1  

           

Konst  för  barn  på  TV  Exempel  på  hur  konst  har  visats  för  barn  

på  Sveriges  television  1992-­‐1999  samt  2010-­‐2014    

Art  for  children  on  television  Examples  of  how  art  is  shown  for  children  

in  Swedish  television  1992-­‐1999  and  2010-­‐2014    

Anna  Karin  Nilsson      

                 

 Konstfack, Institutionen för bildpedagogik Kompletterande examensarbete inom bildpedagogik 1999 Examensarbete 15 hp, skriftlig del Handledare: Elin Låby Opponent: Linda Aker Datum för examination: 2014-10-06  

  2  

Abstract    I den här uppsatsen undersöker jag vad som har visats om visuell konst för barn på SVT under

åren 1992-1999 samt 2010-2014.

Jag har studerat fyra programserier om konst: Det är inte klokt! från 1993, Alla tiders tavlor

från 1994, Skapa stort från 2011 samt Evas superkoll från 2011 och framförallt närstuderat

avsnitt ett i varje serie. Jag har undersökt vilken konst som visas och hur man markerar att det

är konst samt på vilket sätt barn är delaktiga i programmet och hur de tilltalas. Med konst

menar jag här det som SVT själva benämnt som konst. Med visas för barn menar jag att

programmen har visats på ”barnvänlig” tid, oftast inom ramen för Bolibompa eller på

Barnkanalen och att målgruppen uttalat är barn. Jag har också studerat hur programmen

förändrats över tid.

Det jag kom fram till, inom ramen för den här uppsatsen, var att konsten som tas upp i

programmen är den redan etablerade konsten, som vi återfinner på museer och som offentlig

skulptur, och att den framför allt finns i Stockholm. Vi förstår att det är konst just genom att

konsten presenteras i sådan miljö som själv definierar vad som är konst. Programmen

reproducerar alltså den gängse uppfattningen om var konst finns och vem som bestämmer vad

som kallas konst, och man använder sig av vedertagna sammanhang.

Med åren har programmen blivit rörligare rent fysiskt och innehåller fler miljöer och/eller

konstverk än tidigare. Även personerna som deltar i programmen rör sig mer och är på det

viset mer aktiva.

Vad jag kunnat se riktar sig de flesta program till yngre barn och upp till cirka 12 år. Man kan

också se att antalet program med skapande ökat och att kopplingen barn-skapande-konst ses

som något naturligt, både i de tidigare programmen och de senare.

Nyckelord: barnprogram, konst, skapande, bildpedagogik, Sveriges television

  3  

 

Innehållsförteckning  

1.  Inledning........................................................................................................................................4  1:1  Introduktion........................................................................................................................................ 4  1:2  Bakgrund .............................................................................................................................................. 4  1:3  Syfte ........................................................................................................................................................ 6  1:4  Frågeställning ..................................................................................................................................... 7  1:5  Empiri .................................................................................................................................................... 7  1:6  Urval  och  avgränsning ..................................................................................................................... 8  1:7  Metod  och  tillvägagångssätt........................................................................................................... 9  1:8  Teori  och  tolkningsram. ................................................................................................................10  1:9  Tidigare  forskning...........................................................................................................................11  

2.  Bearbetning  och  analys.......................................................................................................... 12  2.1  Programmen......................................................................................................................................12  2.1.1.  Det  är  inte  klokt!.........................................................................................................................................12  Analys ..........................................................................................................................................................................14  2.1.2.  Alla  tiders  tavlor. ........................................................................................................................................16  Analys ..........................................................................................................................................................................16  2.1.3  Evas  superkoll ..............................................................................................................................................17  Analys ..........................................................................................................................................................................20  2.1.4  Skapa  stort .....................................................................................................................................................21  Analys ..........................................................................................................................................................................28  

3.  Tolkning  och  resultat.............................................................................................................. 29  4.  Slutdiskussion........................................................................................................................... 34  Källförteckning.............................................................................................................................. 37  Bilagor .............................................................................................................................................. 39  Bilaga  1 .......................................................................................................................................................39  

 

  4  

1.  Inledning  

1:1  Introduktion  Jag  påbörjade  mitt  examensarbete  på  Konstfack  1999.  Det  var  då  tänkt  att  handla  om  

program  om  konst  för  barn  på  TV,  och  jag  satt  på  Arkivet  för  ljud  och  bild  och  tittade  

igenom  timmar  av  program.  Av  olika  anledningar  slutförde  jag  inte  uppsatsen.  När  jag  

nu,  2014,  tar  tag  i  min  studie  igen  har  jag  ett  material  att  utgå  ifrån,  men  det  blir  i  en  

annan  kontext.  15  år  har  gått,  och  min  fråga  blir  nu  vad  som  visas  om  konst  för  barn  på  

SVT  idag  satt  relation  till  1993-­‐1999.  Har  programmen  förändrats  och  i  så  fall  hur?  

 

1:2  Bakgrund    Det  finns  mycket  skrivet  om  televisionen  och  televisionens  förhållande  till  samhället  och  

kulturen.  Neil  Postman  skriver  i  boken  Underhållning  till  döds  varför  intresset  för  vad  

som  förs  fram  i  TV  är  så  stort.  Han  lägger  vikt  vid  samtalets  former  i  en  kultur  och  att  

dessa  former  har  stor  betydelse  för  vilka  idéer  vi  kan  framföra.1  Det  vill  säga  att  

formerna  för  det  offentliga  samtalet  bestämmer  vilket  innehållet  kan  bli  och  att  en  

konsekvens  är  att  de  idéer  som  lättast  kan  uttryckas  i  de  tillgängliga  formerna  blir  

kulturens  centrala  innehåll.  Televisionen  förmedlar  enligt  Neil  Postman  samtal  i  bilder  

och  inte  i  ord.  Leif  Furhammar  påpekar  dock  att  TV,  trots  att  det  är  ett  bildmedium,  ofta  

är  bildsatt  radio,  och  att  man  lägger  större  vikt  vid  det  talade  innehållet  än  vid  det  

visade.  2  Att  bilden  dock  är  viktig  är  klart.  

Detta  är  en  diskussion  som  jag  inte  närmare  kommer  att  gå  in  på.  Den  berör  ganska  

stora  strukturer  i  samhället,  bland  annat  vem  som  har  makten  över  medierna.  Dessutom  

har  det  skett  en  stor  förändring  där  människor,  och  så  även  barn,  i  större  utsträckning  

än  tidigare  kan  välja  vad  de  vill  se,  och  när.  Det  finns  också  en  möjlighet  att  sända  egna  

program,  lägga  upp  filmer  på  YouTube  och  andra  webbsidor.  Det  sättet  att  nå  ut  till  sin  

omgivning  liknar  då,  åtminstone  tekniskt  sett,  TV.  

 

                                                                                                               1  Postman, Neil (1986). Underhållning till döds, Stockholm: Prisma.  2  Furhammar, Leif (1992). Rutmönster: om TV, Stockholm: Norstedt.

 

  5  

Tv:s  betydelse  har  idag  således  fått  stor  konkurrens  av  andra  medier,  främst  via  internet  

men  fortfarande  är  naturligtvis  televisionen  en  av  de  kanaler  där  det  offentliga  samtalet  

förs.  

 

I  denna  uppsats  funderar  jag  över,  som  bildpedagog,  hur  TV  används  i  vårt  ämne  –  bild  

och  konst.  Visas  det  konst  för  barn  i  TV?  Om  det  har  visats,  hur  var  de  programmen  

utformade?  Vilken  förändring  kan  man  se  över  tid?  

 

Konst  är  en  viktig  del  av  samhället  och  vår  kultur  och  jag  undrar  över  hur,  och  på  vilket  

sätt,  barn  får  ta  del  av  den  via  TV.  Fördelen  med  TV  för  barn  är,  nu  som  då  jag  först  

började  titta  på  konstprogram  för  barn,  att  de  flesta  barn  har  tillgång  till  TV,  att  de  kan  

titta  självständigt  och  att  man  kan  rikta  sig  även  till  mindre  barn,  av  det  kanske  

självklara  skälet  att  TV  i  första  hand  är  ett  bild  och  ljud  medium.  Oftast  behöver  man  inte  

kunna  läsa  för  att  tillgodogöra  sig  information  och  underhållning  därifrån.  TV  kan  också  

ta  dig  till  andra  platser  och  skapa  andra  sammanhang  än  vad  du  gör  själv.  Idag,  jämfört  

med  1999,  får  man  i  större  utsträckning  ta  med  i  beräkningen  i  vilken  mån  programmen  

är  lätta  att  hitta  i  till  exempel  SVT  play  och  eventuellt  som  klipp  på  Youtube.  

I  en  TV  intervju  med  Ingrid  Agardh  sa  Lars  Weiss  i  programmet  På  tu  man  hand  att  folk  

inte  enbart  ser  TV  som  något  som  förmedlar  till  exempel  kultur,  utan  även  som  något  

som  är  en  kultur  i  sig  själv.3  

Mina  förväntningar  på  ett  konstprogram  är  inte  att  det  ska  återskapa  den  verkliga  

upplevelsen  av  ett  konstverk,  utan  att  det  blir  utifrån  TV  självt,  med  dess  förutsättningar  

och  på  de  sätt  som  TV  möjliggör.  TV  har  på  så  sätt  en  dubbelnatur,  å  ena  sidan  visar  den  

upp  en  verklighet,  å  andra  sidan  skapar  den  sin  egen  verklighet  –  även  när  det  gäller  

nyheter,  reportage  och  dokumentärer.  

 

TV-­‐mediet  och  dess  innehåll  har  gemensamma  nämnare  med  konsten  –  det  är  en  del  av  

vår  visuella  kultur  och  uttrycker  något  om  det  samhälle  vi  lever  i.  

 

I  rapporten  TV  som  kulturellt  system  beskrivs  bland  annat  hur  man  genom  urval  av  vad  

som  ska  visas  i  TV  markerar  vad  som  är  intressant  och  viktigt:  

                                                                                                                 3  Sveriges Television, SVT2, På tu man hand, 1999-04-24.  

  6  

/…/  produktions  och  maktförhållanden  i  samhället  återspeglas  alltså  som  makt  och  

värdehierarkier  i  kulturen,  kulturmönster  som  i  sin  tur  förmedlar  värderingar  om  vad  som  

antas  vara  viktigt  att  ta  upp  i  medieinnehållen  och  kulturmönster  vars  funktion  verkar  vara  

att  rättfärdiga  rådande  maktförhållanden.4      

Om  man  då,  som  jag,  tycker  att  bildkonst  och  formgivning  är  intressant  men  också  säger  

något  om  vår  samtid  så  är  det  naturligt  att  jag  intresserar  mig  för  hur  det  tas  upp  i  TV  för  

andra  grupper  än  de  som  självständigt  söker  upp  den  typen  av  vetskap.  TV:s  innehåll  

blir  som  en  barometer  på  samhället  i  övrigt,  och  konst  är  viktigt  för  det  är  så  mycket  mer  

än  estetik.  Här  kan  alltså  TV  ha  en  viss  demokratiserande  effekt.  

 

Filmvetaren  Malena  Jansson,  med  flera,  frågar  sig  dock  om  inte  placeringen  av  alla  

barnprogram  i  en  egen  kanal,  Barnkanalen,  får  effekten  att  barnens  röster  idag  hörs  

mindre  jämfört  med  när  barnprogrammen  låg  i  samma  kanaler  som  utbudet  för  vuxna.  

