Berättelser om fjällen

Anders Esselin

Populärvetenskap från forskningsprogrammet FjällMistra

Berättelser om Fjällen

A

nders Esselin

1

Berättelser om fjällen

Populärvetenskapfrån forskningsprogrammet FjällMistra

Text, bilder och layoutAnders Esselin

Tryck: Tryckeri City, Umeå 2006

ISBN 978-91-633-0099-8ISSN 1653-4700

2

Förord

FjällMistras mål var att utveckla vetenskapligt baserade strategier för en lång-siktig och hållbar förvaltning av fjällregionens naturresurser. Arbetet fokuse-rade på att ta fram planeringssystem och kunskap som skulle göra det lättare att hantera de mål- och intressekonflikter som finns i fjällregionen utan att ne-gativa miljöeffekter ökar. Programmet berörde verksamheten i 15 fjällkommu-ner, från Malung i söder till Kiruna i norr. Mistra (Stiftelsen för miljöstrategisk forskning) finansierade FjällMistra.

Redan under en polarexpedition i Sibirien 1994 föddes tanken på ett sam-manhållet forskningsprogram om fjällens ekosysem. Tanken växte och blev till FjällMistra 1998. Därefter genomgick programmet tre faser: en planeringsfas (1998-99), Fas 1 (2000-2002), och Fas 2 (2003-2006).

Under Fas 1 arbetade forskarna i sju delprogram där frågor inom discipliner som skogsekonomi, rennäring, biodiversitet, turism, samt vilt- och fiskekologi var vägledande. I mångt och mycket karaktäriserades denna fas av vetenskaplig optimism där forskarna försökte lösa naturresurskonflikter genom att produce-ra bra vetenskap. Det resulterade i många gedigna vetenskapliga publikationer.

Inför Fas 2 omorganiserades FjällMistra. Det skedde efter två utvärderingar (en vetenskaplig och en nyttoutvärdering), samt en tvådagarsövning där fors-kare från olika discipliner och användare från olika organisationer tillsammans definierade de viktigaste utmaningarna för framtidens naturresursförvaltning i fjällen. På så sätt kom formerna för forskningen i fas 2 att bli mycket annorlunda än i Fas 1. Istället för delprogram koncentrerades nu forskningen i fyra fokus-områden, nämligen:

l Hotad rennäringl Förvaltning av vilt och fiskl Decentraliserad förvaltning av stora rovdjurl Turism och skyddade områden.

Som komplement och stöd initierades också forskning i tre analytiska ram-verk:

l Social accounting matrix (nationalekonomi)l Osäkerhet och risk (ekologi)l Demokrati och lokal förvaltning (statsvetenskap)

3

Samt i fyra stödprojekt: l Avfolkningstrender och socioekonomisk utvecklingl Historisk bakgrund till konflikter om ägande- och nyttjanderättenl Klimatförändringar i fjällområdetl Förändrade ekonomiska villkor.

Samhällsvetenskaperna fick en mer framträdande roll än de haft i fas 1. Dess-utom anställdes en forskningskommunikatör på heltid och ett nätverk av använ-dare knöts till programmet.

Det är naturligtvis svårt att bara någon månad efter det att FjällMistra avslu-tats slå fast hur väl forskningsprogrammet lyckats med sina ambitioner. Men vi vet med säkerhet att det inom ramen för FjällMistra har genomförts mängder av studier, att hundratals vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar har publicerats, och att det har hållits ett oräkneligt antal möten mellan forskare och användare från många olika miljöer. På basis av detta är vi övertygade om att FjällMistra har bidragit till bättre kunskap om många fjällfrågor, både inom den vetenskapliga världen och bland användarna. En annan sak som FjällMistra har bidragit till är att skapa en bättre förståelse för hur forskare från olika vetenskap-liga discipliner, samt forskare och användare, kan samverka på ett konstruktivt sätt kring svåra frågor. Förhoppningsvis har FjällMistra också påverkat några konflikter genom att vi har avlivat en del myter och tydliggjort vissa pseudoar-gument i sakfrågor och istället flyttat fokus mot olika gruppers värderingar.

Syftet med den här boken är att på ett populärvetenskapligt sätt beskriva fjäl-len och forskningsresultat från FjällMistra. Att ge en heltäckande redovisning för all forskning som gjorts i forskningsprogrammet låter sig naturligtvis inte göras. Lika omöjligt är det att ge en fullständig beskrivning av fjällområdets na-turresurser och människor. Ambitionen har egentligen aldrig varit större än att försöka berätta om några brottstycken av fjällens verklighet.

En sådan här framställning är naturligtvis förknippad med risker. En sådan risk är att ni som läser boken får uppfattningen att FjällMistra i allmänhet och författaren i synnerhet mest ser en massa svårigheter, problem och konflikter i fjällen. Det är inte avsikten. Vår grundinställning är att de svenska fjällen är en fantastisk region med oändliga möjligheter. Samtidigt är vi övertygade om att de problem och konflikter som ändå finns behöver genomlysas och diskuteras. Det vi hoppas på är att ni efter att ha läst ”Berättelser om fjällen” skall känna att er förståelse för en del av de problem och möjligheter som finns i denna del av Sverige har blivit lite djupare, lite bredare, lite större. Det räcker så.

4

Arbetet med boken, tryckning och distribution, har finansierats av FjällMistra. Helheten — det vill säga val av ämnen, perspektiv, intervjupersoner, platser, textform, bilder och layout — ansvarar Anders Esselin för, precis på samma sätt som FjällMistraforskarna är ansvariga för sina vetenskapliga publikationer. Alla som på olika sätt medverkar i texterna har fått faktagranska sina bidrag. Sören Ekström, Jon Moen, Sara Larsson och P-O Hopfgarten har fungerat som redak-tionsråd. Roger Olsson har hjälpt till med textgranskning och gjort figurerna på sidorna 15—20.

Umeå, mars 2007

Sören Ekström, styrelseordförande FjällMistraTomas Willebrand, programchef FjällMistra

Anders Esselin, forskningskommunikatör FjällMistra

Fotnot:

Alla FjällMistrarapporter, FjällFokus, samt årsrapporter finns tillgäng-liga som PDF-filer på www.mistra.org/fjallmistra.

En vetenskaplig sammanfattning av forskningsprogrammet FjällMistra finns att läsa i: The International journal of Biodiversity Science & Ma-nagement. Vol 2. Number 4. December 2006.

Kontakt: anders.esselin@ac.lst.se

5

Kap 1. En mycket speciell del av Sverige .................................................. 6

Kort och gott ....................................................................................................24

Kap 2. Kampen om Kirunafjällen ..............................................................26

Kort och gott ....................................................................................................44

Kap 3. Storlekens betydelse........................................................................46

Kort och gott ....................................................................................................56

Kap 4. En sammansatt soppa .....................................................................58

Kort och gott ....................................................................................................78

Kap 5. Undret i Åre .........................................................................................80

Kort och gott ....................................................................................................96

Kap 6. Dammen mellan visionen och verkligheten ...........................98

Kort och gott ................................................................................................. 106

Kap 7. Kultur nära kollaps? ....................................................................... 108

Kort och gott ................................................................................................. 130

Innehåll

6

7

En mycketspeciell del av Sverige

Hallå gott folk! Och varmt välkomna till denna resa med FjällMistra. Under turen kommer varken söta drycker eller läckra tilltugg att serveras. Däremot ska vi försöka bjuda på vidgade vyer och en del annor-lunda perspektiv. För att resan ska bli så upplyftande och upplysande som möjligt är det önskvärt att ni för en stund lägger undan alla snuttefiltar i form av vedertagna sanningar och fasta övertygelser som ni samlat på er under årens lopp. Jag skulle nämligen vilja att ni utmanade er själva med följande funde-ringar: Vem är ni egentligen? Och vad kan det tänkas innebära för hur ni upplever och värderar landskapet vi snart ska betrakta?

Ni får gärna samspråka med övriga passagerare under resans gång för att se hur era upplevelser överensstämmer med deras. Knäckfrågorna är: Vem har mest rätt? Och, vem ska ha mest att säga till om i denna del av landet?

Ja, då var det dags. Slå av mobiltelefoner och all annan elektronisk utrustning som kan tänkas störa färden. Spänn fast säkerhetsbältena och håll i er, för nu bär det av på en bitvis omtumlande resa över Svea rikes nordvästra delar, det vill säga fjällen.

Kapitel 1

8

Det är i Dalarna fjällen börjar märkas av. Lågfjällen rullar fram. Här och där bryter de igenom trädgränsen. Några toppar i taget, omgivna av skogarna och myrarna. Där ligger Transtrandsfjällen med sina sätrar, stugbyar och omfat-tande liftsystem. En bit längre norrut fjällens färskaste nationalpark Fulufjället. I Idre fjäll har landets sydligaste sameby sin hemvist. Här pågår sedan några år tillbaka också en intensiv dragkamp mellan turismutveckling, renskötsel och naturskydd. Frågan har varit om Städjan ska få byggas ut. Regeringens sista bud är — nej.

Via Grövelsjön och Rogenområdets blockbemängda marker tar vi oss in i Jämtland. Landskapet öppnar sig allt mer. Fjällhedarna tar för sig. Tännäs, Fu-näsdalen, Ramundberget och Ljungdalen passerar revy. Det här är en rik trakt för växtligheten. Hamrafjället, Mittåkläppen och Axhögen är alla välkända blomfjäll. Mindre jordbruk utgör fortfarande levande inslag i landskapet. Tittar ni riktigt ordentligt kan ni kanske se en och annan ko på lösdrift där nere.

När vi väl har passerat högplatån Flatruet med Sveriges högst belägna all-männa väg blir landskapet mer oroligt. Vi kommer in i fjällens första högalpina område. Helags sträcker sig högst med sina 1 797 höjdmeter och stoltserar dess-

9

utom — än så länge — med landets sydligaste glaciär. Södra Jämtlandsfjällen är fjällens mest välbesökta vandringsområde. Kring Helags-Sylarna och norrut mot Blåhammarfjället löper många mil väl utstakade leder. Svenska turistfören-ingens stugor ligger tätt.

Efter skidmetropolen Åre lugnar tempot ner sig och vi kommer in i ett av de mer okända och minst besökta områdena i de svenska fjällen. Där blänker Kall-sjöns vidsträckta vattenmassa. I Jämtlands nordligaste hörn ligger Blåsjöfjällen med Korallgrottan som är landets största kalkstensgrotta.

Lapplandsfjällen kallas ibland för ”Europas sista vildmark”. Åt denna benäm-ning fnyser en del. Dessa människor vill värja sig mot den museala syn på regio-nen som benämningen ger uttryck för. De vill påpeka att det faktiskt bott folk här i alla tider, folk som alltid och på olika sätt har påverkat landskapet.

När ni nu blickar ut över Stekenjokkplatån i södra Lapplandsfjällen kan ni se märken i landskapet efter 1970-talets gruvprojekt. Som det verkar är gruvbryt-ningen inte bara en svunnen epok utan även en gryende. Idag råder nämligen full aktivitet bland prospekteringsföretagen i dessa trakter.

De västerbottniska byar som kantar vår väg — Borgafjäll, Klimpfjäll, Kit-

Blåklocka framför Mittåkläppen, Jämtland.

Spångad led i Fulufjällets nationalpark, Dalarna.

Fjällen börjar märkas av

10

telfjäll, med flera — tiger däremot tämligen still. Några enstaka veckor varje år rullar visserligen kolonner av skid-, skoter-, jakt- och fisketurister in i dal-gångarna, men på det hela taget råder lugnet. I dessa trakter gör sig också den samiska kulturen allt tydligare påmind. Vid foten av Marsfjällsmassivet ligger Fatmomakke kyrkstad som samlat samer och nybyggare i alla tider och gör så än idag.

Tärnaby-Hemavan är Västerbottensfjällens mest expansiva turistområde, mycket på grund av att norrmännen börjat hitta hit. I Hemavan börjar också den välkända vandringsleden Kungsleden som snabbt för oss in i fjällvärldens nästa högalpina område — Norra Storfjället. Innan vi glider vidare mot Ammarnäs och upp mot Norrbottensfjällen tycker jag också att ni ska notera Vindelfjällens na-turreservat, ett unikt stycke fjällnatur, Nordeuropas största reservat.

Så återstår då Norrbotten på vår sväng över den svenska fjällvärlden. Här finns allt: de lågmälda Arjeplogsfjällen, Sareks nationalpark med sin djärva to-pografi, Världsarvet Laponia, Kebnekaise som med sina 2 111 meter över havet är Sveriges högsta fjäll, mer än hälften av alla landets renar, gruvstaden Kiruna, Lapporten, Riksgränsen, Torneträsk, Rensjöns och Pulsujärvis vidsträckta my-

11

rar, Treriksröset, med mera, med mera. Den som inte finner sitt lystmäte av fjäll-upplevelser i denna del av fjällkedjan saknar antingen fantasi eller tid.

Över allt detta råder snöstormen och sommarvinden, norrskenet och längst i norr även midnattssolen. Det är vilt och vackert. Oemotståndligt! Visst känner ni hur det lockar och drar?

Ja, även om det för många av oss är obegripligt att inte alla avgudar dessa fjäll-trakter så är det nu så att alla inte gör det. Tycker ni att det är ödsligt? Det är förvisso så att de 15 fjällkommunerna med Malung i söder och Kiruna i norr utgör ungefär 30 procent av vårt långsträckta land men bara 1,5 procent (knappt 150000 personer) av Sveriges befolkning bor här. Detta faktum ger många en känsla av övergivenhet. Men säkert är ni många andra som aldrig funderat på det sättet, utan istället upplever ett landskap med lagom mycket människor — absolut ingen ödslighet.

Vad mer? Ni som gillar att fiska har säkert sett en massa fina forsar, tjärnar och sjöar. Ni som gillar att åka snowboard och skidor utför har utan tvekan noterat alla slalombackar och andra utmanande, opistade fjällsidor. Ni som jobbar i sko-

Oblyg älgtjur i Rapadalen, Norrbotten.

Fatmomakke kyrkstad.

”Europas sista vildmark”

12

gen eller jagar skogsfågel, hare och älg har troligen sett den mäktiga mörkgröna taigan sträcka sig i stråk från inlandet och upp mot fjällkanten. Ni som har renar har kanske sökt med blicken efter hänglavskogarna och kalfjällens frodiga som-marbeten. Ni som bor någon annanstans och mest brukar uppleva fjällen under semestern har kanske slagits av, och eventuellt också irriterats över, alla vägar, hus, gruvor, dammar, vindkraftverk, skoterleder, med flera mänskliga spår som trots allt finns där nere i ”vildmarken”. Ni som själva bor i fjällen kanske har glatts över samma saker.

Varje älv är uppenbarligen mer än bara en älv. Varje sten är på samma sätt mer än bara en sten. Fjällandskapet är samma fysiska fenomen, men upplevs på olika sätt av olika människor. Frågan är hur det kan komma sig? De amerikanska fors-karna Thomas Greider och Lorraine Garkovich har levererat följande förklaring (fritt översatt):

”Vår förståelse för naturen och för vårt förhållande till den är egentligen kultu-rella uttryck som används för att definiera vilka vi var, vilka vi är, och vilka vi hop-pas kunna vara, på denna plats. Landskap är en reflektion av kulturella identiteter, som handlar om oss själva snarare än om naturmiljön. När vi försöker identifiera

Barn på fjällvandring. Flatruet med Dunsjöfjällen i bakgrunden, Jämtland.

Lars-Henrik Kuhmunen på kalvmärkning. Stekenjokk, Västerbotten.

Vi ser det vi vill se

13

och förstå hur förändringar i naturmiljön kan komma att påverka oss människor, så är det därför nödvändigt att konsekvenserna analyseras och förstås utifrån de många kulturella definitioner som skapar ett landskap.”

Klas Sandell, FjällMistra/Karlstad universitet, är inne på samma spår. Han menar att det är viktigt att komma ihåg att sådana här mentala landskap också kan utvecklas på distans via medier. Exempel på det är att de flesta svenskar idag har inre och ofta mycket tydliga mentala landskap av djungler, öknar och de svenska fjällen — utan att kanske någonsin ha varit på dessa platser. Han konstaterar:

”Den här typen av på distans uppbyggda mentala landskap har inte bara en be-tydelse för den enskilde (t.ex. när den mentala bilden måste revideras vid ett fak-tiskt besök på plats) utan de kan också ha en mycket stor betydelse för de lokalt boendes handlingsfrihet”.

Ja, då hoppas jag att ni har fått en del att fundera på. Vem är du människa?

Innan vi tar en ny sväng över fjällen skulle jag vilja uppmana er att rikta blick-arna bort från fjällområdet för en stund. Det ni ser är resten av Sverige. Där

14

bor cirka 8,9 miljoner personer eller 98,5 procent av landets befolkning. I ett internationellt perspektiv är det naturligtvis inte mycket att komma med, men i jämförelse med fjällbefolkningen är det massor av människor. Många betyder makt. Vad vi som bor utanför fjällområdet tycker och tänker om olika fjällfrå-gor spelar sålunda stor roll. Och saken är den att vi tycker och tänker mycket. Många av oss besöker visserligen fjällen ofta, men faktum är att även de som sällan eller aldrig sätter sin fot i fjällen har starka åsikter om saker och ting som handlar om fjällen.

Det här är intressant på flera sätt, inte minst därför att olika organisationer och myndigheter ofta bygger argument och beslut på vad svenska folket tycker. För att få reda på vad svenska folket tycker gör man ibland opinions- och atti-tydundersökningar. Dessa undersökningar bygger vanligtvis på att 1 067 slump-vis utvalda svenskar får svara på diverse frågor.

En sådan ”normal” attitydundersökning genomfördes också av FjällMistra i samarbete med Naturvårdsverket och länsstyrelserna i de sex nordligaste lä-nen under våren 2004. För att ni som är med på den här färden ska få en snabb inblick i undersökningen så har jag gjort ett litet urval av några intressanta re-sultat:

l 20 procent av svenskarna ingår i hushåll som regelbundet använder kött från vilt.

l 14 procent vill minska Riksdagens mål för antalet björnar.l 15 procent vill minska Riksdagens mål för antalet vargar.l 24 procent tycker det är alldeles/något för lite skyddade naturområden i

svenska fjällen, 27 procent tycker det är lagom, 2 procent tycker det är för mycket, och 48 procent har ingen uppfattning i frågan.

Överensstämmer det med er egen bild av verkligheten? Ja, många av er känner säkert igen er. Nehej, inte ni som bor i fjällen. Egentligen är det inte så konstigt, för ni som bor i fjällen har mest troligt aldrig fått svara på någon sådan här ”nor-mal” nationell undersökning. 1 067 slumpvis utvalda personer i riket innebär nämligen att merparten av de svarande bor i tätbefolkade områden i södra Sve-rige, medan väldigt få bor i fjällregionens glesbygd. Som exempel kan jag berätta att det i genomsnitt bara är 1,3 härjedalingar, 0,3 sorselebor, 0,7 jokkmokksbor och 2,8 kirunabor som får tycka till i en sådan ”normal” undersökning.

Vad sa ni? Ni hörs inte!Därför nöjde sig inte FjällMistra med en nationell undersökning, utan det na-

tionella urvalet kompletterades med att samma frågeformulär också skickades ut till 150 personer i samtliga 69 kommuner i Dalarna, Gävleborg, Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. På så sätt fick sammanlagt 11 418 personer möjlighet att svara på brevundersökningen. Den bild som då växte fram var en helt annan än den som nationella undersökningar tidigare har visat.

15

Känner ni doften av harstekar och älggrytor som lägrar sig över fjällbygderna? Konstigt vore det inte, för här äts det mycket kött som burits hem från naturen. Förhållandevis många fjällbor fnyser också åt rovdjuren och hötter med näven åt skyddade naturområden.

För att få en djupare inblick i resultaten har jag bjudit med Göran Ericsson, FjällMistra/Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), på vår färd. Till att börja med Göran, vilka slutsatser drar du av resultaten som handlar om hur stor andel av de som svarat på brevundersökningen som ingår i hushåll som regelbundet an-vänder kött från vilt?

— De visar att det fortfarande finns ett slags modernt självhushåll i fjällkom-munerna. Att jaga, fiska, plocka bär och svamp är utan tvekan en självklar del av kulturen i fjällen på ett helt annat sätt än i många andra delar av Sverige.

Andel personer som ingår i hushåll som regelbundet använder kött från vilt.

16

Hur ser din tolkning ut när det gäller folks attityder till varg och björn?— Älvdalen och Malung sticker onekligen ut med 57 respektive 59 procent av

befolkningen som vill minska Riksdagens antalsmål. I de här kommunerna finns det vargar och konflikten kring vargarna har varit hård länge. I Dorotea, där det länge funnits en stark björnstam, är en majoritet emot björnmålet.

— Det är också värt att notera att det i många fjällkommuner också finns bety-dande minoriteter som är emot Riksdagens antalsmål. En slutsats är således att man aldrig kan överföra resultat från nationella undersökningar till kommuner där det finns stora rovdjur.

— Jag tycker också man kan säga att vargen ofta ”driver” inställningen till an-dra stora rovdjur. Där man är negativ till varg är man generellt också negativ till andra stora rovdjur.

Andel av befolkning som vill minska Riksdagens mål för antalet vargar.

17

”En slutsats är således att man aldrig kan överföra resultat från nationella undersökningar till kommuner där det finns stora

rovdjur.”

Andel av befolkning som vill minska Riksdagens mål för antalet björnar.

18

Resultat från frågan: Vad anser du om mängden skyddade naturområden i svenska fjällen?

Vad säger du om resultaten som visar vad folk tycker om skyddade naturom-råden i svenska fjällen?

— Något anmärkningsvärt, för att inte säga oroande, är att 48 procent i den nationella undersökningen har kryssat för alternativet ”vet ej”. Det tyder på att frågan inte är särskilt viktig för en stor del av den svenska befolkningen. I fjäll-kommunerna, där det finns mycket skyddad natur, är engagemanget däremot större.

— Oberoende av hur man väljer att se det så är det intressant hur stor andel av befolkningen som tycker att det finns för lite skyddade naturområden i svenska fjällen. Uppenbarligen är det bara en minoritet i fjällkommunerna — mellan 10 och 29 procent — som stöder våra nationella myndigheters ambition att skydda mer fjällnatur. Även om man tittar på Sverige som helhet så är det bara 24 pro-

19

”...det finns en stor asymmetri

mellan folks attityder i fjällens

lokalsamhällen jämfört med Sverige som

helhet.”

cent som tycker att det är för lite skyddade naturområ-den i fjällen.

— Om man istället väljer att titta på hur många som tycker det finns för mycket skyddad natur i fjällen, så blir det tydligt att det hänger ihop med hur mycket skyddad natur som det idag finns lokalt. I Sorsele och Jokkmokk är till exempel drygt 50 procent av kommu-nernas totala yta avsatta i reservat och nationalparker. Här tycker 30 respektive 26 procent av befolkningen att det är för mycket.

Du säger att det finns betydande minoriteter som tycker det ena eller det andra. Vad menar du egentligen med en betydande minoritet?

— Begreppet kan naturligtvis diskuteras. Ska man till exempel betrakta de 24 procent i Krokoms kommun som svarat att de vill minska riksdagens mål för an-talet vargar som en betydande minoritet? Ska man betrakta de 24 procent i det nationella urvalet som svarat att det finns för lite skyddad natur i svenska fjällen som en betydande minoritet?

