Unga med funktionshinder på väg ut i arbetslivet€¦ · skaper, där en del är erkända och andra inte. De unga befinner sig också i en annan form av gränsland, den mellan att

Elisabeth OlinBibbi Ringsby Jansson

Rapport 1:2009

En utmaning för välfärdssystemet

Unga med funktionshinder på väg ut i arbetslivet

© FoU i Väst/GRFörsta upplagan maj 2009Layout: Infogruppen GROmslagsbild: Ola KjelbyeTryckeri: PR-Offset, MölndalISBN: 978-91-89558-54-0

FoU i VästGöteborgsregionens kommunalförbundBox 5073, 402 22 Göteborge-post: [email protected]

Kvalitetskriterier för FoU-rapporter vid FoU i Väst/GR En FoU-rapport vid FoU i Väst/GR ska:- vara relevant för praktiskt verksamma och politiker inom välfärdsområdet,- sätta studien i ett vidare sammanhang och vända sig till en bredare målgrupp än de

som är direkt berörda,- vara utvecklingsorienterad,- anknyta till relevant forskning/kunskapsutveckling inom området,- innehålla en beskrivning av metod och tillvägagångssätt samt en genom arbetad analys,- vara tillgänglig, välstrukturerad och kännetecknas av god språkbehandling,- före publicering granskas av forskare och anställda inom Göteborgsregionens

kommunal förbund och Västra Götalandsregionen.

Unga med funktions-hinder på väg ut i arbetslivet – en utmaning för välfärdssystemet


4

I chefsnätverken vid Göteborgsregionens kommunalförbund och i sam-rådsgruppen för FoU i Väst/GR har vi många gånger talat om att det finns unga människor med lindriga funktionshinder som inte vill ha

daglig verksamhet. De känner sig kanske inte hemma med att bli identi-fierade som personer med funktionsnedsättningar och de riskerar att fara illa. En viktig fråga för oss i kommunerna är hur vi ska kunna skapa bättre förutsättningar för att stödja dessa personer. Denna verksamhetsnära fråga har bidragit till att den här FoU-rapporten skrivits. Min förhoppning är att rapporten ska användas av chefer, personal och förtroendevalda politiker inom olika delar av välfärdsområdet så att vi gemensamt kan bidra till att unga människor får den självklara möjligheten till arbete och sysselsättning.

Eva SalettiVerksamhetschef funktionshinder Öckerö

Förord

5

Denna rapport utgör slutredovisning av forskningsprojektet Nya tider och förändrade stödformer för unga med funktionshinder, som pågått under åren 2007-2008. Den skildrar olika välfärdsaktörers perspek-

tiv och erfarenheter av att ge stöd till unga människor med funktionshinder som befinner sig i arbetslivets utmarker. I rapporten framkommer tydligt att det är en komplicerad uppgift, som karaktäriseras av komplexitet och motstridiga intressen, att få de unga delaktiga i samhälle och yrkesliv. Det har varit ett spännande och stimulerande projekt för oss som forskare och vår förhoppning är att rapporten kan inspirera till diskussioner inom olika verksamheter. Det är en stor utmaning för politiker, såväl som forskare och praktiker, att skapa förutsättningar, utveckla kunskap och visa på alternativa handlingsmöjligheter i syfte att öka möjligheterna för unga människor med funktionshinder att integreras i samhället. Men också att ta vara på de kreativa idéer och flexibla lösningar som finns i olika verksamheter, vilket vi ger flera exempel på i rapporten. Mycket återstår att göra och förhoppningsvis kan vår rapport utgöra ett bidrag i denna komplicerade process.

Studien är genomförd vid FoU i Väst/GR i samarbete med och med ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Den har genom-förts i dialog med yrkesföreträdare för arbetsförmedling, försäkringskassa, socialtjänstens handikappomsorg, individ- och familjeomsorg samt gymna-sieskola.

För den vetenskapliga granskningen av vårt slutmanus står professor Anders Möller, Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap och tillika forskningschef på Bräcke Diakoni och fil.dr Per-Åke Karlsson, vetenskaplig ledare vid FoU Sjuhärad-Välfärd. Yvonne Andersson, planeringsledare inom handikappomsorgen i Göteborgs Stad samt Christan Linde och Linda Weich-selbraun från Inre rum, har granskat vår rapport utifrån ett verksamhets- och brukarperspektiv. Vi är mycket tacksamma för er noggranna genomläsning och kreativa och konstruktiva kritik.

Stort tack till alla som bidragit till den här studien och rapporten!

Och med hopp om givande läsning!


6

FöRORD ................................................................................................. 4

SAMMANFATTNING ............................................................................ 9

1. INLEDNING ..................................................................................... 11 Unga med funktionshinder – en utsatt grupp ....................................... 11 Syfte och frågeställningar ..................................................................... 12 Två bilder av ungas möte med välfärdssystemet .................................. 14 Kort om rapporten .............................................................................. 16

2. NÅGRA UTBLICKAR MOT TIDIGARE FORSKNING ................... 19 Välfärdsorganisationernas förändring – nya relationer mellan välfärdsaktörerna och deras klienter .................................................... 19 Bedömning om rätt till stöd – en komplicerad process ......................... 20 Ung och funktionshindrad i möte med arbetslivet ................................ 22 Möjligheter och svårigheter i stödet till unga med funktionshinder ...... 23 Daglig verksamhet som alternativ till arbete eller som ett steg mot arbete ........................................................................................... 24

3. METOD OCh GENOMFöRANDE ................................................. 25 Planering och förankring av studien .................................................... 25 Referensgruppens funktion och betydelse ......................................... 26 Konstruktion av vinjetter ................................................................. 26 Pilotstudie ........................................................................................ 28 Etiska överväganden ............................................................................ 28

Innehåll

7

Fokusgrupper steg för steg ................................................................... 29 Arbetsprocessen i fokusgrupperna .................................................... 30 Moderatorns och observatörens roll och funktion ........................... 31 Dokumentation ................................................................................ 32 Bearbetning och analys ........................................................................ 32

4. hUR BESKRIVS OCh FöRKLARAS DE UNGAS SITUATION OCh PROBLEM? ............................................... 35 Individrelaterade faktorer .................................................................... 35 Diagnostiska förklaringsmodeller ..................................................... 36 Fördelar och nackdelar med en diagnos ........................................... 39 Diffusa problem ............................................................................... 40 Miljörelaterade faktorer ...................................................................... 42 Problematiska familjeförhållanden ................................................... 42 En skola för vissa men inte för alla .................................................. 44 Samhällsrelaterade faktorer ................................................................. 46 Ett hårdare samhällsklimat .............................................................. 46 Måste alla ut i arbete? ...................................................................... 47 Summering .......................................................................................... 48

5. DE UNGAS MöTE MED VäLFäRDENS ORGANISATIONER – STRATEGIER OCh hANDLINGSVäGAR .... 49 Ta avstånd från eller slingra sig ur klientrollen .................................... 49 Undandragande ................................................................................ 49 Protestera mot stigmatisering ........................................................... 52 Bjuda motmakt ................................................................................ 52 Ikläda sig rollen som klient .................................................................. 53 Uppfylla rollen som välanpassad klient ............................................ 53 Ta över problembeskrivningen ......................................................... 54 Att tvingas bita i det sura äpplet ...................................................... 55 Summering .......................................................................................... 56

6. VäGAR TILL ARBETSLIVET – EN KVALIFICERINGS-PROCESS MED OLIKA FORMER AV STöD ....................................... 57 Arbetsförmedlingens stödformer – att kvalificera sig för arbetslivet ..... 57 Någon måste säga stopp .................................................................. 58 Uppdrag som grindvakt ................................................................... 59 Aktivitetsersättning – en stödform för steget före ................................ 62 Aktivitetsersättningens dubbla funktion ........................................... 62 Vi kan inte jobba med alla ............................................................... 63 Störst hjälppotential kommer först ................................................... 64

8

Daglig verksamhet – ett mål i sig eller en språngbräda? ....................... 66 Sista utposten? ................................................................................. 66 En svårsåld lösning som väg till arbete ............................................. 67 Summering .......................................................................................... 69

7. SVÅRIGhETER I ARBETET MED ATT GE STöD TILL UNGA MED FUNKTIONShINDER ............................................ 71 Problem relaterat till de unga ............................................................... 71 Problem relaterat till organisation och samhälle .................................. 72 Summering .......................................................................................... 74

8. VAD hjäLPER – STRATEGIER FöR FRAMGÅNG ........................ 75 Mot alla odds… ................................................................................... 75 Engagemang som utmanar det invanda ............................................... 76 Att beröra och låta sig beröras ......................................................... 76 Att vara utvald ................................................................................. 77 Att jämställa sig ............................................................................... 79 Platsens och tidens betydelse ................................................................ 81 Att ”fiska på grumligt vatten” – ett sökande förhållningssätt ........... 82 Inte är det konstigt att man längtar bort .......................................... 83 Summering .......................................................................................... 84

9. AVSLUTANDE REFLEKTIONER ..................................................... 85 Problembilder av unga med funktionshinder – kategoriseringar och konsekvenser ................................................................................. 85 Diagnos på gott och ont ................................................................... 87 Kategoriseringar får konsekvenser ................................................... 87 Tre integrationsarenor – med likartade mål men olikartade normalitetsförväntningar ..................................................................... 88 Kvalificering eller diskvalificering som krav för tillträde ................... 88 Inkluderande arenor och marginella rum ......................................... 89 Välfärdsaktörer i korseld ..................................................................... 90 Till sist… ............................................................................................. 92

REFERENSER ....................................................................................... 93

BILAGA ................................................................................................. 97

9

Rapporten handlar om några av välfärdssamhällets aktörer och deras möte med och insatser för unga personer med lindriga intellektuella,

psykiska och/eller neuropsykiatriska funktionshinder. Det är en grupp unga som ofta befinner sig i en problematisk situation, inte minst när det gäller möjligheten att få arbete och i förhållande till de förändrade krav som gäller i arbetslivet.

Studiens huvudsakliga syfte är att undersöka hur olika välfärdsaktörer, som företrädare för arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialtjänsten och gymnasieskolan, beskriver och förklarar de ungas situation och svårigheter. Men också hur de ser på sin roll och sitt ansvar såväl som sina möjligheter och svårigheter att ge stöd till de unga, främst vad gäller sysselsättning och delaktighet i arbetsliv och samhälle.

Studien har en kvalitativ ansats och data har samlats in med hjälp av fokusgruppsintervjuer. Med utgångspunkt från konkreta och empiriskt grun-dade fall, så kallade vinjetter, har intervjuer genomföras i två fokusgrupper, tre gånger vardera. Fokusgrupperna har varit sammansatta av representanter från olika verksamhetsfält, som alla har bred erfarenhet av stöd och hjälp-insatser i förhållande till gruppen, som handläggare för aktivitetsersättning inom försäkringskassan, tjänstemän inom arbetsförmedlingen, handläggare av ekonomiskt bistånd, LSS-handläggare och andra nyckelpersoner inom skola och socialtjänst.

Informanternas sätt att beskriva och förstå de ungas situation kan rela-teras till tre olika nivåer, som individuella problem eller egenskapsbrister hos

Sammanfattning

10

de unga, som familjerelaterade eller miljörelaterade faktorer, men också som faktorer som kan hänföras till strukturella och samhälleliga förhållanden. Det finns en tydlig tendens att problemen förläggs till individnivån, men också en ambivalens som kommer till uttryck i välfärdsaktörernas tveksamhet inför förenklade diagnostiska förklaringar som riskerar att fokusera problemen snarare än möjligheterna.

Välfärdsaktörerna beskriver att de unga utvecklar olika strategier i mö-tet med organisationen, som att med olika medel försöka ta avstånd från, slingra sig ur eller bjuda motstånd mot klientrollen. Men det finns också de som accepterar rollen som klient, menar informanterna, och beskriver det som att de ungas strategi då är att uppträda på det sätt som de tror att väl-färdsaktörerna förväntar sig.

Arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialtjänsten erbjuder olika former av stöd och hjälp till unga personer med funktionshinder på deras väg ut i arbetslivet. De tre organisationerna syftar alla till att skapa betingelser för de ungas integration på arbetsmarknaden och i samhällslivet, däremot har de olika krav och rutiner för att reglera vem som ges tillgång till de begrän-sade resurser som erbjuds. De tre organisationerna skiljer sig också åt vad gäller vilken typ av normalitetsförväntningar som är knutna till respektive organisation, men också sett till förhållandet mellan organisationen och det omgivande samhället.

Svårigheterna med att ge hjälp till de unga beskriver informanterna dels i termer av den speciella problematik som de unga är bärare av och dels i problem som kan relateras till den organisation som välfärdsaktörerna har att verka inom. Långa väntetider för utredning, oflexibla försörjningssystem och brist på resurser skapar hinder och svårigheter. Men i informanternas berättelser finns också uttryck för framgångsstrategier och alternativa hand-lingsmöjligheter, som präglas av stort engagemang, personlig involvering och en särskild känsla av ansvar. De situationer där man tycker sig verkligen ha kunnat var till hjälp för de unga karaktäriseras av kreativa lösningar och okonventionella arbetsmetoder, med insatser som ofta, i alla fall delvis, faller utanför det direkta ansvar yrkesaktörerna har inom ramen för sin formella yrkesroll. Det handlar om att låta sig beröras av de ungas situation, att ut-mana beprövad erfarenhet och söka nya lösningar, såväl som att använda tid och plats som en möjlighet att möta och få kunskap om de unga på ett nytt sätt.

11

Det förfaller som om det finns grupper av unga som, trots omfattande hjälpbehov, inte efterfrågar samhällets stöd och hjälp eller där hjälpsys-temen inte fungerar i förhållande till de unga. Hur den här gruppens livssituation ser ut och vilka de långsiktiga konsekvenserna av den här utvecklingen kommer att bli vet vi inte. Det finns väldigt begränsade kunskaper om hur hjälpsystemen och insatserna skulle vara utformade för att fungera i förhållande till de unga.

(Citat från intervju med LSS- handläggare)

Unga med funktionshinder – en utsatt gruppDen här rapporten handlar om unga människor med lindriga intellektuella, psykiska och/eller neuropsykiatriska funktionshinder1, ibland i kombination med olika former av social problematik, och deras möte med välfärdssam-hället. Av välfärdssamhällets aktörer beskrivs den här gruppen befinna sig i gränslandet mellan ”normalitet och avvikelse”, de lever i flera sorters gemen-skaper, där en del är erkända och andra inte.

De unga befinner sig också i en annan form av gränsland, den mellan att vara ungdom och vuxen. Unga människors vuxenblivande är i dag en mer utdragen process än tidigare och deras livssituation och handlingsmönster

1. Inledning

1. I rapporten används begreppet funktionshinder omväxlande med begreppet funktionsnedsätt-ning, då det är de begrepp som i huvudsak används av informanterna.

12

har ändrats i takt med det moderna samhällets inriktning mot ökad flexibi-litet och individualisering. Vuxenblivandet beskrivs ofta som en komplice-rad och långdragen om ställnings period, där den unge söker sin tillhörighet utanför familjen när det gäller sociala relationer, arbete och boende (Ram-ström 1991, Raymore et al. 2001). även om dagens ungdomar har större möjligheter än tidigare generationer att välja sin egen livsstil, medför ett allt tuffare samhällsklimat att skillnaderna i livsvillkor mellan olika grupper av ung domar ökar (Rantakeisu et al. 1996, Trondman & Bunar 2001, SoU 2003:92).

En grupp som är speciellt utsatt är unga människor med olika typer av funktionshinder. Inte minst därför att deras vuxenblivande ofta beskrivs som mer komplicerat än andra ungdomars, eftersom förutsättningarna för att leva ett självständigt liv ter sig annorlunda. Det är under denna period som skillnaderna mellan deras och andra unga människors livssituation tydlig-görs. Det medför ofta stora svårigheter för dem att etablera sig i samhället (Marshak et al 1999, Mitchell 1999, Morris 2001). Ett exempel på detta är att unga personer med funktionshinder har ännu större svårigheter än icke- funktions hindrade ungdomar att få ett arbete på den öppna arbetsmarkna-den. Många får under mycket lång tid sin försörjning genom aktivitetsersätt-ning, socialbidrag eller sjukskrivning (Socialstyrelsen 2006). Socialstyrelsen (2006) uppmärksammar i sin välfärdsrapport att långvarig arbetslöshet hos unga personer också får stora sociala konsekvenser, de riskerar att förlora en normal dygnsrytm, det sociala nätverket försvagas och de unga drabbas av ohälsa på kortare och längre sikt. Det tycks hos gruppen unga långvarigt arbetslösa också finnas en ökad risk för psykiatrisk sjuklighet och missbruk, som inte entydigt kan förklaras av gruppens sociala sammansättning. För unga med funktionshinder innebär detta dubbel risk för utsatthet, något som även får stor påverkan på andra centrala livsområden, såsom boende och sociala relationer (Rantakaisu, et al. 1996, Socialstyrelsen 2006). Avsik-ten med föreliggande studie är att spegla aktuella frågor inom området för unga med funktionshinder och de stödinsatser som samhället erbjuder för att skapa förutsättningar för ungas delaktighet i arbetsliv och samhälle.

Syfte och frågeställningarStudiens huvudsakliga syfte är att undersöka hur olika myndighetsföreträdare, inom försäkringskassa, arbetsförmedling, skola och socialtjänst, ser på sin roll och sina möjligheter såväl som svårigheter att ge stöd till den här grup-pen unga, främst vad gäller sysselsättning och delaktighet i samhällslivet.

13

Ett ytterligare syfte är att skapa utrymme för erfarenhetsutbyte mellan dessa organisationer, samt att identifiera och beskriva framgångsfaktorer i arbetet med att ge stöd till unga med funktionshinder.

Centrala frågeställningar är:

•Hurförstårochbeskriveryrkesaktörernadeungassituation/problemoch hjälpbehov och hur ser de på sitt ansvar och sina möjligheter att, utifrån sin funktion, ge stöd till unga personer med funktionshinder?

•Vilkaerfarenheterochföreställningarfinnshosyrkesaktörernaombe-tingelser, svårigheter och möjligheter i arbetet med att ge stöd och hjälp till de unga?

De grupper som står i fokus för studien utgörs av unga med lindrig intellektuell funktionsnedsättning, neuropsykiatriska och/eller psykiska funktionshinder. Det är grupper av unga som inte påtagligt skiljer sig från andra, men som behöver stöd med delar av tillvaron. Madsen (2006) använder benämningen ”tröskelmänniskor” för dem som lever ett dubbelliv, i gränslandet mellan olika sociala och kulturella områden. Det är en situation som är giltig för många unga med funktionshinder, speciellt för dem som har viss kapacitet att klara sig själva, men som ändå behöver stöd i vissa vardagssituationer. Man kan säga att de i stor utsträckning lever i ett gränsland, där tillhörighet och delaktighet är centrala frågor i deras liv. Så här uttrycker en av informanterna i studien denna gränsexistens:

det är de här som har en fot lite grann inom arbetslivet, eller trodde att de hade det, och så har de inte det riktigt ändå…

De unga har erfarenheter av att hantera livsbetingelser i flera olika sociala sammanhang och har utvecklat strategier för en tillvaro på gränsen mellan det normala och det avvikande. Det är också en grupp unga vars situation gör att de ofta ”ramlar mellan stolarna”, när olika myndigheter och organisationer definierar sin målgrupp, sitt ansvar och sina uppgifter.

Studiens forskningsobjekt är alltså främst välfärdsaktörernas beskriv-ningar och definitioner av de ungas situation och problem, samt deras erfa-renheter av den process det innebär att ge hjälp och stöd. Utgångspunkten kan formuleras som ett intresse för att få kunskap om, under vilka betingel-ser dessa fenomen eller grupper definieras som sociala problem och vilka fö-reställningar och erfarenheter som finns hos välfärdsaktörerna om vad som är till hjälp för de unga.

14

Två bilder av ungas möte med välfärdssystemetStudien tar sin utgångspunkt i välfärdsaktörernas bilder av händelser och möten med unga personer med funktionshinder. För att illustrera de ungas situation, men också de svårigheter och utmaningar som välfärdsaktörerna möter i sin yrkesvardag, ger vi två korta utdrag ur informanternas berättelser om upplevelser av svårigheter och möjligheter i mötet med unga funktions-hindrade.

Johan – en kille som faller mellan stolarna

Solveig, tjänsteman på försäkringskassan och aktivitetssamordnare, berättar om sitt möte med johan, 23 år. johan bor i egen lägenhet med boendestöd. han slutade grundskolan med flera underkända betyg och påbörjade gym-nasieskolans individuella program, men hoppade av efter ett år. Sedan några år tillbaka har han kontakt med en kurator på vuxenhabiliteringen och har av läkare fått diagnosen Asperger syndrom. johan är mycket intresserad av fysisk träning och tränar på gym flera gånger i veckan. han uppbär aktivi-tetsersättning från försäkringskassan och har uttryckt intresse för att utbilda sig till tränare. I avvaktan på att kontakter ska etableras med arbetsförmed-lingen och kommunen, har han fått gå en grundläggande fysiologikurs på Folkuniversitetet. johan har också gått en teaterlinje på folkhögskola, men teater är inget han vill ägna sig åt i framtiden.

Av arbetspsykolog på arbetsförmedlingen bedöms johan inte kunna stå till arbetsmarknadens förfogande och han hänvisas till daglig verksamhet. LSS-handläggaren i kommunen bedömer det dock inte som uteslutet att jo-han skulle kunna klara av ett arbete med lönebidrag och beviljar därför ingen insats om daglig verksamhet. johan ordnar då själv en praktikplats på ett gym och praktiserar där på oregelbundna tider, drygt tio timmar i veckan. Solveig beskriver johan som aktiv och initiativrik, men menar att han har en omogenhet i tanke och handling och en orealistisk uppfattning om sin situation. För att testa johans arbetskapacitet skickar Solveig honom på en kombiutredning via försäkringskassan. Utredningen visar att johan har stora svårigheter, men att han på lång sikt och med stöd från arbets-förmedlingen skulle kunna klara ett lönebidragsarbete. hans situation tas upp i en beredningsgrupp där arbetsförmedling och försäkringskassa ingår. Där gör man bedömningen att det krävs en alltför långsiktig rehabilitering för att johan ska vara aktuell för arbetsförmedlingens insatser och ärendet avskrivs därmed. johan är frustrerad över att vara tillbaka på ruta ett, men är motiverad att försöka ta sig vidare. han vill ha ett arbete och känner sig

15

klämd mellan kommunen, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och habi-literingen.

Jesper – sumpar sin chans…!

Anders, tjänsteman på arbetsförmedlingen, berättar om en situation i mötet med jesper, 27 år. jesper är nygift och bor tillsammans med sin fru i en lä-genhet om två rum och kök. han har tidigare gått i gymnasiesärskolan, men avbröt studierna under sista året, då han inte tyckte sig höra hemma där. För att förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden har jesper under tre års tid försökt läsa in gymnasiekompetens via Komvux, men inte lyckats. Efter utredning och bedömning har jesper fått diagnosen ”lindrig utvecklingsstör-ning” och därefter beviljats aktivitetsersättning från försäkringskassan. Anders första kontakt med jesper var i samband med att han hoppade av särskolan och sökte jobb. han avaktualiserades dock ganska snart från arbetsförmedlingen, då han började läsa på Komvux. Efter att ha avbrutit också dessa studier tog jesper åter kontakt med Anders på arbetsförmedlingen, för att söka arbete.

Anders beskriver jesper som en stolt och aktiv ung man med en lindrig intellektuell funktionsnedsättning, men som inte vill se sig själv som funk-tionshindrad och som inte heller vill inse de begränsningar funktionshindret medför. jesper är väldigt mån om sin integritet och ger sparsamt med upp-lysningar om sitt liv. Möjligheterna för jesper att få ett arbete bedöms som mycket små. Så småningom lyckades dock Anders få en plats för honom på handelsakademin, som erbjuder anpassad utbildning för arbete. I utbild-ningen ingår 30 veckors praktik, med uttalat syfte att bli anställd på prak-tikplatsen. jesper var intresserad av utbildningen och påbörjade den. han fick också möjlighet att prova flera olika praktikplatser, av vilka han avbröt praktiken på några, då han inte trivdes eller inte själv trodde att det kunde leda till arbete. Efter två och en halv månads praktik på ett varulager, där jesper trivdes bra och fungerade väl, blev han erbjuden fast anställning. An-ders kände sig oerhört nöjd och tillfreds med resultatet, det är svårt att få en plats på handelsakademin och det är långt ifrån alla praktikplatser som leder fram till anställning, men den här gången hade det gått vägen. Några dagar senare får han veta att jesper tackat nej till anställningen. han fick en chans som är väldigt få förunnat och han tackar nej! I ett uppföljande möte med jesper kunde han inte uppge någon direkt anledning till varför han tackat nej, men menade att han hade stora skulder och att han tyckte lönen var för låg. Att han tackar nej till anställning innebär också att hans aktivi-tetsersättning kommer att ifrågasättas, men Anders är osäker på om jesper verkligen förstår vilka konsekvenser detta får för honom.

16

Kort om rapportenEfter detta inledande kapitel redovisas tidigare forskning kring studier som rör välfärdsorganisationernas förändring och deras hjälp och stöd till unga personer med funktionshinder, när det gäller arbete och sysselsättning. Men också studier som handlar om de ungas situation på arbetsmarknaden refere-ras. Stora förändringar har skett inom det socialpolitiska området, i riktning mot ökad frivillighet och ökat ansvar för den enskilde och dennes närstående, vilket också har inneburit att de professionellas roll har förändrats. Det över-gripande politiska målet för arbetsmarknadspolitiken är att funktionshindrade personer ska ha samma möjlighet som andra att delta i arbetslivet, men forsk-ningen visar att vidtagna arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte i någon större utsträckning förbättrat gruppens ställning på arbetsmarknaden.

