tema:

Lycka

En tidning av studEntförEningEn vid JMK, EnhEtEn för JournalistiK, MEdiEr och KoMMuniKation, stocKholMs univErsitEt

nuMMEr 02 2015. tEMa: lycKa

f e m t e s t a t s M a K t E nf s

femtestatsmakten

#2 2015

03

Ledare: Här kommer lyckan

för hundar som oss

Johannes Karlsson

04

”Lycka handlar inte om

framgång”

Louise Bornhall

06

Krönika: Jag är lycklig

Måns Hagenberger

08

”Lycka för mig är att leva”

Mikaela Lindahl

10

Krönika: Vi finner lyckan på

olika platser

Louise Bonrhall

11

Den sanna glädjen

Alva Snig Sigtryggsson

12

”Gladje för mig är att

uppskatta nuet”

Johannes Karlsson

14

Musik är receptet för godare

hälsa

Frida Jareteg

15

”Vi har fått sången för att

läka oss själva”

Frida Jareteg

16

Med hög närvaro i bloggen:

Frida Vega Salomonsson

Ellen Almgren

19

Illustration

Bella Beiron

20

Krönika: När vemodet hinner

ikapp

Sofia Sidén

21

Quiz + Illustration av

Alva Snis Sigtryggsson

22

”Fan, tango är ju också fint

att dansa”

Bella Beiron

24

Att älska hästar

= lycka

Sofia Sidén

26

En drös poeter

Måns Hagenberger

29

Avslut: Mörk

harmoni

Daoul Ruke

02

Fram- och baksideillustration: Julia Olsson

ledare

H ä r k o m m e r l y c k a n f ö r h u n d a r s o m o s s

Johannes KarlssonVice chefredaktör

ChefredaktörMåns Hagenberger

Vice ChefredaktörJohannes Karlsson

TextredaktörerCigdem Erdal

Sara Wretljung Mermer

BildredaktörJulia Brandberg

Layout och designSimon Lundberg

BylinebilderJulia Olsson

SkribenterEllen Almgren, Bella Beiron, Louise Bornhall, Måns Hagenberger, Frida

Jareteg, Johannes Karlsson, Mikaela Lindahl, Daoul Ruke, Sofia Sidén, Alva

Snis Sigtryggsson

FotograferBella Beiron, Louise Bornhall, Frida

Jareteg, Mikaela Lindahl, Malin Nerby, Sofia Sidén, Frida Sundqvist

IllustratörerBella Beiron, Julia Olsson, Alva Snis

Sigtryggsson

FEMTE STATSMAKTEN ar ett magasin som utkommer ett antal ganger per termin och erbju­der ett blandat innehall av nyhetstexter, reportage och intervjuer. Tidningen produceras av studen­terna vid institutionen for journalistik, medier och kommunikation och tillhor JMK:s studentforening. Den ar politiskt oberoende och fungerar som en fristaende enhet som granskar studentkaren, for­eningen och institutionens verksamhet. Femte Statsmakten fungerar sendan 2005 som en platt­form for blivande journalister, fotografer, illustratorer och red igerare som vill skaffa sig journalistisk erfar­enhet infor arbetslivet.

tema: lycka

03

Sommaren förestår runt hörnet. Snart står måhända värme och sol vid dörren och knackar. Sommaren är för de allra flesta förknip-pat med lycka. Vad denna lycka grundar sig i är svårdefinierat. I detta, vårterminens andra och sista, nummer av Femte Statsmakten försöker vi bena ut vad lycka faktiskt innebär; hur den upplevs, hur den uppkommer och i vilka former den uppstår när den besöker oss.

Alla skulle nog jämt och ständigt vilja vara lyckliga. Även om denna strävan nog är svår att realisera i praktiken. Just sommaren innebär inte bara lycka och glädje för somliga. Tre månader utan studielån och bidrag kan tära hårt på en students tunna plånbok. Att hitta ett sommarjobb kan vara en elementär förutsättning för att slippa känslor av oro och ångest. Känslor av olust som gör det svårt att njuta av de bästa sidor sommaren har att erbjuda.

Samma problem lär möta en journaliststudent även i det fram-tida yrkeslivet. Jobben blir färre medan intresset för yrket ökar. Att slå sig fram i en tuff bransch kan ibland kännas nästintill omänsk-ligt. Premisserna är solklara och välkända för alla unga som ger sig in i mediebranschen. Trots detta minskar inte intresset för yrket. Samhällsengagemanget tycks vara större än aldrig förr bland ung-domar i vårt avlånga land.

Detta breda samhällsengagemang exemplifieras i denna tid-nings blotta existens. Vi hoppas kunna engagera, upplysa och skapa diskussion. I detta finns, i alla för mig, en stor lycka. ”Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver, men jag kan inte tro att jag fort-farande lever”, som Håkan Hellström passande nog sjöng. I detta nummer av Femte Statsmakten kommer således lyckan för hundar som oss.

Trevlig sommar! •

”Lycka handlar in te om framgång”

När Märta Fohlin flyttade till Stockholm från Gotland för att studera juridik trodde hon sig vara en karriärmänniska, som skulle må bra av framgång. Fyra år senare har hon sin debutroman i bagaget och konstaterar att det är relationer och balans som gör henne lycklig.

tematext

04

FAKTA: MÄRTA FOHLIN

Ålder: 23Uppväxt: GotlandSysselsättning: Juridikstuderande, FörfattareAktuell med: Debutromanen Jag duger inte åt lycka utkom i höstas

Märta Fohlin har ett fast hand-slag och stadig blick när vi ses en förmiddag på ett trafikerat

Fridhemsplan. Vi slinker in i lugnet på ett café.

Det var i höstas jag fick ”Jag duger inte åt lycka i handen”. En vän gav den till mig och sa – läs den. Sagt och gjort, och ett halvår senare träffar jag bokens för-fattare för en intervju kring en bok som växte fram.

– Jag har alltid skrivit texter, både dag-bok och fiktion. Sedan utvecklades det till ett skrivande som snarare blev ett berät-tande av karaktärer. Det blev så småning-om ett manus.

Boken skrevs på tunnelbanan, på Got-landsbåten, överallt och ingenstans. Men det var inte förrän en tillfällig avstängning från studierna som tiden infann sig till att bearbeta manuset. Det blev ett heltids-arbete för en månad, en avstängning att glädjas åt i efterhand.

– Jag hatar det jag skriver nittionio pro-cent av tiden. Men jag hade för många känslor av att det ändå kunde vara någon-ting, så jag lät min mamma läsa boken. Det var hon som bestämde att jag skulle skicka in manuset till ett förlag.

Det skrevs bokkontrakt hos Norstedts. ”Jag duger inte åt lycka” är en roman som faller inom genren prosalyrik. Den kretsar kring ett ungt, kvinnligt berättarjag som rör sig mellan staden och uppväxtorten på landet, i sina relationer och i den fasta punkten hon finner i sitt hem. Som vill uppnå en balans mellan ensamhet och re-lationer.

Romanens titel ”Jag duger inte åt lycka”, är en fras jaget upprepar ett flertal gånger igenom boken. En gång med ett tillägg; “Men jag duger åt tröst”.

Det låter dramatiskt när hon säger det, som att hon är jättedeprimerad, men så är det inte alls. Det är snarare som att hon konstaterar att “jag duger inte till den här typen av lycka”, som jag tänker att många runtomkring henne vill ha; den normativa tvåsamheten. Lycka för henne är inte vad samhället säger är lycka.

Självkontrollen och ensamheten är viktig för jagets balans och välmående, vilket gör att hon ibland väljer bort sådant

som rubbar den trots att det tar emot. Som relationer, exempelvis.

– Jag tror att många har behov av en-samhet, men man skriver inte om det. Man förväntas skriva att en sann kvinna inte vill vara ensam egentligen. Man ifrå-gasätter kvinnors ensamhet, som att det finns någonting konstigt i den. Jag tror att många njuter av att vara ensamma. Det behöver inte betyda att man inte vill ha kärlek, men att man vill ha det här utrym-met som hon söker sig efter i boken.

