ExamensrappportFrida Peterson Konstfack 2018 Textilt konsthantverk

Handledare: Ulrika Mårtensson Externa handledare: Maja Fredin, Jakob Solgren & Åsa Persson

Texthandledare: Michelle Göransson Extern texthandledare: Frida Lindström Fager

It is tragic that one can never be a child again. It is equally tragic to always remain a child. I see my work as a story. In this story, however, I don't want to say exactly how it is or how it was. Just how it feels. My work straddles the border between desire and material. I do whatever feels right and slowly from that, a setting, a landscape of materialized feelings and thoughts are painted into being. In Latin, "textere" means "to merge", which refers to both text and textile. "Merge" is a good word for my work. I don't particularly like to write, which is why I like to work with weaving and embroidery. Different paths, events, thoughts, threads and people are woven together and form a context, a story. The various objects are merged into sentences, timing and punchlines.

Ett av mina tidigaste minnen var när vi på dagis skulle berätta vad vi ville bli när vi blev stora. Jag sa att jag ville bli hund. Helst min morbrors hund, Alida. En stor, svart, långhårig labrador.Lite senare tog min fröken Annika mig till sidan och försökte förklara hur saker och ting fungerar. Hon berättade att hon också varit barn en gång men sen blev vuxen. Jag blev helt blown away. Efter det sa hon det sjukaste av allt. Att mamma och pappa också hade varit barn.

Världen vibrerade.

På kvällen när jag skulle sova och många kvällar därefter grät jag. Jag tyckte det var så otroligt sorgligt att det satt fast två barn inne i mamma och pappa. Va duktiga dom va ändå.

Ingenting kan upplösas, ingenting kan bli till intet. Det enda som kan ske är att någonting ändrar sin form. Det är sorgligt att man aldrig mer får vara barn. Det är lika sorgligt att för alltid förbli ett barn. 1

1. Brun, Jonas. Skuggland. Utgåva 2012.1

Jag har alltid dragits till vacklande blickar, låga jeans, billiga parfymer, osäkert kroppsspråk, präktiga kristna tolvåringar, nykteristen och första fyllan. Det starka behovet av att positionera sig bland alla stereotyper. Frågan: VEM ÄR JAG har för mig aldrig varit så stor som när jag var tolv tretton år. Jag fascineras av det och går in i mitt examensarbete med en vilja att förstå vad det handlar om. Jag vill visualisera tonårstransformationen, att vara någonting för att sen övergå till någonting annat. Att gå från barn till tonåring. Att gå från flicka till tjej. Att vi människor är som vilket material som helst. Vi går från is, till vatten till vattenånga och runt och om igen. Jag vill med utgångspunkt från mina dagböcker och saker från barndomslådor materialisera och förmedla en visuell berättelse. Jag vill använda mig av estetiken på de textilier som jag vuxit upp med. Alla sjömansbonader av tjock tjock ull som hängt överallt och tillslut blivit en del av väggarna. Jag ser dom som en inramning av mitt hem och hela min uppväxt. En estetik jag alltid känt en hatkärlek till.

2

21 - januari - 2000 .............................Onskefulla nätter................................................................. Vid månen ser man svart magi som flyter överallt. Salt kan man lägga under kudden så man blir pigg när man hör den svarta mörka sången. Svarta mörka kvastar som dansar. Dom flyger högt över månens svarta himmel. Dimman sviker allt det goda, nu har mörkrets krafter kommit. Lejon springer i rummen när man vaknar. Mörkrets makter ska ej finnas! 2

2. Peterson, Frida. Utdrag från dagbok år 2004.3

Jag är uppvuxen i Småland med nära anslutning till Sveriges bibelbälte och upptäckte på egen hand Jesus Kristus i åttaårsåldern. Jag började läsa bibeln, skriva böner och gick varje söndag i söndagsskolan. På kvällen viskade jag Fader vår i våningsängen innan jag skulle sova. Min syster som sov i överslafen sa alltid ”Go, gonatt, jag förlåter dig. På heders och samvete i bibeln” och jag svarade ”Go, gonatt, jag förlåter dig. På heders och samvete i bibeln”. Som ett mantra, kväll efter kväll. Över sängen hängde en ryabonad i grälla färger föreställandes Julia på en balkong med en trånande Romeo med gitarr där under. På skrivbordet mittemot satt mina kanariefåglar med samma namn. Romeo, Julia och kärleksbarnet Ronny.