I kapitel tre, som är rapportens metodkapitel, beskrivs studiens upplägg-ning, metoder för datainsamling, bearbetning och analys och vilka etiska överväganden som gjorts. Vi tror och hoppas att detta kan vara av intresse för läsaren, men för den som inte är speciellt intresserad av metodologiska frågor, innebär det inga svårigheter för förståelsen att gå direkt till resultat-kapitlen som följer därefter.

Kapitel fyra till åtta är rapportens resultatkapitel och det första, kapi-tel fyra, handlar om vilka faktorer som, enligt olika yrkesföreträdare, kan bidra till att förklara de ungas problem och svårigheter. Det handlar såväl om individrelaterade svårigheter som mer sociala omständigheter, om fa-miljeförhållanden, skolmiljön och samhällutvecklingen i stort. I kapitel fem beskriver informanterna vilka erfarenheter de har av hur unga personer med funktionshinder förhåller sig till rollen som klient. här finns de unga som, mer eller mindre, förefaller acceptera att de är beroende av hjälp, men det finns också de som på olika sätt protesterar mot att bli beroende av olika välfärdsaktörer. Kapitel sex belyser hur de olika yrkesföreträdarna för ar-betsförmedlingen, försäkringskassan och socialtjänsten ser på sitt ansvar och sina möjligheter att, inom ramen för den egna organisationen, ge stöd och hjälp till unga personer med funktionshinder. Vidare uppmärksammas vilka prioriteringar som görs när resurserna inte räcker till. I kapitlet disku-teras också hur unga personer med funktionshinder måste kvalificera sig för att få del av olika insatser. Kapitel sju handlar om vilka svårigheter och hin-der tjänstemännen i de olika verksamheterna möter i sitt arbete med att ge stöd till gruppen unga med funktionshinder. Svårigheterna kan i huvudsak relateras både till den speciella problematik som de unga är bärare av och till den organisation som välfärdsaktörerna har att verka inom, med som man upplever det, ständiga åtstramningar och knappa ekonomiska resurser. Men

17

även andra omständigheter som långa väntetider för utredning och oflexibla försörjningssystem innebär svårigheter. I kapitel åtta beskriver och analyse-rar vi vad som kännetecknar de situationer där välfärdsaktörerna anser sig ha lyckats väl i sitt arbete. Förutom professionell kunskap och personligt engagemang, karaktäriseras dessa situationer av okonventionella arbetsme-toder och kreativa lösningar där tid och plats har stor betydelse.

I det avslutande kapitlet drar vi ihop trådarna och summerar några av de viktigaste resultaten. här diskuteras diagnosens möjligheter och begräns-ningar, samt de förväntningar och krav som ställs för att få tillträde till olika arenor för stöd och hjälp på vägen mot arbetslivet. Arbetet med unga män-niskor med funktionshinder har som yttersta mål att skapa betingelser för integration och delaktighet i samhällslivet, men är också ett arbete i en kors-eld av motstridiga intressen och förväntningar.

18

19

I det här kapitlet kommer vi att lyfta fram studier som rör välfärdsorgani-sationernas roll i förhållande till unga personer med funktionshinder och

deras situation på arbetsmarknaden. Vidare berörs studier som behandlar välfärdsorganisationers bedömningar om hjälp och stöd till unga funktions-hindrade, när det gäller arbete och sysselsättning.

Välfärdsorganisationernas förändring – nya relationer mellan välfärdsaktörerna och deras klienterInom det socialpolitiska området finns en tydlig utvecklingstendens som inne-bär att den enskildes ansvar och rätt till inflytande över olika hjälpinsatser framhålls. I enlighet med detta betonas vikten av att professionella aktörer ska tillämpa ett mer vägledande och råd givande förhållningssätt än tidigare. Olika hjälpinsatser ska ses som ett erbjudande till den hjälpsökande, de professionel-las styrning ska minskas och utrymmet för den enskildes självbestämmande öka (Börjesson & Palmbladh 2007, Lewin 1998, Lindqvist 2004).

Samtidigt är välfärdsaktören representant för den organisation som kon-trollerar de resurser som den hjälpsökande behöver eller efterfrågar, vilket får ökad betydelse i en tid då välfärdsstatens ekonomiska utrymme blir allt-mer begränsat. Olika professionella grupper får ofta rollen som välfärdssek-torns gränsvakter, när de ekonomiska ramarna för offentlig verksamhet inte

2. Några utblickar mot tidigare forskning

20

räcker till, vilket också påverkar relationen till den som söker stöd och hjälp (Lipsky 1980, Rothstein 1997).

Bedömning om rätt till stöd – en komplicerad processFöreställningen om funktionshinder är beroende av de historiska, sociala och kulturella sammanhang vi lever i, vilket alltså innebär att synen på människor med funktionshinder varierar i tid och rum. Ur denna aspekt kan funktions-hinder sägas vara en social konstruktion som är kontextbunden. Lindqvist (2007) diskuterar hur definitioner av funktionshinder förändrats i socialpo-litiska sammanhang, beroende på hur samhälleliga normer och värderingar om enskilda individers och gruppers sociala behov, moral och ansvar för sin situation skiftat över tid. Kategorisering innebär indirekt ett sätt att motivera varför stöd prioriteras till vissa grupper och inte till andra, menar han.

hjälporganisationernas bedömnings principer, rutiner och de professio-nellas sätt att förhålla sig till och bemöta de unga, har också det avgörande betydelse för vem som får hjälp. Några faktorer som kan försvåra tillträdet till och inflytandet över hjälpen är att organisationerna tenderar att rikta sig till en smalt avgränsad målgrupp, där kravet på otvetydig diagnos eller mål-gruppstillhörighet måste uppfyllas. Men även det faktum att behoven nästan alltid överskrider resurserna medför att det finns en risk för en alltför strikt bedömning och prioritering av individers behov (Olin & Ringsby jansson 2006).

Flera studier visar att vissa grupper är mer attraktiva som klienter för organisationerna än andra. Bland dem som kan inräknas i denna kategori är de vars behov av stöd och hjälp är relativt lätta för organisationen att tillgo-dose. En annan kategori av attraktiva eller framgångsrika klienter är de som har kunskap och förmåga att formulera sina behov av hjälp på ”rätt” sätt, som vet var hjälpen ska sökas och som visar vilja och motivation till föränd-ring (Carlsson 2003, Börjesson & Palmblad 2007). Sett till gruppen unga personer med psykiska, neuropsykiatriska och/eller intellektuella funktions-hinder är det få av dem som svarar mot ovanstående kriterier på attraktiva eller framgångsrika klienter.

Unga människor med funktionshinder är dock ofta beroende av olika or-ganisationer för att få sina medicinska, sociala och ekonomiska behov tillgo-dosedda. Mötet och kontakten med olika myndighetsföreträdare har därför stor betydelse för de ungas självbild och framtida möjligheter. Många unga människor med funktionshinder har haft omfattande kontakter med flera

21

olika professionella vårdgivare, utan att de unga upplevt sig ha fått adekvat hjälp. Omständigheter som komplexa regelsystem, bristande samarbete mel-lan olika organisationer, professionella revirstrider och välfärdsaktörernas oförmåga att förstå de ungas situation, är faktorer som försvårar möjlighe-ten för de unga att få hjälp (SOU 2003:92).

Men förklaringen kan också sökas i att individens funktionshinder kan innebära svårigheter att hantera sociala situationer och samspel i kontakten med olika välfärdsaktörer. Det ställs idag större krav på kunskap och kom-petens för att ta del av samhällets resurser, eftersom insatserna till skillnad från tidigare ska begäras av den enskilde. Det kan vara svårt att skaffa sig information om vilka rättigheter man har, vilka krav man kan ställa och vart man ska vända sig. Många kan ha svårt att på egen hand formulera sina behov av insatser och blir därmed beroende av andras hjälp, ofta föräldrar eller andra närstående, för att kunna utnyttja sina rättigheter. Resursstarka och aktiva föräldrar och närstående har större möjlighet att via myndigheter få resurser och stödinsatser till sina anhöriga, medan de som har föräldrar som saknar vana och kompetens att handskas med myndigheter har en be-tydligt svårare situation (Olin & Ringsby jansson 2006, Ringsby jansson & Olsson 2006). För somliga av de unga innebär det att de ofrivilligt eller medvetet avstår från hjälp eller utvecklar alternativa strategier för att han-tera sina svårigheter.

Unga personer med funktionshinder har också ofta en mer kritisk inställ-ning till samhällets hjälpsystem än tidigare generationers funktions hindrade. Många hyser en misstro mot det offentliga hjälpsystemet och kräver att olika hjälpinsatser ska ges i mindre stig matiserande former, vara individuellt och flexibelt utformade och inte begränsa deras möjligheter att bestämma över sina liv. (Barron 1997, Gustavsson 1998, Molin 2008, Ringsby jansson & Olsson 2006, Tideman 2000).

Motivation och förmåga att visa upp en vilja till verklig förändring har dock blivit ett allt viktigare redskap för att få tillgång till samhälleliga resur-ser, menar Börjesson & Palmbladh (2007). I de fall välfärdsaktörerna upp-fattar att förändringsvilja saknas hos de hjälpsökande, så finns tekniker och metoder, ofta benämnt som motivationsarbete, som kan användas i syfte att frammana den rätta viljan. Författarna menar också att viljan att förändra sitt liv i enlighet med rådande samhällsnormer kommit att ses som ett mått på den personliga karaktären hos de hjälpsökande.

22

Ung och funktionshindrad i möte med arbetslivetDet övergripande politiska målet är att funktionshindrade personer ska ha samma möjlighet som icke-funktionshindrade att delta i arbetslivet. Arbets-marknadspolitiska insatser av olika slag syftar till att stärka målgruppens ställning på arbetsmarknaden. I en nyligen publicerad rapport från Riksre-visionen (2007) konstateras dock att utvecklingen av sysselsättningsgraden under 2000-talet varit sämre för funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga än vad som gäller för befolkningen i övrigt och av Riksrevisionens samman-fattande bedömning framgår klart att de vidtagna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte förbättrat gruppens ställning på arbetsmarknaden. Orsakerna diskuteras i termer av att det förekommer brister i handläggning och dokumen-tation, brister i prövning och utredning av arbetsförmåga och i matchningen mellan arbetsförmåga och kraven i arbetet. I deras rekommendationer till regeringen finns förslag på förbättrade uppföljningar på arbetsplatsen, tyd-ligare information till arbetsgivare, utvecklat handläggarstöd och tydligare återrapportering om brister i måluppfyllelse.

Frågan om utanförskap på arbetsmarknaden är dock mer komplicerad än så, hävdar Michailakis (2002). Det är arbetsmarknadens krav och behov av ökad kompetens hos de anställda som bestämmer innehållet i begreppet arbetsförmåga och definitionen av begreppet sker helt på arbetsmarknadens villkor, hävdar han, och avvisar på så sätt begreppet som en egenskap som kan tillskrivas enskilda individer. I tider av rationalisering och effektivisering på arbetsmarknaden ökar kraven på de anställda och allt fler betraktas som arbetsoförmögna, samtidigt som vi förespråkar en samhällelig ideologi om allas rätt till arbete. Detta är ett olösligt problem, då det i grunden handlar om två konkurrerande samhälleliga system, ett arbets- och vinstbaserat och ett behovsbaserat, menar han och uttrycker det som att

ett utvidgat handikappbegrepp reducerar trycket av arbetslösa på systemet, samtidigt som det vidmakthåller arbetsideologins legitimitet (Michailakis 2002, s. 17)

23

Möjligheter och svårigheter i stödet till unga med funktionshinderI en studie om vilken form av stöd som är betydelsefullt för att hjälpa unga funktionshindrade att nå, få och behålla ett arbete, identifierar Antonsson och Ståhl (2003) flera viktiga framgångsfaktorer, men också svårigheter och problem. Mest betydelsefullt för framgång var stöd i form av tillit och tilltro till den unges förmåga, bekräftelse från omgivningen, både från professionella i olika verksamheter och från människor i det personliga nätverket. En annan viktig faktor var klimatet eller kulturen på arbetsplatsen. Bäst fungerade de arbetsplatser som kunde karaktäriseras av att vara ”vän-vänliga”, konstaterar författarna. Det innebär att arbetsplatsen kännetecknas av en öppen, tillå-tande och vänskaplig kultur, där olikheter snarare betraktas som en tillgång än som en svårighet.

Liknande slutsatser framkommer i Molins studie (2008) om formella stödpersoners bild av vilka egenskaper och betingelser som är betydelse-fulla för att unga personer med funktionshinder ska nå, få och behålla ett arbete. Kännetecknande för de unga som i någon form lyckas etablera sig på arbetsmarknaden är att de bedöms ha en dokumenterad arbetsförmåga, ett trevligt uppträdande och en förmåga att ”föra sig väl” på arbetsplatsen, en väl utvecklad mognad och uthållighet samt medvetenhet och insikt om sina svårigheter och begränsningar såväl som realistiska förväntningar på arbetet. Det är framförallt individuella faktorer som står i fokus för den bild av eftersträvansvärda betingelser som målas upp av de formella stödperso-nerna, men betydelsen av en stödjande omgivning betonas också. Engage-rade och uppmuntrande föräldrar, såväl som vänliga och positivt inställda arbetsledare och arbetskamrater, med ork, tid och lust att ge lite extra sup-port och uppbackning framhålls som värdefullt.

Att få ett stadigvarande arbete som av de unga upplevs som meningsfullt och intressant ter sig problematiskt för de flesta unga funktionshindrade, menar Lindqvist (2007) och hänvisar till en kombination av strukturella, attitydmässiga och individuella faktorer. Brister i skolmiljön och brister i tillgänglighet vad gäller studie- och yrkesvägledning, såväl som arbetsplat-sernas bristande tillgänglighet och arbetsgivarnas låga förväntningar på de unga, är viktiga bidragande orsaker, menar han. Andra orsaker som han pekar på är att den arbetsprövning, den träning och praktik som de unga erbjuds, oftast är inriktad på en begränsad arbetsmarknad med monotona arbetsuppgifter och mycket begränsade möjligheter att byta arbete.

24

Daglig verksamhet som alternativ till arbete eller som ett steg mot arbeteDaglig verksamhet är den insats som är mest vanligt förekommande för människor med intellektuella funktionshinder, dock har denna inte varit lika tillgänglig för gruppen människor med psykiska funktionshinder. När det gäl-ler gruppen människor med intellektuella funktionshinder är detta en insats som har ökat i omfattning under senare år. I Socialstyrelsens (2008) senaste kartläggning framgår att antalet personer med daglig verksamhet har ökat från 20 500 personer år 2000 till 25 800 personer år 2006. Under samma period har kostnaden för verksamheten sjunkit med 10 procent per person.

I kartläggningen framkommer att det i daglig verksamheten finns ett brett utbud av aktiviteter, men också olika former och sätt att organisera verksamheten. Traditionellt har daglig verksamhet varit organiserad som gruppverksamhet i särskilt avsedda lokaler. Utvecklingen har dock på senare tid gått mot mer flexibla former, till exempel utflyttade grupper som finns på olika företag. Av dem som har beslut om daglig verksamhet har i dag cirka 15 procent detta i form av en individuell placering på en ordinarie arbets-plats. Däremot konstaterar Socialstyrelsen i sin kartläggning att det övergri-pande målet med daglig verksamhet, att den enskilde på sikt ska kunna få möjlighet till lönearbete, inte uppfylls. övergångar till ett sådant arbete är näst intill obefintliga, säger man och menar att den dagliga verksamheten på så sätt riskerar att bidra till en inlåsningseffekt, att den som väl kommit till daglig verksamhet tenderar att bli kvar där.

25

I föreliggande kapitel redogör vi för studiens uppläggning, metoder för insam-ling av det empiriska materialet, bearbetning och analys samt metodologiska

och etiska överväganden. Arbetet har präglats av ett tätt samarbete mellan yrkesföreträdare för olika myndigheter och organisationer och oss som fors-kare. Studiens huvudsakliga datainsamlingsmetod är fokusgruppsintervjuer, där diskussionerna till stor del utgått från empiriskt grundade vinjetter, vilka utarbetats i samarbete mellan den referensgrupp som ingått i studien och oss som forskare.

Planering och förankring av studien Studien har utvecklats i dialog med olika grupper av yrkesverksamma personer. Den mest betydelsefulla gruppen har varit en referensgrupp som varit knuten till studien och som har haft en aktiv roll i studiens planering, genomförande och resultat. Men även två andra grupper, Göteborgsregionens chefsnät-verk för socialtjänstens individ- och familjeomsorg samt chefsnätverket för funktionshinderområdet har varit värdefulla diskussionspartners under forskningsprocessen. De har också bidragit till studiens förankring i den prak-tiska verksamheten då de, tillsammans med FoU i Väst/GR, har organiserat seminarier i olika GR-kommuner, där vi getts möjlighet att presentera och diskutera studien med olika grupper av yrkesföreträdare.

3. Metod och genomförande

26

Referensgruppens funktion och betydelse Då unga människor med funktionshinder har kontakter med olika myndighe-ter och organisationer, har vi sett det som väsentligt att till studien knyta en referensgrupp med representanter från olika välfärdsinstitutioner. Referens-gruppen består därför av sex personer med skilda yrkesfunktioner inom olika verksamheter, såsom handläggare för aktivitetsersättning vid försäkringskas-san, handläggare/arbetsanpassare vid arbetsförmedlingen, handläggare av ekonomiskt bistånd, LSS-handläggare i socialtjänsten samt studievägledare inom gymnasieskolans individuella program. Referensgruppen har med sin breda kompetens varit mycket betydelsefull för studiens genomförande och har bidragit med många värdefulla kommentarer och synpunkter.

Referensgruppen har fyllt flera funktioner, det är med dem som vi har diskuterat vår ursprungliga forskningsidé. Vi har också i dialog med dem formulerat studiens syfte och frågeställningar och fått synpunkter och reflek-tioner på studiens preliminära resultat. Gruppen har också gett förslag på och rekryterat medlemmar från respektive verksamhetsfält till de två fokus-grupper där den huvudsakliga datainsamlingen ägt rum. Men den kanske allra viktigaste funktionen som referensgruppen haft, har varit att bidra med fallbeskrivningar från respektive yrkespraktik. Dessa fall har omarbetats till vinjetter som sedermera utgjort underlag för reflektioner och diskussioner i de två fokusgrupperna. Då denna process varit väsentlig för studiens genom-förande kommer detta att beskrivas tämligen ingående.

Konstruktion av vinjetter Då studien har som syfte att både skildra de erfarenheter som personer i olika funktioner inom olika yrkespraktiker har i förhållande till unga människor med funktionshinder och att skapa möjligheter till erfarenhetsutbyte, bedömde vi det som väsentligt att utarbeta ett stimulansmaterial, som kunde bilda en utgångspunkt för diskussionerna i fokusgrupperna. Referensgruppens med-lemmar ombads därför att skriftligt, enligt en angiven struktur (se nedan), beskriva två fall som man upplevt sig speciellt engagerad i. Materialet som efterfrågades skulle ha en tydlig karaktär av det som Tripp (1993) benämner som critical incidents, det vill säga kritiska situationer i form av särskilt svåra eller framgångsrika klientärenden. Detta innebar konkret att var och en av referensgruppens medlemmar beskrev ett klientärende där man upplevt sig ha svårt att hjälpa på ett adekvat sätt och ett som man upplevt sig ha arbetat framgångsrikt med. Fallbeskrivningarna gjordes utifrån följande struktur:

27

Allmänna uppgifter– ålder/kön– familjesituation– boende/daglig sysselsättning/arbete– försörjning– tidigare/pågående kontakter med andra professionella ”hjälpsystem”– eventuell diagnos

Problembeskrivning– hur fick du kontakt med personen? Vem tog initiativet?– Beskriv personens problematik, så som du uppfattar den. – hur såg/ser personen själv på sin situation?– Fanns det andra som hade någon annan uppfattning om situationen, i

så fall vem och hur?

Insatser– Vad är din uppfattning om vilken hjälp/stöd personen är/var i behov

av?– Vilken hjälp kunde du erbjuda? Omfattning/varaktighet?– Ville personen själv ha hjälp och i så fall med vad och på vilket sätt?– Agerade personen för att få sina önskemål tillgodosedda och i så fall

hur?– Finns det något du skulle vilja göra för personen som du inte hade

möjlighet till och i så fall, vad hindrade dig?

När fallbeskrivningarna var färdigställda läste vi forskare igenom dem upp-repade gånger. Vi sökte efter gemensamma och särskiljande faktorer och vi formulerade även frågor som väcktes hos oss vid genomläsningarna. Efter att fallen hade bearbetats, redigerats och anonymiserats presenterades de för referensgruppen och användes som utgångspunkt för diskussion och reflektion. Detta innebar att vi erhöll kompletterande information som gav oss möjligheter att ytterligare mejsla ut de faktorer som är viktiga att känna till för att kunna göra olika professionella bedömningar.

Med utgångspunkt från dessa diskussioner gjordes en sista bearbetning av fallbeskrivningarna. Därefter valdes fyra av fallen ut, vilka avspeglade den variationsrikedom som fanns i materialet. Till vart och ett av fallen for-mulerades ett antal diskussionsfrågor. Frågorna syftade till att stimulera en tvärprofessionell diskussion i fokusgrupperna och belyste områden såsom ansvarsfördelning mellan olika professioner/organisationer, hinder och möj-ligheter i den professionella rollen och det organisatoriska handlingsutrym-met.

28

Till vart och ett av fallen konstruerades också några påståenden av mer generell natur, som till exempel för- och nackdelar med en tydlig diagnos samt samarbetssvårigheter och gränsdagningsproblem mellan olika myndig-heter/organisationer (se bilaga för exempel på fallbeskrivning med tillhö-rande påståenden).

De fall som utarbetades fick karaktären av vinjetter, så till vida att de kom att innehålla information som är viktig i en val- och bedömningssitua-tion, samtidigt som de var utformade så att de skulle väcka frågor och dis-kussion, snarare än att lägga fram fakta och komma med svar (Karlsson et al. 2005, Wibeck 2000). Denna interaktiva process mellan referensgruppen och oss som forskare kan ses som en samproduktion av empiriska vinjetter som uppfyller kraven på såväl praktik- som forskningsanknytning.

Pilotstudie Två av de färdigställda fallen testades i referensgruppen, där en av oss fors-kare fungerade som moderator. Pilotintervjun i referensgruppen hade samma struktur och innehåll som planerades för genomförandet i de kommande fokusgruppsintervjuerna. I huvudsak fungerade upplägget väl, fallbeskrivning-arna uppfattades som relevanta och gav upphov till engagerade och livliga diskussioner i gruppen. Med utgångspunkt från dessa erfarenheter gjordes några mindre redigeringar i upplägget för fokusgrupps intervjuerna, främst vad avser tidsstruktur och frågekonstruktion, varefter den slutliga bearbetningen av fallen, diskussionsfrågorna och de generella påståendena formulerades.

Etiska överväganden Studiens karaktär innebär naturligtvis flera etiska ställningstaganden. Frågan om anonymitet och skydd för enskilda personers integritet är ytterst väsent-lig i all forskning, men kan bli problematisk när strävan är att ge täta och detaljrika beskrivningar av människors handlande, vardag och livssituation. Den mest utsatta gruppen i den här studien är de unga personerna med funktionshinder och deras anhöriga. För att skydda deras integritet har vi ändrat namn, ålder och andra demografiska uppgifter samt varit sparsamma med beskrivningar som varit av den karaktären att personen kan identifieras. Vi har dock bemödat oss om att göra det på ett sådant sätt att det inte stör tolkning, analys och resultat. I förhållande till de verksamheter som studerats har vi, med hänsyn till anonymitetsskyddet, avidentifierat dem så att varken anställda eller enskilda klienter kan identifieras.

Vi har också försökt att minimera risken för att olika verksamheter ska känna sig utpekade, genom att i analysen beakta det ömsesidiga beroende

29

som föreligger mellan sociala institutioner och individuell aktivitet. Det kan finnas en risk att rädslan för att skada medför att forskaren blir alltför okri-tisk, vilket på längre sikt varken gagnar forskningen eller verksamheten. Balansgången mellan att skydda enskilda personers integritet och samtidigt förhålla sig till kraven på trovärdighet och tillförlitlighet, löper som en röd tråd genom forskningsprocessen. Dessa problem kan inte slutgiltigt lösas utan måste hanteras på så sätt att forskaren ständigt behåller en medveten-het om de svårigheter och risker som denna typ av studier innebär. I övrigt har studien följt de forskningsetiska principer som gäller för humanistisk-samhälls vetenskaplig forskning (www.vr.se).

Fokusgrupper steg för stegFokusgruppsintervjuer har under de senaste 20-25 åren blivit alltmer före-kommande, framför allt inom tillämpad social forskning, då det har visat sig fungera väl för att få kunskap om speciella förhållanden inom forskningsfältet (Flick 2002, Morgan 1998, Wibeck 2000). Metoden innebär att man samlar ett visst antal deltagare, som under en begränsad tid diskuterar ett givet ämne. Diskussionerna i gruppen leds av en moderator och interaktionen studeras ofta av en observatör. Styrkan med fokusgrupper är den interaktionsprocess som uppstår och som stimulerar informanternas minnen, diskussion och de-batt (Millward, 2006). Metoden kan användas dels för att studera innehåll, exempelvis åsikter och attityder, dels för att studera själva interaktionen, det vill säga få inblick i hur tankar och idéer formas och utvecklas i en viss kulturell kontext (Wibeck, 2000). Fokusgrupper kan vara lämpliga vid alla stadier av ett forskningsprojekt, men är särskilt användbara när man vill in-hämta kunskap om ett område där kunskapen är begränsad (Wibeck 2000). Fokusgruppen kan beskrivas som en sorts gruppintervju, där data samlas in genom gruppinteraktion runt ett ämne som bestäms av forskaren (Morgan 1998).

