Magisteruppsats

Anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion En kvalitativ intervjustudie

Författare: Emma Forsgren och Rasmus Mårtensson Handledare: Gunilla Lindqvist Examinator: Gunilla Albinsson Termin: VT17 Ämne: Vårdvetenskap Nivå: Avancerad nivå Kurskod: 4VÅ40E

i

Abstrakt Titel: Anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion – En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Andelen barn som opereras inom dagkirurgisk verksamhet tenderar att öka. Vid barnets dagkirurgiska anestesiinduktion i Sverige idag inbjuds föräldrarna i hög grad att närvara. Tidigare studier har visat att barnets och föräldrarnas beteende vid barnets anestesiinduktion ofta är associerade med varandra. Dagkirurgiska ingrepp på barn medför högt ställda krav på anestesisjuksköterskan som vid det korta mötet både ska vårda barnet och bemöta föräldrarna samt ge dem individuellt anpassad omvårdnad. Syfte: Syftet var att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion samt identifiera omständigheter kring mötet som påverkade anestesisjuksköterskans upplevelse. Metod: Semistrukturerade intervjuer med tio anestesisjuksköterskor varav sju var män och tre var kvinnor. Det insamlade materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen identifierade vilka omständigheter som påverkade anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgi. Dessa omständigheter utmynnade i fyra kategorier: Anestesisjuksköterskans professionalitet, Information och Kommunikation, Föräldranärvaro peroperativt och Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar. Konklusion: Anestesisjuksköterskorna upplevde att peroperativ dagkirurgisk omvårdnad av barn och föräldrar ställde höga krav på deras förmåga att på kort tid skapa en god relation med föräldrarna som ofta var oroliga innan barnets första anestesiinduktion. De belyste även värdet av en välfungerande kommunikation med den närvarande föräldern på operationssalen samt med sina kollegor i teamet runt barnet och föräldern. Anestesisjuksköterskorna förmedlade också vikten av individuellt anpassad preoperativ förberedelse för familjen inför barnets första dagkirurgi. Nyckelord Anestesisjuksköterska, Upplevelse, Vårdvetenskapligt perspektiv, Barnanestesi, Dagkirurgi, Förälder, Perioperativa dialogen. Tack Vi vill rikta ett stort tack främst till vår handledare som stöttat och väglett oss under hela processen med denna studie. Men även tacka våra närmast anhöriga som visat förståelse och utgjort ett stort stöd. Sist, men inte minst, önskar vi tacka de som ställde upp som informanter och således utgör denna studies resultat.

ii

Innehåll 1 Inledning ___________________________________________________________ 1

2 Bakgrund __________________________________________________________ 12.1 Definition barn och föräldrar ________________________________________ 22.2 Anestesisjuksköterskans funktion _____________________________________ 2

2.2.1 Anestesisjuksköterskans etiska dilemma ____________________________ 42.3 Pediatriska anestesiinduktionsmetoder _________________________________ 52.4 Familjecentrerad omvårdnad ________________________________________ 5

2.4.1 Föräldrar vid anestesiinduktionen _________________________________ 7

3 Teoretisk referensram ________________________________________________ 83.1 Vårdvetenskapligt perspektiv ________________________________________ 8

3.1.1 Den perioperativa dialogen ______________________________________ 93.2 Systemteori ______________________________________________________ 9

4 Problemformulering ________________________________________________ 10

5 Syfte ______________________________________________________________ 11

6 Metod ____________________________________________________________ 116.1 Studiedesign ____________________________________________________ 116.2 Urval __________________________________________________________ 116.3 Datainsamling ___________________________________________________ 12

6.3.1 Demografiska skillnader _______________________________________ 136.4 Dataanalys ______________________________________________________ 136.5 Förförståelse ____________________________________________________ 136.6 Forskningsetiska överväganden _____________________________________ 14

7 Resultat ___________________________________________________________ 157.1 Anestesisjuksköterskans professionalitet ______________________________ 15

7.1.1 Pediatrisk anestesiologisk omvårdnad ____________________________ 167.1.2 Känslomässig anspänning vid omvårdnad om barn och föräldrar _______ 167.1.3 Etiskt förhållningssätt _________________________________________ 17

7.2 Information och kommunikation ____________________________________ 187.2.1 Bemötande av barn och föräldrar ________________________________ 187.2.2 Samspel med andra personalkategorier på operationssalen ____________ 19

7.3 Föräldranärvaro peroperativt _______________________________________ 207.3.1 Föräldrars inverkan på barnet __________________________________ 207.3.2 Främmande miljö _____________________________________________ 217.3.3 Tillit till anestesisjuksköterskan __________________________________ 21

7.4 Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar ___________ 227.4.1 Tidspressad verksamhet ________________________________________ 227.4.2 Vikten av preoperativa förberedelser _____________________________ 23

8 Diskussion _________________________________________________________ 24

iii

8.1 Metoddiskussion _________________________________________________ 248.1.1 Förförståelse ________________________________________________ 248.1.2 Giltighet ____________________________________________________ 258.1.3 Tillförlitlighet ________________________________________________ 258.1.4 Överförbarhet _______________________________________________ 278.1.5 Etiska aspekter _______________________________________________ 27

8.2 Resultatdiskussion _______________________________________________ 278.2.1 Anestesisjuksköterskans professionalitet ___________________________ 278.2.2 Information och kommunikation _________________________________ 298.2.3 Föräldranärvaro peroperativt ___________________________________ 308.2.4 Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar ______ 31

9 Konklusion ________________________________________________________ 32

10 Kliniska implikationer ______________________________________________ 33

11 Förslag till fortsatt forskning ________________________________________ 33

Referenser __________________________________________________________ 34

Bilagor _______________________________________________________________ IBilaga A Informationsbrev till deltagare ___________________________________ IBilaga B Informationsbrev till verksamhetschef ____________________________ IIBilaga C Informant samtycke __________________________________________ IIIBilaga D Verksamhetschef samtycke ____________________________________ IVBilaga E Intervjuguide ________________________________________________ VBilaga F Exempel på analysförfarande vid kategoribildning (Tabell 1 - 4) _______ VI

1

1 Inledning Andelen barn som opereras polikliniskt inom dagkirurgisk verksamhet jämfört med inom sluten somatisk vård ökar ständigt då utvecklingen av operationstekniker progredierar och anestesimetoderna förbättras (Andersson, Johansson och Almerud Österberg, 2012; Frisch, Johnson, Timmons & Weatherford, 2010). För anestesisjuksköterskan ställer pediatrisk anestesiologisk omvårdnad specifika krav på kompetensen ur både medicinsk- och omvårdnadsaspekt samt tenderar i högre grad vara mer förenat med stress än anestesiologisk omvårdnad av vuxna patienter (Hovind, 2013; Runesson, Proczkowska-Björklund & Idvall, 2010). Anestesisjuksköterskan förutsätts vid pediatrisk anestesiologisk omvårdnad kunna arbeta utifrån barnets och föräldrarnas individuella behov men samtidigt arbeta tidseffektivt då operationsavdelningar traditionellt styrs av behovet av effektivitet (Runesson et al., 2010). Många anestesisjuksköterskor upplever att de krav som ställs på dem vid pediatrisk anestesi är en utmaning (ibid.). Enligt Gimbler Berglund et al. (2013) tenderar anestesiinduktionen (inledningen av anestesi, i vardagligt tal benämnt sövning enligt Hallin, 2005) att vara det moment som barn upplever som mest stressande och skrämmande i samband med en operation. Även många föräldrar är oroliga och upplever rädsla innan sitt barns första anestesiinduktion (Andersson et al., 2012; Frisch et al., 2010). Om föräldrarna är oroliga tenderar detta i hög grad leda till att barnen blir oroliga (Gimbler Berglund et al., 2013; MacLaren Chorney & Kain, 2010) och om anestesisjuksköterskan är stressad påverkar detta både barnet och föräldrarna (Gimbler Berglund et al., 2013; Sjöberg et al., 2015). Om anestesisjuksköterskan kan minska föräldrarnas oro vid anestesiinduktionen anses detta bidra till att minska barnens oro (Andersson et al., 2012). Som kliniskt verksamma ambulanssjuksköterskor har författarna under årens lopp mött flertalet barn och föräldrar prehospitalt. I rollen som blivande anestesisjuksköterskor är erfarenheten av dessa möten peroperativt således begränsad. Följaktligen baseras författarnas intresse för ämnet på den framtida yrkeskontexten. Då flertalet omständigheter påverkar hur anestesisjuksköterskan erfar att genomföra en pediatrisk anestesiinduktion belyser föreliggande studie hur anestesisjuksköterskan upplever mötet peroperativt med föräldrarna vars barn erhåller sin första anestesiinduktion vid dagkirurgisk enhet. 2 Bakgrund År 2014 utfördes totalt 127 462 operationer på barn (0 – 19 år) i Sverige (Socialstyrelsen, 2017 a; Socialstyrelsen, 2017 b). Av dessa ägde cirka 23 procent (29 725 st) av operationerna rum inom slutenvården på inneliggande barn (Socialstyrelsen, 2017 b), medan andelen dagkirurgiska ingrepp på barn uppgick till cirka 77 procent (97 737 st) (Socialstyrelsen, 2017 a). Uppskattningsvis genomgår 7,5 procent av alla barn i åldrarna 0 – 18 år i Sverige anestesi i samband med kirurgi varje år (Sjöberg, Amhliden, Nygren, Arvidsson & Svedberg, 2015). Dagkirurgi innebär färre antal vårddagar och därigenom totalt sett minskade vårdkostnader (Frisch et al., 2010). Dock uppger både barn och föräldrar att de inte känner sig tillräckligt förberedda inför barnets dagkirurgi, varken utbildnings- eller känslomässigt och den nya miljön som ett sjukhus utgör anses främmande (ibid.). Enligt anestesisjuksköterskans kompetensbeskrivning författad av Riksföreningen för Anestesi och Intensivvård [ANIVA] och Svensk Sjuksköterskeförening [SSF] (2012) anses anestesisjuksköterskans förmåga att förmedla trygghet och lugn vara viktig i

2

yrkesutövandet samt att förvissa patienten och dennes närstående om att professionell och individuellt anpassad omvårdnad ges (ibid.). Detta medför höga krav på anestesisjuksköterskan, som förutom att arbeta tidseffektivt och utifrån individuellt anpassad omvårdnad, även ska se till vad som anses bäst för familjen som helhet (Runesson et al., 2010). Således ska anestesisjuksköterskan, samtidigt som hen vårdar barnet utifrån dess individuella förutsättningar, bemöta föräldrarna och ta hand om dem på ett optimalt och respektfullt sätt (ibid.). När ett barn erhåller anestesi spelar föräldrarna en viktig roll (Andersson et al., 2012; Gimbler Berglund, Ericsson, Proczkowska-Björklund & Fridlund, 2013; MacLaren Chorney, Torrey, Blount, McLaren, Chen & Kain, 2009; Sjöberg et al., 2015). Att etablera en god relation med både föräldrar och barn är en viktig förutsättning för att kommunikationen i samband med anestesin ska bli meningsfull för alla parter (Hovind, 2013). 2.1 Definition barn och föräldrar Enligt Barnombudsmannen (2017) definieras barn enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) som en människa under 18 år. Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling år 1989 och Sverige anslöt sig som ett av de första länderna år 1990. Konventionen belyser att barnets bästa alltid ska komma i första rummet vid åtgärder som berör dem och att vårdinrättningar som handhar barn ska uppfylla fastställda normer vad gäller hälsa, personalantal, säkerhet och lämplighet (ibid.). Föräldrar till ett barn anses enligt Johnson och Sahlin (2010) inte utgöras av endast biologisk mor och/eller biologisk far. Föräldrabegreppet innehas av den som har den faktiska omvårdnaden av barnet. Inom detta begrepp återfinns fosterförälder, registrerad partner, adoptivförälder och styvförälder (ibid.). Enligt International Council of Nurses [ICN] (2012) definieras en familj som en social enhet och medlemmarna i den kan bindas samman av släktskap, rättsliga eller känslomässiga relationer. Detta kommer vi i denna studie att ta hänsyn till. Vi väljer dock att benämna den som medföljer barnet som förälder. 2.2 Anestesisjuksköterskans funktion Enligt Karlsson, Rydström, Enskär och Dalheim Englund (2014) har en legitimerad sjuksköterska i Sverige fyra viktiga uppgifter som värdegrund vid sitt yrkesutövande; att främja och återställa hälsa, förebygga sjukdom och lindra lidande. Dessa uppgifter utgår från den etiska kod för sjuksköterskor som nedtecknats av International Council of Nurses [ICN] (2012). De etiska koderna belyser att sjuksköterskan ska utföra sitt arbete professionellt utifrån värdegrunden och vid praktiserande av professionen visa respekt, empati, trovärdighet, lyhördhet och bevara patientens integritet. Vården som sjuksköterskan utför ska erbjudas till både enskilda individer samt familjer och även samordnas med andra yrkesgrupper (ibid.) Ur etisk aspekt, ska sjuksköterskan verka som patientens advokat, vilket anses än mer betydelsefullt då patienten är ett barn eftersom barn tenderar vara mer utsatta än vuxna vid kontakt med vården (Karlsson et al., 2014). Till följd av att vara ett barn och omyndig befinner sig barn på sjukhus i en sårbar kontext med vuxna (både föräldrar och läkare) som riskerar att underminera deras rätt till självbestämmande. Sjuksköterskans uppgift vid dessa belägenheter är att beakta barnets autonoma rättigheter och samtidigt föra barnets talan (ibid.). Att arbeta som anestesisjuksköterska är att vara verksam inom en specialistprofession av sjuksköterskeyrket (Hovind, 2013). Anestesisjuksköterskans disciplin innefattar anestesiologiska omvårdnadskunskaper på avancerad nivå och yrkesutövandet innebär

3

bland annat att tillgodose omvårdnadsbehov och utföra specifik behandling vid anestesi och operation under elektiva kirurgiska ingrepp intrahospitalt, oavsett patientens ålder (ibid.). Enligt Riksföreningen för Anestesi och Intensivvård (2012) definieras anestesiologisk omvårdnad som specifik omvårdnad som utförs av anestesisjuksköterskor med syftet att tillgodose att patienterna ges säker och god vård perioperativt. Enligt Magnusson, Ekebergh, Jutengren och Knutsson (2014) kännetecknas god vård av helhetssyn och att patientens perspektiv är i fokus. ICN (2012) belyser att sjuksköterskan har som uppgift att optimera förutsättningarna för god vård. Anestesisjuksköterskan ska även utgöra stöd ur informations- och undervisningsaspekt både för patienten och anhöriga (ANIVA, 2012). Målsättningen med att arbeta utifrån ett patient- och anhörigperspektiv är ökad vårdkvalitet, ökat välbefinnande för patienter och anhöriga, ökad teamsamverkan för vårdgivarna och minskad upplevelse av stress hos vårdpersonalen (Magnusson et al., 2014). Detta resulterar i ökad patientsäkerhet (ANIVA, 2012). Lagen som reglerar hälso- och sjukvårdens arbete är hälso- och sjukvårdslagen [HSL] (1982). I 2 a § av HSL framförs specifikt att vården ska se till patientens behov av trygghet och vara av god kvalitet och så långt det anses möjligt, ges i samråd med patienten. Lagen gör ingen skillnad på om patienten är ett barn eller en vuxen (SFS1982:763). I Sverige är det anestesisjuksköterskan, med stöd av anestesiolog, som är ansvarig för den anestesiologiska omvårdnaden av barn och administrerar läkemedel i samband med anestesiinduktionen (Gimbler Berglund et al., 2013; Runesson et al., 2010). Förutom HSL har anestesisjuksköterskan flertalet tillämpliga lagar och riktlinjer att förhålla sig till inom ramen för sitt yrkesutövande. Vid omvårdnadsarbete som innefattar barn och deras föräldrar kan Nordisk standard för barn och ungdomar inom hälso- och sjukvård tillämpas. Dessa riktlinjer har anpassats efter svenska förhållanden utifrån European Association for Children in Hospital [EACH] och utgår ifrån FN:s barnkonvention. Riktlinjerna belyser bland annat att sjuksköterskan ska uppmuntra till föräldrasamverkan, barnet och föräldrar ska erhålla information om aktuell behandling och vård och efter grundlig information ska föräldrar och barn vara delaktiga i de beslut som rör barnet genom så kallad medbestämmanderätt. Riktlinjerna uppmärksammar även att den personal som vårdar och behandlar barn ska ha erforderlig kompetens för att kunna möta både det psykiska och fysiska behovet hos både barnet och deras föräldrar (NOBAB, 2017). Förutom lagar och riktlinjer som reglerar yrkesutövandet upplever anestesisjuksköterskan att arbetet sker efter både skrivna och oskrivna normer som grundar sig i traditioner på arbetsplatsen. Normerna utgörs av exempelvis upplevda krav från närvarande kollegor och anestesisjuksköterskans egna tankar om patientsäkerhet kontra hög arbetsbelastning och anmodan om tidseffektivt arbete från verksamheten. Anestesisjuksköterskan har även egna pretentioner och vill utföra ett gott arbete, både för den egna tillfredställelsen men också inför sina kollegor enligt Runesson et al. (2010). Stress och tidsbrist är två faktorer som anses kunna påverka möjligheten för anestesisjuksköterskan att ge vad som anses vara god vård till barn och föräldrar (Gimbler Berglund et al., 2013; Runesson et al., 2010). Stressmomentet innebär kliniskt att anestesisjuksköterskan förutsätts kunna arbeta effektivt och förhålla sig till den tidsplan som finns upprättad för aktuell operationssal utan fördröjning (Runesson et al., 2010). Den pediatriska anestesiologiska omvårdnaden i sig uppges utgöra ytterligare en stressfaktor (ibid.), eftersom barn skiljer sig åt anatomiskt från vuxna patienter och har

