0

EN GUIDE TILL KÄNSLANS SPRÅK

MELLAN FÖRÄLDRAR OCH BARN

Om den Empatiska kommunikationen i familjeliv

Av: Dan Forsström, 2014

1

2

Känslorna och Bekräftelse ”Att bli en känslospanare till sitt barn!”

1. Från Beteende till Känslorna värld – Två sidor av samma mynt

o Bakom våra beteenden finner vi känslor! o Känslorna – Motorer och Vägvisare i våra liv

o Känslorna berättar något som är viktigt för oss

2. Känslorna – Relationens hjärta. o Att känna sig förstådd eller inte känna sig förstådd i våra

känslor – Ett mått på hur vi har det mellan varandra och termometer för vår relation. o Att börja förstå varandra innebär ofta ett stort kliv till att

komma varandra närmre. 3. Känslorna har vi från start – Logiken kommer senare! o Den Känslomässiga Hjärnan (s.8)

4. Vägspärrar och Rättningsreflexen 5. Att nå sitt barns känslor och göra en Time-In (s.20) o Formeln för Time-In (s.25)

o Två ledstjärnor (s.27)

Således önskar vi att du:

- Blir en god känslospanare i veckan!

3

Vi kan formulera synsättet så här:

Bekymmer + Anklagelser: Lika med relationell disharmoni

Bekymmer + Empati: Lika med fördjupad närhet mellan föräldrar och

barn

o Att bekräfta när det är svårt i livet – innebär en stor insättning på

förtroendekontot. Ibland t.o.m en större insättning än vid beröm

när det går bra.

o Vilken personlighet och temperament har mitt barn? Hur mycket

behöver jag investera i det rationella kontra det känslomässiga för

att ditt barn ska vara i balans? (5-1 regeln i nytt ljus)

o För barn med ”heta” känsloliv innebär att bli bekräftad ofta en

hjälp och träning med känsloregleringen inom sig och i samspelet

med omgivningen. Det innebär ”känslomuskelträning”!

Hur kan jag som förälder bli en ökad "känslospanare" till mitt

barn? I vilka situationer under veckan som kommer kan jag

pröva att använda Time-in med mitt barn? Hur skulle min

Time-in kunna se ut?

…………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………

4

Vår känslomässiga hjärna Nu, i följande kapitel, vill vi ta ett kliv vidare och fördjupa oss i den känslomässiga

delen av barn och föräldrars fungerande tillsammans. Vi vill med detta kapitel

synliggöra känslornas nödvändighet för att vi ska kunna fungera som människor, och

synliggöra den känslomässiga delen av den mänskliga hjärnan - Vår känslomässiga

hjärna!

Vi människor är inte bara rationella och logiska varelser. Långt därifrån. Även om vi

förstås till stor del också är logiska och rationella, och behöver vara det! Utan

förnuftet skulle vi inte fungera i vardagen, i samhället och i samarbetet med våra

medmänniskor. Vi kan säga att vi behöver det logiska för att kunna fungera som

vardagsmänniskor och problemlösande individer. Men människan är också

relationell – och emotionell! Vår upplevelse av mening i livet tillhör som regel den

känslomässiga delen av oss. Det som gör livet värt att leva för dig och mig är

sammanflätat med våra emotionella världar och det som vi känslomässigt värderar

som viktigt i våra liv. Vår upplevelsevärld tillhör därför, skulle vi kunna säga,

känslomänniskan i oss.

Med bilden den känslomässiga hjärnan (s.8) vill vi lyfta fram hur människans

fungerande handlar både om ”förnuftsmänniskan” i oss, om hur vi tänker och

resonerar och den känslomässiga delen av oss, hur vi mår känslomässigt. Hjärnan är

alltså inte bara lika med våra tankar och vår tankeverksamhet, det vill säga

”tankeapparaten” i oss. Hjärnan inbegriper lika mycket våra känslor och upplevelser,

det vill säga vårt känsloliv. Den känslomässiga hjärnan kan beskrivas som

samverkansprocesserna mellan känsla och medvetande. Den fungerar närmast som

en sambandscentral mellan kropp och hjärna och bidrar till att skapa mening i våra

liv. Hjärnan är på så vis en väldigt social och relationell muskel, som i högsta grad

påverkas av – ja är beroende av – det känslomässiga samspelet med omgivningen.

Har vi balans i hur vi tänker och i våra känslor i relation till vår omgivning, så brukar

vi säga att vi är i balans eller mår ok. Om inte, att vi är i obalans eller mår dåligt.

Våra känslomässiga behov

Med balans avser vi här att vi fått våra fysiska och emotionella behov av närhet och

tillhörighet tillräckligt gott uppfyllda. Att vi blivit tillräckligt ”sedda” helt enkelt. Vi är

då mer rustade att befinna oss i förnuftsvärlden och har tillgång till en förmåga att

bete oss klokt. Vi är i balans. Får vi inte våra existentiella behov tillräckligt till-

fredsställda, blir vi inte ”sedda” av vår nära omgivning, brukar denna ”oseddhet” leda

till någon form av obalans inom oss. En konsekvens är ofta att vi upplever oss

dräneras på energi. Utan tillräcklig energi blir vi mer inriktade på ”överlevnads-

styrning” och som regel mer känslomässiga. Våra känslomässiga behov är således

centrala för vårt fungerande som människa.

5

Känslorna finns närvarande från start

Känslorna bär vi med oss från start. De är med oss från ögonblicket vi föds. Det lilla

nyfödda barnet har en alldeles unik och komplett ”Formel 1-motor” i sig i form av en

känslorepertoar, redo att tas i bruk i relation till omgivningen. -”Här är jag!”, säger

det nyfödda barnet med hela sin kropp och själ när det ser dagens ljus för första

gången. Varje barn föds med en alldeles egen och unik förmåga att hantera sig själv

och sin omvärld. Denna förmåga kommer sedan till stånd och utvecklas inom ramen

för nära relationer till föräldrar, syskon och andra betydelsefulla personer i barnets

omgivning.

Spädbarnsforskningen har visat hur barnet redan från födelsen lever i ”känslornas

värld” och att dessa tycks fungera som det lim som binder ihop olika delar av barnets

upplevelser till helheter, som sedan blir till inre strukturer. Vi vet idag att det första

som lagras i människans hjärna är känslor. Först därefter lagras sakinformation. När

du var riktigt liten var du således nästan helt hänvisad till känslodelen när du

försökte lära dig hur världen fungerade. Du hade nästan ingen tillgång till språk och

rationella tankar. Men tack vare att känslominnet och ”känslofönstret” i dig var öppet

kunde du likt ett fotoalbum ta in och lära dig hur du bäst skulle anpassa dig till dina

föräldrar och denna värld och hur du kunde rikta din kommunikation för att bli

bemött och få dina behov tillgodosedda. Att hantera sig själv och sin omvärld är

därefter en livslång, aldrig avslutad uppgift.

Till skillnad från känslorna utvecklas de rationella delarna – logiken – senare hos

människan. Helt färdigutvecklade är våra hjärnor faktiskt inte förrän i 25-årsåldern.

Det här betyder att alla utvecklande fakta och allt det rationella i våra hjärnor färgas

av känslor, bygger på känslor och inte heller kan existera utan känslor. Det här

betyder också att de rationella delarna tillhör en mer sårbar del av oss och därför

också är delar av oss som lättare går förlorad, i lägen av exempelvis kris och

påfrestning. Kvar finns då känslorna, liksom en matta för oss att stå på. Moderna

studier av barns psykiska och kognitiva utveckling leder fram mot slutsatser att det i

själva verket är just känslor och inte kognitiv stimulering som skapar vårt psykes

grundläggande arkitektur.

Om du för ett ögonblick vänder blicken mot ditt barn. Hur tänker du att

känslolivet ser ut för din pojke eller flicka? Vilken "motor" eller

”kompass” skulle du säga att han eller hon bär med sig i tillvaron? Hur

ser balansen ut mellan känslodelen och de rationella delarna för ditt

barn?

6

Familjens känsloreglering

Alla som burit ett gråtande litet barn i sin famn, haft en arg 3-åring som inte vill till

förskolan denna morgon - eller suttit ned vid köksbordet tillsammans med en

krisande tonåring, känner till känslovärldarnas krafter och den känslorepertoar som

finns närvarande i samspelet med den unges värld.

Många, ja flertalet av de föräldrar vi möter, som söker för bekymmer med konflikter i

relation till sina barn, beskriver ett pågående, närvarande, inslag av känslo- och

affektreglering i vardagen och livet med barnen. Det handlar ofta om en vardag med

känslor som stormar, utbrott och impulsförlust hos barnen, och en parallell

verklighet hos föräldrarna fylld av olika försök att hantera de rådande situationerna.

Vi möter ofta föräldrars erfarenheter av att känslorna har ”sitt eget liv och sin egen

agenda" där livet kan "krascha" fastän man arbetar med att berömma goda beteenden

eller arbetar med förberedelser hos sitt barn. Att känslorna närmast kan liknas vid

havsvågor. För flertalet av våra familjer tillhör hanterandet av känslovågorna en

faktisk vardagsverklighet.