Enligt Morgan (1998) är metoden särskilt användbar när:

•deinformantersomingårienstudieharolikaerfarenhetochkunskapfrån skilda verksamhetsfält

• informanternashandlandeochmotivationskaundersökas

• interaktionenmellangruppdeltagarnasyftar tillgemensamreflektionoch erfarenhetsutbyte

•manvillreduceraintervjuarensstyranderoll

• intressetärattfåkunskapomhurdeltagarnaienvissgrupp,iställetför enskilda individer, gemensamt tänker om ett visst fenomen

30

Arbetsprocessen i fokusgruppernaI studien har datainsamlingen skett i två fokusgrupper och varje grupp har träffats vid tre tillfällen. Fokusgrupperna har haft samma sammansättning som referensgruppen och deltagarna har alltså haft olika yrkesfunktioner och representerat olika myndigheter och organisationer som kommer i kontakt med målgruppen. Fokusgrupperna har bestått av företrädare från socialtjäns-tens individ- och familjeomsorg såväl som handikappomsorg, arbetsförmed-ling, försäkringskassa och studievägledarverksamhet inom gymnasieskolans individuella program.

I enlighet med de rekommendationer som ges har fokusgrupperna bestått av fem till sex deltagare. Det är ett antal som rekommenderas för att samtliga gruppdeltagare ska kunna ha ögonkontakt med varandra, vilket underlättar kommunikationen (Wibeck 2000). Varje deltagare får på så sätt en känsla av inflytande och samhörighet, som underlättar det personliga engagemanget (Svedberg 1992). Om gruppen är större är det svårare att få och ge feed-back, kommunikationen blir därmed mer opersonlig och det kan därmed bli svårare att få igång en livfull och reflekterande diskussion. Om gruppen är mindre än fyra saknas förutsättningar för att uppnå den dynamik som krävs för att erhålla en livfull och kreativ interaktion (Svedberg 1992).

De två fokusgrupperna har träffats vid tre tillfällen vardera under våren 2007. Varje session har tagit mellan 2,5 och 3 timmar att genomföra. Inter-vjuerna vid de två första tillfällena har strukturerats av vinjetter medan det tredje tillfället har varit mer öppet till sin karaktär. Antagandet bakom att presentera vinjetter var att det föreligger viss regelbundenhet i människors val och att man kan förvänta sig vissa mönster i hur man resonerar kring och bedömer olika vinjetter som kan relateras till faktorer som ålder, yrke, utbildning och arbetsområde (Karlsson m.fl. 2005).

De vinjetter som användes vid de två första tillfällena har varit de samma i båda fokusgrupperna. Vi har, som brukligt är, presenterat vinjetterna skrift-ligt för informanterna medan de uppföljande diskussionsfrågorna och de mer allmänt formulerade påståendena har lästs upp av moderatorn. Vid det sistnämnda momentet, som handlade om att ta ställning till ett antal påstå-enden, fick varje deltagare ett rött respektive grönt kort, där rött kort mar-kerade en avvikande uppfattning och grönt kort visade att man instämmer. Deltagarna har ombetts att visa ett av korten direkt efter att ett påstående presenterats och de har sedan, i tur och ordning, fått motivera sitt ställnings-tagande2. Detta visade sig vara en framgångsrik strategi då deltagarnas olika ståndpunkter stimulerade till livfulla och intressanta diskussioner i fokus-grupperna.

2. Detta förfaringssätt har inspirerats av Karlsson m.fl. 2005.

31

Vid det tredje, mer öppna tillfället diskuteras lyckade och misslyckade situationer i arbetet med att ge stöd och hjälp till unga funktionshindrade, med utgångspunkt från de olika yrkesaktörernas erfarenheter och med hjälp av frågor som:

•Vadärtillhjälp/vadfungerarochvarför?

•Vadfungerarinteochvarför?

•Vadkanvigörabättreochhur?

Arbetsprocessen i fokusgruppen har följt den sedvanliga uppläggningen (Morgan 1998) med en:

• introducerandefas, där syftet varit att lära känna varandras yrkespraktik, förankra studiens syfte och planera gruppens fortsatta arbete

•arbetsfas, där deltagarna, utifrån fall och kritiska situationer, fått möj-lighet att djupare reflektera kring sina erfarenheter

•avslutandeochuppföljandefas, där deltagarna reflekterat över gruppens arbete och där i huvudsak moderatorerna sammanfattat de analyser som framkommit under arbetets gång.

De olika faserna är invävda och överlappande och arbetet har präglats av en pendling mellan introduktion av nya frågeställningar, reflektion och analys som i sin tur genererat nya teman.

Moderatorns och observatörens roll och funktionDiskussionerna i fokusgrupperna gick rent konkret till så att en samtalsle-dare, moderator, initierade diskussionerna och introducerade nya aspekter av ämnet. Intervjuerna i fokusgrupperna leddes av en forskare anställd vid FoU i Väst/GR, med tidigare erfarenhet av att leda fokusgrupper. Vi har valt att använda samma moderator vid alla fokusgrupptillfällen, för att på så sätt öka reliabiliteten (Wibeck 2000). Moderatorn har en viktig roll då denne bildar en slags norm för vad som är socialt accepterat i gruppen och måste också ha förmåga att se till att alla får komma till tals. Moderatorn i denna studie slog an ett öppet och tillåtande samtalsklimat redan vid introduktionen och hennes förhållningssätt präglades av flexibilitet och aktivt lyssnade. Vid tillfällen då informanterna sett det angeläget att framhålla värdet av den egna funktionen och organisationens insatser, har hon försökt att komma bakom den profes-sionella jargongen genom att ställa olika följdfrågor och bett informanterna konkretisera och motivera sina uppfattningar,

Som forskare har vi deltagit i fokusgrupperna i rollen som observatörer. Vår uppgift har varit att föra noggranna anteckningar under fokusgrupps-mötena. Vi har också ställt kompletterande och uppföljande frågor, och i

32

slutet av varje fokusgruppsession har vi sammanfattat diskussionerna i fo-kusgruppen. Som observatör är det viktigt att i möjligaste mån undvika att störa interaktionen i gruppen, att förhålla sig neutral och inte ge stöd åt åsikter som man delar (Wibeck 2000). Vi har därför valt att inte sitta som deltagare i gruppen utan tagit plats lite vid sidan om, för att understryka att vi haft en mer undanskymd position vid fokusgruppsessionerna.

DokumentationSamtliga fokusgruppsessioner har spelats in på band och skrivits ut ordagrant. Observationerna har dokumenterats genom kontinuerligt förda anteckningar, vilka utgjort ett komplement till de transkriberade intervjuerna.

Bearbetning och analys Datainsamling, bearbetning och analys kan inte på ett tydligt sätt särskiljas i den kvalitativa forskningsprocessen, även om vissa perioder kan ha större inslag av det ena eller andra arbets- och angreppssättet. Analysen av fokus-gruppsintervjuerna har haft karaktären av kvalitativ etnografisk innehålls-analys, ECA, Ethnographic Content Analysis (Altheide 1996), så till vida att syftet med analysen har varit att mejsla ut innehållsliga aspekter som kan relateras till studiens forskningsfrågor. Tolkning och analys har skett genom pendling mellan det empiriska materialet, alltså av de transkriberade fokusgrupps intervjuerna samt observationsanteckningarna och teoretiska begrepp. Det empiriska materialet har fått styra teoretiska hänvisningar och diskussioner.

Analysarbetet inleddes med att utskrifterna av varje fokusgruppsintervju sammanfattades var för sig. Därefter kodades materialet så att olika inne-hållsbärande enheter kunde urskiljas och teman identifieras i texten. Teman och kategorier har sedan ändrats och utvecklats efterhand som analysen växt fram, i en rörelse mellan data, begrepp, analys och tolkning (Altheide 1996). överraskande teman har följts upp, som till exempel hur priorite-ringar görs inom de olika organisationerna, när resurserna inte räcker till för insatser till alla de som bedöms ha behov av det. Nästa steg var att göra jämförelser för att urskilja likheter och skillnader i materialet, mönster och regelbundenheter. I analysen har vi också tagit hänsyn till olika kontextuella faktorer, så till vida att vi sökt efter innebörder som ger uttryck för verk-samheternas ideologiska ställningstaganden. Vi har också, i enlighet med de rekommendationer som ges, lagt större vikt vid de utsagor som är specifika och grundade på informanternas egen erfarenhet, än de som är mer vaga och

33

opersonliga (Taylor & Bogdan 1998, Wibeck 2000). Vid analysen av observationsanteckningarna har vi främst fokuserat på

interaktionen i gruppen. Vi har uppmärksammat om vissa av informanterna varit speciellt engagerade i vissa frågeställningar och hur man talar om vissa fenomen. Men vi har även försökt att fånga olika aspekter av erfarenhets-utbytet i fokusgrupperna, vilket bland annat kan visa sig genom att vissa personer ändrat uppfattning under diskussionen. Detta kan bero på att de påverkas av någon av de andra deltagarna, men det kan ju också bero på att de inte har tänkt igenom sin åsikt innan de har uttalat sig och därför änd-rat uppfattning under diskussionens gång. Det gemensamma reflekterandet i gruppen innebar också att enskilda informanters ställningstaganden blev tydligare då uppfattningar och argument växte fram i dialog (Linell 1998). Diskussionen kring vinjetterna kopplades också till hur informanterna bru-kade handla i den här typen av ärenden och varför, ett förfaringssätt som kan bidra till att stärka resultatens trovärdighet i vinjettstudier (Egelund 2008).

När en preliminär analys förelåg presenterades den i referensgruppen, som gav sina kommentarer och reflektioner på de preliminära resultaten. Referensgruppen har bidragit med att ge en fördjupad eller delvis annorlun-da vinkling på några av de fenomen som presenterades, vilket kan bidra till att öka resultatens trovärdighet. Deras synpunkter var viktiga då referens-gruppens medlemmar till stor del representerar den läsekrets som rapporten i första hand vänder sig till.

34

35

I detta kapitel beskrivs olika faktorer som informanterna menar kan bidra till att förklara de ungas problem och svårigheter. De ungas sociala, ekonomiska

och kulturella levnadsvillkor ser olika ut, men så gott som alla har svårigheter som kan relateras till boende, arbete eller försörjning. En stor del av de ungas problem beskrivs som individrelaterade, där diagnostiska benämningar såväl som beskrivningar av diffusa individuella problem har en framträdande plats i informanternas beskrivningar. Men även mer miljörelaterade omständigheter, såsom brister i familj och skolan samt samhällsutvecklingen i stort, ses som bidragande orsaker till de ungas problem och sociala situation.

Individrelaterade faktorer En vanligt förekommande förklaring som informanterna uppgav som orsak till de ungas svårigheter är faktorer som direkt kan relateras till den unge som person. Dessa svårigheter beskrivs på olika sätt, från olika diagnoser inom det neuropsykiatriska eller kognitiva området till omfattande men diffusa psykiska problem. Men det finns även, enligt informanterna, en grupp unga som varken har vedertagna diagnoser eller funktionsnedsättningar, utan har andra individuella svårigheter såsom initiativlöshet, bristande social kompe-tens och bristande motivation.

4. Hur beskrivs och förklaras de ungas situation och problem?

36

Diagnostiska förklaringsmodeller Den mest förekommande individuella förklaringsmodellen till de ungas problem beskrivs i olika diagnostiska termer. De flesta av informanterna framhåller att en diagnos är betydelsefull för att de ska kunna ge adekvat stöd och hjälp till de unga. Många av de ungdomar som omfattas av den här studien har diagnoser som ADhD, olika typer av autism och lindriga former av intellektuella funktionshinder. Många av dem är så kallade symptomba-serade diagnoser, det vill säga kännetecknas av att de ställs utifrån besvär eller symptom där den bakomliggande orsaken är svår att fastställa genom medicinska eller psykologiska tester (Michailakis 2008).

Inom det neuropsykiatriska fältet

Samtliga informanter menar att alltfler ungdomar som de kommer i kontakt med har olika neuropsykiatriska diagnoser vilket de flesta anser är en positiv utveckling. Inom olika välfärdsorganisationer har man därigenom fått ny kunskap som gör att man bemöter personer med denna typ av problematik på ett annat, mer adekvat, sätt än tidigare. Så här beskriver en av informanterna som arbetar inom skolan sina erfarenheter.

Ja, man kan ju notera att på senare år har de här psykiatriska utredning-arna ökat. För fem, sex, sju år sen fick vi grepp om Aspergers syndrom och ADHD. DAMP kände vi till sedan tidigare. Det har blivit mycket vanligare med neuropsykiatriska utredningar och det har ju gjort att man har fått en helt annan inställning. Man har satt på sig andra glasögon, andra förväntansglasögon… för tidigare hade man i princip samma för-väntningar på de här ungdomarna som man har på andra ungdomar. Vi förstod väldigt lite i skolans värld, vilken grupp vi hanterade. Jag skulle säga att vi på individuella programmet har procentuellt sett fler ungdomar med diagnos än vad som finns på andra nationella program. Men vi var väldigt desorienterade eller okunniga när det gäller deras behov, deras specifika behov, som grupp och som individer. Vi kunde inte fånga det på ett vettigt sätt tyckte vi. Sen har man ju stött på mer och mer av just de här diagnoserna och det har ju gjort att vi som arbetar har fokuserat på fortbildning för att få mer kunskap om de här problemen och det jobbar vi ju kontinuerligt med idag.

De speciella problem som utmärker människor med en ADhD-diagnos be-skrivs som att de har svårt att planera sin framtid, de söker ständigt nya utma-ningar, vilket medför att de blir uttråkade när något blir vant och välkänt.

Killar med ADHD, de saknar de exekutiva förmågorna som att planera och att se framåt. De lever i nutid på något vis och kan inte se framtida

37

konsekvenser. Det kan vara väldigt svårt att locka och motivera en sån här kille att blicka framåt, för han har inte någon riktig framtid, han kan ju inte göra sig av med sitt funktionshinder. Om en sådan kille får en praktikplats så går det oftast bra i början. Då är allt nytt, det är nya kamrater, ja det är roligt. Men sen när det börjar bli tråkigt då går det inte riktigt att locka med att; ”Om du kan vara kvar i tre månader till så kan du få anställning och då får du lön och får du lön så kan du få en egen lägenhet. Och du kanske kan spara till en bil”. Men det biter inte, är det inte roligt längre då drar de. Och det är oerhört svårt att komma förbi den biten!

Flera informanter bekräftar bilden av att unga, främst killar, med diagnosen ADhD har dålig uthållighet, lockas av det nya och spännande, men har svårt att överblicka konsekvenserna av sina handlingar. En av informanterna uppmärksammar dock att flickor med en ADhD-diagnos har ett helt annat beteende, de drar sig snarare undan och blir passiva, vilket gör att deras be-hov riskerar att negligeras. En av informanterna, som är mycket engagerad i flickor med denna typ av problematik, menar att eftersom pojkarna är mycket mer utåtriktade och ofta aggressiva, så kräver de sin rätt på ett annat sätt än vad flickorna gör.

Om man tar våra flickor med ADHD så sitter de ju i var sitt hörn, de är tysta och mår jättedåligt. Det är dem som jag brinner för. När vi möter dem så är vi alltför passiva gentemot dem, vi prioriterar pojkarna för de har ju ställt till det, de har slagit sönder någon ruta, slagit eller knuffat till någon.

Flera av informanterna menar att unga människor med ADhD-diagnoser, oavsett kön, är ganska svåra och utmanande att arbeta med, medan personer med en Asperger- diagnos beskrivs som lättare att hjälpa, bara man hittar rätt insatser för dem. Personer med en Aspergerdiagnos upplevs inte som lika ak-tiva och de föredrar också invanda välkända rutiner framför nya utmaningar. Så här säger en av informanterna:

Som jag ser det så är det betydligt enklare att jobba med personer med Asperger än med de med ADHD. Hittar man rätt ställe för en sådan per-son så är de kvar där länge, då kommer inte den här gränsen att man ska ha nått nytt och nått annat, det måste vara spännande, utan det kanske blir lättare när man får en trygghet och kan känna igen sig.

Intellektuella funktionshinder

Det krävs en viss begåvning för att förstå att man är obegåvad. Det är det som är så himla svårt, det blir lite moment 22 för den här gruppen.

38

De har inte tillräcklig begåvning för att förstå vilka svårigheter och begränsningar de har.

I citatet ovan framkommer att de unga som beskrivs ha ett intellektuellt funk-tionshinder är svåra att hjälpa då de kan ha svårt att förstå sina problem och begränsningar. Detta är något som flera av informanterna har erfarenheter av men också att unga personer med intellektuella funktionshinder, trots att de förstår och är medvetna om sina svårigheter, aktivt tar avstånd från att ta emot den hjälp som de är berättigade till. Flera menar att det därför krävs en speciell teknik och förhållningssätt för att övertyga dem om att de behöver stöd som kan relateras till deras intellektuella funktionshinder. Så här beskriver en av informanterna hur han gör för att försöka få dem att acceptera sin diagnos:

Man måste vara väldigt konkret i de här samtalen då. Om jag tidigare har frågat så här; ”Tycker du det är svårt med matte?”, och fått svaret ”Nej, matte är inte svårt” så ställer jag nästa fråga så här: ”Är gånger-tabellen svår?”, ”Ja den är svår”. Ja alltså, ju mer konkret man ställer frågorna desto tydligare blir det, och ibland kan det faktiskt bli tydligt. Då blir det tydligt för den unge och då kan man bli överens om att det tar ganska lång tid att lära sig saker och ting, man kan glömma av, och ska det vara skola så måste det vara en liten grupp. Så struntar man i de här begreppen med särskola, och hinder och dysfunktion och alla de här sakerna som är så stora, starka stigman för en del elever. Det vill de inte vara med om utan man pratar om de faktiska svårigheterna. Där tycker jag ofta man ser att elever nickar när man pratar om detta.

Psykiska problem

De här unga som kommer till mig som biståndshandläggare har ju nästan aldrig några diagnoser. Det hade varit bättre om de hade haft det för då hade jag haft något att jobba på. De har ingen diagnos alls, många av dem är så dåliga, allt har fallit samman runt dem. Då försöker jag få in dem i sjukvården, inom psykiatrin. Men det är inte det lättaste, det är otroliga väntetider.

här lyfts ett problem upp som många av informanterna delar, nämligen att finns en underdiagnosticering av unga människor med olika typer av psykiska problem. De problem som de unga uppvisar kan vara av olika slag, såväl depression, stark ångest och kraftiga humörsvängningar som psykoser och självmordsförsök, men med det gemensamma att de ligger inom det psykia-triska området. Informanterna menar att en diagnos är förutsättningen för att de unga ska få adekvat hjälp. Som det nu är utvecklar många av dem mycket omfattande psykiska, sociala och ekonomiska problem innan de får någon

39

hjälp överhuvudtaget. Några av tjänstemännen uttrycker en stor frustration och maktlöshet över att olika välfärdsorganisationer inte uppmärksammar denna grupp förrän det nästan är för sent.

Jag sitter ofta med känslan att vi kommer in i elfte timmen. Vi borde ha varit med tidigare, innan de har blivit utslängda från sitt studentrum, innan de står där med skyhöga skulder, innan de fått sitt första psykos-genombrott, eller börjat skära sig, innan man blivit inlagt på psyket. Ja, innan allt har gått så illa.

Fördelar och nackdelar med en diagnos Informanterna framför dock en viss kritik mot den ökande användningen av diagnoser. Några menar att om man lägger alltför stor vikt vid en persons diagnos så tenderar andra omständigheter, både individ- och miljörelaterade, att försummas. Risken med en diagnos, menar de, är att den har ett skimmer av vetenskaplig exakthet, vilket gör att man kan förledas att tro att de personer som har samma diagnos är mer lika än vad de faktiskt är.

Risken är att man tror att alla är lika och i stället är det ju så att en per-son med autism kan vara väldigt välfungerande och ha ett väldigt bra jobb, medan en annan kommer knappt kanske hemifrån och ingenting fungerar.

De finns också de som värjer sig mot det statiska synsättet som innebär att man enbart förlägger de svårigheter som en person erfar hos den enskilda individen, utan att ta hänsyn till olika faktorer som finns i den miljö de unga vistas i.

Om man är lindrigt utvecklingsstörd så är det en sak, men vad innebär handikappet? Alltså… det är ju viktigt att komma tillrätta med, för i viss miljö kanske man inte är handikappad, om man är lindrigt utvecklings-störd. Har man rätt arbetsplats och får rätt hjälp, en mentor eller vad man ska säga, på arbetsplatsen, så kanske man inte blir utvecklingsstörd. Så det handlar ju lite om vilken miljö man befinner sig i.

även om det bland informanterna finns en allmän uppfattning om att en di-agnos kan utgöra ett gott stöd för det fortsatta arbetet så ser de också risker då en diagnos i huvudsak fokuserar på en individs tillkortakommanden och svårigheter. Detta medför att individen framträder som annorlunda och avvi-kande. En av informanterna, som har flera decenniers erfarenhet av att arbeta med ungdomar med en neuropsykiatrisk problematik, menar att diagnosen ofta ger en förvrängd bild av en person.

40

Ja, en diagnos kan få en att få en massa förutfattade meningar om den här personen. Jag kan undra om den här personen överhuvudtaget kan vara inom dom här väggarna? Och så träffar jag på den här, det är en ganska vanlig person! Så det är ofta som beskrivningarna inte alls stämmer.

Några framhåller att det är viktigt att vara medveten om att det ofta är för-knippat med lidande för unga människor att bli tilldelade en diagnos. Dessa reaktioner kan ge upphov till andra problem såsom sorg och nedstämdhet, som det är viktigt att man som professionell vårdgivare är medveten om.

Och så plötsligt så får de en diagnos då, oftast ADHD eller Asperger eller nått sånt. Och det är ett väldigt trauma och de, i alla fall många, går liksom sönder på nått sätt. Så de blir ganska trasiga även om deras problem inte kan vara helt okända för dem, eller så kan det vara att man inte velat se dem. En del tar sig igenom det men när de börjar på gymnasiet så krackelerar de, då klarar dom inte det, det är ett väldigt bekymmer, då stannar dom hemma och vänder på dygnet och så är det jättesvårt att få igång dom.

Andra framhåller däremot att en diagnos ofta kan vara en lättnad för den unga att få. Den fungerar då som en skuldavlastare eftersom man förstår att man inte kan rå för de problem som man erfar i vardagslivet.

Nej, men samtidigt så kan det vara, jag tycker det kan vara bra va, för det lyfter det personliga ansvaret av elever som alltid har misslyckats med allting, som tycker det är ens eget fel. Felet är inte mitt fel, det ligger någon annanstans. Det beror på att jag har svårt för dom här sakerna. Alltså, för då räcker det att jag presterar så gott jag kan, utifrån det jag kan.

Informanterna menar alltså att det både finns positiva och negativa aspekter av en diagnos. Till det förstnämnda hör att de professionella får en ökad kunskap om och insikt i de ungas problem, vilket gör att de unga kan få ett mer adekvat bemötande. Diagnosen kan också avlasta de unga från skuld. Det negativa med en diagnos är att de unga kan känna sig stigmatiserade och att en diagnos enbart fokuserar på det avvikande, vilket riskerar att andra faktorer som kan ha betydelse för de ungas problem kan komma i skymundan.

Diffusa problemMen det finns också, enligt informanterna, en stor grupp unga människor som de kommer i kontakt med som har andra typer av problem än de som beskrivits tidigare. Det handlar om ungdomar som till synes saknar drivkraft för att ta tag i sitt liv, de har dålig uthållighet och ger upp vid minsta motstånd. De beskrivs som omogna, sent utvecklade och lättkränkta. Det finns också

41

de som bedöms ha helt orealistiska drömmar och mål om vad de kan arbeta med och hur de vill leva sina liv.

Ingen drivkraft och dålig uthållighet

Till mig kommer ju ungdomar för att söka bistånd. De har ofta tagit sig igenom grundskolan, men när de kommer på gymnasiet, de flesta börjar på det individuella programmet, så börjar det uppdagas att det inte fungerar. De orkar inte och hoppar av. De gör ingenting utan ligger hemma och till slut orkar föräldrarna inte med dem längre så de tvingar iväg dem till oss. Då försöker jag skaffa praktik åt dem men det fungerar inte, men det är svårt att sätta tummen på vad som inte fungerar.

Den här beskrivningen av gruppen, som görs av en informant som arbetar som ekonomisk biståndshandläggare, är något som alla informanter känner igen. De här unga människorna beskrivs som initiativlösa, som att de saknar en inre drivkraft för att ”ta tag i” och förändra sitt liv och de lever ett mycket tillbakadraget och passivt liv. Många av dem lämnar nästan aldrig sin bostad och många gånger präglas deras tillvaro av såväl materiell som social misär.

Jag märker att det finns en grupp som saknar intresse. I förhållande till dem så känns det nästan som misshandel att säga ”du måste jobba”, när de inte vill det. De trivs i sin ostädade lägenhet, det är kaos runt omkring dem, men de vill ha det så.

Informanterna menar att man, om man ska lyckas med att hjälpa unga med den här typen av problematik, måste ha mycket intensiv kontakt med dem och fungera som en slags ”hjälpmotor”. Får de inte den typen av stöd så ger de upp och faller tillbaka i sin passiva tillvaro.

Alla har ju inte en egen motor, de behöver någon som finns där ständigt för dem. Det kan ju inte jag göra, jag kan inte träffa dem varje dag. Man träffas regelbundet men mellan träffarna händer ingenting. Även om man kommit överens om att de ska göra något, så har de inte gjort ett dugg, det händer absolut ingenting . De har ingen motor och är man inte ständigt där och puffar på så händer ingenting, absolut ingenting.

Omogna och orealistiska

De ungdomar som vi kommer i kontakt med är ju ofta mycket yngre inuti än vad åldern visar. Man är mindre inuti än vad åldern anger och det försvårar ju eftersom vi har felaktiga förväntningar på dem. Så misslyckas de gång på gång, det kan gå år och ingenting har fungerat.