I recensioner och beskrivningar av boken har jagets förhållande till sin unga ålder omnämnts, liksom sökande som ett centralt tema. Författaren själv håller inte riktigt med.

– Jaget har haft hur många relationer som helst, är hon verkligen så ung då? Det behöver hon inte vara. Många tänker att hon är ung för att hon försöker hitta sig själv. Och då försöker jag säga, men försöker hon verkligen hitta sig själv, vet hon inte ganska tydligt vem hon är? Hon vet att hon har behov av ensamhet och av vänner. Så på ett sätt så söker hon inte.

Jaget är fundersam, analyserande - en-ligt Märta Fohlin ett resultat av att roma-nen utspelar sig i jagets huvud, i centrum av karaktären själv. Så är hon då lycklig, bland alla tankar?

– Hon är en karaktär som värdesätter lugn, hon vill känna sig trygg. Jag tror inte att hon är en sprallig person som hop-par runt och är glad. Men det behöver inte betyda att hon inte trivs.

För lycka behöver inte vara mycket mer än att trivas i tillvaron, menar Märta Fohlin. Ur caféets radio skanderar Mau-ro Scoccos röst “Det här är en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med”.

– Om man tänker på kärlekslyckan, eu-forin, så varar den sällan länge. Om det anses vara lycka, då är man deprimerad ganska stora delar av sitt liv. Någon sorts balans är viktig, och jag tror att jaget har hittat sin ganska väl eftersom hon väljer bort saker som betyder mycket för henne för att upprätthålla den.

Jag frågar Märta Fohlin om vad som gör henne lycklig.

– Jag kom till Stockholm och trodde att jag var en karriärmänniska. Och så in-

såg jag, att lycka inte alls har någonting med framgång att göra. Om jag skriver en tenta bra så gör inte det mig ett dugg lycklig. Och om jag får ett superbra jobb, så kommer inte det heller att göra mig lycklig. Lyckan för mig ligger någon helt annanstans.

Lycka kan vara något så banalt som att ha ett hem, menar hon och tillägger att det förvisso inte är så lätt att få tag på i Stock-holm. Hon fortsätter:

– Jag värdesätter relationer i mitt liv mycket. Man kan sätta sig själv i fokus, men man växer inte utan utbyten. Det är utbytet mellan människor som gör mig lycklig. Jag tror inte att det handlar om karriär. Absolut stimulans - men inte framgång.

Låten tonar ut och intervjun lider mot sitt slut. Med författardrömmar sedan barnsben kan man tänka sig att roman-debuten har påverkat lyckan, men Märta Fohlin är säker på sin sak.

– Jag tror inte att lycka är att eftersträva något och sedan uppnå det. Jag kan inte påstå att den här boken har gett mig spe-ciellt mycket lycka. När jag var liten ville jag bli författare, men det har inte gjort mig lyckligare att jag blivit utgiven. Det har gjort mig glad, så klart, men det har ingenting med mitt liv att göra när det kommer till min lycka. •

Louise BornhallText och foto

05

krönika

Måns HagenbergerText

– Vi gjorde slut förra helgen, släppte hon i farten i vår diskussion. Jag kom-mer inte ihåg vad hon heter, men det är inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag är tankspridd. I varje persons ögon läser jag en bok. Försöker förstå, försöker lära mig någonting nytt om människor. Varför är det hon sa viktigt? För att hon precis innan övertygat mig om att hon är lycklig.

Sedan fortsätter kvällen. Konversationer kraschar med varandra, jag är en del av vissa, ibland är jag bara tyst. Till slut tynar rösterna bort, men munnarna fortsätter röra sig, enbart kling från vinglas skär genom luften som blivit sammet. Männis-korna kring mig blir dansande skuggor på väggarna. Sedan kvävs jag. Flyr därifrån och väntar i kylan på att en nattbuss ska ta mig bort.

Ibland tänds någon slags gnista. Jag tar mig an flera nya projekt som jag inte kom-mer klara av att fullfölja. Jag märker aldrig av det själv. Inte förrän någon jagar ifatt och väcker mig. Hur jag än tänker, vad jag än gör, tycks jag hamna här – mellan fyra väggar som kryper närmare. Jag förlorar tidsuppfattningen, jag glömmer att äta så att jag till slut känner tomheten inom mig försöka slå upp ett hål i bröstkorgen för att tvinga in någonting, vad som helst.

Jag är lycklig

06

konstpaus

Det är som om jag är fången i en dröm jag ofta dröm-de i tonåren. Jag stod mitt på en bro bredvid där jag bodde. Det var natt och regnade. Jag minns det is-kalla räcket mot mina händer särskilt tydligt. Bakom dog ljudet från bilarna till slut ut, likt människorna på festen. Vattnet nedan stirrade hårt tillbaka på mig, tills jag plötsligt insåg att jag inte tittade ned utan upp mot ytan. Där uppe fortsatte bilarna åka.

Jag vet inte ens hur jag ska diskutera lycka – det känns inte relevant. Ibland mår jag bra, eller kanske till och med ofta. Men känslan finns alltid nära, som en osynlig lem. Då och då får jag erinringar om att det är något jag till slut kommer förstå. Så jag gör mitt bästa för att hänga med. Kanske en dag att det blir något. •

Måns HagenbergerTextAlva Snis SigtryggssonIllustrationJag är lycklig

07

artikel

08

”Lycka för mig är att leva”

För fyra år sedan var Felicia Grimmenhag med om en trafikolycka. Olyckan kostade henne båda hennes ben, men det är inte något som hon har låtit hindra henne.

09

Mikaela LindahlText och foto

Den 13:e juni 2011 förändrades li-vet för Felicia Grimmenhag, då 17 år gammal. Hon och en vän

skulle ta mopeden från Bålsta ut till Sko-kloster. På vägen hamnade de i en kors-ning. Felicia skulle göra en vänstersväng, och på grund av en svacka i vägen såg hon inte bilen som kom emot henne och hen-nes vän. Varken hon eller föraren i bilen hann reagera i tid. Det var på en 70-väg och bilen körde nästan dubbelt så snabbt, i 120 kilometer i timmen.

Felicias vän klarade sig utan några all-varligare skador, men för Felicia gick det inte lika bra och hon fördes med ambu-lanshelikopter till Akademiska sjukhuset. Där stannade hennes hjärta. Hon var död i 15 minuter innan läkarna fick tillbaka henne. Hon hade dessutom brutit flera ben i kroppen, båda hennes lungor hade kollapsat och läkarna hade blivit tvungna att utföra en dubbel lårbensamputation.

– När min familj kom in till sjukhuset så gav läkarna dem i stort sett broschyrer om död och att förlora en nära anhörig. Så de förberedde verkligen min familj på att jag skulle dö, berättar Felicia.

Men Felicia dog inte. Hon överlevde, och hon kom tillbaka med en otrolig styr-ka.

– Det var nästan som att jag fick en knäpp i skallen, för efter min olycka så blev jag så himla målmedveten. När jag vaknade så sa jag att jag ska börja skolan, jag ska börja rida och jag sa gå på pro-teser. Det var andra veckan som jag låg på sjukhuset som jag bestämde att de här sakerna ska jag göra. Och efter det så har jag bara satt mina mål och jag klarar av dem hela tiden, säger Felicia.

Det var inte enkelt. En period efter olyckan blev Felicia felmedicinerad, vil-ket gjorde att det började krypa i hennes ben. Detta gjorde att hon mådde dåligt och lätt blev irriterad på sin omgivning.

– Det är verkligen baksidan som jag tror att ingen annan än min familj fick

se. Det är inte alltid bra. Men sedan åter-hämtade jag mig, och efter det har det nog bara gått uppåt.

Hon berättar att det viktigaste för henne har varit allt stöd som hon fått från människor runt omkring – familj, vänner och personer som hon aldrig tidigare pra-tat med.

– Det är kul att se, för det är många som tar ett steg framåt när sådana här saker händer och visar vilka de är. Vissa har tagit avstånd för att jag är funktionshin-drad. Det är bara så. Men samtidigt finns de här guldklimparna som verkligen har varit allting.

Idag lever Felicia ett vanligt liv – eller, som hon själv väljer att benämna det: ”en hästtjejs liv”. Hon jobbar, rider, fikar med vänner och går ut och festar på helgerna.

