Den Magiska Teatern

7/28/2019 Den Magiska Teatern

1/213

1

DEN MAGISKA TEATERN


2/213

2

et r bara drmmen som ger

en verklighetstrogen bild av mig.

Serenus Zeitblom


3/213

3

SAMMA DAG SOM brevet hade skrivits lg Nils Gunnar

Mathiesen i badkaret inbddad med brnnande vatten upp

till halsen. Hettan var inte alls hlsosam, men mannen

kunde inte knna ngon smrta. Pltsligt, men p samma

gng frsiktigt, inledde han med ena handen ett skval-

pande, fastn han hade lovat att lta vattenytan vara ifred.

De varsamma plaskningarna fljdes av lite mer hrdfra

sdana, de hrdfra fljdes av enormt otyglade, de otyglade

av smtt vanvettiga slag ner genom det som en gng, och i

all enkelhet, inte var mer n ett fridfullt bad. Vattnet

stnkte ner badrumsvggarna, till mannens frtjusning. En

smula vermodigt reste han sig, utan att torka av sin

nakna kropp. I kket lyfte den tjugofyrarige mannen upp

ett dricksglas, vgde det i handen, beundrade hur solens

strlar for rakt igenom det, beaktade skror och linjer, dessmjuka former. Med all mjlig kraft slungade mannen det

stackars glaset i vggen. Det splittrades naturligtvis. Glas

p glas, vas p vas, tallrik efter tallrik, allt Nils kunde

finna vrkte han nu omkring sig, allt som gick att likvi-

dera. Det destruktiva suget tycktes aldrig g att stilla. Han

kastade, han sparkade, han slog. Fr varje frintad servis-

del blev han lite starkare. Frden mot undergngen fort-

satte i nsta rum dr en blomsterskl blev omkullkastad

och eftert med full kraft sparkad p. Mannen vnde sig

mot akvariet och vlte det bryskt, innehllet forsade ut


4/213

4

ver lgenheten som kvicksilverdroppar och hittade allagolvets vrr fr sin spridning. Fiskarna kunde trots allt

inte protestera, de hade sjlvfallet avlidit lngt tidigare.

Som ett avslut lyfte mannen ett paraply ur hllaren och

slog med det i soffan, han hade till slut valt att inte skona

den frn raseriutbrottet. Fr att frgra mbeln hgg han

djupa skror i skinnet.

Efter strapatserna var suget fr en stund stillat, Nils an-

dades in och ut, in av behag, eftersom luften fyllde honom

med kraft, och ut av lttnad. Han vandrade runtomkring i

bostaden och slckte ljuskllor, drog kontakter ur vggar

och gardiner fr fnster. Efter detta vnde mannen sig mot

skrivbordet, ryckte behrskat ut en av byrldorna, fuk-

tade hger pekfinger och fick ut ett ark papper, en kul-

spetspenna och ett kuvert. Varsamt tillslt han ldan och

vandrade ut mot det rum dr golvet var torrt och vl dr

lade han sig raklng. Drefter skrev han brevet. Han un-

dertecknade papperet, vek det ordentligt p mitten, lade

ner det i ett kuvert som frseglades och placerades mitt p

golvet.


5/213

5

PARALLELLT MED ATT den tjugofyrarige mannens l-

genhet stormades intrffade ngot mrkligt p en annan

plats, en fr historien minst lika betydelsefull. Vid samma

tillflle som de stackars glasen krossades hade ngot ven

hr kommit att frndrats. Lngt bortifrn Nils, om n inte

rknat i fysiskt avstnd, svor nmligen en man fr sig

sjlv, tyst fr att inte vcka familjen. Jag r hunden som

springer i smnen, mumlade han. Hgst vanemssigt

gjorde den trettiottarige mannen sig redo fr nnu en

vecka, med alla en mndagsfrukosts bestndsdelar p

bordsskivan framfr. Nils Gunnar, vilket ocks var denne

mans namn, underskte en iskristall som hade fastnat p

det fnster han satt bredvid, anstrngde sig fr att knna

njutning av den unika formen, knna det sagolika i att en

del av himlen frlagts just bredvid honom, men ngonegentlig hnryckning blev det som vanligt inte tal om, t-

minstone inte frn mannens sida. I stllet vnde han blick-

en mot handen och det glas som dr uppehll sig, han log,

skrattade uppgivet och stllde ner det p bordet, i sjlva

verket ville han inte frgra det utan skulle gott ha njt sig

med aggressionen, bara insikten att vara vid liv. Mrkret

utanfr var inte srskilt gstvnligt och han nskade inget

mer n att vnda tillbaka mot smnen och glmma bort

alltihop, frlora det ur minnet, sova bredvid hustrun och

fara ifrn medvetandet. Som den frnuftige man han hade


6/213


7/213

7

ett psykologiskt plan? Vid frukostbordet en tidigmorgontimma var det inte svra funderingar fr mannen

att ta till sig, hur han hade drivit fram vnnens

gynnsamma framtid och den egna hglsheten. Fr sg, r

inte passiviteten den store fienden, den mnniskan gr vad

som helst fr att undslippa, till och med handlar orttvist i

det enkla syfte att p nytt f knna? I Nils Gunnars fall

hade svaret p den klassiska frgan lnge varit nekande,

men i denna sekund, en tidig mndagsmorgon, blev han

omvnd, han kom att minnas det som d var, men inte

fanns omkring honom, det som inte lngre upptog hans

uppmrksamhet. Naturligtvis var det ogenomfrbart att

vnda tillbaka, att f hndelserna ogjorda, men nd, ju

mer han tnkte p Det vita rummet och de egna sm

fragmenten av en fullkomlig mnniska, desto tryggare blev

han p att det var mjligt. Med glaset i handen tog han

beslutet att ge sig hn t impulsen, att frlora sig i

ventyret. Hur skulle det ha sett ut? Om. Om. Om.

Utvgen existerade i allra hgsta grad, alla om skulle

utrotas. Entusiastiskt kom han att pminnas hur det hadesett ut, hur det kunde ha fortsatt, hur det skulle ha fort-

satt. Han brast ut i skratt, som han skrattade, bde son och

hustru vaknade nr Nils Gunnar Mathiesen reste sig upp

och tog upp en appld t den egna briljansen. Det var inte

likt den trettiottarige mannen, men en gng i tiden var

det precis s hr han hade fr vana att upptrda.


8/213

8

HUR DET HELA inleddes, eller upphrde, beroende p vil-

ken period som avsgs, var svrt att stta fingret p, det

hade alltid varit, under alla omstndigheter frekommit.

Nils fick till sist medge att dagen i underjorden hade fyllt

en viss funktion i den omfattande plan vars syfte var att f

honom att flytta. Nr han hade dundrat fram genom tunn-

larna hade han inte haft ngon frestllning om var han

befann sig eller hur han hade kommit dit. Nr Nils slog upp

gonen kom han, synkroniserat med hur station efter stat-

ion skyndsamt strtade frbi, att se sitt ansikte bli tergi-

vet i vagnens fnster. Det var en lugnande syn, han blun-

dande. En rst vred sig av smrta inuti huvudet, en lng-

sam och ngslig sdan, en som praktiskt taget brast i grt

och nr Nils p nytt bemdade sig att sprra upp gonen

iakttog han hur ldre man hll honom i handen. Slppmig, frste Nils och mannen bad vlvilligt om lugn och los-

sade fattningen. Jag undrade bara hur det var fatt, sade

mannen varp han lade till att Nils hade talat hgt, nstan

som i tungor. S tidigt som d hade Nils kommit underfund

med att uttalandet mycket vl kunde ha varit riktigt, men

som tillstndet sg ut upplevde han inget begr att erbjuda

frmlingen en vandring i sitt inre, dr mannen skulle g

vid hans sida och dr Nils kunde peka ut de knsliga punk-

ter dr mannen kunde f trycka och nudda. Ingen skulle

ngonsin f den ynnesten. Det m vara hnt, svarade


9/213

9

Nils, men det r min ensak. Mannen hade ryggat tillbakaoch som hastigast bett om urskt innan han reste sig upp

frn platsen bredvid och tervnde till sin egen. Tunnelba-

nevagnen var fylld av mnskliga varelser och s lnge Nils

satt orrlig p sitt ste gick det an, men nr han skulle resa

sig och bege sig bort frn dem var det besvrligt att und-

vika hudkontakt och nr han vl sttte ihop med en annan

mnniska angrep rsterna hjrnan. P vagngolvet lg han

gormandes, han saknade rrelsefrmga, tget stannade,

mannen frdes till sjukhus, det talades med lkare och

kunnig personal, det talades med faster och farbror och till

slut hamnade han p vrdhemmet.

Vad som hade franlett det hela, vad som hade gjort ho-

nom till den han var, fick Nils drefter ngra f minuter till

att summera. Livet han hade verlevt, naturligtvis fanns

det mycket han ville skildra och utveckla och lika naturligt

gick hraren miste om information. Det mest mmande,

det han allra frst ville lmna ut, var tankarna om tillvaron

och han fick tilltelse att utveckla saken vidare. Den

verklighet Nils levde i var starkt knnetecknad avslumpen, sanningen var den att hela skdningen

grundade sig i att livet r konstruerat av en kedja

slumpmssiga omstndigheter som kopplats samman och

till sist bildat en enhet. Inte alls var synsttet

revolutionerande, men Nils ansg sig nd ha strre skl

fr sikten n andra mnniskor. Den skapelseprocess han

en gng var en del av menade han vara ett prktigt

exempel, ven om han tidvis nr han betraktade vissa

individers utveckling frgade sig hur de kunde vara en

produkt av den kraftfullaste av miljoner sdesceller, den


10/213

10

som faktiskt utgick som segrare i kampen om gget? Detfrmsta beviset fr pstendet var namngivningen, den

som hade utfrts genom en titt bland ddsannonserna. Om

inte det andra pbudet med ett maskulint namn hade

sknkts en Nils Gunnar hade aldrig hans mor och far givit

honom detta, det frefll dem uppenbarligen aldrig som ett

alternativ att vlja namn under kategorierna fr nyfdda

eller jubilarer. Han hade i sjlva verket ingen egentlig sikt

om sitt frnamn, men nog hade han fredragit en djupare

mening n det andra mansnamnet i en morgontidning.

Efter fdseln fljde en rad dimhljda r, inte helt olika de

mannen just hade genomlidit, och han mindes vldigt lite

frn dessa. Fr att precisera sig tvingades han medge att

hgkomsterna i sjlva verket inte fanns kvar, det var som

om den tiden endast frekommit i omvrlden och inte fr

honom. Det allra frsta minnet kom han dock aldrig att

frlora, dagen det trygga kvarlmnade honom t sitt de.

Eftersom han var ung nr det tilldrog sig, mycket ung, till

och med yngre n barn, var givetvis inte det han kom ihg

srskilt detaljrikt, men vl s starkt. Liksom ven defrskare av minnesbilder var det i efterhand svrt att

frnskilja de verkliga frn de som hade beskrivits och d

tilldragelsen utspelade sig fr tjugo r sedan var

enskildheter svra att kontrollera. Sjlva hndelsen hade

han grna ftt ogjord och de strre dragen hade inte

omskapats av att de blivit frpassade till arkivet av

frflutenhet.