4

olika fysiologiska preferenser och läkemedelsdosering avhängigt både deras ålder och vikt (Hovind, 2013). Att mötet med patienten och anhöriga ges den tid som krävs anses viktigt, då det är förståelsen för hur patienten och dennes anhöriga upplever situationen som utgör grunden i vårdpersonalens arbete enligt Magnusson et al. (2014). Genom att lyssna på patienten och anhöriga skapas en god vårdrelation som anses främja hälsa (ibid.). Anestesisjuksköterskan upplever att kraven att ge barn och föräldrar god vård under tidspress är kontraindicerat (Runesson et al., 2010). Vid anestesiologisk omvårdnad av barn bör anestesisjuksköterskan inte bara se till barnets bästa utan även ha i beaktande att barnet har föräldrar och är en del av en familj och därför ta hänsyn till vad som anses bäst för familjen som helhet (MacLaren Chorney & Kain, 2010; Runesson et al., 2010). Föräldrar som närvarar vid anestesiinduktionen behöver uppmärksamhet och respektfull behandling enligt Runesson et al. (2010). 2.2.1 Anestesisjuksköterskans etiska dilemma Som anestesisjuksköterska innebär yrkesutövandet att dagligen ställas inför etiska dilemman där patientsäkerhet, hög arbetsbelastning och krav på effektivitet opponerar sig mot varandra enligt Runesson et al. (2010). Ett etiskt dilemma definieras enligt Birkler (2011) som en värdekonflikt, där valet mellan olika konkreta handlingar finns och det val som görs kommer innebära konsekvenser för människorna som handlingen berör. Vid pediatrisk anestesiologisk omvårdnad kan en värdekonflikt uppstå mellan barnets rätt att bli informerad, anestesisjuksköterskans skyldighet att agera för barnets bästa samtidigt som hen ska ta hänsyn till föräldrarnas oro och deras förväntningar samt kraven från närvarande kollegor och verksamheten (Runesson et al., 2010). Att veta hur mycket information som bör delges barnet och föräldrar om ingreppet och potentiella risker kan således innebära ett etiskt dilemma för anestesisjuksköterskan (Lilja, Rydén & Fridlund, 1998). Barnet ska ges åldersanpassad information på individuell utvecklingsnivå (Runesson et al., 2010) samtidigt som föräldrarna har rätt att erhålla erforderlig information om vården av sitt barn (Edwinsson Månsson & Enskär, 2008). Det förekommer att föräldrar upplever att för mycket information kan leda till att oron vid anestesiinduktionen istället ökar, vilket innebär att informationen har motsatt effekt än vad anestesisjuksköterskan avsett (Lilja et al., 1998). Individuellt anpassad information utifrån familjens behov anses vara den mest framgångsrika metoden för att minska oro hos barn och föräldrar i samband med anestesiinduktionen (Frisch et al., 2010; MacLaren Chorney & Kain, 2010; Sjöberg et al., 2015). Enligt Frisch et al. (2010) anser sjukvården att en av fördelarna med det ökade antalet dagkirurgiska ingrepp på barn är minskad oro hos både barn och föräldrar då de tillbringar färre dagar på sjukhus och tillåts gå hem samma dag som operationen ägt rum. Men detta tillbakavisas av barn och föräldrar som anser att de upplever ökad oro eftersom de inte givits tillräcklig tid att förbereda sig på sjukhusbesöket eller information om vad barnets vistelse på dagkirurgen innebär (ibid.). När anestesisjuksköterskan ser till omvårdnaden av barn och föräldrar och vad som anses rätt och fel figurerar två filosofiska etiska normteorier att ha som utgångspunkt; pliktetik och konsekvensetik (definierade av filosoferna Immanuel Kant 1724 – 1804 respektive John Stuart Mill 1806 – 1873) (Edwinsson Månsson & Enskär, 2008). Inom pliktetiken ska anestesisjuksköterskan inte ljuga för eller skada människor, vilka konsekvenser handlingen får anses mindre betydelsefull, det är handlingen i sig som är primär. Inom konsekvensetiken är det följden av handlingen i sig som anses central.

5

Detta synsätt kan till exempel försvara det faktum att barnet motsätter sig behandling, men den som vårdar ändå utför denna om syftet anses gott och på sikt besparar barnet lidande (ibid.). Enligt Runesson et al. (2010) förekommer det att barn anestesiinduceras mot sin vilja, vilket försätter anestesisjuksköterskan i ett etiskt dilemma. Att genomföra en anestesiinduktion trots att barnet motsätter sig denna förespråkas endast vid livshotande tillstånd som kräver kirurgi, dock sker det även i samband med dagkirurgiska ingrepp (Gimbler Berglund et al., 2013). Vid dessa tillfällen är det oftast föräldrarna, som ska verka som barnens företrädare, som förespråkar att anestesiinduktionen ska ske trots barnets protester (ibid.). Anestesisjuksköterskan måste då stödja barnet i de fall där föräldrarna fallerar att göra det (Karlsson et al., 2014) och agera på ett sätt som både gynnar barnet och inte medför skada, det vill säga att agera i bästa intresse för barnet (Runesson et al., 2010). Att ge ett barn negativa erfarenheter och ångest i samband med anestesiinduktionen kan innebära långtgående konsekvenser, bland annat att de vägrar medicinsk vård för lång tid framöver och drabbas av sjukhusfobi (Karlsson et al., 2014). 2.3 Pediatriska anestesiinduktionsmetoder Det finns huvudsakligen två metoder för att genomföra en pediatrisk anestesiinduktion; intravenös anestesi eller med hjälp av inhalationsanestetika. Båda metoderna har sina för- och nackdelar. Intravenös anestesiinduktion innebär att barnet injiceras med anestesiläkemedel till dess att tillräckligt sömndjup uppnåtts. Det finns intravenösa anestesiläkemedel som är att föredra vid anestesiinduktion av dagkirurgiska barn då de mer sällan förknippas med postoperativt illamående och ger ett snabbare uppvaknande, vilket anses vara en fördel om barnen ska gå hem samma dag. Nackdelen är bland annat att de kan vara smärtsamma att injicera och förutsätter att en intravenös säker infart har etablerats preoperativt. Fördelen med inhalationsanestetika är ett snabbt insomnande och uppvaknande. Inhalationsanestetika kan även utgöra ett alternativ när barnet inte har intravenös infart, antingen på grund av rädsla eller till följd av misslyckad nålsättning. Nackdelen med inhalationsanestesiinduktion är att barn kan uppleva masken som hålls över näsa och mun som obehaglig och att gasen luktar illa (Clarke, 2010). 2.4 Familjecentrerad omvårdnad Att arbeta utifrån familjecentrerad omvårdnad innebär att anestesisjuksköterskan fokuserar både på barnet och på föräldrarna samtidigt (Edwinsson Månsson & Enskär, 2008). Denna typ av omvårdnad uppmuntrar varje individuell familjs styrka, kultur, traditioner och kunnande vilket anses skapa en bättre vårdrelation mellan anestesisjuksköterskan och familjen (MacLaren Chorney & Kain, 2010). Föräldrar är sina barns trygghet och för att de ska kunna förmedla lugn till sina barn krävs att de ges adekvat information om vad som ska hända och aktivt uppmuntras att ta del i omvårdnaden av sitt barn (Edwinsson Månsson & Enskär, 2010). Föräldrar har i det dagliga livet en naturlig omvårdnad om sina barn, men i sjukhusmiljö blir de lätt osäkra på sin roll och upplever oro (Hallström & Lindberg, 2015). Anestesisjuksköterskans uppgift är att bjuda in föräldrarna i omvårdnaden och stötta dem i beslut som rör deras barn (MacLaren Chorney & Kain, 2010). För detta krävs att anestesisjuksköterskan är lyhörd inför föräldrarnas åsikter som berör den anestesiologiska omvårdnaden och att hen har förmåga att kunna hantera både barnets och föräldrarnas oro (ibid.). Genom ett gott bemötande och att vara inkännande och uppmärksam på föräldrarnas signaler skapas ett förtroende mellan den som vårdar och föräldern (Hallström & Lindberg, 2015).

6

Både inom vården och inom familjen återfinns systemteori som teoretiskt begrepp (Öquist, 2013). I dessa mänskliga system belyses att de olika delarna som ingår är sammanflätade i ett gemensamt samspel och att alla delar påverkar varandra. Vid förändring i systemet kan delarna antingen motverka eller förstärka varandra. En förändring som sker på systemets nivå kommer också leda till förändringar på andra nivåer (ibid.). Vårdarens arbete kan således bli mer verkningsfullt om hen engagerar de olika delarna [föräldrarna] i omvårdnaden kring den som vårdas [barnet] (Robins, Turner, Alexander & Perez, 2003). Att ett barn befinner sig på sjukhus innebär stress och oro för hela familjen (Hopia, Tomlinson, Paavilainen & Åstedt-Kurki, 2005). Kommunikationen och bemötandet från vårdpersonalen anses vara det som föräldrar menar är avgörande för hur de upplever kontakten med vården (Hallström & Lindberg, 2015). Enligt Hopia et al. (2005) innebär föräldrar som är uttalat oroliga att barnen upplever sjukhusvistelsen som traumatisk. Om anestesisjuksköterskan förbereder barn och föräldrar ur ett familjecentrerat perspektiv anses oron minska (MacLaren Chorney & Kain, 2010) och föräldrar som upplever att de blir hörsammade och involverade i beslut som rör deras barn är mer tillfreds och upplever ett större förtroende för den som vårdar deras barn (Hallström & Lindberg, 2015). Att anestesisjuksköterskan gör föräldrarna delaktiga i omvårdnaden av sitt barn och arbetar utefter familjecentrerad omvårdnad anses inte enkom minska oro i samband med anestesiinduktionen utan har även visat sig ha positiva effekter postoperativt bland annat genom minskat behov av analgetika för barnet, tidigare hemgång och att föräldrarna ger barnet adekvat smärtlindring i hemmet (MacLaren Chorney & Kain, 2010). Hur mycket oro barn och föräldrar upplever innan anestesiinduktionen står i direkt proportion till hur väl de förberetts innan operationen (Fischer et al., 2010). Det ökade antalet dagkirurgiska ingrepp på barn innebär att behovet av preoperativa förberedelseprogram har ökat (ibid.). Själva anestesiinduktionen uppges vara det som innebär mest oro för barn och föräldrar (Gimbler Berglund et al., 2013). Oron har visat sig kunna leda till minskat samarbete mellan barn, föräldrar och anestesisjuksköterskan vid anestesiinduktionen och dessutom innebära postoperativa konsekvenser för barnet som ökat behov av analgetika och sömn- och ätstörningar (ibid.). Att preoperativt förbereda barn och föräldrar har som syfte att reducera oro och öka kunskapen om vad som ska ske och ger både barn och föräldrar möjlighet att utveckla egna copingstrategier för att kunna hantera upplevelsen (Frisch et al., 2010). Att ta sig tid som anestesisjuksköterska att bemöta barnet och deras föräldrar i en barnvänlig miljö och optimera de preoperativa förberedelserna har också visat sig minska eller till och med eliminera behovet av premedicinering för att lugna barnet (Hovind, 2013; MacLaren Chorney & Kain, 2010). Preoperativ förberedelse kan bestå av besök på sjukhuset, lekterapi, informationsvideor och hemskickade trycksaker som broschyrer som standardiserat material (ibid.), men förberedelserna ska anpassas utifrån varje individuell familj och specifikt ingrepp (Hallström & Lindberg, 2015). Den preoperativa informationen inför dagkirurgi bör vara både muntlig och skriftlig för föräldrar, information som ges barnet ska vara anpassad till barnets utvecklingsnivå och ålder (ibid.). Det grundläggande budskapet med familjecentrerad anestesiologisk omvårdnad är att barn och deras föräldrar är en integrerad del av det perioperativa vårdteamet och ska därför behandlas som sådant (MacLaren Chorney & Kain, 2010). Anestesisjuksköterskan ska arbeta för att etablera ett gott samarbete med föräldrarna

7

genom öppen kommunikation och därigenom utveckla ett gemensamt syfte för vården av barnet och på detta bygga ett vårdteam som inkluderar både vårdare, barn och föräldrar (ibid.). 2.4.1 Föräldrar vid anestesiinduktionen Att separera ett barn från sina föräldrar innebär att barnet blir utan sin trygghet vilket orsakar ett känslomässigt trauma (Edwinsson Månsson & Enskär, 2008) och barn upplever att skiljas från sina föräldrar på sjukhus som skrämmande (Karlsson et al., 2014). I Sverige uppmuntras föräldrar rutinmässigt att närvara vid sitt barns anestesiinduktion (Andersson et al., 2012). Att föräldrar tillåts vara med vid anestesiinduktionen är i linje med familjecentrerad omvårdnad eftersom detta uppmuntrar föräldrar att delta i omvårdnaden av sitt barn (MacLaren Chorney & Kain, 2010) och föräldranärvaron peroperativt stöttas även av EACH (Gimbler Berglund et al., 2013). Dock är föräldrars närvaro inte alltid optimal i de fall där föräldrar som är oroliga har en stressande inverkan på ett barn som initialt var lugnt (Andersson et al., 2012). Föräldrars och barns oro anses avspegla varandra vid anestesiinduktionen (Andersson et al., 2012; Hopia et al., 2005; Karlsson et al., 2014). Även samband mellan anestesipersonalens och föräldrars beteende har noterats (MacLaren Chorney, Torrey, Blount, McLaren, Chen & Kain, 2009). Enligt Gimbler Berglund et al. (2013) influerar de vuxna som närvarar vid anestesiinduktionen barnet och påverkar hur mycket oro de upplever. Medan föräldrars deltagande överlag anses minska barnets oro, uppvisas vissa nackdelar med föräldranärvaron (MacLaren Chorney & Kain, 2010). Nackdelar anses vara att det krävs personal som avsätts enkom för att stötta föräldrarna och att anestesipersonalen upplever en ökad stress över föräldrarnas närvaro, framför allt om föräldrarna är oroliga (ibid.). Enligt Karlsson et al. (2014) förekommer det att föräldrar som ska utgöra ett stöd för sina barn när de utsätts för det som oroar dem blir knäpptysta, vilket försätter anestesisjuksköterskan i ett etiskt dilemma när hen går in och tar över föräldrarnas roll. Att vara lyhörd för föräldrarnas kroppsspråk och signaler, som påvisar oro eller inte, anses viktigt (ibid.). Föräldrar som ser sitt barn uppleva ångest i samband med medicinska procedurer, som till exempel en anestesiinduktion, reagerar olika och kan förändra sitt beteende gentemot barnet; de kan agera överbeskyddande, bli mer krävande eller agera restriktivt mot barnet (Edwinsson Månsson & Enskär, 2008). Anestesisjuksköterskan måste vara uppmärksam på de behov som föräldrarna har som uttrycks vagt eller inte alls för att kunna tillgodose deras avsaknad (ibid.). Att se sitt barn genomgå en anestesiinduktion tenderar vara en stressande upplevelse, framförallt vid en svår anestesiinduktion (MacLaren Chorney & Kain, 2010). Flertalet föräldrar upplever en förlust av kontroll i samband med sitt barns anestesiinduktion, när de lägger sitt barns liv i någon annans händer (Andersson et al., 2012). Enligt MacLaren Chorney och Kain (2010) agerar vissa föräldrar som en självklar tillgång vid anestesiinduktionen, medan andra endast önskar närvara och är i behov av stöd från anestesisjuksköterskan i sin föräldraroll. En tredje grupp föräldrar vill inte alls delta med hänsyn till sin egen oro. I dessa fall måste anestesisjuksköterskan försäkra föräldern om att detta val inte återspeglar deras föräldraskap negativt. Att optimalt förbereda och ta hand om föräldrar peroperativt bör inte underskattas. Anestesisjuksköterskans uppgift är att arbeta utifrån familjens individuella behov och identifiera vilken typ av föräldrar som aktuellt barn har och därefter ge dem den

8

omvårdnad som krävs (ibid.). Hens uppgift är att vara flexibel och arbeta situationsanpassat (Gimbler Berglund et al., 2013). Enligt Runesson et al. (2010) innebär oroliga föräldrar att anestesisjuksköterskan upplever mer stress, då dessa föräldrar ofta kräver mer tid. Vidare menar Runesson et al. (2010) att anestesisjuksköterskan även kan uppleva stress eftersom hen är medveten om att ett redan pressat operationsschema blir försenat om det peroperativa omhändertagandet av barn och föräldrar drar ut på tiden, andra patienter får vänta samtidigt som anestesisjuksköterskan önskar utföra ett gott arbete inför sina kollegor. 3 Teoretisk referensram Studien genomfördes med avstamp i ett existensfilosofiskt vårdvetenskapligt perspektiv med fenomenologisk forskningsansats. Även den perioperativa dialogen beskriven av Lindwall och von Post (2009) och systemteori kom att belysas och ingå i studiens teoretiska referensram. 3.1 Vårdvetenskapligt perspektiv Att inta ett fenomenologiskt perspektiv som forskningsansats innebär att se till individens upplevda erfarenheter (Andersson et al., 2012). För att undersöka de upplevelser som anestesisjuksköterskan erfor i mötet med föräldrarna vars barn skulle genomgå anestesiinduktion i samband med dagkirurgi för första gången, belystes syftet utifrån ett vårdvetenskapligt existensfilosofiskt perspektiv, där livsvärldsteorin utgör grunden (Lindwall, Dahlberg & Bergbom, 2001; Dahlberg & Segesten, 2010). Vetenskaplig ansats utifrån livsvärldsperspektivet innebär en strävan mot att undersöka världen utan att bagatellisera och inskränka sig på den, vilket skulle riskera att begränsa forskningen av upplevelsen. Syftet är istället att vara inkännande och inta ett öppet förhållningssätt inför den upplevelse som avses att studeras (Dahlberg, 2002). Fenomenologin och livsvärlden så som den erfars av individer finns beskrivna av bland annat filosoferna Merleau-Ponty (1945)/1996), Husserl (1950)/1977) och Heidegger (1953)/2010). Utifrån detta perspektiv ses kroppen som ett subjekt, vilket innebär att kroppen besitter minnen och känslor (Andersson et al., 2012; Finlay, 2009) och blir därmed en subjektivt levd kropp (Lindwall et al., 2001; Dahlberg & Segesten, 2010). Allt som kroppen erfar har en mening som har sitt ursprung i livsvärlden (Andersson et al., 2012; Finlay, 2009) och det är genom kroppen som vi ges tillgång till världen och därmed tillgång till livet (Finlay, 2009; Lindwall et al., 2001). Enligt Jacobsen (2014) är skillnaden mellan innehav av kroppen och att vara sin kropp signifikant, där varandet utgör den subjektivt levda kroppen (ibid.) som livsvärlden kretsar kring (Dahlberg & Segesten, 2010). Medan medicinaspekten av en kropp tenderar att vara biologisk (Dahlberg & Segesten, 2010) och baseras på den fysiska och objektiva vetenskapen (Finlay, 2009), utgår den vårdvetenskapliga existensfilosofin ifrån att kroppen besitter minnen, erfarenheter, upplevelser, tankar och känslor – den är således levd (Dahlberg & Segesten, 2010). Syftet med vårdvetenskapen är att verka som ett komplement till den medicinska vetenskapen med eget forskningsområde och teori beträffande vårdande, sjukdom och hälsa. Anestesisjuksköterskans kapacitet att tillgodose betydelsen av att inta patientens och de närståendes perspektiv i sitt arbete, utgör essensen inom vårdvetenskapen (Almerud Österberg & Nordgren, 2012). Med patient avses enligt Almerud Österberg och Nordgren (2012) en människa som är i behov av vård, oavsett anledning eller

