du menar eleverna från Fiskebyskolan? undrar Inga Hinder. De har också fått en utmaning av mig.Kalle blir förvånad! Har Inga Hinder varit på Fiskebyskolan också! – Vad då för utmaning? undrar Kalle. – I simskolan tränade ni muskelstyrka och balans. Utmaningen som eleverna på Fiskebyskolan fått är att träna minne och tänkande. Träna, träna, träna … så att det sätter sig i hjärnan. – Det låter också ansträngande! säger Kalle Svan.– Ja, de kommer nog att få anstränga sig. Namnbytarleken är inte att leka med! säger Inga Hinder och ler. Den kan vara rörig, svår och lite lurig. Men om eleverna tränar på att fokusera och att minnas kommer de att klara leken. – Fokus och minnesträning … upprepar Kalle tyst.– Dessutom, säger professorn, om var och en fokuserar på den egna uppgiften hjälper man samtidigt sina klasskompisar. Professorn har plockat undan alla saker de använt i simskolan. Hon säger hej då till Kalle och de andra sjöfåglarna. – Jag kanske ska besöka en klass som har fått utmaningen att pröva Namnbytarleken?! säger Inga Hinder för sig själv. De kan nog behöva lite extra stöd. Det hjälper jag gärna till med!

Gå vidare med: Låt eleverna få pröva Namnbytarleken ännu några gånger – nu med tillgång diverse hjälpmedel. (se DATE lärmaterial F–3, sidan 114).

Spåret avslutas med att eleverna får reflektera över områdena fokusering och koncentration.


36

Jessi läser med öronen

Till pedagogen: Denna berättelse hör till spåret LÄS OCH SKRIV. Inled med sången ”Harrys Hare”.

– Hej Herman! Är du ute och hoppar två steg i taget igen!Haren Jessi sitter och mumsar på en morot och har just fått syn på sin kompis Herman som rusar in i trädgården. Herman är också en hare.– Det var en häftig hund där borta på vägen! Jag blev så rädd, så rädd! flämtar Herman. Det är säkrast att hoppa iväg när de där hemska hundarna dyker upp …– Du behöver inte vara så rädd, säger Jessi. De flesta hundar är inte så farliga som du tror.

– Men jag blir rädd ändå, svarar Herman. Det är säkrast att hoppa iväg om man kan. Håller du inte med? undrar Herman.– Nja … jo … du har kanske rätt. Hur som helst tränar du dina hoppsasteg samtidigt. Så då gör det kanske inte så mycket, säger Jessi. Herman tar igen sig efter alla hoppsasteg medan Jessi fortsätter att knapra på sin morot. Hararna är klasskompisar och går i klass 2A på Skogshareskolan. Idag är det söndag och de har ledigt. Men på måndag är det en ny skoldag igen.– I morgon har vi idrott! säger Jessi. Tror du vi får fortsätta med dubbelstockshoppen då? säger hen och tittar på Herman.– Hoppas det! säger Herman. Att hoppa över höga stora stockar är jätteroligt!– Det tycker jag med, det är jättekul, säger Jessi. – Efter det har vi läsning, det har vi alltid på måndagar, fortsätter Herman. Det är också jätteroligt! Hur långt har du kommit i boken ”Haren skuttar”, undrar Herman och tittar på Jessi. Jessi är inne på sin tredje morot. Hen knaprar och knaprar och knaprar … och svarar inte på frågan med en gång.– Vilken sida i boken är du på? frågar Herman igen.– Jag vet inte, svarar Jessi. Men jag är nog inte så långt fram i texten som du och de andra i klassen.– Varför tror du inte det? undrar Herman.– Jag läser bättre med öronen än med ögonen, svarar Jessi. Därför går det lite långsamt. – Läser du med öronen!? Hur gör man då …


