En introduktion till Irfan 1

Denna korta introduktion till Irfan är en del av författarens bok Ashnai ba ulum e Islami (En Introduktion till Islamisk Vetenskap) skriven i sju delar, 1) logik, 2) filosofi, 3) kalam, 4) irfan, 5) fiqh, 6) usul al fiqh, 7) hikmat e amali (etik).

'Irfan är en av de vetenskapsgrenar som bottnar i den Islamiska kulturens kungarike och utvecklades så till att nå en hög nivå av avancemang. Innan vi kan börja diskutera 'irfan, måste vi inse att det kan angripas från två synvinklar: den sociala och den akademiska.

Till skillnad från vetenskapsmän tillhörande andra Islamiska grenar - så som Koran kommentatorer (mufassirun), hadith-vetare (muhaddithun), rättslärda (fuqaha'), teologer (mutakallimun), filosofer, litteraturvetare och poeter - är 'urafa' en grupp vetenskapsmän som inte bara utvecklat sin egen vetenskap, 'irfan, och frambringat stora vetenskapsmän och viktiga böcker, men har även gett upphov till framkomsten av en utpräglad social grupp i den Islamiska världen. I detta

avseende är 'urafa' unika; vad gäller vetenskapsmän av de andra Islamiska grenarna - så som exempelvis de rättslärda - de formar enbart akademiska grupperingar och ses inte som en social grupp skild från resten av samhället.Med denna syn och åtskillnad i tankarna är mystikerna, när de refereras till att tillhöra en viss akademisk gren kallad 'urafa' och som social grupp generellt kallade för Sufier (mutasawwifah).'Urafa' och sufier anses inte forma en separat sekt inom Islam och det gör de inte anspråk på att vara heller.

De kan hittas inom varje Islamisk skola och sekt, dock sammansmälter de samtidigt till att forma en särskild social grupp. De faktorer som särskiljer dem från resten av det Islamiska samhället är en särskild kedja av idéer och uppfattningar, speciella regler som styr deras sociala förbindelser, klädsel och ibland även sättet att ha sitt hår och skägg, samt deras kollektiva boende i sina härbärgen. (Pers. Khaniqah; Ar-ribat, zawiyah; Turk. tekkiye)Självklart finns det och har alltid funnits 'urafa' - särskilt bland Shi'ah - som inte bär på några av dessa externa tecken som urskiljer dem socialt från andra; dock har de samtidigt varit djupgående involverade i andlig metodik av 'irfan (sayr wa suluk). Dessa är de sanna mystikerna; inte de som har uppfunnit för sig hundratals speciella

seder, bruk och innovationer.I denna serie av föredrag, i vilka vi tar en allmän titt på Islamiska vetenskaper och vetenskapsgrenar, ska vi inte ta itu med de sociala och sekteristiska 13aspekterna av mystik, det vill säga tasawwuf (sufism). Vi ska begränsa oss till att undersöka 'irfan som skola och gren bland Islamiska vetenskapliga kulturella grenar.

För en grundlig titt på de sociala aspekterna av sufism skulle kräva undersökandet av dess orsaker och ursprung, dess effekter - både positiva och negativa, välgörande och skadliga - de har och har haft på det Islamiska samhället, olika slag av relationer mellan sufier och andra Islamiska grupper, den nyans som tillförts hela de Islamiska lärorna, och den roll som det spelat i spridningen av Islam igenom världen. Detta är långt över dessa föredrags räckvidd, och här kommer vi att behandla traditionen av 'irfan enbart som en vetenskap och som en av de akademiska grenarna inom Islam.'Irfan som vetenskaplig och akademisk gren, fördelar sig i två grenar: den praktiska och den teoretiska. Den praktiska aspekten av 'irfan beskriver och förklarar de relationer och ansvar som människan har inför sig själv, världen och Gud. I detta avseende är 'irfan lik etik (akhlaq), båda praktiska vetenskaper.

Dock finns det skillnader som vi kommer till senare.Den praktiska läran av 'irfan kallas även den andliga resan (sayr wa suluk; lit. 'resande och färd'). Den förklarar var den resande (salik), som önskar nå mänsklighetens sublima spets - det vill säga monoteism (tawhid), ska initiera sin resa, i vilken ordning han ska passera stadier och stationer, de tillstånd och förhållanden han förväntas genomgå vid dessa stationer samt de händelser som lär drabba honom. Underförstått är att alla dessa stadier och stationer måste passeras under vägledning och tillsyn av en mogen och erfaren andlig guide som själv har färdats genom resan och är fullt medveten om sätt och metoder för varje station. Utan vägledningen från en sådan perfekt mästare befaras den resande (salik) gå vilse.

Den perfekta människan, mästaren, som nödvändigtvis måste ledsaga eleven på den andliga färden enligt 'urafa', har kallats i deras språkbruk för Ta'ir al-quds (den Heliga Fågeln) och Khidr:Led min iver på denna stig, O Ta'ir al-Quds,Stigen till målet är lång, och jag ny på denna färd.Lämna ej detta steg utan sällskapet av Khidr,Framöver finns mörker; var rädd att komma vilse.Självklart finns det en oerhörd skillnad mellan mystikerns ('aref) syn på monoteism (tawhid) och den generella synen på tawhid. För

mystikern är tawhid den sublima höjdpunkten av mänsklighet och det slutgiltiga målet av hans andliga resa, medan för vanligt folk och även filosofer, betyder tawhid den grundläggande harmonin av den ovillkorliga existensen. För mystikern innebär tawhid att Gud är den enda ultimata verkligheten, och allt utöver är blott ett yttre utseende, ingen verklighet.

'Arifens tawhid innebär att 'förutom Gud finns inget'. För 'arifen betyder tawhid att följa en stig och uppnå ett stadium där han inte ser något annat än Gud. Dock är denna syn på tawhid inte accepterad av mystikernas ('urafas) motpart, och en del av dem har förklarat denna syn som kätteri. Ändå är mystikerna ('urafa) övertygade om att detta är den enda sanna synen på tawhid och att de andra stadierna inte kan sägas vara fria från polyteism (shirk).Att uppnå monoteismens ultimata stadium anser mystiker (’urafa) inte vara möjligt enbart genom förnuft och reflektion. Snarare betraktar de att vägen dit är genom hjärtat och uppnås genom ansträngning, kamp, resande, renande och disciplinering av jaget.Detta emellertid är den praktiska aspekten av 'irfan som inte är olik etik i detta anseende, för att båda behandlar och diskuterar en serie handlingar som 'bör utföras'. Dock förekommer det skillnader och den första

av dessa är att 'irfan behandlar människans relation till sig själv, till världen och till Gud, och dess främsta angelägenhet är människans relation till Gud. Etikens system å andra sidan anser inte det vara nödvändigt att behandla relationen mellan människa och Gud; det är bara de religiösa etiska systemen som lägger vikt vid och riktar uppmärksamhet mot denna fråga.

Den andra skillnaden är metodiken av andliga framåtskridandet, sayr wa suluk, så som orden sayr (resande) och suluk (färd) antyder, är dynamisk och rörlig, medan den etiskt är statisk och stillastående. Det vill säga, 'irfan pratar om en utgångspunkt, en destination och de stadier och stationer vilka, i tur och ordning, vägfararen måste genomkorsa för att nå den slutgiltiga destinationen. Från mystikerns (’arif) synvinkel finns det verkligen en stig framför människan - en stig som är faktisk och inte det minsta en metafor- och denna stig måste följas steg för steg, stadium efter stadium; att anlända på ett stadium utan att ha genomkorsat den föregående är, enligt mystikerns ('arif) syn, omöjligt. Alltså ser mystikern ('arif) människans själ som en levande organism, en planta eller ett barn, vars perfektion ligger i tillväxt och mognad i enlighet med ett särskilt system eller föreskrift.Inom etik däremot behandlas ämnena uteslutande som en

serie av dygder, så som rättfärdighet, ärlighet, uppriktighet, kyskhet, generositet, rättvisa och att föredra andra framför sig själv (ithar), för att nämna några, med vilka själen måste prydas. Från etikens synvinkel, är människans själ snarare som ett hus som ska möbleras med en rad av vackra objekt, målningar och dekorationer, och vikten läggs inte på en särskild sekvens. Det är oviktigt var man startar och var man slutar.

Det är utan betydelse huruvida man börjar med taket eller väggarna, uppe på väggen eller nere på väggen och så vidare tvärtemot 'irfan där de etiska 15elementen diskuteras ur ett dynamiskt perspektiv.Den tredje skillnaden mellan dessa två grenar är att etikens andliga element är begränsade till koncept och idéer som generellt är vardagliga, medan 'irfans andliga element är mycket mer djupgående och omfattande. I 'irfans andliga metodik nämns ofta hjärtat och de stadier och händelser som den kommer att uppleva; och dessa erfarenheter är endast den resande under kampen och resans gång bekant med, medan andra människor inte har någon aning om dessa stadier och händelser.Den andra förgreningen av 'irfan är relaterad till tolkning av existens, det vill säga Gud, universum och människan. Här påminner 'irfan om filosofi, för att båda

söker förståelse av tillvaron, medan praktisk 'irfan söker, likt etik, förändring av människan. Dock, så som det förekommer skillnader mellan praktisk 'irfan och etik, så förekommer även skillnader mellan teoretisk 'irfan och filosofi, och i följande avsnitt kommer vi förklara dessa skillnader.

Teoretisk Irfan:

Som det nämnts tidigare, betraktas teoretisk 'irfan med ontologi, och behandlar Gud, världen samt människan. Denna aspekt av 'irfan liknar teologisk filosofi (falsafeh-ye ilahi), som också försöker förklara tillvaron. Liksom teologisk filosofi, definierar även 'irfan sitt ämne, grundläggande principer och problem; men medan filosofi enbart förlitar sig på rationella principer för sina argument, baserar 'irfan sina slutsatser på principer upptäckta genom upplevelser inom mystiken (kashf) och sedan återgår till förnuftets språk för att förklara dem.Filosofins rationalistiska slutsatser kan liknas vid studerandet av en passage originellt skriven på samma språk; mystikens ('irfan) argument å andra sidan är som att studera något som översatts från något annat språk som det ursprungligen skrivits på.

För att vara mer exakt, mystikern ('arif) önskar förklara dessa saker som han påstår ha bevittnat med sitt hjärta och hela sitt väsen genom användning av förnuftets språk.'Irfans ontologi är på flera sätt djupgående annorlunda från filosofers ontologi. Enligt filosofers syn är både Gud och andra ting verklighet, med skillnaden att medan Gud är en Nödvändig existens (wajib al-wujud) och Existerar självständigt, är andra ting endast potentiella existenser (mumkin al-wujud), beroende existenser, och är effekter av den Nödvändiga Existensen.

Däremot har mystikerns ('arif) ontologi ingen plats för saker annat än Gud som existerande vid sidan av Honom, även om de är följder vars orsak är Han; snarare omsluter och omfattar den Gudomliga Existensen alla ting. Det vill säga alla ting är namn, kvalitéer och manifestationer av Gud, inte existenser vid sidan av Honom.Även filosofens mål skiljer sig åt från mystikerns ('arif). Filosofen önskar förstå världen; han önskar forma i sitt förstånd en korrekt och relativt komplett bild av existensens kungarike.

Filosofen anser det högsta uttrycket för människans perfektion ligga i att begripa, genom förnuft, den exakta naturen av existens, så att makrokosmos finner en reflektion inom hans förstånd medan han

i sin tur blir en rationell mikrokosmos. Således sägs vid definierandet av filosofi att: [Filosofi är] den (slutgiltiga) utveckling av en rationell vetare ('alim) in i den verkliga världen ('alam).Detta innebär att filosofi är en studie varigenom en människa blir en rationell mikrokosmos likt den verkliga makrokosmosen. Men mystikern ('arif), å andra sidan, skulle inte ha något att göra med förnuft och förståelse; han önskar nå självaste kärnan och existensens realitet, Gud, för att förenas med och bevittna det.I mystikerns ('arif) syn, innebär inte mänsklig perfektion att ha en bild av existensens kungarike i sitt förstånd; snarare är det att återvända, genom medel för beträdelse av den andliga framgångens stig, till ursprunget man kommit ifrån, för att övervinna avståndets separation mellan en själv och det Gudomliga Väsendet, och, i närhetens kungadöme, att utplåna ens begränsade jag för att förbli i Gudomlig Oändlighet.Filosofens verktyg är förnuft, logik och slutsats, medan mystikerns ('arif) verktyg är hjärtat, andlig kamp, renande, disciplinerandet av jaget och en inre dynamik.

Senare, när vi kommer till 'irfans världsbild, kommer vi även diskutera hur det skiljer sig från filosofins världsbild.'Irfan, både praktiskt och teoretiskt, är nära kopplad till den heliga

religionen Islam. Som alla andra religioner - egentligen mer än någon annan religion - har Islam förklarat människans relation med Gud, med världen och med sig själv; och den har också uppmärksammat beskrivning och förklaring av existens.Nu dyker den oundvikliga frågan om relationen mellan 'irfans idéer och Islams lära upp. Självklart, påstår aldrig ”urafa” att de har något utöver eller bortom Islam att komma med, och de är uppriktiga i sina förnekanden av något sådant antydande. Faktum är att de påstår sig ha upptäckt mer av Islams realiteter, och att de är de sanna muslimerna. Oavsett om i den praktiska läran av 'irfan eller den teoretiska, stödjer 'urafa' alltid sina ställningstaganden och syn genom att referera till Koranen, Profeten(S) och Imamernas(A) Sunnah och Profetens(S) främsta följeslagares utövanden.Emellertid har andra haft olika syn på 'urafa', och dessa tål att nämnas:

(a) En grupp muhaddithun och rättslärda har ansett att 'urafa' inte är särskilt bundna till Islam, och att deras refereranden till Koran och Sunnah är bara knep för att bedra de godtrogna människorna och dra till sig muslimers hjärtan. Denna grupp har synen att 'irfan i grund och botten inte har något samband med Islam.

(b) En grupp modernister som inte har goda relationer med Islam och är benägna att varmt välkomna allt som ger yttre uppsyn av frihet av sedvänjor föreskrivna av Shari'ah (ibahah) och som kan tolkas som en rörelse eller ett uppror i det förflutna mot Islam och dess lagar, likt den första gruppen, tror att 'urafa' i praktiken inte hade någon tro eller tillit till Islam, och att 'irfan och tasawwuf var en rörelse av icke-araber mot Islam och araber, maskerad i andlighetens dräkt.Denna grupp och den första är förenade i sin syn på att 'urafa' är motstridiga mot Islam.

Skillnaden mellan dem är att den första gruppen anser Islam vara helig och, genom lutning mot Islamisk känslosamhet av de muslimska massorna, önskar fördöma 'urafa' och, på detta vis, bua ut dem från de Islamiska vetenskapernas scen. Den andra gruppen önskar emellertid genom att luta sig mot 'urafa's stora personligheter - varav en del har världsomfattande rykte - använda dem som ett propagandamedel mot Islam. De förminskar Islam på basen att de skarpsinniga och sublima idéerna av 'irfan inrättade i Islamisk kultur i själva verket är främmande för Islam. De anser att dessa element fördes in i Islamisk kultur från utsidan, för, enligt dem, frodas Islam och dess idéer av en mycket lägre nivå.

Denna grupp påstår även att 'urafa's citeranden av Koran och hadith var enbart p.g.a. föreställning och rädsla för massorna. Detta, påstår de, var ett medel för dem att rädda sina liv.

(c) Förutom de två ovannämnda, finns även en tredje grupp som snarare tar ett neutralt ställningstagande gällande 'irfan. Denna grupps syn är att 'irfan och sufism innehåller många innovationer och avvikelser som inte sammanstämmer med Koranen och återberättelseerna; att detta stämmer mer på 'irfans praktiska lära än dess teoretiska idéer, särskilt vad gäller en sekteristisk aspekt. Ytterligare säger de att 'urafa, likt de Islamiska vetenskapsmännen från andra led och majoriteten av Islamiska sekter, har haft de mest uppriktiga intentionerna gentemot Islam, och aldrig önskat framföra påståenden som strider mot dess läror.

Det är mycket möjligt att de begått misstag, på samma sätt som andra typer av vetenskapsmän - teologer, filosofer, Koran kommentatorer och rättslärda - har begått misstag, men detta har aldrig varit p.g.a. onda avsikter gentemot Islam. 18Från denna grupps syn restes frågan om 'urafas påstådda opposition mot Islam av dem som hyste en speciell fördom mot antingen 'irfan eller Islam. Om en person

vore att studera 'urafa's böcker utan personliga motiv, förutsatt att han är bekant med deras språk och terminologi, fastän han må stöta på många misstag, kommer han inte att tvivla på uppriktigheten av deras kompletta hängivenhet till Islam.Av de tre synsätten, föredrar jag den tredje. Jag tror inte att 'urafa' har haft onda intentioner gentemot Islam. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt för dem som har specialiserade kunskaper om 'irfan och om de djupgående lärorna av Islam att ta sig an en objektiv forskning och en studie opåverkad av någon parts egna motiv om överensstämmelsen mellan 'irfans sakfrågor och Islamiska läror.

Shari'ah, Tariqah och Haqiqah:

En av de viktiga omtvistade punkterna mellan 'urafa' och icke-'urafa', speciellt rättslärda, är de särskilda lärorna av 'irfan vad gäller Shari'ah, Tariqah (Vägen), och Haqiqah (Verkligheten). Båda anser att Shari'ah, stommen av Islamiska lagar, är baserad på en serie av verkligheter och välgörande målsättningar. De rättslärda tolkar generellt dessa mål att innehålla vissa saker som leder människan till att vara välmående, det vill säga nå den högsta möjliga nivån av förmån av Guds materiella och andliga ynnest mot människan. 'Urafa' å andra sidan, tror att alla vägar leder till Gud, och att alla mål

och verkligheter är blott medlen, orsaker och förmedlingar som driver fram människan i riktning mot Gud.De rättslärda säger endast att de underliggande reglerna av Shariah är en serie av gynnsamma målsättningar, att dessa målsättningar utgör Shari'ahs grund och anda, och att det enda sättet att uppnå dessa målsättningar är genom att agera i enlighet med Shari'ah.

Men 'urafa' tror att verkligheterna och målsättningarna som underligger Shari'ah lagarna beror av det slag av stationer och stadier på människans uppstigning mot Gud och i processen av människans tillgång till den ultimata verkligheten.'Urafa tror att den mystiska aspekten av Shari'ah är Vägen, Tariqah, vars slut är Verkligheten (al-Haqiqah), det vill säga tawhid (i den mening det nämnts tidigare), som är ett steg anskaffad efter utplåningen av mystikerns ('arif) jag och egoism. Följaktligen tror gnostiker tre saker: Shari'ah, Tariqah , och Haqiqah; att Shari'ah är medlet till, eller stommen av Tariqah, och Tariqah i sin tur är medlet till eller grundstommen av Haqiqahs kärna.Vi har förklarat hur de rättslärda ser Islam i föreläsningarna om kalam.13 De tror att de islamiska lärorna kan grupperas i tre grenar. Den första av dessa är kalam, som behandlar principiella doktriner (usul al-'aqa'id).

När det gäller frågor relaterade till doktrinerna är det nödvändigt för människan att inhämta, genom förnuft, orubblig tro och övertygelse.Den andra grenen är etik (akhlaq). Det presenterar instruktionerna om ens plikter rörande etiska dygder och synder.

Den tredje grenen, fiqh, behandlar lagarna (ahkam), som relaterar till våra yttre handlingar och beteenden.Dessa tre grenar av Islamiska läror är separerade från varandra. Kalams gren är relaterad till tanke och förnuft; akhlaqs gren är relaterad till jag:et, dess förmågor och vanor; och fiqhs gren är relaterad till kroppens organ och lemmar.Dock, gällande doktriner, anser inte 'urafa' blott mental och rationell tro att vara tillräcklig. De påstår att det som ska tros måste uppnås; man måste sträva för att avlägsna slöjorna mellan sig själv och dessa verkligheter.Likaså, med respekt till den andra grenen anser de inte etik vara tillräcklig p.g.a. dess egenskaper som statisk och begränsad. Istället för filosofisk etik, föreslår de en andlig metodik (sayr wa suluk) med dess särskilda sammansättning.Slutligen, i den tredje grenen, har de ingen kritik; endast vid specifika exempel uttrycker de åsikter som kan, möjligen, uppfattas som motstridiga mot fiqhs lagar.Dessa tre grenar är, således, benämnda av 'urafa' som Shari'ah, Tariqah, och Haqiqah.

Dock tror de att på exakt samma sätt som människan inte kan delas i tre sektioner, det vill säga, kroppen, jag:et och förnuftet, som inte är separerade från varandra och formar en osynlig helhet från vilken de utgör inre och yttre aspekter, gäller detsamma med Shari'ah, Tariqah och Haqiqah. Den ena är yttre skal, den andra inre kärna, och den tredje är kärnans kärna. Det finns emellertid en skillnad, i att 'urafa' anser stadierna av människans existens att vara mer än tre; det vill säga, de tror på ett stadium som överskrider förnuftets sfär. Om Gud vill kommer detta att förklaras längre fram.

Härkomsten av Islamisk 'Irfan:

För att förstå någon vetenskap eller vetenskapsgren, är det grundläggande att studera dess historia och de historiska utvecklingar som associeras med den. Man måste även bekanta sig med de personligheter som gav upphov till eller ärvde den och med dess källböcker. I denna föreläsning, och den kommande, ska vi ta oss an dessa frågor.Den första frågan som uppstår är huruvida Islamisk 'irfan är en vetenskapsgren som bottnar i Islamisk tradition, så som fiqh, usul al-fiqh, tafsir, och 'ilm al-hadith. Det vill säga, är det en av de vetenskapsgrenar som tillblev av muslimer som, efter att ha anammat av Islam den originella inspirationen, källor och råvara,

utvecklade dem genom upptäckandet av deras regler och principer? Eller är det en av de vetenskaper som fann sin väg in i den Islamiska världen utifrån, som medicin och matematik, som sen vidareutvecklades av muslimer i miljön av Islamisk civilisation och kultur? Eller finns det en tredje möjlighet?'Urafa' själva håller fast vid den första av dessa alternativ, och är inte på något vis beredda att medge annat.

En del orientalister emellertid, har insisterat - och vissa gör fortfarande - på den andra synen att 'irfan och dess skarpsinniga och sublima idéer har kommit in i den Islamiska världen utifrån. Ibland hävdar de en kristen härkomst, och påstår att mystik i Islam är resultatet av muslimernas tidiga kontakt med kristna munkar. Vid andra tillfällen påstår de det vara ett resultat av den Persiska reaktionen mot Islam och Araberna. Ibland återigen gör de det fullständigt en produkt av neoplatonism, som sammanställts av Platos, Aristoteles och Pythagoras idéer, influerade av alexandrinsk gnostik samt judisk och kristen uppfattning och tro. Ibland påstår de det härstamma från Buddism. Likaså strävar 'irfans motståndare i den Islamiska världen även efter att visa hela 'irfan och sufism att vara främmande för Islam, och med detta syfte hävdar de även att gnostik har icke-Islamiskt

ursprung.Ett tredje synsätt medger att 'irfan, vare sig praktiskt eller teoretiskt, hämtar sin primära inspiration från själva Islam och efter att ha tagit detta material, har den försökt ge det struktur genom uppfinnandet av vissa regler och principer och i denna process också blivit influerad av yttre strömmar, speciellt skolastikens och filosofins idéer, speciellt av illuminationistens skola.

Nu finns det ett antal frågor som uppstår i detta sammanhang. För det första; till vilken grad har 'urafa' varit framgångsrika i utvecklandet av korrekta regler och principer för att ge struktur till sitt material? Har 'urafa' varit lika framgångsrika som de rättslärda i genomförandet av detta? Till vilken grad har 'urafa' känt sig bundna att inte avvika från de egentliga principerna av Islam? Och, likaså, till vilken grad har 'irfan varit influerat av yttre traditioners idéer? Har 'irfan införlivat dessa yttre idéer genom att forma de med sin speciella prägel, och använt de i sin utveckling? Eller, tvärtom, har dessa främmande strömmars vågor burit med sig 'irfan i sitt flöde?Var och en av dessa frågor kräver en separat studie och noggrann undersökning. Men vad som är säkert är att 'irfan har erhållit dess grundläggande inspirationskällor från själva Islam och från ingen annanstans.

Låt oss beakta denna punkt.De som accepterar det första synsättet, och till viss del även de som väljer den andra synen, ser Islam för att vara en enkel religion, populär och osofistikerad, fri från alla typer av mysterier och svåra eller obegripliga djupsinnigheter. För de, vilar Islams lärosystem på tawhid (monoteism), som menar att så som ett hus har en annan byggare än sig själv, har världen en annan transcendent Skapare än sig själv. Likaså, är basen av människans relation med denna världs njutningar och glädjeämnen, i deras syn zuhd (asketism). I deras definition innebär zuhd att avhålla sig från denna världs flyktiga nöjen för att sedan uppnå de eviga njutningarna i nästa värld. Förutom dessa finns det en serie av enkla och praktiska ritualer och regler som behandlas av fiqh.Följaktligen, i denna grupps syn, det som 'urafa' kallar tawhid är en idé som går utöver den enkla monoteismen av Islam; för att mystikerns (’arif) syn på tawhid är existentialistisk monism i den mening att han tror att ingenting annat än Gud existerar, Hans Namn, Attribut och manifestationer.

Mystikerns (’arif) koncept av den andliga resan (sayr wa sluluk) likaså, säger de, går också utöver den zuhd som föreskrivits av Islam; för 'irfans andliga resa involverar ett antal idéer och koncept - så som Guds kärlek,

slocknande i Gud och vision - som inte återfinns i Islamisk fromhet.Likaså går mystikerns ('arif) koncept om Tariqah utöver Islams Shari'ah; för praktiserandet av Tariqah involverar saker okända för fiqh.Vidare, i denna grupps syn, var de fromma bland den heliga Profetens(S) följeslagare, som 'urafa' påstår vara deras föregångare, inget mer än fromma män. Deras själar visste inget om den andliga resan av 'irfan och dess tawhid.

De var enkla ickevärldsliga människor som avhåll sig från världsliga nöjen och riktade sin uppmärksamhet mot nästa värld och vars själar var dominerade av blandade känslor av rädsla och hopp - rädsla för Helvetets bestraffning och hopp om Paradisets belöningar. Inget mer.I verkligheten kan denna syn inte på något sätt signeras. De primära källorna av Islam är långt mer omfattande rika än vad denna grupp - utav ignorans eller medvetet - antar. Inte heller är det Islamiska konceptet av tawhid lika enkel och tom som de förmodar, Islam begränsar inte heller människans andlighet till en torr fromhet, den heliga Profetens(S) fromma följeslagare var inte heller enkla asketer, inte heller den Islamiska uppförandekoden begränsad till handlingarna av kroppsliga organ och lemmar. I denna föreläsning, kommer korta bevis att framföras som räcker till att visa att Islams fundamentala läror är

kapabla att ha inspirerat en kedja av djupgående andliga idéer, både i 'irfans teoretiska och praktiska kungarike.

Dock, frågan om till vilken utsträckning Islamiska mystiker har använt och dragit nytta av Islams fundamentala läror och till vilken grad de må ha avvikit, är en vi inte kan gå in på i dessa korta föreläsningar.Vad gäller ämnet tawhid, liknar den heliga Koranen aldrig Gud och skapelsen vid en byggare och ett hus. Koranen identifierar Gud som världens Skapare, och fastslår samtidigt att Hans Heliga Väsen är överallt och med allt:”Vart ni än beger er, kommer Guds närvaro finnas där...”(surah al-Baqarah 2:115)”... Vi är närmare honom än hans halspulsåder”(surah Qaf 50:16)”Han är Alfa och Omega. Han är den Yttersta och den Innersta…”(surah al-Hadid 57:3)Uppenbarligen, representerar detta slag av verser ett uppmanande till tänkande sinnen om en uppfattning om tawhid som sträcker sig utöver alldaglig monoteism. En återberättelse av al-Kafi fastslår att Gud uppenbarade de ledande verserna av surah al-Hadid och Surah al-Ikhlas eftersom Han visste att i kommande generationer kommer det träda fram människor som kommer att tänka grundligt omkring tawhid.Liksom 'irfans andliga stig, i vilken en serie av steg som leder till ultimat närhet till Gud är uttänkt, föreslår den att beakta de

Koraniska verser som nämner sådana begrepp som liqa 'Allah (mötet med Gud), ridwan Allah (Guds goda välbehag), eller de som skildrar uppenbarelse (wahy), ilham (inspiration), och änglarnas samtalande med andra som inte är profeter - exempelvis Maria(A) - och speciellt verserna som skildrar den heliga Profetens(S) Uppstigning (heliga Koranen mi'raj; 17:1).

I Koranen nämns det 'dominerande jaget' (al-nafs al-'ammarah; 12:53), det 'själv-anklagande jaget' (al-nafs al-lawwamah; 75:2), och det 'tillfredställda jaget' (al-nafs al-mutma'innah; 89:27). Det talas om 'inhämtad kunskap' (al-'ilm al-'ifadi) och 'inspirerad kunskap' (al-'ilm al-ladunni; 18:65), och om former av vägledning resulterad av andlig kamp:”Vad gäller de som strävar för vår sak, kommer vi säkerligen att vägleda dem på våra vägar…”(surah al-Ankabut 29:69)I Koranen omnämns renandet av jaget, och det räknas som en av de saker som leder till räddning och befrielse: 23”(Vid jaget)… den som renar sig själv har sannerligen lyckats, medan den som fördärvar sig själv verkligen har misslyckats”(surah ash-Shams 91:7-10).

Det förekommer även upprepad omnämning om Guds kärlek som en passion högre än all annan mänsklig kärlek och attraktion.Koranen talar även

om alla skapelsens partiklar som glorifierar och lovprisar Gud (17:44), och detta uttrycks på ett sätt för att antyda att om man gjorde sin förståelse perfekt, skulle man kunna begripa och inse deras glorifierande och lovprisande av Gud. Vidare, uppväcker Koranen frågan om den Gudomliga andan i relation till naturen och människans sammansättning (32:9).Detta och mycket mer därtill, är tillräckligt för att ha inspirerat en omfattande och magnifik andlighet beträffande Gud, världen, och människan, i synnerhet beträffande hennes relation med Gud.Som tidigare nämnts, har vi inte tagit hänsyn till hur muslimska 'urafa' har använt sig av dessa källor, eller huruvida deras tillvaratagande har varit korrekt eller icke. Vi har tagit hänsyn till huruvida det existerade sådana stora källor som kunde ha försett 'irfan i den Islamiska världen med effektiv inspiration.

Även om vi antar att de som vanligtvis klassades som 'urafa' inte kunde ha använt dem anständigt, använde sig andra som inte klassades som så av dem. Utöver Koranen, återberättelseerna, predikningar, böner (duaa), polemiska dialoger (ihtijajat)* och de stora Islamiska gestalters biografier, visar alla att det andliga liv rådande under Islams tidiga dagar inte endast var ett livlöst slag av asketism blandad med en dyrkan

uträttad i hopp om Paradisets belöningar.

Koncept och begrepp har hittats i återberättelseerna, predikningar, böner, och polemiska dialoger som är på en upphöjd andlig nivå. Likaså, biografierna av de ledande personligheterna av Islams tidiga dagar uppvisar många exempel på andlig extas, visioner, företeelser, insikter, och brinnande andlig kärlek. Vi kommer nu att skildra ett exempel på detta.Al-Kafi berättar att en morgon efter fullgörandet av morgonbönen, fångade en ung man (Harithah ibn Malik ibn Nu'man al-'Ansari) Profetens(S) uppmärksamhet. Böjd och blek, med insjunkna ögon, gav han intrycket av att vara omedveten om sitt eget tillstånd och av att vara oförmögen att hålla balansen. "Hur är det med dig?" undrade Profeten(S). "Jag har uppnått säker tro," svarade ynglingen. "Vad är tecknet på din säkerhet?" frågade Profeten(S).Ynglingen svarade att hans visshet hade sänkt honom i sorg. Det höll honom vaken på natten (i dyrkan) och törstig på dagen (i fasta), och hade separerat honom från världen och dess angelägenheter så fullständigt att det föreföll honom som om han kunde se den Gudomliga Tronen redan uppsatt (på Domedagen) för att göra upp om människornas handlingar, att han tillsammans med resten av mänskligheten var uppväckta ur döden.

Han sa att det föreföll honom att även i denna stund kunna se Paradisets människor avnjuta dess gåvor, och Helvetets människor lida av plågor och han kunde höra rytandet av dess lågor.

Den heliga Profeten(S) vände sig mot sina Följeslagare och sade till dem, "Denna är en man vars hjärta har blivit upplyst av Gud med trons ljus." Sedan sade han till ynglingen, "Upprätthåll detta tillstånd som du befinner dig i, och låt det inte tas ifrån dig." "Be för mig”, svarade ynglingen, "att Gud må skänka mig martyrskap."Inte långt efter detta möte, ägde en strid rum, och ynglingen, som deltog, fick sin önskan uppfylld och nådde martyrskap.Den heliga Profetens(S) liv, yttranden och böner är rika på andlig entusiasm och extas, och full av gnostiska indikationer, och 'urafa' litar ofta på Profetens(S) böner som referens och bevis för sina uppfattningar.På samma sätt Imam Ali(A)s ord, som nästan alla 'urafa' och sufier spårar ursprunget av sina order till, är också andligt inspirerande. Jag vill uppmärksamma två passager av Nahj al-Balaghahh. I Khutbah (föreläsning) nr 222, fastslår Imam Ali(A):Gud, den glorifierade, har säkerligen gjort Hans minne medlen för polerandet av hjärtan, som får dem att höra efter dövhet, se efter blindhet, och göra dem undergivna efter högfärdighet. I alla perioder och

tider då det inte fanns profeter, har det funnits individer med vilka Gud - ädla är Hans gåvor - talade till i viskningar genom deras samvete och intellekt.I Khutbah nummer 220, talande om Guds män, säger han:Han återupplivar sitt intellekt och kuvar sitt jag, tills hans kropp blir böjd och hans oanständighet förvandlas till elegans.

Då skiner en glans av extremt ljus fram för att belysa vägen framför honom, öppnandes alla dörrar och leder honom rakt mot säkerhetens och den (permanenta) boningens grind. Hans fötter, bärande hans kropp, blir fixerade i positionen av säkerhet och bekvämlighet på bekostnad av det som fängslar hans hjärta och att ha vunnit sin Herres goda välbehag.

De Islamiska åkallelserna, speciellt de av Shi'ah, är också fyllda med andliga läror. Duaa Kumail, Duaa Abu Hamzah, al-Sahifat al-Kamilah åkallelserna och den grupp av åkallelser som kallas Sha'baniyyah, innehåller alla de mest sublima andliga ingivelser.Med förekomsten av alla dessa tillgångar i Islam, finns det någon anledning för oss att söka efter Islamisk 'irfans ursprung på annat håll? Detta påminner oss om fallet med Abu Dharr al-Ghafari och hans protest mot sin tids tyranner och hans högröstade kritik mot deras handlingar.

Abu Dharr var skarpt kritiskt till favorisering, ensidig politik, orättvisa, korruption och tyranni av den efter-Profets era som han levde i.

Detta ledde honom till att utstå tortyr och exil, och slutligen var det i exil, övergiven och ensam, som han avled och lämnade denna värld.Ett antal orientalister har uppväckt frågan om vad som motiverade Abu Dharr att agera som han gjorde. De är i jakt på något främmande från Islams värld för att förklara hans beteende.George Jurdaq, en Kristen Libanes, förser dessa orientalister med ett svar i sin bok al-Imam Ali, sawt al-'adalah al-'insaniyyah (Imam Ali(A), Rösten av mänsklig rättvisa). Där förklarar han att han är förbluffad av dem som önskar spåra Abu Dharrs mentalitet till en extra-Islamisk källa.

Han säger att detta vore som om de skulle se någon stå vid ett hav eller en flod med en vattenkanna i handen, och börja undra från vilken vattensamling han fyllt sin kanna, och sedan, fullt ignorerande av det närbelägna havet eller floden, bege sig i jakt efter en pöl eller damm för att förklara hans överfyllda vattenkanna.Vilken annan källa än Islam kunde ha inspirerat Abu Dharr? Vilken källa kunde ha Islams styrka i att inspirera Abu Dharrs likar att resa sig mot den världens tyranner som

Mu’awiyah?Nu ser vi ett liknande mönster när det gäller 'irfan. Orientalisterna är i jakt efter icke-islamiska inspirationskällor för 'irfan, medan de helt förbiser Islams vida ocean.Kan vi verkligen förväntas förbise alla dessa källor - den heliga Koranen, återberättelseerna, predikningarna, de polemiska dialogerna, bönerna, och biografierna - helt enkelt för att ge trovärdighet till en grupp orientalisters och deras östliga anhängares åsikter?

Tidigare gjorde sig orientalisterna stor möda att framhäva Islamisk 'irfans ursprung till att ligga utanför de originella lärorna av Islam. Dock på senare tid har individer som den Engelske R.A. Nicholson och den Franske Louis Massignon, uttryckligen medgett att 'irfans principiella källor är Koranen och Profetens(S) Sunnah efter att ha genomfört omfattande studier inom Islamisk 'irfan, utan att vara obekanta med Islam i allmänhet.Vi ska avsluta den här förläsningen genom att citera en passage av Nicholson från hans bok ”The Legacy of Islam”: Trots att Mohammad(S) inte lämnade något dogmatiskt system eller mystisk teologi, innehåller Koranen råmaterialen för båda.

Profetens(S) yttranden om Gud resulterade av känsla än reflektion, är

formellt inkonsekventa, och medan muslimska vetenskapsmän införlivat i sin troslära aspekten av trans, har sufierna, följande hans exempel, kombinerat trans aspekten med immanens, och trots att det är mindre framstående i Koranen lägger de naturligt större tonvikt på det.14”Gud är himlarnas och jordens ljus” (surah an-Noor 24:35);”Han är den förste och den siste. Han är den Yttre och den Inre”(surah al-Hadid 57:3);”Det finns ingen annan gud än Honom. Allting försvinner, förutom Hans ansikte” (surah al-Qasas 28:88);”blåst in i honom av Min ande” (surah al-Hidjr15:29);”Vi skapade människan, och vi vet vad han viskar till sig själv.

Vi är närmare honom än hans halspulsåder”(surah Qaf 50:16);”vart ni än vänder er, kommer Guds ansikte finnas där” (surah al-Baqarah 2:115);”Den Gud berövar på ljus, kommer inte att ha något ljus” (surah an-Noor 24:40)Säkerligen finns mystikens frö här. Och för de föregångna sufierna, är inte Koranen endast Guds Ord: det är det primära medlet för att komma Honom nära. Genom innerlig bön, genom djup meditering över textens helhet och i synnerhet över de mystiska passagerna (17:1; 53:1-18) angående den Nattliga färden och Uppstigningen, strävar de efter att återge Profetens(S) mystiska upplevelse i sig själva.15”... Doktrinen

av en mystisk union skänkt av gudomlig nåd sträcker sig utöver allt i Koranen, men har fastställts i tvivelaktiga traditioner av Profeten(S), exempelvis Gud sade, "Min tjänare drar sig nära Mig genom frivilliga böner och Jag älskar honom; och när Jag älskar honom, är Jag hans öra, så att han hör genom Mig, och hans öga, så han ser genom Mig, och hans tunga, så att han talar genom Mig, och hans hand, så att han tar genom Mig."16Som det sagts upprepade gånger förut, är vi inte inbegripna med frågan om huruvida 'urafa' har lyckats med korrekt tillvaratagande och användande av inspirationen försedd av Islam; vårt syfte var att se huruvida den huvudsakliga källan av deras inspiration låg inom Islam eller utanför den.

En kort historia: Den föregående föreläsningen behandlade frågan om lokaliseringen av den främsta ursprungskällan av Islamisk 'irfan, det vill säga huruvida det i Islams läror och i den heliga Profetens(S) och Imamernas(A) liv existerar ett prejudikat som kan ha inspirerat en serie djupa och raffinerade mystiska idéer, på en teoretisk nivå, och som kunde ha förmått andlig passion och mystisk hänförelse på den praktiska nivån. Svaret på denna fråga blev positiv. Nu kommer vi att fortsätta denna diskussion.De genuina lärorna av

Islam och dess andliga ledares liv, så rik på andlighet och andlig prakt, som har försett inspirationen för djupgående andlighet i den Islamiska världen, är inte omfattade av det som benämns som 'irfan eller sufism. Hursomhelst, är det bortom dessa föreläsningars räckvidd att diskutera andra delar av Islamiska läror som inte bär detta namn.

Vi kommer att fortsätta vår diskussion om grenen som betecknas som 'irfan eller sufism, och dessa föreläsningars begränsade omfattning tillåter uppenbarligen inte att ge oss in på kritisk forskning. Här kommer vi att försöka ge en översikt över de strömmar och händelser som förekommit och inträffat inom denna gren. För detta syfte, verkar det vara lämpligt att vi börjar genom att tillhandahålla en enkel historia om 'irfan eller sufism från första början av Islam till minst det 10:e/16:e århundradet, så långt det är praktiskt i en satsning så som denna, innan vi analyserar 'irfans utfärdanden.Vad som verkar säkert är att i Islams tidiga era, det vill säga i det 1:a århundradet e.h. (efter hijra –Profetens(S) immigrering från Mecka till Medina) – motsvarande – 7:e århundradet e.k. (efter kristus) minst, existerade inte någon grupp bland muslimerna känd som 'urafa' eller sufier.

Benämningen sufi var först använd på

2:a/8:e århundradet.Den första personen att kallas sufi är Abu Hashim al-Kufi. Han levde i det 2:a/8:e århundradet och han var den som först byggde i Ramlah, i Palestina, ett härbärge för en grupp av asketiskt inställda muslimer att dyrka i.17 Tiden för Abu Hashims bortgång är inte känd, men han var lärare till Sufyan al-Thawri som avled 161/777.Abu al-Qasim Qushayri, själv en framstående 'arif och sufi, konstaterar att benämningen sufi hade förekommit före år 200/815. Även Nicholson konstaterar att benämningen förekom mot slutet av 2:a århundradet Hijra (Islamisk tideräkning). Från en återberättelse innefattad i kitab al-ma'ishah (volym 5) av al-Kafi, framstår att en grupp - Sufyan al-Thawri och en del andra - levde i samtid med Imam Sadiq(A) (det vill säga, under första halvan av det 2:a århundradet Hijra) som redan då benämndes så.Om Abu Hashim al-Kufi var den första att kallas sufi användes denna benämning först under första halvan av 2:a seklet Hijra. eftersom han var lärare till Syfyan al-Thawri som avled i 161/777, inte under dess slut (som Nicholson och andra har påstått). Inte heller verkar det finnas några tvivel om att deras yllekläder (sufi: ylle) var orsaken till att benämningen blev sufiyyah . P.g.a. deras asketism avhåll sig sufierna från att bära fina klädesplagg, och istället följde ett bruk av att bära

kläder gjorda av enkelt ojämnt ylle.Vad gäller tidpunkten som denna grupp först började kalla sig 'urafa', finns det återigen ingen exakt information. Det som är säkert, som bekräftats av yttrandena citerade av Sari Saqti (d. 243/867)18, är att termen var rådande i det tredje seklet Hijra. Dock, i boken al-Luma' av Abu Nasr al-Serraj al-Tusi, en av de pålitliga texterna om 'irfan och sufism, finns en fras av Sufyan al-Thawri citerad som ger intrycket av att denna term förekom någon gång i det andra seklet.19Hur som helst fanns det ingen grupp känd som sufier under det första seklet Hijra.

Denna benämning förekom i det 2:a seklet Hijra., och det verkar som om det var under samma århundrade som sufierna framträdde som en särskild grupp, inte i det tredje seklet som det trotts av vissa.20Dock även om ingen särskild grupp existerade i det första århundradet med namnet 'urafa', sufier eller något annat namn, innebär inte detta att de framstående följeslagarna var blott fromma och asketiska individer och att alla levde liv av enkel tro tom på andligt djup. Kanske är det så att vissa av de fromma följeslagarna inte visste mer än endast fromhet och dyrkan, men en grupp ur dem hade dock ett starkt andligt liv. Alla var inte heller på samma nivå. Även Salman och Abu Dharr var inte av samma grad. Salman besatt en grad av tro

som Abu Dharr inte kunde ha uthärdat.

Många återberättelseer som vi fått talar om för oss:Om Abu Dharr visste vad som fanns i Salmans hjärta, skulle han (anse honom en kättare) ha dödat honom.21Nu ska vi lista de olika generationerna av 'urafa' och sufier från det 2:a/8:e till det 10/16:e seklet. 'Urafa' av det Andra/Åttonde Seklet:1. Al-Hassan al-BasriHistorien om det som kallas 'irfan, som kalam, börjar med al-Hassan al-Basri (d. 110/728). Han föddes år 22/642 och levde 88 år. 9/10 delar av hans liv i var i det första seklet Hijra.Självklart var al-Hassan al-Basri aldrig känd genom termen sufi, men det finns tre skäl till att räkna in honom bland sufierna.

Den första är att han sammanställde en bok kallad Ri'ayah li huquq Allah (Åtlydnad av plikterna inför Allah(SWT))22, som kan erkännas som den första boken om sufism. En unik handskrift av denna bok finns på Oxford. Nicholson har detta att säga om ämnet:Den första muslimen att ge experimentell analys av det inre livet var harith al-Muhasibi av Basra... ‘Stigen' (tariqah), som det beskrivs av författare senare, består av inhämtade stationer (maqamat) och mystiska stadier (ahwal). Det första stadiet är ånger eller omvändning; sedan kommer en serie andra, t.ex. avstående, armod, tålamod,

tillit till Gud - varje är en förberedelse för det kommande.23För det andra, spårar 'urafa' själva tillbaka sina orden till al-Hassan al-Basri; och från honom till Imam Ali(A), så som Abu Sa'id ibn Abi al-Khayrs kejda av shaykher24. Likaså, Ibn al-Nadim, i sitt berömda al-Fihrist, spårar kedjan av Abu Mohammad Ja'far al-Khuldi tillbaka till al-Hassan al-Basri, och påstår att al-Hassan al-Basri hade mött sjuttio av följeslagarna som hade stridit i Badr.För det tredje, ger några av historierna relaterade till al-Hassan al-Basri intrycket att han faktiskt var en del av en grupp som på senare tid blev kända som sufier. Vi kommer att skildra några av dessa historier senare när det ses passande. 2. Malik ibn Dinar:Han var en av dem som tog asketism och avhållsamhet från njutningar till det extrema.

Många historier berättas om honom i detta avseende. Han avled år 130/747. 3. Ibrahim ibn Adham:Den berömda historien om Ibrahim ibn Adham liknar Buddas historia. Det sägs att han var härskare av Balkh när något hände som orsakade honom att ångra sig och inträda i sufiernas led.'Urafa' fäster stor vikt vid denna man, och en väldigt intressant berättelse nämns om honom i Rumis Mathnawi. Han avled kring år 161/777.4. Rabi'ah al-'Adawiyyah:Denna kvinna är en av sin tids under (d. 135/752 eller

185/801). Hon fick namnet Rabi'ah för att hon var den fjärde av döttrar i sin familj (rabi'ah: femininum genus av talet fyra). Hon skall inte blandas med Rabi'ah al-Shamiyyah, som också var en mystiker och samtida med Jami och levde under den 9:e/15:e seklet.Upphöjda talesätt och förskönade mystiska verser av Rabi'ah al-'Adawiyyah återberättas, och hon är uppmärksammad för häpnadsväckande andliga tillstånd (halat).5. Abu Hashim al-Sufi av Kufah:Datumet för denna mans bortgång är okänd. Allt vi kan säga är att han var Sufyan al-Thawris lärare; som avled 161/777. Han verkar vara den första som kallats för sufi. Sufyan säger om honom: "Om det inte vore för Abu Hashim skulle jag inte ha vetat de exakta detaljerna av skrytsamhet (riya')." 6. Shaqiq al-Balkhi:Han var lärjunge till Ibrahim ibn Adham.

Enligt författaren av Rayhanat al-'adab, och andra citerade i Kashf al-ghummah av 'Ali ibn 'Isa al-'Arbili och Nur al-'absar av al-Shablanji, träffade han en gång Imam Kadhim(A) och har gett en redogörelse av Imamens(A) höga ställning och mirakel. Shaqiq avled år 194/810.7. Ma'ruf al-Karkhi:Han är en av de berömda 'urafa'. Det sägs att hans föräldrar var Kristna och att han blev muslim genom Imam Ridha(A), efter att ha lärt sig mycket av honom.Leden av många orden, enligt 'urafa's påstående

går tillbaka till Ma'ruf, och vidare genom honom till Imam Ridha(A), och genom Imam Ridha(A) till föregående Imamer(A) och därmed till Profeten(S) själv. Denna kedja är därför kallad den 'gyllene kedjan' (sisilat al-dhahab).

De som är kända som Dhahabiyyun generellt gör anspråk på detta.8. Al-Fudayl ibn 'Iyad:Ursprungligen från Marv, var han en Iranier från Arabiskt börd. Det är sagt om honom att han i början var en stråtrövare, och när han en natt gjorde sig beredd för att utföra ett rån, hörde han rösten av sitt potentiella offer, som reciterade Koranen. Detta hade en sådan effekt på honom att han upplevde en förändring i hjärtat och blev ångerfull (gjorde tawbah). Boken Misbah al-Shariah är tillskriven honom och den sägs bestå av en serie av lärdomar som han tog av Imam Sadiq(A). Denna bok anses pålitlig av en högt lärd vetenskapsman i det sista århundradets traditioner, avlidne Hajj Mirza Hossein Nuri, i epilogen till sin Mustadrak al-Wasa'il. Fudayl avled år 187/803.'Urafa' av det Tredje/Nionde Seklet:1. Abu Yazid al-Bistami (Bayazid):En av de stora mystikerna, sägs Bayazid vara den första som talade öppet om 'utplåning av jaget i Gud' (fana fi 'Allah') och 'tillvaro genom Gud' (baqa' bi 'Allah).

Han har sagt "Jag trädde fram från

Bayazid-het som en orm från sitt skinn".Hans extatiska utrop (shathiyyat) har lett andra till att kalla honom kättare. Emellertid, anser 'urafa' själva honom en av de givna till mystisk 'berusning' (sukr), det vill säga han yttrade dessa ord när han var utom sig i extas.Abu Yazid avled år 261/874 eller 264/877. En del har påstått att han jobbade som en vattenbärare i Imam Sadiqs(A) hus. Dock, stöds inte detta påstående av historien; Abu Yazid var inte samtida med Imamen(A).2. Bishr ibn al-Harith al-Hafi:En av de berömda sufierna, var han ännu en som ledde ett korrumperat liv och som sedan blev ångerfull (gjorde tawbah).I sin bok Minhaj al-karamah, har al-'Allamah al-Hilli relaterat en redogörelse som skildrar Bishrs ånger när han var hos Imam Kadhim(A), och eftersom han i stunden av hans ånger var barfota på gatan, blev han känd som 'al- Hafi' (hafi=barfotad). Dock har andra gett ett annat skäl till att han blivit känd som al-Hafi.Bishr al-Hafi (född nära Marv ca.150/767) avled år 226/840 eller 227/841 i Baghdad. 3. Sari al-Saqati:En av Bishr al-Hafis vänner och följeslagare, Sari al-Saqati var en av dem som bar tillgivenhet för Guds skapelser och för de som föredrog andra framför sig själva.I sin bok Wafayat al-'a'yan, skriver Ibn Khallikan att Sari en gång sagt, "Under trettio år har jag sökt förlåtelse för en fras, Prisad vare Allah(SWT), som jag

tillät passera mina läppar."

När han ombads förklara varför svarade han, "En natt fattade bazaren eld, och jag lämnade mitt hus för att se om elden hade nått min affär. När jag hörde att min affär var i säkerhet, sade jag, 'Prisad vare Allah(SWT)'. Omedelbart kom jag till mitt sinnes förnuft med insikten att, givet att min affär var oskadd, borde jag inte ha tänkt på andra?"Sa'di refererar till samma berättelse (med små variationer) där han säger:En natt hade någons skorsten fattat eld, och jag hörde att halva Baghdad hade brunnit ned. En sade, tack gode Gud att min affär i röken och askan, inte kommit till skada.

En man som hade sett världen svarade, å själviska man, var din sorg och oro endast för dig själv och ingen annan? Skulle du vara nöjd med att en stad brann ner, om din egen boning var bevarad orörd?Sari var lärjunge och elev (murid) till Ma'ruf al-Karkhi, och lärare och morbror till Junayd av Baghdad. Sari har många ord om mystisk enhet (tawhid), kärlek till Gud och andra ämnen. Det var även han som sade: "Likt solen, skiner 'arifen på hela världen; likt jorden, bär han det goda och det onda av allt; likt vatten, är han källan av liv för varje hjärta; och lik eld ger han sin värme till allt och alla." Sari avled år 253/867 vid nittio åtta års ålder.4. Harith al-

Muhasibi:Han var en av Junayds vänner och följeslagare. Han kallades 'al-muhasibi' p.g.a. hans ihärdighet gällande frågan om själv-observation och själv-räkenskap (muhasabah).

Han var samtida med Ahmad ibn Hanbal, som motståndare till 'ilm al-kalam', avvisade Harith al-Muhasibi för att ha inträtt i teologiska debatter, och detta ledde till att folk undvek honom. Född i Basra år 165/781, avled år 243/857.5. Junayd av Baghdad:Ursprungligen från Nahaw och, 'urafa' och sufierna har gett Junayd titeln Seyyed al-Ta'ifah, såsom Shi'ah rättslärda kallar al-Shaykh al-Tusi al-Ta'ifah.Junayd räknas som en av de ledande mystikerna. Den sortens extatiska utrop yttrade av andra hördes aldrig från hans läppar. Han tog inte ens på sig den vanliga klädseln för sufier, och klädde sig som vetenskapsmän och rättslärda.