— Det viktiga som FjällMistras stora brevundersökning visar är att det finns en stor asymmetri mellan folks attityder i fjällens lokalsamhällen jämfört med Sverige som helhet. I och med att det finns lokala majoriteter och betydande minoriteter som är emot rådande förvaltning och som kan försvåra dess genom-förande, så kommer man ha problem. Så länge våra politiker och förvaltande myndigheter inte tar denna asymmetri på allvar, så kommer man heller aldrig att få en förvaltning som fungerar, säger Göran Ericsson.

När vi startade den här resan bad jag er fundera på två knäckfrågor. Den första frågan var vem som har mest rätt. Jag misstänker att de flesta av er tycker att det är en omöjlig fråga. Begreppet ”rätt” är hopplöst relativt. Alla har rätt till sina egna åsikter. Punkt. Syftet var mest att få er att reflektera över era egna värde-ringar och hur dessa förhåller sig till andras.

Knäckfråga nummer två är däremot mer intressant. Uppenbarligen skiljer sig uppfattningen om landskapet, liksom attityderna till många fjällfrågor, åt bero-ende på vem man frågar och var denna person bor. Vem ska då ha mest att säga till om? Idag är det generellt så att svenska staten via nationella och regionala myndigheter utformar och sköter förvaltningen av de stora rovdjuren och fjäl-lens skyddade naturområden. Detsamma gäller för jakten och fisket ovan od-lingsgränsen. Men vad tycker folk egentligen om den ordningen?

Om vi börjar med de stora rovdjuren så visar FjällMistras brevundersökning att många personer i fjällkommunerna är kritiska till riksdagens antalsmål. Trots det anser en stor majoritet både nationellt, regionalt och lokalt att ansvaret för rovdjursförvaltningen i första hand skall ligga hos Naturvårdsverket. Samtidigt

20

Stöd för olika förvaltningsalternativ när det gäller skyddade naturområden i svenska fjällen.

anser majoriteten att de som har ett särskilt intresse i rovdjursfrågor bör ges in-flytande över förvaltningen. Det uttalade förtroendet för Naturvårdsverket och önskemålen om lokalt inflytande kan på så sätt sägas stödja dagens svenska rov-djursförvaltning med ett centralt rovdjursråd och regionala rovdjursgrupper.

I undersökningen ställdes också frågor om förvaltning och skötsel av fisket, småviltjakten och älgjakten på statens mark ovan odlingsgränsen. Resultaten visar på ett tydligt och starkt stöd för en samförvaltning där länsstyrelserna, kommunerna, samebyarna och lokalbefolkningen ingår. Ungefär 50 procent av Sveriges befolkning stöder samförvaltning, medan bara omkring 20 procent fö-redrar en rent statlig förvaltning. I fjällkommunerna är stödet för samförvalt-ning ännu större.

Även när det gäller vem eller vilka som ska förvalta skyddade naturområden

21

visar resultaten att en stor majoritet föredrar själv- eller samförvaltning framför en statlig förvaltning.

För att få hjälp att tolka dessa resultat så har jag bju-dit med ytterligare en FjällMistraforskare, nämligen Camilla Sandström, Umeå universitet. Vad säger du om det stora stödet för Naturvårdsverket när det gäller rov-djursförvaltningen?

— Det är helt korrekt att de flesta anser att det är rim-ligt att Naturvårdsverket ska ha ett övergripande ansvar för rovdjursförvaltningen. Det är emellertid extremt få, bara lite drygt en procent som anser att staten ensam ska ha ansvar för rovdjursförvaltningen. Det intressanta i den här undersökningen är att ännu färre anser att an-svaret ska vila på lokal nivå. Det tyder på att det finns en insikt om att frågan är komplex och av olika skäl inte lämpad att förvalta på lokal nivå. Därför föredrar de allra flesta en samförvaltning där staten förvaltar rovdjuren tillsammans med berörda intressen.

— När man går mer på djupet och frågar varför det är så, menar de flesta att samförvaltning utgör en rimlig kompromiss mellan övergripande, regionala och lokala mål. Folk tycker också att det är en rimlig kompromiss mellan ekologiska och socioekonomiska målsättningar, liksom mellan vetenskaplig och lokal eller traditionell kunskap.

När det gäller jakten och fisket i fjällen så är stödet för samförvaltning inte lika starkt som när det gäller rovdjuren. Meningarna om vilken förvaltnings-form som är att föredra är betydligt mer delade. Hur förklarar du det?

—Det tyder på en högre konfliktnivå. Det tyder också på att viltet och fisken inte på samma sätt uppfattas som en gemensam resurs som rovdjuren. Frågan är också betydligt mer komplicerad eftersom den berör civil- och folkrättsliga as-pekter vilket förmodligen avspeglar sig i svaren. Även om det bara är 20 procent som vill ha statlig förvaltning så är det betydligt högre än i rovdjursfrågan.

Vad skiljer förvaltningsfrågan om skyddade naturområden från rovdjuren, jakten och fisket?

— Skyddade områden uppfattas som en begränsande faktor för utvecklingen av den lokala ekonomin. Därför föredrar många ett ökat lokalt inflytande. I flera kommuner, och särskilt där det finns skyddade områden, vill man i första hand se ett ökat lokalt deltagande och i andra hand någon form av samförvaltning.

Finns det några övergripande slutsatser du tycker att man kan dra av de här resultaten?

— Först och främst kan vi konstatera att det finns väl uttalade åsikter om för-valtning. Det är endast ett fåtal som svarat ”vet ej”. För det andra är stödet för samförvaltning generellt sett högt oavsett om det gäller rovdjur, vilt- och fisk, eller skyddade områden. Det talar för att människor vill ha ett större inflytande

”...stödet för samförvaltning är generellt sett högt oavsett om

det gäller rovdjur, vilt- och fisk, eller

skyddade områden.”

22

över förvaltningen, och möjligen också att de är beredda att ta på sig ett större ansvar för att förvalta resurserna, säger Camilla Sandström.

Nu är det snart dags att avsluta denna första del av resan. Hur har ni haft det? Tycker ni att vyerna har vidgats eller har det mest varit omtumlande? Utan tve-kan är fjällen en mycket speciell del av Sverige — en fascinerande del med fan-tastiska människor, makalös natur och oanade möjligheter, men också en del med sina speciella problem och konflikter.

På vår fortsatta resa genom den svenska fjällvärlden kommer vi att färdas på marknivå. Vi kommer att besöka enskilda platser och fortsätta reflektera över nyttjande, forskning och förvaltning av olika naturresurser. Några solklara san-ningar eller självklara svar kan jag dessvärre inte locka med. Däremot kan jag utlova ännu fler perspektiv och kanske också ett eller annat klarläggande.

Tack för att ni valt att färdas med oss och på återseende!

o o o

23

Ericsson, G., Sandström, C. & Bostedt, G. (2006) The problem of spatial scale when studying human dimensions of a natural resource conflict: humans and wolves in Sweden. International Journal of Biodiver-sity science and Management. Vol. 2. Nr. 4. pp 343-349.

Ericsson, G. Sandström, C. (2005) Delrap-port om svenskars inställning till rovdjurs-politik- och förvaltning FjällMistra Rapport nr 10.

Ericsson, G., m fl. (2005) Delrapport om jakt och fiske - omfattning, betydelse och förvalt-ning FjällMistrarapport nr 14,

Fredman P., Sandell K. (2005) Delrapport om Svenskars inställning till allemansrätten och skyddade naturområden - särskilt i fjäl-len. FjällMistrarapport nr 15.

Greider, T. and Garkovich, L. (1994) Landsca-pes: The social Construction of Nature and the Environment. Rural Sociology 59 (1). pp 1-24.

Sandell, K. (2005). Reservatsdilemman eller utvecklingsområden? En syntesdiskussion och två fallstudier: Torneträsk biosfärområ-de 1986–2004 och Södra Jämtlandsfjällens nationalparksförslag 1995–2000. FjällMist-rarapport nr 17.

Zachrisson, A. (2004) Co-management of Natural Resources; Paradigm Shifts, Key Con-cepts and Cases. FjällMistrarapport, No. 1.

Mer att läsa

24

Kort och gott

Inom ramen för FjällMistra producerades över hundra veten-skapliga artiklar, avhandlingar och rapporter. Alldeles säkert kommer många därtill att skrivas under åren som kommer till följd av det forskningsarbete som gjordes inom programmet.

En del av den vetenskapliga produktionen behandlats i löp-nade text i den här bokens kapitel. Under vinjetten ”Kort och gott” mellan kapitlena, beskrivs ytterligare några arbeten i en mer komprimerad form.

Flest växtarter mitt på fjällsidorna

Den traditionella synen på hur biologisk mångfald är fördelad längs en fjällsida är att antalet växtarter minskar ju längre upp man kommer. Det här är en för-enklad bild skriver några FjällMistraforskare i en vetenskapligt granskad arti-kel.

Många olika teorier har framlagts för att förklara varför antalet växtarter minskar ju högre upp på ett fjäll man kommer. Bland annat har det hävdats att produktiviteten sjunker ju högre upp man kommer, att arealen på fjället blir mindre, att växtätare har olika betydelse på olika nivåer, och att arter som är an-passade till extrema förhållanden blir färre. Alla dessa förklaringar bygger dock på att antalet växtarter faktiskt minskar.

För att undersöka detta närmare studerade forskarna hur artantalet för kärl-växter, mossor och lavar förändras i en höjdgradient längs flera fjäll i norra delen av fjällkedjan. Det visade sig att olika artgrupper uppvisar olika mönster längs gradienten. Det totala artantalet — samt artantalet för gräs, örter och lavar om de analyserades separat — var högst någonstans mitt på gradienten. Risväxter visade det förväntade resultatet med ett minskat artantal med höjd, medan mos-sor och levermossor ökade med höjden.

Vad som orsakar dessa mönster är fortfarande inte klarlagt. Klart är ändå att den traditionella synen är förenklad och att flera olika faktorer samverkar för att skapa de vegetationsmönster som finns längs en fjällsida.

Mer att läsa: Bruun, Moen m. fl. 2006. Effects of altitude and topography on species

richness of vascular plants, bryophytes and lichens in alpine communities. Journal of Vegetation Science 17:37-46.

25

Kort och gott

Få exempel på lokal förvaltning av stora rovdjur

Lokal förvaltning av stora rovdjur har bara prövats och dokumenterats på några få ställen i världen. För att det ska lyckas krävs flera olika sorters kunskap skri-ver några FjällMistraforskare i en vetenskaplig rapport.

I delstaterna i Montana, Wyoming och Idaho i nordvästra USA har man ar-betat med att överlämna ansvaret för vargförvaltningen från nationell nivå till regional nivå. Processen för att göra lokalbefolkningen delaktig har varit oer-hört omfattande. Man har till exempel haft många informations- och diskus-sionsmöten i små orter. Man har också öppnat möjligheter för folk att skicka in kommentarer via telefon, e-post och brev. På så sätt har man samlat in tusentals kommentarer, synpunkter och frågor från allmänhet och organisationer.

I Norge har man prövat åtminstone två olika former av lokal/regional förvalt-ning av rovdjur. I det ena fallet hade de organ som inrättades en mer rådgivande roll medan det i det andra fallet rörde sig om att fastställa kvoter för jakt.

— Rapportens viktigaste slutsats tycker jag är att det krävs både biologisk, socioekonomisk och statsvetenskaplig kunskap för att få en helhetsbild av hur man skulle kunna decentralisera rovdjursförvaltningen. Det räcker alltså inte bara med biologisk kunskap. Ska man få legitimitet för rovdjurspolitiken så måste man också förstå vilka konflikterna är, varför det finns konflikter, och hur man eventuellt kan lösa dem, säger Camilla Sandström, FjällMistra/Umeå uni-versitet.

— En viktig slutsats är att rovdjur är en naturresurs som är svår att förvalta lokalt eftersom de rör sig över stora ytor och växlar i antal. En annan slutsats är att det är viktigt att lokalbefolkning och berörda grupper verkligen känner att de är med och utformar förvaltningen, säger Jens Persson, SLU.

Mer att läsa: Persson, J. Zachrisson, A., Sandström, C., och Ericsson, G. (2004). Lo-

kal förvaltning av stora rovdjur. En kunskapssammanställning. FjällMistrarapport nr 3.

26

27

Kampen om Kirunafjällen

Det är höstkväll vid Vádveváras. En ripa skrattar i björkskogen. I övrigt helt tyst och stilla. Norrut är Vadvetjåkkas fjällklumpar insvepta i regntunga moln och mörker. Mot den något ljusare himlen i söder framträder fortfarande Vassitjåkkas skarpa siluett.

Vid Katterjåkk fladdrar ett ensamt ljus, det enda tecknet på att det överhuvud taget finns mänskligt liv i denna nordliga trakt. Nej förresten, där skär malm-tågets tjut också genom ödsligheten. Och nu skrattar ripan igen. Man kan undra varför.

Kanske är den lycklig över att fortfarande vara vid liv en vecka efter ripjaktspremiären. Kanske skrat-tar den åt mig som kommit hit för att titta på en na-tionalpark som aldrig blev av och ett biosfärområde som ingen känner till.

Kapitel 2

28

Kiruna, Norrbotten. 2 september 2006.Kiruna Jakt- och Fiskevårdsförening bjuder på kaffe och köpebröd. Det är ord-föranden Kurt Edin, Björn Eriksson, Bertil Karlsson och Börje Karlsson. De be-rättar om gamla öden och nya äventyr i kommunens mäktiga natur.

— Det är friheten som är fantastisk. Här kan vi fara ut och grilla en korv var vi vill. Vi kan fiska i bäckarna och i sjöarna, och om hösten kan vi slänga upp böss-san på axeln och gå ut och skjuta oss någon ripa. Sen skotern kom kan vi också ha med oss familjen ut, vilket är ett stort lyft. Förut var det mest bara männen som var ute, säger Kurt.

Samtidigt är de överens om att aktiviteterna måste ske under ordnade former för att minimera störningar och slitage på fjällnaturen. De säger sig ha noterat oroväckande förändringar på sistone. Djupa diken längs Kungsleden och mils-långa renstängsel nämns som exempel.

— Det största hotet mot naturen här uppe är det sanslösa användandet av ter-rängfordon. På vintern är skotrar med högkammsmattor och starka motorer de värsta skadegörarna. Det är obegripligt att sådana anordningar används av folk som säger sig älska naturen! Dessa skotrar används uteslutande till lek i höga hastigheter, bland annat genom att köra uppför och utför branta fjällsluttningar. Den våldsamma framfarten gör att de gräver sig igenom snötäcket och fräser upp det underliggande humuslagret. De ödelägger mossor, lavar och annan ve-getation. När man går i fjällen på hösten ser man otaliga ärr efter dessa aktivi-teter. Som jag ser det finns det inga som helst motiv för att tillåta skotermattor med högre kammar än 25 millimeter. Jag tycker också att motorstyrkan bör be-gränsas, säger Björn.

— Jo, det har utvecklats på ett jäkla sätt. Norrmännen och andra turister är helt vilda. Det finns inte en lugn stund i fjällen på vintern, fyller Börje i.

När det gäller sommarhalvåret tycker de att fyrhjulingar, motorcyklar och bandvagnar är det största problemet.

— Jag har jagat älg i fjällen i 39 år och har kunnat se hur snabbt terrängen förstörts. Det har framför allt skett under de 10 senaste åren då användandet av

fyrhjulingar exploderat. Den mest dramatiska påverkan har skett i myrområden där stora ytor praktiskt taget plöjts upp av terrängkörningen. Det finns vissa myrar som man kunde gå över med normala stövlar för bara några år sedan men som nu är helt omöjliga att ta sig över. De regler som finns för tillstånd att framföra ter-rängfordon fungerar inte alls. Här krävs krafttag från myndigheternas sida, säger Björn.

— Det är helt orimligt hur det har blivit. Det jagas från skoter också, inget snack om den saken, säger Kurt och fortsätter:

— Däremot tycker jag att kirunaborna som är ute och

”Det största hotet mot

naturen här uppe är det

sanslösa användandet

av terräng-fordon.”

29

fiskar och jagar orsakar mindre slitage idag jämfört med för 25 år sedan. Tidigare fiskade och jagade folk här uppe för att få mat till hushållet. Då gick man samma stigar gång på gång ut till sina kojor, fiskeplatser och jaktområden. Idag är husbehovsfisket och husbehovs-jakten mindre. Man har spritt ut sig och de gamla nötta stigarna håller på att växa igen.

Karlarna runt kaffebordet har alltså två utgångspunk-ter för sitt resonemang: För det första att fjällnaturen bör bevaras så ursprunglig som möjligt. För det andra att alla skall ha tillgång till naturen för jakt, fiske och na-turupplevelser av olika slag. Någon direkt eller självklar motsättning i detta ser de inte.

Mot denna bakgrund skulle man kanske kunna tänka sig att medlemmarna i Kiruna Jakt- och Fiskevårdsförening åtminstone delvis skulle ha applåderat Na-turvårdsverkets förslag om Kirunafjällens nationalpark i mitten av 1980-talet. Nu blev det precis tvärt om. Det blev en kraftig kollision mellan två mycket olika kulturella synsätt på fjällens marker.

Naturvårdsverkets plan var en rejäl nationalpark — 4 360 kvadratkilometer och därmed den största nationalparken i hela Europa. Den skulle ramas in av riksgränsen mot Norge i norr och väster, och bland annat rymma Vadvetjåkka och Abisko nationalparker, Torneträsk, fjällmassiven kring Kebnekaise, många mil markerade leder, massor av fjällstugor och Abisko turistcenter. Det fanns flera syften med detta projekt. Till att börja med ville man ha ett starkare lag-ligt skydd mot exploatering i området. Man ville också ge större grupper möj-ligheter att uppleva, som det hette: ”genuin och spektakulär fjällnatur med vildmarkskänsla”. Dessutom hade man ambitionen att utveckla den lokala och regionala turismbranschen. Efter amerikansk modell skulle administrationen skötas lokalt och parkvakter skulle anställas. Parken skulle indelas i olika zoner, och det skulle också byggas ett besökscentrum med affärer och en biosalong för 220 personer.

Idén om denna gigantiska nationalpark hade starkt stöd hos framför allt natio-nella turist-, frilufts- och naturvårdsorganisationer. Så här skrev till exempel Lage Karlsson i Svenska Fjällklubbens tidskrift Fjällklubbsnytt 1987:

”Tänk om hela fjällkedjan vore nationalpark! Då hade Stora Sjöfallet fortfarande gjort skäl för sitt namn. Ingen Suorvadamm, inga kraftverk i Ritsem, Vietas eller Seitevare. Inga stora kraftledningar som korsar landskapet. Inga stora turistan-läggningar i Riksgränsen, Björkliden och Kvikkjokk. Inga liftar, slalombackar och annan turistisk infrastruktur. Ett enda stort rekreationsområde för naturälskare, fjällvandrare och forskare utan risk att bli störda av motorbuller. Vilken önske-dröm! Vilken utopi!”

”...kirunabor som är ute och fiskar och jagar orsakar mindre

slitage idag jämfört med för

25 år sedan.”

30

Men kirunaborna var måttligt imponerade, vilket följande citat från en insän-dare i Norrbottens-Kuriren 1988 uttrycker:

”Om det skulle bli så olyckligt, att Kiruna kommuns naturområden skulle bli nationalpark, då skulle Kiruna kommun tappa sin nuvarande identitet, sin drag-ningskraft och nuvarande lockelse till total frihet att jaga, fiska, ströva samt göra fjällvandringar och erhålla naturupplevelser under naturliga förhållanden i en för Europa ovärderlig kvarvarande natur. Bara ordet nationalpark tar bort friheten till naturen, oavsett de aktuella uppluckrade reglerna gällande nationalparks-förhållanden.”

Motståndet bland lokalbefolkningen kom i huvudsak att gestaltas och kanali-seras genom just Kiruna jakt- och fiskevårdsförening.

— De överraskade oss fullständigt när de bjöd in till det där första mötet i För-eningssalen i Kiruna stadshus. Det var visserligen ett oerhört fint arbete med tju-siga bilder och grejer den där Claes Grundsten från Naturvårdsverket visade oss. Men saken är den att här uppe är vi sedan barnsben uppvuxna med jakt, hundar, fiske och skoter. Här finns det helt enkelt inte så många andra fritidsmöjligheter. Därför såg vi nationalparken som ett stort hot, säger Kurt.

31

— Det var själva begreppet nationalpark som stack i ögonen på oss. Om det blev en nationalpark så visste vi att vi inte skulle få fiska, jaga eller bryta en enda liten kvist, säger Börje.

— Sen började de prata om att man kunde modifiera bestämmelserna och res-triktionerna för nationalparken. Men då undrade vi varför man var tvungen att kalla det nationalpark över huvud taget, säger Bertil.

— Naturvårdsverket berättade för oss att man i USA och Kanada hade inrät-tat nationalparker på ett ”modernt sätt” och att det var det som var tanken i Kiruna också. De visade bilder på flotta besökscentrum byggda av gråsten där man kunde gå omkring i fluga och slips och vara fin. Jag fick till och med åka dit. Länsstyrelsen bjöd. Men det ändrade inte min inställning, säger Kurt.

Claes Grundsten är idag, och var redan då, en välrenommerad fjällkännare, mycket uppskattad för sina kunniga och vackra skildringar av fjällens natur. En månad efter besöket i Kiruna ringer jag upp Claes och frågar om den där första träffen med Kurt Edin och hans kamrater i Kirunas stadshus 1986. Han beskri-ver den som ett bevis för det omöjliga informationsuppdrag han hade.

— Mötet halkade snett direkt. Trots att vi bara var där för att presentera en

Fiske i Abiskofjällen, Norrbotten.

En ripjägares attiraljer.

Hotad frihet?

32

idéskiss och sondera terrängen så upplevde de det hela som en blixt från klar himmel. Den grundläggande kollektiva psykologin var glasklar: vi var myndig-hetspersoner från Stockholm som kom för att presentera ett färdigt förslag. Vi hade inte en chans! Jag tror att blockeringen som uppstod då omöjliggjorde alla senare försök till dialog.

Den sista spiken i nationalparkens kista blev en namninsamling hösten 1988 där över 15 000 kirunabor (cirka 60 procent av kommunens befolkning) skrev på en lista mot förslaget.

Innan jag bryter upp från Kiruna jakt- och fiskevårdsförening frågar jag vilka lärdomar de har dragit av den här historien. Kurt, Björn, Bertil och Börje be-rättar att de har lärt sig att det går att opponera sig mot nationella intressen och myndigheter. De säger också att myndigheterna har blivit mer noga med att lyssna på vad de har att säga. Som exempel nämner de att naturreservaten som etablerats i Kiruna kommun sedan dess nästan inte alls har påverkat jakten, fisket eller skoteråkningen för föreningens medlemmar.

Men turismen då, hade ändå inte en satsning på turism kring den nya natio-nalparken kunnat skapa nödvändig sysselsättning i Kiruna?

— Jag såg inte då och jag ser heller inte idag någon som helst potential med turism i kommunen. Exklusiv upplevelseturism kanske kan ge några jobb, men på det stora hela...nej! Turismen ska inte få trycka ut lokalbefolkningen. Vi ska inte bli några lakejer åt turistnäringen, slår Kurt fast.

Jag tackar för mig, lämnar Kiruna tätort och kör västerut, mot Abisko och Vadvetjåkka nationalparker. Det finns nämligen en mycket intressant parallell historia att berätta. Samtidigt som Kirunafjällens nationalpark stötte på oöver-stigliga hinder, inrättades Torneträsk biosfärområde 1986 — Sveriges första och till år 2005 enda biosfärområde — utan någon debatt alls. Men till detta åter-kommer vi senare.