Barnets känslomässiga hjärna - Två föräldraröster

Maria, mamma till Linnea 7 år, beskriver hur hennes dotter (med ADHD

och trotssyndrom) lider av att hamna i ständiga vågdalar, ofta under en

och samma dag:

”När jag hämtar på fritids kan det ha låst sig helt. Linnea kan ha varit glad på

morgonen, men när jag ska hämta kan hon vara som ett åskmoln. ”Allt är fel!”, kan

hon skrika, och sätta sig i ett hörn och sura. Då bara vet jag – har jag lärt mig med

tiden - att nu kan hon inte komma ur känslorna. Det spelar ingen roll att jag

förbereder eller blir arg och tar i. Jag måste fylla på hennes känslomässiga

blodsocker först. Hjälpa henne att växla ned så att vi kan börja prata igen. Jag ger

det lite tid helt enkelt och MYCKET förståelse. Gumman, hör att det blivit knasigt,

berätta! Ok, så först hände det och sedan slog du tillbaka och då kom lärarna. Du

kände dig orättvist behandlad…. Så kan det gå till. Känslorna är alltid i första

rummet – sedan kommer hjärnan, så fungerar min dotter.

Daniel, pappa till en 6-årig pojke, vars föräldrar genomgått en separation

ett år tidigare, berättar:

”Leo, min 6-åring, kan bli så fruktansvärt arg och kränkt över vardagssaker, som

händer i familjen. Han hamnar hela tiden tillbaka till ”Du älskar mig inte!” annars

skulle du inte göra så här. Det är som att han har en brännskada i själen efter

skilsmässan. Tidigare sa jag att: Jag älskar väl dig annars skulle jag väl inte göra

det här för dig? Men han har svar på tal. Med mörk blick kan han säga: ”Du låtsas!”

Nu ser jag ju att vi sliter upp skorpan på såret med dessa gräl, så jag försöker

7

lyssna in vad han upplever istället - Att han tycker det hela är orättvist emellanåt,

att jag ser det! Det klingar av snabbare då och jag kan få börja busa med honom

istället fortare då. Han gillar att jag jagar eller kittlar honom. Då är vi tillbaka i

solen mellan varandra Men absolut inte avleda när han är i den jobbiga känslan.

Det vore kränkande och nästan att försöka lura honom, har jag märkt att han

upplever det som. Det är som att han får budskapet att jag inte orkar med och inte

står ut med hans känslor, vilket han ju behöver att jag gör. Han behöver min

omsorg.”

”Känslor är nödvändiga för att vi ska kunna tänka förnuftigt”

Det föräldrarna här sätter fingret på är det som den moderna hjärnforskningen också

alltmer belyser idag. Det vill säga: Känslor är en integrerad del av människans

tänkande och fungerande som social varelse. Känslorna är kort sagt nödvändiga för

att vi ska kunna tänka och bete oss förnuftigt! Allt slags tänkande och beslutsfattande

ackompanjeras av känsloprocesser, vilka fungerar som vägvisare eller

komassriktningar för oss. Känslornas medverkan är, kan vi säga, nödvändiga för ett

empatiskt och moraliskt beslutsfattande. Vårt rationella tänkande och agerande

samordnas hela tiden med det referenssystem som känslominnet i oss utgör. Vi skulle

kunna formulera det som så att fungerande beteenden och konstruktivt tänkande hos

människan är beroende av känslor som blivit förstådda och som är i någorlunda

balans. Att förnuftet helt enkelt är beroende av känslosignaler. Vi kan formulera att

detta är en regel som i högsta grad också gäller för barn och föräldrar i familjeliv: En

förutsättning för att må bra tillsammans och kunna fungera ihop är att vi upplever

oss sedda och någorlunda förstådda i våra känslor. Att vårt känslokonto i familjen är

”omhändertaget” och på plussidan.

Att se känslorna som berättelser

Känslorna är således ett viktigt signalsystem som talar om för oss hur vi mår, och som

utlöser tankar och handlingar med vilka vi kan utveckla vårt liv och oss själva. På så

vis är känslorna att likna vid berättelser för vårt fungerande och mående. Idén är att

känslorna speglar den grundläggande meningen i våra upplevelser och därmed också

själva logiken i tänkandet för oss människor. Med den känslomässiga hjärnan vill vi

på så vis synliggöra känslornas funktion av "brevduva" eller "signallampa". Känslorna

bär på viktig information om oss själva och vår verklighet. När vi förmår läsa dem,

har känslorna någonting att säga om våra aktuella, våra tidigare - och våra önskade

framtida livserfarenheter. Man skulle kunna säga att känslorna, eller emotionerna,

får sin betydelse i att den hjälper oss med vår biografi. Känslorna fyller

levnadsteckningar för oss människor. Så följer att vi behöver äga en känsla av

förståelse för innehållet i dessa berättelser, våra känslovärldar, för att vi ska kunna

förhålla oss konstruktivt i livet och kunna må bra i våra relationer. Och följaktligen

kunna vara ”visa”. Så framträder bilden för hur människans fungerande rymmer både

tanke- och känslovärlden. (Se vidare bilden Tanke- och känslohjärnan.)

8

9

10

Att reparera i relationen mellan föräldrar och barn

Låt oss så öppna dörren – när livet blir till blixtnedslag i familjen.

För hur går det att förstå sig på blixtnedslagen i livet med barnen? Och hur kan

man leda åskan rätt, när det blixtrar - likt en åskledare? Hur klarar man ut

situationer som ofta har en tendens att låsa sig? ”För hon är ju så lättkränkt! Han

vill inte lyda mig och lyssnar sällan på vad vi säger! Eller så gör hon tvärtemot och

bara vägrar! Hon är så impulsiv och kraschar lätt.” Är ofta förekommande citat hos

föräldrar som lever tätt in på blixtnedslag i livet med sina barn.

Reparation går genom ”känslohjärnan”

Med bilden känslohjärnan framför oss vill vi synliggöra hur ”reparation när det

kraschat” sällan går via förnuftsdelen, utan som regel genom att nå den känslo-

mässiga delen hos barnet. Som förälder kan man ägna en hel del energi åt att försöka

nå det ”förnuftiga” barnet vid en låst situation. Att med logik och argumentation

försöka prata sig och barnet ur ett låst läge. I lägen av kris är dock ofta den logiska

hjärnan satt ur funktion eller dess funktion nedsatt – medan den känslomässiga

delen vanligtvis är högaktiv, ja ibland till och med skenande i affekt.

Känslornas förkörsrätt

I kritiska lägen – när ”larmet” går och vi upplever stress eller fara - har känslorna

närmast förkörsrätt gentemot de resonerande tankarna. När vi reagerar

känslomässigt aktiveras först de mest basala delarna av hjärnan, där de

grundläggande överlevnadsfunktionerna är placerade. Där hittar vi vår förmåga att

känna. Det innebär att känslor har en dominerande roll före tankarna och att

hjärnan, i kritiska lägen inte bryr sig om att koppla in resonerandet utan tar en

”genväg” till vårt reaktionssystem. När människans larmsystem väl aktiverats dras

således den känslomässiga volymen upp rejält, samtidigt som volymen för den

resonerande sidan av oss sänks. Detta är i grunden en ursprunglig överlevnads-

funktion hos oss människor, där vi i läge av fara behöver agera snabbt och reflex-

mässigt. Det kan tex handla om att ställas öga mot öga med en orm eller råka gå ut i

gatan och en buss kommer farande. Då vi inte har tiden att resonera oss fram till

lösningar. Larmet kan även aktiveras inför känslomässig fara, i sociala och

relationella sammanhang. Att exempelvis uppleva sig bli utesluten, förminskad eller

osynliggjord i ett socialt sammanhang, innebär som regel en känslomässigt

stressande upplevelse. Denna stress kommer att signalera fara för oss. Larmet för hot

mot vår psykologiska överlevnad kan då aktiveras: vi upplever psykologisk fara. Våra

"känslolarm" spelar därför en central roll, båda för våra fysiska liv och psykologiska

liv.

11

"Stress och växellådan" i familjeliv

Vid blixtnedslag i livet mellan föräldrar och barn, vid konflikter och affektutbrott i

familjeliv, skapas som regel ett känslomässigt och psykologiskt stresspåslag. Ett högt

stresspåslag leder till stressreaktioner hos de inblandade, vilket i vårt fall binder

energi hos både förälder och barn. När stresspåslaget är högt och intensivt har de

starka känslorna, som nu beskrivits, förkörsrätt framför förnuftet. Känslokanalen är

öppen medan vägarna till de logiska delarna ofta är ”strypta”. För föräldern innebär

detta att han eller hon kan behöva hjälpa sitt barn att ”växla ned” stresspåslaget till

ett läge där man kommer mer i balans och kan börja tänka tillsammans igen. Likt en

växellåda som vid ett uppväxlat läge till 5:ans växel inte kan växlas ned till 1:an på en

gång - utan först måste gå via 4:an och där-efter ned till 3:an - blir förhållningssättet

detsamma i relationen till barnet. Vid 5:ans växel är ofta affekterna rusande och

konstruktivt tänkande sällan möjligt, eller ens på kartan för stunden. Förutsättningen

att kunna börja ”tänka ihop” med sitt barn finns istället när vi växlat ned ett par steg,

till säg, 3:ans växel. Konstruktivt tänkande hittar vi kanske till och med först vid

2:ans växel. Beroende på var du och ditt barn befinner er på termometern i ”stress-

och växellådan” är det också en vägvisare för när du ska använda dig av känslo-

respektive tankehjärnan.