Sndag, vilodagen, sjunde juli, fjorton och femtionio. Den

sommaren hade vdret i regel varit mulet, men denna dag

hade det varit ovntat vxlande, msom sol, msom regn,


11/213

11

ena sekunden blixt och ska och andra sol och torka. I detfordon som var p vg mot sder befann sig en man och en

kvinna, en flicka och tv pojkar, de utgjorde en familj och

den yngsta i gruppen var Nils. Kanhnda var det p grund

av det ostadiga vdret, kanhnda att fadern var utmattad,

men utan varsel hade dcken tappat grepp om vgbanan,

bilen hade ftt sladd, kommit ver i fel krflt och

tillstndet hade inte varit s verdrivet frfrligt om inte

den lastbilschauffr som kom att mta dem hade reagerat

s sent att han med full kraft en halv sekund drefter hade

kolliderat med familjen, en vldsam sammansttning.

Stillhet.

Det allra frsta av Nils minnen fddes i bilvraket, fr-

modligen det orubbligaste av dem alla, en minnesbild som

tillfngatog en knsla, en avskyvrd sdan som med ltthet

och vid vilket tillflle som helst kunde frlama honom. No-

tabelt nog var det bara den vekaste av kollisionens inblan-

dade, den fyrriga pojken, som hade behllit livet och nr

ambulanser, brandbilar och annan rddningspersonal kom

till platsen fick de hra ett skrt kvidande inifrn dettillknycklade fordonet. Mnnen och kvinnorna anstrngde

sig fr att f ut Nils, ta honom drifrn och ut i skerheten,

de fattade tag i honom, drog och slet, och frskte stundom

ven vldsamt att lirka ut barnet. Det var inte av smrta

han brjade skrika. Rsterna hade blivit en del av honom

och fr den frsta gngen i sitt liv hade han ftt hra dem,

det var varken frr eller senare, i vraket hade stmmorna

gastat, vsnats med en ofattbar styrka och det lilla barnet

gjorde dem sllskap genom att gallskrika. Det upphrde

inte frrn rddningspersonalen slppte honom. Att Nils


12/213

12

var frfljd av olyckan kunde ingen invnda mot, slktentycktes kmpa fr att bli utplnad och de enda som i

nulget terstod var faster, farbror och farfar, de andra

hade frsvunnit lite eftersom. De tv frsta var de

mnniskor som hade tagit hand om den lille pojken, den

siste han som betydde ngot. Ngra lmpliga mlsmn

hade faderns syster och hennes man inte varit, men de

hade sttt sitt kast som Gudfrldrar, ett tagande de i all

hast hade tagit utan att ha tnkt ver frbindelsens mjliga

konsekvenser. Pojken skrek s fort ngon rrde honom,

ven inomhus bar han handskar och barnet skydde nrhet

som om det vore en sjukdom. Styvfrldrarna ville ge

honom krlek, mhet, smekningar och kramar, de ville ge

honom den vrme de riktiga frldrarna skulle ha givit

honom om de var vid liv. De ville ge honom mycket, men

det fanns inte ngonting han ville ta emot.

Minnena var tunga och Nils mrkte hur samtalets andre

deltagare fick ett medknnande uttryck i ansiktet, som om

han visade sympati och vlvilja. Nils egna min vergick

frn avslappnad till stram, han vnde blicken upptvnster, kom av sig en aning, och bestmde sig sedan, som

fr att granska sakernas tillstnd, fr hur fortsttningen

skulle inledas. En enstring som knde avsmak fr

mnniskor, det var orden han valde fr att sammanfatta

sin karaktr. Nr Nils av ngon anledning kom i kontakt

med mnniskor kunde han inte leva sig in i deras situation,

han gjorde dem illa. De empatiska egenskaperna var

nedsatta. Mycket utfrligt beskrev mannen hur

frnsttande han tidigare hade varit, skildrade hur han i

rskurs ett hade slagit ut en vns tnder, av allt att dma


13/213

13

utan annan anledning n att det roade honom. Det f-resvvade aldrig som ett alternativ att sluta puckla p

pojken och blodet hade forsat likt ett aldrig sinande

vattendrag. r av hemundervisning fljde, frvisso gjordes

vissa frsk att leda in honom i den vanliga skolan, men s

fort han hade ftt smak p ensamheten hade han klamrat

sig fast, kanhnda fr alltid d till och med den eviga dden

fr erknnas vara dslig. Mnniskorna var inte som honom

och varfr frstod han inte frrn han hade lrt sig tolka

rsterna, ftt kunskap i vad de behandlade. Tydandet var

som att lra sig cykla, i brjan gr frsken ver styr innan

man ens hunnit resa sig, men efter tlmodig vning

kommer dagen d man utan vidare svvar ver marken,

skrider ljudlst och frgar sig hur man tidigare har kunnat

undg att hlla balansen. Det var just p det viset han

hade kommit att frst rsterna, genom repetition, och till

sist fick han allts veta vad de hanterade. Nstan stolt

berttade Nils att han under vningsren hade flytt alla

sociala aktiviteter och bde rkat i slagsml och rymt hem-

ifrn.Kort efter rsternas lsning, Nils var arton r gammal,

frsg styvfrldrarna honom med en lgenhet och bda

parter var njda med de skiljda vgarna. Han rkade

drifrn p krleken, den frsta och sista, hon hade sttt

jmsides med honom i en lokal fr bokfrsljning och hon

var just p vg att lyfta ut en av Nils favoritbcker ur

hyllan nr han mrkvrdigt sllskapligt kommenterade

hennes utskta smak. P ngot vis lyckades de behlla

kontakten, men relationen varade ingen lngre tid,

krleken var omjlig, fr s fort han fick rra vid hennes


14/213

14

hud brts han liksom itu inombords. Nils frstod en gngfr alla att livet var menat att vara ett enda lngt skande

efter katastrofer och misr och inte helt ofrsteligt fick

han en nskan att placera sig i situationer som kom att

skada honom, fr lusten att leva hade avtagit, frn att ha

varit liten till minimal.

Det kunde mycket vl ha varit p det viset att han, i

syfte att provocera fram smrtan, hade skt sig till

mnniskorna i tunnelbanevagnen, men t den teorin gav

doktorn inget svar. Han verkade verhuvudtaget inte vara

alltfr gripen av livsdet. Doktorn lutade armbgarna mot

skrivbordet och hll med hger hand hrt i en hophftad

bunt papper. Hret var baktkammat och lngst ut p

nsan hade ett par glasgon blivit placerade, bakom dem

skymtades ett par faktiska, dessutom mnskliga, gon och

de vnde sig frst bort mot bokhyllan och sedan mot den

tjugofyrarige mannen. Nils var allts personen som satt

mittemot honom. Doktorn betraktade skyndsamt

patientens utseende, tovigt svart hr, buskiga gonbryn,

ojmn skggvxt, fixerande blick. Det var denne man somunder de senaste av levnadsloppets minuter hade sttt fr

talandet och doktorn hade till synes varit intresserad av

vad han hade ftt berttat fr sig. Bakom skrivbordet hade

mannen antecknat, fastn hela monologen, liksom alla

andra ord som uttalades i detta rum p vrdhemmet, hade

spelats in p kassettband. Det fanns tydligen, trots

doktorns ovilja att med kroppssprket visa vad som rrde

sig innanfr pannbenet, mycket viktiga detaljer i Nils

Gunnar Mathiesens historia. Det var viktigt att berttelsen

beskrevs med egna ord, menade doktorn och utvecklade sitt


15/213

15

resonemang: Det sger oss s mycket mer n att bara lsadin journal. P detta vis, genom att Nils fick tala utan att

bli avbruten, hoppades vrdhemmet f fram information

som ingen hade brytt sig om att ska.

Efter att ha blngt ner mot golvet och granskat dess kon-

dition frhrde Nils sig om huruvida doktorn trodde att han

var sinnesrubbad eller ej, tillade att han inte skulle

klandra honom om s var fallet. Det var trots allt det mtet

gick ut p, i alla fall var det vad Nils hade planerat och,

som han antog, ocks det doktorn nskade komma fram till.

Tillsammans skulle de stadkomma en sdan tro. Doktorn

behvde betnketid fr att kunna besvara frgan, varfr

Nils omedelbart utgick ifrn att mannen skulle ljuga. Han

fann det egendomligt att doktorn behvde tid p sig fr att

kunna svara direkt frn minnet. Alldeles som Nils hade

frutsptt fljde en harang om att det inte var doktorns

jobb att avgra vem som var frryckt och vem som var

normal, att arbetet gick ut p att hjlpa mnniskor att leva

ute i vrlden, inte att dma vad som var rtt och riktigt.

Han frklarade drefter vad mtet skulle g ut p, att Nilsfrsta terapisession inte skulle inledas frrn dagen som

fljde och att det hr tillfllet frst och frmst var till fr

att upplysa honom om hur saker och ting fungerade p

institutionen. Fr tydlighets skull kliade han sig p vnster

hand samtidigt som han reste sig upp och i upprtt position

slutfrde utlggningen.

Eftersom vrlden i sig var vansinnig knde Nils sig trygg

med sitt eget omdme, han kunde omjligen vara s

svagsint som mnniskorna ville f det till. Om de flackande

individerna med alla viktigheter kunde sorteras in under


16/213

16

det normala sg han inget skl till att besvras nr hanblev benmnd galen, Nils hade knt sig mycket mer illa till

mods om de hade sett honom som en av dem, som en sdan

som ngonstans passade in i en anstndig gruppering.

ven om han var tvungen att lgga in en osanning hr och

var fr att p allvar f mnniskoliven att lita p honom

trodde han i det nrmaste p skildringen han just hade

lmnat. Nils var faktiskt vl bekant med verklighetens

frnderlighet. Den nskade reaktionen stadkoms ocks,

leendet doktorn fick till stnd var inte lngre uppriktigt

utan i stllet instllsamt. Han gjorde ett frsk att skaka

hand med Nils, men av handskarna mannen bar pmindes

han om en detalj frn monologen och drog handen tillbaka.

Nils flinade och hrde sig fr om vrdhemmets regler, ven

om det var tilltet att lmna institutionen skulle han inte

under ngra villkor verlmna sig t yttervrlden, men han

var nd tillrckligt frgvis fr att hra efter. Doktorn

granskade omsorgsfullt Nils journal, han harklade sig en

aning och frklarade mellan ngra utdragna andningar att

de fick ta itu med mnet senare, varvid Nils drog slutsatsenatt han var fast dr han var. Det hade som sagt ingen

betydelse, fr av alla platser p jorden fanns det ingen som

tilltalade honom mer n ngon annan, och drfr var denna

plats samtidigt bde planetens sknaste och frfrligaste.

Doktorn talade vidare om reglerna, framfrde hemmets

freskrivna tider, obligatorisk frukost, information om

personal och de inneboende. Internerna, fyllde Nils i och

blev tillrttavisad av doktorn som skrattade muntert t

mannens ordval. Nej, de som vrdas hr. De inneboende.

