1
Konst för barn på TV Exempel på hur konst har visats för barn
på Sveriges television 1992-‐1999 samt 2010-‐2014
Art for children on television Examples of how art is shown for children
in Swedish television 1992-‐1999 and 2010-‐2014
Anna Karin Nilsson
Konstfack, Institutionen för bildpedagogik Kompletterande examensarbete inom bildpedagogik 1999 Examensarbete 15 hp, skriftlig del Handledare: Elin Låby Opponent: Linda Aker Datum för examination: 2014-10-06
2
Abstract I den här uppsatsen undersöker jag vad som har visats om visuell konst för barn på SVT under
åren 1992-1999 samt 2010-2014.
Jag har studerat fyra programserier om konst: Det är inte klokt! från 1993, Alla tiders tavlor
från 1994, Skapa stort från 2011 samt Evas superkoll från 2011 och framförallt närstuderat
avsnitt ett i varje serie. Jag har undersökt vilken konst som visas och hur man markerar att det
är konst samt på vilket sätt barn är delaktiga i programmet och hur de tilltalas. Med konst
menar jag här det som SVT själva benämnt som konst. Med visas för barn menar jag att
programmen har visats på ”barnvänlig” tid, oftast inom ramen för Bolibompa eller på
Barnkanalen och att målgruppen uttalat är barn. Jag har också studerat hur programmen
förändrats över tid.
Det jag kom fram till, inom ramen för den här uppsatsen, var att konsten som tas upp i
programmen är den redan etablerade konsten, som vi återfinner på museer och som offentlig
skulptur, och att den framför allt finns i Stockholm. Vi förstår att det är konst just genom att
konsten presenteras i sådan miljö som själv definierar vad som är konst. Programmen
reproducerar alltså den gängse uppfattningen om var konst finns och vem som bestämmer vad
som kallas konst, och man använder sig av vedertagna sammanhang.
Med åren har programmen blivit rörligare rent fysiskt och innehåller fler miljöer och/eller
konstverk än tidigare. Även personerna som deltar i programmen rör sig mer och är på det
viset mer aktiva.
Vad jag kunnat se riktar sig de flesta program till yngre barn och upp till cirka 12 år. Man kan
också se att antalet program med skapande ökat och att kopplingen barn-skapande-konst ses
som något naturligt, både i de tidigare programmen och de senare.
Nyckelord: barnprogram, konst, skapande, bildpedagogik, Sveriges television
3
Innehållsförteckning
1. Inledning........................................................................................................................................4 1:1 Introduktion........................................................................................................................................ 4 1:2 Bakgrund .............................................................................................................................................. 4 1:3 Syfte ........................................................................................................................................................ 6 1:4 Frågeställning ..................................................................................................................................... 7 1:5 Empiri .................................................................................................................................................... 7 1:6 Urval och avgränsning ..................................................................................................................... 8 1:7 Metod och tillvägagångssätt........................................................................................................... 9 1:8 Teori och tolkningsram. ................................................................................................................10 1:9 Tidigare forskning...........................................................................................................................11
2. Bearbetning och analys.......................................................................................................... 12 2.1 Programmen......................................................................................................................................12 2.1.1. Det är inte klokt!.........................................................................................................................................12 Analys ..........................................................................................................................................................................14 2.1.2. Alla tiders tavlor. ........................................................................................................................................16 Analys ..........................................................................................................................................................................16 2.1.3 Evas superkoll ..............................................................................................................................................17 Analys ..........................................................................................................................................................................20 2.1.4 Skapa stort .....................................................................................................................................................21 Analys ..........................................................................................................................................................................28
3. Tolkning och resultat.............................................................................................................. 29 4. Slutdiskussion........................................................................................................................... 34 Källförteckning.............................................................................................................................. 37 Bilagor .............................................................................................................................................. 39 Bilaga 1 .......................................................................................................................................................39
4
1. Inledning
1:1 Introduktion Jag påbörjade mitt examensarbete på Konstfack 1999. Det var då tänkt att handla om
program om konst för barn på TV, och jag satt på Arkivet för ljud och bild och tittade
igenom timmar av program. Av olika anledningar slutförde jag inte uppsatsen. När jag
nu, 2014, tar tag i min studie igen har jag ett material att utgå ifrån, men det blir i en
annan kontext. 15 år har gått, och min fråga blir nu vad som visas om konst för barn på
SVT idag satt relation till 1993-‐1999. Har programmen förändrats och i så fall hur?
1:2 Bakgrund Det finns mycket skrivet om televisionen och televisionens förhållande till samhället och
kulturen. Neil Postman skriver i boken Underhållning till döds varför intresset för vad
som förs fram i TV är så stort. Han lägger vikt vid samtalets former i en kultur och att
dessa former har stor betydelse för vilka idéer vi kan framföra.1 Det vill säga att
formerna för det offentliga samtalet bestämmer vilket innehållet kan bli och att en
konsekvens är att de idéer som lättast kan uttryckas i de tillgängliga formerna blir
kulturens centrala innehåll. Televisionen förmedlar enligt Neil Postman samtal i bilder
och inte i ord. Leif Furhammar påpekar dock att TV, trots att det är ett bildmedium, ofta
är bildsatt radio, och att man lägger större vikt vid det talade innehållet än vid det
visade. 2 Att bilden dock är viktig är klart.
Detta är en diskussion som jag inte närmare kommer att gå in på. Den berör ganska
stora strukturer i samhället, bland annat vem som har makten över medierna. Dessutom
har det skett en stor förändring där människor, och så även barn, i större utsträckning
än tidigare kan välja vad de vill se, och när. Det finns också en möjlighet att sända egna
program, lägga upp filmer på YouTube och andra webbsidor. Det sättet att nå ut till sin
omgivning liknar då, åtminstone tekniskt sett, TV.
1 Postman, Neil (1986). Underhållning till döds, Stockholm: Prisma. 2 Furhammar, Leif (1992). Rutmönster: om TV, Stockholm: Norstedt.
5
Tv:s betydelse har idag således fått stor konkurrens av andra medier, främst via internet
men fortfarande är naturligtvis televisionen en av de kanaler där det offentliga samtalet
förs.
I denna uppsats funderar jag över, som bildpedagog, hur TV används i vårt ämne – bild
och konst. Visas det konst för barn i TV? Om det har visats, hur var de programmen
utformade? Vilken förändring kan man se över tid?
Konst är en viktig del av samhället och vår kultur och jag undrar över hur, och på vilket
sätt, barn får ta del av den via TV. Fördelen med TV för barn är, nu som då jag först
började titta på konstprogram för barn, att de flesta barn har tillgång till TV, att de kan
titta självständigt och att man kan rikta sig även till mindre barn, av det kanske
självklara skälet att TV i första hand är ett bild och ljud medium. Oftast behöver man inte
kunna läsa för att tillgodogöra sig information och underhållning därifrån. TV kan också
ta dig till andra platser och skapa andra sammanhang än vad du gör själv. Idag, jämfört
med 1999, får man i större utsträckning ta med i beräkningen i vilken mån programmen
är lätta att hitta i till exempel SVT play och eventuellt som klipp på Youtube.
I en TV intervju med Ingrid Agardh sa Lars Weiss i programmet På tu man hand att folk
inte enbart ser TV som något som förmedlar till exempel kultur, utan även som något
som är en kultur i sig själv.3
Mina förväntningar på ett konstprogram är inte att det ska återskapa den verkliga
upplevelsen av ett konstverk, utan att det blir utifrån TV självt, med dess förutsättningar
och på de sätt som TV möjliggör. TV har på så sätt en dubbelnatur, å ena sidan visar den
upp en verklighet, å andra sidan skapar den sin egen verklighet – även när det gäller
nyheter, reportage och dokumentärer.
TV-‐mediet och dess innehåll har gemensamma nämnare med konsten – det är en del av
vår visuella kultur och uttrycker något om det samhälle vi lever i.
I rapporten TV som kulturellt system beskrivs bland annat hur man genom urval av vad
som ska visas i TV markerar vad som är intressant och viktigt:
3 Sveriges Television, SVT2, På tu man hand, 1999-04-24.
6
/…/ produktions och maktförhållanden i samhället återspeglas alltså som makt och
värdehierarkier i kulturen, kulturmönster som i sin tur förmedlar värderingar om vad som
antas vara viktigt att ta upp i medieinnehållen och kulturmönster vars funktion verkar vara
att rättfärdiga rådande maktförhållanden.4
Om man då, som jag, tycker att bildkonst och formgivning är intressant men också säger
något om vår samtid så är det naturligt att jag intresserar mig för hur det tas upp i TV för
andra grupper än de som självständigt söker upp den typen av vetskap. TV:s innehåll
blir som en barometer på samhället i övrigt, och konst är viktigt för det är så mycket mer
än estetik. Här kan alltså TV ha en viss demokratiserande effekt.
Filmvetaren Malena Jansson, med flera, frågar sig dock om inte placeringen av alla
barnprogram i en egen kanal, Barnkanalen, får effekten att barnens röster idag hörs
mindre jämfört med när barnprogrammen låg i samma kanaler som utbudet för vuxna.