Av Sveriges 28 nationalparker ligger 10 i fjällområdet. Dessa är Vadvetjåkka, Abis-ko, Stora Sjöfallet, Padjelanta, Sarek, Muddus, Pieljekaise, Sånfjället, Tofsingdalen och Fulufjället. Trots att inte Kirunafjällens nationalpark och sedermera inte hel-ler Södra Jämtlandsfjällens nationalpark blev av på grund av lokalt motstånd, så

utgör fjällparkerna ungefär 90 procent av Sveriges totala nationalparksyta. På liknande sätt förhåller det sig med naturreservaten — ungefär 75 procent av landets totala re-servatsyta återfinns i de 15 fjällkommunerna.

Om man tittar lite närmare på det här så finner man att ungefär 10 procent av Sveriges totala yta är skyddad i form av nationalparker och naturreservat. I fjällområdet utgör de ungefär 25 procent av ytan, och i resten av Sve-rige sålunda cirka 2 procent. Överrepresentationen av skyddade områden i fjällen är med andra ord påfallande.

”Turismen ska inte få trycka

ut lokalbefolk-ningen. Vi ska inte bli några

lakejer åt turistnäringen.”

33

Klas Sandell, FjällMistra/Karlstad universitet, har under många år har studerat vad han kallar reservats-dilemman i de svenska fjällen. Han förklarar den stora ytan skyddade områden i fjällen så här:

— Det hela har naturligtvis en historisk förklaring. Vid den tid då man började inrätta skyddade områden rådde ideal som handlade om monumentala landskap, vild-mark och orörd natur. Det handlar också om synen på samerna. Då fanns tendenser att betrakta samerna som en del av naturen, snarare än som en del av det moderna samhället. En tredje förklaring handlar om de juridiska förhållandena. Statsmakterna hade stor makt över fjäll-området, på ett helt annat sätt än över andra markområ-den i Sverige. Det har med andra ord varit förhållande-vis billigt och enkelt att skydda mark i fjällen.

På frågan om vad det finns för skäl att skydda mer fjällnatur, svarar Klas att man måste ta ett steg tillbaka och fråga sig varför man skyddar natur.

— Det kanske inte finns någon representativitet i naturskyddet. Myndighe-terna kanske helt enkelt väljer att skydda det som är skyddsvärt. Då är naturligt-vis faktorer som omsorg om naturmiljön, rekreationsmöjligheter och regional utveckling viktiga, men också — och det är inte att förglömma — så handlar det om folks känsla av vad som är bra att skydda och inte, säger Klas.

Han hänvisar till FjällMistras stora brevundersökning (se kapitel 1) som visar att skyddade områden i fjällen är viktiga för att tillfredställa svenskarnas behov av naturupplevelser. I undersökningen svarade ungefär 20 procent att skyddade områden i fjällen har stor betydelse, lika många att de har ganska stor betydelse, och 36 procent att de har viss betydelse. Samma undersökning visade också att 6,5 procent av den vuxna svenska befolkningen besöker en nationalpark i fjäl-len varje år. Andra viktiga resultat var att över 90 procent av den svenska be-folkningen anser att skyddade naturområden ska inrättas ”främst för att skydda naturen”, och att 73 procent samtidigt stödde påståendet att skyddade områden ska utformas så att besök underlättas. Noteras bör dock att nästan 20 procent av alla svarande helt eller delvis tog avstånd från det senare påståendet, vilket visar att det finns en betydande nationell minoritet som sätter naturskyddet i främsta rummet. I stort överensstämde också de nationella attityderna med vad folk i fjällänen och i fjällkommunerna tyckte.

Rolf Löfgren, Naturvårdsverket, menar att behovet att skydda mer fjällnatur inte är särskilt stort om man ser till dagens hotbild. Samtidigt tycker han att det skulle behövas en del kompletteringar med nya nationalparker, framför allt ge-nom att vissa naturreservat graderas upp till parker.

— Då skulle vi kunna få en mer rättvis och representativ bild av var den mest

”Vid den tid då man började

inrätta skyddade om-råden rådde

ideal som handlade om monumentala

landskap, vildmark och orörd natur.”

34

värdefulla och intressanta naturen finns. Våra fjäll är för övrigt underskattade som turistmål. De är Europas svar på de omtalade nordamerikanska vildmar-kerna och borde bli mer kända och utnyttjade som turistmål. Nationalparksut-nämning är den bästa kvalitetsstämpeln för detta, säger Rolf och fortsätter:

— Det är för övrigt inte så konstigt att en så stor del av den skyddade naturen ligger i fjällregionen. Så är det i de flesta utvecklade länder med bergsterräng. Det är bara där som stora områden har kunnat skyddas, och storleken är i sig en värdefaktor. Ett område på tusen hektar i sprickdalslandskapet i Stockholms-trakten inrymmer gott och väl landskapets beståndsdelar, men i fjällen är tusen hektar bara ett fragment.

Rolfs tidigare chef, Gunnar Zettersten, hänvisar till att tanken om representa-tivitet finns kvar i nationalparksplanen från 1986.

— Det innebär att Naturvårdsverket har ambitionen att avsätta representativa exempel från olika delar av landet till nationalparker. Indelningen gjordes på naturgeografiska grunder vilket innebär att fjällen har delats upp i flera olika geografiska enheter. Då blir det uppenbart att alla fjälltyper ännu inte är repre-senterade.

35

Vid ett sista försök att blidka den lokala opinionen i Kiruna 1988, gjorde Na-turvårdsverkets dåvarande generaldirektör Valfrid Paulsson följande uttalande: ”Det står ingen ko på isen.”

— Jo, jag sa just så och med det menade jag att det inte var någon brådska med Kirunafjällens nationalpark. Vi hade tid att vänta. Det fanns inget stort över-hängande hot mot området. Det fanns inga aktuella exploateringsplaner. Med andra ord fanns det egentligen inga skäl att driva igenom nationalparken mot det lokala motstånd som fanns, säger Valfrid.

Mot detta tankesätt opponerade sig Claes Grundsten redan då det begav sig. I Svenska Fjällklubbens årsbok 1988 skriver han att det finns en del lärdomar att dra av det som skett och höll på att ske i Kiruna:

”...naturvårdsinsatser vinner störst uppslutning när de genomförs som en brandkårsutryckning mot ett akut hot. När kampen glöder mellan identifierbara exploatörer på den ena sidan och naturens försvarare på den andra, ja då växer stödet för naturvården i samhället./.../Men när boven inte har något ansikte, när naturvårdsinsatserna motiveras av ett långsiktigt tänkande, ja då verkar åtgär-derna obehövliga och abstrakta, även i naturvänners krets.”

Kikarspaning över Rovdjurstorget i Rapadalen, Norrbotten.

Ripkyckling.

Natur för människor

36

Och vidare:”Riksklenoder som våra mest värdefulla naturområden måste därför bli natio-

nalparker enligt min uppfattning. Den enskildes rätt får vikas för det allmännas. Det lokala inflytandet får underordnas, eller med en positiv terminologi samord-nas, med statens. Att en sådan ideologi är smärtsam för många förvånar mig inte. Men naturvård på denna nivå är en verksamhet som samhället måste styra.”

Klas Sandell menar att vi är mitt uppe i en dramatisk förskjutning när det gäl-ler reservatsfrågorna. Förut skyddade man i princip enbart utifrån naturvärden. Idag har fokus kommit att hamna på att skydda natur för människor istället för mot människor. Det lokala perspektivet har blivit viktigare, och kopplingen till regional utveckling och näringsfrågor är tätare. Han anser också att Kirunafjäl-lens nationalparksförslag är en god illustration till hur det traditionella reser-vatstänkandet nådde vägs ände i slutet av 1980-talet. Så här skriver han till ex-empel i en av sina rapporter:

”Det var enligt mitt förmenande på många sätt helt stilenligt när förslaget ef-ter hårt lokalt motstånd fick läggas på is. Förslaget kom ”för sent” för att kunna drivas igenom på ett liknande centralistiskt sätt som tidigare nationalparker. Det kom också ”för tidigt” för att med sin koppling till arbetstillfällen i servicenäringar etc. vinna anklang i ett samhälle med tydligt traditionellt industriellt perspektiv.”

15 år efter kampen i Kiruna var dock tiden mogen. Efter en omfattande pro-cess invigde i september 2002 kung Carl XVI Gustaf Fulufjällets nationalpark.

Fulufjället, Dalarna. 18 juni 2003. När jag parkerar bilen vid Njupeskärsentrén så har jag redan passerat national-parksgränsen. Ytterligare 200 meter in i parken hittar jag en högklassig servi-ceanläggning med restaurang, souvenirshop och Naturum. Därifrån vandrar jag enkelt och bekvämt på spångade leder upp till nationalparkens stora attraktion – Njupeskärs vattenfall. Väl där avnjuter jag vattnets 93 meter höga fall från en snickrad plattform i perfekt läge.

Vandringen tar inte mycket mer än 20 minuter, men under denna korta tid ser jag ändå dubbelt så mycket folk som jag sammantaget gjorde under min senaste veckovandring i Sarek. Jag tar det som ett bevis på de skillnader i tillgänglighet som finns mellan nationalparkerna: medan Fulufjället bara ligger 30—40 mil från Mälardalen, så är det en lång och dryg resa till Sarek; medan man kan köra bil ända in i Fulufjällets nationalpark, så handlar det om minst en dags vandring till fots eller på skidor från närmaste bilparkering för att nå Sareks nationalpark; medan mycket i Fulufjällets nationalpark är tillrättalagt och bekvämt, så finns varken större stigar eller stugor på Sareks karta.

Fulufjällets nationalpark är på så sätt ett exempel på den nya naturvårdspo-litikens genomslag. I dag lyfter nämligen svenska myndigheter fram friluftsli-vet som en av naturvårdens hörnstenar. I regeringens skrivelse från 2001 står det bland annat att naturturismen och naturvården bör utvecklas till ömsesidig

37

nytta. Det står också att den svenska naturen i allmän-het och skyddade områden i synnerhet utgör en tillgång med utvecklingsmöjligheter. I Fulufjällets skötselplan har Naturvårdsverket använt en ny policy för utveckling av turism och friluftsliv inom nationalparker. En bäran-de tanke är en zonindelning med olika restriktioner för friluftsliv, jakt och fiske i olika delar av parken. Syftet är att kunna öka antalet besökare i attraktiva och känsliga naturområden utan att naturen och upplevelserna blir överexploaterade.

Jag börjar alltså mitt besök i Fulufjällets nationalpark i området mellan Njupeskärsentrén och Njupeskärs vat-tenfall. Detta är zon 4. Här är restriktionerna förhål-landevis små. Att tälta och elda är visserligen förbjudet, men jakt, fiske och skoteråkning är tillåtet. Vandringsle-den upp till Njupeskärs vattenfall är mycket vacker. Den slingrar sig över myrar, förbi några mindre tjärnar, in i granurskogen och följer sedan den brusande Njupeskärsbäcken upp mot fallet. Det går inte att komma ifrån att mycket är tillrättalagt i denna del av parken, men det verkar inte bekymra de vandrare som jag möter, snarare tvärtom.

— Det är ju jättefint när det är helt orört, men det skulle ha varit jobbigt att ta sig hit utan trappstegen och spängerna, konstaterar Tommy Axelsson och Jose-fin Eriksson från Göteborg.

Allt som allt utgör zon 4 bara en procent av parkens totala yta. Trots det har Peter Fredman, FjällMistra/Etour, kunnat konstatera att över 90 procent av parkens besökare endast besöker denna zon.

Från Njupeskärs vattenfall tar jag mig in i zon 3 via en väl utmärkt stig som leder upp på kalfjället. Denna zon består av Fulufjällets norra del, totalt 25 pro-cent av nationalparkens hela yta. Här finns ett omfattande och välmarkerat led-system med vindskydd och stugor. Vid Rösjöstugorna möter jag Jan och Johan Sundfeldt från Linköping. De kommer gående med fiskespön och glada miner. Stolt visar de upp fyra nyfångade rödingar.

— Det är fjärde året vi är här och vi tycker det är fantastiskt. Fin natur, bra fiske och lagom mycket folk. Skulle det vara för många turister här tror jag inte vi skulle tycka det var lika trevligt. Skulle det vara för få så är jag rädd för att vi skulle drabbas av lappsjuka, säger Jan.

Fiske är tillåtet i vissa sjöar i denna del av parken, liksom älgjakt i skogslandet och snöskoterkörning längs leder.

Till zon 2 och 1 hinner jag inte, men i skötselplanen och i informationsbro-schyrer läser jag att den mänskliga närvaron blir mindre och mindre påtaglig och restriktionerna fler i dessa zoner. Zon 2 utgör 14 procent av parken. De markerade lederna är få. Älgjakt är tillåten, men i övrigt ingen jakt, fiske eller

”Skulle det vara för många

turister här tror jag inte vi skulle tycka det

var lika trevligt. Skulle det vara för få så är jag rädd

för att vi skulle drabbas av lappsjuka.”

38

snöskoterkörning. Zon 1 täcker 60 procent av parkens totala yta. Här är nästan ingenting tillrättalagt för besökare. Dessutom är all jakt, fiske, snöskotertrafik och flygtrafik förbjudet.

Nu är det inte bara zoneringen och fokus på friluftsliv som gör Fulufjällets nationalpark till ett tydligt exempel på den nya tidens reservatstänkande. Pro-cessen som föregick bildandet är också tidstypiskt och har beskrivits som en 12 år lång resa. Denna resa började på ungefär samma sätt som i Kiruna med ett stort lokalt motstånd som uttrycktes på diverse möten, i protestlistor och insändare. Men efter det att Naturvårdsverket tagit en time-out och därefter flyttat fokus — från gränser och restriktioner till lokalt perspektiv och socioeko-nomiska möjligheter — så vände den lokala opinionen och nationalparken blev av. Sedan dess har många svenska och europeiska miljoner investerats i områ-det kring nationalparken. Vägar, stugbyar och annan turistisk infrastruktur har byggts. Besöksantalet har ökat med 40 procent och många av turisterna kommer från andra länder.

— I Fulufjället tog man ett långt kliv ifrån Kirunamodellen. Naturvårdsverket inledde ett nära samarbete med lokalbefolkningen så att många kände att deras

39

synpunkter faktiskt togs på allvar. Man införde också en klausul i parkens före-skrifter om att inrätta ett skötselråd med representanter från lokalbefolkningen, berättar Anna Zachrisson, FjällMistra/Umeå universitet.

Trenden att i allt högre utsträckning vilja engagera det omgivande samhällen när det gäller inrättande, utformning och förvaltning av skyddade naturområ-den, är högaktuell i hela världen.

— Beslutsfattare och myndigheter har insett att ett ökat lokalt deltagande kan öka beslutens och förvaltningens legitimitet. Länge hade man en instrumentell syn på hur legitimitet skapas eftersom man menade att människor ansåg att be-slut var legitima när utfallet var i enlighet med deras önskan. Flera olika forskare har emellertid visat att också processen är viktig. Hur ett beslut fattas påverkar hur legitimt det uppfattas vara. En beslutsprocess där medborgare får komma till tals, behandlas med respekt och där man faktiskt tar hänsyn till vad de tycker förefaller resultera i mer legitima beslut, säger Anna och fortsätter:

— FjällMistras stora brevundersökning visar att det finns en majoritet både på nationell och lokalt nivå för ett bredare samarbete i förvaltningen av skyddade naturområden. Undersökningen visar också att resursberoende inte är lika be-

Turister på väg mot Njupeskärsfallet i Fulufjällets nationalpark, Dalarna.

Tältplats vid Vuojnesvarasj i Sareks nationalpark, Norrbotten.

Friluftsliv en hörnsten i naturvården

40

tydelsefullt som just förtroende och gemensam förståelse.En annan förklaring till varför det är lättare att inrätta skyddade naturom-

råden i vissa områden medan det är svårare i andra, är graden av turismbero-ende.

— I fjällområdets norra delar finns gruvnäring och annan tung industri i högre utsträckning än i de södra delarna. Det gör att behovet av en turismindustri hit-tills inte varit lika stort i norr. Man ska också komma ihåg att kulturen skiljer sig åt mellan olika delar av fjällen, säger Anna.

Vadvetjåkka, Norrbotten. 31 augusti, 2006.Det är tidig höstmorgon vid Vádveváras. På en starräng i Lerälvens deltaland-skap ligger en älgtjur. Han har ingen väldig hornkrona, kanske 10-12 taggar, men kroppen ser stor och tung ut när han sakta reser sig och börjar beta sig genom snåren. Omsorgsfullt repar han bladen. Sparsmakat väljer han bland stråna. Självsäkert träder han fram.

När jag efter en stund vrider kikaren uppåt, får jag in stora delar av det som är Torneträsk biosfärområde i synfältet. Det är stort. Allt som allt omfattar om-rådet 96 500 hektar. Bland annat innehåller det nationalparkerna Abisko och Vadvetjåkka, Stordalens och Abisko forskningsstations naturreservat, samt Tor-

Lerälvens deltalandskap, Vadvetjåkka, Norrbotten.

41

neträsk. Vad är då detta egentligen? Ja, lokalt i Kiruna är biosfärområdet uppenbarligen inget uppseendeväck-ande eftersom knappast någon känner till det. Av de fyra karlarna på Kiruna Jakt- och Fiskevårdsförening är det bara Björn Eriksson som säger sig ha hört begreppet för-ut. Och på turistbyrån i Kiruna är ovetskapen total:

— Vad sa du att det hette? Miosfä....? Nej, jag har då jobbat här i tio år och aldrig tidigare fått någon fråga om det, säger en kvinna jag pratar med.

På nationell och internationell nivå ses däremot biosfärområden som en naturskyddsform som har fram-tiden för sig. Enligt definitionen är dessa områden olika landskapstyper — allt från utpräglade kulturlandskap till relativt orörda naturlandskap — som utsetts av FN-organet UNESCO. 2005 fanns det 459 biosfärområden i 97 olika länder. När strategin etablerades i mit-ten av 1970-talet handlade det framför allt om glesbefolkade vildmarksområden med närhet till både nationalparker och forskning. 20 år senare, efter den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro, ändrades dock kriterierna vilket innebar att biosfärområdena fick ett tydligt samhällsförändringsuppdrag. Idag är den bä-rande tanken att de ska fungera som en slags modellområden för hållbar utveck-ling, med en mycket tydligare koppling mellan kulturvärden, naturvärden och sociala värden. De skall samtidigt vara arenor för forskning och undervisning. Till sin struktur skall områdena ha ett varierat markägarskap och vara indelade i olika zoner med ett eller flera kärnområden, buffertzoner, samt yttre så kallade övergångsområden. Centralt är också att initiativen skall komma underifrån och att det lokala engagemanget skall vara bärande.

När Torneträsk blev ett biosfärområde 1986 var det enligt det gamla koncep-tet. Eftersom etableringen inte medförde några nya restriktioner eller separat lagstiftning gled den igenom utan att just förnärma någon. Initiativet kom defi-nitivt inte från Kiruna och det lokala engagemanget har hela tiden varit tämli-gen svalt. Visserligen har kommunen i olika omgångar uttryckt ambitionen att utveckla biosfärområdet. Men fortfarande har inga avgörande steg tagits för att förändra området enligt det modernare konceptet. Lyckas inte kommunen med detta inom kort är risken överhängande att den svenska kommittén för biosfär-områden stryker området från sin lista.

Christer Jonasson är biträdande föreståndare på Abisko naturvetenskapliga forskningsstation och dessutom medlem i svenska kommittén för biosfärområ-den. Han tycker det vore synd om Torneträsk stryks från listan. Samtidigt menar han att det är relativt odramatiskt och naturligt eftersom kriterierna förändrats. Han berättar också att Abisko naturvetenskapliga forskningsstation faktiskt har varit en levande del av biosfärområdet, även om konceptet som helhet inte har fungerat.

”Vad sa du att det hette? Miosfä...?

Nej, jag har då jobbat här i tio

år och aldrig tidigare fått

någon fråga om det.”

42

— Jag vågar till och med påstå att stationens verksamhet vid och inom Torne-träsks biosfärområde är en framgångssaga när det gäller forskning, internatio-nellt samarbete, miljöövervakning, och undervisning. Torneträsk är omvittnat en av världens främsta forskningsmiljöer vad gäller biosfärområden.

Hur det nu än går med Torneträsk så tyder mycket på att det moderna kon-ceptet för biosfärområden håller på att etablera sig i Sverige. Naturvårdsverket och flera andra nationella myndigheter och instanser engagerar sig allt mer. Ett nordiskt nätverk för biosfärområden har etablerats. Kristianstad Vattenrike har passerat UNESCO:s nålsöga och blivit Sveriges första biosfärområde som upp-fyller alla nya kriterier. Och flera andra platser står på kö för att följa i Vattenri-kets fotspår.

Jag vrider åter kikaren nedåt. Älgtjuren är kvar. När han sakta rör sig genom terrängen är han ibland fullt synlig och ibland som uppslukad av jorden, borta. Det är helt fascinerande att följa hans färd av uppdykande och försvinnande. Jag undrar för mig själv hur det är möjligt att myr- och deltalandskapets små träd och buskar kan gömma ett så stort djur? Jag inser samtidigt att det säkert finns mycket där nere som jag inte ser. Det är spännande.

Det kommer också att bli spännande att se vad som dyker upp och försvinner när det gäller reservatsfrågorna i fjällen de närmaste åren. Hur kommer det till exempel att gå med världsarvet Laponia? Vilken kommun kommer att ta nästa initiativ till ett nytt biosfärområde i de svenska fjällen? Det ska också bli spän-nande att se om och i så fall hur nytänkandet i nationalparkerna och reservaten ger någon effekt på lokal utveckling och sysselsättning. Forskningen har nämli-gen inte kunnat påvisa någon sådan effekt i Sverige än.

Sist men inte minst så undrar man ju vad som kommer att hända i Kirunafjäl-len. Kommer Kiruna kommun att lyckas förnya och kanske omforma Torneträsk biosfärområde? Kommer Naturvårdsverket att våga sig hit igen med ett nytt na-tionalparksförslag? Om så: kommer Kurt, Björn, Bertil, Börje och de andra med-lemmarna i Kiruna Jakt- och Fiskeförening att kunna fortsätta sina äventyr med skotrar, bössor och fiskespön i Kirunas natur på samma sätt som de gör idag?

o o o

43

Fredman, P., Hörnsten Friberg, L. & Emmelin, L. 2005. Friluftsliv och turism i Fulufjället. Före-efter nationalparksbildngen. Natur-vårdsverket, rapport 5467. Dokumentation av de svenska nationalparkerna, nr 18.

Fredman, Peter och Sandell, Klas. 2005. Delrapport om svenskars fjällbesök samt inställning till allemansrätten och skyddade naturområden – särskilt i fjällen. FjällMistra-rapport nr 15.

Lundgren, T. 2005. The Determinants of Economic Growth in the Swedish Mountain Region - the Role of the Forest and Tourism Sector, and Protected land. FjälMistrarap-port, nr 11.

Lundmark, L. 2006. Restructuring and Em-ployment Change in Sparsely Populated Areas: Examples from Northern Sweden and Finland. Akademisk avhandling, Kultur-geografiska institutionen, Umeå universitet, GERUM 2006:2.

Miljödepartementet, 2002. En samlad na-turvårdspolitik. Skr. 2001/02:173.