Det föreslogs till honom, att han för sina kollegors skull, borde bära sufi klädseln. Han svarade: "Om jag trodde att klädsel var av någon vikt skulle jag göra en rustning av smält järn, för att sanningen är att:Det finns ingen innebörd i (sufi) manteln, Betydelsen ligger endast i (inre) glöden.Junayds mor var Sari Saqatis syster och Junayd blev hans lärjunge och elev. Han var även lärjunge till Harith al-Muhasibi. Det verkar som att han avled i

Baghdad år 289/910, nittio år gammal. 6. Dhu al-Nun al-Misri:En egyptier, som var lärjunge i rättslära hos den berömde rättslärde Malik ibn Anas. Jami har kallat honom ledaren av sufier. Han var den första som började använda symboliskt språk och förklara mystiska frågor genom användningen av symbolisk terminologi vilket endast de utvalda kunde förstå.Så småningom blev detta det klassiska praktiserandet, och mystiska koncept var uttryckta i form av kärleks poesi (ghazal) och symboliska uttryck. En del anser att Dhu al-Nun även introducerade många nyplatoniska idéer inom 'irfan och sufism25 Dhu al-Nun avled år 246/860 i Kairo.7. Sahl ibn 'Abd Allah al-Tustari:Han är en av de stora 'urafa' och sufier.

En sekt av mystiker som anser huvudprincipen av andlighet vara att bestrida jaget är uppkallade 'Sahliyyah' efter honom. Han umgicks med Dhu al-Nun av Egypten i Mecka. Han avled i Basrah år 282/895.268. Hossein ibn Mansur al-Hallaj:Idag helt enkelt känd som al-Hallaj, är han en av de mest kontroversiella mystikerna av den Islamiska världen. De shathiyyat som yttrats av honom är många, och han var anklagad för avvikande av tron och att ha påstått gudomlighet. De rättslärda förklarade honom en avvikare av tron och han blev korsfäst under 'Abbasid

kalifen al-Muqtadirs välde. 'Urafa' själva anklagar honom för avslöjandet av andliga hemligheter. Hafez har detta att säga om honom:Han sade, denna vän, som var höjd på korset, Hans brott var att han brukade avslöja hemligheter.En del anser honom inget mer än en bedragare, men 'urafa' själva frikänner honom och säger att al-Hallajs och Bayazids uttalanden som gav intrycket av förnekelse yttrades då de var utom sig själva i ett tillstånd av 'berusning'.Al-Hallaj är ihågkommen av 'urafa' som en martyr. Han avrättades år 309/913.27'Urafa' av det Fjärde/Tionde Seklet:

1. Abu Bakr al-Shibli:En lärjunge och elev till Junayd av Baghdad och en som hade mött al-Hallaj, är al-Shibani en av de berömda mystikerna. Han var ursprungligen från Khurasan. I boken al-jannat, och i andra biografier, har många av hans mystiska dikter och sägelser blivit dokumenterade. Khawajah 'Abd Allah al-'Ansari har sagt: "Den första personen att tala i symboler var Dhu al-Nun av Egypten. Sedan kom Junayd och han systematiserade denna vetenskap, bredde ut, och skrev böcker om den. Al-Shibli, i sin tur, tog den till predikstolen." Al-Shibli avled år 334/846 åttiosju år gammal.

2. Abu 'Ali al-Rudbari:Han spårade sin

härkomst till Nushirwan och Sasaniderna, och var Junayds lärjunge. Han studerade rättslära hos Abu al-'Abbas ibn Shurayh, och litteratur hos Tha'lab. P.g.a. hans mångsidiga kunskap, kallades han 'samlaren av Lagen, Stigen, och Verkligheten' (jami' al-Shari'ah wa al-Tariqah wa al-Haqiqah). Han avled 322/934.

3. Abu Nasr al-Sarraj al-Tusi:Abu Nasr al-Sarraj är författare till boken al-Luma', en av de främsta, forna och pålitliga texterna om 'irfan och sufism. Många av shaykherna av sufiorden var hans lärjungar direkt eller indirekt. Han avled år 378/988 i Tus.

4. Abu Fadl ibn al-Hassan al-Sarakhsi:Han var Abu Nasr al-Sarrajs elev och lärjunge, och Abu Sa'id ibn Abi al-Khayrs lärare. Han var en mystiker med stort rykte. Han avled 400/1009. 5. Abu 'Abd Allah al-Rudbari:Han var Abu 'Ali al-Rudbaris systerson. Han räknas som en av mystikerna av Damaskus och Syrien. Han avled år 369/979.6. Abu Talib al-Makki:Abu Talib al-Makkis rykte beror till stor del på boken som han författade om 'irfan och sufism, Qut al-qulub. Denna bok är en av de främsta och tidigaste texterna om 'irfan och sufism. Han avled år 385/995 eller 386/996.'Urafa' av det Femte/Elfte Seklet:

1. Shaykh Abu al-Hassan al-Khurqani:En av de mest kända 'urafa'; 'urafa' skildrar häpnadsväckande berättelser om honom. Bland dessa finns en enligt vilken han skulle ha gått till Bayazids grav och samtalat med hans själ, för att ta hans råd till att lösa sina svårigheter. Rumi säger:Många år hade passerat sedan Bayazid Bu'l-Hassan död. Då och då brukade han gå och sitta vid sidan av hans grav i hans närvaro, tills hans shaykhs själ kom, Och så fort som han yttrade sitt problem, var det löst.Rumi har ofta påmint sig om Shaykh Abu al-Hassan i sin Mathnawi, vilket visar hans hängivenhet och fäste vid honom. Det sägs att han mötte Abu 'Ali Sina, filosofen, och Abu Sa'id ibn Abi al-Khayr, den berömda 'arifen. Han avled år 425/1033-34.

2. Abu Sa'id ibn Abi al-Khayr:En av de mest kända av alla mystiker, Abu Sa'id ibn abi al-Khayr är även en av de mest noterade för sina andliga tillstånd (halat). En gång när han tillfrågades om definitionen av tasawwuf, svarade han: "Tasawwuf är att du ger upp allt som är i ditt sinne, ger bort allt som är i din hand, och sluter dig till allt som du är kapabel till."Han mötte Abu 'Ali Sina. En dag deltog Abu 'Ali i ett möte i vilket Abu Sa'id föreläste. Abu Sa'id talade om

nödvändigheten av gärningar, och om lydnad och olydnad av Gud. Abu 'Ali reciterade dessa verser (ruba'i):Vi är de som har blivit bekanta med din förlåtelse, Och söker befrielse från lydnad och olydnad. Varhelst din gunst och behag kan hittas, Låt det ogjorda vara som det gjorda, det gjorda som det ogjorda.Abu Sa'id svarade omedelbart:Å du som inte gjort något gott, och gjort mycket ont, Och sedan längtar efter din egen frälsning, Lita inte på förlåtelse, för alltid Var det ogjorda som det gjorda, det gjorda som det ogjorda.Följande ruba'i är också av Abu Sa'id:Imorgon när de sex riktningarna bleknar bort, Ditt värde kommer att bli värdet av din medvetenhet. Sträva efter dygd, för på Dagen för Vedergällning,Kommer Du att stiga i formen av dina egenskaper.Abu Sa'id avled år 440/1048.

3. Abu 'Ali al-Daqqaq al-Nishaburi:Han är betraktad som en av dem som kombinerade i sig själv expertisen av Shari'ah och Tariqah. Han var en predikant och en tolkare (mufassir) av Koranen. Han brukade gråta till sådan grad medan han reciterade böner (munajat) att han gavs titeln 'den klagande shaykhen' (shaykh-e nawahahgar). Han avled år 405/1014 eller 412/1021.

4. Abu al-Hassan 'Ali ibn 'Uthman al-

Hujwiri:Han är författaren av Kashf al-Mahjub, en av de kända sufi böckerna och en som nyligen har blivit publicerad. Han avled år 470/1077.5. Khwajah 'Abd Allah al-'Ansari:En ättling av Profetens(S) stora följeslagare, Abu Ayyub al-'Ansari, Khwajah 'Abd Allah är själv en av de mest kända och fromma av alla 'urafa'. Hans berömmelse beror till störst del på hans eleganta aforismer, munajat, och ruba'iyyat. Bland hans visdomsord är denna:När du är ett barn är du svag, när du är en yngling är du berusad, när du är gammal är du fallfärdig; så när kommer du att dyrka Gud?Han har även sagt:Besvara ondska för ondska är drag av en hund; besvara gott för gott är drag av en åsna; besvara gott för ondska är verket av Khwajah 'Abd Allah al-'Ansari.Följande ruba'i är även hans:Det är en stor brist för en man att förbli distanserad, Sätta sig själv över hela skapelsen. Lär er läxan från ögats pupill, Som ser alla men inte sig själv.Khwajah 'Abd Allah föddes i Herat där han avled och begravdes år 482/1088. Av denna anledning är han känd som 'den Vise av Herat' (Pir-e Herat).Khwajah 'Abd Allah författade många böcker, den mest kända av vilka, Manazil al-sa'irin, är en läromanual av sayr wa suluk. Den är en av de bäst skrivna verken av 'irfan, och många kommentarmaterial har skrivits till den.

5. Imam Abu Hamid Mohammad al-Ghazali:En av de mest kända vetenskapsmännen av Islam vars rykte har genomsyrat Öst och Väst, kombinerade i sin person kunskapen om de rationella och traditionella vetenskaperna (ma'qul wa manqul). Han blev föreståndare av Nizamiyyah Akademin i Baghdad och höll den högsta positionen åtkomlig av någon vetenskapsman av hans ålder. Dock, med känslan att varken hans kunskap eller hans position kunde tillfredsställa hans själ, drog han sig tillbaka från det offentliga livet och engagerade sig i disciplinering och rening av sin själ.Han spenderade tio år i Palestina, långt från alla som kände honom, och det var under denna period som han började luta åt 'irfan och sufism. Han accepterade aldrig någon post eller position igen.

Till följd av hans period av enslig asketism, skrev han sitt berömda Ihya' 'ulum al-Din ('Återuppliva Religionens Vetenskaper'). Han avled i sitt hem i staden Tus år 505/1111.'Urafa' av den Sjätte/Tolfte Seklet:

1. 'Ayn al-Qudat al-Hamadani:En an de mest entusiastiska mystikerna, 'Ayn al-Qudat al-Hamadani var lärjunge till Ahmad al-Ghazali, yngre bror till Mohammad, som också var en mystiker. Författare till flertalet böcker,

komponerade han en del briljanta dikter som, dock, inte var helt fria från religiösa känsloutrop om betraktandet av Gud (shathiyyat). Anklagelse för kätteri lades fram mot honom; han blev avrättad, hans kropp brändes och hans aska lämnad åt vindarna. Han dödades runt 525-533/1131-1139.

2. Sanai Ghaznawi:En berömd poet, vars vers är laddad med djupa mystiska känslor. Rumi, i sin Mathnawi, har citerat en del av hans sägelser och tolkat dem. Han avled kring mitten av det 6:e/12:e seklet.

3. Ahmad Jami:Känd som "Zhand-e Pil", är Jami en av de mest hyllade av 'urafa' och sufier. Hans grav ligger vid Turbat-e Jam, nära gränsen mellan Iran och Afghanistan, och är välkänd. Följande rader är bland de verser som han kombinerade om rädsla (khawf) och hopp (raja'):Var inte högfärdig, för bestigandet av många en stor man Har varit maktlös bland klippor i öknen; Men heller inte förtvivla, för även vindrickande utsvävare Har plötsligt ankommit till destinationen genom en enkel sång.Likaså, om gränsen mellan generositet och sparsamhet erbjuder han följande råd:Var inte lik en skarvyxa, dra allt till dig själv, Inte heller lik en hyvel, inte vinna något för ditt arbete; I frågor om levebröd, lär av sågen, Den drar

något åt sig själv, och låter något strö över. 38Ahmad Jami avled omkring år 536/1141.

4. 'Abd al-Qadir al-Gilani:Han är en av de mest kontroversiella figurerna av den Islamiska världen. Till honom är Qadiriyyah ordern av sufier tillskriven.Hans grav i Baghdad är välkänd och berömd. Han är bland dem av vilka många böner och hög-svävande sägelser har dokumenterats. Han var en seyyed som härstammade från Imam Hassan(A). Han avled år 560/1164 eller 561/1165.

5. Shaykh Ruzbihan Baqli Shirazi:Han är känd som Shaykh-e Shattah p.g.a. hans fruktsamma religiösa känslouttalanden om betraktelsen av Gud. På senare år har en del av hans böcker publicerats, i huvudsak genom satsningen av orientalisterna. Han avled år 606/1209.'Urafa' av det Sjunde/Trettonde Seklet:Detta sekel har producerat en del mystiker av den högsta kalibern. Vi kommer att nämna några av dem i kronologisk följd:1. Shaykh Najm al-Din Kubra:En av de största och mest hyllade av mystikerna, kedjan av många order går tillbaka till honom. Han var elev och lärjunge till Shaykh Ruzbihan, och var även hans svärson. Han hade många elever och lärjungar, bland vilka Baha' al-Din Walad, far till Jalal al-Din Rumi.Han

levde i Khuwarizm (i forna Sovjet) på tiden av de Mongoliska invasionerna. Innan hans stad attackerades, mottog han ett meddelande som informerade honom att han kunde leda en samling av hans familj och lärjungar ut ur staden i säkerhet.

Najm al-Dins son svar var att, 'Genom alla dagar av bekvämlighet har jag levt sida vid sida med detta folk. Nu när dagen av svårigheter har kommit ska jag inte lämna dem.' Sedan högg han modigt tag i ett svärd och stred sida vid sida med stadens befolkning tills han blev martyr. Detta ägde rum år 624/1227.2. Shaykh Farid al-Din al-'Attar:En av de främsta mystikerna, al-'Attar har verk i både vers och prosa. Hans bok Tadhkirat al-'awifya' om liven och karaktären av sufierna och mystikerna - som påbörjas med Imam Sadiq(A) och avslutas med Imam Baqir(A) - anses som en historisk källsamling av dokumentär betydelse, och stor vikt läggs vid den av orientalisterna. Likaså, hans verk Mantiq al-tayr ('Fåglarnas Tal') är ett mästerverk av mystisk litteratur.Rumi, i en kommentar om al-'Attar och Sana'i, säger:'Attar var själen och Sana'i hans båda ögon, Vi följer i Sana'i och 'Attars fotspår.Rumi har även sagt:'Attar passerade genom sju städer av kärlek, Medan vi är än underkuvade en enkel farled.Vad Rumi menar med 'sju städer

av kärlek' är de sju dalarna som al-'Attar talar om i sin Mantiq al-tayr. Mohammad Shabistari i sin Gulshan-e raz säger:Jag är inte skamsen av min poesi, För, 'Attars like kommer hundra sekel inte beskåda.

Al-'Attar var elev och lärjunge till Shaykh Majd al-Din av Baghdad, som var bland eleverna och lärjungarna av Shaykh Najm al-Din Kubra. Han drog även fördel av umgänge med Qutb al-Din Haydar, ännu en av den tidens shaykher och en av de varefter staden i vilken han begravts, Turbat-e Haydariyyah, uppkallats efter.Al-'Attar levde under tiden av de Mongoliska invasionerna, och dog - enligt en del genom Mongolska händer - omkring 626-28/1228-1230.3. Shaykh Shihab al-Din al-Suhrawardi:Han är författaren av den hyllade 'Awarif al-ma'arif, en utmärkt text av 'irfan och sufism.

Han hävdade härstamning från Abu Bakr. Det sägs att han varje år gick för att besöka Mecka och Medina. Han hade mött och samtalat med 'Abd al-Qadir al-Gilani. Bland hans lärjungar var de berömda poeterna Shaykh Saidi och Kamal al-Din Isma'il al-'Isfahani. Sa'di hade detta att säga om honom:Min vise shaykh murshiden, Shihab, gav mig två råd: Ett, att inte vara egocentrisk, Det andra, att inte betrakta andra med pessimism.Denna Suhrawardi är inte

densamma som den berömda filosofen känd som Shaykh al-'Ishraq, som dödades någon gång mellan 581-590/1185-1194 i Aleppo, Syrien.

Gnostikern Suhrawardi avled omkring år 632/1234. 4. Ibn al-Farid al-Misri:Han är ansedd som en av mystikerna av första rangen. Hans mystiska poesi, på arabiska, når de mest högdragna topparna och är av störst elegans. Hans diwan (kollektion av dikter) har publicerats flera gånger och har varit föremål för många utmärkande redogörelser. Av dem som skrev en redogörelse om hans verk var 'Abd al-Rahman Jami, en välkänd mystiker av det nionde seklet.Poesin av Ibn al-Farid i arabiska är jämförbar och på samma nivå som den av Hafez i persiska. Muhyi al-Din ibn al-'Arabi föreslog honom en gång att han skulle skriva en kommentar på sina dikter. Ibn al-Farid svarade att kommentaren av hans dikter var Ibn al-'Arabis egna al-Futuhat al-Makkiyyah.Ibn al-Farid är av dem som gick igenom abnorma 'stadier' (ahwal). Oftare än inte var han i ett extatiskt tillstånd och det var i sådana stadier som många av hans dikter komponerades. Han avled år 632/1234.5. Muhyi al-Din ibn al-'Arabi:En av ättlingarna till Hatim al-Ta'i, Muhyi al-Din ibn al-'Arabi var ursprungligen från Spanien. Mestadelen av hans liv, emellertid, verkar ha spenderats i Mecka

och Syrien. Han var elev av det sjätte-seklets mystiker Shaykh Abu Madyan al-Maghribi al-'Andalusi. Genom en mellanhands länk, går kedjan av hans order tillbaka till Shaykh 'Abd al-Qadir al-Gilani nämnd ovan.Muhyi al-Din, även känd som Ibn al-'Arabi, är säkerligen den största Islamiska mystikern. Ingen annan har kunnat nå hans nivå, varken före eller efter honom.

Därmed är han känd med ökennamnet som 'al-Shaykh al-'Akbar' (den Största Shaykhen).Islamisk mystik, från tiden av dess första framträdande, har gjort framsteg århundrade efter århundrade. Varje sekel, som det angetts ovan, frambringade stora mystiker som utvecklade 'irfan, alltid bidrog till och utökade dess arv. Dessa framsteg har alltid varit successiva. Men i det 7:e/13:e seklet med framträdandet av Ibn al-'Arabi gjorde 'irfan ett plötsligt hopp och nådde toppen av dess perfektion.Ibn al-'Arabi tog 'irfan till ett stadium som det aldrig nått förr.

Grunden för den andra grenen av 'irfan, det vill säga teoretisk 'irfan och dess medföljande filosofi, grundlades av Ibn al-'Arabi. Generellt sett, åt efterföljande mystiker smulorna från hans bord.Förutom att ta 'irfan till en ny fas, var Ibn al-'Arabi ett av tidens under. Han var en häpnadsväckande person, och

detta har lett till vida skiljaktiga åsikter och syner på honom. En del anser honom al-Wali al-Kamil (det Perfekta Helgonet) och Qutb al-'Aqtab (Polen av Poler). Andra förnedrar och avsätter honom så mycket till att anse honom en kättare, och kallar honom Mumit al-Din (Dödaren av Tron) eller Mahi al-Din (Utplånaren av Tron). Sadr al-Muta'allihin (Mulla Sadra), den stora filosofen och Islamiska geniet, hade den största respekten för honom, ansåg honom långt större än Ibn Sina eller al-Farabi.

'Urafa' av det Nionde/Femtonde Seklet

1. Shah Ni'mat Allah Wali:Han påstod härstamning från Imam Alis(A) hus. Han är bland de mest berömda av 'urafa' och sufier. Den nuvarande Ni'mat-ullahi ordern är en av de mest kända sufi ordern. Hans grav nära staden Kerman är fortfarande en helig plats för sufier. Det har sagts att han levde till nittiofem års ålder, och avled år 820/1417 eller 834/1430. Han levde mestadels av sitt liv i det sjunde seklet och umgicks med Hafez Shirazi. Många av hans mystiska dikter har bevarats.

2. Sa'in al-Din 'Ali Tarakeh Isfahani:Han är en av de mest lärda av 'urafa'. Han var grundligt bekant med teoretiskt 'irfan av Ibn al-'Arabi. Hans bok Tamhid al-

qawa'id, som har publicerats och är tillgänglig, är en tribut av hans djupgående lärdom inom 'irfan, och har använts som en källa av vetenskapsmännen som efterträtt honom.

3. Mohammad ibn Mamzah al-Fanari al-Rumi:Som en av vetenskapsmännen av det Osmanska väldet, utmärkte han sig inom flera fält. Författare av många böcker, hans berömmelse inom 'irfan är p.g.a. hans bok Misbah al-'uns. Den är ett kommentarmaterial på Qunawis Miftah al-ghayb. Trots att det inte är alla som kan skriva ett kommentarmaterial och en redogörelse om Ibn al-'Arabis och hans lärjunge Sadr al-Din Qunawis böcker, bekräftar alla auktoriteter inom 'irfan som följt honom värdet av hans verk. En litografi pränt av denna bok med hawashi av Aqa Mirza Hashim Rashti, en mystiker av det senaste seklet, har publicerats från Tehran.Dessvärre p.g.a. dåligt pränta delar av hawashi är den icke läsbar.

4. Shams al-Din Mohammad Lahiji Nurbakhshi:Författare av ett kommentarmaterial på Gulshan-e raz av Mahmud Shabistari, och samtida med Mir Sadr al-Din Dashtaki och 'Allamah Dawwani, levde han i Shiraz. Dessa två, som båda var framstående filosofer av sin tids era, enligt vad Qadi Nur Allah Shushtari har skrivit i sin Majalis al-

mu'minin, hade båda stor respekt för honom.Lahiji var lärjunge till Seyyed Mohammad Nurbakhsh, själv elev till Ibn Fahd al-Hilli. I sin redogörelse på Gulshan-e raz språrar han sin kedja tillbaka till Seyyed Mohammad Nurbakhsh till Ma'ruf al-Karkhi, därav till Imam Ridha(A) och föregående Imamer(A) och följaktligen till den heliga Profeten(S) själv.

Detta kallar han den 'Gyllene Kedjan' (silsilat al-dhahab).Hans berömmelse vilar till störst del på hans kommentarmaterial på Gulshan-e raz, en redogörelse som i sig är en av de mest högdragna mystiska texterna. Han började sitt skrivande, enligt vad han själv anger i introduktionen till sin redogörelse, år 877/1472. Året för hans bortgång är inte exakt känd, det verkar ha varit före år 900/1494.5. Nur al-Din 'Abd al-Rahman Jami:Jami hävdade härstamning från den välkända rättslärde av det andra seklet, Mohammad ibn al-Hassan al-Shaybani. Som en mäktig poet, anses han vara den sista stora mystiska poeten av det Persiska språket.I början antog han takhallus "Dashti", men eftersom han var född nära Jam, i närheten av Mashhad, och spårade sin andliga härstamning till Ahmad Jami (Zhand-e Pil), ändrade han det till Jami.

I hans egna ord:Min födelseplats är Jam

och dropparna av min penna Är dragen av koppen av Shaykh al-Islam29 Så i sidorna av min poesi På två vis är mitt penn-namn Jami.Jami var en fulländad vetenskapsman inom diverse fält som Arabisk grammatik och satslära, juridik, rättslära, logik, filosofi och 'irfan. Bland hans många böcker ingår ett kommentarmaterial på Fusus al-hikam av Ibn al-'Arabi, en annan på Luma'at av Fakhr al-Din 'Iraqi, en tredje på Ta'iyyah av Ibn al-Farid, en fjärde på Qasidat al-Burdah till hyllning av den heliga Profeten(S), samt en på Qasidah Mimiyyah av Farazdaq till hyllning av Imam Sajjad(A) även en bok med titeln al-Lawdyih, hans Bahdristan, skriven i samma stil som Sa'dis Gulistans och en bok Nafahat al-'uns om mystikers biografier.Jami var lärjunge till Baha' al-Din Naqshaband, grundare av Naqshabandi ordern.

Emellertid, liksom exemplet av Mohammad Lahiji, som var lärjunge till Seyyed Mohammad Nurbakhsh, är hans akademiska ställning över den av hans like. Jami, även om han räknas som en av Baha' al-Din Naqshbands följeslagare, uppnådde flera grader högre akademisk ställning än den av Baha' al-Din.Följaktligen har det i denna korta historia i vilken vi koncentrerat oss på den akademiska delen av 'irfan och inte på utvecklingen av dess diverse order,

nämnts speciellt om Mohammad Lahiji och 'Abd al-Rahman Jami, snarare än grundarna av deras order. Jami avled år 898/1492 vid 81 års ålder.Detta avslutar vår korta historia av 'irfan, som täckt perioden från dess början t.o.m. det 9:e/15:e seklets slut.

Vi väljer att avsluta i detta läge därför att, från vår syn, tog 'irfan från det 10:e/16:e seklet och framåt en annorlunda form. Upp till denna tid hade de lärda och akademiska personligheterna av 'irfan alla varit medlemmar av ordinarie sufi orden och polerna (aqtab) eller var mästare av sufi ordens stora akademiska 'irfan personligheter, till vilka vi har de stora mystiska verken att tacka för. Omkring början av det 10:e/16:e seklet, emellertid, började detta ändras.För det första, var mästarna av sufi ordern inte längre besatta av den akademiskt framskjutande ställningen av sina föregångare. Man kan säga att från denna tid och framåt förlorade formella sufismen sig i sedvänjor, yttre aspekter, emellanåt av en innovativ natur (bid'ah).

För det andra, började vetenskapsmän, som inte var medlemmar av någon formell sufi orden, visa djupgående lärdom inom teoretiska 'irfan av Ibn al-'Arabi, sådan som ingen bland sufi ordern kunde matcha. Exempel på sådana vetenskapsmän är Sadr al-Muta'allihin av

Shiraz (d.1050/1640), hans elev Fayd Kashani (d.1091/1680), och Fayds egen elev Qadi Sa'id Qummi (d. 1103/1691). Kunskaperna av var och en av dessa av teoretisk 'irfan av Ibn al-'Arabi överskred den av polerna eller mästarna av någon sufi order. Därtill, är detta en utveckling som har fortsatt in i våra dagar, som kan ses i fallen av den avlidne Aqa-Mohammad Rida Qumsheh'i och den avlidne Aqa Mirza Hashim Rashti. Dessa två vetenskapsmän av de sista hundra åren var båda experter inom fältet för teoretisk 'irfan, dock var inte heller de medlemmarna av någon sufi order.På det hela taget, kan sägas att det var från Muhyi al-Din ibn al-'Arabis tid, som grunderna av teoretisk 'irfan och filosoferande 'irfan lades, och fröet av denna nya utveckling såddes.Den ovannämnda Mohammad ibn Hamzah Fanari representerade kanske denna sort. Men den nya utvecklingen, som producerade experter i fältet av teoretisk 'irfan som antingen inte alls var hängivna till praktisk 'irfan och dess andliga metodik, eller, om de var det - vilket de flesta var till viss utsträckning – inte hade något att göra med någon formell sufi order, är fullkomligt märkbar från det 10:e/16:e seklet och framåt.För det tredje, sedan det 10:e/16:e seklet har det funnits individer och grupper hängivna till den andliga metodiken av praktisk 'irfan, som faktiskt hade uppnått en

väldigt storslagen andlig ställning och ändå inte var medlemmar av någon av de formella sufi ordern. De var antingen likgiltiga mot de formella sufierna eller betraktade dem för att vara delvis eller helt kätterska.Bland kännetecknen av denna nya grupp av teoretiska och praktiska 'urafa' - som även var kunniga inom lag och rättslära - fanns en fullkomlig lojalitet till shari'ah och en harmoni mellan riterna av stigen av utveckling och riterna av rättslära. Även denna utveckling har sin egen historia, men här har vi ingen möjlighet att inträda dess detaljer.

Mystikens Stationer och Stadier (Maqamat):

'Urafa' påstår att för att uppnå till stadiet av sann gnostik, finns det stadier och stationer som måste täckas. Såvida inte dessa täcks, vidhåller 'urafa', att uppnåendet av stadiet för sann gnostik är omöjligt.'Irfan har en aspekt som den delar med teosofi (hikmat ilahi), medan många av aspekterna av dessa två discipliner skiljer sig åt. Aspekten gemensam för de båda är att målet för båda är kännedom om Gud (ma'rifat Allah). De skiljer sig åt i att teosofi inte riktar in sig endast på kännedom om Gud utan snarare riktar sig mot en kännedom om ordningen av tillvaron.Kunskapen som söks av teosofisten (hakim) är om

systemet av existens, i vilket, naturligtvis, kunskapen om Gud är en viktig pelare.

Målet för 'irfan, å andra sidan, är uteslutande kunskap om Gud.Från 'irfans syn, är kunskap om Gud fullständig kunskap. Allt måste kännas i ljuset av kunskapen om Gud och från tawhids synvinkel; sådan kunskap är en härledning av kunskapen om Gud.För det andra, är kunskapen sökt av hakimen intellektuell kunskap och kan liknas vid kunskapen skaffad av matematikern efter tanke och reflektion på ett speciellt matematiskt problem. Dock, är kunskapen sökt av 'arifen erfaren och bevittnad; den kan liknas vid kunskapen skaffad av en experimentell vetenskapsman i sitt laboratorium. Hakimen söker säker kunskap ('ilm al-yaqin), medan 'arifen söker säkerheten av direkt vision ('ayn al-yaqin).För det tredje, är medlen brukade av hakimen hans förnuft, slutledning och bevis, medan de använda av 'arifen är hjärtat och reningen, disciplinering och fulländning av jaget. Hakimen söker, genom teleskopet av sitt sinne och förstånd, att studera ordningen av existens, medan 'arifen söker att förbereda hela sitt väsen till att uppnå kärnan av verklighet.

Han söker till att nå verklighet som en

droppe vatten i sökandet för havet. I hakimens syn, ligger perfektionen förväntad av en människa i att förstå verkligheten, medan i 'arifens syn ligger det i att nå verkligheten. I hakimens syn är en ofullkomlig människa en som är ignorant, medan i 'arifens syn är den ofullkomliga människan en som har förblivit avlägsen och separerad från sitt ursprung.Därför ser 'arifen perfektion i att nå snarare än att förstå. Och för att nå det främsta målet och stadiet av sann gnostik, ser han genomkorsningen av flera stadier och stationer som nödvändiga och fundamentala. Detta kallar han sayr wa suluk, vetenskapen om inre resande.Dessa stadier och stationer har blivit diskuterade i detalj i böckerna om 'irfan. Här är det inte möjligt att förklara, även i korta drag, varenda en av dem. Emellertid, för att åtminstone ge ett generellt intryck, tror jag att vi inte kan göra mer än att vända oss till den nionde delen av Ibn Sinas al-'Isharat. Trots att Ibn Sina huvudsakligen är en filosof, inte en mystiker, är han inte en 'torr' filosof, och speciellt mot slutet av sitt liv utvecklade han mystiska tendenser. I sin al-'Isharat, som verkar vara hans sista verk, har han tillägnat en hel sektion till 'stationerna' av gnostikerna. Denna sektion som är exceptionellt storslagen och vacker, anser vi det vara mer passande för vår avsikt att presentera en sammanfattning av denna del, hellre än

att citera eller översätta passande passager från böckerna av 'urafa'.

Zahid, 'abid & 'arif:

Den som avstår från världens nöjen och njutningar, även nyttiga sådana, kallas en zahid (asket); och den som är noga med att utföra dyrkan, bön, fasta och liknande, kallas en 'abid (anhängare); och den som håller sin tanke vänd ideligen mot riket av ljus för att ljuset av det Verkliga skiner i hans bröst kallas 'arif; och ibland kan två eller fler av dessa benämningar gälla samma person.Trots att Ibn Sina här definierar zahid, ’abid och ’arif, på samma gång definierar han zuhd, ’ibadah och ’irfan. Detta är för att en definition av zahid, ’abid eller ’arif i sig underförstått inkluderar en definition av zuhd, ’ibadah eller ’irfan. Alltså är slutsatsen att dra från denna passage att zuhd är avhållsamhet från världsliga njutningar; ’ibadah är utförandet av specifika handlingar liksom bön, fasta, reciterande av Koranen och liknande; och ’irfan är att vända bort sinnet från allt utom Allah(SWT) och att rikta all uppmärksamhet mot det Gudomliga Väsendet så att ljuset av det Verkliga kan skina på ens hjärta.Den sista paragrafen markerar en viktig punkt.

En eller flera av dessa egenskaper kan förekomma i en kombination. Alltså är

det möjligt för en individ att vara en ’abid och en zahid, en zahid och en ’arif, en ’abid och en ’arif, eller en ’abid, zahid och ’arif på en och samma gång. Ibn Sina har inte gått in närmare på detta, men han antyder trots att det är möjligt för en att vara en zahid eller en ’abid och inte vara en ’arif, är det inte möjligt för en att vara en ’arif och inte vara en zahid och en ’abid. Man kan vara både en zahid och en ’abid utan att vara en ’arif, men en ’arif per definition är även en zahid och en ’abid. Alltså, trots att varje zahid eller ’abid är en ’arif, är varje ’arif en zahid och en ’abid.I den kommande passagen kommer vi att se att zuhd av en ’arif skiljer sig i sitt mål från den av en icke-’arif. Faktum är att, andan och essensen av ’arifens zuhd och ’ibadah är olik från de av icke-’arifen.Zuhd för icke-’arifen, är en transaktion genom vilken han ger upp njutningarna av denna värld för njutningarna av Nästa värld, medan för ’arifen är det något varigenom han tar avstånd från allt som uppehåller honom från uppmärksamhet mot Gud och han ser ner på allt utom Gud. Medan dyrkan för icke-’arifen är en transaktion varigenom han utför handlingar i denna värld för en belöning (ajr, thawab) som tas emot i Nästa värld, är det för ’arifen en slags övning vars mål är stärkande av hans jags intellektuella och hemliga förmågor, och som, genom övning och repetition, drar bort jaget från riket av

illusion till riket av det Verkliga.

'Arifens mål:

’Arifen åtrår det Verkliga (Gud) inte för något annats skull, och han värderar inget högre än sin kunskap och kännedom av det Verkliga, och hans dyrkan av Honom är för att Han är värdig av dyrkan och det är ett värdigt sätt att relatera sig själv till Honom; inte av önskan (för belöning) eller rädsla (för bestraffning).Innebörden av detta vad gäller målen är att ’arifen är en muwahhid. Han söker endast Gud, ändå är inte hans åtrå för Gud p.g.a. Hans gåvor i denna värld eller Nästa. Skulle detta vara fallet, skulle begären för gåvorna vara det verkliga föremålet för hans dyrkan, och Gud endast förberedande återgärd och medel varigenom önskningarna söks. I sådant fall, skulle det i verkligheten, slutgiltiga föremålet för dyrkan och åtrå vara ens eget jag; för syftet att söka dessa gåvor för ens eget nöje och jagets skull.Men, ’arifen åtrår vad han åtrår för Guds skull. När han önskar Guds gåvor gör han det för att de är från Honom, och är Hans förmån. De representerar Hans Nåd och Generositet. Så, medan icke-’arifen söker Gud för Hans gåvors skull, söker ’arifen Guds gåvor för Guds skull.Här kan en fråga uppkomma, om ’arifen inte söker Gud för någots skull, varför dyrkar han Honom då? Är det inte så att varje

handling av dyrkan måste ha ett syfte? Ibn Sinas passage innehåller svaret.

Han konstaterar att målet och motivationen av ’arifens dyrkan är en av två saker. En är den medfödda värdigheten av den Dyrkade att dyrkas, vilket innebär att man helt enkelt dyrkar Gud för att Han är värdig av dyrkan. Det är ganska likt en som märker en del beundransvärda kvaliteter hos en person eller sak och då berömmer den personen eller saken. Vid fråga om vad som motiverade denne att berömma, eller om vad han fick utav det, kommer han svara att han inte sökte någon nytta från sitt beröm, utan helt enkelt såg den personen eller saken som genuint värdig berömmet. Detta är fallet för hyllningarna tillgivna hjältarna eller kämparna inom varje fält.Den andra motivationen för ’arifens dyrkan är värdigheten av dyrkan i sig. Det bär en egen inre ädelhet och skönhet, för att det är en förbindelse och samband, en länk, mellan en själv och Gud. Därmed har den en värdighet i sig, och det finns ingen anledning till varför dyrkan nödvändigtvis borde medföra önskan eller rädsla.Imam Ali(A) har några berömda ord om detta:Min Gud, jag dyrkar Dig inte av rädsla för Din Eld, inte heller för önskan av Ditt Paradis, men jag finner Dig värdig av dyrkan så jag dyrkar Dig.’Urafa’ lägger stor vikt

vid denna fråga, och anser det en sort av shirk (polyteism) för ens mål i livet och speciellt i dyrkan att vara något annat än Gud Själv. ’Irfan förkastar totalt denna typ av shirk. Många har skrivit elegant och subtilt om ämnet, och vi kommer att titta på en allegori från Sa’dis Bustan som tar till yttre formen av en historia om Sultan Mahmud av Ghaznah och hans nära förtrogne Iyaz:En med Shahen av Ghaznah finnandes ett fel, sade, Vilken charm han har, Shahens vän Iyaz. Sannerligen en blomma med varken färg eller lukt, Hur underligt för näktergalen att ge sitt hjärta åt något sådant.

Någon förde vidare denna kommentar till Sultan Mahmud, Som, när han hörde den, blev utom sig av ångest. ’Jag älskar honom för hans natur och karaktär, inte heller för hans ståtliga hållning eller kaliber.’ Hörde att en gång i en smal trång passage, Kungens skattkista slogs öppen efter att en kamel föll. Kungen, efter att signalerat sitt testamente, Drev på sin häst för att komma före snabbt. Riddarna föll nu på pärlorna och korallerna, Deras tankar vände nu från kungen mot skatten. Ingen av de stolta ynglingarna kvarstod den dagen För att följa i kungens följe förutom Iyaz Tittandes ut, såg kungen honom, och då han beskådade Iyaz, hans ansikte som en blomma blomstrade i fröjd. ’Vilket byte har du tagit med, ’kungen frågade. ’Inget,

’sade, Iyaz. ’jag skyndade efter er Föredrog er tjänst över skatter och belöningar.Sedan vänder Sa’di från denna historia till poängen han önskar göra, som han uttrycker som så:Om du ser din vän för hans tjänster, är du bunden till dig själv inte till din vän En överträdelse av Vägen skulle det vara om helgonen åtrådde av Gud något annat än Gud.

Det första stadiet

Den första nivån av ’arifens resa är fullständig ’beslutsamhet’ (al-’iradah), och det är en brinnande önskan att få tag på den Stadiga Länken (al-’urwat al-wuthqa) som tar tag i en som är lyhörd för sanna bevis, eller som har stadgat sig själv genom åtagandet av tro, så att det förmår hans hjärta mot det heliga för att uppnå andan av förbindelse (med Honom).För att förklara det första steget av den andliga resan – som i ett avseende möjligtvis omfattar hela ’irfan – är vi tvungna att vara något invecklade. ’Urafa’ tror huvudsakligen på en princip som de summerar i följande fras:Slutet är återvändandet till början och starten.Uppenbarligen, för att slutet ska vara början finns det två möjligheter.Den ena är att rörelsen sker i ett rakt streck, och då föremålet i fråga når en viss punkt ändrar den sin riktning och följer tillbaka exakt samma väg den kom. Inom filosofi

har det bevisats att sådan ändring i riktning skulle medföra ett intervall av orörlighet, även om omärkbar.

Dessutom, skulle dessa två rörelser vara motsatser av varandra. Den andra möjligheten är att rörelsen sker längs en kurva vars alla punkter är på samma avstånd från en viss mittpunkt, med andra ord en cirkel. Det är tydligt att om rörelsen tar formen av en cirkel, kommer naturligtvis stigen sluta på startpunkten.Ett föremål som rör sig i en cirkel kommer kontinuerligt röra sig bort från startpunkten tills den når punkten längst bort från där den startade. Detta är punkten diametralt motsatt startpunkten. Det är även från denna punkt som, med varken paus eller intervall, tillbaka resan (ma’ad) till punkten för avgång (mabda’) börjar. ’Urafa’ kallar den första delen av resan, det vill säga från punkten för avgång till punkten längst bort från den, ’bågen av nedfärd’ (qaws al-nazul), och resan därifrån tillbaka till punkten för avgång, ’bågen av uppstigning’ (qaws al-su’ud). Det finns en filosofisk syn associerad med rörelsen av saker från punkten för avgång till den bortersta punkten vilket filosoferna kallar ’principen av orsakssamband’ (asl al-’illiyyah), och som ’urafa’ kallar ’principen av utgående’ (asl al-tajalli); i båda fallen är föremål som färdas längs bågen av nedstigning som drivna

bakifrån. Likaså, har även rörelsen av föremål från den bortersta punkten mot punkten för avgång dess egna filosofiska teori. Detta är principen av varje härledande tillvaros önskan och passion att återvända till sitt ursprung. Med andra ord, är det principen av flykten tillbaka av allt separerat och strandsatt till dess ursprung och hemland. Denna tendens, så som ’urafa’ anser och tror, är medfödd i var och en av existensens partiklar, inklusive människan, fastän den i människan oftast kan vara latent och dold.

Människans sysselsättning och upptagenhet förhindrar aktiviteten av denna tendens, och en serie av stimulans krävs innan denna inre lutning och benägenhet stiger upp till ytan. Det är uppvaknandet och uppdykandet av denna benägenhet som ’urafa’ benämner som ’beslutsamhet’ eller ’vilja’ (iradah).Alltså är denna beslutsamhet i verkligheten en typ av uppvaknande av en slumrande inaktiv medvetenhet. ’Abd al-Razzaq Kashani, i sin Istilahat, definierar iradah som:En gnista i hjärtat från kärlekens eld som förmår en att besvara kallelserna från det Verkliga (Haqiqah).Khwajah ’Abd Allah Ansari i sin Manazil al-sa’irin definierar iradah som följer:Det är den frivilligas svar (i handlingar) till kallelserna av det Verkliga (Haqiqah).Här är det nödvändigt att poängtera att

innebörden av att iradah är första stadiet är att det är första stadiet efter en kedja av andra stadier har blivit passerade, stadier som är kallade ’förberedelser’ (bidayat), ’dörrar’ (abwab), ’uppförande’ (mu’amalat) och ’moral’ (akhlaq). Alltså är iradah det fösta stadiet i ’urafa’s terminologi i den meningen att det betecknar ett genuint gnostiskt uppvaknande.Rumi beskriver principen att ’slutet är återvändandet till början’ som följer:Delarna är riktade mot Helheten,

Näktergalarna är förälskade i rosens ansikte; Allt som kommer från havet till havet återvänder, Och allt återvänder till dess källa; Likt strömmarna som forsar nerför bergstopparna, Min själ, brinnandes med kärlek, längtar efter att lämna kroppen.Rumi öppnar sin Mathnawi genom att inbjuda läsaren att lyssna till de klagande ropen av vassrören, då den klagar av dess separation från vassbädden. Alltså i första raderna av sin Mathnawi tar Rumi egentligen upp det första stadiet av ’arifen, det vill säga iradah, en önskan och längtan att återvända till ens ursprung som åtföljs med känslan av separation och ensamhet. Rumi säger:Lyssna till vassen då sin historia den berättar Och av dess separation den klagar. Sen tiden då från vassbädden jag togs,Till mina toner har män och kvinnor

fört klagosång. Å, ett hjärta jag söker som har slitits av smärtan av separation Så den kan höra historien av min längtan för återvändo. Vemhelst förblir avlägsen från sitt ursprung, Söker åter livet av återförening.För att summera, Ibn Sina, i ovanstående passage, menar att iradah är en önskan och längtan som, efter djupa känslor av utanförskap, ensamhet och separation, gör sitt framträdande i människan och motiverar honom att söka återförening med det Verkliga, en förening som får slut på känslorna av utanförskap, ensamhet, och hjälplöshet.

Övning och Självdisciplin:

Sedan är det som absolut krävs övning (riyadah), och det riktas mot tre slutänden – den första är att klargöra och rensa stigen från allt utom det Verkliga; det andra är att underkuva det ’befallande jaget’ (al-nafs al-’ammarah) till det ’belåtna jaget’ (al-nafs al-mutma’innah); det tredje är göra hjärtat skarpsinnigt för medvetenhet.Efter att ha inlett resan på stadiet av iradah, är nästa stadium den av övning och beredskap. Denna beredskap benämns riyadah. Nuförtiden är denna term generellt missförstådd och antas mena självförödmjukelse. I vissa religioner är principen av förödmjukelse av jaget helgad. Kanske de bästa exemplen på detta kan ses i Indiens Yogautövare. I Ibn Sinas terminologi,

emellertid, används inte orden med denna innebörd. Den ursprungliga innebörden av detta arabiska ord är ’att öva’, eller ’att bryta ned sig själv som en nybörjare’. Därefter användes ordet för fysisk övning, en innebörd som ordet fortfarande bär idag. ’Urafa’ lånade detta ord, och i deras terminologi används den med innebörden att öva själen och förbereda den för belysning av kunskapens ljus (ma’rifah). Det är med denna mening och innebörd som ordet använts i ovanstående passage.Sedan förklarar Ibn Sina detta övande och förberedande av själen att vara riktad mot tre mål. Den första av dessa är relaterad till yttre frågor och angelägenheter och medför avlägsnandet av distraherande sysselsättningar och orsakerna av försumlighet (ghaflah). Det andra är relaterad till balansen av de inre krafterna och avskaffandet av oro och agitation från själen, som han beskrivits som underkastelse av det ’befallande jaget’ till det ’belåtna jaget’.

Det tredje är relaterat till kvalitativa förändringar i själen, som han kallar ’återgivande skarpsinnigheten av hjärtat’.Och den första [av de tre målen av riyadah] främjas och stöds av sann zuhd (det vill säga zuhd avlägsnar hindren och förhindrande intressen, som orsakar försumlighet, från stigen). Det andra främjas av flera saker: dyrkan

ingiven med (närvarande av hjärta, koncentration och) reflektion; melodi som tjänar till förstärkande av jaget varigenom de medföljande orden har en effekt på hjärtat (såsom melodisk recitation av Koranen, böner och åkallelser, och sjungandet av mystisk poesi); de instruktiva lärorika talen av en ren, vältalig talare som talar milt och vänligt och effektivt i form av en vägledare. Vad beträffar det tredje målet, främjas den av skarpsinniga tankar (att betrakta raffinerade skarpsinniga och delikata idéer och betydelser som leder till andlig rening, förfining och raffinemang) och en kysk kärlek (en kärlek som är andlig och inte fysisk och sensuell) som leds genom dygderna av den älskade och som inte styrs av sensualitet.Sedan, när iradah och riyadah uppnår en viss grad och nivå, kommer glimtar och blixtar (khalasat) från gryningsljuset av det Verkliga att skina ner över honom, förtjusande och underbara som de är, är de korta och tillfälliga som glimtar av blixten som dyker upp och ögonblickligen försvinner. Dessa kallar de ’stunder’ (awqat), och dessa blixtar och glimtar ökar i frekvens med större flit i riyadah.

Allteftersom han avancerar djupare in i detta, skiner de ner över honom även när han inte övar. Allt för ofta kommer han att kasta en blick på något och hans blick

kommer att avledas och vändas från det mot den Heliga, och uppmärksamma honom på någon aspekt av det Gudomliga, och ett tillstånd av trans (ghashyah) drabbar honom, i vilken, som om, han ser Gud i alla ting.Kanske är det på detta stadium som hans tillstånd överväldigar honom, och stör hans fattning, en förändring som skulle märkas av vemsomhelst nära honom.Sedan, når han en punkt i sina övningar när hans ’stunder’ förändras och övergår till stabila lugn och stillhet, de korta fragmenten blir välbekanta och glimtarna blir långvariga flammor. Sedan uppnår han ett bestående gnostiskt stadium som permanent medföljer honom från vilken han får en extatisk fröjd och glädje. Och när den lämnar honom blir han sorgsen och förvirrad.Och kanske är det på detta stadium tillståndet i vilken han befinner sig kommer att göra sig synlig och märkbar (för andra); men allteftersom han gör framsteg djupare in i denna mystik, kommer dess framträdande vara mindre märkbar i honom och han kommer att vara frånvarande när han (framstår att vara) närvarande, och resande när han (framstår att vara) stilla.Denna passage kallar till minnet en mening uttalad av Imam Ali(A) till sin lärjunge och följeslagare Kumail ibn Ziyad om ’Guds vänner’ (awliya’ al-Haqq), som existerar i varje tidsålder:Kunskap har lett dem till

verkligheten av insikt, och de är i kontakt med själen av visshet och säkerhet. De finner det lätt som betraktas som besvärligt och grovt av de som lever i bekvämlighet och lyx. De är intima och nära med det som skrämmer okunniga och ovetande. De är i sällskapet av människor med sina kroppar, men deras själar är placerade och fasta i det högsta kungariket. (Nahj al-Balaghah, Hikam, nr 147).

Upp till detta stadium, kanske, detta tillstånd av mystik endast kommer att inträffa och förekomma för honom då och då. Därefter kommer det gradvis bli som sådant att den är tillgänglig för honom närhelst han vill.Därefter, avancerar han ytterligare än denna nivå tills hans angelägenheter och frågor inte längre beror på hans egen önskan. Närhelst han observerar en sak ser han annat än den (det vill säga Gud), även om hans observation inte är för reflektionens skull. På så sätt, framför möjligheten sig själv för att upphöjas från planen av falska ytterligheter till planen av Sanning. Han stabiliseras på den, medan han (i världen) är omgiven av de tanklösa. Upp till denna punkt har vi tagit itu med stadiet av övande, självdisciplin, kamp och det andliga resandet. Nu har ’arifen nått sitt mål.När han övergår från stadiet av riyadah till det av insikt, blir hans inre som en klar spegel riktad mot

det Verkliga. Storslagna och ädla fröjder och glädjen överöser honom, och han fröjdas och gläds över sig själv för det som är där av det Verkliga.

Nu (liksom en som ser på en bild i en spegel, som tittar antingen på bilden eller på spegeln som reflekterar bilden) är han förvirrad av två syner: synen av det Verkliga och synen av hans eget jag.Sedan, blir han omedveten om sitt eget jag och ser endast den Heliga. Och om han märker sig själv är det för anledningen av att den är åskådaren, inte för dess egen skönhets skull (liksom en som när han tittar på en bild i en spegel, ser endast bilden; fastän han inte ägnar uppmärksamhet åt spegeln i sig, ändå ses spegeln medan bilden ses, dock ses inte spegeln för sin egen skönhets skull). Det är vid denna punkt som vägfararen uppnår förening och harmoni (och hans resa från khalq till Haqq fullbordas).Här avslutas vår summering av det nionde avsnittet av Ibn Sinas Isharat och hans redogörelse av resan från skapelse (khalq) till Gud (Haqq). En punkt som måste tilläggas är att ’urafa’ tror på fyra resor: sayr min al-khalq ila al-haqq, sayr bi al-Haqq a al-Haqq, sayr min al-Haqq ila al-khalq bi al-Haqq, sayr fi al-khalq bi al-Haqq (resan från skapelse till Gud; resan med Gud i Gud; resan med Gud från Gud till skapelse; och slutligen, resan i skapelsen med Gud).

Den första resan är från skapelsen till Skaparen. Den andra är i Skaparen; det innebär att under förloppet av den blir ’arifen bekant med Hans Egenskaper och Namn och blir själv prydd med detsamma. I den tredje resan, återvänder han mot skapelsen, utan att separeras från Gud, för att vägleda människorna. Den fjärde resan är bland människorna medan fortfarande förenad med Gud. I denna resa är ’arifen med bland människorna och strävar efter att vägleda deras angelägenheter för att leda dem mot Gud.Summeringen från Ibn Sinas al-’Isharat given ovan är relaterad till den första av dessa resor. Han ger även en kort redogörelse av den andra resan, men den är inte nödvändig att inkludera för våra ändamål. Khwajah Nasir al-Din al-Tusi, i sitt kommentarmaterial på al-’Isharat, säger att Ibn Sina har förklarat ’arifens första resa i nio stadier. Tre stadier är relaterade till början av resan, tre till resan från dess början till dess slut, och tre är relaterade till ankomsten eller förenandet. En del reflektion på Ibn Sinas redogörelse tydliggör punkten.Av ’riyadah’ som är översatt som ’övning’, menar Ibn Sina övningar i självdisciplin som ’arifen genomgår. Det finns många av dessa, och ’arifen måste följa en kedja av stationer i dessa övningar också. Här är Ibn Sina kortfattad i allra högsta grad, ändå har

’urafa’ diskuterat denna fråga i detalj, och man kan söka dessa detaljer i deras verk.

Några ’Irfaniska Termer:

I denna sektion avser vi att täcka en del av de speciella termer som används inom ’irfan. ’Urafa’ har myntat ett stort antal av dessa benämningar och termer, och utan en bekantskap med dessa är det inte möjligt att förstå många av deras idéer. Faktum är att, man kan dra en slutsats alldeles motsatt det som menats. Detta är en av ’irfans kännetecken. Emellertid, har varje inlärningsgren dess egen uppsättning av termer, och detta är en fråga om nödvändighet och behov. De allmänt förstådda innebörderna av ord som används är ofta oförmögna att bemöta de precisa och exakta behoven och kraven av en vetenskap eller ämnesområde.

Alltså finns det inget alternativ än att det i varje ämnesområde väljs särskilda ord att framföra och förmedla särskilda specifika innebörder, alltså myntande för praktiserarna av detta ämnesområde ett speciellt ordförråd. Likaså är inte ’irfan undantag till denna generella regel.Dessutom, insisterar ’urafa’ att ingen utom de invigda till Stigen borde veta deras idéer, eftersom – i deras syn åtminstone – inga utom ’urafa’ är

förmögna att förstå dessa koncept och begrepp. Följaktligen olik lärare och mästare av andra vetenskaper och yrken, försöker ’urafa’ avsiktligt hålla dess meningar och betydelser dolda så att ordförrådet de uppfunnit bär, förutom de vanliga aspekterna av en terminologi, även något av en gåtfull aspekt, som lämnar oss att upptäcka gåtfullhetens hemlighet.Vidare, finns det även en tredje aspekt att ibland ta med i beräkning, som ökar svårigheten.