Att nå den känslomässiga delen hellre än förnuftet kan således vara mer konstruktivt

för att förmå lösa eller reparera en situation som låst sig med ditt barn. Helt enkelt:

Att få tillbaka balans och mark under fötterna när det blixtrar i känslolivet, leder som

regel till en upplevelse lugn och ökat rörelseutrymme i ens inre. Detta brukar få till

följd att den logiska och förnuftiga sidan av oss får ett nödvändigt tillskott av energi

eller ”syre” – och då också lättare kan vakna till liv igen. Hjärnan kan då åter tas i

bruk. Vi kan på så vis säga att vägen till tankehjärnan går genom påfyllning av känslo-

hjärnan.

Från känsla till tanke - Två familjebilder

Elin 13 år

Det är torsdagsmorgon och skoldag för Elin 13 år. Tiden går alltför fort denna

morgon, Elin är trött och kommer inte upp. Från sovrummet ropar hon ut till sin

pappa om han vet var hennes engelskaläxa ligger och om han kan ge henne den eller

förhöra henne nu. Elins pappa är stressad, hans buss gå snart och han börjar bli

irriterad: "Kom igen nu Elin, jag börjar bli irriterad! Frukosten är klar för länge

sedan. Du får skärpa dig, ska du komma försent eller? Jag har ju sagt att du måste

i säng tidigare på kvällarna, du ser att jag har rätt!" Elin tystnar inne i sovrummet,

finns ingen ansats från henne till att komma upp. Pappa stannar upp för ett

ögonblick, slås av tanken att hans flicka är ju verkligt trött och att hon faktiskt vill ha

hjälp med läxan trots att det är en stressig morgon. Så han säger: "Det är klart, du är

ju faktiskt supertrött, inte konstigt - du har så mycket att hinna med, skola, idrotten

12

och kompisar, det är massa ansvar du har på dina axlar och så har du inte riktigt

hunnit sova klart, det blir lätt stressigt på kvällarna. Det är ju ganska imponerande

- du vill trots att du är trött bli förhörd nu! Du tar ansvar Elin! Förlåt, jag såg inte

det först. Här! Jag hittade läxan." Elin kvicknar till rejält nu. "Tack pappa", säger

hon. Som att hon fått ett energitillskott börjar Elin läsa läxan högt, pappa flikar in

med svar och kommentarer. Det tar någon extra minut. Elin är vaken nu och berättar

om läxuppgiften samtidigt som hon kliver upp och sätter sig vid frukostbordet.

Hennes dag är igång. Far och dotter är uppe på vattenytan igen. Pappa säger hej då

och springer mot bussen.

Lisa 7 år

Det är Lisas födelsedag. Hon fyller 7 år idag. Familjen har sjungit för Lisa på

morgonen, innan alla far iväg till skola och arbete. Familjekalaset är tänkt att hållas

på kvällen, med tårta och presenter. Lisa har fått välja maträtt till middag. Samma

morgon blir det dock en ändring i planen: Farföräldrarna vill bjuda över Lisa och

hennes föräldrar på middag samma kväll. I all hast bestämmer man därför att hålla

familjekalaset hos farmor och farfar istället. Inga problem, det är bara trevligt, tänker

Lisas föräldrar. Lisa känner likadant. Den varma känslan råder fram till att familj och

släkt ska sätta sig ned för att äta. Då går det upp för Lisa att hon skulle ju välja

middag! Lisa hamnar i en kris; hon blir uppriven och ledsen. Alla försöker få henne

att förstå att det nu blev en ändring och att hon får välja maträtt imorgon istället.

Lisas tårar fortsätter dock att rinna. Det är ju hennes dag!

Mamma ser att det inte fungerar – att hennes dotter låser sig än mer av all övertal-

ning. Så hon tar med sig Lisa till ett annat rum och sätter sig på huk framför Lisa:

”Berätta, hur blev det här för dig nu, ser att det blev en krock med maten och allt”?

Lisa hulkar och flämtar ”Jag skulle ju välja middag…” Berätta mer, hur blir det nu

för dig?” fortsätter mamma. ”Det var ju jag som skulle välja maträtt, jag visste inte

att jag inte skulle få välja hos farmor och farfar nu”. ”Ok, när det blev en ändring så

trodde du att du skulle få välja mat ändå, och nu har farmor lagat alla mat redan”.

Det blev fel för dig. Lilla stora tjejen!” ”Ja, jag hade sett fram emot det, och att få

hjälpa till att laga maten till er”. ”Förstår det, säger mamma. Det blev en miss från

vår sida.”

Lisa har pratat ned sig till ett lugn nu. Tårarna torkar och mamma får ge sin flicka en

kram för att hon kämpar så, på henne födelsedag och allt. Mamma tittar därefter

klurigt på Lisa – ”Hur gör vi med tårtan efter maten då?” Jo, den vill Lisa äta av.

”Och först mat som vanligt, säger mamma. Det får gå, så tar vi din maträtt

imorgon istället”, säger mamma. Ja, säger Lisa. Därefter går mor och dotter till-

sammans in till det övriga sällskapet. Efter första tuggan kvittrar Lisa igen.

Blodsockret är i balans igen, både fysiskt och känslomässigt.

13

Att bli förstådd – barns behov av empatisk reparation

Vi ser i de två familjebilderna att när vi får en chans att berätta om våra känslor och

bli förstådda i dem aktiveras den tänkande delen av oss. Vi är då på väg ur det

”larmläge” eller känsla av låsning vi befunnit oss i - och på väg mot reparation av den

situation som låst sig. Att bli förstådd på detta sätt utgör barnets/den unges djupaste

existentiella behov, som när det tillgodoses genererar positiva känslor och

känsloreglering. Känslan regleras genom att någon annan förstår den. Detta är själva

kärnan i den empatiska kommunikationen: det är förälderns lyhörda förståelse att

uppfatta barnet som en separat individ med verkliga känslor och tankar som reglerar

barnets affekter och skapar en trygg relation.

Vi vet idag att den mänskliga hjärnan, vid möjlighet till reparation - är en förlåtande

hjärna. Alla barn behöver erfarenheter av att samspel som brutits går att återuppta

och reparera. Om utrymme eller förmåga att försonas finns tillgänglig blir erfaren-

heterna till emotionella byggstenar för barnet. I brott och återföreningar återfinns

grunden för utvecklingen av barns förmåga till empati. Genom affektiva möten,

delade känslor i också konflikt och försoning, ges barnet möjlighet att förstå både

innehållet i sitt eget känslospråk och hur andra känner. Reparation av det brustna

bandet blir således en möjlighet till fördjupning av det empatiska bandet mellan

förälder och barn.

Vid bekräftande samspel söker man därför, i den mån det går, att inte gå i kamp med

barns trots och motstånd – man lär sig snarare acceptera det faktum att det är ett

fullkomligt rimligt uttryck för barnets känslor och önskningar. Och man börjar

istället bli mån om att uppmärksamma dessa hos barnet. När man som förälder

börjar "lyssna" på dessa barnets känslor inom sig själv och förmår sätta ord på dem

kan man även börja förstå sitt barn. Genom att sedan kommunicera denna förståelse

till barnet ger man även barnet möjlighet att börja förstå sig själv.

Hur barnets ”känslohjärna” nås Känslospråket kommer normalt till stånd genom att föräldrar och andra viktiga kring

barnet empatiskt reflekterar över barnets olika mentala- och känslomässiga tillstånd.

Det uppstår även lite senare genom trygg lek, med vuxna och med kamrater. Det

handlar här om att en mamma eller pappa eller någon annan för barnet viktig person

mer eller mindre korrekt uppfattat barnets intention. Från att exempelvis förstå att

spädbarnets skrik betyder hunger till att den arga och avvisande tonåringen egent-

ligen är ledsen och vill ha tröst. "Min mamma tänker att jag tänker och hon känner

att jag känner - alltså finns jag".

14

Föräldern binder ihop sitt barns känslovärld

Vi utgår från att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Barnets

upplevelse av sig själv kommer ur förälderns lyhörda blick. Det är föräldern som med

sin lyhörda förståelse, binder ihop barnets olika känslotillstånd. Föräldern ”håller”

och ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att benämna barnets inre

mentala tillstånd såsom känslor och önskningar. Föräldern reglerar barnets känslor

genom att spegla dem. Han eller hon tolkar barnets olika känslotillstånd och visar

dem med sitt ansiktsuttryck och röstläge, och gör således dessa känslor hanterbara

för barnet. Barnet lär sig steg för steg att koppla samman sina inre kroppsliga

känslotillstånd med de speglingar som det möter i förälderns ansikte och hållning.