Sandell, Klas. 2002. Några aspekter på svenska reservatsdilemmans förutsätt-ningar - Arbetsrapport om allemansrätt, naturvård och landskapsperspektiv inför fördjupade studier i forskningsprogrammet FjällMistra om fjällandskapets tillgänglighet. Landskapet som arena. Arbetsrapport nr.4.

Sandell, K. 2005. Reservatsdilemman eller utvecklingsområden? En syntesdiskussion och två fallstudier: Torneträsk biosfärområ-de 1986–2004 och Södra Jämtlandsfjällens nationalparksförslag 1995–2000. FjällMist-rarapport nr 17.

SCB, 2005. Skyddad natur 31 dec 2003. Sveriges officiella statistik, Statistiska med-delanden, MI 41SM 0401.

Svenska fjällklubbens årsbok 1988-89. Till Fjälls. Tema: Nationalparker. Red: Claes Grundsten/Anders Eriksson.

Zachrisson, A., Sandell, K., Fredman, P., and Eckerberg, K. Tourism and protected areas: motives, actors and processes. International Journal of Biodiversity Science and Manage-ment. Vol 2. Nr. 4. pp. 350-358.

Zachrisson, A. The Swedish Mountain Re-gion: A Hotbed for Co-management of Pro-tected Areas? Journal of Environmental Ma-nagement (i tryck).

Zachrisson, A. Deliberative democracy and Co-management of Natural Resources: the Case of Funäsdalen Snowmobile Regulation Area. Submitted to Environmental Politics.

Zachrisson, A. 2007. Who Should Manage Protected Areas in the Swedish Mountain Region? A Survey Approach to Co-mana-gement. Journal of Environmental Manage-ment, doi: 10.1016/j.jenvman.2007.01.010.

Mer att läsa

44

Kort och gott

Idé om nationalpark inte populär

Idén om en nationalpark i södra Jämtlandsfjällen är inte populär bland lokalbe-folkningen. Det visar en studie gjord av forskare vid FjällMistra/Etour.

Våren 2001 skickades enkäter ut till alla vuxna personer som bor i direkt an-slutning till södra Jämtlandsfjällen — det vill säga till personer i Ljungdalen, Storsjö, Vålådalen och delar av Undersåker. Nästan hälften av dem som svarade var negativa till idén om att göra området till en nationalpark. De flesta dess-utom mycket negativa. Bara 26 procent var positiva. Bland dem som var mest negativa till nationalparksidén fanns boende som inte har läst på universitet, personer som bott i området längre än 16 år, personer som känner en stark lokal anknytning, personer som besöker området ofta, samt personer som kör snö-skoter.

I studien undersöktes också attityder till vindkraft och turism. De allra flesta var positiva till båda sakerna. När det gäller vindkraftverk var det bara när de tillfrågade ställdes inför alternativet att se 10—12 vindkraftverk i grupp från sina egna hem som fler var negativa än positiva. Vad gäller turism var en överväldi-gande majoritet (79 procent) av de boende ganska positiva eller mycket positiva. 80 procent uppgav också att de gärna vill att antalet turister ska öka inom de närmaste fem åren. Fler vill hellre ha en ökning av skidturismen (79 procent) än av skoterturismen (29 procent).

Mer att läsa: Vuorio, T. (2003) Information on recreation and tourism in spatial plan-

ning in the Swedish mountains – methods and need for know-ledge. Blekinge Institute of Technology, Department of Spatial planning. Licentiate dissertation series no. 2003:03.

Lindberg, K., Denstadli, J.M., Vuorio, T. & Fredman, P. 2002. Residents in Södra Jämtlandsfjällen: Attitudes toward windpower, na-tional park designation and tourism development. European Tourism Research Institute, working paper 2002:3.

45

Kort och gott

Skogen, turismen och reservaten – spelar de någon roll?

Reservatsbildningen i fjällen har varit omfattande de senaste två decennierna. 1985 var 8 procent av fjällkommunernas landareal skyddad i form av national-parker eller naturreservat. 2001 hade denna siffra stigit till 22 procent. Trots det har reservatsbildningen hittills inte haft någon mätbar effekt vare sig på den ekonomiska tillväxten i fjällkommunerna eller på tillväxten i fjällkommunernas skogssektor. Det visar en ekonomisk studie som Tommy Lundgren, FjällMistra/SLU, har gjort.

Bakom resultaten finns ett par möjliga förklaringar. För det första kan det vara så att man till största delen avsatt icke-produktiv mark, som till exempel fjälltop-par och olika typer av impediment, till reservat. En annan förklaring kan vara att man har avsatt skog som inte är avverkningsbar, det vill säga att inkomstbortfal-let ännu inte syns i statistiken. Det här innebär att framtida reservatsbildningar kan bli kännbara på ett negativt sätt för den lokala tillväxten om man avsätter produktiv skogsmark.

Tommy Lundgrens studie visar också att skogssektorn faktiskt spelar roll för den ekonomiska tillväxten i fjällkommunerna; att reservatsbildningar har en sta-tistiskt svag negativ inverkan på antal anställda inom turismsektorn i området; och att ju bättre det går för Sverige desto färre personer blir kvar i fjällkommu-nerna. Ett mycket överraskande resultat från analysen är att turismsektorn inte har någon påvisbar betydelse för tillväxten i fjällkommunernas lokala ekonomi. Det kan vara så att kommuner är för stora områden för att turismen ska synas i statistiken. Det finns med all säkerhet så kallade ”hot spots”, som till exempel Åre by eller Sälen, som utan tvekan har påverkats positivt av turismen.

Mer att läsa: Lundgren, Tommy. The Determinants of Economic Growth in the Swe-

dish Mountain Region - the Role of the Forest Industry, the Tourism Sector, and Protected Land. FjällMistrarapport nr. 8.

46

47

Storlekens betydelse

Stora fiskar har alltid fascinerat folk. För husbehovs-fiskaren är de lika med mer mat. För sportfiskaren betyder de spänning, rekord och bra historier. Men som alla vet varierar fiskstorleken. Frågan är varför det är så och vad man kan göra för att få sjöar och rinnande vattendrag att producera fiskar av önskad storlek. Svaret kan mycket väl vara att fokusera på småfisken.

Kapitel 3

48

Ruozutjaure, Norrbotten. 3 juli 2002.Julimorgonens låga regnmoln håller på att slitas sönder av en lätt fjällvind. Här och där syns blå stråk av himmel — ett tecken på att den här dagen så små-ningom kommer att bjuda vackert högsommarväder. Det enda som hörs för-utom vindens sus i riset och en ljungpipares vemodiga visslingar är plasket av åror ute på den lilla fjällsjön. En vit plasteka far omkring därute. Henrik Jensen ror och Pär Byström, FjällMistra/Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), plockar upp mjärde efter mjärde. De får massor av rödingar. Trots det kan Ruozutjaure knappast beskrivas som ett fiskeparadis.

— Om sjön nu har ett värde för fisket så är det för barnfamiljer där antalet napp är viktigare än storleken på fisken, säger Pär när han kommer i land.

Sedan börjar han tillsammans med Henrik och Tomas Trygg dagens dryga ar-bete med att räkna, väga, mäta och märka fisk. Slutresultatet blir snudd på tusen rödingar varav de allra flesta är mycket små och smala. Dagens storfångst mäter 26 centimeter och väger 133 gram!

— Ett riktigt praktexemplar, konstaterar Tomas och skrattar.Ruozutjaure är en av tre sjöar i Kirunafjällen som studeras. I mångt och myck-

Provfiske i Ruozutjaure, Norrbotten.

49

et liknar sjöarna varandra. Alla ligger på kalfjället. De är näringsfattiga och saknar större bytesdjur som till ex-empel kräftdjuret Gammarus. Dessutom är röding den enda fiskarten. Men det finns också väsentliga skillna-der. Till exempel är det olika mycket småfisk i sjöarna. I en av sjöarna finns det också större rödingar.

Frågan är hur det kan komma sig att tre fjällsjöar med till synes lika förutsättningar har så olika fiskbestånd. Enligt Pär finns tre alternativ: För det första kan det vara så att bestånden helt enkelt är olika och befinner sig i naturliga och stabila tillstånd. Det kan också vara så att bestånden befinner sig i olika faser av en naturlig cykel där det växlar mellan år med bara småfisk och år med olika stora fiskar. Ett tredje alternativ är att två av sjö-arna saknar större fiskar på grund av mänsklig påverkan, till exempel genom ett allt för hårt eller ensidigt fiske.

— Om det är som i det första av alternativen är det svårt att gå in med åtgärder som permanent förändrar bestånden. Däremot kan man göra insatser som har tidsbegränsad effekt. Om det istället beror på naturliga växlingar är det förmodligen enklast att låta tiden ha sin gång. Fisket kommer att bli bättre av sig själv. I dessa två fall är nog det bästa att ge förvaltare rekommendationer om hur mycket fiske de olika sjöarna kan förväntas tåla utan att fisket försämras och i övrigt låta dem vara som de är, säger Pär och fortsätter:

— Men om det är som i alternativ tre, det vill säga att en sjö saknar större fis-kar på grund av mänsklig påverkan, så skulle man kunna hjälpa naturen lite på traven.

”Lite hjälp på traven” har praktiserats i alla tider. Folk har till exempel burit röding och öring mellan sjöar. Man har planterat in bytesdjur och rovfiskar av olika sorter, och man har infört diverse begränsningar för fisket. För det allra mesta har sådana fiskevårdande insatser handlat om rena chansningar, i bästa fall kvalificerade gissningar. Följaktligen har många insatser varit verkningslösa eller i värsta fall till och med lett till ett försämrat fiske. Det är därför Pär, Henrik och Tomas är här. De söker djupare kunskap för att framtida fiskevård i fjäll-sjöar ska ha bättre förutsättningar att lyckas.

Fältarbetet i Kirunafjällen är omfattande, men egentligen bara en del i ett större forskningsprojekt. I detta projekt deltar också Jens Andersson, FjällMistra/Umeå universitet, och en grupp holländska ekologer. För att komplettera fält-arbetet i fjällen gör gruppen också studier i inomhusakvarier och i några konst-gjorda större dammar. Under de år de hållit på har de samlat in massor med uppgifter om rödingens tillväxt, reproduktion, och föda.

”...om det är som i alter-

nativ tre, det vill säga att

en sjö saknar större fiskar på grund av

mänsklig påverkan, så skulle man

kunna hjälpa naturen lite på traven.”

50

Särskilt mycket uppmärksamhet har de ägnat åt storleken — det vill säga vil-ken betydelse storleken har för konkurrensen om föda. I detalj har de studerat olika stora rödingars förmåga att äta djurplankton, vattenlevande insektslarver och andra rödingar. De har frågat sig om det kan vara så att lite större fiskar kanske kan trycka bort de små. Eller om det rent av är tvärtom, det vill säga att de små kan svälta ut de större.

För att systematisera och analysera all information har de konstruerat en av-ancerad matematisk modell. Med hjälp av modellen kan de simulera olika fiske-tryck och skötselstrategier och på så sätt söka svar på frågor som: Är fiskbestån-det i en sjö naturligt eller inte? Vad är på väg att hända? Vad kan man göra? Hur bör man fiska eller inte fiska?

— Idag vet vi att små rödingar kan trycka ner födoresurserna så till den grad att de stora stannar av i tillväxt. På så sätt blir alla lika stora, eller lika små rättare sagt, och vi får ett så kallat tusenbrödrabestånd. Vi vet också att man temporärt kan omvandla en sådan sjö till en sjö med både små och stora rödingar genom en kraftig utfiskning, berättar Jens.

Forskarna kan nu också ge en förklaring till hur stora ”kannibaler” uppkom-

51

mer i en del fjällsjöar. För att några rödingar skall bli tillräckligt stora för att bör-ja äta sina släktingar krävs en kraftig rekryteringspuls av rödingyngel (det vill säga en ny årskull med massor av yngel). Dessa små rödingyngel utgör därefter den födoresurs som ett antal av rödingarna växer sig stora på. När kannibalerna väl har vuxit till sig har de oftast mycket mat i form av småväxta rödingar och kan både växa bra och bli gamla. Fiskas det mycket i sådana system finns dock en överhängande risk att de stora kannibalerna försvinner.

Tillbaka till Ruozutjaure. Morgonens regntunga skyar har nu definitivt fått ge vika för den lätta fjällvinden och högsommarvädret. Fjällfibblor och smörbollar lyser i kapp med solen. Hjortronen längs strandkanten mognar i en rasande fart. Av dagens arbete återstår bara att samla planktonprover.

I morgon kommer helikoptern för att lyfta Pär, Henrik och Tomas till den andra av deras tre försökssjöar i området. Där kommer de att fortsätta fånga, märka och väga fisk i massor. Sedan flyger de vidare till den tredje sjön för att göra samma sak där. Ett hårt jobb i en fantastisk miljö. Men slitet är motiverat.

— Att parallellt arbeta med den matematiska modellen och praktiska försök

Pär Byström och Tomas Trygg elfiskar i den lilla fjällsjön Ruozut-jaure i Kirunafjällen.

Här finns tusentals små rödingar, men knappast några stora. Det är just därför sjön är intressant för forskarna.

Mest fiskpinnar

52

i utvalda försökssjöar ger oss en stark grund att stå på. Dessutom är det kul, riktigt kul, säger Pär.

Västra Jämtland. 24 januari 2006.Det är värsta vintermörkret. Regnet, lika ovälkommet som oväntat, slår mot ru-torna. Därute är det kallt och rått. Gårdslampans sken blänker i glansisen. Men i köket där vi sitter är det varmt och trevligt.

— Det känns tryggt att Jens har forskat på såna här saker, säger husets ägare (som inte vill skylta med namn).

— Fast nog hänger det på att vi tycker lika, säger Jens Andersson.— Ja! (Ha, ha, ha...)— För annars är det många som är skeptiska. Det är många som har inställ-

ningen att de här forskarna bara hittar på en jäkla massa strunt. Eller hur?— Ja, man tar för givet att såna där som sitter bakom skrivborden inte är så

mycket att lyssna på. Men jag måste säga att jag tycker det är väldigt intres-sant att du har tagit upp det här. Det är kul när det kommer något nytt istället

I sitt jobb på länsstyrelsen i Jämtlands län försöker Jens Andersson förena vetenskaplig kun-skap med lokal kunskap.

53

för att bara rulla på i det gamla. Det är intressant med både samarbetet och den nya kunskapen. Dessutom är det kul om vi på det här sättet praktiskt och konkret kan utveckla fisket här.

Jens väg till detta kök har gått via en färdiggjord dok-torsavhandling och sedan ett kliv från Umeå universitet till länsstyrelsen i Jämtland. Det han har med sig är en stark vilja att använda sin egen och andras forskning i praktiken. Här har han fått napp! En utmaning som he-ter duga. Några ortsbor med en vision och tre sjöar med vissa problem:

l Sjö nummer 1 är sedan urminnes tider ett bra, re-lativt orört och naturligt fiskevatten. Problemet idag är att det bedrivs ett visst husbehovsfiske med nät, vilket (trots att det säkerligen inte på-verkar fiskbestånden) irriterar sportfiskare som annars är villiga att betala mycket pengar för att få fiska i sjön.

l Sjö nummer 2 har alltid varit känd för sina stora rödingar. Problemet idag är att reproduktionen av någon anledning har upphört.

l Sjö nummer 3 var till för några decennier sedan en fin husbehovsfiskesjö med röding i storleksklassen 2—5 hekto. Problemet idag är att det bara finns små och klena tusenbröder i sjön.

Visionen innebär att de gemensamt, med hjälp av både lokal och vetenskaplig kunskap, tålamod och hårt arbete, ska försöka åstadkomma tre sjöar som kom-pletterar varandra.

— Man kan aldrig lova någonting, men man kan tro. Och jag tror att vi tillsam-mans kan få till en orörd naturlig sjö, en troféfiskesjö och en husbehovsfiskesjö. I den orörda sjön ska man kunna hitta fiskar som är på retur, som sakta börjar få stora skallar och så där. Troféfiskesjön ska kunna erbjuda naturligt uppvuxen storröding på 4—6 kilo (mycket charmigare än ett vanligt put-and-take-vatten). Och jag hoppas ju att husbehovsfiskesjön ska kunna ge så mycket fisk att orts-borna kan fylla sina frysar och dessutom sälja en del till hotellen i trakten, säger Jens.

Strategin för att komma dit är följande: I sjö nummer 1 (den orörda) ska det inte göras någonting. Den enda förändringen är att nätfiske förbjuds.

Sjö nummer 2 (troféfiskesjön) kommer först att genomgå en grundlig under-sökning. För det första behöver man reda ut varför rödingen inte kan reprodu-cera sig längre. För det andra behöver man få koll på bottenfauna, plankton, fosfor, kväve, försurning, med mera. Sedan är tanken att man ska göra stödut-sättningar av röding från samma vattensystem.

— Vi vet att fisken växer fruktansvärt bra i den här sjön. Om vi sätter ut röding-

”Man kan aldrig lova

någonting, men man kan tro.

Och jag tror att vi tillsammans

kan få till en orörd naturlig sjö, en trofé-

fiskesjö och en husbehovs-

fiskesjö. ”

54

ar som är lika stora eller mindre än de elritsor som finns i sjön blir det jobbigt för rödingen att växa sig större eftersom de kämpar om samma föda som elritsorna. Vi sätter alltså ut röding som är större än elritsorna. Kanske 100 stycken varje år till att börja med. Sedan får vi se hur de tar sig, berättar Jens.

Sjö nummer 3 (husbehovsfiskesjön) skall genomgå samma grundliga under-sökning som sjö nummer 2. Därefter ska fiskerättsinnehavarna fiska hårt med nät för att ge plats för de fiskar som skall sättas ut. Med detta förfarande räknar Jens med att det ska finnas en del större fisk redan nästa sommar. Den fisken ska tas upp som matfisk, och i slutet av sommaren sätts ny fisk ut.

— När vi har hållit på så i fyra eller fem år ska vi kunna ha ganska så klara åldersklasser i olika storlekar där den sista ska väga mellan två och tre hekto. Fiskerättsinnehavarna ska då ta upp allt av den klassen, för om vi låter den börja leka och hålla på då tappar vi liksom ”schvungen” i systemet. Allt måste upp, för vi sätter ändå ny fisk. Året därpå kommer det att växa in en ny årsklass i matklas-sen, och då ska den upp, och så vidare.

Att just den här strategin valts är ingen slump. Jens berättar att det här sättet att tänka har blivit väldigt tydligt i forskningen. Kunskapen om storlekens be-tydelse, att små fiskar har förmåga att svälta ut större, är till exempel avgörande när det gäller att optimera hur mycket och hur stor fisk som ska sättas ut i hus-behovsfiskesjön.

Nu är det inte bara den vetenskapliga kunskapen som Jens förlitar sig på.— Ju fler hjärnor med olika bakgrund desto bättre. En del kan den lokala histo-

rien. Andra är specialister på sportfiske eller turism. Jag själv kan hyfsat mycket om fiskekologi. Tillsammans kan vi nog lära oss att nyttja de här resurserna på ett väldigt bra sätt. Och det är just det som är så spännande med det här jobbet, säger Jens.

— Precis så, säger husets ägare.

o o o

55

Andersson, J. (2005) The development of resource polymorphism - effects of diet, pre-dation risk and population dynamical feed-backs. Doktorsavhandling. Umeå University, Department of Ecology and Environmental Sciences.

Andersson, J (2003) Effects of diet-induced resource polymorphism on performance in arctic charr (Salvelinus alpinus). Evolutio-nary Ecology Research ,5, 213-228

Andersson, J. and Persson, L. (2005) Beha-vioural and morphological responses to can-nibalism in Arctic charr (Salvelinus alpinus). Evolutionary Ecology Research, 7 (5): 767-778, july 2005

Andersson, J., Byström, P., Persson, L., and DeRoos, AM. (2005) Plastic Resource poly-morphism: effects of resource availability on Arctic char (Salvelinus alpinus) morphology. Biological Journal of the Linnean Society 85 (3): 341-351.

Byström, P., J. Andersson, L. Persson and A. M. DeRoos. 2004. Size-dependent resource limitation and foraging-predation risk trade-offs: growth and habitat use in young Arctic char. Oikos 104: 109-121.

Karlsson, J. and P. Byström. 2005. Litto-ral energy mobilization dominates energy supply for top consumers in subarctic lakes. Limnology and Oceanography 50: 538-543.

Byström, P. and Andersson J. 2005. Size-de-pendent foraging capacities and inter cohort competition in an ontogenetic omnivore (Ar-ctic char). Oikos 110: 523-536. Byström, P. 2006. Recruitment pulses indu-ce cannibalistic giants in Arctic char. Journal of Animal Ecology 75: 434-444.

Byström, P., Andersson. J., Kiessling, A. and Eriksson L.-O. 2006. Size and temperature dependent foraging capacities and meta-bolism: consequences for winter starvation mortality in fish. Oikos 115: 43-52.

Mer att läsa

56

Kort och gott

Fjällens doldis kartlagd

Järven förökar sig sakta jämfört med andra stora rovdjur. Det kostar mycket för honorna att få ungar, och ungarna löper stor risk att bitas ihjäl av andra vuxna järvar. Det visar Jens Persson, SLU, i sin doktorsavhandling om Nordens kanske mest okända, stora rovdjur.

Jens Persson och hans kollegor har studerat järvar i svenska Sarek och i nor-ska Troms. Studierna har bland annat visat att järvhonor föder ungar betydligt senare i livet än man tidigare trott. Medelåldern för första reproduktion är tre till fyra år, jämfört med tidigare antagna två år. Dessutom får bara drygt varan-nan hona ungar varje år. Förklaringen enligt Jens Persson är att tillgången på föda är liten under januari—mars då järvhonorna är dräktiga. När experiment med utplacerade kadaver gjordes i vissa områden födde honorna fler ungar och fler av honorna blev dräktiga varje år.

Avhandlingen visar också att den vanligaste dödsorsaken bland järvungar är att de blir ihjälbitna av vuxna järvar. Det finns fler möjliga förklaringar till detta beteende. En tänkbar förklaring är att vuxna järvhanar biter ihjäl konkurreran-de hanars ungar. På så sätt kan de kanske öka chansen att honorna blir dräktiga nästa år igen med ”rätt” hane eftersom hon får längre tid att återhämta sig från den tidigare kullen. Det kan också vara så att järvhonor biter ihjäl andra honors ungar för att minska konkurrensen för sin egen familj och för att de vill försvara sina revir.

Tomas Willebrand och Göran Ericsson, FjällMistra/SLU, var handledare.

Mer att läsa: Persson, Jens. 2003. Population Ecology of Scandinavian Wolverines.

Doctoral thesis, Swedish University of Agricultural Sciences.

57

Kort och gott

Rödrävar hot mot fjällrävar

Fler rödrävar i fjällen är en anledning till att fjällrävsstammen inte har lyckats återhämtat sig. Det visar en doktorsavhandling av Bodil Elmhagen, Stockholms universitet.

Bakgrunden till fjällrävens prekära situation i Skandinavien är att fjällräv-stammen minskade dramatiskt i början av 1900-talet till följd av hård jakt. Trots fridlysning för fjällrävstammen idag en tynande tillvaro. Samtidigt har antalet rödrävar i fjällområdet ökat.

I sin avhandling konstaterar Bodil Elmhagen att rödrävar påverkar fjällrävar-na negativt både direkt och indirekt. Till att börja med dödar rödrävar fjällrävar och de driver iväg fjällrävar från deras lyor. Rödrävar påverkar också fjällrä-varna indirekt då fjällrävar helst väljer hemområden där risken för att stöta på rödrävar är liten. Bodil Elmhagen har konstaterat att fjällrävar nästan uteslu-tande använder lyor som ligger minst åtta kilometer ifrån närmaste rödrävslya. I två av tre fall där fjällrävslyor låg närmare än åtta kilometer så dödades fjäll-rävsungar av rödräv.