Utifrn Nils perspektiv verkade det egentliga syftet med in-


17/213

17

stitutionen vara att de inackorderade skulle befinna sig drfr att det hindrade dem frn att beblanda sig med de

oklanderliga mnniskorna. Doktorn menade i stllet att

vrdhemmet var en plats fr personer som hade hamnat

lite p kant med livet. Med bestmd rst och strngt

frmanande blick frklarade mannen, som om Nils vore

hans elev och doktorn den ofrsonlige magistern, att

inrttningen skiljde sig vldigt frn de traditionella, att de

anstllda var specialutbildade, svl rdgivare som

vrdare, och detta fr att, som doktorn uttryckte sig, sl

vakt om vrdhemmets anda. P detta vis kunde de bevara

grundregeln, att hemmets boende skulle ses som vanliga

mnniskor i behov av vrd.

Nils undrade om det var mjligt att samtidigt vara regel-

rtt normal och andligt rubbad? Han tillade skmtsamt:

Frst mig, jag kan vara motbjudande sjuk. Det kan vara

trevligt fr mig och min utveckling att ha kunskap om min

situation. Om det nu inte var ngot fel med tillstndet,

vad gjorde mannen d p vrdhemmet? Frklaringar fanns,

men de var en aning invecklade. I ratal hade Nils klaratsig alldeles frtrffligt p egen hand, hade tillrett sin egen

mat och i tid och med egna pengar betalat rkningarna.

Nog visste han hur han skulle bra sig t fr att leva ett

fullt normalt liv, det var en smal sak, men dessvrre kan

ven det som r okonstlat bli komplicerat om en mnniska

inte har ngon nskan att lgga manken till. Fr det hade

han inte. Nils lgenhet var p ytan alltid vlordnad, precis

som han sjlv, men att damma, skura, tvtta, det var

vermktiga projekt, vilket den med knsla fr detaljer ltt

upptckte. Det var frsts ett problem att han inte var i


18/213

18

stnd att umgs med andra mnniskor. Inte fr Nils utanfr mnniskorna, som i hg grad tycktes lida av detta. Fr

att gra bde honom och omvrlden njda sg han till att

gra sig av med sitt fregende liv och inleda det hr, det

nya. Hr blev allt med ens underhllande, ljuvligt,

underbart, som ett spel. Ett skratt bredde ut sig ver

tystnaden och det hrstammade tydligen frn Nils strupe

och varfr hade han ingen aning om, han tyckte bara att

det kndes befriande.


19/213

19

MORGONEN DRP FDDES en verklighet. Klarvaket

betraktade Nils sitt hem, lt blicken vandra ver

omgivningen, underskte varenda yta och skrymsle, lt

fantasin lista ut vad som undanhlls av bokhyllor och

skrivbord. Han njt av att inte ga ngot frflutet. Nils

undrade var han befann sig och efter en ltt orientering

kom han fram till att han lg i en sng. Sngen befann sig i

ett rum. Rummet var en del av ett vrdhem i vster.

Dremot visste han inte hur resan dit hade gtt till. Det

var dock en sanning med modifikation d han mycket vl

och ngot snr utfrligt skulle ha kunnat redogra fr

hela historien, men han mindes den ungefr lika starkt

som vilken drm som helst. Fastn det var Nils som hade

hetsat fram flytten kunde han nu, i sitt faktiskt vakna

tillstnd, inte frst hur han hade tagit sig dit. Minnet avfrden hade utplnats och mlet var redan ntt. Efter en

hastig underskning av rummets innehll kom han fram

till att det var sparsamt inrett, till synes utan att en sdan

tanke hade funnits bakom. Ngon materialist hade han

aldrig varit, men hur han skulle kunna frdriva tiden p

vrdhemmet utan att bli vansinnig, det vergick hans

frstnd. Om han inte redan var galen var utsikterna goda

fr att han skulle kunna bli det. Han slt gonlocken och

tillt hrselsinnet bekanta sig med den nya omgivningen.

Ljuden var mnga, inte tydliga, och det krvdes stor


20/213

20

koncentration fr att kartlgga dem. Ngon sopade pandra sidan vggen, frsiktiga och ordentliga svepningar

ver golvytan, en annan hostade irriterat och frskte

misstrstat att dmpa ovsendet och f den kliande

punkten djupt ner i halsen att avbryta sitt jmrande, ngon

visslade, mjligtvis samma person som rengjorde

korridoren utanfr, ett snblock fll ner frn taket och

ngra korn slog mot fnstret, flkttrumman ven, elementet

surrade, pslakanet drogs fram och tillbaka ver huden,

hret borrade sig in i kudden och Nils Gunnar Mathiesen

hjrta slog lngsamma slag samtidigt som han andades ut.

Dimman hade fr en stund lttat och nr han hjde

huvudet kunde den tjugofyrariga mannen fr frsta

gngen p dagar se klart. Han hrde n mer hur golvet

knarrade, han sg skarpare, sm dammtussar gmdes

lngst in i ena hrnet av rummet, han hrde p nytt hur

vinden varsamt smekte den glasruta som stod i vgen fr

kaos och med nsan uppfattade han lukten av spa. Alla

dessa sinnesyttringar hade tidigare ignorerats. Om Nils

inte hade upptckt hur snn fll genom luften hade hanaldrig ftt fr sig att frysa, men nu, i midvinterns famn,

med genomtrngande frost och kyla, kunde han inte gra

annat n att huttra och frsvinna in under tcket.


21/213

21

NR HAN TIMMAR senare befann sig i rdgivarens rum

var det p nytt omjligt att knna. Nils hade lmnat

sngen fr lnge sedan och till och med gtt p en kort

promenad runt vrdhemmet, resultatet blev att

hglsheten kom tillbaka. Han hade stirrat likgiltigt ut

genom fnstret, knappt medveten om att han hade

sllskap. Frmodligen var det just drfr Lennart Eldebo

hade s svrt att f grepp om patienten. Redan nr han

introducerade sig frstod Eldebo att den frmsta av

styrkorna, synen, inte var brukbar. Vanligen kunde han

med ett ltt gonkast analysera i stort sett vilken

mnniska som helst. En hastig frflyttning av pupillen var

nog fr att f klart fr sig vad en person var gjord av.

Rdgivaren var inte det minsta verraskad av att komma

fram till att han tillsammans med denne man varfrblindad. Han lt sig inte nedsls utan satte omedelbart

igng konverserandet. Fr att s smtt bilda sig en

uppfattning om patienten och ge sig till att skapa ett

frtroende tog han till att brja med upp alldagliga mnen

s som vdret, resor och packning. Nr all formalia hade

behandlats kunde samtalet verg till att hantera ngot

svrare frgor. Rdgivaren berttade att han hade lyssnat

igenom kassettbandet med Nils berttelse, spnde gonen i

patienten i ett sista frsk att f grepp om honom och

tillade att det var en del punkter han fann intressanta,


22/213

22

freteelser han ville ta upp och tala om. Nils sade att haninte kunde frm sig att fatta sunda beslut, att han faktiskt

frtjnade att bli insprrad. Hur dessa meningar hngde

ihop med Eldebos egna, det frstod inte rdgivaren, men

han hade likvl kommit en bra bit p vgen och upplevde

en viss lttnad ver att Nils inte hade varit s tillknppt

som han hade haft en frknsla av.

Eldebo hade hoppats att f tala allvar med Nils, fr

aldrig hade rdgivaren sttt p ett lika fascinerande fall.

Nr han hade ftt avlyssna ljudupptagningen frn Nils

frsta mte med vrdhemmet hade han insett att det i

denna sjl fanns mnga vrr fr honom att utforska.

tskilliga frgor fanns att stlla och rdgivaren hade

frberett sig grundligt fr att deras frsta mte skulle g

att genomfra utan hinder. Rummet var vlstdat,

papperen lg ordentligt sorterade p hg och varje liten

detalj som kunde distrahera Eldebo och ocks patienten

hade justerats. Ngra tavlor frn vggen hade flyttats in i

frrdet och en pappersklmma hade omplacerats ner frn

det nu tomma skrivbordet till den versta byrldan phger sida. Allt fr att han skulle kunna fokusera p den

nya patienten. I ver en timme hade han ensam vilat p en

stol och vntat p samtalet, han hade inte tagit sig fr att

gra ngot annat, bara vntat, och nr Nils vl befann sig

utanfr drren visste inte rdgivaren hur han skulle agera.

Det kan anses egendomligt och fga yrkesmssigt av en

rdgivare att bete sig p ett sdant vis, men vi br ha i

tanke att mannen inte var mer n mnniska, att det ven

fr honom, sin profession till trots, var medftt att d och

d knna nervositet.


23/213

23

Som ett sjlvspelande piano strmmade orden ut ur Nilsmun. Rdgivaren drog slutsatsen att mannen bestraffade

sig fr ngot, att det var drfr han frigav orden, som fr

att han avskydde den egna naturen mer n mnskligheten

och p s stt lt sig pinas genom att blotta sitt mrker.

Liksom ett sdant piano kunde Eldebo inte bestmma vilka

tangenter som skulle tryckas ner, patienten talade endast

om det som fr tillfllet lg nrmast hjrtat. Jag visste

mycket vl att jag inte var en av de andra, frklarade Nils,

men att jag i sanning var vansinnig, det hade jag aldrig

anat. Han skildrade de stora frndringarna, om hur

tankarna hade blivit svra att hantera.

Frn ena dagen till den andra hade synen p vrlden

gtt frn att varit en teori till sanning. Skillnaden hade

varit mycket strre n vad han med ord kunde beskriva och

fr varje dag som gick kom han allt lngre ifrn

verkligheten. Det gjorde ont, det gjorde s fasansfullt ont,

men han hade inget val. Han fortsatta leva, men bara fr

att dden kndes som ett fr enkelt stt att slutfra allt.

Det kunde inte vara nyckeln. Eldebo frskte vertakontrollen ver samtalet och repeterade: Du ville inte d?

Och som p ett kommando fortsatte Nils att tala: Nej. Det

var en metod fr mig att vlla jaget skada. Han skadade

sig aldrig fysiskt, det fanns inget sdant behov, fr den

mentala smrtan skar hl i kroppen. Drmmarna hade

varit obehagliga och dystert verklighetstrogna, och det

fanns ingen han kunde dela dem med, ingen som kunde

frst.Det var hans metod att sra jaget, att fortstta leva.

Eldebo upprepade: Du knde att ingen kunde frst dig?

Pianots tangenter trycktes terigen ner. Ingen hade


24/213

24

frsttt sig p Nils, det inre livet hade varit rikt, frvissoprglat av mrker, men det var varierat och han hade p

allvar trott att det kunde vara tnkbart att en annan

mnniska skulle frst honom. Ngon som kunde tyda.

Kanske kunde det finnas en person som fann det

stimulerande att vandra lngs hans regnruskiga gator och

spegla sig i de evighetsdjupa vattenplarna? Rdgivaren

fortsatte p det inarbetade spret: Du frskte finna

ngon att tala med? Ja, men nr jag kastade mig ut i

verkligheten blev livet olidligt. Om jag rrde vid henne

skulle rsterna terkomma. Rdgivaren ryckte till, tog sig

snart samman och visade sitt deltagande. Han framfrde

att han vl kunde frst det besvrliga i att upprtthlla

en normal relation med en mnniska som inte fick rras.