Åldern åtta till tio var den mest spirituella tiden i mitt liv. En av dagböckerna från denna tid är skriven i diktform. Några av titlarna på inläggen är: ”Ondskefulla nätter”, ”Det försvinner upp i dimman”, ”Det mörka kalla havet”, ”Mörka moln på himlen”, ”Ondskan finns överallt”, ”Rummet blir så kallt och fuktigt”, ”Mörkrets onda krafter” och ”Sjukdomar”. En annan dagbok från när jag är i nioårsåldern kretsar runt upptäckten av att jag var ett medium. Jag pratar med människor från min släkt som varit döda länge. Jag skrev att jag aldrig kommer tro att dessa samtal verkligen ägt rum sen när jag blir vuxen men att det på riktigt var på riktigt! Jag signerar varje dag med ”Hej då dagboken från ditt medium Frida”.

När jag börjar femte klass flyttar min bästa vän över Kalmarsund till Öland och plötsligt tar alla religiösa och filosofiska anspråk slut. Förmodligen i ett försök att få nya vänner. Nu börjar dagboken mer och mer bestå av listor, regler och mål. En förvandling har skett, perspektivet har vänt. Jag har gått från subjekt till objekt i min egen dagbok. Kyrkans hot om himmel och helvete är utbytt mot samhällets påtryckningar. Nu kommer dagboken mer att handla om att ”finna sig i allt”, ”säga ifrån”, ”få större bröst”, ”våga sminka mig”, ”inte plugga ihjäl mig”, ”ha bra betyg”.

Dagböckerna har fungerat som ett verktyg att under alla år prata med duet i mitt eget huvud. De definieras inte av sanning. Det är lika möjligt att ljuga i dagboken som att ljuga för sig själv. Istället för sanning är det snarare ett perspektiv. Mitt perspektiv på min miljö, min omgivning och mig själv.

3

4

3. Peterson, Frida. Utdrag från dagbok år 2004.4. Sthen, Gunnel. Examensrapporten Dagboken. Utgåva 2017

4

Jag ser mitt arbete som en berättelse. I den berättelsen vill jag inte säga precis hur det är eller hur det varit. Mest bara hur det känns. Mitt arbete befinner sig i gränslandet mellan lust och objekt. Jag gör det jag känner för och sakta målas en miljö, en scenografi av materialiserade känslor och tankar upp. Latinets ”textere” betyder sammanfoga, som avser både text och textil. Sammanfoga tycker jag är ett bra ord för mitt arbete. Jag tycker inte om att skriva, därför arbetar jag med vävning och broderi. Olika trådar, händelser, tankar, spår och människor vävs samman och bildar ett sammanhang, en berättelse, ett liv. De olika objekten sammanfogas till meningar, timing och punchlines.

5

5. Rune, Bella och Selder, Helena. Folder till utställningen Textila Undertexter. 5

2007 när jag är 16 år ska min bästa vän Johanna Palm och jag på Emmabodafestivalen. I maj en eftermiddag skolkar vi från skolan. Vi tar våra inlines och bränner iväg mot Förlösa, där Johannas pappa har ett gult trähus. Han har ett rum som kallas tomtegarderoben där han gömmer sin sprit och cigaretter. På kvällen övar vi oss inför Emmaboda. Vi dricker vodka och baileys och kedjeröker cigaretter. På kvällen kräks jag. Inte för att jag druckit så mycket. Mest för att mina fingrar luktar så mycket fimp.