9

sammanhang. Helhetssyn och förmågan att inta patientens perspektiv är det som kännetecknar att vården är god (Magnusson et al., 2014). Tankarna kring vårdarbete utifrån patientens perspektiv grundades för ett halvt sekel sedan i USA och redan då ansågs det innebära både ökad effektivitet samt utgöra ett kostnadseffektivt arbetssätt. Men allt eftersom sjukvården gick över till att bli mer medicinteknisk och sjukdomsorienterad fick vård utifrån patientperspektivet alltjämt stå tillbaka. Först nu har vikten av patientfokus ånyo börjat belysas (ibid.). Anestesisjuksköterskan innehar ett etiskt krav som innebär ett val att göra gott, att verka som patientens advokat och att föra dennes talan. Det etiska kravet påverkas och kan försvåras av både yttre och inre hinder enligt Birkler (2011). Inre hinder kan i detta fall utgöras av anestesisjuksköterskans osäkerhet på sin egen kunskap vid anestesiinduktionen av barn. Yttre hinder kan vara stress till följd av bristen på tid. När anestesisjuksköterskan till följd av hinder inte kan fullfölja vad som anses gott för patienten skapas en etisk stress (Runesson et al., 2010). 3.1.1 Den perioperativa dialogen Den perioperativa dialogen utvecklad av Lindwall och von Post (2009) innebär att anestesisjuksköterskan bemöter barnet och deras föräldrar utifrån ett vårdvetenskapligt patientperspektiv. Dialogen förespråkas även av ANIVA (2012) som ett pedagogiskt redskap. Den perioperativa dialogen förutsätter att samma anestesisjuksköterska följer patienten genom det pre-, per- och postoperativa förloppet (ibid.), vilket inte är praxis inom svensk anestesisjukvård idag (Wennström, Hallberg & Bergh, 2008). Kontinuiteten har visat sig vara värdefull och fördelaktig när barn genomgår dagkirurgi, både för barnet, deras föräldrar och för anestesisjuksköterskan enligt Wennström et al. (2008). Den perioperativa dialogen belyser att anestesisjuksköterskan ska se människan bakom patientepitetet och självkritiskt bemöta både patienten och närstående med tillit samt närvara i dialogen med både tanke och kropp (Lindwall & von Post, 2009). Anestesisjuksköterskan ska i dialogen uppvisa en nyfikenhet och öppenhet för patienten och deras närstående och tillämpa aktivt lyssnande när de berättar om tidigare upplevelser (ibid.). Detta medför att anestesisjuksköterskan bättre kan tolka deras erfarenheter och hur de erfar sin livsvärld (Dahlberg, 2002). Enligt Wennström et al. (2008) är den perioperativa dialogen en idealisk arbetsmodell som anses vara värdefull och bör ingå i de preoperativa förberedelseprogrammen för barn och deras föräldrar vid dagkirurgi. Att optimalt och individuellt förbereda en patient inför operation anses minska den stress som ofta upplevs peroperativt (Hovind, 2013) och oroliga barn anses vara sammanflätat med oroliga föräldrar (Andersson et al., 2012). Fördelen med dialogen utöver att både barnet, föräldrarna och anestesisjuksköterskan upplever en kontinuitet i vården och ett ansikte på vem de ska träffa på operationsdagen, är att barnets copingförmåga och upplevelse av självkontroll i det perioperativa förloppet stärks samt att den mellanmänskliga tilliten i vårdrelationen mellan anestesisjuksköterskan, föräldrarna och barnet ökar (Wennström et al., 2008). 3.2 Systemteori Systemteoretisk tänkande belyst av Öquist (2013) innebär att omvärlden ses i delar och genom att kombinera dessa delar till ett system, skapas en helhet som är större än summan av delarna. Ingen del anses vara viktigare än någon annan inom systemteorin,

10

det är helheten som åskådliggörs och ska gynnas. Det som utförs ska, enkelt uttryckt, gynna hela systemet. Fokus ur systemteoretiskt perspektiv ska inte ligga på innehåll och metod utan på användning och nytta. Detta synsätt har både en humanistisk och en demokratisk aspekt, då alla som arbetar i systemet har systemets bästa i åtanke (ibid.). Att arbeta utifrån familjecentrerad omvårdnadsaspekt anses vara att arbeta systemteoretiskt, då har anestesisjuksköterskan hela familjen som system i åtanke (Robins et al., 2003). Anestesisjuksköterskan ingår även i ett system med sina kollegor på operationssalen. Vid praktiskt systemteoretiskt arbete måste anestesisjuksköterskan kunna hantera både distans och närhet. Hen bör kunna engagera sig i en vårdrelation med barn och föräldrar men även kunna upprätthålla en distans. Detta innebär att anestesisjuksköterskan, för att få till en förändring och komma till gagn för barn och föräldrar, stundom bör backa ett steg för att möjliggöra synen på helheten och dess sammanhang (Öquist, 2013). Inom systemteorin förekommer nivåer som ett centralt begrepp, då det inom alla system återfinns en uppbyggnad av hierarkier. Hierarkierna figurerar både inom familjen och på sjukhus. Inom sjukvården är det de högre nivåerna som definierar verksamheten på de lägre och detta anses vara ett villkor för att helheten ska fungera, att gränserna upprätthålls enligt Öquist (2013). Det finns flertalet anledningar till att något är en företeelse, detta beskrivs av Öquist (2013) som mångfaldskausalitet. Inom systemteorin belyses kausaliteten som cirkulär och inte linjär (orsak och verkan). Allt som sker inom systemet ska belysas i relation till de olika delarna inom systemet och händelsen ska ses som ett resultat av ett sammansatt samspel. Att på ett cirkulärt vis belysa de egenskaper som är gemensamma skapar relationer mellan delarna i systemet, det är vad som definierar systemteorins styrka (ibid.). För anestesisjuksköterskan innebär systemteoretiskt tänkande insikten om att vara en del av systemet. Det som hen utför kommer att påverka de andra delarna av systemet som barnet, deras föräldrar och kollegor. Även på motsatt sätt kom dessa att påverka anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första anestesiinduktion. 4 Problemformulering Att vara verksam som anestesisjuksköterska vid en operationsavdelning ställer höga krav på kompetensen inom anestesiologisk omvårdnad, framför allt vid pediatrisk anestesi. Anestesiologisk omvårdnad av barn och omhändertagande av föräldrar kräver fördjupade och specifika kunskaper samt pedagogisk kompetens hos anestesisjuksköterskan. Den peroperativa omvårdnaden av barn och föräldrar tenderar generellt vara mer förenat med stress för anestesisjuksköterskan än när vuxna patienter erhåller anestesi. Studiens litteraturgenomgång visade att allt fler barn opereras polikliniskt vid dagkirurgisk enhet jämfört med antalet operationer inom sluten pediatrisk vård. I Sverige idag inbjuds föräldrar i hög grad och önskar närvara vid sitt barns anestesiinduktion. Detta medför höga krav på anestesisjuksköterskans peroperativa omvårdnad, när barn och deras föräldrar kommer direkt till operationsavdelningen från hemmet. Anestesisjuksköterskor uppger att olika omständigheter påverkar deras

11

upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion och att ge god vård till barn och deras föräldrar är förenat med flertalet svårigheter. Vid en operation anses anestesiinduktionen vara det moment som innebär mest oro, både för barnet och deras föräldrar. Barns och föräldrars oro anses vara sammanflätade; är föräldrarna oroliga kan ett lugnt barn bli oroligt. Anestesisjuksköterskans förmåga att etablera en god relation med barn och föräldrar på kort tid anses vara av stor betydelse samt hur anestesisjuksköterskan erfar samspelet med andra personalkategorier på operationssalen vid barnets anestesiinduktion. Tidigare forskning visar specifikt att det råder begränsat vetenskapligt arbete kring hur just anestesisjuksköterskan upplever mötet med föräldrarna i samband med barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion och vilka omständigheter som påverkar denna omvårdnad. Då författarna som blivande anestesisjuksköterskor ska utgöra ett stöd för både barn och föräldrar peroperativt, anser de att det är betydelsefullt att belysa anestesisjuksköterskans upplevelse av detta möte och identifiera vilka omständigheter som påverkar möjligheten att ge vad som kännetecknas som god vård till barn och föräldrar i samband med anestesiinduktionen. Att belysa anestesisjuksköterskans perspektiv utifrån en kvalitativ ansats är därför nödvändigt och har som syfte att förbättra den peroperativa omvårdnaden av barn och föräldrar. 5 Syfte Syftet var att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion samt identifiera omständigheter kring mötet som påverkade anestesisjuksköterskans upplevelse. 6 Metod 6.1 Studiedesign Studien genomfördes som en induktiv studie med kvalitativ ansats, där författarna önskade undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrar peroperativt vars barn skulle anestesiinduceras för första gången inom ramen för dagkirurgisk verksamhet. Författarna valde en kvalitativ inriktning för studien för att studera fenomenet då avsikten med denna metod är att förklara, synliggöra och få en fördjupad förståelse kring valt syfte (Polit & Beck, 2014). Vid undersökning av det valda fenomenet, kom mönster och struktur att skapas som ledde till en djupare och ökad förståelse för anestesisjuksköterskans upplevelse. För att uppnå en djupare förståelse av fenomenet och göra det rättvisa var det enligt Karlsson et al. (2014) av stor betydelse att författarna intog en öppenhet, flexibilitet och känslighet för materialet som insamlades. För att kunna beskriva anestesisjuksköterskornas upplevelse med så stor exakthet som möjligt, intog författarna ett kritiskt och reflekterande förhållningssätt gentemot de upplevelser som avsågs att studeras (ibid.). 6.2 Urval Studiepopulationen bestod av anestesisjuksköterskor som arbetade kliniskt eller hade arbetat kliniskt på en operationsavdelning som anestesisjuksköterskor. Urvalet kom att ske ändamålsenligt genom personlig kännedom om potentiella informanter samt genom rekommendation av kollegor. Informanterna var till antalet totalt tio stycken, varav sju

12

var män och tre var kvinnor. Fem innehade rotationstjänstgöring med delad klinisk tjänst mellan ambulansenhet och operationsavdelning med dagkirurgisk verksamhet medan fem arbetade endast intrahospitalt på operationsavdelning. Åldern varierade mellan 30 – 65 år (medelåldern var 42 år) och arbetslivserfarenheten som anestesisjuksköterska var mellan 2 – 28 år. Inklusionskriterierna för studien var:

• Utbildad specialistsjuksköterska med inriktning mot anestesisjukvård. • Minst två års yrkeserfarenhet av kliniskt arbete som anestesisjuksköterska.

Exklusionskriterierna för studien var:

• Anestesisjuksköterska utan dagkirurgisk klinisk erfarenhet av att inducera barn. 6.3 Datainsamling Ett informationsbrev (bilaga B) samt samtyckesbrev (bilaga D) skickades ut till verksamhetschefer (VC) på tre operationsavdelningar på sjukhus i södra Sverige (två akutsjukhus och ett närsjukhus) samt till Ambulansenheten Region Skåne för att erhålla tillstånd att få utföra studien inom ramen för aktuell verksamhet. Efter godkännande och samtycke av VC, skickades ett informationsbrev med förfrågan om deltagande ut till tio potentiella informanter (bilaga A) som överensstämde med studiens inklusions- samt exklusionskriterier. De tänkbara deltagarna kontaktades därefter av författarna. Då samtliga tio deltagare tackade ja till medverkan tillfrågades inte fler, då tidsåtgången för att genomföra studien var begränsad och en mättnad av resultatet förväntades efter att de tio intervjuerna genomförts. Innan intervjun påbörjades lästes samtyckesbrevet för deltagare (bilaga C) upp och detta skrevs under av informanten. Intervjuerna genomfördes under våren 2017 och datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer. En intervjuguide (bilaga E) konstruerades som bestod av tre huvudfrågor som informanten kunde svara öppet på. Dessa huvudfrågor åtföljdes av följdfrågor för att ytterligare fördjupa resonemanget. För att säkerställa att intervjuguiden var relevant för syftet med studien genomfördes initialt en pilotintervju med en deltagare som uppfyllde inklusionskriterierna. Denna transkriberades och granskades därefter av handledaren. Då pilotintervjun ansågs motsvara syftet och inga ändringar i intervjutekniken krävdes, kom denna att inkluderas i studiens resultat. Därefter genomfördes ytterligare nio intervjuer. På grund av att författarna bor i olika kommuner i södra Sverige delades intervjuerna upp och författarna genomförde fem intervjuer var. Informanterna fick själva välja tid och plats för intervjun. I de fall (två intervjuer) där ett personligt möte ej var möjligt på grund av privata angelägenheter genomfördes telefonintervjuer. Intervjuerna kom att ta mellan 16 – 60 minuter i anspråk och spelades in med en ljudapplikation på mobiltelefon. Där telefonintervju genomfördes användes två mobiltelefoner, varav den ena var satt på högtalarläge och den andra spelade in via ljudapplikationen. Vid varje intervjus början informerades informanten kort om syftet med studien utifrån redan utdelat informationsbrev. Därefter undertecknades samtyckesbrevet. Telefonintervjuerna föregicks av att informationsbrev och samtyckesbrev delats ut personligen och därefter returnerats signerat och daterat till författarna innan telefonintervjun genomfördes när informanten hade möjlighet. Intervjun inleddes med att författarna erhöll demografiska data av informanten som kön, ålder samt antal år de varit verksamma som anestesisjuksköterskor. Därefter inleddes

13

intervjun utifrån intervjuguiden. Följdfrågor och relevanta frågor som fördjupade svaren ställdes när detta ansågs vara tillrådligt. Samtliga intervjuer avslutades med frågor om informanten hade något hen ville tillägga samt om författarna kunde kontakta dem igen om så behövdes (vilket ej krävdes). Efter utförd intervju verkställdes transkriberingen av den författare som genomfört aktuell intervju. 6.3.1 Demografiska skillnader Då informanterna kom att representera dagkirurgiska operationsavdelningar vid både när- och akutsjukhus, uppvisades vissa demografiska skillnader i hur den mottagande preoperativa kontexten för barn och föräldrar var beskaffad. På de två akutsjukhusen togs barn och föräldrar emot på samma dagkirurgiska avdelning som de vuxna patienterna och eventuell intravenös infart etablerades först inne på operationssalen av den anestesisjuksköterska som ansvarade för omvårdnaden av barnet och föräldern. Vid det mindre närsjukhuset emottogs barn och föräldrar vid en dagkirurgisk avdelning enkom för barn med därtill anpassade lokaler. Härvid arbetade personal med pediatrisk erfarenhet som även etablerade intravenös infart innan anestesisjuksköterskan gick ut för att personligen hämta barn och förälder in till operationssalen. 6.4 Dataanalys Det insamlade datamaterialet från intervjuerna analyseras med hjälp av innehållsanalys med en kvalitativ ansats och analysen utfördes på både manifest och latent nivå med inspiration av Graneheim och Lundman (2004). Medan den manifesta delen av en innehållsanalys utgör det som står i de transkriberade texterna, så innebär den latenta delen att texterna tolkas av författarna efter underliggande budskap (ibid.). De transkriberade intervjuerna lästes igenom flertalet gånger av båda författarna separat för att erhålla en helhetskänsla av insamlade data vilket förespråkas av Graneheim och Lundman (2004). Därefter tog författarna tillsammans ut det i texterna som var direkt uttryckt och motsvarade studiens syfte, detta utgjorde den manifesta delen av innehållsanalysen. Vid unison analys av texterna kom meningsbärande enheter att skapas. Dessa enheter utgörs av ord, fraser eller stycken med samma kontext. För att underlätta arbetet kondenserades dessa meningsenheter, dock utan att dess kontext gick förlorad. De kondenserade enheterna kodades därefter och erhöll en gemensam beteckning som återgav dess innehåll, detta frambringade olika subkategorier och huvudkategorier. Dataanalysen genomfördes gemensamt av författarna med stor noggrannhet och arbetet med att placera in koderna i respektive subkategori utfördes grundligt för att ingen väsentlig information under analysförfarandet skulle gå förlorad. Exempel på analysförfarandet vid kategori- och subkategoribildningen presenteras i Tabell 1 – 4 (bilaga F). Försök till att tolka fram ett relevant övergripande tema gjordes av författarna genom att gemensamt reflektera och diskutera det insamlade materialet. Detta utgjorde den latenta delen av analysförfarandet enligt Graneheim och Lundman (2004). Dock framkom inget överordnat tema. 6.5 Förförståelse Att inneha förförståelse kan öka risken att informanternas berättelse anpassas efter de egna kunskaperna och erfarenheterna, vilket anses kunna påverka forskningsresultatet enligt Dahlberg, Segesten, Nyström, Suserud och Fagerberg (2003). Dock kan förförståelsen även ge dialogen mer meningsfullhet och fruktbarhet, men i vissa fall hämma insamlandet av ny kunskap (ibid.). Författarna beaktade sin förförståelse för ämnet under intervjuförfarandet genom att inta ett öppet förhållningssätt och genom noggrann följsamhet till informanternas enskilda berättelser. Vid analys av materialet