Detta uppstår från praktiserandet av en del ’urafa’ – åtminstone de som kallas för Malamatiyyah – som adopterat en upp och ner vänd form av skrytsam uppvisning (riya’ ma’kus) i sina diskurser genom att utveckla dåligt rykte istället för bra namn, anseende och rykte bland människorna. Detta innebär att motsatt till de drabbade av bristen och egenskapen av skrytsam uppvisning (riya’) som önskar och försöker framstå som bättre än vad de egentligen är, söker och önskar ’urafa’ som praktiserar självklandring att bli ansedda goda av Gud och ändå framstå för människorna som dåliga. På detta vis söker och önskar de bota sig själva av alla typer av skrytsamhet och uppvisande och egoism.Det sägs att majoriteten av ’urafa’ av Khurasan var Malamatiyyah. En del tror att även Hafez var en. Sådana ord som rindi (lösaktighet), la ubaligari

(vårdslöshet och oaktsamhet); qalandari (tiggande), qallashi (fattigdom) och liknande visar likgiltighet till skapelsen, inte till Skaparen. Hafez har sagt mycket om ämnet om att ge intrycket av att göra saker som ger en ett dåligt namn, medan innerst inne vara god och rättskaffens.

Några exempel:Om (du är) en anhängare av stigen av kärlek, oroa (dig) inte om dåligt namn. Shaykh-e San’an hade sin dräkt i pant på ett spelhus. Även om jag bryr mig om klandringarna av rättssökande, Min försupne vällustighet skulle lämna mig ej. Asketismen av rå vällust är likt en by stig, Men vilken nytta skulle tanken på reform göra för en av världsomfattande dåligt rykte som mig? Genom kärlek av vin bringade jag min självbild till intet, För att förgöra avtrycket och prägeln av självkärlek. Hur lyckligt passerar tiden av en tiggare, som i sin andliga resa, Fortsätter recitera Namnet av Herren, medan lekandes med pärlorna av sitt hedniska radbandEmellertid, dömer Hafez, någon annanstans ut spektakulär odling av dåligt rykte liksom han dömer ut skenhelighet:Mitt hjärta, låt mig leda dig till stigen av frälsning: Varken skryt om ditt slöseri och din vällust, eller offentliggör din fromhet.Rumi försvarar Malamatiyyah i följande verser:

Skåda, förakta inte de av dåligt namn,

Uppmärksamhet måste ges till deras hemligheter. Hur ofta guld har blivit målad svart, För rädslan av att bli stulen eller gå förlorad.Denna fråga är en av dem över vilken fuqaha’ har anmärkt på ’urafa’. Såsom Islamisk lag fördömer skenhelighet (riya’) – betraktandes det en form av shirk – likaså fördömer den detta sökande av klander.

Den säger att en troende inte har någon rätt att äventyra sin sociala ställning och sitt anseende. Även många ’urafa’ dömer detta utövande.I vilket fall som helst, har detta utövande, som varit vanligt bland en del ’urafa’, fått dem att linda och slå in sina idéer i ord som förmedlade exakt det motsatta av det de menade. Naturligtvis gör detta förståelsen av deras intentioner och avsikter bra mycket svårare.Abu al-Qasim Qushayri, en av de ledande figurerna av ’irfan, uppger i sin Risalah att ’urafa’ talar avsiktligt i gåtor, för de inte vill att de oinvigda skall bli medvetna om deras seder, stadier och deras mål. Detta, säger han, är för att de är oförmögna av att förstås av de oinvigda.30De tekniska termerna av ’irfan är många. En del av dem är relaterade till teoretisk ’irfan, det vill säga till den mystiska världssynen och dess ontologi.

Dessa termer liknar filosofins termer och är relativt nya. Fadern och grundläggaren

av alla eller de flesta av dessa var Ibn al-’Arabi. Det är oerhört svår att förstå dem. Bland dessa är fayd al-’aqdas (den heligaste nåden), fayd al-muqaddas (den heliga nåden), al-wujud al-munbasit (den utvidgade existensen), haqq makhluq bi hadarat al-khams, maqam al-’ahadiyyah (stationen av unikhet), maqam al-wahidiyyah (stationen av enhet), och så vidare…De andra är relaterade till praktisk ’irfan, det vill säga sayr wa suluk av ’irfan. Dessa termer, som utav nödvändighet är relaterade till människan, liknar koncepten av psykologi och etik. Egentligen är de del av en speciell typ av psykologi, en psykologi som faktiskt är empirisk, grundad på erfarenhet och experiment. Enligt ’urafa’, har inte filosofer – och för den delen psykologer, teologer och sociologer, än mindre andra klass av vetenskapsmän – som inte inträtt denna dal för att observera och studera jaget från nära håll och på förstahand, någon rätt att göra bedömningar på denna fråga.Termerna av praktisk ’irfan, i motsats till de av teoretisk ’irfan, är väldigt gamla. De kan dateras till så tidigt som det 3:e/9:e seklet, från tiden av Dhu al-Nun, Ba Yazid och Junayd. Här följer en översikt och redogörelse av några av dessa termer, i enlighet med definitioner tillskrivna de av Qushayri och andra.

1. Waqt (Ögonblick, Tid):I föregående sektion stötte vi på detta ord i en passage från Ibn Sina. Låt oss nu vända oss till ’urafa’s definitioner av ordet. Sammanfattningen av vad Qushayri har att säga om detta ämne är att konceptet av waqt är relativt. Varje stadium eller tillstånd som händer och drabbar ’arifen kräver av honom en speciell beteendereaktion. Det särskilda stadiet som kräver en särskild typ av beteende benämns Ögonblicket för en särskild ’arif.Självklart, kan en annan ’arif i samma stadium ha ett annorlunda Ögonblick, eller samma ’arif under andra omständigheter ha ett annat Ögonblick som kommer att kräva av honom ett annat beteende och ett annat ansvar.En ’arif måste vara bekant med dessa Ögonblick; det vill säga, han måste känna igen varje stadium som drabbar honom från det osynliga, så väl som de ansvar som medföljer.

’Arifen måste även räkna sitt Ögonblick som dyrbart och värdefullt. Begrundat på detta är det sagt att ”’arifen är son av Ögonblicket”. Rumi säger:sufier kommer att vara son av Ögonblicket, Å vän; Sägandes ’imorgon’, är icke en princip av Vägen.Det arabiska waqt har samma betydelse som dam (andetag) och ’aysh-e naqd (livets flyktighet eller penganöje) av persisk poesi. Hafez i synnerhet nämner ofta livets flyktighet’ och ’räkna

ögonblicket som värdefullt.’ En del av dem som antingen är oinformerade eller som önskar utnyttja Hafez som en ursäkt för deras egna avvikelser och motsträvigheter, förmodar eller låtsas att Hafez’s användande av sådana ord är en inbjudning till materialistiska nöjen och njutningar och likgiltighet mot framtidens ansvar och angelägenheter, till Nästa Värld och Gud – en attityd som är känd i Västvärlden som epikurism (njutningslystnad).Idéerna av ’beräkna ögonblicket som värdefullt’ eller ’flyktig glädje’ är av de återkommande motiven i Hafez’s poesi. Han kanske nämner det trettio gånger eller mer. Det är uppenbart att eftersom Hafez i sin poesi observerar och följer ’urafa’s sätt av att tala i gåtor och symboler, kan många av hans tvetydliga och oklara verser verka, på ytan, presentera avvikande idéer.

För att klargöra och undanröja någon sådan inbillning, kan man uppräkna följande verser för att kasta ljus över andra liknande.Vare sig jag dricker vin eller ej, vad har jag att göra med någon? Jag är väktaren av mina hemligheter och mystikern av mitt ögonblick. Stå upp, låt oss ta sufins mantel till värdshuset, Och de religiösa känsloutropens vilda fantasier till basaren av nonsens och trams; Låt oss skämmas av dessa nersmutsade ylleplagg, Om namnet av mirakel ges till denna dygd och färdighet;

Om hjärtat misslyckas i att värdera ögonblicket och gör ingenting, Nu mycket skam kommer ögonblicken medföra för oss.I ett land, på morgonen, en vägfarare Sade detta till en följeslagare på vägen, Å sufi, vinet blir rent.

När den förblir i sin flaska i fyrtio dagar. Gud är föraktfull av det yllemantel hundra gånger Som har hundra avgudar upp i ärmen; Jag ser icke glädjen av ’aysh i någon, Inte heller boten av ett hjärta eller bekymrande för religionen; Det inre har blivit mörk och dyster, kanske måhända, En lampa kan tändas av någon enstöring. Varken memoreraren är ensam (med Gud) under lektioner, Eller vetenskapsmannen njuter någon kunskap av visshet.Hafez’s tvetydiga verser om detta ämne är många. Till exempel:Grip tag i nöjet av ögonblicket, för Adam dröjde inte kvar Mer än ett ögonblick i Paradisets trädgård.Qushayri uppger att det som menas med att sufier är ’son av sitt Ögonblick’ är att han uträttar vilket som har ypperst prioritering för honom i ’stadiet’ (hal) han är i; och det som menas med ’Ögonblicket är ett vasst svärd’ är att behovet och kravet (hukm) av varje Ögonblick är skarpt och avgörande; misslyckande i att bemöta det är ödesdigert.

2 & 3. Hal (Stadium) och Maqam

(Position):Välkänd bland termer av ’irfan är hal (stadium) och maqam (position). Stadiet är det som drabbar ’arifens hjärta oavsett hans vilja, medan hans Position är det som han förtjänar och uppnår genom sina ansträngningar och försök. Stadiet passerar snabbt men Positionen är bestående och varaktig. Det sägs att Stadierna är som blixtsken som snabbt försvinner. Hafez säger:En blixtsken från Lailas hus vid soluppgång, Gud vet, vad det gjorde med det kärleksslitne hjärtat av Majnun.Och Sa’di säger: Någon frågade av honom som hade förlorat sin son, Å upplysta själ, Å vise gamle man, Hela vägen från Egypten kände du lukten av hans skjorta, Varför kunde du inte se honom i brunnen av Canaan. Sade han, mitt Stadium är likt en blixtsken, Ett ögonblick är den där, en annan borta; Ofta lyfter den mig till den högsta himlen, Och ofta ser jag inte det som finns vid mina fötter. Skulle en dervisch i sitt Stadium bestå, Båda världar komma att ligga i hans händer.Ovan har vi redan citerat följande mening från Nahj al-balaghah som är relevant även här:Han har återupplivat sitt intellekt och dräpt sitt jag, tills hans (kroppsliga och andliga) omfång och klumpighet krympte och hans ojämnhet förvandlades till ömsinthet. Då ett skimmer, likt strålande blixtsken, sken in i hans hjärta och lyste upp stigen framför honom… (Nahj al-balaghah, föreläsning, nr. 220, s.

337)’Urafa’ kallar dessa blixtar lawa’ih, lawami’ och tawali’ beroende på deras intensitetsgrad och varaktighetslängd.

4 & 5. Qabd (Kontraktion) och Bast (Expansion):Dessa två ord är också bland dem till vilka ’urafa’ tillämpar en särskild betydelse. De refererar till två motsatta andliga stadier av ’arifens själ; qabd (kontraktion) refererar till en känsla av enslighet och förtvivlan känt av själen, medan bast (expansion) är ett stadium av utvidgande, fröjd och glädje. ’Urafa’ har diskuterat dessa två stadier och deras respektive orsaker extensivt och i mycket stor omfattning.

6 & 7. Jam’ (Förening) och Farq (Separation):Dessa två termer används ofta av ’urafa’. Enligt Qushayri: ’Det som är från människans sida och skaffas av människan och värdig av stationen av mänsklighet kallas farq; medan det som är från Guds sida – såsom inspiration – kallas jam’. Den som Gud låter stanna upp på stationen (maqam) av lydnad och dyrkan är på stationen av farq; och den som Gud visar på Sin ynnest är på stationen av jam’.Hafez säger:Lyssna på mig med örat av medvetenhet och för välbehag sträva, För dessa ord kom vid gryning från kallaren osynlig; Sluta tänka på ’separation’ som du blivit ’förenad’ För, som regel, ängeln stiger in så snart som Djävulen beger sig iväg.

8 & 9. Ghaybah (Frånvaro) och Hudur (Närvaro):Ghaybah är ett stadium av omedvetenhet av skapelse som då och då drabbar och sänker sig över ’arifen, i vilket han glömmer sig själv och hans omgivning. ’Arifen blir ovetande om sig själv p.g.a. sin närvaro (hudur) inför Gud. I orden av en poet:Jag är inte så upptagen med dig, Å av himmelskt ansikte, För minnena av svunnen personlighet, än blixtrar till inuti mitt hjärta.I detta stadium av ’närvaro’ med Gud och ’frånvaro’ från sig själv och sin omgivning, är det möjligt att viktiga händelser äger rum omkring en utan att man märker eller är medveten om dem. I denna förbindelse har ’urafa’ många berömda historier. Qushayri skriver att Abu Hafs al-Haddad av Nishabur lämnade sitt yrke som en grovsmed p.g.a. en incident. En gång när han håll på att jobba i sin verkstad, reciterade någon en vers av den heliga Koranen. Detta satte al-Haddad i ett tillstånd som överlämnade honom fullkomligt tanklös av sin kännbara omgivning. Utan att inse det flyttade han en bit av glödhett järn från smältugnen med sin bara hand. Hans lärling skrek till och ropade ut till honom och han återvände till sina sinnen. Därpå gav han upp det yrket.Qushayri skriver även att al-Shibli kom en gång för att se Junayd medan Junayds fru också satt där. Junayds fru gjorde en rörelse för att gå,

men Junayd stoppade henne sägandes att al-Shibli var i ett ’stadium’, och omedveten om henne. Hon satte sig en stund. Junayd samtalade med sl-Shibli i en tid tills al-Shibli sakta började gråta. Då vände sig Junayd till sin fru sägandes till henne att beslöja sig för al-Shibli håll på att återvända till sina sinnen.Hafez säger:Eftersom varje rykte jag hört har lett till förvirring,Från och med nu är det jag, munskänken, och stadiet av omedvetenhet. Om det är närvaro du vill var ej frånvarande från Honom, Hafez När du möter det du begär, överge världen och glöm den.Det är längs med dessa rader som ’urafa’ förklarar stadierna och tillstånden av awliya’ under deras böner, under vilka de blev fullkomligt ovetande om sig själva och sin omgivning. Senare kommer vi att se att det finns en nivå högre än ’frånvaro’, och det var denna som awliya’ var föremål för.

10,11,12 & 13. Dhawq, Shurb, Sukr och Riyy:’Urafa’ tror att blott begreppsmässig kunskap av något inte har attraktion; dragningskraften av en sak och förmågan att inspirera passion är påföljande och efter ’provsmakning’. På slutet av den åttonde sektionen av hans al-’Isharat nämner Ibn Sina detta; han ger exemplet av en man som är impotent. Han säger att hur mycket man än beskriver sexuell njutning för en person

utan och tom på den sexuella instinkten, som aldrig har fått smaken av denna njutning och välbehag, kommer han aldrig vara sexuellt upphetsad. Alltså är dhawq provsmakandet av njutning och välbehag. I ’irfans terminologi innebär detta den verkliga uppfattningsförmågan av njutningen och välbehaget härlett från manifestationer (tajalliyat) och avslöjanden (mukashafat). Dhawq är början av detta, dess fortsättning kallas shurb (drickande), dess glädje sukr (berusning) och tillfredställningen av den riyy (törstsläckande).’Urafa’ har den synen att allt som är härlett från dhawq är ’ett yttre sken av berusning’ (tasakur) och inte ’berusning’ (sukr) i sig. Berusning, säger de, erhålls från ’drickande’ (shurb). Det som erhålls genom ’att bli törstsläckt’ (riyy) är ’nykterhet’ (sahw), eller återvändandet till sinnena, vettet och förnuftet.Det är i denna mening och betydelse som ’urafa’ har pratat mycket om sharab och mey som i vanliga fall skulle betyda vin.

14,15 & 16. Mahw, Mahq, och Sahw:I ’urafa’s diskurser, är orden mahw (utplånande) och sahw (nykterhet) väldigt vanliga. Vad som menas med mahw är att ’arifen når en sådan nivå och stadium att hans ego blir utplånad i det Gudomliga Väsendet.Han uppfattar inte längre sitt eget ego som andra gör. Och om denna utplåning når en sådan punkt

att effekterna av hans ego också blir utplånade, kallar de detta mahq (utplånande). Mahw och mahq är båda högre än stadiet av ghaybah, som antydds ovan. Mahw och mahq innebär fana’ (förintelse). Ändå är det möjligt för en ’arif att återvända från stadiet av fana’ till stadiet av baqa’(bestående i Gud). Emellertid, innebär inte detta en tillbakagång från ett högre stadium och nivå; snarare innebär det att ’arifen finner tillvaro i Gud. Detta stadium, mer högdragen och imponerande än mahw och mahq, kallas sahw.

17. Khawatir (Tankar):’Urafa’ kallar tankarna och inspirationerna formade i deras hjärtan för waridat (ankomster). Dessa waridat är ibland i formen av stadier av ’kontraktion’ och ’expansion’, glädje eller sorg, och ibland i formen av ord och tal. I det senare fallet kallas de khawatir (sing. khatirah). Det är som om någon inom honom talar till ’arifen.’Urafa’ har mycket att säga om ämnet av khawatir. De säger att de kan vara rahmani (det vill säga från Gud), shaytani (inspirerad genom Djävulen) eller nafsani (tankar av jaget). Khawatir utgör en av farorna av stigen, för det är möjligt att Djävulen p.g.a. någon avvikelse eller fel kan komma att dominera människan. I Koranens ord:”De onda krafterna intalar sina nära vänner [bland människorna]…”(surah al-

An’am 6:121)De säger att ju mer skicklig personen är ju mer borde han kunna märka och urskilja om khatirah är från Gud eller från Djävulen. Det fundamentala kriteriet är att se vad en särskild khatirah befaller eller förbjuder; om dess befallning eller förbud är i motsats till föreskrifterna av Shari’a, då är den definitivt satanisk. Koranen säger:”[Säg Mohammad] Skall jag säga er till vem de onda andarna stiger ned? De stiger ned till alla syndiga bedragare [beredda att själva föras bakom ljuset” (surah ash-Shu´ara 26:221-222)

18.,19. & 20. Qalb, Ruh och Sirr:’Urafa’ har olika ord för människans själ; ibland kallar de det nafs (jag), ibland qalb (hjärta), ibland ruh (själ) och ibland sirr (gåta). När människosjälen är dominerad och styrd av begär och passioner kallar de det nafs. När den når stadiet av Gudomlig kunskap, kallas den qalb. När ljuset av Gudomlig kärlek gryr inuti den, kallar de det ruh. Och när den når stadiet av shuhud, kallar de den sirr. Självklart, tror ’urafa’ på nivåer bortom detta, som de kallar khafi (det ’dolda’) och akhfa (det ’mest dolda’).

Steg av andlig resa

Allamah Mohammad Hossein Tabatabai

En materialist passerar sitt liv i materialismens mörka dal. Han störtar i havet av onda begär och slungas ständigt från den ena till den andra sidan genom vågorna av materialistiska band såsom rikedom, fruar och barn. Han ropar på hjälp, men förgäves och till slut leder det inte till något annat än förtvivlan och besvikelse.Ibland för detta hav med sig en vind av uppfriskande bris (gudomlig impuls), som uppmuntrar honom och tänder ett hopp om att nå strandens trygghet. Men denna bris blåser inte regelbundet. Den är endast tillfällig.”I ditt liv får du några sköna vindar från din Herre.

Var noga med att ta fördel av dem och vänd dig inte från dem.”Under den gudomliga impulsen bestämmer sig nybörjaren för att på ett eller annat sätt passera världen av mångfald. Denna resa och färd kallas av gnostikerna för sayr wa suluk (andlig resa).Suluk innebär att genomkorsa stigen och sayr innebär att beskåda de karakteristiska och iögonfallande dragen av stegen och stationerna på vägen.Riyazat och handlingar av självförödmjukelse är provianten som krävs för denna andliga färd. Eftersom det inte är lätt att avstå från de materiella relationerna, börjar nybörjaren sakta slita sönder snarorna av mångfaldighetens värld och försiktigt

påbörjas hans resa bort från den materiella världen.Inom kort träder han in i en annan värld kallad ”barzakh”.

Detta är världen av hans onda begär och inre tankar. Här upptäcker han att materiella relationer har samlat mycket orenheter i hans hjärta. Dessa orenheter som är en sidogren av hans materiella relationer, är en produkt av hans vällustiga och yppiga tankar och sensuella och sinnliga begär.Dessa tankar blockerar nybörjaren i sin strävan på den andliga färden med resultatet att han förlorar sinnesfriden. Han vill åtnjuta hågkomsten av Allah ännu en tid, men dessa tankar avbryter honom plötsligt och omkullkastar hans ansträngningar och försök.Någon har sagt det väl, att människan alltid är försjunken i sina betydelselösa tankar och förföljd av begrepp som vinst och förlust. Som resultat förlorar hon inte bara fattningen och sinnesfriden, utan hon kan inte fullt ut ägna uppmärksamheten åt sin andliga färd till en högre värld.

Det är uppenbart att mental oro är mer skadlig än någon fysisk saknad eller värk. Människan kan undvika kollisionen och krocken mellan yttre relationer och intressen, men det är svårt för henne att göra sig av med hennes egna idéer och tankar för de är ständigt med henne.Hursomhelst, är den sanne sökaren

av Allah(SWT) och vägfararen på Hans stig inte bekymrad, plågad och nedslagen av dessa hinder och fortsätter djärvt och modigt fortskrida mot sin destination med hjälp av sin gudomliga impuls, tills han tryggt tar sig ur världen av triviala och motstridande idéer kallad barzakh. Han måste vara mycket vaksam, ständigt vakande och uppmärksam ifall någon kvarstående ond tanke lurar i något undanskymt hörn i hans sinne.När dessa onda tankar har avslöjats, brukar de vanligtvis gömma sig i något mörkt och undanskymt hörn av sinnet.

Den stackars andliga vägfararen tror felaktigt att han har blivit av med deras skadliga åverkan, men när han har hittat stigen till livets fontän och vill dricka från den, dyker de plötsligt upp för att fördärva och förstöra honom.Denna andliga vägfarare skulle kunna jämföras med en person som har byggt en vattentank i sitt hus men låtit den stå oanvänd under en lång tid. Under tiden har orenligheter och föroreningar lagt sig på botten av tanken trots att vattnet verkar vara klart från ovansidan. Han tror att det vattnet är rent, men när han stiger ner i tanken eller tvättar något i den, framträder svarta fläckar på ytan och han upptäcker att vattnet är smutsigt.Av denna anledning är det nödvändigt för saliken (andliga vägfararen) att koncentrera och fokusera sina tankar med

hjälp av riyazat och handlingar av självförödmjukelse så att hans uppmärksamhet inte skall kunna avledas från Allah(SWT).

Till sist, efter att ha passerat genom barzakh inträder den andliga vägfararen den andliga världen. Han har fortfarande flera andra stadier att genomkorsa vars detaljer kommer att diskuteras senare.Kort sagt avancerar den andliga vägfararen gradvis genom vakandet av sitt lägre jag och de Gudomliga Namnen och Attributen tills han i slutändan når stadiet av total fana (självförintelse av jaget) d v s att passera från och bortom sin egna obeständiga vilja och sedan till stadiet av baqa (bestående i den eviga Viljan av Allah(SWT)). Det är i detta stadium som hemligheten av evigt liv avslöjas för honom.Vi kan slutleda oss till denna lära även med hjälp av den heliga Koranen om vi funderar över vissa verser i den. ”Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem” (surah Aa ’Imran 3:169)”Allt skall förgå utom Hans anlete [som förblir i evighet]” 31 (surah al-Qasas 28:88).”Det ni har i handen försvinner, men det som är hos Gud består i evighet” (surah an-Nahl 16:96)Dessa verser samlade tillsammans, visar att Allahs(SWT) anlete är de ”som lever och som har ombesörjande med sin Herre.”

Enligt Koranens text förintas de aldrig. Vissa andra verser tyder på att Allahs(SWT) anlete betecknar Gudomliga namn som är beständiga, oföränderliga och oförgängliga.I en av dess verser har Koranen tolkat och förklarat anletet som de Gudomliga namnen och karaktäriserar Allahs(SWT) anlete som den av prakt och ära: ”Men din Herre förblir i evighet i Sitt majestät och Sin härlighet” (surah ar-Rahman 55:27).Alla Korankommentatorer är överens om att det är i denna vers som frasen ”av prakt och ära” betecknar anletet, och det innebär anletet av prakt och ära. Som vi vet, är det anletet av allt som manifesterar och tydligt visar det. Allahs(SWT) manifestationer är Hans Namn och Attribut. Det är genom dem som skapelsen ser på Allah, eller med andra ord, vet om och känner till Honom. Med denna förklaring kommer vi till slutsatsen att varje existerande ting tynar bort och förintas förutom Allahs(SWT) praktfulla och vackra namn. Detta visar även att gnostikerna vilka denna vers omfattar, ”Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem” (surah Aal ’Imran 3:169), är manifestationen av Allahs(SWT) praktfulla och vackra Namn.

Av ovannämnda vers klarläggs det även vad de heliga Imamerna(A) menade när de sade: ”Vi är Allahs(SWT) Namn.”

Uppenbarligen är det så att vara regeringschef eller den högsta religiösa och rättsliga auktoriteten, en position och ställning som inte kan beskrivas med dessa ord. Det som dessa ord egentligen tyder på är stadiet av att passera in i Allah(SWT), på permanent basis med hjälp av Hans anlete och att vara en manifestation och en yttring av Hans praktfulla och vackra Namn och Attribut. I samband med den andliga färden är en annan viktig och fundamental aspekt meditation eller begrundande och betraktande (muraqabah). Det är nödvändigt för den andliga vägfararen att inte ignorera meditation i något stadium från början till slutet. Det måste vara underförstått att meditation har många grader och nivåer och är av många sorter. I de inledande stadierna måste den andliga vägfararen utföra en typ av meditation och på senare stadier av andra sorter. Allteftersom den andliga vägfararen går framåt, blir hans meditation så stark att om den någonsin vore åtagen av en nybörjare, skulle han antingen ge upp för gott eller bli tokig. Men efter att ha fullföljt de preliminära och förberedande stadierna med framgång, klarar gnostikern av att åta sig de högre stadierna av meditation. Då blir många saker som var lagenliga för honom till en början förbjudna för honom.Som resultat av noggrann och flitig meditation börjar en flamma av

kärlek att tändas i den andliga vägfararens hjärta, eftersom det är en medfödd instinkt i människan att älska den Absoluta Skönheten och Perfektionen. Men kärleken för de materiella tingen överskuggar denna, medfödda och inneboende kärlek, och tillåter den inte att växa och bli synlig.Meditation försvagar denna slöja tills den slutligen lyfts bort totalt.

Då uppenbaras den naturliga kärleken i dess fulla glans och prakt och leder människans samvete mot Allah. Mystikens poeter kallar ofta denna gudomliga kärlek bildligt för ”vin”.När mystikern fortsätter att undergå meditation, under en längre tid, börjar ett gudomligt ljus synliggöras för honom. Till en början glimtar dessa ljus till, likt en blixt för ett ögonblick, för att sedan försvinna. Gradvis växer sig de gudomliga ljusen starka och uppenbarar sig som små stjärnor. När de växer ytterligare, framträder de först likt månen och sedan likt solen. Ibland framträder de även som en bländande lampa. I enlighet med mystikens termer är dessa ljus kända som ”mystikens sömn” och de tillhör världen av barzakh.När den andliga vägfararen har passerat detta stadium och hans meditation växer sig starkare, skådar han som om himlen och jorden vore belysta från Öst till Väst. Detta ljus kallas ljuset av jaget och skådas efter att

vägfararen och mystikern har passerat världen av barzakh.

När passagen ur världen av barzakh inträffar, börjar grundläggande tecken av jaget framträda, den andliga vägfararen beskådar då sig själv i en materiell skepnad. Detta stadium är början på stadiet för avlägsnandet av jaget.Allamah Mirza Ali Qazi brukade återberätta att en dag när han kom ut från sitt rum, in till verandan, såg han plötsligt sig själv stå tyst vid sidan av sig själv. När han tittade noggrant, såg han att det inte fanns något skinn eller kött på hans ansikte. Han gick tillbaka in i sitt rum och tittade sig i spegeln. Han fann sitt ansikte mer tomt än någonsin tidigare.Ibland händer det att gnostikern känner som om han inte alls existerade överhuvudtaget. Han försöker finna sig själv men lyckas inte.

Dessa, är iakttagelser av de tidiga stadierna av självrensning, men de är inte fria från begränsningarna av tid och rum. I nästa stadium, med Allahs(SWT) hjälp, kan den andliga vägfararen överstiga dessa begränsningar också och på så vis beskåda den fullständiga verkligheten av jaget. Det har återberättats att Mirza Jawad Malaki Tabrizi passerade hela fjorton år i Akhund Mulla Hossein Quli Hamdanis följe och fick av honom lektioner inom mystik (irfan). Han säger:”En dag berättade min lärare för

mig att en av hans lärjungars utbildning från och med den dagen var mitt ansvar. Denna lärjunge var väldigt noggrann och flitig. I sex år höll han sig ockuperad med meditation och självförödmjukelse. Till slut nådde han stadiet av självkännedom och att ha blivit rensad från sitt onda jag (lust och begär). Jag ansåg det lämpligt att läraren själv skulle tala om detta faktum för lärjungen. Så jag tog honom till lärarens hus till vilken jag berättade mina intentioner. Läraren sade: ”Detta är ingenting.” Samtidigt viftade han med sin hand och sade: ”Detta är rensning.”

Denna lärjunge brukade säga: ”Jag såg mig själv bli avskiljd från min kropp och samtidigt kändes det som om en annan person exakt som mig stod vid min sida.”Det tål att nämnas här; att se de ting som existerar i världen av barzakh är i jämförelse av liten betydelse. Det är av större betydelse att skåda ens egna lägre jag (nafs) i ett absolut tillstånd, för att i detta fall uppenbarar jaget sig som en genuin verklighet fri från begränsningarna av tid och rum. Skådningarna av de tidigare stadierna var i jämförelse förberedande och partiella och detta betraktande är så att säga uppfattningen av helheten.Agha Seyyed Ahmad Karbala’i, en annan välkänd och framträdande lärjunge till den avlidne Akhund säger: ”En dag medan jag sov någonstans väckte någon mig plötsligt

och sade till mig: ’Vakna genast om du vill se det ’eviga ljuset.’ Jag öppnade mina ögon och såg ett enormt blankt ljus skinandes överallt och åt alla håll.”Detta är stadiet för insikten av jaget. Det uppenbarar sig i formen av ett oändligt ljus.När en lyckosam andlig vägfarare har passerat detta stadium, passerar han även andra stadier med en fart i proportion till den uppmärksamhet han riktar mot meditationen. Han skådar Allahs(SWT) attribut eller blir medveten om Allahs(SWT) Namn som en absolut egenskap. Vid detta tillfälle känner han 70plötsligt att alla existerande ting är endast en enhet av kunskap och att det inte existerar något annat än en enda kraft. Detta är stadiet av insikt om de Gudomliga attributen. Stadiet av insikt om de Gudomliga namnen är ännu högre. På detta stadium ser den tillgivne att i alla världar existerar endast en Vetare och endast ett Allsmäktigt, Levande Väsen.

Detta stadium är långt högre än det av medvetandet om de Gudomliga Attributen, ett stadium som uppenbarar sig i hjärtat, för att nu finner den andliga vägfararen inte något väsen vara vetande, mäktigt och levande utom Allah(SWT). Denna grad av insikt uppnås vanligtvis under reciterandet av Koranen, när recitatören känner att det finns någon annan som lyssnar på hans reciterande.Det bör läggas på minnet att

recitation av Koranen är väldigt effektiv i säkerställandet av detta stadium. Den tillgivne anhängaren bör utföra nattbönerna och bör under dessa recitera de suror under vars recitation sojood (falla ned med ansiktet på marken inför Allah(SWT)) är obligatorisk, nämligen surah Sajdah, surah Ha’-mim, surah Najm och surah al-’Alaq, för att det är oerhört ljuvligt och behagligt att falla i sojood under recitationen av en surah. Erfarenhet har bevisat att för detta ändamål är det även mycket effektivt att recitera surah Sad under torsdagens nattbön (wutairah).

Egenskapen av denna surah är även angiven i återberättelserna beträffande meriterna av denna surah.När den tillgivne anhängaren har fullbordat alla dessa stadier och insikter, är han omgiven av gudomliga ingivelser och varje ögonblick kommer han närmare till stadiet av verklig självförintelse, tills han är så gripen av en gudomlig ingivelse att han är fullständigt införlivad i skönheten och fulländningen av den ”Sanna Älskade”. Han uppmärksammar inte längre sig själv eller någon annan. Han skådar och bevittnar Allah(SWT) överallt. Där fanns Allah(SWT) och ingenting fanns vid Hans sida.Under denna omständighet är den tillgivne fördjupad i det oändliga havet av gudomlig ingivelse.Det bör hållas i

minnet att detta inte innebär att allt i den materiella världen förlorar sin existens. I själva verket ser den tillgivne enhetligheten i pluraliteten. I övrigt fortsätter allt att existera som det gjort. En mystiker har sagt: ”Jag var bland folket i 30 år. De hade intrycket att jag var delaktig i alla deras aktiviteter men i själva verket under hela denna period såg jag inte dem och kände ingen annan än Allah(SWT).”Förekommandet av detta tillstånd är av stor betydelse. I början kan det förekomma för ett ögonblick, men så småningom växer dess varaktighet och förlopp ännu längre, först kan det vara i kring tio minuter eller liknande, sedan i en timme och vidare även för en längre period.

Detta tillstånd kan även bli bestående genom Allahs(SWT) nåd.I mystikernas sägelser har detta tillstånd benämnts som ”varaktighet i Allah(SWT)” eller ”det för evigt bestående livet i Allah(SWT)”. Människan kan inte uppnå detta skede av fullkomlighet såvida hon inte överskrider jaget. Vid uppnåendet av detta stadium ser den tillgivne inte något utom Allah(SWT).Det sägs att det fanns en hänförd sufier som greps av en gudomlig ingivelse. Hans namn var Baba Farajullah. Människorna bad honom att säga något om världen. Han sade: ”Vad kan jag säga om den? Jag har inte sett den sen jag föddes.”32I början då

ingivelsen är svag, kallas det för ett tillstånd och dess förekomst är bortom den tillgivnes kontroll. Men när detta tillstånd, som ett resultat av fortsatt meditation och genom Allahs(SWT) nåd, blir ett bestående inslag, kallas det en station. Nu blir tillståndet av ingivelse under kontroll för den andliga vägfararen eller den tillgivne.Självklart är en stark andlig vägfarare den som vid sidan av beskådandet av dessa tillstånd även håller ett öga på världen av pluralitet och bibehåller sina relationer väl, med världen av enhetlighet och världen av pluralitet på samma gång. Detta är en väldigt hög ställning och kan inte uppnås med enkelhet.

Måhända att denna ställning är förbehållen för profeterna(A) och en del andra utvalda människor som är Allahs(SWT) favoriter och som kan säga: ”Tillståndet av min förbindelse till Allah(SWT) är sådan så att den mest favoriserade ängeln inte kan uppnå den.” 33 och samtidigt uppge: ”Jag är en människa precis som ni.”34Någon kanske säger att endast profeterna(A) och Imamerna(A) kan uppnå dessa höga ställningar. Hur kan det då vara möjligt för andra att uppnå dem? Vårt svar är att Profetskap och Imamat är utan tvivel de utmärkande utnämningar vilka andra inte kan uppnå.

Men stationen av ’absolut Enhet’ och att förgås i Allah(SWT) som kallas wilayat är inte uteslutande förbehållen profeterna(A) och Imamerna(A), som själva har kallat sina följeslagare till att försöka uppnå denna ställning av perfektion. Den heliga Profeten(S) har bett sitt Ummah (muslimska nationen) att följa i hans fotspår. Detta visar att det är möjligt även för andra att avancera till denna position, annars skulle en sådan anvisning vara meningslös.Koranen säger: ”I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen” (surah al-Ahzab 33:21)Det finns en återberättelse i de sunnitiska böckerna att den heliga Profeten(S) en gång sade: ”Hade ni inte varit pratsjuka och till hjärtan oroliga, skulle ni ha sett det jag ser och skulle ha hört det jag hör.”Denna återberättelse visar att den verkliga orsaken av att inte uppnå mänsklig perfektion är djävulska tankar och onda handlingar. Även enligt en återberättelse från de shiitiska källorna, har den heliga Profeten(S) sagt: ”Hade inte demonerna svävat kring deras hjärtan, hade människorna sett hela kungariket av himlarna och jorden.”Ett av kännetecknen av denna höga mänskliga position är att den möjliggör för den individ som innehar den att begripa de gudomliga kungarikena i

enlighet med hans förmåga.

Han besitter kunskapen om dåtiden och framtiden av universum och kan behärska och kontrollera allting, överallt.Den kände mystikern, Shaykh Abdul Karim al-Jili skriver i sin bok, den ’Perfekta Människan’ att han vid ett tillfälle var så överväldigad av ett sådant tillstånd att han kände som om han hade blivit förenad med alla andra existerande ting och kunde se allting. Detta tillstånd varade inte längre än ett ögonblick.Uppenbarligen är det den tillgivnes upptagenhet med dess fysiska behov som gör att detta tillstånd inte varar länge.En välkänd sufier säger att en människa blir av med spåren av materiell utveckling först 500 år efter sin död. Denna period motsvarar en halvdag av de gudomliga dagarna. Allah(SWT) har sagt: ”En dag är för din Herre detsamma som tusen år så som ni räknar” (surah al-Hajj 22:47).Det är uppenbart att de nästa världsliga välsignelserna och gudomliga belöningarna och favörerna är oräkneliga och obegränsade. Orden som uttryckt dessa har varit präglade och myntats på grunderna av mänskliga behov och nya ord behöver myntas med utvidgningen av mänskliga krav.

Det är därför som det inte är möjligt att uttrycka alla gudomliga sanningar och ynnest med ord. Allt som har sagts har

varit symboliskt och metaforiskt. Det är omöjligt att uttrycka de högre sanningarna i ord. Det har sagts: ”Ni är i den mörkaste världen.” I enlighet med denna återberättelse lever människan i den mörkaste av världar (jorden) skapad av Allah(SWT).Människan hittar på uttryck för att möta hans dagliga behov baserat på det hon ser och känner i denna materiella värld. Hon har ingen kunskap om relationerna, välsignelserna och andemeningarna av de andra världarna och därför kan hon inte hitta på uttryck för dem.

Det är därför som det inte existerar passande ord i något av världens språk som kan uttrycka högre sanningar och koncept. Nu när vår kunskap är begränsad och vårt tänkande defekt, hur kan detta problem lösas?Det finns två grupper av människor som har talat om högre sanningar. Den första är den av profeter(A). De har direkt förbindelse med de icke-materiella världarna, men de säger även: ”Vi, profeterna(A), har blivit beordrade att prata med människorna i enlighet med deras intellektuella förmågor.” Det innebär att de är tvungna att uttrycka sanningarna på ett sätt begripligt för vanligt folk. Därför har de undvikit att beskriva naturen av de andliga ljusen och deras briljans. De har inte pratat om sanningarna som är obegripliga för människan. De har endast

använt ord som paradis, Hurri (evigt ung skön kvinna i paradiset) och palats om vilkas sanning har sagts: ”(som) Inget öga har sett, inget öra har hört och ingen har tänkt på det.” De har även medgett att sanningarna av de andra världarna är obeskrivliga.Den andra gruppen är av dem som närmar sig stigen ordinerad och förelagd av profeterna(A) och inser sanningarna i enlighet med deras förmåga. De använder sig också av en bildlig stil/språk.

Uppriktig tillgivenhet och fromhet

Det måste läggas på minnet att utan uppriktighet på vägen mot Allah(SWT), är det inte möjligt att uppnå själsliga stadier och skeden. Sanningen kan inte klaras upp för en andlig vägfarare såvida han inte är fullt uppriktig och hängiven i sin tillgivenhet.Det finns två stadier av uppriktighet. Det första stadiet är att fullfölja alla religiösa plikter endast för Allahs(SWT) skull. Det andra stadiet är att underkasta sitt hela jag uteslutande till Allah(SWT). Det första stadiet tillkännages genom följande vers:”Men inga andra påbud gavs dem än att dyrka Gud med ren och uppriktig tro liksom de som i gångna tider sökte sanningen, och att förrätta bönen och att 74hjälpa de behövande. Detta är den sanna, i människans natur nedlagda religionens klara och evigt giltiga [påbud]” (surah al-

Bayyinah 98:5).Det andra stadiet tillkännages genom följande vers:”Men inte så Guds sanna tjänare” (surah as-Saffat 37:128).

Det finns en välkänd profetisk återberättelse att den direkta effekten av den som håller sig själv ren i 40 dagar, är att källor av visdom strömmar ut från hjärtat till dennes tunga.Denna återberättelse syftar också till det andra stadiet av uppriktighet. Koranen har vid specifika ställen förklarat en gärning som salih (rättskaffens och prisvärd). Den nämner till exempel: ”Vem som än uträttar en salih (rättskaffens och prisvärd) handling”, Och på andra ställen beskriver den vissa människor som salih. På ett ställe nämns det till exempel: ”Sannerligen var han en av de gudfruktiga (salih).” På liknande sätt har den ibland förklarat en gärning som uppriktig och ibland en människa som uppriktig och sannfärdig. Det är uppenbart att människans uppriktighet beror av hennes handlingar och hon kan inte vara uppriktig och sannfärdig såvida hon inte är uppriktig i alla sina handlingar och i allt hon gör och säger. Allah(SWT) säger: ”De goda orden stiger upp till Honom och Han förhöjer [värdet av] varje god handling” (surah al-Fatir 35:10).Det bör läggas på minnet att en människa som uppnår stadiet av personlig uppriktighet, är försedd med

vissa kännetecknande egenskaper andra inte besitter.

En viktig egenskap hon förvärvar i enlighet med Koranen, är att hon blir immun mot Satans dominans och lockelser. Koranen citerar Satan sägandes: ”Jag svär vid Din Allmakt att jag skall leda dem alla vilse utom [sådana] bland dem som är Dina sant hängivna tjänare!” (surah Sād 38:82).Det är uppenbart här att Allahs(SWT) uppriktigt hängivna tjänare inte har blivit uteslutna genom att Satan blivit tvingad av Allah(SWT) att utesluta dem. De har uteslutits tack vare att de uppnått ställningen av ”enhet”, vilket leder till att Satan inte längre har någon kontroll över dem. I egenskap av att dessa människor har renat sig för Allah(SWT), ser de Allah(SWT) i allt som deras blickar faller på. Vilken skepnad Satan än antar, ser de i det tecken på Allahs(SWT) ära och prakt. Det är därför som Satan har erkänt sin hjälplöshet mot dessa människor från första början. Annars, är det hans jobb att förföra Adams(A) ätt och leda dem vilse. Han har inte någon barmhärtighet över någon.

Den andra punkten är att de uppriktigt hängivna tjänarna till Allah(SWT) kommer att bli befriade från räkenskap på Domedagen. Koranen säger: ”Och [Domens] basunstötar skall ljuda och alla

i himlarna och på jorden – utom de som Gud vill [skona] – skall falla livlösa till marken” (surah az-Zumar 39:68).Denna vers visar utan tvekan att en ospecificerad grupp av människor kommer att bli räddade från fasorna av Domedagen. När man ställer denna vers jämsides med en annan vers som säger: ”Men ni skall inte straffas för annat [eller mer] än vad ni gjorde. Utom de uppriktigt trogna (ensidiga) människorna” (surah as-Saffat 37:39-40) står det klart vilken denna grupp kommer att bli. De uppriktigt hängivna människorna kommer inte att bli kallade till räkenskap. De har redan säkrat ett evigt liv som ett resultat av deras andakter, självförödmjukelse och oupphörliga handlingar av gudsfruktan och tillgivenhet. De har redan utsatts för räkenskap och straff och genom att ha blivit dräpta på vägen till Allah(SWT), ombesörjer Gud för deras uppehälle.”Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem” (surah Aal ’Imran 3:169).Därtill, är endast de som är frånvarande som kommer att frambringas.

Dessa människor är redan närvarande även innan början av återuppståndelsens dag, för Allah(SWT) säger att de har ombesörjande av sin Herre.Den tredje punkten är att människorna generellt

kommer att bli belönade och gottgöras för deras handlingar på Domedagen. Men dessa uppriktigt trogna människor kommer att bli favoriserade med belöningar bortom deras handlingar. Allah(SWT) säger: ”Vem [av oss] som skalldrabbas av ett förnedrande straff och[ i nästa liv] få utstå ett ändlöst lidande!” (surah az-Zumar 39:40)Om det kan hävdas att denna vers innebär att endast syndarna kommer att bli bestraffade för deras synder, men belöningen som tilldelas de rättfärdiga enbart kommer att vara en favör skänkt till dem av Allah(SWT), kommer vi säga att denna vers är generell i dess bibetydelse och syftar inte enbart på syndarna. Därtill kommer att det inte finns någon motsägelse mellan Allahs(SWT) favör och Hans gottgörelse, för att Allah(SWT) favör innebär att Han ibland belönar stort för små gärningar. Trots denna favör, kvarstår ändå belöningen som för de utförda handlingarna. Men vad denna vers säger är en annan sak. Den säger att det som Allah(SWT) kommer att skänka sina uppriktigt trogna tjänare, kommer att vara av ren favorisering, inte en belöning för några handlingar överhuvudtaget.En annan vers säger: ”Där [i paradiset] skall de få allt vad de önskar, och mer [väntar dem] hos Oss” (surah Qaf 50:35).

Denna vers innebär att paradisets

invånare kommer att bli tilldelade allt en människa kan åtrå eller önska sig. Och om det inte vore nog, kommer Allah(SWT) att skänka dem sådant som dem inte kan föreställa sig eller ens drömma om. Denna punkt är värd att reflektera över.Den fjärde punkten är att denna grupp håller en sådan högtuppsatt position att dess medlemmar kan förhärliga och lovprisa Allah(SWT) på det bästa och mest riktiga sättet.Allah(SWT) säger: ”Stor är Gud i Sin härlighet, fjärran från [försöken] att beskriva [Hans väsen], men Guds hängivna tjänare beter sig inte på detta sätt”(surah as-Saffat 37:159-160).Detta är den högsta positionen en människa kan besitta.De ovannämnda detaljerna visar vilka välsignelser som det sista steget av mystik leder till. Men det måste läggas på minnet att dessa välsignelser endast kan uppnås när en andlig vägfarares oupphörliga hängivenhet når ett stadium av självförödmjukelse så att han då kan sägas ha blivit dräpt på Allahs(SWT) väg och kan bli berättigad belöningen som reserverats för martyrer. Precis på samma sätt som svärdet skär av förbindelsen mellan kroppen och själen hos en martyr, bryter den andlige vägfararen kontakten med hans kropp och själ genom att kämpa mot hans lustfyllda själ.

För att åstadkomma detta tar han hjälp av

sin andliga styrka istället för att använda sin fysiska kraft.I början av hans andliga resa bör den tillgivne leva ett asketiskt återhållsamt liv och bör ständigt begrunda meningslösheten av fåfängligheterna i denna värld och sålunda bryta relationerna med världen av mångfald. När hans intresse för denna värld upphört, kommer inga materiella vinster att behaga honom och inte heller någon materiell förlust att vålla honom smärta.”[Så är det] för att ni inte skall sörja över det som ni gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er” (surah al-Hadid 57:23).Likgiltighet till glädje och sorg betyder inte att den andlige vägfararen inte känner någon glädje ens för Allahs(SWT) gåvor och välsignelser, eller inte sörjer någonting som kan tynga honom. Att känna lycka över Allahs(SWT) gåvor är inte resulterad av hans kärlek till världsliga obetydligheter såsom rikedom, rang, ära, berömmelse etc. Han älskar Allahs(SWT) gåvor för att han känner sig överväldigad av sin Herres nåd.Efter att ha passerat detta stadium känner den hängivne att han fortfarande är egenkär.

Vilken sort av andlig kraftansträngning eller övning han än utför är det ett resultat av hans egenkärlek. Människan är av naturen självisk. Hon är alltid redo att offra allt annat för sin egen skull. Hon

skulle vara villig att tillintetgöra vadsomhelst för sin egen överlevnad. Det är svårt för henne att göra sig av med denna naturliga instinkt och övervinna sin egoism och själviskhet. Men tills hon inte gör detta, kan hon inte förvänta sig att det gudomliga ljuset uppenbarar sig i hennes hjärta. Med andra ord, såvida den andlige vägfararen inte förintar sitt jag, kommer han inte att kunna etablera sin förbindelse med Allah(SWT). Därför är det nödvändigt för honom att först och främst försvaga och till sist krossa känslan av själviskhet så att allt han gör, görs enbart för Allah(SWT) och att hans känsla av egenkärlek kan förvandlas till kärlek till Honom.För detta ändamål är en oupphörlig ansträngning och satsning nödvändig. Efter att ha passerat detta stadium upphör inte endast den hängivnes tillgivenhet till sin kropp och alla andra materiella saker att existera, utan även hans tillgivenhet till sin själ är avslutad. Allt han nu gör, gör han endast för Allah(SWT). Om han äter för att stilla sin hunger eller tillgodoser för blott livets förnödenheter, gör han detta endast för att hans Evigt Älskade vill honom fortsätta leva. Alla hans önskningar är föremål för och underkastade Allahs(SWT) vilja.

Det är därför han inte söker någon övernaturlig förmåga för sig själv. Han tror att han inte ha någon rätt att företa

någon sort av andlig utövning med avsikten att skaffa kännedom om det förflutna eller att förutse framtida händelser, eller att praktisera tankeläsning, eller att tillryggalägga långa avstånd på väldigt kort tid, eller att göra ändringar i den världsomfattande ordningen, eller att stärka sina sinnliga förmågor, för att sådana handlingar inte utförs för att vinna Allahs(SWT) välbehag, inte heller kan de motiveras genom sann hängivelse till Honom. Dessa innebär endast självdyrkan och utförs för tillfredsställandet av sina egna utsvävande begär, trots att personen i fråga inte må erkänna detta faktum och trots att han må till synes vara uppriktigt hängiven till Allah(SWT). Men enligt följande vers dyrkar han endast sina egna begär. ”HUR SER du på den som gör sina egna passioner till gud?”(surah al-Jathiyah 45:23).Därför bör den andlige vägfararen passera dessa steg varsamt och göra sitt bästa för att få full kontroll över sin egenkärlek och högfärd. Vi skall prata mer om detta ämne senare.När den hängivne når det slutgiltiga stadiet, börjar han så småningom tappa intresset för sig själv för att slutligen helt och hållet glömma sig själv.

Nu ser han ingenting förutom den evigt varaktiga skönheten av sin Sanna Älskade.Det måste läggas på minnet att det är essentiellt för den andlige

vägfararen att fullkomligt segra över den fientliga svärmen av utsvävande begär, kärlek till rikedomar, berömmelse och makt, stolthet och självbelåtenhet. Det är inte möjligt att uppnå perfektion om något spår av egenkärlek kvarstår. Det är därför det har observerats att många framstående människor inte lyckats uppnå perfektion inom mystiken, trots åratal av andliga övningar och oupphörliga gudfruktiga handlingar, och på detta sätt besegrades i sin kamp mot sitt eget fenomenala jag. Anledningen till detta var att hennes hjärta inte var fullständigt renat, och ynkliga begär ännu stod på lur i något hörn av hjärtat, trots att hon var under intrycket att alla hennes onda egenskaper hade ryckts upp från rötterna. Resultatet var att de hämmade begären återigen reste sig vid tiden för prövning och började frodas, med resultatet att den hängivne stackaren föll i onda tider.Segern över det lägre jaget beror helt och hållet av nåden från Allah(SWT) och kan inte uppnås utan Hans hjälp.

Det sägs att den avlidne Bahrul Ulum en dag var väldigt glad. När han tillfrågades om anledningen till detta, sade han: ”Efter att ha ständigt utfört handlingar av ren hängivenhet i 25 år, finner jag nu mina handlingar fria från skrytsamhet.” Läxan att ta med sig från denna historia är värd att begrunda med noggrannhet

och minnas väl.Det bör läggas på minnet att en andlig vägfarare måste hålla sig till de Islamiska föreskrifterna från allra första början då han ger sig ut på mystikens stig ända till dess slut. Även den minsta avvikelse från lagen är otillåtet. Om du upptäcker att någon, trots att han säger sig vara mystiker, inte följer alla Islams lagar och inte är strikt gudfruktig och rättskaffens, kan han betraktas som en hycklare och bedragare. Men om han begår ett misstag och har en giltig förklaring för att rättfärdiga sitt felhandlande, är det då en annan fråga.Det är en stor lögn och ett förtal att den Islamiska lagen kan/får förbises av en wali (Guds vän). Den heliga Profeten(S) hade den högsta ställningen bland alla levande varelser, men han stod fortfarande fast vid Islams föreskrifter ända till de sista ögonblicken av hans liv.

Därför är det totalt felaktigt att säga att en wali inte är förpliktigad att följa lagen. Hursomhelst, det kan sägas att en normal människa i regel dyrkar Allah(SWT) för att fullända sina utvecklingsmöjligheter, medan en wali dyrkar Allah(SWT) på grund av att Guds höga position fodrar att han gör så. Aisha har rapporterats fråga den heliga Profeten(S) följande: ”När Allah(SWT) sade följande om dig: ”Gud vill förlåta dig de synder som du har begått och dem som du kan komma att begå” (surah al-Fath 48:2) varför

anstränger du dig själv så mycket för att utföra handlingarna av dyrkan?” Den heliga Profeten(S) sade: ”Bör jag inte vara en tacksam tjänare till Allah(SWT)?”Detta visar att specifika individer inte dyrkar Allah(SWT) för att fullända deras personlighet, utan för att visa sin tacksamhet till Allah(SWT). De olika tillstånd som en andlig vägfarare upplever och ljuset som han skådar, bör vara en inledning av hans förvärvande av vissa egenskaper och förmågor. Annars är en simpel förändring av hans tillstånd inte tillräckligt. Den andlige vägfararen måste helt och hållet göra sig av med alla kvarlämningar av den lägre världen inom sig genom metoder som meditation och ständiga handlingar av gudsfruktan och tillgivenhet.