– Jag vill att folk ska se att även om man har en funktionsnedsättning, oavsett om den är fysisk, psykisk eller något an-nat så kan man klara sig och pusha sig vidare.

Felicia menar att olyckan har gjort henne säkrare i sig själv och vem hon är.

Den har dessutom fått henne att bli mer målmedveten. Felicia vill till exempel komma ut och föreläsa mer, starta ett eget företag och läsa några universitetskurser. Men hon har ett mål som är lite större än alla andra.

– Jag vill kvala in till SM för paradres-syr som går i augusti och tävla där. Men sen så har jag ju högre mål. Jag har sagt att jag ska vara med i Paralympics, och det har jag sagt nu så då måste jag vara med. Förhoppningsvis Tokyo om fem år. Det är mitt högsta mål.

Felicia är dock mån om att poängtera att det i grunden viktigaste för henne inte handlar om att bestiga berg eller att ta sig till Paralympics.

– Jag känner mig lycklig nästan varje dag, och det behöver inte vara för att man gör något speciellt. Lycka för mig är bara att få göra det jag tycker om och umgås med de vänner som jag älskar och min familj. Det låter så himla corny att säga, men jag kan känna att eftersom jag har varit i en sådan situation – jag har ju prak-tiskt taget varit död – så kan jag känna mig lycklig bara för att jag lever. •

krönika

10

Vi finner LYCKAN på olika platser

Det var juni och sommaren låg i luften, jag hoppade upp ner upp ner till dunkande musik på ett flak som kryssade genom Stockholms innerstad. Studenten var tagen och

det kändes som om hela världen låg framför mina fötter.

Knappt ett år senare befinner jag mig fortfarande där, i Stock-holms innerstad. Jag har bytt Kungsholmen och gymnasiet mot Östermalm och universitetet. Att plugga direkt efter studenten var det ingen tvekan om att jag ville, liksom att jag ville stanna i Stockholm, börja på JMK. Men nu nästan ett år senare, är inte heller Stockholm vad det varit.

Stockholm, staden i vilken jag tog årets första glass med Frida i fjol. Hur vi trotsade blåsten i Kronobergsparken och förfrös fingrarna i den kyliga vårsolen. Marias och mina Kata-rinavägenpromenader med framtidsplaneringar och drömmar. Louise som var hela min vardag. Min morgon på tunnelbanan, tröttheten på lektionerna och umgänget om kvällen. Vi delade vardag liksom vi delar namn.

Frida flyttade till Lund, levde studentlivet deluxe i korridor med dumpstring och nationshäng. Var i Malmö mest hela tiden tills hon insåg att det inte var i Lund hon skulle vara, utan på Bali. Nu går vår relation ut på Facebookmeddelanden och hen-nes flöde fylls av bilder på platser jag inte trodde fanns i verk-ligheten. Maria åkte till London, kom hem efter några veckor

med ressuget i behåll. Nu bor hon i Belleville och möter våren i Paris. Louise ska flytta från stan till hösten. Vill inte tänka på det. Nyss befann sig alla i Stockholm med omnejd. Kvar i Stock-holm är nu bara jag.

Och samtidigt, så vill jag vara just precis här. Här i JMK:s omoderna lokaler och läsa en utbildning som med största san-nolikhet inte leder till jobb. För att jag vill, för att jag kan. För att det ger rätt magkänsla. Världen finns kvar, den ligger ännu framför mina fötter.

Året efter studenten handlar om de val man gör. Men lika mycket handlar det om de val man inte gör, och var det tar en. Mina vänner och jag söker lyckan på olika håll, möter framtiden på olika platser. För mig finns lyckan just precis här, för mina vänner finns den någon annanstans. Liksom Stockholm för oss inte är detsamma, är inte heller vår lycka det. Och jag måste säga att jag gillar dig minst lika mycket nu, Stockholm, även om du inte är vad du varit. •

Louise BornhallText

1. Vad tänker du på när du hör ordet ”lycka”?2. Vad behövs för att bli lycklig?

Ulla-Britt, 71 år1. Vardagslycka! Småsaker

som att jag hade tandvärk imorse, men nu är den borta.

2. Ett sätt att tänka och se på tillvaron.

Einar, 18 år1. Frihet. Att kunna göra

vad man vill.2. Något roligt att göra,

till exempel att vara med vänner.

Ylva, 35 år1. En varm känsla i

kroppen.2. Harmoni. Närvaro och

lugn.

Per, 45 år1. Sommar! Som nu när

den är på intåg.2. Bra väder. Så är det när

man är svensk, man får ta tillvara på soltimmarna.

FRÅGOR PÅ STAN

Frida Jareteg Text och foto

Alva Snis SigtryggssonText och illustration

11

Anna minns att hon irriterade sig på Pontus redan första dan. De skulle gå estetisk teaterlinje och

som första uppgift hålla en enkel monolog om sitt sommarlov.

– Medan vi andra var nervösa och ly-diga drog han över tiden. Det slutade med att flera av oss inte hann spela men lärarna verkade älska honom redan då säger hon.

Tiden gick. De satte upp en föreställning per termin och på de flesta hade Pontus en bärande roll. Anna och flera av hen-nes klasskompisar tyckte sällan att de fick tillräcklig hjälp och uppmärksamhet av lärarna.

– Han var alltid väldigt dramatisk och viftade med armarna men det kändes inte äkta. Vi som pluggade manus och disku-terade replikerna varje dag fick aldrig nån kredd. Var du avundsjuk?

– Jag försökte att inte vara det men det var svårt. Vi ville ju också få intressanta roller och uppskattning. Vem vill inte det?

Men Annas avundsjuka skulle snart övergå i en annan känsla: skadeglädjen.

Annas reaktion på Pontus framgångar är inte ovanlig. Människor jämför sig ofta med varandra. Vi känner starkt när någon lyckas bättre än vi gör eller uppnår något vi själva eftersträvat.

Ett japanskt forskarteam från univer-sitetet i Cambridge bestämde sig för att undersöka om denna avundsjuka faktiskt skapar en fysisk förändring i hjärnan på människor. Med hjälp av en magnetka-

mera undersökte de testpersoners reaktion på olika tankeexperiment. Till exempel att någon annan fått alla rätt på ett prov som testpersonen också skrivit. När forskarna skrev ut avbildningar av hjärnan visade det sig att områden som normalt hanterar fysisk eller psykisk smärta aktiverades.

Efter det fick testpersonerna före-ställa sig att den som fick alla rätt blev avslöjad med att fuska. De kände skade-glädje. Då aktiverades istället hjärnans belöningscentrum på experimentets delta-gande. Det är samma del som påverkas av njutningar som sex och god mat.

– Vi har ett talesätt i Japan att ”andras olycka är söt som honung”, säger Hide-hiko Takahashi, en av forskarna i teamet, till New York Times.

Sista våren innan studenten diskute-rade alla i klassen var de skulle ta vägen efter gymnasiet. Vissa ville fortsätta med skådespeleri, andra ville ägna sig åt an-nat efter tre år av teater. Anna hade sina planer klara.

– Jag ville gärna komma in på scensko-lan någon gång men innan dess tänkte jag lära mig mer. Gå på folkhögskola eller starta en egen fri teatergrupp. Det är ju skitsvårt att komma in om man kommer direkt från gymnasiet säger hon.

Men föremålet för Annas avundsjuka, Pontus, hade inte samma skrupler.

– Han skulle söka på en gång och var helt säker på att han skulle komma in! Det kändes som att alla trodde att han skulle lyckas. Förutom mitt gäng då, lägger hon

till och skrattar.

När Annas kompis från gymnasiet ringer senare på sommaren efter studen-ten har hon vad Anna beskriver som “hög-kvalitativt skvaller”.

– Hon kände Pontus flickvän lite grann och hade fått höra att han inte kommit in trots allt. I början försökte vi låta neutrala men tillslut dansade vi bara runt och gar-vade hysteriskt på varsin sida telefonlin-jen säger hon.