14

bearbetades informationen med öppenhet och så förutsättningslöst som möjligt av författarna. Att inte påverkas av personliga känslor eller åsikter och således inta en objektiv roll i sökandet av ny kunskap anses viktigt för att förstå och hantera den upplevdes verklighet (Hegelund, 2005), ett synsätt som författarna anslöt sig till. 6.6 Forskningsetiska överväganden Bestämmelser kring forskning i Sverige som avser att studera människor eller biologiskt material från människor regleras i lagen om etikprövning (SFS 2003:460). Denna lag reglerar även bestämmelsen kring samtycket till sådan forskning. Lagens syfte är att varje enskild människa ska skyddas och att människovärdet ska respekteras vid forskning. I lagen fastslås dock att studier som genomförs på grund- eller avancerad nivå inom ramarna för högskoleutbildning exkluderas. Dock ska studier under högskoleutbildning leva upp till forskningsetiska krav och vid behov genomgå etikprövning. För att klargöra om etikprövning var nödvändig eller inte innan data samlades in, genomfördes en etisk egengranskning via nätet på Etikkommitténs sydosts (2017) hemsida. Egengranskningen visade att denna studie ej krävde etikprövning. Vid genomförandet av denna studie togs Helsingforsdeklarationen tillvara (Helsingforsdeklarationen, 2013). Deklarationen belyser etiska principer vid forskning som involverar människor. Principerna tillgodosågs genom att informanterna fick lämna både muntligt och skriftligt samtycke till deltagande i studien. De informerades även om att de närsomhelst under studiens gång hade möjlighet att avbryta sin medverkan utan motivering eller riskera att drabbas av konsekvenser (ibid.). Forskningsetiska principer beträffande forskning som berör humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning antogs av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet i mars år 1990 (Vetenskapsrådet, 2002). De forskningsetiska principerna gör gällande att individer som deltar i forskningsprojekt inte får utsättas för fysisk eller psykisk skada, de får inte heller förödmjukas eller kränkas. Sammantaget benämns detta som individskyddskravet och detta krav ses som förutsättningen vid forskningsetiska överväganden. Individskyddskravet kategoriseras ofta in i fyra olika delar; informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekravet (ibid.). Informationskravet innebär att den som deltar i studien ska vara informerad om studiens syfte, villkoren för deltagandet och att de när som helst under studiens gång kan avbryta sin medverkan. Detta tillgodosågs genom att dela ut informationsbrev till både verksamhetschefer och informanter (bilaga A och B). Samtyckeskravet belyser att den som deltar i studien själv innehar rätten att bestämma över sin egen medverkan. Därför måste forskaren innan studien genomförs inhämta studiedeltagarnas samtycke. Hänsyn till detta togs genom att inhämta samtycke från verksamhetschefer och informanter (bilaga C och D). Konfidentialitetskravet innehåller bestämmelser om sekretess och innebär att studiedeltagarna ska tillförsäkras att insamlad data förvaras på sådant sätt att inga obehöriga kan ta del av dem. Detta gjordes genom att studiedeltagarna informerades om hur insamlat material lagrades konfidentiellt på en lösenordskyddad dator och att de transkriberade intervjuerna avpersonifierades och informanterna skyddades genom att benämnas som informant nummer ett till tio (1 – 10). Då det dock bedömdes att viss risk förelåg att identiteten till informanten kunde härledas till aktuellt citat, valde författarna att helt anonymisera informanterna. Således togs informanternas nummer i resultatets citat bort. Nyttjandekravet sörjer för att de uppgifter som samlades in endast användes för forskningsändamål och inte för andra syften än de författarna angett för studien (ibid.).

15

7 Resultat Vid analys av intervjuerna identifierades flera omständigheter som påverkade anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna i samband med barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion. Dessa omständigheter utgjordes dels av anestesisjuksköterskans krav på den egna kompetensen vid anestesiologisk omvårdnad av barn och föräldrar och dels av den inre stress som pediatrisk anestesiologisk omvårdnad innebar samt de etiska dilemman som kunde uppstå i samband med barnets anestesiinduktion. Andra omständigheter av betydelse som ansågs påverka deras upplevelse av mötet var hur väl anestesisjuksköterskan lyckades etablera en god relation med barnet och föräldern samt hur väl samspelet med andra yrkeskategorier på operationssalen fungerade. Hur anestesisjuksköterskan upplevde föräldrarnas inverkan på barnet och förälderns närvaro vid anestesiinduktionen och förtroendet de gavs av föräldern befanns vara ytterligare omständigheter som påverkade deras upplevelse. Organisatoriska förutsättningar för mötet framkom som en avgörande omständighet som påverkade anestesisjuksköterskans möjlighet att ge den vård de önskade, där tidspress och undermåliga preoperativa förberedelser ansågs försvåra möjligheten att ge god vård till barn och föräldrar. Omständigheterna som påverkade anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna som framkom vid analysen kom att bilda fyra huvudkategorier och tio subkategorier. Analysresultatet presenteras i Figur 1.

Figur 1. Analysresultat (översikt). 7.1 Anestesisjuksköterskans professionalitet Anestesisjuksköterskorna upplevde att mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion ställde högre krav på deras professionalism, både vad gällde yrkesskicklighet och –erfarenhet och de menade att de inte sällan förknippade en pediatrisk anestesiinduktion med känslor av emotionell stress. De belyste även att de reflekterade över sitt etiska förhållningssätt vid mötet. Denna kategori kom därför att

Anestesisjuksköterskansprofessionalitet

Pediatriskanestesiologiskomvårdnad

Känslomässiganspänningvidomvårdnadav

barnochföräldrar

Etisktförhållningssätt

Informationochkommunikation

Bemötandeavbarnochföräldrar

Samspelmedandra

personalkategorierpåoperationssalen

Föräldranärvaroperoperativt

Föräldrarsinverkanpåbarnet

Främmandemiljö

Tillittillanestesi-sjuksköterskan

Organisatoriskaförutsättningarförmötetmedbarnoch

föräldrar

Tidspressadverksamhet

Viktenavpreoperativaförberedelser

16

innehålla subkategorierna; pediatrisk anestesiologisk omvårdnad, känslomässig anspänning vid omvårdnad av barn och föräldrar och etiskt förhållningssätt. 7.1.1 Pediatrisk anestesiologisk omvårdnad Anestesisjuksköterskorna upplevde att den anestesiologiska omvårdnaden av barn och föräldrar krävde en mer specifik och fördjupad kompetens hos dem och att de kom att ställa högre krav på både sin anestesiologiska medicinska kunskap och omvårdnadskunskap när de genomförde en pediatrisk anestesiinduktion. De menade att söva ett barn var mer komplicerat och krävde en högre grad av koncentration hos dem än när de genomförde en anestesiinduktion med en vuxen patient. Barn och föräldrar ansågs i högre grad vara olikartade och det var nödvändigt att de utförde sitt arbete med större precision och kunnande än när vuxna patienter erhöll anestesi: ”Jag gillar barn, de är kul. Det är liksom…annorlunda. Men det är svårare, det är det.” … ”framförallt sätts det [kompetensen] alltid på sin spets när det handlar om barn och föräldrar.” Anestesisjuksköterskorna ansåg att en pediatrisk anestesiinduktion var mer förenat med svårigheter dels för att barn inte var lika vanligt förekommande som vuxna patienter i deras dagliga yrkesutövande och att de därför inte besatt samma erfarenhet och kunskap i att ta hand om barn och deras föräldrar: ”Generellt med barnsövningar så vet man att det är ju inte…som mest är det en dag i veckan man kanske har dem. Man är lite ovan och, så ja.” Men också för att omvårdnaden av barn och deras föräldrar mindre ofta följde ett förutbestämt mönster och barnet reagerade på ett annat sätt än vuxna vid anestesiinduktionen. Anestesisjuksköterskorna menade att denna vård i högre grad präglades av situationsanpassad omvårdnad vilket medförde att den ansågs vara mer problematisk att förbereda sig inför: ”Barn och föräldrar är ju lite speciellt. Alla är liksom så olika. Ingen situation är den andre lik.” 7.1.2 Känslomässig anspänning vid omvårdnad om barn och föräldrar Anestesisjuksköterskorna upplevde att den anestesiologiska omvårdnaden av barn och föräldrar vid anestesiinduktionen innebar en känslomässig anspänning hos dem som var större än när vuxna patienter erhöll anestesi. Denna anspänning kom att leda till inre stress och de menade att det var mer psykiskt krävande att ha hand om barn och föräldrar peroperativt jämfört med vuxna patienter. De ansåg också att de ibland upplevde en känsla av otillräcklighet över att vårda både barnet och föräldern. Detta menade de kunde leda till att de erfor en förnimmelse av psykisk utmattning vid arbetspassets slut: ”Man är lite mer skärpt när man har hand om barn. Och så tillägget med nervösa föräldrar, det gör ju att man är ganska trött många dagar. Det tar mer energi. Ja, det är mer stress, stresspåslag. Det tar mer energi rent psykiskt med barnsalarna. Med tanke på föräldrarna också, så att säga.” Även om de upplevde inre stress vid anestesiinduktionen av barn så ansåg de att det var av betydelse att detta inte avspeglades i deras omvårdnad, då de menade att denna känslomässiga anspänning de erfor kunde projiceras på barnet och föräldern så att de blev oroliga. Detta uppfattade de kunde påverka barnet och föräldern vid

17

anestesiinduktionen negativt: ”Blir man stressad [av att söva barn] får man försöka dölja det. För det märker både barn och föräldrar direkt.” Anestesisjuksköterskorna belyste även att det förekom en känslomässig anspänning vid själva ögonblicket under anestesiinduktionen då barnet somnade in och slutade andas medan föräldern fortfarande var närvarande. De var medvetna om att detta var ett kritiskt skede för barnet men menade att de inte kunde börja säkra luftvägen innan föräldern lämnat salen, eftersom det ansågs önskvärt att förmedla en rofylld bild av själva anestesiinduktionen till föräldrarna: ”Man vet att de får andningsstillestånd. Och maskinen larmar och man blir stressad… Men man kan inte köra ned laryngoskopet innan föräldern har gått ut, för det hade sett ut som ett övergrepp. Det vill man liksom inte visa dem. Det blir lätt några stressiga sekunder där, som inte förekommer när man söver en vuxen, liksom.” Vid tillfällen när de upplevde en påtaglig inre stress över att genomföra en pediatrisk anestesiinduktion belyste de att det måste få vara tillåtet att ha möjlighet att säga nej, om anspänningen blev för stor och de upplevde obehag över att ha hand om barn och föräldrar. Anestesisjuksköterskorna menade att de hade kollegor som inte sövde barn av denna förekomna anledning: ”Jag har kollegor som inte vill söva barn, de gillar det inte. Det måste få vara okej, att säga nej.” 7.1.3 Etiskt förhållningssätt Vid anestesiinduktionen av barn med föräldrar närvarande förekom det att anestesisjuksköterskorna upplevde att det uppstod situationer som fick dem att reflektera över det etiska förhållningssätt de hade. Den vanligast förekommande situationen som försatte dem i ett etiskt dilemma var att barnet motsatte sig anestesiinduktionen och att denna då kom att utföras under tvång. Anestesisjuksköterskorna påtalade att de i början av sin karriär i samband med att barn sövdes mot sin vilja erfor en stark känsla av etisk stress. Denna etiska stress kom dock att mattas av och minska efter några år inom professionen, eftersom de ansåg att det var en vanlig företeelse att barn i samband med dagkirurgi motsatte sig anestesiinduktionen. Ett visst mått av etisk stress menade de dock alltid förekom när barn sövdes mot sin vilja, då de hade en strävan om att göra gott för barnet och inför föräldern. Anestesisjuksköterskorna önskade att barnets anestesiinduktion skulle ha ett fridfullt förlopp inför föräldern: ”Etiskt känns det ju aldrig särskilt snyggt, att tvinga ner dem på mask. Det blir liksom inte den fina insomningen, de [föräldrarna] hade trott. Och det känns ju aldrig bra att trycka ned någon på mask som inte vill.”… ”Men det är väl som med allting annat, man vänjer sig.” Den etiska stressen kom dock att bli större om föräldern uppvisade oro och blev stressad av att barnet motsatte sig anestesiinduktionen, vilket de menade inte var ovanligt förekommande. Anestesisjuksköterskorna belyste att om barnet inte medverkade vid anestesiinduktionen var det viktigt att föräldern var införstådd med vad som skedde och gav sitt godkännande till att barnet inducerades mot sin vilja. De ansåg att föräldern var den som ytterst hade det avgörande ansvaret för sitt barn. Om föräldern inte var överens med anestesisjuksköterskan så menade anestesisjuksköterskorna att de inte kunde genomföra anestesiinduktionen: ”Om inte föräldrarna heller är med på banan, då ställer jag ju inte mig och söver.”

18

Att genomföra en anestesiinduktion med barn under tvång menade anestesisjuksköterskorna fick dem att reflektera över vad syftet med det dagkirurgiska ingreppet var; om det gynnade barnet och föräldern mest att utföra kirurgin eller skjuta upp den och låta dem återkomma en annan dag. Vissa av anestesisjuksköterskorna menade att de la större vikt vid det pliktetiska perspektivet: ”Jag menar, en öronrörsoperation är ju inte livsviktig, då får man kanske skjuta upp den och tänka att, ’Detta behöver vi inte göra just nu’.” Medan vissa av anestesisjuksköterskorna menade att de handlade konsekvensetiskt och utförde anestesiinduktionen om syftet med dagkirurgin var gott och på sikt skulle bespara barnet och föräldern lidande och ohälsa. De menade även att skjuta upp dagkirurgin och låta barnet och föräldern återkomma en annan dag automatiskt inte innebar en garanti för att händelsen inte skulle återupprepa sig, vilket de ansåg stöttade deras beslut att genomföra anestesiinduktionen under tvång: ”För det blir väl inte bättre nästa gång de kommer tillbaka, då blir det nog bara samma sak igen.” Anestesisjuksköterskorna menade att de alltid önskade ha som mål att genomföra en rofylld anestesiinduktion, även om de var medvetna om att detta inte alltid gick att uppfylla. Att utföra en anestesiinduktion under tvång när barnet var upprört och ledset ansåg de inte bara kunde innebära negativa konsekvenser för deras egen och föräldrarnas upplevelse peroperativt, utan också för barnet och föräldern postoperativt eftersom barn som somnade upprörda ofta vaknade och var ledsna. De menade att barnets sinnesstämning vid insomningen var sammanflätat med sinnesstämningen när de vaknade. En anestesiinduktion som genomfördes under tvång ansåg de också kunde bli en traumatisk upplevelse för både barnet och föräldern som riskerade innebära långtgående konsekvenser: ”Vi kan ju inte traumatisera dem genom att tvinga dem. Då kommer varken barn eller föräldrar sätta sin fot hos oss igen.” 7.2 Information och kommunikation Information och kommunikation upplevde anestesisjuksköterskorna var två betydelsefulla omständigheter beträffande mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion. De belyste dels informationen och kommunikationen vid bemötandet av barn och föräldrar peroperativt men också hur de upplevde teamarbetet med andra personalkategorier verksamma på operationssalen vid barnets anestesiinduktion. Följande kategori kom således att innehålla subkategorierna; bemötande av barn och föräldrar och samspel med andra personalkategorier på operationssalen. 7.2.1 Bemötande av barn och föräldrar Anestesisjuksköterskorna upplevde att kontakten med föräldern vid anestesiinduktionen krävde att de var mer närvarande i dialogen även med sitt kroppsspråk och att de uppvisade en större lyhördhet i vårdrelationen med dem än med andra vuxna patienter. De belyste vikten av detta med uttryck som att ”det krävs mer fingertoppskänsla” och ”man måste ha tentaklerna ute vid mötet med föräldrarna”. De ansåg att mötet skulle vara lugnt och de var angelägna om att förmedla och inge barnet och föräldern trygghet för att ge dem en positiv erfarenhet av deras första besök vid den dagkirurgiska avdelningen. Informationen de gav i samband med anestesiinduktionen riktade de främst till barnet anpassad efter deras ålder och mognad. De ansåg dock att föräldern tillägnade sig denna information likväl vilket de också menade var deras syfte med informationen:

19

”Jag riktar informationen till barnet och så märker jag ju att föräldern lyssnar på det också och…så försöker man visa föräldern också samtidigt, till exempel, ’Där kom det upp siffror på skärmen! Vi mäter hur stark du är i armen och då kan vi se hur snabbt hjärtat slår’.”. Anestesisjuksköterskorna ansåg att det var viktigt att ta sig tid att besvara förälderns eventuella frågor i samband med barnets anestesiinduktion. Detta menade de skapade ett förtroende hos föräldern och visade på att de var engagerade i vården av deras barn. Hur mycket information som gavs var beroende av förälderns beteende. De ansåg att informationen skulle vara väsentlig och anpassad efter barnets och förälderns behov. Anestesisjuksköterskorna menade att vissa föräldrar var mer mottagliga för informationen som gavs medan de ansåg att vissa föräldrar inte kunde tillgodogöra sig ingående information med hänsyn till sin egen oro. Anestesisjuksköterskorna menade att det var viktigt att de uppvisade tålamod och förståelse för förälderns oro i sitt bemötande och att de var tillmötesgående och lyhörda inför förälderns informationsbehov. De belyste även att det var av betydelse för föräldern att kommunikationen var rak och ärlig och att förälderns oro kunde minska om anestesisjuksköterskan kontinuerligt informerade om vad som skulle ske: ”Att man berättar hur verkligheten är, vad som kommer hända, att man inte luras. Tydlighet och ärlighet, helt enkelt.” 7.2.2 Samspel med andra personalkategorier på operationssalen Anestesisjuksköterskorna ansåg att det var viktigt att de var samspelta med övrig personal på operationssalen och att de hade ett gott teamarbete med andra personalkategorier som medverkade vid barnets och förälderns första dagkirurgiska anestesiinduktion. De menade att detta samarbete förutsatte en god kommunikation mellan medlemmarna i teamet, att alla arbetade mot samma gemensamma mål och att arbetet hade en bra struktur med klara roller. För att kommunikationen och teamarbetet skulle bli så optimal som möjligt ansåg anestesisjuksköterskorna att det var viktigt att alla på operationssalen hade sin individuella funktion klargjord och att samtliga var på plats redan från början. De belyste att det var bra om det fanns personal som var utsedd och avsatt att ta hand om föräldern, som kunde leda dem ut i direkt anslutning till att barnets anestesiinduktion genomförts. Anestesisjuksköterskorna menade att det var av vikt att föräldern innan anestesiinduktionen informerats och gjorts medveten om vem denna person var. Denna kommunikation ansåg de oftast var välfungerande: ”Undersköterskan är ju oftast den som leder föräldern ut när barnet väl har sövts. De brukar vara väldigt flinka med det där och snappa upp dem, för då har ju jag fokus på barnet och inte på föräldern.” De belyste även att operatören oftast var mer alert vid dagkirurgi av barn och inte lät barnet och föräldern utstå onödig tidsfördröjning som kunde orsaka oro. Anestesisjuksköterskorna ansåg att det var viktigt att de tillsammans med anestesiologen hade en gemensam strategi för hur barnet och föräldern skulle tas om hand. Detta menade de förbättrade deras omhändertagande och de önskade ge intryck av ett professionellt samarbete med anestesiologen inför föräldern. Samspelet med anestesiologen menade de ofta kunde vara förenat med svårigheter eftersom de många gånger kom in i ett senare skede av det peroperativa mötet med barnet och föräldern och inte var lyhörda för anestesisjuksköterskans kommunikation. Anestesisjuksköterskorna menade att de kände sig åsidosatta av anestesiologen och de upplevde att deras relation till föräldern försämrades när kommunikationen med läkaren inte fungerade:

20

”Jag hade liksom, med barnet och föräldern, de var så oroliga, målat upp en bild om att vi var dykare. Allt jag sagt var liksom på dyktemat och det funkade. Och så ringde vi till narkosläkaren, för de ska ju vara med när barnen sövs. Och så kom hon infarandes. Och sa det var en flygmask. Det pajade allt. Hon kom liksom in och körde sitt eget race, det förstörde den relation jag byggt upp med föräldern och barnet, hon frågade ingenting om vad vi pratat om.” Det förekom även att anestesisjuksköterskorna upplevde svårigheter vid samspelet med andra i teamet på operationssalen. En svårighet menade de var att det var för mycket personal som ostrukturerat engagerade sig i barnet och föräldern vid anestesiinduktionen, vilket de upplevde stressade upp både barnet och föräldern: ”Så många inblandade, för många. Barnet blir helt uppskruvat innan det ska somna, när man egentligen vill ha lugn och ro runt omkring. Någon blåser såpbubblor, någon visar en leksak och någon håller planschen. Det blir helt galet och de [barnen och föräldrarna] vet inte vart de ska glo, liksom.” Anestesisjuksköterskorna upplevde även att ljudet från instrument som packades upp och dörrar som öppnades och stängdes när kollegor kom och gick på salen utgjorde ett störningsmoment som de menade stressade och störde barnet och föräldern. 7.3 Föräldranärvaro peroperativt Anestesisjuksköterskorna belyste att föräldrar alltid inbjöds att närvara vid sitt barns första dagkirurgiska anestesiinduktion men att upplevelsen av deras förekomst var både positiv och negativ. De menade att föräldrarna kunde påverka barnet vid anestesiinduktionen och att föräldrarna var ovana vid den miljö som operationssalen utgjorde för dem. Anestesisjuksköterskorna belyste även hur de uppfattade föräldrarnas tillit till dem själva och vad de ansåg påverkade föräldrarnas tillit. Förevarande kategori kom följaktligen att innehålla subkategorierna; föräldrars inverkan på barnet, främmande miljö och tillit till anestesisjuksköterskan. 7.3.1 Föräldrars inverkan på barnet Anestesisjuksköterskorna upplevde att vissa föräldrar kom att bli en naturlig del av teamet på operationssalen och de menade att dessa föräldrar såg de som en tillgång vid barnets anestesiinduktion. Om barnet var oroligt menade de att en balanserad förälder förmedlade en trygghet till barnet som kunde lugna dem. De flesta föräldrar uppvisade ofta oro och var stressade vid sitt barns första dagkirurgiska anestesiinduktion. Detta ansåg de påverkade barnet negativt och anestesisjuksköterskorna menade att oroliga föräldrar kunde skapa en oro hos barnet som inte funnits där från början: ”De [föräldrarna] kan liksom…stissa upp barnet om de själva är oroliga. Så om ungen var lugn från början, så kan de bli helt stissiga om föräldrarna är det.” Anestesisjuksköterskorna menade att trots att föräldern generellt ansågs vara barnets största trygghet så skulle det inte förutsättas att förälderns blotta närvaro bidrog till att minska barnets oro. Om föräldern själv uppvisade ett oroligt beteende kunde detta tvärtom öka barnets oro. I situationer där föräldern var påtagligt orolig och anestesisjuksköterskorna noterade att detta hade en stressande inverkan på barnet, försökte de flytta barnets fokus från föräldern till anestesisjuksköterskan för att på så sätt lugna barnet. Anestesisjuksköterskorna ansåg att de kunde minska förälderns oro vid anestesiinduktionen genom att vara lyhörd inför förälderns behov: ”Då får jag

21

lägga mer tid på att lugna och förklara för föräldrarna. Man ska liksom lägga krutet där det brinner.” Anestesisjuksköterskorna menade att det hade varit förenat med stora svårigheter att be en orolig förälder lämna operationssalen även om de ansågs ha en negativ inverkan på barnets oro. Men de menade samtidigt att de agerade i egenskap av barnets företrädare och belyste att det kunde bli aktuellt om förälderns uttalade oro riskerade äventyra en säker anestesiinduktion för barnet. De betonade dock att det hade upplevts som fel av dem att be föräldern avlägsna sig från operationssalen: ”Att be dem lämna salen hade känts som ett övergrepp, på dem som föräldrar liksom. Det är ju deras barn!” Anestesisjuksköterskorna upplevde att den som oftast medföljde vid den dagkirurgiska anestesiinduktionen var mamman till barnet. De menade att detta kunde vara ett svårt beslut för föräldrarna att fatta och att det kunde ha underlättat om båda föräldrarna fått närvara. Anestesisjuksköterskorna ansåg att föräldrarna då kunde ha stöttat varandra vilket kunde minskat deras oro och därmed haft en positiv inverkan på barnet. Anestesisjuksköterskorna belyste dock att rutinmässigt tilläts sällan att mer än en förälder närvarade vid anestesiinduktionen: ”Blir de tryggare med att vara två, så är det bara bra. För barnet med…” … ”Men det är liksom en benhård gammal regel att, ’Max en förälder per barn!’.” 7.3.2 Främmande miljö Anestesisjuksköterskorna upplevde att föräldern ofta var ovan vid miljön som operationssalen utgjorde. De menade att förälderns oro ofta kunde härledas till att de befann sig i en främmande miljö med medicinteknisk apparatur som de aldrig tidigare sett och som anestesisjuksköterskorna upplevde att föräldern uppfattade som otäck. De ansåg att de kunde minska förälderns oro genom att tysta ned ljudet på maskinerna och förklara vad de var till för. Anestesisjuksköterskorna menade att föräldern erfor en känsla av att vara malplacerade på operationssalen och att de inte ville vara i vägen för anestesisjuksköterskornas arbete: ”Det var ju många saker runt omkring eller teknisk utrustning som de [föräldrarna] inte hade sett, som de tittade på lite oroligt.”… ”Man kan märka att föräldrarna blir osäkra på sin roll på salen. De kan fråga, ’Jag är inte i vägen här, va?’” Anestesisjuksköterskorna belyste att det var av vikt att föräldern som hade den naturligt vårdande omsorgen om sitt barn, fick beröm för sin roll som föräldrar och att de gjordes delaktiga i omvårdnaden. Detta menade de kunde minska deras oro och känsla av att vara van i sin vårdande roll men i en främmande kontext. De belyste att även barnets oro inför anestesiinduktionen kunde minska om föräldern blev aktivt delaktig i omvårdnaden: ”Att man säger, ’Se här, du gör skillnad för ditt barn!’. Och beröm, massa beröm. Att jag liksom intygar att de gör ett bra jobb som föräldrar, fast de tycker det är en jobbig situation själva... Så då kan jag be dem hålla masken och förklara varför den är bra för deras barn.” 7.3.3 Tillit till anestesisjuksköterskan Att erhålla förälderns tillit att ta hand om deras barn ansåg anestesisjuksköterskorna berodde på hur pass väl de lyckades etablera ett förtroende för sig själva och hur miljön runt omkring barnet och föräldern var strukturerad. De påtalade att det var viktigt att ha

22

iordningsställt all utrustning och tagit fram vad som skulle användas innan barnet och föräldern kom in på salen för att ge intryck av att vara väl förberedda och inte osäkra på sin uppgift eller att behöva lämna barnet och föräldern för att saker fattades. De menade att det var extra viktigt att skapa tillit vid barnets första dagkirurgi eftersom föräldern aldrig upplevt situationen tidigare och att lämna över ansvaret för sitt barn till någon annan kunde upplevas som stressande och skrämmande. Anestesisjuksköterskorna betonade att det var viktigt att förklara för föräldern att barnet var under full och ständig övervakning och att alla på operationssalen var där enkom för deras skull just då för att skapa tillit: ”Jag försäkrar dem om att alla är här för dig och ditt barns skull, för de ska veta att de är i goda händer.” Anestesisjuksköterskorna ansåg att oroliga föräldrar kunde ha svårt att lämna operationssalen strax efter anestesiinduktionen. Anestesisjuksköterskorna menade att föräldern inte var förberedd på att se den ovana situationen när deras barn blev till synes livlöst vid anestesiinduktionen och de upplevde att föräldern blev existentiellt berörd vid induktionsögonblicket. De betonade då vikten av att inge föräldern förtroende och påtalade att de satt hos barnet under hela operationen. Anestesisjuksköterskorna upplevde att majoriteten av alla föräldrar vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion blev ledsna och känslomässigt berörda när barnet väl hade somnat, även om de lyckats bemästra sig fram till dess. Detta var en reaktion de hade full förståelse för och de menade att de försökte förmedla till föräldern på väg ut från operationssalen att alla känslomässiga reaktioner var tillåtna och att de skulle ta hand om barnet på bästa sätt under operationen: ”Ja, då är det nog det här, det här var man inte förberedd på. Att det här blev något existentiellt helt plötsligt. Det är då känslorna kommer, de blir väldigt berörda… Men de lägger ju sitt barns liv i mina händer, jag vill förvalta det väl.” 7.4 Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar Anestesisjuksköterskorna ansåg att de organisatoriska förutsättningarna för deras upplevelse av mötet med föräldrarna vars barn skulle genomgå en dagkirurgisk anestesiinduktion påverkade deras omvårdnad av barn och föräldrar starkt. Detta belyste de genom att påtala känslan av att arbeta inom ett verksamhetsområde styrt främst av tid och effektivitet. De ansåg även att deras upplevelse av mötet påverkades av hur väl förberedda barnen och föräldrarna var innan anestesiinduktionen. Nedanstående kategori kom således att innehålla subkategorierna; tidspressad verksamhet och vikten av preoperativa förberedelser. 7.4.1 Tidspressad verksamhet Upplevelsen av att jobba i en tidsstyrd verksamhet var något som anestesisjuksköterskorna ofta kände av. De uppgav att operationsprogrammet för barn vid dagkirurgiska operationer ofta var pressat: ”Men det är lite löpande band, så det går liksom i ett. Jag kan ju titta på op-programmet på morgonen och tänka, ’Shit, vi har fem – sex ungar idag, som ska hinnas med.’ Då blir jag stressad bara av att dra läkemedel till den första.” Den organisatoriska tidspressen kom att bli en utmaning för dem vid pediatrisk anestesiologisk omvårdnad. Inte sällan ledde den till att de blev stressade då de var medvetna om att omvårdnaden av barn och föräldrar tenderade ta mer tid i anspråk och det inte var ovanligt att ett barns anestesiinduktion drog ut på tiden. De ansåg att

23

verksamheten skulle vara mer tillåtande vid omvårdnaden av barn och föräldrar och avsätta mer tid för denna i schemat. Anestesisjuksköterskorna ansåg att den goda relationen med föräldern riskerade bli lidande av den upplevda tidspressen då de menade att den gav dem en sänkt toleransnivå gentemot både barnet och föräldern. Kraven på dem att arbeta snabbt och tidseffektivt kom från både tidspressade kollegor och verksamheten och de menade att jargongen på den dagkirurgiska avdelningen löd att det inte var önskvärt att försena planeringen som upprättats för aktuell sal: ”Man har ett schema som man ska följa och hålla. Det är så inriktat på tid och effektivitet. Inget får, eh…liksom ta tid.” De menade även att de upplevde tidspress över att vara medvetna om att eventuella förseningar på deras operationssal riskerade att sista barnet och föräldern för dagen fick sin operation inställd och de funderade över vad det beskedet kunde innebära för negativa konsekvenser för den drabbade familjen. Trots den upplevda tidspressen menade anestesisjuksköterskorna att de kontraproduktivt försökte utföra ett gott arbete inför föräldrarna och minska upplevelsen av tidspress inför föräldern. De belyste att de försökte uppvisa att lugn, trots ett snävt operationsschema, som ingav föräldern förtroende och som verkade uppskattas av dem: ”Det handlar om att skapa stort förtroende på minimalt med tid.”. Att arbetet fick ges den tid som krävdes ansåg de var en förutsättning för att det skulle bli bra, även om de upplevde tidspress: ”Man får ta den tid man inte har.” Samtidigt ansåg anestesisjuksköterskorna att de inte kunde stå till svars personligen för att operationsschemat inte kunde hållas, eftersom de inte varit ansvariga för att upprätta det. 7.4.2 Vikten av preoperativa förberedelser Optimala och anpassade preoperativa förberedelser ansåg anestesisjuksköterskorna var av största vikt för både barn och föräldrar inför elektiv dagkirurgi. De menade dock att så sällan var fallet och de ansåg att både barn och förälder var för dåligt förberedda inför barnets första anestesiinduktion: ”De [barnen] är för dåligt förberedda. Föräldrarna också. Så vid dåliga förberedelser har vi fått skicka hem dem. Om man märker att…detta går inte alls. Inte idag.” Undermåliga preoperativa förberedelser angavs som skäl till att dagkirurgin fick skjutas upp, då både barn och förälder var för oinformerade om vad som skulle ske. Detta menade anestesisjuksköterskorna exempelvis kunde bero på att föräldern givits standardiserad information skriftligen som de inte tagit till sig, som kunde gälla rutiner för barnets fasta och aktuellt hälsotillstånd. Men också att barnet kom till den dagkirurgiska avdelningen omedvetna om vad de skulle göra där då föräldern inte informerat barnet, både med anledning av sin egna begränsade erfarenhet men också för att föräldern ansåg att de besparade sitt barn preoperativ oro genom att inte berätta. Det ökade antalet dagkirurgiska ingrepp på barn menade anestesisjuksköterskorna hade ökat behovet av preoperativa förberedelser, eftersom barnet och föräldern kom direkt till operationsavdelningen från hemmet och således inte givits chans att lära känna sjukhusmiljön: ”Det är så dåliga preoperativa förberedelser numera, med tanke på all dagkirurgi. De [föräldrarna] har liksom ingen koll.” Anestesisjuksköterskorna upplevde att föräldrarna visade stor okunskap om vad barnets dagkirurgi innebar och att de därför inte kunnat besvara barnets frågor som de haft i

24

hemmet. De belyste att föräldrar i brist på preoperativ information och förberedelse försökt söka information på egen hand om barnets dagkirurgi på nätet och att den informationen ibland var inaktuell och oroade dem mer än den hade en lugnande och informativ inverkan. Det uppvisades demografiska skillnader i hur väl barn och föräldrar förbereddes preoperativt mellan sjukhusen. Anestesisjuksköterskorna som arbetade vid sjukhus som hade som rutin att dagkirurgiska barn och föräldrar kom via barnavdelningen ansåg att de var bättre förberedda inför barnets dagkirurgi än de som kom till en dagkirurgisk avdelning med vuxna patienter. Dock menade de att de preoperativa förberedelserna innan sjukhusvistelsen generellt var undermåliga och att de önskade en kontinuitet i barnets och förälderns perioperativa omvårdnad. 8 Diskussion 8.1 Metoddiskussion Studiens syfte var att belysa anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet peroperativt med föräldrar vid deras barns första dagkirurgiska anestesiinduktion. Då anestesisjuksköterskans upplevelse ville åskådliggöras användes en kvalitativ ansats eftersom intervjuer anses vara en fördelaktig metod för att uppnå syftet med studier som avser att studera upplevelser (Polit & Beck, 2014). Jämförelsevis hade en metod med kvantitativ ansats inte kunnat besvara studiens syfte då det var erfarenheter av valt fenomen som skulle belysas (ibid.). 8.1.1 Förförståelse En viss förförståelse i ämnet kan ha uppkommit då material inhämtades till bakgrunden. Förförståelsen som byggdes upp inom området krävdes dock för att kunna utforma en intervjuguide för att uppnå syftet med studien. Förförståelsen som kom att utvecklas av inhämtad teoretisk kunskap kan enligt Dahlberg et al. (2003) utgöra ett hinder till att erhålla ny kunskap. För att möjliggöra att nya erfarenheter kom att tillägnas studiens resultat anses det vara av vikt att författarna intar ett öppet förhållningssätt och en strävan efter att bejaka den egna förförståelsen samt reflektion över vad denna innebär. Därefter bör författarna granska att förförståelsen inte erhåller en okontrollerad inverkan över studiens resultat (ibid.). Författarnas erhållna förförståelse genom inhämtad kunskap inför studien togs i beaktande under hela studieprocessens gång så att denna inte kom att påverka studiens resultat, vilket anses vara i linje med ett öppet förhållningssätt enligt Dahlberg et al. (2003). Intervjuguiden bestod av öppna frågor vilket möjliggjorde ett öppet förhållningssätt när resultatet skulle granskas, detta kan således ha gjort förförståelsen mer hanterbar. En annan typ av förförståelse av ämnet framkom genom att den ena av författarna har två barn varav det ena blev kallat för elektiv dagkirurgi för första gången under tiden för denna studie genomförande. Operationen ägde dock rum vid tiden för transkriberingen av intervjuerna och därför bibehölls en neutralitet till aktuellt ämne när intervjuerna genomfördes vilket anses vara en fördel. Den förförståelse som den ena av författarna innehade beaktades och gjordes medveten under hela arbetsprocessen med studien. Den andra av författarna har inga barn och hade därför ur det perspektivet ingen förförståelse.

