Kasper Salin

Kasper Salin-priset är ett Sveriges äldsta och mest välkända arkitekturpris. Priset utdelas årligen av Sveriges Arkitekter till ett svenskt nybyggt byggnadsverk eller grupp av byggnader som bedöms vara av hög arkitektonisk klass. Priset instiftades 1962 på grundval av en vilande donation av arkitekten Kasper Salin, som bland annat var stadsarkitekt i Stockholm.

Priset utdelas till byggnadsverket och består av en bronsrelief, utformad av arkitekt SAR/MSA Bengt Lindroos, som fästs på byggnaden. Repliker av priset ges till byggherren och arkitek-ten.

Eftersom Kasper Salin, genom sin mor, är bördig från Ånim-skog, kan det vara av intresse att här ge lite information om honom. I en tidningsartikel införd i GöteborgsTidningen den 24 nov 2003, redogör journalisten Bertil Holmström för Kasper Salins bakgrund. Artikelförfattaren har forskat i dynastierna Sahlin och Wolfahrt-Salins släkthistoria för Dalslands Fornminnes-

och Hembygdsförbund samt har bl.a. skrivit boken “Ostindiska compagniet och jakten på silver”, som behandlar historien om Dals Bergssocietet.

GT:s kulturredaktion och författaren har medgivit Ånimskogs hembygdsforskare att använda artikeln.

Lars Lundin

Vem var Kasper Salin?

Kasper Salin-priset är landets mest prestige-fyllda arkitektpris. Men inte många känner till dalslänningens tragiska öde.

Drygt 80 år efter Kasper Salins död flyger fortfarande varje höst hans namn genom me-dia utan att särskilt många utanför arkitektkå-ren och det professionella byggandet känner igen det. Svenska Arkitekters Riksförbund har i sin egen tidning konstaterat "att han på ett egendomligt sätt har förblivit nästan okänd".

Ännu färre känner till den tragik och drama-tik som präglade barndom och uppväxt för den tidigt moderlöse unge pojke som skulle bli mannen bakom landets mest prestigefyllda ar-kitekturpris.

Kasper Salin föddes 1856, men det är några år tidigare på gården Henriksholm - på ön med samma namn i sjön Ånimmen i Dalsland - som familjen Salins märkliga historia tar sin bör-jan.

Bygdens mest betydande man i mitten av 1800-talet var bruksägaren och riksdagsman-nen Mauritz Reinhold Sahlin. Han hade intres-sen i en rad järnbruk och egendomar i Dalsland och Värmland, däribland herrgården Henrik-sholm. Där bodde en av hans systrar som var gift med brukspatronen Gustaf Wohlfahrt.

Brukspatronparet fick inom loppet av sex år fem flickor som skulle komma att växa upp till landskapets mest omsvärmade och omskrivna.

"Patron på Öa’s vackre jänter" kallades de av författaren och akademiledamoten F. A. Dahlgren, som under en period verkade som informator hos brukspatron Sahlin. Inför ett påtänkt frieri inspekterar han "flickskocken" och beskriver målande om än något karikerat Henriksholmsflickorna.

Om den yngsta - 15-åriga Anna - som så småningom skulle bli Kasper Salins mor kon-staterade han bara att hon visserligen var "hjär-tans god och beskedlig", men att hon liksom sina systrar "inte ärvt något av sin moders goda huvud, lenhet, ljuvlighet och innerlighet".

Den sarkastiske svärmaren, som senare skulle publicera "Värmlänningarna" och bli "Fredrek på Rannsätt" med hela svenska folket, kom i sinom tid att efterträdas av en annan fria-re.

Det var en person vars ankomst till Henriks-holm kom att påverka systerskarans framtid och blev avgörande för släktens historia.

Mannen hette Karl Salin och flyttade 1843 in hos familjen Wohlfahrt. Han var då 28 år och hade bland annat arbetat som "arcitect och conducteur" i Motala.

Salin fick omgående en betydande praktisk uppgift: Att rita Tösse-Tydjes nya kyrka som skulle bli Dalslands största. Det fanns visserli-gen redan ritningar som dessutom godkänts av överintendentämbetet, men plötsligt satte sig den lokala byggnadskommittén på tvären! Den leddes av Henriksholmsflickornas onkel, den mäktige patron Sahlin, som nu kategoriskt un-

derkände den befintliga ritningen som "allde-les oduglig och ofullständig". I en bilaga fram-höll han:

” . . en skicklig arcitect bör användas. Man bör besinna att det fordras konstsinne och konstfärdighet, smak och omdöme”.

Och en skicklig arkitekt visste patron Sahlin bestämt var man kunde hämta: Hos svågern på Henriksholm!

Sagt och gjort! Den "konstsinnade och konstfärdige" Karl Salin fick uppdraget, och kyrkan stod färdig fem år senare.

Det går ju inte att undvika tanken att patron Sahlin underkände Överintendentämbetets rit-ningar för att skaffa den unge ogifte arkitekten ett uppdrag. Men han kan ju också ha varit all-varligt missnöjd med ritningen och med någon räv bakom örat placerat den 28-årige ungkarlen mitt i den giftaslystna flickskaran hemma hos svågern på ön ute i Ånimmen!

När kyrkobygget stod klart drog Salin vida-re, men vistelsen på Henriksholm med alla de vackra flickorna där hade satt sina spår. Han vände tillbaka och anhöll om äldsta dottern 25-åriga Emmas hand, fick ja och tog henne med till Karlstad där han tillträtt tjänsten som "läns-byggmästare".