Nu går Anna en tvåårig manusförfat-tarlinje på folkhögskola och planen är fortfarande att söka sig till högskolan ef-ter det. Pontus tänker hon inte på så ofta men skadeglädjen återkommer titt som tätt.

– Det är ju lite sjukt att man kan bli så glad av någons motgångar men jag tänker att det är djupt mänskligt. Så fort jag kom-mer in i en ny grupp finns det alltid någon som skrävlar och håller på. Det är väl bara en robot som inte jublar lite inombords när en sån typ åker dit. Eller? •

Den enda sanna glädjenNär Annas nemesis från teatergymnasiet inte kommer in på scenskolan blir Anna helt lyckoru-sig. Hon vet att det är fel men kan inte låta bli. Och en studie från Cambridge visar att kroppen till och med belönar en sådan reaktion. Femte Statsmak-ten har gottat ner sig i en av våra skämmigaste känslor - skadeglädjen.

Anna och Pontus heter egent-ligen något annat.

tematext

12

Det är inte svårt att trivas i Anders Fribergs sällskap. Hans små-ländska dialekt är varm och hans

röst präglas av en entusiastisk ton. När vi sitter på en parkbänk vid den fullstora konstgräsplanen känns det hela tiden som att han vill resa på sig. Inte alls för att gå därifrån, utan istället för att förstärka sina ord med hela sin kropp. Dagen innan har Hammarbys fotbollsherrar förlorat en derbymatch mot AIK i Allsvenskan, men det märks inte på Anders humör, och han intygar att det samma gäller för spelarna:

– Principen är att ju fortare man accep-terar något man inte kan göra någonting åt, desto bättre kommer du bli. Våra spe-lare är så bra mentalt tränade, det är ett sorgearbete men den kollektiva processen är kort. Idag finns inga spår alls, det var bara glädje på träningen, säger han.

Anders Friberg har en gedigen bak-grund inom företagslivet, både inom sty-relser och som egenföretagare. Han kallar sig själv för entreprenör. När han sålde sina företag inom olika industribranscher, var det för att ge plats åt ett av hans stora intressen i livet - personlig utveckling. För en person som jobbat inom närings-

livet länge kan steget tyckas stort att ta, men Anders Friberg menar att det för ho-nom föreföll naturligt:

– Jag tror aldrig att man har kunnat placera mig i ett fack. Jag tittar framåt, inte bakåt. På det sättet är jag ingen mo-numentbyggare. Jag väljer saker som ut-manar mig, pengar är inte allt. Jag sålde företagen för att göra andra saker, för utveckla andra människor. Jag vill hjälpa andra människor till ett bättre liv. Men jag tycker det skulle vara svårt att ta betalt för att ge råd till privatpersoner, därför var det naturligt att arbeta med företag och le-dare. Jag vill göra världen lite bättre. Jag kommer inte lyckas med allt, men det är mitt personliga mål.

Hammarby tränas sedan 2014 av Nanne Bergstrand, en av Sveriges mest välrenommerade fotbollstränare, som bland annat blev svensk mästare med Kalmar FF säsongen 2008. Det var också Nanne som introducerade Anders till att arbeta med personlig utveckling inom fotbollen, det i Kalmar FF. När Nanne tog över huvudtränarposten i Hammarby lyckades han locka med sig Anders till Stockholm:

– Jag tvekade lite till en början, då jag länge farit runt och bland annat ägt före-tag i Kina. Jag hade väl inte tänkt mig att resa så intensivt i denna fas av livet, så när Nanne först frågade var jag lite skeptisk. Då förklarade Nanne att han ville för-ändra fotbollen i Sverige, han ville skapa bästa möjliga förutsättningar för att spela en så bra fotboll som möjligt. Det med ett högre tempo och en starkare press. Det var utmaningen i Hammarby som lockade mig. Jag fastnade för stämningen och en-gagemanget i klubben och i spelartruppen redan från första stund, förklarar han.

Med sitt konsultföretag hjälper An-ders Friberg främst företag att nå sina mål och utvecklas ännu mer. Detta genom att bygga från grunden och uppåt, att sätta de anställdas utveckling i fokus, både som individer och som en del av en större ge-

”Glädje för mig är att u p p s k a t t a n u e t ”

Kontrasterna mellan ett monotont styrelserum och naturskö-na Årsta Idrottsplats kan tyckas stora. Men för Anders Friberg, mental coach för Hammarby IF:s fotbollsherrar, är skillnaden hårfin. Han delar sin arbetstid mellan dessa två motpoler - men arbetsmetoderna är överraskande lika.

Jag tror aldrig att man har kunnat placera mig i ett fack”

Johannes KarlssonText

13

menskap. Anders förklarar att han använ-der liknande metoder såväl hos företagen som hos Hammarby:

– Yttre finns det många skillnader. Men i det inre är det lika. Inom fotbollen finns det många att ta hänsyn till, bland annat ledare, styrelse, medlemmar och support-rar. Jag tror man måste skikta ner vad man ska jobba med och i. Både inom företag och fotboll är det viktigt att ledarna är ho-mogena, i bemärkelsen att de strävar mot samma mål. Där börjar jag mitt arbete. Ledarna måste ha samma målbild och ingiva förtroende, vi vibrerar som grupp och det känner alla i vår närvaro. Det ska finnas så lite sprickor i fasaden som möj-ligt, med få kryphål. Jag jobbar äckligt disciplinerat, även om få skulle tro det eller sätta pengar på det, skrattar Anders.

Hela tiden återkommer Anders till

tanken om hur individ och grupp fungerar beroende av varandra. Glädje är viktigt för att nå de mål som satts upp, både inom företag och idrott. Men processer åsido, är lycka och glädje på ett personligt plan lite mer svårdefinierat:

– Det är viktigt att vi är lyckliga. Men också att vi antar utmaningar. Ska vi låta slumpen avgöra? Det kan vi bestämma själva, för mig handlar det om att alltid hålla fokus. Allt det yttre går att koppla bort. Det är viktigt att ha koll på det inre, i en tid som denna. För mig handlar det om acceptans, att acceptera nuet. Vägen till lycka handlar om inre frid. Om jag frågar någon vad lycka egentligen innebär har förmodligen alla olika svar, menar han.

Innan vi reser oss och i stilla gemak vandra tillbaka till klubbhus, asfalt och storstad, avslutar Anders:

– Det enda vi vet är nuet. Du ska ha en idé om hur du vill att det ska se ut. Allt för många är fokuserade på framtiden, tan-kar som hur ska det gå med sin pension till exempel. Då hörde de inte koltrastens sång - då har det har redan hänt. •

fribergskonsult.se Foto

14

Någon som länge forskat kring mu-sikens påverkan på hälsan är Tö-res Theorell, pensionerad profes-

sor i psykosocial medicin. Sedan 60-talet har han sysslat med stressforskning och gjort flera experiment på hur människors hälsa påverkas av att sjunga, både i kör och ensam.

– Resultaten visar på att körsångare mår bättre i allmänhet. Man kan se hur perso-nerna blir avslappnade och pigga efter en körrepetition, berättar Töres Theorell.

I USA har man gjort undersökningar på äldre människor, där en slumpvis utvald grupp fick börja sjunga i kör medan de resterande fick vänta. Grupperna var jäm-förbara i ålder och sjukdom, vilket enligt Töres Theorell annars ofta kan bli ett pro-blem vid liknande experiment. Man följde grupperna i två år och resultatet visade att hälsoutvecklingen hos de som sjöng i kör blev bättre. Mycket spelar roll: de får något att se framemot varje vecka och de tvingas gå ut och röra på sig. Men det finns också må-bra-ämnen i kroppen som

ökar under sångrepetitionen.När man börjar sjunga regelbundet övar

man upp en andningsteknik som är väl-känd inom stressforskning att få ner hjär-tats puls och blodtrycket.

– Andningen är ju en central del i mas-sa andra aktiviteter som folk tar till mot stress, som yoga, qigong och transcen-dental meditation. När man sjunger tränar man dessutom stora muskelgrupper.

Musiken används mer och mer som läkekonst, exempelvis inom psykiatrin och på barnsjukhus. Töres Theorell tror att musikundervisning kan ha en betydan-de del i barns utveckling.