25

8.1.2 Giltighet Under urvalsprocessen planerades att lika många kvinnor som män skulle ingå i studien. På grund av tidsbegränsning vid studiens genomförande och författarnas ordinarie arbete kom dock ett bekvämlighetsurval att genomföras som urvalsmetod, vilket medförde att genusfördelningen bland informanterna kom att bli ojämn. Denna ojämna könsfördelning kan anses vara en svaghet med studien, då en mer jämlik genusfördelning hade kunnat berika studiens resultat ytterligare enligt Graneheim och Lundman (2004). Dock var en styrka med studiens resultat att informanterna innehade olika åldrar och antal år de varit verksamma som anestesisjuksköterska varierade (ibid.). Informanterna var bosatta och arbetade i olika kommuner på olika sjukhus i södra Sverige. Dessa demografiska skillnader bedöms innebära en styrka med studien eftersom de olika förhållandena kan ha utgjort en skillnad i deras upplevelse (Polit & Beck, 2014). Några av de som deltog som informanter i studien var forna arbetskollegor vilket kan ha påverkat studiens resultat då det sedan tidigare fanns en relation till författarna. Dock togs det hänsyn till detta och urvalet kom därför att utgöras av informanter som författarna inte hade en privat relation till. För att bibehålla informanternas anonymitet numrerades de initialt som informant nummer 1 – 10 i studieresultatets citat. Dock uppmärksammade några av informanterna vilken turordning de haft när intervjuerna genomfördes. För att skydda informanternas identitet och nå upp till konfidentialitetskravet togs numren bort i resultatet, således eliminerades risken att spåra en enskilds informants uttalande och deras anonymitet kunde följaktligen garanteras. Att inklusions- och exklusionskriterierna var tydligt beskrivna anses betydelsefullt (Polit & Beck, 2014). Särskilt med tanke på att en del av informanterna valdes från en ambulansstation. Informanterna som valdes från den prehospitala verksamheten hade ingen påverkan på resultatet då de innehade anestesisjuksköterska som yrkestitel och även tjänstgjorde vid en operationsavdelning med dagkirurgisk verksamhet. Således uppfyllde de kraven för att kunna medverka i föreliggande studie. 8.1.3 Tillförlitlighet Semistrukturerade intervjuer användes som datainsamlingsmetod. Författarna insamlade intervjuerna enskilt och genomförde fem intervjuer var, dels på grund av det geografiska avståndet mellan dem men också till följd av varierande arbetstider och möjlighet att närvara vid intervjuerna vars tid och plats bestämdes av informanterna. Detta kan ha påverkat datainsamlingen då intervjuteknik och vilka följdfrågor som ställdes kan ha varierat. Dock utgick båda författarna från samma intervjuguide. Trots att det kan anses vara en svaghet att inte utföra varje intervju gemensamt, så menar Kvale och Brinkmann (2014) att det anses vara en styrka om endast en författare intervjuar informanten eftersom deltagaren annars kan uppleva sig som underlägsen under intervjun. Författarna ansåg att insamlingen av data var av god kvalitet och att likartade data erhölls men att fördjupningen inom de olika områdena som besvarades kunde variera. Att genomföra ytterligare intervjuer om tid hade funnits skulle eventuellt ha kunnat berika studiens resultat. Detta hade ytterligare stärkt studiens tillförlitlighet. Dock hade troligtvis resultatet blivit likvärdigt då en mättnad av data förelåg efter de genomförda intervjuerna. Att välja en annan genre av datainsamlingsmetod som till exempel fokusgruppsintervju kunde föranlett att några av informanterna hämmats i sin utdelning av

26

informationsgivande material om inte gruppdynamiken stämt överens (Webb, 2002). Fördelen med att genomföra en fokusgruppsintervju kan vara att andra upplevelser eller fenomen uppdagas genom att lyssna och diskutera med de andra i gruppen (ibid.). Genom att välja att intervjua varje informant enskilt gavs de möjlighet att berätta fritt vid varje fråga som ställdes. Att genomföra en enkätstudie hade inte varit relevant för syftet med studien då deltagarna ej ges möjlighet att uttrycka sina upplevelser genom att besvara en enkät. En observationsstudie hade inte heller bidragit till att uppnå syftet då upplevelser inte kan observeras enligt Polit och Beck (2014). Varje intervju som genomfördes utgick från en formad intervjuguide vars validitet testats innan intervjuerna genomfördes. Testet bestod av att en pilotintervju genomfördes med en potentiell informant som uppfyllde studiens inklusions- och exklusionskriterier. Denna pilotintervju transkriberades och skickades därefter till handledaren för utlåtande. Då handledaren godkände intervjun och ansåg att intervjuguiden bidrog till att syftet med studien kunde uppnås utan att ändringar i guiden krävdes, så fortsatte författarna intervjuförfarandet. Pilotintervjun kom således att inkluderas i studiens resultat. Att pilotintervjun var av god kvalitet och därför kunde inkluderas kan anses vara en fördel då risken att relevant datainsamling gick förlorad reducerades. Tio intervjuer kom att genomföras varav åtta var personliga möten och två kom att bli telefonintervjuer. Dessa två sistnämnda kan eventuellt ha inneburit begränsning av informanternas utdelade material eftersom förfarandet vid en telefonintervju kan vara förenat med svårigheter. Dessa svårigheter utgörs av möjligheten att uppmärksamma mimik och att tolka kroppsspråk och andra skiftningar i ett samtal som endast kan noteras genom att träffa informanten personligen enligt Dahlberg et al. (2003). Dock bidrog dessa två intervjuer med utfyllnad av materialet och då de var av god kvalitet anses de ha berikat studiens resultat. Transkriberingen av genomförd och inspelad intervju nedtecknades av den författare som utfört densamma. Transkriberingen uträttades i direkt anslutning till intervjun för att på så sätt ha den lättåtkomlig i minnet. Detta förfarande bidrar till en ökad förståelse för insamlade data då författaren under intervjuns gång noterar informantens mimik samt kroppsspråk, därigenom går ej väsentlig information förlorad (Dahlberg et al., 2003). Om författarna transkriberat varandras genomförda intervjuer kunde således misstolkningar ha uppstått. Vid arbetet med analysen av insamlade data lästes hela det transkriberade materialet igenom av båda författarna ett flertal gånger. Meningsbärande enheter, kondenserade meningsbärande enheter, koder och möjliga subkategorier samt kategorier diskuterades därefter mellan författarna. Detta tillvägagångssätt bidrar till en fördjupad analys eftersom det ger författarna möjlighet att komplettera och förklara för varandra om otydligheter skulle uppstå (Graneheim & Lundman, 2004). Då text kan inneha flera innebörder och olika betydelse, utgör detta en risk för subjektiv tolkning av det verkliga innehållet i texten (ibid.). Detta motverkades genom att insamlat material diskuterades mellan författarna, vilket således kan anses som en styrka med studiens resultat. Författarna ansåg att innehållsanalysen med inspiration av Graneheim och Lundman (2004) som utfördes gav en klar och tydlig struktur under analysförfarandet. Detta bedöms ge studien styrka då ett manifest innehåll av resultatet uppnåddes. Däremot

27

förmådde inte författarna att uppnå ett latent innehåll och övergripande tema för studiens resultat. 8.1.4 Överförbarhet Då studerat område utifrån anestesisjuksköterskans perspektiv var begränsad anser författarna att det krävs ytterligare studier för att säkerställa och vidimera dess resultat (Polit & Beck, 2014). Kunskaper som denna studien framför kan därefter vara överförbara till kliniskt verksamma anestesisjuksköterskor som utför pediatrisk anestesiologisk omvårdnad och därmed möter föräldrar inom sin vårdkontext. Författarna anser även att delar av studiens resultat kan appliceras vid akut icke elektiv kirurgi av barn samt inom andra vård- och omvårdnadsverksamheter som innebär att bemöta föräldrar till barn i behov av vård. 8.1.5 Etiska aspekter Denna studie bedrevs på ett etiskt acceptabelt sätt då Helsingforsdeklarationens etiska principer (2013) togs tillvara. Enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU, 2014) ska deltagare i en studie erhålla adekvat information om studien och ge sitt samtycke. Det bör även framgå om det föreligger behov av granskning och godkännande av etisk kommitté (ibid.)., vilket tillgodosågs genom att en etisk egengranskning genomfördes. Valt problemområde kan belysas ur etiskt perspektiv med fokus på den individuella och samhälleliga nyttan där huvudmålet enligt HSL ska vara god hälsa för befolkningen. Denna studie berör sjukvårdspersonals upplevelser av föräldrar och resultatet berör således eventuell påverkan på tredje part (primärt närstående som här utgörs av föräldrarna). Detta har indirekt även förankring i HSL eftersom dess mål utgörs av befolkningen (SBU, 2014). Både den individuella och samhälleliga nyttan med denna studies resultat bedöms ur folkhälsoperspektiv ha som mål att främja god hälsa för tredje part, vilket belyses av SBU (2014) som en viktig etisk aspekt att ta hänsyn till. 8.2 Resultatdiskussion Vid analys av resultatet framkom att flera olika omständigheter påverkar anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion. Beskrivningen av dessa omständigheter ur ett livsvärldsperspektiv belyses av Dahlberg (2002) som menar att denna forskningsansats kräver att upplevelsen skildras av forskaren utan att förringa eller förminska den, vilket är i linje med föreliggande studies teoretiska referensram. De fyra huvudkategorierna som framfördes i resultatet var: Anestesisjuksköterskans professionalitet, Information och kommunikation, Föräldranärvaro peroperativt och Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar. Resultatdiskussionen kommer således att struktureras efter dessa. 8.2.1 Anestesisjuksköterskans professionalitet Anestesisjuksköterskorna upplevde i föreliggande studie att anestesiologisk omvårdnad om barn och föräldrar var mer förenat med stress för dem än omvårdnad av vuxna patienter vid den dagkirurgiska avdelningen. Dels för att de hade mindre erfarenhet av att ta hand om barn och föräldrar och dels för att pediatrisk anestesiologisk omvårdnad ställde deras kompetens på sin spets samt för att induktionsförloppet hos barn sällan kunde förutspås. Detta bekräftas av Hovind (2013) som menar att pediatrisk

28

anestesiologisk omvårdnad kräver fördjupade kunskaper hos anestesisjuksköterskan och Runesson et al. (2010) som påtalar att barn är mer oförutsägbara än vuxna patienter och avhängigt deras ålder, mognad, förståelse, rädsla och hur stödet från föräldrarna är beskaffat kräver de olika omvårdnad. I resultatet framkom att anestesisjuksköterskorna upplevde att den känslomässiga anspänning som de erfor i samband med barnets anestesiinduktion kunde påverka barnet och föräldern negativt vid anestesiinduktionen. Anestesisjuksköterskornas antagande stöds av MacLaren et al. (2009) och Sjöberg et al. (2015) som menar att det finns en korrelation mellan anestesipersonalens, föräldrarnas och barnens beteende vid barnets anestesiinduktion och att deras agerande påverkar varandra. Denna interaktion bekräftas även av Öquist (2013) som hävdar att alla människor ingår i ett system och att de olika delarna inom systemet påverkar varandra. De händelser som sker i systemet är ett resultat av ett komplext samspel mellan dess olika delar vilket Öquist (2013) definierar som mångfaldskausalitet. I den presenterade studien belyste anestesisjuksköterskorna att de även upplevde förälderns närvaro som ett stressmoment i direkt anslutning till att barnets anestesiinduktion genomförts då de önskade att föräldern lämnade salen skyndsamt för att förmedla en bild av ett rofyllt insomnande och inte visa dem när barnets luftväg skulle säkras, eftersom de menade att detta kunde verka skrämmande för föräldern. Detta styrks av Andersson et al. (2012) som menar att föräldern uppmanas att lämna operationssalen snabbt efter att barnet sövts, de informeras dock inte om varför de bör lämna sitt barn så hastigt vilket kan anses vara önskvärt. I denna studies resultat framkom att anestesisjuksköterskorna upplevde ett etiskt dilemma när barnet motsatte sig anestesiinduktionen vilket är i samsyn med Birklers (2011) definition av etiskt dilemma. Detta indikerade anestesisjuksköterskorna var en vanligt förekommande företeelse inom pediatrisk dagkirurgi vilket bekräftas av Gimbler Berglund et al. (2013). Enligt Gimbler Berglund et al. (2013) förordas dock att barnet endast ska induceras mot sin vilja om deras tillstånd är livshotande och kräver kirurgi, detta synsätt menade dock anestesisjuksköterskorna i denna studie inte var praxis inom deras verksamhet. Att genomföra en anestesiinduktion mot barnets vilja ledde till att anestesisjuksköterskorna erfor en känsla av etisk stress. Denna stress blev än mer påtaglig om föräldern inte var införstådd med händelseförloppet och vid dessa tillfällen menade anestesisjuksköterskorna att de inte önskade genomföra anestesiinduktionen. Detta bifalles av Karlsson et al. (2014) som påtalar att anestesisjuksköterskan ska verka som barnets företrädare när föräldern fallerar att göra det. Att genomföra en anestesiinduktion under tvång fick anestesisjuksköterskorna att reflektera över de två aspekterna konsekvens- och pliktetik. Medan vissa agerade konsekvensetiskt så belyste några av anestesisjuksköterskorna att de handlade pliktetiskt. Pliktetiken stöttas av Runesson et al. (2010) som menar att anestesisjuksköterskan ska agera med barnets bästa för ögonen på ett sätt som gynnar dem och inte medför skada. Dock påtalar Runesson et al. (2010) att anestesisjuksköterskans pliktetiska handlande inte automatiskt förutsätter att nästa anestesiinduktion kommer att avlöpa smidigare. Således förekommer det en risk att liknande händelseförlopp kommer att upprepa sig vid nästa dagkirurgiska vårdtillfälle, ett antagande som bekräftades av anestesisjuksköterskorna i denna studie. I föreliggande studie belyste anestesisjuksköterskorna att de inte önskade ge barnen och föräldrarna en negativ erfarenhet av deras vistelse på dagkirurgen, de menade att detta kunde innebära långtgående ogynnsamma konsekvenser för dem. Detta belyses även av Karlsson et al. (2014) som menar att negativa erfarenheter i samband med anestesiinduktionen i värsta

29

fall innebär ett betydande trauma som leder till sjukhusfobi och som försvårar vid kontakter med sjukvården för lång tid framöver. 8.2.2 Information och kommunikation I föreliggande studies resultat belyste anestesisjuksköterskorna vikten av information och kommunikation samt hur denna var beskaffad, både vid mötet med barnet och föräldern och i samspelet med sina kollegor på operationssalen vid barnets anestesiinduktion. Vid bemötande av barn och föräldrar strävade anestesisjuksköterskorna efter att vara lyhörda och närvarande. Detta menar Lindwall och von Post (2009) är en förutsättning för ett gott möte med patienter och anhöriga och det som kännetecknar att vården är god enligt Magnusson et al. (2014). Att ge god vård anses av ICN (2012) vara en av sjuksköterskans huvuduppgifter. Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat belyste att det peroperativa bemötandet av barn och föräldrar krävde en utökad lyhördhet jämfört med bemötandet av vuxna elektiva patienter, ett antagande som bekräftas av Karlsson et al. (2014) och Hallström och Lindberg (2015). De menar att mötet med föräldrarna förutsätter att den som vårdar deras barn uppvisar en fördjupad förmåga att kunna läsa deras kroppsspråk som visar på om de är oroliga eller inte, för att kunna anpassa informationen efter deras behov. Detta anser Hallström och Lindberg (2015) skapar en förtroendeingivande relation mellan anestesisjuksköterskan och föräldern, en relation som anestesisjuksköterskorna i denna studie menade att de önskade frambringa. Att vara lyhörd för förälderns behov av information anser även Lilja et al. (1998) är av vikt, då för ingående information tenderar att ha motsatt effekt och istället öka deras oro, vilket anestesisjuksköterskorna i denna studie också påtalade. I föreliggande studie menade anestesisjuksköterskorna att de riktade sin information vid anestesiinduktionen främst till barnet anpassad efter deras ålder och kognitiva nivå. De noterade dock att föräldern även lyssnade aktivt när informationen gavs, vilket de ansåg var deras syfte med informationen. Detta är i linje med studien av Coyne (2006) och Runesson et al. (2010) som menar att barnet vid anestesiinduktionen har rätt att erhålla information anpassad efter deras individuella utvecklingsnivå parallellt som deras föräldrar innehar rätten att erhålla den information som fordras vid vården av deras barn enligt Edwinsson Månsson och Enskär (2008). Detta är även förenligt med riktlinjerna nedtecknade av ANIVA (2012) som belyser att anestesisjuksköterskan har som uppgift att uppmärksamma både patienters och anhörigas informationsbehov. Att beakta både barnets och föräldrarnas individuella behov av information belyses även i de riktlinjer som finns nedtecknade av EACH och som utgår ifrån FN:s barnkonvention (NOBAB, 2017) och Andersson et al. (2012) menar att anestesisjuksköterskan ska sträva efter att ge föräldrarna som närvarar vid barnets anestesiinduktion individuellt anpassad information. Anestesisjuksköterskorna i denna studie belyste att samspelet med deras kollegor på operationssalen var av stor betydelse vid den peroperativa omvårdnaden av barn och föräldrar och enligt ICN (2012) har sjuksköterskan som uppgift att samordna sin vård med andra yrkesgrupper. Vikten av teamarbete med sina kollegor vid ett barns anestesiinduktion belyses även i studien av Gimbler Berglund et al. (2013). Detta teamarbete menade dock anestesisjuksköterskorna i denna studie kunde vara förenat med svårigheter. De uppgav att det förekom att kollegor hade en negativ inverkan på den relation som de byggt upp med barnet och föräldern, en upplevelse som de får stöd av i studien av Gimbler Berglund et al. (2013). Kommunikationen med anestesiologen menade de ofta var undermålig vilket också belyses i studien av Runesson et al. (2010).