1:3 Syfte Varför är det överhuvudtaget viktigt att låta barn ta del av konst? Svaret på denna fråga
handlar dels om diskursen vad som är konst men också vad som är demokrati. Konst
ställer frågor och kommenterar det samhälle vi lever i. Den kan vara baserad på
personliga erfarenheter och tala om stora sammanhang. Konst kan vara ett uttryck för
makt eller motstånd, och har varit det genom historien. Konst upprör och gläder och
diskuterar. Barn bör få möjlighet att ta del av den debatten och också göra sina röster
hörda. Helene Illeris skriver bland annat om hur en av de konstpedagoger hon intervjuat
i sin undersökning säger att ”Samtida konst är en uppenbar källa för debatt och
diskussion kring vår kultur och värld, våra förväntningar på livet och våra
möjligheter…”5
Vilka visuella uttryck som definieras som konst och vad själva begreppet konst innebär
har diskuterats genom århundraden, för att inte säga årtusenden. Jag kommer inte här
4 TV som kulturellt system: dokumentation från ett forskningssymposium på Arkivet för ljud och bild, 17 november 1989 . (1991). Stockholm: Arkivet för ljud och bild. 5 Helene Illeris ”Ungdomar och estetiska upplevelser – att lära med samtida konst” i Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur, s. 87.
7
att kunna ge något svar på frågan, men kanske lyfta fram den igen. Vad anses vara konst
och varför, och hur talar man om den? Vad vi i alla fall kan enas om är att konst
uttrycker, och att det uttrycket tar plats eller försöker ta plats.
Det som jag menar som konst inom ramen för den här uppsatsen är det som har
etiketterats som sådan av institutioner – i det här fallet museer, konsthallar och
uppköpare av offentlig konst, samt av SVT självt när de gjort sitt urval och på så sätt
gjort det urvalet sökbart med just orden ”konst” eller ”skulptur” eller ”konstverk”.
Jag har alltså tittat på programmen utifrån huruvida vi ger barn möjlighet att ta del av
den konst i samhället som vuxna tar del av, på vilket sätt det görs och vilken konst som
visas.
1:4 Frågeställning Frågeställningen är i vilken omfattning det visas program om konst för barn på TV?
Vilken slags konst visas, hur presenteras den och hur förhåller man sig till konstverket?
Vilka roller har barnen i programmet och tittarna? Kan man se någon förändring i de
program som jag har tittat på, över tid?
1:5 Empiri Jag har studerat program som handlar om (bild)konst med barn som målgrupp och som
har visats i Sveriges television på ett sätt som är tillgängligt för barnen. Jag har dels letat
i Svensk Mediedatabas (tidigare Arkivet för ljud och bild), samt på SVT:s och
Utbildningsradions hemsidor. Första gången tittade jag efter program som sänts mellan
1992 till 1999, andra omgången program som visats 2010 till 2014.
Jag har också orienterat mig i huruvida det visas inslag om konst i andra program samt i
vilken omfattning det visats program under åren däremellan, det vill säga jag har sett på
kvantiteten under åren 1992-‐2014.
Jag har studerat programserierna Det är inte klokt!, (1993), Alla tiders tavlor, (1994)
Skapa stort, (2011), samt Evas superkoll (2011). I de tre första har jag studerat alla
avsnitt men djupare ett par avsnitt per serie. I serien Evas superkoll har jag närstuderat
de tre avsnitt som handlar om tavlor, skulptur respektive installationer.
8
Utöver det har jag studerat några av de program som handlar om konst i endast ett
avsnitt i en programserie, däribland Sommarlov och Allt och lite till.
1:6 Urval och avgränsning Jag avgränsade mig till det som visats på Sveriges television, om än ibland producerade
av andra och som har varit tillgängliga och avsedda för barn.
Under åren 1992-1999 hittade jag huvudsakligen fyra programserier avsedda för barn
och yngre ungdom: Färgormen av Ulla Fornaes och med Elisabeth Skoglund som
medverkande, 1987 med repris 1992, Björn ritar i TV av Björn Eneroth, 1988 repris
1992, Det är inte klokt av Elisabeth Skoglund 1993, okänt om det repriserats, och Alla
tiders tavlor av Harriet Alfons, 1994 och 1995, repris 1995 men då ej på barntid.
Under 2010-2014 har jag hittat programserierna Evas superkoll som 2011 har
inriktning konst och bland annat handlar om olika former av scenkonst, bildkonst och
arkitektur.6 Skapa stort av Kalle Brunelius, producerat av Utbildningsradion men även
sänt på SVT, Barnkanalen, 2011 med repriser 2012, 2013 och 2014 och Little Einsteins
2014, en tecknad filmserie som handlar om musik och konst.
På sökorden konst, skulptur, konstverk samt skapande har jag sett att det även visats
längre inslag eller avsnitt om konst i andra programserier:
2010: Barndokumentär (15 minuter) om flickan Merle som ska göra en skulptur till ett
sjukhus. 7 Runt på vår runda jord (5 minuter). En dokumentär serie om barn där ett
avsnitt handlar om en pojke som hjälper sin pappa att göra repkonst.8 Detta program
har repriserats flertal gånger. Philofix (15 minuter) Ett avsnitt i serien innehåller inslag
om konstnär som gör konst av smör och frukt och ett annat om en ljuskonstnär. 9
2011: Karamelli (15 minuter) Barnpogram på finska. Ett avsnitt handlar om konst.
Philofix, repris från 2010.
6 http://smdb.kb.se/catalog/id/002730932/77. 7 http://smdb.kb.se/catalog/id/002599030/70. 8 http://smdb.kb.se/catalog/id/002623682/10. 9 http://smdb.kb.se/catalog/id/002745684/65.
9
2012: Miljöhjältarna (25 minuter)Skrotsamlaren Emma ska göra konst av skrot. 10
Philofix, repris från 2010. Ordstormisar (2 minuter). Konstnär som målar en tavla.
Repris 2013 och 2014
2013: Allt och lite till. Ett 30 minuter långt avsnitt i programserien handlar om konst.
Min teckning. Program där barn målar en teckning och berättar om den.
Sommarlov. Avsnitt 50 handlar om konst i viss utsträckning: de programledda delar av
programmet som ligger mellan de filmer som visas.
Ursprungligen tänkte jag även titta på ”pysselprogram”, där programledaren och/eller
någon annan skapar själv, utan avstamp i till exempel konst, men valde sedan att
fokusera på program med konst som utgångspunkt. Antalet program med pyssel och
olika former av skapande verksamhet är stort och har dessutom ökat sedan jag började
studera programmen. Materialet skulle därför bli alldeles för omfattande.
På Utbildningsradion finns ett stort antal program om konst och arkitektur tillgängliga
för lärare att använda, men barnen kan inte självständigt nå dessa och därför har jag valt
att inte ta med dem. En del av dem har också visats i Barnkanalen.
Jag har valt att titta djupare på några få serier: Det är inte klokt, 1993, Alla tiders tavlor,
1994, samt Evas superkoll och Skapa stort, 2011. Detta urval har jag gjort eftersom det är
programserier som helt ägnar sig åt konst i någon form. Jag har också valt att beskriva
avsnitt 1 ur varje serie, därför att de följande avsnitten följer liknande eller samma
upplägg som det första, och att serien blir introducerad där.
1:7 Metod och tillvägagångssätt. När jag har analyserat programmen har jag i första hand använt mig av en kvalitativ
metod. Jag har tittat på dem vid flera tillfällen och undersökt både hur tilltalet har skett,
programmets innehåll och med vilka bilder programmet byggs upp. För att kunna göra
detta har jag antecknat och pausat programmen och sparat enskilda bilder.
Jag har även undersökt hur ofta programmen visas och hur långa de varit men även hur
många program som visas för att skapa mig en uppfattning om kvantiteten även om jag
inte gjort någon egentlig kvantitativ analys.
10 https://smdb.kb.se/catalog/id/002800009/79.
10
Gillian Rose beskriver i boken Visual Methodologies olika sätt att närma sig och forska
om och med visuellt material. Hon beskriver bland annat att det visuella materialet
befinner sig, eller kan härledas till, tre platser/områden: Produktionen, Platsen för
bilden själv, Platsen där publiken möter den. Detta synsätt kan appliceras både på
konsten inom programmen samt på programmen själva.11
1:8 Teori och tolkningsram. I analysen har jag bland annat utgått från den modell Simon Lindgren beskriver i boken
”Populärkultur” som undersöker bilden/texten på tre nivåer:1) Den textuella nivån, det
vill säga hur texten är uppbyggd och utformad 2) Den kontextuella nivån, i vilken
kontext, sammanhang, som texten befinner sig och vilka relationer den har till andra
texter. 3) Den sociohistoriska: texten i ett ännu större sammanhang – socialt, kulturellt
och ideologiskt. 12 Hur skapas mening, ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv, som
Lindgren också skriver ”Utifrån ett sådant perspektiv handlar analysen av kultur inte i
första hand om vad den beskriver utan hur den betyder.” 13
Jag har också använt mig av ett semiotiskt perspektiv, bland annat för att analysera hur
uppfattningen skapas om att någonting är konst, och studerat vilka bilduttryck som
används.14
Pierre Bourdieu skriver om kulturellt kapital och konst som symboliskt gods och att det
enbart finns för dem som har möjlighet att tillägna sig konsten och dechiffrera det.15 Jag
har även tittat på programmen ur det perspektivet, den diskursen om man så vill. Ges
barnen/tittarna ett större kulturellt kapital ur den bemärkelsen eller är programmen i
första hand tillgängliga för barn som redan besitter förkunskaper om konst och de
miljöer där konst visas?