Där drabbades han av den första i en serie svåra motgångar. Hans unga fru dog vid 27 års ålder. Efter knappt två år var deras barnlösa äktenskap slut.

Sedan han levt som änkling i tre år återvän-de Salin till svärföräldrarna och gifte om sig med Jenny, den näst yngsta i systerskaran. Hon hade hunnit bli 27 år och paret stannade up-penbarligen på Henriksholm för där föddes året därpå sonen Mauritz.

Men inte heller livet med Jenny skulle bli till någon varaktig lycka. Efter fyra års äkten-skap dog också hon och lämnade maken ensam med en treårig son.

Där stod Karl Salin på nytt utan livskamrat, men nu var friarstigen väl upptrampad till den yngsta systern Anna, 29, "dubbel" svägerska till Salin och lille Mauritz moster.

Till en början log lyckan mot detta tredje

Herrgården Henriksholm. Tornet fanns dock inte på Wohlfahrts tid

äktenskap. Anna födde två söner: Kasper (1856) och Bernhard (1861).

Men två år efter Bernhards födelse dog ock-så Anna, och därmed var Karl för tredje gången inom loppet av 16 år änkeman. Den här gången lämnad ensam med sina tre moderlösa söner Mauritz, 12, Kasper, 7, och Bernhard, 2 år gamla.

En tragedi av nära nog klassiskt grekiskt format. Inget av Salins tre äktenskap blev läng-re än nio år. Ingen av hans hustrur blev äldre än 38.

Hur skulle det nu gå för de tre stackars små moderlösa pojkarna? Jo, alldeles utmärkt! Alla tre kom att göra lysande karriären inom helt olika professioner.

Mauritz - Karls och Jennys son - valde läkarbanan och blev en av Sveriges främsta gynekologer. 1909 utnämndes han till professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska insti-tutet. Han blev den förste i Sverige som utförde det så kallade Porros kejsarsnitt 1885 och 15 år senare så kallade konserverande kejsarsnitt, båda gångerna med levande moder och barn! Försök med kejsarsnitt i Sverige hade dittills alltid lett till döden för modern. Ofta också för barnet.

Bernhard valde kulturhistorikerns och arke-ologens bana. Han promoverades till fil.dr. 1890, blev chef för Nordiska Museet 1903 och för Skansen 1905. Under perioden 1913-23 var han riksantikvarie.

"Mellanpojken" Kasper gick i faderns fot-spår och sökte sin utbildning inom arkitektu-ren. Han blev så småningom Stockholms stadsarkitekt, en tjänst som han uppehöll under 17 år. Hans mest uppmärksammade skapelser är Östermalmshallen i Stockholm och det märkliga sågbrukssamhället Norrbyskär ute på en liten ö i Bottenhavet, tre mil söder om Umeå. Ett av de mest konsekvent genomförda försöken att i 1800-talets slutskede skapa ett mönstersamhälle för arbetare i Sverige.

Men som person förblev Kasper märkligt anonym. I slutet av 1910-talet donerade han 10 000 kronor till Teknologföreningens avdel-

ning för byggnadskonst. Det var för den tiden ett betydande belopp, men efter Salins död blev det liggande orört, samlande ränta på ränta un-der ett halvt sekel innan Sveriges arkitekters riksförbund slutligen blev förvaltare och utde-lare av Sveriges mest prestigefyllda arkitektur-pris: "Kasper Salinpriset".

Kasper Salin själv dog ensam och ogift 1919.

Bertil Holmström

Kommentarer Författaren anger att Karl Salin fick två barn

med Anna Wohlfahrt, Kasper och Bernhard. Men enligt Monica Wohlfahrts bok ”En för ti-den odelbar slägt”, födde sista hustrun Anna ytterligare två barn Guido, f. 1853 och en dot-ter Maria född 1858. Guido emigrerade till Amerika och Maria dog ogift i Stockholm.

Holmström anger att Karl Salin var 37 år, då han flyttade in på Henriksholm. Monica Wohl-fahrt anger åldern till 22. Sahlin var född 1815.

Enligt M. Wohlfahrt var orsaken till att Sa-lin flyttade in på Henriksholm den, att under Salins studier vid Bergskolan i Filipstad, hade han fått i uppdrag av Mauritz Sahlin att upprät-ta ritningar för kolhus och stångjärnssmedja vid Kristinedal.

Som ett kuriosum kan nämnas att titeln på Monica Wohlfahrts bok är hämtad från en min-nessten på släkten Sahlin - Wohlfahrts grav-plats på Ånimskogs kyrkogård. Inskriptionen på stenen lyder:

EN FÖR TIDEN ODELBAR SLÄGT

HÄR ÄFVEN SAMLAD

Monica Wohlfahrt ger i sin bok en mycket intressant redogörelse för livet på Henriksholm och framför allt av ungdomarnas sällskapsliv bland överklassen i Ånimskog och socknarna i närheten. Boken är baserad på en stor samling brev, från och till medlemmar av familjerna

Wohlfahrt, Eneroth, Sahlin och Salin. Kanske kommer det senare någon berättelse

ur boken här på hemsidan. Betr. Sahlins gravplats på Ånimskogs kyr-

kogård, finns denna ingående beskriven i boken ”Brukspatronerna Sahlin på Dal”.

Den som är intresserad av att läsa mera om alla arkitektpristagare och deras verk, kan klic-ka på länken Salinpriset .