Det är inte möjligt att uppnå ställningen av de gudfruktiga och rena utan att tillskansa sig och förvärva deras egenskaper. Ett litet snedsteg i frågan om meditation och gudfruktiga handlingar kan orsaka den andlige vägfararen en oerhörd förlust. Följande vers belyser denna punkt: ”MOHAMMAD är ingenting mer än ett sändebud och [andra] sändebud har kommit och gått före honom. Om han dör eller stupar i strid, kommer ni då att göra en helomvändning?” (surah Aal ’Imran 3:144)Därför måste en andlig vägfarare rensa sitt hjärta och rena sig själv

invändigt och utvändigt, så att han kan hedras med sällskapet av rena själar.Allah(SWT) säger: ”Oavsett om synden begås öppet eller i hemlighet” (surah al-An’am 6:120).I enlighet med denna vers måste den andlige vägfararen passera alla de stadier som möjliggör för honom att uppnå stadiet av uppriktig tillgivenhet (gudsfruktan). Dessa steg har i korthet uppräknats i följande vers: ”De som har antagit tron och utvandrat från ondskans rike och med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak har den högsta rangen inför Gud; det är de som skall vinna den stora segern.

Deras Herre ger dem det glädjerika budskapet om [Sin] nåd och [Sitt] välbehag och om lustgårdar där Guds gåvor aldrig tryter och där de skall förbli till evig tid; ja, en rik belöning [väntar] dem hos Gud!” (surah al-Tawbah 9:20–22).Enligt denna vers är det fyra världar som föregår världen av uppriktig hängivenhet: (1) Världen av Islam, (2) Världen av tro, (3) Världen av utvandring, och (4) Världen av Jihad (heligt krig) i Allah(SWT) väg. Enligt den profetiska återberättelseen där det har sagts: ”Vi har återvänt från ett mindre heligt krig till ett större heligt krig”, är den andlige vägfararens kamp ett större heligt krig (stora jihad), och likaså bör även hans Islam vara ett större Islam och

hans tro en större tro. Efter att ha passerat stadierna av Islam och tro, bör han samla tillräckligt mod för att kunna utvandra i sällskap av den inre budbäraren med hjälp av den yttre budbäraren eller hans efterträdare. Således bör han företa självförödmjukelse, så att han kan uppnå samma status som en person dräpt i Allah(SWT) väg.Den andlige vägfararen måste hålla i minnet att han måste, från början av sin andliga resa till stadiet av självförödmjukelse, ställas inför många hinder som är skapade av antingen människan eller Djävulen. Han måste passera genom världarna av det större Islam och den större tron innan han når stadiet av självförödmjukelse och uppnår statusen av en martyr. På den andliga resan är större Islam, större tro, större utvandring och större heligt krig förberedande stadier som föregår det sista stadiet.

De största hindren på vägen genom dessa stadier kallas för större trolöshet och större hyckleri. Vid detta stadium kan de mindre djävlarna inte tillföra någon skada på den andlige vägfararen, men Satan som är deras överhuvud, försöker fortfarande hindra hans framsteg. Därför skall han inte tro att han är utom fara medan han passerar dessa stadier. Så länge som han inte passerat förbi ovannämnda ”större världar”, kommer Satan att fortsätta blockera hans väg. Den

andlige vägfararen måste hålla modet uppe och akta sig för Satan, så att han inte blir inblandad i större trolöshet och större hyckleri. Efter att passerat världarna av större Islam och större tro åtar sig den andlige vägfararen större utvandring och sedan genom medel av själförödmjukelse passerar han genom större självåteruppståndelse och sedan passerar in till dalen av de som är uppriktigt tillgivna Allah(SWT). Må Allah(SWT) skänka oss alla denna framgång.

De tolv världarna

Baserat på vad som sagts tidigare, måste den hängivne, som företar en andlig resa, passera genom 12 världar innan han når världen av uppriktighet. Namnet på dessa världar är:Mindre Islam, stor Islam, större Islam, mindre tro, stor tro, större tro, mindre utvandring, stor utvandring, större utvandring, mindre jihad, stor jihad och större jihad. Det är nödvändigt att känna till kännetecknen av dessa världar och att vara medveten om de hinder och barriärer som en hängiven tjänare måste möta medan han avancerar mot dem. För att klargöra vår poäng förklarar vi dessa världar kortfattat.Stor Islam innebär total underkastelse till Allah(SWT), att inte kritisera någon handling av Honom och

att tro med full övertygelse att det som händer är inte utan någon form av förmån och att det som inte sker inte är att föredra. Imam Ali(A) syftar på denna punkt när han säger att ”Islam betyder underkastelse och underkastelse innebär övertygelse.” En hängiven tjänare ska inte endast inte ha några invändningar mot något Gudomlig direktiv eller påbud, utan bör även inte ens känna någon typ av besvikelse i hjärtat över något av dessa. Allah(SWT) säger:”Nej, vid din Herre!

De är inte [sanna] troende förrän de sätter dig som domare att döma mellan sig i alla tvister och därefter inte i sitt inre har någon invändning mot dina beslut utan underkastar sig dem helt och fullt” (surah an-Nisa 4:65).Detta är stadiet av större Islam. Vid detta stadium bör Islam tränga sig in i själen på den hängivne tjänaren och verkligen ta över hans hjärta och liv.När den hängivnes hjärta är belyst med ljuset av större Islam, kommer inte bara hans hjärta att vittna på att allt är från Allah(SWT), utan han kommer även att observera denna sanning rent fysiskt. Med andra ord, ser han ofta med ”hjärtats ögon” att Allah(SWT) alltid är närvarande och allvetande. Detta stadium kallas för stadiet av insikt eller större Islam. Men eftersom den andlige vägfararen inte ännu har uppnått perfektion, måste han möta materiella

hinder, speciellt när han är upptagen med sina naturliga behov, faller ett tillstånd av ouppmärksamhet över honom. Därför är det nödvändigt för honom att använda sin viljekraft så att stadiet av klarsynthet kan bli ett bestående särdrag för honom och inte störas utav hans andra företeelser.

I detta syfte är det nödvändigt att leda större Islam 82från hjärtat till själen så att detta grundsteg kan bli ett fullt utvecklat stadium styrandes alla inre och yttre förmågor. Detta är stadiet som mystikerna kallar för ställningen av välgörenhet (ihsan). Koranen säger: ”Men dem som strävar och kämpar för Vår sak skall Vi sannerligen leda på de vägar som för till Oss. Gud är alltid med dem som gör det goda och det rätta” (surah al-’Ankabut 29:69).Som sådant kan strävaren i Allahs(SWT) stig inte finna vägen av vägledning och närhet till Allah(SWT) förrän han når stadierna av välgörenhet. En framstående anhängare till den heliga Profeten(S), Abu Dharr Ghafari, frågade honom en gång vad välgörenhet innebar. Den heliga Profeten(S) sade: ”Att du tillber Allah(SWT) som om du ser honom. Om du inte ser Honom, ser Han sannerligen dig”.

Med andra ord, bör människan dyrka Allah(SWT) som om hon såg Honom. Om människan inte är i stånd att dyrka

Gud på detta sätt, medför det en lägre grad av dyrkan. Människan bör dyrka Allah(SWT) som om Allah(SWT) ser honom. Så länge som den hängivne inte når stadiet av större tro, är han bara försedd med stadiet av välgörenhet. I detta stadium utför han handlingar av Gudsdyrkan med iver och glöd. Genom att hans själ har genomsyrats av tro, kommer han att sätta alla organ och förmågor i arbete. När organen och förmågorna en gång har kontrollerats kan de inte strida mot själen även för ett ögonblick. Gällande de hängivna anhängarna som uppnått stadiet av större tro, säger Allah(SWT): ”DET SKALL gå de troende väl i händer; de som ber med ödmjukt sinne, som drar sig undan när de hör lättsinnigt tal” (surah al-Mu’minun 23:1-3).

Endast den människa sysselsätter sig med triviala värdelösa ting, som är intresserad av dem. En andlig vägfarare som uppnått stadiet av större tro och för vilken välgörenhet har blivit en vana, kan inte vara fäst vid något värdelöst, för inget hjärta kan älska två motsägelsefulla saker samtidigt. Allah(SWT) har själv sagt: ”GUD skapar inte två hjärtan i bröstet på någon man” (surah al-Ahzab 33:4).Om vi finner en hängiven tjänare fladdrande omkring i förnöjelser, kan vi lätt konstatera att han inte är fullt hängiven till Allah(SWT) och att hans hjärta inte är

befriat från hyckleri som i detta sammanhang kallas för större hyckleri vilket är motsatsen till större tro. Som ett resultat av detta hyckleri handlar människan inte i enlighet med hennes inre motiv utan vägleds av anledningar, egennytta eller ängslan. Följande vers refererar till denna typ av hyckleri: ”Och då de reser sig för att be, reser de sig i sakta mak för att ses och berömmas” (surah an-Nisa 4:142).När den andlige vägfararen uppnår stadiet av större tro, finns inget spår av hyckleri kvar i honom. Hans uppträdande och handlingar är inte längre vägledda av opålitliga anvisningar av anledningstänkande och inte heller av ängslan, egennytta eller konservatism. Alla hans handlingar motiveras av en inre glöd, uppriktig hjärtlig benägenhet och sann kärlek. När den andlige vägfararen väl har uppnått stadiet av större tro, bör han vara redo för större utvandring.

Det finns två sidor av denna utvandring: en är kroppslig utvandring vilket betyder att överge socialt umgänge med de orättfärdiga, och den andra är utvandringen av hjärtat vilket betyder att inte skapa vänskapsband med dem. En andlig vägfarare skall inte bara överge alla vanor, seder och traditioner som förhindrar honom att fullfölja vägen till Allah(SWT), utan måste också ogilla dem från det innersta djupet av hjärtat. Sådana seder och traditioner har

mestadels importerats från hedniska länder. En människa som lever i ett materialistiskt samhälle kommer att bli en fånge av många seder och vanor utbrett bland världsligtsinnade människor, vilka formar grunden för deras sociala uppförande.

Det har till exempel blivit vanligt att betrakta en person som håller tyst i en akademisk diskussion som okunnig. Många människor ser det som ett bevis på högt anseende att sitta som överhuvud i ett möte, eller att gå framför andra när man går i grupp. Vårdat språk och fjäsk anses som bra uppträdanden, och ett beteende i motsats till dessa seder anses som dåligt uppförande och grovhet. Den andlige vägfararen bör med Allahs(SWT) hjälp nonchalera sådana udda seder och bisarra tankar. I detta anseende bör han inte frukta någon och inte ens bry sig om kritik från de som kallar sig själva betydelsefulla lärda personer.

Det finns en berättelse i Kulaynis Jami’ återberättad av Imam Sadiq(A) där den heliga Profeten(S) har sagt: ” Det finns fyra pelare av trolöshet: girighet, fruktan, agg och ilska”. I denna återberättelse betyder fruktan den oron för att människor skulle bli arga om deras felaktiga idéer och felaktiga seder motsades.I korthet bör den andlige vägfararen ta farväl av alla dessa vanor

och traditioner, seder och bruk vilka blockerar hans avancemang mot Allah(SWT). Mystikerna kallar detta beteende ”galenskap”, eftersom galna människor inte heller bryr sig eller lägger märke till de populära vanorna och traditionerna och inte bryr sig om vad människor säger. En galen man håller sig till sina egna sätt och fruktar inte några motsättningar.Till följd av hans framgång inom utvandring och borttagandet av de allmänt utbredda sederna, träder den andlige vägfararen in i området av stor jihad, vilket betyder kampen mot de djävulska krafterna. Även på detta stadium är den andlige vägfararen fortfarande en gisslan av sitt lägre jag, överväldigad av sina begär och låga lustar, förvirrad av fruktan och bekymmer, ilska och besvikelser. Om något sker som inte faller honom i smaken, blir han upprörd och känner sig sårad.

För att kunna övervinna alla sina bekymmer, bedrövelser och plågor, bör den andlige vägfararen söka Gudomlig hjälp och krossa krafterna av fruktan, ilska och lustfyllda begär. I och med att han gör sig kvitt de världsliga plågorna och bekymren, träder han in i världen av större Islam. Då kommer han att känna som om han är överlägsen hela världen, är säker från döden och utplånande och befriad från alla tänkbara typer av

konflikter. Han kommer då att känna inom sig själv en sådan renhet och tjusning som inte är utav denna värld. Vid detta stadium blir den hängivne totalt oberörd av denna flyktiga värld, som om han skulle vara död. Nu påbörjar han ett nytt liv. Han lever i världen av mänsklighet, men ser allting i form av en änglalik värld. Materiella ting kan inte längre göra honom någon skada. Då han har nått mellansteget av själv-återuppståndelse, lyfts slöjan gradvis bort från hans ögon och han börjar se många dolda saker. Detta stadium kallas för större Islam.

Koranen refererar tydligt till detta i följande verser:”ÄR DÅ den som var [andligen] död och som Vi väckte till liv och skänkte ljus, med vars hjälp han kan finna sin väg bland människorna, att likställa med den som [omges av] djupt mörker varifrån han inte kan komma ut? [Nej, men] han, liksom [andra] som förnekar sanningen, har fått sina [onda] handlingar framställda i ett fördelaktigt ljus [och kommer därför, som de, inte ut ur mörkret]” (surah al-An’am 6:122).”Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv och Vi skall bestämma deras [slutgiltiga] belöning efter deras bästa handlingar” (surah an-Nahl 16:97).Det bör läggas på minnet att det den hängivne betraktar i

detta tillstånd kan skapa en känsla av falsk stolthet och som ett resultat av detta, kan hans värsta fiende, hans lägre jag (ego), komma att börja motarbeta honom. Det finns en återberättelse som säger: ”Den farligaste fienden till dig är ditt lägre jag som finns inom dig.”Under dessa förhållanden är den hängivna tjänaren försatt i fara att hamna i större fall av trolöshet om han inte får hjälp och beskyddelse från Allah(SWT).

Följande återberättelse hänvisar till denna typ av otro. ”Egot är den största avguden”. Det var denna typ av avgudadyrkan som profeten Ibrahim(A) sökte skydd mot bedjandes till Allah(SWT) sägandes: ”Rädda mig och mina söner från att dyrka avgudar”. Uppenbarligen är det helt ofattbart att profeten Ibrahim(A) någonsin skulle dyrka några påhittade avgudabilder. Det var denna typ av avgudadyrkan som den heliga Profeten(S) också sökte tillflykt från när han sade: ”Allah(SWT), Jag söker tillflykt hos dig från den skymda polyteismen”.Därför bör den hängivne helhjärtat erkänna sitt enkla ursprung och fullständigt utplåna tanken av självöverskattning i hjärtat. Detta måste han göra för att inte begå en handling av större trolöshet och för att kunna lyckas med att uppnå större Islam. Vissa mystiker har till och med undvikit under sina livstider att använda ordet ”Jag”.

Vissa andra tillräknade allt som är gott till Allah(SWT) och bara det som inte kunde tillräknas Gud, tillräknade de sig själva. De använde första person plural pronomen när de talade om en sak som kunde tillräknas både de själva och Gud.

De erhöll denna metod från historien om profeten Moses(A) och Khidhr(A). Khidhr(A) sade: ”Vad båten beträffar, tillhörde den några fattiga män som hämtade sitt levebröd ur havet, och jag ville göra åverkan på den, därför att de hotades av en kung, som med våld bemäktigade sig alla båtar han kunde få tag i” (surah al-Kahf 18:79).Eftersom handlingen av åverkan inte kunde tillräknas Gud, tillräknade han detta på sig själv och använde första person singular pronomen.”Med den unge mannen förhöll det sig så att hans föräldrar var troende, och vi hade all anledning att befara att han på grund av sin våldsamma framfart och sin gudlöshet skulle bli en tung börda för dem; vi hoppades därför att deras Herre i hans ställe skulle ge dem [en son] med bättre karaktär och som gav dem mera kärlek än han” (surah al-Kahf 18:80-81).I detta fall, angående dräpandet av den unge mannen, kunde detta tillräknas både Allah(SWT) och Khidhr(A), varav plural pronomen användes.”Och vad muren beträffar tillhörde den två faderlösa ungdomar i byn och under den låg en

skatt begraven som var deras egendom. Deras far hade varit en rättrådig man och det var din Herres vilja att de, när de uppnått vuxen ålder, som en nåd från Honom skulle få gräva upp denna skatt” (surah al-Kahf 18:82).Då intentionen att göra gott för någon kan tillräknas Allah(SWT), tillräknades det Honom.

Vi finner att även profeten Ibrahim(A) brukade denna form av talan. Han sade: ”Det är Han som har skapat mig och Han som leder mig, och Han som ger mig mat och dryck. Och när jag är sjuk, återger Han mig hälsan” (surah ash-Shu’ara 26:78-80).Här tillräknar profeten Ibrahim(A) sjukdom till sig själv och läkande till Allah(SWT).En hängiven tjänare bör inte lämna någon möjlighet oprövad i sin färd att uppnå stadiet av stor Islam och göra sig av med sin självbelåtenhet.Haji Imam Quli Nakhjawani var lärare i mystik till Agha Seyyed Hossein Agha Qazi, far till den avlidne Agha Mirza Ali Qazi. Han slutförde sin träning inom morallära och mystik vid sidan av Seyyed Quraysh Qazwini. Han berättar att när han blivit äldre, såg han en dag att han och Satan stod på toppen av en kulle. Han förde sin hand mot sitt skägg och sade till Satan: ”Jag har nu blivit en gammal man, snälla skona mig om du kan”. Satan svarade: ”Titta hitåt”. Seyyed Qazwini berättade att när han tittade åt det hållet, såg han ett

stup så djupt att han ryste till. Pekandes på detta stup sade Satan: ”Jag känner ingen sympati eller barmhärtighet över någon.

Om jag bara hade kunnat lägga min hand över dig för ett ögonblick, skulle du falla till botten av detta stup, från vilket du aldrig skulle kunna finna en utväg.”Nästföljande steg till större Islam är större tro, vilket innebär en sådan omedelbar uppgång av stor Islam att det kan förvandla kunskapen av sanningen till en klar betraktelse av den, samtidigt som den andlige vägfararen förflyttar sig från änglavärlden (’Alam Malakut) och träder in i själavärlden (’Alam Jabarut). För honom skulle större själv-återuppståndelse redan ha ägt rum och han kan nu se anblicken av själavärlden.Därefter bör den andlige vägfararen utvandra från sin egen existens vilket innebär att vara totalt avvisad från sig. Denna resa kommer för honom att vara resan från den egna existensen till den absoluta existensen. Vissa framstående personer har uttryckt denna föreställning genom att säga: ”Lämna dig själv och kom.” Följande verser ur den heliga Koranen antyder på detta: ”Du själ som har kommit till ro! Vänd tillbaka till din Herre, tillfredställd och omsluten av Hans välbehag! Stig in med skaran av Mina tjänare! Stig in i Mitt paradis!” (surah al-Fajr 89:27-30).

I denna vers har själen beskrivits som belåtet och tilltalas likaså. Den har blivit tillfrågad att förenas med skarorna av Allah(SWT) utvalda folk och att stiga in i paradiset.Den andlige vägfararen har nu slutfört stadiet av stor jihad och har inträtt världen av seger och erövring som är ansamlingen för belåtenhet. Men eftersom vissa spår av hans jag fortfarande kvarstår, har han ännu inte avslutat förloppet av självförödmjukelse och därför behöver han ge sig in på större jihad. På grund av denna ofullkomlighet är han ännu inte helt fri. Hans plats är fortfarande i församlingen som det anspelas om i Koranversen, ”[Och de skall] ta plats inför en allsmäktig Konung i sanningens [församling]” (surah al-Qamar 54:55). Här refererar ”Allsmäktig Konung” till Allah(SWT).Efter detta stadium bör den andlige vägfararen föra ett krig mot de resterande spåren av hans existens och avlägsna dem helt och hållet, så att han kan stega fram in på fältet av absolut ”enhet”. Denna värld kallas för världen av seger och erövring. Den andlige vägfararen måste passera genom tolv sådana världar innan han lyckas passera stadierna av större utvandring och större jihad för att inträda området av uppriktighet. Först efter detta kan han kallas för lyckad och segrande och kommer att inträda världen av uppriktighet och sammansättningen av:

”Vi tillhör Allah och till honom skall vi återvända” (surah al-Baqarah 2:156). Vid detta skede har redan stadiet av större självförödmjukelse tagit plats. Han kommer att inträda stadiet av den totala förintelsen av jaget efter att ha korsat omhägnaderna av kroppar, själar och allt bestämt och förordnat. Han kommer att ha en fot i världen av gudomlighet, och han kommer att ha passerat stadiet att ”Varje människa skall smaka döden” (surah Aal ’Imran 3:185). En sådan person, genom att befinna sig i stadiet av total förintelse av jaget fastän vid medvetenhet och i livet, kan dock i ett anseende anses som död.

Det är därför den heliga Profeten(S) sade angående Imam Ali(A): ”Vem som än vill se en död man gående, låt han se Imam Ali(A).Förklaring: De andliga ypperligheterna och deras tecken och konsekvenser som kortfattat förklarats ovan, är de förmåner som tilldelats av Allah(SWT) uteslutande till efterföljarna av den Sista Profeten, Mohammad(S). Fördelarna och fullkomligheterna som de andliga vägfararna av de föregående nationerna och folken (ummah) kunde förvärva, var av begränsad natur. Efter att ha passerat stadiet av förbigången av jaget kunde de se de Gudomliga Namnen och Kännetecknen, men kunde inte avancera vidare. Anledningen var att det högsta stadiet av deras mystik var regeln,

”Det finns ingen gudom, utom Allah(SWT)” vilket innebar tolkningen av Guds Vackraste Namn och Kännetecken. Å andra sidan har de andliga vägfararna av den Islamiska nationen nått åtskilliga grader högre som inte går att beskriva med ord. Anledningen till detta är att det vägledande ljuset av alla Islamiska läror är regeln: ”Allah är långt högre ställd än att kunna beskrivas.” Den andliga utvecklingen av en hängiven Muslim som tillämpar denna regel, och de stadier han kan uppnå, är för stora för att kunna förklaras. Det är därför de tidigare profeterna(A) inte ens kunde tänka sig ett högre stadium än visionen av de Gudomliga Namnen och Kännetecken, med resultatet att de var tvungna att utstå många svårigheter och lidanden. Det enda sättet att bli av med dessa svårigheter var genom att åkalla ställningen av deras andliga beskydd av den heliga Profeten(S), Imam Ali(A), Fatimah Zahra(A) och deras avkomma(A). Det var det andliga beskyddet av dessa personligheter som befriade de föregående profeterna(A) från deras bekymmer och sorg. Trots att de föregående profeterna(A) till viss grad kände till Imamernas(A) höga ställning, vilket var anledningen till att de åkallade dem, kände de vid slutet av deras liv, ändå inte till alla av dess utmärkande egenskaper. Några Koranverser visar att

endast profeten Ibrahim(A) såg dessa högre sanningar en eller två gånger, men då bara tillfälligt. Den bestående visionen av dem kommer att vara endast i Nästa värld.

Innan vi citerar Koranverserna som stöd för vår sak, kan det nämnas att den heliga Koranens text tydligt visar att ställningen av uppriktighet består av flera grader. Ett antal profeter(A) som innehade denna position till viss grad, kunde inte uppnå dess högre grader, för vilka de brukade be till Allah(SWT). Den heliga Koranen säger till exempel följande om profeten Josef(A): ”Sannerligen var han en av Våra sant hängivna tjänare” (surah Yusuf 12:24). Alltjämt bad han till Allah(SWT) sägandes: ”Du är min Beskyddare i detta liv och i det kommande: Låt mig dö i underkastelse under Din vilja och låt mig förenas med de rättfärdiga!” (surah Yusuf, 12:101).

Bönen visar att han inte uppnådde den positionen han bad om under sin livstid och han bad då att han skulle beviljas den efter sin död. Huruvida hans bön skulle uppfyllas i livet efter detta, låter Koranen vara osagt. Profeten Ibrahim(A) höll en hög position inom stadiet av uppriktighet, men ändå ber han sägandes: ”Herre! Ge mig visdom och förena mig med skaran av de rättfärdiga” (surah ash-Shu'ara 26:83).Detta visar att stadiet av

rättfärdighet är högre än det av uppriktighet. Det är därför som profeten Ibrahim(A) ville återförenas med dem som innehar denna ställning. Gud beviljade inte hans bön i den här världen, men lovade att ge honom den ställning han begärde i livet efter detta: ”Sannerligen utvalde vi honom i den här världen och han kommer att vara bland de rättfärdiga i livet efter detta” (surah al-Baqarah 2: 130).Det kan noteras att ställningen av rättfärdighet som de tidigare profeterna(A) bad om, skiljer sig från det som tilldelades profeten Ibrahim(A) och hans ättlingar enligt följande vers: ”Vi skänkte honom [sonen] Isak och [dennes son] Jakob och Vi gjorde dem alla till rättsinniga människor” (surah al-Anbiya’ 21:72).

Denna sort av rättfärdighet ägde de alla inklusive profeten Ibrahim(A). Men han bad fortfarande om att få förena sig med de rättfärdiga.Detta visar att han önskade någonting högre än vad han redan hade beviljats. Beträffande det faktum att den heliga Profeten(S) och några andra personer under deras livstid innehade denna sort av högre ställning, framgår av följande vers: ”Min Beskyddare är sannerligen Allah som uppenbarade Boken. Han hjälper de rättfärdiga” (surah al-A'raf 7:196).Enligt denna heliga vers medger den heliga Profeten(S) först och främst att Allah(SWT) är hans Hjälpare

och sedan förklarar han att hans väktare är Han som hjälper och skyddar de rättfärdiga. Detta visar att det vid denna tidpunkt fanns vissa personer som besatt ställningen av rättfärdighet, som Allah(SWT) hjälpte. Detta visar också varför de tidigare profeterna(A) bad sina böner genom medlingen av Imamerna(A) och vilken hög ställning som erhölls av dessa rättfärdiga individer vilka till och med stora profeter som Ibrahim(A) önskade ansluta sig till och förenas med.Beträffande det faktum att de stora profeterna(A) uppnådde stadiet av uppriktighet, härleds detta ur ett antal Koranverser på olika sätt. Den heliga Koranen säger uttryckligen att endast personer av uppriktighet kan lovprisa Allah(SWT) på ett värdigt sätt. Gud säger: ”Förhärligad vare Allah från deras försök att beskriva hans väsen, utom de hängivna tjänarna av Allah, vilkas ställning är annorlunda” (surah al-Saffat 37:160).

Gud beordrar den heliga Profeten(S) att lovprisa Honom, sägandes: ”Gud ske lov och pris! Hans fred över dem som Han har utvalt bland Sina tjänare! Är inte Gud förmer än det som de vill sätta vid Hans sida?” (surah an-Naml 27:59). Koranen citerar profeten Ibrahim(A) hyllandes Gud med följande ord: ”Gud ske lov och pris som i min ålderdom har skänkt mig Ismael och Isak. Min Herre är verkligen

åhörare i bön” (surah Ibrahim 14:39).Profeten Noa(A) befalldes att förhärliga Gud med följande ord: ”Säg sedan: Gud ske lov och pris som har räddat oss från de syndiga människorna” (surah al-Mu'minun 23:28).

Gällande vissa framstående profeter(A) nämner den heliga Koranen uttryckligen att de hade ställningen av uppriktighet. Om profeten Josef(A) säger Koranen: ”Sannerligen är han en av Våra sant hängivna tjänare” (surah Yusuf 12:24). Om profeten Moses(A) säger den: ”OCH MINNS [vad] denna skrift har att säga om Moses. Han var en av de hängivna, Guds sändebud och profet” (surah Maryam 19:51).Om profeterna Ibrahim(A), Isak(A) och Jakob(A) säger den heliga Koranen: ”OCH MINNS Våra tjänare, Ibrahim och Isak och Jakob, starka i anden och klarsynta. Vi renade dem med en ren tanke, hågkomsten av livet efter detta” (surah Sad 38:45).Enligt följande vers kan Satan inte tillfoga någon skada på människor med sann hängivelse till Allah(SWT): ”Han sa: Jag svär vid Din Allmakt att jag skall lura dem alla, utom de som är Dina sant hängivna tjänare” (surah Sad 38:82).

Endast de som inte är tacksamma mot Gud blir lurade av Satan: ”Jag ska ansätta dem framifrån, och bakifrån, från höger och från vänster, och Du kommer att

finna de flesta av otacksamma” (surah al-A'raf 7:17). Gällandes många av profeterna(A) säger Koranen att de blev utvalda av Gud: ”Vi skänkte honom Isak och Jakob, var och en av dem gav Vi vägledning liksom Noa som Vi tidigare gett vägledning. Bland hans ättlingar vägledde Vi David, Salomo, Job, Josef, Moses och Aron. Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta, och vi vägledde Sakarias, Johannes, Jesus och Elia.

Var och en av dem hörde till de rättfärdiga. Och Vi vägledde Ismael, Elisa, Jona och Lot. Vi gav var och en av dem en större ställning än resten av människorna. Och Vi vägledde en del av deras förfäder, efterkommande och bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg” (surah al-An'am 6:84-87).Från dessa verser kan det antydas att alla profeter(A) hade en ställning av uppriktighet, medan det i tidigare nämnda verser endast nämndes ett fåtal profeter(A). I dessa verser har Gud sagt att Han "handplockade dem", det vill säga Han utvalde dem bland väldigt många människor.

De som är lurade och förförda av Satan är sådana som inte är tacksamma mot Gud. Därför kan vi säga att de som är tacksamma till Honom inte kan snärjas av Satan för att de är uppriktigt hängivna

till Allah(SWT). När den heliga Koranen beskriver någon som tacksam, kan vi lätt konstatera att han är en av Guds trogna och uppriktiga tjänare. Koranen nämner till exempel följande om profeten Noa(A): ”De var ättlingar till de som Vi räddade (i arken) tillsammans med Noa. Han var sannerligen en tacksam tjänare” (surah Bani Isra'il 17:3).Om profeten Lot(A) säger den: ”Vi skickade en storm av stenar över dem alla, utom Lots familj som vi räddade i nattens sista stund som ett tecken på en nåd från Oss. Så belönar Vi de som visar tacksamhet” (surah al-Qamar 54:34-35).Om profeten Ibrahim(A) säger den: ”Sannerligen var Ibrahim en föregångsman, lydig till Allah, av naturen en rättskaffens man och han var inte en av avgudadyrkarna. Han var tacksam för Allahs gåvor.

Allah valde honom och vägledde honom till en rak väg” (surah an-Nahl 16:120).Alla de andra profeterna(A) som har beskrivits som tacksamma är i grund och botten män av uppriktighet.I ovanstående vers säger Gud: Vi utvalde dem bland människorna som om de tagits om hand med omsorg och förvarats någonstans säkert. Utifrån detta fall skiljer sig de som valts ut från alla andra människor. De är människor som är uteslutande hängivna åt Allah(SWT) och har en särskild plats hos Honom. Denna upphöjning av Allah(SWT) gäller

människorna av uppriktighet bara för att de enbart fäst sig vid Honom och har lösgjort sina förbindelser från allt annat. Dessutom relaterar ”utvald” i denna vers inte endast till dem som nämns i den 91vid namn, för Allah(SWT) säger: "Vi vägledde en del av deras förfäder, efterkommande och bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg". Här innebär ordet bröder, moraliska och andliga bröder till dessa profeter(A), det vill säga de som delar andlig kunskap med dem. Därför verkar uttalandet vara tillämpligt på alla profeter(A), och det kan därför säkert hävdas att alla profeter(A) är människor av uppriktighet.

Sökandet efter Allahs(SWT) vägledning

Det första som en andlig vägfarare behöver göra är att undersöka olika religioner så långt som möjligt så att han kan bli förtrogen med enigheten och vägledningen av Allah(SWT). Han bör försöka förvärva minst lika stora kunskaper som krävs för hans praktiska ändamål. Efter att ha gjort denna typ av utredning gällande enigheten av Gud och profetskapet av den heliga Profeten(S) kommer han att lämna området av otrohet och inträda det av mindre Islam och mindre tro. Detta är kunskapen om

vilken det råder opinionsenighet bland rättslärda om att dess förvärvande är grundläggande för varje förpliktigad person i syfte att acceptera och erkänna de grundläggande tron grundade på bevis och argument.

Om en person inte kan uppnå den önskade graden av tillfredsställelse trots att han anstränger sig till det yttersta, får han inte mista hoppet och bör be för att uppnå detta med ödmjukhet och undergivenhet. Detta är den metod som uppges ha använts av profeten Idris(A) och hans anhängare.Bönen med ödmjukhet innebär att den andliga vägfararen bör erkänna sin svaghet, och uppriktigt söka vägledning från Allah(SWT) som alltid hjälper dem som ivrigt söker efter sanningen. Koranen säger: ”De som strävar efter Oss kommer Vi sannerligen att vägleda till Vår väg” (surah al-’Ankabut 29:69).

Jag minns när jag var i Najaf mottagnes andlig och moralisk utbildning från Haji Mirza Ali Qazi. En morgon slumrade jag till medan jag satt på bönemattan. Plötsligt såg jag som om två personer satt framför mig. En av dem var profeten Idris(A) och den andra var min bror, Mohammad Hossein Tabatabai. Profeten Idris(A) började prata. Han talade till mig, men jag fick höra hans ord genom min bror. Han sade: "Under mitt liv stötte

jag på många knepiga problem som tycktes vara för svåra att lösa, men de löstes automatiskt. Det verkade som om de hade lösts genom en övernaturlig kraft från den dolda världen. Dessa händelser avslöjade för första gången för mig sambandet mellan denna värld och den metafysiska världen, och etablerade mitt förhållande till vad som är bortom denna värld. "Jag kände då att de problem och svårigheter som profeten Idris(A) refererade till, var de händelser som han upplevt under sin barndom. Vad han menade var att om någon sökt vägledning av Gud med uppriktighet, skulle Han säkerligen hjälpa honom.

Medan man söker hjälp av Gud är det mycket användbart att recitera några lämpliga verser ur Koranen upprepade gånger. Allah(SWT) säger: "Kom ihåg att hågkomsten av Allah(SWT) tillfredställer hjärtan." Upprepande recitering "Ya Fattahu" (å Besegraren och Öppnaren [av stängda dörrar]) "Ya dalil al-mutahayyirin" (å Vägledaren av de villrådiga) är också väldigt nyttigt. Hursomhelst, måste recitation genomföras med full uppmärksamhet och koncentration. En av mina vänner berättade att han en gång var på väg från Iran till Karbala med buss. En kraftig ung man satt nära honom. Inget samtal hade ägt rum mellan dem. Då började plötsligt den unge mannen att gråta. Min vän blev

förvånad. Han frågade den unge mannen vad som hade hänt. Han sade: "Jag kommer säkerligen att berätta min historia för dig. Jag är en civilingenjör. Sedan min barndom blev jag uppfostrad på ett sådant sätt att jag blev en ateist. Jag trodde inte på återuppståndelsen, men jag hade en förkärlek till de religiösa människorna, oavsett om de var muslimer, kristna eller judar. En natt var jag på en fest hos mina vänner där vissa Bahais35 också var närvarande. Under en längre tid deltog vi alla i spel, musik och dans, men snart började jag skämmas för mitt beteende så jag gick upp på andra våningen och började gråta. Jag sade: O 'Gud! Hjälp mig om du verkligen existerar! Efter en stund gick jag ner. Vid gryningen gick vi skilda vägar. På kvällen medan jag åkte på arbetsrelaterade uppdrag tillsammans med min chef och några tjänstemän, såg jag plötsligt en religiös rättslärd med ett upplyst ansikte kommandes emot mig. Han hälsade på mig och sa att han ville prata med mig. Jag sade till honom att jag skulle träffa honom nästa dag på eftermiddagen. När han hade gått iväg invände några mot min kalla mottagning av denna ganska välkända fromma människa. Jag sade att jag trodde han var en fattig person, som ville ha min hjälp.

Av en ren slump hände det att min chef bad mig att vara närvarande nästa dag på

eftermiddagen på en viss plats och göra ett visst jobb. Tiden som han gav mig var precis den jag hade kommit överens om med den religiösa rättslärde. Jag sade till mig själv att det inte längre fanns någon möjlighet att åka till honom. Nästa dag vid den avtalade tidpunkten kände jag mig dålig. Inom kort hade jag drabbats av hög feber och det blev nödvändigt att tillkalla en läkare. Naturligtvis kunde jag inte åka på jobbet min chef hade anförtrott mig. Men så fort representanten för den som hade ansvaret gick därifrån, kände jag mig lättad. Min temperatur hade blivit normal. Jag tänkte över mitt tillstånd och var övertygad om att incidenten hade några dolda hemligheter. Därför gick jag genast upp och åkte till stället där jag träffat den lärda personen.

När jag träffade honom, började han tala till mig om de grundläggande principerna och bevisade var och en av dem till min fulla belåtenhet. Sedan bad han mig att komma till honom nästa dag igen. Under flera dagars tid gick jag till honom dagligen. Varje dag när jag besökte honom sa han till mig många saker i detalj om mina privata angelägenheter som ingen annan än jag själv kände till. En lång tid förflöt på detta sätt. En dag pressade en av mina vänner mig att närvara vid en av deras fester. Där tvingades jag att delta i hasardspel också.

Nästa dag när jag hälsade på den rättslärda sade han genast till mig: "Skäms du inte? Hur kommer det sig att du begick en så stor synd? "Tårar började forsa ner från mina ögon. Jag erkände mitt misstag och sa att jag var ledsen. Han sade: ’Ta ett bad för att visa din ånger och gör inte en sådan sak igen’. Sedan gav han mig några andra instruktioner. På så sätt förändrade han dagordningen av mitt liv. Allt detta hände i Zanjan. Vid ett senare tillfälle, när jag var på väg till Teheran, bad han mig att söka upp vissa rättslärda där. Till sist bad han mig att åka på en pilgrimsfärd till de heliga platserna. Nu skall jag åka på den resa han bad mig att utföra."Min vän sade: "När vi närmade oss Irak, såg jag den unga mannen gråta igen.

På min förfrågan sade han: ’Det verkar som om vi har tillträtt Iraks gränser, eftersom Imam Hossein(A) har välkomnat mig.’"Denna berättelse har återberättats för att visa att den som med uppriktighet söker Allahs(SWT) vägledning kommer säkerligen att lyckas med sin målsättning. Även om han är skeptisk angående monoteism (Guds enhet) kommer han att få vägledning. Efter att framgångsrikt ha slutfört detta stadium bör den andliga vägfararen sträva efter att uppnå stor Islam och stor tro. I detta sammanhang är reglerna i Islamisk lag det första man bör lära sig.

Denna kunskap bör förvärvas av någon kompetent rättslärd. Nästa steg, efter att ha förvärvat kunskaper om lagen, är att praktisera den. Det är väldigt viktigt att alltid agera i enlighet med den Islamiska lagen, för kunskap är den bästa drivkraften för handling, och handling medför övertygelse. Om en person är säker på trovärdigheten av denna kunskap, är han skyldig att agera enligt den. Om han inte gör detta, betyder det att han inte är övertygad om sanningsenligheten av det han lärt sig, och att hans kunskap och tro inte är mer än ett sinnesintryck. Om någon till exempel är helt säker på Guds absoluta försörjning, kommer han aldrig desperat och till varje pris försöka tjäna pengar.

Han kommer att vara nöjd med vad de Islamiska åläggandena tillåter honom och kommer i stillsamhet försöka förvärva vad som är nödvändigt för honom och hans familj. Men om en person alltid oroar sig för sin utkomst, innebär detta att han inte tror på den absoluta försörjningen från Allah(SWT) eller tror att det är beroende av hans hårda arbete, eller anser att försörjningen är begränsad till tjänandet av pengar eller lön. Det är detta som menas när det sägs att kunskap är motivet bakom varje handling. Följande liknelse visar hur handling ökar kunskapen. När en person från djupet av sitt hjärta säger: "Ära och beröm tillhör

Gud den upphöjde", erkänner han sin egen hjälplöshet och ödmjukhet. Helt naturligt, kan då makt och ära inte uppfattas utan att det finns en uppfattning om ödmjukhet och hjälplöshet.Omvänt kan ingen vara maktlös utan att det finns en som är mäktig.

Därför är tankarna hos den person som säger: "Ära och beröm tillhör Gud den upphöjde "medan han faller ned på marken i bön, naturligt dirigerade till den absoluta makten och härligheten av Allah(SWT)36. Detta är det som menas med att säga att handlingen främjar kunskapen. Koranversen ”Han [förhöjer] värdet av varje god handling” (surah al-Fatir 35:10) refererar också till detta faktum.Det är nödvändigt för den andlige vägfararen att göra sitt bästa för att hålla sig till hans förpliktigande och att avstå från allt som är förbjudet, för att handla i motsats till de Islamiska åläggandena strider helt mot andan av hans andliga resa. Det är ingen nytta att utföra berömvärda handlingar och andliga övningar om hjärtat och själen är förorenade, precis som det inte tjänar någonting till att applicera kosmetiska produkter på kroppen om den är smutsig. Förutom att vara mycket noga gällande utförandet av det som är obligatoriskt och avståndstagandet av vad som är förbjudet, är det också viktigt att den andlige vägfararen är intresserad av att

utföra berömvärda handlingar och undvika vidriga sådana, för att kunna uppnå stadierna av större Islam och större tro, som är direkt beroende av detta. Det bör hållas i minnet att varje handling har en motsvarande effekt och bidrar till fullbordandet av tron.

Följande återberättelse, rapporterad av Mohammad son av Muslim, refererar till detta faktum: "Tro beror på handling för handling är en viktig del av tron. Tro kan inte etableras stadigt utan goda gärningar."Därför måste den andlige vägfararen utföra varje lovvärd handling minst en gång, så att han kan nå den del av tron som är direkt beroende av resultatet av de specifika handlingarna. Imam Ali(A) har sagt att det är handlingarna som leder till en fulländad tro. Därför är det nödvändigt för den andlige vägfararen att inte bortse från berömvärda handlingar medan han avancerar mot stadiet av större tro. Annars kommer hans tro att vara ofullständig i förhållande till hans bristande intresse att utföra goda gärningar. Om en hängiven tjänare renade sin tunga och sina andra organ men vid spenderade av pengar försummade sin plikt, skulle hans tro inte vara fulländad. Varje kroppslig organ måste få den del av tron som är relaterad till den. Hjärtat som är den främsta av alla organ bör hållas upptagen med

hågkomsten av Allahs(SWT) namn och attribut och funderandes över de gudomliga tecknen i människan och universum.

Det är på detta sätt som människans hjärta tillägnar sig trons anda. Den heliga Koranen säger: ”Det bör noteras att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla” (surah ar-Ra'd 13:28). När varje organ har fått sin vederbörliga del av tro, bör den hängivne intensifiera sina andliga krafter och träda in i domänen av visshet och övertygelse genom att slutföra stadierna av stor Islam och stor tro.”Det är de som tror och inte låter sin tro förmörkas av orätt som de begår. De kan känna sig trygga; de har funnit den rätta vägen” (surah al-An'am 6:82).Som en följd av att utföra andliga övningar kommer den andlige vägfararen inte bara att ledas på rätt väg, utan kommer även att vara trygg mot angrepp från Satan. ”Kom ihåg att de som är nära Gud aldrig skall känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem” (surah Yunus 10:62).Fruktan innebär oro för en överhängande fara eller ondska som orsakar ängslan och bestörtning. Sorg innebär psykisk smärta och bedrövelse som orsakas av förekomsten av något ont och obehagligt.

Den andlige vägfararen känner varken ängslan eller sorg, för han anförtror alla

sina angelägenheter till Gud. Han har inget annat syfte än Allah(SWT). Sådana människor som inträtt området av visshet har beskrivits av Gud som Hans vänner. Imam Ali(A) antydde på detta stadium då han sade: "Han ser Allahs(SWT) väg, vandrar på Hans väg, känner till Hans tecken och korsar alla hinder. Han är i ett sådant skede av visshet att det verkar som om han såg allt genom ljuset av solen."Imam Ali(A) har också sagt: "Kunskap har gett dem verklig insikt; de har inandats kraften av övertygelse; de anser enkelt sådant som människor levande i bekvämlighet och lyx anser svårt; de är bekanta med vad de okunniga känner motvilja för; deras kroppar är på jorden men deras själar är i det högt belägna paradiset." I detta skede öppnar sig dörrarna av klarsynthet och inspiration för den andlige vägfararen.

Uppenbarligen finns det ingen motsättning mellan att passera dessa stadier samtidigt som den andlige vägfararen är sysselsatt med livets nödvändigheter. Hans innersta erfarenhet har ingenting att göra med hans yttre verksamhet såsom hans äktenskap, att tjäna sitt levebröd och att bedriva handel eller odling. Den andlige vägfararen lever kroppsligt i denna vardagliga värld och deltar i världsliga aktiviteter, men hans själ befinner sig i änglavärlden samtalandes med dess invånare. Han är

som en sörjande person vars nära anhörig nyligen har gått bort. En sådan person lever bland människor, talar till dem, besöker olika platser, äter och sover, men hans hjärta är alltid sörjande över minnet av hans släkting. Vem som än ser honom, kan förstå att han är i ett bedrövligt sinnestillstånd. Likaså en andlig vägfarare trots hans engagemang i uppfyllandet av sina naturliga behov, bibehåller han kontakten med Allah(SWT).

En brinnande kärlek förekommer alltid i hans hjärta. Smärtan av separeringen gör honom rastlös, men ingen utom Gud känner hans inre tillstånd, även om betraktare också i allmänhet kan urskilja att kärleken till Allah(SWT) och sanningen har kommit över honom. Det framgår av denna förklaring att Imamernas(A) klagande, gråtande och böner inte var falska, inte heller var de åkallanden som återgivits från dem enbart för undervisnings ändamål. En sådan åsikt är baserat på okunskap.

Det ligger under Imamernas(A) värdighet att yttra något orealistiskt eller att kalla människor till Allah(SWT) med hjälp av falska böner. Är det verkligen lämpligt att säga att de hjärtskärande klagandena av Imam Ali(A) och Imam Sajjad(A) var falska och inte hade någon verklighetsprägel eller att de endast var i

ett pedagogiskt syfte? Inte alls. Denna grupp av religionens föregångsmän har nått stadiet av självförintelse och bestående i Allah(SWT) efter att ha slutfört alla stadier av andlig resa och därmed kombinerat i sig själva de kvaliteter som berör världen av enhet liksom världen av mångfald. De erhåller gudomligt ljus inom alla samhällsområden och är skyldiga att upprätthålla sin uppmärksamhet till den högre världen och inte i något avseende bryta mot någon regel gällande den världen.När den andlige vägfararen har framgångsrikt passerat alla ovannämnda världar och övervunnit Satan, inträder han världen av seger och erövring. Vid denna tidpunkt kommer han att ha passerat den materiella världen och inträtt själavärlden. Däran kommer hans mäktiga resa att ske genom änglavärlden och den andliga världen och i slutändan kommer han att lyckas nå världen av gudomlighet.

Regler för att uppnå andlig perfektion

För att kunna ta sig vidare på denna andliga bana är det nödvändigt för den andlige vägfararen att utse en rättfärdig människa som sin handledare (andlig guide). Handledaren måste ha genomgått självförintelse och uppnått stadiet av den

eviga boningen hos Allah(SWT). Han borde vara fullt medveten om alla punkter som är till fördel eller nackdel för en andlig vägfarare och bör kunna åta sig utbildandet och vägledandet av andra andliga vägfarare. Dessutom är minnet och hågkomsten av Allah(SWT) och bön till Honom med ödmjukhet också nödvändigt för en andlig vägfarare.I övrigt, för att framgångsrikt kunna passera alla stadier på den andliga färden är det nödvändigt för honom att iaktta vissa regler:

(1) Avsägelse av sedvänjor, vanor och sociala formaliteterDet betyder att avhålla sig från alla de formaliteter som är knutna till enbart seder eller modernt leverne, vilka fungerar som ett hinder i vägen för den andlige vägfararen. Han är skyldig att leva bland människorna men måste dock leva ett enkelt och balanserat liv. Vissa människor är så försjunkna i sociala formaliteter att de alltid följer dessa ytterst noggrant för att kunna behålla sin position i samhället och ger ofta efter för värdelösa och rent skadliga vanor, som inte orsakar något annat än obehag och bekymmer. De ger företräde åt onödiga sedvänjor framför de verkliga och viktiga behoven. Deras kriterium för att bedöma vad som är korrekt och vad som är otillbörligt görs efter vanligt folks uppskattning eller ogillande. De har inte någon egen uppfattning och följer helt

enkelt den allmänna trenden. Å andra sidan finns det en del andra människor som lever ett isolerat liv och struntar i alla samhällsregler och därmed berövar sig själva från alla sociala förmåner. De beblandar sig inte med andra människor och har kommit att igenkännas som cyniker.För att lyckas med sin målsättning bör den andlige vägfararen följa medelvägen. Han bör umgås varken för lite eller för mycket med människor. Det spelar ingen roll om han ser annorlunda ut än andra människor på grund av sitt utpräglade sociala beteende. Han bör inte följa andra eller bry sig om någon kritik i detta avseende. Gud säger: ”[Människor] som strävar och kämpar för Guds sak utan att bekymra sig för om andras ogillande” (surah al-Ma'ida 5:54). Det innebär att den sanna troende håller sig till vad han anser vara rätt. Som princip kan man säga att den andlige vägfararen bör överväga varje fråga på fullt allvar och inte följa önskemål från andra människor eller deras yttranden blint.

(2) BeslutsamhetSå snart den andlige vägfararen påbörjar sina andliga övningar, är han ämnad att ställas inför många obehagliga händelser. Han kritiseras av sina vänner och bekanta som endast är intresserade av deras själviska önskemål och nuvarande sociala sedvänjor. De hånar och trycker ned den

andlige vägfararen i syfte att få en förändring i hans beteende och omvända honom från sitt mål. När dessa världsliga människor upptäcker att den andlige vägfararen har en ny livsstil och att hans uppträdande och beteende skiljer sig från deras, känner de sig upprörda och gör sitt bästa, genom att håna och förlöjliga, för att avlägsna honom från den linje han nyligen valt. Så i varje skede av sin andliga resa måste den hängivne tjänaren ställas inför nya svårigheter som han endast kan lösa genom beslutsamhet, uthållighet, styrka och tillit till Allah(SWT). ”Låt de troende sätta sin tillit till Allah” (surah Aal ’Imran 3:122).

(3) MåttlighetDetta är en av de viktigaste principer som den andlige vägfararen måste följa, för den minsta nonchalans i detta avseende hindrar inte bara hans framsteg, utan leder ofta som en följd av bristande uppmärksamhet på denna princip att han tröttnar på den andliga resan i sig. I början kan den andlige vägfararen visa mycket iver och glöd. Halvvägs in på den andliga resan får han se underbara tecken av gudomligt ljus, och beslutar därför att tillbringa större delen av sin tid i tillbedjan och på så sätt spendera den på bön, klagan och gråtande. Följaktligen kommer han att försöka göra allting som är bra och ta till sig alla de läckerbitar andligheten har att erbjuda. Men denna praxis är inte bara

ofördelaktig, den kan i många fall även vara direkt skadlig. Under alltför mycket press kan han komma att tröttna, lämna arbetet ofullständigt och sluta utföra rekommenderade handlingar. För mycket entusiasm i början leder till för lite intresse på slutet. Därför bör den andlige vägfararen inte vilseledas av tillfällig iver, och bör med tanke på sina personliga omständigheter endast ta sig an så mycket börda, eller till och med mindre än vad han är säker på att kunna bära ständigt, bevarandes det tillbörliga intresset. Han bör endast utföra handlingar av dyrkan när han verkligen är benägen att utföra dem och bör sluta med dem medan hans önskan att utföra dem ännu inte helt avtagit. Han kan jämföras med en person som vill äta något. En sådan person bör först av allt välja en maträtt som uppfyller dennes behov och sedan sluta äta innan magen är full. Denna princip om måttlighet är hämtad ur följande återberättelse där Imam Sadiq(A) sade till Abdul Aziz Qaratisi: "Abdul Aziz, tro har tio grader liksom pinnarna i en stege som klättras uppför en efter en. Om du finner någon ett steg under dig, dra upp honom till din position försiktigt och tyng inte ner honom med vad han inte klarar av att bära, annars kommer du att krossa honom."Denna återberättelse visar i princip att endast de handlingar av dyrkan som 100utförs med entusiasm och

iver är bra. Följande visdomsord av Imam Sadiq(A) förmedlar samma sak: "Tvinga inte er själva till dyrkan."

(4) StadighetDet innebär att efter att ha ångrat en synd och sökt Guds förlåtelse, får synden inte begås igen. Varje ed måste uppfyllas och varje löfte till den fromma handledaren måste hållas.

(5) VaraktighetInnan denna punkt förklaras är det nödvändigt att göra vissa inledande anmärkningar. Koranverserna och de religiösa rapporteringarna visar att allt vi uppfattar med våra sinnen, allt vi gör och allt som finns eller sker har en motsvarande sanning överskridande denna materiella och fysiska värld och inte omfattas av några begränsningar i tid och rum. När dessa sanningar stiger ned till den här materiella världen, intar de en gripbar och tydlig form. Koranen säger uttryckligen: ”Ingenting finns som inte har sitt ursprung hos Oss. Men allt sänds ner vid en av Oss fastställd tidpunkt” (surah al-Hijr 15:21).Denna vers betyder att allt här i världen har haft en tillvaro fri från uppskattning och mätning före dess materiella existens. När Gud har för avsikt att skicka en sak till denna värld, fastställer Han dess mått och på så vis blir den begränsad: ”Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i Vår bok, innan Vi sätter den i verket. Detta är lätt för Gud”

(surah al-Hadid 57:22).