11 Rose, Gillian (2012), Visual methodologies: an introduction to researching with visual materials . 3. ed. London: Sage, s.20. 12 Lindgren, Simon (2009). Populärkultur: teorier, metoder och analyser . 2., [rev.] uppl. Stockholm: Liber. 13 Ibid., s 30. 14 Ibid., s 62. 15 Rose, Gillian (2012). s.38.; Bourdieu, Pierre (1993). Kultursociologiska texter. 4. uppl. Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion.
11
1:9 Tidigare forskning Det finns en heldel forskning i området barn och television. Jag kommer här att nämna
några som har varit viktiga för mig under arbetet med den här uppsatsen.
Ingegerd Rydin har i boken Barnens röster, som är en del av Stiftelsen Etermedierna i
Sveriges forskningsprojekt, undersökt utvecklingen av barnprogram i radio och TV. Hon
tar bland annat upp hur samhällets rådande syn på barn och barndom samt andra
värderingar får genomslag i barnprogrammen. Det ger en bakgrund till hur programmen
ser ut idag och nycklar till hur man kan studera dagens utbud. Där kan man se att tanken
att introducera barn till konst och kultur, och även fostra dem i det här området,
ingalunda är en ny idé utan har förekommit under en lång tid.16
Margareta Rönnberg har bland annat forskat om barnkultur och barn och medier under
många år. Hon har gett ut ett stort antal publikationer, och behandlar till exempel i
1970-talets Barnjournalen och dagens Lilla Aktuellt – public journalism respektive
infotainment hur nyhetsrapportering och nyhetsprogram för barn har förändrats.17
En av hennes tidigare böcker, TV är bra för barn, behandlar synen på TV och barn och på
vilket sätt TV faktiskt kan vara bra för dem och hur barnen tillgodogör sig och förstår
TV/rörlig bild. Den boken var viktig när jag började med uppsatsen och det var en
debatt som var mer livaktig då än den kanske är idag.18
I antologin Estetiska lärprocesser har jag i första hand läst Helene Illeris kapitel om
ungdomar och estetiska upplevelser, Feiwel Kupferbergs om konstnärligt skapande och
konstpedagogik som bland annat berör tolkning och förståelse av verk samt Staffan
Selanders kapitel ”Det tolkande – och det tolkade – uttrycket” som handlar om
skapande, uttryck och tolkning. 19
Åsa Pettersons avhandling TV for children: How the Swedish Public Service Television
Imagines a child audience, handlar bland annat om hur man ser på barnpubliken i SVT
16 Rydin, Ingegerd (2000). Barnens röster: program för barn i Sveriges radio och television 1925-1999. Stockholm: Stift. Etermedierna i Sverige. 17 Rönnberg, Margareta (2008). 1970-talets Barnjournalen och dagens Lilla Aktuellt: barnnyheter som public journalism respektive infotainment. Svensk television : en mediehistoria. s. 190-222. 18 Rönnberg, Margareta (1997). TV är bra för barn. Stockholm: Ekerlid. 19 Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.
12
och hur den konstrueras och visualiseras i programmen.20 Hon har undersökt
barnprogram från 1980, 1992 och 2007. Under dessa år har förändringar i SVT:s
uppdrag ägt rum. I avhandlingen analyserar hon bland annat tilltal till barnen,
interaktivitet och deltagande och hur detta förändrats över tid. När det gäller
interaktivitet så skriver hon om huruvida barnens/tittarnas deltagande görs till en del
av innehållet i programmet och i så fall hur.
2. Bearbetning och analys
2.1 Programmen
2.1.1. Det är inte klokt! Denna programserie om 10 avsnitt sändes första gången 1993. Den är gjord av Elisabet
Skoglund, som också är en väletablerad bildpedagog. Hon har skrivit ett flertal böcker på
temat konst, barn och skapande, bland annat Leken och konsten samt Lusten att skapa. 21
TV-‐programmen är cirka 10-‐15 minuter långa och sändes på barnprogramstid, klockan
1830-‐1840. Elisabet Skoglund besöker Moderna Museet tillsammans med en liten grupp
barn och samtalar kring ett eller flera verk där.
Beskrivning av avsnitt 1 av Det är inte klokt!
Programmet introduceras av programledaren Johan i Bolibombastudion som ”En ny
serie börjar idag: om konst, skulptur, fantasi och om paradiset.”
Därefter öppnar han brev som barn skickat in och som handlar om vad paradiset är. Han
visar en teckning och berättar att barnet som skickat in brevet säger att Paradiset är när
alla är vänner.
Programmet inleds med intro som återkommer i alla av snitt. Det innehåller bland annat
bilder på konstverk och barn, bland annat på en skulptur som kommer upp ur marken
och lyfter på ett brunnslock och bilder från Moderna museet.
20 Pettersson, Åsa (2013). TV for children: how Swedish public service television imagines a child audience . Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2013. 21 Skoglund, Elisabet (1993). Leken och konsten . Stockholm: Bergh.; Skoglund, Elisabet (1998). Lusten att skapa . 2. uppl. Stockholm: Bergh.
13
Elisabeth Skoglund går med en grupp barn mot Moderna Museet. Vi får också veta i text
att det är Moderna. De sätter sig utanför, vid skulpturen Paradiset av Niki de Saint
Phalle.
E. S frågar barnen:
– Om det kom någon från en annan planet, hur skulle ni beskriva Paradiset? (det vill
säga platsen paradiset). Barnen berättar fantasifullt om hur de tänker.
Sedan berättar E. S. bibelns berättelse om Paradiset, och om hur Gud först skapade en
man, hur mannen kände sig ensam och hur Gud sedan skapade Eva. Målningar och
skulpturer som föreställer det bibliska paradiset varvas under tiden med närbilder på E.
S, men även på bilder som relaterar till det barnen tänkt.
..
Hon berättar om hur Adam och Eva luras av ormen att äta äpplet och hur de sedan
kastas ut från paradiset. Även närbilder på barn visas. Barnen diskuterar om det var rätt
eller fel samt andra närliggande frågor.
Bilder visas på Niki de Saint Phalles skulpturer från skulpturgruppen Paradiset.
E. S. börjar berätta om Niki och hennes man Jean Tinguely, och att de tyckte om
varandra och gjorde olika saker ihop. Sedan säger hon att Niki städade barnens rum och
la alla trasiga saker i en hög. (bild på dockor). Niki tänkte att det var synd att slänga dem
14
och bakade in dem i gips och satte dem på kakelugnen (under tiden E. S. berättar växlar
bilderna då och då till närbilder på barnen som lyssnar).
Därefter visas en närbild av ett fotografi av köttfärssås och spaghetti. E. S. talar om att
Niki även bakade in det i gips och sköt på det med gevär så att det rann ut sås. Vi får se
en svart vit film med Niki de Saint Phalle som gör det.
E. S. berättar att Niki har sagt att hon varit i Paradiset och vet hur det ser ut där
–…och så byggde hon Paradiset med sin man.
Bilder visas på skulpturgruppen Paradiset, som innehåller skulpturer både från Niki de
Saint Phalle och Jean Tinguely.
– Tror ni att det finns någon orm i det här Paradiset? frågar Elisabet.
– Nä, det finns nog bara tanter som snurrar runt.
Barnen tittar.
– Där!
Vi får se en inklippt bild av en levande orm.
Bilder på Paradiset, närbilder och inzoomningar på skulpturerna. Musik.
Sluttext:
Paradiset av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely.
Tack till Moderna Museet.
Medverkande:…
SLUT
Analys Barnen får ofta komma till tals och fantisera fritt. Elisabet Skoglund tar ofta upp
episoder ur konstnärens liv som kan intressera barn – det kan handla om något som
hände när konstnären var liten, eller om hans eller hennes barn. Hon pratar också om
hur konstverket har kommit till (eller kan ha kommit till), hur konstnären fick sin idé
och hur han eller hon har gått till väga. Barnen associerar utifrån konstverken och får
gissa och tycka fritt. Deras associationer visas ofta upp i bild, som stöd för tittaren.
Barnen som deltar i programmen ser det ju inte. Se nedan exempel från när de
diskuterar Meret Oppenheims verk ”Min Guvernant” , de ihopbundna skorna får barnen
att tänka på kyckling.