30

En orsak till den undermåliga kommunikationen kan enligt Runesson et al. (2010) vara att anestesisjuksköterskan ogärna önskar hamna i en öppen konflikt med anestesiologen inför föräldrarna. Detta antagande bekräftas också av anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie då de menade att de eftersträvade att ge intryck av ett professionellt samarbete med anestesiologen inför föräldrarna. I denna studies resultat belyste anestesisjuksköterskorna att anestesiologen inte var lyhörd för deras kommunikation och att de försökte ta över anestesisjuksköterskornas uppbyggda relation med barnet och föräldern, vilket är ett antagande som styrks i studien av Runesson et al. (2010). Detta anses bero på att det inom vården förekommer en tradition av uppbyggda hierarkier och att anestesisjuksköterskan därför kan ha svårt att öppet opponera sig mot anestesiologen (ibid.). Inom systemteorin anses en uppbyggnad av hierarkier vara nödvändig, där de högre nivåerna ställer in vad som sker på de lägre för att systemet ska fungera enligt Öquist (2013). Detta systemteoretiska synsätt blir dock missvisande i detta fall och kan innebära att anestesisjuksköterskorna erfar en känsla av att bli åsidosatta. Enligt Runesson et al. (2010) finns det olika krav på beslutskompetensen vid rådande oenighet, där anestesisjuksköterskan ansvarar för omvårdnaden och anestesiologen innehar det medicinska ansvaret. 8.2.3 Föräldranärvaro peroperativt Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie menade att barn som skulle genomgå en dagkirurgisk anestesiinduktion för första gången rutinmässigt alltid åtföljdes av sina föräldrar. Denna praxis belyses även i studien utförd av Andersson et al. (2012) och enligt MacLaren Chorney och Kain (2010) överensstämmer föräldrarnas närvaro peroperativt med hur familjecentrerad omvårdnad bör tillämpas. Även riktlinjerna från EACH gör gällande att det är önskvärt att föräldrarna inbjuds att närvara enligt Gimbler Berglund et al. (2013). I denna studies resultat ansåg anestesisjuksköterskorna att föräldrarnas närvaro kunde ses ur både positiv och negativ aspekt, dels för barnet men också för dem själva då föräldrarna på operationssalen uppvisade olika beteenden och agerade på olika sätt i samband med barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion. Föräldrarnas olika beteenden peroperativt bekräftas i studierna utförda av MacLaren Chorney och Kain (2010) och Karlsson et al. (2014) som menar att föräldrarnas reaktion vid barnets anestesiinduktion tenderar vara individuell och att närvaron av föräldrar kan ha både en gynnsam och ogynnsam inverkan på barnet. Enligt Runesson et al. (2010) tenderar föräldrars närvaro innebära ytterligare en faktor att ta hänsyn till för anestesisjuksköterskan, vilket bekräftades av anestesisjuksköterskorna i denna studie. Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie menade att oroliga föräldrar påverkade barnet till att bli oroligt, vilket de menade inverkade på förloppet vid anestesiinduktionen negativt. Att föräldrars och barns oro vid anestesiinduktionen anses vara associerade med varandra belyses även i studierna av Andersson et al. (2012), Gimbler Berglund et al. (2013), Hopia et al. (2005) och Karlsson et al. (2014). Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat menade att även om de noterade att en orolig förälder tenderade att påverka barnet negativt vid anestesiinduktionen ansåg de inte att de hade mandat att be föräldern lämna operationssalen, även om de medgav att det kunde bli aktuellt i svårare fall hade så aldrig skett. Detta menar dock Andersson et al. (2012) kan bli angeläget om föräldern uppvisar sådan oro att deras närvaro inte bidrar med någon nytta för barnet. Emellertid menar Andersson et al. (2012) att föräldrarnas närvaro vid barnets anestesiinduktion är vedertaget inom svensk anestesisjukvård och MacLaren Chorney och Kain (2010) menar att föräldrar anser sig inneha sin fulla rättighet att närvara vid sitt barns anestesiinduktion. Detta argumenterar

31

även anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie för, då de menar att det är föräldrarnas barn och att de upplever att de har skyldighet att låta föräldern stanna. Enligt Edwinsson Månsson och Enskär (2008) skulle det innebära ett emotionellt trauma för barnet att skiljas från sina föräldrar på sjukhus, vilket ger stöd åt anestesisjuksköterskornas argument i denna studie att låta föräldrarna stanna med sitt barn även om de anser att föräldern påverkar barnet negativt. I studien av Andersson et al. (2012) belyses fördelarna med att låta båda föräldrarna närvara vid barnets anestesiinduktion; så som att de kan utgöra stöd för varandra och att anestesisjuksköterskan aldrig fullt ut kan ersätta deras ömsesidiga stöd. Detta menar anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie inte är sanktionerat inom dagens pediatriska anestesisjukvård, då endast en förälder tillåts medfölja och närvara vid barnets anestesiinduktion. De menar dock att förfarandet hade kunnat innebära fördelar, både för föräldrarna och barnet. 8.2.4 Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat belyste att de alltför ofta upplevde känslan av att arbeta i en verksamhet som styrdes av tid och den tidspress som de erfor menade de påverkade deras omvårdnad av barn och föräldrar negativt. Deras upplevelse av att arbeta i en tidsstyrd verksamhet stöds i studierna av Gimbler Berglund et al. (2013) och Runesson et al. (2010) som menar att anestesisjuksköterskan förutsätts kunna arbeta tidseffektivt utan att försena det i förväg upprättade operationsschemat. Anestesisjuksköterskan själv upplever stress över att inte få ta den tid som de anser krävs vid anestesiologisk omvårdnad av barn och föräldrar (ibid.). Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie menade att pediatrisk anestesiologisk omvårdnad ofta tog mer tid i anspråk vilket bekräftas i studien av Gimbler Berglund et al. (2013) som också belyser att anestesisjuksköterskan saknar tid att hinna reflektera över situationen vid omvårdnad av barn och föräldrar. De menar att bristen på tid innebär svårigheter för anestesisjuksköterskan att tillgodose föräldrarnas och barnets behov vid anestesiinduktionen (ibid.). Detta bekräftas också av anestesisjuksköterskorna i denna studie som belyste att deras relation med föräldern äventyrades av den upplevda organisatoriska tidspressen. Även om Runesson et al. (2010) anser att anestesisjuksköterskans arbete traditionellt styrs av tidseffektivitet med snäva operationsprogram som inte tillåter förseningar, menade anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie att de försökte minska upplevelsen av att vara under tidspress i relationen med föräldrarna och att de strävade mot att ta sig den tid som krävdes för att etablera en god relation. Detta trots att de upplevde att tiden egentligen inte fanns. De undermåliga preoperativa förberedelserna av barn och föräldrar inför deras första dagkirurgiska anestesiinduktion som anestesisjuksköterskorna upplevde i föreliggande studie, får de stöd av i studierna av Andersson et al. (2012), Frisch et al. (2010), Gimbler Berglund et al. (2013), Runesson et al. (2010) och Wennström et al. (2008). Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat menade att det fanns flera anledningar till att barnet och föräldern var ofördelaktigt förberedda. En av anledningarna de angav var att barnet och föräldern vid dagkirurgi var ovana vid sjukhusmiljön och att de inte var medvetna om vad deras besök på dagkirurgen innebar. Detta menar Frisch et al. (2010) kan härledas till det ökade antalet dagkirurgiska ingrepp på barn, att både barn och föräldrar är obekanta med miljön på sjukhuset och att de därför inte vet vad som väntar dem. Att emotta barn och föräldrar på en för dem avsedd och anpassad barnavdelning inför barnets dagkirurgi, ansåg anestesisjuksköterskorna i studien innebar

32

en fördel för både barnet, föräldern och för dem själva genom att barnet befann sig i en för dem anpassad miljö och intravenös infart etablerades av personal som innehade pediatrisk erfarenhet. Detta förfarande anser också Sjöberg et al. (2015) är betydelsefullt eftersom barnets behov av att leka blir bättre tillgodosett i en för dem inordnad barnvänlig miljö samtidigt som barn och föräldrar får tillgång till distraktion medan de väntar på barnets tur för dagkirurgi. Dock framhöll anestesisjuksköterskorna i denna studie att oavsett hemvist för var de arbetade, var de preoperativa förberedelserna innan sjukhusvistelsen bristfälliga och de angav även att föräldrarna hade svårt att i förväg informera sina barn om vad som skulle ske på den dagkirurgiska avdelningen. Detta eftersom föräldrarna själva inte erhållit adekvat preoperativa information. Detta bekräftas i studien av Andersson et al. (2012). Dock menar föräldrarna i denna studie att de inte önskar ge barnen för mycket information om vad som kommer att ske på sjukhuset då de anser att för mycket information kan oroa deras barn, vilket också anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie belyser kan vara en anledning till att barnet inte erhållit adekvat preoperativ förberedelse av sina föräldrar. Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat belyste att de önskade mer kontinuitet vid anestesiologisk omvårdnad av barn och föräldrar. Vikten av kontinuitet för anestesisjuksköterskan, barnet och föräldern i det perioperativa flödet belyses i studierna av Andersson et al. (2012), Gimbler Berglund et al. (2013) och Wennström et al. (2008). I studien av Wennström et al. (2008) anges den perioperativa dialogen som ett utmärkt pedagogiskt redskap för att minska barnets och förälderns oro inför deras första dagkirurgiska anestesiinduktion. Arbetssättet utifrån dialogen förbereder dem för vistelsen på dagkirurgen utifrån ett vårdvetenskapligt och individuellt anpassat perspektiv som innefattar kontinuitet då de träffar samma anestesisjuksköterska genom hela det perioperativa förloppet. Dialogen förordas även av ANIVA (2012) som ett pedagogiskt redskap för anestesisjuksköterskan. Att anpassa de preoperativa förberedelserna efter barnets och förälderns individuella behov anses även vara i linje med den familjecentrerade omvårdnad som förespråkas i studierna av Frisch et al. (2010) och MacLaren Chorney och Kain (2010). Att ge individuellt anpassad preoperativ information utifrån familjens behov anses vara den mest framgångsrika metoden för att minska oron hos både barn och föräldrar i samband med deras första dagkirurgiska anestesiinduktion enligt Frisch et al., (2010), MacLaren Chorney & Kain (2010) och Sjöberg et al. (2015). 9 Konklusion Resultatet i föreliggande studie visar att anestesisjuksköterskorna upplever att flera omständigheter påverkar dem vid mötet med föräldrarna i samband med barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion. Anestesisjuksköterskorna anser att anestesiologisk omvårdnad av barn och föräldrar ställer höga krav på deras kompetens och förmåga att på kort tid etablera en god relation med föräldrarna, som ofta är oroliga innan barnets första anestesiinduktion. Oron som föräldrarna erfar menar anestesisjuksköterskorna är sammanflätad med barnets oro. Lyhördhet, trygghet och att göra föräldrarna delaktiga i omvårdnaden av sitt barn anses vara beståndsdelar av stor betydelse som kan minska föräldrarnas oro och öka tilliten till anestesisjuksköterskan. Värdet av en välfungerande kommunikation med både barnet, föräldrarna och kollegorna i det peroperativa teamet bör inte underskattas. Anestesisjuksköterskorna förmedlar även vikten av att tillämpa individuellt anpassad preoperativ förberedelse för familjen, vilket de anser kan minska både barnets och föräldrarnas oro vid anestesiinduktionen. Den upplevelse som

33

anestesisjuksköterskorna menar påverkar mötet med föräldrarna mest, är den tidspress de erfar från organisatorisk nivå. De menar att verksamheten bör vara mer tillåtande tidsmässigt vid pediatrisk dagkirurgi då barn och föräldrars peroperativa omvårdnad tenderar ta mer tid i anspråk. Att erhålla mer tid och minska upplevelsen av tidspress menar anestesisjuksköterskorna ger dem bättre förutsättningar för mötet med föräldrarna och ökar möjligheten att ge god omvårdnad samt minskar upplevelsen av stress. Denna organisatoriska förändring menar anestesisjuksköterskorna skulle gynna både barnet, föräldrarna, kollegor och dem själva. Till följd av att genomföra denna empiriska studie har författarna erhållit förståelse och kunskap om anestesisjuksköterskans upplevelser av att möta föräldrar vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion och förvärvats insikt om den oro föräldrarna oftast erfar och hur denna kan påverka barnet. Som blivande anestesisjuksköterskor och därigenom som medlem i det peroperativa teamet kring barn och föräldrar, finnes denna förståelse och att omständigheter som påverkar mötet åskådliggjorts, som användbara i författarnas kommande arbetsliv. Medvetenheten om att dagkirurgisk verksamhet inte sällan förknippas med upplevelser av att arbeta under tidspress med de negativa konsekvenser som det innebär för både anestesisjuksköterskan och för familjen, bidrar till att författarna kommer att eftersträva att organisationen blir mer tillåtande tidsmässigt i mötet med föräldrarna vid pediatrisk dagkirurgi. 10 Kliniska implikationer Resultatet av denna studie bör vara av värde för anestesisjuksköterskor verksamma vid dagkirurgiska operationsavdelningar som utför pediatrisk kirurgi och som således möter barn och föräldrar inom sin vårdkontext. De som agerat informanter har uttryckt att de önskar ta del av studiens resultat och därför kommer de att delges denna studie. Därmed är författarnas förhoppning att de bringar ljus på de omständigheter och brister som studien noterat beträffande mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion inom sin verksamhet och att mötet med föräldrarna kan ges bättre förutsättningar både på individnivå och på organisationsnivå. 11 Förslag till fortsatt forskning Denna studies resultat belyser omständigheter som påverkar anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrarna vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion. Då studien uppmärksammat att anestesisjuksköterskorna upplever att deras kommunikation med anestesiologen ofta är undermålig anser författarna att det hade varit intressant att belysa anestesiologens perspektiv vid mötet med föräldrarna samt deras upplevelse av samspelet med anestesisjuksköterskan vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion med föräldrarna närvarande. Studien uppmärksammade även att anestesisjuksköterskorna önskade bättre preoperativa förberedelser för barn och föräldrar samt mer kontinuitet i det perioperativa flödet. Därför hade det även varit intressant att utföra studier ur ett livsvärldsperspektiv där den perioperativa dialogen tillämpas vid pediatrisk elektiv dagkirurgi. Kunskaperna som erhålls bör sedermera pålysas till verksamheter som utför pediatrisk dagkirurgi för att förbättra den anestesiologiska omvårdnaden av barn och föräldrar.

34

Referenser Almerud Österberg, S., & Nordgren, L. (Red.) (2012). Akut vård ur ett patientperspektiv. Lund: Studentlitteratur. Andersson, L., Johansson, I., & Almerud Österberg, S. (2012). Parents’ experiences of their child’s first anaesthetic in day surgery. British Journal of Nursing, 21(20). 1204 – 1210. Barnombudsmannen (2017). Konventionstexten. Hämtad 2017-01-23, från https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/konventionstexten/ Birkler, J. (2011). Etiskt hantverk – Att hantera etiska dilemman i klinisk omvårdnad. Stockholm: Liber. Clarke, S. (2010). The differences of anaesthetic care in paediatrics compared to adults. Journal of Perioperative Practice, 20(9). 334 – 338. Coyne, I. (2006). Consultation with children in hospital – Children, parents’ and nurses’ perspectives. Journal of Clinical Nursing, 15. 61 – 71. Dahlberg, K. (2002). Vårdlidande – det onödiga lidandet. Vård i Norden, 63(22). 4 – 8. Dahlberg, K., & Segesten, K. (2010). Hälsa & vårdande i teori och praxis. Stockholm: Natur & Kultur. Dahlberg, K., Segesten, K., Nyström, M., Suserud, B-O., & Fagerberg, I. (2003). Att förstå vårdvetenskap. Lund: Studentlitteratur. Edwinsson Månsson, M., & Enskär, K. (2009). Pediatrisk vård och specifik omvårdnad. Lund: Studentlitteratur. Etikkommittén Sydost (2017). Etisk egengranskning. Hämtad 2017-02-11, från http://www2.bth.se/hal/eksydost.nsf/sidor/e084d4bc55b19982c1257a86003d6764?OpenDocument Finlay, L. (2009). Exploring lived experience – Principles and practice of phenomenological research. International Journal of Therapy and Rehabilitation, 16(9). 474 – 481. Frisch, A. M., Johnson, A., Timmons, S., & Weatherford, C. Nurse practitioner role in preparing families for pediatric outpatient surgery. Pediatric Nursing, 36(1). 41 – 47. Gimbler Berglund, I., Ericsson, E., Proczkowska-Björklund, M., & Fridlund, B. (2013). Nurse anaesthetists’ experiences with pre-operative anxiety. Nursing Children and Young People, 25(1). 28 – 34. Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research – Concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24(2). 105 – 112.