– Man gör ett stort misstag i att skära ner på musiken i skolan, där kan vi verk-ligen få effekter. Det blir en bättre inlär-ningsmiljö, samarbetsviljan ökar och bar-nen kan bli motiverade att intressera sig för sin omvärld.

Vilken genre ska man då lyssna på för att minska stressen? Töres Theorell menar att det inte har någon större betydelse.– Det var mycket prat om Mozart-effek-

ten ett tag, men jag tror inte på det. Det viktigaste är att det är bra.

Det bör finnas en trygghetskomponent i musiken som bidrar till att man känner igen sig och kan sjunga med. Med det måste också finnas en överraskningsef-fekt som bjuder ett motstånd.

– Bach eller Mozart är suveräna, men gillar man Beatles så kan det ha precis samma goda effekt. •

Stressforskare: Musik är receptet för godare hälsaBaklängeseffekt på vårt förnuft som får oss att tänka om, andningsövningar som tar ner stresskänslan och må-bra-ämnen som frigörs i kroppen. Vi talar förstås om musiken. Att sjunga i kör, lyssna på ett Mozart-stycke eller uppleva en rockkonsert – allt detta kan enligt stressforskare fungera som friskvård.

En som fattat grejen är Caroline af Ugglas.

Frida JaretegText och foto

15

”Vi har fått sången för att l äka oss själva”

” Det elitistiska tänkandet sänker själv-förtroendet hos folk och många blir lurade att de inte kan sjunga. I skolan

får man extralärare om man har svårt med matten, men aldrig om man har svårt på musiklektionerna. Det är ju fan det vik-tigaste ämnet! säger Caroline af Ugglas, som utöver sin egen artistkarriär leder de två pop-och rockkörerna i Stockholm och Uppsala.

Körsången frigör en mängd olika ämnen i kroppen, kopplade till hjärnans glädjecentra, och i kombination med ge-menskapen blir körövningarna en höjd-punkt i veckan.

– Man kommer hit, trött efter jobbet, och vandrar ut med ett stort leende på läp-parna. Det är lycka! säger en av de kvinn-liga körsångarna som varit med i Kör för alla i fyra år.

Caroline af Ugglas berättar om hur folk

kommer till kören för att testa och upp-täcker sedan att de blir glada i tre dagar.

– Det tar ner stressen, sänker blodtryck-et, syresätter kroppen och nerverna balan-seras av musiken. Då inser man att det här är ju bättre än all akupunktur och yoga.

När man sjunger i kör frigörs dub-belt så mycket endorfiner som när man sjunger själv. Detta är bevisat genom ett experiment där människor haft på sig hjärtmätare.

– Hela kören hamnar i samma hjärtslag, vilket blir en halleluja-lekande effekt, sä-ger Caroline af Ugglas, som är väl insatt i ämnet tack vare sin bakgrund som sång-pedagog.

I Kör för alla lär Caroline af Ugglas ut en teknik hon kallar ”annorlunda metod” som innebär att man sänker struphuvudet.

– Jag vill locka fram lusten att sjunga

och lär ut det på ett enkelt sätt. I den här kören är attityd och att våga det vikti-gaste. Om man sänker struphuvudet och sjunger avslappnat, då sjunger man till 99 procent rent!

Kören har många konserter med kän-da svenska artister och ska i sommar hålla konsert i Dalhalla. Där samlar man även in pengar till BRIS.

– Det roligaste betyget man kan få är inte när körsångarna själva kommer fram, utan när släktingar till dem i kören säger efter en konsert: ”Sedan Ulla börjat i din kör har hon blivit så mycket trevligare!”, berättar Caroline af Ugglas.

– Det här är ju på riktigt, det funkar. Vi har fått sången för att läka oss själva och det är anledningen till att vi gör det, att man träffas och sjunger tillsammans. •

I Caroline af Ugglas körer är alla välkomna och en gång i veckan fylls Filadelfiakyrkan i Stockholm av 1200 körsångare. I ”Kör för alla” får man lära sig att alla kan sjunga och att körsången frigör lyckohormoner i kroppen.

Frida JaretegText och foto

feature

Frida

Sun

qdvis

t Fot

o

16

med hög närvaro i bloggen Frida Vega SalomonSSon

Frida Vega Salomonsson kombinerade bloggande med frilansuppdrag som fotograf i flera år innan hon gick ut gymnasiet. Sista året på Södra Latin hade hon 20 procents närvaro, men kunde också börja jobba di-rekt efter studenten eftersom hon redan hade uppdragsgivare. Sen en tid tillbaka bloggar hon för Bon Magazine.

11.07 knackar jag på dörren till Frida Vega Sa-lomonssons ljust målade etta i Vasastan. Hon gör i ordning en presskanna kaffe och ber om ursäkt för soporna i hallen. Sådant som hör livet till fastän det inte så ofta syns på bloggen.

– Jag tror att det finns någon slags tyst överenskommelse där mellan läsare och bloggare, att alla vet att mitt liv inte ser ut så där varje dag. Man läser ju en blogg för att bli inspirerad, ingen skulle vilja kolla om jag la upp bilder på hur det ser ut i min diskho till exempel, det har man hemma.

Ibland får hon, likt många andra blog-gare i samma genre, kommentarer från folk som irriterar sig på att det ”bara är cappucinos, fester och nya skor”.

– Och det fattar jag. Det är då man ib-land vill låta fasaden krackelera lite, men å andra sidan tror jag inte folk skulle vilja det. De flesta följer bloggar för att de innehåller något som ser härligare ut än det man har själv. Jag gör ju hela tiden ett urval och jag hoppas att de som läser förstår det. Men ibland kanske man har en övertro på det här tysta avtalet mellan läsare och bloggare och att alla inte alls förstår. Det kanske är något man borde ta upp oftare.

För Frida Vega Salomonsson fungerar

bloggen som en plattform för många olika saker. Där finns den professionella biten med portfolio, men den är också en plats där hon kan dela det hon skapar.

– Som tonåring tyckte jag att bloggen kunde fungera som ett identitetsskapande verktyg också. Det låter töntigt, men jag läser min egen blogg jättemycket. På nå-got sätt kan den bli en del i att utforska ens personlighet. Vem man är, vad man gillar att göra. Ibland glömmer jag bort och så går jag in och bara ”jaha, jag gillar tydligen att göra det här”.

Men det finns såklart massor av saker som Frida inte delar med sig av.

– Om man har en blogg där man valt en nisch, då väljs ju det material som inte passar in bort. För mig handlar det om bildmaterialet och estetiken. Det finns till exempel inga bilder från när jag äter tacos och kollar på gladiatorerna hemma hos mina föräldrar eftersom deras hem inte går i linje med den estetik jag försöker hålla.

När man har en blogg med många lä-sare kan det även uppstå svårigheter om folk missförstår ens texter och man inte finns där för att utveckla resonemanget.

– Allt man skriver blir liksom ett sta-tement med en punkt. Jag skrev mycket mer som var politiskt färgat förut, nu gör jag inte det för man måste skriva något som är helt vattentätt för att det ska fung-

era. Ju mer politisk man är, desto mer vill folk sätta en på plats och visa att ”du har inte så bra koll som du tror”. Det spelar liksom ingen roll vad man skriver när alla läser upp det med sin egen röst och tolk-ning i huvudet. Jag vet också att vad jag än skriver om så finns det dimensioner jag inte förstår. Min analys känns helt enkelt inte tillräckligt omfattande för att den ska klara att granskas av andra.

I framtiden vill Frida Vega Salomons-son fortsätta frilansa och utveckla sitt ar-bete med visuella intryck.

– Allt det här med foto och att blogga är det som jag tycker är absolut roligast. Det är min hobby och mitt jobb. Och just nu känns det så himla bra. Det har inte alltid gjort det, och det kommer säkert inte all-tid att kännas så, men just nu känns det bra. Jag är vid en punkt där allting känns kul och där jag känner mig peppad, och det är ju viktigare än någonting annat. Det hoppas jag kunna behålla. Jag har varit lycklig och mått bra nu i ett år, och det är så jävla fett. Det är fetare än vilka kar-riärmässiga mål man än uppnår.