Som citatet ovan visar beskrivs den här gruppen unga som omogna och med

42

orealistiska drömmar om framtiden. De drömmer ofta om att bli något stort inom nöjesbranschen, företrädesvis rockstjärna eller programledare. De vill figurera i media, vill bli kända och rika. En av informanterna som arbetar som aktivitetssamordnare, försökte tidigare få de här ungdomarna att bli mer verklighetsnära och realistiska, men detta resulterade ofta i att de inte dök upp på de aktiviteter som de skulle delta i. han försöker numera att gå dem till mötes genom att erbjuda dem aktiviteter som ligger i linje med deras önskemål.

De är ju ofta omogna, som lite försenade tonåringar. De vill bli stjärnor, det är åt det hållet de vill gå. Jag försöker numera att inom aktivitets-ersättningen få dem att gå på sångkurser eller något annat, då blir det ju lite glassigt, men man få ta det som det är. De här ungdomarna är så lätta att kränka, de är rädda för att känna sig misslyckade.

här beskrivs en grupp unga människor som alla informanter känner igen och som även återfinns inom andra välfärdsområden (jmf. Börjesson & Palmblad 2007). De unga beskrivs ha bristande vilja och motivation men även vara omogna i tanke och handling. Inför denna problembild står informanterna ofta maktlösa, då de menar att tiden och resurserna inte räcker till för att kunna motivera de unga att ta emot hjälp.

Miljörelaterade faktorer Den sociala miljön är betydelsefull för alla människors livssituation och ut-vecklingsmöjligheter. I förhållande till de unga som står i centrum för denna studie framhålls familjen och skolan som särskilt betydelsefulla.

Problematiska familjeförhållanden Av informanternas berättelser framkommer att vissa av de unga har växt upp i familjer som på olika sätt har bidragit till deras svårigheter. Det kan vara familjer där det förekommer olika sociala problem som missbruk och psykiska ohälsa eller familjer som har en livssituation som kännetecknas av ett långvarigt bidragsberoende. Men det finns även andra familjerelaterade problem som informanterna menar kan bidra till de ungas svårigheter. Det kan vara föräldrar som har alltför högt ställda krav på sina barn och som därför inte vill, eller kan, förstå det egna barnets behov.

Bristande socialisation Det är ju hela familjekonstellationen då va, när man kommer in så är alla hemma, mamman, pappan, barnen, farmor och mormor. Man har

43

levt på bidrag i flera generationer. Någon av mamman eller pappan har ofta haft missbruksproblem från början eller fortfarande har, så de har pension eller bidrag. Så blir det struligt med barnen i skolan och så får de pension eller blir sjukskrivna då. Det blir svårare, liksom man får nästan bryta ett mönster, det är tufft då. Alltså det är ett normalt mönster för dem men inte för oss, så det är jättesvårt för ungarna att bryta det. Det är också ofta mycket konflikter i de här familjerna. Det är svårt att få de här familjerna att förstå vikten av att komma ut i samhället, att de tränar sig på att åka buss eller lämna barnen på dagis… att det är liksom normalt, andra gör det varje morgon.

Citatet ovan är ett exempel på de beskrivningar som informanterna ger av de familjer som har utvecklat ett bidragsberoende under lång tid. I dessa familjer förekommer även andra problem av olika slag såsom missbruk eller psykisk ohälsa. I den här typen av familjer förmår man inte att strukturera vardagslivet enligt vedertagna normer. Föräldrarna utgör inte heller, enligt informanterna, några goda förebilder för sina barn då de inte förmår eller vill försörja sig själva. Genom detta beskrivs föräldrarna ha misslyckats med sin uppgift att socialisera barnet till att bli goda samhällsmedborgare. Informanterna bedö-mer det som att de unga som har växt upp i den här typen av familj har små möjligheter att skapa sig ett annat, bättre fungerande liv.

Bristande insikt

Men det finns även familjer där föräldrarna beskrivs sakna insikt om barnets svårigheter och behov av stöd och hjälp. I vissa fall finns miss-tanke om att en eller båda föräldrarna själva har problem, ofta av neu-ropsykiatrisk karaktär, som de förnekar eller saknar insikt om. Detta betyder, enligt informanterna, att föräldrarna även brister i empati och förmåga att förstå barnets svårigheter och att de negligerar professionel-las bedömningar om barnets behov av stöd och hjälp. Så beskriver en tjänsteman det.

Jag har ju mött föräldrar som inte accepterar barnneurologiska klinikens diagnos. De krävde att de skulle ta tillbaka den. De tog barnet ur daglig verksamhet, stängde av aktivitetsersättningen därför att det inte var något fel, anmälde barnet direkt till arbetsförmedlingen, så jag menar att det finns sådana. Det är förmodligen föräldrar som själva är sjuka, de har samma problem som barnen. Men det stökar till det när det finns sådana fall som är jättesvåra, där föräldrarna driver det så hårt alltså.

Ett annat familjerelaterat problem som informanterna menar att de ofta möter, är de föräldrar som har alltför högt ställda förväntningar på sina barn. Detta

44

kan ta sig olika uttryck men det gemensamma är att föräldrarna på olika sätt försvårar och hindrar välfärdsaktörernas arbete.

Det finns ju många föräldrar som har en helt felaktig syn på sin ungdoms möjligheter till karriär. De vill att ungarna ska göra karriär, vi hade till exempel en pojke som var klart utvecklingsstörd, men förälderns bild var att han skulle göra karriär på Sjömagasinet, Fiskekrogen eller någon annan fin krog. Föräldrarna spolierar alla andra placeringar och säger ”Va fan fick du ingen bättre plats? Det är klart jag förstår om du vill vara kvar i sängen i stället för att gå till det där skitstället!”

Det finns också, enligt informanterna, de föräldrar som helt förnekar de svårigheter som barnet har. En tjänsteman som arbetar inom socialtjänsten menar att detta är speciellt vanligt i familjer med ett annat etniskt ursprung än det svenska. Så här beskriver hon sina erfarenheter:

Det finns ju föräldrar som inte har accepterat barnets funktionshinder. Det finns många unga som far illa. Det är ofta familjer från andra kulturer som inte riktigt vill inse att barnet har ett funktionshinder, kanske särskilt då neuropsykiatriska funktionshinder, Asperger och liknande. De tycker att det inte är något fel på barnet, det ska kunna arbeta som vanligt. Mamma som vill att barnet ska bli läkare - det kan ju ställa till det.

De ungas familjeförhållanden framhålls av informanterna som en bidrag-ande orsak till de ungas problem där faktorer som klass och etnicitet kan ha betydelse. Det framkommer också att det finns föräldrar som, av olika anledningar, beskrivs sakna insikt om barnets problem och svårigheter genom att de ser barnet som mer kompetent än de professionella. Detta leder till problem för de unga.

En skola för vissa men inte för alla Det sätt varpå gymnasieskolan fungerar framhålls av flera informanter som problemskapande för den här gruppen unga och kan bidra till att deras problem förvärras. Faktorer som nämns är att skolan inte tar sin fostrande roll på allvar och de informanter som företräder skolan menar att det finns uppenbara svårigheter när det gäller kravnivån för den här gruppen unga, vilket kan ta sig uttryck i både alltför högt och för lågt ställda krav.

En exkluderande skola

Hur rustar skolan för arbetslivet? För när de kommer till AF så har de väldigt dålig koll på vad det innebär att vara i arbetslivet. Vad är ens rättigheter och vad är ens skyldigheter? Vad förväntas av en när man ska

45

ut och jobba? Det handlar om att man säljer sin arbetskraft, det är så det är - det gäller att hitta någon som vill köpa den.

Citatet ovan speglar den kritik som menar att gymnasieskolan misslyckas med sin uppgift att fostra och kvalificera de unga som arbetskraft. Kritikerna menar att en viktig uppgift för skolan är att socialisera de unga till ett fram-tida deltagande i yrkeslivet. Som det nu är finns det alltför många exempel på unga som inte vet vad som förväntas av dem i arbetslivet, vare sig socialt eller prestationsmässigt, hävdar informanterna. Det händer alltför ofta att unga människor inte klarar av de mest grundläggande kraven, som att komma i tid på morgonen och att stanna kvar på arbetet tills arbetstiden är slut.

Det finns också de som menar att skolan ställer alltför låga krav på ”stru-liga elever” när det gäller olika skolprestationer. Uttrycket ”snällbetyg” används av informanterna för att beskriva att elever får godkända betyg i ämnen, trots att de inte på långa vägar har uppfyllt kriterierna för detta. Informanterna menar att detta säkerligen sker av välvilja från skolans sida, men att detta snarare stjälper än hjälper de unga.

Men det förekommer även motsatt kritik mot skolan, nämligen att skolklimatet hårdnat och att svaga elever obönhörligen slås ut, vilket medför att alltfler lämnar skolan utan fullständiga betyg. Dessa elever har ofta hög frånvaro men, enligt informanterna, så lägger skolans personal inte ned tid eller engagemang på att få tillbaka eleverna till skolmiljön igen.

I dag kan en elev låta bli att gå till skolan, inte svara på brev eller te-lefonsamtal. Du kan vara hemma från skolan i fyra-fem månader, det kommer ändå ingen hem till dig från skolans värld. Så var det inte för 10-20 år sedan.

Den kritik som informanterna framför gentemot gymnasieskolan handlar om felaktig kravnivå. Oavsett om skolan ställer alltför låga eller höga krav, så bidrar den till att exkludera svagpresterande och problematiska elever. Om kraven är för lågt ställda så har visserligen de unga en plats i skolan, men de är inte alls rustade inför de utmaningar som vuxenlivet ställer. Vid alltför högt ställda krav så slås eleverna ut redan under skolgången och skolan förstärker deras upplevelse av utanförskap, genom att inte på ett aktivt sätt försöka få tillbaka den unge i skolmiljön igen.

46

Samhällsrelaterade faktorerInformanterna framhåller också att det finns flera faktorer som kan relateras till strukturella och samhälleliga förhållanden som bidrar till att allt fler unga utvecklar omfattande problem. Intolerans, likriktning, alltför högt ställda krav i arbetslivet, på såväl kunskap som prestation, gör det svårare för många unga människor att hitta en plats på arbetsmarknaden.

Ett hårdare samhällsklimat

Vi måste se vad som händer i samhället i dag, vi måste lyfta upp det till en strukturell nivå. Jag kan uppleva det idag att det finns en intolerans mot det som är avvikande i samhället. Men jag tycker under 60- och 70-talet då betonade vi verkligen att alla skulle få vara med på ett annat sätt, att alla skulle synas. Men idag verkar det tyvärr som att vi har en trend där igen att det är väldigt stereotypt, vad som är acceptabelt. De som inte passar in, de kan rasa ut för stupet ungefär, det finns inga nyanser. Det upplevde jag att det fanns tidigare, det är skillnad nu alltså.

Det finns, i varierande utsträckning, en uppfattning bland informanterna att det klimat som präglar samhället av i dag och den allmänna samhällsut-vecklingen förstärker och skapar problem för den unga generationen och då främst för dem som av olika anledningar kan förstås som resurssvaga. Flera framhåller att vi i dag, mer än tidigare, sorterar och kategoriserar människor, som produktiva eller som icke-produktiva. Men i stället för att se detta som ett strukturellt problem finns en allmän tendens att förlägga problemen hos den enskilde individen. Sett ur detta perspektiv blir diagnosen ett verktyg i denna individualiseringsprocess, som med allt mer förfinande metoder klassificerar unga personer, som inte klarar av att leva upp till de samhälleliga kraven, som funktionsnedsatta eller sjuka. Så här uttrycker en informant det:

Det är någon slags överdiagnosticering tycker jag. Därför att, alltså samhället har blivit så krävande, vi sätter de här skyltarna mycket tätare nu. Gränsdragningarna blir tajtare och tajtare, det blir fler och fler som hamnar på fel sida. Och just de här diagnoserna Asperger, ADHD, alltså jag har säkert träffat hundratals personer med Asperger men det är alltså en sån jättegrupp, men som är väldigt olika varann. Och likadant med ADHD och jag tror att många får den därför att den behövs i samhället, och vi har inte den toleransen mot folk som avviker lite grand. Utan då är vi snabba att sätta en etikett.

Flera är inne på samma linje men betonar också att det tidigare fanns möjlighet även för dem med bristfällig utbildning och lägre prestationsförmåga att få

47

ett arbete. I dag finns inte den möjligheten på samma sätt. De enkla jobben är inte längre så okomplicerade och det finns alltför många arbetssökande som står i kö för att få dem. Men det handlar också om vilka värderingar som finns i samhället, om vad som är eftersträvansvärt, vad som är högt eller lågt värderat.

Det handlar ju lite om också den kulturen, alltså vi lever i ett utbildnings-samhälle i hög grad, va. Har man svårt att klara sig i skolan så blir det svårt. Förr, då fanns det ju olika yrken som vaktmästare, det finns ju nu med, vaktmästare, menar jag, men det fanns ju väldigt många sådana yrken och det var ju ingenting som var dåligt. Kraven på att alla ska göra karriär var inte så höga, utan även om man hade ett enklare yrke så var man lika god arbetskraft på något sätt. Men nu är det nästan så att, om du inte klarar en viss skolgång eller utnyttjar din kapacitet maximalt, då gör man en utredning för att se om du har en diagnos. Vi strävar ju så väldigt efter, vi ska vara högpresterande, inom yrke och karriär, och då när man inte är det, då ska man hitta en etikett på den gruppen då.

Måste alla ut i arbete?

Jag menar vad är normalitet för något? Det sägs ju att det alltid är ett mervärde att ha ett jobb att gå till men är det verkligen så för alla? Samhället pekar hela tiden på att vi måste spara pengar genom att dra in olika ersättningar och att vi hela tiden ska vara inriktade på att alla ska ut och jobba. Men vi som har varit med länge, vi vet att det finns en hel del personer som inte vill jobba. Så har vi de som aldrig kommer att klara det. Men vi måste låtsas som att alla kan och vill.

Flera informanter som har mångårig erfarenhet av att försöka få ut unga människor i arbetslivet, menar att det i den här gruppen finns de som aldrig kommer att klara av de hårda krav som ställs i arbetslivet även om de har bedömts som arbetsföra. Med dagens starka betoning av arbetslinjen riskerar de personer som tillhör denna grupp att osynliggöras och kan på sikt hamna i en svårt marginaliserad position i samhället.

48

SummeringI kapitlet framgår att det finns en ambivalens hos informanterna kring hur de förklarar och beskriver de ungas problem. Å ena sidan finns en stark tendens att förlägga svårigheterna hos individerna själva. Detta är inte förvånande utan speglar en samhälltrend, menar holmqvist (2005), eftersom vi i Sverige, i högre uträckning än i motsvarande länder, använder individuella förklaringar till varför personer inte alls eller bara delvis kan delta i arbetslivet. Å andra sidan är informanterna kritiska mot att komplexa svårigheter i vardagslivet, med diagnosens hjälp, kan framstå som något entydigt, distinkt och väl av-gränsat. Genom att söka och förlägga problemen hos den enskilde individen osynliggörs andra mer strukturella och sociala faktorer. Risken finns att män-niskan i huvudsak ses som biologisk varelse och att olika sociala aspekter försummas.

49

Det sätt varpå olika yrkesaktörer klassificerar och kategoriserar de unga får konsekvenser för hur de ungas problem förklaras, förstås och åt-

gärdas. Men detta får också återverkningar på hur de unga ser sig själva och hur de förhåller sig till olika välfärdsorganisationer. I detta kapitel beskrivs informanternas erfarenheter av mötet med de unga som klienter. De unga uppfattas använda olika strategier, men två huvudgrupper kan urskiljas: de som tar avstånd från klientrollen och de som accepterar rollen som klient.

Ta avstånd från eller slingra sig ur klientrollenInformanterna berättar om att vissa av de unga värjer sig mot den problemde-finition som tilldelats dem av olika välfärdsaktörer. En del protesterar också mot att bli föremål för andras bedömningar och avgöranden. De försöker i det längsta att leva sina liv på det sätt som de önskar, utan inblandning av olika välfärdsaktörer.

Undandragande Hans förra handläggare sa att han under alla de åren hon känt honom, hade han kommit på exakt noll möten. Det är likadant nu, han kommer inte på möten.

Ovanstående citat speglar ett problem som informanterna är väl bekanta med, nämligen unga som inte kommer till möten och sammankomster som de är kal-

5. De ungas möte med välfärdens organisationer – strategier och handlingsvägar

50

lade till. Informanterna resonerar om att detta beteende kan ha flera orsaker, det kan vara ett uttryck för att de unga inte vill ha kontakt med professionella vårdgivare och välfärdsorganisationer då de inte delar den problemdefinition som tilldelats dem av olika välfärdaktörer. Men informanterna menar också att de unga visserligen tillstår att de har vissa behov av hjälp, men att de inte vill utsätta sig för professionell kontroll, vilket är oundvikligt då man blir klient eller brukare inom välfärdssystemet. Men det finns också de välfärdsaktörer som menar att det finns unga personer, företrädesvis de med en psykiatrisk problematik, som hyser misstänksamhet och rädsla gentemot olika myndig-heter och som därför vägrar att etablera kontakt med dem.

Ja, alltså de med psykiska problem. Det är ju oerhört många som är rädda för oss. Vi skickar brev till dem, vi går dit, men de öppnar dörren så här lite, sedan så smäller de igen dörren för att inte öppna den igen.

Men några informanter påpekar också att organisationerna, många gånger, har ett alltför stelt och byråkratiskt sätt att närma sig de unga. Man tar inte tillräcklig hänsyn till olika problem som kan vara en följd av de ungas funk-tionshinder, såväl svårigheter att planera som upplevelser av maktlöshet. Inte heller att de unga befinner sig i en fas i livet då det kan vara svårt att passa tider. Så här berättar en informant som har en mycket kritisk inställning till på vilket sätt som man organiserar olika möten och hur man fattar beslut.

Det är ju det som är svårigheten alltså, det är ju vi som kräver att ”du ska komma då för vi ska ha möte då, kom ihåg detta nu”. Det kan nog upplevas som mycket krävande av en del men vi sitter bara och pratar om att de har så svårt med tider och ändå så kommer vi tickande med en ny tid. Det är helt absurt tycker jag! Det kanske inte är så konstigt att de tackar nej. Vi kunde sätta lite press på oss själva och analysera de möten som vi har haft. Jag menar, man sitter sex, sju myndighetspersoner då och så en brukare. Har vi då kommit fram till något som ungdomen vill eller är det någonting som mötet har bestämt? Och hur organiserar man möten och vilken verklighet är man i då? Där tror jag ibland att vi blir hemmablinda och därför känns det ju ofta som att man hamnar i ett mörker då och mötena ebbar ut i ingenting.

Det finns en samstämmighet hos informanterna om att det finns många fall där de professionella misslyckas med att etablera en kontakt, trots att de unga är definierade av olika välfärdsorganisationer som hjälpbehövande. Men det finns en ännu mer problematisk grupp, menar somliga, nämligen unga som har omfattande problem men som är okända för olika välfärdsorganisationer.

Och där ska det även tilläggas att vi har ju ett svart hål här, dem som vi aldrig möter. Det är enkelt att få ett väldigt snyggt resultat på dem som

51

är inne i systemet. Problemet är dem som vi inte vet om. Vilka är de och var är de? Vi har ingen aning om hur många de är egentligen, om vi ska vara helt ärliga.

Slinka undan Och det finns de som är mästare på att dupera, de låtsas att de är med på vad man bestämmer fastän de inte är det.

Ovanstående citat ger en bild av en annan grupp som informanterna upplever är svåra att hjälpa. De kommer visserligen initialt till de möten som de är kallade till, men uteblir konsekvent från de följande. även om de till synes håller med om den problemdefinition som beskrivs av de professionella, så förefaller det som om de inte bryr sig. De slinker undan och är svåra att fix-era och bedöms av informanterna som omöjliga att samarbeta med. De ger visserligen inte uttryck för vare sig missnöje eller kritik, men när mer hand-fasta lösningar ska utarbetas och konkretiseras, då håller de inte ingångna överenskommelser. Några av informanterna menar emellertid att de som professionella kan vara medskapare till att denna typ av situationer uppstår. Risken finns att de alltför hårt driver sin egen linje utan att ta reda på om det överensstämmer med den unges preferenser.

Ja då tolkar vi in en drivkraft hos dem, jag tror att jag kan tolka in att ”jo men hon vill ha boendestöd”. Så öppnar hon inte på tre månader för jag tolkar antagligen inte rätt, det var antagligen inte läge, jag kanske tryckte på för hårt och så var jag jättenöjd med mig själv när jag gick därifrån och trodde att jag liksom sålt in detta.

Men det finns också informanter som menar att man som professionell kan ha en benägenhet att tolka den unges beteende på ett felaktigt, ofta överop-timistiskt sätt. Det gäller främst i förhållande till de unga som spelar med i ”hjälpspelet” därför att de inte vill såra den entusiastiska välfärdsaktören och dennes goda vilja.

Jag tror snarare att vi vill tro att de har motivation till just det, som vi tycker passar för tillfället. Om mitt jobb är att ge dig en praktikplats så vill jag ju gärna göra det, för då har ju jag lyckats. Då sitter du som klient och nickar, åh jättebra. Men du tänker, ”fasen jag är tvungen att säga ja, för hon ser ju så himla glad ut och hon vill ju så gärna hjälpa mig, hon är ju så snäll då”.

52

Protestera mot stigmatiseringOch det är så bland de unga själva också, att de ofta vet om att de har problem, men de vill kanske inte gärna gå dit där andra har liknande problem. För de ser inte heller att de har samma funktionshinder, utan tycker det är jobbigt att se andra som beter sig.

Det finns, enligt informanterna, en stor grupp av de unga, ofta med intel-lektuella funktionshinder, som inte förnekar att de har vissa svårigheter, men som vägrar att inordna sig i ”omsorgsspåret”. Några av dem som bedömts tillhöra särskolans målgrupp vägrar att gå där och väljer i stället att lägga all sin kraft och energi på att genomföra sin skolgång i den ordinarie skolan. Andra kan ha gått i särskolan, men när de själva har möjlighet att välja så söker de ett jobb på arbetsförmedlingen i stället för att delta i handikap-pomsorgens dagliga verksamhet. På arbetsförmedlingen menar man att den här gruppen blir allt vanligare, så här berättar en handläggare:

Man måste godkänna att man har en handikappgruppering på arbets-förmedlingen. Då uppstår genast en svårighet. Det kan komma personer som gått i särskolan som säger ”jag tycker inte att särskolan var rätt för mig, va”. ”Den var inte för mig, jag har inte de hindren, jag var bara lite dålig på testet eller jag har dyslexi”. Och sådana där saker påstår de då, och då talar vi om unga som både kan ligga i gränslandet, men även de som är rejält svaga då.

De informanter som arbetar inom kommunernas handikappomsorg bekräftar bilden av att det allt oftare händer att unga som bedömts ha ett intellektuellt funktionshinder inte vill delta i olika verksamheter speciellt anpassade för denna målgrupp. Ett uttryck som använts är att man inte vill bli ” LSS-ad”. En tjänsteman inom kommunens LSS- verksamhet, beskriver det så här:

Det är vi som försöker att sälja in daglig verksamhet eller gruppboende men många av de unga är väldigt tveksamma. De säger att där finns ju bara en massa funktionshindrade som ser annorlunda ut och beter sig annorlunda. De vill ha ett vanligt jobb och bo i en vanlig lägenhet. Jag upplever att den bilden är djupt rotad bland våra unga funktionshindrade i dag.

Bjuda motmaktDet finns, menar informanterna, även andra sätt att protestera mot stigmati-sering, som att presentera en motbild till de förhärskande föreställningarna som finns knutna till en viss diagnos eller kategorisering. Denna strategi återfinns främst hos unga personer med en Aspergerdiagnos. De vägrar att se

53

sina problem som en personlig tragedi utan framhåller stället att de besitter en speciell kompetens i form av noggrannhet och pålitlighet, egenskaper som de menar borde vara högt värderade i vissa typer av jobb.

Jag har ju träffat ”Aspergianer”, det är personer som tycker att de är lite för mer än oss andra. De menar att de har specialkunskaper som borde vara eftertraktade. De kallar sig med stolthet för Aspergianer, det tycker jag är jättehärligt.

Att unga tar avstånd från eller försöker slingra sig ur klientrollen kan ses som olika strategier för att undkomma den problembeskrivning eller kategorisering som tillskrivits dem. Gentemot de här unga uttrycker informanterna en makt-löshet när det gäller deras möjligheter att hjälpa. Problemet beskrivs som ett komplicerat samspel mellan de ungas ovilja eller oförmåga att erkänna sina problem och välfärdsorganisationernas bristande flexibilitet.

Ikläda sig rollen som klientDe unga som accepterar att bli beroende av olika välfärdstjänster måste också underkasta sig organisationens regler och normer. De befinner sig då i en beroendeställning där de, för att få professionell hjälp, måste låta sig styras, organiseras och kontrolleras av andra. Nedan beskrivs några stra-tegier som de unga har utvecklat för att hantera sina kontakter med olika välfärdsaktörer.

Uppfylla rollen som välanpassad klientSka man generalisera så finns en grupp som ställer överkrav på sig själva, de är nästan överanpassade. Om man går hem till en tjugoårig man med en lindrig utvecklingsstörning så har han det tipptopp hemma. Det har inte en tjugoårig kille, i innerstan i Göteborg, det ligger oftast saker sen helgen i lägenheten. De här personerna har det jättefint, de har dessutom varje tallrik de behöver ha hemma, för det har familjen sett till att de har. Det har inte normala tjugoåringar. Alltså de har någon slags överkrav, sätter ribban högre upp.

Citatet ovan visar att vissa av de unga är angelägna om att visa upp en perfekt fasad i kontakten med olika välfärdsaktörer. De är måna om att visa att de klarar sig själva, att de är ordentliga och skötsamma. Informanterna vittnar om att de i förhållande till de här personerna ofta har svårt att tränga igenom den ”välanpassade ytan”. De unga är mer angelägna om att framställa sig som personer som hanterar sitt liv på ett oklanderligt sätt, än att tala om vilka hinder och svårigheter som de faktiskt erfar.