Du kom henne aldrig nra? frgade han frsiktig. Nils

skakade p huvudet, han hade avslutat relationen innan

det gick fr lngt. I strsta allmnhet tyckte han att det

kndes underligt att tala om det frflutna. Ingen hade

tidigare ftt hra vad han hade att sga och nu skulle han

utan vidare ppna sig fullstndigt. Jag r den frste somfr hra? frgade rdgivaren. Du r den frste. Varfr?

Rdgivaren hade inte rknat med en sdan

frisprkighet. Ingenting hade han behvt sga, orden hade

bara fortsatt att flda ut frn Nils mun, men nr patienten

inte ville tala, d fanns det inget rdgivaren kunde gra fr

att f honom att ndra sig. Eldebo var en god man, sg

yrket som ett kall och trots att kollegorna ofta varnade

honom frn att bli personligt engagerad i patienterna hade

han ofta svrt att dra grnsen fr sitt eget och yrkets jag.

Detta kunde i vissa fall leda till att han gav rd som inte


25/213

25

alltid lg i linje med god sed. En gng hade han till exempelvertygat en kvinnlig patient om det frnuftiga i att fara

ivg p en lngre resa och detta hade ftt till fljd att

kvinnan hade bokat plats p frsta bsta kryssning och

spenderat halva sin mans livsbesparingar. Eldebo hade inte

mer n ryckt p axlarna nr mannen talade om vad

hustrun hade tagit sig fr. Stndpunkten var den att om

ngon inte tyckte att vgvalet var det rtta kunde de gott

byta rdgivare. Det var mjligtvis drfr han var s

engagerad i Nils och hans inre, fr att han sg likheter dem

emellan. De vgrade att kpsl om det de hll fr sant.

Det som hade ftt Nils att utst alltsammans var

tavlorna: Jag vet mycket vl att jag har liten eller ingen

talang fr mleriet. Vad han stadkom var en urskt att

g vidare. Verken gav honom skl att vakna, att stiga upp

ur sngen. Det fanns alltid ngot han hade kvar att gra,

en knsla som han p intet stt hade uppskattat, men som

hade hllit honom vid liv. Eldebo brjade bli irriterad.

Ingen av frgorna fick svar, Nils uttalade sig bara om det

han fann viktigt. renden om patientens drmmar,barndomen eller om saknaden av empati fick finna sig i att

inte tas upp. Eldebo gjorde ett desperat frsk att ter rda

ver sessionen och gick direkt till den viktigaste punkten

p listan: r du sker p att du hr rsterna innanfr

huvudet? Tmligen oriktigt, ven om det titt som ttt

hnde att Nils talade sanning, var det inte ngon lgnare

Eldebo tyckte sig se i mannen som febrilt talade, varfr

denna frga var av yttersta vikt att f besvarad. Det var

med frundran han upptckte att s faktiskt skedde. Utan

att fantisera ihop svarade Nils nekande, det var inte rster


26/213

26

i ordets verkliga bemrkelse: Det r liv, jag sger rsterfr att du ska f ngot att relatera till. Inom psykiatrin

har det alltid hvdats att rster som hrs innanfr huvudet

inte existerar och att en patient som pstr detta

fljaktligen mste ljuga. Du sger rster fr att hjlpa mig

att frst? frgade rdgivaren. Fr att du ska tro att du

frstr. Vad r det jag inte begriper? Patienten svarade

uppretat: Varfr tror du jag undviker kroppskontakt?

Nils blev otlig och frhrde rdgivaren om varfr han

trodde att han bar handskar. Inte var det fr att han hrde

rster s fort han vidrrde ngon, det var fr att han hrde

liv, fr att han lste av mnniskan. Allt som personen hade

samlat p sig, alla minnen, alla hemligheter, alla

grubblerier, alla hmningar, all kunskap. Allting. Han

lste av det, det blev en del av honom. Rdgivaren hade

undrat varfr Nils avskydde mnniskoslktet. Du r en

klyftig man, sade Nils, du inser vl att jag, som knner

mnniskan, som ser hennes fel och brister, omjligen kan

lska henne?

Han som fr ngra sekunder sedan hade varit den mestfngslande patienten p r och dagar hade frvandlats till

nnu en i raden av drar. Mnniskor som trott sig vara en

ny frlsare hade rdgivaren lst om under studietiden, men

han hade aldrig sttt p ett verkligt fall. Det hade verkat

logiskt i tanken, men nr han nu livs levande satt framfr

honom fick han svrt att binda samman lran med

utfrandet.

Eldebo ville f ett slut p bedrgeriet och tog god tid p

sig att fundera ut ett pstende, ett i syfte att omkullkasta

hela Nils historia om den magiska gvan han hade blivit gi-


27/213

27

ven. Nr uttalandet var funnet sade han sjlvskert: Dettaborde i s fall innebra att du br p mnga mnniskors

kunnande. Patienten sg besvrad ut, men kom snart p

en lmplig liknelse, han jmfrde gvan med en lngfilm.

Nr du har sett filmen klart minns du knappast vartenda

litet korn p bioduken, varje liten rispa p huvudpersonens

kind eller lerflck p hans byxa. Vad skdaren skulle

komma ihg var handlingen i stort och mjligtvis ngon

enstaka detalj som hade gjort strre intryck n inget alls.

Skte den efter ngot speciellt var sannolikheten stor att

denne ven fann det. Resten avlgsnades snart ur minnet.

Det var vad Nils kom ihg. Liven blev berttelser och dessa

hade gjort bestende intryck p Nils, spr av smrta och

insikt, frstelse om vrldens alla orttfrdigheter.

Triumfartat utbrast Eldebo, som om han hade kommit p

gtans lsning: Ls mig d! Det var dessvrre inte

mjligt. Nils frklarade att det var tnkt att rdgivaren

skulle vara honom till hjlp och han ville inte grna gra

rollerna ombytta. Rdgivaren vdjade nd: Jag ber, ls

mig, bevisa att jag har fel som tvivlar. Nr detta inteframkallade ngon reaktion frn Nils utgick Lennart

Eldebo frn att det var han som hade gtt segrande ur

striden.


28/213

28

FLERA MNADER HADE passerat sedan Nils fr frsta

gngen satt ga mot ga med rdgivaren. Tiden hade

skenat ivg. Nils hade varit s upptagen med att hlla sig

p plats att han inte hade upptckt att det vita hade tagit

farvl, fr utanfr fnstret sken verkligen solen, han

sklvde inte, ingen ns frn de angrnsande rummen. Han

fanns till. Dagarna hade runnit ivg mycket fortare n vad

Nils hade vntat sig eller varit medveten om, vintern hade

undan fr undan givit sig av och frsiktigt ersatts av

grnska, titt som ttt visade solen upp sig och dess vnner

p vrdhemmet hade djrvt lagt sig ute i den smltande

snn fr att lta vrens frsta strlar smeka deras ansikten

och ge dem frg. Att mnaderna hade blivit dtid var inget

som besvrade honom. P det nya boendet fann han sllan

skl att anvnda begrepp som helg och veckodag. De endabefintliga dagarna var idag och imorgon. I sllsynta fall

frfogade han ver igr, i frrgr och i vermorgon. Med

andra ord hade han inte lagt mrke till hur rstiderna

skiftade. Nils resonerade som s att med tanke p hur

mnga ntter han hade tillbringat i sngen och med tanke

p att snn vergivit naturen var det hgst rimligt att han

hade frlorat ytterligare ngra mnader av sitt liv till

dimman.

Nr rdgivaren bevakade den inneboende och solfngan-

det slogs han n en gng av hur normal patienten verkade.


29/213

29

Det som i teorin tedde sig s enkelt var i praktikenngonting helt annat. Eldebos frsta tes angende Nils var

den att han led av en typ av antisocial

personlighetsstrning. Sklen till antagandet var mnga,

fr liksom mnniskor med detta besvr var Nils en individ

som behandlade alla personer som antingen vnner eller

fiender, han var extremt manipulativ och hade enligt egen

utsago ytterst svrt fr att frstta sig i andra mnniskors

situation. P nstan alla punkter passade Nils in p

beskrivningen av komman psykopati.

Fallet Nils Gunnar Mathiesen var inte lngre bara

Lennart Eldebos angelgenhet utan ett som intresserade

mnga av landets medicinskt intresserade. Efter att Eldebo

hade ftt en artikel om Nils publicerad i en psykiatrisk

tidskrift hade kraven p honom som rdgivare kat. Till en

brjan sg han uppmrksamheten som ngot odelat

positivt och gottade sig t bermmelsen, men efter ett tag

insg han hade satt en ofantlig press p sig. Fallet var

tvunget att lsas, annars skulle ryktet smutsas ner och det

gick frsts inte fr sig. Mannen satt nu alldeles framfrhonom och rdgivaren fick svrt att hlla isr tankarna.

Han log vnligt och samlade ihop sina papper till en hg,

meddelade att de under dagens session skulle tala om de

tgrder Nils hade vidtagit fr att mildra sitt lidande.

Patienten fick drefter bertta om hur han hade sjunkit

ner i varmt vatten, frlorat sig i lugnande musik, med hjlp

av bcker och filmer glmt bort omvrlden, andats lttare

genom lngpromenader, hur han sov bort livet, han fick

bertta om flykten.

Till slut gick det s lngt att jag frskte mig p experi-


30/213

30

mentet frn novellenDet vita rummet, sade Nils. Men inteens det hade hjlpt. Titeln var obekant fr rdgivaren s

Nils fick beskriva novellens intrig. Det var betydelsefullt,

menade Eldebo, och i knappt tio minuter skildrade Nils

historien, han mindes den vl och kunde redogra fr varje

detalj, allt fanns sparat i minnet. Ivrigt rrde han p

hnderna nr han frskte beskriva novellens vrde. Han

var mycket uppsluppen. Det var tydligt att han knde

historien vl.

Nr berttandet var genomfrt tillade patienten i en

inandning att inte ens detta hade fungerat. Fastn han i

ratal hade tvivlat p om verkligheten var den han levde i

eller om han vistades i ngon annans kunde inte fantasin

tillta en sdan resa. Sanningen kan lika grna vara att

det vi nu utstr r drmmen och att vra egna smntimmar

r det verkliga, fortsatte han. I sjlva verket kanske de

inte befann sig i ett rum p vrdhemmet och samtalade

utan var frsnkta i trygg smn, kanske var det Nils som

hade framkallat rdgivaren, kanske rdgivaren som givit

liv t Nils? Tanken r medryckande, erknde Eldebo.Han pstod sig frst berttelsens andemening, att den

frskte frmja fantasin inom mnniskan och f henne att

se runt till synes obestridliga barrirer. Rdgivaren

begrep varfr tanken tilltalade patienten.

Det inre hade emellertid blivit fr trngt fr Nils, och ho-

tande, han kunde inte ens vara ifred i sitt eget sinne. Det

var inte mjligt fr honom att, som novellens huvudperson,

vara ventyrare i sitt huvud, det var s fullt med avskrap

att han frst var tvungen att rensa det. Rdgivaren nickade

och antecknade.


31/213

31

En mnniskoknnare som sg en psykopat i Nils hadeskert varit snabb att kalla Nils komma fr en schizoid

personlighetsstrning. En mnniska som lider av detta

upplever knslor mycket svagt och har inget som helst in-

tresse fr att umgs eller skaffa vnner. Eldebo, som knde

fr Nils mer n att ge honom en stmpel och sedan utg

ifrn vad han bestmt, var i den bemrkelsen ingen vanlig

rdgivare. Han ville g sin egen vg, ven om symptomen

passade in onormalt bra p just detta fall. Rsterna fick

honom att tvivla.