15
Överhuvudtaget anknyter Elisabet ofta till barnens egen värld på olika sätt, även vad det
gäller företeelser hos konstverket.
Även om hon i sina böcker tar upp skapande, så är programmen främst inriktade på
samtalet runt konst. Elisabet har rollen som vägvisare, men på ett sätt där barnens
åsikter tas på allvar. Barnen får alltså komma till tals och deras tankar och uttalande
respekteras.
De konstnärer och verk som tas upp är: 1. ”Paradiset” av Niki de Saint-‐Phalle och Jean
Tinguely; 2. René Margritte ”Den röda modellen”; 3. Hans Arp ”Att fånga ett moln”; 4.
Rauschenberg ”Monogram” (geten i däcket); 5. Marcel Duchamp ”Fontaine” (pissoaren);
6. Claes Oldenburg ”Filé mignon och knäckebröd”; 7. Karsten Regilds ”Löv” och Dan
Wolgers ”Kofferten”; 8. Arman ”Natt i vilda västern” (assemblage med kannor) och Merit
Oppenheim ”Min guvernant” (vita ihop bundna skor på ett fat) 9. Jean Tinguely
”Metamatic no 17” (en maskin som ritar); 10. Wolfgang Palen ”Artikulerat moln”.
Teman som tas upp i anknytning till de här konstverken är bland annat att samla på
saker och ting och vad man kan göra med det, vad som är konst och hur man vet att det
är konst (bland annat i samband med Duchamp), vad en titel på ett konstverk säger, hur
man kan göra för att fånga en känsla, med mera. Det tas också upp företeelser som
vänder upp och ner på begrepp som man är van vid, som till exempel W. Palens paraply
gjort av tvättsvamp och alltså fungerar tvärt om mot ett vanligt paraply.
Konstverken finns alla på Moderna Museet vilket är tydligt i programmet. Det ger
effekten att tittaren dels får reda på att Moderna Museet överhuvudtaget existerar, vad
som visas där och att konsten är möjlig att intressera sig för. I och med att barnen i
programmet får associera fritt och komma med egna tankar och kopplingar ger det
intrycket att du faktiskt inte behöver ha förkunskaper för att tillgodogöra dig konsten.
16
I programmet Det är inte klokt får vi kort information om konstverkets tillblivelse och
Elisabet berättar hur konstnären har tänkt. Hur vi vet att konstnären har tänkt så är
däremot oklart. Vi får samtidigt information om var verket finns genom att vi helt enkelt
får möta det där och om hur bilden möter sina betraktare: barnen i programmet.
2.1.2. Alla tiders tavlor. Alla tiders tavlor sändes första gången 1994-‐12-‐01 och består av 22 avsnitt. Första
gången visades 17 av programmen varje vardag och var 5-‐10 min långa. De sändes inom
ramen för barnprogrammen och det var programledaren för barnprogrammen som
presenterade Alla tiders tavlor. När programmen sändes i repris visades de dock på mer
vuxen tid (ca kl 20.00). Några avsnitt sändes enbart vuxen tid. Konstnärerna som valts
var i stor utsträckning de mest kända, såsom Picasso, Millais, Dardel, Velazques med
flera. Programmen är gjorda av bland annat Harriet Alfons som har varit redaktör för
barnböcker som Bildriket som ingick i serien Min nya skattkammare.22
Programmet visar enskilda konstverk, företrädesvis målningar, från olika epoker och
från olika delar av Europa. Programmen är upplagda så att t.ex. en målning visas i
”helbild”. En speakerröst berättar en historia, den tavlan föreställer eller om konstnären,
samtidigt som olika inzoomningar på detaljer och delar av tavlan görs. Det blir som en
bildberättelse. Upplägget påminner om när man i barnprogrammen visar och berättar
en tecknad saga ur en bok, utan att ha animerat. Där brukar man också låta kameran
zooma in olika delar av bilden som är relevanta för texten som läses (se till exempel
filmerna om Pettson och Findus).
Musik spelas i bakgrunden och är vald, som det verkar, med anknytning till målningen.
Analys Oftast porträtteras ett konstverk per avsnitt. Programmet avslutas med en helbild på
tavlan igen, och med fakta om konstnär, år och var den finns att se. Platserna varierar
stort, men som regel är det ett museum som har tavlan. I förordet till Bildriket står att
22 Alfons, Harriet & Westin, Birgitta (red.) (1984). Min nya skattkammare. Bildriket . Stockholm: Natur och kultur.
17
urvalet av de konstverk och bilder som ingår har varit personligt och också utifrån att
bilderna ska göra sig bra i en bok.23 Man har inte tagit med konstverk som i första hand
bygger på till exempel färgupplevelsen i måleriet utan snarare berättande bilder. Det
framstår som om så varit fallet även i programmen. De utvalda tavlorna gör sig bra i
rutan och möjligheten att med kamerans hjälp fokusera och isolera delar är en stor
fördel. Tempot är lugnt och möjliggör för tittaren att ta del även av andra detaljer i
tavlan än de som direkt pekas ut. Tilltalet är sakligt och jag uppfattar det som
åldersoberoende, det vill säga att man inte verkar rikta sig specifikt barn eller vuxna.
Detta ger också en slags pondus till verken, det ger dem en känsla av tidlöshet även om
de placeras i sitt historiska sammanhang i viss utsträckning.
2.1.3 Evas superkoll
”Eva Funck är tillbaka med en tredje säsong av Evas superkoll. Den här gången tar hon sig an
ämnet konst. Eva berättar om hur operan uppstod, vad installationer är för något, varför det
finns teater och mycket, mycket annat. I säsongens första avsnitt kommer det att handla om
målade tavlor och alla de symboler och berättelser som döljer sig bakom penseldragen.” 24
I programmen om konst i Evas superkoll beskrivs konst i bredare bemärkelse än enbart
bildkonst. Programserien har visats i 8 avsnitt under 2011. De är 15 minuter långa och
visades kl. 18:30-‐18:45 i Barnkanalen, SVT.
Avsnitt 1 handlar som nämns ovan, om målningar, nr 4 om installationer och avsnitt nr
8 om skulptur. Där emellan finns avsnitt om scenkonst, design, arkitektur och litteratur..
Jag har studerat avsnitten om måleri, installationer och skulptur.
Evas superkoll. Beskrivning av avsnitt 1.
Programmet börjar med ett stort öga, vilket är vinjetten. Därefter får vi se Eva Funck i
bild. Hon står i ett rum med tavlor och berättar att hon befinner sig på Nationalmuseum
i Stockholm och att det är ett ställe som visar målningar.
23 Ibid., s. 3. 24 Svensk mediedatabas, Barnkanalens tablå, 2011-04-14.
18
Eva visar på ett porträtt och berättar att det föreställer Tessin, och att man med
porträtten ville berätta om sig själv genom att måla in motiv som handlade om den som
porträtteras. Hon talar också om porträttens funktion, och att de till exempel kunde
skickas för att visas upp för någon man ville gifta sig med. Porträtten representerade
alltså de avmålade i olika sammanhang. Hon går vidare genom salarna och stannar upp
vid olika tavlor som hon berättar livfullt om.
Vid en målning med stilleben med blommor förklarar hon en del av motivets betydelse
för tittaren – att blommorna betydde lyx. Kameran zoomar in på olika delar av
målningen och man ser insekter och kryp som också är avbildade i den. Eva säger,
apropå att man kan se dem ”…då tänker jag att jag vill leva så mycket jag kan innan jag
vissnar!”
Hon stannar också vid en stor 1700-‐tals tavla med ett myller av figurer, bland annat
puttis. Hon talar om att den målades för fyrahundra år sedan och att det då inte fanns
någon film, men att målningen är som en film och att man kunde stå länge och titta på
den och prata om det man såg där. Kameran zoomar in olika händelser i tavlan och Eva
19
berättar för oss och tolkar det vi ser. Att människor var påklädda, men gudar var nakna,
och att tavlan handlar om kärlek. Hon talar också om att puttis på den tiden stod för
fantasi eller saga och att om man ser puttis i en tavla så vet man att det just är fantasi.
Sedan visas tavlan ”Karl den XII likfärd” och den presenteras som att den ville föreställa
verkligheten ”men att helt verklig är den ju inte” och hon pekar ut hur konstnären i
målningen förändrat verkligheten, så som att Karl den XII bars hem i en kista och inte
öppet på en bår som på tavlan.
Målningen ”Fors i Småland” visas, utan att namnges. Eva berättar hur den är gjord, att
konstnärerna ofta satte samman olika bilder till en större. Hon visar också i detalj på
måleriet och hur det ansågs skickligt.
En bild på en impressionistisk målning visas. Eva förklarar att kameran vid den här
tiden kommit och att konstnärerna i sina målningar ville visa hur det kändes, vilket
intryck något gav. Inte hur det såg ut, för det kunde kameran göra.
En bur med fågel visas samt två bilder som inte ser ut att komma från museet och som
förtydligar att man kan måla samma motiv olika beroende på hur man känner för det.
Kameran fokuserar på målningen så man ser hur måleriet gått till.