Jag avslutar med att fråga vad hennes egen definition av lycka är:

– Ibland kan det vara väldigt basic. Om man mått dåligt eller tyckt att saker har varit jobbiga i någon period, vaknat på morgonen när det varit mörkt ute och be-hövt ta ställning till om man →

17

ska resa sig ur sängen eller bara stänga av alla klockor och lägga sig under täcket och hoppas att världen försvinner runt omkring en. Då kan jag tycka att bara vakna på morgonen och känna att det känns nice att kliva upp och göra det man ska göra den dagen är en verklig lycko-grej. För jag har så himla många gånger vaknat på morgonen och inte orkat. Sovit bort hela dagar, veckor, månader och nå-got år av att inte ha energi. Så basic livs-

lycka tycker jag är att vakna på morgonen och orka kliva ur sängen.

För att hålla sig lycklig tror Frida Vega Salomonsson att man inte ska ställa för höga krav på sig själv.

– Och om man är på en plats där man har svårt att hålla sig lycklig så ska man vara försiktig med kaffe, snus, alkohol och sådant. Jag tycker också att man kan testa att sluta använda p-piller. Att man

ska hångla lite mer. Och göra saker man tycker är kul. •

Ellen AlmgrenText

18

Frida

Sun

qdvis

t Fot

o

illustration

Bella BeironIllustration

19

krönika

20

Det är den artonde februari och jag befinner mig i västra Brasilien, Foz do Iguaçu. Klockan håller på att närma sig middagstid och värmen har krupit uppåt närmare

trettiofem grader. Svetten får min vita t-shirt att klibba sig fast mot min rygg. Jag har precis fått se ett av världens största vat-tenfall och hela mitt inre befinner sig i en slags euforisk storm. Regnskog, vilda djur och enorma vattenmassor har slagit mig med häpnad.

Snart ska jag sätta mig på en långfärdsbuss för att under tolv timmar resa österut. Tolv timmar känns länge, men jag är för upprymd för att få resfeber. Tillsammans med min brasilianska vän väntar jag på en lokal busstation. Hon är van vid luftfuktig-heten till skillnad från mig. Så fort jag nuddar vid hennes arm blir hon (ofrivilligt) döpt i okristna mängder svensk svett. Jag kastar små, ursäktande blickar mot henne men hon rycker obrytt på axlarna. Det gör henne inget.

Vi sätter oss på ett litet fik där ingen förstår engelska. Folk vänder sig om och stirrar oblygt på mig. De märker att jag är en utböling. De ser det på min hållning. Jag har kroppsspråket av någon som är van att ständigt vara på väg någonstans. Någon som har tider att passa och saker att göra. Jag är van att åka med tunnelbanor och bussar, jag är van att kasta stressade blickar på

min klocka och jag är van vid att springa för att hinna med en buss, även fast nästa går om några enstaka minuter. Mitt kropps-språk skiljer sig från deras. Människor här är vana vid att vänta.Jag knaprar i mig ett slags brasilianskt bröd, coxinha, och ser mig omkring på fiket. Människor här är inte stressade. De masar sig planlöst omkring, använder de kakelklädda väggarna som stöttepelare och låter värmen omfamna dem. Det är en onsdags-eftermiddag och människorna här är inte på sina jobb. Jag lägger ifrån mig mitt bröd för att titta närmre. Några av dem har fårade ansikten, deras kläder är slitna och deras händer är solkiga. En man har inte ens skor på fötterna. Då och då reser sig människor upp för att kliva på en buss som ska ta dem någonstans, men mannen utan skor blir kvar. Han lyfter på locket till busstatio-nens soptunna och letar efter matrester med van hand, men får inget napp. Locket får åka på igen. Hans blick är tom.

En olustig känsla smyger sig på. Jag tänker tillbaka på de vidunderliga vyer jag har fått se tidigare under dagen. Världens största vattenfall. Allt känns plötsligt så orättvist. Människorna med de solkiga händerna är inte här som glada turister. De är här för att de inte har någon annanstans att ta vägen.

Jag sitter och väntar på en långfärdsbuss. De sitter och väntar på att livet ska bli bättre. •

När ve m o det h i n n e r i k app

Sofia SidénText och foto

RÄTT SVAR GLÄDJEQUIZET: Fråga 1: X Endorfiner. Fråga 2: 2 Ägna fredagar åt familjen. Fråga 3: 1 Oss själva. Fråga 4:1 Veronica Magio och Håkan Hellström. Fråga 5: X 20 mars.

21

Alva Snis SigtryggssonIllustrationMassimo SestiniOriginalbild

Fråga 1Detta hormon aktiveras när du skrattar, känner harmoni och vid fysisk träning. Vilket? 1. AdrenalinX. Endorfiner2. Testosteron

Fråga 2Påven Franciskus berättade förra året om 10 budord för ett lyckligare liv. Vilket av dessa tre var inte ett av dem? 1. Hitta jobb åt ungdomarX. Ge dig själv till andra2. Ägna fredagar till familjen

Fråga 3Ett citat från den grekiske fi-losofen Aristoteles lyder: ”Vår lycka beror på...”, ja, vadå? 1. Oss självaX. Vår väg2. Våra förutsättningar

Fråga 4”Blundar tills jag skymtar lyckan” sjunger två svenska artister. Vilka är dessa två?1. Veronica Maggio och Håkan HellströmX. Melissa Horn och Lars Winnerbäck2. Timbuktu och Seinabo Sey

Fråga 5Vilket datum är den interna-tionella lyckodagen?1. 17 februariX. 20 mars 2. 17 juni

För rätt svar – vänd på tidningen!

Litet G L Ä D J E Q U I Z

blandat

27

:)

”Fan, t a n g o är ju också fint att dansa

Vad är lycka och hur kan man uppnå det i vardagen? Att vara en lycklig människa i dagens samhälle är inte det lättaste. Via so-ciala medier matas vi ständigt med svåråtkomliga ideal. Kraven är höga, utbildningarna långa och arbetsmarknaden är tuff. Hur ska vi nå vårt inre lugn och lycka? Någon som har sitt facit i hand är Kerstin Larsson som en gång i tiden hade ett fullt schema, samti-digt som hon njöt av livet.

Det är en molnig dag i Strängnäs. Klockan har precis passerat 10 när jag slår in portkoden till det

gula höghuset på Tingstugatan. Bara två

trappor upp bor Kerstin Larssons med sin katt Lina. Jag ringer på dörrklockan och Kerstin öppnar med ett leende.

– Välkommen in, säger Kerstin och backar ett steg in i lägenheten. Jag kliver in och tar av mig skorna på dörrmattan i hallen. Lina tittar granskande på mig men gör sig inget besvär av att hälsa. Jag hänger av mig och vi går in i det lilla kö-ket. Köket har ett genomgående rosa tema som ger ett mysigt intryck och en hem-trevlig känsla. På bordet står en glasvas med rosa nejlikor och under dem ligger tidningen Hemmets. Från den lilla radion vid fönstret spelas svag musik från radio-kanalen 96,9. Vi slår oss ner på varsin sida av furubordet. Kerstin ser nervös ut.

– Jaha, du ska intervjua mig, säger hon och skrattar till. Jag berättar om intervjun och ber henne att berätta om sin ungdom och vad i livet som gjort henne lycklig.

– Ja, till att börja med har jag haft bra föräldrar och en bra ungdom, säger hon och ler. Jag växte upp i Timrå, i ett lugnt område som heter Sörberge. För det mes-

ta lekte jag med pojkar, eftersom det inte fanns så många tjejer i området. Under min uppväxt levde jag ett friluftsliv och var mycket ute i friska luften. Jag och mina vänner brukade cykla, promenera och på vintern åkte vi skidor.

Kerstin tystnar när katten Lina, med viss ansträngning, hoppar upp på köks-bordet och lägga sig på mage på den långsmala bordslängden. Kerstin klappar henne ömt på ryggen och fortsätter sedan att berätta.

– Jag dansade mycket också. När jag kom in i ungdomen var det jag och fem andra tjejer som hängde ihop. På lördagar och söndagar brukade vi ta oss till folkets park eller folkets hus där vi dansade gam-mal dans. Vals, polka och hambo, och se-nare år även samba och bugg. Till folkets park brukade det komma orkestrar ända från Stockholm, men också från bygden. Dit kom det alltid mycket folk som ville dansa.