På festivalen får vi bo tillsammans med Kajsa som går i vår parallellklass. Hon har precis blivit ihop med en kille från gymnasiet och vi får inte dela tält med dom. När vi kommer fram har dom inte sparat någon yta till vårt tält. Istället får halva tältet stå på genomfartsstigen och andra halvan slicka Kajsas tältvägg. Vi får vara med i Torstens och Emmabodapunkarnas camp. Torsten har rött stort hår, yvigt skägg, går runt i en kilt utan någonting under, är svettig och skriker KAAAAAJSAAAAA hela tiden. Johanna och jag sitter bredvid men lyckas inte släppa loss. Känner oss som två rosa puffar i förhållande till de fria Emmabodaborna. Jag hade länge fantiserat om Emmabodafestivalen. Hur allt plötsligt skulle bli galet så fort jag kom till en festival. Jag skulle bli full, plötsligt bli snackig, kanske kräkas på nån bajamaja, bli arg på nån tjej, vara uppe hela natten, kanske till och med knarka. Bäst att ta med kondomer för här ska knullas!

Men istället är det som att en tjock tjock gren har trasslat in sig i asslet och ryggraden kan omöjligt slappna av.

En morgon leker Torsten med en vattenpistol. Han strilade vattnet över Johanna och mig, där vi satt tillsammans i vår tältöppning. Jag tänkte att äntligen är jag med i gänget. Skrattar och säger ”Men AJE LÄGG AV! hahaha!!”På kvällen berättade Kajsa att Torsten pissat i en vattenpisol och skjutit på folk hela förmiddagen.

6

7 6. Potato Potato. Ur pjäsen Radikal vänskap. År 2014.

- Hur kan vi veta att vi inte är samma person? - Det vet vi inte. - Är vi nära nu? - Aa, nu är vi nära.6

Efter några dagar tänker vi att vi kanske ändå borde köpa alkohol. Det är ju ingen som verkar vilja bjuda oss här. Vi beger oss in till centrum och spanar in en tjej med långa dreads som ligger och solar på gräsplätten vid torget. Hon är väldigt snäll och köper ut 12 halloncider 2,8 % från Konsum.

Det är väldigt sött att häva i sig sex stycken cider var.

Morgonen efter vandrar vi tillbaka till Konsum. Johanna har väldigt känslig mage och det blev för många halloncider igår säger den knorrande. Vi sätter oss vid lottoborden vid kassan, med äppeljuice och bullar. Plötsligt tar Johanna sig för munnen och kräks på min finniga tonårspanna. Hon springer vidare och fortsätter kräkas i papperskorgen. Sen fortsätter färden ut och hon kräks utanför butiken vid kundvagnarna. Ett par pensionärer går förbi.

”Usch....”

Jag sitter kvar vid bordet och crunchet från kräket har lagt sig på mina axlar och i håret som stora mjällflagor.

En av mina favorit-serietecknare är Hanna Gustavsson som har gjort boken Nattbarn. Där i får man tränga in under huden på en tonårstjej som heter Ingrid, så full av integritet att det egentligen borde vara omöjligt. Hanna Gustavsson lyckas rita omgivningar och det rum en tonåring rör sig väldigt precist, vilket gör att man kastas tillbaka till egna upplevelser av att vara ung. Hon plockar in detaljer i miljöerna som fungerar som nycklar in i den världen. Man bjuds in att få stå där, tillsammans med Ingrid. Kanske vara en person på samma skola. Det är samma känsla som när jag känner doften av parfymen Cloé och kastas tillbaka till disneydags, i mammas knä, med näsan mot hennes hals. Eller när jag hör låten Beauty is the beast med The Ark och plötsligt minns plotten till en Kitty-bok och känner doften av hamsterkiss.

Jag vill röra tidskapslar som dessa i mitt arbete. Alla har olika referensramar, men jag tror många har kopplingar till samma. Jag använder mig av saker direkt plockade från min barndom. Jag arbetar med IKEA-ormen, drömmen om furbyn (ett väldigt dyrt robotmjukisdjur som var både gulligt och läskigt, pga ROBOT!!), dataspels-datorn, tarot- kortet av döden, det billigaste vinet på systembolaget, mina händer. Vi refererar allt till olika saker men i min installation får de fungera som nycklar till en tid där man får samexistera med mig. Jag hoppas att även om upplevelserna är olika så är känslorna liknande. No man is an island osv.