37

– Jag tycker bättre om när fröken läser högt och vi får lyssna. Då förstår jag bättre och kommer mycket längre i boken än när jag ska läsa själv. Därför säger jag att jag läser med öronen …– Aha, jag förstår, säger Herman. Men … hur kommer det sig att du inte vill läsa med ögonen?– Vill och vill … bokstäverna bara hoppar omkring då, svarar Jessi. Och orden byter plats ibland. Det tar lång tid, och trött blir jag också … Det är mycket bättre för mig när fröken läser högt.Herman har också fått tag på en morot och börjar knapra även han. Det här med att ord och bokstäver kan hoppa omkring har han aldrig hört talas om tidigare. Orden är ju fasttryckta på papperet, tänker han, märkligt att de kan flytta på sig! Men om Jessi säger att det är så när hen läser – ja då är det så!– Vet vår fröken om att ord och bokstäver kan hoppa omkring? undrar Herman.– Nja, det tror jag inte … säger Jessi. – Du kanske ska berätta det för henne.– Tycker du?! undrar Jessi och slutar knapra på moroten.– Ja, det tycker jag verkligen. Det är klart att du ska säga till!– Men, fortsätter Jessi, fröken kanske bara vill att vi ska läsa med ögonen.– Men varför läser hon högt för oss ibland då? svarar Herman. Det är väl lite olika bara, hur vi läser. Några läser med ögonen, andra med öronen. Alltså så här: en del får lyssna på texten, medan andra får läsa den i boken eller på skärmen. Det tycker jag inte är mer än rätt, faktiskt … Jessi börjar så sakta knapra på moroten igen och funderar på det Herman just sagt. Ja, hen kanske ska säga till fröken att det är bra när fröken läser texten högt. Då förstår Jessi bättre, och så minns hen bättre. – Du har rätt, Herman. Jag ska säga till fröken. Men, hur ska jag säga det? Vad tycker du …– Jag vet faktiskt inte. Men! vi kan fråga professor Inga Hinder om hon kan hjälpa till. Hon har säkert något bra svar. – Bra idé! säger Jessi. Vi drar iväg och letar efter henne.Så hoppar Herman och Jessi iväg för att leta efter professor Inga Hinder. Hur ska det gå, kommer hon att kunna hjälpa Jessi?Det får vi snart veta …

Gå vidare med: Klassen har fått ett brev från professor Inga Hinder. Hon söker hjälp hos eleverna för att kunna svara Jessi (se DATE lärmaterial F–3, sidan 122).


38

Fiskarna tar ton

Till pedagogen: Denna berättelse är den första av tre som hör till spåret DU, JAG OCH VI (se lektion 1). Inled med sången ”Vi är en koloni”.

Idag ska det bli sång och musik i Fiskebyskolan. Lärare Lyster är mitt i förberedelserna när fiskeleverna simmar in i vassrummet. Först på plats är mörten Kurt. Efter honom kommer ålen Åly och abborren Bobba. Med full fart smiter akvariefisken Guppi förbi de andra in i vassrummet. Därefter kommer gösen Gösta och braxen Axe.Sist in är gäddan Märta. Hon har som vanligt stått och väntat en stund utanför vassdörren. Märta brukar inte ha så bråttom. Hon trivs med att ta det lugnt och tycker det är bra att ha lite koll på vad de andra gör. Men hon är alltid i tid till skolan! Lärare Lyster har sagt att alla elever ska vara på plats när lektionen startar. Då blir det inte så rörigt och lektionen kan börja på ett bra sätt för alla elever. – Idag ska vi sjunga sången om en koloni, säger Lyster. Någon som vet vad en koloni är för något?– En koloni är som ett mörtstim, säger mörten Kurt. En grupp med många fiskar som simmar

tillsammans. En mörtkoloni …– Jag tror att en familj och en koloni är samma sak, säger Åly.

– Koloni kan vara ett kollo, säger Märta. Jag har varit på ett gädd-kollo en gång. Det var jätteroligt!– Det kan vara en liten trädgård också, säger Axe. Jag tror det heter kolonilott eller något sådant. Lyster säger att alla svar är rätta. Koloni kan betyda flera saker – men det finns en sak som är gemensam. Alla i en koloni hör ihop på ett eller annat sätt, oavsett om de är

fiskar, familjemedlemmar eller växter i en trädgård. – Är vi i Fiskebyskolan en koloni då? undrar Gösta.– Det kan man säga, svarar Lyster. Ni hör ihop, för ni går i samma skola. ”Fiskebykolonin” – blir det ett bra namn?– Jaaa, vi är en koloni! säger Bobba och slår ivrigt med sin stjärtfena. – Fiskebykolonin! skriker Gösta och slår med fenan han också. – Se så, alla fiskar i Fiskebykolonin! säger Lyster med ett leende. Nu är det dags att sjunga …