Känslorna blir på så vis begripliga för barnet och en känsla av balans och helhet

infinner sig hos barnet. Efterhand lär sig barnet känsloreglering på egen hand. I det

ingår att kunna urskilja och identifiera de egna känslorna på egen hand, att kunna

balansera dem och att kunna uttrycka dem på ett socialt ändamålsenligt sätt.

Förälderns förmåga att leva sig in i och förstå barnets psykologiska tillstånd på detta

vis skapar den trygga anknytningen mellan förälder och barn.

Och bär sitt barns känsloliv

Det viktiga föräldern gör vid denna lyhörda kommunikation, är att hon eller han kan

sägas hålla sitt barns känsloliv i sitt eget vuxna känsloliv och på så vis bär sitt barns

känslor och medvetande inom sig. För det lilla barnet, som inte ännu själv kan reglera

sina känslor, innebär detta att barnet får hjälp av föräldern att smälta och reglera sina

känslor till att därefter kunna börja hantera dem inom sig själv. Från första stund

förekommer denna kommunikation mellan förälder och barn med syfte att skapa

tänkande och mening för barnet i en kaotisk värld. När ett spädbarn skriker så är det

inte bara en signal till föräldrarna att något är i olag utan att själva skriket också

fortplantar sig i föräldrarnas inre. Om den vuxne, utan att smittas av barnets panik,

orkar ta emot skriket och samtidigt försöker förstå varför barnet är så vanmäktigt, så

lär sig barnet så småningom två saker: dels att det går att härbärgera och förstå

känslor, dels hur det går till. Det är föräldern, som genom sitt lyhörda sätt att ta hand

om barnet, demonstrerar denna kunskap.

Denna empatiska kommunikation förekommer senare i livet också i form av ett

känsloflöde mellan människor som interagerar. Empatisk kommunikation har, kan vi

fastslå, ingen undre eller övre åldersgräns. För det lite äldre barnet och senare

ungdomar finns förstås mer av mogna kognitiva strukturer utvecklade. Det innebär

emellertid inte att vi får glömma bort att alla växande barn och ungdomar har

känslomässiga behov av att bli burna av nära vuxna, i framförallt arbetsamma

känslotillstånd. Funktionen i form av intoning av våra barn och ungas känslovärldar

15

är en nyckel in till en god empatisk kommunikation mellan föräldrar och unga.

Denna kommunikation är, som beskrivits, en källa till växt och utveckling för barnet.

Från 3-åringens värld....

Det är lördagsmorgon hos Robin 3 år och hans familj. Mamma och pappa är redan

vakna och mitt uppe i att ta hand om lillasyster, snart 6 månader. Hon har precis ätit

och blöjan håller på att bytas. Det är en uppsluppen morgonstämning hos de tre inne

i sovrummet. Robin som nu vaknat kommer in och blir stående vid tröskeln in till

sovrummet. Med en legobil i näven. Han är inte på humör, lite grinigt tittar han på.

När han ser alla glada miner börjar han skrika att han vill ha hjälp av mamma med

sina legobitar...Nu! Han slänga därefter legobilen mot lillasyster.

Rådande beteende har Robin haft alltsedan lillasyster börjat växa till sig och ta mer

utrymme i familjen. När hon var nyfödd kelade Robin med henne men allteftersom

hon vuxit, har han blivit mer och mer hårdhänt och argsint mot henne.

Föräldrarna upplever att situationen håller på att eskalera. De höjer tonläget allt

snabbare nu och säger till Robin på skarpen allt oftare. Allt oftare ser de sig behöva

skydda lillasyster från storebror. "Vi har blivit som väktare i familjen, och det har

bara gjort Robin ännu mer frustrerad," säger pappa. "Vi har jobbat väldigt mycket

med att tala honom till rätta, lugna ned honom och skälla på honom, den logiska

hjärnan helt enkelt, att han borde kunna bete sig bättre”. Föräldrarna reflekterar

kring Robins upplevelsevärld. De uttrycker: ”Han behöver nog få känna sig som

hemma i gemenskapen igen, som ju gått lite förlorad när lillasyster kom. Och hon

är ju här för att stanna, hon kommer inte försvinna, har det nog gått upp för Robin

idag".

Så denna morgon kommer läget och de ser Robins beteende som en signal att det är

känslohjärnan som jobbar, och snabbt börjar rusa i affekt. Den förnuftiga Robin är

borta i ett svep. Mamma säger nu med stark stämma samtidigt som hon sätter sig på

huk framför Robin och gränsar honom från att slänga fler saker: "Lilla gubben, det är

klart, du vill också vara med i gemenskapen och ha roligt tillsammans, du vill inte

vara ensam - och kanske kände att ingen bryr sig om mig nu, att vi bara tar hand

om lillasyster, ska inte jag få vara med också. Jag är också liten fortfarande och

behöver få leka, inte bara lillasyster". Pappa ger Robin en morgonkram, "Kom min

legogubbe" säger han. Robin låter sig omfamnas av sin pappa, han mjuknar och

slappnar av i kroppen. När pappa väl släpper ned sin pojke, hoppar Robin upp i

sängen, tittar sig omkring och hämtar därefter en ny blöja till lillasyster som han ger

mamma. ”Här, till lillasyster!” Mamma berömmer honom och säger: ”Tack för

hjälpen! Du är en härlig storebror”.

16

3-åringar har stora behov av att bli förstådda. Dock är uttrycken för en treåring i

affekt som regel spegelvända snarare än rättvända. Det är upp till föräldrarna att läsa

av budskapet rätt. Vi lär oss också att det sällan ”lugnar att lugna” eller att rätta sitt

barn till lugn. Det bästa lugnandet är oftast en god spegling eller tolkning.

....till din tonåring.

Din tonåring kommer hem, kastar av sig skorna och jackan i hallen och drämmer

ljudligt igen dörren om sig. Du är själv trött och sliten efter en tung arbetsvecka och

skulle vilja ha hjälp med middagen. När du försynt knackar på dörren får du en

rytande svordom till svar. Nu börjar du själv bli arg och höjer rösten: "Det kan väl

inte vara orimligt att förvänta sig lite dukning åtminstone!" Nu är bråket ett faktum

och resten av kvällen förstörd.

Tonåringar har stora behov av att bli förstådda, men ofta dåligt utvecklade färdig-

heter att uttrycka sig. Om din tonåring hade kunnat identifiera och uttrycka hur det

egentligen stod till hade det blivit lättare för er båda. Om du hade fått veta att hennes

bästa kompisar svikit och avvisat henne hela dagen och att hon nu var ledsen och

rädd för att bli utanför, hade ditt förhållningssätt blivit ett annat. Själv kan eller vill

hon inte blanda in dig och familjen och pytsar därför ut den känsla som ligger

närmast till hands - ilskan. Hon blir därför inte sedd i sin oro och får inte den tröst

hon så väl behöver.

Vi förstår också att förtroendekapitalet till vår tonåring inte byggs via förmaningar

och rationalitet från dig, den vuxne, utan genom emotionella band som är när-

varande, uppskattande och trovärdiga. Att vi är beredda att se bakom det eldiga

uttrycket och villiga att vara öppna för upplevelsevärlden, när tillfälle ges och fönstret

är lite öppet.

Således:

Kan vi utkristallisera att när det gäller de två delarna av hjärnan och människans

fungerande så har den känslomässiga delen sin logik och sina skäl, som den logiska

förnuftsmässiga delen inte alltid förstår sig på. Vi skulle kunna säga att tanke- och

känslohjärnan talar delvis olika språk eller i alla fall att de har två olika grammatiska

uppbyggnader.

När det gäller grammatiken och språket för den känslomässiga hjärnan, bör de

känslor den unge väcker, framförallt ses och hanteras som en inre guide utifrån

vilken den vuxne orienterar sig i syfte att utveckla dialogen med barnet. Föräldrars

förmåga att reflektera över sina barns intentioner och känslotillstånd i olika typer av

agerande, ökar barnens upplevelse av att känna sig förstådda. Detta i sin tur ökar

barnens självkontroll och känsloreglering, vilket skapar en grund för trygghet i den

unges samspel med sin omgivning.

17

Att som förälder öka sin förmåga till att bli en god "känslospanare" är

därför central!

18

Till dig som förälder:

Gå tillbaka till bilden: Tanke- och känslohjärnan.

1. Fundera över hur känslohjärnan tar sig uttryck hos ditt barn, vilket språk har det?

Ha "span" på och var nyfiken på ditt barns känsloliv framöver med målsättning att

försöka göra det begripligt och förståeligt. Om problem dyker upp längs vägen, lägg

energi på att försöka läsa av budskapet - "brevduvan" - i barnets känslor.

2. Fundera också över vilken del hos barnet du som förälder oftast arbetar mot eller

försöker nå hos ditt barn? Förnuftet eller känslolivet?

Och – För veckan som kommer:

Hur kan du nå ditt barns "känslohjärna"?

Vad tror jag mitt barn skulle uppskatta att se mer av från mig i form av

känsloinvestering?

………………………………………………………………………………………………………………

………………………………………………………………………………………………………………

Hur kan jag ge denna känslogåva till mitt barn under veckan/varje dag?