 

1:3  Syfte    Varför  är  det  överhuvudtaget  viktigt  att  låta  barn  ta  del  av  konst?  Svaret  på  denna  fråga  

handlar  dels  om  diskursen  vad  som  är  konst  men  också  vad  som  är  demokrati.  Konst  

ställer  frågor  och  kommenterar  det  samhälle  vi  lever  i.  Den  kan  vara  baserad  på  

personliga  erfarenheter  och  tala  om  stora  sammanhang.  Konst  kan  vara  ett  uttryck  för  

makt  eller  motstånd,  och  har  varit  det  genom  historien.  Konst  upprör  och  gläder  och  

diskuterar.  Barn  bör  få  möjlighet  att  ta  del  av  den  debatten  och  också  göra  sina  röster  

hörda.  Helene  Illeris  skriver  bland  annat  om  hur  en  av  de  konstpedagoger  hon  intervjuat  

i  sin  undersökning  säger  att  ”Samtida  konst  är  en  uppenbar  källa  för  debatt  och  

diskussion  kring  vår  kultur  och  värld,  våra  förväntningar  på  livet  och  våra  

möjligheter…”5  

 

Vilka  visuella  uttryck  som  definieras  som  konst  och  vad  själva  begreppet  konst  innebär  

har  diskuterats  genom  århundraden,  för  att  inte  säga  årtusenden.  Jag  kommer  inte  här  

                                                                                                               4   TV som kulturellt system: dokumentation från ett forskningssymposium på Arkivet för ljud och bild, 17 november 1989 . (1991). Stockholm: Arkivet för ljud och bild. 5  Helene Illeris ”Ungdomar och estetiska upplevelser – att lära med samtida konst” i Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur, s. 87.  

  7  

att  kunna  ge  något  svar  på  frågan,  men  kanske  lyfta  fram  den  igen.  Vad  anses  vara  konst  

och  varför,  och  hur  talar  man  om  den?  Vad  vi  i  alla  fall  kan  enas  om  är  att  konst  

uttrycker,  och  att  det  uttrycket  tar  plats  eller  försöker  ta  plats.  

Det  som  jag  menar  som  konst  inom  ramen  för  den  här  uppsatsen  är  det  som  har  

etiketterats  som  sådan  av  institutioner  –  i  det  här  fallet  museer,  konsthallar  och  

uppköpare  av  offentlig  konst,  samt  av  SVT  självt  när  de  gjort  sitt  urval  och  på  så  sätt  

gjort  det  urvalet  sökbart  med  just  orden  ”konst”  eller  ”skulptur”  eller  ”konstverk”.  

Jag  har  alltså  tittat  på  programmen  utifrån  huruvida  vi  ger  barn  möjlighet  att  ta  del  av  

den  konst  i  samhället  som  vuxna  tar  del  av,  på  vilket  sätt  det  görs  och  vilken  konst  som  

visas.  

 

1:4  Frågeställning    Frågeställningen  är  i  vilken  omfattning  det  visas  program  om  konst  för  barn  på  TV?  

Vilken  slags  konst  visas,  hur  presenteras  den  och  hur  förhåller  man  sig  till  konstverket?  

Vilka  roller  har  barnen  i  programmet  och  tittarna?  Kan  man  se  någon  förändring  i  de  

program  som  jag  har  tittat  på,  över  tid?  

 

1:5  Empiri    Jag  har  studerat  program  som  handlar  om  (bild)konst  med  barn  som  målgrupp  och  som  

har  visats  i  Sveriges  television  på  ett  sätt  som  är  tillgängligt  för  barnen.  Jag  har  dels  letat  

i  Svensk  Mediedatabas  (tidigare  Arkivet  för  ljud  och  bild),  samt  på  SVT:s  och  

Utbildningsradions  hemsidor.  Första  gången  tittade  jag  efter  program  som  sänts  mellan  

1992  till  1999,  andra  omgången  program  som  visats  2010  till  2014.  

Jag  har  också  orienterat  mig  i  huruvida  det  visas  inslag  om  konst  i  andra  program  samt  i  

vilken  omfattning  det  visats  program  under  åren  däremellan,  det  vill  säga  jag  har  sett  på  

kvantiteten  under  åren  1992-­‐2014.  

 

Jag  har  studerat  programserierna  Det  är  inte  klokt!,  (1993),  Alla  tiders  tavlor,  (1994)    

Skapa  stort,  (2011),  samt  Evas  superkoll  (2011).  I  de  tre  första  har  jag  studerat  alla  

avsnitt  men  djupare  ett  par  avsnitt  per  serie.  I  serien  Evas  superkoll  har  jag  närstuderat  

de  tre  avsnitt  som  handlar  om  tavlor,  skulptur  respektive  installationer.    

  8  

 

Utöver  det  har  jag  studerat  några  av  de  program  som  handlar  om  konst  i  endast  ett  

avsnitt  i  en  programserie,  däribland  Sommarlov  och  Allt  och  lite  till.  

 

1:6  Urval  och  avgränsning      Jag  avgränsade  mig  till  det  som  visats  på  Sveriges  television,  om  än  ibland  producerade  

av  andra  och  som  har  varit  tillgängliga  och  avsedda  för  barn.  

 

Under  åren  1992-­1999  hittade  jag  huvudsakligen  fyra  programserier  avsedda  för  barn  

och  yngre  ungdom:  Färgormen  av  Ulla  Fornaes  och  med  Elisabeth  Skoglund  som  

medverkande,  1987  med  repris  1992,  Björn  ritar  i  TV  av  Björn  Eneroth,  1988  repris  

1992,  Det  är  inte  klokt  av  Elisabeth  Skoglund  1993,  okänt  om  det  repriserats,  och  Alla  

tiders  tavlor  av  Harriet  Alfons,  1994  och  1995,  repris  1995  men  då  ej  på  barntid.  

 

Under  2010-­2014  har  jag  hittat  programserierna  Evas  superkoll  som  2011  har  

inriktning  konst  och  bland  annat  handlar  om  olika  former  av  scenkonst,  bildkonst  och  

arkitektur.6  Skapa  stort  av  Kalle  Brunelius,  producerat  av  Utbildningsradion  men  även  

sänt  på  SVT,  Barnkanalen,  2011  med  repriser  2012,  2013  och  2014  och  Little  Einsteins  

2014,  en  tecknad  filmserie  som  handlar  om  musik  och  konst.  

 

På  sökorden  konst,  skulptur,  konstverk  samt  skapande  har  jag  sett  att  det  även  visats  

längre  inslag  eller  avsnitt  om  konst  i  andra  programserier:    

2010:  Barndokumentär  (15  minuter)  om  flickan  Merle  som  ska  göra  en  skulptur  till  ett  

sjukhus.  7  Runt  på  vår  runda  jord  (5  minuter).  En  dokumentär  serie  om  barn  där  ett  

avsnitt  handlar  om  en  pojke  som  hjälper  sin  pappa  att  göra  repkonst.8    Detta  program  

har  repriserats  flertal  gånger.  Philofix  (15  minuter)  Ett  avsnitt  i  serien  innehåller  inslag  

om  konstnär  som  gör  konst  av  smör  och  frukt  och  ett  annat  om  en  ljuskonstnär.  9  

2011:    Karamelli    (15  minuter)  Barnpogram  på  finska.  Ett  avsnitt  handlar  om  konst.  

Philofix,  repris  från  2010.  

                                                                                                               6  http://smdb.kb.se/catalog/id/002730932/77.  7  http://smdb.kb.se/catalog/id/002599030/70.  8  http://smdb.kb.se/catalog/id/002623682/10.  9  http://smdb.kb.se/catalog/id/002745684/65.  

  9  

2012:  Miljöhjältarna  (25  minuter)Skrotsamlaren  Emma  ska  göra  konst  av  skrot.  10    

Philofix,  repris  från  2010.  Ordstormisar  (2  minuter).  Konstnär  som  målar  en  tavla.  

Repris  2013  och  2014  

2013:  Allt  och  lite  till.  Ett  30  minuter  långt  avsnitt  i  programserien  handlar  om  konst.  

Min  teckning.  Program  där  barn  målar  en  teckning  och  berättar  om  den.  

Sommarlov.  Avsnitt  50  handlar  om  konst  i  viss  utsträckning:  de  programledda  delar  av  

programmet  som  ligger  mellan  de  filmer  som  visas.  

 

Ursprungligen  tänkte  jag  även  titta  på  ”pysselprogram”,  där  programledaren  och/eller  

någon  annan  skapar  själv,  utan  avstamp  i  till  exempel  konst,  men  valde  sedan  att  

fokusera  på  program  med  konst  som  utgångspunkt.  Antalet  program  med  pyssel  och  

olika  former  av  skapande  verksamhet  är  stort  och  har  dessutom  ökat  sedan  jag  började  

studera  programmen.  Materialet  skulle  därför  bli  alldeles  för  omfattande.  

 

På  Utbildningsradion  finns  ett  stort  antal  program  om  konst  och  arkitektur  tillgängliga  

för  lärare  att  använda,  men  barnen  kan  inte  självständigt  nå  dessa  och  därför  har  jag  valt  

att  inte  ta  med  dem.  En  del  av  dem  har  också  visats  i  Barnkanalen.  

Jag  har  valt  att  titta  djupare  på  några  få  serier:  Det  är  inte  klokt,  1993,  Alla  tiders  tavlor,  

1994,  samt  Evas  superkoll  och  Skapa  stort,  2011.  Detta  urval  har  jag  gjort  eftersom  det  är  

programserier  som  helt  ägnar  sig  åt  konst  i  någon  form.  Jag  har  också  valt  att  beskriva  

avsnitt  1  ur  varje  serie,  därför  att  de  följande  avsnitten  följer  liknande  eller  samma  

upplägg  som  det  första,  och  att  serien  blir  introducerad  där.  

 

1:7  Metod  och  tillvägagångssätt.    När  jag  har  analyserat  programmen  har  jag  i  första  hand  använt  mig  av  en  kvalitativ  

metod.  Jag  har  tittat  på  dem  vid  flera  tillfällen  och  undersökt  både  hur  tilltalet  har  skett,  

programmets  innehåll  och  med  vilka  bilder  programmet  byggs  upp.  För  att  kunna  göra  

detta  har  jag  antecknat  och  pausat  programmen  och  sparat  enskilda  bilder.  

Jag  har  även  undersökt  hur  ofta  programmen  visas  och  hur  långa  de  varit  men  även  hur  

många  program  som  visas  för  att  skapa  mig  en  uppfattning  om  kvantiteten  även  om  jag  

inte  gjort  någon  egentlig  kvantitativ  analys.  

                                                                                                               10  https://smdb.kb.se/catalog/id/002800009/79.  

  10  

 

Gillian  Rose  beskriver  i  boken  Visual  Methodologies  olika  sätt  att  närma  sig  och  forska  

om  och  med  visuellt  material.  Hon  beskriver  bland  annat  att  det  visuella  materialet  

befinner  sig,  eller  kan  härledas  till,  tre  platser/områden:  Produktionen,  Platsen  för  

bilden  själv,  Platsen  där  publiken  möter  den.    Detta  synsätt  kan  appliceras  både  på  

konsten  inom  programmen  samt  på  programmen  själva.11    

 

1:8  Teori  och  tolkningsram.    I  analysen  har  jag  bland  annat  utgått  från  den  modell  Simon  Lindgren  beskriver  i  boken  

”Populärkultur”  som  undersöker  bilden/texten  på  tre  nivåer:1)  Den  textuella  nivån,  det  

vill  säga  hur  texten  är  uppbyggd  och  utformad  2)  Den  kontextuella  nivån,  i  vilken  

kontext,  sammanhang,  som  texten  befinner  sig  och  vilka  relationer  den  har  till  andra  

texter.  3)  Den  sociohistoriska:  texten  i  ett  ännu  större  sammanhang  –  socialt,  kulturellt  

och  ideologiskt.  12  Hur  skapas  mening,  ur  ett  socialkonstruktionistiskt  perspektiv,  som  

Lindgren  också  skriver  ”Utifrån  ett  sådant  perspektiv  handlar  analysen  av  kultur  inte  i  

första  hand  om  vad  den  beskriver  utan  hur  den  betyder.”  13  

 

Jag  har  också  använt  mig  av  ett  semiotiskt  perspektiv,  bland  annat  för  att  analysera  hur  

uppfattningen  skapas  om  att  någonting  är  konst,  och  studerat  vilka  bilduttryck  som  

används.14  

Pierre  Bourdieu  skriver  om  kulturellt  kapital  och  konst  som  symboliskt  gods  och  att  det  

enbart  finns  för  dem  som  har  möjlighet  att  tillägna  sig  konsten  och  dechiffrera  det.15    Jag  

har  även  tittat  på  programmen  ur  det  perspektivet,  den  diskursen  om  man  så  vill.  Ges  

barnen/tittarna  ett  större  kulturellt  kapital  ur  den  bemärkelsen  eller  är  programmen  i  

första  hand  tillgängliga  för  barn  som  redan  besitter  förkunskaper  om  konst  och  de  

miljöer  där  konst  visas?  