39

Vi – är en koloni kan inte låta bli att sjunga denna melodi

– Det var en jätterolig låt! säger Guppi. – Vi är som en enda stor koloni-kör! säger Bobba.– En gång till, säger Axe. Vi sjunger en gång till!– Jaaa, det gör vi! ropar flera av fiskarna.Men mörten Kurt är inte alls säker på att han gillar kolonisången lika bra som de andra i klassen. Jag verkar vara den ende som inte gör det, tänker han. Och känner sig lite ensam mitt bland alla klasskompisarna som är så glada och uppspelta av musiklektionen. De får tro att jag också gillar sången, tänker han vidare. Jag säger inte något om att jag tycker tvärtom. Det kan bli lite jobbigt då. – Visst ska vi sjunga sången igen, säger Lyster. Efter det ska vi göra något spännande. Ett koloni-pussel!Lyster räknar in sången. – Är ni beredda? Ett, två, tre, fyra …(Lyssna på sången Vi är en koloni igen, låt eleverna sjunga med.)

Gå vidare med: Vad är en koloni – vad tänker eleverna om det? Likaså om Kurts känsla i samband med sången? Samtala med eleverna med hjälp av frågorna i lärmaterialet och fortsätt sedan med att göra ett ”klasspussel” (se DATE lärmaterial F–3, sidan 150).


40

Fiskebyskolans alla stjärnor

Till pedagogen: Denna berättelse är den andra av tre som hör till spåret DU, JAG OCH VI (se lektion 2). Påminn kort om innehållet i den tidigare berättelsen och repetera sången ”Vi är en koloni” innan läsningen.

– Jag ääälskar musik, säger akvariefisken Guppi. – Jag med, säger braxen Axe, och slår med sin stjärtfena i vattnet. I Fiskebyskolan är det musik på schemat igen. Fiskeleverna kan sången om kolonin riktigt bra nu. Dessutom har de har lärt sig att ordet koloni kan betyda flera saker, men det finns en sak som är gemensam. Alla i en koloni hör ihop på ett sätt eller annat. Lärare Lyster har ju också hittat på att kalla eleverna för ”Fiskebykolonin”.

Och säger att alla i klassen hör ihop.– En gång till! Vi tar sången en gång till, ropar fiskeleverna.– Nej … jag vill inte sjunga den där konstiga sången en gång till, säger Kurt. Han har hållit sig lite vid sidan av de andra. Nu tar han mod till sig och säger vad han tycker.– Nä, så kan det vara, säger lärare Lyster. Alla kan inte tycka lika om allting. Vill du inte sjunga med så kan du vara med och lyssna. Det går också bra.

Lyster låter klassen sjunga sången en gång till och sedan är musiklektionen slut. I väntan på nästa lektion simmar abborren Bobba och gösen Gösta omkring i vassrummet.– Du Gösta, säger Bobba och tittar på gösen. Har du tänkt på att vi är ganska lika du och jag? Titta på våra fiskfjäll så får du se.

Gösta börjar vrida på halsen för att se sina fiskfjäll. Och mycket riktigt, han och Bobba är ganska lika till utseendet. Deras fiskfjäll glänser silvrigt i vattnet.Guppi har sett hur Bobba och Gösta vänt och vridit på sig.

– Vad gör ni? undrar Guppi.– Vi tittar på våra fiskfjäll, säger Gösta. Det är nästan exakt samma färg på oss två.– På sidorna har vi stora ränder, säger Bobba. – Och vassa fenor längst upp på ryggen, fyller Gösta i.Braxen Axe och mörten Kurt har simmat fram till de andra. De undrar också vad Bobba och Gösta gör, som fortfarande vänder och vrider på sig.