På förra årets vårutställning fastnade jag för Olof Marsjas arbete. Ett rum fyllt av prylar i olika material som berättar en historia. Mina tankar gick till min egna prydnadshylla hemma. Alla saker jag samlat på mig under åren som kanske inte funkar tillsammans eller ens var och en för sig. Dom är brokiga och konstiga med ett högt sentimentalt värde. I installationen såg man att varje pryl var tummad, älskad och bar på en historia. Precis som man kan känna i ett barnrum.

Jag vill göra ett stilleben med alla de delar jag gjort. Som att placera ut mina saker på en prydnadshylla och låta dom slåss mot varandra och berätta en historia. Alla mina omsorger samlade på hög. Jag har tittat på olika typer av altare som inspiration till min gestaltning. För att skapa en upphöjd känsla där mina grejer på något vis får bli besjälade. Jag tänker att ”altaret” ska vara uppbyggt av furu, precis som furupalatset jag är uppväxt i. Religion är ett sätt att förklara världen på. Men detta är min syn på hur världen fungerar, från när jag var ung. Mina attiraljer upphöjda till hur jag såg på dom. Fånga strävan av att som ung förstå sig på sin omgivning.

7. Gustavsson, Hanna. Nattbarn. Utgiven år 2013.8. Marsja, Olof. Examensarbetet Kroppsverkstad. Konstfacks vårutställning år 2017.

7

8

8

Min storasyster Emelie gick sista året på gymnasiet och jobbade varje dag, efter skolan som telefonförsäljare på ”Go Exelent”. En kväll åt vi middag och Emelie berättade vad pengarna skulle gå till: En bartenderutbildning på Mallorca. Pappa blev röd i ansiktet.- Jaha du Emelie. Det va en gång en kvinna i Hultsfred som åkte på batenderskola. Vet du var som hände med henne va?? Vet du det?? Det visste hon inte.

- HON DOG! HON E DÖD NU EMELIE!

9

Textilen och hantverket känns självklart i mitt arbete. Ingenting existerar utan det. Det har blivit så pass självklart att jag har svårt att skriva om det och jag märker hur litet utrymme det får i min rapport. Så varför textil?

Om en kvinna ska kunna skriva romaner behöver hon ett eget rum och pengar. Diktning är som spindelväv, fäst i livets fyra hörn. Man ser knappt fästet, utan det ser ut att sväva fritt för sig själv. Men om man drar väven på sned och sliter den på mitten kommer man ihåg att väven inte spunnits fritt i luften av okroppsliga varelser. Det är gjort av mänskliga varelser som är fästa vid grovt materiella ting så som hälsa, pengar och husen vi bor i.

Ett eget rum kan se ut på så olika sätt. Man behöver ett eget rum för att i lugn och ro få tillåtelse att utvecklas ifred, hitta sin röst, undersöka vad man vill berätta. Ett eget rum är mina dagböcker där jag får möjlighet att diskutera med mig själv. Ett eget rum är mitt flickrum där jag får pröva mina systrars BH:ar ifred och lyssna på hur mycket Lambretta jag vill. Ett eget rum är att arbeta med textil där jag slipper ha för många män i min omgivning som ifrågasätter och sätter sig på mig. När jag från början sökte mig till folkhögskolor ville jag egentligen bara måla. Men textilen blev ett rum för sig. Där fanns inte samma regler och bestämmelser för vad som är bra och dåligt. I det rummet får jag utvecklas ifred utan krav på bra konst. Jag kan försvinna in i materialiteten och teknikerna och historierna följer därefter.

9. Woolf, Virginia. Ett eget rum. Utgåva från 2012.

9

10

Det är detta som är svårt att skriva om. Jag känner en stark ovilja till att förklara. Jag har tittat på ”Konstnärshistorier” i SVT och keramikern Klara Kristalova som säger, när hon talar om sina verk, att man inte ska förklara någonting som är ett språk i sig.

Förra året läste jag boken Det är natten: författaren och den som skriver av Karolina Ramqvist där hon beklagar sig över alla frågor hon får som författare.

- VAD VILL DU SÄGA MED DETTA?- Jag vill ju bara säga exakt det som står i boken. Läs den istället!!

Precis som dom vill jag bara säga fuck you! Gå på utställningen och kolla istället! Vi behöver inte intellektualisera.