…………………………………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………………………………

Hur tror jag att mitt barn kommer reagera?

……………………………………………………………………………………………………………..

Vad kommer det betyda för mig när mitt barn uppmärksammar min

ansträngning/investering?

……………………………………………………………………………………………………………..

Låt oss nu ta steg vidare och konkretisera hur man som förälder kan göra för att nå in

till och bli deltagare i det känslomässiga livet hos sitt barn, för att på så vis också

kunna möta och lösa problematiska situationer med barnen på ett konstruktivt vis.

In i praktiken – alltså!

19

20

21

Från upptrappning av konflikter…

Mamma och 13-årig son:

Mamman går in till sin pojke för att väcka honom på morgonen.

Mamma: "Nu måste du stiga upp!"

Pojke: "Jag vill inte!"

Mamma: "Jo, du måste!"

Pojke: "Håll käften, gå ut!"

Mamma: "Säg inte så till mig!"

Pojke: "Stick för helvete!"

Mamma: "Du får ingen frukost!"

Pojken slår till sin mamma.

Mamma: "Sluta slå skitunge!" Håller honom.

Pojken slår igen och skriker: "För helvete, släpp mig din jävla kärring!"

Mamma: "Sluta!" Slår tillbaka.

Erfarenhetsmässigt vet vi att upptrissade konflikter och bråk i familjen ofta leder till

en nedåtgående spiral där man slutar att lyssna på och bekräfta varandra. Mamma-

son - dialogen ovan ger en fingervisning om det högspända känslotrycket vid ett

sådant samspel. Ju mer låst det blir desto svårare brukar det vara att förmå lösa

själva sakfrågorna man som förälder och barn står inför. Detta scenario bidrar istället

ofta till att det den unge och föräldern upplevde som en problemfråga från början,

blir än mer negativt laddad. När varenda diskussion tycks förvandlas till ett gräl får

alla kort stubin. När föräldrar och barn en gång blivit vana vid att förvänta sig vissa

reaktioner från varandra – att bli motsagd, att inte bli lyssnad på – riskerar de att bli

fångar i sina egna förväntningar.

Föräldrar vars barn grälar med dem hela tiden mister ofta känslan av att de är de som

bestämmer och att de blir respekterade. Detta riskerar att leda till att de börjar

betrakta sina barn mindre som unga människor som är beroende av deras skydd och

omsorg och mer som motståndare i en kamp om makten – helt enkelt mindre som

barn och mer som fiender.

Tanken med bilden på föregående sida är att ”Elden” ska åskådliggöra det känslosvall

barnet av någon anledning hamnat i pga en situation som gått emot eller ställt till det

för barnet. Barnet hamnar i en ”het” eller ”brinnande” känsla. Det skulle kunna röra

sig om att inte få som man vill, det inte blir som man tänkt sig eller att barnet hamnar

i annan konflikt med sin omgivning. Vår erfarenhet är att många barn som lätt

hamnar i heta känslor ofta har svårigheter med de färdigheter som handlar om att

kunna tolerera frustration och att kunna ställa om och vara flexibel i mötet med en

föränderlig vardag. Att det helt enkelt är jobbigt att möta och tåla motgångar och

22

förändringar. Vi kan säga att barnet utifrån en laddad eller konfliktfylld situation

hamnar i känslomässig nöd. I vår bild illustrerad av en eldflamma.

Vägspärrar för kommunikationen mellan förälder och barn skulle därefter kunna te

sig på följande vis, vilka tenderar att elda på mer än lugnar situationen.

Rättningsreflexen hos föräldern går igång:

Föräldern: – Säger till! – Tjatar! - Höjer tonläget!– Börjar argumentera! – Frågar

ut barnet! – Höjer tonläget ännu mer! - Hotar! – Blir alltmer ilsken!

Från barnets sida sett: - ”Jag vill inte! Jag tänker inte”!

I ena hörnan finner vi nu en mer och mer uppretad förälder – i den andra hörnan ett

mer och mer uppeldat barn, som inte känner sig förstått. Konflikten riskerar att

trappas upp.

Pappa och 6-årig dotter:

Far och dotter är försenade till skola och arbete.

Flicka: "Pappa hjälp mig med håret, jag kan inte gå till skolan om det inte är fint!"

Pappa: "Vi är försenade, jag hinner inte nu. Vi får ta bilen istället för att cykla som

planerat. Här sätt upp håret i en tofs!"

Flicka: "Men jag vill cykla, och du måste hjälpa mig med håret!"

Pappa: "Sluta trilskas, du har varit så sölig hela morgonen och inte lyssnat när jag

sagt till, nu måste vi iväg!"

Flicka: "Neej, håret är inte bra och jag vill cykla. Du lyssnar aldrig, mamma säger det

också!"

Pappa: Höjer rösten till sin dotter: "Det är Du som aldrig lyssnar. Nu kommer du med

här. Varför beter du dig så här, det blir ju bara problem! Vill du det?"

Flicka: Upprivet: "Du är dum, jag går inte till skolan så här!"

Pappa: Tar hårt i flickans arm och föser ut henne genom ytterdörren.

Flicka: Börjar skrika: "Du gör illa mig! Jag ska säga till mamma!"

Pappa: Röd i ansiktet: "Gör du det!" Rycker till hårt i flickans arm och knuffar henne

ner på golvet. Slänger skorna efter flickan.

…till reglering av känslor och affekter.

23

Empati – Lösenord till barnets värld

Att göra en ”Time in”

När man väl har ett stressat och upprivet barn framför sig går det sällan att hoppa

över detta känslotillstånd och argumentera sig ur eller tala barnet till rätta genom

förmaningar. Det ökar snarare konflikten och avståndet till barnet. För att kunna

möjliggöra att en laddad sakfråga - eller ett konflikttillstånd – löses måste ett

relationsnärmande till, som i första hand har fokus på att bekräfta känslor och

erhålla förståelse för de olika bilder av ”verkligheten” som är i omlopp. När detta

arbete väl gjorts kan ny mark beredas till att kunna hitta en lösning.

Den andra idén är att barn alltid samarbetar. När barn slutar eller vägrar samarbeta

(i den vuxnes ögon) är det antingen för att de har samarbetat för mycket för länge

eller för att deras integritet har tagit skada. Det är aldrig för att de inte är samarbets-

villiga. I den meningen pågår det alltid ett samarbete, antingen rättvänt eller spegel-

vänt. När barn vägrar samarbeta, finns det någon del av dem som vill eller behöver

bli sett. Om detta obesvarade behov inte alls uppmärksammas, kommer barnet inte

bara fortsätta kämpa emot utan också känna sig osett. När barn protesterar måste

därför deras föräldrar lyssna och visa respekt för vad de känner, om de vill ingjuta

samarbetsvilja.

Att bekräfta känslan handlar om att aktivt vända blickljuset - från förälderns

rättningsambitioner - till barnets upplevelsevärld. Hur barnet faktiskt söker ett

samarbete eller har försökt samarbeta, men det av någon anledning låst sig.

Föräldern anstränger sig härvid att söka förstå barnets känslomässiga upplevelse av

situationen och barnets meningsfulla intention bakom sitt agerande. Att helt enkelt

sätta sig in i hur barnet upplever det. Och sedan aktivt förmedla det till barnet.

Vi kan formulera det som att föräldern gör en ”Time in”. Med det menar

vi att föräldern, via ett lyhört bemötande av barnets känsla i stunden,

kliver lite närmare barnets upplevelsevärld – för att få kontakt. Barnet

får på så vis förälderns stöd, i en inte sällan svår stund.

Pappa och 5-årig son:

Pappa: "God morgon killen, vi ska vakna nu, måste upp, äta frukost och till dagis!"

Pojke: "Neej, jag vill inte, inte dagis, jag är trött!"

Pappa: "Det är klart, du har sovit skönt och vill nog ligga kvar ett tag i värmen."

Sätter sig hos sin son och stryker honom på täcket.

Pojke. Mjuknar. "Men jag vill inte till dagis."

Pappa: "Du verkar inte på humör för dagis idag? Berätta!"

Pojke: "Jag vill vara hemma med dig."

Pappa: "Du skulle vilja vara hemma med mig!"

24

Pojke: "Mm. Och så är Leo sjuk, jag vet inte vem jag ska vara med då?"

Pappa: "Aha, är det så att du undrar vem du ska leka med när Leo är sjuk. För du vill

ju vara på dagis och leka och ha roligt!".

Pojke: "Ja, vi är indelade i nya grupper, så det är många nya, jag känner inte dem så

bra."

Pappa: "Aha, de har satt ihop nya grupper, det är lite nytt hör jag, och många nya du

vart med denna vecka, nya kompisar. Berätta?"

Pojke: "Ja, jag lekte med Klas och Olof innan jag skulle hem igår, men det var lite

kul." "Får jag fråga om Klas kan komma hem till oss?"

Mamma och 14-årig dotter:

Flicka: "Alla bara tjatar om betygen, kan ni inte bara sluta vara på mig hela tiden!"