35

Hallin, M. (2005). Anestesi. Stockholm: Liber. Hallström, I., & Lindberg, T. (Red.) (2015). Pediatrisk omvårdnad. (2:a uppl.). Stockholm: Liber. Hegelund, A. (2005). Objectivity and subjectivity in the ethnographic method. Qualitative Health Research, 15(5). 647 – 668. Heidegger, M. (2010). Being and time (J. Stambaugh, Trans.). New York: State University of New York Press. (Original work published 1953) Helsingforsdeklarationen (2013). Helsingforsdeklarationen. Hämtad 2017-03-07, från https://www.slf.se/Lon--arbetsliv/Etikochansvar/Etik/WMA-dokument/Helsingforsdeklarationen/ Hopia, H., Tomlinson, P. S., Paavilainen, E., & Åstedt-Kurki, P. (2005). Child in hospital – Family experiences and expectations of how nurses can promote family health. Journal of Clinical Nursing, 14. 212 – 222. Hovind, I. L. (Red.) (2013). Anestesiologisk omvårdnad. (2:a utg.). Lund: Studentlitteratur. Husserl. E. (1977). Cartesian meditations – An introduction to phenomenology (D. Cairns, Trans.). Dordrecht: Springer Science Business Media. (Original work published 1950). International Council of Nurses [ICN] (2012). Code of ethics for nurses. Hämtad 2017-03-02 från http://www.icn.ch/who-we-are/code-of-ethics-for-nurses/ Jacobsen, B. (2014). Existensens psykologi – En introduktion. Stockholm: Natur & Kultur. Johnson, L-Å., & Sahlin, J. (2010). Hälso- och sjukvårdslagen – Med kommentarer. (8:e uppl.). Stockholm: Norstedts Juridik. Karlsson, K., Rydström, I., Enskär., & Dalheim Englund, A-C. (2014). Nurses’ perspectives on supporting children during needle-related medical procedures. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being, 9. 1 – 11. Kvale, S., & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Lilja, Y., Rydén, S., & Fridlund, B. (1998). Effects of extended preoperative information on perioperative stress – An anaesthetic nurse intervention for patients with breast cancer and total hip replacement. Intensive and Critical Care Nursing, 14. 276 – 282. Lindwall, L., Dahlberg, K., & Bergbom, I. (2001). Den talande kroppen – en vårdvetenskaplig studie ur blivande sjuksköterskors livsvärldsperspektiv. Vård i Norden, 62(21). 16 – 20.

36

Lindwall, L., & von Post, I. (2009). Perioperativ vård – att förena teori och praxis. (2:a uppl.). Lund: Studentlitteratur. MacLaren Chorney, J., & Kain, Z. N. (2010). Family-centered pediatric perioperative care. Anesthesiology, 112(3). 751 – 755. MacLaren Chorney, J., Torrey, C., Blount, R., McLaren, C., Chen, W-P., & Kain, Z. N. (2009). Healthcare provider and parent behavior and children’s coping and distress at anesthesia induction. Anesthesiology, 111(6). 1290 – 1296. Magnusson, C., Ekebergh, M., Jutengren, G., & Knutsson, S. (2014). Patientnärmre vård – En observationsstudie av sjuksköterskans tid för patientnära vård. Vård i Norden, 114(34). 4 – 9. Merleau-Ponty, M. (1996). Phenomenology of perception. (C. Smith, Trans.). New Delhi: Jainendra Prakash Jain at Shain Jainendra Press. (Original work published 1945). Nordiskt nätverk för barn och ungas rätt och behov inom hälso- och sjukvård [NOBAB] (u. å.). Nordisk standard för barn och unga inom hälso- och sjukvård. Hämtad 2017-01-15 från http://vgr.se/upload/Barnkonventionen/nobabstandards.pdf Polit, D. F., & Beck, C. T. (2014). Nursing research – Generating and assessing evidence for nursing practice. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. Riksföreningen för Anestesi- och Intensivvård [ANIVA] & Svensk Sjuksköterskeförening [SSF] (2012). Kompetensbeskrivning – Legitimerad sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot anestesisjukvård. Stockholm: Riksföreningen för anestesi och intensivvård. Robins, M. S., Turner, C. W., Alexander, J. F., & Perez, G. A. (2003). Alliance and dropout in family therapy for adolescents with behavior problems – Individual and systemic effects. Journal of Family Psychology, 1(4). 534 – 544. Runesson, I., Proczkowska-Björklund, M., & Idvall, E. (2010). Ethical dilemmas before and during anaesthetic induction of young children, as described by nurse anaesthetists. Journal of Clinical Health Care, 14(4). 345 – 354. SFS 1982:763. Hälso- och sjukvårdslag. Stockholm: Socialdepartementet. SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Sjöberg, C., Amhliden, H., Nygren, J. M., Arvidsson, S., & Svedberg, P. (2015). The perspective of children on factors influencing their participation in perioperative care. Journal of Clinical Nursing, 24. 2945 – 2953. Socialstyrelsen (2017a). Operationer i öppen vård (dagkirurgi). Hämtad 2017-01-02, från http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/operationerioppenvarddagkirurgi

37

Socialstyrelsen (2017b). Operationer i sluten vård. Hämtad 2017-01-02, från http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/operationerislutenvard Statens beredning för medicinsk utvärdering (2014). Utvärdering av metoder i hälso- och sjukvården – En handbok. (2:a uppl.). Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Hämtad 2017-03-06, från http://www.gu.se/digitalAssets/1268/1268494_forskningsetiska_principer_2002.pdf Webb, B. (2002). Using focus groups as a research method – A personal experience. Journal of Nursing Management, 10. 27 – 35. Wennström, B., Hallberg, L., & Bergh, I. (2008). Use of perioperative dialogues with children undergoing day surgery. Journal of Advanced Nursing, 62(1). 96 – 106. Öquist, O. (2013). Systemteori i praktiken – konsten att lösa problem och nå resultat. (3:e uppl.). Stockholm: Gothia Fortbildning.

I

Bilagor Bilaga A Informationsbrev till deltagare Informationsbrev och förfrågan till dig som anestesisjuksköterska Forskning visar att många föräldrar upplever oro och stress för sitt barn som skall genomgå en dagkirurgisk operation. Föräldrars oro och stress kan återspeglas så att barnet blir oroligt. Ett gott möte med föräldrarna är därför av stor betydelse. Anestesisjuksköterskans bemötande av föräldrarna tror författarna kan ha stor betydelse för den peroperativa omvårdnaden av barnet. Få forskning finns beskrivet som belyser hur anestesisjuksköterskan upplever mötet med föräldrarna peroperativt. Vi önskar därför genomföra en intervjustudie med förhoppning om att slutresultatet kan leda till en ökad förståelse för den upplevelse som anestesisjuksköterskan erfar. Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet peroperativt med föräldrar vars barn ska genomgå anestesiinduktion för första gången inom ramarna för dagkirurgisk verksamhet, det vill säga vid polikliniska elektiva ingrepp. Anestesisjuksköterskor som arbetar vid Helsingborgs och Malmös operationsavdelningar kommer att tillfrågas om deltagande i studien. Om du som specialistsjuksköterska med minst två års erfarenhet inom anestesisjukvård är intresserad av att delta i vår studie, kontakta någon av oss via e-post eller telefon. Det är helt frivilligt att deltaga i studien och du kan när som helst avbryta din medverkan, utan negativa följder. Intervjun kommer att genomföras på din arbetsplats eller annan plats som du väljer. Intervjun beräknas ta cirka 30 minuter och kommer vara ljudinspelad. Materialet från intervjun kommer att behandlas och hanteras konfidentiellt och förvaras inlåst på ett sätt som endast författarna har tillgång till. Ingen utomstående person kommer kunna identifiera de som deltar i studien. Om du som deltagare skulle uppleva psykisk påfrestande under intervjun kommer intervjun att avbrytas omedelbart och kuratorshjälp från sjukhus kan erbjudas. Vi heter Emma och Rasmus och går på Linnéuniversitetet i Växjö och läser specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot anestesisjukvård. I utbildningen ingår att skriva ett magisterarbete, vilket är anledningen till denna studies genomförande. Har du några frågor, kontakta oss via e-post eller telefon. Studerande: Studerande: Emma Forsgren Rasmus Mårtensson Telefonnummer: 070-4778824 Telefonnummer: 070-4793966 E-post: ef222qn@student.lnu.se E-post: rm222dy@student.lnu.se Handledare: Gunilla Lindqvist Universitetslektor Telefonnummer: 0470-708831 E-post: gunilla.lindqvist@lnu.se

II

Bilaga B Informationsbrev till verksamhetschef Till dig som är Verksamhetschef vid dagkirurgisk enhet vid Helsingborgs lasarett eller Skånes Universitetssjukhus i Malmö alt Ambulansenheten Region Skåne – förfrågan om medverkan i undersökning. Tidigare gjord forskning visar att många föräldrar upplever stress och oro för sitt barn som skall genomgå en operation och sövas för första gången. Forskning har även sett att föräldrarnas känslor återspeglas hos barnen, vilket kan leda till ökad eller minskad oro hos barnet. Anestesisjuksköterskans möte med föräldrarna tror författarna kan vara av stor betydelse för omvårdnaden om familjen. Till dags dato finns få studier som beskriver hur anestesisjuksköterskan upplever mötet med föräldrarna peroperativt. Vi önskar därför genomföra en intervjustudie med förhoppning att resultatet kan leda till en ökad förståelse för upplevelsen som anestesisjuksköterskan erfar. Resultatet hoppas författarna ger en djupare förståelse av mötet med föräldrarna för att kunna bidra till att ge bättre omvårdnad peroperativt. Syftet med denna studie är således att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrar vars barn ska sövas för första gången inom ramen för dagkirurgisk verksamhet. Detta projekt är en magisteruppsats för studerande på specialistsjuksköterske-programmet med inriktning mot anestesisjukvård på Linnéuniversitetet i Växjö. Vi vänder oss därför till dig som verksamhetschef om tillstånd att tillfråga anestesi-sjuksköterskor på din avdelning. Vi kommer genomföra intervjuer med anestesi-sjuksköterskor med minst två års yrkeserfarenhet inom anestesiprofessionen. Vi planerar att tillfråga tio anestesisjuksköterskor för intervju. Tid och plats för intervjun bestäms av deltagaren. Deltagandet är frivilligt och urvalet sker enligt bekvämlighets-urval. Intervjun kommer att ta cirka 30 minuter och vara ljudinspelad. Deltagarna kan avbryta sin medverkan när som helst under intervjun, utan negativa följder. Materialet från intervjuerna kommer att behandlas och hanteras konfidentiellt och vara inlåst så att endast författarna har tillgång till dessa. Om någon deltagare skulle uppleva psykisk påfrestning under intervjun kommer intervjun att avbrytas och kuratorshjälp från sjukhus kommer erbjudas. Deltagarnas identitet och arbetsplats kommer inte att framgå i resultatet. Vi heter Emma och Rasmus och läser specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot anestesisjukvård vid Linnéuniversitetet i Växjö. I utbildningen ingår att skriva ett magisterarbete, vilket är anledningen till denna studies genomförande. Arbetet görs under handledning. Vid intresse, skickas gärna ett exemplar när studien är klar. Har du några frågor, kontakta oss via e-post eller telefon. Studerande: Studerande: Emma Forsgren Rasmus Mårtensson Telefonnummer: 070-4778824 Telefonnummer: 070-4793966 E-post: ef222qn@student.lnu.se E-post: rm222dy@student.lnu.se Handledare: Gunilla Lindqvist Universitetslektor Telefonnummer: 0470-708831 E-post: gunilla.lindqvist@lnu.se

III

Bilaga C Informant samtycke Informerat samtycke om deltagande i studien Intervjuerna ligger till grund för studiens syfte om att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrar vars barn ska sövas för första gången vid ett dagkirurgiskt ingrepp. Den information som framkommer vid intervjun kommer att hanteras konfidentiellt för att bevara intervjupersonernas integritet. Som deltagare kan du när som helst avbryta din medverkan under intervjuns gång utan negativa följder. Härmed intygar jag att jag har tagit del av ovanstående information som berör min integritet och studiens innehåll och samtycker till deltagande i studien. ------------------------------------ ------------------------------------ För- och efternamn Ort och datum Tack för ditt deltagande!

IV

Bilaga D Verksamhetschef samtycke Informerat samtycke för att utföra studien Intervjuerna ligger till grund för studiens syfte om att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av mötet med föräldrar vars barn ska sövas för första gången vid ett dagkirurgiskt ingrepp. Den information som framkommer vid intervjun kommer att hanteras konfidentiellt för att bevara intervjupersonernas integritet. Som deltagare kan de tillfrågade när som helst avbryta sin medverkan under intervjuns gång utan negativa följder. Härmed intygar jag att jag har tagit del av ovanstående information som berör mina anställdas integritet och studiens innehåll och säkerställer att studien får genomföras inom verksamheten. ------------------------------------ ------------------------------------ För- och efternamn Ort och datum Tack!

V

Bilaga E Intervjuguide

- Beskriv mötet med föräldrar vars barn ska sövas för första gången. - Berätta om ett möte du kände dig riktigt nöjd/missnöjd med. Vad är du mest

stolt över? Speciell situation. - Hur upplever du föräldrarna vars barn ska sövas för första gången? Hur

påverkade detta barnet? Hur påverkar det dig?

Stödfrågor/Följdfrågor Berätta mer? Berätta om när…? Kan du berätta om en sådan situation? Hur handskades du med det? Hur upplevde du det? Har du fler exempel? Kan du utveckla ditt svar lite till? Finns det något mer du vill tillägga?

VI

Bilaga F Exempel på analysförfarande vid kategoribildning (Tabell 1 - 4) Tabell 1. Exempel på kategorisering under analysförfarandet för kategori ”Anestesisjuksköterskans professionalitet”.

Meningsbärande enhet

Kondenserad meningsbärande

enhet

Kod Subkategori Kategori

”Jag gillar barn, de är kul. Det är liksom…annorlunda. Men det är svårare, det är det.”

Att ta hand om barn är roligt men en större utmaning.

Pediatrisk omvårdnad kräver specifik kompetens

Pediatrisk anestesiologisk omvårdnad

Anestesisjuk-sköterskans

professionalitet

”Man är lite mer skärpt när man har hand om barn. Och så tillägget med nervösa föräldrar, det gör att man är ganska trött många dagar.”

Att vårda barn och föräldrar är mer energikrävande rent psykiskt.

Inre stress vid vård av barn och föräldrar

Känslomässig anspänning vid omvårdnad av barn och föräldrar

”Men det känns ju inte bra att trycka ned någon på mask som inte vill, men det görs ju ändå.”

Upplevs som etiskt inkorrekt att tvinga ett barn att sövas, ändock utförs det.

Tvinga barn att sövas upplevs som etiskt inkorrekt

Etiskt förhållningssätt

VII

Tabell 2. Exempel på kategorisering under analysförfarandet för kategori ”Information och kommunikation”.

Meningsbärande enhet

Kondenserad meningsbärande

enhet

Kod Subkategori Kategori

”…så försöker man visa föräldern också samtidigt, till exempel, ’Där kom det upp siffror på skärmen! Vi mäter hur stark du är i armen och då kan vi se hur snabbt hjärtat slår’.”.

Informationen anpassas till barnets ålder och utvecklingsnivå samtidigt som föräldern erhåller informationen indirekt.

Information anpassad till barnet och föräldern informeras indirekt

Bemötande av barn och föräldrar

Information och kommunikation

”Jag hade varit med barnet och mamman i en kvart, bearbetat dem, skapat en relation med dem, sedan blev det kaos. Läkaren där förstörde vår relation.”

Anestesisjuk-sköterskan etablerat relation med barnet och föräldern som sedan raseras av anestesiläkaren.

Dålig kommunikation mellan anestesi-sjuksköterskan och läkaren

Samspel med andra personal-kategorier på operationssalen

VIII

Tabell 3. Exempel på kategorisering under analysförfarandet för kategori ”Föräldranärvaro peroperativt”.

Meningsbärande enhet

Kondenserad meningsbärande

enhet

Kod Subkategori Kategori

”Mamma och pappa kan liksom…stissa upp barnet om de själva är oroliga. Så om ungen var lugn från början, så kan de bli helt stissiga om föräldrarna är det.”

Föräldrars egen oro kan projiceras på barnet, så att ett barn som initialt var lugnt kan bli oroligt om föräldern är det.

Oroliga föräldrar skapar oro hos barnet

Föräldrars inverkan på barnet

Föräldranärvaro peroperativt ”Det var ju

många saker runt omkring eller teknisk utrustning som de [föräldrarna] inte hade sett, som de tittade på lite oroligt.”

Föräldrar är ovana vid den fysiska miljön på operationssalen, där finns utrustning som de aldrig sett.

Operations-salen är en främmande miljö för föräldrarna

Främmande miljö

”De lägger ju sitt barns liv i mina händer. Jag vill förvalta det väl.”

Anestesisjuk-sköterskan önskar inge föräldrarna trygghet.

Önskan om att inge trygghet

Tillit till anestesisjuk-sköterskan

IX

Tabell 4. Exempel på kategorisering under analysförfarandet för kategori ”Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar”.

Meningsbärande enhet

Kondenserad meningsbärande

enhet

Kod Subkategori Kategori

”Men det är lite löpande band, så det går liksom i ett. Jag kan ju titta på op-programmet på morgonen och tänka, ’Shit, vi har fem – sex ungar idag, som ska hinnas med.’ Då blir jag stressad bara av att dra läkemedel till den första.”

Känsla av att arbetet sker enligt löpande band-principen och att operations-programmet är pressat innebär stress för anestesisjuk-sköterskan.

Pressat operations-program innebär tidspress för anestesisjuk-sköterskan

Tidspressad verksamhet

Organisatoriska förutsättningar för mötet med

barn och föräldrar

”De [barnen] är för dåligt förberedda. Föräldrarna också. Så vid dåliga förberedelser har vi fått skicka hem dem. Om man märker att…detta går inte alls. Inte idag.”

Dåliga preoperativa förberedelser av barn och föräldrar har inneburit att de fått skickas hem.

Under-måliga preoperativa förberedelser utgör ett hinder för operation

Vikten av preoperativa förberedelser