 

                                                                                                               11  Rose, Gillian (2012), Visual methodologies: an introduction to researching with visual materials . 3. ed. London: Sage, s.20. 12  Lindgren, Simon (2009). Populärkultur: teorier, metoder och analyser . 2., [rev.] uppl. Stockholm: Liber. 13  Ibid., s 30. 14  Ibid., s 62. 15  Rose, Gillian (2012). s.38.; Bourdieu, Pierre (1993). Kultursociologiska texter. 4. uppl. Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion.

  11  

1:9  Tidigare  forskning    Det  finns  en  heldel  forskning  i  området  barn  och  television.  Jag  kommer  här  att  nämna  

några  som  har  varit  viktiga  för  mig  under  arbetet  med  den  här  uppsatsen.  

Ingegerd  Rydin  har  i  boken  Barnens  röster,  som  är  en  del  av  Stiftelsen  Etermedierna  i  

Sveriges  forskningsprojekt,  undersökt  utvecklingen  av  barnprogram  i  radio  och  TV.  Hon  

tar  bland  annat  upp  hur  samhällets  rådande  syn  på  barn  och  barndom  samt  andra  

värderingar  får  genomslag  i  barnprogrammen.  Det  ger  en  bakgrund  till  hur  programmen  

ser  ut  idag  och  nycklar  till  hur  man  kan  studera  dagens  utbud.  Där  kan  man  se  att  tanken  

att  introducera  barn  till  konst  och  kultur,  och  även  fostra  dem  i  det  här  området,  

ingalunda  är  en  ny  idé  utan  har  förekommit  under  en  lång  tid.16  

 

Margareta  Rönnberg  har  bland  annat  forskat  om  barnkultur  och  barn  och  medier  under  

många  år.  Hon  har  gett  ut  ett  stort  antal  publikationer,  och  behandlar  till  exempel  i  

1970-­talets  Barnjournalen  och  dagens  Lilla  Aktuellt  –  public  journalism  respektive  

infotainment  hur  nyhetsrapportering  och  nyhetsprogram  för  barn  har  förändrats.17  

En  av  hennes  tidigare  böcker,  TV  är  bra  för  barn,  behandlar  synen  på  TV  och  barn  och  på  

vilket  sätt  TV  faktiskt  kan  vara  bra  för  dem  och  hur  barnen  tillgodogör  sig  och  förstår  

TV/rörlig  bild.  Den  boken  var  viktig  när  jag  började  med  uppsatsen  och  det  var  en  

debatt  som  var  mer  livaktig  då  än  den  kanske  är  idag.18  

I  antologin  Estetiska  lärprocesser  har  jag  i  första  hand  läst  Helene  Illeris  kapitel  om  

ungdomar  och  estetiska  upplevelser,  Feiwel  Kupferbergs  om  konstnärligt  skapande  och  

konstpedagogik  som  bland  annat  berör  tolkning  och  förståelse  av  verk  samt  Staffan  

Selanders  kapitel  ”Det  tolkande  –  och  det  tolkade  –  uttrycket”  som  handlar  om  

skapande,  uttryck  och  tolkning.  19    

 

Åsa  Pettersons  avhandling  TV  for  children:  How  the  Swedish  Public  Service  Television  

Imagines  a  child  audience,  handlar  bland  annat  om  hur  man  ser  på  barnpubliken  i  SVT  

                                                                                                               16  Rydin, Ingegerd (2000). Barnens röster: program för barn i Sveriges radio och television 1925-1999. Stockholm: Stift. Etermedierna i Sverige. 17 Rönnberg, Margareta (2008). 1970-talets Barnjournalen och dagens Lilla Aktuellt: barnnyheter som public journalism respektive infotainment. Svensk television : en mediehistoria. s. 190-222.  18 Rönnberg, Margareta (1997). TV är bra för barn. Stockholm: Ekerlid.  19  Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.  

  12  

och  hur  den  konstrueras  och  visualiseras  i  programmen.20    Hon  har  undersökt  

barnprogram  från  1980,  1992  och  2007.  Under  dessa  år  har  förändringar  i  SVT:s  

uppdrag  ägt  rum.  I  avhandlingen  analyserar  hon  bland  annat  tilltal  till  barnen,  

interaktivitet  och  deltagande  och  hur  detta  förändrats  över  tid.  När  det  gäller  

interaktivitet  så  skriver  hon  om  huruvida  barnens/tittarnas  deltagande  görs  till  en  del  

av  innehållet  i  programmet  och  i  så  fall  hur.  

 

2.  Bearbetning  och  analys  

2.1  Programmen  

2.1.1.  Det  är  inte  klokt!  Denna  programserie  om  10  avsnitt  sändes  första  gången  1993.  Den  är  gjord  av  Elisabet  

Skoglund,  som  också  är  en  väletablerad  bildpedagog.  Hon  har  skrivit  ett  flertal  böcker  på  

temat  konst,  barn  och  skapande,  bland  annat  Leken  och  konsten  samt  Lusten  att  skapa.  21    

TV-­‐programmen  är  cirka  10-­‐15  minuter  långa  och  sändes  på  barnprogramstid,  klockan  

1830-­‐1840.  Elisabet  Skoglund  besöker  Moderna  Museet  tillsammans  med  en  liten  grupp  

barn  och  samtalar  kring  ett  eller  flera  verk  där.    

 

Beskrivning  av  avsnitt  1  av  Det  är  inte  klokt!  

Programmet  introduceras  av  programledaren  Johan  i  Bolibombastudion  som  ”En  ny  

serie  börjar  idag:  om  konst,  skulptur,  fantasi  och  om  paradiset.”  

Därefter  öppnar  han  brev  som  barn  skickat  in  och  som  handlar  om  vad  paradiset  är.  Han  

visar  en  teckning  och  berättar  att  barnet  som  skickat  in  brevet  säger  att  Paradiset  är  när  

alla  är  vänner.  

 

Programmet  inleds  med  intro  som  återkommer  i  alla  av  snitt.  Det  innehåller  bland  annat  

bilder  på  konstverk  och  barn,  bland  annat  på  en  skulptur  som  kommer  upp  ur  marken  

och  lyfter  på  ett  brunnslock  och  bilder  från  Moderna  museet.  

                                                                                                               20  Pettersson, Åsa (2013). TV for children: how Swedish public service television imagines a child audience . Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2013.  21 Skoglund, Elisabet (1993). Leken och konsten . Stockholm: Bergh.; Skoglund, Elisabet (1998). Lusten att skapa . 2. uppl. Stockholm: Bergh.

  13  

Elisabeth  Skoglund  går  med  en  grupp  barn  mot  Moderna  Museet.  Vi  får  också  veta  i  text  

att  det  är  Moderna.  De  sätter  sig  utanför,  vid  skulpturen  Paradiset  av  Niki  de  Saint  

Phalle.  

 

E.  S  frågar  barnen:  

–  Om  det  kom  någon  från  en  annan  planet,  hur  skulle  ni  beskriva  Paradiset?  (det  vill  

säga  platsen  paradiset).  Barnen  berättar  fantasifullt  om  hur  de  tänker.  

 

Sedan  berättar  E.  S.  bibelns  berättelse  om  Paradiset,  och  om  hur  Gud  först  skapade  en  

man,  hur  mannen  kände  sig  ensam  och  hur  Gud  sedan  skapade  Eva.  Målningar  och  

skulpturer  som  föreställer  det  bibliska  paradiset  varvas  under  tiden  med  närbilder  på  E.  

S,  men  även  på  bilder  som  relaterar  till  det  barnen  tänkt.  

..

 

Hon  berättar  om  hur  Adam  och  Eva  luras  av  ormen  att  äta  äpplet  och  hur  de  sedan  

kastas  ut  från  paradiset.  Även  närbilder  på  barn  visas.  Barnen  diskuterar  om  det  var  rätt  

eller  fel  samt  andra  närliggande  frågor.  

Bilder  visas  på  Niki  de  Saint  Phalles  skulpturer  från  skulpturgruppen  Paradiset.  

 E.  S.  börjar  berätta  om  Niki  och  hennes  man  Jean  Tinguely,  och  att  de  tyckte  om  

varandra  och  gjorde  olika  saker  ihop.  Sedan  säger  hon  att  Niki  städade  barnens  rum  och  

la  alla  trasiga  saker  i  en  hög.  (bild  på  dockor).  Niki  tänkte  att  det  var  synd  att  slänga  dem  

  14  

och  bakade  in  dem  i  gips  och  satte  dem  på  kakelugnen  (under  tiden  E.  S.  berättar  växlar  

bilderna  då  och  då  till  närbilder  på  barnen  som  lyssnar).  

Därefter  visas  en  närbild  av  ett  fotografi  av  köttfärssås  och  spaghetti.  E.  S.  talar  om  att  

Niki  även  bakade  in  det  i  gips  och  sköt  på  det  med  gevär  så  att  det  rann  ut  sås.  Vi  får  se  

en  svart  vit  film  med  Niki  de  Saint  Phalle  som  gör  det.  

E.  S.  berättar  att  Niki  har  sagt  att  hon  varit  i  Paradiset  och  vet  hur  det  ser  ut  där  

–…och  så  byggde  hon  Paradiset  med  sin  man.  

Bilder  visas  på  skulpturgruppen  Paradiset,  som  innehåller  skulpturer  både  från  Niki  de  

Saint  Phalle  och  Jean  Tinguely.  

–  Tror  ni  att  det  finns  någon  orm  i  det  här  Paradiset?  frågar  Elisabet.  

–  Nä,  det  finns  nog  bara  tanter  som  snurrar  runt.  

Barnen  tittar.  

–  Där!  

Vi  får  se  en  inklippt  bild  av  en  levande  orm.  

Bilder  på  Paradiset,  närbilder  och  inzoomningar  på  skulpturerna.  Musik.  

Sluttext:  

Paradiset  av  Niki  de  Saint  Phalle  och  Jean  Tinguely.  

Tack  till  Moderna  Museet.  

Medverkande:…  

SLUT

 

 

 

Analys  Barnen  får  ofta  komma  till  tals  och  fantisera  fritt.  Elisabet  Skoglund  tar  ofta  upp  

episoder  ur  konstnärens  liv  som  kan  intressera  barn  –  det  kan  handla  om  något  som  

hände  när  konstnären  var  liten,  eller  om  hans  eller  hennes  barn.  Hon  pratar  också  om  

hur  konstverket  har  kommit  till  (eller  kan  ha  kommit  till),  hur  konstnären  fick  sin  idé  

och  hur  han  eller  hon  har  gått  till  väga.  Barnen  associerar  utifrån  konstverken  och  får  

gissa  och  tycka  fritt.  Deras  associationer  visas  ofta  upp  i  bild,  som  stöd  för  tittaren.  

Barnen  som  deltar  i  programmen  ser  det  ju  inte.  Se  nedan  exempel  från  när  de  

diskuterar  Meret  Oppenheims  verk  ”Min  Guvernant”  ,  de  ihopbundna  skorna  får  barnen  

att  tänka  på  kyckling.    

  15  

     

Överhuvudtaget  anknyter  Elisabet  ofta  till  barnens  egen  värld  på  olika  sätt,  även  vad  det  

gäller  företeelser  hos  konstverket.    

Även  om  hon  i  sina  böcker  tar  upp  skapande,  så  är  programmen  främst  inriktade  på  

samtalet  runt  konst.  Elisabet  har  rollen  som  vägvisare,  men  på  ett  sätt  där  barnens  

åsikter  tas  på  allvar.  Barnen  får  alltså  komma  till  tals  och  deras  tankar  och  uttalande  

respekteras.  

 

De  konstnärer  och  verk  som  tas  upp  är:  1.  ”Paradiset”  av  Niki  de  Saint-­‐Phalle  och  Jean  

Tinguely;  2.  René  Margritte  ”Den  röda  modellen”;  3.  Hans  Arp  ”Att  fånga  ett  moln”;  4.  