Därefter återvänder hon till den impressionistiska tavlan. Hon håller också upp en skylt
med ordet ”impressionism=intryck”.
Sedan befinner sig Eva på Moderna Museet, säger hon. Vi ser också en miljö som ser ut
som ett museum. Hon visar där flera tavlor i kronologisk ordning och berättar om vilken
stil de tillhör: pointilism, kubism och futurism på ett liknande sätt som hon gjorde om
20
impressionismen. Hon relaterar till de tankar som var grunden i stilarna och ibland
vilket mottagande stilarna fick, och beskriver också måleritekniken. Efter genomgången
av de här stilarna tar hon upp hur man kan måla enbart med färg utan tydliga motiv och
vilka känslor en målning kan ge hos betraktaren. Hon berättar hur det känns när hon har
seglat och kopplar det till en målning med solnedgång och en båt i siluett.
Eva visar en bild gjord av Nils Dardel, ”Svartsjukedrama”, och säger att den kan ses som
en film. Tavlan handlar just om svartsjuka och innehåller en person som blir skjuten.
Kameran zoomar in vissa detaljer i bilden och Eva berättar och förklarar samtidigt vad
detaljerna i bilden står för – som att två hundar står för trofasthet och att choklad
betyder kärlek. Eva säger att det är skönt att få berätta om sina känslor. Hon talar om att
på ett museum finns alltid någon vakt att fråga om man vill veta mer och att det nästan
alltid finns en spännande berättelse att berätta.
– Sen finns det konstnärer som bara vill måla en ruta i en ruta…sen finns det de som vill
måla så enkelt att var och en som tittar på tavlan kan få en egen upplevelse.
En tavla med vit rektangel på svart visas (av Kasimir Malevitj).
– Jag stannade kvar lite längre och då blev det ett sommarminne… och Eva berättar om
att tavlan får henne att tänka på när hon är inomhus och tittar ut genom en ljus öppning.
– Det var min alldeles egen upplevelse av den här tavlan.
Och Eva avslutar:
– Nu har jag visat några få tavlor av alla de tavlor som finns, och med det hoppas jag att
det blir lite mer spännande nästa gång ni tittar på en tavla.
Vi är sedan tillbaka i Bolibompastudion, där programledaren säger: Vill ni se fler fina
tavlor då ska ni titta i morgon, då är det ni som står för konsten.
SLUT
Analys Eva Funck som presentatör av konsten påverkar hur tittaren uppfattar den. Eva är en
välkänd person för barnen och har gjort ett antal program som behandlar olika
företeelser i samhället, ofta om hur någonting fungerar, det kan vara en händelse eller
21
en sak (till exempel en cykel).25 Hon har dessutom gjort en serie pysselprogram. Detta
ger intrycket av att Eva vet mycket och när hon säger att något är konst, och det
dessutom finns på museum, så verkar det troligt. Kopplingen till hennes andra program,
och andra säsonger av Evas superkoll, med annat innehåll, ger också intrycket av att
konst är något naturligt som finns omkring oss, som är intressant och värt att studera
närmare. Moderna Museet har också information om programmen på sin hemsida,
kortare nu men längre när programmet var aktuellt, vilket ytterligare bidrar till att ge
legitimitet och trovärdighet åt hennes program.26 Moderna museet fungerar här som
auktoritet både när tavlorna visas i Evas superkoll (tittaren får veta att Eva befinner sig
på Moderna för att hon säger det och för att miljön liknar en museimiljö – inga möbler,
mycket konst som inte hänger för tätt, föremål på piedestal och Eva som är guide) och
för att de sedan uppmärksammar programmet på sin hemsida. Det vill säga tavlorna är
konst och TV-‐programmet är ett tillförlitligt program om konst.
Det blir en konsthistoria i snabbformat, lustfyllt berättat. Målningar beskrivs, ibland
med en given tolkning, som när Eva berättar att putti stod för fantasi och saga, eller att
hundarna betydde trohet. Konstnärernas namn talas sällan om.
En del av den konst hon visar förekommer även i de andra konstprogrammen, så som
Meret Oppenheims skor och Karl den XII likfärd.
Programmet ger intryck av att konst verkligen är något som kan intressera barn, och
även här, precis som i de andra programmen ges en introduktion till konstvärlden
genom att hon berättar vad museerna visar och att det alltid finns en vakt man kan
fråga. Inga barn visas, utan de barn som hon guidar för är de som tittar på programmet
och hon talar också till tittaren genom att se in i kameran, peka och visa.
2.1.4 Skapa stort
”Ett konstverk blir till! Kulturserie för barn i 9-‐års åldern. Skapa Stort bjuder på olika typer av
konst och kultur med stor variation. Syftet är att vidga kultur-‐ och konstbegreppet och inte
minst att lyfta fram barnens eget skapande.” så beskrivs programmet på UR:s hemsida.
25 Claude Bennedahl och Henrik Johansson (2010) Utformningen av lärande barnprogram: En kvalitativ analys utifrån filmteori och semiotik. Kandidatuppsats, Medie- och kommunikationsvetenskap, Högskolan i Halmstad. 26 http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Nyheter/Evas-Superkoll/.
22
Utbildningsradion har producerat programmet och programledare är Kalle Brunelius
som tidigare bland annat arbetat med Hjärnkontoret.
Skapa stort visades första omgången 2011 kl 19:20, direkt efter Lilla Aktuellt på SVT:s
Barnkanalen, och i SVT2 på dagtid. Det var då 30 minuter långt och innehöll förutom det
jag kommer att beskriva, även inslag om någon författare samt ”Hiphopskolan”. Andra
omgången var 2012 i en kortare version där enbart delen som behandlar konst och
skapande tas upp och visades på dagtid i SVT2 och i Barnkanalen på kvällstid, kl 19.35.
Det repriserades med två långa samt med fem korta avsnitt 2013.
Senast sändes det som repris i Barnkanalen en gång i veckan, kl 1630, 2014.
Det var inte tillgängligt via SVT play, eller på Barnkanalens hemsida även om
programmets ikon låg där utan man fick gå till UR play för att kunna se programmet
utanför ordinarie sändnings tid. Detta försvårar tillgängligheten för barnen, likaså var
sändningstiden 2014 en sådan tid som barn sällan tittar på TV, varken i skolan, på fritids
eller hemma, eftersom det ligger vid en tid barnen ofta förflyttar sig, till exempel går
hem från skolan . Av de program jag undersökt är Skapa stort det som visats flest gånger.
Skapa stort består av 8 avsnitt. Våren 2014 samtidigt låg tillgängliga på nätet. I de här 8
avsnitten tas olika typer av konst upp: 1. Yves Kleins blåa målning 2. Meret Oppenheims
ihopbundna skor, ”Min guvernant”. 3. Lena Cronqvists målning ”Skvallerbyttan”. 4.
Alexander Calders verk "Skogen är bästa stället". 5. Liss Erikssons staty ”Paret”. 6.
Kjartan Slettemarks pudeldräkt. 7. Vee Speers fotografi. 8. Åsa Stjernas ljudkonst.
Programmets upplägg är sådant att det börjar med en kort introduktion av ett verk och
en konstnär som visas i ett typiskt sammanhang – till exempel på Fotografiska museet,
Moderna museet, som offentlig skulptur et cetera. Kalle Brunelius tittar på, och pratar
om, verket tillsammans med ett barn. Han berättar ofta något om när konstnären var
liten och något om vad konstnären tänkte när hen gjorde verket. Barnet får sedan frågan
om vad hen skulle vilja skapa för verk efter att ha sett det de har sett. När barnet har
associerat kring konstverket och beskrivit vad hen vill göra så går barnet och Kalle B.
tillsammans och handlar material eller förbereder sig på annat sätt. Det kan vara att
skissa på hur det ska se ut, genom att studera eller fotografera av ett djur eller en
människa eller vad man vill avbilda.
23
Insprängt i programmet ligger korta filmade inslag som är inskickade av andra – på så
sätt skapas ett sammanhang även med andra. Det kan vara animerade filmer som
beskriver hur barnet arbetat, korta snuttar om något som är relevant för
sammanhanget. Ett exempel är ett filmat inslag om vargar från Kolmården, när ett barn
ville avbilda en varg.
Sedan får man se när det nya konstverket skapas och barnet berättar för Kalle Brunelius
vad hen tänker på och hur hen vill ha det. Det hela avslutas med en vernissage på ett
galleri dit vänner och familj till barnet är inbjudna.
Skapa stort. Beskrivning av avsnitt 1:
Kleins blå tavla
Kalle B befinner sig på en strand. Han berättar om hur Yves Klein kom på den blå färgen.
Bilden växlar till en blå tavla, därefter kommer en skylt med ”Moderna museet, Yves
Klein, Blå monokrom, IKB48”.
Barnet, Albin, och programledaren Kalle sitter och tittar på målningen. Det syns tydligt
att det är på ett museum genom att man kan ana andra konstverk runt om.
Kalle: Vad tänker du på när du ser den här då?