Kerstin berättar om hur hon alltid gick i

22

tematextPr

ivat F

oto

23

Bella BeironText och foto

högklackat fastän hon hade skavsår på fötterna.

– Även om man fått skavsår på lörda-gen satte man tvånget på sig klackskorna igen på söndagen, för man kände ju inte av såren sedan när man dansade.

Hon reser sig upp från furustolen och går till en prydnadshylla som hänger på väggen. När hon kommer tillbaka till bor-det har hon en svart sax liknande verktyg med sig.

– Den här lade man i öppna spisen tills den blev varm, sedan kunde man använda den som locktång. Kerstin skrattar,

– klart att man brände både händer och huvud, ibland blev till och med håret

brunbränt, men fin blev man i alla fall.I folkets park stod killarna på mitten av

dansgolvet och tjejerna stod i en kö längst kanten. Själv var hon lite blyg och bru-kade sätta sig längst bak i kön.

– Det fanns tjejer som ställde sig längst fram, säger hon med ett leende på läp-parna och fortsätter

– Pinsamt om man då inte skulle bli uppbjuden. Även om man ställde sig långt bak blev man nästintill alltid uppbjuden till dans.

Dansa är det roligaste som finns enligt Kerstin, och det är med sorg i hjärtat hon berättar att om det inte vore för hennes onda knän hade hon dansat än idag. Hon

tittar på mig och frågar om mina danskun-skaper varav jag skakar på huvudet.

– Lär dig att dansa bugg, säger hon och fortsätter, fan tango är ju också fint att dansa.

Kerstin avslutar med att säga att hon alltid har varit lycklig. Hon släpper mig med blicken och tänker sig bort.

– Jag vet inte varför, jag har nog haft tur. Jag har varit frisk, haft tur med jobb och aldrig gått arbetslös.

Jag ber Kerstin om några tips på hur man kan bli lycklig, och hon svarar:

– Man måste tro på sig själv, man skall välja sina kamrater och hitta rätt sällskap – så att man kan lita på varandra. •

Att älska hästar= l y c k a

Lycka är att älska hästar. Så lyder ett gammalt ordspråk som har cirkulerat bland hästmänniskor i årtionden. För att ta reda på hur en inbiten hästmänniska ser på lycka i relation till hästar inter-vjuar jag Lena Furberg, hästtjejen som i ung ålder blev serieteck-nare.

24

Lena FurbergIllustrationer

Som femtonåring vann Lena en affisch i en hästtidnings läsar-tävling, men av någon anledning uteblev priset. Lena skickade där-

för ett argt brev till tidningsredaktionen där hon påtalade detta. I marginalen teck-nade hon små arga hästar som sparkade och bockade och efter en kort tid fick hon ett samtal från chefredaktören som ville ge henne ett jobb som serietecknare. Lena tackade ja och började sin karriär som tecknare. Hästarna som bockade i margi-nalen till hennes arga brev var de tidiga versionerna av hennes mest kända seriefi-gur: ponnyn Mulle.

När jag frågar Lena om hon är nöjd med sitt jobb som serietecknare kommer svaret utan tvekan.

– Jag älskar mitt jobb, framför allt att teckna Mulle! Jag skulle aldrig kunna ha ett jobb som inte gör mig glad, det vore hemskt att varje dag jobba med något jag inte tycker om.

Trots Lenas nutida entusiasm så har hennes jobb inte alltid känts som en dans på rosor. På tidningen MinHäst:s hemsida berättar hon om kampen hon genomgick när hon som femtonåring försökte att lära sig hur man komponerar en rolig historia och får till en rolig poäng i den sista se-rierutan.

– Jag satt på golvet i mitt rum och tecknade serierutorna en och en, klippte, tejpade, slet och grät och ville helst bara strunta i alltsammans.

Efter att ha kämpat en lång tid och fått åtskilliga serier tillbakaskickade av tidningsredaktionen lärde sig Lena dock hur det gick till när man snickrade ihop en serie.

– Med tiden började jag lära mig kne-pen. Att teckna en hel sida som satt ihop, inte lösa bilder. Att få till storyn så det flöt, att hitta Mulles personlighet. Plöts-ligt fick han liv!

Lena har en positiv ton i nästan allt hon ritar och skriver. Bångstyriga Mulle med rund mage och en stor passion för havre

är ett gott exempel på en lycklig, självgod ponny. Jag frågar Lena vad lycka innebär för henne.

– Jag känner ibland ett lyckorus bara av att allt är bra; min familj, min trädgård, mitt jobb. Det behöver inte vara stora sa-ker. Ibland känner jag lycka över en resa, en rolig dag eller ett extra kul jobb.

– En gång när jag var på en stor horse show i Kalifornien för att fotografera åt MinHäst såg jag den mest fantastiska häst jag någonsin har sett! Han hette Ebony’s Rocky Boy och var en hingst av rasen Tennessee Walking Horse. Hästen hade den sällsynta färgen champagne, hårrem-men var metallisk, helt sanslöst! Han var guldfärgad med vit man och svans: som en riktig sagohäst! Jag smög efter ägarna för att fotografera hästen men de såg mig och började att prata med mig. Jag blev inbjuden att hälsa på hos dem på deras

ranch uppe i bergen i Anza, Kalifornien och där fick jag rida på Rocky. Det var helt underbart roligt!

Även om Lena var vuxen när hon fick träffa Ebony’s Rocky Boy spelade hästar en stor roll i hennes liv när hon var ung. Hon berättar att hon alltid hade något att göra och något att längta till.

– När jag var tonåring höll jag bara på med hästar. Jag gick inte fester eller dis-con eller brydde mig om mode och så-dant. Hästarna betydde allt.

Lenas engagemang i stallet bidrog till att göra hennes liv lyckligare och hon tror själv att hästar kan vara till stor hjälp när man genomgår svårigheter.

– Hästar ser en ju för den man är, inte hur man ser ut eller hur poppis och cool man är. Det är otroligt viktigt. •

25

Priva

t Fot

o

Sofia SidénText

26

en dröS poeter

kultur

Frams till bandet En drös poeter kommer på vilken genre de till-hör - kallar jag dem ett av Stockholms mest lovande popband. Vi möts utanför Göta Källare där de ska spela om några timmar.

Kafé 44 föreslås först som plats för intervjun, men fiket på biografen Victoria är närmare, dock fullsatt

– vi hamnar till slut på Coffeehouse by George. Bandet verkar taggade inför kvällen trots att de haft en intensiv period sedan de signades av indie-skivbolaget Little Ego för fem månader sedan. De har kört en Stockholms-turné med varie-rande anhalter – allt från en fritidsgård i Flemingsberg – till den kommande spel-ningen under P3:s minifestival den 28:e maj på Trädgården, där flera stora namn spelar, bland annat band de själva lyssnat mycket på. (red. anmärkning: datumet har passerat till tryckt tidning)

– Jag vet inte riktigt hur det ska kän-nas, säger Olle Adell. Det passerar så himla fort.

Men de känner ingen större press – snarare tvärtom.

– Man får som en fantomkänsla av att mobilen vibrerar med ett mail från skivbolaget - men det är inget negativt, säger Wilma Wall och får medhåll från de andra som också älskar att bandet tagit över deras liv.

Vilma Colling och Ulrika Bremberg växte upp i Hammarby Sjöstad där de

som tolvåringar startade bandet under ett händelselöst jullov. Vilma ringde Ulrika och tvingade med henne - “du får spela gitarr eller trummor”. Hon hamnade dock vid pianot till slut. Det är fortfarande i Vilmas rum eller i en replokal på kultur-skolan som de skriver sin musik.

– Vi kommer alltid grunda i det som var när vi satt där, säger Ulrika.

De skriver låtar varje vecka, men det är särskilt när de befinner sig i jobbiga pe-rioder i livet som de genom musiken fin-ner kraftfulla uttryck. Till exempel skrev de låten Luna när de båda hade mor- och farföräldrar på sjukhus. Det blev då sär-skilt tydligt hur människor ångrar saker de inte tagit vara på, förklarar Vilma.