På så sätt har rödrävarna tagit över de mest produktiva områdena inom fjäll-rävarnas naturliga utbredningsområde. Rödrävar bebor i dag i allt större ut-sträckning fjällrävslyor som ligger på lägre höjd. Fjällrävarna har fått dra sig tillbaka till lyor som ligger på högre höjd. De kvarvarande möjliga fjällrävshabi-taten är i dag av så låg kvalitet att det är osäkert om de ens kan försörja en liten fjällrävsstam.

En del av Bodil Elmhagens doktorandarbete har finansierats av FjällMistra. Anders Angerbjörn, FjällMistra/Stockholms universitet, var handledare.

Mer att läsa: Elmhagen, Bodil. (2003) Interference competition between arctic and

red foxes. Doktorsavhandling vid zoologiska institutionen, Stockholms universitet.

58

59

En sammansatt soppa

Av ett par ripor, en näve trattkantareller, några nypor salt och peppar, en lök och många muggar vitt vin, grädde och kalvfond kan man göra en fantastisk rip-soppa. Råvaror av bästa kvalité är naturligtvis grun-den till att lyckas med denna festmåltid. Men för att anrättningen ska lyfta från god till delikat behövs också ett väl genomtänkt recept och passionerade och skickliga kockar som kryddar maten med både omsorg och kärlek.

Med många kockar i samma kök, kockar som alla har sina egna idéer om recept och därtill spetsar ma-ten med gamla oförrätter, misstänksamhet och miss-tro spelar det ingen roll hur fina råvarorna är. Resul-tatet kan ändå bli det motsatta. Det kan bli — som man säger om man vill vara diplomatisk — en sam-mansatt soppa. Ungefär som ripjakten i de svenska fjällen.

Kapitel 4

60

Ripjakt med stående fågelhundar handlar bland annat om frihet, om att vistas i vidsträckta och natursköna marker, om vackra fåglar, och om samarbete mellan jägare och hundar. Många håller den som den allra förnämsta formen av fågel-jakt. Men så länge jaktformen har praktiserats i de svenska fjällen så har det också funnits konflikter kring den.

Från början handlade det mest om förhållandet mellan fjällbor som snarade ripor och jägare som kom utifrån och jagade med hundar. För fjällborna var ripjakten en husbehovsjakt, man jagade för att äta eller sälja. Snarningen skedde framför allt sent på hösten och under vintern då kycklingarna hunnit växa till sig ordentligt. De tillresta jägarna var däremot i första hand intresserade av en tidig jakt, innan snön kommit och innan ripkullarna hunnit splittras. Den här konflikten var väl egentligen aldrig särskilt stor, utan handlade mest om en viss irritation som tog sig uttryck i smågnabb.

En större källa till irritation för jägare som inte bodde i fjällområdet var bris-tande tillgänglighet. Många upplevde tillståndsgivningen som godtycklig och länsstyrelsernas (och före dem lantbruksnämndernas) hantering som irratio-nell. Handläggningstiderna var dessutom långa. På så sätt fick förhållandevis få jägare möjlighet till ripjakt, och detta inom begränsade områden.

I december 1992 klubbade så Sveriges riksdag igenom reformen om ökade möjligheter till småviltjakt på statens mark i fjällen, det som kommit att kallas den fria småviltjakten. I regeringens proposition till beslutet står bland annat att:

”Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark skall utvidgas till att i prin-cip omfatta all mark där inte olägenhet av någon betydelse uppkommer för ren-näringen eller där samebymedlems rätt till jakt eller fiske träds för när.”

Sedan dess har debattens vågor om denna jakt gått höga. Det har stormat på möten och folk har rasat i tidningsspalterna. Hela tiden har det varit turbulent, någonstans mellan otyglad orkan och svidande snålblåst, aldrig kav lugnt.

I och med beslutet förlorade samebyarna i ett slag det inflytande över till-ståndsgivningen som de tidigare haft. Renskötarna inledde med hungerstrejker, blockering av vägar och diverse andra protester. De hävdade, och hävdar fortfa-rande, äganderätt till statens mark ovan odlingsgränsen i Norrbotten och Väs-terbotten samt på renbetesfjällen i Jämtland. Därför ifrågasätter de riksdagsbe-slutets legitimitet. Visserligen har samebyarna fortfarande möjlighet att ansöka om avlysning av jakt inom vissa områden, men detta redskap är alldeles för svagt för att hindra störningar på renskötseln, har det hävdats. Många menar också att beslutet hindrar en nödvändig utveckling av samebyarnas näringsverksamhet.

Jägarorganisationerna har hela tiden sett riksdagsbeslutet som en viktig re-form eftersom stora arealer blev tillgängliga för jakt till en låg kostnad. Formule-ringar som ”en av de stora demokratireformerna i modern tid” har använts. Men gång efter annan uttrycker jägare missnöje mot vad de upplever som ständiga förändringar av regelverk, mot att allt för stora områden blir avlysta för jakt med

61

hänsyn till rennäringen, mot att det finns för få försälj-ningsställen för jaktkort, mot att många områden är kvo-terade och att jaktkorten är bokade i förväg, mot bestäm-melser om bytesbegränsning, mot att det är för många norrmän och andra utlänningar som jagar ripa i Sverige, och mot lokala förvaltningsförsök.

Naturvänner ur olika läger har med jämna mellanrum också blandat sig i debatten. De är oroliga för att ett hår-dare jakttryck ska skada ripstammarna såväl som hela fjällens ekosystem.

Sist men inte minst ser många fjällbor den fria små-viltjakten som ytterligare ett exempel på statligt för-mynderi. De tycker att det alltid är folk utifrån som bestämmer över hur saker och ting ska skötas i fjällen, att det är som om det skulle vara förbjudet för fjäl-lens befolkning att tjäna pengar på regionens naturresurser.

Vojmådalen, Västerbotten. 30 augusti—1 september 2004. Inklämd mellan Klippfjället och Grönfjället ligger Grantonskalet. På botten av denna lilla dal slingrar en bäck, och följer man den från den vackra välvda träbron i sydöst till passet i nordväst så rör det sig inte om mycket mer än en vandring på fyra kilometer. Från bäcken och några hundra meter uppåt fjäll-sidorna är terrängen en mosaik av trassliga videsnår, sviktande surdråg, lum-miga klungor av fjällbjörk, och sträva mattor av lägre ris, gräs, lavar och mossor — en fantastisk terräng för dalripor. Samtidigt är det en kär terräng för Simon Anundsson.

— Jag känner mig ganska säker på min plats i livet, jag hör hemma i fjället. Mina förfäder har funnits i det här området ända sen 1700-talet, och eftersom Grantonskalet ligger så nära har jag alltid farit hit när jag velat se vad som hän-der med väder och vind, med renarna, med viltet och fisken. Skalet är helt enkelt en del av min livsnerv, säger han.

Simon är född, uppvuxen och bofast i den lilla byn Grönfjäll ett par kilome-ter söder om Grantonskalet. Till en del är han same, men han äger inga renar. Istället försörjer han sig genom att jobba med allt, bland annat skogsplantering, fiskodling, provfiske, busskörning, och kaféverksamhet. Han är också deltids-brandman i Dikanäs och fritidspolitiker i Vilhelmina. Sedan några år tillbaka har han också jobbat som jaktguide för utländska ripjägare, en förhållandevis lönande sysselsättning eftersom ripjakten är stor i denna del av fjällen. Varje höst kommer hundratals jägare hit, mest norrmän men också många svenskar, italienare, engelsmän och tyskar.

— Även om det känns som om Grantonskalet är min dal så vill jag inte neka någon annan att komma hit. Men som jakten har utvecklats de senaste åren. Oj, oj, oj, säger Simon och skakar på huvudet.

”Även om det känns som om

Granton-skalet är min dal så vill jag

inte neka någon annan

att komma hit.”

62

Från vår rastplats på en liten höjd någon kilometer norr om bron har vi full utsikt över skalet. Fjällheden är fortfarande mest grön, men den har börjat skifta i höstens gula och röda nyanser. Hundar och bössor vilar. Under samtalet pend-lar Simon mellan ursinne och uppgivenhet. Ena stunden brinner hans mörka ögon av ilska, i nästa stund ser han mest trött och ledsen ut. För det första tycker han att det säljs för många jaktkort och att följden blir för många jägare på små ytor.

— Titta bara här i dalen nu. Den borde stängas för jakt omedelbart! Hittills har vi sett 12 personer här. Räknar vi med oss själva är det alltså minst 14 personer som jagar i Grantonskalets videsnår idag. Då ska du vara medveten om att jakt-premiären var för sex dagar sedan och att det har varit minst lika många jägare här varje dag sen dess.

För det andra tycker han att kontrollen av jakten inte är värd namnet. Han berättar om jägare som uppträder som cowboys på fjället, jägare som pangar hej vilt och springer i vägen för varandra, som skjuter ripor alldeles intill bostads-husen och som fullständigt struntar i hur många ripor de får skjuta per dag. All-ra värst tycker han om jaktcamperna, det vill säga fasta tältläger. Simon tycker

63

inte att de hör hemma på fjället. Han menar att det är en slags privat ockupation av ett område som inte borde få förekomma.

För det tredje är han djupt i själen oroad över hur den intensiva jakten påver-kar ripstammen i området.

— Idag får jag jobba oerhört mycket mer än för tio år sedan för att hitta ripkullar. Det finns dalar här som var i princip outtömliga tidigare. Kronåren var fantastiska och även dåliga år fanns det bra med fågel. Tyvärr finns det inte en ripa där i dag. Ser man inte ripor i såna biotoper då funderar man ju på vad det är som har hänt. Jag upplever också att strukturen på ripstammen har förändrats. Ta i dag, vi har inte sett en enda riptupp. Det finns inga revirhävdande gamla fåglar längre. Hittar man fågel så är det hönor och ungfåglar. Fjällen har aldrig varit så tysta som de är nu på vårarna, inget ripspel, i alla fall inte här omkring, säger Simon.

Problemet, som Simon ser det, är att allting är distansstyrt av folk som sitter långt från fjällens verklighet. Han tror det skulle vara bättre om de boende i varje dalgång fick sköta jakten. Dessutom skulle han gärna se att jaktguider som han själv fick möjlighet att disponera egna områden. På så sätt skulle de kunna hushålla med de ripkullar som finns.

Ripjakten i fjällen är omstridd. Åsikterna om hur det är och hur det bör vara går vitt isär.

Simon Anundsson. Grönfjäll, Västerbotten.

Omstridd jakt

64

— Jag orkar inte hamna i fler diskussioner med mina italienska gäster som säger: ”This is a very bad place. Where are the birds, Simon? Where is the heli-copter? We must go to a new place now!”

När vi i slutet av dagen tar igen oss på trappan utanför Simons hus i Grönfjäll kommer plötsligt en tjänsteman på ett statligt verk gående rakt över gårdspla-nen med bössa, hund och en tysk jägare i släptåg. Uppenbarligen har tjänste-mannen agerat jaktguide idag. Simon skakar på huvudet och mumlar något om det förb... systemet.

— Ska det vara så här? undrar han.Ett par dagar senare träffar jag Nils-Göran Baer, jaktansvarig i Vilhelmina

norra sameby. Jag frågar honom hur han tycker att småviltjakten fungerar. Han skräder inte orden:

— Jag vill inte ens se eländet! Det trampar omkring en massa folk med bössor och hundar på våra marker och på vår arbetsplats. Resursen missbrukas och re-nen störs. Jag känner mig fortfarande djupt kränkt av det oförskämda riksdags-beslutet om fri småviltjakt från 1992.

Som en del av reformen går en stor del av jaktkortsavgiften till Samefonden och till samebyarna. 2003 innebar det att Vilhelmina norra sameby fick ungefär 120 000 kronor från avgifterna på småviltjakten. Nils-Göran säger att byn gärna hade avstått pengarna om renarna istället hade fått vara i fred.

— Det bästa vore om man tog tillbaka beslutet från 1992 och började om från noll igen. Det ska vara småviltjakt, men jag tror inte den kan vara fri. Har man istället en begränsad jakt så tror jag att ortsborna som bedriver guideverksam-het skulle få bättre förutsättningar att överleva, och även affärerna och servicen i största allmänhet. Om vi skulle få förvalta det här skulle möjligheterna för alla ortsbor att överleva öka. Jakten skulle bli bättre, mer exklusiv och dessutom ge mer betalt. Administrationen ska ligga hos oss. Det skulle gagna alla.

Från Nils-Göran far jag till Karlssons stugby i Grönfjäll. Här är det fullt i var-enda stuga. Under ripjaktens första fyra veckor är det så många som vill bo i stugbyn att Anna Lena Karlsson kan ta högsäsongsspris. Inkomsterna innebär ungefär en tredjedel av årsomsättningen för henne.

— Småviltjakten funkar bra. Den har funkat bra hela tiden, säger hon.

Två tredjedelar av dem som bor i hennes stugby är norrmän.

— Jag skulle vilja få bort jaktcamperna på fjället, fram-för allt för norrmän. Jag menar att de ska gynna dalgång-en. Ofta kommer de inresande, har bilen full med mat och bensin, de blir utlyfta och sen ser vi dem aldrig mer. De ska bo. De ska ha ett värdtvång och en bokningsbe-kräftelse för att komma hit.

”Jag vill inte ens se eländet!

Det trampar omkring en massa folk

med bössor och hundar på våra

marker och på vår arbets-

plats.”

65

Däremot är hon emot guidetvång och jaktförbud för norrmän de första veckorna av jakten.

— Ett krav på guider för norrmän skulle bara gynna jaktguiderna. Mig skulle det missgynna något fruktans-värt. Jag har pratat med norrmännen och de förstår ab-solut inte vitsen med att betala flera tusen kronor per dag för att ha en guide i släptåg.

Simon, Nils-Göran och Anna Lena sitter i samma båt. De är alla mellan 40 och 50 år, uppvuxna och boende med familjer i dalgången. Trots att de utifrån sina olika situationer är kritiska till delar av ripjakten, så inser de alla att den också erbjuder möjligheter. De är medvetna om att nya näringar och nya pengar är helt nödvändiga för att en hyfsad närservice ska kunna upprätthållas i dalgången och för att de själva och deras familjer ska kunna bo kvar. De vet att det gäller att hålla ihop.

— För min personliga del känner jag inget agg mot de fjällbor som försöker få en inkomst av ripjakten, absolut inte. Det är systemet jag känner mig kränkt av. Det är inte jägarna, jaktarrangörerna, stugbyägarna eller hotellägarna. De gör bara vad de får göra, säger Nils-Göran.

Men avundsjukan finns där.— I en sån här fjällbygd finns det så hemskt lite att ta sig an som genererar

pengar, så alla hugger på allt, säger Simon.— Ortsbefolkningen har blivit lite gnabbiga med varandra. Det händer att det

kommer ortsbor och babblar på mig ibland, de motarbetar och snackar mycket om det här med guider på norrmän till exempel. Då blir man ju inte glad efter-som de bara tänker på sig själva och inte på hela dalgången, säger Anna Lena.

Per-Olof Hopfgarten är också född och uppvuxen i Vilhelmina, närmare be-stämt i byn Vojmån. Sedan några månader är han pensionär. Tidigare jobbade han som jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet i Västerbotten i 33 år. Av egen erfarenhet och efter att ha jobbat med fjälljaktsfrågan i många år så vet han att ripjakten är en mycket speciell och attraktiv jaktform.

— Det är en oerhört fin upplevelse att få komma upp i fjällen om hösten och jaga ripa. Jag tycker definitivt att man ska unna folk som jobbar på ett löpande band på Volvo eller på andra ställen att ha möjlighet till denna upplevelse. För många är det ett andningshål i tillvaron, säger Per-Olof.

I hans ögon var reformen om den fria småviltjakten helt nödvändig. Han be-skriver situationen före reformen som att fjällen i praktiken var stängda för van-liga jägare, att de som inte hade de rätta kontakterna stod helt utan möjligheter till jakt.

— I och med att samebyarna förlorade det inflytande de hade före 1993 blev det strid direkt om rättighetsfrågorna. Men jag tror också att striden handlade

”Ett krav på guider för

norrmän skulle bara gynna

jaktguiderna. Mig skulle det

missgynna något

fruktansvärt.”

66

om en slags kulturrevolution. De som jagat i fjällen tidigare var inte vana att behöva dela jaktmarker med andra. När man jagar i fjällen nu hör man ibland folk som tjoar och skjuter i samma område. Sådant tar tid att vänja sig vid, men jag tycker ändå att alla måste acceptera att fler ska få rymmas. Samtidigt är det viktigt att skapa instrument för att reglera jakten så att jakttrycket inte blir för hårt. Forskningen inom bland annat FjällMistra har gett ett bra underlag för att klara det, säger Per-Olof.

Han hävdar inte att Jägareförbundet skött frågan bra i alla stycken. Bland an-nat tycker han att förbundet försökt att förenkla frågan för mycket och att allt-för mycket möda har ägnats åt ett taktiskt spel på den politiska arenan. Så här i efterhand menar han att det hade varit bättre om förbundet försökt etablera konstruktiva kontakter med bland annat samebyarna. Samtidigt menar han att handlingsutrymmet för dialog har varit litet.

Fjällripa. Helags, Jämtland.

Italienaren CarlosCassanega. Gielas, Västerbotten.

Fin upplevelse

67

— Politikerna borde ha satt ner foten ordentligt och bestämt sig för hur de vill att det här ska fungera. Med ett tydligare mandat tror jag också att länsstyrel-serna skulle ha haft större möjligheter att hantera de problem och konflikter som uppstått, bland annat genom att i större omfattning samtala och samråda med olika intressenter, säger Per-Olof och fortsätter:

— För folk som är ute och jagar betyder den här jakten oerhört mycket. Det värsta då är att få känslan av att de som bestämmer bara fnyser åt vad man tyck-er. I en sådan situation är det lätt att många tänker som så, att varför ska jag lyssna på dig när inte du lyssnar på mig. Då blir det konflikter.

Sedan reformen 1992 har intresset för ripjakt i de svenska fjällen ökat. Idag jagar ungefär 14 000 jägare sammanlagt cirka 50 000 dagar varje år i fjällområdet. Grovt uppskattat är jaktutbytet 100 000 ripor och jaktens totala värde cirka 60

68

miljoner kronor. I dessa siffror döljer sig dock stora tidsmässiga och geografiska skillnader. Två tredjedelar av all jakt sker till exempel under jaktsäsongens tio första dagar. Västerbotten är det mest populära länet. Hit kommer också flest utländska jägare. I genomsnitt för hela fjällområdet är ungefär 30 procent av jägarna från andra länder än Sverige, men i Västerbotten är drygt 60 procent av ripjägarna i utlänningar, och då främst norrmän.

För att hantera denna situation, som framför allt många svenska jägare upple-ver som en ”invasion” av norska ripjägare, har länsstyrelserna i fjällänen labore-rat med olika begränsningar för utländska jägare. Bland annat har krav på med-följande och olika tider för jaktstart använts. Men dessa spärregler för utländska jägare har ifrågasatts. Frågan har till och med lyfts till EU-kommissionen som gjort bedömningen att hittillsvarande regelsystem är diskriminerande mot medborgare från andra länder inom unionen och därför strider mot EU-rätten. Följden har blivit att den svenska regeringen gett Jordbruksverket i uppdrag att anpassa de svenska regelverken till EU-rätten. Och som det verkar i skri-vande stund kommer utländska jägare från och med jaktsäsongen 2007/2008 att få jaga småvilt på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen på samma villkor som svenska jägare — något som upprört jägare såväl som ren-skötande samer.

Nu är det inte bara begränsningar för utländska jägare som har skiljt sig åt mellan fjällänen. Priset på jakttillstånd har varierat, liksom boknings- och sta-tistiksystem, samt en hel del andra saker. Länsstyrelserna har dessutom tolkat de lagar och föreskrifter som ska styra jakten på olika sätt.

— Eftersom lagarna är utformade som ramlagar och föreskrifterna inte alltid överensstämmer helt och fullt med lagarna så finns ett visst tolkningsutrymme. Det har märkts av i form av olika villkor för jakten i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, konstaterar Anna Zachrisson, FjällMistra/Umeå universitet.

I en studie har hon visat att de olika länen valt olika strategier för jakten. — I Västerbotten har man betonat turismutveckling, i Jämtland har man må-

nat om samernas rättigheter till självförvaltning, och i Norrbotten har man velat uppfylla lagens andemening om jakt och fiske för alla till ett lågt pris, säger Anna.

Hon menar också skillnaderna mellan länen har fun-nits länge, att spår av samma strategier kan skönjas re-dan i remisserna till regeringens proposition som inne-höll förslaget att släppa småviltsjakten fri i fjällen.

— För det första tror jag skillnaderna har berott på vilka personer som har utformat policyn på länsstyrel-serna, det vill säga deras personliga inställning i de här frågorna. För det andra så är resursen olika i olika delar av fjällen, såväl ekologiskt, ekonomiskt och socialt. Mitt intryck är också att det finns kulturella och politiska

”Länsstyrelser-na i fjällänen

står helt eniga bakom föränd-ringarna. Mer

enhetliga regler innebär stora

fördelar för alla berörda.”

69

skillnader mellan de olika länen, inte bara på länssty-relserna utan kanske också i ett vidare perspektiv, säger Anna.

Många har upplevt skillnaderna i regelsystem mellan länen som omotiverade och irriterande. Det problema-tiska i att ha olika regler i olika län har naturligtvis inte heller undgått länsstyrelserna. Under vintern 2006/2007 har därför ett omfattande samarbete genomförts. Resul-tatet är mer samordnade regler för jakten.

— Länsstyrelserna i fjällänen står helt eniga bakom förändringarna. Mer enhetliga regler innebär stora fördelar för alla berörda. Det innebär också att vi mer effektivt kommer att kunna reglera jakttrycket för att minimera problemen för rennäringen och risken för ett överutnyttjande av småviltstammarna i fjällen, säger Lorentz Andersson, landshövding i Västerbottens län.

Vissa olikheter kommer dock att finnas kvar på grund av geografiska, eko-logiska och kulturella skillnader. Länen ska till exempel även fortsättningsvis kunna bedriva länsvisa försöksprojekt.

— Det gemensamma småviltjaktsystem som nu utformas kommer att behöva utvecklas. Därför kommer vi att i samråd med olika intressenter jobba vidare med till exempel indelningen i rapporteringsområden, beräkningar av möjliga jakttryck, och gemensam utformning av jakttillstånd och jaktkartor, säger Uno Svaleryd, ställföreträdande landshövding i Jämtlands län.

Nu är det inte bara lagar, förordningar och föreskrifter som reglerar själva jakt-utövandet som är ifrågasatta. Rättigheterna till jakten är också mycket omtvis-tade i fjällområdet. Generellt kan man säga att jakträttigheterna i Sverige tillhör markägarna, som också har rätten att upplåta dessa rättigheter till andra mot eller utan betalning. Det mesta av markerna ovan odlingsgränsen (70-90% bero-ende på län) och hela renbetesfjällen i Jämtland ägs av staten, medan resten ägs av privata markägare. Många fjällbor anser dock att staten helt sonika stal deras marker i samband med 1873 års avvittringsstadga och 1886 års renbeteslag. Sta-tens ägande ifrågasätts också av samebyarna som menar att det är de som är de rättmätiga ägarna till statens mark och sålunda också jakträttigheterna.