54

Men det finns även andra utsagor om unga klienter/brukare som för-söker vara till lags. Det är de som uppför sig på det sätt som de tror att välfärdsaktörerna förväntar sig av en hjälpsökande person. Så här beskriver en informant det:

Jag tycker också att det är vanligt att ADHD-personer sitter och nickar med. Det verkar som om de tycker att allting är bra, men det är inte mycket från mötena som följer med dem ut från rummet.

Genom detta förhållningssätt försöker de unga att leva upp till och anpassa sig till de förväntningar och normer om samarbetsvilja som de tror gäller i en given situation. även om detta beteende till viss del påminner om ”sling-erbultarnas”, så finns en stor och väsentlig skillnad, nämligen att de unga som beskrivs här fortsätter att komma på de möten som är inplanerade. En förklaring till detta beteende som ges av några informanter är att de unga faktiskt inte förstår vad som avhandlas och vilka överenskommelser som träffas. En informant menar att det finns en tydlig könsskillnad när det gäller vilka som har utvecklat denna strategi:

De kvinnor som är lindrigt utvecklingsstörda som vi möter tycker jag är duktigare på detta, de har lärt sig att verbalt förhålla sig till saker och ting, de vet vad de ska säga. Och då skapar de också en illusion av att de förstår… fastän de inte fattat ett smack.

Ta över problembeskrivningenEn tjej kommer till mig på ett första besök. Hon säger att hon har DAMP så hon kan inte sitta still. Så sitter hon still hela besöket. Men hon har lärt sig det att hon har DAMP och att hon inte kan sitta still. Det är sorgligt!

Det finns några beskrivningar av unga människor som, i likhet med den unga kvinnan som beskrivs i citatet ovan, har internaliserat de diagnoser som de har fått sig tillskrivna. Ibland sker detta på ett så genomgripande sätt att diagnosen blir en stor del av den unges identitet. Informanterna menar att de unga som presenterar sig i diagnostiska termer konstruerar sig som mer avvikande än vad de i själva verket är. De bidrar på så sätt till den egna stig-matiseringen. En informant berättar om en pojke med diagnosen Asperger som också hade anammat de sociala föreställningar som finns om personer som har denna diagnos.

Jo, det var en kille som har Asperger. Därför är det ingen idé att du sätter

55

mig i en grupp, sa han. Men när jag pratat en stund med honom så visade det sig att egentligen var hans ultimata mål att få umgås med andra.

Att tvingas bita i det sura äpplet Ibland så gör jag ett begåvningstest och slår i huvudet på den här grup-pen personer, oftast killar. Slår i huvudet på så sätt att, ja… det är inte så hemskt som det låter, men för att konkret visa på. Med ett sådant test kan man visa ganska väl med diagram, vad vi anser krävs i samhället för att vara normalbegåvad. Och du har hamnat här… och så kan jag ta fram testet och visa, du ska kunna detta och de här uppgifterna där och så ska du kunna lösa de här mattetalen. Du ska lägga klossarna i svåra mönster, ja du ska kunna allt det där. För att visa på att det saknas en del. Många gånger så kan jag liksom ingjuta en viss förståelse hos dem själva då, men det är inget roligt jobb.

Citatet ovan visar att en del av de unga som först har varit motsträviga när det gäller att se sig själva som hjälpsökande till slut tvingas kapitulera. Det kan handla om att de inte får aktivitetsersättning eller annat ekonomsikt bi-stånd utan en diagnos. Men det kan också vara så att de inte kvalificerar sig för att få en bostad eller daglig sysselsättning utan ett beslut på att de tillhör någon av de personkretsar som gör dem berättigade till att söka hjälp enligt LSS-lagen. De har med andra ord nått vägs ände när det gäller möjligheten att försöka klara sig själva. Det är ofta förknippat med en viss smärta då de unga tvingas acceptera det faktum att de inte kan klara sig på egen hand och tvingas in i en situation som de dittills har försökt undvika.

Ni känner säkert igen det, att man ser en sådan oerhört trasig ungdom som kommer, så misslyckad, har misslyckats med det ena efter det andra. Men man vill inte blandas med andra som man inte alls har kunnat identifiera sig med tidigare. Och man är jätterädd och jätteliten. Och man kan inte se vägen framåt och se vägen ur detta, utan man ser bara ett enda stort misslyckande. Där har man ju att jobba med länge, för när man kommer till daglig verksamhet - då är det sista utposten, som vi känner ibland.

här beskrivs de unga som, mer eller mindre, förefaller acceptera klientrollen. här finns några som har tagit över problembeskrivningen så att det har blivit ett dominerande inslag i deras identitet. Andra försöker dölja sina problem genom att visa upp en fasad av kompetens och samarbetsvillighet. Det finns också de som har tvingats kapitulera och inse att de inte längre klarar att hantera problemen på egen hand.

56

SummeringSammanfattningsvis kan vi konstatera att det kan vara extra känsligt för de unga att tvingas acceptera ett beroende av olika välfärdsaktörer i den fas i livet som så tydligt associeras med utveckling av självständighet och autonomi. De strategier som de unga har utvecklat i förhållande till olika välfärdsaktörer kan förstås och relateras till detta. Den situation som de unga befinner sig i kan, med Goffmans (1988) terminologi, beskrivas som en moralisk omställningsfas då de unga, på olika sätt, försöker förhålla sig till en tillskriven identitet som funktionshindrad. Förutom den påverkan det kan ha på de ungas självbild, innebär det också att olika välfärdsaktörer har rätt att blanda sig i deras privata angelägenheter och vardagsliv. Detta sätter fokus på den maktaspekt som alltid finns närvarande i relationen mellan klienter och professionella (Skau 2007, järvinen m.fl 2003). Denna makt finns ständigt där, ibland uttalad som obehagliga beslut och åtgärder, till exempel som hot om indraget ekonomiskt bistånd om den unge inte aktivt söker arbete, men också mer dolt i form av outtalade krav och normer.

57

Arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialtjänsten erbjuder utifrån sina organisationer och den lagstiftning de vilar på, olika former av stöd

och hjälp. Vi avser dock inte att här redovisa olika stödåtgärder, utan snarare få en bild av hur olika yrkesaktörer resonerar om sitt ansvar och sina möjligheter och svårigheter att, inom ramen för sin organisation, ge stöd och hjälp till de unga. Vidare gör vi en analys av hur de unga måste kvalificera sig för att få rätt till stöd och insatser av olika slag, vilka prioriteringar som görs inom de olika organisationerna när resurserna inte räcker till och vilka antaganden eller utgångspunkter som ligger till grund för dessa bedömningar.

Arbetsförmedlingens stödformer – att kvalificera sig för arbetslivetSamhällets stödåtgärder för unga personer med funktionshinder syftar till att skapa förutsättningar för delaktighet i samhällslivet och jämlika levnads-villkor mellan personer med och utan funktionshinder. övergången från ung till vuxen innebär att frågan om arbete och försörjning blir särskilt aktuell. Arbetsmarknadspolitiken har också lyfts fram som ett av de viktigaste områ-dena när det gäller att överbrygga klyftor i livsvillkor och skapa ett samhälle där alla kan vara delaktiga. För unga personer med funktionshinder finns olika insatser och åtgärder för att göra det möjligt för dem att, på kortare eller längre sikt, få ett arbete, kunna vara kvar på sitt arbete eller gå vidare

6. Vägar till arbetslivet – en kvalificeringsprocess med olika former av stöd

58

till studier eller annat arbete. För somliga handlar det istället om att få me-ningsfull sysselsättning i andra former än lönearbete.

Begreppet arbetsförmåga är betydelsefullt i relation till de insatser som arbetsförmedlingen erbjuder unga med funktionshinder. Bedömning av ar-betsförmågan, eller av möjligheten att med hjälp och stöd på sikt kunna klara ett arbete, är avgörande för vem som får rätt till insatser. Arbetsför-måga är dock inget entydigt begrepp, som på ett enkelt sätt kan relateras till den enskilde individens kapacitet eller funktionsförmåga (Staaf 1995). I en granskning av arbetsförmåga innefattas också en avvägning av hur samspe-let mellan individen, arbetsmiljön och arbetskraven för det aktuella arbetet ter sig, såväl som en bedömning av tillgång till och möjligheter att få ett arbete, menar Nordenfelt (2002).

De olika insatser som finns inom ramen för arbetsförmedlingarnas verk-samhet kan lite förenklat sägas syfta till att utveckla eller återskapa arbets-förmåga på två sätt (RiR 2007:24). Dels finns stödåtgärder för att göra an-passningar av arbetsplatsen och förändra arbetskraven på ett sätt som under-lättar för den enskilde att klara arbetet, det vill säga att anpassa arbetet efter människorna. Dels finns stödåtgärder som syftar till att individen ska kunna träna upp sin arbetsförmåga och på så sätt kvalificeras sig för arbete, vilket kan sägas vara ett sätt att anpassa människorna till arbetsmarknaden.

Någon måste säga stoppAtt bedöma arbetsförmåga eller en persons möjlighet att med stöd kunna utveckla den arbetsförmåga som krävs, är en grannlaga uppgift som ställer tjänstemän inför svåra och laddade situationer. Uppgiften kan sägas tillhöra organisationens bedömande, sorterande och slussande funktioner (johans-son 1992). Så här resonerar en av informanterna kring frågan om hur de gör bedömningar om vem som ska få rätt till insatser och hur man prioriterar när det är många som behöver hjälp:

– Det är den värsta delen i jobbet tycker jag. Den makt som jag sitter med som jag inte vill ha. Hemskt… otäck makt.

– Det är en makt du inte vill ha… hur tänker du då?

– Det är för att det är upp till mig, på något sätt att ta det beslutet. Jag är fri att ta det beslutet. Jag har ju mina arbetsuppgifter, mina befogenheter på nåt vis, fast det är inte uttalat. Utan vi har bara en beskrivning att vi ska göra så här, det är det här vi ska jobba med… vi ska jobba med funktionshinder och så där. Men någon måste ju sitta där och säga vilka du ska jobba med och när vi ska säga stopp. Och det är ju inte bara jag, utan det är ju alla i teamet och vi som jobbar, och det kan förmodligen

59

se väldigt olika ut hur vi gör de bedömningarna om vem som ska få chansen liksom...

– Hur gör du dina prioriteringar då?

– Det vet jag inte riktigt, det bara… hur gör jag? Nej, men det är väl att säga nej till personer som jag inte tror på. Som jag av historien och kanske genom kontakter, telefonsamtal, så där hör att nej, det här är nog ingenting, det här går nog inte.

– Vilka är det som du tror på då, kan du beskriva det?

– Ja… jo, det är de som kanske har visat förut att de klarar lite mer det som krävs då… Sen är det ju olika kanaler. Vi har ju en kanal från gym-nasiesärskolan, det var ett jättefint samarbete där gymnasiesärskolan gör urvalet utifrån sina kunskaper om eleverna. Vi träffas två gånger på sista årskursen och tar över dem från skolan, utifrån praktik och annat. De som skolan bedömer att de här personerna tror vi att de med er hjälp ska kunna få jobb, och då går vi på det… Men sen kommer liksom folk in från andra håll, från vanliga arbetsförmedlingar och från socialtjänsten och så. Och där kan det ju vara att man säger nej. Vi försöker säga nej i alla fall. Sen om en person propsar… så kan vi ju, vi kan ju inte hindra någon från att skriva in sig på arbetsförmedlingen, det får ju vem som helst göra. Men sen kan vi ju liksom, ge mer eller mindre stöd till den personen, utifrån vad vi tror är möjligt.

Situationen ovan illustrerar tjänstemännens roll som organisationens grind-vakt, med uppgift att tillse att organisationens resurser används så effektivt som möjligt och bara kommer dem tillgodo som på goda grunder kan antas vara ”potentiellt arbetsförmögna”. För att göra bedömningar om rätt till stöd ställs den unges kvalifikationer och förmågor i relation till de insatser som organisationen erbjuder.

Uppdrag som grindvaktPå ett generellt plan kan sägas att alla har rätt till den service som arbetsför-medlingen erbjuder, eller som informanten uttrycker det, ”vem som helst kan ju skriva in sig på arbetsförmedlingen”. Det är dock ett karaktäristiskt uttryck för den målstyrningsmodell som kännetecknar den moderna välfärdsstaten, att de som formulerar målen inte är desamma som verkställer dem och att arbetet med att konkretisera och hantera konsekvenserna av diskrepansen mellan mål och resurser ofta skickas neråt i organisationen, medan makten över fördelning och tilldelning av resurserna stannar kvar på toppen (högberg 2007, johansson 1992, Rothstein 1997). Det är den enskilde tjänstemannen som i det konkreta mötet med den unge har ansvaret och makten att avgöra

60

till vem och på vilket sätt stödet ska utformas, eller som informanten uttrycker det, ”sen kan vi ju ge lite mer eller mindre stöd till den personen, utifrån vad vi tror är möjligt”. Balansen mellan resurser och behov är alltid problematisk och placerar tjänstemannen i en motsägelsefull roll, att både vara grindvakt och hjälpare, samtidigt som de beslut och bedömningar som görs också får stora konsekvenser för de unga.

Vad är det då för föreställningar och normer inom ramen för arbets-förmedlingens verksamhet, som ligger bakom bedömningarna om potentiell arbetsförmåga hos de unga? Så här motiverar en av tjänstemännen sin tvek-samhet kring ett fiktivt fall som diskuteras i fokusgruppen:

Det är för tidigt tror jag med lönebidrag eller så för den här killen, han sköter sig inte tillräckligt bra ännu… är inte tillräckligt motiverad för att en arbetsgivare efter några månaders praktik ska anställa honom, hur mycket ersättning de än får. Nej, först måste han ut och träna på det här med att få struktur på tillvaron, komma varje dag, hålla tider, det måste han göra innan vi kan göra ett försök med honom. Fixar han det under tre, fyra månader, ja då… då finns det ju chans. Sen är det förstås en risk att det ändå blir samma sak med honom som med många andra, att han lägger av när det blir för tråkigt. Men det vet vi ju inte än… man måste ju ge honom chansen ändå.

Förutom kognitiva förmågor och konkreta kunskaper och färdigheter som det aktuella arbetet kräver, så tycks alltså begreppet arbetsförmåga också innefatta egenskaper, färdigheter och dygder som kan relateras till skötsam-het, uthållighet och tålamod, motivation och vilja. Det är väsentligt att den unge passar tider, är hel och ren och allmänt skötsam, men tålamod och an-passningsförmåga är kanske det som betonas främst. Att stå ut när uppgifter blir enahanda, att komma varje dag och att klara av att vara kvar också när den första entusiasmen har falnat och när uppgifterna mist nyhetens behag, framstår som avgörande kriterier. Den unges vilja och motivation ses som ett nödvändigt men inte tillräckligt sätt att visa förmåga till tålamod och uthållighet. För att komma igenom nålsögat och på så sätt få tillträde till arbetsförmedlingens insatser, måste den unge vanligen också tidigare ha visat prov på uthållighet och skötsamhet, eller företrädas av någon betrodd person som kan gå i god för honom/henne. Detta blir tydligt i citatet ovan då man påtalar att den unge måste visa prov på uthållighet över tid.

Samtidigt tycks det vara så att vissa diagnoser ses som oförenliga med begreppet arbetsförmåga, alldeles oavsett den unges personliga egenskaper och kvalifikationer. Så här går resonemanget kring ett fiktivt fall med en ung kvinna, som har diagnosen måttlig utvecklingsstörning:

61

De med lindrig utvecklingsstörning kan ju kanske få jobb, men har man en måttlig utvecklingsstörning och gått på träningsskola eller individuella programmet på gymnasiesärskolan eller så, nej då finns det inte mycket chanser. Under den tid jag har arbetat har jag aldrig träffat någon med måttlig utvecklingsstörning som tagit sig ut på arbetsmarknaden… nej, det tror jag bara inte är möjligt.

En annan av deltagarna i fokusgruppen:

Det är helt utanför min verksamhet, hon är inte aktuell för arbetsförmed-lingen och kommer förmodligen inte dit, om diagnosen måttlig utveck-lingsstörning stämmer, för vi har haft väldigt få med den problematiken genom åren. Tror jag vet en person med måttlig utvecklingsstörning som har ett halvtidsjobb på McDonald’s sen tio, tolv år tillbaka… tror hon är kvar där, men neej…de har inte direkt någon chans på arbetsmarknaden som det är nu, det har de inte.

Sammanfattningsvis framstår det som att den unges möjligheter att kvalificera sig för arbetsförmedlingens insatser är avhängigt av;

•attdenungeinteharnågondiagnossomredaniutgångslägetbetraktassom diskvalificerande

•attdenungesjälvlyckasövertygahandläggaren/tjänstemannenomatthan/hon har de kvalifikationer och de personliga egenskaper som krävs, eller

•attdenungeharendokumenteradförmågatilluthållighetellerkontaktermed andra professionella som rekommenderar eller övertygar arbets-förmedlingens tjänsteman om att detta är en person värd att satsa på

Men för några få utvalda som kommer genom nålsögat, som blir betrodda och betraktade som utvecklingsbara och som visar särskilt prov på uthållighet, finns också andra, mer specifika möjligheter.

Man kan få en Sius, det vill säga särskilt introduktions- och uppföljnings-stöd, det är det mest exklusiva vi har. Det är särskilda Sius-konsulenter som bara har så där åtta personer per år som dom följer i anställning, de jobbar väldigt ”kloss an” på personen då. Men då ska man ha hållit sig igång i minst sex månader innan så att man ser att här finns det där som är basic, alltså att de klarar av närvaro, frånvaro, hålla tider och uthållighet och de kan klarar av att umgås med personer de själva inte valt…men det finns väldigt få sådana platser.

Arbetsförmedlingen erbjuder alltså på flera sätt ett gott stöd för unga funk-tionshindrade, under förutsättning att de bedöms ha potentiell arbetsförmåga

62

eller att de med relativt lite stöd och inom rimlig tid ska kunna svara upp mot de krav på kompetens, såväl som de krav på sociala och personliga egenskaper som arbetsmarknaden ställer. Men vad återstår då för de unga funktionshindrade personer som inte bedöms klara kraven?

Aktivitetsersättning – en stödform för steget före Personer mellan 19 och 29 år kan få aktivitetsersättning från försäkringskas-san, om arbetsförmågan bedöms vara nedsatt på grund av sjukdom eller funk-tionshinder, med minst en fjärdedel, varaktigt eller under en tid om minst ett år (Riksförsäkringsverket 2007). Aktivitetsersättning kan utgå på heltid eller till minst fjärdedels tid, beroende på i hur hög grad arbetsförmågan bedöms vara nedsatt och beroende på vilka möjligheter den unge har att försörja sig genom arbete. Den som har beviljats aktivitetsersättning kan också, under vissa omständigheter, få möjlighet att pröva om man klarar av att arbeta eller studera, utan att för den skull förlora rätten till ersättning. För att få möjlighet till så kallad ”vilande aktivitetsersättning” krävs dock att den unge haft ersättning under minst ett års tid och tiden med vilande ersättning kan sammanlagt uppgå till längst 24 kalendermånader. För unga personer med funktionshinder kan aktivitetsersättning utgå utan arbetsprövning, för den tid som krävs för förlängd skolgång på grund- eller gymnasienivå.

Aktivitetsersättning kan betalas ut dels som inkomstrelaterad ersättning och dels som garantiersättning. Den inkomstrelaterade ersättningen baseras på den unges tidigare arbetsinkomst, medan garantiersättningen ges till per-soner som tidigare har haft låg eller ingen inkomst. Syftet med garantiersätt-ningen är att ge ett ekonomiskt grundskydd, oberoende av tidigare arbetsin-komster.

Aktivitetsersättningens dubbla funktionBegreppet aktivitetsersättning talar också för att det inte enbart handlar om försörjningsstöd. Under den tid som aktivitetsersättning utgår ska den unge ges möjlighet att delta i aktiviteter i syfte att förbättra sin arbetsförmåga. En förutsättning är dock att aktiviteterna kan antas ha en gynnsam inverkan på de förhållanden som medför en nedsatt arbetsförmåga. För detta finns på försäkringskassan särskilda aktivitetssamordnare, vars roll är att i samråd med den unge planera, stödja och samordna olika aktiviteter för denne. Vanligt förekommande aktiviteter är arbetsplatsförlagd praktik, friskvård i olika for-mer, kurser och fritidsaktiviteter som kan bidra till att på kortare eller längre sikt öka den unges samhällsdeltagande och inträde i arbetslivet.

63

I stödformen aktivitetsersättning inryms alltså båda dessa ändamål, för-sörjningsstöd och stöd för att kvalificera sig för arbete eller studier. Det är dock inte självklart att den som har beviljats aktivitetsersättning, också ges stöd att finna aktiviteter för ökad delaktighet i samhällslivet eller för att för-bättra sina möjligheter på arbetsmarknaden. Rätten till aktivitetsersättning som försörjningsstöd styrs genom medicinsk bedömning, av nedsatt arbets-förmåga på grund av sjukdom eller funktionshinder med viss varaktighet, medan behovet av stöd för aktivitet mer blir en fråga om förhandling mellan den unge och den enskilde tjänstemannen.

Vi kan inte jobba med allaAtt det finns svårigheter i att ge alla som behöver stöd och insatser med ut-gångspunkt från aktivitetsersättningens dubbla funktion, blir också tydligt i informanternas resonemang om hur de tvingas prioriterar sina insatser. Så här resonerar en av aktivitetssamordnarna kring sitt ansvar och sina möjligheter att ge stöd till aktivitet:

När den unge har fått beslut om aktivitetsersättning på lokalkontoren och vi fått en kopia av beslutet och själva underlaget, då först tar vi kontakt med dem. Fast det är ju inte alla vi kontaktar, vi måste bortprioritera vissa grupper då, för att vi inte hinner med… vi är ju inte så många aktivitetssamordnare.

Brist på resurser och tid gör att aktivitetssamordnarna måste prioritera vilka de ska ge resurser till och vilka som får stå tillbaka. Det finns inga entydiga regler eller kriterier för hur urvalet sker, men det tycks finnas en samstäm-mighet i att det finns vissa grupper vars behov inte är lika påtagliga.

Vi kontaktar inte dem som vi ser redan på utredningen att de har daglig verksamhet då, eftersom att vi inte kan jobba med alla så har vi tagit bort den gruppen då, för då har de ändå så stor sysselsättning om man säger så och förhoppningsvis utvecklar det personen också. Men sen om den personen tar kontakt med oss, då kan vi ju inte säga att nej, ni kan inte få stöd för aktiviteter, utan då jobbar vi ju med dem också. En annan grupp som vi inte direkt prioriterar är de som är på behandlingshem …de jobbar vi inte heller med eller om man läser i utredningen att dom är rent farliga, så tar vi inte heller någon kontakt. Dom som är nära 30 år eller har partiell aktivitetsersättning är också grupper som vi inte priori-terar. Att det är så beror på att vi inte har resurser att arbeta med alla…sen kommer det bara att bli svårare, för efter omorganisationen som är igång nu ska vi bara bli åtta aktivitetssamordnare kvar i hela Västra Götalandsregionen och nu är vi fjorton, så det är nästan en halvering…

64

så hur det ska bli i framtiden vet jag faktiskt inte riktigt, men det lär ju inte bli lättare.

Aktivitetssamordnarna uppskattar att det totala antalet unga med aktivitetser-sättning i regionen för närvarande uppgår till mellan 1 200 och 1 500 personer, som alltså i den nya organisationen ska få stöd med planering, uppföljning och samordning av arbetsträning och aktiviteter från totalt åtta tjänstemän, mot de fjorton som tidigare har haft motsvarande uppdrag. I resonemanget ovan framgår att tjänstemännen redan i dagsläget känner sig tvingade att undanta vissa grupper, där de bedömer att behovet inte är lika starkt påtalat. Det handlar framförallt om de som redan har sysselsättning, arbete på deltid eller som är i behandling, oavsett om detta är en situation eller aktivitet som den unge själv har valt eller inte. De som snart står inför att övergå till an-nan ersättningsform, det vill säga de som närmar sig åldersgränsen för att få rätt till aktivitetsersättning, är också en grupp som ofta ställs åt sidan när resurserna krymper. En aktivitetssamordnare med lång erfarenhet, uttrycker sin frustration över situationen:

Min bild av aktivitetsersättning är ju inte att det bara är ekonomi. Det kan och ska innehålla så mycket mer…men det är ju nästan hopplöst när man tänker på hur skadade de här ungdomarna är och vad mycket hjälp de behöver. Vi är ju beroende av andra, men då är det ju en definitions-fråga, socialtjänsten definierar dem som självförsörjande och på så sätt kan de dra sig tillbaka. Hos arbetsförmedlingen definieras de som att de är för långt från arbetsmarknaden och då står vi där med ansvaret för att ordna praktik och allt…det är en omöjlig situation när vi har så många. De behöver hjälp med att söka praktikplats, att ringa arbetsgivare…att åka dit i början. Aktiviteter kanske de kan ordna själva och få bidrag från oss, då kommer de en bit på väg, men det där steget att ordna med praktik och så …det är så tufft, väldigt tufft för alla.

Störst hjälppotential kommer förstDetta innebär att för att få möjlighet till stöd för aktivitet, inom ramen för den beviljade aktivitetsersättningen, krävs att de unga kvalificerar sig på något sätt som gör att de blir prioriterade i aktivitetssamordnarnas utvalda skara. Vad är det då för kriterier som ligger till grund för vilka som i första hand får del av de begränsade resurserna? Så här säger en av informanterna.