De e va de e å så e de me de och de e inget mer me de.

Jag hörde en intervju med regissören Amanda Kernell i radioprogrammet Spotlight med Kerstin Berggren. Där talar hon om sina metoder och användandet av sina ”perversioner”. Perversioner som i något man dras till och fascineras av utan att veta varför. Hon använder sig av dessa perversioner i scener hon inte riktigt vet vad hon ska göra med, men som är nödvändiga för att driva historien framåt. I mitt examensarbete har jag valt att arbeta med tonårstid och Amanda Kernell satte ord på vad tonårstid egentligen är för mig. En perversion. Det är inte att vara ung i sig som intresserar mig, utan att för första gången ställas inför något svårt. Jag känner även någon sorts skam över att arbeta med min uppväxt. Känner mig lite som en indiekille i trean på gymnasiet som berättar att han precis börjat skriva på sina memoarer. Men jag kan inte hjälpa det. Jag återkommer alltid till detta tema. Jag tycker om historier och 98% av mina berättelser utspelar sig under denna period.

Jag har under projektet omformulerat målet många gånger och har mer börjat förstå vad det egentligen är som jag vill visualisera. Att jag arbetar med ett state of mind av att bara känna sig jävligt konstig i en värld man inte förstår sig på. Viljan av att då hitta riktlinjer för hur man ska bete sig och hur världen som man har noll erfarenheter av fungerar. Hur man kan hänga upp välden på gud eller en leksak man vill ha. Hur man skaffar sig en vän att samtala med i form av en orm från IKEA eller ett träd i skogen. Den växande medvetenheten om sin omvärld och att börja mejsla ut hur den ser ut. Jag gör ett nedslag i denna tid i form av material, bilder och omsorger sedda ur mitt perspektiv just precis då.

Kanske detta handlar om rädslan att glömma, att tappa bort lilla kristna kanarieFrida som är instängd i tråkiga vuxna två- meter-mig. Kanske är det en tröst att: fy fan aldrig igen varaung, obekväm och fel överallt hela tiden. Jag har lidit av blyghet och säkert social fobi. Känslan är så stark. Att känna att där inne i bröstet fanns det ju GULD, tänk om alla kunde se. Om jag bara kunde öppna munnen skulle alla få se vilken orkan som gömmer sig där inne. Så känner jag inte längre. Vinden har mojnat och den har möjlighet att pysa och pusta lite hela tiden. Men jag vill illustrera orkanen, känslan av att bröstet spänner. Öppna upp guldkistan och se vad som egentligen fanns däri.

Jag öppnar mina dagböcker som är resultatet av flödet från hjärnan ut i handen. Jag tänker att hantverk är precis samma sak. Kanske är det därför det är så svårt att visa upp någonting när det är färdigt. Det känns för privat, nästan hemligt. Det går inte att analysera än, jag vet inte hur det kommer att te sig. Och vem vet. Precis som med dagboken kanske detta arbete bara blir pinsamt om några år.

Men let it be, you only live once. Auf Wiedersehen good bye!

10. Kristalova, Klara. Konsthistorier del 4/6 Lera. År 2018.11. Intervju med Amanda Kernell. Spotlight med Kerstin Berggren. År 2018.

10

11

11

12

Reflektion,

Förra sommaren bestämde jag mig för att bestiga Kebnekajse. Jag och min vän skulle vandra från Abisko och vidare mot the great montain. Jag fylldes redan vid de första stegen av ångest. Det är jobbigt redan nu. Hur ska det gå sen? Hur ska jag komma upp? Jag kommer inte klara det. Jag kommer svimma kanske. Det kommer bli så jobbigt. Jobbigt. Jobbigt. Dagen innan bestigningen började jag gråta. Jag skiter i det sa jag.När vi väl nådde berget och började gå kände jag absolut ingenting. En gammal gubbe med käpp gick framför mig och jag tänkte: Stick och brinn gubbe lille, här kommer jag snabbast i världen!Det var som att jag redan hade hunnit ha så mycket ångest att det inte fanns något kvar att ge och jag känner precis likadant med mitt examensarbete.