Mamma: "Oj, har nog inte riktigt fattat det förrän nu. Vi har inte vart till någon större

hjälp med alla råd, va? Det har bara blivit tjat!"

Flicka: "Ja exakt! Jag får ingen luft med all press, då kan jag inte tänka alls!" Det är

så jävla mycket som det är!"

Mamma: "Du känner dig verkligen pressad! Jag fattar ju att nu är betygen på allvar.

Men att du inte behöver mer stress, utan mer hur du faktiskt ska kunna se till att du

håller dig ovanför vattenytan och fixar betygen?"

Flicka: "Ja så är det, sen måste jag få göra det i min takt, jag behöver mer tid, jag får

inte in ämnena i huvudet annars. I skolan är det ju bara korvstoppning. Ska man bli

utbränd innan man fyller 15 eller?? Och så är ni så på hela tiden, skaffa er egna liv

istället!"

Mamma: Ler åt formuleringen. Säger förlåt. "Ja, det är verkligen press på er 8:or

idag. Jag hör ju att du tänker fixa det här, men att det kokar i huvet just nu?

Flicka. "Ja, suck, lättare om man bara jobbade. Jag har engelska till imorgon, kan du

förhöra mig?"

Mamma: "Javisst"

Stämningen har lättat.

Vi ser här att ”bekräfta barnets/den unges känsla” i första hand fokuserar på att upp-

lösa konflikter och explosionshärdar genom att lägga tonvikt på den upplevelse av

mening/intention som den unge uttrycker med sitt agerande, vid en laddad situation.

Dvs att som förälder inta en empatiskt lyssnande position till sitt barn när det

uppstår bekymmer. På så vis ökar möjligheten för föräldern att hjälpa sitt barn med

känslo- och affektreglering i en svår stund och på så vis öppnas också möjligheten för

föräldern att kunna ta kommandot och ledningen i situationen utan att konflikten

behöver eskalera.

25

Time in - Formeln

Med ”Time-in” menar vi således att: Föräldern lyssnar in och sätter ord

på den unges primära känsla och intention i situationen, och avhåller

sig från att reagera för starkt på barnets sekundära uttryck för denna

känsla, vilket ofta kan vara ilska, ett Nej eller frustration, med dåligt

språkbruk. Föräldern bemödar sig att komma "under radarn" till sitt

barn för att nå den ”konstruktiva önskan” som låst sig eller blockerats

för barnet.

Formeln för Time-in lyder: Du… + Barnets känsla + Barnets intention.

” - Du känner dig pressad…vill klara betygen… och behöver kunna

tänka klart.”

” - Du känner dig lite osäker på dagis med nya grupperna…för du vill

egentligen ha roligt och kunna leka med kompisar på dagis.”

När barnet får hjälp med reglering på detta sätt så leder det också till att barnet

bygger upp en egen förmåga att bättre klara ut situationer det ställs inför framledes.

Erfarenheterna är således byggstenar till ”de inre kartor” barnet utvecklar för hur det

kan klara ut att röra sig i känsloterrängen i sitt liv.

I ett anknytningsperspektiv är detta förenligt med det lyhörda föräldraskapet som

går ut på att finnas tillgänglig när barnet behöver hjälp. Till skillnad från sk "Time

out" vilket handlar om att kliva ur och separera sig själv eller barnet vid en konflikt,

innebär "Time in" att föräldern söker reparera det avbrott som skett i deras samspel.

Vi tänker att det är oerhört viktigt att föräldraträningsprogram inte missar detta

budskap till föräldrar. För den förälder som vill stödja sitt barn är det viktigt att inte

genom sitt agerande väcka barnets rädsla och känsla av att vara övergiven just när det

hamnat i en situation som det inte kan lösa.

Empatiskt lyssnande är ett förhållningssätt som är viktigt att använda kanske fram-

förallt när ditt barn är upprört. I dessa lägen är barnet ofta i någon form av känslo-

mässig nöd eller stress. Det är denna nöd som empatiskt lyssnande riktar sig till. Ju

mer föräldern lyckas nå eller få fatt i det ”nödställda barnet” och inte det ”trotsiga”,

”elaka” eller ”motsträviga” barnet, och förmår se att barnet i första hand inte är i

behov av tillrättavisningar eller argumentation, utan av förälderns personliga

omsorgsuttryck och förståelse, desto mer ökar chanserna för föräldern att nå fram till

sitt barn.

26

Checklista för Bekräfta känslan – ”Dörröppnare”

Sex steg: 1. Föräldern uppmärksammar barnets upplevelse;

”Såg att du ville det här och nu blev det det här istället!” ”Det blev inte riktigt som du

hade tänkt dig”.

2. Ser denna upplevelse som ett tillfälle till närhet och vägledning;

”Funderar på hur det här blev för dig?”

3. Söker sätta ord på barnets känsla; ”Så du kände lite som att luften gick ur

efter bråket och så tappade du lusten att jobba vidare med matteuppgiften?”

”Ok, förstod inte riktigt att du inte var beredd på att Emma skulle gå hem så tidigt,

du hade velat leka längre… och kanske känner dig lite ensam nu”.

4. Speglar och validerar; Förmedlar känslobudskapet – ”Hör att det blev så för

dig” – validerar – ”Starkt av dig att fixa det, inte så konstigt att du kände så i det

läget”.

5. Bekräftar de negativa känslorna lagom mycket samtidigt som man

aktivt söker efter och uppmärksammar barnets ”konstruktiva önskan”

bakom känslouttrycken; ”Grabbar, ni vill verkligen leka ihop det såg jag, men

det låter som att det blev lite tufft och att ni liksom tappade gnistan när ni krockade

om leksakerna nu på slutet!”

6. Hjälper barnet tänka ut olika strategier för att lösa det aktuella

problemet; ”Hmm, Så hur ska ni hitta tillbaka till leken utan bråk, för det är det ni

vill hör jag?”

Hur?

Visa aktivt intresse och spegla

När ditt barn är upprört är det att se som en signal, en larmlampa, att barnet är i

behov av förståelse för sina känsloupplevelser. Graden av upprördhet visar på graden

av hur mycket ”i nöd” barnet är känslomässigt i stunden. Att se detta som förälder

innebär att man öppnar dörren till att kunna nå barnets upplevelsevärld i

situationen. Man speglar härvid att man uppfattar hur barnet har det, vilket gör att

barnet får en upplevelse av att mamma eller pappa förstår mig.

Bekräfta

Sätt ord på och förmedla i bekräftande ordalag till barnet att du ser hur det har det,

alternativt hur situationen blivit knasig. Ansträng dig att förmedla hur du har

uppfattat barnets positiva intention i den rådande situationen, dvs förmedla att du

vill förstå barnets önskan. Ju mer man förmår nå barnets faktiska känslor i stunden,

ju mer man prickar rätt, desto mer blir man i barnets ögon en förstående, vägledande

och stödjande förälder som faktiskt har kontroll över situationen. Mer kontroll än

man troligtvis hade då man var den argumenterande och rättande föräldern. Att bli

bekräftad är lugnande.

27

För att verkligen kunna uppfatta ditt barns funderingar är det här nödvändigt att du

avstår från att uttrycka dina egna åsikter, åtminstone för tillfället. Det går inte att

lyssna effektivt när man bara väntar på att få svara. Det aktiva beslutet att skjuta upp

diskussionen för att istället utforska ditt barns tankevärld är det första steget att bryta

grälspiralen.

Spegling och bekräftelse verkar avladdande och tar udden av mycket motstånd och

kamp. Det öppnar därför dörren till att stärka föräldra-barnrelationen och bidrar till

att relationen kan hamna på fast mark igen. Notera att vi pratar om speglingar och

bekräftelser, inte i första hand om frågor. Att spegla eller bekräfta innebär en

aktivitet där man som förälder aktivt ”ger” till barnet. Det sker på så vis insättningar

på barnets ”konto”. Att hålla tillbaka ett aktivt frågande innebär att barnet inte

behöver avkrävas svar och förklaringar för tidigt, dvs det blir inte ombett att ta ut på

sitt ”konto”, i ett läge då kontot ofta redan är på minus pga en konfliktfylld situation.

De situationer vi pratar om är, som beskrivits, ofta laddade och förenade med kon-

flikt. Inte sällan förekommer här en hög affektnivå hos både barn och förälder. Detta

innebär att man som förälder oftast behöver ställa in sig på ett aktivt arbete för att

kunna kliva ur en sådan situation. Vår erfarenhet är att det inte alltid är så enkelt att

göra om man själv befinner sig i känslomässig gungning eller i affekt.

Två ledstjärnor

En ledstjärna är att ju högre spänning man befinner sig i med sitt barn, desto mer

behöver föräldern hålla i sin ”rättningsreflex” i stunden – ja, ibland till och med låsa

in den i ett annat rum för ögonblicket. I en konfliktsituation blir ofta förälderns rätt-

ningsförsök till en vägspärr för barnet, dvs till något som barnet måste förhålla sig till

och oftast kämpa mot. Förälderns reflexmässiga rättningsförsök riskerar därför att bli

till en vägspärr för att faktiskt nå den lösning eller förändring man vill uppnå. Att

”rätta” riskerar helt enkelt att blockera kommunikationsmöjligheterna.