Albin: Det är inte jättelätt att förklara men man känner en känsla. Sommar, min
morbrors lantställe.
Kalle: Nu ska vi göra ett konstverk av inspirationen som du fått av det här, vad vill du
göra?
Albin: Något så man får fram den här sommarkänslan.
24
De står utanför museet, (på baksidan ser man om man tidigare varit där). Det är en kall
och snöig vinter. Albin ringer sin pappa. Sedan åker Kalle och Albin ut till Västertorp där
lantstället ligger. Sommarhuset ligger vid vatten och ser ut som en ”typisk”
sommarstuga, trots vintern.
Albin: Om jag vore Klein, då skulle jag ha målat en nyans ljusare.
Albin berättar att han har tusentals minnen från lantstället och om sommaren. Säger sen
att han har börjat fundera på en skulptur, beskriver sin idé. De plockar vass ihop.
De börjar såga och vika hönsnät, pratar om gestaltning av gräsmattan som skulpturen
ska innehålla.
Kalle: OK, Albin, vad är nästa steg nu då?
Albin sågar och donar, är aktiv. Kalle B sitter i soffan med en kopp kaffe bakom och är
passiv.
Albin ber Kalle om hjälp. De pratar också om spring-‐i-‐benen känslan som Albin vill få
fram.
Albin: Om man tittar på det här ska man få fram sina egna sommarminnen.
Albin: Man vill ha ett speciellt konstverk som är lite speciellt.
Kalle: Det finns bara ett sätt att göra det riktigt speciellt på. Det är att utgå från dina egna
minnen som ingen annan har.
Albin: Men kan du flytta lite på hinken där?
Inslag: ”Sommardikt”. En dikt läses av en flickröst samtidigt som en stillbild visas av två
flickor, Alma och Tuva.
En närbild på händer som bygger och smetar med klibbigt tidningspapper
(papiermaché kan man ana). Albin och Kalle jobbar vidare med skulpturen som ska
föreställa en koja och gubbar som springer.
– Hur ser man ut då när man springer? frågar Albin
Kalle springer utanför huset och Albin tittar på genom fönstret samtidigt som han
skissar på stort papper. Han jobbar sen vidare med ståltråd.
25
Kalle: Hur tänkte du när du byggde de här? (Gubbarna som springer)
Albin: Jag tänkte att en ska springa runt och står här…lite spring-‐i-‐benen känsla.
De diskuterar sedan hur de ska lösa uppsättningen av den tillverkade kojan i
skulpturens träd.
Inslag: ”Sommarljud” av Tage Johansson. Det består av vågljud tillsammans med en bild
av vatten, sjö eller hav, och en ö.
Loggan till Skapa stort tonar fram.
Vi får se Albin och Kalle ute och inspektera den verkliga kojan ute i sommarstugans
trädgård för att se om de hittar en konstruktionslösning till skulpturen. De bestämmer
sig för att använda liknande konstruktion.
Inslag: En form av animation med stillbilder i serieform som beskriver och
sammanfattar Albins arbete.
– Nu är det dags för vernissage och snart kommer publiken, säger en röst.
Albin och Kalle befinner sig på galleriet, en liten lokal i bottenvåningen av ett hus i
storstadsmiljö. Albin lägger sista handen vid sitt verk. Man ser konstverket i helbild för
första gången. Vi tittare får alltså inte heller se konstverket ordentligt förrän vid
vernissagen.
26
Kalle: Det är häftigt att du hämtat allt material från stället där scenen utspelar sig.
Albin: Låt oss säga att den inte direkt utspelar sig där utan att jag vill ha den känsla man
får där.
Närbilder och inzoomningar på skulpturen.
Vi får se rött bubbel hällas upp i glas och salta pinnar och popcorn i närbild.
Kalle: Vad är det värsta som kan hända nu då?
Albin: Att min lillebror går fram till konstverket och river ner det.
Albin öppnar dörren och ropar till dem som står utanför:
– Nu kan ni komma!
– Härligt.
Alla kommer in. De kramas.
Kalle: Välkomna hit allihop! Står bredvid Albin i klädd kavaj och med blommor i ena
handen.
27
Han presenterar verket: Summer, summer, summertime
Kalle frågar en kvinnlig besökare i medelåldern med ”kulturutseende”
– Om jag bad dig att göra ett konstverk, vad skulle du göra?
– Med utgångspunkt ifrån det här? Jag vill bara ut och springa i gröngräset direkt.
Avslutande bild på galleriet utifrån. Vi ser dem där inne.
Musik: Summer, summer, summertime.
SLUT
Konsten sätts alltså i en slags social kontext, och barnens skapande blir också till konst i
och med att den placeras på ett galleri. På slutet frågar programledaren en av besökarna
vad hon skulle vilja göra för konstverk efter att ha sett detta (barnets) verk. På så sätt
förs inspirationen vidare.
Hur vet vi då att det är ett galleri och en vernissage? För att förstå det måste du nästan
ha besökt ett liknande sammanhang tidigare. Närbilder på bubblet som hälls upp, att vi
får veta att andra är inbjudna att komma och se verket för första gången, blommor som
sedan överräcks, allt talar i alla fall om för tittaren att barnet firas i och med att
bilden/verket är färdigt och de inbjudna får komma och titta. Också det själva faktum att
lokalen inte innehåller något annat än programledaren, barnet, konstverket och
besökarna gör att vi förstår att det är just det som firas och att det är viktigt. Det sker
också en presentation av barnet och verket för besökarna. För den tittare som har
förförståelse för vad ett galleri är och vad det representerar görs barnets verk också till
konst i och med att det visas upp där.
28
Analys Som helhet visar programserien att det inte bara är tavlor som är konst, utan också att
flera olika uttrycksformer är möjliga för att skapa en berättelse, en ”bild” av en tanke,
upplevelse eller känsla och på så sätt förmedla det till andra. Barnens egna produkter
visar en bredd: det produceras både rörlig bild, collage, måleri, skulptur och dans. Det är
inte det presenterade konstverkets form som styr slutprodukten i det avseendet – utan
till exempel Kjartan Slettemarks pudeldräkt resulterar i en film.
I boken Populärkultur skriver Simon Lindgren om analysmetoder och teorier som kan
användas för att se på och undersöka ”text” i vid bemärkelse. En text kan till exempel
vara en bild, en annons, en film.27
Bland annat beskriver han förekomsten av narrativ struktur som behövs för att kunna
förstå berättelsen/texten. Han talar om att det är det urval och ordnande av händelser,
och på vilket sätt händelser bygger upp den avslutande situationen, det vill säga de
berättartekniska delarna och hur de sammanfogas. I Skapa stort är det en tydlig
struktur, som angivits ovan, och den återkommer på liknande sätt i avsnitten så att
tittaren känner igen sig.
Förhållande till konstverket
Delvis hamnar det ursprungliga konstverket lite i skymundan genom att vi får en ganska
kortfattad introduktion till det. Barnet och Kalle Brunelius besöker alltså en plats där
konstverket finns, en plats som enligt samhällets överenskommelse (eller diskursen
”Vad som är konst”) gör verket till konst. Det kan vara ett museum eller liknande. För ett
barn som är vant vid de här platserna går det snabbt att så att säga avkoda situationen,
för ett barn som inte är det blir det naturligtvis inte lika självklart, men vi som tittare har
då fått en verbal förklaring. På så sätt lär programmet oss också att i den här kontexten
(museet och så vidare) visas det som kallas för konst.
Denna del är dock relativt kort i programmet och det som mest framträder är
skapandeprocessen och hur vi alla kan tillgodogöra oss konst. I och med att
skapandeprocessen görs till en så stor (fysisk) del av innehållet så blir det också en
markör att just den är viktig för att göra en handling till konst (att sedan visas upp och
diskuteras). 27 Lindgren (2009). s.15.
29
Är programmet att betrakta som populärkultur eller finkultur? Enligt Simon Lindgren
finns det inte en skarp gräns mellan de båda, och en ”text” kan också vara dubbelkodad
och tala på flera sätt samtidigt och alltså tolkas olika av olika personer och i olika
sammanhang. I det här fallet är innehållet ”konstverk” och ”museum” samt till viss del
avsändaren (Utbildningsradion) att tolka som exempel på uttryck för finkultur medan
formen, här ett TV-‐program som visas för ett stort antal barn på Barnkanalen eventuellt
gör det till ett populärkulturellt program.
3. Tolkning och resultat
Programmens röda tråd är således att introducera barn till konst. I programmen Det är
inte klokt! samt Skapa stort. även att inkludera barnens skapande. Elisabet Skoglund gör
det främst verbalt som jag beskrivit ovan medan Kalle Brunelius i sina program ju
huvudsakligen ägnar programmet åt just det handgripliga skapandet. Detta ger en
förståelse för konstverket som introduceras och jag tycker att det på många sätt ansluter
till idén att konstverket blir till i mötet med betraktaren även om konstnärens egen
uppfattning också behandlas. Den återges, alternativt tolkas, av programledaren och
ibland ställs direkt frågan vad barnen tror att konstnären tänkte.