Rauschenberg  ”Monogram”  (geten  i  däcket);  5.  Marcel  Duchamp  ”Fontaine”  (pissoaren);  

6.  Claes  Oldenburg  ”Filé  mignon  och  knäckebröd”;  7.  Karsten  Regilds  ”Löv”  och  Dan  

Wolgers  ”Kofferten”;  8.  Arman  ”Natt  i  vilda  västern”  (assemblage  med  kannor)  och  Merit  

Oppenheim  ”Min  guvernant”  (vita  ihop  bundna  skor  på  ett  fat)  9.  Jean  Tinguely  

”Metamatic  no  17”  (en  maskin  som  ritar);  10.  Wolfgang  Palen  ”Artikulerat  moln”.  

 

Teman  som  tas  upp  i  anknytning  till  de  här  konstverken  är  bland  annat  att  samla  på  

saker  och  ting  och  vad  man  kan  göra  med  det,  vad  som  är  konst  och  hur  man  vet  att  det  

är  konst  (bland  annat  i  samband  med  Duchamp),  vad  en  titel  på  ett  konstverk  säger,  hur  

man  kan  göra  för  att  fånga  en  känsla,  med  mera.  Det  tas  också  upp  företeelser  som  

vänder  upp  och  ner  på  begrepp  som  man  är  van  vid,  som  till  exempel  W.  Palens  paraply  

gjort  av  tvättsvamp  och  alltså  fungerar  tvärt  om  mot  ett  vanligt  paraply.  

 

Konstverken  finns  alla  på  Moderna  Museet  vilket  är  tydligt  i  programmet.  Det  ger  

effekten  att  tittaren  dels  får  reda  på  att  Moderna  Museet  överhuvudtaget  existerar,  vad  

som  visas  där  och  att  konsten  är  möjlig  att  intressera  sig  för.  I  och  med  att  barnen  i  

programmet  får  associera  fritt  och  komma  med  egna  tankar  och  kopplingar  ger  det  

intrycket  att  du  faktiskt  inte  behöver  ha  förkunskaper  för  att  tillgodogöra  dig  konsten.  

  16  

 

I  programmet  Det  är  inte  klokt  får  vi  kort  information  om  konstverkets  tillblivelse  och  

Elisabet  berättar  hur  konstnären  har  tänkt.  Hur  vi  vet  att  konstnären  har  tänkt  så  är  

däremot  oklart.  Vi  får  samtidigt  information  om  var  verket  finns  genom  att  vi  helt  enkelt  

får  möta  det  där  och  om  hur  bilden  möter  sina  betraktare:    barnen  i  programmet.  

 

2.1.2.  Alla  tiders  tavlor.    Alla  tiders  tavlor  sändes  första  gången  1994-­‐12-­‐01  och  består  av  22  avsnitt.  Första  

gången  visades  17  av  programmen  varje  vardag  och  var  5-­‐10  min  långa.  De  sändes  inom  

ramen  för  barnprogrammen  och  det  var  programledaren  för  barnprogrammen  som  

presenterade  Alla  tiders  tavlor.  När  programmen  sändes  i  repris  visades  de  dock  på  mer  

vuxen  tid  (ca  kl  20.00).  Några  avsnitt  sändes  enbart  vuxen  tid.  Konstnärerna  som  valts  

var  i  stor  utsträckning  de  mest  kända,  såsom  Picasso,  Millais,  Dardel,  Velazques  med  

flera.  Programmen  är  gjorda  av  bland  annat  Harriet  Alfons  som  har  varit  redaktör  för  

barnböcker  som  Bildriket  som  ingick  i  serien  Min  nya  skattkammare.22  

 

Programmet  visar  enskilda  konstverk,  företrädesvis  målningar,  från  olika  epoker  och  

från  olika  delar  av  Europa.  Programmen  är  upplagda  så  att  t.ex.  en  målning  visas  i  

”helbild”.  En  speakerröst  berättar  en  historia,  den  tavlan  föreställer  eller  om  konstnären,  

samtidigt  som  olika  inzoomningar  på  detaljer  och  delar  av  tavlan  görs.  Det  blir  som  en  

bildberättelse.  Upplägget  påminner  om  när  man  i  barnprogrammen  visar  och  berättar  

en  tecknad  saga  ur  en  bok,  utan  att  ha  animerat.  Där  brukar  man  också  låta  kameran  

zooma  in  olika  delar  av  bilden  som  är  relevanta  för  texten  som  läses  (se  till  exempel  

filmerna  om  Pettson  och  Findus).  

Musik  spelas  i  bakgrunden  och  är  vald,  som  det  verkar,  med  anknytning  till  målningen.    

 

Analys  Oftast  porträtteras  ett  konstverk  per  avsnitt.  Programmet  avslutas  med  en  helbild  på  

tavlan  igen,  och  med  fakta  om  konstnär,  år  och  var  den  finns  att  se.  Platserna  varierar  

stort,  men  som  regel  är  det  ett  museum  som  har  tavlan.  I  förordet  till  Bildriket  står  att  

                                                                                                               22  Alfons, Harriet & Westin, Birgitta (red.) (1984). Min nya skattkammare. Bildriket . Stockholm: Natur och kultur.  

  17  

urvalet  av  de  konstverk  och  bilder  som  ingår  har  varit  personligt  och  också  utifrån  att  

bilderna  ska  göra  sig  bra  i  en  bok.23  Man  har  inte  tagit  med  konstverk  som  i  första  hand  

bygger  på  till  exempel  färgupplevelsen  i  måleriet  utan  snarare  berättande  bilder.  Det  

framstår  som  om  så  varit  fallet  även  i  programmen.  De  utvalda  tavlorna  gör  sig  bra  i  

rutan  och  möjligheten  att  med  kamerans  hjälp  fokusera  och  isolera  delar  är  en  stor  

fördel.  Tempot  är  lugnt  och  möjliggör  för  tittaren  att  ta  del  även  av  andra  detaljer  i  

tavlan  än  de  som  direkt  pekas  ut.  Tilltalet  är  sakligt  och  jag  uppfattar  det  som  

åldersoberoende,  det  vill  säga  att  man  inte  verkar  rikta  sig  specifikt  barn  eller  vuxna.  

Detta  ger  också  en  slags  pondus  till  verken,  det  ger  dem  en  känsla  av  tidlöshet  även  om  

de  placeras  i  sitt  historiska  sammanhang  i  viss  utsträckning.  

 

2.1.3  Evas  superkoll    

”Eva  Funck  är  tillbaka  med  en  tredje  säsong  av  Evas  superkoll.  Den  här  gången  tar  hon  sig  an  

ämnet  konst.  Eva  berättar  om  hur  operan  uppstod,  vad  installationer  är  för  något,  varför  det  

finns  teater  och  mycket,  mycket  annat.  I  säsongens  första  avsnitt  kommer  det  att  handla  om  

målade  tavlor  och  alla  de  symboler  och  berättelser  som  döljer  sig  bakom  penseldragen.”  24  

 

I  programmen  om  konst  i  Evas  superkoll  beskrivs  konst  i  bredare  bemärkelse  än  enbart  

bildkonst.  Programserien  har  visats  i  8  avsnitt  under  2011.  De  är  15  minuter  långa  och  

visades  kl.  18:30-­‐18:45  i  Barnkanalen,  SVT.  

 Avsnitt  1  handlar  som  nämns  ovan,  om  målningar,  nr  4  om  installationer  och  avsnitt  nr  

8  om  skulptur.  Där  emellan  finns  avsnitt  om  scenkonst,  design,  arkitektur  och  litteratur..  

Jag  har  studerat  avsnitten  om  måleri,  installationer  och  skulptur.  

 

Evas  superkoll.  Beskrivning  av  avsnitt  1.  

Programmet  börjar  med  ett  stort  öga,  vilket  är  vinjetten.  Därefter  får  vi  se  Eva  Funck  i  

bild.  Hon  står    i  ett  rum  med  tavlor  och  berättar  att  hon  befinner  sig  på  Nationalmuseum  

i  Stockholm  och  att  det  är  ett  ställe  som  visar  målningar.  

 

                                                                                                               23 Ibid., s. 3. 24 Svensk mediedatabas, Barnkanalens tablå, 2011-04-14.

  18  

   

Eva  visar  på  ett  porträtt  och  berättar  att  det  föreställer  Tessin,  och  att  man  med  

porträtten  ville  berätta  om  sig  själv  genom  att  måla  in  motiv  som  handlade  om  den  som  

porträtteras.  Hon  talar  också  om  porträttens  funktion,  och  att  de  till  exempel  kunde  

skickas  för  att  visas  upp  för  någon  man  ville  gifta  sig  med.  Porträtten  representerade  

alltså  de  avmålade  i  olika  sammanhang.  Hon  går  vidare  genom  salarna  och  stannar  upp  

vid  olika  tavlor  som  hon  berättar  livfullt  om.    

Vid  en  målning  med  stilleben  med  blommor  förklarar  hon  en  del  av  motivets  betydelse  

för  tittaren  –  att  blommorna  betydde  lyx.  Kameran  zoomar  in  på  olika  delar  av  

målningen  och  man  ser  insekter  och  kryp  som  också  är  avbildade  i  den.  Eva  säger,  

apropå  att  man  kan  se  dem  ”…då  tänker  jag  att  jag  vill  leva  så  mycket  jag  kan  innan  jag  

vissnar!”  

 

   

Hon  stannar  också  vid  en  stor  1700-­‐tals  tavla  med  ett  myller  av  figurer,  bland  annat  

puttis.  Hon  talar  om  att  den  målades  för  fyrahundra  år  sedan  och  att  det  då  inte  fanns  

någon  film,  men  att  målningen  är  som  en  film  och  att  man  kunde  stå  länge  och  titta  på  

den  och  prata  om  det  man  såg  där.  Kameran  zoomar  in  olika  händelser  i  tavlan  och  Eva  

  19  

berättar  för  oss  och  tolkar  det  vi  ser.  Att  människor  var  påklädda,  men  gudar  var  nakna,  

och  att  tavlan  handlar  om  kärlek.  Hon  talar  också  om  att  puttis  på  den  tiden  stod  för  

fantasi  eller  saga  och  att  om  man  ser  puttis  i  en  tavla  så  vet  man  att  det  just  är  fantasi.  

Sedan  visas  tavlan  ”Karl  den  XII  likfärd”  och  den  presenteras  som  att  den  ville  föreställa  

verkligheten  ”men  att  helt  verklig  är  den  ju  inte”  och  hon  pekar  ut  hur  konstnären  i  

målningen  förändrat  verkligheten,  så  som  att  Karl  den  XII  bars  hem  i  en  kista  och  inte  

öppet  på  en  bår  som  på  tavlan.  

Målningen  ”Fors  i  Småland”  visas,  utan  att  namnges.  Eva  berättar  hur  den  är  gjord,  att  

konstnärerna  ofta  satte  samman  olika  bilder  till  en  större.  Hon  visar  också  i  detalj  på  

måleriet  och  hur  det  ansågs  skickligt.  

En  bild  på  en  impressionistisk  målning  visas.  Eva  förklarar  att  kameran  vid  den  här  

tiden  kommit  och  att  konstnärerna  i  sina  målningar  ville  visa  hur  det  kändes,  vilket  

intryck  något  gav.  Inte  hur  det  såg  ut,  för  det  kunde  kameran  göra.    

En  bur  med  fågel  visas  samt  två  bilder  som  inte  ser  ut  att  komma  från  museet  och  som  

förtydligar  att  man  kan  måla  samma  motiv  olika  beroende  på  hur  man  känner  för  det.  

Kameran  fokuserar  på  målningen  så  man  ser  hur  måleriet  gått  till.  

 

   

Därefter  återvänder  hon  till  den  impressionistiska  tavlan.  Hon  håller  också  upp  en  skylt  

med  ordet  ”impressionism=intryck”.  