41

– Kolla, de ser nästan likadana ut, säger Guppi. Och titta på er två! fortsätter hon och pekar på Axe och Kurt. Ni är också ganska lika, säger hon. Nu börjar Kurt och Axe att vrida på sina fiskhalsar för att se hur de ser ut. – Era fiskfjäll glänser silvrigt i vattnet precis som våra, säger Gösta. Men ni har inte ränder eller vassa fenor som Bobba och jag har.– Och du! säger Bobba och tittar på akvariefisken Guppi. Du ser väldigt annorlunda ut, om man jämför med oss andra.– Ja, jag har massa olika färger på min kropp, säger Guppi. Rött, gult, grönt, blått … Jag är jättefin!– Men du ser inte ut som någon annan av oss, säger Bobba igen. Du är väldigt, väldigt liten också.– Och …!? säger Guppi undrande. Vad gör det, att jag inte ser ut som ni gör?

Eller att jag är mindre än er?Ålen Åly slingrar sig fram. Hen har hört vad fiskarna pratat om. – Jag är också annorlunda i så fall, säger Åly. För det första är jag jättelång. Ingen annan är så lång som jag här i Fiskebyskolan. Jag har en gråbrun färg på kroppen. Och titta – jag har en jättestor fena som sträcker sig ända från mitt

huvud ner till slutet av kroppen. Med min kropp kan jag slingra mig fram jättebra!Gäddan Märta har simmat fram till fiskgänget. Nu är det dags att reda ut det här, tycker hon.– Samma här, säger Märta. Ingen ser ut som jag. Eller simmar som jag gör. Vi är väl lite olika bara … Abborren Bobba har fått en liten rynka i pannan. Det betyder att han funderar över något. Han tittar än på den ena, än den andra, av sina klasskamrater. – Det är en grej jag inte fattar, säger Bobba. Hur kan vi vara en koloni om vi är ”lite olika”? Lyster kallar ju oss för sin Fiskebykoloni. Vi kan väl inte höra ihop om vi inte ser likadana ut? Eller simmar på samma sätt?Lärare Lyster har hört och sett hela samtalet. Han vet att det mycket väl går att vara olika och lika på en och samma gång. Han tar hjälp av koloni-pusslet, som klassen gjorde häromdagen, för att förklara.– Titta på pusslet här på väggen, säger Lyster. Alla pusselbitar är precis lika stora. Samtidigt är de väldigt olika. Ni minns att ni fick måla er egen pusselbit precis som ni själva ville. Ingen pusselbit blev den andra lik. De är lika i storlek men olika i färgerna och bildar tillsammans en jättefin koloni-pusseltavla!Bobba lyssnar allt vad han kan för att förstå vad Lyster menar. – Du menar att vi här i Fiskebyskolan är lika och hör ihop för att vi går i samma klass, frågar han lärare Lyster. – Precis så! Ni kan simma också, det är det inte alla som kan! På så vis är ni lika och hör ihop.


42

– Även om vi simmar med lite olika simstil, fyller Åly i.– Samtidigt är ni väldigt ovanliga var och en av er, säger Lyster och tittar på sina fiskelever. Olika och unika på ert alldeles egna sätt.

– Därför ska vi göra ett nytt pussel idag, fortsätter Lyster. Ni ska få göra ett stjärnpussel.– Stjärnpussel. Vad är det? undrar gäddan Märta. – Bland annat ska ni få använda ert fenavtryck, svarar Lyster.– Åh …, säger Kurt och känner sig nyfiken på vad det kan vara för pussel Lyster hittat på. Och fenavtryck! Det låter mycket spännande.

Gå vidare med: Låt eleverna få göra varsitt Stjärnpussel innehållande bland annat människors motsvarighet till fiskarnas fenavtryck (se DATE lärmaterial F–3, sidan 151).


43

Si och så i vår koloni

Till pedagogen: Denna berättelse är den sista av tre och hör till spåret DU, JAG OCH VI (se lektion 3). Påminn kort om innehållet i spårets tidigare berättelser och aktiviteter. Inled med och repetera sången ”Vi är en koloni”.