FjällMistras styrelseordförande Sören Ekström var ansvarig för den statliga utredningen om jakten och fisket i lappmarkerna och på renbetesfjällen. Han konstaterar att i avsaknad av en klar och tydlig lagstiftning har det allmänna rättsmedvetandet lösts upp. Olika grupperingar har formulerat sina egna rätts-uppfattningar, vilka skär sig mot varandra.

— Det finns till exempel en gruppering som anser att det finns stora marker i lappmarkerna och på renbetesfjällen där samebymedlemmarna över huvud

”Alla dessa grupperingar uttrycker en

djup och stark känsla av att

just deras sätt att se på saken harmoniserar med ett sunt rättsmedve-

tande.”

70

taget inte har någon jakt- eller fiskerätt. En annan grupp erkänner visserligen en delad rätt, men förutsätter att markägarrätten är mycket starkare än sam-ebymedlemmarnas rätt. En tredje grupp menar att rätten till jakten och fisket i första hand ligger hos samebymedlemmarna, eftersom samerna är ett urfolk som kom hit först. Till sist finns en fjärde grupp som säger att samebymedlem-mar har en ensam jakt- och fiskerätt, särskilt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Och alla dessa grupperingar uttrycker en djup och stark känsla av att just deras sätt att se på saken harmoniserar med ett sunt rättsmedvetande, berättar Sören Ekström.

Som om inte dessa överlappande kulturella och sociala lager — vävda av yt-terst komplicerade historiska, juridiska, ekonomiska, etiska och etniska trådar — vore nog, så handlar naturligtvis ripjakten också om fåglarna och fjällens eko-system.

Flatruet, Jämtland. 16-17 augusti 2002. Morgondimman svävar tung över trakten. Fjällhedens konturer är otydliga, det är tyst och stilla. Vindpinade fjällbjörkar och lavtäckta stenbumlingar framträ-

Jon Artur Renhuvud (till vänster), inventeringskollega och hundar under ripinventering. Flatruet, Jämtland.

Fjällripa på Helags, Jämtland.

Koll på ripor

71

der som mystiska monument i en öde värld. Knappa hundra meter framför oss finns ändå tecken på liv. Något som rör sig. Pointern Koyo söker ivrigt genom ett videsnår. Plötsligt fryser han mitt i rörelsen. Nosen riktad framåt. Svansen rakt ut bakåt. Jon Artur Renhuvud går fram till sin hund, klappar honom och beröm-mer honom tyst. Sen ett kort och kraftigt:

— Ja!Koyo störtar fram några meter och framför honom lyfter en kull dalripor. Men

inget skott kommer. Istället börjar Jon Artur räkna.— En, två, tre....Han räknar till åtta ripor. Sedan tar han av sig ryggsäcken, plockar fram block

och penna, noterar antalet fåglar och exakt position med sin GPS.— Kul, här var det gott om fågel, konstaterar han.Om en vecka börjar ripjakten. I dag handlar det om inventering. Tio personer

med fågelhundar går över Flatruet och räknar ripor. De följer 22 linjer som är mellan fyra och tio kilometer långa. Det är sjunde året i följd som Jon Artur och hans kamrater inventerar ripor i det här området. När Koyo stöter upp den stora ripkullen har vi gått knappa två kilometer västerut från vägen som går över Fla-

72

truet. Sammanlagt har vi redan räknat in 65 olika ripor — fågel överallt med andra ord. Då var det annat i går när vi gick dryga nio kilometer på östra sidan vägen och inte såg en enda vinge.

— Det kan aldrig ha hänt förut att vi gått den här linjen utan att hitta en enda fågel! sa Jon Artur då, torkade svetten ur pannan och ömmade sina hundar som hade det tufft i den dallrande hettan på fjällheden.

En del i förklaringen till alla ripor denna dag och nollresultatet igår kan vara den torra sommaren. På östra sidan vägen var avsaknaden av blöta områden i det närmaste total. På den västra sidan är det mer klafs, videsnår, bäckar och myrstråk. Jon Artur är renskötare i Mittådalens sameby. Även om han själv inte har märkt av några större skillnader i riptätheten under de år som han varit med och inventerat ripa här, så är han övertygad om att det fanns mer ripor i fjällen före 1993.

— Förr kunde man gå var som helst på Flatruet på senhösten och det var flock-ar av fågel. Det hände att jag gick ut en halvdag på fjället och sköt 40 ripor. Nu är det helt annorlunda, och jag är till hundra procent säker på att det är den fria småviltjakten som är orsaken till förändringen.

Vid inventeringen med John Arthur på Flatruet var det uppenbart att riporna var mycket ojämnt fördelade i terrängen. Lika klart är att tillgången på ripor all-tid varierat kraftigt mellan olika år. Så tidigt som 1784 skrev till exempel prästen C.A. Smith från Trysil i Norge följande:

”I gamle dage naar store Snee-Vintre intraf, bleve mange Ryper skudt naesten inde i Bondens Gaard, men nu maa man jage och rende vidt og bredt omkring paa lange Skier for at faae nogen.”

Fluktuationerna har fascinerat forskarna allt sedan en mer systematisk forsk-ning om ripor kom igång i Norge på 1920-talet och i Sverige på 1950-talet. Så här beskriver till exempel den norske ripforskaren Johan B. Steen ripkurvornas profil:

”De liknar Lyngenalperna sedda från havet, brant upp och brant ned, vilt och vackert och besvärande oregelbundna. Därför är ripkurvorna lika utmanande för ripforskaren som Lyngenalperna för bergsklättraren.”

Ett märkesår när det gäller förståelsen för dessa våldsamma variationer är 1952 då norrmannen Yngvar Hagen lanserade den alternativa byteshypotesen. Den går i korthet ut på följande: När be-stånden av smågnagare ökar ger det goda livsvillkor för fjällens rovdjur och rovfåglar, vilket leder till att rovvilt-stammarna ökar kraftigt. När så smågnagarstammarna kraschar får rovviltet matproblem och de måste söka sig andra bytesdjur, vilket ökar trycket på ripägg, kycklingar och vuxna ripor, med ett dåligt ripår som följd.

Trots att smågnagarstammarnas uppgångar och kra-scher fortfarande är en gåta höljd i djupaste dunkel,

”Förr kunde man gå var

som helst på Flatruet på

senhösten och det var flockar

av fågel.”

73

så har mycket av den forskning som bedrivits sedan 1950-talet bekräftat och förstärkt huvuddragen av den alternativa byteshypotesen. Idag är man med andra ord ganska säker på att den största förklaringen till de stora skillnaderna i antalet ripor mellan olika år är hur stor del av äggen, kycklingarna och de vuxna riporna som blir uppätna av rovdjur och rovfåglar. Forskarna har också kunnat konstatera att de här cykliska mönstren både har en kortsiktig och en långsiktig karaktär, och att de är desamma över väldigt stora områden.

De senaste 25 åren har dock bilden komplicerats en aning. Smågnagarcyklerna har nämligen inte följt något regelbundet mönster sedan början av 1980-talet. Toppar och dalar har kommit lite hipp som happ och ofta mer lokalt än tidigare. Den forskning som bedrivits i Sverige och Norge har heller inte kunnat koppla smågnagarcyklerna till ripbeståndens toppår och bottenår på samma sätt som tidigare. Forskarna har också konstaterat att fluktuationerna i ripbestånden bli-vit mindre — de dåliga åren är inte lika dåliga som de kunde vara förr och de bra åren är inte lika bra.

I denna rörliga verklighet har Tomas Willebrand och Maria Hörnell-Wille-brand, FjällMistra/SLU, sökt svar på frågan hur jakten påverkar ripstammarna, eller mer korrekt: under vilka förhållanden jakten skulle kunna ha en effekt. Genom att radiomärka ripor i Storulvån, Stekenjokk och Ammarnäs har de fun-nit att den årliga dödligheten i områden där det inte bedrivs någon jakt uppgår till mellan 45 och 60 procent. De har också kunnat konstatera att den vanligaste dödsorsaken för riporna är att bli dödade av rovdjur och rovfåglar.

När de har jämfört dödligheten i områden där det inte bedrivits någon jakt med områden där det jagas, har de sett att det är ungefär lika många ripor som dödas av rovvilt och andra naturliga orsaker oavsett om någon jakt bedrivits eller inte. En slutsats är därför att jakten orsakar den enda skillnaden i antalet ripor som dör i olika områden.

Av detta skulle man kanske kunna förvänta sig att hitta färre ripor i områden där det jagas. Men så är inte fallet. Inventeringar har nämligen visat att det inte finns någon skillnad i riptäthet mellan jagade och ojagade områden. Orsaken är att jaktens uttag kompenseras av att riporna flyttar över förhållandevis stora områden.

— I huvudsak är det hönorna som står för spridningen. Första gången de flyt-tar är när kullarna splittras i slutet av september. De söker sig då till ett vinter-område. Från vinterområdet flyttar sedan hönorna i april-maj till ett häcknings-område där de föder upp sina kycklingar. På hösten, när kycklingarna i sin tur blivit stora och kullarna splittrats, flyttar hönorna tillbaka till sitt vinterområde igen, berättar Tomas.

Avståndet som hönorna flyttar varierar mellan några kilometer upp till dryga

”I huvudsak är det hönorna

som står för spridningen.”

74

tre mil. Av tupparna är det bara ungefär 20 procent som flyttar mer än fem kilo-meter. Det finns dock tuppar som flyttar lika långt som hönorna.

Omfattande inventeringar i kombination med jaktstatistik är en annan forsk-nings- och förvaltningsmetod som används för att studera jaktens eventuella effekter. Flatruet, där Jon Artur och hans kamrater går med sina hundar, är ett av 22 områden i fjällen som inventeras varje höst före jakten. Man började med de här storskaliga inventeringarna 1994 i Norrbotten, 1996 i Jämtland och 1998 i Västerbotten. Ett specialfall är Lövhögen i Jämtland där forskarna började in-ventera redan i början på 1960-talet. I Ammarnäs och Arjeplog har man också inventerat ripa länge.

Hittills har inga ”onormala nedgångar” upptäckts. Tomas och Maria har kon-staterat att riptätheterna i stort sett har följt förväntade upp och nedgångar, att få och små områden har jagats hårt, och att stora delar av fjällområdet är stäng-da eller svåråtkomliga för jakt vilket har en buffrande effekt. De har därför inte heller bedömt risken för att jägare ska lyckas skjuta för många ripor inom ett större område som särskilt stor.

— Jag tycker att förvaltningen av ripjakten fungerar mycket bra i samtliga

Vorsteh reflekterar över livet under en rast i ripjakten. Grantonskalet, Västerbotten.

Ripkyckling trycker. Kirunafjällen, Norrbotten

Långsiktigt hållbar jakt

75

fjällän och att kontakten mellan forskning och förvaltning är mycket god. Jag tycker också att attityden till ripjakten och hur den fungerar generellt sett är po-sitiv när jag är ute och pratar med inventerare, hundklubbar, jägareförbundet, Sveriges ornitologiska förening och länsstyrelser. Det fungerar helt enkelt till-räckligt bra för att vi skall kunna fortsätta hävda att den jakt på ripa vi bedriver i Sverige i dag är långsiktigt hållbar ur ett ekologiskt perspektiv, säger Maria.

Flatruet, Jämtland. 2 oktober 2006.Det är den tid då fjällandskapet rastlöst velar mellan höst och vinter. Ena stun-den lyser solen igenom och fjällheden skimrar i varma och intensiva nyanser av rött, guldgult och grönt. Nästa stund drar regnskyar och snöbyar sina bly-tunga kappor över trakten och färgerna förvandlas i ett slag till dova skiftningar av brunt, grått och svart. För tillfället är det den senare varianten som råder. Stentjärnarna ligger askgrå framför mig. Bortom dem hukar Axhögen mörk och stum.

En lätt bris skakar de sista löven av de krypande dvärgbjörkarna. Annars är det ingenting som rör sig. Kanske kunde jag åtminstone ha förväntat mig att

76

träffa på någon jägare med hund i denna populära ripterräng. Å andra sidan brukar de allra flesta ripjägarna ha gjort sitt vid det här laget. Och just här är de portförbjudna för tillfället. Länsstyrelsen i Jämtlands län har nämligen beslutat avlysa småviltjakten i Bergs kommun samt i de norra delarna av Härjedalens kommun för resten av säsongen. Anledningen beskrevs så här i ett pressmed-delande från länsstyrelsen i mitten av september:

”...Inom de rapporteringsområden som nu småviltsjakten avlyses i har det om-fattande jaktrycket sannolikt nått gränsen för vad som kan betecknas som ett långsiktigt hållbart nyttjande sett ur ett ekologiskt perspektiv...”

Det här skulle naturligtvis kunna tolkas som om något allvarligt är på väg att hända. Men när jag frågar Maria Hörnell-Willebrand om situationen berättar hon att nedgången i riptäthet i de här områdena knappast kan beskrivas som onormal. Hon säger tvärtemot att nedgången nu egentligen är mer normal än de jämna tätheter vi har haft de senaste åren.

— Det som hänt är att vi i några få områden i Jämtland närmar oss den situa-tion man på flera håll under längre tid haft i Norge. I Sverige har vi fortfarande få ripjägare jämfört med Norge, men om dessa jägare samlas i några få områden kan vi naturligtvis få problem. Speciellt om det inträffar under en naturlig ned-gångsfas i rippopulationerna. Det som är unikt för Sverige är att vi snabbt kan svara på ett sådant problem genom att staten äger mycket mark som förvaltas av länsstyrelserna, som i sin tur kan ta kontakt med forskningen. Så har det inte fungerat i Norge där mycket mark är privatägd, säger Maria.

I byn Mittådalen, som ligger alldeles nedanför Flatruet, träffar jag Jon Artur Renhuvud igen. När jag inventerade med honom för fyra år sedan var han skep-tisk, för att inte säga negativ, till ripjakten. Idag är han mest uppgiven.

— Jag har i princip och av princip slutat jaga ripa själv i de här områdena. Förut hjälpte jag också till en hel del med fågelhundsträning och fågelhunds-prov, men det har jag också lagt av med. Jag har tappat gnistan totalt. Det är för mycket folk och jakten är oetisk i alla sina delar, säger Jon Artur och fortsätter:

— Jag litar inte längre på någon när det gäller ripjakten, inte ett dugg på myn-digheterna, Jägareförbundet har jag aldrig förstått mig på, forskarna har sina teorier och jag har mina.

Jag tänker att det kanske just är det här, det vill säga den totala bristen på tillit, som är pudelns kärna i denna sammansatta soppa? Jag vet ju att även Simon Anunds-son i Grönfjäll, av ungefär samma anledningar som Jon Artur, i stort sett lagt av med ripjakt och guidning sedan jag hälsade på honom 2004. Jag vet ju också att Jägare-förbundet argumenterat för att den statliga utredningen om jakten och fisket i lappmarkerna och på renbetesfjäl-len ska förpassas till papperskorgen. Jag vet ju också att Svenska samernas riksförbund (SSR) och många same-

”Alla känner att de är ute och tassar på nattgammal,

svag is. Minsta misstag så

riskerar man att drutta i.”

77

Ericsson, Göran m fl. (2005). Delrapport om jakt och fiske - omfattning, betydelse och förvaltning FjällMistrarapport nr 14.

Eriksson T., Andersson J., Byström P., Hör-nell-Willebrand M., Laitila T., Sandström C. and Willebrand. T. (2006). Fish and wildlife in the Swedish mountain area - resources, use and management. International Journal of Biodiversity Science and Management. Vol. 2. Nr. 4. pp 334-342.

Hörnell-Willebrand, Maria. (2005). Tempo-ral and Spatial Dynamics of Willow Grouse Lagopus lagopus. Doktorsavhandling nr 2005:53. Skogsfakulteten, Sveriges Lant-bruksuniversitet.

Pedersen, H. Ch., Steen, H., Kastdalen, L., Svendsen, W. & Brøseth, H. (1999). Betyd-ningen av jakt på lirypebestander. Fram-driftsrapport 1996-1998. (The impact of hunting on willow ptarmigan populations. Progress report 1996-1998.) - NINA Opp-drags- melding 578: 1-43.

Salmonsson, Göran. (2005). Fjällregionens äganderättsfrågor. Nutida tvisters avlägsna historia. En bakgrund och en forskningspre-sentation. FjällMistrarapport nr 16.

Smith, A. and T. Willebrand. (1999). Morta-lity causes and survival rates of hunted and unhunted Willow Grouse. Journal of Wildlife Management, 63:722-730.

SOU, 2005. Jakt och fiske i samverkan. Slut-betänkande av jakt- och fiskerättsutredning-en Statens offentliga utredningar, 2005:116.

Steen, J. B. (1989). Ryper. Rypeliv og rype-jakt. Gyldendals Norsk Forlag. Gyldendal, Oslo, Norge.

Willebrand, T. and M. Hörnell. (2001).Un-derstanding the effects of harvesting wil-low ptarmigan Lagopus lagopus in Sweden. Wildlife Biology 7:205-212.

Willebrand, T., Paulrud. A. (2005). Småvilt-jakt i Jämtland 2003 - så tycker jägarna. FjällMistra-rapport nr. 9.

Zachrisson, Anna. (2004). Länsstyrelsernas förvaltning av jakt och fiske i fjällen. Likheter och skillnader. FjällMistrarapport nr. 5.

Mer att läsa

byar, som inledningsvis var positiva till utredningen, nu har förkastat densamma och positionerat sig genom att hävda ensam jakt- och fiskerätt på statens mark.

— Alla känner att de är ute och tassar på nattgammal, svag is. Minsta misstag så riskerar man att drutta i. Därför ägnar sig alla åt att parera uttalanden, utspel och situationer hela tiden. Man känner sig inte trygg. Man tar till sig forskning och argument som ligger i linje med vad man själv tycker. Allt annat slår man bort. Vi behöver en process där alla intressen kan känna sig trygga nog att börja lyssna på varandra, säger Per-Olof Hopfgarten.

Frågan är om en sådan process är möjlig. Frågan är om denna soppa någon-sin kommer att kunna falla alla i smaken, eller om misstänksamhet och misstro kommer att ge ripjakten en bitter eftersmak länge än.

o o o

78

Kort och gott

Uppskattad jakt i Tåssåsen — av dem som varit där

Mer än 80 procent av dem som jagade enligt Tåssåsenmodellen 2003 kan tänka sig att anmäla sig till systemet även i fortsättningen. För de jägare som inte ja-gade enligt Tåssåsenmodellen 2003 gäller det motsatta. Det visar en attitydun-dersökning bland småviltjägare i Jämtland som Tomas Willebrand och Anton Paulrud, FjällMistra/SLU, har genomfört.

Under 2003 beslöt länsstyrelsen i Jämtlands län att under en försöksperiod (2003-2005) låta Tåssåsens sameby vara ensam återförsäljare av jakttillstånd inom samebyns marker. Fördelen för samebyn är att den får bättre kontroll över hur jakten bedrivs. Men beslutet ledde också till en omfattande diskussion om systemets för- och nackdelar bland jägare. För att undersöka hur jägare som jagat på renbetesfjällen i Jämtland under 2003 uppfattat sin jakt skickades ett frågeformulär till tre grupper av jägare: årskortslösare, personer som jagat i Tåssåsenmodellen, samt personer som jagat i det allmänna dagkortsystem.

Förutom det ovan nämnda motsatsförhållandet mellan dem som jagat inom Tåssåsenmodellen och dem som inte gjort det, så framkom flera andra spän-nande resultat i studien. Bland annat svarade jägarna att hundarnas prestation är den viktigaste faktorn för om de uppfattar sin jakt som god eller dålig. An-dra viktiga trivselfaktorer är antalet viltkontakter, ostörd jakt utan andra jägare i området, samt vädret. Studien visar också att det skiljer lite i genomförande och resultat av jakten inom Tåssåsen jämfört med övriga delar av Jämtland; att jägare som jagat i Tåssåsen inte har mött färre andra människor under sin jakt (även om de mera sällan mött jägare) än de som jagat med dagkort i övriga Jämt-land; samt att jägare som jagade i Tåssåsen totalt sett hade högre kostnader per jaktdag jämfört med dag- och årskortslösarna (cirka 1 300 kr jämfört med cirka 1150 kr respektive ca 350 kr).

Mer att läsa: Willebrand, T. Paulrud. A. (2005) Småviltjakt i Jämtland 2003 - så tyck-

er jägarna. FjällMistrarapport nr. 9.

Äganderätt i fjällen — en komplicerad historia

När det gäller äganderätten till fjällens marker så är det rättshistoriska läget allt

79

Kort och gott

annat än okomplicerat. Det konstaterar Göran Salmonsson, FjällMistra/Söder-törns högskola, i en vetenskaplig rapport.

Den nuvarande markfördelningen vilar i huvudsak på beslut och åtgärder från slutet av 1800-talet, framför allt 1873 års avvittringsstadga och 1886 års ren-beteslag. Dessa förutsatte att den överväldigande merparten av markerna var i kronans (statens) ägo. Grunden för kronans äganderättsanspråk var 1683 års skogsordning, vilken skulle ha gjort all mark, som då saknade enskild ägare, till kronojord.

Men den ordning som grundlades i slutet av 1800-talet har i tilltagande grad kommit att ifrågasättas. När gränserna mellan statliga och enskilda ägor fast-ställdes (den så kallade avvittringen) behandlades markerna som om de fram till dess i grund och botten varit kronojord. Senare tids forskning har visat att det är tveksamt om detta var korrekt. Man har istället hävdat att betydande markom-råden varit i enskild ägo och att dess innehavare i vederbörlig ordning betalat skatt såsom jordägare. Markerna skulle således inte ha varit kronojord utan så kallad skattejord. Den nuvarande fördelningen av ägande- och nyttjanderättig-heter skulle i så fall ha tillkommit på felaktig grund.

Frågan om markerna var kronans eller ej leder in i flera svåra rättshistoris-ka problem. Två skenbart enkla frågor står i förgrunden: Hur tillkom kronans äganderätt till markerna? Fanns det någon annan erkänd markägare?

Svaren på dessa frågor är beroende av ställningstaganden i omtvistade his-toriska och teoretiska problem rörande jordäganderätt och skatteväsende. Det gäller både handfasta ting, som till exempel hur skattläggningen gått till, och mer svårgripbara spörsmål, som hur innebörden av äganderätt har förändrats genom historien. Det har funnits en stor mångfald av former för jordbesittning och det råder oenighet bland forskarna om vilka (om ens några) av dessa jordin-nehav som kan likställas med modern äganderätt. Det är inte fullt så enkelt att man utan vidare kan likställa skattejord med privat äganderätt och kronojord med statlig äganderätt. Delvis beror detta på att innebörden av äganderätt före-faller ha förändrats över tid, eller åtminstone att det skett förskjutningar beträf-fande vilka sorters äganderättsanspråk som skyddats av rättssystemet.

Mer att läsa: Salmonsson, G. (2005), Fjällregionens äganderättsfrågor. Nutida tvis-

ters avlägsna historia. En bakgrund och en forskningspresen-tation. FjällMistrarapport nr 16.

Salmonsson, G. (2006). Vad kan historien lära oss om fjällens framtid?. Presentation på Fjällen i Fokus 2006. Redovisat i: Fjällen i Fo-kus. En konferens om fjällens möjligheter och begränsningar. Konferensrapport. FjällMistrarapport nr. 25.