 

Sedan  befinner  sig  Eva  på  Moderna  Museet,  säger  hon.  Vi  ser  också  en  miljö  som  ser  ut  

som  ett  museum.  Hon  visar  där  flera  tavlor  i  kronologisk  ordning  och  berättar  om  vilken  

stil  de  tillhör:  pointilism,  kubism  och  futurism  på  ett  liknande  sätt  som  hon  gjorde  om  

  20  

impressionismen.  Hon  relaterar  till  de  tankar  som  var  grunden  i  stilarna  och  ibland  

vilket  mottagande  stilarna  fick,  och  beskriver  också  måleritekniken.    Efter  genomgången  

av  de  här  stilarna  tar  hon  upp  hur  man  kan  måla  enbart  med  färg  utan  tydliga  motiv  och  

vilka  känslor  en  målning  kan  ge  hos  betraktaren.  Hon  berättar  hur  det  känns  när  hon  har  

seglat  och  kopplar  det  till  en  målning  med  solnedgång  och  en  båt  i  siluett.  

 

Eva  visar  en  bild  gjord  av  Nils  Dardel,  ”Svartsjukedrama”,  och  säger  att  den  kan  ses  som  

en  film.  Tavlan  handlar  just  om  svartsjuka  och  innehåller  en  person  som  blir  skjuten.  

Kameran  zoomar  in  vissa  detaljer  i  bilden  och  Eva  berättar  och  förklarar  samtidigt  vad  

detaljerna  i  bilden  står  för  –  som  att  två  hundar  står  för  trofasthet  och  att  choklad  

betyder  kärlek.  Eva  säger  att  det  är  skönt  att  få  berätta  om  sina  känslor.  Hon  talar  om  att  

på  ett  museum  finns  alltid  någon  vakt  att  fråga  om  man  vill  veta  mer  och  att  det  nästan  

alltid  finns  en  spännande  berättelse  att  berätta.  

–  Sen  finns  det  konstnärer  som  bara  vill  måla  en  ruta  i  en  ruta…sen  finns  det  de  som  vill  

måla  så  enkelt  att  var  och  en  som  tittar  på  tavlan  kan  få  en  egen  upplevelse.  

En  tavla  med  vit  rektangel  på  svart  visas  (av  Kasimir  Malevitj).  

–  Jag  stannade  kvar  lite  längre  och  då  blev  det  ett  sommarminne…  och  Eva  berättar  om  

att  tavlan  får  henne  att  tänka  på  när  hon  är  inomhus  och  tittar  ut  genom  en  ljus  öppning.  

–  Det  var  min  alldeles  egen  upplevelse  av  den  här  tavlan.  

Och  Eva  avslutar:  

–  Nu  har  jag  visat  några  få  tavlor  av  alla  de  tavlor  som  finns,  och  med  det  hoppas  jag  att  

det  blir  lite  mer  spännande  nästa  gång  ni  tittar  på  en  tavla.  

 

Vi  är  sedan  tillbaka  i  Bolibompastudion,  där  programledaren  säger:  Vill  ni  se  fler  fina  

tavlor  då  ska  ni  titta  i  morgon,  då  är  det  ni  som  står  för  konsten.  

SLUT  

 

Analys  Eva  Funck  som  presentatör  av  konsten  påverkar  hur  tittaren  uppfattar  den.  Eva  är  en  

välkänd  person  för  barnen  och  har  gjort  ett  antal  program  som  behandlar  olika  

företeelser  i  samhället,  ofta  om  hur  någonting  fungerar,  det  kan  vara  en  händelse  eller  

  21  

en  sak  (till  exempel  en  cykel).25  Hon  har  dessutom  gjort  en  serie  pysselprogram.  Detta  

ger  intrycket  av  att  Eva  vet  mycket  och  när  hon  säger  att  något  är  konst,  och  det  

dessutom  finns  på  museum,  så  verkar  det  troligt.  Kopplingen  till  hennes  andra  program,  

och  andra  säsonger  av  Evas  superkoll,  med  annat  innehåll,  ger  också  intrycket  av  att  

konst  är  något  naturligt  som  finns  omkring  oss,  som  är  intressant  och  värt  att  studera  

närmare.  Moderna  Museet  har  också  information  om  programmen  på  sin  hemsida,  

kortare  nu  men  längre  när  programmet  var  aktuellt,  vilket  ytterligare  bidrar  till  att  ge  

legitimitet  och  trovärdighet  åt  hennes  program.26  Moderna  museet  fungerar  här  som  

auktoritet  både  när  tavlorna  visas  i  Evas  superkoll  (tittaren  får  veta  att  Eva  befinner  sig  

på  Moderna  för  att  hon  säger  det  och  för  att  miljön  liknar  en  museimiljö  –  inga  möbler,  

mycket  konst  som  inte  hänger  för  tätt,  föremål  på  piedestal  och  Eva  som  är  guide)  och  

för  att  de  sedan  uppmärksammar  programmet  på  sin  hemsida.  Det  vill  säga  tavlorna  är  

konst  och  TV-­‐programmet  är  ett  tillförlitligt  program  om  konst.  

 

Det  blir  en  konsthistoria  i  snabbformat,  lustfyllt  berättat.  Målningar  beskrivs,  ibland  

med  en  given  tolkning,  som  när  Eva  berättar  att  putti  stod  för  fantasi  och  saga,  eller  att  

hundarna  betydde  trohet.  Konstnärernas  namn  talas  sällan  om.  

En  del  av  den  konst  hon  visar  förekommer  även  i  de  andra  konstprogrammen,  så  som  

Meret  Oppenheims  skor  och  Karl  den  XII  likfärd.  

Programmet  ger  intryck  av  att  konst  verkligen  är  något  som  kan  intressera  barn,  och  

även  här,  precis  som  i  de  andra  programmen  ges  en  introduktion  till  konstvärlden  

genom  att  hon  berättar  vad  museerna  visar  och  att  det  alltid  finns  en  vakt  man  kan  

fråga.  Inga  barn  visas,  utan  de  barn  som  hon  guidar  för  är  de  som  tittar  på  programmet  

och  hon  talar  också  till  tittaren  genom  att  se  in  i  kameran,  peka  och  visa.  

 

2.1.4  Skapa  stort    

”Ett  konstverk  blir  till!  Kulturserie  för  barn  i  9-­‐års  åldern.  Skapa  Stort  bjuder  på  olika  typer  av  

konst  och  kultur  med  stor  variation.  Syftet  är  att  vidga  kultur-­‐  och  konstbegreppet  och  inte  

minst  att  lyfta  fram  barnens  eget  skapande.”  så  beskrivs  programmet  på  UR:s  hemsida.    

                                                                                                               25 Claude Bennedahl och Henrik Johansson (2010) Utformningen av lärande barnprogram: En kvalitativ analys utifrån filmteori och semiotik. Kandidatuppsats, Medie- och kommunikationsvetenskap, Högskolan i Halmstad.  26  http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Nyheter/Evas-Superkoll/.  

  22  

 

Utbildningsradion  har  producerat  programmet  och  programledare  är  Kalle  Brunelius  

som  tidigare  bland  annat  arbetat  med  Hjärnkontoret.  

Skapa  stort  visades  första  omgången  2011  kl  19:20,  direkt  efter  Lilla  Aktuellt  på  SVT:s  

Barnkanalen,  och  i  SVT2  på  dagtid.  Det  var  då  30  minuter  långt  och  innehöll  förutom  det  

jag  kommer  att  beskriva,    även  inslag  om  någon  författare  samt  ”Hiphopskolan”.    Andra  

omgången  var  2012  i  en  kortare  version  där  enbart  delen  som  behandlar  konst  och  

skapande  tas  upp  och  visades  på  dagtid  i  SVT2  och  i  Barnkanalen  på  kvällstid,  kl  19.35.    

Det  repriserades  med  två  långa  samt  med  fem  korta  avsnitt  2013.  

Senast  sändes  det  som  repris  i  Barnkanalen  en  gång  i  veckan,  kl  1630,  2014.  

Det  var  inte  tillgängligt  via  SVT  play,  eller  på  Barnkanalens  hemsida  även  om  

programmets  ikon  låg  där  utan  man  fick  gå  till  UR  play  för  att  kunna  se  programmet  

utanför  ordinarie  sändnings  tid.  Detta  försvårar  tillgängligheten  för  barnen,  likaså  var  

sändningstiden  2014  en  sådan  tid  som  barn  sällan  tittar  på  TV,  varken  i  skolan,  på  fritids  

eller  hemma,  eftersom  det  ligger  vid  en  tid  barnen  ofta  förflyttar  sig,  till  exempel  går  

hem  från  skolan  .  Av  de  program  jag  undersökt  är  Skapa  stort  det  som  visats  flest  gånger.  

 

Skapa  stort  består  av  8  avsnitt.  Våren  2014  samtidigt  låg  tillgängliga  på  nätet.  I  de  här  8  

avsnitten  tas  olika  typer  av  konst  upp:  1.  Yves  Kleins  blåa  målning  2. Meret  Oppenheims  

ihopbundna  skor,  ”Min  guvernant”.  3. Lena  Cronqvists  målning  ”Skvallerbyttan”.  4.  

Alexander  Calders  verk  "Skogen  är  bästa  stället".  5.  Liss  Erikssons  staty  ”Paret”.  6.  

Kjartan  Slettemarks  pudeldräkt.  7.  Vee  Speers  fotografi.  8.  Åsa  Stjernas  ljudkonst.  

 

Programmets  upplägg  är  sådant  att  det  börjar  med  en  kort  introduktion  av  ett  verk  och  

en  konstnär  som  visas  i  ett  typiskt  sammanhang  –  till  exempel  på  Fotografiska  museet,  

Moderna  museet,  som  offentlig  skulptur  et  cetera.  Kalle  Brunelius  tittar  på,  och  pratar  

om,  verket  tillsammans  med  ett  barn.  Han  berättar  ofta  något  om  när  konstnären  var  

liten  och  något  om  vad  konstnären  tänkte  när  hen  gjorde  verket.  Barnet  får  sedan  frågan  

om  vad  hen  skulle  vilja  skapa  för  verk  efter  att  ha  sett  det  de  har  sett.  När  barnet  har  

associerat  kring  konstverket  och  beskrivit  vad  hen  vill  göra  så  går  barnet  och  Kalle  B.  

tillsammans  och  handlar  material  eller  förbereder  sig  på  annat  sätt.  Det  kan  vara  att  

skissa  på  hur  det  ska  se  ut,  genom  att  studera  eller  fotografera  av  ett  djur  eller  en  

människa  eller  vad  man  vill  avbilda.  

  23  

Insprängt  i  programmet  ligger  korta  filmade  inslag  som  är  inskickade  av  andra  –  på  så  

sätt  skapas  ett  sammanhang  även  med  andra.  Det  kan  vara  animerade  filmer  som  

beskriver  hur  barnet  arbetat,  korta  snuttar  om  något  som  är  relevant  för  

sammanhanget.  Ett  exempel  är  ett  filmat  inslag  om  vargar  från  Kolmården,  när  ett  barn  

ville  avbilda  en  varg.  

 

Sedan  får  man  se  när  det  nya  konstverket  skapas  och  barnet  berättar  för  Kalle  Brunelius  

vad  hen  tänker  på  och  hur  hen  vill  ha  det.  Det  hela  avslutas  med  en  vernissage  på  ett  

galleri  dit  vänner  och  familj  till  barnet  är  inbjudna.  

 

Skapa  stort.  Beskrivning  av  avsnitt  1:  

Kleins  blå  tavla  

Kalle  B  befinner  sig  på  en  strand.  Han  berättar  om  hur  Yves  Klein  kom  på  den  blå  färgen.  

Bilden  växlar  till  en  blå  tavla,  därefter  kommer  en  skylt  med  ”Moderna  museet,  Yves  

Klein,  Blå  monokrom,  IKB48”.  

 

Barnet,  Albin,  och  programledaren  Kalle  sitter  och  tittar  på  målningen.  Det  syns  tydligt  

att  det  är  på  ett  museum  genom  att  man  kan  ana  andra  konstverk  runt  om.  

Kalle:  Vad  tänker  du  på  när  du  ser  den  här  då?  

Albin:  Det  är  inte  jättelätt  att  förklara  men  man  känner  en  känsla.  Sommar,  min  

morbrors  lantställe.  

Kalle:  Nu  ska  vi  göra  ett  konstverk  av  inspirationen  som  du  fått  av  det  här,  vad  vill  du  

göra?  

Albin:  Något  så  man  får  fram  den  här  sommarkänslan.  