32/213

32

Det vita rummet, av Eric Leone.

Det r en helt vanlig tisdagseftermiddag. Vi befinner oss

i en tgkup p vg mot Paris centralstation. Vr vagn har

stannat till vid den nstan folktomma stationen i Avignon

och vi har en bit kvar p vr resa, fr lokfraren terstr

ett flertal stder innan han kan ta en paus fr att sedan

ka hela vgen tillbaka till Marseille. Liksom alla andra ti-

diga eftermiddagar r vr tgkup bara fylld till hlften

och det kommer att drja ytterligare stationer innan till-

rckligt mnga platser r upptagna fr att det ska bli

trngt.

I den nst frsta vagnen sitter Coralie Clavette, hon r

fyrtiosju r gammal och har precis stigit p. Som om inte

sjlva tgresan vore tillrcklig var hon tvungen att cykla

fr att n stationen. Allt som allt kommer hennes frd tillParis frn port till port ta henne lite mindre n fyra tim-

mar. Klockan tretton och tjugotv slog hon igen ytterdr-

ren, cyklandet tog henne nstan exakt nitton minuter, vil-

ket gav henne fyra minuter att vid stationen stlla den

ifrn sig och kliva ombord p tget. D var klockan tretton

och fyrtiofem. Tre timmar och trettioen minuter senare,

klockan sjutton och sexton, ska tget n fram till Paris och

sju minuter senare kommer hon ha tryckt sig fram i ruset

av mnniskor, fljt med strmmen nstan nda upp och

satt sig i ett vntrum. D r klockan sjutton och tjugotre


33/213

33

och snart ska hon trffa sin lskare. Denna gng utan fr-sening. n r inte klockan sjutton och tjugotre utan vi be-

finner oss fortfarande i den andra vagnen i tget som r p

vg frn Avignon.

Klockan r tretton och fyrtiosex och Coralie har precis

satt sig tillrtta. Hon lser dagstidningen. Som tidigare har

ppekats r hon inte ensam i vagnen utan runt omkring

kvinnan sitter andra mnniskor som tillbringar sin alldeles

vanliga tisdagseftermiddag p samma vis som Coralie.

Framfr henne sitter till exempel Keren Aucoin, fre detta

dansare, men nu hemmafru. Nr hon var liten ville hon bli

trapetskonstnr. Bredvid Keren sitter hennes fjortonriga

dotter, Sofia, hon r p vg till en vn i Troyes, men hon

kommer, vilket Keren r ovetande om, inte att beska

henne. Sofia drmmer om att bli arkitekt, men kommer att

sluta upp med samma yrke som modern. Nrmast

utgngen sitter Eric Sylvain, han r receptionist och ngot

frsenad. Fastn Eric vet att han inte kan f tget att rusa

fortare skakar han av stress. Han r trettioett r gammal

och utbildad bankman. Nr han var yngre ville han bliprins. Jmsides med Eric sitter Jacques Leonard,

operasngare. I lugn och ro frdas han till sitt arbete. Nr

Jacques var ung var hans drm att bli lokfrare. Vid Dijons

station kliver Frederic Poissonnier ombord p tget.

Frederic tjnstgr inte utan lever p pengar som hans ldre

slktingar under decennier samlat p sig. En gng i tiden

ville Frederic bli soldat.

Den ende Coralie inte upptcker frn platsen lngst in i

kupn r Claude Dalmat. Det r mannen som sitter bredvid

henne och ocks han som vi ska komma att flja i denna be-


34/213

34

rttelse. Det r inte mrkligt att kvinnan undgtt att lggamrke till Claude, fr han sitter dels p en plats dr

Coralie hade varit tvungen att vnda huvudet fr att

ordentligt kunna se honom och dels r han faktiskt inte

ngon mnniska man lgger mrke till. Claude r en helt

vanlig man. Idag r han p vg till sitt helt vanliga jobb.

Mannen, vars de vi nu ska flja, r fdd i Paris och dr har

han levt hela sitt liv. Han r fyrtiosju r gammal. Till

vardags jobbar han som skomakare i en exklusiv butik p

en av stadens allra frnmaste adresser. Vid sidan av yrket

upptar han rollen som familjefar. Ansvarsomrdet

inbegriper en fru, Madeleine, och tv sner, Marcel och

Bernard. Tillvaron utgrs dessutom av trdgrdsrabatter,

specifikationer, tvister, disk, knsliga tnaglar, sur mjlk,

udda antal bestick och smnproblem. Claude r inte

tillfredsstlld. Idag fungerar ej som ngot undantag, ty

dagen av idag som rkar vara den andra vardagen i veckan

r s vanlig att den blir ovanlig. Ingenting ofrmodat har

hnt honom och allt har fortgtt precis som det har haft fr

vana att gra. Varje tisdag i fjorton r har han tagit tgettill Avignon fr att frn den orten hmta veckans leverans.

Varje sdan morgon har han inlett med en resa frn Paris.

Vl framme p stationen i Avignon har han tagit emot en

stor sck med skor och sedan, tjugo minuter senare, satt sig

p tget p vg tillbaka till huvudstaden. Det r just denna

procedur som idag har utspelats, ngot som Claude finner

hgst frargligt d han fr en gngs skull r i behov av

verraskningar. Han vgar inte ens tnka p hur mnga

gnger han ftt syn p den dr kvinnan han sitter intill.

Som alltid tidigare lser han dagstidningen. Det r


35/213

35

sllan artiklarna verraskar och det r inte ofta hanverkligen lser vad som str i dem. Tidningen r i alla fall

tillrckligt intressevckande fr att utplna minuterna det

tar fr honom att komma frn Avignon till centralstationen.

Nr han nr stationen lmnar han alltid tidningen p stet

och gr sedan till fots fr att komma fram till sin

arbetsplats. Med viss hpnad lyfter Claude blicken och

undersker om ngon annan lser samma annons som han.

Blev inte livet som du hade tnkt dig? S str det och

Claude r vertygad om att nstan alla i vagnen r lika

uttrkade som han. Det str vidare: Kom till oss idag

klockan sex. Vi kan hjlpa dig bort frn hetsen, bort frn

det ffnga. Claude sknker vagnen ett nytt gonkast,

men alla andra verkar antingen sluddra sig igenom text

eller beundra natur och inredning. Ingen ser vad han ser.

Kanske r det hr vad han vntat p? Kanske r det nu

vndpunkten kommer? Han vet inte s noga, men han

krver inga svar. Ingen annan har lst annonsen, fr den

gick frmodligen bara att ptrffa i Claudes tidning. Den

var med minsta skerhet riktad till honom. I sin enfald rdetta vad han med trtt huvud fr fr sig.

Fr frsta gngen i vrldshistorien kliver inte Claude

Dalmat av vid centralstationen. Han stiger av favorittget

ett stationshus fr tidigt. Att kalla det fr favorittg r

kanske lite att ta i d han inte direkt lskar det, men

varenda vecka nd utnyttjar dess tjnster. P stt och vis

r det faktiskt ett favorittg, ven om han inte alls tycker

om det. Smspringandes frflyttar han sig frn den nya

stationen till adressen dr mnniskorna har lovat hjlpa

honom. I magen knner han hur det kittlar av frvntning,


36/213

36

det hr r inte som vanligt, det hr r ingen vardagligknsla. Det r nu det hnder. Claude blir efter att ha

vertalat rsten i porttelefonen inslppt till platsen vars

adress stod utsatt i den ldre dagstidningen. Han springer

upp fr trapporna i stllet fr att ta hissen, s ivrig r han,

och han hostar givetvis nr han tagit sig frbi det sista

trappsteget. Claude kliver in p kontoret och blir dirigerad

till mnnen han sker. Han visar ingen som helst hnsyn,

ty Claude r bestmd och redan vertygad. Detta vill han

frmedla till de mnniskor som ska bist honom. Claude

knackar p en kontorsdrr och bryr sig inte om att f ett

svar fr att f komma in. Mannen stiger in. Han frklarar

vnligt, och allts ocks bestmt, att han r vl medveten

om att tiden mste rusa ytterligare ngra timmar fr att

uppn ldern av klockan sex, men det har ingen betydelse

rtt man r redan funnen. Han vill att de ska hjlpa

honom.

De tv vitkldda mnnen tittar frst frgande p

varandra, men vertygas av Claudes retorik och

vertygelse. Han r den de vljer ut, utan hnsyn till attklockan bara r halv sex, fastn de under dagen

annonserat och trots att bara en person ska vljas ut.

Claude kan skatta sig lycklig, ty han tycks denna tisdag ha

turen p sin sida. Mnnen ber honom att drja kvar ute i

vntrummet och nr de kommer tillbaka r det med papper

och blanketter. nnu vet inte Claude p vilket vis han ska

lotsas bort frn jktet, men han behver ingen beskrivning

fr att frst att alla tillvgagngsstt r lmpliga. Det hr

r ett riktigt frfarande, mnnen verkar vara professionella

och de vet utan tvivel vad de gr, vilket rcker fr Claude.


37/213

37

Han fyller i blanketterna, lmnar ut telefonnummer,adresser, personnummer, godknnanden fram och tillbaka

och till sist, nr allt r klart, fr han veta vad det r han

ska ta sig fr.

Nu r ven Claude vitkldd. Det enda han har p sig r

en heltckande och tillika frgls drkt som spnner t

ver kroppen. Av mnnen har han ftt en enda instruktion,

han ska g in i ett vitt rum och lngst bort mot vggen lsa

en lapp som dr ligger p golvet. Om det r s hr ltt att

byta liv borde alla frska, tnker Claude skmtsamt och

lyder mnnens order. S fort han tagit stegen in i rummet

stngs drren efter honom. Instngdheten oroar inte

nrmelsevis s mycket som texten p papperet vid vggen:

Vlkommen hit. Du deltar i ett experiment. Du ska

tillbringa all din tid i detta rum, utan att ha ngonting att

gra. Allt du har r dina tankar. Rummets vggar r

vadderade och om du vill oss ngot kommer vi inte att hra

dig. Vi kommer att ta hand om alla dina mnskliga behov,

s som mat, dryck och toalettbesk, under de tider vi sver

ner dig. Detta kommer att ske under tta av dygnetstimmar, d du kommer att f sova. Du kommer sledes inte

att behva gra ngonting annat n att finnas. Ngon

grns fr hur lnge du ska sitta hr frekommer inte. Utg

ifrn att det hr r det sista rum du ser.