Dem jag har som är ute i praktik där det är arbetsgivare och sådant in-kopplade, dem kan man ju inte tappa bort, där är det ju viktigt att man följer upp, de prioriterar ju sig själva, så att säga. Där är ju ändå andra aktörer inblandade så då måste man ju följa upp det…och det är ju bra,

65

alltså rent samhällsekonomiskt också …så dom prioriterar jag ju i första hand. Sen är det klart att de som kanske redan har en daglig verksamhet och som tränar lite eller gör något annat för att ha ett bra liv, de knackar ju inte jag på dörren hos hela tiden och frågar hur det går, liksom. Då får de ju höra av sig, istället då…

En annan informant resonerar på liknande sätt:

Så här är det i dagsläget, vi får göra som i sjukvården, prioritera. Men på en akutmottagning så är det den mest skadade personen som får hjälp först. För oss är det den som vi har störst möjlighet att hjälpa som får hjälp först. Jag gör min egen prioritering som man egentligen inte får göra då, det får ju bli så att vi tar de som står närmast arbetsmarknaden i första hand, de som är mer självgående. De andra som behöver mer hjälp, de har vi inte möjlighet att hjälpa på det sättet.

Av resonemanget ovan framgår att det finns två tydliga vägar för de unga att kvalificera sig för att få det stöd som på sikt ska hjälpa dem att förändra sin situation. Dels handlar det om de som redan innan förutsätts ha goda förutsättningar för att med relativt små insatser komma ut på praktik eller i arbetslivet och dels de som själva aktivt står på sig och enträget och tydligt begär aktivitetssamordnarnas stöd och insatser.

Sammanfattningsvis kan man säga att de som i första hand kommer ifrå-ga för stöd via aktivitetssamordnarna är;

•desomtjänstemännenbedömerliggernäratillförattklaraettarbete

•desomredanharpraktikplatsellermotsvarandeutepåöppnaarbets-marknaden

•desomsjälvapropsarpå/kräverinsatserellerharstarkaföreträdaresombegär det

medan de som prioriteras bort är;

•desomhardagligverksamhetellerärinskrivnapåbehandlingshemellermotsvarande, där annan huvudman har ett ansvar

•desomnärmarsig30 år och därmed snart kommer att bli föremål för annan huvudmans ansvar

•de stökiga, som i utredningar eller av andraprofessionella beskrivs/betraktas som farliga

•detysta,desomintesjälvaaktivtbegärhjälp

Det innebär att för ganska många unga personer som har blivit beviljade aktivitetsersättning, så fungerar det enbart som en form av försörjningsstöd,

66

fram till dess att den unge får någon annan form av försörjning eller någon annan huvudman tar över försörjnings ansvaret. Tanken att aktivitetsersätt-ningen också ska utgöra ett stöd för att de unga på sikt ska kunna klara sin situation och bli mer delaktiga i arbetsliv och samhällsliv, gäller bara de mest resursstarka, de som redan ligger nära arbetsmarknaden eller de som vet och förstår hur de ska använda systemet.

Daglig verksamhet – ett mål i sig eller en språngbräda? Daglig verksamhet är en av de insatser som regleras via lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Syftet med daglig verksamhet är att personer med mer omfattande funktionshinder ska kunna leva som andra, få arbete och sysselsättning i olika former som ger möjlighet till personlig utveck-ling och delaktighet i samhällslivet. Att ha en plats inom daglig verksamhet är ingen anställningsform och syftet är heller inte i första hand att producera varor eller tjänster, även om produktionsinriktade uppgifter förekommer, vid sidan om mer habiliterande eller sinnesstimulerande verksamhet. Syftet är att erbjuda en meningsfull sysselsättning för dem som har stora och omfattande funktionshinder och står långt från arbetsmarknaden, men också att vara ett steg för dem som står närmare ett lönearbete. Ett av verksamhetens över-gripande mål är att på sikt utveckla den enskilde individens förutsättningar att få ett arbete på öppna arbetsmarknaden och i propositionen betonas att möjligheterna till arbete ska prövas regelbundet (Socialstyrelsen 2008).

För att svara upp mot skilda behov och syften inom ramen för daglig verksamhet bedrivs den i olika former, som organiserad gruppverksamhet i särskilda lokaler, som små utplacerade grupper ute på ett företag eller inom annan verksamhet. Men också som individuell placering, där personen har sysselsättning ute på en enskild arbetsplats och får stöd och handledning av någon på arbetsplatsen eller av en särskilt anställd handledare/coach. Anta-let personer som har daglig verksamhet har ökat väsentligt på senare år och är vanligast i åldersgruppen 20-25 år (Socialstyrelsen 2008). Av dem som har beslut om daglig verksamhet har för närvarande cirka 15 procent en så kallad individuell placering.

Sista utposten? För att få tillgång till stödformen, daglig verksamhet, måste den unge ansöka om det via kommunens socialtjänst. Rätt till insatsen har den som med hjälp av läkarintyg definierats tillhöra målgruppen, det vill säga gruppen personer med

67

utvecklingsstörning, personer med autism eller personer som fått en hjärnskada i vuxen ålder3. Den som inte har rätt till insatsen via LSS, kan i vissa fall få samma stödinsats via socialtjänstlagen. Förutom en fastställd diagnos krävs också att personen har ett dokumenterat behov av insatsen. Den som bedöms ha arbetsförmåga har inte rätt till daglig verksamhet, oavsett diagnos.

Att insatsen daglig verksamhet är reglerad via diagnos och behovspröv-ning, innebär alltså att det snarare är fråga om en diskvalificering än kvalifi-cering för att få tillträde. Det gör också att verksamheten av många upplevs som en stigmatiserande stödform, på ett annat sätt än de former av stöd som erbjuds inom ramen för försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Så här resonerar en av LSS-handläggarna kring den grupp unga som hon möter:

Det svåraste är de här ungdomarna då som gått i skolan och det har varit lite si och så, men det går på något sätt. Sen kommer de ut och har förhoppningar om jobb… så funkar det inte och det blir mer och mer knivigt. Dagarna går, de kan ha aktivitetsersättning eller så och bara sitta hemma och spela tevespel och data eller något och det händer ingenting. Så blir de utredda till slut…får en diagnos och får nederlaget att söka LSS. Ni känner säkert igen det, en trasig ungdom som varit med om det ena misslyckandet efter det andra. Sen ska de blandas med andra funktions-hindrade, som de inte alls identifierat sig med tidigare och de är så små, så små och jätterädda. Det har vi att jobba med länge, för när de kommer till daglig verksamhet…för då är det sista utposten liksom!

Flera av informanterna vittnar om att många unga värjer sig för att bli ”LSS-ade” och därför hellre avsäger sig rätten till daglig verksamhet. För några blir det ”sista utposten”, när alla andra vägar är uttömda. Trots att det är en i grunden frivillig insats kan den upplevas som påtvingad, eftersom det är det enda sättet som står till buds för den som vill förbereda sig för en annan livssituation.

En del kan inte tänka sig LSS, vill inte blanda sig med andra så de drar sig ur och det är ju frivilligt. Så går de till arbetsförmedlingen och får ett nej där och sen så småningom ger de upp och kommer tillbaka, för att liksom kunna jobba sig upp då.

En svårsåld lösning som väg till arbeteEn förklaring som framhålls av flera informanter är att de unga inte har kunskap om eller inte förmått ta till sig information om verksamheten på ett

3. I LSS-lagens första paragraf framgår vilka som ingår i personkretsen. Insatsen daglig verk-samhet är förbehållen personkrets 1 och 2, företrädelsevis personer i yrkesverksam ålder, som inte har arbete eller bedriver studier.

68

sätt som gör att de förstår vad den har att erbjuda, eller att handläggarna inte förmått sälja in informationen på ett sätt som attraherar de unga. Infor-manterna betonar att daglig verksamhet är en bredare och mer sammansatt stödform än vad många av de unga uppfattar det som. Det finns karriärvägar också inom ramen för den här verksamheten, menar man.

Många av ungdomarna har en förutfattad mening om vad daglig verk-samhet är, de dömer ut det utan att gå dit och titta. De tror att alla där är svårt sjuka och då vill man inte identifiera sig med den gruppen och då väljer man att inte ens gå dit och inte ens träffa en handläggare som kan berätta hur det ser ut…

Dagverksamhet är en bred verksamhet, som blir bredare för varje år…och det är väl det som vi försöker sälja in till de tveksamma. Det finns en föreställning om att dagverksamhet bara är en verksamhet med en massa funktionshindrade som ser annorlunda ut och som beter sig annorlunda. Den bilden finns djupt förankrad och det gör att många värjer sig …men det måste vi prata om och berätta om att så är det inte alls, utan det finns många olika möjligheter.

Sammantaget kan sägas att daglig verksamhet har ett dubbelt syfte, dels som ett mål i sig och dels som en språngbräda för integration på arbetsmarkna-den. För de allra flesta som får daglig verksamhet finns inte ambitionen att de ska komma vidare ut på den vanliga arbetsmarknaden och placeringen kan sägas fungera som ett mål i sig, med tillhörighet till en alternativ social arena för gemenskap och aktivering, tillsammans med andra som definierats tillhöra målgruppen. För några är dock det primära målet att de ska tränas för att klara ett lönearbete eller en lönebidragsanställning. Verksamheten har därmed inslag av fostran, anpassning och socialisering, där de unga ska lära sig att komma i tid, vara på plats under viss tid och träna skötsamhet och uthållighet. är det då möjligt att komma vidare, från daglig verksamhet till arbetsmarknaden? handläggarna uttrycker en viss tveksamhet…

Jo, det förekommer allt att någon som har daglig verksamhet får lönebi-drag eller så …men det är inte så vanligt, men en och annan förekommer nog.

I Socialstyrelsens uppföljning av den dagliga verksamheten framkommer också att övergången från daglig verksamhet till anställning i någon form är en ovanlig företeelse. Mer än hälften av landets kommuner uppger att inte en enda person gått från daglig verksamhet till lönearbete, vare sig subven-tionerat eller inte, under den senaste femårsperioden (Socialstyrelsen 2008). Totalt handlar det om ett ytterst fåtal personer, som fått den möjligheten,

69

medan företrädare för verksamheterna uppskattar att cirka tio procent av det totala antalet deltagare skulle kunna och skulle vilja gå vidare till annan sysselsättning. Varför är det då så svårt?

SummeringSammanfattningsvis kan sägas att arbetsförmedlingens stöd i första hand riktas till dem som bedöms ha den arbetsförmåga som krävs för tillträde till arbetslivet, eller som inom relativt begränsad tid och med stöd bedöms kunna kvalificera sig för arbete. Arbetsförmåga innefattar såväl kognitiva förmågor och konkreta kunskaper som färdigheter och egenskaper av mer personligt slag, såsom skötsamhet och tålighet, social kompetens och motivation. Be-dömning av arbetsförmåga är alltså avgörande för vem som kan få del av arbetsförmed lingens stödinsatser.

För unga personer i åldern 19-29 år, som bedöms ha nedsatt arbets-förmåga, finns möjlighet till aktivitetsersättning från försäkringskassan. I stödformen inryms både försörjningsstöd och stöd för att på lite längre sikt komma ut på arbetsmarknaden. För många fungerar dock aktivitets ersätt-ningen enbart som försörjning, då aktivitetssamordnarna är alltför få för att ha möjlighet att aktivt arbeta med stödinsatser till alla dem som är berät-tigade till ersättning. Prioriterade grupper blir då de som bedöms ha störst förutsättningar och ligger närmast till för att klara ett arbete och de som själva kräver att få insatser eller har andra som företräder dem och driver deras sak.

Daglig verksamhet är då den stödform som står öppen för alla dem som inte bedöms ha potentiell arbetsförmåga, men också för dem som kanske först på lång sikt och med ett ganska omfattande stöd bedöms kunna ut-veckla kompetens för att klara ett lönearbete eller en lönebidragsanställ-ning.

70

71

Vilka svårigheter och hinder upplever då tjänstemännen i de olika verk-samheterna att de möter i sitt arbete med att ge stöd till gruppen unga

funktionshindrade? Med utgångspunkt från diskussionerna i fokusgrupperna kan svårigheterna sammanfattningsvis kategoriseras i två teman eller nivåer, den individuella nivån, som berör de unga själva och den organisatoriska och samhälleliga nivån, med oflexibla system och gränser och med ständiga åtstramningar och brist på resurser.

Problem relaterat till de ungaEn del av de svårigheter som välfärdsaktörerna upplever i sitt arbete med att ge stöd och hjälp till unga funktionshindrade, relateras direkt till individen. Informanterna beskriver det som ett problem att den unge inte ”förstår sitt eget bästa”, inte inser sina begränsningar eller sitt behov av stöd och hjälp. De är orealistiska i sina förväntningar på vad livet har att erbjuda, de är inte motiverade eller visar inte den rätta viljan. Probleminsikt och förändrings-vilja hos de unga framhålls som viktiga förutsättningar för ett effektivt och framgångsrikt arbete.

Men bilden av hur de unga bör vara och vad som är det eftersträvansvär-da och goda är också motsägelsefull. Samtidigt som man framhåller betydel-sen av att de unga är skötsamma, anpassningsbara, tålmodiga, motiverade och realistiska, tycks det finnas en stimulerande professionell utmaning i att

7. Svårigheter i arbetet med att ge stöd till unga med funktionshinder

72

möta dem som är viljestarka och egensinniga, som visar ett visst motstånd och trotsar systemets gränser.

Kristina är en sådan person som det typiskt blir mycket starka reaktio-ner kring, dominant och intensiv. Det tål vi mycket bättre hos män än hos kvinnor. Om Kristina varit inom mitt verksamhetsområde så hade det bara varit en tidsfråga innan någon enhetschef hört av sig och bett mig kicka ut henne. Nu har vi fått nog, skulle de säga…platsen behövs för någon som behöver den bättre, istället för en som inte begriper att ta emot det stöd hon får. Alltså, sådana som Kristina, de väcker mycket reaktioner. Att vara dominant, intensiv, svagbegåvad och dessutom inte ta emot hjälp när man erbjuds, det är en kombination alltså…jag tycker hon verkar görkul!

De unga hjälpsökande som är mest ”attraktiva” är alltså inte bara de vars be-hov är relativt lätta för organisationen att tillgodose. De ”struliga och flaxiga” och de som betraktas som svåra, väcker ofta tjänstemännens engagemang och får dem ofta att involvera sig långt mer än vad den formella yrkesrollen kräver. Det kommer vi att utveckla mer i nästa kapitel, om framgångsrika strategier.

Problem relaterat till organisation och samhälleAndra svårigheter i arbetet kan relateras till organisationen och dess rutiner och regler. Professionell makt och organisatoriska rutiner påverkar förut-sättningarna för mötet och relationen mellan tjänstemannen och den unge. Det försvårar den unges möjligheter till inflytande i processen, men begränsar också de professionellas handlingsutrymme. Detta är något som bland an-nat uppmärksammats i den statliga bemötandeutredningen (SOU 1998:16, SOU 1998:48, SOU 1998:121). Där framkommer att svåröverskådliga och komplexa regelsystem, gräns dragningsproblem mellan olika myndigheters ansvarsområden, brist på resurser och olika förändringar inom den offentliga verksamheten, är väsentliga orsaker till svårigheter i stödarbetet med unga funktionshindrade.

De oflexibla försörjningssystemen är en sådan svårighet som flera infor-manter påtalar som ett stort hinder i arbetet. För den som beviljats aktivi-tetsersättning är det ekonomiska stödet detsamma, oavsett om personen är i praktik eller annan form av aktivitet eller inte. Det är ett bidrag, avsett att ge ett ekonomiskt grundskydd. Men det innebär samtidigt att för många blir det en sämre och mer otrygg ekonomisk situation, om de istället går över i praktik eller i arbete.

73

Det finns ju de som förlorar tusenlappar på att jobba, mot att ha aktivi-tetsersättning …för att om de bor i eget boende kanske de har bostads-bidrag och får ut sådär 10 000 eller 11 000 kr i månaden och det kan vi inte matcha med jobb, fem veckors semester och karensdagar och allt vad det är. Då backar folk såklart.

Att det inte lönar sig att arbeta gör att den viktigaste källan till motivation går förlorad, menar informanterna. Det är svårt att motivera för en förändring som innebär ökade krav, mindre ersättning och större osäkerhet. Men det är också ett problem att de olika verksamheterna inte länkar till varandra på ett smidigt sätt, olika regler och krav gör det nära nog omöjligt för de unga att pröva sig fram på olika vägar.

Ett smidigare försörjningssystem hade jag gärna önskat mig. När man sitter med någon som har aktivitetsersättning och så motiverar man till att börja på folkhögskola. Men då ska du söka studiebidrag och är du borta mer än en vecka så rapporteras det till CSN…och både jag och den unge vet ju redan att det aldrig kommer att gå tre år utan att det blir sådana avbrott i studierna. Och då är hindret där…när det finns så mycket annat som också är hinder. Försörjning är så centralt och systemen fungerar inte i förhållande till varandra. Det är inget som fungerar i förhållande till unga flaxiga personer.

Andra organisatoriska hinder utgörs av långa väntetider för utredning och bedömning. Unga personer som inte har de kvalifikationer som krävs för att komma i fråga för praktik eller arbetsträning via arbetsförmedlingen eller försäkringskassan, men som vill ha sysselsättning och skulle ha rätt till insatser via LSS, får vänta flera år på att få en utredning som ger dem inträdesbiljetten till daglig verksamhet.

Jag tycker det är oerhört orättvist att personer som inte kan komma ut i arbete, som inte är utredda, men som uppenbart har behov av daglig verksamhet och som också själva vill ha sysselsättning, de får inte det för att de inte har någon fastställd diagnos. Det är en väntetid på tre, fyra år för att komma till utredning och få en diagnos som ger dem möjlighet att få den insats de faktiskt har rätt till. Alltså, den lagliga rätten träder inte i kraft förrän de har det här pappret i sin hand och det ser väldigt olika ut i landet hur snabbt det går att få en utredning gjord.

Uppenbart är att det finns ett komplicerat samband mellan vem som kan, vem som vill och vem som får rätt till välfärdsstatliga insatser av olika slag. Brist på resurser, ständiga åtstramningar, förändrade regler och nya sätt att organisera verksamheten, har också gjort att arbetets karaktär förändrats. Så här uttrycker en av informanterna det:

74

Vi har kunskap och kompetens, vi har psykologer, socialkonsulenter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykiater, socionomer och andra profes-sioner…Vi har ju kompetens, så det är inte där det brister, utan det är bristen på ekonomiska och personella resurser som gör att vi inte kan ge folk den hjälp de behöver, vi kan inte hjälpa alla utan vi måste sålla bland dem som vi tror på, alla kan inte få chansen!

Summering Svårigheterna i arbetet med att ge stöd och hjälp till unga med funktionshinder kan relateras både till den speciella problematik som de unga är bärare av och till den organisation som välfärdsaktörerna har att verka inom, med som man upplever det, ständiga åtstramningar och knappa ekonomiska resurser. Men även andra omständigheter som långa väntetider för utredning och oflexibla försörjningssystem innebär svårigheter. Problemen kan te sig som oändliga och i det närmaste oöverstigliga, men i informanternas berättelser finns också uttryck för hur alternativa handlingsmöjligheter, framkomliga vägar och strategier kunnat utvecklas i mötet mellan välfärdsaktörerna och de unga. Detta kommer vi att belysa närmare i nästa kapitel.

75

Mot alla odds…Han var flykting från Kurdistan, pratade mycket dålig svenska, var i stort sett analfabet och svagbegåvad. Hade haft arbetsträning inom en ideell förening i 7-8 år, men ingen uppföljning. Egentligen stod han inte alls till arbetsmarknadens förfogande, men en handläggare övertalade mig att träffa honom. Jag greps av hans öde och hans okuvliga vilja till arbete. Han ville arbeta för att kunna försörja sig och för att kunna gifta sig. Jag övertalade en arbetsterapeut att göra en arbetsförmågebedöm-ning och tillsammans övertalade vi en SIUS-konsulent att hjälpa honom till en praktik. Man lyckades hitta ett litet bageri där han fick pröva och ett halvår senare fick han en lönebidragsanställning. Idag är han gift och lever ett bra liv, som han själv beskriver det. Det som var speciellt var att han hade alla odds emot sig, analfabet, invandrare, svagbegåvad, dålig svenska – vi hade absolut tillräckligt för att avaktualisera honom, men han hade en vilja som inte gick att stå emot. Jag är glad att jag lät mig övertalas och att alla andra inblandade också lät sig övertalas – det gav honom ett värdigt liv!

(ur en tjänstemans berättelse om mötet med Bakur, 27 år)

I berättelsen om Bakur illustreras några av de positiva möjligheter och fram-gångsrika strategier som informanterna också förmedlar som erfarenheter från sitt arbete med att ge stöd och hjälp till unga funktionshindrade. Med

8. Vad hjälper – strategier för framgång

76

utgångspunkt från välfärdsaktörernas berättelser om situationer där de upp-lever sig ha kunnat vara till hjälp och där de tycker sig haft en betydelsefull roll i de ungas strävan att förändra sin livssituation mot större delaktighet i arbetsliv och samhälle, diskuterar vi vad i välfärdsorganisationernas praktik som faktiskt hjälper. Vad karaktäriserar de situationer och handlingar där välfärdsaktörerna uppfattar att de lyckats väl i sitt arbete?

Engagemang som utmanar det invandaNär informanterna beskriver situationer i arbetet där de känner sig nöjda och tycker sig verkligen kunnat ge hjälp på ett bra sätt, handlar det ofta om att de gjort något som, i alla fall delvis, faller utanför det direkta ansvar de har inom ramen för sin formella yrkesroll. Det handlar om okonventionella arbetsmetoder och kreativa lösningar, men också om ett särskilt ansvar eller engagemang i vissa situationer eller i förhållande till vissa personer.

Att beröra och låta sig berörasAtt ha ett öppet sinne, vara lyhörd och öppen inför de fenomen och livssitua-tioner man möter i arbetet, lyssna aktivt och försöka se och förstå situationen ur olika perspektiv är något som betonas av flera informanter som en möjlig väg att nå fram till de unga. Att ifrågasätta det självklara och reflektera kring hur de unga upplever mötet med välfärdsorganisationerna kan öppna upp för nya lösningar.

Ungdomarna som vi möter, alltså det är ju en annan generation än vad vi är. Det kanske är så att vi ska lyssna mer på vad de skulle vilja. Dom kanske inte alls vill gå på den där arbetsträningen och visa att de kan komma dit varje dag och vara uthålliga och sådär.

Informanternas berättelser om framgångsrika erfarenheter i arbetet pekar mot ett förhållningssätt som kräver att man som tjänsteman kopplar loss från den traditionella rollen och de invanda lösningarna, tar den andres perspektiv och använder sin fantasi och kreativitet för att söka nya vägar, bortom det välkända och tidigare beprövade.

Man kan ju pröva vissa saker som kanske inte är direkt vad vi egentligen ska göra…alltså man kan pröva en praktik eller så, fast vi vet att det inte leder till arbete – om man bara är öppen för att få fram en lösning, så kan man vara lite flexibel.

Det handlar alltså mer om att utmana ”beprövad erfarenhet” om vad man

77

vet brukar leda till arbete, eller vad som vanligen ryms i bedömningen om potentiell arbetsförmåga. I fallet med Bakur betonar tjänstemannen att här fanns absolut tillräckligt med underlag för att avskriva honom från arbets-förmedlingens tjänster, som varande ”icke potentiellt arbetsförmögen”. ändå fanns det någonting i situationen som gjorde att tjänstemannen i det här läget vågade pröva en annan lösning. Detta trots att Bakur inte alls svarade mot organisationens kriterier för den kategori som man definierat vara rätt och mest lämplig för insatsen praktikplats. han kunde också hävda sin upp-fattning med en sådan övertygelse att även andra i organisationen gick på samma linje. Tillsammans skapade de en möjlighet för Bakur, som vanligtvis inte ryms inom verksamhetens ramar. Intressant är också att mot alla odds så föll lösningen med praktikplats väl ut för Bakur, praktiken ledde fram till en anställning och utgjorde på så sätt vägen till en positiv förändring i hans livssituation.

Tydligt är att de särskilt lyckade situationer i arbetet som informanterna berättar om karaktäriseras av ett engagemang och en personlig involvering, utöver det vanliga. ”Jag greps av hans öde” säger tjänstemannen i den inle-dande berättelsen om mötet med Bakur. Vad är det då i situationen eller hos de unga personerna som griper tag och berör, vad väcker tjänstemännens engagemang?

Att vara utvaldDet tycks som om flera av de unga medvetet väljer att söka sig till personer inom välfärds organisationerna som de har ett särskilt förtroende för, alldeles oavsett hur det institutionella systemet är organiserat. Många unga funktions-hindrade hyser misstro mot myndigheter och drar sig för att söka hjälp, ibland för att de har negativa erfarenheter av hjälpkontakter, men också för att de är rädda för att bli styrda och kontrollerade på ett sätt som de inte önskar eller har svårt att värja sig mot. Det gör att de i situationer där de behöver hjälp väljer att söka upp de företrädare för välfärdsorganisationerna som de sedan tidigare har en relation till och ett grundmurat förtroende för, oavsett dennes funktion i systemet. Så här berättar en studievägledare om en ung man, tidigare särskoleelev, som han har haft en mångårig kontakt med och fortfarande fungerar som mentor för i många sammanhang:

– Han har varit på arbetsförmedlingen ett antal gånger och inom de so-ciala myndigheterna länge och tycker sig hela tiden stött på patrull – han har känt sig lurad så hans förtroendekapital när det gäller myndigheter är liksom helt slut.

– Hur kommer det sig att han söker sig till dig då?

78

– Det gör han för att både han och familjen har ett grundmurat förtroende för mig. Först kommer i deras värld Gud, sen kommer Mohammed och sen kommer jag. Det är ett ansvar som förpliktar!

– Men du är ju också en myndighetsperson, vad är det som gör att du har fått detta förtroende?