   

  24  

De  står  utanför  museet,  (på  baksidan  ser  man  om  man  tidigare  varit  där).  Det  är  en  kall  

och  snöig  vinter.  Albin  ringer  sin  pappa.  Sedan  åker  Kalle  och  Albin  ut  till  Västertorp  där  

lantstället  ligger.  Sommarhuset  ligger  vid  vatten  och  ser  ut  som  en  ”typisk”  

sommarstuga,  trots  vintern.  

 

Albin:  Om  jag  vore  Klein,  då  skulle  jag  ha  målat  en  nyans  ljusare.  

Albin  berättar  att  han  har  tusentals  minnen  från  lantstället  och  om  sommaren.  Säger  sen  

att  han  har  börjat  fundera  på  en  skulptur,  beskriver  sin  idé.  De  plockar  vass  ihop.  

 

De  börjar  såga  och  vika  hönsnät,  pratar  om  gestaltning  av  gräsmattan  som  skulpturen  

ska  innehålla.  

Kalle:  OK,  Albin,  vad  är  nästa  steg  nu  då?  

 

Albin  sågar  och  donar,  är  aktiv.  Kalle  B  sitter  i  soffan  med  en  kopp  kaffe  bakom  och  är  

passiv.  

Albin  ber  Kalle  om  hjälp.  De  pratar  också  om  spring-­‐i-­‐benen  känslan  som  Albin  vill  få  

fram.    

Albin:  Om  man  tittar  på  det  här  ska  man  få  fram  sina  egna  sommarminnen.  

 

Albin:  Man  vill  ha  ett  speciellt  konstverk  som  är  lite  speciellt.  

Kalle:  Det  finns  bara  ett  sätt  att  göra  det  riktigt  speciellt  på.  Det  är  att  utgå  från  dina  egna  

minnen  som  ingen  annan  har.  

Albin:  Men  kan  du  flytta  lite  på  hinken  där?  

 

Inslag:  ”Sommardikt”.  En  dikt  läses  av  en  flickröst  samtidigt  som  en  stillbild  visas  av  två  

flickor,  Alma  och  Tuva.  

 

 En  närbild  på  händer  som  bygger  och  smetar  med  klibbigt  tidningspapper  

(papiermaché  kan  man  ana).  Albin  och  Kalle  jobbar  vidare  med  skulpturen  som  ska  

föreställa  en  koja  och  gubbar  som  springer.  

–  Hur  ser  man  ut  då  när  man  springer?  frågar  Albin  

Kalle  springer  utanför  huset  och  Albin  tittar  på  genom  fönstret  samtidigt  som  han  

skissar  på  stort  papper.  Han  jobbar  sen  vidare  med  ståltråd.  

  25  

 

Kalle:  Hur  tänkte  du  när  du  byggde  de  här?  (Gubbarna  som  springer)  

Albin:  Jag  tänkte  att  en  ska  springa  runt  och  står  här…lite  spring-­‐i-­‐benen  känsla.  

 De  diskuterar  sedan  hur  de  ska  lösa  uppsättningen  av  den  tillverkade  kojan  i  

skulpturens  träd.  

 

Inslag:  ”Sommarljud”  av  Tage  Johansson.  Det  består  av  vågljud  tillsammans  med  en  bild  

av  vatten,  sjö  eller  hav,  och  en  ö.  

 

Loggan  till  Skapa  stort  tonar  fram.  

 

Vi  får  se  Albin  och  Kalle  ute  och  inspektera  den  verkliga  kojan  ute  i  sommarstugans  

trädgård  för  att  se  om  de  hittar  en  konstruktionslösning  till  skulpturen.  De  bestämmer  

sig  för  att  använda  liknande  konstruktion.  

 

Inslag:  En  form  av  animation  med  stillbilder  i  serieform  som  beskriver  och  

sammanfattar  Albins  arbete.  

   

–  Nu  är  det  dags  för  vernissage  och  snart  kommer  publiken,  säger  en  röst.  

 

Albin  och  Kalle  befinner  sig  på  galleriet,  en  liten  lokal  i  bottenvåningen  av  ett  hus  i  

storstadsmiljö.  Albin  lägger  sista  handen  vid  sitt  verk.  Man  ser  konstverket  i  helbild  för  

första  gången.  Vi  tittare  får  alltså  inte  heller  se  konstverket  ordentligt  förrän  vid  

vernissagen.  

 

  26  

Kalle:  Det  är  häftigt  att  du  hämtat  allt  material  från  stället  där  scenen  utspelar  sig.  

Albin:  Låt  oss  säga  att  den  inte  direkt  utspelar  sig  där  utan  att  jag  vill  ha  den  känsla  man  

får  där.  

 

Närbilder  och  inzoomningar  på  skulpturen.  

Vi  får  se  rött  bubbel  hällas  upp  i  glas  och  salta  pinnar  och  popcorn  i  närbild.  

   

Kalle:  Vad  är  det  värsta  som  kan  hända  nu  då?  

Albin:  Att  min  lillebror  går  fram  till  konstverket  och  river  ner  det.  

 

   

Albin  öppnar  dörren  och  ropar  till  dem  som  står  utanför:  

–  Nu  kan  ni  komma!  

–  Härligt.  

Alla  kommer  in.  De  kramas.  

 

Kalle:  Välkomna  hit  allihop!  Står  bredvid  Albin  i  klädd  kavaj  och  med  blommor  i  ena  

handen.  

  27  

Han  presenterar  verket:  Summer,  summer,  summertime  

 

Kalle  frågar  en  kvinnlig  besökare  i  medelåldern  med  ”kulturutseende”  

–  Om  jag  bad  dig  att  göra  ett  konstverk,  vad  skulle  du  göra?  

–  Med  utgångspunkt  ifrån  det  här?  Jag  vill  bara  ut  och  springa  i  gröngräset  direkt.  

Avslutande  bild  på  galleriet  utifrån.  Vi  ser  dem  där  inne.  

Musik:  Summer,  summer,  summertime.  

 

 SLUT  

 

Konsten  sätts  alltså  i  en  slags  social  kontext,  och  barnens  skapande  blir  också  till  konst  i  

och  med  att  den  placeras  på  ett  galleri.  På  slutet  frågar  programledaren  en  av  besökarna  

vad  hon  skulle  vilja  göra  för  konstverk  efter  att  ha  sett  detta  (barnets)  verk.  På  så  sätt  

förs  inspirationen  vidare.  

Hur  vet  vi  då  att  det  är  ett  galleri  och  en  vernissage?  För  att  förstå  det  måste  du  nästan  

ha  besökt  ett  liknande  sammanhang  tidigare.  Närbilder  på  bubblet  som  hälls  upp,  att  vi  

får  veta  att  andra  är  inbjudna  att  komma  och  se  verket  för  första  gången,  blommor  som  

sedan  överräcks,  allt  talar  i  alla  fall  om  för  tittaren  att  barnet  firas  i  och  med  att  

bilden/verket  är  färdigt  och  de  inbjudna  får  komma  och  titta.  Också  det  själva  faktum  att  

lokalen  inte  innehåller  något  annat  än  programledaren,  barnet,  konstverket  och  

besökarna  gör  att  vi  förstår  att  det  är  just  det  som  firas  och  att  det  är  viktigt.  Det  sker  

också  en  presentation  av  barnet  och  verket  för  besökarna.  För  den  tittare  som  har  

förförståelse  för  vad  ett  galleri  är  och  vad  det  representerar  görs  barnets  verk  också  till  

konst  i  och  med  att  det  visas  upp  där.  

 

  28  

Analys  Som  helhet  visar  programserien  att  det  inte  bara  är  tavlor  som  är  konst,  utan  också  att  

flera  olika  uttrycksformer  är  möjliga  för  att  skapa  en  berättelse,  en  ”bild”  av  en  tanke,  

upplevelse  eller  känsla  och  på  så  sätt  förmedla  det  till  andra.  Barnens  egna  produkter  

visar  en  bredd:  det  produceras  både  rörlig  bild,  collage,  måleri,  skulptur  och  dans.  Det  är  

inte  det  presenterade  konstverkets  form  som  styr  slutprodukten  i  det  avseendet  –  utan  

till  exempel  Kjartan  Slettemarks  pudeldräkt  resulterar  i  en  film.  

 

I  boken  Populärkultur  skriver  Simon  Lindgren  om  analysmetoder  och  teorier  som  kan  

användas  för  att  se  på  och  undersöka  ”text”  i  vid  bemärkelse.  En  text  kan  till  exempel  

vara  en  bild,  en  annons,  en  film.27  

Bland  annat  beskriver  han  förekomsten  av  narrativ  struktur  som  behövs  för  att  kunna  

förstå  berättelsen/texten.  Han  talar  om  att  det  är  det  urval  och  ordnande  av  händelser,  

och  på  vilket  sätt  händelser  bygger  upp  den  avslutande  situationen,  det  vill  säga  de  

berättartekniska  delarna  och  hur  de  sammanfogas.  I  Skapa  stort  är  det  en  tydlig  

struktur,  som  angivits  ovan,  och  den  återkommer  på  liknande  sätt  i  avsnitten  så  att  

tittaren  känner  igen  sig.  

 

Förhållande  till  konstverket  

Delvis  hamnar  det  ursprungliga  konstverket  lite  i  skymundan  genom  att  vi  får  en  ganska  

kortfattad  introduktion  till  det.  Barnet  och  Kalle  Brunelius  besöker  alltså  en  plats  där  

konstverket  finns,  en  plats  som  enligt  samhällets  överenskommelse  (eller  diskursen  

”Vad  som  är  konst”)  gör  verket  till  konst.  Det  kan  vara  ett  museum  eller  liknande.  För  ett  

barn  som  är  vant  vid  de  här  platserna  går  det  snabbt  att  så  att  säga  avkoda  situationen,  

för  ett  barn  som  inte  är  det  blir  det  naturligtvis  inte  lika  självklart,  men  vi  som  tittare  har  

då  fått  en  verbal  förklaring.  På  så  sätt  lär  programmet  oss  också  att  i  den  här  kontexten  

(museet  och  så  vidare)  visas  det  som  kallas  för  konst.  

Denna  del  är  dock  relativt  kort  i  programmet  och  det  som  mest  framträder  är  

skapandeprocessen  och  hur  vi  alla  kan  tillgodogöra  oss  konst.  I  och  med  att  

skapandeprocessen  görs  till  en  så  stor  (fysisk)  del  av  innehållet  så  blir  det  också  en  

markör  att  just  den  är  viktig  för  att  göra  en  handling  till  konst  (att  sedan  visas  upp  och  

diskuteras).                                                                                                                  27    Lindgren (2009). s.15.  

  29  

 

Är  programmet  att  betrakta  som  populärkultur  eller  finkultur?  Enligt  Simon  Lindgren  

finns  det  inte  en  skarp  gräns  mellan  de  båda,  och  en  ”text”  kan  också  vara  dubbelkodad  

och  tala  på  flera  sätt  samtidigt  och  alltså  tolkas  olika  av  olika  personer  och  i  olika  

sammanhang.  I  det  här  fallet  är  innehållet  ”konstverk”  och  ”museum”  samt  till  viss  del  

avsändaren  (Utbildningsradion)  att  tolka  som  exempel  på  uttryck  för  finkultur  medan  

formen,  här  ett  TV-­‐program  som  visas  för  ett  stort  antal  barn  på  Barnkanalen  eventuellt  

gör  det  till  ett  populärkulturellt  program.    

3.  Tolkning  och  resultat    

Programmens  röda  tråd  är  således  att  introducera  barn  till  konst.  I  programmen  Det  är  

inte  klokt!  samt  Skapa  stort.  även  att  inkludera  barnens  skapande.  Elisabet  Skoglund  gör  

det  främst  verbalt  som  jag  beskrivit  ovan  medan  Kalle  Brunelius  i  sina  program  ju  

huvudsakligen  ägnar  programmet  åt  just  det  handgripliga  skapandet.  Detta  ger  en  

förståelse  för  konstverket  som  introduceras  och  jag  tycker  att  det  på  många  sätt  ansluter  

till  idén  att  konstverket  blir  till  i  mötet  med  betraktaren  även  om  konstnärens  egen  

uppfattning  också  behandlas.  Den  återges,  alternativt  tolkas,  av  programledaren  och  

ibland  ställs  direkt  frågan  vad  barnen  tror  att  konstnären  tänkte.  