Hittills har allt burit ivg i en ursinnig hastighet. Vr

huvudperson har hunnit med mycket under de sidor vi ftt

lsa om tisdagseftermiddagen, s nu lugnar vi ner oss en

aning. Det frmsta av Claudes bekymmer r att han inte

kan tnka ordentligt om han inte frst gr sig av med alla

problem. Som vi tidigare har lst kan det handla om allt


38/213

38

frn trningsvrk till marsvinsfoder, men det spelar ingenroll att tankarna rr sm obetydligheter, fr s lnge det

finns ngonting som kan tynga honom kan han inte tnka

klart och s lnge han inte kan det kan han heller inte

njuta ordentligt av ngonting. Besvren gr honom inte alls

unik, men som tidigare har klargjorts r Claude ocks en

alldeles vanlig mnniska. Han sticker inte ut och vill det

heller ej. Mannen i det vita rummet har oerhrt bestmda

uppfattningar om nstan allting och det finns mycket som

upprr, men aldrig tillrckligt fr att han ska gra

ngonting t saken. Han bryr sig allts utan att ta tag i det

han intresserar sig fr. Nu har denne man allts trott sig

finna vgen ut ur misren, men efter att ha lst lappen

knner han sig allt annat n lugn. Men, tnker den

kvicktnkte, finns det ingenting han kan gra fr att f den

nuvarande situationen att vara till sin frdel? Det ska vi nu

reda ut.

Claude muttrar. ven om han tyckte illa om sitt liv var

det inte fullt s frfrligt att han var tvungen att frsvinna

helt och hllet. Att gra ingenting har aldrig fallit honom ismaken och srskilt inte att inte ngonsin gra ngonting.

Efter ngra minuters oroande kommer Claude fram till att

det r tmligen ondigt att gna intresset t vrldsliga ting

som fakturor och slitna handskar. Varfr ska han tnka p

det, han kommer ju nd aldrig behva irriteras av sdant?

Och s br det av inne i huvudet. mne efter mne faller

bort. Ingenting blir lngre viktigt, fr han kan nd inte

pverka det han tnker p. Tankevrldens skal frsvinner

ett efter ett och till sist finns det bara en liten krna av

tankar kvar. Mannen har vid ett flertal tillfllen ftt hra


39/213

39

om hur man frr i tiden isolerade fngar fr att se hurderas psyken utvecklades, eller avvecklades. Fngarna blev

mnga gnger tokiga och synnerligen vrldsfrnvnda. De

blev inte alls rehabiliterade, fr det mesta tog de sina liv.

Ett sdant blodigt slut vill inte Claude veta av, han frstr

bttre n s. Nog ska han klara sig ut ur den hr knipan.

Frn det helvita rummets golv brjar han efter bara

ngra timmar att fantisera och skapa ett eget universum.

Han trnar upp sitt sinne fr att drifrn kunna leva p

det stt han vill. Den nya vrlden blev till en brjan en

noggrann kopia av den gamla, men d han fann det

gagnlst att i hjrnan terbertta flera timmars tgresor

tillt han sig att modifiera den en aning. Nu nr de yttre

skalen av tankar avlgsnats behver han inte lngre tvinga

sig att arbeta, nita fast sulor och tmma utedass. Han

behver inte heller bry sig om vinflckar p vita skjortor,

svrmoderns sextiorsdag och om mnniskor frn det

frflutna han inte vill ska dyka upp p nytt, sdant kan

han lmna bakom sig. Strngt taget kan han kapa bort

allting han har lrt sig, allt som mnniskan skapat, alltsom inte rr den egna existensen. Faktum r att han kn-

ner sig ganska vis. Nu nr han kan bortse frn s mycket

fakta och s mnga frestllningar kan han p egen hand

bilda sig en uppfattning om den vrld dri han lever.

Dagarna gr. Rummet r alltid lika vitt och Claude r

stndigt lika ensam, men det str honom inte. Han r p

upptcktsfrd genom djungler. Hr spelar han huvudrollen

och ingen sger emot nr han under en expedition tvrt fr

fr sig att flyga och vandra p moln. Varfr har jag inte

kommit p det hr tidigare? tnker Claude efter nnu ett


40/213

40

omvlvande ventyr. Det slr honom att en stor del av hanssikter och betraktelser har skapats av ngon som inte r

han. Arbetet att skapa en egen vrld r tidskrvande, men

frvnansvrt nog ocks trivsamt. Det r nu lnge sedan

han tnkte p grannfruns irriterande dotter eller hstens

evinnerliga blsvder. I stllet ser Claudes vrld ut som

fljer: Han r upptcktsresande och har en kvinna i varje

stad. Ibland r han ocks barberare, men fr det mesta r

han upptcktsresande. Han vandrar lngs varma strnder

och umgs med skna damer.

En vanlig dag ser ut som s att Claude vaknar av att

hans kvinna omfamnar honom. Drefter ter han frukost.

Sovplatsen r fr vrigt en med vattenfylld madrass och

han trivs med att hra kluckandet sva ner honom. Det

tycker han mycket om. Han r ocks frtjust i att f

massage, vilket han sjlvfallet ofta blir given. Av vem har

inte s stor betydelse, men det brukar vara ngon

bermdhet som frrar honom p detta, om det inte r

ngon gtfull sknhet och ibland, som omvxling, frun frn

den konkreta vrlden. Nr morgonen r avklarad frdashan med motorbt till arbetet. Han har ett sdant, men till

skillnad frn den verkliga versionen av Claude jobbar han

hr som reseledare. Det r en omvxlande sysselsttning,

har han kommit fram till. Dagen fullbordas allt som oftast

med att han rddat en vacker jungfru frn en sker un-

dergng och att de sedan tillsammans tillbringar natten.

Drnst somnar hon in i hans famn och lmnar

universumet bara minuter senare.

Frn brjan var inte fantasierna srskilt uttmmande,

men efter att dagarna har brjat g har han frsvunnit allt


41/213

41

djupare in. Han ppnar inte lngre gonen nr gasenlmnar lungorna och han rr sig sllan. Hela vrlden levs

genom hjrnan, fr honom r den allt som existerar och den

frekommer dygnet runt. Nr han inte drmmer sig bort i

vaket tillstnd gr han det i smnen. Till slut r den allt

som finns.

Nu ska vi dra ner hastigheten en smula. Fr oss lever

Claude fortfarande i ett vitt rum och han ligger allt som

oftast avsvimmad p dess golv. Vi vet inte riktigt varfr

han gr det, ven om det p ngon papperslapp stod skrivet

att han deltog i ett experiment. Huruvida forskarnas

hypoteser verensstmmer med Claudes beteende lter vi

vara osagt, men de finner det i alla fall rtt s egendomligt.

Han uppfattas av betraktarna vara mer dd n levande,

men alla prover visar p att det motsatta frhllandet r

mer i enlighet med sanningen. Hjrnan arbetar rentutav

hrdare n vanligt, och det spelar inte ngon roll att han

faktiskt inte gr ngonting, att han inte har ngon

sysselsttning, ty sinnet fortstter att tjnstgra. Under de

sexton timmar Claude r tnkt att vara vaken r han frbevakarna inte ngon srskilt underhllande syn.

Forskarna har slutat upp med att beskda honom inte gra

ngonting.

ter till den oriktiga vrld som Claude har byggt upp.

Han har just lmnat sitt arbete d han fann det fr

krvande och statiskt. Nu r mannen, alldeles som han

som barn drmde om att bli, polis. Claude Dalmat r

hrdkokt konstapel, Paris undre vrld fruktar honom. Han

lgger inte ngra fingrar emellan och r oupphrligt den

som str fr de skarpsinniga lsningarna. Slagsmlen r


42/213

42

orkneliga, men Claude utgr alltid som segrare. Att tro attdet r tradigt att alltid g vinnande ur dueller r

naturligtvis ltt att frestlla sig, men kom d ihg att

vrlden Claude byggt upp fr honom inte lngre r en

fantasi. Den r s konkret att han till och med lter sig

misslyckas med saker och ting och s ptaglig att han nu

bara har en enda fru. Hon ser ut som den faktiska, om n

med vissa frbttringar.

Dagarna flyr och Claude dalar allt djupare in i sig sjlv.

De inre monologerna fr allt som oftast en yttre deltagare.

Han samsprkar med Gud och Gud bemter grna

mannens utltanden. S monolog blir dialog och om

sanningen ska fram har Claude aldrig varit s vis som efter

dessa samtal. Han blir klok utan att ta in ngon yttre

information. Allt han gr r att lra sig mer om sitt jag.

Bara en brkdel av kapaciteten hade brukats i livet som

skomakare. Nu nyttjas han till fullo. Eftersom han vet att

han aldrig kommer att f lmna rummet anstrnger han

sig heller inte fr att begrunda ngra mnen frn de yttre

skalen. Han lmnar aldrig krnan.Vi hamnar nu mitt inne i en tisdagsmorgon. Trettiofem

dagar har flytt sedan Claude i tgvagnen sllskapade med

Coralie. Drren till det vita rummet ppnas. Mnnen med

de vita rockarna talar med den sovande Claude, men han

vill inte hra dem. De ruskar p honom och, fr frsta

gngen p tolv dygn, slr han upp gonen och inser att det

makrokosmos han hade konstruerat var ngot annat n

vad han trodde. Av ngon anledning hade han ftt fr sig

att den var den existerande, att mnniskorna han mtte

dr fanns till och att alla tilldragelser var verkliga. Fnigt,


43/213

43

kan man tycka, men logiskt fr en mnniska som inte serannat n vita vggar, vitt golv och vitt tak. Lika

frnuftsenligt r det att Claude inte alls vill tervnda till

den konkreta vrlden. Han skriker, han sparkar och

forskarna drar slutsatsen att frskspersonen frvildats av

fr mycket internt umgnge. S r frsts inte fallet, men

mnnen vet som bekant inget annat. Efter en hastig

lkarunderskning lmnas Claude Dalmat ensam med sitt

de.

Madeleine, mannens hustru, vntar utanfr

kontorsbyggnaden. Med frtvinande ben tar Claude de steg

som krvs fr att stta sig p passagerarplatsen i bilen som

str parkerad alldeles intill trottoaren. Familjen och

omgivning har inte ftt veta mer om experimentet n att

det behandlade stress. Forskarna var frtegna om

resultatet och yttervrlden knner inte till vad mannen har

ftt utst i det vita rummet. Till en brjan r Claude

besviken nr han frstr vad som vntar honom, fr som vi

vet trivdes han alldeles utmrkt i det vita rummet.

Dessutom kunde han dr inte se ngra dubbelhakor ochheller inga rynkor. Det kan han nu. Han brjar tala om

fantasivrlden s som den vore den riktiga, han berttar

om resor, om yrken, om frihet. Madeleine tycker att

mannen brjar bli obehaglig i sitt beteende, hon beordrar

honom att s fort som mjligt g till sitt arbete och glmma

bort allt skrp som hindrar honom frn att resonera som en

vettig mnniska. Claude sitter obekymrat kvar i sitt ste.

Madeleine skakar p huvudet.


44/213

44

DAGARNA KOM OCH gick, Nils tillbringade helst tiden i

sngen och utfrde sllan mer n vad han var tvungen till.

Ofta vilade han, sov bort den umbrliga tiden och undvek

sllskap. Alldeles som han hade ftt rutin p hade han i

flera timmar gnat eftermiddagen t driva smnen till att

finna honom, vad han stadkom var trots det inte mer n

en nnu djupare frtvivlan. I huvudet kretsade lsryckta

meningar, citat hmtade direkt frn Nils reserv med

kvickheter han aldrig delgett ngon. Varenda fyndig

kommentar han under mnadernas lopp hade kommit p,

och det var tskilliga, bevarades fr att aldrig sndas

vidare. Han hade skrattat. Nr Nils kom p sig med att

ligga i vrdhemssng och skratta blev han rdd, han beslt

sig fr att n en gng frska sova. Det hann han inte.