Då den yttre formen av allt är fast och begränsad och allt är föremål för alla de förändringar som kännetecknar materia, såsom att formas eller vanställas, är allt i denna värld tillfälligt, övergående och utsatt för förfall. Gud säger: ”Vad som än är hos er kommer att försvinna, men det som är hos Gud kommer att bestå” (surah an-Nahl 16:96). Med andra ord, de abstrakta sanningar som inte är föremål för materiella egenskaper och de skatter som är med Allah(SWT), kommer inte att upphöra. Följande hadith (återberättelse) som är accepterad av både shiiter och sunniter, är också relevant i detta sammanhang: "Vi, profeterna har fått order att tala till människorna utifrån deras intellektuella kapacitet."

Denna hadith avser beskrivningen av sanningarna, inte deras kvantitet. Den säger att profeterna(A) förenklar de högre sanningarna och beskriver dem på ett sätt som gör det begripligt för mottagaren. Det mänskliga sinnet genom att ha förblindats av denna världs tjusning och kommit att bli upptaget med meningslösa ytliga begär, har blivit slö och rostig och klarar då inte av att begripa verkligheten av sanningarna. Profeterna(A) kan jämföras med en person som vill förklara en viss sanning till barnen. Naturligtvis kommer denne

att få förklara detta på ett sätt som motsvarar förmågan till förståelse och iakttagelse hos barnen. Samma regel gäller för profeterna(A) som är förvaltarna av de gudomliga lärorna. Ibland beskriver de livets sanningar på ett sådant sätt att de tycks vara livlösa, medan i själva verket är även de yttre ritualerna såsom bönen, fastan, pilgrimsfärden, Zakat (skatt på egendom), Khums (religiös skatt), manandet till gott och hämmande från ondska, levande och medvetna sanningar. Den andlige vägfararen är den som genom en andlig resa och andliga övningar strävar efter att rena sin själ och sitt intellekt från alla orenheter för att kunna se de högre sanningarna i detta liv och i denna värld genom Guds nåd. Det händer ofta att en hängiven tjänare ser tvagningen och bönen i dess verkliga form och känner ur perceptionens och medvetandets syn, att dess verkliga form är tusen gånger bättre än dess fysiska form.De återberättelser som nått oss från Imamerna(A) visar att handlingarna av dyrkan kommer att framträda på Återuppståndelsens Dag i sina riktiga former och kommer att tala till människorna.

Det har även nämnts i den heliga Koranen att öron, ögon och andra organ kommer att tala den dagen. På samma sätt har de moskéer, som ser ut att bestå

av tegel och murbruk, en levande och medveten verklighet. Det är därför som vissa återberättelser säger att moskéerna och den heliga Koranen kommer att klaga till sin Herre på Domens dag. En dag låg en mystiker i sin säng. När han vände sig från ena sidan till den andra hörde han ett skri komma ut ur marken. Han kunde inte förstå innebörden direkt. Senare insåg han antingen själv eller fick förklarat för sig att marken, efter att ha separerats från honom, gav till ett skrik.Efter dessa inledande anmärkningar kommer vi nu fram till vår huvudpunkt. Genom kontinuerliga övningar bör den andlige vägfararen inpränta i sitt sinne en avlägsen uppgift för varje andaktsövning han utför, så att hans praxis kan förvandlas till en bestående vana. Han bör utföra varje handling om och om igen och inte sluta med detta förrän han börjat finna välbehag i dess utförande. Han kommer inte att lyckas fånga den bestående änglalika aspekten av en handling om han inte fortsätter att utföra den under ganska lång tid så att dess intryck på hans sinne kan förbli bestående. För detta ändamål bör han välja en handling som överensstämmer med hans benägenhet och förmåga och sedan fortsätta att utföra den; för om en handling överges vid ett tidigt skede, skulle inte bara dess goda effekter utplånas utan en motreaktion skulle också börja framträda. På samma sätt

som en god gärning är strålande, involverar effekten av dess övergivande mörker och ondska.

Faktum är att "det finns inget annat än gott med Allah(SWT) och allt ont, all osämja och alla fel kan tillskrivas oss." Därför är människan ansvarig för alla fel och brister. "Min Herre, ondska kan inte tillskrivas Dig." Detta visar att Guds ynnest omfattar alla. Det är inte ett privilegium för en viss klass. Guds oändliga barmhärtighet är till för alla människor, vare sig de är muslimer, judar, kristna, zoroastrier eller avgudadyrkare. Men en del människor utvecklar genom sina missgärningar specifika egenskaper som gör dem olyckliga, och på detta sätt gör Guds barmhärtighet vissa människor lyckliga och vissa andra olyckliga.(6) MeditationDetta innebär att den andlige vägfararen aldrig får glömma sin plikt och alltid stå fast vid beslutet som han har tagit.Meditation eller begrundande har en väldigt omfattande innebörd och dess mening skiljer sig mellan de olika graderna och stadierna av den andliga färden. I början innebär det att avstå från alla handlingar som inte är lämpliga i den här världen eller livet efter detta och avstå från att säga eller göra någonting som ogillas av Allah(SWT).

Denna meditation kommer gradvis bli

kraftigare och intensivare, och ibland kan det betyda att koncentrera sig på tystnaden, eller på sitt jag eller på en högre sanning, det vill säga Guds namn och attribut. Graderna och stadierna för denna typ av meditation kommer att anges senare.Det bör noteras att meditation är en viktig faktor i andlig färd. De ledande mystikerna har lagt stor vikt vid detta och har beskrivit det som grundstenen för andlig färd, på vilken uppbyggnaden av minnet och hågkomsten av Allah(SWT) vilar. Utan meditation är det inte sannolikt att minnet och hågkomsten av Gud leder till några framgångar. För en andlig vägfarare är meditation lika viktig som den ordinerade dieten är för en patient. Följs inte ordinationerna kan medicinerna som ordineras bli verkningslösa eller till och med leda till motsatt effekt. Det är därför de mest framstående andliga vägledarna inte tillåter någon form av ritual och hågkomst av Gud utan meditation.(7) SjälvrannsakanDet innebär att den andlige vägfararen bör varje dag ha en avsatt tid för granskande och utvärderande av sina handlingar under de senaste 24 timmarna. Tanken bakom denna självrannsakande härstammar från följande yttrande av Imam Kadhim(A): "Den som inte granskar sina handlingar minst en gång varje dag är inte en av oss." Om den andlige vägfararen vid sitt självrannsakande finner att han inte har

gjort sin plikt, bör han söka förlåtelse från Gud och om han finner att han har fullgjort sin plikt i varje avseende bör han vara tacksam till Honom.(8) SjälvkritikOm den andlige vägfararen finner sig själv skyldig till några misstag eller fel, bör han vidta lämpliga åtgärder för att tillrättavisa eller straffa sig själv.

(9) SkyndsamhetDetta innebär att den andlige vägfararen bör vara snabb med att genomföra det beslut han har fattat. Eftersom han sannolikt kommer att möta många hinder på vägen, bör han vara vaksam och försiktig och försöka uppnå sitt mål utan att slösa ett enda ögonblick.(10) Tro och TillitDen andlige vägfararen måste ha kärlek till och blind tro på den heliga Profeten(S) och hans rättmätiga efterträdare.37 Fullständig tillit och förtroende är särskilt nödvändigt i detta skede. Ju mer tillit, ju mer bestående blir effekten av goda gärningarna.Eftersom alla existerande ting är skapade av Gud, måste den andlige vägfararen älska dem alla och ta hänsyn till dem i enlighet med graden av deras värdighet. Den som älskar Gud visar vänlighet mot alla människor och djur. Enligt en återberättelse är en del av tron på Allah(SWT) att känna tillgivenhet för skapelsen. En annan återberättelse säger: "Allah, jag söker av Dig, Din kärlek och kärleken från den som älskar Dig."(11) Iakttagande av

VördnadsreglernaIakttagandet av dessa regler för korrekt uppträdande mot alla och Hans ställföreträdare skiljer sig från den tro och tillit som nämnts ovan. Här innebär vördnad att vara noggrann med att inte överskrida sina begränsningar och göra något som inte är förenligt med kraven av människans underkastelse till Allah(SWT). Det är viktigt för människan att observera sina begränsningar gentemot sin Skapare, den väsentligt bestående Existensen. Denna vördnad är ett krav i denna värld av mångfald, medan tro och kärlek naturligtvis kräver kännedom om monoteism – enigheten av Gud.Tro och vördnad står i samma förhållande till varandra som en obligatorisk handling och en förbjuden handling gör. Vid utförandet av en obligatorisk handling vänder sig den hängivne till Gud och medan han avstår från en förbjuden handling ser han efter på sina egna begränsningar så att han inte överskrider dem. Vördnad innebär att följa en medelväg mellan fruktan och hopp. Att inte följa reglerna av vördnad visar på för mycket närgångenhet vilket är extremt oönskat.

De utmärkande dragen hos den avlidne Haji Mirza Ali Agha Qazi var hans munterhet och tro snarare än rädsla. Detsamma gäller för den avlidne Haji Sheikh Mohammad Bahar. Tvärtom var

det dominerande draget hos Haji Mirza Jawid Agha Maliki rädsla snarare än hopp och munterhet. Det är det som framgår av deras yttranden. Enligt det mystiska talspråket kallas den som domineras av munterhet som ett "fyllo" och den som domineras av rädsla kallas för en ”Eremit”. Det bästa är att välja en medelväg mellan dessa båda ytterligheter. Med andra ord bör den hängivne tjänaren anta den högsta graden av båda dessa egenskaper på en och samma gång. Denna grad av förträfflighet återfinns endast hos Imamerna(A).Kort sagt, människan som är en möjlig existerande varelse, bör inte glömma sina begränsningar. Det är därför som Imam Sadiq(A) brukade falla ned till marken när någon direkt ytterlighet yttrades av någon om honom.En fullständigt plikttrogen hängiven tjänare är den som alltid ser sig själv närvarande inför Gud och iakttar alla regler för beteende och aktning vid utförande av allting såsom då han talar, håller tyst, äter, dricker, sover etc. Om den hängivne bevarar Guds namn och attribut i sitt sinne, skulle han automatiskt följa alla regler av vördnad och alltid vara medveten om sin ödmjukhet.(12) AvsiktDet innebär att den andlige vägfararen bör vara målmedveten och välmenande. Målet för hans andliga resa bör inte vara något annat än att förintas i Gud. Den heliga Koranen säger: "Dyrka

Allah tillbedjandes endast Honom."Ett antal återberättelser säger att det finns tre grader av avsikt. Imam Sadiq(A) rapporteras ha sagt: ”Det finns tre typer av dyrkare: Det finns de som dyrkar Allah(SWT) av rädsla till Honom. Deras dyrkan är den av slavars. Det finns en del andra som dyrkar Allah(SWT) i önskan om kompensation. Deras dyrkan är den av löntagares. Det finns även de som dyrkar Allah(SWT) för att de älskar Honom. Deras dyrkan är den av fria människors.”Vid djuptänkande visar det sig att det finns två typer av dyrkan. En av dem är inte alls dyrkan i rätt bemärkelse, eftersom de som utför denna typ av dyrkan i själva verket dyrkar sig själva. De är motiverade av egenintresse. Eftersom de som dyrkar sig själva inte kan vara dyrkare av Gud, kan de betraktas som en sort av icketroende.Koranen har beskrivit Guds dyrkan som en del i människans natur. Samtidigt har den förnekat möjligheten till någon typ av förändring i människans medfödda egenskaper.”GE DIG hän med hela din själ, åt den rena, ursprungliga tron, den tro som 105Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan. Ingenting kan rubbas i Guds skapelse. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor är helt omedvetna om detta” (surah ar-Rum 30:30).Därför räknas en handling av dyrkan som igångsatts av egenintresse

inte bara som en avvikelse från hängivenhetens väg till Allah(SWT) utan också en avvikelse från monoteismens väg, för dessa egoister tycks inte tro på Guds enhet i Hans handlingar och attribut eftersom de förbinder Honom med någon annan. Den heliga Koranen har överallt vittnat om enheten av Allah(SWT) och har förnekat existensen av någon medhjälpare eller partner till Honom. Dessa två första grupper av dyrkare som nämnts ovan anser Gud vara deras partner i deras mål och avstår inte från tanken om självupphöjelse även vid dyrkandet av Honom. De har dubbla mål och det är det som kallas för polyteism som enligt Koranen är ett oförlåtligt brott.”Gud förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida. Han förlåter den Han vill” (surah an-Nisa’ 4:48, 116).Det framgår av ovanstående vers att den dyrkan som utförs av de två förstnämnda grupperna inte är fruktbar och kommer inte att föra dyrkaren närmare Gud.När det gäller den tredje gruppen som dyrkar Allah(SWT) av kärlek, räknas deras dyrkan som den av fria människors och i enlighet med en återberättelse den mest ärbara formen av dyrkan. ”Det är en dold ställning som endast de rena kan uppnå.” Kärlek innebär attraktion, eller med andra ord att dras till en viss person eller en viss sanning.Den tredje gruppen tillhör de som älskar Allah(SWT) och lutar sig till

Honom. De har inget annat syfte än att dras till Honom och erhålla Hans välbehag. Drivkraften är deras verkliga Älskade och de försöker närma sig Honom. Vissa återberättelser säger att Gud skall dyrkas därför att Han förtjänar att dyrkas.

Han är värdig och förtjänar att dyrkas på grund av Hans attribut. Med andra ord ska Han dyrkas eftersom han är Allah(SWT).Imam Ali(A) säger: ”Min Herre, jag dyrkar inte Dig i rädslan för Ditt helvete, inte heller för att jag vill ha Ditt paradis. Jag dyrkar Dig eftersom jag har funnit Dig värdig tillbedjan. Du Själv har väglett mig till Dig och kallat mig till Dig. Hade Du inte gjort skulle jag inte ha vetat vad Du är.”I början tar den andlige vägfararen sig framåt med hjälp av kärlek, men efter att ha passerat ett antal stadier inser han att kärleken inte är detsamma som den Älskade. Därför försöker han att ge upp den kärlek som hittills varit medlet för framgång, men som kan vara ett hinder i hans fortsatta avancemang. Nu koncentrerar han all sin uppmärksamhet på den Älskade som han dyrkar som sin enda Älskade. När han avancerar ytterligare några steg inser han att hans dyrkan ändå inte är helt fri från dualism eftersom han fortfarande anser sig vara älskaren och Allah(SWT) vara den Älskade, medan det är oförenligt med absolut enhet av Gud att tänka sig

vara en älskare av Honom. Därför försöker den andlige vägfararen glömma kärleken så att han kan träda in i världen av enhet från världen av mångfald. Vid detta stadium upphör han att känna vilja och avsikt för att hans utpräglade personlighet redan har utplånats.Innan detta skede sökte den andlige vägfararen vision, beskådande och anblick.

Nu glömmer han bort alla dessa saker, för när avsikten är borta, upphör begären. I detta tillstånd kan man inte avgöra huruvida ögonen och hjärtat hos den andlige vägfararen är fungerande eller inte. Att se eller inte se, att veta eller inte veta blir helt irrelevant.Bayazid Bistami återberättas ha sagt: ”Först tog jag avstånd från världen. Nästa dag tog jag avstånd från livet efter detta. Den tredje dagen tog jag avstånd från allt annat än Allah(SWT). Den fjärde dagen tillfrågades jag vad jag ville. Jag sade: Jag vill att jag inte vill.” Det är kanske genom denna återberättelse som vissa människor fastställt följande fyra stadier:(1) Avsägelse av denna värld, (2) Avsägelse av livet efter detta, (3) Avsägelse av Herren, (4) Avsägelse av avsägelsen. Detta är en punkt som kräver en djupare eftertanke för att förstå den ordentligt. Det är vid detta stadium som den andlige vägfararen ger upp alla sina begär. Detta är en stor prestation, men svårt att inse, för även i detta skede

finner den andlige vägfararen att hans hjärta inte är helt fritt från alla begär och avsikter. Han strävar åtminstone efter att uppnå perfektion. Det är inte till någon nytta att göra någon medveten ansträngning för att bli av med begären eftersom en sådan insats i sig innebär en strävan och ett mål.En dag talade jag med min lärare, Mirza Ali Agha Qazi om den här frågan och frågade honom vad lösningen på detta problem var. Han sade att det skulle kunna lösas genom att anta metoden av ”brinnande”. Den andlige vägfararen bör inse att Gud har skapat honom på ett sådant sätt att han alltid måste ha vissa begär och ambitioner. Det är en del av hans medfödda natur.

Oavsett hur han än försöker, kan han inte helt eliminera alla sina begär. Därför borde han inse sin maktlöshet och ge upp alla ansträngningar i detta syfte. På detta sätt kommer han att anförtro sig till Allah(SWT). Känslan av maktlöshet kommer inte bara att rena honom, den kommer också att bränna rötterna av alla begär. Hur som helst, måste det läggas på minnet att det inte bara räcker med teoretiska kunskaper om detta. Den andlige vägfararen måste utveckla en verklig smak för detta. Om en sådan försmak utvecklas, kommer det att medföra en större njutning än någonting annat i världen.Denna metod kallas "brinnande" för den bränner upp själva

existensen av vilja och avsikt och rotrycker dem helt och hållet.Den heliga Koranen har använt sig utav denna metod vid ett antal tillfällen. Ett exempel är användningen av det gudomliga uttrycket: ”Vi tillhör Allah och till Honom skall vi återvända.” Vem som än använder sig utav denna metod kommer att finna att den ger mycket snabba resultat.Vid olyckor, katastrofer och missöden tröstar människan sig själv på olika sätt. Till exempel påminner han sig själv att död och olyckor är det öde alla människor måste genomgå. Men Gud har föreslagit metoden av ”brinnande” som en genväg i föreskrivandet av ovanstående formel att yttras vid sådana tillfällen. Om människan inser att hon själv och allt som hon innehar och allt som på något sätt tillhör henne, ägs av Allah(SWT) som har fullständig befogenhet och behörighet att förfoga över dem som Han väljer och behagar, kommer hon inte att sörja för någon förlust och känna sig lättad. Människan bör veta att han sakligt inte äger någonting. Människan bör veta att hon i själva verket inte äger något. Hennes ägandeskap är endast ett fenomen.

I verkligheten tillhör allt Gud som ger vad Han vill och tar tillbaka vad Han vill. Ingen har rätt att inblanda sig i vad Han gör. Människan bör veta att hon har skapats längtansfull, ambitiös och

behövande. Allt detta är en del av hennes medfödda natur. När den andlige vägfararen fylls med en form av längtan under sin andliga resa, misstänker han därför att det inte är möjligt för honom att vara helt fri från begär. Förintelsen i Allah(SWT), som är grunden för dyrkan av fria människor, är därför oförenligt med hans inre böjelser att känna vilja och begär. Under dessa omständigheter är han förvirrad och känner sig hjälplös. Men det är denna känsla av hjälplöshet som utplånar hans egoism, som är grunden för viljan och begären. Därför, finns inte längre några spår av vilja och begär kvar efter att ha passerat detta stadium. Denna punkt är verkligen värd att förstå väl.(13) TystnadDet finns två sorters tystnad: (1) allmän och relativ, (2) utförlig och fullständig. Relativ tystnad innebär att avstå från att prata med människor om annat än vad som anses som absolut nödvändigt. Denna typ av tystnad är nödvändig för den andlige vägfararen vid varje stadium. Det är rekommenderat för andra också. Imam Sadiq(A) refererade till denna typ av tystnad när han sade: ”Våra anhängare (Shi'ah) är stumma.” En återberättelse i Misbahush Shari'ah nämner följande uttalande från Imam Sadiq(A): ”Tystnad är vägen för Allahs(SWT) älskare eftersom Allah(SWT) tycker om detta. Detta är profeternas(A) förfarande och de utvaldas vana.”

Enligt en annan återberättelse sade Imam Sadiq(A):”Tystnad är en del av visdom. Det är ett tecken på varje dygd.”Utförlig och fullständig tystnad innebär att avstå från att prata under muntlig hågkomst av Allah(SWT).(14) Avstå från mat eller åtminstone iaktta sparsamhetDetta rekommenderas under förutsättning att det inte stör den mentala friden och lugnet. Imam Sadiq(A) har sagt: ”Den troende tycker om hunger. För honom är hungern födan för hjärtat och själen.”Hungern lyser upp själen och gör den lättare medan hetsätande gör den matt och trött och hindrar dess uppstigande till mystikens himmelrike. Utav dyrkanshandlingar har fastan lovordats åtskilligt. Ett antal återberättelser angående den heliga Profetens(S) Uppstigning till Himlarna har nämnts i Daylamis Irshad och Biharul Anwar, volym 2. I dessa återberättelser har den heliga Profeten(S) tilltalats som Ahmad. Dessa återberättelser betonar de positiva aspekterna av svält, särskilt dess underbara verkan i samband med andlig resa. Min lärare, den avlidne Ali Agha Qazi berättade en gång en underbar berättelse om svält.

I korta drag sade han: ”En gång under tiden för de tidigare profeterna(A) reste tre personer tillsammans. Vid mörkrets inbrott delade de på sig åt tre olika håll i

syfte att skaffa mat, men kom överens om att samlas nästa morgon vid en specifik plats och en bestämd tid. En av dem hade redan blivit inbjuden hos någon. Den andra mannen råkade också av en slump bli gäst hos någon. Den tredje mannen hade ingen plats att gå till. Han sade till sig själv att han bör gå till moskén för att vara gäst hos Allah(SWT). Han tillbringade natten i moskén, men kunde inte få tag i någon föda. Nästa morgon samlades de i den avtalade platsen och var och en av dem berättade vad de hade råkat ut för. Vid denna tidpunkt fick den tidens profet(A) en uppenbarelse med följande innebörd: ”Berätta för Vår gäst att Vi var hans värd i går och ville förse honom med praktfull föda, men upptäckte att det inte fanns någon bättre föda än hunger.”(15) AvskildhetDet finns även två typer av avskildhet: allmän och utförlig. Allmän avskildhet betyder att inte beblanda sig med andra människor, särskilt de okunniga massorna och att endast bemöta dem om det är absolut nödvändigt. Den heliga Koranen säger: ”Och överge dem som ser sin religion som ett tidsfördriv och ett skämt, och den som låter sig luras av denna världs lockelser” (surah al-An'am 6:70). 109Utförlig avskildhet innebär att hålla sig borta från alla människor. Denna typ av tillbakadragande är rekommenderad vid utförandet av alla typer av

dyrkanshandlingar, men anses fundamental av mystikerna vid avkunnandet av vissa ritualer. I samband med detta måste följande punkter beaktas:För den andlige vägfararen är det nödvändigt att hålla sig borta från folksamlingar och störande ljud. Den plats där han utför handlingar av dyrkan måste vara rena och tillåtna. Även väggarna och taken i hans rum måste vara prydliga. Hans rum bör vara litet, helst rymmandes endast en person.

Ett litet rum utan några möbler och prydnadssaker är till hjälp för att hålla tankarna koncentrerade. En man sökte tillstånd från Salman Farsi(A) att bygga ett hus åt honom. Fram till dess hade inte Salman(A) byggt ett hus åt sig själv. Men han vägrade fortfarande att ge sitt tillstånd. Mannen sade: ”Jag vet varför du inte ger ditt tillstånd.” ”Säg varför”, sade Salman(A). Han sade: ”Du vill att jag skall bygga dig ett hus tillräckligt långt och brett för att endast kunna rymma dig själv.” ”Ja, det är huvudsaken. Ni har rätt”, sade Salman(A). Därefter byggde den mannen, med tillåtelse av Salman(A), ett hus av denna ringa storlek.(16) VakaDet innebär att den andlige vägfararen måste göra det till en vana att vakna före gryningen så tidigt som han tämligen kan. Fördömandes av sömn vid gryningen och lovprisandes av att hålla sig vaken vid denna tidpunkt

säger Allah(SWT): ”De brukade sova bara en liten stund på natten och vid gryningen brukade de söka förlåtelse” (surah al-Dhariyat 51:18).(17) Ständig renhetDet innebär att alltid vara rituellt ren och att hålla sig till utförandet av större tvagning på fredagar och på alla andra tillfällen då detta har rekommenderats.(18) Utöva anständighet och ödmjukhet till den yttersta graden. Detta inkluderar även gråtande och klagande.(19) Avstå från välsmakande födaDen andlige vägfararen bör avstå från läckra maträtter och bör nöja sig med så lite mat som absolut är nödvändigt för att bibehålla sitt liv och sin energi. (20) FörtegenhetDet är en av de viktigaste punkterna som måste uppmärksammas av en andlig vägfarare. De stora mystikerna har varit väldigt bestämda angående detta och har lagt stor vikt vid det.

De rekommenderar sina elever att hålla sina andliga övningar och sina visioner etc. hemliga. Om det inte är möjligt att dölja sin rätta natur (taqiyya), måste tvetydighet (tawriyah) tillgripas. Om det blir nödvändigt måste andliga övningar överges under en tid för att upprätthålla förtegenheten. ”Försök att uppfylla dina behov genom att upprätthålla förtegenheten.” Vid lidande och nöd gör taqiyya och förtegenhet saker och ting enklare. Om den andlige vägfararen

stöter på några svårigheter, bör han tålmodigt ta sig vidare. ”Sök hjälp i tålamod och böner, det är sannerligen svårt utom för de med ödmjukt sinne” (surah al-Baqarah 2:45).I denna vers ordet har salat (böner) använts i sin bokstavliga mening, det vill säga uppmärksamheten till Gud. Ur denna utgångspunkt kan utifrån denna vers slutledas att tålamod i hågkomsten av Allah(SWT) gör prövningarna mindre betungande och banar vägen till framgång. Det är därför det ofta observerats att de människor som blir extremt otåliga när deras lillfinger kapas, inte oroar sig det minsta om att förlora sina lemmar och organ på slagfältet. Enligt denna generella regel har Imamerna(A) lagt stor tonvikt vid förtegenhet, och har till och med ansett övergivandet av taqiyya som en stor synd.Sheikh Saduq har i sin bok, at-Tawhid citerat en återberättelse sägandes att Abu Basir en dag frågade Imam Sadiq(A) om det var möjligt att se Gud på Domedagen. Han frågade därför att Asha'irah, anhängarna till den sunnimuslimska imamen Abul Hassan Ash'ari tror att alla människor kommer att se Gud på Domedagen och i livet efter detta, vilket uppenbarligen inte är möjligt utan förkroppsligande. Gud är långt högre än vad dessa syndare säger. Imamen(A) sade: ”Det är möjligt att se Allah(SWT) även i denna värld som om

du såg Honom här och nu.” Abu Basir sade: ”Son av Profeten(S), tillåt mig att återberätta denna händelse till andra.” Imamen(A) tillät honom inte att göra detta och sade: ”Återberätta inte för andra; de kommer annars inte kunna begripa sanningen och kommer att gå vilse utan anledning.”(21) Handledare och andlig vägledareHandledarna är också av två slag: allmänna och speciella. Den allmänna handledaren är den som inte är ansvarig för att styra en specifik person. Människor söker hans vägledning och anser honom vara en lärd och erfaren person. Den heliga Koranen säger: Fråga dem som vet om du inte vet. Sådana handledare kan endast vara till hjälp i början av den andliga resan.

När den andlige vägfararen börjar se ståtlighetens manifestationer av Guds essens och attribut, behöver han inte längre ha en allmän handledare. Den speciella handledaren är han om vilken en gudomlig förordning existerar med innebörden att han har blivit utsedd för vägledningsuppdraget. Denna ställning innehas bara av den heliga Profeten(S) och hans rättmätiga efterträdare(A). Deras vägledning och följe är fundamental och oumbärlig, inte endast i varje stadium av andlig färd, men även efter att den andlige vägfararen nått sin destination. Detta följe är till naturen mystisk och inte fysisk för den verkliga

naturen av Imamen är den rang och ställning av hans glans, vars auktoritet omfattar och utsträcker sig till allt och alla i världen. Fastän Imamens kroppar är överlägsna alla andras kroppar, är ändå källan till hans auktoritet över universum inte hans kropp. För att förklara denna punkt kan det nämnas att vad som än händer här i världen, är dess källa Guds namn och attribut, och samma gudomliga namn och attribut är essensen av Imamen också. Det är därför Imamerna(A) har sagt: ”Allah(SWT) är känd genom oss och Han dyrkas genom oss.” därför kan det med rätta sägas att oavsett vilka stadier den andlige vägfararen genomkorsar, täcker han dem i ljuset av Imamen(A), och varje position han avancerar till styrs av Imamen(A). genomgående under sin resa har den andlige vägfararen sällskap av Imamen(A) och förblir anknuten till honom.

Även efter att ha nått sin destination, behöver han Imamens(A) sällskap, för det är Imamen(A) som lär honom de regler som skall iakttas i världen av gudomlighet. Därför är Imamens(A) följe avgörande i varje steg av andlig färd. I samband med detta finns det många hårfina punkter vilka inte är lätta att förklara. De kan upptäckas av den andlige vägfararen genom eget smak och upplevelse.En gång gick Muhyuddin Ibn

'Arabi till en andlig vägledare och klagade till honom om orättvisornas tillväxt och syndernas härjande. Den andliga vägledaren rådde honom att rikta uppmärksamheten till Allah(SWT). Några dagar senare gick han till en annan andlig vägledare och förde samma klagomål. Den här andliga vägledaren sade till honom att uppmärksamma sig själv. Ibn 'Arabi var mycket upprörd och började gråta. Han frågade den andliga vägledaren varför de två svaren skilde sig så från varandra. Den andliga vägledaren sade: ”Käre du! Svaret är ett och samma.

Han riktade din uppmärksamhet till Följeslagaren och jag till stigen.”Jag har berättat denna historia för att visa att det inte finns någon skillnad mellan att göra en resa till Allah(SWT) å ena sidan och mellan anländandet till ställningen av Imamen(A) samtidigt som man passerar genom faserna av gudomliga namn och attribut å den andra. Dessa två saker är inte bara nära varandra, de är nästan identiska. I detta skede finns det ingen uppfattning om dualism.

Det finns ingenting utom ljuset av prakten hos ett Enda Väsen, vilket beskrivs med olika ord. Ibland kallas det för de gudomliga namnen och attributen och ibland som essensen av Imamen(A) eller hans glans.För att veta om en allmän handledare är lämplig att inneha denna

position, är det nödvändigt att bevaka honom noga och ha kontakt med honom under en lång tid. Sådana övernaturliga saker som att veta vad andra tycker, att gå på eld eller vatten, att berätta om tidigare händelser eller att förutsäga framtiden, är inte ett tecken på någons favorisering hos Gud.

Utförandet av sådana saker blir möjligt i början av andlig vision, men stadiet av närhet till Allah(SWT) är långt bort från detta stadium. Ingen kan vara en handledare i sann bemärkelse om inte och till dess att han mottar ljuset av prakten av Gudomlig essensen. Att motta ljuset av manifestationerna av de gudomliga namnen och attributen är inte tillräckligt. Den andlige vägfararen sägs ha mottagit ljuset av manifestationerna av de gudomliga attributen när han känner att hans kunskap, kraft och liv i själva verket är kunskapen, kraften och livet av Allah(SWT). När den andlige vägfararen hör något vid detta skede, känner han att Gud har hört det och när han ser något, känner han att Gud har sett det. Han kan känna att Allah(SWT) ensam är den Vetande, och att kunskapen av varje existerande väsen är kunskapen om Gud själv.Den andlige vägfararen sägs ha mottagit ljuset av prakten om de gudomliga namnen när han ser de gudomliga attributen i sig själv.

Exempelvis känner han att Gud är den enda Vetaren och hans kunskap också är Guds kunskap. Eller han känner att den enda Levande är Gud och att han själv inte lever, men hans liv är Guds liv. Med andra ord känner han intuitivt att ”det finns inget vetande, levande eller mäktigt väsen utom Allah(SWT).” Om en andlig vägfarare mottar ljuset av manifestationerna av en eller två gudomliga namn, innebär det inte nödvändigtvis att han skulle motta ljuset av manifestationerna av andra gudomliga namn också.Den andlige vägfararen mottar ljuset av prakten av gudomlig essens endast då han glömmer bort sig själv fullständigt och inte kan hitta några spår av sig själv eller sitt ego. ”Det finns inget utom Allah(SWT).” En sådan person kan aldrig gå vilse, och inte heller bli förförd av Satan. Satan förlorar inte hoppet om att fresta den andlige vägfararen förrän han utplånar själva sin existens. Men när han inträder fristaden av världen av gudomlighet efter att ha tillintetgjort sin personlighet och sitt ego, förlorar Satan allt hopp om att förföra honom. En allmän handledare måste vara sådan att han har nått detta stadium. Annars är det inte utom fara för en hängiven tjänare att underkasta sig till vilken Tom, Dick eller Harry som helst.Det är inte klokt för en andlig vägfarare att på måfå ta sig till en affär för att skaffa sig det han behöver eller

underkasta sig till vilken hycklare som helst.

Han borde utföra fullständiga utredningar om den föreslagna handledaren och när det inte är möjligt att göra detta, bör han sätta tillit till Allah(SWT), jämföra den föreslagna handledarens lära med dem från den heliga Profeten(S) och Imamerna(A), och att endast agera enligt vad som överensstämmer med de sistnämnda. Om han gör detta, kommer han att vara säker från Satans list och knep. Den heliga Koranen säger: ”Satan har ingen makt över dem som tror och sätter tillit till sin Herre. Hans makt är bara över dem som gör honom till en vän och dem som tillskriver partners till Allah” (surah an-Nahl 16:99).(22) Daglig recitation av verbala recitationer (böner, återkallelser…)Mängden och metoden för recitation av de verbala recitationer beror på vad handledaren råder. Recitationer är precis som en medicin som kanske passar vissa men inte andra. Ibland är det så att en andlig vägfarare påbörjar mer än en recitation enligt egen uppfattning, medan en recitation drar honom mot mångfald och en annan mot enhet. Deras gemensamma kollision neutraliserar effekten av båda och de blir helt verkningslösa. Det bör nämnas att tillåtelsen från handledaren är nödvändigt bara för de recitationer som alla inte är tillåtna att recitera. Det finns ingen

invändning mot reciterandet av de recitationer för vilka allmänt tillåtelse redan existerar.Mystikerna fäster inte någon vikt vid blotta upprepning av recitationer utan att uppmärksamma deras innebörd som är långt viktigare. Ren verbal repetition är inte till någon nytta.(23, 24, 25) Hågkomst, Besinning, Onda tankarDessa tre stadier är av stor betydelse för att uppnå målet. Många av de människor som misslyckas med att nå sin destination antingen stannar vid ett av dessa stadier eller går vilse på vägen mot dem. Farorna som dessa stadier medför är avgudadyrkan, stjärndyrkan, elddyrkan och ibland kätteri, Faraoism, hävdandet av förkroppsligande och identifiering med Gud, förnekandet av skyldigheten att följa religiösa föreskrifter och gällande allt lagenligt. Vi kommer kortfattat att diskutera alla dessa faror.

Låt oss först tala om förkroppsligande och identifiering med Gud, som är den största faran som orsakas av djävulsk antydan när sinnet inte är fritt från onda tankar.Då den andlige vägfararen inte kommit ut ur dalen av skrytsamhet, kan han ledas, i svallvågen av manifestationen av de gudomliga namnen och attributen, att tro (Gud förbjude) att Gud har uppehållits i honom. Detta är vad som menas med förkroppsligande, som uppgår till otrohet och polyteism, medan tron på enheten av Allah(SWT)

upphäver varje begrepp om pluralism, och finner varje existens i förhållande till Guds existens vara blott en fantasi och allt existerande blott en skugga. När den andlige vägfararen uppnår detta stadium, utplånar han sin egen existens och uppfattar inte någonting som existerande utom Allah(SWT).

Utrotning av djävulska antydningar

Den andlige vägfararen måste ha full kontroll över sig själv så att ingen tanke kan träda in i hans sinne av ouppmärksamhet och inga handlingar kan utföras av honom oavsiktligt. Det är inte så enkelt att skaffa sig den nödvändiga graden av självbehärskning och det är därför som det är sagt att utrotandet av antydningar är det bästa sättet att rena själen. När den andliga vägfararen uppnår detta stadium finner han sig i början överväldigad av onda tankar och djävulska antydanden. Konstiga föreställningar kommer till hans tankar. Han tänker ofta på gamla händelser som redan har glömts bort och visualiserar påhittade händelser som inte någonsin kommer att vara möjliga att materialisera. Vid detta tillfälle måste den andlige vägfararen förbli orubblig och bestämd, och bör utrota varje skadlig tanke genom hågkomsten av Allah(SWT). Närhelst någon ond tanke inträder hans sinne, bör han koncentrera

sin uppmärksamhet på ett av Guds namn och fortsätta göra detta tills den tanken har försvunnit. Den bästa metoden att utrota de onda tankarna är att koncentrera sig på de Gudomliga namnen. Koranen säger: ”När de som utövar fromhet besväras av en ond tanke från Satan, minns de Allah och ser sedan genast ljuset” (surah al-A'raf 7:201).

Men avhandlingen tillhörandes den avlidne Bahrul ’Ulum, tillåter inte antagandet av denna metod. Denna avhandling betonar nödvändigheten av att avlägsna alla onda tankar innan påbörjandet av handlingar av Guds hågkomst och förklarar det vara extremt farligt att använda dessa handlingar för utrotandet av onda tankar och antydanden. Vi ger nedan en sammanfattning av de argument som framlagts i avhandlingen och lägger därefter fram motargument för dem.Denna avhandling säger att: Många handledare ber de hängivna tjänarna att göra sig av med antydanden genom hågkomsten av Gud. Här innebär uppenbarligen hågkomst mental koncentration, inte verbal recitation av någon form av recitationer. Men denna metod är mycket farlig, för att hågkomsten av Allah(SWT) innebär i själva verket beskådandet av den ”verkligt Älskade” och att befästa ögonen på Hans skönhet, vilket inte är

tillåtet om inte ögonen är stängda för alla andra, för känslan av den Älskades värdighet tillåter inte ögat som ser Honom att se någon eller något annat. Det kommer att vara hån att vända ögat bort från den Älskade om och om igen för att se något annat, och en person som gör detta, kommer sannolikt att få ett chockerande slag och motgång. Koranen säger: ”Han som ignorerar hågkomsten av den Nåderike, tilldelar Vi en djävul som blir hans kamrat” (surah az-Zukhruf 43:36).

Hur som helst, det finns en form av Guds hågkomst som är tillåten i syftet att bli av med de onda tankarna. Enligt denna form bör den hängivne inte ha skönheten av den Älskade i tankarna. Hans syfte bör endast vara att bli av med Satan, precis som mannen som kallar på sin älskade bara för att avskräcka sin rival och köra bort honom. Alltså om den hängivne tjänaren känner en ond tanke komma krypandes från vilken han finner det svårt att undkomma, bör han engagera sig i att minnas Gud för att bli av med den onda tanken. Hur som helst ber de erfarna mystikerna nybörjarna att först rensa bort de onda tankarna och sedan sätta igång med Guds hågkomst. För detta ändamål ber de honom att fästa sin blick på en fast punkt som till exempel en sten eller en träbit under en viss tid utan att blinka och koncentrera sin uppmärksamhet på den.

Det vore bättre om denna process pågår under en 40 dagars period. Under tiden bör ständigt ”A’uzu billah”, ”Astaghfirullah” och ”Ya Fa’al” repeteras, särskilt efter morgon och kvällsbönerna. Efter slutförandet av denna 40 dagars period bör den hängivne under en viss tid koncentrera sig på sitt hjärta och bör inte tillåta någon annan tanke att tränga sig in i hans sinne. Om någon ond tanke kom till hans sinne, bör han repetera orden ”Allah” och ”La mawjuda illallah”; och fortsätta repetera dem tills han känner sig något hänförd. Medan han utövar detta tillvägagångssätt bör han även repetera ”Astaghfirullah”, ”Ya Fa’alu” och ”Ya Basitu” en hel del.

När han har uppnått detta stadium, tillåts den hängivna tjänaren att tillgripa själslig hågkomst, om han så önskar, i syfte att utrota alla onda tankar en gång för alla, för när den hängivne väl har nått stadierna av hågkomst, besinning och begrundande, försvinner automatiskt alla onda tankar och djävulska antydningar. Detta var sammanfattningen av diskursen, tillskriven Bahrul ’Ulum i den ovan nämnda avhandlingen.Hur som helst, måste man ha i åtanke att denna metod för utrotning av onda tankar har hämtats från metoden som följs av Naqshbandi, en sufi sekt som återfinns på vissa ställen i Turkiet bland annat. Denna

sekt har kommit att bli kallade på detta sätt efter namnet på deras högsta handledare, Khwaja Bahauddin Naqshbandi.Men detta är en metod som inte godkänts av Akhund Mulla Hossein Quli Hamadani. Hågkomsten och minnet av Allah(SWT) är en integrerad del av den metod han och hans elever följer, men de lägger större vikt vid meditation och begrundande.

Vi har redan kortfattat beskrivit meditation och avser nu att nämna några detaljer kring dess olika stadier.Första stadiet: Det första stadiet av meditation är att avstå från allt olovligt och att utföra allt obligatoriskt. Den minsta lilla antydan på nonchalans eller slöhet i detta avseende är inte tillåtet.Andra stadiet: Den hängivne tjänaren bör intensifiera sin meditation och försöka göra allt endast i syfte att erhålla Guds välbehag. Han bör noggrant avstå från allt som kallas för tidsfördriv och skoj. När denna vana väl har etablerats, är det inte längre nödvändigt för honom att bemöda sig själv i detta avseende.Tredje stadiet: Han bör tro och erkänna att Gud är allvetande och ständigt närvarande och att Gud som övervakar hela sin skapelse tittar på honom. Denna typ av meditation bör iakttas vid alla tidpunkter och i alla sammanhang. 116Fjärde stadiet: Är en högre grad av det tredje stadiet. Nu kommer den hängivne själv inse att Gud

är allvetande och ständigt närvarande. Han ser manifestationen av gudomlig skönhet. Den heliga Profeten(S) gav antydde på det tredje och fjärde stadiet av meditation när han sade till sin förnäma anhängare Abu Tharr Ghafari: ”Dyrka Allah(SWT) som om du tittar på Honom, för om du inte ser Honom, ser Han dig.”

Denna återberättelse visar att graden av att Gud ser dyrkaren är underordnad graden av att dyrkaren ser Gud. När den hängivne tjänaren uppnår detta stadium, bör han göra sig av med de onda tankarna genom olika handlingar av dyrkan. Den Islamiska lagen tillåter inte tankekoncentration på ett stycke trä eller en sten. Anta att den hängivne dog medan han fokuserade på en träbit eller en sten, vad skulle hans svar till Gud vara? Det är rekommenderat ur religiös synpunkt att göra sig av med de onda tankarna med hjälp av medlen av Guds hågkomst och minnande, som i sig är en handling av dyrkan. Den bästa och kortaste vägen för att bli av med onda tankar är att fokusera på jaget. Denna metod är tillåten och godkänd av Islam. den heliga Koranen säger: ”Troende, Era själar är ert ansvar. Om ni är rätt vägledda, kan han som har gått vilse inte skada er” (surah al-Ma'idah 5:105).

Att fokusera tankarna på jaget är den metod som ordineras av Akhund Mulla

Hossein Quli och har alltid tagits i bruk av hans elever, som hävdar att kunskap om jaget alltid leder till kunskap om Gud.Kedjan av lärare i Mystik går tillbaka till Imam Ali(A). Antalet sufi sekter som har bidragit till mystikens kunskap är mer än hundra, men de huvudsakliga sekterna är inte fler än 25. Alla dessa sekter går tillbaka till Imam Ali(A). Nästan alla av dem tillhör det sunnimuslimska samfundet. Bara två eller tre av dem är shiitiska. Några av dessa sekter har spårats till Imam Ridha(A) genom Ma'ruf Karkhi. Men vi tillhör inte någon av dessa sekter och följer anvisningarna av den avlidne Akhund, som inte hade något med dessa sekter att göra.För mer än hundra år sedan levde i Shushtar en ledande akademiker och Qazi (domare) med namnet Agha Seyyed Ali Shushtari. Liksom andra framstående akademiker var hans yrke undervisning och rättslära. Många människor sökte upp honom för rådgivning. En dag knackade plötsligt någon på hans dörr. När Agha Seyyed Ali öppnade, såg han en vävare ståendes där. När han tillfrågades om vad han ville, sade han: ”Det domslut du utfärdade angående äganderätten av den specifika egendomen, baserat på den bevisning och vittnesbörd som framlades för dig, var inte korrekt. Egentligen tillhör egendomen ett litet föräldralöst barn och kontraktet är begravd på den och den

platsen.

Metoden som du använder dig utav är också fel.” Ayatullah Shushtari sade: ”Vill ni mena att min bedömning var felaktig?” Vävaren sade: ”Vad jag har sagt är ett faktum.” Efter att vävaren sade detta gick han därifrån. Ayatullah började fundera på vem den mannen var och vad han hade sagt. Efter fortsatt utredning konstaterades att det nämnda kontraktet faktiskt var begravd på den plats som vävaren hade angivit, och att de vittnen som hade skaffats fram var lögnare. Ayatullah blev orolig, och sade till sig själv: ”Mina andra domslut kan också ha varit felaktiga.” Han var rädd. Nästa natt knackade vävaren återigen på dörren och sade: ”Metoden som du använder dig av är inte rätt.” Samma sak hände den tredje natten. Vävaren sade: ”Slösa inte tid. Samla alla dina privata tillhörligheter och sälj dem, och bege dig sedan till Najaf. Gör som jag har sagt, och om sex månader invänta mig i Wadi'us Salam i Najaf.” Den avlidne Shushtari begav sig till Najaf. Så snart han kom dit såg han vävaren i Wadi'us Salam vid soluppgången, som om han plötsligt hade uppstått från marken. Han gav några instruktioner och försvann ännu en gång. Den avlidne Shushtari inträdde Najaf och började agera i enlighet med de instruktioner vävaren hade gett honom.

Tillsist uppnådde han en position för hög för att kunna beskrivas. Den avlidne Seyyed Ali Shushtari hade stor respekt för Sheikh Murtadha Ansari och deltog i hans föreläsningar om teologi och juridik. Sheikh Murtadha Ansari deltog också i Seyyed Alis föreläsningar om moralisk lag en gång i veckan. Efter Sheikh Murtadha Ansaris död, övertog den avlidne Seyyed Ali hans undervisnings funktioner och började hålla föreläsningar där Sheikh Murtadha Ansari hade avbrutit dem. Men han levde inte länge och avled efter endast sex månader. Hur som helst, under denna korta period utbildade och vägledde Seyyed Ali en av Sheikh Murtadha Ansaris framstående elever, Mulla Hossein Quli. Mulla Hossein Quli hade redan en viss kontakt med Agha Seyyed Ali och brukade vid olika tillfällen söka rådgivning angående moraliska och andliga frågor.

När Seyyed Ali efterträdde Sheikh Murtadha Ansari, skickade han ett meddelande till Mulla Hossein Quli, där han skrev:”Metoden som du för tillfället använder dig utav är felaktig. Försök att uppnå högre positioner.” Tillslut lyckades Agha Seyyed Ali förmå Mulla Hossein Quli att följa hans metod. Följaktligen blev Mulla Hossein Quli inom kort ett av sin samtids under i moral, andlig kunskap och självförödmjukelse. Mulla Hossein

Quli utbildade också några mycket framstående och kompetenta elever, som var och en blev en lysande stjärna på Mystikens himmel. Av hans mest framträdande elever räknas Haji Mirza Jawad Agha Malaki, Agha Seyyed Ahmad Karbalai Tehrani, Agha Seyyed Mohammad Sa'id Habbubi och Haji Sheikh Mohammad Bahari.Min handledare var den avlidne Haji Mirza Ali Agha Qazi som var en elev till Agha Seyyed Ahmad Karbalai.

Detta är kedjeföljden av mina handledare som går tillbaka till den ovan nämnda vävaren genom den avlidne Shushtari. Hur som helst, är det inte känt vem vävaren var och varifrån han fick sin kunskap inom mystik. Min handledare Agha Qazi följde metoden för att lära känna sitt jag såsom Akhund Mulla Hossein Quli och för utrotningen av onda tankar och djävulska antydningar manade han till att uppmärksamma jaget först. Han antydde att för detta ändamål bör den andlige vägfararen fastställa en tidpunkt på dygnet och koncentrera sin uppmärksamhet på jaget under en halvtimmes tid eller lite mer. Denna dagliga rutin kommer successivt att stärka hans hjärta och utrota de onda tankarna. Samtidigt kommer han successivt att förvärva kunskaper om sin själ och, om Allah(SWT) vill, kommer han att uppnå sitt mål. De flesta av dem

som lyckas med att rensa sina sinnen från onda tankar och slutligen erhåller ljuset av mystikens kunskap, når detta mål genom någon av följande två sätt: antingen vid reciterande av den heliga Koranen riktas plötsligt deras sinne till läsaren och det uppenbaras för dem att läsaren i verkligheten var Allah(SWT); eller så lyfts slöjorna bort genom medling av Imam Hossein(A) (dotterson till den heliga Profeten(S) av Islam) som är särskilt befattad med att lyfta slöjorna och avlägsna hindren som blockerar vägen för de hängivna tjänarna.Det finns två saker som är speciellt användbara för att kunna erhålla ljuset av mystikens kunskap:

(1) Att avverka alla stadier av meditation, och

(2) Att fokusera uppmärksamheten på jaget.

Om den hängivne tjänaren riktade full uppmärksamhet för att befästa dessa två saker, skulle han successivt uppfatta att trots sin variation formades hela universum av en källa, det vill säga källan till allt som händer i världen. Vilken perfektion, förträfflighet eller skönhet någonting i denna värld än besitter, är det en gåva från denna källa. Allt har fått en del av tillvaro, skönhet och prakt i enlighet med sin kapacitet.

Generositeten av den Enväldigt Generöse är till för alla, men allt existerande får sin andel i enlighet med sin kapacitet och natur.Hur som helst, om den andlige vägfararen håller sig till fullständig meditation och uppmärksammar jaget, kommer fyra världar gradvis att avslöjas för honom: Första världen - Enheten av handlande: I början kommer den andlige vägfararen känna att han själv är källan till allt hans tunga säger, hans öron hör och hans händer, fötter och andra lemmar gör. Han kommer att tro att han kan göra vad han vill. Senare kommer han känna att han är källan till allt som händer i världen. I nästa skede kommer han känna att hans existens har ett nära samband med Gud och genom denna relation når Guds förmåner och gåvor skapelsen. I slutändan kommer han att uppfatta att Allah(SWT) ensam, är källan till alla handlingar och händelser.Andra världen - Enheten av attribut: Denna värld framträder efter den första världen.

I detta skede anser den andlige vägfararen, när han hör eller ser något, att Gud är källan till hans hörsel och syn. Senare uppfattar han att Gud är källan till all kunskap, makt, liv, hörsel och syn vart det än påträffas och vilken form det än antar. Tredje världen - Enheten av namn: Denna värld framträder efter den andra världen. I detta skede anser den hängivne tjänaren att de gudomliga attributen inte

på något sätt är skilda från den gudomliga essensen. När han ser att Gud är den Vetande, känner han att allt hans väsen känner till är också Guds kännedom. På samma sätt anser han att den makt, syn och hörsel han besitter är Guds makt, syn och hörsel, för han är övertygad att det i princip bara finns en varelse i hela universum som har makt och som ser och hör. Det är Hans makt och Hans syn och Hans hörsel som återspeglas och anges av allt existerande i enlighet med dess kapacitet.Fjärde världen - Enheten av väsendet: Denna värld är högre än den tredje världen.

Denna värld uppenbaras för den andlige vägfararen till följd av uppenbarelsen av prakten av den Gudomliga essensen. Han inser i detta skede att det bara finns Ett Väsen som är källan till alla handlingar och attribut. I detta skede är hans uppmärksamhet koncentrerad på det Enda Väsendet och dras inte till Hans namn och attribut. Han uppnår bara detta stadium först efter att han utplånat sin flyktiga existens helt och gått bort i Allah(SWT). Det skulle vara svårt och långt ifrån sanningen att ens kalla detta skede för stadiet av Gudomligt Essens eller Gudomlig Enhet, för Verkligheten är långt över alla namn som yttrats eller skrivits. Inget namn kan ges till den Gudomliga Essensen och inget stadium av det kan föreställas. Gud står även över

frågan om att inte kunna föreställas för även nekande uttryck skulle innebära att Han har några begränsningar medan Han är över all begränsning.

När den andlige vägfararen uppnår detta stadium har han utplånat sig själv och sitt ego fullständigt. Han känner varken igen sig själv eller någon annan, och kommer endast att känna igen Allah(SWT).Medan den andlige vägfararen går igenom var och en av dessa världar utplånas en del av hans jag och i slutändan utplånas hans jag helt och hållet.I den första världen uppnår han stadiet av avlidande, för han inser att han inte är orsaken till någon av hans handlingar och att allt är från Gud. På detta sätt utplånar han spåren av sina handlingar.I den andra världen uppfattar han som ett resultat av attributens manifesterande att kunskap, makt och alla sådana kvaliteter uteslutande tillhör Allah(SWT). På detta sätt utplånar han tecknen på sina egna attribut.I tredje världen mottar den andlige vägfararen manifestationen av de Gudomliga namnen och uppfattar att Gud ensam är den Vetande, Verkställande etc. Följaktligen utplånar han tecknen på sina namn och beteckningar också.

I den fjärde världen betraktar han manifestationen av praktfullheten av Gudomlig Essens. Som resultat förlorar han helt sin enhet och känner att det inte

existerar något annat än Allah(SWT). Mystikerna kallar manifestationen av praktfullheten av den Gudomliga Essensen i detta stadium för ”gripen” (mytologisk fågeldjur med örnhuvud och lejonkropp), som inte kan jagas. De använder detta ord för det Absoluta Väsendet och den Rena Existensen som också beskrivs som ”den Dolda Skatten” och Väsendet som inte har något namn eller någon beskrivning.