Den stora skillnaden mellan Det är inte klokt!, Evas superkoll och Skapa stort ligger i just
att man får se barnen skapa i Skapa stort men också genom inklippen från inskickade
filmsnuttar. Det känns också väldigt tidstypiskt eftersom dagens teknik är förändrad och
barn ofta söker och lägger ut filmer och bilder på nätet, mms:ar och mailar filmer och
bilder till varandra. Det överensstämmer alltså med vårt sätt att kommunicera med
varandra i vardagen.
Barnens förhållande till programledaren är också annorlunda: i Skapa stort säger barnet
ofta emot Kalle, kommer med egna förslag och är mer aktivt. Det ger sig delvis av att det
enbart är ett enda barn som porträtteras medan det i Det är inte klokt! är en grupp (om
30
än liten) men man skulle också kunna se det som en tidstypisk förändring mot en större
individualisering och självständighet. 28
Den konst som presenteras i Det är inte klokt! ingår i Moderna Museets fasta samling.
Det innebär också att barnen/tittaren kan söka upp verken och se på dem igen. De är
skapade under 1900-‐talet men är inte samtida utan tillhör alltså i stor utsträckning
Modernismen, med undantag för bland annat Dan Wolgers skulptur. Intressant nog är
det konstverk, som när de en gång skapades, ifrågasatte vad som är konst, se till
exempel Duchamps pissoar. På så vis ingår det i själva programmets innehåll en fråga
runt vad som är konst, och också genom det sätt på vilket barnen får associera, även om
den konst som presenteras kan sägas vara väletablerad idag.
Det samma gäller delvis för en del av de verk som är utvalda till Skapa stort, till exempel
Yves Kleins målning. I den här programserien är den tidsmässiga spännvidden dock
större, vi får även se exempel på samtidskonst så som en ljudinstallation och Lena
Cronqvists måleri. Dock är all konst även här från 1900talet fram till idag. Konsten är
också etablerad, det vill säga den återfinns på museer och konsthallar samt som offentlig
konst. Tittaren har möjlighet att söka upp konsten i det här programmet och se den igen
även om det inte alltid presenteras så tydligt var den finns.
Jag tycker att det är en viktig aspekt eftersom det ger barnen nycklar till den miljö de
lever i, och även om de inte skulle bo i Stockholm och se just den här konsten i sin
vardag kommer de kanske att träffa på liknande verk i sin vardagsmiljö.
Konstens plats
Alla program är Stockholmscentrerade, förutom Alla tiders tavlor, som har tavlor som
hänger på olika museer i fram för allt Europa, och inget av de andra programmen tar
upp konst som finns på andra platser, även om den kan vara producerad där. Vi får inte
heller veta mycket om den tid eller den kontext de är skapade i annat än den för
konstnären rent privata.
I Evas superkoll, avsnittet om skulptur, är det offentlig skulptur som visas, och alla
skulpturer finns i Stockholm, ofta även på platser många människor ofta passerar, så
som Nybroplan, Kungsträdgården och Gärdet även om platsen inte sägs rakt ut. I 28 Malena Jansson (2012) ”Barnfilmen föddes ur fostringsiver”, i Opsis barnkultur, temanummer om barnuppfostran 1/2012.; Pettersson (2013), s. 212 ff.
31
programmet som handlar om måleri samt installation kommer verken från
Nationalmuseum samt Moderna Museet i Stockholm.
Generellt för programmen gäller att ett innerstadsbarn med ett visst kulturellt kapital
kommer att få förklaringar till saker de kanske undrat över eller promenerat förbi. Det
hindrar naturligtvis inte att även andra barn kan ha glädje av programmen eller att
mycket kunskap är generell och att sättet verken presenteras på i alla programmen, där
dialogen med barnen är viktig, kan få barnen att se på tavlor och skulpturer på ett nytt
sätt och känna sig mindre främmande för den miljö där konsten oftast befinner sig. Men
det vore ändå intressant om spännvidden kunde vara större.
Undantaget är Alla tiders tavlor som inte innehåller några personer alls utan där tavlan
presenteras mer som en berättelse.
Barns röster
Får barnen egentligen komma till tals i någon vidare bemärkelse? De får göra det inom
programmen men det blir i första hand till andra barn, ibland via en vuxen
(programledaren) och ibland till vuxna inom programmet (till exempel programledaren
eller de vuxna som besöker galleriet i Skapa stort). När programmen, som idag, ligger i
en egen kanal, Barnkanalen, blir det ännu tydligare. Konsten blir visserligen en arena
där barnen och de vuxna konstnärernas erfarenheter och tankar på sitt sätt knyts ihop
genom att barnen får tolka innehållet och komma med egna idéer, men jag upplever
dock att barnens röster inte når ut till vuxenvärlden utanför eftersom programmen i
första hand visas för barn.
Förutom att barnen introduceras till konst och får samtala och ibland skapa lär de sig
också om själva konstvärlden. Det ansluter till det som Illeris skriver om de ungdomar
som besökte utställningar, att samtidigt som de besökte och deltog i visning av konst på
museum så lärde de sig om hur det går till på ett museum och ”det sociala
konstruerandet av konstvärlden”.29 Hon beskriver också att barnen i stor utsträckning
föredrar att få uppleva konsten på ett personligt sätt och att de gärna vill ”fångas av
29 Illeris (2009), s. 86.
32
konstverket”.30 Även om hennes text handlar om möte med samtidskonst så tycker jag
även att det kan vara giltigt när det handlar om den konst som visas i programmen,
vilket är från olika tidsperioder. Jag tycker också att både i Det är inte klokt! och Skapa
stort konsten presenteras på det sättet.
Staffan Selander skriver bland annat om att tolkning är existentiellt grundläggande för
oss människor och att tolkningen skapas i mötet mellan verk och betraktare och hur
texten (bilden) sedan den lämnat upphovsmannen verkar i nya sammanhang.31
Det tycker jag också bra beskriver programmen. I Evas superkoll och Alla tiders tavlor
stannar tolkningen hos tittaren, vi får inte ta del av någon annans synvinkel än den som
har gjort programmen men icke desto mindre sker förstås en tolkning även hos tittaren.
Om skapande skriver Selander bland annat att man i skapandet formar tecken för sin
upplevelse, att tecknen förändras och att tanke och känsla samverkar. När man sedan
visar upp sin text förstår man hur den upplevs av andra, texten kommer då in i nya
sammanhang och tolkningar, nya kretslopp.32
Detta blir tydligast i Skapa stort där barnen skapar egna konstverk utifrån den
upplevelse de fått av det konstverk som visas. I programmet talas ofta om just tankar
och känslor och hur de leder vidare till barnens egen gestaltning – det vill säga tecken
för sin upplevelse. Se till exempel citat från avsnitt 1, beskrivet ovan:
Kalle: Vad tänker du på när du ser den här då? [Yves Kleins blå målning]
Albin: Det är inte jättelätt att förklara men man känner en känsla. Sommar, min morbrors lantställe.
Och senare, när de arbetat ett tag, ute på lantstället:
Albin: Om man tittar på det här (Albins eget konstverk) ska man få fram sina egna sommarminnen. … Albin: Man vill ha ett speciellt konstverk som är lite speciellt.
Kalle: Det finns bara ett sätt att göra det riktigt speciellt på. Det är att utgå från dina egna minnen som
ingen annan har. 30 Ibid., s. 92 ff. 31 Staffan Selander ”Det tolkande – och det tolkade – uttrycket” i Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur, s. 215. 32 Ibid., s. 217 f.
33
Slutligen, som sista fras i avsnittet:
Kalle frågar en medelålders kvinnlig besökare [på galleriet] med ”kulturutseende” – Om jag bad dig att göra ett konstverk, vad skulle du göra?
– Med utgångspunkt ifrån det här? Jag vill bara ut och springa i gröngräset direkt!
På det här sättet visas ju också att Albin har lyckats i sin intention att inte bara föra över
delar av sin egen idé till besökarna utan även att stimulera deras egna tankar och
känslor i association till hans skulptur.
Interaktivitet
Åsa Pettersson skriver bland annat om interaktivitet med publiken.33 Sättet
publiken/tittarna interagerar med programmen har förändrats över tid. I dag har fler
barn tillgång till teknik som tidigare var svåråtkomlig och det visar sig också i, eller i
anslutning till programmen. Inför presentationen av Det är inte klokt! (1993), visar
Bolibompas programledare Johan upp teckningar som barn har gjort och skickat in med
post. Det förstår vi i och med att han öppnar kuvert och plockar upp teckningarna,
ibland på temat som kommer (så som Paradiset). Inom Det är inte klokt! självt sker
ingen interaktivitet med tittarna men däremot med barnen som deltar. Det är en stor
och central del av innehållet. Barnens åsikter tas på allvar och lyssnas på även om det är
tydligt att det är Elisabeth Höglund som är pedagogen, och ledaren.