Eftersom Nils eget rum var helt oupplyst, med slcktlampa och neddragen rullgardin, och korridoren utanfr ly-

sande kunde han nr gestalten uppenbarades inte urskilja

annat n en silhuett av en mnniska. Fr att dlja

frvningen meddelade han gsten om att den under inga

omstndigheter fick komma in, tillade ofrskmt att han

hade fr avsikt att frdriva den resterande av dagens tid i

ensamhet. Strmbrytaren vxlade lge och med kisande

och ljusovana gon kunde Nils se henne. Det frsta han

lade mrke till var det svarta hret. Ansiktet var s

tilldragande att han tappade fattningen. gonen var


45/213

45

mrka. Linjerna var runda, svarvade, fullkomliga. Allt medhenne fick honom att ifrgastta medvetandet. Han

ngrade det tidigare s hetsiga beteendet, men han kunde

inte f fram de ord som skulle forma urskten, han bara

stirrade p henne, oartigt, utan att vika med blicken,

blngde.

nnu visste han inte vem hon var. Fr ett gonblick blev

han ngslig, tnk om denna gudarnas gva var stum, tnk

om hon inte kunde tala, tnk om hon saknade frstnd, var

omjlig att kommunicera med? Tnk om hon inte kunde

lska honom?

Med ett strlande humr introducerade hon sig som

Vidoria och rsten som verfrde upplysningen var

kristallklar, s ljuvlig att Nils ville bevara den fr att spela

upp vid alla de stunder han tappade tron p

mnskligheten. Han skulle kunna falla i smn med rsten i

behll och aldrig mista sig sjlv, den skulle skydda honom

mot fiender, de onda ting som mnniskan drabbas av. Nils

sg ett vidunder, hon var den som skulle komma att hitta

honom. Kvinnan strckte fram sin hand till en regelrtthlsning, en med handslag. Nils drog snabbt tillbaka sin.

Hon log. Jag r den nya vrdaren, frklarade hon och

ursktade sitt intrng med att han inte p flera timmar

hade lmnat sitt rum, rdgivaren hade bett henne att ta

reda p vad Nils sysslade med. Mdde han bra? I ett helt

liv hade han irrat runt utan att ha funnit ngon som kunde

begripa vem han var. Nu ptrffades en varelse som var en

del av honom. Bandet dem emellan var osynligt, men skulle

hlla fr vad som helst som skulle frska stta det p

prov. Han var upprymd, men svarade inte.


46/213

46

Vidoria sade frsiktigt att hon hade lst hans journal.Rsterna hade fngslat henne. Hade de blivit svagare? Var

de rsterna han hrde just nu? Frfljde de honom? Nils

frbannade den egna blgdheten. Hur kunde han tro att

denna kvinna verhuvudtaget kunde lska en sjuk

mnniska, en vansinnig mnniska? Hon tittade viktigt in i

hans gon: Eller hr du dem bara nr du vidrr ngons

hud? Hon frgade igen: r det s? Hr du dem nr du rr

ngon? Nils visste inte hur han skulle frhlla sig till

pstendet. Det stmde naturligtvis, det var sant, men det

var ett faktum han helst inte delade med sig av. Han

bestmde sig nd fr att ge henne sanningen, men innan

han kom fram till verlmnandet lades kvinnans hand runt

hans hals. I flera sekunder hll Vidoria kvar greppet och

hon frgade honom p nytt om han fortfarande kunde svara

samma sak, om han hrde rsterna nr han rrde vid

ngon.

Jag kan inte lsa dig, svarade Nils frfrad och med se-

kunders vila mellan varje ord. Handens grepp avtog fr att

sedan helt frsvinna. Nr Nils lugnade ner sig var drrenstngd och Vidoria frsvunnen.


47/213

47

DET VAR FRSPELET till en betydelsefull natt. Platserna

var skilda frn varandra, men motsgelsefullt nog

intrffade frndringen p ett och samma stlle. Till en

brjan hade deras gemensamma tillvaro varit stillsam,

drefter vergtt till att vara hgmld och till sist hade ett

nytt lugn spridit ut sig.

I norr brts stillheten av ett ensamt ljud. Som en

snflinga dalade det genom luften, flingan fljdes av flera

och sedan nnu fler och till sist var det som om de var

sjlva luften, som om de alltid hade funnits dr. De

frsiktiga hjrtslagen frn den nyfdda flickan var

ohrbara fr omvrlden, men hennes mor kunde inte

uppfatta ngot annat. Barnet vilade i kvinnans famn och

det levde. Hon var liten, mindre n allt modern hade

frestllt sig. Flickan var srbar, andningen lugn,fingrarna spda och det var kvinnans uppgift att frsvara

henne mot vrlden. Inget annat ville hon sysselstta sig

med. Hennes liv var ocks ngon annans. Aldrig hade kvin-

nan upplevt en lyckoknsla som denna. Hon knde hur den

fantastiska skapelsen, som bara fr ngra minuter sedan

hade bott i hennes kropp, fanns till. Mycket hade hon ftt

hra av mnniskorna, om hur det ska knnas, hur

underbart det r, hur ont det gr, vad som sker med

krleken, hur man ska leva, vem man ska vara. nd hade

hon aldrig anat att det var s hr det skulle knnas. I


48/213

48

sjlva verket var ljudnivn hg utanfr hennessjukhusbdd, vrlden fortsatte frsts att snurra, utan att

ta hnsyn till den nya medlemmen, men fr kvinnan stod

tiden still, tystnaden var total. Det enda hon kunde hra,

lyssnades med sitt ena brst, var hjrtslagen frn den

nyfdda flickan. Hennes dotter. Kvinnan var ngons mor,

hon var flickans mamma. Det var hon som hade skapat det

finaste av alla liv som vid ngon tidpunkt hade kommit till.

Viktigare n hennes eget. Smrtan hade varit outhrdlig,

skriken brutala och orden som lmnade moderns lppar

onmnbara, men i denna stund existerade bara

hjrtslagen.

I samma stund som den lilla flickan i norr kom till

vrlden slutade ett annat hjrta att sl, i sder. Dden

hade varit vldsam och lidandet stort, men nr kroppen

hade givit upp kom lugnet. I samma sekund som pulsen

sjnk till noll var ron tillbaka, nstan som om det som hade

intrffat var vackert. Det drjde flera timmar innan en

levande varelse fick se vad som hade hnt, nr livet hade

frflyttats, s ingen fick vara med om hur tystnaden hadetagit kommandot och skapat en mrklig form av sknhet,

p intet stt destruktiv, bara annorlunda. Frn vldsam

smrta till ingenting.

Frn sjukhussngen i norr mrkte Helena Wallin hur

vrlden hade utvidgats. Barnet vaknade upp ur slummern

och gav ifrn sig ett skrik som var mer frtjusande n allt

annat kvinnan hade hrt. Helena vyssade flickan tillbaka

till smn, i det nrmaste som om det var meningen att hon

skulle vara mor. Aldrig hade hon vat p detta, men hon

visste hur hon skulle g till vga fr att f barnet att sova.


49/213

49

De hrde ihop, flickan var en del av henne.S fort hemtjnsten hade kommit fram till huset frstod

de att ngonting inte var som det skulle. Nils farfar hade

fr vana att alltid vara punktlig och fr sin lder var

mannen mycket klar i sinnet, bjd trget p kaffe och kaka

och ville i timmar samtala om allt och alla. Denna morgon

tvingades de anvnda nyckeln fr att komma in i huset och

nr de kallade p mannen var det ingen som bemtte

ropen. De var unga, sommarvikarierna, de som fick sitt

frsta mte med dden, och hade ingen utbildning fr att

handskas med livets absoluta slutfas, men trots den

bristande rutinen hade de nd en knning av att det

vrsta hade intrffat. Redan innan drren till sovrummet

hade ppnats hade de frsttt. Han lg livls i sngen. Det

var inte alls vackert, mitt i all frid. S fort mnniskorna

kom in i rummet och sg mannen dd vergick fr-

svinnandet frn att vara ngot naturligt till en fasansfull

tragedi. Frn och med det gonblicket var han avliden.

Helenas omvrld ville inte vnda tillbaka. Kvinnan tack-

ade ngon fr vad hon hade blivit given, fr det sagolikahon hade ftt vara med om. Fr en sekund lt hon i minnet

livet passera revy och inte ens de samlade minnena frn en

trettioettrig kvinna kunde tillsammans komma upp i

storheten av en av dessa sekunder.


50/213

50

UNDER SAMMA MRKA timmar som ett hjrta hade

slutat sl lg i sder och ett annat inlett sitt levnadslopp i

norr lg rdgivaren i vster kallsvettig och tjt s att hela

vrdhemmet vaknade till. Knslorna tyngde honom, de

vertog alla kroppens funktion: muskler, gonlock,

svettkrtlar och reflexer. Han rev i lakanet.

Utifrn korridoren hrdes rster som frskte dmpa

oljudet, men rdgivaren kunde inte sluta. Eldebo ropade

hgt att Nils hade vilselett honom, att patienten mste

rddas, hejdas, att ngon mste gra ngot, men att ingen

kunde. En av vrdarna kom till den yrande rdgivarens

undsttning, han undrade varfr Eldebo skrek. Nr

rdgivaren berttade att det var en drm som hade orsakat

alltsammans mildrades oron, men inte ovsendet, varfr

man ansg sig tvungna att tysta honom p konstgjord vg.Vrdaren gick efter hjlp och kom tillbaka med smnmedel.

Eldebo hade tskilligt att bertta innan han kunde g med

p att fnga upp pillret, han beskrev allt som han hade ftt

se och vrdaren bde nickade och svarade bekrftande

innan rdgivaren tystnade.


51/213

51

SKADAN VAR DESSVRRE redan skedd. Nils, som bodde

ngra rum lngre bort i korridoren, hade vaknat. Frn den

djupa smnen mindes han inte mycket, inte mer n att han

hade talat hgt om en frfrlig rra, han frstod i vaket

tillstnd inte vad den innebar. Han hade av den hastiga

vckningen kommit till insikt, blivit just s klarsynt som

bara en smnig mnniska kan bli. Ngot srskilt, annat n

att han frstod sig p vrlden, kom han inte fram till och

med vertygelsen i behll somnade han in. Det var ett klokt

beslut att inte brja rota i vad som precis hade lmnat

tankarna, ngon befriad sjl skulle inte ha blivit resultatet

av att den yngre Nils Gunnar kom i kontakt med den ldre.

Fortfarande hll de sig tskilda fr varandra och alltjmt

var det bst fr bda.

Bara minuter innan rdgivaren med sitt hojtande vcktehonom hade Nils Gunnar befunnit sig i en matsal, en

vacker, gammaldags, med stiliga trmbler och vrdefullt

porslin. Nils Gunnar var omringad av gratulanter. P

kanten av matsalsbordet var han placerad och alldeles

mellan hans hnder hade ngon vnlig person stllt en

tallrik och en flagga. Fr att frtydliga hndelsen lg det

under tallriken ett underlgg som nskade honom en glad

fdelsedag, s att det var just den dagen, det var svrt att

undg och nnu svrare att betvivla.