På väggen i Fiskebyskolan hänger sedan några dagar ett stort pussel i fina färger. Fiskeleverna har gjort en koloni-pusseltavla tillsammans. De fick varsin pusselbit, målade den som de själva ville och satte sedan ihop bitarna. Strax intill hänger sju stycken stjärnor. Det är fiskarnas alldeles egna stjärnpussel som de gjort var och en. – Ser ni så fint det blev, säger lärare Lyster till klassen. Sju vackra stjärnor! Ni alla är – var och en på ert sätt – unika. Det vet ni! Och vad är det mest tydliga tecknet på det? frågar Lyster sina elever.– Fenavtrycket, svarar fiskeleverna i kör. – Det stämmer bra, säger Lyster. Ingen är den andre lik när det kommer till fenorna. Du … och du och du och du … har ditt alldeles egna och unika fenavtryck!Säger Lyster och tittar på alla sina elever. Där är gäddan Märta, braxen Axe, gösen Gösta, akvariefisken Guppi, abborren Bobba, ålen Åly och mörten Kurt – hela hans klass här i Fiskebyskolan. Mörten Kurt har lyssnat noga på vad Lyster sagt om att vara olika och unik. Han börjar tänka på kolonisången igen. Den som han inte alls gillar lika mycket som de andra i klassen. – Och jag är ovanlig för jag tycker inte om kolonisången, som alla ni andra verkar göra, utbrister han. Det här har Kurt verkligen simmat runt och tänkt på. Men det verkar inte klasskamraterna hålla med om:– Det där låter jätteknäppt! säger gösen Gösta och abborren Bobba i mun på varandra.– Kolonisången är ju cool, säger braxen Axe.– Alla gillar väl sådana här sånger, utbrister Guppi.Då blir Kurt sur.– Jag får väl tycka som jag vill! säger han. Lärare Lyster lugnar ned stämningen i vassrummet:


44

– Det är helt okej att du inte tycker om sången, säger Lyster. Jag vet att det kan vara svårt att tycka tvärtom, fortsätter han. Ibland undrar man vad andra ska tycka om en. Man kan tro att det är enklast att ha samma åsikter som de flesta andra.

– Man kan se annorlunda ut, också, flikar akvariefisken Guppi in. Det är inte heller så lätt alla gånger. Det kan vara enklare att se ut som de flesta andra för då sticker man inte ut. Jag sticker ju ut här i Fiskebyskolan jämfört med alla er andra som är insjöfiskar, säger Guppi och tittar sig omkring.

– Då måste jag få säga en sak – jag sticker faktiskt också ut, säger Åly. Fast jag är insjöfisk. Men! fortsätter ålen lite irriterat. Har vi inte redan pratat om det här? Att vi är olika och unika och ovanliga? Lärare Lyster vet att sådant här behöver man prata om igen och igen. För att riktigt förstå det.– Visst har vi pratat, svarar Lyster. Vi har gjort pussel som visar att vi är olika. Men det är viktigt att vi påminner varandra ändå lite då och då om att vi är olika och lika på en och samma gång.Medan Lyster pratat har han pekat på pusslen som hänger på väggen. Han fortsätter:– Det finns en annan sak som också är viktig. Här i skolan, när ni ska lära er nya saker, kan det hända att det inte alltid känns så lätt. Eller att ni inte gillar det ni ska göra. Då är det viktigt att ändå pröva, så ofta det går. Om man inte prövar blir det svårt att lära sig. Det kan till och med vara kul att utmana sig själv med något man inte gjort tidigare. – Jag fattar! säger Kurt. Du vill att jag ska vara med och sjunga den där sången … inte sant?– Ja, varför inte? säger Lyster. Vem vet, kanske kommer du till och med tycka om den? Ta hjälp av dina klasskamrater, de kan sången riktigt bra vid det här laget. Vi kan faktiskt ta kolonisången nu på direkten! Det hinner vi innan nästa lektion.Säger Lyster och räknar in sången - en, två, tre, fyra …(Avsluta med ”Vi är en koloni”.)

Gå vidare med: Låt eleverna få möjlighet att reflektera kring spårets två olika perspektiv på olikhet – kropp och funktionalitet samt tankar och åsikter (se DATE lärmaterial F–3, sidan 153).

www.date-larmaterial.se

ISBN: 978-91-88677-00-6 (pdf )

Documents

Berättelser till DATE lärmaterial för F-3 och fritids. · högläsningen. Ljudfilerna hittar du på Ett stort tack till barn och pedagoger i projektets pilotskolor Blackebergsskolan,