Vi kan formulera det så att rättningsreflexen, när den gör sig påmind, ska användas

men inte i ett rättande syfte – utan mer som en signal till föräldern att: ”Nu behöver

jag gå in och jobba med förståelse och nå mitt barn i hur det är för honom eller henne

i denna stund”. När föräldern når sitt barn känslomässigt, kommer det öka förut-

sättningarna för en god kommunikation att ta form igen.

I praktiken skulle detta kunna te sig så att nästa gång du känner att nu är

jag där igen i en: "Varför gör du så här.....!! - eskalering, är ett sätt att

bryta upptrappningen att börja nästa mening med: "Du – Du ville inte det

här… Du känner att... Du önskar det här... Du ville det här.... Helt enkelt

att byta ut Varför... mot Du....

28

Varför-frågor har en klar tendens att växla upp elektriciteten och skapa

avstånd medan Du-frågor tenderar att växla ned det elektriska och bidra

till närmande i relationen.

Och, att upprepa barnets ståndpunkt med egna ord är det bästa sättet att

låta honom eller henne veta att du har förstått, på riktigt. Du försöker

alltså inte uppfattas som förstående, du försöker förstå. Det överanvända

uttrycket ”jag förstår hur det känns” innehåller ofta mindre empati än

”Jag är inte säker på att jag riktigt förstår vad du känner. Kan du förklara

mer för mig?”

Den andra ledstjärnan är att föräldern bekräftar negativa känslor lagom mycket.

Istället för att i för hög grad uppmärksamma och förstärka de negativa känslo-

uttrycken, söker föräldern hellre aktivt uppmärksamma den intention eller vilja/

önskan barnet har utifrån sin logik, en positiv vilja som ofta kan ligga dold under de

negativa känslouttrycken. Med andra ord: Föräldern söker aktivt efter den ”dolda

önskan” barnet har och utifrån denna hjälper barnet tänka ut olika strategier för att

lösa det aktuella problemet eller klara ut en situation.

Stödja barnets konstruktiva intention

Att uppmärksamma sitt barns ”dolda konstruktiva önskan” innebär en viktig aktivitet

från förälderns sida: Nämligen den, att föräldern vänder sig till och uppmärksammar

de sidor hos barnet som är konstruktiva men som föräldern också förstår är i behov

av belysning och förstärkning för att ett fungerande samarbete ska kunna fortlöpa,

eller ett problem kunna lösas. Det ”eldiga” uttrycket hos barnet är sällan i sig i behov

av ytterligare uppmärksamhet - det är snarare mer en hjälp för barnet att få möjlighet

att släcka elden eller dra ned på dess ljuslåga. Barn är som regel i behov av att få hjälp

att få fatt i den lilla lågan under det starka uttrycket. Likt en muskel som är i behov av

träning för att kunna växa sig stark. Detta är, som vi förstår, ett aktivt arbete från

förälderns sida: Från att förmå hitta barnets ”dolda önskan”, uppmärksamma den

goda intentionen i barnets agerande, uttrycka empati för den, till att hjälpa barnet att

hitta vägar ur det dilemma barnet befinner sig i.

Från barnets synvinkel skulle förälderns lyhörda seende kunna te sig så här: ”Att bli

sedd i min goda vilja och den låsning jag hamnat i, när det hettar, innebär en hjälp

att lättare och fortare kunna kyla ned mig och snabbare återfå tillgång till den

tänkande delen av mig - samtidigt som det är en hjälp att fortsatt kunna vara kvar i

relationen till dig, den vuxne - eftersom du försöker förstå mig!”

29

I barnets värld binder förälderns förståelse relation, medan förälderns oförståelse

bidrar till distans och avstånd. När vi befinner oss i en förstående omsorgsrelation till

våra barn, stärker det anknytningsrelationen mellan oss och våra unga. Ur

anknytningsperspektiv stödjer helt enkelt förälderns förståelse barnets vilja och

önskan att knyta an! Det är anknytningsmotorn mellan förälder och barn som då

arbetar i anknytningens tjänst, skulle vi kunna uttrycka det. Helt enkelt: Barn och

unga vill växa och vill samarbeta – om de väl får chansen och ges möjlighet till det.

Att bli förstådd frigör energi. Förälderns lyhörda seende ger barnet ett tillskott av

relationsenergi. Barnet erhåller på så vis bränsle till ökad mental handlingskraft att

förmå vara kvar i den konstruktiva sidan hos sig själv, och stöd i att kunna vara kvar i

ett konstruktivt samspel med sin omgivning. Föräldern understödjer och underlättar

på så vis ”utvecklingsögonblick” att komma till liv hos sitt barn.

I en loop får föräldern tillbaka en spegling eller handledning av sitt "sedda barn”, som

visar tecken på att må bra och vara i balans. Meddelandet till föräldern är: "Du är en

lyhörd förälder, du hjälpte mig nu genom att se det som behövde bli sett hos mig,

förstod mig, lugnade ner de heta känslorna till balans och hjälpte mig att kunna

vara konstruktiv i situationen - och vi har det nu bra tillsammans". Det lyhörda

föräldraskapet blir på så vis uppmärksammat och stärkt via barnets eget förbättrade

mående och fungerande. En känsla av tillfredsställelse kan infinna sig hos föräldern.

Fyra exempel

Samuel 5 år är på väg hemåt från förskolan tillsammans med sin pappa. En väg som

ofta innebär krångel mellan Samuel och hans föräldrar då Samuel ofta får för sig att

göra saker som föräldrarna inte upplever som ok. Samuel älskar bla att klättra upp på

snöhögar och kasta grus ut på gatan så långt han kan. Han har ingen blick för konse-

kvenserna när bilar kommer åkandes och får grus över sig. Pappa går som oftast på

helspänn och reagerar också instinktivt fort och starkt när Samuel klättrar upp och

sätter igång med kastandet.

-"Jag säger till på skarpen", berättar pappa. Det har oftast dock inneburit att Samuel

blir ilsken och sätter motstånd till; han kan börja skrika och kasta ännu mer grus, på

bilar och på pappa. Pappa beskriver hur han i det närmaste nu är handlingsförlamad

gällande sin son. -"Jag kan inte ta i mer, det blir inte bättre ändå, min son blir ju bara

värre!" Så pappa är beredd att pröva Time-in.

När far och son denna dag promenerar hemåt får Samuel sitt vanliga infall, klättrar

upp på snöhögen och börjar kasta sten ut på gatan.

30

Pappa säger nu (med ett empatiskt uppmärksammande av det konstruktiva i Samuels

intention till skillnad från det destruktiva han tidigare uppmärksammat hos sin sons

beteende):

-"Du gillar verkligen att kasta sten, och du tycker verkligen det är kul att se hur långt

det bara går att kasta!" Du tycker det är kul att kunna kasta långt!".

Pappa vet inte vad han ska vänta sig för svar från sin son.

Samuel svarar direkt att pappa förstått rätt: -"Ja, jag älskar att kasta, det är så roligt

att ta i och se hur långt man kan kasta. Titta pappa!"

Pappa, med fortsätt bekräftande tonfall: -"Ja, jag ser, du vill verkligen visa mig också,

hur bra det går att kasta".

Samuel svarar på bekräftelsen med att gå in i dialogturtagning med pappa:

-"Ja, säger Samuel med en uppskattande min. Vill du se?"

Pappa uttrycker fortsatt bekräftelse över sin son: -"Ja det vill jag. Jag blir stolt över

dig, du börjar bli en stor kille helt enkelt, klarar så mycket".

Pappa vägleder Samuels intention till konstruktivt beteende: -"Du Samuel, kolla här,

kasta ditåt lite längre inåt så går det bättre och bilarna blir inte träffade och du kan ta

i ännu mer istället. Få se!"

Samuel, som nu har den konstruktiva sidan av sig aktiverad:

-"Ok pappa, jag gör det. Är det här ok? Titta nu".

Pappa upplever en känsla av tillfredsställelse att ha kunnat vägleda sin son i ett fint

och närande samspel.

Mamma och Kalle, 8 år kommer hem efter dagens slut. Läraren har ringt mamma

om bråk Kalle varit inblandad i under dagen. Det är tryckt och Kalle vill inte prata om

detta. Mamman känner sig irriterad och orolig för att Kalle bråkar.

Mamma frågar - ”Kalle, vad hände egentligen på skolgården idag, din lärare ringde

och sa att det blivit bråk och att du var inblandad?”

- Det var inte jag som började, Pelle är dum, jag bråkade med honom, men han är

dum mot mig på rasterna. Sur min, armarna i kors.

(Spegling) - ”Oj då, så du hamnade i bråk med Pelle…eftertänksamt: - Det låter som

att ni inte alls kom överens med varandra idag, låter som att det var så tufft att ni till

och med hamnade i bråk”.

- Ja, han retas alltid nuförtiden, jag blir så arg på honom. Sen blir jag utanför också.

(Spegling) – ”Okej, du känner att du blir retad men också att du blir lite utanför och

känner dig lite ensam. Hmm… Ni var ju bästisar tidigare och nu låter det som att ni

hamnar i bråk istället. Det låter som att du inte gillar det som händer alls.