– Jaa…det är väl det att jag försökt stödja och hjälpa dem under åren och alltid varit öppen när de velat diskutera ett problem, även om problemet i sig inte är mitt bord. Men jag menar att jag har ju som förvaltnings-person en skyldighet att hänvisa människor till rätt instans om jag själv inte kan hjälpa. Alltså måste jag ju lyssna in och förstå problembilden för att hjälpa…jag jobbar nog rätt okonventionellt. Jag menar, när ingen annan tar sig an, vem ska då hjälpa till? Man kan inte sparka iväg dem, det kan man inte göra. Jag vet ju mer om vilka trådar jag ska dra i när det gäller myndigheter och har kontakter och så där.

– Du är sista utposten alltså?

– Ja, lite så är det ibland att det finns ingen annan…det är lite grann så. Vi är nog flera som jobbar så, som tar lite mer ansvar så, det är ett annat sätt att uttrycka det på.

Den relation som över tid har utvecklats mellan den unge och studievägledaren i exemplet ovan antas vara begränsad till den period i livet då den unge finns inom skolans verksamhet. Organiseringen av välfärdssystemet innebär sedan att andra verksamheter tar vid och att nya kontakter ska etableras, i syfte att ge det stöd och hjälp som den unge förväntas behöva i den situation han/hon då befinner sig i. Välfärdsarbetets organisering i skilda funktioner tar inte sin utgångspunkt i relationernas betydelse, vilket gör att många unga personer med funktionshinder tappar kontakten med personer inom välfärdssystemet som de byggt upp en relation och ett ömsesidigt förtroende till. Men det finns flera uttryck för att de unga, som i exemplet ovan, utvecklar en strategi som innebär att de bibehåller kontakten med en viss tjänsteman de har förtroende för och på så sätt överskrider systemets gränser. Det är inte heller ovanligt att tjänstemännen, som beskrivits ovan, ser till att behålla kontakten med vissa unga, även efter att det formella ansvaret för stöd och hjälpinsatser överförts till annan tjänsteman eller åligger annan verksamhet. Något hos de unga som väcker välfärdsaktörernas engagemang, tycks också vara deras sårbarhet. Ofta förmedlas en bild av att de unga personer som man har engagerat sig speciellt i, är de som har varit särskilt utsatta, som har haft det svårt och som ingen annan bryr sig om. När ingen annan tar sig an, vem ska då hjälpa till, man kan inte sparka iväg dem, uttrycker studievägledaren i exemplet ovan. De ungas sårbarhet väcker tjänstemännens känsla av ansvar och omsorg

79

om dem som annars faller utanför ramen, ett ansvar som inte kan relateras direkt till yrkesrollens krav, men som i det direkta mötet tycks väcka insikt om den egna sårbarheten, eller för att tala med Liedmans ord (1999), möten som främjar möjligheten ”att se sig själv i andra”.

Att jämställa sigI de situationer där informanterna beskriver att de engagerat sig utöver det vanliga och känt sig särskilt berörda av en ung sökande, tycks det handla om en känsla av att vara utvald, att ha fått den unges förtroende. Dock är det inte helt tydligt vem som har valt vem eller om det kanske egentligen snarare är så att de valt varandra. Förtroende och tillit har växt fram i relationen och båda tycks känna sig bekräftade och får ut något för egen del, av kontakten och mötet med den andre. En av tjänstemännen utrycker det så här:

Det är nog så också att de här ungdomarna har valt oss. Och vi har nappat på det. Jag tror det ligger något i det. De har litat på oss eller på något annat sätt känt något för oss och valt oss.

Att vara utvald, att som tjänsteman få de ungas förtroende och tillit framstår som väsentligt för att väcka det personliga engagemang som välfärdsaktörerna vittnar om. Tillit kan ses som en uttrycksform för ömsesidighet, vilket innebär att det inte bara handlar om den unges tillit till tjänstemannen, utan också tjänstemannens tillit till den unge hjälpsökande. ömsesidighet i professionella relationer utvecklas framförallt på två sätt, menar Topor (2004), dels genom att betona likhet och dels genom att ta emot. Det innebär inte på något sätt att bortse från maktdimensionen i relationen och de olikheter som ligger till grund för mötet och är inte heller ett sätt att förneka den unges svårigheter och hjälpbehov. Snarare utgör det en möjlighet att bortom olikheterna också se att man har det som är gemensamt och att båda kan ha något att ge den andre. Detta kan göras på flera sätt, såsom att den professionelle också be-rättar något om sig själv, att denne tar ställning i frågor som rör den unge, delger sin syn i samhällsfrågor eller att den professionelle berättar om egna tillkortakommanden. Topor (a.a) benämner detta som ett sätt att ”jämställa sig” och uttrycker att ett förhållningssätt av det slaget bidrar till att skapa en bro mellan brukare och professionell, mellan avvikelse och normalitet.

Andreas... han är väl 26 år och jag har haft honom i säkert tre, fyra år. Han har misslyckanden i hela skolgången och sen har det ju inte funkat på gymnasiet och så där och så kom han så småningom till mig. Det här är en speciell kille, han ser lite speciell ut, är jättego, trevlig, ödmjuk, snäll, lite humor… han kan teckna fantastiskt bra, han är svartrockare, så han är ju tatuerad och han har svart lång skinnrock när det är 30

80

grader varmt, ja ni vet hela kittet, men är jättego, det är liksom bara en kostym han har på sig. Jag drog med honom till olika praktikplatser och ingenting fungerade en längre tid än någon vecka eller två, han var entusiastisk i början men han orkade inte. Så tog jag med honom på ett studiebesök på folkhögskolan och tänk, där kände han ju direkt att där platsade han, för de flesta som går där är ju lite udda, dom är ju lite speciella. Han började i höstas och har tagit studiemedel så han är självförsörjande, så egentligen har jag ju avslutat honom, men jag är ju där uppe och hälsar på honom ibland. ”Hallå Mona”, säger han när jag kommer… stort hår har han som står rätt ut och han stormtrivs och det går bra för honom. Hur det kommer att blir sen efter de här tre termi-nerna, det vet jag inte. Men han är nöjd och glad för att han lyckas här i den här skolan… äntligen lyckas han med någonting, så det är jättegott. Och det som bidragit till att det fungerat så väl är att han har kommit in i ett sammanhang med likasinnade, för det tror jag är det viktigaste, kompisar. Det är en fantastisk skola!

Kanske är det just ett uttryck för att ”jämställa sig” som socialsekreteraren ger uttryck för när hon berättar om sin relation till Andreas ovan. I hennes berättelse tonar det fram en bild av en ung man, med svårigheter men också med kompetenser, resurser och intressen, en personlig och varm betraktelse, långt från de entydiga problem beskrivningar som vanligen ges i professionella sammanhang när det gäller gruppen unga med funktionshinder (jmf. kap 2). hon försöker inte dölja hans svårigheter eller problem, men lyfter också hans intressen och resurser på ett sätt som visar att hon ser något tilltalande hos honom, något som väcker hennes intresse, samtidigt som hon betonar hans sammansatthet och likhet med andra unga, såväl som med andra annorlunda unga. Att bli betraktad som en intressant och humoristisk person, en person som har ett speciellt värde i den andres ögon, ger känsla av att ha någonting att ge, en värdefull erfarenhet för den som ofta är i underläge.

Att en tjänsteman gör mer eller går utöver sin yrkesroll för att ge hjälp är dock i sig ingen garanti för att det blir ett lyckat resultat eller ens för att indi-viden ska känna sig hjälpt, menar Topor (2004). Om ett sådant förhållnings-sätt får positiva konsekvenser eller inte, beror framförallt på situationen och de aktörer som möts. Det är snarare en fråga om ”timing” menar han, men påtalar att sannolikheten för god timing ökar, om aktörerna haft möjlighet och utrymme att först lära känna varandra och upptäcka flera sidor av var-andra, än vad ett vanligt utrednings samtal brukar resultera i.

81

Platsens och tidens betydelseDet tycks handla om en tilltro och ett ömsesidigt förtroende, där också platsen för möte kan skapa förutsättning för timing, för förändring av re-lationens karaktär och handlingsutrymmet. Följande beskrivning ger en av informanterna:

Det är ofta bra att man promenerar eller åker bil tillsammans. Går och vägleder eller går och pratar… Jag säger att mina bästa vägledningssamtal, dom har jag när jag åker bil med eleven. På skolan eller kontoret sitter vi framför personen och vi är ganska ojämlika där va, vi är vuxna som ställer frågor och läser av svaren, de är elever som får svåra frågor och tycker det är arbetsamt. Men i bilen behöver man inte ha ögonkontakt och så där, det kan vara lite mer apropå … det blir enklare och ja, man skapar en relation på ett mer avslappnat sätt.

handlingsutrymmet och relationens karaktär förändras när man byter plats för mötet. I lokaler som skolans, arbetsförmedlingens eller försäkringskassans tjänsterum skapas en särskild regi för mötet. Sättet att möblera och tingen i rummet förmedlar ett budskap och styr på så sätt samtalet, vad man talar om och hur, men också vilka handlingar som är tillåtna eller möjliga och vilka roller som gäller (Säljö 2000). Det innebär också att den kunskap man får om unga med funktionshinder vid ett möte på arbetsförmedlingen eller socialtjänstens kontor är situationsspecifik, det vill säga begränsad till en si-tuation som gäller i det specifika sammanhanget. Personer presenterar sig på olika sätt beroende på platsen för mötet, det gäller både tjänstemannen och den unge. Genom inredningen och möblerna i rummet, skrivbordet, hyllorna med alla pärmar och besöksstolen förmedlas ett budskap till den unge om vem den personen är som hon/han möter. De ungas sätt att uppträda och förhålla sig i mötet präglas av tidigare erfarenheter av liknande situationer. Bilden av den unge, kunskapen om dennes situation och underlaget för bedömning kan bli mer mångfasetterat om man tar tillvara den möjlighet som det innebär att mötas på olika platser. En av informanterna beskriver sina erfarenheter av ett möte med en elev utanför skolan:

Jag var med en ung tjej, en elev som skulle presentera sig på en praktik-plats. Eftersom jag visste att det inte gått så bra tidigare, så tänkte jag att nu ska jag göra det lite mer omsorgsfullt än man brukar göra. Eller ofta är det lärarna som åker ut med eleverna, men den här eleven kände jag ett särskilt ansvar för. Då visade det sig att den personen vi skulle träffa, handledaren, inte hade tid just då, utan vi skulle få komma tillbaka om en halvtimma eller tre kvart sådär. Då hade vi en tre kvart att slå ihjäl och det gör man ju inte hur som helst, en tråkig farbror från skolan och

82

en ung tjej på arton år, som tycker skolan är kass. Då tänkte jag att vi promenerar till spårvagnshållplatsen, så man vet var man hittar vagnen och så. Och det gjorde vi, promenerade och eftersom vi hade lite extra tid så gick vi till nästa hållplats och en hållplats till och så tillbaka igen. Det funkade väldigt bra på den här praktikplatsen sen och det var såklart inte bara detta som gjorde det, men eleven visste i alla fall väldigt noga var man går av spårvagnen och hur det ser ut där. På något sätt så är det ofta så att det är väldigt små saker som gör att det inte funkar. Vi gick där och pratade rätt mycket om olika saker och det gör ju att man öppnar sig lite, hittar gemensamma saker så där. Det är ju det att skapa en relation som är så oerhört viktigt. Det vet vi ju, men vi lämnar inte tid för det alla gånger, vi är ofta för upptagna med att vara effektiva och vill inte eller kan inte acceptera att det tar den tiden, det är relation, relation, relation – det är a och o, har man inte etablerat det så blir det sällan bra.

Både platsen och tiden är viktig för att skapa en förtroendefull relation och känsla av tillit i relationen, relation tar tid. I berättelsen ovan prioriterar informanten att ge mera tid för att kunna följa den unga kvinnan till hennes nya praktikplats och motiverar det med att det var en känslig situation och att det tidigare varit problem i det första mötet med praktikplatsen. I den situation som många av informanterna befinner sig, med många ärenden och allt högre krav på produktivitet i arbetet, kan det vara svårt att göra den här typen av tidskrävande prioriteringar, men det är också uppenbart att det skapar nya möjligheter och ger andra konsekvenser. ”Vi gick där och pratade om olika saker och det gör ju att man kan öppna sig lite” säger informanten och ger i detta uttryck för att platsen och tiden gav de båda aktörerna en möjlighet att för en kort stund sätta parentes kring sina olika roller, som hjälpsökande och hjälpare, för att i stället mötas som jämbördiga som tar och ger i relationen och delar med sig av egna erfarenheter. Också detta ett sätt att ”jämställa” sig.

Att ”fiska på grumligt vatten” – ett sökande förhållningssättAtt hitta fram till den unge kan vara att utgå från det som fungerar och bygga vidare på det, snarare än att fokusera på problemen och det dysfunktionella. Att utgå från ”växandet punkt” är att ta vara på och utveckla de egna re-surserna, den egna drivkraften hos personen, att väcka lusten och viljan att hitta sin egen kraft.

Jag tänker på en tjej som jag mötte som hade en svår schizofreni. Första mötet avbröts ganska snabbt för hon var väldigt fientligt inställd till myndigheterna och hon trodde att det satt människor i ventilationsanlägg-

83

ningarna och pratade illa om henne och så. Så jag gick upp och träffade henne flera gånger i psykiatrins lokaler, där hon var trygg. Men sen så på något möte så kom hon inte och då började jag fiska lite grann med personalen i psykiatrin vad hon gillade att göra …och de berättade att hon brukade gå till Universeum och mata hajar och sånt. Så nästa gång sa jag att du kanske kan gå en dykkurs eller någonting? Och då hade jag bara sagt det och sen var hon med då, det blev en slags vändning. När hon hade fått gå några sådana här dykkurser så berättade hon, att hon fick en känsla av att hon var frisk och var i Australien, att hon var ute på havet, positiva känslor! Hon kunde ju inte tänka innan, för hon hade ju bara en vägg framför sig, ingen framtid, ingenting. Och sedan tog hon sig därifrån via de här kurserna då, till en praktik på ett museum eller ja, det funkade inte riktigt, men sen så fixade hon ett jobb på Invandrarverket, hon var på prövning i tre månader först och sen så drog vi in halva ersättningen då och där har hon varit ett par år nu. Vi hittade en nyckel till henne på något sätt, jag fiskade på grumligt vatten, jag undrade vad gör hon, vad har hon för intressen…men jag fick ju invänta rätt tillfälle, det gick inte att komma med det när hon var så fientligt inställd i början då.

Att ”fiska på grumligt vatten” som aktivitetssamordnaren ovan så uttrycks-fullt beskriver det, innebär just att öppet och förutsättningslöst söka efter potentialer för utveckling hos den enskilda individ man möter, att invitera denne till en dialog om vad som kan vara till stöd och hjälp, för att på så sätt undvika att reducera den andres annorlundahet till något som man på förhand känner till och har lösningar för. Att erbjuda kurser i dykning som aktivitet, blev i den här situationen det som skapade betingelser för föränd-ring och växande och utgjorde en vändpunkt i den unga kvinnans liv. I detta utvecklades positiva erfarenheter och ett lärande som innebar en förändring och utveckling av hennes personliga förutsättningar att senare också bli mer delaktig i andra situationer. Erfarenheter av sociala och kulturella praktiker av olika slag har, menar Säljö (2000), stor betydelse för människors förut-sättningar att utveckla de kompetenser och resurser som krävs för att vara delaktig i såväl samhällsliv som arbetsliv.

Inte är det konstigt att man längtar bort Ett annat sätt att utgå från de ungas eget perspektiv och fånga upp dem där de är, beskriver informanterna som att ta vara på deras längtan och deras drömmar. Bland utredningar och bedömningar av arbetsförmåga, finns risk att utrymmet för längtan och drömmar blir undanträngt av kravet på realism och medvetenhet om de egna begränsningarna.

Jag jobbar ofta med en A, B, C och kanske också D-plan. Om A-planen är att bli flygvärdinna så kanske D-planen är en daglig verksamhet

84

någonstans och sen finns det lite grejer där emellan då, men man måste vara överens om alla delarna då va, även D-planen måste vara okey för personen. Men man behöver inte sticka hål på ballongen däruppe. Det gör vi alldeles för ofta, vi blir så realistiska och utgår bara från vad som går och inte går på arbetsmarknaden.

Man kan faktiskt acceptera sina begränsningar men ändå ha en längtan. Längtan kan vi prata om, längtan är viktig, låt den vara kvar…vi behöver inte ta död den!

Ibland kan det vara uttryck för ett öppet sinne att som professionell person faktiskt avstå från att ingripa, eller att avvakta, gå mer försiktigt fram och invänta den unges eget initiativ. En av informanterna resonerar så här:

Vi får lätt ångest av att människor inte vill ta emot hjälp och vad står det för? Självklart måste vi veta ifall de far illa på något sätt, men också fundera över, kan vi backa ett halvt steg och se vad som händer...

SummeringPersonligt engagemang, tid och plats framstår som viktiga faktorer i de situa-tioner och händelser välfärdsaktörerna beskriver som särskilt framgångsrika och där de känt en hög grad av tillfredsställelse i arbetet. Engagemang kan dock inte betraktas som en medvetet vald metod för välfärdsarbete, menar Topor (2004). Snarare är det något som uppstår i mötet mellan olika aktörer, men förutsättningarna för personligt engagemang kan främjas, stärkas och vidmakthållas genom att det ges tillräcklig tid för relationen att utvecklas, genom att möten sker på platser där rollerna inte är lika förutbestämda och tydliggjorda och av ett förhållningssätt som präglas av öppenhet, genuin nyfi-kenhet och respekt för värdet av mänsklig variation. Att skapa förutsättningar för öppenhet, ömsesidigt lärande och personligt engagemang i möten mellan hjälpsökande och hjälpare är en utmaning för alla välfärdsorganisationer.

85

I detta avslutande kapitel är det dags att dra ihop trådarna, samt summera och diskutera några av de viktigaste resultaten. Diagnosens möjligheter och

begränsningar belyses, men också de förväntningar och krav på kvalificering eller diskvalificering som ställs på de unga för att få tillträde till olika arenor för stöd och hjälp på vägen mot arbetslivet.

Problembilder av unga med funktionshinder – kategoriseringar och konsekvenserKategoriseringar är en central del av tjänstemännens vardagliga praxis i allt välfärdsarbete. Dagligen görs bedömningar om vilka kategorier de unga ska tillhöra utifrån lagar, utredningar, praxis och subjektiva bedömningar. Den typ av organisation som tjänstemannen arbetar inom har stor inverkan på vilka former av kategorier denne har till sitt förfogande och kan med Bourdieus ord sägas vara en del av det sociala fältets ”doxa” (järvinen m fl. 2003). Doxa kan beskrivas som en verksamhets professionella föreställningar och normer om vad som är dess viktigaste uppgifter och funktioner, hur man definierar sin målgrupp eller sina klienter, men också de förklaringsmodeller och pro-blemlösningsmetoder som man använder sig av för att hantera olika slag av problem och de prognoser som görs i förhållande till olika klientgrupper. Dessa föreställningar och normer uppfattas ofta som så självklara inom det specifika fältet att de aldrig diskuteras eller ifrågasätts, menar författarna. Exempelvis upplevs det som självklart att en läkare klassificerar en patients

9. Avslutande reflektioner

86

problem i enlighet med en medicinsk diskurs, i syfte att ge behandling som ska bota. Lika givet är att en socialsekretare kategoriserar en hjälpsökande och dennes behov i enlighet med sociallagstiftningens kategorier och en tjänsteman inom arbetsförmedlingen klassificerar människors problem i förhållande till arbetsförmåga (hjörne & Säljö 2008, johansson 1992).

Lika självklart tycks det vara att vissa grupper, som unga med ADhD-diagnos, betraktas som flaxiga och initiativrika, men ombytliga, rastlösa och därför också bedöms ha stora svårigheter att stanna kvar på en och samma arbetsplats. Unga med Aspergerdiagnos däremot, förväntas finna sig tillrätta och fungera väl, om de bara kommer på rätt plats. Ett annat uttryck för verksamhetens ”doxa” tycks vara att vissa diagnoser i det närmaste betrak-tas som helt oförenliga med arbetsförmåga, som till exempel måttlig utveck-lingsstörning (se vidare kapitel 6).

De verksamheter som studeras här är av social karaktär. De har inte som uppgift att bota och vårda, utan att skapa möjligheter för unga funktions-hindrade människor att integreras i samhället. Det kan därför vara intressant att stanna upp en stund och se lite extra på vilka förklaringsmodeller som används inom verksamheterna. Lite grovt sett kan man urskilja att det finns två parallella, ibland konkurrerande, synsätt när det gäller hur man förkla-rar och beskriver de ungas problem. Å ena sidan finns förklaringarna där sociala faktorer och dimensioner tillskrivs stor betydelse, såsom det ”sociala arvet” i familjen, ett hårdare samhällsklimat, ökade krav på arbetsmarkna-den och minskade resurser för stödinsatser till dem som finns i arbetslivets marginaler. Å andra sidan finns en mer medicinskt präglad tankemodell där de ungas problem i första hand förstås som något biologiskt givet och som förläggs hos och i de unga själva. Detta hänger troligtvis samman med att en rad diagnoser på senare tid, inte minst de neuro psykiatriska, har fått en mer framträdande plats inom såväl olika välfärds verksamheter som i media (hallerstedt 2006, hjörne & Säljö 2008). Men även andra typer av diagno-sinstrument har fått en renässans. Som exempel kan nämnas att testpsykolo-gin, däribland olika former av intelligenstest, inte har använts så flitigt sedan 1960- talet (hallerstedt 2006). Det framkommer såväl i denna studie, som i andra, att en diagnos ofta är en inträdesbiljett till olika hjälpinsatser (Olin & Ringsby jansson 2006, Tideman 2000). Men det finns också en kritik mot denna utveckling, där flera studier visar att, trots utvecklade, vedertagna och gemensamma bedömningsinstrument för att fastställa diagnoser inom psyki-atriområdet, så kan samma person bedömas olika, beroende på vem som har ställt diagnosen, så väl som var och när det sker (Topor 2004, johannisson 2006). Det har ju också förts en infekterad debatt om de neuropsykiatriska diagnoserna (hjörne & Säljö 2008, Kärfve 2000).

87

Diagnos på gott och ontäven om det bland informanterna i vårt empiriska material framkommer kritiska röster i förhållande till den diagnostiska kultur som råder i dag, så verkar de flesta anse att fördelarna med en diagnos är större än nackdelarna. Diagnosen beskrivs av informanterna som ett avstamp för handling, som innebär att de som professionella kan hjälpa de unga på ett mer adekvat sätt. Men det kan innebära vissa komplikationer att överföra begrepp och förkla-ringsmodeller från ett sammanhang till ett annat, eftersom språkets innebörd är intimt förknippat med den sociala kontexten (Goffman 1988).

Det finns risk för att diagnostiska termer används på ett annat sätt än vad som var avsett i den kontext där den ställts. Ett exempel på det är när rastlöshet och dålig uthållighet hos unga personer med neuropsykiatriska diagnoser, tolkas som ett uttryck för diagnosen, medan samma beteende hos andra unga personer ses som relevant i förhållande till åldern. Risken finns också att den ökade användningen av diagnoser kan skymma sikten för andra faktorer, som exempel kan nämnas att killars och tjejers svårigheter beskrivs på diametralt olika sätt, trots att de har samma diagnos. Det fram-kommer också att en diagnos kan ge en förvrängd bild en person genom att den ringar in det avvikande. Användandet av diagnoser inom välfärdsarbe-tet riskerar på så sätt att reducera komplexiteten i bilden av unga funktions-hindrade. Utan att gå djupare in på frågan om hur kategorier uppkommer, utvecklas och etableras i olika miljöer, kan vi ändå konstatera att denna typ av diagnostiska beskrivningar av de ungas svårigheter, har fått en stor ge-nomslagskraft i dag. Det förefaller som om en ny doxa håller på att etableras i olika sociala verksamheter, då denna studie, liksom flera andra, visar att den diagnostiska kulturen sätter en tydlig prägel också på olika sociala verk-samheter (hallerstedt 2006, Brante 2006, hjörne & Säljö 2008).

Kategoriseringar får konsekvenserDe kategorier som olika välfärdsaktörer använder för att beskriva problem och svårigheter hos de unga, har en avgörande betydelse för hur man defi-nierar vem som är problembärare och vem som har rätt att definiera det. Det sätt varpå olika yrkesaktörer klassificerar och kategoriserar de unga får naturligtvis konsekvenser för hur de ungas problem förklaras, förstås och åtgärdas, men det påverkar också hur de unga ser på sig själva. Att tilldelas en kategorisering som anger avvikelse kan vara extra känsligt för unga män-niskor som befinner sig i en livsfas som karaktäriseras av förväntningar på att man ska bli självständig och klara sig själv. Denna typ av kategoriseringar kan komma att fungera som ett filter, genom vilket den unge och andra män-

88

niskor i dennes omgivning tolkar olika problem och beteenden (hjörne & Säljö 2008). En uppenbar risk är att unga tillägnar sig andras förväntningar och synsätt på de egna tillkorta kommandena, vilket medför att de utvecklar olika strategier för att hantera sitt stigma (Goffman 1988). Det kan ske genom aktiva eller passiva protester, där de unga tar avstånd från den kategorisering som tillskrivits dem. Men det kan också ske genom att de ansluter sig till och accepterar den givna problembeskrivningen. johannisson (2006) diskuterar diagnosens möjligheter och begränsningar:

Slutfrågan måste bli: vad tjänar respektive förlorar vi på en diagnos? Här finns givna vinster, men också en rad risker. Diagnoser kan skymma sikten för andra – och kanske bättre – förklaringar än de medicinska till ett givet problem: de riskerar att skapa sjukroller och sjukidentiteter och krymper utrymmet för det normala. Det är just kring denna normalitets-dröm som diagnosen snurrar. Ju mer av variationer i jaget som vi placerar i medicinska namn, alltså medikaliserar, desto mer förskjuter vi också normalitetens gränser. Namngivningen syns vara central i denna process. Det som har ett namn finns. (Johannisson 2006 sid. 40)

Tre integrationsarenor – med likartade mål men olikartade normalitetsförväntningarBegreppet integrationsarena används av Madsen (2006) för att beskriva den process som sker i särskilt arrangerade professionella kontexter, i syfte att skapa betingelser för marginaliserade gruppers sociala integration. De tre stödformerna, arbetsprövning, aktivitetsersättning och daglig verksamhet, som har beskrivits tidigare (se kapitel 6), kan alla ses som olika former av integrationsarenor, med en likartad grupp deltagare, där alla befinner sig i en marginaliserad livssituation och där det yttersta målet med verksamheten är att skapa förutsättningar för de ungas delaktighet i samhälle och arbetsliv. Däremot skiljer de olika arenorna sig åt när det gäller hur tillträdet till arenan och dess insatser regleras, vilken typ av normalitetsförväntningar som är knutna till respektive arena, men också vad gäller graden av frivillighet och på vilket sätt relationen ser ut mellan arenan och det omgivande samhället.