P mitten av bordet stod en hemgjord trta, och ven om


52/213

52

trtbottnen sg ut att vara tillverkad av en fabrik och inteav modern utgick Nils Gunnar ifrn att den var gjord i

hemmet. Grdden hade med strsta sannolikhet vispats i

moderns kk och de jordgubbar som prydde bakverket hade

skerligen noppats av modern och inte av ngon hjrtls

konditor.

Vad som frst tillkallade Nils Gunnars uppmrksamhet

var inte att det endast hade placerats tolv ljus p trtan,

den nsta fdelsedagen skulle enligt all logik vara den

tjugofemte i ordningen, utan att mnniskorna som satt

runt bordet inte tillhrde familjen. Om sanningen skulle

fram knde Nils Gunnar inte igen en enda av dem, de var

frmlingar fr honom. Frvisso vnliga, fr vilken frmling

firar en annans hgtidsdag som dessa? Likafullt var de

oknda mnniskor som aldrig tidigare hade trffat. Han

hade blivit tretton r yngre, och drtill ocks fallit in i

ngot tillstnd av akut amnesi. Han knde sig

frvnansvrt vl till mods.

Nils Gunnar underskte omgivningen och frskte lista

ut vem som var vem och vem som inte var det. Efter enstunds grubblande fylld av anstrngning och hnder mot

hakan hade Nils Gunnar kommit fram till att han hade sin

yngre bror, Jack, vid sin vnstra sida. Nils Gunnar rknade

i alla fall med att han delade slktband med pojken, fr

annars rrde det sig frmodligen om ngon utomstende

och det kndes ganska otroligt, Jacks ansikte pminde om

hans eget. De vriga var i tur och ordning hans mor, som

delade utseende med Vidoria, hans far, som frde tankarna

till om verklighetens Eric Leone, hans morfar eller farfar,

som hette Ivar och slutligen hans mormor eller farmor, som


53/213

53

ld under namnet Sara.Nils Gunnar hade lutat sig tillbaka p stolen och fr en

stund njutit av den egna slutledningsfrmgan. D brjade

gratulanterna sjunga. De skrlade och varfr var svrbe-

gripligt. Och krngligare skulle det bli. Nr modern tnde

trtljusen kysste hon honom p munnen. Det hade inte alls

varit till hans frtjusning, men eftersom hon var en

frmling fr honom och d Nils Gunnar i drmmen ocks

var en frsynt pojke frgade han frsiktigt vid vilken

fdelsedag i ordningen han hade hamnat. Modern blev

raskt hans hustru nr hon klarlade att ljusen p trtan

stod placerade i tv olika led och att de tre till vnster

utgjorde tiotal och de nio till hger ental.


54/213

54

NR VRDHEMMET UNDERTTADES om den gamle

mannens bortgng vergick knslolget till att vara

dystert. Rdgivaren visade sympati, klappade Nils p ena

axeln och gjorde sitt yttersta fr att bevisa att han brydde

sig. Atmosfren var prglad av saknad. Nils var tyst, ngot

som passade Eldebo utmrkt. Han frgade om patienten

ville tala om det som hade intrffat: Jag vill bara att du

har det bra hr. Nils skakade p huvudet och tittade med

en tom blick ut genom rummets enda fnster. Naturligtvis

hade han tnkt p farfadern, nr Nils tog emot beskedet

bedvades han av saknad, men han hade inte ork att ta itu

med en ny bedrvelse. Srskilt inte nu, nr nervkittlande

hndelser turades om att stta ihop med honom. I Eldebos

rum var det med andra ord annat n ddsfallet som upptog

hans tankar. Vem var hon? frgade han sig. Vadframkallade grdagseftermiddagens drm? Inte tnkte han

p den frn natten, drmmen med kyssande mdrar, den

hade han fullstndigt glmt bort, han tnkte p Vidoria.

Hon hade verkat s ptaglig, men var inte verklig. Tidigare

under dagen hade han tillfrgat svl rdgivare som

vrdare om de hade sett ngon skymt av henne, men alla

svarade likadant och till slut fick Nils acceptera att det var

i en inre synbild han hade funnit lyckan.

Lennart Eldebo muttrade ngot ohrbart, han ville ta

upp ngot han grunnat p ett tag. Fastn tidpunkten inte


55/213

55

var srskilt passande tnkte han stlla frgan p sin spets:Varfr befinner du dig hr? Du r inte sjuk. Nils ryckte

till, men blev inte sttt. Han svarade inte, lade karskt

armarna i kors. Med fast blick stirrade han rakt in i

Eldebos gon, nstan kusligt exakt mitt i pupillens

centrum. Fr ett gonblick kom rdgivaren av sig. Han

fortsatte att tala: Idag fick jag det bekrftat. Nils hade

psttt att hans empatiska egenskaper var starkt nedsatta,

snudd p icke existerande, likvl saknade han farfadern.

Eldebo utgick med andra ord frn att patientens tystnad

gllde ddsfallet, rdgivaren hade som det verkade inte

tagit notis av den underliga frgan om kvinnan. Hur som

helst bekrftades hans misstankar. Det hade tagit lng tid

fr honom att komma fram till detta: Om du bara visste

hur mycket jag har funderat p vad som mjligen kan vara

felet med dig. Nils skulle i teorin kunnat lida av mngder

av sjukdomar och kommor, berttade han, men Eldebo

hade inte kunnat tro det han hade ftt hra, patienten var

fr slug, fr klar i huvudet. Fr rationellt irrationell. Fr

planerande. Eldebo hade grubblat, men inte kommit framtill ngonting. Alla samtal som spelats in p vrdhemmet

hade p nytt blivit uppspelade. Av frsteliga skl lyssnade

han p det frsta samtalet sist, det som spelades in nr

Nils anlnde. Och ven d krvdes det tskilliga

genomlyssningar.

En detalj, ngot som liknade en felsgning, men som rd-

givaren menade var inplanterad fr hans skull, vnde upp

och ned p allt. Du sade dig ha knt krlek, sade Eldebo.

Detta gick stick i stv med Nils pstenden om brist p

medknsla. Han hade allts avsljat sig redan efter ngra


56/213

56

minuter p vrdhemmet. I sjlva verket, menaderdgivaren, var Nils ngot helt annat n vad han utgav sig

fr att vara, inte p ngot vis knslokall. Sklet till att

patienten hade avsljat sig var att han ville bli avsljad,

ngon felsgning trodde inte Eldebo att det rrde sig om:

Att plantera in ett bevis p detta vis, det kndes som en

sjlvklar sak fr dig att gra.

Eldebo hade spekulerat kring hur patienten hade agerat

om allt hade varit en lgn, ett spel. Efter att det frsta

beviset hade funnits ringde han och kontrollerade mannens

andra pstenden och ven dr fann han lgner, ingen

hemundervisning, inga vldsamheter, kort sagt, en annan

mnniska uppenbarade sig. ven om vissa uppgifter var i

ordning, s som att patientens frldrar hade avlidit, att

han mlade, att han hade studerat och att han vid arton

rs lder flyttade hemifrn, hade bilden av en annan

mnniska tonat fram. Vem var du? Vem r du?

Mannen som satt mittemot rdgivaren hade till

utseendet inte frndrats, som vanligt var hret tovigt

svart och gonbrynen var mrkvrdigt snriga,skggvxten ojmn och han frfogade ocks ver en

skrmmande och beskdande blick. Vid deras frsta mte

hade Eldebo uppfattat honom som en ung man, men nu,

efter mnader av samtal var han svrplacerad. Mannens

yttre avspeglade detta faktum, det var besynnerligt, fga

attraktivt i ordets vanliga bemrkelse, men nd

tilldragande. Kanhnda hjlpte kroppssprket till, med de

aggressiva rrelserna blandade med absolut mjukhet,

ryckiga gester och en hpnadsvckande fingerfrdighet.

Han var allt och inget p samma gng och gick inte att f


57/213

57

grepp om. Rationellt irrationell, som rdgivaren beskrevdet.

Att anfrandet hade imponerat p Nils Gunnar

Mathiesen var tydligt. Han gick inte s lngt som till att

appldera, men han kunde lika grna ha gjort det. P ytan

hade Nils alltid, tminstone den Nils Eldebo hade sttt p,

varit butter och hatisk, smtt arrogant, vresig och ganska

verlgsen. De manipulativa dragen var hgt utvecklade

och dessa kom vl till pass nr han levde sitt

tillbakadragna liv frn sitt rum. Han kunde f vem som

helst av vrdhemmets anstllda att gra vad som helst fr

honom. Av ngon anledning lyssnade mnniskor p vad

han hade att sga, fann det intressevckande. Kanske fr

att han talade p ett annorlunda vis, hastigt, men tydligt,

eller fr att hela utstrlningen gav sken av intelligens. Det

spelade ingen roll att han ansgs vara psykiskt sjuk, i

andras gon var han likvl en begvning. En som ville bli

pkommen, en talang som vntade p att ngon skulle

frst vem han var.

Nils berttade. Det var sanningen som lmnademannens mun och han talade lnge, skildrade allt om sig

sjlv och sitt frflutna. Titt som ttt log han och visade med

hftiga gester hur han hade mtt och vad han hade utsatts

fr. Det var en rafflande resa genom minnena och nr den

var avklarad satt Eldebo skakad p stolen och andades.

Rdgivaren tittade p pennan han hll i handen och

frgade sedan: Det r vl ganska riskfritt fr dig att tala

om det hr i detta lge? Nils svarade frvnat: Vad

menar du? Eldebo tryckte otligt pennstiftet ut och in och

frklarade att Nils Gunnar Mathiesen hade blivit utskriven


58/213

58

frn vrdhemmet. Givetvis sade Nils som det var, att haninte hade knnedom om utskrivningen och att han rligt

talat inte ville lmna platsen. Eldebo blev irriterad: Driv

inte med mig! Mycket tankekraft hade han gnat

patienten, det minsta han begrde var att Nils var rlig

mot honom. Nils frstod icke desto mindre vad saken

handlade om, han fann inte orden. Du tillhr inte oss

lngre! rt rdgivaren och hjde snabbt sin hgra hand.

Fr ngra timmar sedan, berttade han, hade en kvinna

kommit och skrivit ut patienten. Eldebo visste inte hur hon

hade gtt till vga, men alla papper hade varit i sin ordning

s han hade inget annat val n att lta honom g. Jag ville

bara tala med dig frst och hra sanningen. Nils var inte

alls lika sjlvsker som tidigare, stolen stod fast p golvet,

men vrlden ville rotera allt snabbare. Var hon

mrkhrig? Du knner henne allts? Och jag fr g

nu?


59/213

59

EN AV VR tids vanligaste missuppfattningar r den att

mnniskan bara har ett liv att frfoga ver, att hon r en

enda individ frn fdsel till dd. Fr sanningen r att hon

har flera liv som ttt fljer och erstter varandra och

tillsammans skapar ngon form av enhet. I lgenheten i

ster pbrjades nsta avsnitt i Nils vandring och det nya

steget kndes vlbekant. Vningen sg ut som den, med

undantag fr en enda dag, alltid hade gjort. Smtt

pedantiskt var den mblerad och sorterad, med ett tunt

lag

Documents

Den Magiska Teatern