80

81

Undret i Åre

Vid den östra stranden av en klarblå sjö har en fin-landsfärja lagt sig bekvämt till rätta. Ja, i mångt och mycket liknar Holiday Club faktiskt en finlandsfärja, men egentligen har väl detta bygge aldrig varit ämnat att flyta. Tanken är däremot att den ska få hela trak-ten att lyfta.

Håll i er! Här finns 199 hotellrum, 6 sviter, 46 lä-genheter, 17 konferensrum inklusive en jättearena som sväljer 3 000 personer, 2 300 kvadratmeter in-omhusbad med 67 meter vattenrutschkana, 6 olika slags bastu, spa-avdelning, barer, affärer, frisörer, bowlingbanor, golfbanor, lekrum för barnen, 4 res-tauranger, bland annat. Anläggningen stod klar i november 2004 och hade då kostat ungefär en halv miljard kronor att bygga. Till skillnad från havens nöjespalats finns här inga spelautomater, inte heller taxfreebutiker. Istället erbjuds paketerade upplevel-ser utanför fasaden. Det är skidor, skoter, cyklar, häs-tar, hängflyg och kanoter — i grottor, i luften, i backar och i vatten. Komplett fritid för dig, för din familj, för dina vänner, för svenskar, och väldigt gärna för folk från andra länder!

Jag checkar in, blir omhändertagen av personalen och omhuldad av den sportiga prakten, men kän-ner inte igen mig. Var är jag egentligen? Jag tittar ut genom ett fönster, över en plats som mer liknar en frustande byggarbetsplats än en levande by, och upp mot Åreskutan. Är det här framtiden? Och i så fall, för vem och var?

Kapitel 5

82

Åre, Jämtland. 4 juli 2006.Efter lunch bland blåställ och byggherrar på Bykrogen kör jag St. Olofs väg ge-nom byn tillsammans med kommunalrådet Elsa Danielsson. Det är en mycket vacker sommardag. Åresjön ligger kav lugn. Skogen står mörk och stum i vär-men. På de omgivande fjällen lyser snölegorna i bjärt kontrast till skir grönska. Det är en sådan dag som de flesta förknippar med semester, vila, lugn och ro.

Men i Åre by råder frenesi. Det brummar, knakar och gnisslar — konstant. Över allt rör sig folk i hjälm och händiga kläder. Var man än vänder sig ser man lyftkranar, grävskopor, lastbilar, sprängsten och brötar av virke. Det är närmast chockerande vilka stora investeringar som görs av EU, svenska staten, Åre kom-mun, företag och privatpersoner i denna trakt. Här byggs om, ut, till, och na-turligtvis nytt! Här anläggs broar, tunnlar, tågstationer, järnvägsspår, perronger, bostadsrätter, hotell, nytt torg, VM-högkvarter, målområden, reningsverk, fler våningar på äldre hus, och inte minst fritidshus av närmast fabulösa proportio-ner. Allt detta är tecken på att den vilda vision som kommunen formulerat till-sammans med företagarna — nämligen att Åre ska vara Europas mest attraktiva vinterdestination 2011 — kan vara på väg mot sitt förverkligande. Jag frågar Elsa hur det känns.

— Jag tycker det är skitbra. Det är inte många kommunalråd i Sverige, och ab-solut inte i glesbygden, som har det så bra som jag. Här har vi positiv tillväxt. Vi kan ägna oss åt att göra positiva saker och att fatta positiva beslut, säger hon.

Elsa är uppvuxen och boende i Hålland ett par mil öster om Åre by. Sjuksköter-ska till yrket (jobbar fortfarande en dag i veckan ”för att det är så kul”) och poli-tiker i blodet (även hennes pappa var kommunalråd). Under färden berättar hon stolt om sin kommun. Hon säger att det finns närmare 50 000 turistbäddar i Åre. Hon nämner att entreprenörandan är stor, att det idag finns 2 113 företag i kom-munen, och att Åre kommun har flest ekoturismföretag i hela landet. Elsa berät-tar också att företagarandan och investeringsivern har möjliggjort stora kommu-nala satsningar på bland annat skolor, äldreomsorg, reningsverk och boende.

Hon är också stolt över att Åre kommun har en tradition av att våga välja kon-troversiella vägar. Åre var till exempel första kommun i Sverige att lägga ut vatten, avlopp, vägar och fastighets-service på entreprenad. Jag undrar hur det känns för en socialdemokrat.

— Kommunpolitik är realpolitik. Det gäller att hitta kreativa lösningar och komma överens. Här har social-demokraterna och centern alltid samarbetat på ett väl-digt bra sätt, konstaterar hon utan omsvep.

Jag undrar också om det inte är svårt för lilla Åre att stå emot krav och önskemål som alla mäktiga investe-rare ställer på kommunen.

— Nej, det tycker jag inte. När jag ser de stora investe-

”Det är inte många

kommunalråd i Sverige, och absolut inte

i glesbygden, som har det så bra som jag. ”

83

rarna satsa här, ja då får jag tilltro på framtiden. Jag upp-lever inte att jag dansar i deras trådar. Men man måste våga säga nej ibland, och det har jag — vi — faktiskt gjort flera gånger!

Åre må idag vara ett lysande undantag från den allmänna trend som handlar om en knagglig väg utför för fjällkom-munerna, men så har det inte alltid varit. I kommunens egen utredning från år 2000 konstateras att befolknings-kurvan befann sig i fritt fall mellan 1950 och 1970, och att kommunen förlorade 24 procent av sin befolkning under den perioden. Sedan dess har avfolkningen stannat av och invånarantalet legat och pendlat mellan 9 000 och 10 000 personer. Till denna siffra kan läggas några hundra per-soner som bor här året om trots att de är skrivna någon annan stans, plus 1 500—2 000 säsongsarbetare varje vin-ter. Befolkningsstrukturen har också genomgått en dra-matisk förändring, från att ha varit åldrande till att idag vara relativt ung. Frågan är hur denna omsvängning har varit möjlig.

— Magin och dynamiken i Åre bygger på öppen attityd, att vi faktiskt lyssnar på varandra, att vi alltid tror att vi kan lära oss något nytt, att vi aldrig når ända fram, och att vi hela tiden funderar på vårt värdskap.

Analysen är Benny Paulssons, informatör på Åre turistbyrå och även han bo-ende i kommunen sedan barnsben. Han är fast övertygad om att byn knappast skulle finnas alls om det inte vore för turismen. Och han menar att det medvetna värdskapet är en nyckel till framgången.

— Om man tittar på glesbygdens möjligheter att försörja sig på turism så tror jag att man måste kunna kommunicera. Man måste ha en relationsmarknadsfö-ring. Skidåkare som kommer hit gillar Åre, för här är de bland skidåkare efter-som det är en massa gamla tävlingsåkare och andra skidentusiaster som driver Åre. Här finns också tävlingscyklister, experter på forsränning och jätteduktiga flugfiskare. På så sätt uppstår det alltid någonting i relationen mellan värdskapet och gästen. Vandrare, skidåkare och flugfiskare ser Åre som en plats där de kan spegla sig själva i människorna som finns här. Det får inte vara så att en gäst eller besökare kommer till en ort och betraktas som väldigt främmande, eller känner sig väldigt främmande, säger Benny.

Bobbo Nordenskiöld är liksom Elsa Danielsson och Benny Paulsson född och uppvuxen i Åre. Tidigare var han mest känd som störtloppsåkare i det svenska alpina landslaget. Idag driver han Restaurang Hyddan och varvar med program-ledaruppdrag för Sveriges television samt en del andra saker.

— Min fru och jag är det enda paret här där båda är uppväxta i Åre. Det säger en del om den här byn, säger Bobbo och fortsätter:

”Det får inte vara så att en

gäst eller besökare

kommer till en ort och

betraktas som väldigt

främmande, eller känner sig

väldigt främmande.”

84

— Jag tror man måste bestämma sig för hur man vill att turismen skall se ut. Hur ska till exempel min son och min dotter ha råd att bo i Åre när husen idag kostar fyra miljoner och uppåt? För 20 år sedan visste jag vilka som bodde i alla hus. Idag vet jag inte alls. Hjärtat och själen i Åre, det vill säga människorna, skjuts ut ur byn. Snart har vi inga ”vanliga” människor som bor i Åre längre, och det tror jag är riktigt dåligt för turistorten Åre. Vi kommer nog att överleva ändå eftersom skidåkningen är så bra, men man glömmer människorna och det tror jag är olyckligt för trivseln i byn.

Julen 2005 gjorde han en markering, halvt på skämt och halvt på allvar, som han säger själv. Saken är den att han och hans fru sedan flera år tillbaka har bju-dit alla årebor på grötfrukost varje julaftonsmorgon. Det har blivit en uppskat-tad tradition. Den här julen spikade han upp en skylt där det stod:

”Reserverat för dig som är skriven i Åre kommun. Andra får sitta här inne om ni lägger 300 kronor till ungdomsverksamheten i Åre slalomklubb.”

— Problemet är att det finns många som är bosatta året om i Åre, men som ändå inte är skrivna i kommunen. Det tycker jag är osolidariskt. Jag betalar för deras service, för deras snöröjning och andra saker. Många tjänar säkert bra på att inte

85

vara skrivna här och betala kommunalskatt någon annan stans. De vill gärna vara här för att sko sig och plocka russinen ur kakan, men de är inte beredda att ge någonting tillbaka. Det är faktiskt så att den här byn är uppbyggd av människor som har fötts, vuxit upp, bott, jobbat och kämpat här i 30, 40 och 50 år.

Skylten rönte både uppskattning och irritation.— Om en enda person skriver sig i kommunen på grund av det här, ja då var det

bra då, konstaterar Bobbo.Ett medvetet värdskap och ortsbor som brinner för byns själ är viktiga bitar

för att förstå varför Åre har förvandlats från en tämligen ordinär glesbygdsby till en tillväxtmotor för trakten. Men det är också en massa andra saker som ligger bakom denna utveckling.

För det första har Åredalen naturliga förutsättningar i form av vacker natur och en för svenska förhållanden unik höjdskillnad på över 1 000 meter mitt i byn. För det andra finns det ett aktivt och nära samarbete mellan kommun, myndigheter och företag. För det tredje är det relativt lätt att ta sig hit. För det fjärde har kommunen en mer än hundraårig tradition av turism. Sedan har vi de statliga satsningarna.

Skidåkare i Åres pister.

Ingegerd och Bobbo Nordenskiöld i Hyddan, Åre.

Magi och dynamik

86

1975 fastställde riksdagen en lista över primära rekreationsområden i Sverige. Åredalen fanns med, vilket betydde att den blev en nationell angelägenhet. Där-med banades väg för en storskalig statligt satsning på turism och rekreation i dalen. I utredningen från år 2000 uppges att staten satsade cirka 300 miljoner kronor i Åre under 1900-talets tre sista decennier. Det står också att dessa miljo-ner varit avgörande för andra investerares tro på Åre. Även under 2000-talet har staten plockat fram plånboken för att hjälpa till med diverse projekt.

Åre har liksom fjällen i sin helhet i alla tider lockat besökare. Kungligheter, han-delsresande, träpatroner, vetenskapsmän, skattmasar och andra har stannat till för kortare eller längre vistelser. Väl här har de hyrt husrum och anlitat gui-der för jakt och fiske, vandringar, toppbestigningar och andra upplevelser. För hundra år sedan började denna fjällturism anta fastare former. Det var då flera viktiga järnvägar anlades, bland annat genom Jämtland 1882 och sträckan Lu-leå-Riksgränsen 1902. Det var också då som flera för fjällturismen viktiga med-lemsorganisationer föddes. Svenska turistföreningen grundades till exempel 1885, Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige (Friluftsfrämjandet) 1892, och Svenska Naturskyddsföreningen 1909. Inte nog med det, för ungefär hundra år sedan etablerades också de första svenska nationalparkerna. Både Stora Sjöfallet och Sarek invigdes till exempel 1909.

Fjällen har i alla tider lockat besökare. Här sommarturister som beundrar utsikten från Mittåkläppens topp, Jämtland.

87

Sedan dess har utvecklingen av fjällturismen skridit framåt som en spattig travhäst — stundom med storm-steg och periodvis mer motvilligt. Idag lockar fjällens vidder, vatten, toppar och skogar inte bara hurtig adel och upplyst överklass, utan svenskar från alla samhälls-klasser. På så sätt har fjällen kommit att bli en viktig del av den svenska identiteten och en angelägenhet för alla.

Turisternas tilltagande entusiasm över fjällområdets skönhet och möjligheter har på samma gång utvecklats till en hoppets källa för desillusionerade fjällbor och po-litiker på alla nivåer. För det har varit några dystra de-cennier i fjällregionen sedan början av 1960-talet. Förr levde folk av och med de areella näringarna. Skogen, vattnet, malmen, jorden och renarna gav sysselsättning och mat på bordet åt fjällfamiljerna. Då fanns väl egentligen ingen anledning att tro att något skulle kunna kasta grus i maskineriet. Men grus kom det. Skogsindustrin genomgick en mekanisk revolution, vattenkraften blev färdigutbyggd, malmen blev för dyr att gräva upp, och jordbruken blev olönsamma. Följden har blivit mindre sys-selsättning, svagare lokala ekonomier och försämrad samhällsservice. Fjällre-gionens befolkning minskar för var dag som går. 1960 bodde nästan 210 000 personer i de 15 fjällkommunerna. Idag är det knappt 150 000 som bor här. På samma gång blir de kvarvarande fjällborna allt äldre.

I detta till synes kompakta elände är turismen efterlängtad som ett ymnigt regn efter flera års torka. I allsköns tillväxtprogram och policydokument bedöms turismen ha stor utvecklingspotential. Var och varannan fjälldal skall idag satsa på hundspann, teambuilding och egen slalombacke med rails och big jumps. Linda Lundmark, FjällMistra/Umeå universitet, har synat dessa förhoppningar i sömmarna. Hennes doktorsavhandling är i långa stycken ingen uppmuntrande läsning för dem som har höga förväntningar på fjällturismen.

— Jag hävdar inte att turismen är meningslös för människorna i fjällområdet, absolut inte. En positiv effekt är till exempel att branschen till viss del bidrar till att folk kan bo kvar. Det jag konstaterar är att turismen inte motverkar de stora strukturella problem som finns i regionen, säger hon.

Linda beskriver turismens positiva effekter på lokal ekonomi och befolknings-utveckling i fjällregionen som små eller till och med obefintliga. En anledning är att ungefär en fjärdedel av dem som jobbar med turism i fjällkommunerna är säsongsarbetare som inte är skrivna i den fjällkommun där de arbetar. Denna tendens är tydligare ju längre söderut i fjällkedjan man kommer. För fjällkom-munerna är dessa säsongsarbetare bra på så sätt att kommunerna inte behöver ta ansvar eller kostnad för deras arbetslöshet under lågsäsong. Men enligt Linda så överväger de negativa konsekvenserna.

— Även arbetslösa har pengar i form av a-kassa eller andra bidrag att spen-

”Det jag konstaterar är att turismen

inte motverkar de stora

strukturella problem som

finns i regionen.”

88

dera, vilket skulle kunna bidra till en positiv utveckling av lokal samhällsservice och infrastruktur. Säsongsarbetarna betalar dessutom skatt i sin hemkommun, oavsett hur mycket tid de tillbringar i den fjällkommun där de arbetar. De an-vänder också en del av pengarna de tjänar i sina hemkommuner. Den samman-lagda effekten blir att nödvändiga resurser för service, byggande och underhåll av infrastruktur, allmänna platser och andra lokala tillgångar dras från fjällkom-munerna.

Att en så stor del av dem som jobbar med fjällturism kommer utifrån visar också att den lokala arbetskraften inte sugs upp så effektivt som man trott. Or-saker till detta kan vara att turismjobben bara ger sysselsättning delar av året, samt att jobben har oregelbundna arbetstider och är dåligt betalda. Ytterligare en förklaring kan vara att många fjällbor av olika anledningar helt enkelt inte passar för de serviceinriktade turismjobben.

Trots att många fjällkommuner kanske inte tjänar så mycket på turismen som många har hoppats och trott, så menar Linda att en positiv lokal ekonomisk ef-fekt skulle kunna uppnås om en del av säsongsarbetarna efter något år flyttar permanent till den fjällkommun där de arbetar. Dessvärre visar hennes under-

89

sökningar att det bara är en marginell del av dem som väljer att flytta perma-nent till fjällen. Lindas tolkning är att de som väljer att säsongsarbeta i fjällen främst gör det för livsstilens skull. Få tänker sig att stanna länge. Dessutom är en osäker säsongsanställning inte skäl nog för en permanent flytt till en fjäll-kommun.

Åre och Malung är ändå exempel på kommuner där turismen stimulerar inflytt-ning av unga människor. Rastlösheten är dock extremt stor bland dessa inflyttare. Av 297 ”säsongare” som flyttade till Åre kommun 1992 bodde bara 36 kvar tio år senare. Motsvarande siffror för Malungs kommun var 14 av 221.

— För att få säsongsarbetare att skriva sig i kommunen och för att få inflyttare att stanna längre, så måste man fundera på varför de kom och vad de kan tänkas efterfråga. Troligtvis rör det sig om basala saker som barnomsorg, utbildnings-möjligheter, boendestandard, entreprenörstöd, förlängda turistsäsonger och va-rierad arbetsmarknad. Men det handlar säkert också om saker som är kopplade till livsstil. Problemet är nog att de personer som redan bor i kommunen delvis efterfrågar andra saker, säger Linda.

Stora bilden: Spångad led Stekenjokk, Västerbotten.

Lilla bilden: Ägglift i Åre,

Jämtland.

Ingen självklar väg till framgång

90

Klimpfjäll, Västerbotten. 5 juli 2004.Tre kungsörnar seglar ovanför slalombacken. Skidliftens galgar hänger stilla. En solblekt, röd pistmaskin sover sin sommarsömn i högt gräs. Vid Norgefarar-gården hänger en svensk och en norsk flagga stilla. Kultsjön ligger spegelblank. Det enda som rör sig är ett och annat husvagnsekipage som drar genom byn. Ett av dem stannar framför Klimpfjälls högfjällshotell. Hit har också några per-sonbilar fulla av barn och hundar hittat. Jag går in och träffar på Bengt-Göran Nordlander som äger och driver hotellet.

— Det här är inget Åre, säger han.Vi skrattar båda två eftersom det är en självklarhet så monumental att den är

komisk. I Klimpfjäll bor ungefär 150 personer. I hela Kultsjödalen cirka 500. Här finns ingen massturism och det görs heller inga större investeringar för att sparka igång någon sådan. Turismtraditionen är förhållandevis kort. Några sla-lombackar och en ambitiös snowboardpark finns visserligen, däremot inga gon-doler eller golfbanor. Järnväg saknas också. För att ta sig hit måste man färdas många och långa mil på stundom gropiga vägar. Säsongsarbetarna är få och pra-tar så gott som mangrant västerbottniska. Klimpfjälls nisch är det inget snack om.

— Här har vi en oändligt vacker fjällnatur och dessutom lugnet. När folk far hem härifrån är de utvilade och i god balans. Naturligtvis har vi aktiviteter ock-

Norgefarargården i Klimpfjäll, Västerbotten.

91

så, men vi satsar inte på ett hektiskt nöjesliv. Och vi kan sysselsätta flera generationer, berättar Bengt-Göran.

På många sätt är Klimpfjäll mer representativ för den genomsnittliga svenska fjällbyn än Åre. Men även om det skiljer världsrymder mellan byarnas turistiska för-utsättningar, utbud och visioner, så är det en sak män-niskorna i byarna delar och det är tron på att turismen är framtiden, kanske den enda räddningen.

— Turismen är A och O. Skulle vi lägga ner hotel-let skulle macken och affären snart slå igen. Då skulle Klimpfjäll dö bort fullständigt inom en femårsperiod, säger Bengt-Göran.

Vad är det då som händer med fjällturismen? Jag ringer Peter Fredman, Fjäll-Mistra/Etour, och ber om en analys.

— Det är en hel del, säger han.Sedan berättar han om några tydliga trender som framskymtat både i hans

egen och i andras forskning. För det första har fjällturismen ökat i omfång de senaste decennierna. Idag

besöker en fjärdedel av alla svenskar (15-70 år) fjällområdet minst en gång per år, och nästan hälften minst en gång under en femårsperiod. Ökningen kan ock-så avläsas i antalet anställda inom turismbranschen i fjällregionen. Mellan 1985 och 1999 ökade anställningarna med 24 procent, från 5 086 personer till 6 303. Peter ser flera förklaringar till den här trenden.

— Sveriges befolkning växer och de utländska turisterna blir allt fler. Vår dis-ponibla inkomst och lediga tid ökar stadigt. Bilarna har blivit fler och vägarna har förbättrats. Sen ska man heller inte underskatta Ingemar Stenmarks, och de andra alpina stjärnornas, effekt på vårt sug efter utförsåkning.

För det andra har de regionala skillnaderna blivit tydligare. På 1980-talet top-pade Jämtland listan för antalet fjällbesök. År 2000 hade Dalarna gått om Jämt-land. Forskningen har också visat att turisterna har blivit betydligt fler i både Dalarna och Jämtland, medan de blivit färre i Västerbotten och Norrbotten. Skillnaden mellan norr och söder är uppseendeväckande. Idag är det ungefär fem gånger fler turister i Dala- och Jämtlandsfjällen jämfört med Lapplands-fjällen, trots att Lapplandsfjällen till ytan är många gånger större än de södra fjällen. En annan skillnad är att vinterturismen dominerar i söder medan som-marturismen är störst i norr.

— Turismen har blivit allt mer koncentrerad kring områden som kan erbjuda utförsåkning, vilket sannolikt har ekonomiska förklaringar. Forskningen visar till exempel att en genomsnittlig utförsåkare i fjällen spenderar tre gånger mer än en genomsnittlig fjällvandrare, säger Peter.

En tredje tydlig trend är att fjällturisternas intresse för olika aktiviteter har

”Turismen har blivit allt mer koncentrerad

kring områden som kan erbjuda

utförsåkning.”

92

förändrats. Resultat från FjällMistras stora brevundersökning visar att utförs-åkning och snöskoteråkning har ökat dramatiskt de senaste åren, medan vand-ring, längdskidåkning och turskidåkning stått stilla eller minskat något. Under vintern åker idag 80 procent av alla som besöker fjällen skidor utför, knappt 30 procent längd- och turskidor, och ungefär 25 procent snöskoter. Trots ett väl utvecklat led- och stugsystem är det bara 2 procent av vinterturisterna som gör längre skidturer med övernattningar. Under sommaren är dagsvandringar den populäraste aktiviteten. Ungefär hälften av alla som besöker fjällen under sommaren gör dagsvandringar. Andra populära sommaraktiviteter är fiske (29 procent), bär- och svampplockning (20 procent) och längre vandringar med övernattningar (18 procent).

Samisk turism, jakt- och fisketurism, ekoturism, och turism i nationalparker och skyddade områden, är nischer som ofta och ihärdigt framhålls som framtida turistiska guldgruvor. Peter är övertygad om att det finns en stor potential i de här verksamheterna, men han tror också att det kommer att dröja innan de slår igenom på bredare front.

En fjärde trend handlar om en förskjutning av perspektiv. Förr var fjällupple-

93

velser för många det viktiga. Men från 1990-talets inledning har samhällsdebat-tens fokus istället kommit att hamna på turismens potential att skapa arbetstill-fällen och regional utveckling i glesbygd.