Kvalificering eller diskvalificering som krav för tillträdeDe tre arenorna har olika krav för tillträde och olika rutiner och förhållnings-sätt för att reglera vem som ges tillträde. För att få tillgång till de resurser och stödinsatser som arbetsförmedlingen erbjuder, krävs att den unge redan

89

tidigare har tillägnat sig nödvändiga kunskaper och färdigheter, som gör att de kan betraktas som potentiellt arbetsförmögna. Framförallt är det sociala och moraliska förmågor som eftersträvas, som att behärska de sociala regler och rutiner som gäller inom arbetslivet. De unga ska kvalificera sig för att få tillgång till arenans resurser och gemenskap, men förväntas också vara självständiga och visa vilja och motivation att själv skapa sina möjligheter. Vilka kriterier som är avgörande för att bedöma graden av förmåga är inte formaliserat och tydliggjort, men helt uppenbart är att det finns fler sökande än det finns resurser, många vill men får inte. Tjänstemännen utövar sin makt i egenskap av företrä-dare för sina institutioner och gör sina bedömningar mot bakgrund av att de knappa resurserna ska fördelas så effektivt som möjligt, det vill säga, i första hand till dem där insatsen kan förväntas bli mest framgångsrik. Berättigade ska skiljas från icke-berättigade. Den sociala ordningen skapas och återskapas i de bedömningar som görs, genom såväl öppna som dolda agendor, men det sker också förhandlingar och omförhandlingar, där det kan finnas ett visst utrymme också för de ungas individualitet och handlingsutrymme.

Tillträdet till de resurser som försäkringskassans aktivitetsersättning och socialtjänstens dagliga verksamhet kan erbjuda, bygger båda på en medi-cinsk bedömning, där den unge ska ha en dokumenterad oförmåga till ar-bete. Inom båda dessa integrations arenor finns dock också, på samma sätt som inom ramen för arbetsförmedlingen, möjligheter till arbetsträning eller praktik som förberedelse för arbetsmarknaden. Tillträdet till den resursen via försäkringskassan är på samma sätt kringgärdat av rutiner och förhåll-ningssätt som utgår från att de resursstarka, de som bedöms ha bäst möj-ligheter att kvalificera sig för att möta kraven och förväntningarna på ar-betsförmedlingen, aktualiseras först. även här är behovet långt större än resurserna och prioriteringar får göras utifrån det.

Inkluderande arenor och marginella rumNär det gäller daglig verksamhet är denna insats behovsstyrd och kraven för att få tillgång till denna resurs är snävt avgränsade, utifrån både diagnos och dokumenterat behov. här är snarare problemet, som informanterna beskriver det, att de berättigade inte alltid vill ha den resurs som erbjuds, det vill säga att många av dem som får vill inte, eller förmår inte uppskatta verksamhetens inneboende kvaliteter och därför värjer sig mot en placering inom ramen för den här verksamheten. Det gör att handläggarna snarare ser som sin uppgift att ”sälja in verksamheten” till de unga, få dem att förstå och acceptera att också här finns möjlighet till praktik och arbetsträning, som på lång sikt kan bli en bro vidare till arbete. Men är det egentligen så svårt att förstå varför de unga protesterar mot att bli placerade i marginalpositioner av det slag som

90

det innebär att få en individuell praktik eller arbetsträning inom ramen för den dagliga verksamhetens organisation?

Elm Larsen (2003) hävdar att den ”tunga klientgruppen” inte bara är marginaliserad, utan också ofta förvisas till vad han benämner som margi-nella rum, såsom dagverksamheter och skyddade verkstäder. Rumslig tillhö-righet har betydelse för människors identitet, menar han och de marginella rummen har låg status i samhällets rumshierarki. Att unga som står långt från arbetsmarknaden också hänvisas till marginella rum eller arenor för att få sin arbetsträning, skapar och upprätthåller en marginalitetsidentitet, som gör att de riskerar att permanentas i avvikarreservat, menar Elm Larsen.

En skillnad mellan de olika integrationsarenorna är också att deltagarna möter olika normalitetsförväntningar och krav på deltagande, uttryckt som omsorg, aktivering, fostran, träning, normalisering och integration. Det är skillnad mellan att vara deltagare i en arena för omsorg och fostran, som den dagliga verksamheten eller på en arena för normalisering och integration, som på en arbetsplatsförlagd praktik. Det är också skillnad vad gäller regler för tillträde. Den arbetsplatsförlagda praktiken kräver kvalificering medan daglig verksamhet bygger på diskvalificering. Men det finns också skillnader i graden av frivillighet. även om båda formellt sett är frivilliga insatser som ska begäras av den enskilde, framstår dagverksamheten för många av de unga i den här gruppen som det enda alternativ som återstår, då alla andra möjligheter är uttömda.

Välfärdsaktörer i korseld Välfärdsaktörerna i den här studien, handläggare, utredare, vägledare, psyko-loger och andra, har en viktig men komplicerad uppgift att skapa betingelser och förutsättningar för integration och delaktighet i samhälle och arbetsliv, för unga människor med funktionshinder. Alla agerar de i en korseld av mot-stridiga intressen, där strukturella och samhälleliga betingelser av flera slag fungerar styrande, både vad avser definition av uppgifter och sättet att lösa dem på (Madsen 2006). Kravet på standardisering av insatser, användande av färdigformulerade manualer och effektiv styrning mot synliga resultat, står i motsatsförhållande till de ungas krav på individualisering och insatser som inte avskiljer och kategoriserar. Den offentliga verksamhetens inriktning mot ökat marknadstänkande innebär krav på att välfärdsarbetet ska effektiviseras och att valet av insatser ska styras mot de former av lösningar som lönar sig mest och ger de synligaste och tydligaste resultaten på kortast möjliga tid.

Inte minst kommer detta till uttryck i informanternas beskrivningar av

91

återkommande omorganiseringar, nedskärningar och besparingar inom om-rådet för stöd till unga funktionshindrade. Detta är en situation som gör att de ständigt måste vara beredda att omdefiniera och omtolka sina uppdrag, med nya och tuffare prioriteringar bland de som man vet behöver stöd och insatser. Med Luhmanns (i Madsen 2006) begrepp kan detta uttryckas som att ”inklusion förutsätter inklusion” eller sagt på ett annat sätt, att de som inte har förmåga att framställa sig själv och sina svårigheter på ett sätt som svarar mot hjälpsystemets kriterier för tillträde, redan i utgångsläget har en betydligt sämre situation.

Det här står också i direkt motsättning till informanternas professionella bedömningar om framgångsrika och välfungerande sätt att arbeta med stöd till gruppen unga funktionshindrade. I sin studie om återhämtning hos män-niskor med svåra psykiska problem diskuterar Topor (2004) professionalitet som både något abstrakt och konkret4. Den abstrakta professionaliteten kän-netecknas av neutralitet, saklighet och distans i förhållande till den hjälpsö-kande, medan den konkreta formen av professionalitet har närhet, öppenhet, ömsesidighet och engagemang som ledord. han betonar dock att allt väl-färdsarbete inrymmer båda dessa arbetssätt och att båda formerna behövs, ingen av dem är att betrakta som förmer än den andra. Olika former behövs i olika situationer och relationer, menar han. Dock är det ofta den abstrakta formen av professionalitet som framhålls i kravet på evidensbaserade insatser och effektiva, synliggjorda och mätbara resultat. Självklart har alla informan-ter erfarenhet av det här arbetssättet inom ramen för sina respektive yrkesrol-ler, men det är den andra formen av professionalitet, den konkreta, som står i fokus när de berättar om goda exempel och upplevelser av framgångsrika hjälpinsatser (se kapitel 7). Det konkreta arbetssättet bedrivs i det tysta, är inte manualbaserat eller utgör ett på förhand definierat handlingsutrymme, men förefaller vara ett viktigt och värdefullt komplement till övrigt arbete, inom samtliga av de verksamheter som informanterna i studien represente-rar.

De okonventionella arbetsmetoder, det personliga engagemang och de kreativa lösningar som ofta ryms inom det Topor (2004) benämner som konkret professionalitet, innefattar ett subjektivt förhållningssätt där yrkes-aktören låter sig bli berörd och berör, och på så sätt också undviker att reducera den andres annorlundahet till något förutbestämd och definierat. I detta inryms förutsättningar att bevara det spänningsfyllda mötet mellan två parter som har olika roller och olika makt att definiera situationen, men med utrymme för förståelse för att det som för den ene kan framstå som viktigt

4. jmf. Asplunds begrepp om abstrakt respektive konkret responsivitet, så som de diskuteras i ”Det sociala livets elementära former” (1987).

92

och nödvändigt i livet, kan utgöra hinder och barriärer för upplevelse av delaktighet och erkännande för den andre.

I välfärdsarbete av alla slag är kategorisering, sortering och bedömning nödvändigt och oundvikligt, men det finns goda skäl att ”hålla normalitets-djävulen inom oss i schack”, säger Swärd (2007) och hans resonemang ma-nar till eftertanke…

När vi kategoriserar begreppsliggör vi olika saker. Tänker vi på klienterna som besvärliga och omotiverade finns en risk att vi bara ser det främmande hos dem och glömmer att de som samhällsmedborgare också delar många andra egenskaper med majoritetsbefolkningen. Får normalitetsdjävulen för stort utrymme i vårt arbete kanske vi glömmer att det kan finnas något problematiskt med att inordna mycket sammansatta problem i bestämda kategorier, särskilt sådana som kan ge negativa associationer. Kanske glömmer vi att kategoriseringar kan leda till stereotypa föreställningar och enkla förklaringar som tar sin utgångspunkt i individer och inte i strukturella förhållanden (Swärd 2007 sid 59).

Till sist…Samhället har ett särskilt ansvar för att ge stöd till unga med funktionshinder som befinner sig i arbetslivets utmarker. I denna rapport skildras välfärdsak-törernas perspektiv, tankar och erfarenheter av verksamheten. Studien har pekat på komplexiteten och den korseld av motstridiga intressen som är en del av välfärdsaktörernas vardag. För att få en mer heltäckande bild krävs naturligtvis också studier om hur de unga erfar och upplever sin situation och sitt möte med olika välfärdsorganisationer. Det får bli nästa steg!

Genom den här rapporten har vi själva och förhoppningsvis också läsa-ren fått mer kunskap om och inblick i det speciella och svåra arbete som det innebär att vara lots för unga människor med funktionshinder i deras väg mot vuxenliv och arbete.

Vi hoppas att rapporten ska väcka diskussion och ge stöd för reflektioner kring hur verksamheter för stöd till unga funktionshindrade kan utvecklas och förändras i riktning mot att förbättra förutsättningarna för och tillva-rata de goda krafter som vi visat flera exempel på i rapporten.

93

Referenser

Antonsson, S, Ståhl, R. (2003). Supported employment i en orytmisk för-ändrlighet. I jeppson Grassman, E, Antonsson, S, Ståhl, R, Svedberg, L. (red) (2003). Att drabbas av och att forma sitt liv. Om strategier bland funktionshindrade och arbetslösa. Lund: Studentlitteratur.

Altheide, D. L. (1996). Qualitative Media Analysis. Thousand Oaks, Calif: Sage.

Barron, K. (1997). Disability and Gender. Autonomy as an indication of adulthood. Uppsala: Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet. Akad. Avh.

Börjesson, M, Palmbladh E. (2007). Strultjejer, arbetssökande och samar-betsvilliga. Kategoriseringar och samhällsmoral i socialt arbete. Malmö: Liber.

Carlsson, B. (2003). Så blir det hjälp – om hjälpprocesser i socialt arbete. Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete.

Egelund, T. (2008). Vinjettstudier. I Meeuwisse, A. Swärd, h. Lappalainen, R-M. jacopsson, K. (red). Forskningsmetodik för socialvetare. Stockholm: Natur & Kultur.

Elm Larsen. j. (2003). Marginelle rum. I, järvinen, M., Elm Larsen, j., Mor-tensen, N. (red). Det magtfulle møte mellem system og klient. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag.

Flick.U. (2002). An introduction to qualitative research. London: Sage.Goffman, E. (1988). Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Stockholm:

Raben & Sjögren.

94

Gustavsson, A. (1998). Inifrån utanförskapet. Om att vara annorlunda och delaktig. Stockholm: johansson & Skyttmo förlag.

hallerstedt, G. (2006). Diagnosens makt: om kunskap, pengar och lidande. Göteborg: Daidalos.

hjörne, E, Säljö, R. (2008). Att platsa i en skola för alla. Elevhälsa och förhandling om normalitet i den svenska skolan. Nordstedts akademiska förlag.

holmqvist, M. (2005). Samhall: att bli normal i en onormal organisation. Stockholm: SNS Förlag.

högberg, B. (2007). Planering som social process: om delaktighet och barnets bästa. Lund: Studentlitteratur.

johannisson, K. (2006). Hur skapas en diagnos? I, G. hallerstedt (red). Diag-nosens makt: om kunskap, pengar och lidande. Göteborg: Daidalos.

johansson, R. (1992). Vid byråkratins gränser: Om handlingsfrihetens orga-nisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete. Lund: Arkiv förlag.

järvinen, M., Mik Mayer,N. (2003) red. Att skape en klient. Institutionelle identiteter i socialt arbete. Køpenhamn: Reitzlers forlag.

Karlsson Per-Åke, Nordström Monica, Niemi Mariell, Redberg Pia. (2005)Vad gör de som hjälper de gamla i hemmet? Borås: äldreVäst Sjuhärad.Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlittera-

tur.Kärvfe, E. (2000). Hjärnspöken. Damp och hotet mot folkhälsan. Stockholm:

Brutus östlunds bokförlag, Symposium.Lewin, B. (1998). Funktionshinder och medborgarskap: tillkomst och inne-

börd av de två rättighetslagarna omsorgslagen och LSS som komplement till socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Uppsala: Institutio-nen för folkhälsovetenskap, socialmedicinska sektionen, Akademiska sjukhuset.

Liedman, S-E. (1999). Att se sig själv i andra: Om solidaritet. Stockholm: Bonnier.

Lindqvist, R. (2004). Brukare eller medborgare – om tillämpningen av han-dikappreformens ”råd och stöd”. Ingår i R. Lindqvist, A, hertzler (red). (2004). Rehabilitering och välfärdspolitik. Lund: Studentlitteratur.

Lindqvist,R., Sauer,L. (2007). Funktionshinder, kultur och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Linell, P. (1998). Approaching Dialogue. Talk, Interaction and Contexts in Dialogical Perspective. Amsterdam, Philadelfia. john Benjamins Publish-ing Company.

Lipsky, M. (1980). Street-level bureaucracy. Dilemmas of the individual in public services. New York: Russel Sage Foundation.

95

Ludvigsson, M., Svensson, T. & Alexandersson, K. (2006). Begreppet arbets-förmåga – en litteraturgenomgång. Stockholm: Arbetslivscentrum.

Madsen. B. (2006). Socialpedagogik. Integration och inklusion i det moderna samhället. Lund: Studentlitteratur.

Marshak, L.E, Seligman, M, Preznt, F. (1999). Disability and the family life cycle. New York: Basic Books, Perseus Books Group.

Michailakis, D. (2002). Arbetsmarknadssystemets slutenhet för funktionshin-drade personer. Socialvetenskaplig tidskrift, nr. 1 2002, sid. 15-31.

Michailakis, D. (2008). Sjukdom och sjukskrivning. En sociologisk observa-tion. Malmö: Gleerups.

Mitchell, W. (1999). Leaving special school: the next step and future aspira-tions. Disability & Society, 14, (6), 753-769.

Molin, M. (2008). Delaktighet i olika världar - om övergången mellan gym-nasiesärskola och arbetsliv. Trollhättan: högskola i Väst, Forskningsrap-port 2008:02.

Morgan, D. (1998). The focusgroup guidebook. Thousand Oaks: Sage Pub-lication.

Morris, j. (2001). Social exclusion and young disabled people with high level of support needs. Critical Social Policy, 21 (2), 161- 183.

Nordenfelt, L. (2002). Aktivitet, delaktighet och ICF. Socialmedicinsk tidskrift, nr 6, s. 515-521.

Olin, E, Ringsby jansson, B. (2006). Risk eller möjlighet? Om styrning och inflytande i mötet mellan unga med funktionshinder och välfärdssamhällets aktörer. Trollhättan: högskolan i Väst, Forskningsrapport 2006:04.

Ramström, j. (1991). Tonåringen i välfärdsamhället. Om svårigheter att bli vuxen i dagens västerländska kultur. Lund: Natur och Kultur.

Raymore, L, A, Baber, B, L, Eccles, j, S. (2001). Leaving home, attending college, partnership and parenthood. The role of life transition events in eisure pattern stability from adolescense to young adulthood. Journal of Youth and Adolescence, 30 (2), 197-223.

Rantakeisu, U, Starrin, B, hagquist, C. (1996). Ungdomsarbetslöshet: Var-dagsliv och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Ringsby jansson, B., Olsson, S. (2006). Outside the system. Life patterns of young adults with intellectual disabilities. Skandinavien Journal of Disa-bility Research. Vol 8 No 1, 22- 37.

Rothstein. B. (1997). Medborgaren och vår offentliga framtid. Ingår i B. Ringsby jansson, G, Framme (red). (1996). Sociala förändringar och väl-färd. Perspektiv och alternativ. Dokumentation från FORSA-symposiet 1996. Göteborg: Göteborgs universitet.

96

Skau, G.M. (2007). Mellan makt och hjälp. Om det flertydiga förhållandet mellan klient och hjälpare. Malmö: Liber.

SoU 2003:92, Unga utanför. Stockholm: Integrations- och jämställdhetsde-partementet.

Socialstyrelsen (2006). Handikappomsorg – Lägesrapport 2005. Stock-holm.

Socialstyrelsen (2008). Daglig verksamhet enligt LSS – en kartläggning. Stockholm.

SOU 1998:16. När åsikter blir handling. En kunskapsöversikt om bemötandet av personer med funktionshinder. Stockholm: Socialdepartementet.

SOU 1998:48. Kontrollerad och ifrågasatt – intervjuer med personer med funktionshinder. Stockholm: Socialdepartementet.

SOU 1998:121. Arbetsförmåga och attityder. Professionellas möte med per-soner med funktionshinder. Stockholm: Socialdepartementet.

Svedberg, L. (1992). Gruppsykologi. Om den inre och den yttre scenen, teori och tillämpning. Lund: Studentlitteratur.

Staaf, L. Berglind, h. & Ekholm, j. (1995). Arbetsförmåga - ett nyckelbegrepp vid förtidspensionering. Socialmedicinsk tidskrift, nr 10., s. 455- 462.

Svärd, (2007). Om outsiders och att hålla normalitetsdjävulen i schack. Ingår i K. Svensson (red). Normer och normalitet i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.

Säljö, R. (2000). Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv. Stock-holm: Prisma.

Tideman, M. (2000). Normalisering och kategorisering. Om handikappideo-logi och välfärdspolitik i teori och praktik för personer med utvecklings-störning. Stockholm: johansson & Skyttmo förlag.

Topor, A. (2004). Vad hjälper? Vägar till återhämtning från svåra psykiska problem. Stockholm: Natur & Kultur.

Tripp, D. (1993). Critical incidents: developing professional development. London: Routledge.

Trondman, M, Bunar, N. (2001). Den levda gråzonens begränsningar och möjligheter. Ingår i M. Trodman, N. Bunar, (red). (2001). Varken ung eller vuxen. Stockholm: Atlas.

Tylor, S. & Bogdan, R. (1998). Introduction to Qualitative Research Methods. A Guidebook and Resource. New York: john Wiley and Sons.

Wibeck, V. (2000). Fokusgrupper: om fokuserade gruppintervjuer som un-dersökningsmetod. Lund: Studentlitteratur.

Åkerström,M. (2004). Föräldraskap och expertis. Motsättningar kring han-dikappade barn. Stockholm: Liber.

97

Bilaga

Fallbeskrivning

Bakgrund

Nina är 20 år och har två syskon; en storebror och en lillasyster. Pappan är långtidssjukskriven. Mamman arbetar men är periodvis sjukskriven för de-pression. Föräldrarna har nyligen skilt sig, Nina och hennes äldre bror bor hos mamma och lillasyster hos pappa.

Alla syskonen går/har gått på Individuella programmet och har liknande svårigheter som Nina. Nina kom till IV då hon saknade betyg i alla ämnen. hon hade också gått om ett år på högstadiet. Som barn var Nina sen med språk- och läsutvecklingen. hon har haft studiesvårigheter hela sitt liv och har aldrig trivts i skolan.

På individuella programmet har Nina gått i en liten grupp med tydlig struktur, där personalen ringt henne varje morgon för att få henne till skolan. hon har haft kontakt med kurator, vilket hon också till största delen har fullföljt. hon har erbjudits psykosocial verksamhet på IV: Växtkraft, men avböjt. För att öka möjligheterna för sysselsättning har Nina erbjudits och tagit körkort.

Nina har haft ett par olika praktikplatser, vilka hon har hoppat av efter kort tid. hon har via kuratorn fått kontakt med kommunens fritidsassistenter för att få en mer meningsfull fritid. Detta har blivit en fungerande kontakt som hon uppskattar. hon har också erbjudits kontakt med ungdomsterapeut, men avslutade kontakten efter ett samtal.

Utredning och problembildNina är neuropsykiatriskt utredd av psykolog under högstadiet och hon har fått diagnosen Adhd. hennes studiesituation har också utretts av stödteamet i kommunen. hon beskrivs ha svårigheter i sociala kontakter med jämnåriga, genom att hon binder upp sig vid en bästis eller pojkvän och knyter kontakten så hårt att kamraterna/pojkvännerna upplever relationen som alltför krävande och bryter upp. hennes hemsituation beskrivs som problematisk, hon har bristande stöd hemifrån och har haft mycket svåra konflikter med sin mamma. Föräldrarna har erbjudits föräldrastödsutbildning men avböjt.

hennes svårigheter beskrivs vidare i termer av att hon är omotiverad, har

98

svårt att ta egna initiativ och saknar uthållighet. hon är aktiv och engagerad i korta perioder, men tröttnar fort. hon är också svårt nedstämd i perioder. hon upplevs fabulera en hel del och kan då vara väldigt övertygande. Det har gjort att hennes trovärdighet ifrågasatts.

Aktuell situation Nina försörjer sig, enligt egen utsago, på extrajobb och har i övrigt studieme-del i perioder. hon vill dock inte gå kvar i skolan. Skolans personal upplever heller inte att de har resurser och kompetens för att möta Ninas behov. Nina själv vill ha en egen bostad och ett jobb. hon har, på initiativ av kuratorn, varit i kontakt med socialtjänsten, men bedöms inte ha rätt till insatser enligt LSS. hon vill fortsätta ha kontakt med kuratorn, men vill inte ha kontakt med psykolog, vilket hon blivit föreslagen.

99

Fokusgrupp:

Frågor att diskutera i anslutning till fallet: (OH) (tidsåtgång ca 45 min)

Vad behöver Nina hjälp med, som du ser det?

Vad är rimligt/viktigt att börja med?

Vem har ansvar för att Nina får den hjälp hon behöver?

Vad kan du, utifrån din professionella roll, göra för Nina?

är det något du skulle vilja göra som du inte kan och i så fall, vad hindrar dig?

Påståenden att ta ställning till: (OH) (tidsåtgång ca 20 min)

Instämmer (grönt kort)Instämmer inte (rött kort)

Det är ett stort problem att unga tjejer inte vill ha den hjälp de erbjuds

Alla har en egen drivkraft, det gäller bara att hitta fram till den

”Besvärliga personer” skickas mellan verksamheter med hänvisning till att man saknar resurser och kompetens

Gruppledaren introducerar ett påstående och varje gruppdeltagare redovisar sin uppfattning genom att ”rösta för eller emot” påståendet, med hjälp av kortet. Gruppdeltagarna motiverar sedan i tur och ordning sin uppfattning och därefter sker en diskussion. Nästa påstående introduceras osv.

100

101

102

Att ge stöd så att unga människor med lindriga funktionsnedsättningar kan få tillgång till arbetsliv och sysselsättning kan vara en komplicerad upp-

gift. Det framgår av denna rapport där olika välfärdsaktörer som företrädare för arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialtjänsten och gymnasieskolan kommer till tals med sina perspektiv och erfarenheter.

I rapporten redovisas hur professionella förstår och förklarar situationen som rör unga med lindriga funktionsnedsättningar. Vidare beskrivs svårig-heter som de olika välfärdsaktörerna möter men också vägar som upplevs framgångsrika.

Rapporten är skriven av Elisabeth Olin och Bibbi Ringsby Jansson, båda forskare med lång erfarenhet från funktionshinderområdet.

Forskning och utveckling inom vÄlFÄrDsområDetBesök Gårdavägen 2 • Post Box 5073, 402 22 Göteborg • tel 031–335 50 00

Fax 031–335 51 17 • e-post [email protected] • www.grkom.se/fouivast

Documents

Unga med funktionshinder på väg ut i arbetslivet€¦ · skaper, där en del är erkända och andra inte. De unga befinner sig också i en annan form av gränsland, den mellan att