I Skapa stort sker interaktivitet med publik inom programmet så tillvida att det
innehåller inskickade filmklipp och teckningar. Barnen som har gjort dem presenteras
med namn och ibland bild. Hur det har gått till att filmerna hamnat i programmet får vi
egentligen inte veta. Även om det ser ut som om det kommer från tittare kan det
naturligtvis vara planerat från början. Vi får intrycket av att de är inskickade genom att
det liknar klipp från Youtube och att de stil och teknikmässigt är annorlunda än
programmet. Det som får klippen att verka planerade är till exempel att de ibland
handlar om saker som man inte kunnat veta om man inte sett just det avsnittet. Ofta är
det barn själva som gör något, som att sjunga en sång, eller så är det något som
associerar till det barnet i programmet (huvudrollsinnehavaren) skapar eller konsten 33 Pettersson, (2013), s. 172 ff.
34
som visas. I avsnittet om Kleins blå tavla finns det bland annat en inskickad film om
sommar, med en bild på en sommarö i vatten. En återkommande sekvens i alla avsnitt är
en tecknad serie som återberättar vad programmet precis handlat om. Filmerna utgör
en ganska stor, om än inte central, del av programmet och liknar på sitt sätt de inklippta
sekvenserna med exempelvis levande ormar i Det är inte klokt!, i avsnittet om paradiset,
eller bilderna på skorna på fat parat med kyckling i avsnittet om Meret Oppenheim,
eftersom de hjälper tittaren att förstå vad programmet handlar om.
Placering i tablån
En av de största förändringar över tid är placeringen av programmen i tablån som
tidigare nämnts. I och med Barnkanalen blir programmen i dag en angelägenhet främst
för barnen själva, och ibland via UR även för de pedagoger som arbetar med barn. Åsa
Pettersson har uppmärksammat det i sin avhandling, och ser det som en risk att barn
exkluderas från den offentliga debatten. Tidigare kunde barnpubliken vara en del av en
större målgrupp för vissa program och vice versa.34 Även filmvetaren Malena Jansson
har uppmärksammat de problem som Barnkanalen kan medföra vad gäller barns
möjligheter till delaktighet i offentligheten.35
Gränserna mellan barn-‐, ungdoms-‐, och vuxenprogram var mer flytande tidigare och till
exempel presenterades Alla tiders tavlor av Bolibompaprogramledaren som avsett för
både barn och vuxna. Tittaren (barnet) uppmanades att hämta sina föräldrar, men även
konstprogram avsedda för vuxna, kunde ligga insprängda emellan mer renodlade barn-‐
respektive vuxenprogram. 1994 ligger till exempel programmet Konst i Sverige mellan
Bolibompa och Bullen (som var ett ungdomsprogram). 1993 ligger programmet Nike
(som är var ett kulturprogram framförallt riktat till vuxna) direkt efter Disneydags. (Se
bilaga 1)
4. Slutdiskussion
Konstprogrammen för barn i SVT får en air av exklusivitet precis som utställningar på
ett museum. Anledningen till det är att de presenteras som sammanhållna program med
konst som redan har en hög status. De visas också relativt sällan.
34 Ibid., s 217. 35 Malena Janson, ”Sämre villkor, sämre program” i Svenska Dagbladet 5/4 2011.
35
Detta, i kombination med det stora antalet program där barn skapar annat än så kallad
konst, reproducerar trots allt ett synsätt på barn och skapande samt konst som inte
avviker från det gängse. Det vill säga att ”riktig” konst visas upp av mer informerade
guider i omgivningar och i en kontext som hjälper till att göra verken till konst. Barn är
välkomna att tolka och skapa fritt, och eventuellt kan även deras verk kallas för konst
men den bedömningen ligger delvis hos någon form av extern institution.
Konsten känns dock tillåten att ta del av, och ingen association kring den har större vikt
än någon annan. I programmen finns ett stort mått av lärande på så vis att konsten visas
upp, programledarna sitter inne med fakta och att den paketeras på ett sätt som gör det
möjligt för olika åldrar att ta del av den.
Att flera konstprogram är inspelade på, eller har inslag från, de statliga museerna har
den demokratiska effekten att fler barn får ta del av museerna – de får lära sig lite grann
om var man kan titta på konst och vad museerna heter även om inget av programmen
berättar om museerna i sig i någon större utsträckning.
Barnen i programmen, eller de barn man kan föreställa sig att de vänder sig till, har med
tiden blivit mer aktiva och rörliga. Både i Skapa stort och i Evas superkoll förflyttar sig
programmen också mer i det fysiska rummet än i de andra programmen. I Det är inte
klokt! befinner sig Elisabet Skoglund och barnen på ett eller två ställen i hela
programmet. I Alla tiders tavlor ser vi ju bara tavlan och upplever inte att vi befinner oss
på någon plats alls utom möjligtvis i tavlan. Även själva programledarna rör sig mer i
programmen från 2011, de går omkring och gestikulerar mer. Kalle Brunelius agerar och
till och med springer. I Evas superkoll visas som tidigare nämnts ett stort antal tavlor på
nästan samma tid (15 respektive 10 minuter) som man i de äldre programmen visar ett
eller två.
Detta ligger också i linje med hur Margareta Rönnberg skriver att nyhetsprogrammen
för barn förändrats. 36
Man kan diskutera om tillkomsten av Barnkanalen har försämrat barns möjligheter att
komma till tals eller förbättrat för dem att få ta del av det offentliga samtalet när det inte
längre blir några överlappningar mellan ”barntid” och ”vuxentid”. En grupp som
36 Rönnberg, Margareta (2008) s. 193ff.
36
definitivt kommer i kläm är de som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen –
och kanske känner att de vuxit ur barnkanalen men inte hittar program riktade till dem i
vuxenkanalen. Åsa Pettersson noterar också detta i sin avhandling, att det finns få
program riktade till unga. Detta stämmer också med program om konst.
Under mitt arbete med uppsatsen har flera frågor väckts. Bland annat i hur stor
utsträckning Lilla Aktuellt rapporterar från aktuella utställningar, hur programmen som
handlar om skapande ser ut och hur inslagen mellan TV-‐programmen (där det
förekommer mycket pyssel) gestaltas. Min ursprungliga intention var att skriva även om
det men det skulle ha blivit allt för omfattande.
Naturligtvis kan man inte förvänta sig att varje enskild programserie som säger sig
handla om konst ska innehålla alla facetter som detta stora område har, däremot skulle
man kunna förvänta sig av SVT som helhet att har ett större utbud än idag, och gärna
också från ett större område än Stockholm.
Programmen jag tittat på, och det gäller även de kortare inslag om konst som visats i
andra programserier, har en varm och tillåtande ton och integrerar ofta barnens eget
skapande – i handling, tilltal eller samtal. Det skapande och vetgiriga barnet verkar ses
som något naturligt men gärna handlett av en guide.
37
Källförteckning
Tryckta källor
Alfons, Harriet & Westin, Birgitta (red.) (1984). Min nya skattkammare. Bildriket . Stockholm: Natur och kultur. Claude Bennedahl och Henrik Johansson (2010) Utformningen av lärande barnprogram: En kvalitativ analys utifrån filmteori och semiotik. Kandidatuppsats, Medie- och kommunikationsvetenskap, Högskolan i Halmstad. Bourdieu, Pierre (1993). Kultursociologiska texter. 4. uppl. Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion. Honour, Hugh & Fleming, John (2009). A world history of art . Rev. 7. ed. London: Laurence King. Janson, Malena, ”Sämre villkor, sämre program” i Svenska Dagbladet 5/4 2011. Janson, Malena (2012) ”Barnfilmen föddes ur fostringsiver”, i Opsis barnkultur, temanummer om barnuppfostran 1/2012. Lindgren, Simon (2009). Populärkultur: teorier, metoder och analyser . 2., [rev.] uppl. Stockholm: Liber. Lindstrand, Fredrik & Selander, Staffan (red.) (2009). Estetiska lärprocesser: upplevelser, praktiker och kunskapsformer . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur. Pettersson, Åsa (2013). TV for children: how Swedish public service television imagines a child audience . Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2013. Postman, Neil (1986). Underhållning till döds . Stockholm: Prisma. Rose, Gillian (2012). Visual methodologies: an introduction to researching with visual materials . 3. ed. London: Sage. Rydin, Ingegerd (2000). Barnens röster: program för barn i Sveriges radio och television 1925-1999. Stockholm: Stift. Etermedierna i Sverige. Rönnberg, Margareta (1997). TV är bra för barn. Stockholm: Ekerlid Rönnberg, Margareta (2008). 1970-talets Barnjournalen och dagens Lilla Aktuellt: barnnyheter som public journalism respektive infotainment. Svensk television : en mediehistoria. s. 190-222 TV som kulturellt system: dokumentation från ett forskningssymposium på Arkivet för ljud och bild, 17 november 1989 . (1991). Stockholm: Arkivet för ljud och bild.
38
Otryckta källor TV: Sveriges Television, SVT2, På tu man hand, 1999-04-24. Internet: http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Nyheter/Evas-Superkoll/. Övrigt: Svensk mediedatabas. Utbildningsradion/UR play.