 

Den  stora  skillnaden  mellan  Det  är  inte  klokt!,  Evas  superkoll  och  Skapa  stort  ligger  i  just  

att  man  får  se  barnen  skapa  i  Skapa  stort  men  också  genom  inklippen  från  inskickade  

filmsnuttar.  Det  känns  också  väldigt  tidstypiskt  eftersom  dagens  teknik  är  förändrad  och  

barn  ofta  söker  och  lägger  ut  filmer  och  bilder  på  nätet,  mms:ar  och  mailar  filmer  och  

bilder  till  varandra.  Det  överensstämmer  alltså  med  vårt  sätt  att  kommunicera  med  

varandra  i  vardagen.  

 

Barnens  förhållande  till  programledaren  är  också  annorlunda:  i  Skapa  stort  säger  barnet  

ofta  emot  Kalle,  kommer  med  egna  förslag  och  är  mer  aktivt.  Det  ger  sig  delvis  av  att  det  

enbart  är  ett  enda  barn  som  porträtteras  medan  det  i  Det  är  inte  klokt!  är  en  grupp  (om  

  30  

än  liten)  men  man  skulle  också  kunna  se  det  som  en  tidstypisk  förändring  mot  en  större  

individualisering  och  självständighet.  28    

Den  konst  som  presenteras  i  Det  är  inte  klokt!  ingår  i  Moderna  Museets  fasta  samling.  

Det  innebär  också  att  barnen/tittaren  kan  söka  upp  verken  och  se  på  dem  igen.  De  är  

skapade  under  1900-­‐talet  men  är  inte  samtida  utan  tillhör  alltså  i  stor  utsträckning  

Modernismen,  med  undantag  för  bland  annat  Dan  Wolgers  skulptur.  Intressant  nog  är  

det  konstverk,  som  när  de  en  gång  skapades,  ifrågasatte  vad  som  är  konst,  se  till  

exempel  Duchamps  pissoar.  På  så  vis  ingår  det  i  själva  programmets  innehåll  en  fråga  

runt  vad  som  är  konst,  och  också  genom  det  sätt  på  vilket  barnen  får  associera,  även  om  

den  konst  som  presenteras  kan  sägas  vara  väletablerad  idag.  

 

Det  samma  gäller  delvis  för  en  del  av  de  verk  som  är  utvalda  till  Skapa  stort,  till  exempel  

Yves  Kleins  målning.  I  den  här  programserien  är  den  tidsmässiga  spännvidden  dock  

större,  vi  får  även  se  exempel  på  samtidskonst  så  som  en  ljudinstallation  och  Lena  

Cronqvists  måleri.  Dock  är  all  konst  även  här  från  1900talet  fram  till  idag.  Konsten  är  

också  etablerad,  det  vill  säga  den  återfinns  på  museer  och  konsthallar  samt  som  offentlig  

konst.  Tittaren  har  möjlighet  att  söka  upp  konsten  i  det  här  programmet  och  se  den  igen  

även  om  det  inte  alltid  presenteras  så  tydligt  var  den  finns.  

Jag  tycker  att  det  är  en  viktig  aspekt  eftersom  det  ger  barnen  nycklar  till  den  miljö  de  

lever  i,  och  även  om  de  inte  skulle  bo  i  Stockholm  och  se  just  den  här  konsten  i  sin  

vardag  kommer  de  kanske  att  träffa  på  liknande  verk  i  sin  vardagsmiljö.  

 

Konstens  plats  

Alla  program  är  Stockholmscentrerade,  förutom  Alla  tiders  tavlor,  som  har  tavlor  som  

hänger  på  olika  museer  i  fram  för  allt  Europa,  och  inget  av  de  andra  programmen  tar  

upp  konst  som  finns  på  andra  platser,  även  om  den  kan  vara  producerad  där.  Vi  får  inte  

heller  veta  mycket  om  den  tid  eller  den  kontext  de  är  skapade  i  annat  än  den  för  

konstnären  rent  privata.  

I  Evas  superkoll,  avsnittet  om  skulptur,  är  det  offentlig  skulptur  som  visas,  och  alla  

skulpturer  finns  i  Stockholm,  ofta  även  på  platser  många  människor  ofta  passerar,  så  

som  Nybroplan,  Kungsträdgården  och  Gärdet  även  om  platsen  inte  sägs  rakt  ut.  I                                                                                                                  28 Malena Jansson (2012) ”Barnfilmen föddes ur fostringsiver”, i Opsis barnkultur, temanummer om barnuppfostran 1/2012.; Pettersson (2013), s. 212 ff.

  31  

programmet  som  handlar  om  måleri  samt  installation  kommer  verken  från  

Nationalmuseum  samt  Moderna  Museet  i  Stockholm.  

Generellt  för  programmen  gäller  att  ett  innerstadsbarn  med  ett  visst  kulturellt  kapital  

kommer  att  få  förklaringar  till  saker  de  kanske  undrat  över  eller  promenerat  förbi.  Det  

hindrar  naturligtvis  inte  att  även  andra  barn  kan  ha  glädje  av  programmen  eller  att  

mycket  kunskap  är  generell  och  att  sättet  verken  presenteras  på  i  alla  programmen,  där  

dialogen  med  barnen  är  viktig,  kan  få  barnen  att  se  på  tavlor  och  skulpturer  på  ett  nytt  

sätt  och  känna  sig  mindre  främmande  för  den  miljö  där  konsten  oftast  befinner  sig.  Men  

det  vore  ändå  intressant  om  spännvidden  kunde  vara  större.  

 

Undantaget  är  Alla  tiders  tavlor  som  inte  innehåller  några  personer  alls  utan  där  tavlan  

presenteras  mer  som  en  berättelse.    

 

 

Barns  röster  

Får  barnen  egentligen  komma  till  tals  i  någon  vidare  bemärkelse?  De  får  göra  det  inom  

programmen  men  det  blir  i  första  hand  till  andra  barn,  ibland  via  en  vuxen  

(programledaren)  och  ibland  till  vuxna  inom  programmet  (till  exempel  programledaren  

eller  de  vuxna  som  besöker  galleriet  i  Skapa  stort).  När  programmen,  som  idag,  ligger  i  

en  egen  kanal,  Barnkanalen,  blir  det  ännu  tydligare.  Konsten  blir  visserligen  en  arena  

där  barnen  och  de  vuxna  konstnärernas  erfarenheter  och  tankar  på  sitt  sätt  knyts  ihop  

genom  att  barnen  får  tolka  innehållet  och  komma  med  egna  idéer,  men  jag  upplever  

dock  att  barnens  röster  inte  når  ut  till  vuxenvärlden  utanför  eftersom  programmen  i  

första  hand  visas  för  barn.  

 

Förutom  att  barnen  introduceras  till  konst  och  får  samtala  och  ibland  skapa  lär  de  sig  

också  om  själva  konstvärlden.  Det  ansluter  till  det  som  Illeris  skriver  om  de  ungdomar  

som  besökte  utställningar,  att  samtidigt  som  de  besökte  och  deltog  i  visning  av  konst  på  

museum  så  lärde  de  sig  om  hur  det  går  till  på  ett  museum  och  ”det  sociala  

konstruerandet  av  konstvärlden”.29  Hon  beskriver  också  att  barnen  i  stor  utsträckning  

föredrar  att  få  uppleva  konsten  på  ett  personligt  sätt  och  att  de  gärna  vill  ”fångas  av  

                                                                                                               29  Illeris (2009), s. 86.  

  32  

konstverket”.30  Även  om  hennes  text  handlar  om  möte  med  samtidskonst  så  tycker  jag  

även  att  det  kan  vara  giltigt  när  det  handlar  om  den  konst  som  visas  i  programmen,  

vilket  är  från  olika  tidsperioder.  Jag  tycker  också  att  både  i  Det  är  inte  klokt!  och  Skapa  

stort  konsten  presenteras  på  det  sättet.  

 

Staffan  Selander  skriver  bland  annat  om  att  tolkning  är  existentiellt  grundläggande  för  

oss  människor  och  att  tolkningen  skapas  i  mötet  mellan  verk  och  betraktare  och  hur  

texten  (bilden)  sedan  den  lämnat  upphovsmannen  verkar  i  nya  sammanhang.31  

Det  tycker  jag  också  bra  beskriver  programmen.  I  Evas  superkoll  och  Alla  tiders  tavlor  

stannar  tolkningen  hos  tittaren,  vi  får  inte  ta  del  av  någon  annans  synvinkel  än  den  som  

har  gjort  programmen  men  icke  desto  mindre  sker  förstås  en  tolkning  även  hos  tittaren.  

 

Om  skapande  skriver  Selander  bland  annat  att  man  i  skapandet  formar  tecken  för  sin  

upplevelse,  att  tecknen  förändras  och  att  tanke  och  känsla  samverkar.  När  man  sedan  

visar  upp  sin  text  förstår  man  hur  den  upplevs  av  andra,  texten  kommer  då  in  i  nya  

sammanhang  och  tolkningar,  nya  kretslopp.32  

 

Detta  blir  tydligast  i  Skapa  stort  där  barnen  skapar  egna  konstverk  utifrån  den  

upplevelse  de  fått  av  det  konstverk  som  visas.  I  programmet  talas  ofta  om  just  tankar  

och  känslor  och  hur  de  leder  vidare  till  barnens  egen  gestaltning  –  det  vill  säga  tecken  

för  sin  upplevelse.  Se  till  exempel  citat  från  avsnitt  1,  beskrivet  ovan:    

 Kalle:  Vad  tänker  du  på  när  du  ser  den  här  då?  [Yves  Kleins  blå  målning]  

Albin:  Det  är  inte  jättelätt  att  förklara  men  man  känner  en  känsla.  Sommar,  min  morbrors  lantställe.  

 

Och  senare,  när  de  arbetat  ett  tag,  ute  på  lantstället:  

 Albin:  Om  man  tittar  på  det  här  (Albins  eget  konstverk)  ska  man  få  fram  sina  egna  sommarminnen.  …  Albin:  Man  vill  ha  ett  speciellt  konstverk  som  är  lite  speciellt.  

Kalle:  Det  finns  bara  ett  sätt  att  göra  det  riktigt  speciellt  på.  Det  är  att  utgå  från  dina  egna  minnen  som  

ingen  annan  har.                                                                                                                  30  Ibid., s. 92 ff. 31  Staffan Selander ”Det tolkande – och det tolkade – uttrycket” i Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur, s. 215. 32 Ibid., s. 217 f.

  33  

 

Slutligen,  som  sista  fras  i  avsnittet:    

Kalle  frågar  en  medelålders  kvinnlig  besökare  [på  galleriet]  med  ”kulturutseende”  –  Om  jag  bad  dig  att  göra  ett  konstverk,  vad  skulle  du  göra?  

–  Med  utgångspunkt  ifrån  det  här?  Jag  vill  bara  ut  och  springa  i  gröngräset  direkt!  

 

På  det  här  sättet  visas  ju  också  att  Albin  har  lyckats  i  sin  intention  att  inte  bara  föra  över  

delar  av  sin  egen  idé  till  besökarna  utan  även  att  stimulera  deras  egna  tankar  och  

känslor  i  association  till  hans  skulptur.  

 

Interaktivitet  

Åsa  Pettersson  skriver  bland  annat  om  interaktivitet  med  publiken.33  Sättet  

publiken/tittarna  interagerar  med  programmen  har  förändrats  över  tid.  I  dag  har  fler  

barn  tillgång  till  teknik  som  tidigare  var  svåråtkomlig  och  det  visar  sig  också  i,  eller  i  

anslutning  till  programmen.  Inför  presentationen  av  Det  är  inte  klokt!  (1993),  visar  

Bolibompas  programledare  Johan  upp  teckningar  som  barn  har  gjort  och  skickat  in  med  

post.  Det  förstår  vi  i  och  med  att  han  öppnar  kuvert  och  plockar  upp  teckningarna,  

ibland  på  temat  som  kommer  (så  som  Paradiset).  Inom  Det  är  inte  klokt!  självt  sker  

ingen  interaktivitet  med  tittarna  men  däremot  med  barnen  som  deltar.  Det  är  en  stor  

och  central  del  av  innehållet.  Barnens  åsikter  tas  på  allvar  och  lyssnas  på  även  om  det  är  

tydligt  att  det  är  Elisabeth  Höglund  som  är  pedagogen,  och  ledaren.    