Hafez Shirazi har i sina dikter beskrivit denna punkt på ett tilltalande sätt med hjälp av vackra metaforer. På ett ställe säger han:”En gammal siare och vis man berättade för mig följande historia, som jag aldrig kommer att glömma: En dag var en from man på väg någonstans. På vägen såg han ett fyllo38 sittandes, som sade: ’Du hängivna tjänare, om du har något bete att erbjuda, lägg ner din fälla här.’ Den hängivne sade:’Jag har en fälla men jag vill fånga en ”grip”. Fyllot sade:’Du kan bara fånga den om du vet var den kan hittas. Men dess bo är inte känt.’ ’Just det’, sade den hängivne tjänaren, ’men att bli besviken är en värre katastrof.’ Bara se hur den här mannen inte tappade modet. Det är möjligt att den ensamma mannen leds till den Oförlikneliga Väsendet av en Gudomligt utnämnd vägledare.”Uppenbarligen är det inte möjligt att fånga gripen när dess bo inte är känt. Men Allah(SWT) kan

skänka Sina förmåner till de som är förälskade i Hans eviga skönhet och kan leda dem till världen av Gudomlig enhet och utplånandet av jaget.

Tolkningen av surah al-Hamd

Jag har blivit ombedd att säga något om tolkningen av surah al-Hamd. Faktum är att tolkningen av den heliga Koranen inte är en sak som vi själva kan utföra på ett bra sätt. Under varje period av Islamisk historia har de främsta av de rättslärda, både sunnitiska och shiamuslimer inkluderade, sammanställt ett stort antal böcker i ämnet. Men varje lärd har skrivit sin bok utifrån den vinkel som han varit väl förtrogen med och har bara tolkat en aspekt av den heliga Koranen. Med det kan det ändå inte sägas att denna aspekt har täckts helt.Under de senaste fjorton seklen har mystiker såsom Muhyuddin ibn Arabi, Abdur Razzaq Kashani, Mulla Sultan Ali med flera, skrivit utmärkta kommentarer om Koranen och behandlat ämnet som specialiserat sig inom väl. Men vad de har skrivit är inte tolkningen av den heliga Koranen.

I bästa fall kan man säga att de har blottat vissa aspekter av den. Detsamma är fallet med Tantawi, Jawhari, Seyyed Qutb med flera. De har sammanställt sina

tolkningar i ett annat format, men inte heller deras böcker är tolkningen av den heliga Koranen i varje bemärkelse.Det finns andra tolkare (mofasser) av Koranen som inte tillhör någon av ovanstående två grupper. Majma'ul Bayan, skriven av Shaykh Tabrasi, är en utmärkt kommentar och kombinerar vad de sunnimuslimska och shiitiska experterna har sagt. Det finns så många andra kommentarer, men alla omfattar bara en del av den heliga Koranen. Koranen är inte en bok vars alla aspekter kan exponeras av oss eller av någon annan. Det finns vissa Koraniska vetenskaper som är bortom vår fattningsförmåga. Vi kan bara förstå en vinkel eller en form av Koranen.

Andra vinklar får förklaras av Imamerna(A) som var de verkliga företrädarna för den heliga Profetens(S) lära.Sedan en tid tillbaka har det dykt upp vissa Korantolkare som är helt olämpliga för uppgiften. De vill tillskriva sina egna önskningar och begär till Koranen. Överraskande nog låtsas även några vänsteraktivister och kommunister vara anhängare av Koranen och visar intresse för dess tolkning. I själva verket gör de det bara för att främja sina onda avsikter. Annars har de ingenting att göra med Koranen, än mindre dess tolkning. De vill bara avkunna sina doktriner under namnet av Islams lära.Därför säger jag

att de som inte besitter tillräcklig kunskap om Islam och de unga män som inte är fullt förtrogna med de Islamiska sakfrågorna, har ingen rätt att lägga sig i redogörelsen av Koranen. Men om de ändå försöker misstolka den för egna dolda motiv, ska våra ungdomar ignorera deras tolkning och inte ägna den uppmärksamhet. Islam har inte tillåtit någon att tolka Koranen enligt hans personliga uppfattning eller privata bedömning. Vem som än försöker påtvinga sin egen åsikt på Koranen är antingen en materialist som misstolkar Koranen eller en av dem som ger en viss andlig mening till Koranverserna. Båda dessa grupper tolkar Koranen enligt deras egna önskemål.

Det är därför nödvändigt att hålla sig borta från dem båda. Vad beträffar Koranen är våra händer fastbundna. Ingen har rätt att tillskriva sin egen åsikt till Koranen och hävda att den heliga Koranen säger så.Den tolkning som jag kommer att ge är bara en möjlig tolkning. När jag förklarar en Koranvers, hävdar jag inte att denna vers innebär endast det jag säger. Jag säger inte någonting med säkerhet. Jag antyder endast en möjlighet.Då några herrar har bett mig säga något om tolkningen av Koranen, har jag beslutat att prata kort om surah al-Hamd en gång i veckan. Jag vill ännu en gång upprepa att den tolkning som jag

ger är inget annat än en möjlighet.

Jag vill absolut inte tolka Koranen enligt min egen åsikt eller önskan.Det är möjligt att ”bismillah” i början av varje surah i Koranen är relaterat till dess efterföljande verser. Generellt är det sagt att bismillah är relaterat till ett underförstått (utelämnat) verb, men förmodligen är det relaterat till suran som följer. I surah al-Hamd är det till exempel relaterat till al-Hamd-o-lillah. I detta fall skulle hela meningen innebära att:Vid Allahs(SWT) namn tillhör all lovprisande Honom.Nu, vad betecknar ett namn? Det är en beteckning eller ett tecken. När människan namnger en person eller sak, fungerar det namnet som en symbol för igenkännandet av denna person eller sak. Om en person har namngetts Zayd, kan människor känna igen honom genom detta namn.

Allahs(SWT) namn är symbolerna av Hans väsen

Vilken liten information som människan än kan skaffa sig om det Gudomliga Väsendet, kan hon förvärva det genom Hans namn. Annars har människan ingen tillgång till Hans väsen. Även den heliga Profeten(S) hade inte, fastän han var den mest lärda och ädlaste av alla människor. Ingen annan än Honom kan känna Honom. Människan kan endast ha

åtkomlighet upp till de Gudomliga namnen.Kunskapen om de Gudomliga namnen har flera nivåer. Några av dem kan vi begripa. Andra kan endast uppfattas av den heliga Profeten(S) och av hans utvalda efterföljare.

Hela världen är ett namn av Allah(SWT)

Hela världen är ett namn av Allah(SWT), eftersom namnet på en sak är dess tecken eller symbol och eftersom allt existerande är tecken på Gud kan det sägas att hela världen är Hans namn. På sin höjd kan man säga att väldigt få människor fullt ut förstår hur de existerande tingen kan vara tecken på Gud. De flesta människor vet endast så pass att ingenting kan komma att existera automatiskt.Ingenting, vars existens är möjlig-existens, kan komma till existens automatiskt.Det är intellektuellt uppenbart och alla känner intuitivt att något vars existens eller icke-existens är lika möjligt, kan inte komma till existens automatiskt och att det måste finnas en extern kraft som får den att existera.

Den första orsaken till förekomsten av alla möjlig-existerande ting måste vara en evig och självexisterande varelse. Om det antas att den påhittade yttre rymden, och det måste vara påhittat för att det är en icke-tillvaro, alltid har funnits, då kan det varken automatiskt förvandlas till

någonting och på samma sätt kan inte något automatiskt komma till existens i det. En dels påståenden om att hela världen i början var ett oändligt tomrum (allt som är oändligt är tvivelaktigt i sig) i vilken det senare uppkom en slags ånga från vilken allting har uppkommit, är inte logiskt, för utan en yttre orsak kan ingen ny sak uppkomma och inte heller kan en sak förändras till en annan. Till exempel fryser inte vattnet och inte heller kokar det utan en yttre orsak. Om temperaturen är konstant och inte går under 0 grader eller över 100 grader kommer det alltid att förbli vatten. Kort sagt, förekomsten av en yttre faktor och orsak är nödvändig för varje förändring. Likaså kan ingenting, vars existens endast är möjligt, komma att existera utan en yttre orsak. Dessa fakta är självklara sanningar.

Alla existerande ting är tecken på Allah(SWT)

Det kan med enkelhet begripas av alla att alla existerande ting är ett tecken och namn av Allah(SWT). Vi kan säga att hela världen är Guds namn. Men fallet med detta namn skiljer sig från namnen givna till vanliga ting. Till exempel, om vi vill ange en lampa eller en bil till någon, nämner vi dess namn. Samma sak gör vi när det gäller människor eller Zayd. Men detta är uppenbarligen inte möjligt i fallet av Väsendet som har

oändligt storslagna egenskaper.

Allt som är begränsat är en potentiellt existerande (möjlig-existerande) sak

Om en existerande sak är begränsad, är det en möjlig-existerande sak. Eftersom Guds existens är oändlig, bör Han uppenbarligen besitta alla storslagna egenskaper, för om Han saknade blott en enda egenskap, skulle Han vara 124begränsad och som sådant en potentiell existens. Skillnaden mellan en potentiellt existerande varelse och en essentiellt-existerande varelse är att den senare är oändlig och absolut i alla avseenden. Om alla storslagna egenskaper av den essentiellt-existerande varelsen inte var oändliga, skulle inte denna varelse vara den essentiellt-existerande varelsen och källan till all existens. Alla de saker som orsakas av denna källa av existens är begåvade med de egenskaper som innehas av den essentiellt-existerande varelsen, men i mindre skala och i varierande grad. Det som är försett med dessa egenskaper till den yttersta möjliga graden kallas för det Storslagna Namnet eller al-ism al-a'dham.

Vad är det Storslagna Namnet?

Det Storslagna Namnet är det namn eller tecken som i allra största grad är begåvat

med alla de Gudomliga egenskaperna. Jämfört med andra existerande ting besitter det de Gudomliga egenskaperna på det mest perfekta sättet, även om inga existerande ting saknar dem helt, för allt har försetts med dem enligt sin natur och kapacitet. Även de materiella saker som förefaller oss vara totalt utan kunskap och makt, är egentligen inte det utan har en viss grad av uppfattningsförmåga och kunskap.

Allt som existerar lovprisar Allah(SWT)

Eftersom vi är beslöjade från att se klart, kan vi inte uppfatta det. Men det är ett faktum att de sublima egenskaperna avspeglas även i de saker som är lägre än människor och djur. Dessa egenskaper är i allra största grad avspeglade i dem enligt kapaciteten av deras existens. Även de lägsta av skapelser besitter egenskapen av uppfattning. Koranen säger: ”Ingenting existerar som inte prisar Honom, men ni förstår inte deras beröm” (surah Bani Isra'il 17:44).Eftersom vi är beslöjade från att se klart och inte förstår lovprisningen av alla de existerande tingen, visste inte gamla tiders rättslärda att de ofullkomliga varelserna också besatt uppfattningsförmåga. Därför tolkade de detta lovprisande för att innebära lovprisandet av skapelsen för allting, men i själva verket har denna vers ingenting

att göra med den typen av lovprisande, vilket är en helt annan fråga som vi redan känner till. Enligt en återberättelse hörde en gång människorna småstenar i den heliga Profetens hand lovprisa Allah(SWT). De kunde förstå lovprisandet från småstenarna, men detta lovprisande var sådant att de mänskliga öronen var helt obekanta med det. Det var på småstenarnas egna språk, och inte på något mänskligt språk. Därför är det klart att småstenar besitter uppfattningsförmåga, men då självklart beroende på deras existentiella kapacitet. Människan som anser sig vara källan till alla typer av uppfattningsförmågor tror att andra saker saknar det, men det är inte ett faktum, även om det stämmer att människan har en högre grad av det. Genom att vara beslöjad från att se klart, känner vi inte till uppfattningsförmågan hos andra ting och deras lovprisade av Allah(SWT), och tror inte att det finns något sådant.

Det finns många saker som vi inte känner till

Det finns många saker som människan inte tror existerar, men i själva verket gör de det även om vi kanske är omedvetna om dem. Varje dag görs nya upptäckter. Tidigare trodde man att växterna var livlösa ting men nu sägs det att de har ett hörselsystem. Om man lägger tunna

vävnader från ett träd i varmt vatten och för ett ljud genom dem blir det en reaktion och man kommer att få höra några ljud i gensvar.Vi vet inte till vilken grad denna rapport stämmer. Men det kan konstateras att den här världen är full av röster och ljud. Hela världen är levande och är ett namn av Allah(SWT). Ni själva är ett namn av Allah(SWT). Din tunga och dina händer är namn av Allah(SWT).

Alla rörelser är namn av Allah(SWT)

Det lovprisande av Allah(SWT) som du utför, är Hans namn. När du går till moskén efter att ha tvättat dina fötter, går du med Guds namn. Ni kan inte skiljas från Guds namn eftersom ni själva är Hans namn. Pulsens slag, hjärtats bultande och vindens susande är alla Guds namn. Det kanske är detta som menas med Guds namn i denna vers. Det finns många andra verser där frasen: ”med Allahs(SWT) namn” har använts. Som vi har sagt, är allt Guds namn, och namnen har gått bort i den namngivna. Vi tror att vi har en självständig existens men så är inte fallet. Om detta Väsen, som har skapat allt genom Hans vilja och reflektionen av Hans praktfullhets ljus, återkallade sitt ljus för ett ögonblick skulle alla existerande ting förintas omedelbart och återvända till dess preexisterande tillstånd. Gud har skapat

hela världen genom ljuset av Hans härlighet och prakt vilket är existensens sanna natur och namn av Allah(SWT). Koranen säger: Allah(SWT) är himlarna och jordens ljus. Allt är upplyst av Hans ljus. Allt har uppenbarats genom Hans ljus. Detta framträdande i sig är en återspegling av Hans ljus. Människans utseende är också ett ljus. Därför är människan i sig själv ett ljus. Djur är också ett ljus av Guds härlighet. Förekomsten av himlarna och jorden är ett ljus från Gud. Detta ljus har gått bort i Gud på ett sådant sätt att Koranen sade: Allah(SWT) är ljuset av himlarna och jorden.Den har inte sagt att himlarna och jorden är upplysta genom ljuset av Allah(SWT). Anledningen är att himlarna och jorden är icke-existerande i sig. Ingenting i vår värld har en självständig existens i sig själv. Med andra ord finns det ingenting här som är själv-existerande. I själva verket finns det ingen existens utom Allah(SWT). Detta är anledningen till att Koranen säger: Vid Allahs(SWT) namn, allt lov och pris tillhör Allah(SWT). ”I Allahs(SWT) namn säg: Han är Allah(SWT) den Ende”. Kanske ber inte Koranen er att uttala orden: ”I Allahs(SWT) namn, den Nåderike, den Barmhärtige”, utan den i själva verket nämner ett faktum. Genom att be dig yttra detta i Guds namn, betyder det att ditt sägande i själva verket också är ett namn av Gud. Koranen har

sagt: ”Oavsett vad som finns i himlarna och jorden prisar det Honom.” Den har inte sagt vem som än finns i himlarna och jorden prisar Honom. Det innebär att allt, huruvida levande eller livlöst, berömmer och lovprisar Allah(SWT), för allt är en reflektion av ljuset av Hans ära och det är Hans ära som orsakar alla rörelser.

Allt i världen är en manifestation av Hans prakt

Orsaken till allt som sker i världen är en manifestation av Allahs(SWT) prakt. Allt är från Honom och allt återgår till Honom. Ingen varelse äger någonting för sig själv. Om någon påstår sig äga någonting för sig själv, vill han praktiskt taget konkurrera med källan av det Gudomliga ljuset, fastän hans liv i själva verket inte är hans egen. De ögon du har är inte dina egna. Ljuset av den Gudomliga manifestationen har skapat dem. Det lovprisande av Gud som vi eller andra människor uttrycker, är ett Gudomligt namn, eller på grund av ett Gudomligt namn. Detta är anledningen till att Koranen säger: Vid Allahs(SWT) namn och lovprisa tillhör Allah(SWT).

Ordet Allah(SWT) är en omfattande manifestation av den Gudomliga prakten

Det är en manifestation som inkluderar

alla manifestationer. Allahs(SWT) namn, Rahman (den Nåderike) och Rahim (den Barmhärtige) är yttringarna av denna manifestation.På grund av Hans nåd och välvilja har Gud skänkt existensen till de existerande tingen. Detta är i sig ett bevis på nåd och vänlighet. Även den existens som tilldelats de skadliga och vidriga sakerna är ett bevis på Hans nåd, som är gemensamt för alla existerande ting. Det är manifestationen av prakten av Hans namn, Allah(SWT), som är en sann manifestation av Hans härlighet i varje mening.Allah(SWT) är en station. Det är ett omfattande namn, som i sig är en manifestation eller gudomlig prakt i varje mening. Annars har det Gudomliga väsendet inga namn förutom de av Hans Väsen eller Person. Allah(SWT), Hans namn inkluderande Allah(SWT), Rahman och Rahim är bara yttringar av Hans prakt. I ”bismillah” har Hans namn Rahman och Rahim tillagts till Hans omfattande namn Allah(SWT), eftersom de betecknar Hans självbestående attribut av barmhärtighet, ynnest och nåd. Hans attribut för vedergällning, ilska etc. är underordnade dessa attribut. Prisandet av varje form av förträfflighet och överlägsenhet är i själva verket prisande av Allah(SWT). När en person äter något och säger hur utsökt det är, prisar han Gud omedvetet. När en person säger om en annan människa att han är en väldigt fin människa eller att han är en stor

vetenskapsman eller filosof, prisar han Allah(SWT) eftersom en filosof eller en akademiker eller lärd äger ingenting av sig själv. Oavsett vad det är, är det ett uttryck för Allahs(SWT) prakt. Människan som inser detta faktum, hon och hennes intellekt är också en manifestation av Allahs(SWT) ära och prakt.

Inget Beröm är av någon annans beröm

Närhelst vi berömmer någon, säger vi att han har sådana och sådana bra egenskaper. Då allting tillhör Allah(SWT), utgör lovprisandet av varje person eller saks merit, lovprisande av Gud. Vi, genom att vara förblindade, inser inte denna sanning och tror att vi lovordar Zayd eller Amr, solsken eller månsken. När slöjan lyfts kommer vi att veta att allt lov och prisande tillhör ingen annan än Gud och att allt vi lovprisar endast är en manifestation av Guds prakt.Koranen säger: Allah(SWT) är ljuset av himlarna och jorden, med andra ord, varje förträfflighet och varje sublim egenskap, varhelst den än må vara, kan hänföras till Gud. Han är orsaken till hela världen och hela världen är en manifestation av Hans ståtlighet. De saker vi gör, är faktiskt inte gjorda av oss. Tilltalandes den heliga Profeten(S), sade Allah(SWT) i Koranen:”Du kastade inte (gruskornen), när du kastade (dem),

utan Allah(SWT) kastade (dem)” (surah al-Anfal 8:17).Reflektera över följande ord:”Du kastade” och ”Du kastade inte.” Båda dessa fraser är ett uttryck för ”utan Allah(SWT) kastade.”Det finns en annan vers som lyder: ”De som svär trohet till dig, svär lojalitet endast till Allah(SWT)” (surah al-Fath 48:10). Förblindade som vi är, förstår vi inte den sanning dessa verser antyder.

I själva verket är vi alla förblindade utom den heliga Profeten(S) som blev direkt utbildad av Gud och de heliga Imamerna(A), den heliga Profetens(S) ätt, som utbildats av honom.Så det finns en möjlighet att prepositionen ”bi” och substantivet ”Ism” i ”bismillah” kan vara relaterade till al-Hamdu; med betydelsen, ”I Allahs(SWT) namn allt lov och pris tillhör Honom.” Det är ett uttryck för Guds prakt som drar alla lovord till den och tillåter inte något beröm vara en hyllning av någon annan än Gud, för oavsett hur du än försöker, kommer du inte hitta något existerande annat än Honom. Oavsett vilka lovprisanden du uttrycker, blir det en hyllning av Gud. Det är värt att noteras att beröm alltid kommer av positiva egenskaper. De fel och brister som representerar de negativa egenskaperna, existerar egentligen inte. Allt som existerar har två aspekter. Det är den positiva aspekten som är lovprisad och den är alltid fri från fel och

brister.Det existerar endast en överlägsenhet och en skönhet och det är överlägsenheten och skönheten av Allah(SWT). Vi bör försöka förstå denna sanning. När vi väl är övertygade om detta, kommer allt annat att bli lätt. I själva verket är det lätt att erkänna något verbalt, men det är svårt att övertala sig själv att tro även på en rationell sak fullt och bestämt.

Att tro på något intellektuellt är en sak och att vara övertygad är en annan

Att vara övertygad om sanningen om en sak är annorlunda än att tro det intellektuellt på grund av existensen av vetenskapliga argument för att bevisa det. Felfriheten av profeterna(A) berodde på deras fasta övertygelse. En människa som är fullt övertygad om en sanning, kan inte handla i motsats till sin övertygelse. Om du var säker på att någon stod nära dig med ett draget svärd i hans hand och att han skulle döda dig om du yttrade ett enda ord mot honom, skulle du aldrig säga någonting mot honom eftersom ditt första bekymmer skulle vara att rädda ditt liv. Med andra ord, vad denna fråga beträffar, vore du så att säga ofelbar. En människa som vore övertygad om att om hon förtalade någon bakom dennes rygg, skulle hennes förtal anta formen av ett fruktansvärt djur med en lång tunga som sträcker sig från baktalaren till den

förtalade och detta djur skulle krossa henne, skulle hon aldrig tillåta sig att baktala någon. Om en människa var säker på att ”baktalande är maten för hundarna av helvetet” och baktalaren skulle bli oupphörligt slukad av dem, skulle hon aldrig sänka sig till denna synd. Vi ger då och då efter för baktal bara för att vi inte är helt säkra på konsekvenserna av denna dåliga vana.

Människans handlingar kommer att anta en konkret skepnad

Om människan oavsett vilken handling hon än utfört, var övertygad om att den skulle bli förkroppsligad i livet efter detta (de goda gärningar som antar en god gestaltning och de dåliga som antar en dålig gestaltning) och att hon skulle vara tvungen att redogöra för allt som hon gjort, skulle hon inte begå en ond handling även om det var omedvetet. Vi behöver inte redogöra närmare i detalj angående denna fråga. Det räcker med att säga att allt kommer att bedömas. Om en person baktalar någon annan, kommer han att ställas till svars för detta. Om någon trakasserar eller skadar de troende, skulle han gå till helvetet. De goda människorna skulle belönas med Paradiset. Man måste vara helt övertygad och säker om detta förfarande. Det räcker inte att läsa lagen i böckerna eller att förstå den rationellt. Att veta och förstå är

helt olika från hjärtlig innerlig övertygelse. Med hjärtat menar jag det verkliga hjärtat, inte ett organ i kroppen.Människan känner ofta till och förstår en sanning, men eftersom hon inte är helt övertygad om den, agerar hon inte enligt vad en tro på den kräver. Hon agerar först när hon blivit fullt och fast övertygad. Det är denna fasta övertygelse som kallas tro. Att bara känna till en profet(A) är inte till någon nytta. Vad som är fördelaktigt är att tro på honom. Det räcker inte att bevisa Guds existens. Vad som är nödvändigt är att tro på Honom och att lyda Hans påbud helhjärtat.

Med den sanna tron, blir allt lätt.Om en människa var övertygad om att det fanns ett Väsen som var källan till den här världen, att människan var ansvarig och att hennes död inte skulle innebära slutet utan bara betyda att hon övergår till ett mer perfekt stadium, skulle hon säkert kunna räddas från alla fel och misstag. Frågan är hur kan människan övertygas? Jag har redan beskrivit en aspekt av versen sägandes: ”Vid Allahs(SWT) namn, allt lov och pris tillhör Allah(SWT).” Jag vill återigen understryka att det jag säger är bara en möjlighet, inte en definitiv tolkning av Koranen. Hur som helst, det har visat sig att en människa som är helt övertygad om att allt lov och pris tillhör Gud aldrig

skulle ha några polyteistiska tankar i sitt sinne; för vem som någon än berömmer, lovprisar han i själva verket någon manifestation av Guds prakt.Vem som än komponerar eller avser att komponera en högstämd dikt till minne av den heliga Profeten(S) eller Imam Ali(A), hans dikt är för Allah(SWT) eftersom den heliga Profeten(S) och Imamen(A) inte är något annat än en stor manifestation av Allah(SWT), och därmed är deras lovtal ett lovtal av Allah(SWT) och Hans manifestation. En människa som är övertygad om att allt lov och pris tillhör Allah(SWT), skulle aldrig hänge sig åt skrävel, skryt och självberöm. I själva verket är människan självgod eftersom han inte känner sig själv. ”Den som känner sig själv, känner Allah(SWT).”En människa känner Gud bara när hon är fast övertygad om att hon själv inte har någon betydelse och att allting tillhör Gud.Faktum är att vi varken känner oss själva eller Allah(SWT). Vi har varken tro på oss själva eller på Honom. Vi är inte heller säkra på att vi är betydelselösa eller att allt tillhör Gud. Så länge som vi inte är säkra på dessa saker, är alla argument för att bevisa Guds existens till liten nytta, och allt vi gör bygger på egoism. Alla anspråk på ledarskap och chefskap är resultatet av egenkärlek och personlig fåfänga.

Egenkärlek är orsaken till alla problem

De flesta av de problem människan står inför är resultatet av hennes fåfänga och tomma stolthet. Människan älskar sig själv och önskar bli beundrad av andra. Men det är detta som är hennes misstag. Hon har inte insett att hon själv är betydelselös och att hon är egendomen av ett annat Väsen. Människans egenkärlek och kärlek till makt är orsaken till de flesta av hennes bekymmer, synder och brister, vilket förstör henne och drar henne till helvetet. På grund av sin egoism vill människan kontrollera allt och blir en fiende till andra som hon, med rätta eller orätt, anser vara ett hinder i hennes väg. Hon känner inga gränser i detta avseende och det är detta som är orsaken till alla bekymmer, olyckor och eländen.

Allt lov och pris tillhör Allah(SWT)

Det verkar som om Guds bok – den heliga Koranen – börjar med den fråga som inkluderar alla frågor. När Gud säger: ”Allt lov och pris tillhör Allah(SWT)”, känner vi plötsligt att många frågor har dykt upp inför våra ögon.Koranen säger inte att en viss lov och pris tillhör Allah(SWT). Det innebär att om någon säger till en annan person: ”Jag vet att Allah(SWT) är Allsmäktig och Allhärskande, men ändå prisar jag dig, inte Allah(SWT)”, även då skulle

hans prisande gå till Allah(SWT), eftersom allt prisande hör till och är Allahs(SWT) lovprisande.Koranen säger: ”Allt lovpris tillhör Allah(SWT).” Detta innebär att alla typer av lovprisande i alla betingelser tillhör Honom. Denna korta vers löser många problem. Denna vers är tillräcklig för att rengöra människans hjärta från orenheterna av alla typer av polyteism förutsatt att hon är fullt övertygad om dess sanning. Han som sagt att han aldrig begått någon sorts polyteism, sade det eftersom han intuitivt hade upptäckt denna sanning och insett det mentalt. Detta tillstånd av övertygelse kan inte befästas genom något argument. Jag menar inte att bevisning inte är till någon nytta; det krävs också, men det är bara ett sätt att förstå frågan om Allahs(SWT) monoteism enligt sin intellektuella kapacitet. Att tro på det är nästa steg.

Filosofiskt tankesätt är inte så effektivt

Filosofi är ett medel inte ett mål. Filosofiska argument hjälper till att förstå problemen, men de leder inte till en fast tro, vilket är en fråga om intuition och smak. Även tro har flera grader. Jag hoppas att vi inte nöjer oss med läsningen och förståelsen av Koranen, utan kommer att ha en fast bestämd tro på vartenda ord i den, eftersom det är den Gudomliga Boken som omvänder

människan och vill förvandla henne till en varelse som skapats av Gud från Hans ”Ism al-A’dham” (det Storslagna Namnet). Gud har begåvat människan med alla typer av förmågor men många av hennes potentiella förmågor är outnyttjade. Koranen vill höja människan från denna lägre position till en hög position värdig henne. Koranen har kommit för just detta ändamål. Alla profeter(A) har kommit för att hjälpa människan att resa sig ur djupet av själviskhet och se det Gudomliga ljuset så att hon kan glömma allt annat än Allah(SWT). Må Allah(SWT) skänka oss denna ynnest också!

Skillnaden mellan Bismillah i varje surah

Den ”bismillah” som föregår en surah skiljer sig från den som föregår en annan surah. Vi pratade om vilket ord prepositionen och substantivet som styr i ”bismillah” relateras till. En av möjligheterna är att ”bismillah” av varje surah är relaterad till något lämpligt ord i just samma surah; till exempel i surah al-Hamd kan det vara relaterad till ordet, al-Hamd. I det fallet skulle ”bismillahi al-hamd-o- lillahi” betyda: I Allahs(SWT) namn tillhör allt lov och pris Allah(SWT). Baserat på denna möjlighet

skulle ”bismillah” ha en annan innebörd för varje enskild surah, för i varje surah skulle den referera till ett annat ord. Om det var relaterat till ordet ”al-hamdu” i surah ”al-Hamd” skulle vi vara tvungna att söka efter annat lämpligt ord, till exempel i surah ”al-Ikhlas”. Enligt en av teologins regler, skulle någon som uttalade bismillah med en specifik surah och sedan ville recitera en annan surah, behöva upprepa bismillah, och det tidigare bismillah skulle inte vara tillräckligt för honom. Denna regel visar att ”bismillah” inte har samma innebörd överallt. Den har olika innebörd i varje surah, även om det finns några personer som felaktigt påstår att ”bismillah” inte är en del av någon surah och att det är en helt separat vers som uppenbarades som en välsignelse. Om det accepteras att ”bismillah” är relaterad till ’al-Hamd’ skulle ’Hamd’ kunna innefatta allt som ordet ’Hamd’ tillämpas på; det vill säga all slags prisande som uttrycks av vemsomhelst vid vilket tillfälle som helst. Således skulle versen innebära att allt lov och pris som uttrycks är i Guds namn eftersom den som uttrycker det, själv är ett namn av Gud; hans organ och lemmar är ett namn av Gud och det beröm han uttrycker är också ett namn av Gud. Ur denna synvinkel är varje prisande i Guds namn. Vi är alla Hans namn, eller manifestationer av Hans namn, eftersom vi alla är Hans tecken;

Han är vår skapare som gett oss existens. Den Gudomliga Skaparen är i flera avseenden olik från en naturlig orsak eller kraft.

En av skiljepunkterna är att vad som än skapas av den Gudomliga Skaparen, eller med andra ord, vad som än framträder ur den Gudomliga källan försvinner i just den källan. För att vidare utveckla denna punkt något, låt oss ta ett exempel även om detta exempel inte är tillräckligt för att beskriva förhållandet mellan Skaparen och det skapade. Hur som helst, låt oss ta exemplet med solen och dess strålar. Strålarna har inte någon existens skild från solen. Detsamma är fallet med den Gudomliga Upphovsväsendet eller Skaparen. Allt som skapas av denna källa är beroende av den för sin existens liksom för fortlevnaden. Det finns ingen befintlig varelse som kan fortsätta att existera om Gud endast tar bort en liten mängd av det ljus som dess existens är beroende av. Eftersom inget existerande ting har en oberoende ställning, sägs det vara försjunken i dess källa.

Varje möjlig existens är beroende av Allah(SWT) för dess existens liksom för dess fortlevnad

Varje möjlig-existerande varelse är Guds namn, Hans verk och en manifestation av Hans prakt. Han själv säger:

”Allah(SWT) är himlarnas och jordens ljus” (surah an-Nur 24:35). Varje möjlig existens är en manifestation av Guds prakt, men inte Gud. Allt som verkar i världen är relaterat till källan för dess ursprung på ett sådant sätt att det inte kan ha någon självständig existens. Det är därför det har sagts i Koranen: ” Allah(SWT) är himlarnas och jordens ljus.”

Om det kan medges att den bestämda artikeln ’al’ i ”al-Hamdu” antyder ”allomfattande”, skulle versen innebära att varje beröm av vem än det uttrycks, sker i Allahs(SWT) namn.Eftersom den som prisar Gud själv är en av Guds namn, kan det sägas att prisaren och den prisade i ett avseende är en och samma sak. Den ena är manifestationen och den andra är den Manifesterade. Några sägelser av den heliga Profeten(S), såsom: ” Du är som om du har prisat dig själv” och ”Jag söker tillflykt från dig hos dig”, pekar i denna riktning. Eftersom förhållandet mellan prisaren och den prisade är bortgången av den förre i den senare, kan den förre inte påstå att det är han som prisar. I själva verket är det den ”prisade” som prisar Sig själv, för prisaren har gått bort i Honom. Enligt en annan möjlighet kan man hävda att den bestämda artikeln i ”al-hamdu” inte är för att visa en allomfattning, utan det tyder på att ordet

”Hamd” innebär allmänt lovprisande utan några villkor fästa vid det. I detta fall är lovprisandet av Gud som vi utför, egentligen inte Hans prisande. Hans lovprisande är bara det Han själv utför. Anledningen är att Gud är det Oändliga Väsendet medan alla andra är begränsade. Varje beröm uttryckt av en begränsad varelse kommer naturligtvis att vara ändlig och begränsad och därför kan det inte vara ett lovprisande av det oändliga Väsendet.

När vi nämnde det första alternativet sade vi att allt lov och pris var Guds lov och pris. Även när du tror att du berömmer kvalitéerna av en vacker handstil, lovprisar du i själva verket Allah(SWT). Likaså när du tror att du hyllar världen, så prisar du även i detta fall ingen annan än Gud. Det är därför vi sade att allt lov och pris tillhör Allah(SWT) oavsett vem som än prisaren är, då vi förklarade det första alternativet eller den första möjligheten, eftersom ingenting utom Gud har en oberoende existens. Varje förträfflighet, varje skönhet och varje perfektion tillhör endast Honom. Om Gud drar tillbaka manifestationen av Hans prakt skulle ingenting existera längre.

Alla existerande ting är en manifestation av Allahs(SWT) Prakt

Existensen av allt beror av Guds ära och prakt. När vi diskuterade det första alternativet, påpekade vi att allt existerande är resultatet av ett gudomligt ljus. Gud säger själv att Han är himlarnas och jordens ljus. Om Han tar bort detta ljus, är allt dömt att försvinna och komma till ett slut. Eftersom ingenting utom Gud äger någon överlägsenhet av sig självt, är ingenting förutom Honom värt att prisa. I själva verket finns det ingen förträfflighet utom Hans. Han överträffar i Sitt väsen, Sina attribut och ståten av Hans manifestation. Alla meriter tillskrivna någon eller något annat, är Hans meriter. Vem som än prisar någon för dennes förträfflighet och kvalitéer, prisar faktiskt Honom. Detta är sant om vi accepterar det första alternativet som nämnts ovan.

När det gäller den andra möjligheten, vilket även detta inte är något annat än en gissning eller en möjlighet, innebär inte ordet ”al-hamdu” helhet eller allomfattning. Det innebär endast total lovprisande utan begränsningar, restriktioner eller någon uppfattning om dess motsats fäst vid den. Men det lovprisande som vi utför är definitivt inte absolut. Det är ett specifikt lovprisande uttryckt av en specifik för en specifik. Vi har inte tillgång till den Absoluta, inte heller kan vi uppfatta Honom; så hur kan vi prisa Honom. Även vid tidpunkten då

du säger, ”al-hamdu lillah”, uppfattar du inte den Absoluta Sanningen, och på detta vis kommer frågan om att lovprisa den Absoluta inte att uppstå. Oavsett vilket typ av lovprisande som uttrycks, så är det i själva verket inte ett lovprisande av Gud, utan ett lovprisande för vissa manifestationer av Hans prakt. När det gäller den tidigare möjligheten var inget lovprisande av Gud utom den som framförs av Honom själv. I detta fall kommer inte ordet ”ism” (namn) i ”bismillah al-hamdu lillah” att ha samma betydelse som vi tidigare nämnde när vi sade att alla är Guds namn inklusive dig och mig. Nu är ju namnet Allah(SWT) en symbol för Hans absoluta och oinskränkta manifestation, vars innebörd vi varken kan förklara eller begripa. Det är detta namn av Gud som lovprisats och detta prisande kan endast uttryckas av Gud själv. Detta är en möjlig förklaring grundat på antagandet att ”bismillah” är förknippat med ”al-hamdu lillah”. Kort sagt finns det två möjligheter. Enligt en möjlighet är allt lov och pris, lovprisandet av Gud och enligt den andra, är lovprisandet av Gud bara det absoluta och oförbehållsamma lovprisandet uttalat och utfört av Gud själv. Enligt det första alternativet finns det inget lovprisande som inte är av Gud, och enligt det andra alternativet kan ett lovprisande av Gud vara, endast i begränsad mening, inte i dess absoluta

bemärkelse. I detta fall kommer ”Hamd” (prisande) i ”al-hamdu lillah” att innebära ett absolut och fullständigt prisande. Gud kan endast prisas genom det namn som är Honom värdig. Även denna regel är endast en möjlighet.Det finns en annan möjlighet som säger att ”bismillah” kanske inte har något samband med suran som följer. Vi vet att vissa rättslärda hävdar att prepositionen och substantivet i ”bismillah” är länkat med ett försummat men känt verb, ”Zahara” (framträdde), vilket betyder att existensen uppenbarades. Sålunda skulle meningen innebära:

Existensen uppkom med namnet Allah(SWT). Med andra ord är namnet Allah(SWT) källan till allt existerande. Detta namn av Allah(SWT) är samma som nämndes i en profetisk återberättelse med följande ord: ”Allah(SWT) skapade själv Sin vilja och skapade allt annat genom Sin vilja.”

Här betyder Allahs(SWT) vilja ”den första manifestation av Hans prakt” som skapades av Honom direkt. Det är denna manifestation som har kallats existens i den utlämnade förkortning som nämns ovan, nämligen ”Existensen uppkom”. Utifrån antagandet att ”bismillah” inte är knuten till surahn efter det, anser vissa språklärda att en sådan förkortad utebliven fras som ”vi söker hjälpen”

förekommer innan ”bismillah”. Dessa språklärda kanske inte inser detta, men faktum är att vem som än söker hjälp av Gud, söker konstant hjälp av Hans namn. Det är inte möjligt att söka Hans hjälp på annat sätt. Även om det inte alltid är nödvändigt att använda ord som, ”I Allahs (SWT) namn”, kvarstår ändå faktumet att Hans framträdande eller närvaro i allt är Hans namn och på detta sätt är hjälpen av Hans namn sökt konstant.Det är denna yttring vars hjälp vi söker och med hjälp av vilken allting är gjort. De språklärda kanske inte är medvetna om denna uppfattning, men det är ett faktum att sökandet av hjälp betyder att vända sig till Allah(SWT). Detta om vilket ord ” bismillah” sammankopplas med.

Vi sa tidigare att ett namn är ett tecken på den namngivna. Men det finns ingenting som inte är ett tecken av Gud. Vad du än ser, kommer du att finna det vara ett tecken på Honom. Naturligtvis har även tecken olika graderingar. Det finns några namn som är perfekta tecken på Honom i alla avseenden. Det finns vissa andra som inte kan sägas vara så perfekta tecken. Hur som helst, alla existerande ting är Hans tecken och manifestationer av varierande grad. En återberättelse säger: ”Vi är de vackra namnen på Allah(SWT)”. Hur som helst, vid stadiet av manifestation är de upphöjda och de

mest praktfulla namnen på Allah(SWT) den heliga Profeten(S) och Imamerna(A) som, till skillnad från oss som fortfarande befinner oss i avgrunden av simpla begär, har nått de högsta stadierna av andlig resa i riktning mot Allah(SWT).

Utvandring

Vi har inte ens börjat röra oss ännu, men det finns vissa människor som inte bara kommit ut ur avgrunden utan till och med utvandrat från det stadiet. Den heliga Koranen säger: ”Den som överger sitt hem, emigrerande för Allah och Hans Budbärare och sedan överraskas av döden, kommer sannerligen att belönas av Allah” (surah an-Nisa’ 4: 100).

Enligt en möjlig tolkning kan ”emigration” här ha inneburit att gå från sig själv till Allah(SWT) och ”hem” kan ha inneburit det lägre jaget. I detta fall skulle hela versen innebära att det fanns vissa personer som kom ut ur den mörka och smutsiga hemvisten av deras simpla begär och fortsatte att vandra mot Gud tills de överraskades av döden, det vill säga, de utplånade sig själva för att överleva i Gud som skulle komma att belöna dem. Med andra ord är Gud deras belöning, för de fäster ingen vikt vid Paradiset och de rika gåvorna som kan återfinnas där. Deras enda syfte är Allah(SWT), eftersom för en person som

åtar vägen till förintelse av jaget och fortsätter mot Allah(SWT) och Hans Profet(S), finns ingenting kvar som denne kan kalla sitt eget. För honom tillhör allting Gud. Den som når detta stadium kommer sannerligen att belönas av Gud. Det kan noteras att det finns några som har uppnått deras önskade mål efter utvandringen, medan det finns vissa andra som trots att de utvandrade, inte kunde nå det stadium av att utplåna sig själva för att överleva i Allah(SWT). Den tredje kategorin tillhör de människor som oss vilka inte kunde emigrera alls och fortfarande famlar i mörkret. Vi är inte bara förlorade i labyrinten av denna världs angelägenheter men är också ett offer för själviskhet och egoism till den grad att vi inte kan se något bortom vårat eget intresse. Vi vill ha allting för oss själva, för vi tror att ingenting utom oss har något värde. Vi har ännu inte tänkt på att utvandra, eftersom vårt tänkande är begränsat endast till den här världen.

Sjuttio år tillbaka

Vi vill inte förkasta de medfödda förmågorna som Gud har försett oss med, utan vi använder dem för vardagliga ändamål som om vi skulle leva i denna värld för alltid. Medan tiden flyr, fortsätter vi att komma längre och längre ifrån den källa som vi bör ha utvandrat till. Enligt en återberättelse satt den

heliga Profeten(S) en gång tillsammans med sina följeslagare när ett högt ljud av något fallande hördes. Den heliga Profetens(S) följeslagare blev uppskrämda. De frågade vad som hade hänt. Enligt återberättelsen sade den heliga Profeten(S): ”En sten rullade i mitten av Helvetet. Nu efter 70 år har den fallit ner i en brunn som ligger på andra änden av det. Detta var ljudet av dess fall.” Denna händelse sägs vara en allegorisk beskrivning av en syndig människa som dog vid 70 års ålder.

Vi är alla rullande ner mot samma hål. Jag kanske kommer dit vid en ålder av 80. Även du kommer att komma över till den sidan inom några år.

Den värsta fienden

Det är vår själviskhet och egoism som är ansvarig för vårt nuvarande skick. Följande grundsats uttrycker samma sanning: ”Din värsta fiende är ditt lägre Jag som finns inom dig.” Det är denna idol som människan dyrkar mest och som hon är mest fäst vid. Människan kan inte bli rättfärdig om hon inte krossar denna idol, eftersom en idol och Gud inte går ihop. En egoist kan aldrig vara en hängiven person. Vi kan till synes vara religiösa, men i verkligheten är vi idoldyrkare om vi inte blir av med vår själviskhet och egoism, som är de

grundläggande orsakerna till alla våra problem och missförhållanden. Medan vi ber säger vi: ”Dig allena tillber vi och Dig ensam anropar vi om hjälp” men tyvärr är alla våra tankar fortfarande koncentrerade på oss själva. Vi ber för att tjäna våra egna själviska intressen och således i verkligheten dyrkar endast oss själva.

Egoism orsaken till allt gräl

Alla krig i världen beror på människans egoism. Troende förväntas inte bekämpa varandra. Om de gör detta, är de inte troende.

En oärlig och självisk människa vill beslagta allt för sin egen vinnings skull. Det är denna attityd som ger upphov till alla möjliga bekymmer. Jag vill ha en speciell ställning för mig själv; du vill ha det för dig själv. Eftersom vi båda inte kan inneha denna ställning på en och samma gång, är ett gräl dömt att uppstå. Jag vill ha denna stol; du vill också ha den. När jag och du vill ha samma sak, kommer det naturligtvis att ske en dispyt. Om två personer försöker att ockupera detta land, skulle det leda till ett krig. Alla krig och strider är resultatet av själviskhet, ett resultat av konflikten av personligheter och deras intressen. Eftersom de fromma människorna inte är själviska, kommer de inte bekämpa

varandra. Även om alla de fromma människorna samlades på ett och samma ställe skulle det inte uppstå någon kamp och inget otalt mellan dem, för det de gör, gör de för Guds skull. Eftersom de varken är själviska eller egoistiska, är de inte emot varandra.

De har alla samma källa och samma riktning. Det är vi som befinner oss i en avgrund så mörk som den möjligtvis kan bli. Detta mörker är vår egoism. Så länge vi inte ger upp vår egoism, kan vi inte komma ur detta mörker. Vi är själviska och självgoda. Det är därför som vi inte fäster vikt vid andra och betraktar oss själva som det viktigaste. Om en sak är fördelaktigt för oss, accepterar vi det. Om den inte är det avvisar vi den, oavsett hur rätt det kan vara.

Vi tror bara på den sak som är till vår fördel. Allt detta är egoism och själviskhet. Det är denna inställning som är orsaken till alla våra bekymmer och ansvarig för all mänsklighetens eländen. Jag vill följa mitt intresse och du vill följa ditt. Det kan inte finnas fromhet så länge som själviskhet kvarstår. Vad är då botemedlet? Människan har inom sig själv ett avgudatempel. Det är inte lätt för henne att ta sig ut ifrån det. Hon behöver Gudomlig hjälp, en osynlig hand som kan hjälpa henne ur denna fängelsehåla. Profeterna(A) har kommit för just detta

ändamål.

Profeternas(A) mål

Alla profeter(A) och uppenbarade böcker har kommit bara för att krossa detta avgudatempel och föra människan ut ur det. Profeterna(A) har kommit för att inrätta en gudomlig ordning i denna djävulska värld som styrs av Djävulen som vi alla lyder under. Våra simpla begär och önskemål är Djävulens manifestation. Då den största Djävulen är vår lustfyllda själ, blir allt oavsett vad vi gör djävulskt. Detta är skälet till att ingenting vi gör är fritt från själviskhet. Djävulen har inflytande över oss och vi är kommenderade av djävulen. Vi kan endast ta oss ur denna labyrint om vi lyckas utvandra från vårt nuvarande stadium, agera enligt profeternas(A) lära och andra fromma människor och upphöra att vara själviska och egoistiska. Om vi gör så kommer vi att erhålla en ofattbar seger. Denna utvandring är väsentlig för alla de som strävar efter att uppnå perfektion.

Större Jihad (helig kamp)

Den som vill ta sig ur fängelsehålan av egoism, måste sträva efter att utvandra från sitt nuvarande tillstånd. Enligt en profetisk återberättelse kom en gång vissa av den heliga Profetens(S)

följeslagare tillbaka från Jihad (heligt krig). Den helige Profeten(S) sade till dem:

”Ni har återvänt efter att ha utfört en mindre jihad, men är fortfarande skyldiga en stor en.” Ett större jihad sker mot ens lägre jag. Alla andra heliga krig underordnas denna kamp. Vilket heligt krig som än utförs av oss kommer att vara värt namnet endast om vi lyckas med den stora jihad. Annars skulle alla andra heliga krig inte vara någonting annat än en satanisk handling. Om en person deltar i det heliga kriget i syfte att få en slavflicka eller att sörja för sitt uppehälle, skulle just dessa saker vara hans belöning. Men om en person utför jihad för Gud, så skulle det vara Guds ansvar att belöna honom. Faktum är att belöningen beror på det utförda arbetets kvalitet. Uppenbarligen finns det en stor skillnad mellan kvaliteten på vårt uppförande och uppförandet hos de fromma människorna och Guds vänner, för våra mål och strävanden skiljer sig från deras.

Hängivenhet är kriteriet

Är det utan anledning som det sagts i ”Dikets krig” (Khandaq) att ett slag av Imam Alis(A) svärd var mer förtjänstfullt än alla handlingar av dyrkan som utförs av djinnerna och människorna?

Synbarligen var hans slag inte mer än ett slag för att döda en person. Men det hade en mycket större betydelse. På den tiden stod Islam inför de förenade styrkorna av förnekare och om muslimerna hade besegrats i denna drabbning, skulle själva existensen av Islam ha varit hotad. Det finns fortfarande en annan aspekt av frågan, och det är det engagemang och den hängivenhet som var involverat i Imam Alis(A) agerande. Då Imam Ali(A) var på bröstkorgen av en fiende, spottade denne på Imamens(A) ansikte. Imam Ali(A) reste sig på en gång upp ifrån denne så att hans handling inte skulle påverkas av motivet av personlig hämnd.

Andan av ett sådant slag är förvisso överlägsen alla handlingar av dyrkan. Det är denna anda som ger handlingarna av de troende deras egentliga innebörd och betydelse. Utvändigt är de åtgärder som utförs av polyteister och monoteister, avgudadyrkare och de som inte dyrkar avgudar, lika varandra. Uppenbarligen är det ingen skillnad på dem. Abu Sufyan brukade också be. Mu'awiyah var själv imamen (böneledaren) vid församlingsböner. De utförde sina religiösa handlingar som alla andra. Det är bönens ande och själ som beviljar den storslagenhet. Om andan finns där, är bönen en handling av hängivenhet. Annars är det ingenting annat än en simpel uppvisning och ett bedrägeri.

Denna princip gäller för oss också. Vi lurar i själva verket varandra.

Vår dyrkan är för Paradiset

Alla våra gudfruktiga handlingar tjänar våra egna intressen först. De som är mer fromma bland oss utför dem för Paradisets skull. Ta bort frestelsen av Paradiset, se sedan vem som utför dem. Fallet med Imam Ali(A) är annorlunda. Han älskade nämligen gudfruktiga handlingar och dyrkan. Det sägs om honom att han älskade handlingar av hängivenhet och anammade dem. I princip är det inte av stor betydelse att utföra handlingar av dyrkan med hänsyn till Paradiset. En person som har nått stadiet av bortgång i Allah(SWT), fäster ingen vikt vid Paradiset. Han bryr sig i själva verket inte om det. Paradiset och Helvetet är likadana för den som har förintat sig själv. Han prisar Gud, eftersom han anser att Gud förtjänar dyrkan. Denna position uppnås av de som är förtjusta i gudfruktiga handlingar. De dyrkar Allah(SWT), eftersom de anser att Han är värdig dyrkan.

Det finns många grader av hängivenhet. Hur som helst är det första steget att skjuta själviskheten åt sidan och komma ut ur det trånga hålet av egoism. 140

För detta ändamål är det första man

måste göra, att vakna för Guds skull och inte förbli sovande. För närvarande är vi sovande, men till synes vakna. Vår vakenhet är det av djuren, inte av människan.

En återberättelse säger att folket sover; de kommer att vakna när de dör. Vid denna tidpunkt kommer de att inse att de var helt omedvetna om den verkliga situationen. En Koranvers säger: ”Helvetet omsluter de otrogna”. Det betyder att helvetet även nu omger dem men människan, som befinner sig i ett tillstånd av medvetslöshet, uppfattar inte detta. När hon återfår sitt medvetande, kommer hon att inse att det finns en eld som slutit sig runt om henne. Vi alla måste gå via denna stig. Därför är det bättre för oss att vakna upp och vandra längs den ”raka vägen” som visats till oss genom profeterna(A).

Profeterna(A) har kommit för att reformera människan

Reformationen av mänskligheten är uppdraget för alla profeter(A). För detta ändamål skall de inrätta en rättvis ordning. Det är människan som är rättvis eller orättvis. För att upprätta en rättvis ordning innebär det att vända de onda till rättfärdiga och de icke troende till troende. Profeternas(A) uppgift är att förändra människorna. Om människorna

blev lämnade att göra vad de ville, skulle de säkert falla i den djupa avgrunden av helvetet. Det är profeterna(A) som vägleder dem till den rätta vägen. Sorgligt nog; följer vi den ännu inte. Jag är 70 år gammal, men jag är fortfarande där jag var. Jag har inte utvandrat. Kanske ändras inte mitt tillstånd fram till slutet av mitt liv. Hur som helst är det viktigt för alla att följa den raka vägen. Det finns inget alternativ.

En vädjan till ungdomen

Ni är unga och kan anta denna väg bättre. Oroa er inte för oss, för vi är redan förbrukade krafter. Ni kan rena era själar lättare eftersom ni är närmare världen av gudomlighet än vi gamla människor. Jämförelsevis har ni försämrats mindre men saker blir värre för varje dag. Ju mer försening, ju mer det kommer att göra saken svårare. Det är svårt för en gammal man att reformeras, men en ung människa kan reformeras snabbt.

Det är lättare att reformera tusentals unga människor än att reformera en gammal man. Därför skjut inte upp uppgiften att reformera er tills ni blir äldre. Börja arbetet medan ni fortfarande är unga. Följ profeternas(A) lära. Det är utgångspunkten. Profeterna har visat oss vägen vi bör följa. Medan vi är omedvetna om det, är profeterna(A)

förtrogna med vägen till trygghet och säkerhet. Om du vill ha säkerhet, följ vägen som anvisas av dem. Erlägg mindre och mindre uppmärksamhet på era begär. Ni kommer inte uppnå det önskade resultatet omedelbart, men så småningom kan ni bli av med er egoism. En dag kommer alla våra önskningar att gå om intet. Det är inte i vårt intresse att uppmärksamma dem. Bestående är endast det som handlar om Allah(SWT). Den heliga Koranen säger: ”Det som är med dig kommer att upphöra, det som är med Allah kommer att bestå” (surah an-Nahl 16:96).

Människan har det ”som är med dig” på samma sätt som det ”som är med Allah(SWT)”. Alla de saker som håller er uppmärksamhet riktade mot er själva, är det ”som är med dig”. Alla dessa saker kommer att försvinna. Men de saker som håller er uppmärksamhet riktad mot Allah(SWT), är varaktiga och bestående.