Ja, det var jättejobbigt idag, vi fick sitta och prata med läraren också.

(Fråga) - ”Hur gick det?”

- Det var läskigt, men vi skakade hand sen, så nu har vi spelat fotboll ihop igen, jag

och Pelle.

(Bekräftande spegling av sin sons konstruktiva beteende) – ”Så det var läskigt att

sitta och prata med läraren, men sen låter det som att ni lyckades lösa problemet och

31

ni hittade tillbaka till varandra och blev vänner igen, ni gick och spelade fotboll. Låter

verkligen som att ni två jobbade hårt för att lösa problemen. Vad stolt jag blir när jag

hör det här.

Kalle: - ”Det var inte så farligt egentligen att gå och prata, men det känns bra att vi är

kompisar igen.. Nöjt uttryck.

Fabian 4 år. Familjen är på väg att sätta sig vid middagsbordet då det går upp för

Fabian att det blir ugnspannkaka till middag och inte plättar, som han förväntat sig.

Fabian tappar humöret och visar sin besvikelse i gråt och klagande. Han ska inte äta

nu, han blir istället stående på tröskeln till köket.

Mamma blir irriterad och tänker banna honom, pannkaka som pannkaka, det är ju

samma smet: Ät unge! Men håller i sin reaktion och säger istället:

(Bekräftande spegling av sonens faktiska önskan och av hans primära känsla) ”- Men

lilla gubben, just det, det stämmer, du hade ju väntat dig plättar ända sen i morse och

nu blev det ugnspannkaka. Det här var inte riktigt som du ville ha det!” Tystnad.

Fabian stannar upp och tystnar. Han är lugn och eftertänksam, torkar tårarna: ”Okej

då, det går väl ändå”. Sätter sig för att börja äta.

Mamma: (Sätter ord på sonens ursprungliga önskan och förstärker hans konstruktiva

sida): ”Tänk, fast du ville ha plättar egentligen så äter du ugnspannkaka med god

aptit.” Du fixar det också”. Fabian fortsätter äta! Han börjar berätta om andra

episoder från dagis där han klarat av situationer och känt sig duktig…

Bröderna Kalle och Erik, 6 och 4 år gamla, leker med varandra hemma.

Mamma är i köket och lagar mat. Leken går dock överstyr då Kalle och Erik blir oense

om fördelningen av leksakerna. Bråket är igång. Mamma hör de höga rösterna och

tänker för femtielfte gången: ”De kan verkligen inte leka ihop, jag blir så arg!” Hon

sansar sig dock då hon vet att pojkarna ofta hamnar i nöd, men hon är uppriktigt

undrade varför det alltid går överstyr. Så hon bestämmer sig för att bryta själva

bråket mellan bröderna, men också att utforska med sina söner vad det är som pågår.

Så hon kliver in och sätter sig bredvid dem.

”Jag hörde från köket att ni hade jätteroligt, sen var det som att något hände som

ingen av er gillade. Ni började kivas. Kan ni hjälpa mig att förstå vad som hände, för

jag tror inte jag förstår riktigt?”

Kalle och Erik börjar berätta för mamma, i mun på varandra. De är båda i affekt så

mamma tänker att hon måste anstränga sig mycket för att båda ska känna sig

förstådda.

Mamma: (Bekräftar pojkarnas positioner): ”Okej en i taget nu bara så jag hänger

med: Förstår jag dig rätt Kalle, för dig blev det så här: Du hade jättekul när ni lekte

32

först, sen gillade du inte när ni blev oense om leksakerna, vem som skulle ha vilken,

och du tappade gnistan lite, just för att det var så roligt innan”.

”Och Erik, hur blev det för dig? Erik berättar. Mamma speglar och sätter ord på

känslorna, ” Så för dig blev det så här: Du trodde att Kalle ville vara dum mot dig när

han tog en leksak som du hade, och då tänkte du att honom går det inte att leka med,

men förstod jag det rätt att du tyckte också ni hade rätt så kul innan ni liksom

tappade gnistan mellan varandra?”

Mamma sammanfattar sedan: Har jag förstått er rätt - Först så gick det bra och ni

hade roligt ihop sen hände det här, ni blev oense om vem som skulle ha vilken leksak,

tappade gnistan och då försvann det roliga ni hade innan, som verkligen var kul för er

båda, ni var som bästa bröderna, bästisar helt enkelt, Hmm”.

När båda pojkarna lugnar ned sig och nickar bekräftande åt mammas ”tal” känner

mamma att det största jobbet är gjort. Hon frågar dem sedan: ”Vad skulle ni vilja

göra nu?” Tillsammans hittar bröderna på vad de ska göra.

Det är i dessa fyra exempel inte svårt att se hur ett barns känslor skulle kunna passera

obemärkt, om föräldrarna enbart försökt hävda sina regler eller läxat upp barnen för

att de (1) slänger grus framför bilar, (2) varit i bråk i skolan, (3) inte vill äta maten

som serveras och (4) bröderna inte samarbetar med varandra i leken. Det är också

enkelt att se hur föräldrarna i fallen faktiskt får sina barn att må bättre genom att

lyssna och sätta sig in i barnens upplevelsevärld.

Man kan beskriva det som att det är så empati fungerar. När vi bemödar oss att leva

oss in i våra barns sinnesstämningar känner de sig stöttade. De märker att vi står på

deras sida. Då släpps vi ofta också in i deras värld. Och då behöver inte barnet heller

eskalera uttrycken för den negativa känslan. Förståelsen för varandra kan istället

fördjupas.

Summera

Rama gärna in det som händer ytterligare genom att sammanfatta för barnet högt ed

dina ord det ni befunnit er i. Dvs att i samma anda som ovan, i en bekräftande ton,

göra en resumé över situationen och känslolägena och hur det blivit för barnet. Gör

detta i en ton av att: ”Du vill kolla av så att du förstått det hela rätt utifrån barnets

synvinkel”. Det bidrar ytterligare till ett närmande i relationen.

Ett sammanfattande reflekterande från föräldern möjliggör också för barnet att få lite

distans eller luft till själva känslokonflikten. På så vis hjälper föräldern barnet ur den

”heta” känslan till en erfarenhet av att ”vi faktiskt har klarat ut detta tillsammans”

och till en känsla av kompetens. Barnet får på så vis förälderns hjälp med att få lite

klarare sikt och hanterbarhet över sitt eget känsloliv. Detta innebär i sig en positiv

insättning på barnets och förälderns gemensamma förtroendekonto och bidrar till en

stärkt samhörighet med sina föräldrar och till en stärkt självkänsla hos barnet.

33

Närma er själva sakfrågan

Därefter är det möjligt att lyfta in själva sakfrågan i relationen igen. Med den

skillnaden att ni nu har bättre förutsättningar, i form av en bärande relation, att

komma fram till en lösning. Det är dock inte ovanligt att via processen med

uppmärksamt lyssnande, så löser man inte konflikterna i sig - utan konflikterna har

en tendens upplösas på vägen.

34

Till dig som förälder:

Var uppmärksam på situationer som riskerar att eskalera till en konflikt med ditt barn,

situationer som riskerar att bli ”överhettade” eller affektstyrda. Om ni är på väg att

hamna under vattenytan eller redan befinner er där:

Navigera klokt i känslostormarna!

Håll i din "rättningsreflex".

Håll tillbaka viljan att ställa Varför-frågor.

Dra ned på engagemanget att uppmärksamma de negativa uttrycken hos ditt barn.

Sätt dig istället in i hur barnet upplever situationen. Sätt ord på situationen ni

befinner er i och sätt ord på barnets känslor i en ton som går att ta emot för barnet.

Arbeta på tills barnet upplever sig förstått.

Öka andelen uttalanden som börjar med Du. Ställ många Du-frågor/Du-

konstateranden. (Använd Checklistan för bekräfta känslan).

Om det inte går att förstå – vänd på steken och uttryck att ”Du nog inte förstått det

hela riktigt som barnet upplevt det”, med en öppning att du vill förstå mer.

Bekräfta de primära känslorna hos barnet – mycket. Dvs ansträng dig att nå den

konstruktiva önskan eller vilja som ligger under låsningen ni hamnat i. Vad är det

mitt barn vill, som nu låst sig?

Ha empati med ”låsningen” barnet hamnat i .

Träna på att förhålla dig "Time-in" snarare än "Time-out" med ditt barn.

Gör Time-in under veckan.

I vilka situationer behöver jag navigera klokt i känslovindarna med mitt

barn?

………………………………………………………………………………………………………………

………………………………………………………………………………………………………………

Vilka av ovanstående navigeringsinstrument upplever jag vara använd-

bara för mig och mitt barn?

…………………………………………………………………………………………………………....

....................................................................................................................................................................

Hur kan jag använda dessa navigeringsinstrument i praktiken i mitt

föräldraskap?

…………………………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………………………

35

I vilka situationer kan jag pröva att använda Time-in under veckan med

mitt barn?

…………………………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………………………

Hur skulle min Time-in kunna se ut?

…………………………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………………………