 

I  Skapa  stort  sker  interaktivitet  med  publik  inom  programmet  så  tillvida  att  det  

innehåller  inskickade  filmklipp  och  teckningar.  Barnen  som  har  gjort  dem  presenteras  

med  namn  och  ibland  bild.  Hur  det  har  gått  till  att  filmerna  hamnat  i  programmet  får  vi  

egentligen  inte  veta.  Även  om  det  ser  ut  som  om  det  kommer  från  tittare  kan  det  

naturligtvis  vara  planerat  från  början.  Vi  får  intrycket  av  att  de  är  inskickade  genom  att  

det  liknar  klipp  från  Youtube  och  att  de  stil  och  teknikmässigt  är  annorlunda  än  

programmet.  Det  som  får  klippen  att  verka  planerade  är  till  exempel  att  de  ibland  

handlar  om  saker  som  man  inte  kunnat  veta  om  man  inte  sett  just  det  avsnittet.  Ofta  är  

det  barn  själva  som  gör  något,  som  att  sjunga  en  sång,  eller  så  är  det  något  som  

associerar  till  det  barnet  i  programmet  (huvudrollsinnehavaren)  skapar  eller  konsten                                                                                                                  33  Pettersson, (2013), s. 172 ff.  

  34  

som  visas.  I  avsnittet  om  Kleins  blå  tavla  finns  det  bland  annat  en  inskickad  film  om  

sommar,  med  en  bild  på  en  sommarö  i  vatten.  En  återkommande  sekvens  i  alla  avsnitt  är  

en  tecknad  serie  som  återberättar  vad  programmet  precis  handlat  om.  Filmerna  utgör  

en  ganska  stor,  om  än  inte  central,  del  av  programmet  och  liknar  på  sitt  sätt  de  inklippta  

sekvenserna  med  exempelvis  levande  ormar  i  Det  är  inte  klokt!,  i  avsnittet  om  paradiset,  

eller  bilderna  på  skorna  på  fat  parat  med  kyckling  i  avsnittet  om  Meret  Oppenheim,  

eftersom  de  hjälper  tittaren  att  förstå  vad  programmet  handlar  om.  

 

Placering  i  tablån  

En  av  de  största  förändringar  över  tid  är  placeringen  av  programmen  i  tablån  som  

tidigare  nämnts.  I  och  med  Barnkanalen  blir  programmen  i  dag  en  angelägenhet  främst  

för  barnen  själva,  och  ibland  via  UR  även  för  de  pedagoger  som  arbetar  med  barn.  Åsa  

Pettersson  har  uppmärksammat  det  i  sin  avhandling,  och  ser  det  som  en  risk  att  barn  

exkluderas  från  den  offentliga  debatten.  Tidigare  kunde  barnpubliken  vara  en  del  av  en  

större  målgrupp  för  vissa  program  och  vice  versa.34  Även  filmvetaren  Malena  Jansson  

har  uppmärksammat  de  problem  som  Barnkanalen  kan  medföra  vad  gäller  barns  

möjligheter  till  delaktighet  i  offentligheten.35  

Gränserna  mellan  barn-­‐,  ungdoms-­‐,  och  vuxenprogram  var  mer  flytande  tidigare  och  till  

exempel  presenterades  Alla  tiders  tavlor  av  Bolibompaprogramledaren  som  avsett  för  

både  barn  och  vuxna.  Tittaren  (barnet)  uppmanades  att  hämta  sina  föräldrar,  men  även  

konstprogram  avsedda  för  vuxna,  kunde  ligga  insprängda  emellan  mer  renodlade  barn-­‐  

respektive  vuxenprogram.  1994  ligger  till  exempel  programmet  Konst  i  Sverige  mellan  

Bolibompa  och  Bullen  (som  var  ett  ungdomsprogram).  1993  ligger  programmet  Nike  

(som  är  var  ett  kulturprogram  framförallt  riktat  till  vuxna)  direkt  efter  Disneydags.  (Se  

bilaga  1)  

4.  Slutdiskussion  

Konstprogrammen  för  barn  i  SVT  får  en  air  av  exklusivitet  precis  som  utställningar  på  

ett  museum.  Anledningen  till  det  är  att  de  presenteras  som  sammanhållna  program  med  

konst  som  redan  har  en  hög  status.  De  visas  också  relativt  sällan.  

                                                                                                               34  Ibid., s 217. 35  Malena Janson, ”Sämre villkor, sämre program” i Svenska Dagbladet 5/4 2011.  

  35  

Detta,  i  kombination  med  det  stora  antalet  program  där  barn  skapar  annat  än  så  kallad  

konst,  reproducerar  trots  allt  ett  synsätt  på  barn  och  skapande  samt  konst  som  inte  

avviker  från  det  gängse.  Det  vill  säga  att  ”riktig”  konst  visas  upp  av  mer  informerade  

guider  i  omgivningar  och  i  en  kontext  som  hjälper  till  att  göra  verken  till  konst.  Barn  är  

välkomna  att  tolka  och  skapa  fritt,  och  eventuellt  kan  även  deras  verk  kallas  för  konst  

men  den  bedömningen  ligger  delvis  hos  någon  form  av  extern  institution.  

Konsten  känns  dock  tillåten  att  ta  del  av,  och  ingen  association  kring  den  har  större  vikt  

än  någon  annan.  I  programmen  finns  ett  stort  mått  av  lärande  på  så  vis  att  konsten  visas  

upp,  programledarna  sitter  inne  med  fakta  och  att  den  paketeras  på  ett  sätt  som  gör  det  

möjligt  för  olika  åldrar  att  ta  del  av  den.  

Att  flera  konstprogram  är  inspelade  på,  eller  har  inslag  från,  de  statliga  museerna  har  

den  demokratiska  effekten  att  fler  barn  får  ta  del  av  museerna  –  de  får  lära  sig  lite  grann  

om  var  man  kan  titta  på  konst  och  vad  museerna  heter  även  om  inget  av  programmen  

berättar  om  museerna  i  sig  i  någon  större  utsträckning.  

Barnen  i  programmen,  eller  de  barn  man  kan  föreställa  sig  att  de  vänder  sig  till,  har  med  

tiden  blivit  mer  aktiva  och  rörliga.  Både  i  Skapa  stort  och  i  Evas  superkoll  förflyttar  sig  

programmen  också  mer  i  det  fysiska  rummet  än  i  de  andra  programmen.  I  Det  är  inte  

klokt!  befinner  sig  Elisabet  Skoglund  och  barnen  på  ett  eller  två  ställen  i  hela  

programmet.  I  Alla  tiders  tavlor  ser  vi  ju  bara  tavlan  och  upplever  inte  att  vi  befinner  oss  

på  någon  plats  alls  utom  möjligtvis  i  tavlan.  Även  själva  programledarna  rör  sig  mer  i  

programmen  från  2011,  de  går  omkring  och  gestikulerar  mer.  Kalle  Brunelius  agerar  och  

till  och  med  springer.  I  Evas  superkoll  visas  som  tidigare  nämnts  ett  stort  antal  tavlor  på  

nästan  samma  tid  (15  respektive  10  minuter)  som  man  i  de  äldre  programmen  visar  ett  

eller  två.  

Detta  ligger  också  i  linje  med  hur  Margareta  Rönnberg  skriver  att  nyhetsprogrammen  

för  barn  förändrats.  36    

Man  kan  diskutera  om  tillkomsten  av  Barnkanalen  har  försämrat  barns  möjligheter  att  

komma  till  tals  eller  förbättrat  för  dem  att  få  ta  del  av  det  offentliga  samtalet  när  det  inte  

längre  blir  några  överlappningar  mellan  ”barntid”  och  ”vuxentid”.  En  grupp  som  

                                                                                                               36 Rönnberg, Margareta (2008) s. 193ff.

  36  

definitivt  kommer  i  kläm  är  de  som  befinner  sig  i  gränslandet  mellan  barn  och  vuxen  –

och  kanske  känner  att  de  vuxit  ur  barnkanalen  men  inte  hittar  program  riktade  till  dem  i  

vuxenkanalen.  Åsa  Pettersson  noterar  också  detta  i  sin  avhandling,  att  det  finns  få  

program  riktade  till  unga.  Detta  stämmer  också  med  program  om  konst.  

Under  mitt  arbete  med  uppsatsen  har  flera  frågor  väckts.  Bland  annat  i  hur  stor  

utsträckning  Lilla  Aktuellt  rapporterar  från  aktuella  utställningar,  hur  programmen  som  

handlar  om  skapande  ser  ut  och  hur  inslagen  mellan  TV-­‐programmen  (där  det  

förekommer  mycket  pyssel)  gestaltas.  Min  ursprungliga  intention  var  att  skriva  även  om  

det  men  det  skulle  ha  blivit  allt  för  omfattande.  

Naturligtvis  kan  man  inte  förvänta  sig  att  varje  enskild  programserie  som  säger  sig  

handla  om  konst  ska  innehålla  alla  facetter  som  detta  stora  område  har,  däremot  skulle  

man  kunna  förvänta  sig  av  SVT  som  helhet  att  har  ett  större  utbud  än  idag,  och  gärna  

också  från  ett  större  område  än  Stockholm.  

Programmen  jag  tittat  på,  och  det  gäller  även  de  kortare  inslag  om  konst  som  visats  i  

andra  programserier,  har  en  varm  och  tillåtande  ton  och  integrerar  ofta  barnens  eget  

skapande  –  i  handling,  tilltal  eller  samtal.  Det  skapande  och  vetgiriga  barnet  verkar  ses  

som  något  naturligt  men  gärna  handlett  av  en  guide.  

 

  37  

Källförteckning    

Tryckta källor

Alfons, Harriet & Westin, Birgitta (red.) (1984). Min nya skattkammare. Bildriket . Stockholm: Natur och kultur. Claude Bennedahl och Henrik Johansson (2010) Utformningen av lärande barnprogram: En kvalitativ analys utifrån filmteori och semiotik. Kandidatuppsats, Medie- och kommunikationsvetenskap, Högskolan i Halmstad. Bourdieu, Pierre (1993). Kultursociologiska texter. 4. uppl. Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion. Honour, Hugh & Fleming, John (2009). A world history of art . Rev. 7. ed. London: Laurence King. Janson, Malena, ”Sämre villkor, sämre program” i Svenska Dagbladet 5/4 2011. Janson, Malena (2012) ”Barnfilmen föddes ur fostringsiver”, i Opsis barnkultur, temanummer om barnuppfostran 1/2012. Lindgren, Simon (2009). Populärkultur: teorier, metoder och analyser . 2., [rev.] uppl. Stockholm: Liber. Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur. Pettersson, Åsa (2013). TV for children: how Swedish public service television imagines a child audience . Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2013.  Postman, Neil (1986). Underhållning till döds . Stockholm: Prisma. Rose, Gillian (2012). Visual methodologies: an introduction to researching with visual materials . 3. ed. London: Sage. Rydin, Ingegerd (2000). Barnens röster: program för barn i Sveriges radio och television 1925-1999. Stockholm: Stift. Etermedierna i Sverige. Rönnberg, Margareta (1997). TV är bra för barn. Stockholm: Ekerlid Rönnberg, Margareta (2008). 1970-talets Barnjournalen och dagens Lilla Aktuellt: barnnyheter som public journalism respektive infotainment. Svensk television : en mediehistoria. s. 190-222 TV som kulturellt system: dokumentation från ett forskningssymposium på Arkivet för ljud och bild, 17 november 1989 . (1991). Stockholm: Arkivet för ljud och bild.

  38  

Otryckta källor TV: Sveriges Television, SVT2, På tu man hand, 1999-04-24. Internet: http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Nyheter/Evas-Superkoll/. Övrigt: Svensk mediedatabas. Utbildningsradion/UR play.

  39  

Bilagor  

Bilaga  1