Fortsätt era ansträngningar tills ni erhåller fullständig seger över ert egna lägre jag

Vi och ni bör göra allt för att ändra vårt nuvarande tillstånd. De som uppnått framgång i sin kamp mot de otrogna, oroade sig aldrig för hur många människor som var på deras sida. Trots allt var det han39 som sade att även om

alla araber förenade sig mot honom, skulle han inte ge upp. Eftersom han utförde sin plikt som tilldelats honom av Allah(SWT), var det inte frågan om misslyckande i det hela, än mindre om hur det skulle avvärjas. Sedan uppstår en annan fråga. Anta att ni söker tillflykt, men vart skall ni ta vägen? De som framåtskred i de heliga kamperna, framryckte utan en tanke på sina liv eller sina personliga intressen. De kämpade mot sitt lägre jag till den yttersta graden. Kampen för dem som besatt en högre andlig ställning var förhållandevis mer intensiv. I själva verket kan människan inte uppnå någonting om hon inte kämpar mot sitt lägre jag. Hon kan inte gå vidare om hon inte bortser från sina begär och håller sig borta från denna värld, vilket är ett annat namn för simpla begär. Varje människas begär är dess värld. Det är denna värld som har fördömts, inte den fysiska världen.

Denna värld är inom er. När du lyssnar till ditt lägre jag, blir du ett med denna värld. Således är varje människas värld inom dem själva. Det är denna värld som fördömts, inte solen, månen eller andra naturliga ting. Alla naturliga ting, som är tecken och yttringar av Allah(SWT), har prisats.

Det är denna värld i den ovan nämnda meningen som berövar människorna från

att erhålla närhet till Allah(SWT). Må Allah(SWT) skänka oss framgång i att komma ur den djupa fängelsehålan av egoism. Det är Allahs(SWT) vänner som har vunnit framgång i att ha blivit befriade från katastrofen av egoism.

Relationen mellan Allah(SWT) och Hans Skapelse

Ayatullah Ruhollah Khomeini Vi talade om vilket ord ordet ”ism” i ”bismillah” är sammanhängande med. I detta avseende finns det flera möjligheter som jag har nämnt.

Skaparen och den skapade

Vi kan inte förstå vissa frågor i detta avseende om vi inte vet vilken sorts relation som finns mellan Allah(SWT) och skapelsen. Vi talar antingen om denna relation på ett papegoja liknande sätt och upprepar ett antal ord och fraser, eller ibland läggs, utöver det, fram några argument också. Ett stadium högre än detta är en förmån vissa människor begåvats med. Hur som helst är förhållandet mellan Gud och skapelsen inte av den typ som existerar, till exempel mellan fadern och sonen, det vill säga mellan två oberoende existerande saker som ändå är relaterade

till varandra. Solen och dess strålar är ett exempel på en närmare relation. I det här fallet är också solen och dess strålar två olika saker, vardera med en separat existens i viss utsträckning. Människan och hennes mentala och fysiska förmågor är ett exempel på en annan typ av relation. Även i detta fall är människan och hennes förmågor inte identiska, även om de är närbesläktade. Till skillnad från alla dessa exempel är förhållandet mellan de existerande sakerna och Allah(SWT) (källan till deras existens) av helt annat slag och kan inte jämföras med någon av de relationer som nämnts ovan. På flera ställen i Koranen och återberättelseer har förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans skapelse beskrivits som Allahs(SWT) ära. Koranen säger: ”När hans Herre avslöjade Hans härlighet för berget” (surah al-A’raf 7:143). Det finns en mening i duaa Samat (åkallelse) som säger: ”Genom ljuset av Din härlighet uppenbarade Du för berget och således störtade det samman…”

På ett annat ställe säger Koranen: ”Allah(SWT) tar tillbaka själarna vid tiden för deras död” (surah az-Zumar 39:42) medan det är känt att Dödens Ängel har till uppgift att ta tillbaka själarna. Om någon dödar en person, är det även i detta fall sagt att det var han som berövade personen livet. På ett annat ställe säger Koranen: ”Du kastade inte

när du kastade (gruskornen), utan Allah(SWT) kastade” (surah al-Anfal 8:17). Allt detta är beskrivningen av ett ljus och en ära. Om vi funderar över detta begrepp, kommer vissa frågor att dyka upp i sinnet.

Betydelser av al-Hamd

Vi nämnde tidigare att det första alternativet om den bestämda artikeln i al-Hamdu kan omfatta en stor betydelse. I så fall skulle Hamd (beröm) innebära allt lov och pris, och ordet ”Hamd” liksom ordet, ”ism” (namn) skulle komma att få en känsla av mångfald. Ur denna synvinkel skulle ”al-hamdu lillahi” innebära att allt prisande som görs är det av Allah(SWT), för det kommer alltid att vara beröm av vissa aspekter av Hans manifestation eller ära. Solen uttrycker sig genom sina strålar. Människan manifesteras i sina egenskaper av syn och hörsel. Allah(SWT) manifesterar Sig själv mycket tydligare, i alla Sina skapelser. När någonting därför prisas, prisas egentligen en manifestation av Allahs(SWT) härlighet. Eftersom alla existerande ting är tecken på Allah(SWT), är de Hans namn. Enligt det andra alternativet vi nämnde, skulle denna mening vara raka motsatsen, och ”al-hamdu lillahi” skulle betyda att inget prisande av någon prisare var Allahs(SWT) prisande, men även i detta

fall skulle Hans härlighet upenbaras i alla de föremål som prisas. Men vårt prisande kan inte vara fullständig, inte heller är vi kapabla att prisa det Fullkomliga Väsendet.

I varje fall, eftersom all mångfald är förlorad och absorberad i enigheten av det Fullkomliga Väsendet, kan det sägas ur en synvinkel att det även i det här fallet är det Fullkomliga Väsendet som prisas. Den enda skillnaden är den vinkel ur vilken du ser på denna fråga. Om du ser på det ur vinkeln av mångfald, skulle då allt prisande vara av Allah(SWT), varje existerande ting skulle vara Hans namn och varje namn skulle skilja sig från andra namn. Enligt denna möjlighet kommer innebörden av bismillah att skilja sig från dess innebörd enligt den andra möjligheten. Det viktigaste inslaget i denna möjlighet är att en känsla av talrikedom är underförstådd i utformningen av ”ism” eller namn. Allah(SWT) är namnet på vilket stadiet av mångfald och detaljrikedom beaktas. Detta namn är ”det Högt uppsatta namn” i vilket Allahs(SWT) härlighet avslöjas.

Gudomligt ljus i allt

Härlighet av Guds Högt uppsatta namn uppenbaras i allt. Allahs(SWT) namn Rahman (den Nåderike) är en återspegling av Hans nåd vid

handlingstillstånd och Hans namn Rahim (den Barmhärtige) är en återspegling av Hans barmhärtighet vid handlingstillståndet. Detsamma gäller ”rabb al-’alamin” (Universums Herre), ”iyyaka na'budu” (Dig tillber vi) etc. Enligt det andra alternativet, betyder Hamd (prisande) i ”al-hamdu lillah” absolut och fullständigt lovprisande. I detta fall kommer föreställningen av Allah(SWT), Rahman och Rahim också att bli lite annorlunda. Enligt det första alternativet betyder ”ism” (namn) varje existerande sak med hänvisning till dess funktion. Med andra ord, som ett resultat av att någonting förändras, blir det en annan ”ism” eller namn. Men enligt det andra alternativet betyder ”Hamd” i ”al-hamdu lillah” ett fullständigt och absolut ”Hamd” med namnen på Allah(SWT), Rahman och Rahim.

Allah(SWT) ensam kan utföra en sådan ”Hamd” eller prisande och Han gör det med ett namn som är namnet på manifestationen av Hans härlighet i ett sätt att beskriva sitt väsen. Med andra ord: Han prisar Sig själv med några av Hans namn i detta skede. Allah(SWT) är det omfattande namnet för beskrivandet av Hans väsen, inte som en beskrivning av Hans manifestation. Allahs(SWT) alla namn vid denna beskrivning är Hans härlighet. Rahman (den Nåderike) är namnet på Hans frikostighet vid

beskrivandet av jaget. Rahim (den Barmhärtige) är namnet på Hans nåd vid beskrivandet av jaget. Detsamma är fallet med sådana andra namn som Rab etc. Dessa föreställningar kan bevisas genom djup filosofi vilken skiljer sig från den allmänt kända vanliga filosofin. Men när det gäller de fromma människorna, är Allahs(SWT) vänner ganska annorlunda. De har uppfattat och förstått dessa saker genom passerandet av de olika stadierna av andlig färd.

Profeternas(A) iakttagelser och upplevelser

De fromma människorna kan inte berätta för andra vad de ser. Även i den heliga Koranen har många häpnadsväckande sanningar nämnts i en förenklad och förtunnad form, så att de även kan förmedlas till vanliga människor som ännu inte är fria från sina låga och simpla begär. I detta avseende var händerna på den heliga Profeten(S) bundna. Han(S) var inte tillåten att förklara dessa sanningar till folket i klartext och därför uppgav han dessa sanningar i en förenklad form. Koranen har många grader av betydelser och har uppenbarats i 70 eller 70000 skikt. Efter att ha sänkt intensiteten av varje lager har den kommit till oss i en form som vi kan förstå med vårt begränsade intellekt.

Berättandes för oss om Sig själv säger Gud: ”Kommer de inte betrakta kamelerna och hur de har skapats?” (surah al-Ghashiya 88:17).

Det är vår otur att medan profeterna(A) beskrev lägre skapelser såsom solen, himlen, jorden och människan, kände de att det fanns en knut om deras tunga och att de inte kunde uttrycka sanningen i tydliga ord: ”O min Herre! Öppna mitt bröst för mig, gör saken enkel och lös upp knuten om min tunga” (surah Taha 20:25).Andra profeter(A) hade också knutar om deras tungor och deras hjärtan, och därför kunde de inte uttrycka sanningarna exakt som de upplevde dem. De försökte till viss del förklara dem till oss genom exempel och illustrationer. När ett exempel på en kamel används för att förklara för oss Guds existens, borde det inte vara svårt att förstå var vi står. I själva verket är vi inte bättre än djur, och som sådan måste den kunskap vi kan erhålla vara mycket bristfällig. När det gäller profeterna(A) säger Koranen på ett ställe: ”Och när hans Herre avslöjade Hans härlighet för berget, krossades det till engrushög. Och Moses(A) föll ner medvetslös” (surah al-A'raf 7:143). När Gud skänkte en speciell andlig utbildning till Moses(A) sade han till Allah(SWT): ”Min Herre, låt mig se dig.” Uppenbarligen kan inte en framstående profet(A) begära att få se Allah(SWT)

med sina fysiska ögon. Därför måste hans begäran ha varit ett slags seende lämplig för den seende och föremålet att se. Men även denna typ av seende var inte möjligt, Moses(A) sade till Gud: ”Min Herre! Låt mig se dig.” Svaret blev: ”Du kommer inte att se mig.” Allah(SWT) sade vidare: ”Men fäst blicken vid berget.” Vad menas med berget här? Betyder det Sinai berg? Betydde det att den härlighet som inte kunde avslöjas till Moses(A), kunde avslöjas till detta berg? Om några andra personer varit närvarande vid Sinai berget på den tiden, kunde de också se uppenbarelsen av Allahs(SWT) härlighet? Meningen ”Fäst blicken vid berget” innebär ett löfte. Allah(SWT) sade: ”Du kan inte se mig. Men fäst blicken vid berget. Om det står still på sin plats, kommer du att få se Mig” (surah al-A'raf 7:143). Det är möjligt att berget här kunde ha betytt de rester av egoism som fortfarande fanns kvar i Moses(A). Som ett resultat av uppenbarelsen av härligheten krossades berget. Med andra ord var Moses(A) egoism helt borta. ”Och Moses(A) föll ner medvetslös.” Detta innebär att Moses(A) hade nått stadiet för utplånandet av sina mänskliga attribut.

Det som hände med Moses(A) är en historia för oss, men för profeterna(A) är det en lärdom. Denna erfarenhet har

berättats för oss i form av en berättelse, eftersom vi ännu inte är fria från egoism. Återgivningen av berget eller Sinai berget är bara för vår skull.

Betydelsen av härligheten

Människor som vi, tror att den härlighet som uppenbarades för profeten Moses(A) var i form av ett sken. Det kan ha setts av andra också. Vilken nymodig idé! Som om det skulle vara ett ljus som kan ses av alla. Jibra'il(A) (Gabriel), - den heliga anden som brukade recitera Koranen till den helige Profeten(S). Kan andra höra honom? Vi har inte den minsta uppfattning om verkligheten och vår kunskap är begränsad till hörsägen.

Profeterna(A) kan jämföras med en person som såg en dröm eller bevittnade något, men som inte kunde beskriva vad han såg och andra var inte heller i stånd att förstå vad han sade. Detsamma gäller fallet med profeterna(A). De kan varken beskriva vad de ser, inte heller kan vi förstå vad de säger. Utan tvekan har profeterna(A) sagt någonting, men vi kan endast förstå det som är begripligt för oss. Koranen innehåller allt. Den innehåller rättsregler liksom historier, till den underliggande tanken som vi inte har tillgång till, men vi kan förstå vad de till synes menar. Det finns vissa saker i Koranen genom vilka alla kan gynnas i

viss utsträckning, men i den verkliga bemärkelsen kan den heliga Koranen endast förstås av honom som den var riktad till. Naturligtvis förstod de fromma människorna, som antingen utbildades och instruerades av den helige Profeten(S) direkt eller som senare tillägnade sig hans lära, också Koranen. Genom den Helige anden uppenbarades Koranen i den heliga Profetens(S) hjärta. Koranen säger själv: ”Den Helige anden steg ned med det i ditt hjärta” (surah ash-Shu'ara 26:193).Koranen uppenbarades många gånger och varje gång uppenbarades den i en mer förenklad form. Koranen säger:

”Vi uppenbarade den på Allmaktens natt” (surah al-Qadr 97:1). På varje Allmakts natt uppenbaras samma härlighet, men i mindre utsträckning.

I korthet uppenbarades Koranen i hjärtat av den heliga Profeten(S) många gånger. Den uppenbarades i etapper, grader och skikt tills den slutligen antogs i form av ord.

Koranens karaktär

Den heliga Koranen är inte en samling av ord, inte heller är den en sak som kan ses, höras eller uttryckas i ord. Inte heller är den en metod eller en egenskap. Den har tilldelats en enkel form till vår fördel,

som varken kunde höra eller se den. De som verkligen dragit nytta av Koranen, utbildades på annorlunda linjer. Deras metod att erhålla fördelar av Koranen var helt annorlunda. De hade ett speciellt sätt att uppmärksamma källan som Koranen framträdde ur. Allahs(SWT) härlighet avslöjas från den dolda världen och når den fysiska världen efter att ha gradvis minskats i intensitet. Eftersom det finns en stor skillnad mellan de olika graderna av den dolda världen och de motsvarande graderna av den fysiska världen, förekommer det på liknande sätt en stor skillnad mellan vår uppfattning och uppfattningen av dem som är överlägsna oss och sedan mellan deras uppfattning och den uppfattning av de som är ännu högre. Profeterna(A) och Imamerna(A) innehar de högsta egenskaperna av uppfattningsförmåga. Endast de kan få den gudomliga härligheten uppenbarad för sig som bevittnades av profeten Moses(A) och som nämns i Koranen när den säger: När hans Herre avslöjade Sin härlighet för berget. Detta har även antytts i Samat åkallelsen. Koranen säger: När Allah(SWT) uppenbarade sin härlighet för berget, hördes en röst säga: ”Moses(A), Sannerligen är Jag Allah(SWT), Alla dessa saker är helt okej i sig. När det gäller frågan om vad vi ska göra när vi vill lära oss Koranen, måste det kommas ihåg att dessa saker inte är ett ämne för inlärning och undervisning.

Tolkningen av Koranen

Om vi är intresserade av tolkning av Koranen, måste vi studera de kommentarer som är välkända och allmänt tillgängliga. Vissa av dessa kommentarer tar emellanåt upp några av dessa ämnen, men allt som de säger uppgår till att leda de blinda av de blinda. Koranen behandlar alla dessa frågor, men bara för den som kan förstå dem. Det har sagts: ”Bara han som den har riktat sig till, känner Koranen.” Detta faktum har nämnt i följande verser:

Den Helige Anden steg ned med det i ditt hjärta. Vi uppenbarade den på Allmaktens natt. Ingen kan bevittna verkligheten i Koranen utom den helige Profeten(S), som var den första mottagaren av Koranen. Här är det inte tal om intellektuell uppfattning eller några bevis och argument. Det är en fråga om att bevittna sanningen, inte med ögat eller med ögonen utan med hjärtat, och för den delen, inte ett vanligt hjärta, utan hjärtat av den heliga Profeten(S), som själv var hjärtat av denna värld. Den helige Profeten(S) bevittnade Koranens verklighet. Som dess första adressat kände han Koranen väl. Men även han uttryckte sanningen i förtäckta ord och med hjälp av exempel. Hur kan vi förklara solljus till en blind man? Vilka

språk ska vi använda för detta ändamål? Var kan vi finna lämpliga ord? Allt som vi kan säga är att synen endast är möjlig i ljuset. Vad kan den som har sett det gudomliga ljuset tala om för en som inte har sett det? Vad kan den som har en knut om sin tunga berätta för den som har förtäckta öron. Profeterna(A) hade en knut om sin tunga eftersom deras lyssnare saknade förmågan att förstå vad de sade.

Den heliga Profetens(S) bekymmer

Denna knut orsakade stora bekymmer och obehag för den helige Profeten(S) som undrade till vem han skulle förklara Koranen som uppenbarades för hans hjärta. Kanske fanns det ett stort antal saker som inte kunde sägas till någon annan än den person som upptog ställningen av fullständigt Wilayat (Förmyndarskap). Den heliga Profeten(S) rapporteras ha sagt: ”Ingen Profet(A) har torterats så mycket som jag har.” Om den här rapporten är korrekt, skulle det ha inneburit bland annat att den heliga Profeten(S) inte kunde förmedla till andra vad han ville förmedla. Hans ställning i det avseendet var det av en fader som gärna vill visa solen för sitt blinda barn. Hans frustration kan man lätt föreställa sig. Fadern vill förklara solljuset till sitt barn, men på grund av barnets blindhet kan han inte göra det.

Han finner inte passande ord för att förmedla det han vill förmedla.

Det sägs att kunskap är ett stort hinder. Det hindrar människor från att företa mystikens resa och involverar dem istället i intellektuella frågor och vetenskapliga teorier. För de fromma människorna är kunskap det största hindret och slöjan. Ju mer kunskap, desto större hinder kommer det att bli. Människan genom att vara egoistisk och självupptagen, känner sig upprymd av hans begränsade kunskaper och anser att det inte finns någonting utöver vad han vet. Endast ett fåtal personer som vägleds med hjälp av Allah(SWT) avstår från sådana falska begrepp och dumt tänkande.

Tendensen, för monopoliserandet av kunskap

Alla tror att kunskap är begränsat till vad man har lärt sig och alla resultat är beroende av den. Den rättslärde anser att den enda grenen av kunskap som finns är rättsfilosofi. Mystikern anser att det inte finns något annat än Mystik. Filosofen är av den uppfattningen att allt annat än filosofi är värdelöst. Ingenjören hävdar bara att tekniken är viktig. Numera är det sagt att kunskap endast är det som kan bevisas genom experiment och observationer. Allt annat är

ovetenskapligt. Alltså är kunskap är ett stort hinder. Det finns andra hinder också, men detta är den största.

Kunskap, som förväntades bli en ledstjärna och en guide har blivit en barriär, ett hinder. Detta gäller för alla typer av formell kunskap. Formell kunskap tillåter inte människan att bli det man borde. Det gör honom egoistisk. Dess negativa effekter på ett otränat sinne leder människan bakåt. Allt eftersom kunskap samlas, kan dess nackdelar och skadliga effekter växa. Det är ingen mening med att så frön i en ofruktbar jord. En ofruktbar jord och ett otränat sinne visar motvilja till namnet av Allah(SWT) på ett likvärdigt sätt. Vissa människor skräms av filosofiska frågor, även om filosofi är en gren av formell kunskap. Likaså undviker filosofer Mystik, medan mystiker betraktar all formell kunskap för tomt prat.

Formell kunskap är ett hinder i vägen för hågkomsten av Allah(SWT)

Jag vet inte vad vi bör bli, men jag vet att vår utbildning skall vara sådan att våra formella kunskaper inte bör vara ett hinder i vägen för att komma ihåg Allah(SWT). Detta är en viktig fråga. Vårt intresse för kunskap bör inte få oss att glömma Allah(SWT). Vår stolthet på grund av vår kunskap bör inte göra oss

självgoda och leda oss bort från källan av all perfektion. En sådan stolthet är vanlig bland akademiker och intellektuella oavsett det faktum att de är akademiker för medicinska vetenskaper, Islamiska vetenskaper eller rationella 149 vetenskaper. Om hjärtat inte är renat blir utvecklingen av en sådan stolthet naturlig. Det håller människan borta från Allah(SWT).

Hur kommer det sig att studien av en bok ofta absorberar människans hela uppmärksamhet, men att bönen inte gör det? Jag hade en vän som är död nu. Närhelst han glömde bort något och inte kunde komma ihåg vad det var, brukade han säga: ”Låt mig stå upp för att be. Jag hoppas jag genast kommer ihåg det.” Han trodde att människan inte var skyldig att uppmärksamma Allah(SWT) under bönen och var fri att tänka på allt det jordiska, även att försöka lösa vetenskapliga frågor om han ville. Kunskap som var tänkt att hjälpa människan nå sitt mål kan således hindra honom från att göra det. Religiösa lagar och andra grenar av religiösa kunskaper är bara ett medel som gör det möjligt för oss att agera enligt Islamiska förelägganden. Även åtgärder enligt Islamiska förelägganden inte är ett självändamål. Det verkliga syftet är att väcka vårt samvete så att vi kan nå det gudomliga ljusets slöjor efter att ha

passerat mörkrets slöjor. Enligt en återberättelse finns det 70000 slöjor av gudomligt ljus. Antalet slöjor av mörker har också uppgetts vara de samma. Vidare kommer det gudomliga ljusets slöjor också efter alla andra slöjor eller skiljeväggar. Vi har ännu inte kommit ut ur mörkrets slöjor, för att kunna yttra oss om ljusets slöjor. Vi famlar fortfarande runt i mörkrets slöjor.

Som ödet fört med sig, har vetenskapen huruvida religiös eller rationell, påverkat oss negativt.

Psykiskt och konkret

Några av dem som vandrar omkring i mörkret kallar de rationella vetenskaperna för själsliga/psykiska vetenskaper. Vad de menar är förmodligen att dessa vetenskaper inte har någon konkret existens. Hur som helst, alla vetenskaper är ett medel för att nå ett mål. All vetenskap som inte tjänar detta syfte kan inte kallas en vetenskap. All kunskap som inte tillåter människor att uppnå det mål för vilken profeterna(A) har kommit, är mörker och ett hinder. Profeterna(A) kom för att ta människorna ur mörkret i denna värld och att leda dem till den enda ljuskällan. De ville att människan skulle passera in i det fullkomliga ljuset. De vill att vattendroppen skall blandas i havet och

förlora sin existens. (Man måste komma ihåg att denna liknelse inte skildrar detta tillstånd fullt ut.) Alla profeterna(A) kom för just detta ändamål och all vetenskap är ett sätt att nå detta mål. Den verkliga existensen är endast av detta Ljus. Vi är inget annat än en obetydlighet. Alla profeter(A) kom för att dra oss ur all slags mörker och att leda oss till det enda och fullkomliga Ljuset, källan till all existens. Ibland blir även skolmässig teologi ett hinder och en barriär. I denna gren av kunskap åberopas argument för att bevisa existensen av Allah(SWT), men i vissa fall kan även dessa argument leda människor bort från Honom. Metoden som följs av skolmässig teologi är inte den av profeterna(A) och de Fromma människorna som aldrig åberopade argument. Visst kände de till argumenten, men använde dem inte, eftersom de inte gillade denna metod för att bevisa existensen av Allah(SWT).

Imam Hossein(A) vänd till Allah(SWT) sade en gång: ”Vid vilket tillfälle var Du inte där?” Då Allah(SWT) alltid har existerat, vad är då nödvändigheten att bevisa Hans existens? Det är en annan sak att ett förtäckt öga inte kan se Honom.

Uppstigandet för Allah(SWT)

Koranen nämner det första stadiet av

uppstigning med dessa ord: ”Säg: Jag råder dig att göra en sak: att du reser dig för Allah(SWT)” (surah Saba’ 34:46). Mystikern säger att denna vers beskriver det första steget av andlig resa. Manazil al-Sa'irin40 säger också detta. Men vad versen nämner kanske bara är en inledning, inte ett stadium. Hur som helst, det viktiga är att Allah(SWT) genom Hans högt älskade Profet(S) erbjuder rådgivning och ber människor att resa sig. Detta är utgångspunkten. De som sover har blivit tillsagda att gå upp och resa sig endast för Allah(SWT). Detta är det enda rådet vi hittills inte lyssnat på. Vi har ännu inte börjat vandra för Allah(SWT). Vi vill vandra, men för vår egen skull. De som är goda och fromma, är endast goda för deras egen skull. Ja, det finns några av Allahs(SWT) vänner vars vägar är olika. De råd som ges i denna vers är till för oss som sover. Allahs(SWT) vänner har redan vandrat över till den högre världen. Vi kommer också att bäras över dit. Ingen kan påstå att han skulle stanna här för alltid. Vi håller på att drivas bort av änglarna som kontrollerar våra organ. Vi kommer att komma dit, men skall vi vandra dit med alla våra slöjor och allt mörker?

Kärleken till världen är den grundläggande orsaken till alla problem

Förutom att vara källan till alla ting, är

kärleken till världen den främsta orsaken till alla misstag, som en välkänd grundsats säger: ”Kärleken till världen gör ibland en människa så oansvarig som om denne känt att han blivit fråntagen något av Allah(SWT) och förolämpas, trots att han är troende.”

Det sägs att när en person är på väg att dö, hämtar de djävlar som inte vill att han skall dö som troende vissa saker inför honom som han var mycket fäst vid. Om han till exempel var en student och älskade böcker, skulle djävlarna hämta hans favorit böcker inför honom och hota honom att sätta dem i brand, om han inte skulle avvika från sin tro. På samma sätt hotar djävlarna den person som älskar sitt barn eller är mycket intresserad av något annat.

Det är inte rätt att tro att en världslig person är den som äger en förmögenhet. Man kan äga en massa rikedom, men fortfarande inte vara världslig. Å andra sidan kan en student som bara har en bok vara världslig om han blir för mycket fäst vid den. Att vara fäst vid världsliga ting är kriteriet för att bli världslig. På grund av detta fäste kan en person bli fientligt inställd till Allah(SWT) när han vid dödstillfället tvingas lämna sina favoritsaker och kan därmed komma att dö som en fiende till Allah(SWT). Därför måste vi minska vårt engagemang för

världsliga ting. Självklart måste vi lämna den här världen en vacker dag. Så det gör inte någon skillnad om vi är bundna till världen eller inte.

Tänk dig att du äger en bok. Oavsett om du var bunden till den eller inte, skulle den stanna hos dig. Du kan använda den och dra nytta av den. På liknande sätt om ett hus var ditt, kan du använda den i alla lägen. Därför minska fästandet så mycket du kan och om möjligt ge upp det helt och hållet, för det är denna anknytning som orsakar problem. Det är på grund av själva kärleken som man blir fäst vid världen. Kärleken till jaget, makt och ställning ruinerar människan. Kärleken till ämbetsstolen och kärleken till predikarstolen visar båda fästande till världen. Alla dessa är slöjor, ”några av dem framför andra.” Istället för att säga att världsliga människor är de som äger sådana och sådana saker, bör vi se hur långt vi är bundna till de saker vi äger. Det är bara på grund av denna fästelse som vi kritiserar andra.

En människa som inte är egoistisk, kritiserar inte andra. Om några av oss finner fel hos andra, är det för att de anser sig vara bildade och perfekta och betraktar andra som bristfälliga och felaktiga. Det finns ett rimmat verspar som jag inte tänker recitera eftersom den lätt kan orsaka invändningar. Hur som

helst, det säger: ”Jag är precis vad du säger, men du är vad du låtsas vara!”

Här i seminariet visar vi att vi har kommit hit för Allah(SWT). Vi kallar oss själva ”Allahs(SWT) trupper”. Är vi verkligen det? Vi bör åtminstone inte låtsas vara det vi inte är.

Är hyckleri något annat? Hyckleri är inte bara att en människa låtsas som Abu Sufyan att vara religiös medan han inte är det. Det är också hyckleri att en människa påstår sig vara vad han inte är. Hursomhelst, har hyckleri olika grader, av vilka vissa är mer allvarliga än andra. En annan viktig sak är att när en människa lämnar den här världen borde det inte sägas om honom att han bara försökte uppmana folk till livet efter detta och var likgiltig för den nuvarande. Profeterna(A) uppmanade folk till livet efter detta, men de använde också den här världen för att skapa rättvisa och ordning.

Den helige Profeten(S) stod mycket nära Allah(SWT), men ändå brukade han be om förlåtelse till Allah(SWT) sjuttio gånger varje dag eftersom han kände lite oro i sitt hjärta. Det är naturligt för en människa som alltid vill vara med sin älskade, att känna sig störd att behöva träffa andra människor och prata med dem. Anta att en människa kom till er för

att fråga er om en rättsstat. Han är en mycket god människa, och ni vet att det är er plikt och en förtjänstfull handling att besvara hans fråga, men fortfarande känner ni er störda eftersom ni ville vara med er älskade.

”På grund av oron i mitt hjärta söker jag förlåtelse till Allah(SWT) sjuttio gånger varje dag.” Den heliga Profeten(S) uppges ha sagt något sådant. Men för oss skulle det inte vara lämpligt att involvera oss i sådana saker. Vi borde åtminstone vara vad vi ger oss ut för att vara. Om vi har ett märke från nedfallandet till marken på vår panna, vi får inte vara skrytsamma i våra böner. Om vi utger oss för att vara fromma, får vi absolut inte lura någon, och aldrig bedriva ocker. De som säger att de andliga vetenskaperna gör en människa till en dagdrivare, har fel. Människan som undervisade inom dessa vetenskapsområden till människorna och som bredvid den heliga Profeten(S) kände de andliga sanningarna mer än någon annan, tog enligt historien, upp sin spade och gick ut till arbete samma dag som han gav löfte om sin lojalitet till den helige Profeten(S). Det finns ingen motsättning mellan andliga vetenskaper och fysiskt arbete.

De som, i syfte att hålla människor upptagna med sina världsliga angelägenheter, hindrar dem från

bedjande och bedriver gudstjänstordning etc., är inte medvetna om sanningen. De vet inte att det är bönen som bygger den mänskliga karaktären och lär människorna hur man lever respektabelt i denna värld. Profeterna(A) bad och bedrev gudstjänster etc. och det var de som etablerade rättvisa i världen och stod upp mot förtryckare. Imam Hossein(A) gjorde precis detta. Se bara på hans åkallan på Arafah dagen och fundera över den. Alla deras framgångar berodde på denna bön. Det är böner som gör människan uppmärksam på Allah(SWT). Om människan reciterar dem ordentligt kommer, som en följd av gudomliga förmåner som följer av dem, hans fästande till jaget att minska, men hans effektivitet kommer inte på något sätt att påverkas negativt. Som om inte det vore nog blir han mer aktiv och ständigt redo att tjäna sina medmänniskor. 153

Vissa okunniga människor kritiserar de böcker som innehåller åkallelser. De vet inte vad för slags män dessa böcker upprättar. Några av dessa åkallelser såsom Munajat Sha'biniyah, Dua Kumayl, Dua Yawmul 'Arafah, Dua Samat etc. har kommit ner till oss från våra Imamer(A). Vilka män dessa böner upprättar. De som reciterade Munajat Sha'biniya, svingade också svärdet. Enligt rapporter reciterade alla Imamer(A) Munajat Sha'biniya. Jag har

inte läst någonstans om någon annan bön eller åkallan som reciterades av alla Imamerna(A). De som reciterade denna bön, kämpade också mot de otrogna. Dessa böner för människan ur mörkret och den som kommer ur mörkret blir en riktig man. Då kommer han att göra allt för Allahs(SWT) skull. Om han svingar svärdet, gör han det av hänsyn till Allah(SWT); om han kämpar, gör han det av hänsyn till Allah(SWT) och om han står upp, gör han det av hänsyn till Allah(SWT). Det är helt fel att säga att böner gör människan inaktiv och värdelös. De som yttrar sådana saker, för dem är den här världen allt. De anser allt bortom denna värld vara otroligt. Men en dag kommer de att upptäcka att det som anses vara otroligt var verkligt och de saker de trodde var verkligt var i själva verket otroligt. Faktum är att böner, predikningar och böcker som Nahjul Balaghah och Mafatihul Jinan kan hjälpa människor i uppbyggnaden av deras personlighet. När någon blir en riktig man, börjar han automatiskt agera enligt de sanna islamiska principerna. Han odlar mark, men hans odling kommer att vara för Allah(SWT). Han kämpar, men bara mot de otrogna och förtryckarna. Sådana människor är monoteisterna och de fromma bedjarna. De som åtföljde den helige Profeten(S) och de troendes Hänförare(A) var hängivna dyrkare. Imam Ali(A) brukade erbjuda böner

medan strider pågick. Stridandet och bedjandet fortsatte sida vid sida. En gång medan striderna pågick frågade någon honom en fråga. Han reste sig omedelbart och levererade en predikan. Någon sade: ”En predikan även vid ett sådant här tillfälle?” Han sade: ”Det är för detta vi kämpar.” Enligt en rapport tillade han: ”Vi kämpar inte mot Mu’awiyah för att erövra Syrien. Syrien har ingen betydelse för oss.”

Den heliga Profeten(S) och Imam Ali(A) var inte angelägna att erövra Syrien och Irak. De ville befria folket från förtryckarna och reformera dem moraliskt. Det var de som var ivriga dyrkare. Dua Kumayl lärdes ut av Imam Ali(A) till Kumayl, som själv var en krigare.

Bönens effekt på hjärtat

För att förhindra människor från bedjande och reciterandet av böneböcker samlade en dag några orättfärdiga människor, anhängare av Kasrawi etc., mystik- och böneböcker och satte dem i brand. Dessa människor förstod inte vad bön innebar och vilken effekt det alstrar i hjärtat. De visste inte att alla goda ting i världen berodde på de fromma bedjarna som bad och mindes Allah(SWT). Även om vissa människor upprepar sin bön på ett papegoj-liknande sätt, ger det ändå en

viss effekt, för människor som ber är bättre än de som inte gör det.

En människa som ber är, oavsett hur låg kvalitet hans böner än kan vara, bättre än en människa som inte ber. Den förstnämnda är mer bildad. Han begår inte stöld. Titta på listan över brottslingar och kriminella. Hur många av dem är studenter av religiösa vetenskaper? Hur många mullor dricker vin, begår stöld eller begår andra brott? Det är sant att smugglarna inkluderar vissa falska personer som liknar mullor och sufier, men dessa onda människor varken ber eller utövar andra förtjänstfulla gärningar. De har antagit denna förklädnad bara för att uppnå sina onda syften. Bland dem som ber och följer de Islamiska föreläggandena, är det få som någonsin har blivit arresterade för någon allvarlig brottslighet.

Världsordningen vilar på de människor som ber. Bönen får aldrig läggas åt sidan. Det vore fel att avleda uppmärksamheten hos våra unga män från bönen på den grund att i stället popularisera reciterandet av Koranen framför den. Det som banar vägen för Koranen får inte ges upp. Det är en djävulsk antydan att endast Koranen bör reciteras och att återberättelseerna och åkallelserna till Allah(SWT) bör överges.

Koranen utan återberättelseer och böner

De som säger att de inte vill ha åkallelser, skulle aldrig kunna popularisera Koranen. Deras vilseledande idéer är rent djävulska antydanden. De unga männen bör överväga vilka som har tjänat samhället bättre, de som hade stort intresse för återberättelseer, åkallelser och predikar eller de som sa att Koranen var nog för dem. Alla dessa välgörande antydanden och religiösa gåvor är de verk av dem som bad och reciterade Koranen, inte av andra.

Alla religiösa skolor och sjukhus har byggts av den tidigare epokens medlemmar av den rika adeln som bad. Detta system bör fortsätta. Människorna borde uppmuntras att behålla sin uppmärksamhet mot de goda verksamheterna. Förutom att bidra till uppnåendet av andlig förträfflighet, hjälper dessa böner och åkallelser till förvaltning av landet också. De som besöker moskéer och ber bryter inte mot lagen i landet, inte heller strider de mot den allmänna ordningen. Detta i sig är en stor tjänst för samhället. Samhället består av individer. Även om femtio procent av individerna i ett samhälle, är upptagna med böner och åkallelser, och inte begår brott, vore detta en lycklig situation! En hantverkare som gör sitt jobb på ett ärligt sätt och tjänar sitt levebröd, begår inte

synder. Likaså är inte de som begår mord och rån, intresserade av andliga frågor. Om de hade varit intresserade av dem, skulle de inte ha begått sådana brott.

Böner och åkallelser spelar en betydande roll i utbildningen av samhället. Dessa åkallelser har blivit undervisade av Allah(SWT) och Hans Profet(S). Den heliga Koranen säger: ”Säg: Min Herre skulle inte ha brytt sig om dig, om du inte hade kallat på Honom” (surah al-Furqan 25:77).Om du läst Koranen, kommer du att finna att Allah(SWT) uppmanar människorna att be till Honom och säger att ”Han skulle inte ha brytt sig om dig om du inte kallat på Honom.” Det verkar som om de som motsätter sig åkallelser, inte ens tror på Koranen. Om någon säger att han inte vill ha något med åkallelser att göra, innebär detta att han varken är intresserad av Koranen, eller tror på dess innehåll. Han vet inte att Allah(SWT) säger:

”Kalla på Mig, Jag kommer att svara dig” (surah Ghafir 40:60).

Må Allah(SWT) inkludera oss bland dem som är mycket intresserade av åkallelser, böner och Koranen.

Allah(SWT) och Hans Härlighet och

Prakt

Det framgår av vad vi hittills har sagt om ”bismillah” att bokstaven ”b” i ordet inte är till för orsakssamband, som vissa grammatiker säger. I själva verket är inte Allahs(SWT) handlande en fråga om orsak och verkan. Det bästa sättet att uttrycka förhållandet mellan Skaparen och det skapade är det som finns i Koranen. På vissa ställen har detta förhållandet beskrivits som lovprisande: ”Din Herre avslöjade Hans härlighet och prakt” och på några andra ställen som ”manifestation”. Det har sagts om Allah(SWT) att ”Han är den Första och den Sista, den Explicita och den Implicita”. Detta förhållande skiljer sig från den av orsak och verkan, vilket innebär ett slags uttryck som inte är lämpat för Gud, och det är därför inte ett korrekt uttryck för förhållandet mellan Gud och de existerande tingen.

För detta syfte är vi antingen tvungna att utöka definitionen av orsakssamband till att inkludera lovprisande och manifestation eller att säga att ”b” i bismillah inte är till för orsakssamband och att ”i Allahs(SWT) namn” menas med Hans manifestation eller med Hans lovprisande. Därför betyder inte Bismillah al-Hamdu lillah att Allahs(SWT) namn är orsaken och Hans

lovprisande är effekten. Hursomhelst, så vitt jag minns så är orden sababiyyat eller illiyat (orsak, verkan, orsakssamband) inte nämnda någonstans i Koranen och sunnah (återberättelseer). Dessa ord är endast filosofiska termer som används av filosofer. I denna bemärkelse har Koranen och sunnah använt orden Khalq (skapande), Zuhur (manifestation) Tajalli (lovprisande) etc.Det finns en annan aspekt av bismillah. Det finns en rapport om pricken under ”b”. Jag undrar om denna rapport har nämnts i några autentiska böcker. Uppenbarligen så har den inte gjort det. Hursomhelst, Imam Ali(A) rapporteras ha sagt: ”Jag är pricken under ”b” av bismillah.” Om denna rapport har nämnts någonstans, kan den tolkas på följande sätt: ”b” betyder absolut manifestation. Pricken symboliserar dennes första betydelse eller bestämdhet, som befinner sig i tillståndet wilayat (förmyndarskap). Om denna rapport är sann, så kan det vara så att Imam Ali(A) kan ha menat att precis som punkten bestämmer ”b”, är på liknande sätt tillståndet för den allmänna ”wilayat” det första fastställandet av Den Fullkomliga Manifestationen. Namnet är synonymt med absolut härlighet. Detta bestäms främst av den helige Profetens(S) wilayat, Imam Alis(A) wilayat, etc.

Detta faktum gäller även om det inte

nämnts i någon giltig bok. Den första och grundläggande bestämningen av absolut ära är det högsta stadiet av existens och detta högsta stadium av existens är detsamma som ett stadium av absolut 157 wilayat. I själva verket så är ett gudomligt namn ibland en symbol för tillståndet själv. Det övergripande namnet på detta tillstånd själv är Allah(SWT). Ibland så är ett gudomligt namn symbolen för manifestationen av några gudomliga attribut såsom välgörenhet, nåd etc. Alla dessa namn är en återspegling av det Upphöjda namnet. Några av dessa namn är namnen på tillståndet själv, en del är en återspegling av härlighetens namn och några av återspeglingen av härlighetens verk. Namnen på den första kategorin kallas tillståndet för unikhet, namnen på den andra kategorin kallas tillståndet för Enighet och namnen på den tredje kategorin tillståndet av vilja. Alla dessa är de termer som används av mystikerna. De tre sista verserna i surah al-Hashr (59:22-24) 108 ger kanske en ledtråd till denna uppdelning av det gudomliga namnen:

(1) Han är Allah(SWT), ingen gudom finns utom Han, Han känner allt det som är dolt för människor liksom det som de kan bevittna. Han är den Nåderike, den Barmhärtige. (2) Han är Allah(SWT), ingen gudom finns utom Han, den

Högsta Herren, den Helige, Han som skänker fred, Trons vidmakthållare, Beskyddaren, Den Mäktige, Han som betvingar och återupprättar, den Superba. Stor är Allah(SWT) i Sin härlighet, fjärran från allt som människor vill sätta vid Hans sida. (3) Han är Allah(SWT) Skaparen, upphovet till allt och som ger allt dess slutliga form, Formgivaren, Hans är fullkomlighetens sköna namn. Allt och alla som är i himlarna och på jorden prisar Honom, Han är den Allsmäktige, den Vise.

Det är möjligt att dessa tre verser ger en ledtråd i de tre tillstånden av de gudomliga namnen som nämndes ovan. Den första versen nämner namnen som passar in i tillståndet själv. Den andra versen innehåller namnen som passar in på återspeglingen av härlighetens namn. Den tredje versen har namn som passar in i tillståndet för återspeglingen av härlighetens verk. Således finns det tre stadier av gudomlig härlighet: det stadium som avslöjar egen prisandet av Sig själv, det tillstånd som avslöjar härligheten i tillståndet av gudomliga namn och tillståndet för uppenbarandet av härlighet i manifestationens stadium. Han är den första och den sista, betyder kanske förnekandet för förekomsten av någon annan varelse. Han är den första och den sista, den explicita och implicita. Detta visar att det är Han som är

manifestationen, inte att manifestationen är från Honom, för ”Han är den första och den sista, den explicita och implicita.”

Härligheten är inte skild från den Ärorika

Det finns flera grader för uppenbarandet av härligheten, men inte i något fall är härligheten skild från härlighetens mästare. Det är en idé som är svår att föreställa sig, men när du väl tänker igenom den så är den lätt att tro på. Det är också möjligt att Allah(SWT) är namnet på Guds härlighet vid tillståndet av de gudomliga attributen. I detta fall kommer ”ism” i bismillah att beteckna avslöjandet av den samlade manifestationen av härlighet. Även i detta fall kommer det inte vara svårt att tillämpa de två möjligheterna som nämnts av oss tidigare, för Guds attribut är inte skilt från Honom själv eller Hans väsen. I detta sammanhang bör det påpekas att vi ibland ser på en händelse ur ett perspektiv som vår uppfattning styr, ibland ur ett perspektiv när vårt intellekt styr, ibland ur ett perspektiv som våra hjärtan har skapat, och ibland bevittnar vi händelsen i dennes verkliga skede. Denna regel gäller alla andliga frågor.

Den mest avlägsna begränsningen för vår

uppfattning är antingen den intellektuella uppfattningen eller den bevisande eller halv-bevisande uppfattningen. Vi uppfattar saker enligt vår intellektuella kapacitet. I andliga frågor bör den lägsta graden av vår uppfattning vara att vi förstår att Gud och Hans härlighet finns. Oavsett vilken uppfattning vi än använder så kan vi i själva verket inte gå utöver denna gräns.

Den yttersta begränsningen för vår uppfattning är antingen rationell uppfattning eller bevisande eller halv-bevisande uppfattning. Vi uppfattar saker enligt vårt intellekt. När det gäller de frågor som gäller kunskap om Gud, är det viktigaste stadiet just vetskapen om Honom och att förstå att Allah(SWT) och Hans härlighet finns. Oavsett vilken uppfattning vi än använder för att förstå Honom kan vår uppfattning i själva verket inte överstiga denna gräns.

Hans Väsen och Hans Härlighet är den verkliga sanningen

Det är den viktigaste frågan. När det gäller karaktären av Hans härlighet vid de olika stadierna av Hans väsen, Hans egenskaper och Hans handlingar, anger de verser som vi har citerat ovan endast att ”Han är den första och den sista och Han är den explicita och den implicita”. Den verkliga sanningen är endast att det

inte finns någon existens förutom Allah(SWT). I själva verket är det meningslöst att tänka sig att det kan finnas någon existens förutom Allah(SWT). Ibland baserar vi vår förståelse på vad vår uppfattning är, vad vårt intellekt säger, oavsett om vår rationella uppfattning är så djupt etablerad i vårt hjärta att det kan kallas tro, och om vi har startat vår andliga resa i rätt riktning så att det kan kallas för Irfan eller Mystik. Hur som helst, är det snarare en fråga om vår uppfattning än det faktiska förhållandet.

Den verkliga sanningen är ingenting förutom Honom

Om vi studerar frågan djupare kommer vi till slutsatsen att det inte finns någonting förutom Allah(SWT) och att Hans härlighet inte endast omfattar Han själv. Det finns inget exakt exempel som kan formuleras för att passa in och illustrera denna sanning. Skuggans liknelse och gjutningen av skuggan är ofullständig. Förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans härlighet kan bäst exemplifieras genom exemplet med havet och dess vågor.

Kanske är detta den närmaste liknelsen. Som vi vet så är vågorna i havet inte avskilda från själva havet, men havet är inte vågorna, även om vågorna är havet.

När havet vibrerar, reser sig vågorna i den. Vid den tidpunkten förefaller det oss att havet och dess vågor är åtskilda från varandra. Men vågorna är ett tillfälligt fenomen. De blir återigen ett med havet. Faktum är att vågorna inte existerar självständigt. Denna värld är också likt en våg. Hur som helst, är även denna liknelse inte perfekt, för ingen liknelse kan ordentligt belysa förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans skapelse. Vi talar bara som det vi uppfattar. Det finns två aspekter i denna fråga. Å ena sidan finns det vissa allmänna föreställningar liksom namnen på Allah(SWT), namnen på Hans attribut och Hans handlingar och vissa stadier och ställningar. Dessa är de föreställningar vi kan uppfatta. Det andra steget är att framföra argument för att bevisa att Allah(SWT) och Hans härlighet inte är skilda från varandra. För att bevisa detta är det sagt att Allah(SWT) är oblandad och absolut existens som på inget sätt kan beblandas eller begränsas, för en beblandad eller ofullständig existens kan inte på något sätt vara absolut. Den absoluta existensen måste vara perfekt, obegränsad och fri från alla begränsningar och brister. Attributen för den Absoluta Förekomsten måste också vara absolut och ospecificerad. Allahs(SWT) välsignelse är varken specificerad eller begränsad inte heller Hans barmhärtighet eller Hans gudomlighet.

Avsaknaden av Excellens innebär begränsning

Eftersom Allah(SWT) är det absolut ljuset och har en odelad existens, måste Han automatiskt kombinera all överlägsenhet i Sig själv, för bristen på någon form av överlägsenhet skulle innebära specificering och begränsning. Om det fanns den minsta brist eller defekt i stadiet av Hans väsen, skulle termen absolut inte vara passande för Honom. Han skulle vara ofullständig och som sådan skulle Han inte vara självexisterande, eftersom den absoluta överlägsenheten och den absoluta perfektionen är väsentliga för att vara självexisterande.

När vi tänker på Allah(SWT) enligt vår bristfälliga mentala kapacitet, finner vi att Allah(SWT) är namnet på det Absoluta Väsendet som innehar alla vackra namn och attribut och som kombinerar i Sig själv all överlägsenheten, och allt annat är bara en återspegling av Hans härlighet. Han är den absoluta och oförbehållsamma perfektionen. Om det fanns den minsta lilla brist i Honom, skulle Han bli ett möjligt existerande väsen i stället för att vara det väsentliga Väsendet, som Han är. Han kombinerar all överlägsenhet och alla förtjänstfulla kvaliteter i Sig själv.

Han är en gedigen och ospecificerad existens. Varje existens är Hans. Han är allt utom på ett obestämt sätt och på alla sätt den absoluta perfektionen. Eftersom Hans namn inte är åtskilda från Hans Väsen, är namnen på Hans egenskaper också namnen på Hans väsen. Alla de egenskaper som tillhör Allah(SWT), tillhör Rahman (Den Nåderike) också. Rahman är den absoluta perfektionen och den absoluta nåden, och har all överlägsenhet av existens. Koranen säger: ”Anropa Allah(SWT) eller anropa Rahman (surah al-Isra, 17:110). I en annan vers heter det: kalla på Honom med vilket namn som helst, för alla vackra namn är Hans” (surah al-A'raf, 7:180). Allah(SWT), Rahman, Rahim och alla andra namn på Honom är angenäma och vackra. Var och en av dem kombinerar alla Hans egenskaper. Han är absolut, det finns ingen skillnad mellan Honom och Hans namn eller mellan något av Hans namn och ett annat. Allahs(SWT) vackra namn är inte som de namn vi ger till olika saker för olika överväganden. Hans ära och Hans uttryck är inte två olika aspekter av Honom. Hans uttryck är exakt Hans ära och Hans härlighet exakt Hans manifestation. Även detta uttryck är defekt. Absolut existens innebär Absolut perfektion och Absolut perfektion måste vara absolut i alla avseenden. Därför är alla Hans egenskaper absoluta. Inga skillnader av

något slag kan föreställas mellan Hans väsen och Hans attribut.

Iakttagelse är ett steg längre än alla argument och bevis

Man säger ofta: ”Det finns inga bevis på detta och detta” eller ”förnuftet säger så”. En mystiker rapporteras ha sagt: ”Vart jag än gick, anlände den blinde mannen också dit med sin käpp.” Genom ”den blinde mannen” syftade mystikern på Abu Ali Sina (Avicenna). Vad han ville säga var att den person som uppfattar sanningen med hjälp av hans argument och sköra resonemang kan jämföras med en blind man som fick reda på sin väg med hjälp av sin käpp. Vad denna mystiker ville säga var: ”När jag kom fram genom min vision och mystik, kom den blinde mannen (Avicenna) också fram med sin skramlande käpp, som syftar på hans logiska argument.”

Människor beroende av argument är blinda

De människor som är beroende av argument är blinda eftersom de saknar förmågan att se klart. Även om de har bevisat Allahs(SWT) enhet och andra frågor kring detta genom sina argument och även om de har bevisat att källan till all existens är den Absoluta Perfektionen, så är det fortfarande en fråga om

argument, vilka dessa människor bakom murar är oförmögna att se. Med stora ansträngningar uppfattar hjärtat att det Essentiella Befintliga Väsendet är en oblandad existens och att Han är allt. Hjärtat förblir fortfarande ett barn som i varje steg behöver matas med sked. Den som uppfattar rationella frågor med hjälp av argument, behöver en upprepning av dessa argument och måste föra en ihärdig kamp innan dennes slutsatser är förankrade i dennes hjärta.

Tro betyder djup/hjärtlig uppfattning

När det är accepterat av hjärtat att Allah(SWT) är en oblandad existens liksom all perfektion, blir denna övertygelse till en tro. Innan dess var det bara en rationell idé som framställts med hjälp av argument. Senare skapades det en viss utformning. När hjärtat accepterat föreställningen som en sanning blev det antingen med hjälp av rationella argument eller genom Koraniska läran, en tro. Intellektet upptäcker sanningen och lär ut det till hjärtat. När resultatet av upprepning och mental övning, att det inte finns något här i världen utom Allah (SWT), blivit fast etablerat i hjärtat, kommer denna idé att bli en tro eller en underförstådd tro. Även om det stadium som avses i Koranen med orden; ”så att mitt hjärta kan vara tillfreds”, är ett steg lägre än profeternas(A) vision, så är det

fortfarande ett stadium. Men visionen om Allahs(SWT) skönhet är ett betydligt högre stadium. Allahs(SWT) härlighet uppenbarades för profeten Moses(A). Koranen säger: När hans Herre avslöjade Hans härlighet till berget. En viktig händelse som är värd att överväga i samband med berättelsen om profeten Moses(A) är perioden av 30 dagar och 40 dagar och efterföljande händelser. När profeten Moses(A) lämnade sin svärfar, Shu'ayb(A), och hade kommit en bit på vägen av sin resa sade han till sin hustru: ”Jag känner att det finns en eld”. Hans fru och barn kunde inte alls se den brand som han kände. Profeten Moses(A) sade: ”Jag går dit så att jag kan hämta med mig ett glödande kol åt er.”