– Man vill ju inte säga “fånga dagen”.

Medan Vilma och Ulrika skrev deppiga låtar på engelska spelade Olle och Wilma i var sitt hårdrocksband. På Kungsholmen brände Wilma mixskivor som “gick fett hem på fritids” innan musiken fick en mer djupgående roll i hennes liv. För Olle var det Guitar Hero i pojkrummet på Gärdet som ledde honom till musiken, och via artister som Guns N’ Roses och Aphex Twin har han ham-nat där han är idag. Var exakt han är idag

är för honom däremot oklart.– Guitar Hero III var det, säger han

och minns gamla låtar tillsammans med Wilma som skrattar och börjar sjunga refrängen på “Hit Me With Your Best Shot”. En gemensam nämnare för band-medlemmarna är att deras musikaliska resor sträckt sig genom många olika gen-rer och stilar som alla varit betydelsefulla för dem på ett eller annat sätt. Musiken de spelar idag ligger närmast pop, men till exempel jazz har gett mycket i form av teknik och inspiration.

I musiken har de dessutom funnit en oas som hjälpt mot stressen av att växa upp i innerstan, och stressen av att växa upp överhuvudtaget.

– Det var nån gång som vi hade en ensemblelektion, och när lektionen liksom var klar gjorde vi en kvarts lång version av en låt, för att alla hade så mycket inspiration att vi solade hur länge som helst. När vi var klara sa vår lärare “Vad fan hände? Det här är det bästa ni spelat – vad är det som har hänt?”, och det var liksom att vi alla hade haft så sjukt mycket att göra, så jag tror att alla bara kopplade bort helt och gick in helt i musiken, berättar Wilma.

GRUPPMEDLEMMAR: EN DRÖS POETER

Vilma Colling, sång, 17Wilma Wall, trummor, 17Olle Adell, bas, 17Ulrika Bremberg, piano, 17

27

→

Inne på Göta Källare sticker det i näsan av urin blandat med rökelse. “Cash only, ATM downstairs” står skrivet på en provisorisk whiteboardtavla bakom baren. Soundchecken som skulle börja klockan 20 försenas av ett medelålders hårdrocksband som spelar inför glest golv en trappa ned. Wilma rockar skämt-samt med från scenen på övervåningen där En drös poeter strax ska spela. Över golvet, mellan välanvända svarta läder-soffor och sjaskiga svarta draperier, dan-sar röda och gröna discoljus. En bestämd Vilma får till slut genom en soundcheck, och när hon testar mikrofonen slår hon med sin drömska röst upp en reva till

annan dimension, som abrupt stängs av teknikerns “tackar”.

Lagom till spelningen börjar kom-mer Susanne från skivbolaget dit, hon trotsar pressat arbetsschema för att vara där. “Kräver aldrig något av STHLM” – namnet på bandets första singel - står det på en sticker på hennes mobilskal. Bandmedlemmarna har vid flera tillfäl-len betonat att de hittat rätt människor att jobba med, som ger dem det stöd de behöver och delar deras visioner.

På scenen backas bandets fyra huvudmedlemmar upp av tre skickliga cellister och två körsångerskor, något

som ger ett mäktigt intryck utan att kännas överambitiöst. Den cirka trettio minuter långa spelningen når sitt klimax under Luna när Vilma sjunger “lycka kommer alltid för sent”. Det skär som en kniv längs ryggraden. Nästa låt de spelar är uptempo-låten Förbli en vinnare som precis släppts som singel. Den handlar om panikångest och tvångstankar, men trots att flera av texterna hanterar tunga ämnen så känns energin de levererar symbolisk för En drös poeters pågående framfart. •

28

Från vänster: Olle Adell, Ulrika Bremberg, Wilma Wall, Vilma Colling

Måns HagenbergerTextMalin NerbyFoto

2929

MÖRK HARMONI

Tjuven börjar springa och jag jagar honom. Varför? Jag vet inte. Kanske är det familjens och samhäl-lets uppfostran som kickar in, manifesterat i den vanliga tanken att den som brutit mot reglerna ska ta ansvar för det. Eller bara lojalitet mot matbuti-

ken jag jobbade i - ingen snor vår entrecote ostraffat. Under-medvetet vill jag troligen leda tillbaka killen till samhället så att han ska få sitt straff.

När jag hinner ifatt honom drar jag ner honom och vi faller ner på marken. När vi båda är på knä på väg att resa oss får jag det första slaget. Ingen smärta. Jag vet inte var det träffade, jag minns det bara som en signal, att nu är det allvar. Dags för instinkterna och adrenalinet att dra på tvåans växel. Samtidigt som vi börjar slå till varandra märker jag att allt är tyst trots rusningstrafiken bredvid oss. Jag märker att jag är lycklig. Kropp och sinne enade med ett mål. Alla lager av behärskning, civilisation och hämningar är borta. Kvar finns bara kärnan av min personlighet som väljer att slåss med den här främlingen i en handling utan nån mening i de större sammanhangen. Men denna lycka kommer med en skadeglad underton. Om den ljusa, egobefriade och lyckliga nirvana buddisterna snackar så mycket om har en mörkare sida så är det denna känsla. Det här är inte den varma, dovt vibrerande lyckan av sex, och inte hel-ler idrottarnas och lottovinnarnas obehärskade eufori. Det här är nån underlig bastardiserad version av harmoni. En direktbil-jett till att förvandla sina problem till en måltavla. En genväg till att för en gångs skull göra livet okomplicerat. När allt du erkänner är Hammaren blir alla problem spikar.

Så vi slåss. Tills motståndaren går ner på knä. Jag vill slå honom tills han aldrig kan smälla till mig igen. Men jag stannar till - en larmsignal inom mig påminner mig att det är fel att slå en hjälplös. Självkontroll blir nästa mål och världen med dess ljud och lukter kommer tillbaka när jag lyckas tänka utanför min självbevarelsedrift igen. Han blir omkullknuffad och fast-

hållen av mig tills mina kollegor kan hjälpa mig ta honom till kontoret i väntan på polisen.

Våld fördöms av vårt samhälle. Hämnd lämnar hämnaren tom inombords i populärkulturen. Sänk dig inte till deras nivå. Vänd andra kinden till. Slagsmål ses som exklusivt för huliga-ner, kriminella och uttråkade tonåringar. Men fysisk kamp kan ha oväntade goda sidor, som vi inte vill erkänna för att vi gillar fina, lättförståeliga kategorier som svart och vitt, krig och fred, gott och ont. Dock förbiser denna sortering det inre lugn och lycka våldsamhet kan ge, när det känns som att det används «rätt». Hade rollerna varit ombytta tror jag inte min känsla av glädje och lugn hade infunnit sig. Varför man slåss är lika avgörande som att slåss frivilligt. Och där den fria viljan och hot mötts finns också en oväntad typ av lycka, den totala befri-elsen från allt utanför nuet, ett nu som antar skrattretande enkla former. Dock till priset att man medvetet vill skada någon, inte direkt det drag jag är stoltast över. Och antagligen inte hälso-samt heller - vare sig för kroppen eller själen, om människor nu råkar ha sådant.

I köllvattnet av allt detta filosofiska finlir kommer en ny känsla krypande, till en början ett vagt illamående som sen blir det mycket, mycket starkare. Det är en lust att kräkas upp nåt kallt inom mig. Denna kalla spya skulle bäst liknas vid en jäs-ande blandning av den dävna smaken av järn och varmt rödvin. Ännu en gång är det uppfostran och instinkt som vaknar till liv och denna gång är känslan ånger och skam. Jag kommer rationellt ihåg hur fel våld är och hur lågt det egentligen är att slå till någon över ett par köttbitar som egentligen inte angår mig. Att adrenalinet lämnar mig utpumpad, skakig och onyttig som ett använt frimärke hjälper inte heller. Alla ryggdunk-ningar, slängkyssar och high-fives som mina kollegor ger mig fyller mig oväntat nog inte med en känsla av tröst eller glädje. Snarare ensamhet. •

Daoul RukeText

kåseri