Jag har i två och ett halvt år haft grav ångest. Blivit paralyserad av rädslan för att vi sakta men säkert blir första fram mot grand final, examensarbetet. Att stå där ensam och stå för något som jag med största sannolikhet knåpat ihop i ren panik.Men när jag väl började gå mot toppen kände jag absolut ingenting. Ångesten var slut. Det fanns inget kvar att nära av. Vilket har fått processen att kännas som vind i seglen istället för en joggingtur i lera.

Jag hade ett driv under hela projektet. Visste hela tiden vad som var nästa steg och har arbetat målinriktat och koncentrerat. Men vad jag inte hade räknat med var tröttheten som inföll veckan före examinationen. När alla verk var klara och jag skulle leka runt och skapa installationen. Det var som att det tog stopp. I vilket rum befinner detta? Hur presenterar jag nånting spännande?

Till examinationen resulterade det i en ganska steril och städad setting. Jag byggde furupodier till tre av ver-ken och målade golvet i en ljus-skinnfärgad/pastellpersikofärg. Jenny Bergman var opponent på examinatio-nen och samtalet gav mycket att gå vidare med. Det var främst intressant att höra hennes läsning av verket. Att hon tyckte att texten var betydelsefull för att förstå arbetet och att den borde få ta mer plats. Hon läste verket som som ett nostalgiskt arbete som var ett monument för en svunnen tid. Själva installationen kopplade hon till en pantokrator som är en avbild av Jesus med den heliga skriften, där Furbyn agerade Jesus och dagbok-smattan skriften.

Till våruställningen ville jag få installationen mer rörig och visste att jag ville förändra golvet. Jag tog inspira-tion av Kalle Ankas julafton där en av nissarna målar ett schackbräde med rutig färg i stora svep. På så vis ville jag få ytan att upplevas mer utsliten från en annan plats, placerad på vårutställningen. Jag ville behålla det sakrala i uppställningen och valde att föra in gymnastiksalslinjer som skapar en central mittpunkt. Låta den offentliga och utsatta platsen, gymnastiksalen, möta flickrummet. Det blev så mycket bättre när linjerna föll på plats. Jag kände att jag kom fram till en estetik som jag sökt efter men inte riktigt kunnat sätta ord på. Bland-ningen av en gymnastiksal byggd på 60-talet, 90-talsfurun, ryabonader inspirerade av dom min mormor och morfar vävt på 70-talet, blandat med leksaker från 00-talet. Jag tycker att jag fångade den form av estetik en stor del av min generation vuxit upp med, estetiken av mitt hem. Att ha alla åldrar i sig på en och samma gång. Dels alla åldrar från mina dagböcker men även präglan från tidigare generationer som format oss.

Jag är nöjd med installationen men tänker att jag framöver vill ta den vidare. Jenny Bergman pratade om att jag borde börja se mina alster mer som skulpturala objekt. Under processen har jag varit så fokuserad på pro-jektet och temat att jag stirrat mig blind på det. Men nu när vi fått några veckors paus känner jag att jag mer kan se det med nya ögon och fortsätta att arbeta friare utifrån temat. Förhoppningsvis kan jag förhålla mig mer hänsynslöst till objekten. Hitta ett sätt där mer text kan ta form. Separera sakerna åt och låta dom skapa andra typer av berättelser.

13

Brun, Jonas. Skuggland. Utgåva 2012.

Gustavsson, Hanna. Nattbarn. Utgiven år 2013.Intervju med Amanda Kernell. Spotlight med Kerstin Berggren. År 2018.Kristalova, Klara. Konsthistorier del 4/6 Lera. År 2018.Marsja, Olof. Examensarbetet Kroppsverkstad. Konstfacks vårutställning år 2017.Peterson, Frida. Utdrag från dagbok år 2004.Peterson, Frida. Utdrag från dagbok år 2004.Potato Potato. Ur pjäsen Radikal vänskap. År 2014.Rune, Bella och Selder, Helena. Folder till utställningen Textila Undertexter.

Sthen, Gunnel. Examensrapporten Dagboken. Utgåva 2017Woolf, Virginia. Ett eget rum. Utgåva från 2012.

14