När han närmade sig elden, hörde han(A) en röst säga: ”Sannerligen är jag Allah(SWT).” Han hörde denna röst ur elden som flammade från ett träd. Denna sorts vision var förvärvad av den blinde mannen genom hans käpp och mystikern genom hans hjärta. Men profeten Moses(A) hade denna vision med sina ögon.

Sanningen är högre än vad vi säger och hör

Vi talar om sanningar, men sanningar är högre än vad vi kan säga om dem. ”Sannerligen är jag Allah(SWT).” Ingen

utom profeten Moses(A) kunde se ljuset av den gudomliga härligheten som uppenbarades till trädet. Likaså kunde ingen veta vilken typ av uppenbarelse som erhölls genom den helige Profeten, Mohammad(S). Hela Koranen brukade uppenbaras för Hans hjärta på en gång. Hur? Vem vet? Om Koranen är vad vi har, det vill säga. bestående av 30 delar, kan den inte uppenbaras samtidigt till ett vanligt hjärta.

Hjärta betyder också något helt annat är vad vi kan förstå

I denna bemärkelse skiljer sig hjärtat från vad vi i normala fall förstår. Koranen är en sanning och denna sanning avslöjas till hjärtat. Koranen är en hemlighet - en bevakad hemlighet. Den måste stiga ned från sin höga position så att den kan uppenbaras till hjärtat av den helige Profeten(S). Således måste den komma ner ytterligare så att den kan förstås av andra också. Detsamma gäller för människan. Människan är också en stängd hemlighet. Från det vi kan se så tycks människan vara ett djur och för den delen, ett djur lägre än många andra djur. Men det speciella med detta djur är att det kan nå mänskligheten och genom att resa sig till olika stadier av fulländning kan det nå ett stadium av absolut perfektion. Människan kan innan sin död bli något så stort att han inte ens kan

föreställa sig det.

Det vi känner är egenskaper och former

Hela människan är en hemlighet. Det är svårt att säga vad vi till synes ser i denna värld, för vi kan inte uppfatta kroppar eller krafter. Allt som vi uppfattar är former och egenskaper. Våra ögon ser till exempel en färg. Våra öron hör ett ljud. Vår tunga känner en känsla av smak. Våra händer känner av saker genom att vidröra dem. Alla dessa är former och egenskaper. Men den verkliga kroppen är ingenstans. När vi beskriver en sak, nämner vi längden, bredden och djupet. Längd, bredd och djup är alla bara former. Vi säger att sådana och sådana saker har en dragningskraft. Men dragningskraft är också en egenskap. Oavsett egenskaper vi kan tillskriva en sak, så är de alla bara former. Men var är då kroppen? Kroppen är en hemlighet - en skugga av den gudomliga hemligheten. Vad vi känner till är bara namnen och egenskaperna, annars är allt i denna värld okänt. Kanske är det denna uppfattning som till en viss grad har beskrivits av mystiker som ”osynlig men uppenbarligen synlig”, för i denna värld är saker synliga och osynliga i en och samma gång. Det är endast de saker som är osynliga som vi varken kan se eller uppfatta. Om vi vill beskriva en sak kan vi inte göra mer än att nämna sakens

namn, egenskaper och kännetecken. Man kan inte uppfatta en sak som är en skugga av den absoluta Hemligheten, för människors uppfattning är bristfällig. Endast den människan kan uppfatta saker helt, som genom sitt ”Wilayat” har nått den position där Allahs(SWT) Härlighet är helt uppenbarad i hans hjärta. Frågan om synlighet och osynlighet finns överallt. Därför är sådana uttryck som den osynliga världen, den änglalika världen och världen i intellekt på allas läppar.

Den heliga Profeten(S) är det Upphöjda namnet av Allah(SWT)

Alla namn på Allah(SWT) är hemliga såväl som kända. De är implicita och explicita. Det är vad följande Koraniska vers menar: ”Han är explicit och implicit.” Vad som är explicit är också implicit och vad som är implicit är också explicit. Det är på detta sätt som alla namnen på Allah(SWT) innefattar all existens. Varje namn omfattar begreppen av alla andra namn. Det är inte så att Rahman är ett namn eller ett attribut som skiljer sig från Rahim. Detsamma gäller alla andra namn av Allah(SWT). Exempelvis är Muntaqim (Hämnaren) inte motsatsen till Rahman (Nåderike).

Koranen säger: Kalla honom vid något namn för Han har alla de vackra namnen.

Alla dessa vackra namn är av Rahman liksom av Rahim. Det är inte så att ett namn betyder något och några andra namn betyder något annat. Hade det varit så skulle Rahman ha uttryckt en aspekt av Allah(SWT) och Rahim en annan aspekt av Honom, medan den Absoluta Tillvaron inte kan ha många aspekter. Den Absoluta Existensen som sådan är Rahman och Rahim, Nur (Ljus) och Allah(SWT). Hans tillvaro som Rahman är inte annorlunda från Hans tillvaro av Rahim. En person som intar den högsta positionen av mystik där hans hjärta är upplyst av Allah(SWT), och inte av Hans Härlighet, kommer själv att vara ett ”Upphöjt namn” av Allah(SWT) och samtidigt bli upplyst med ljuset av det ”Upphöjda namnet.” En sådan person kan endast vara Han(S) till vars hjärta Koranen uppenbarades och till vem Gabriel(A) brukade komma. Den härlighet som uppenbarades till hans hjärta omfattade all Härlighet. Denna person var den helige Profeten(S) som personligen var det mest upphöjda namnet av Allah(SWT). Imamerna(A) uppges också ha sagt: ”Vi är de vackra namnen av Allah(SWT).”

Även vår existens är en uppenbarelse av Allahs(SWT) Härlighet

De frågor som vi har diskuterat i dag omfattar frågan om orsakssamband. Vi

sade att det var fel att ta upp frågan om orsakssamband i fråga om Allah(SWT). I våra autentiska texter hittar vi inte något som är nämnt om detta. Några långsökta exempel fyller inte sitt syfte. En annan fråga som vi nämnde var det med pricken under bokstaven ”b”. Jag förklarade om meningen i denna återberättelse, verkligen hade rapporteras någonstans. Vidare så har även följande frågor diskuterats, som namnet på ett stadium av gudomliga väsen, namnet på ett stadium av attribut, namn vid uppenbarelsen hos härligheten av handlande, uppenbarelsen av härlighetens väsen till dess innersta väsen, och uppenbarelsen av härligheten av alla existerande saker. När vi talar om uppenbarelsen av Guds härlighet, säger vi att även vår existens är en uppenbarelse av härligheten. För att illustrera detta faktum kan man hävda att om man lägger 100 speglar på ett ställe som alla speglar ljuset av solen, kan det sägas att det finns hundra ljus, medan det egentligen bara finns ett ljus som reflekteras i alla speglar. Men eftersom ljuset från solen kommer att vara begränsat, är även detta exempel långsökt.

Alla existerande ting är resultatet av den Gudomliga härligheten

Det är ljuset av Allahs(SWT) härlighet

som återspeglas i alla existerande ting. Det är samma ljus som reflekteras överallt. För varje ting finns det inget separat ljus. Alla existerande ting är det åtföljande resultatet av samma ljus. Som sådant betyder ism eller namnet i ”bismillah”, namnet på det gudomliga väsendet och Allah(SWT) är lovprisandet av det gudomliga väsendet som omfattar allt lov och pris. Det är denna omfattande ära vars namn är Allah(SWT), liksom Rahman, Rahim etc. Det är fel att säga att Rahman är namnet på ett gudomligt attribut och Rahim är namnet på ett annat attribut. Faktum är att Allah(SWT), Rahman och Rahim är namnen på samma gudomliga härlighet. Hela denna härlighet är Allah(SWT) liksom Rahman och Rahim. Detta är den enda möjligheten. Annars kommer Allah(SWT) att bli en begränsad varelse, och en begränsad varelse är en möjlig existerande varelse, inte en väsentligt existerande.

Enligt de detaljer vi nämnde tidigare, kommer prisande (Hamd) att vara av Allah(SWT) och Allah(SWT) är namnet på den Omfattande gudomliga härligheten eller gudomlig manifestation. Rahman och Rahim är också namnen på exakt samma härlighet. Hamd betyder antingen allt lov och pris eller lovprisande i allmänhet. Det finns tre möjligheter om namnet, Allah(SWT). Det

kan antingen vara namnet på den omfattande gudomliga härligheten vid stadiet av andemening eller stadiet av egenskaper (Detta är stadiet av vilja; Varje sak har skapats ur det) eller stadiet av handlande. När vi tillämpar dessa möjligheter till versen av ”bismillah”, framträder ett annat uttryck för var och en av dessa fall. Ur denna utgångspunkt talade vi om Allah(SWT) och sade att det är det var det Omfattade namnet vid stadiet av andemeningen liksom vid stadiet av egenskaper och vid stadiet för uppenbarelsen av gudomlig härlighet som frambringar handling. Medan vi diskuterade ”bismillah” nämnde vi kortfattat några saker om bokstaven ”b”, dess punkt och namnen på Allah(SWT), Rahman och Rahim.

Tron är väsentlig

Vi hoppas att det kommer att kunna erkännas att diskussionen av sådana problem är nödvändiga. Vissa människor förnekar helt dess betydelse. Inte bara det, det finns människor som inte alls tror på mystikens frågor. De som är vid djurens stadium kan inte förstå att det finns något utöver vad de vet. Vi måste ha tro på andliga frågor. Detta är det första steget. Den främsta saken är att människan inte får förneka något av det han inte känner till. Shaykh Abu Ali Sina säger att någon som förnekar en sak utan

någon anledning, handlar emot människans natur.

Tro måste byggas på förnuft

Eftersom det måste finnas ett giltigt skäl för att bevisa en sak, måste det finnas ett giltigt skäl att förneka en sak. Om du inte har ett bevis för eller emot en sak, säg helt enkelt bara: ”Jag vet inte”. Men det finns vissa envisa människor som förnekar allt. Vad dessa människor inte förstår, är att de beter sig inhumant. Vad du än hör borde du normalt erkänna att det åtminstone finns en viss möjlighet till att det kan vara korrekt. Förkasta inte något rakt av utan anledning. Vi har inte tillgång till det som är bortom denna värld. Även om den här världen är våra kunskaper bristfälliga och begränsade. För närvarande har vi en viss mängd kunskap. I framtiden kommer vi att veta mycket mer. Så många saker som vi nu vet om denna värld, var helt okända tills för hundra år sedan. I framtiden kommer många fler upptäckter att göras. Eftersom människan fortfarande inte känner och uppfattar den här världen fullt ut, hur vågar han förneka vad Guds vänner (Awliya’) av Allah(SWT) vet och ser. En människa förnekar de andliga sanningarna, eftersom hans hjärta saknar det andliga ljuset. Han säger att andliga sanningar inte existerar, men erkänner inte att han är helt omedveten om dem.

Han påstår att allt det som troende av andliga sanningar säger är myter. Han vågar säga så eftersom han är okunnig. Han vet inte att de saker han avvisar som myter även har nämnts i Koranen. Vad de muslimska mystikerna säger har hämtats från Koranen och sunnah (återberättelseer). Hur kan han sedan förneka vad Koranen bekräftar?

Att förneka det som man inte vet är otro

Om det inte är en rättslig form av otro, är det åtminstone en slags otrohet. Huvudorsaken till människans motgångar är att han förnekar de sanningar han inte uppfattar. Han avvisar dessa sanningar eftersom han inte har nått det stadium som uppnåtts av ”Allahs(SWT) helgon”. Detta är den värsta formen av förnekelse. Den främsta saken är att man inte får förneka vad som står i Koranen och sunnah, vad som har bekräftats av Imamerna(A) och vad som har erkänts av filosofer. Om någon inte har uppfattat sanningen själv, borde han ärligt erkänna att han inte vet. Men det är bara nonsens om någon idiot säger att han inte tror på Allah(SWT) om inte han själv har dissekerat Honom med sin vassa kniv först. Det viktigaste är att vi inte får förneka vad vi har fått höra av profeterna(A) och Imamerna(A). Detta är första steget. Vi kan inte ta nästa steg om vi förnekar dessa saker i början. Om

någon vill gå vidare, bör han som ett första steg erkänna att de andliga sakerna han inte känner till, möjligen kan vara riktiga. Sedan borde han be till Allah(SWT) att öppna vägen som kan leda honom till den plats dit han bör nå.

Vi får inte förneka Koranen och Sunnah

Om en människa inte förnekar de gudomliga tingen och ber till Allah(SWT), kommer Allah(SWT) säkerligen att hjälpa honom och gradvis öppna vägen för honom.

Jag hoppas att vi inte förnekar vad som står i Koranen och sunnah. Det händer ofta att en människa tror på Koranen och sunnah, och inte förnekar när han inte ens förstår vad som står i dem, men när någon annan säger åt honom att Koranen och sunnah säger si eller så, avvisar han det direkt som nonsens istället för erkänna sina bristande kunskaper.

Total förnekelse är ett hinder

Total förnekelse berövar människan från att erkänna många sanningar och hindrar honom från att fortsätta på rätt väg. Sanningshalten i de fakta som har bekräftats av Allahs(SWT) helgon bör åtminstone erkännas stillatigande om inte uttryckligt. En människa som förnekar dem helt och beskriver dem som

nonsens, kommer aldrig lyckas ta sig vidare.

Vi måste göra oss av med den negativa inställningen

Jag hoppas att vi kommer att ge upp den negativa attityden och ber till Allah(SWT) att göra oss bekanta med språket av Koranen som är av en speciell typ. Liksom människan har Koranen också många möjligheter. Det är ett stort bord där många rätter av olika smaker har placerats av Allah(SWT). Från det kan att alla få mat efter eget önskemål, förutsatt att han inte har förlorat sin aptit, vilket är fallet med hjärtpatienter. Koranen är liksom den här världen ett stort matbord. Denna värld används också olika av olika människor utefter deras behov och smak. Människan drar nytta av den på ett sätt, djur på ett annat och människorna som är på samma nivå som djuren på ett tredje sätt. När nivån går upp, drar man nytta av den på ett bättre sätt. Detsamma gäller i Koranen. Den är för alla. Alla kan gynnas av att den enligt deras smak och tycke.

Dess största förmånstagare är den som är dess första mottagare och till vem den uppenbarades. ”Bara han känner Koranen till vilken den uppenbarades.”

Förnekandet av Profetskap

Vi behöver inte bli besvikna. Istället måste vi försöka gynnas av Koranen. För detta ändamål är det viktigt att vi först av allt tar bort tanken från vårt sinne att ingenting förutom fysiska och materiella problem existerar och att Koranen endast har uppenbarats för att hantera dessa problem och endast avser detta 167

världsliga liv. Detta tänkesätt uppgår till total förnekelse av Profetskap. Faktum är att Koranen har kommit för att göra människorna till en verklig mänsklig varelse och allt detta är endast ett medel för att nå målet.

Åkallelser och dyrkan är hjälpmedel

Dyrkan är ett hjälpmedel. Åkallelser är ett hjälpmedel. Dessa är ett hjälpmedel för att utveckla de sanna mänskliga egenskaperna och att väcka passiva människors möjligheter så att människan blir en sann människa, en from människa, så att denna kan se vad som är rätt och förstå vad som är rätt. Profeterna(A) har kommit för just detta ändamål. Profeterna(A) är också ett hjälpmedel. De kom inte bara för att bilda en stat. Staten har sin egen plats, men profeterna(A) kom inte bara för att få makt och för förvaltning av världsliga angelägenheter. Detta är även vad djuren gör. De har sin egen värld också och förvaltar dess

angelägenheter.

Rättvisa är en lämplig egenskap av Allah(SWT)

De som har förståelse för rättvisa som en egenskap av Allah(SWT). Administrationen av gudomlig rättvisa är en av profeternas(A) uppgifter. De inrättar en stat i syfte att leda människorna till den position som är det verkliga syftet med profeternas(A) ankomst. Må Allah(SWT) hjälpa oss i alla angelägenheter!

Innan vi hanterar de återstående punkterna kanske det är nödvändigt och värdefullt att påpeka att de rättslärda ofta är oense eftersom de inte fullt ut förstår varandras sätt att uttrycka sig. Anledningen är att varje grupp av rättslärda har sitt eget sätt att uttrycka sig.

En tvist angående druvor mellan en iranier, en turk och en arab

Jag undrar om ni någonsin hört denna berättelse. Det fanns tre män. En av dem var en iranier, en annan var en turk och den tredje var en arab. De diskuterade vad de skulle ha till lunch. Iraniern sade att angur skulle vara ganska passande. Araben sade: ”Nej, vi skall ha inab.” Turken sade: ”Nej, jag gillar inte

någondera. Vi skall ha uzum.” Eftersom de inte förstod varandras språk, delade de inte samma uppfattning. Tillslut gick någon av dem ut och hämtade druvor. Först då insåg de att alla av dem ville samma sak. För att uttrycka samma sak finns det olika ord i olika språk. Till exempel har filosofer ett särskilt uttryckssätt. De har sin egen terminologi. På samma sätt har sufierna sitt eget språk. De rättslärda har sina egna villkor. Poeterna har sina egna poetiska uttryckssätt. Imamerna(A) har deras egna separata språk. Nu måste vi ta reda på vilket av dessa tre eller fyra grupper som har ett språk närmare språket hos de ofelbara(A) och uppenbarelsens språk. Jag tror inte att någon vettig människa kan förneka att Allah(SWT) existerar och att Han är källan och orsaken till allt som existerar. Ingen tror att du med din kavaj och dina byxor är Gud, inte heller kan någon vettig människa tro att en människa med en turban, ett skägg och en stav är Allah(SWT). Alla vet att människor är varelser.

Hur som helst den orsak och verkan som beskrivs och intrycket att en sådan beskrivning skapar något, ger ofta upphov till meningsskiljaktigheter. Vi bör ta reda på vad de som tillhörde mystiker klassen egentligen ville säga och vad som gjorde att de använde tvivelaktiga ord och ett vagt språk.

Hur försonar man olika grupper och deras sätt att uttrycka sig?

Nu vill jag försona dessa olika grupper för de säger alla samma sak. Jag är inte ute efter att ha överseende med alla filosofer eller att försvara alla mystiker eller alla rättslärda. Det är inte min avsikt. Jag vet att många av dem är köpmän. De säger bara det som kan främja deras verksamhet. Vad jag vill säga är att i alla dessa grupper finns det människor som är fromma. De skillnader som finns mellan dem beror på de lärda personerna av vilka de tillhör. Deras skillnader kan jämföras med skillnaden mellan Usulis och Akhbaris (traditionalister). Ibland fördömer vissa Akhbaris vissa Usulis som otrogna och icke troende, och Usulis fördömer Akhbaris som okunniga. De gör detta trots att målet för båda grupperna är densamma.

Nu är den viktigaste punkten i vårt samtal att en grupp av filosofer använder begrepp som den primära orsaken, första effekten, andra effekten, förorsakande etc. Sådana termer som förorsakande, källa och konsekvens är några av favorit termerna för de antika filosoferna.

Även våra rättslärda avstår inte från att använda termer som förorsakande och

effektivitet, inte heller har de några invändningar mot att använda sådana ord som skapare och skapade. Det finns en klass av muslimska mystiker, som på grund av skillnaden de har med andra klasser, använder helt andra uttryck, såsom manifest, manifestationer, härlighet etc. Dessutom använder de vissa andra ord som tolkare har tar avstånd ifrån. Låt oss nu se varför de använder sådana ord och varför vissa av dessa ord har använts av Imamerna(A) också. Jag kan inte minnas att ha sett sådana ord som illiyat, ma'luliyyat, sababiyyat och musabbibiyat (förorsakande och effektivitet) användas av Imamerna(A), men andra ord såsom khallaqiyyat (skapare), makhluqiyyat (skapade), tajalli (uppenbarande av härlighet), zahir (manifest) och mazhar (manifestation) kan återfinnas i vad de har sagt. Låt oss nu se varför de muslimska mystikerna och sufier har avstått från att använda filosofernas terminologi liksom det språket hos vanligt folk. De har uppfunnit en egen typ av stil som tolkare oftast är emot. Låt oss ta reda på skälet till detta.

Orsak och verkan

På grundval av orsakssamband anses en sak vara orsaken och en annan vara dess verkan. Som regel bör orsaken vara på den ena sidan och verkan på den andra.

Med andra ord bör de vara på två olika platser. Ta till exempel solen och solljuset. Det finns ljus i solen, men den avger också ljus. Solen och dess ljus har två olika identiteter och är belägna på två olika ställen. När solen avger sitt ljus, är solen orsak och ljuset dess verkan. Men frågan är om detta är möjligt när det gäller den självständiga varelsen att tänka sig en sådan relation mellan orsak och verkan som man finner i naturen. Brand är till exempel orsaken till värme och solen är orsaken till ljus. I naturen är verkan en konsekvens av orsaken och orsak och verkan återfinns vanligtvis på två olika platser.

I naturen är orsak och verkan också vanligtvis lokaliserade på två olika platser. Men vi kan inte säga om Skaparen och det skapade att de är på två olika platser eller att de existerar vid två olika tider. Det är även svårt att säga hur Allah(SWT) existerar, eftersom Han är Fullkomlig och Hans existens är abstrakt. Oavsett vilket yttrande du än antar, är det omöjligt att säga hur Allah(SWT) utövar Sin eviga och oupphörlig makt av skapande och upprätthållande av allt. Koranen säger: Han är med er vart ni än är. Vad betyder ”med er” i denna vers? Är Allah(SWT) vid sidan av alla människor?

Innebörden av ”med er”

Detta uttryckssätt har valts eftersom det är omöjligt att uttrycka sanningen exakt. Därför måste ord så nära verkligheten som möjligt väljas. Det är mycket svårt att förstå var Skaparen är och hur Han är med den skapade. Är förhållandet mellan Skaparen och den skapade den samma som mellan elden och dess verkan? Eller är förhållandet mellan dem likartat med förhållandet mellan själen och ögonen, öronen, näsan och de andra organen? Den andra liknelsen kan vara närmare verkligheten. Hur som helst kan detta inte heller uttrycka meningen på ett tydligt sätt. Skaparen omfattar hela skapelsen och detta omfattande är relaterat till Hans eviga attribut av skapande och upprätthållande. Det är svårt att säga något mer. Allt som kan tilläggas är att detta omfattande är sådant att det inte finns någon plats där Allah(SWT) inte kan vara. En återberättelse säger: ”Om du hade blivit nedsänkt till den lägsta punkten på jorden med hjälp av ett rep, skulle du hitta Allah(SWT) även där.” Detta är bara ett sätt att uttrycka sig. Om det till exempel sägs: ”Allt som finns är Allah(SWT).” Betyder detta inte att någon särskild människa klädd i en kappa och en turban är Allah(SWT). Ingen psykiskt normal människa skulle någonsin säga det. Vi kan bara använda ord som kan vara så nära verkligheten som möjligt. Bara att

uppmärksamma en människa som inte är förtrogen med verkligheten, till förhållandet mellan Skaparen och det skapade är det sagt att det är sant att ”Allt som finns är Allah(SWT).” Men det betyder inte att en viss människa eller en viss sak får kallas Allah(SWT). Det är därför de muslimska filosoferna säger att Allah(SWT) är en ren existens, och att Han är alla ting, men inte något särskilt av dem. Detta uttalande kan tillsynes vara något motsägelsefullt. Men det som menas är att Allah(SWT) är fri från varje brist. Han är en ren existens och har inte någon brist eller defekt. Han karaktäriseras med varje perfektion, medan allt annat är defekt.

Därför är Han ”inte något särskilt av dem.” Eftersom Allah(SWT) är fri från alla fel och brister, åtnjuter Han följaktligen varje perfektion. Varje perfektion som kan hittas i något av Hans skapande är en återspegling av Hans egna perfektion. Eftersom varje perfektion är en uppenbarelse av Hans härlighet, är Han själv all perfektion. I den ovan citerade återberättelseen betyder ”alla ting”: alla typer av fulländning och ”inte något särskilt av dem” betyder att Han är fri från alla fel och brister. ”Alla ting” betyder inte att du också är Allah(SWT).

Därför är det sagt att ”Han inte är något särskilt av dem.” Med andra ord är Han

all perfektion medan ingen annan kan karaktäriseras med varje perfektion. Det finns ett annat exempel av detta slag. Det finns ett välkänd persisk poetisk vers som lyder: ”Eftersom icke-tillgivenhet blev begränsat till tillgivenhet.” Denna vers har ingenting att göra med frågorna av gudomlighet. Men de som inte är insatta i detta ämne, blandar ofta ihop dess mening. Denna vers handlar i själva verket om fientlighet mellan två personer. Men de som inte förstår dess mening säger att det uppgår till otrohet. I själva verket har detta missuppfattats och misstolkats. Det handlar faktiskt om en helt annan fråga, vilken är anledningen till att krig uppstår i världen.

Varför uppstår krig?

Varför finns det krig? Vad är grunden för krigen? I den ovan nämnda versen och på persiska används ordet ”rung” (färg) med betydelsen tillgivenhet och ”berungi” (färglöshet) med betydelsen av icke-tillgivenhet. Vissa andra poeter har också använt dessa ord i denna mening.

Om man inte är bunden till något kan det inte uppstå något otalt. Alla gräl orsakas av någons tillgivenhet till något, som han vill behålla för sig själv. Poeten som skrev den ovan nämnda versen ville säga att tillgivenhet till en viss sak eller saker inte är en del av den sanna mänskliga

naturen och om denna tillgivenhet till världsliga saker tas bort kommer det inte längre finnas något otalt.

I berättelsen om profeten Moses(A) och Fir'awn, om Fir'awn hade varit så likgiltig för världsliga ting som profeten Musa var, skulle det inte ha varit några problem. Om alla profeterna samlades på en plats skulle det inte finnas någon konflikt alls, för alla tvister och gräl beror på kvarstad. Naturen var fria, men när det blev en företagsintern av utmätning, gräl uppstod. Även profeten Musa och Fir'awn skulle göra vänner, om sting av utmätning togs bort. Detta ämne har inga bekymmer med gudomlighet. Det gjordes inte till honom som motsatte sig denna linje, att det rör två män som grälar sinsemellan.

Orden i Imamernas(A) åkallelser

Ni känner redan till de ord som används i Imamernas(A) åkallelser. Låt oss nu se om de ord och fraser som används av de muslimska mystikerna, för vilka de har blivit anklagande för otro av dem som inte känner till verkligheten, liknar dem som används av Imamerna(A) eller om mystikerna har en annan vokabulär. Detta ämne berör andlig resa.

Följande ord har kommit med Sha'baniyah åkallelsen:

”Min Herre, bevilja mig fullständigt tillbakadragande från allt annat än Dig och total underkastelse inför Dig och upplys mina ögons hjärta med ljuset av att se på Dig till sådana grader att det tränger igenom ljusets slöjor och når Storhetens Källa, och låt min själ dränkas i äran av Din helighet.”

Vidare säger texten: ”Min Herre! Gör mig till en av dem som Du kallar och som besvarar Din kallelse; och på vilka Du tittar på och förstummar.”

Vad innebär dessa ord? Vad säger då kritikerna om mystikerna? Mystikerna har inte sagt något annat än vad Imamerna(A) har sagt. Varför brukade alla våra Imamer(A) recitera denna åkallelse? Vad betyder fullständigt tillbakadragande?

Imamerna(A) ber för fullständigt tillbakadragande

Imamerna(A) bad Allah(A) att bevilja dem fullständigt tillbakadragande till Honom, medan det var upp till dem att själva åta sig den andliga resan, men ändå bad de till Allah(SWT) för det. Varför det? De bad Allah(SWT) att upplysa deras ögons hjärta. Vad menade de med ögonens hjärta med vilken de ville se Allah(SWT)? Vad betyder hjärtat

i detta sammanhang och vad är innebörden av hjärtats öga? Därefter har syftet med allt detta sagts med dessa ord: ”Så att vårt hjärtas ögon tränger igenom ljusets slöjor och når Storhetens Källa, och våra själar innesluts i äran av Din helighet.” Här uppstår frågan vad som menas med att bli innesluten? Nästa bön är:

”Min Herre! Gör mig en av dem som Ni kallar och som besvarar Din kallelse och som blir förstummad av ert majestät.” Koranen har även sagt om profeten Moses(A) att han föll ner medvetslös. Skiljer sig dessa uttryck från vad som kallas fana’ eller gå förlorad i terminologin hos de muslimska mystikerna. Således når den andlige vägfararen det stadium, där hans hjärtas ögon tränger igenom ljusets slöjor och når Storhetens Källa, när denne klättrar högre och högre upp. Vad är denna Storhetens Källa och vad innebär det att nå denna källa? Innebär inte detta att få närhet till Allah(SWT) som mystikerna pratar om? Kan något annat än Allah(SWT) vara Storhetens Källa? Endast detta kan vara denna Storhetens Källa från vilka alla gåvor och välsignelser kan inneslutas i. Först efter att ha nått denna Storhetens Källa ” blir våra själar inneslutna i den ärade kammaren av Din helighet.”

Alla som begrundar förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans skapelse kommer aldrig att använda ord som orsak och verkan, gällande detta förhållande. Användningen av dessa ord, var de än har kommit ifrån, visar bara att detta förhållande är sådant att det inte kan uttryckas med exakta termer. Användningen av orden Skaparen och skapelsen är ingenting annat än att följa smaken och tycket hos vanligt folk. Ett långt bättre uttryck avslöjar härligheten. Koranen säger: ”Sedan uppenbarade Hans herre Sin härlighet för berget” (surah al-A'raf 7:143). Detta är också bara ett sätt att använda de närmaste orden för att ange en relation som inte kan uttryckas exakt.

En fråga svårt att föreställa sig, men lätt att tro på

Förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans skapelse är en fråga som är svår att föreställa sig men efter att ha föreställt sig den, är den lätt att tro på. Svårigheten är hur man skall föreställa sig en Varelse som är överallt, men fortfarande inte kan sägas vara vid en specifik plats. Han är utanför allting liksom inom allt. Allt är orsakat av Honom. Ingenting är utan Honom. Så var kan vi hitta lämpliga ord för att uttrycka dessa begrepp? Oavsett vilka ord vi väljer, kommer de att vara otillräckliga. Allt som kan göras är att de

som är lämpliga att göra detta ber till Allah(SWT) i stil med Shabaniyah åkallelsen så att Han kan upplysa dem om detta ämne. Hur som helst är detta inte en sak som skall leda till att en grupp ska förklara en annan grupp vara otrogen eller okunnig, för det är inte möjligt för någon att uttrycka sig tydligt i denna fråga. Försök att förstå andras tankar och vad de vill säga. Ibland händer det att ljus väller fram ur hjärtat av någon, vilket kan leda till att han ofrivilligt utropar att han är allt.

Imam Ali(A) är Allahs(SWT) öga, Han är ljuset av Allahs(SWT) öga

Du läser åkallelserna att Imam Ali(A) är Allahs(SWT) öga. Vad betyder detta? Imam Ali(A) beskrivs ofta som Allahs(SWT) öga, mot Allahs(SWT) ljus och Allahs(SWT) hand. Vad betyder Allahs(SWT) hand? Dessa ord används även av muslimska mystiker. Det rapporteras i våra återberättelseer att den allmosa som ges till en fattig man når Allahs(SWT) hand.

Koranen säger: ”Du kastade inte småstenarna, när du slängde dem, Allah(SWT) kastade dem” (surah al-Anfal 8:17). Vad innebär detta? Detta är vad ni alla upprepar, men ni tillåter inte mystikerna att nämna Allahs(SWT) hand. När dessa fattiga människor inte kan säga

något uttryckligen, säger de samma sak på ett tillkrånglat sätt. Men sådana uttryck är vanliga även i Koranen och särskilt i Imamernas(A) åkallelser. Därför finns det ingen anledning att i synnerhet misstänka mystikerna. Försök att förstå vad de menar och varför de inte använder det språk som allmänt används av andra människor. Även om de inte har använt de välbekanta orden och fraserna, har de inte offrat sanningen, utan har offrat sig själva för sanningens skull. Om vi kunde förstå den sanningen, skulle vi ha kanske ha använt samma uttryckssätt.

Koranen har använt samma uttryckssätt. Imamerna(A) har också använt liknande ord. Om någon säger: ”Detta är sanningen”, kommer ingen vettig människa att tro att han menar att detta är Allah(SWT). Se bara hur manifestationen av Allah(SWT) kan tolkas? Med avseende på Imamerna(A) har följande ord använts i en åkallelse: ”Det finns ingen skillnad mellan Dig och dem, förutom att de är dina slavar; deras skapelse är i Din hand och deras återupplivande är i Din hand.” Denna mening visar också otillräckligheten i uttryckandet. Detta är anledningen till att Imamerna(A) använder ord som är närmare Koranen än de ord som används av andra.

Om mystiker kan vem som helst säga att

de var enkla människor. Men det fanns vissa andra människor som vi hade en närmare relation till och visste att de hade en ingående kunskap om alla Islamiska vetenskaper. De använde också liknande ord. De brukade till exempel säga: ”Detta uppenbarar Allahs(SWT) härlighet.” I ”Samat” åkallelsen finns det ett ord, ”tal'atuka”. Detta ord betyder också härlighet. Likaså finns det ett annat ord nur (ljus) i frasen, ”binuri wajhika” (genom ljuset av Ditt anlete). Därför säger jag: Gör fred med mystikerna. Jag menar inte att säga att alla är bra. Vad jag menar är att alla av dem inte får avvisas. När jag stödjer akademiker och jurister, har jag inte för avsikt att stödja alla typer av akademiker och vad jag menar är att alla av dem inte bör avvisas.

Detsamma är fallet med mystikerna. Tro inte att den som talar i mystiska termer är en otrogen.

Allt måste undersökas

Först och främst måste man förstå vad andra människor säger. Om detta är förstått, är det kanske ingen anledning att avvisa honom. Överallt är det samma historia som den om druvorna – ”inab, angur och uzum”. En person förklarar en sak på ett sätt; en annan person använder termer som orsak och verkan medan han säger samma sak; den tredje personen

använder ordet, drivkraft och konsekvens; medan den fjärde personen använder manifest och manifestation. Förr eller senare kommer alla av dem att nå ett stadium då de inser hur de skall beskriva Väsendet som finns överallt men ändå inte innefattar något av de saker vi kan uppfatta. Det är därför som någon ibland överhuvudtaget kan säga:

”Ali(A) är Allahs(SWT) hand; Ali(A) är Allahs(SWT) öga.”

Koranen säger: ”Du kastade inte när du kastade, utan Allah(SWT) kastade. Den säger också: Sannerligen ger de som ger trohetslöfte till Dig, egentligen ett trohetslöfte till Allah(SWT). Allahs(SWT) hand ligger över deras händer” (surah al-Fath 48:10).

Menar denna vers att Allahs(SWT) hand bokstavligen ställs över deras händer? Uppenbarligen inte. ”Över” betyder i detta fall på en spirituellt högre punkt. Egentligen saknar vi ord för att uttrycka denna ståndpunkt på ett korrekt sätt.

Eftersom Allah(SWT) står långt över att kunna beblandas med något eller att han kunna relateras till någonting i allmän bemärkelse, står han på samma sätt över vår förståelse för beskaffenheten av Hans härlighet. Hans härlighet är okänd för oss. Men vi tror säkerligen att det finns

något av detta slag. Vi kan inte förneka dess existens. När vi tror att sådana saker finns, måste vi erkänna att de anges på ett eller annat sätt i Koranen och Sunnah. I Koranen varhelst det finns ett omnämnande av Allahs(SWT) härlighet, har orden uppenbarelse eller manifestation använts. I surah al-Hadid säger en vers: Han är klar och underförstådd.

En rapport säger att de sista sex verserna i surah al-Hadid är för de människor som kommer att uppkomma ”i den sista tidsåldern”. Endast de kommer att kunna förstå dessa verser som ger viss förklaring till skapelsen etc. Det är i dessa verser som Allah(SWT) säger: ”Han är den första och den sista och den klara och den underförstådda och Han är med dig vart du är” (surah al-Hadid 57:3-4). Ingen kan lätt förstå vad som menas med ”den sista tiden”. Endast en eller två personer i världen kan kanske förstå betydelsen av denna fras.

Missförstånd måste bort

Den viktigaste punkten som jag vill understryka är att missförstånd måste avskaffas och det bör finnas ett slut på skillnaderna mellan pedagoger och rättslärda. Mystikens väg får inte blockeras. Islam är inte bara namnet på rättsregler. Grundvalen av dessa regler är

något annat. Underlaget bör inte anses vara överflödigt, och får inte heller offras till förmån för tolkningar. Vi får aldrig säga att mystiken inte behövs eller inte har någon betydelse. Någon berättade för mig att en person nämndes inför den avlidne Shaykh Mohammad Bahari. Han sade: ”Den mannen är en rättfärdig förnekare”. ”Hur går det ihop” sade vi: ”Är han rättfärdig och samtidigt en förnekare?” Shaykh Mohammad Bahari sade: ”Ja, han är rättfärdig eftersom han agerar enligt Islams lagar och inte begår någon synd. Och han är en förnekare eftersom den gud han dyrkar inte är den sanna Guden.”

Även myran älskar sig själv

Enligt våra återberättelseer anser kanske myran att Allah(SWT) har två antenner. Detta beror på egen kärleken som en myra tydligen också hyser. Myran är en mycket rolig varelse. Den anser sig som ett tecken av storslagenhet för att den har antenner. När vi tänker på våra dygder och förtjänster, tycker vi också nästan på samma sätt. Det är samma myra som trodde att Profeten Sulayman(A) (Solomo) och hans trupper inte kunde förstå någonting. Koranen säger: En myra utropade: ”Myror: Ta skydd i era bostäder, annars kommer Salomo(A) och hans trupper att krossa er eftersom de inte förstår” ”Och han (Salomo(A))

smålog åt hennes tal” (surah an-Naml 27:17-19).

Fallet med myran är inte enskilt fall. Alla tänker på samma sätt. Även härfågeln sade, enligt Koranen:

”Jag vet vad du inte vet” (surah an-Naml 27:22). Härfågeln sade detta till Profeten Salomo(A) som var en profet och som hade en följeslagare som förde tronen av Bilqis till honom i en handvändning. Hur han kunde göra det, är inte känt. Fanns det några elektriska system för transport, eller var det förintelsen av en sak för att sedan föra tillbaka den till existens, eller blev tronen av Bilqis transporterad efter att ha blivit omvandlad till elektriska vågor? Enligt en rapport hade en av Profeten Salomos(A) följeslagare kännedom om en bokstav av Allahs(SWT) Högt uppsatta namn, och dess kraft kunde förmå honom att frambringa vad som helst inför Profeten Salomo(A) i en handvändning. Till en sådan profet sade härfågeln: ”Jag vet vad du inte vet”.

Hur som helst, vad Shaykh Muhammad Bahari ville säga var att den specifika rättslärde endast sade det som han hade förståelse för och agerade också enligt detta.

Det är olyckligt att inte vara medveten

om vissa viktiga frågor

Jag tycker att det är olyckligt att en grupp rättslärda som inkluderar vissa mycket goda och fromma personligheter, inte känner till vissa viktiga frågor. När jag kom till Qom, var Mirza Ali Akbar Hakim där. Han hade upprättat en Islamisk högskola i hans hus. De rättslärda brukade få undervisning där. Sådana otroliga personer som den avlidne Agha Khawansari och den avlidne Agha Ishraqi brukade närvara vid Mirza Ali Akbars föreläsningar. Vid detta tillfälle kommenterade en from och framträdande personlighet, som inte längre är bland oss: ”Se, till vilken nivå Islam har sjunkit till? Nu bedrivs Islams verksamheter i Mirza Ali Akbars hus.” Han gjorde detta uttalande trots att han personligen var en from man. Även efter sin död sade en av hans företrädare på predikstolen: ”Jag har själv sett Mirza Ali Akbar recitera Koranen.” Den avlidne Agha Shah Abadi blev mycket förolämpad av denna kommentar. Sådana missförstånd är beklagliga, och att hålla sig på avstånd från goda arbeten är också beklagligt. Vad synd att denna rättslärde inte deltog i den förtjänstfulla handlingen att inrätta en högskola för rättslärda! Filosofi är en trivial sak, men vissa människor invänder sig mot den också. Faktum är att dessa människor inte förstår varandra och det är därför alla

tvister uppstår. En rättslärd kallar en annan rättslärd förnekare bara för att han inte förstår vad andra människor säger. Felet med den andra mannen är att han använder begrepp som orsak, verkan etc., vilket i ögonen på den första mannen strider mot fakta. Jag sade tidigare att gudomligt namn inte är åtskilt från det namngivna. Namnet är ett uttryck och ett tecken, men inte ett sådant kännetecken som en milstolpe. Därför är det svårt att säga att vissa specifika saker är ett tecken på Allah(SWT). De ord som används i Koranen är närmast verkligheten, men ändå representerar den inte detta fullt ut. Svårigheten är att det inte förekommer bättre ord.

Jag sade tidigare att Koranen var som ett matbord med många rätter placerade på den. Alla kan få maten enligt eget val. Ingen grupp har ensamrätt på Koranen. Alla har samma rätt att gynnas av den. Imamernas(A) åkallelser är fulla av andlig kunskap. Men vissa individer försöker beröva folket dessa åkallelser som förmedlar kunskaper och uttrycker Koranens synpunkter. Imamernas(A) åkallelser tolkar Koranen och förklarar de frågor som andra inte har tillgång till.

Det är fel att övertala människor att ge upp åkallandet

Det är fel att säga att åkallelser inte

behövs, eftersom vi vill koncentrera oss på Koranen. Människor bör fatta tycke för åkallelser så att de kan utveckla en hängivenhet till Allah(SWT). De som gör det, lägger ingen vikt på världsliga ting. De är inte självupptagna, och håller sig upptagna med de uppgifter som gillas av Allah(SWT). Sådana människor inkluderar de som brukade kämpa för Allahs(SWT) skull, och samtidigt brukade recitera åkallelser. Deras situation skiljde sig inte från vår, men ändå lyckades de att svinga svärdet och be på samma gång. Precis som den heliga Profeten(S) och den heliga Koranen inte är skilda från varandra, är likaså den heliga Koranen och åkallelser inte heller skilda från varandra.

Vi kan inte säga att eftersom vi har Koranen, behöver vi inte den heliga Profeten(S). Koranen och den helige Profeten(S) går hand i hand. ”De kommer alltid vara tillsammans tills de anländer tillsammans vid källan av Kawthar.” Det finns ingen fråga om deras åtskiljande.

Om några av oss tar dem för att vara separerade och vill att Koranen skall vara åtskild, att Imamerna(A) skall vara åtskiljda och att åkallelserna skall vara åtskiljda; eller om vissa av oss säger att böckerna av åkallelse inte behövs, och som sådant kan sättas i brand; eller om

vissa av oss vill att mystikernas böcker skall brännas, beror det helt enkelt på att de människor som säger och gör en sådan sak är okunniga. En människa som överskrider sina begränsningar begår alltid fel.

Kasrawi och Hafez

Kasrawi var en historiker. Hans kunskap om historia var god. Han var en bra författare också. Men han var själupptagen. Till slut började han göra anspråk på att vara en profet. Han trodde dock på Koranen, men var helt emot åkallelser. Han sänkte profetskapet och förde ner det till sin egen nivå. Eftersom han själv inte kunde stiga upp, sänkte han profetskapet. Åkallelserna och Koranen hör alla ihop. Mystikerna, sufi poeterna och filosoferna säger alla samma sak. Deras synpunkter är inte annorlunda. Skillnaden är bara deras stil och sätt att uttrycka sig. Hafez Shirazi (den hyllade persiska poeten) har sin egen individuella stil. Han nämner samma saker som andra gör, men på ett annat sätt. Deras val av ord kan vara olika, men folk ska inte berövas de välsignelser ämnet medför. Det är oerhört viktigt att kalla människorna till den oändliga källan av kunskap som finns i Koranen, sunnah och åkallelser så att alla får nytta av dem i enlighet med deras kapacitet.

Detta var en inledning till de punkter som jag avser att lägga fram senare. Om jag besparade mig från att nämna några uttryck som används av mystiker som en möjlighet, borde det inte sägas att jag försökte återuppliva deras uttryck. I själva verket är deras uttryck värda att popularisera. Några hantverkare brukade kalla på den avlidne Agha Shah Abadi, som brukade berätta för dem om mystikens problem på samma sätt som han gjorde för andra. En dag sade jag: ”Berättar du dessa saker framför dessa människor också?” Han sade: ”Bekymra dig inte om detta! Låt dessa irrläror bli hörda av dem också”.

Vi hade också några sådana människor. Jag kan inte säga vilka de var. Det vore fel att nämna någon vid namn. Nu är diskussionsämnet att ”Bismillahir Rahmanir Rahim” innehåller al-Rahman al-Rahim och ”Al-hamdu lillahi Rabbil ’alamin” följs också av samma ord, det vill säga al-Rahman al-Rahim. Orden al-Rahman och al-Rahi'm avser möjligen i bismillah ordet ”ism” eller Allah(SWT). Båda möjligheterna finns där. Om Gud vill kommer vi att se framöver vilken av dessa två möjligheter som verkar vara mer rimlig.

Åkallelsen av Sha’baniyah

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Min Herre, skänk Dina välsignelser över Mohammad(S) och hans ätt(A); besvara mina böner när jag vänder mig i bön till Dig; lyssna till min kallelse när jag kallar på Dig; och vänd Dig mot mig när jag underkastar mig Dig i förtröstan. Jag har kommit springande till Dig och jag står framför Dig vädjande Dig i ödmjukhet och i hopp att få belöningen Du har för mig. Du vet vad som finns i mitt hjärta, och Du är medveten om vad jag behöver. Du vet om mitt sinne och Du är inte ovetande om min framtid och min nutid, om vad jag vill påbörja mitt tal med; om begäran jag kommer yttra, och hoppen jag har beträffande min slutliga tilldelning.

Min Herre, vad Du än har bestämt för mig till slutet av mitt liv, vare sig det rör den synliga aspekten av mitt liv eller den dolda aspekten av det, är ämnad att ske. Vad som är till min fördel och vad som är till min nackdel – alla mina förluster och vinster är i Dina händer, inte i någon annans händer.

Min Herre, om Du berövar mig, vem skall förse mig; och om Du sviker mig, vem kommer att hjälpa mig?

Min Herre, jag söker Ditt beskydd från Din ilska och från att förtjäna Ditt missnöje. Om jag inte är värdig att erhålla Din barmhärtighet, är Du sannerligen värdig att vara generös mot mig genom Din storsinthet.

Min Herre, jag ser som om jag står framför Dig beskyddad av mitt förtroende till Dig. Du sade det som är Dig värdigt och omfattade mig med Din förlåtelse.

Min Herre, om Du förlåter mig, vem är värdigare än Dig att förlåta? Om tiden för min död har närmat sig och mina handlingar fortfarande inte fört mig närmare Dig, gör jag denna bekännelse av mina synder ett medel till att närma Dig. Jag har gjort min själ orätt, för att jag inte har sett efter den. Säkerligen kommer den att vara fördömd om inte Du förlåter den.

Min Herre, du har mig alltid varit välvillig igenom hela mitt liv, därför uteslut mig inte Din ynnest vid tiden för min död.

Min Herre, hur kan jag förlora hoppet om Din vänliga omtanke för mig efter min död, när Du alltid har varit god mot mig under mitt liv.

Min Herre, i mitt fall gör vad som är Dig värdigt och skänk Dina välsignelser över mig – en syndare insvept i sin ignorans.

Min Herre, Du har dolt många av mina synder i den här världen. Jag är i större behov av att de döljs i nästa värld. Liksom Du inte har avslöjat mina synder till någon, ens Dina fromma tjänare, blotta mig inte på Återuppståndelsens Dag framför alla.

Min Herre, Din generositet har expanderat min förhoppning, och Din förlåtelse är överordnad mina handlingar. Gör därför mitt hjärta glatt genom att låta mig träffa Dig på dagen då Du skippar rättvisa till Dina tjänare.

Min Herre, min ursäkt till Dig är ursäkten från en som inte har råd med att hans ursäkt inte godtas. Acceptera därför min ursäkt, Du den Mest Storsinta av de som felgörarna erlägger sin ursäkt till.

Min Herre, vägra inte min begäran; krossa inte min önskan; och bryt inte mitt hopp och förväntan på Dig.

Min Herre, om Du hade velat vanhedra mig, hade Du inte väglett mig; och om Du hade velat avslöja mina fel och illdåd, hade Du inte behållit mig säker och välbehållen.

Min Herre, jag tror inte att Du vägrar min önskan som jag spenderat hela mitt liv i dess förfrågande av Dig.

Min Herre, all lovprisande hör endast till Dig, alltid och för evigt, växande och inte avtagande, som Du gillar och behagar.

Min Herre, om Du fördömer mig för mina brott, klamrar jag fast mig vid Din förlåtelse, och om Du håller mig vid mina synder, klamrar jag fast mig vid Din beviljade av nåd. Om Du kastar mig in i helvetet, kommer jag gråta ut för dess invånare att jag älskar Dig.

Min Herre, om mina handlingar är små i relation till hur jag borde lyda Dig, är mina förväntningar höga nog i jämförelse med vad jag bör förvänta mig av Dig.

Min Herre, hur kan jag gå iväg från Dig misslyckad och besviken, när jag hade höga förhoppningar om att Du skulle vara vänlig nog att skicka mig njutandes av säkerhet och frälsning.

Min Herre, jag har slösat bort mitt liv i begåendet av brottet att förglömma Dig och ödelagt min ungdom med berusningen av att hålla mig borta från Dig.

Min Herre, jag vaknade inte då jag befann mig i en illusion angående Dig

och lutade åt att tjäna Ditt missnöje.

Min Herre, jag är Din tjänare, son till Din tjänare. Jag står inför Dig, försökandes att använda Din egen storsinthet som ett medel att närma mig Dig.

Min Herre, jag är en av Dina tjänare, jag vill befria mig själv från synderna som jag brukade begå i Din närvaro eftersom jag saknade känslan av att skämmas över att Du såg mig. Jag ber Dig förlåta mig, eftersom förlåtelse är ett kännetecken på Din välvilja.

Min Herre, jag var inte stark nog från att avlägsna mig från din olydnad, förutom då du väckte mig till Din kärlek. Jag var exakt som du ville mig vara. Jag är Dig tacksam för Ditt introducerande av mig till Din Välvilja och renandet av mitt hjärta från orenheterna av att vara ouppmärksam mot Dig.

Min Herre, se på mig som personen som Du kallade på och som besvarade Din kallelse, som Du hjälpte genom att använda hans betjäning, och han lydde Dig. Du den Nära, som inte är långt ifrån den som är långt från Dig. Du Generöse, som inte undanhåller Sin belöning från den som hoppas på det.

Min Herre, förse mig med ett hjärta vars passion för det närmare Dig, med en

tunga vars sanning kan anföras till Dig, och med en insikt vars beskaffenhet kan föra det närmare Dig.

Min Herre, den som bekantar sig med Dig, är inte okänd; den som söker beskydd hos Dig, blir inte besviken; och den som Du vänder dig till, är inte en slav. Den som följer Din stig är upplyst; och den som söker tillflykt hos Dig, är säker.

Min Herre, jag söker tillflykt hos Dig, gör mig därför inte besviken av Din Barmhärtighet och höll inte mig avskild från Din Välvilja.

Min Herre, placera mig bland Dina vänner i ställningen av den som hoppas för ett ökande i Din kärlek.

Min Herre, inspirera mig med en passionerad kärlek av att Ditt minnande så att jag kan fortsätta minnas Dig, och vid Ditt Heliga Namn och Rena Position värna om min muntra beslutsamhet för en framgång.

Min Herre, jag åkallar Dig för att anta mig till platsen reserverad för de som lyder Dig, och att ansluta mig till den sköna boningen av de som åtnjuter Ditt välbehag… Jag kan varken försvara mig själv eller kontrollera vad som är fördelaktigt för mig.

Min Herre, jag är Din maktlösa syndfulle tjänare och Din ångerfulla tjänare. Så gör mig inte till en av dem som Du vänder bort Ditt ansikte ifrån, och vars försummelse har skilt från Din förlåtelse.

Min Herre, bevilja mig fullständig avskiljande från mina relationer från allt annat än Dig och total underkastelse inför Dig. Upplys våra hjärtans ögon med ljuset av att se på Dig till den grad att det tränger igenom ljusets slöjor och når Storhetens Källa, och låt våra själar förbli fästa vid prakten av Din helighet.

Min Herre, gör mig till en av dem som Du kallar och som besvarar Din kallelse; när Du tittar på dem är de hänförda av Ditt majestät. Du viskar till dem i hemlighet och de jobbar för Dig öppet.

Min Herre, jag har inte tillåtit min pessimistiska förtvivlan att övervinna min goda åsikt om Dig, inte heller har jag någonsin förlorat mitt hopp om Din godhet.

Min Herre, om mina misstag har degraderat mig inför Dig, må Du förlåta mig med hänsyn till min oreserverade tillit till Dig.

Min Herre, om mina synder har gjort mig

ovärdig att erhålla Din kärleksfulla tillgivenhet, har min fasta tro påmint mig om Ditt Medlidande.

Min Herre, om min likgiltighet för förberedelser inför att träffa Dig har lämnat mig i sömn, så har min kunskap om Din välvilliga givmildhet väckt mig.

Min Herre, om Din stränga bestraffning kallar mig till Helvetet, så inbjuder överflödet av Dina belöningar mig till Paradiset.

Min Herre, jag ber Dig och ber till Dig helhjärtat, jag önskar och ber Dig att visa Din ynnest till Mohammad(S) och hans ätt(A), gör mig till en av dem som alltid minns Dig och aldrig kränker löftet som de ger Dig, som inte misslyckas med att visa Dig sin tacksamhet och som inte tar lätt på Dina bud.

Min Herre, låt mig förbindas vid Ljuset av Din Majestätiska Prakt, så att jag lär känna endast Dig, vara ifrån andra (innerligt), och ha ett hjärta som fruktar Dig och ett öga som är uppmärksam mot Dig.

Må Allahs välsignelser och fred skänkas över Mohammad(S) och de rena av hans ätt(A).