— Vi har gått från rekreationspolitik till näringspolitik och regionalpolitik. Naturligtvis skiljer sig verkligheten åt om vi betraktar fjällturismen utifrån ett konsument- eller producentperspektiv. Vi måste vara medvetna om de olika perspektiven, och ha kunskapen att hantera dem parallellt, säger Peter och fort-sätter:

— Den nuvarande näringsstrukturen har historiskt sett backats upp av en ak-tiv rekreationspolitik, inte minst i Åreområdet. Det här har inte bara inneburit kapital till investeringar, utan sannolikt också tillgängliggjort fjällen, både men-talt, fysiskt och ekonomiskt för många grupper av Sveriges befolkning. Det be-kräftas bland annat av de studier vi har gjort kring motiv och hinder (se vidare kapitel 8), säger Peter.

Åre, Jämtland. 5 juli 2006.Efter en utmärkt natts sömn i ett av Holiday Clubs eleganta hotellrum, en kom-

MTB-cyklist i Åre, Jämtland. En förhållandevis ny aktivitet som allt fler fjällbesökare ägnar sig åt.

Tapper längdskidåkare i Trysil, Norge. Längdskidåkning i fjällen är annars något som allt färre intresserar sig för.

Förändrat intresse

94

plett frukost och några stärkande simtag i inomhusbadet tillsammans med många finländare och ännu fler norrmän, har jag lyckats skaka av mig åtmins-tone en del av den vilsna känslan jag drabbades av när jag kom hit till Åre. Jag beger mig upp på Åreskutan. Under liftfärden upp till Hummeln inser jag att skidliftar och backar visst inte bara fungerar som turistmagneter under den vita säsongen, utan även då blommor och blader härskar. I luftrummet över mig snirklar mängder av skärmflygare och på marken under mig fräser horder av MTB-cyklister fram. Från Hummeln vandrar jag sedan de sista fyra kilometer-na upp till toppen. Här är det betydligt glesare med folk. Det passar mig fint, för det ger mig en ensam och ostörd lunch i solgasset på det kvadratiska brädgolv som byggts på Åreskutans högsta punkt.

Det är så klart att Storsjöns konturer framträder i öster. Mot väster slingrar vägen mot Trondheim förbi Ånnsjön och Snasahögarna. Bortom Åresjön rull-lar fjällkedjan vidare över södra Jämtland, Härjedalen och Dalarna. Kanske är det Helags jag ser långt där borta? Norrut ligger Kallsjön som en skvätt utspillt kvicksilver. Bortom den försvinner min blick in i mil efter mil av blånande nord-liga fjäll.

På toppen av Åreskutan, med den boomande byn under fötterna och resten av fjällvärlden i blickfånget, slås jag av kontrasten. Åre framstår plötsligt som en liten artefakt, en närmast osannolik avvikelse, i det stora hela. Frågan dyker återigen upp i mitt huvud igen: Är massturism á la Åre och Holiday Club fram-tiden?

Svaret är naturligtvis detsamma som den fåordige norrbottningen gav till den frågvise stockholmaren när denne försökte få igång ett samtal genom att fråga norrbottningen vad hans fem barn hette: ”Dä ä olika...”

Utmaningen för alla som är intresserade och beroende av en fortsatt utveck-ling av fjällturismen är att inte stanna vid denna enkla men oantastligt träffsäkra analys, utan att ta fasta på de likheter och olikheter som finns mellan olika plat-ser och sedan fundera vidare — för vem och var?

o o o

95

Fredman, P. and Heberlein, T.A. 2003. Chan-ges in Skiing and Snowmobiling in Swedish Mountains. Annals of Tourism Research Vol. 30: No. 2, pp. 485-488.

Fredman, P. & Heberlein, T. 2005. Visits to the Swedish mountains: Constraints and motivations. Scandinavian Journal of Hospi-tality and Tourism, 5(3):177-192.

Fredman, P. och Sandell, K. 2005 Delrapport om svenskars fjällbesök samt inställning till allemansrätten och skyddade naturområden – särskilt i fjällen. FjällMistrarapport nr 15.

Fredman, P., Gössling, S. & Hultman, J. 2006. Sweden: Where Holidays Come Naturally. I: Gössling, S. & Hultman, J. (red.) Ecotourism in Scandinavia: Lessons in Theory and Prac-tice. CAB International. Fredman, P. 2006. Upplevelser i skogen – hälsans stig och bygdens väl? Miljöforsk-ning, nr 3, juni 2006.

Heberlein et. al. 2002. Current Tourism Patterns in the Swedish Mountain Region. Mountain Research and Development 22:142-149.

Lundgren, T. 2005. The Determinants of Economic Growth in the Swedish Mountain Region - the Role of the Forest and Tourism Sector, and Protected land. FjällMistrarap-port, nr. 11.

Lundmark, L. 2006. Restructuring and Em-ployment Change in Sparsely Populated Areas: Examples from Northern Sweden and Finland. Akademisk avhandling, Kultur-geografiska institutionen, Umeå universitet, GERUM 2006:2.

Nilsson, P.Å. 1999. Fjällturismens historia. En studie av utvecklingen i Åredalen. Mitthög-skolan. Institutionen för turismvetenskap. Rapport 1999:1.

Sandell, K. & Sörlin, S. [red.] 2000. Fri-luftshistoria – från `härdande friluftslif´ till ekoturism och miljöpedagogik: Teman i det svenska friluftslivets historia. Carlssons bokförlag, Stockholm.

Älskade fjäll. En vandring genom tre sekler. Svenska turistföreningens årsbok 2005.

Mer att läsa

96

Kort och gott

Asymmetrisk konflikt

Snöskoteråkare störs sällan av skidåkare. Skidåkare störs däremot ofta av sko-teråkare. Det visar en attitydundersökning som Peter Fredman, FjällMistra/Etour, tillsammans med den amerikanske forskaren Kreg Lindberg, har gjort i södra Jämtlandsfjällen.

I studien uppgav drygt 80 procent av skoteråkarna att de inte alls störs av tur-skidåkare, medan 15 procent uppgav att de känner sig lite störda. Turskidåkarna upplever däremot situationen helt annorlunda. Ungefär 10 procent av dem upp-gav att de blir mycket störda av skotrar, 20 procent att de blir ganska störda, un-gefär 30 procent uppgav att de störs lite grann, medan cirka 30 procent uppgav att de inte störs alls. På så sätt kan man säga att konflikten mellan skoteråkare och skidåkare är asymmetrisk. Attitydundersökningen visade också att det som stör skidåkarna mest är lukten och ljudet av snöskotrar.

Med utgångspunkt från dessa attityder ser Peter Fredman tre möjliga fram-tidsbilder. För det första en ”fri utveckling”, vilket innebär få regleringar, ge-mensamma leder, och fri åkning både när det gäller skotrar och skidor. För det andra att man inför så kallade ”mikro-zoneringar”, vilket innebär separerade le-der i gemensamma områden. Och för det tredje så kallade ”makro-zoneringar”, vilket innebär separerade områden lokalt/regionalt.

Mer att läsa:Lindberg, K. & Fredman, P. 2005. Using Choice Experiments to Eva-

luate Destination Attributes: The Case of Snowmobilers and Cross-Country Skiers. TOURISM, Vol. 53, No. 2, pp. 127-140.

Fredman, P. & Lindberg, K. 2006. Swedish Mountain Tourism Patterns and Modeling Destination Attributes. In: Gössling, S. & Hult-man, J. (Eds.) Ecotourism in Scandinavia: Lessons in Theory and Practice. CAB International, Wallingford, UK.

Lindberg, K. & Fredman, P. 2001. Forskning om konflikter mellan tur-skidåkare och snöskoteråkare i fjällen. ETOUR, Fakta turism, nr 4.

97

Kort och gott

Motivation viktigare än hinder

Familjegemenskap och mental koppling till speciella platser i fjällen är viktiga faktorer till varför folk väljer att besöka fjällen. Det visar en studie som gjorts av Peter Fredman, FjällMistra/Etour, och Tom Heberlein, FjällMistra/University of Wisconsin-Madison, USA.

Många forskare har tidigare hävdat att brist på tid är en avgörande faktor när olika personer väljer aktivitet. Enligt den här studien stämmer inte det. För det är graden av motivation - inte hindren - som främst påverkar om svensken åker till fjällen eller inte.

— Den som är motiverad kan övervinna sina hinder. Enligt vår studie är brist på tid ett svagt hinder. Är du tillräckligt intresserad ser du helt enkelt till att få lös tid, säger Peter Fredman.

Studien visar också att fjällbesökaren i allmänhet är aktivare på sin fritid än den genomsnittlige svensken. Hon eller han genomför fler resor per år än de som inte besöker fjällen. Resor till andra platser hindrar inte fjällresenären. En solsemester behöver automatiskt inte innebära att man ställer in fjällsemes-tern.

För utförsåkare är det främst orsaker som att de identifierar sig som just ut-försåkare som är viktiga. Att besöka fjällen för socialt umgänge med familj och vänner påverkar också. De som besöker fjällen och åker utför har ofta ett stort umgänge som åker utför. Barn är inget hinder. För vandraren är det främst den mentala kopplingen till fjällen som förklarar varför hon eller han reser till fjäl-len.

De enda faktorerna som hindrar fjällbesök är enligt studien dålig ekonomi el-ler sviktande hälsa.

Mer att läsa:Fredman, P. & Heberlein, T. 2005. Visits to the Swedish mountains:

Constraints and motivations. Scandinavian Journal of Hospi-tality and Tourism, 5(3):177-192.

98

99

Dammen mellan visionen och verkligheten

Riv Storsjödammen! På så sätt vill byalaget i Storsjö och länsstyrelsen i Jämtlands län skapa en levande älvdal med mer vildmark och fler jobb. Mot visionen står den nationella nyttan i form av 22,4 GWh ”grön” vattenkraftsel per år. En studie som gjorts inom ra-men för FjällMistra visar att det faktiskt finns en stor ekonomisk potential i en nedmontering av reg-leringsdammen.

Kapitel 6

100

Sölvbacka strömmar, Jämtland. 3 januari 2006.Vid strömmarnas utlopp ur Storsjön i Ljungans övre dalgång ligger en regle-ringsdamm. Den byggdes 1964 då den sågs som en liten men ändå viktig del i det svenska samhällsbygget. Nyttan av billig el till industrier och hushåll kunde inte överskattas. Men ganska snart kom planerna för vattenkraften i området (för det fanns fler) att bli kraftigt ifrågasatta. En gryende miljömedvetenhet ledde till omfattande protester mot ytterligare exploatering under åren som följde. Resultatet blev att riksdagen i november 1980 tog beslut om att exploaterings-planerna skulle blåsas av. Staten köpte sedan in fallrättigheterna för 287 miljo-ner kronor.

Regleringsdammen blev alltså något av en halvmesyr. 42 år senare framstår den mest som ett gråtrist monument över en slags utvecklingsoptimism som varken bidragit med utveckling eller optimism till bygden, eventuellt någon an-nanstans. Idag framstår den mest som en blytung vattendelare mellan den lo-kala visionen och den nationella nyttan.

Byalaget i Storsjö och länsstyrelsen i Jämtlands län står för den lokala visio-nen. De vill riva dammen. På så sätt skulle Storsjön återfå sitt naturliga vatten-stånd, en och en halv kilometer överdämd älv skulle återskapas, åtta kilometer älv skulle återfå sin naturliga vattenrytm, och ett permanent vandringshinder för livet i vattnet skulle tas bort.

Redan idag är älvdalen både levande och slående naturskön. Har man lite tur

Utsikt från dammen och norrut, över den nu överdämda älven.

101

en mycket kall dag i början av januari kan man få uppleva köldstela skogar och fjäll under rosa-blå himmel, älgar, tjäder, färska spår av utter och strömstarar som söker föda i kallrykande strömvirvlar. Det är så det är när jag besöker Storsjön och Sölvbacka strömmar tillsammans med Bo-Göran Lund, fiskecampsägare och ordförande i byalaget.

— Jag vill återställa Storsjön och få tillbaka ett sam-manhängande älvekosystem från Helags ända ner till Flåsjön, ett system som är unikt söder om våra stora outbyggda nationalälvar. Det kan bli en symbol för hela Sverige. Ja, kanske till och med för hela Europa, säger han och fortsätter:

— Jag ser framför mig en ekoturismdalgång där fiske, fjällvandring och jakt utvecklas för att ge pengar och arbetstillfällen i bygden. Jag vill helt enkelt gärna vara med och bygga upp någonting som får ett bestående värde.

Arbetstillfällen och bestående värden är eftertraktade storheter i Ljungans övre dalgång. Alla initiativ är välkomna för att bryta den negativa trend som man i likhet med så många andra fjälldalar hamnat i. Här finns visserligen gott om sportstugor, men den bofasta befolkningen minskar stadigt och därmed också underlaget för barnomsorg, skola, sjuk- och äldrevård, och affärer. För ett halvt sekel sedan var skogsbruket stort. Omkring 50 bybor hade sin försörjning i skogen. Idag kör en bofast skogsmaskin åt SCA. Andra areella näringar har vandrat samma väg. Någon ny industri som förmått ersätta jobben inom skogs- och jordbruken har inte tillkommit.

Dammrivningar hör till det ovanliga. Några mindre dammar och kraftverk har visserligen rivits tidigare (bland annat i jämtländska Ammerån), men om den här visionen skulle gå i lås handlar det om ett projekt av helt andra dimensioner.

— Det är en utmaning både miljömässigt och sysselsättningsmässigt att ro det här i hamn. Att bevara en levande älv i den här delen av landet för framtiden, med de kvalitéer som finns här, vore en otrolig känsla. Det andra som vi hoppas mycket på, är en regional sysselsättningseffekt genom hela älvdalen. Ett ökat genomflöde av turister kan slå igenom och ge en betydande verkan på sysselsätt-ning, glesbygdsservice och allt annat som berör de här byarna. Det är en oerhört viktig bit, säger Lars Norman på länsstyrelsen i Jämtlands län.

Visionen har också fått stöd från olika håll. I remissvar till den utredning som tagits fram av länsstyrelsen kan man bland annat läsa följande kommentarer:

”Rinnande vatten är en av de mest misshandlade naturtyperna i Sverige och be-hovet av återställning är mycket stort. WWF anser därför att Länsstyrelsen tagit ett utomordentligt bra initiativ.” (Lars Kristoferson, Generalsekreterare WWF)

”Jag ser framför mig en

ekoturism-dalgång där

fiske, fjäll-vandring och jakt utvecklas

för att ge pengar och

arbetstillfällen i bygden.”

102

”Vi ställer oss helt och hållet bakom syftena med projektet och vill varmt till-styrka att det genomförs.” (Klas Hjelm, Naturvårdschef Svenska naturskydds-föreningen)

”Som forskare ser jag detta som en gigantisk möjlighet att följa upp effekter.” (Christer Nilsson, professor i landskapsekologi vid Umeå universitet)

Nu finns det handfasta saker som talar emot detta projekt. Svenska hushåll och svensk industri kommer även fortsättningsvis att vara i behov av förhållandevis billig el. Då är även små bidrag, som dammen i Storsjön, viktiga. Nyttan av reg-leringsdammen kan mätas i konkreta kilowattimmar, kronor och ören. Beräk-ningar visar till exempel att en nedmontering av regleringsdammen skulle ge en minskad kraftproduktion längs Ljungan till ett totalvärde av cirka 160 miljoner kronor, eller 6-7 miljoner kronor per år under en 25-årsperiod. Mätt i årlig ener-giförlust av vattenkraftproducerad el hamnar man i nivån 22,4 GWh. Det hand-lar också om ”grön el” eftersom vattenkraften varken släpper ut växthusgaser eller producerar radioaktivt material.

Bo-Göran Lund och Lars Norman menar å sin sida att 22,4 GWh bara mot-

Bo-Göran Lund vill riva dammen och återställa Storsjön. Han me-nar att man på så sätt skulle kunna återskapa ett sammanhäng-

ande älvekosystem från Helags ända ner till Flåsjön. Systemet skulle bli unikt söder om våra stora outbyggda nationalälvar.

Ett par nyfångade öringar, värda sin vikt — och ganska så mycket mer — när det gäller att locka sportfisketurister.

Fiske med framtiden för sig

103

svarar 0,35 promille av landets vattenkraftproduktion. De säger att staten re-dan har investerat 287 miljoner kronor i bevarandet av strömmarna och att 160 miljoner kronor till borde kunna ses som ett sätt att fullfölja ambitionerna. De hävdar dessutom att dammen delvis saknar funktion idag då Flåsjömagasinet nedströms har en outnyttjad regleringskapacitet.

En annan sak som talar för en nedmontering av dammen är att en ökande turism i området troligtvis kan kompensera en del av värdet för den uteblivna kraftproduktionen. Det gäller inte minst sportfisket som är på stark frammarsch. Idag säljs fiskekort motsvarande 2 500 fiskedygn per år i området, som förutom Storsjö och Sölvbacka strömmar också inbegriper Ljungan, Skärkån samt ytter-ligare några mindre strömmar och sjöar.

I en studie som gjorts inom ramen för FjällMistra konstateras att det finns sto-ra vinster att göra på sportfiske efter öring, röding och harr. Syftet med studien var att utifrån sportfiskets perspektiv försöka bestämma ett värde av en ned-montering av regleringsdammen. Forskarna skickade därför ut en enkät med frågor till 248 sportfiskare som besökte området under sommaren 2004.

— Ett tydligt resultat är att de sportfiskare som svarat på vår brevundersökning

104

värderar dammen utifrån fisket. Finns det ingen fisk spelar dammen inte heller någon roll. Om det däremot finns fisk så upplevs det som positivt om dammen tas bort, säger Thomas Laitila, FjällMistra/SLU.

Analyserna av enkätsvaren visar att det inte finns någon skillnad i sportfis-karnas värdering av fångst av harr eller öring. Resultaten visar också att större fiskar värderas högre än små fiskar, och att sportfiskarnas värdering av fångst beror på om det finns en damm eller inte. Under dagens förhållande med en damm uppskattas fångsten av en stor fisk (harr eller öring större än 40 cm) vara värd 60 kronor. Med en nedmonterad damm ökar detta värde till 123 kronor per fisk. För medelstora fiskar ökar värdet vid en nedmontering av dammen från 32,50 till 83 kronor.

— Dessa värden är inte extrema på något sätt utan jämförbara med resultat från tidigare studier i andra vattensystem, säger Thomas.

I studien har forskarna också uppskattat värdet av en nedmonterad damm i termer av betalningsvilja för ett endagars fiskekort som idag kostar 60 kronor. Det visade sig då att en genomsnittlig sportfiskares värdering av en fiskedag ökar med 537 kronor under förutsättningarna att dammen tas bort och fiskbeståndet är detsamma som idag. Med 2000 fiskedagar ökar värdet av fisket för sportfis-karna med 1074000 kronor enligt skattningen. Här finns alltså en potential till ökade fiskekortsavgifter och ökade intäkter.

En nedmonterad damm kan också innebära ekologiska förändringar som bi-drar till att förbättra fiskebeståndet i sjön och i strömmarna. Byalaget i Storsjö och länsstyrelsen i Jämtland har bedömt det som möjligt att tredubbla fisktill-gången. Med ett sådant scenario uppskattas värdet av en fiskedag öka med 1 813 kronor. Därtill skall läggas att besöksfrekvensen vid samma scenario beräknas öka med 74 procent, från 2 000 till 3 440 fiskedagar per säsong.

— Sammantaget skulle det innebära att det uppskattade totala värdet av en nedmonterad damm skulle ligga mellan 3,6 och 6,2 miljoner kronor. Ett minimi-värde för ökningen av den ekonomiska potentialen i en nedmontering av dam-men landar på 0,5 miljoner kronor. Då har inga positiva effekter i form av mer fisk och fler besökare inkluderas i beräkningarna, säger Thomas.

Nu finns det ett par hakar med sådana här undersökningar. För det första handlar det om vad som kan tänkas hända i framtiden. För det andra svarar folk på frågor som handlar om fiktiva pengar.

— Alla uppgifter som använts i beräkningarna är naturligtvis skattningar av någon form. Men jag vill ändå hävda att de ger en bra fingervisning, och rimliga värden, om faktiska förhållanden, säger Thomas.

I de flesta fall när nationell nytta står mot lokala visioner är utgången given. Det ska bli mycket intressant att se hur det går den här gången. För det är onekligen väldigt vackert vid strömmarna i Ljungans övre dalgång.

o o o

105

Laitila, T., Jonsson, A. och Paulrud, A. (2006). Regleringsdammen vid Storsjö-Kapell. Sportsfiskarnas värdering av ett återställan-de till naturligt fjällfiske. FjällMistrarapport nr 19. ISSN 1652-3822.

Laitila, T. och A. Paulrud (2006), A Multi-Att-ribute Extension of Discrete Choice Contin-gent Valuation for Valuation of Angling Site Characteristics, Journal of Leisure Research, 38, 133-142.

Paulrud, A. och T. Laitila (2004), Valuation of Management Policies for Sport-Fishing on Sweden’s Kaitum River, Journal of Envi-ronmental Planning and Management, 47, 863-879.

Levande älv från källorna vid Helags till Storsjön och Sölvbacka strömmar. Biolo-gisk återställning av Storsjön och Sölvbacka strömmar i Härjedalen. Rapport 2005. Läns-styrelsen Jämtlands län.

Mer att läsa

106

Kort och gott

Rovdjursfrågan på tvärs i politiken

När det handlar om rovdjur så följer de svenska politiska partierna inte den vanliga höger/vänster-uppdelningen. Det skriver David Strömberg i en D-upp-sats vid Umeå universitet. En av uppsatsens slutsatser är att man måste lägga till miljödimensionen som går på tvärs mot den traditionella blockpolitiken för att förstå rovdjursfrågan. Då kan man urskilja vissa ”koalitioner” som inte helt överensstämmer med den traditionella blockindelningen. En annan slutsats är att de politiska partierna och vissa intresseorganisationer står ganska nära var-andra i sina åsikter. Frågan som ställs är vem som egentligen styr, intresseorga-nisationerna eller partierna?

Katarina Eckerberg, Umeå universitet/FjällMistra, var handledare.

Mer att läsa: Strömberg, David (2004). Sammanhållning i rovdjurspolitiken? En

policy-analys av partiernas och intresseorganisationernas inställning till rovdjur. D-uppsats i statsvetenskap. FjällMist-rarapport nr.2.

107

Kort och gott

Västerbottens rovdjursgrupp — en typ av samförvaltning

Rovdjursförvaltningen i Västerbotten är mer långsiktigt socialt hållbar än rov-djursförvaltningen i Norrbotten - åtminstone ur ett samförvaltningsperspektiv. Det hävdar Camilla Sandström och Alva Lindvall, FjällMistra/Umeå universi-tet, i en vetenskaplig rapport.

Eftersom stora rovdjur är omgärdade av motstridiga intressen, svåra att skyd-da och övervaka och därmed möjliga att utrota besitter rovdjuren de egenskaper som kännetecknar en så kallad gemensam resurs. Det innebär att förvaltningen av rovdjuren ställs inför stora utmaningar. Samförvaltning, som kan ses som en kompromiss mellan statlig och lokal förvaltning, är en förvaltningsform som har visat sig möjlig att använda för att möta de utmaningar som omgärdar den här typen av naturresurser.

Avsikten med riksdagens beslut att alla län med fasta rovdjursstammar ska etablera rovdjursgrupper är dels att det ska ske ett utbyte av information mellan berörda aktörer, dels att grupperna ska vara rådgivande till länsstyrelsen i frå-gor som rör förvaltningen av rovdjuren. Ledamöterna i Västerbottens rovdjurs-grupp upplever att gruppen uppfyller båda dessa funktioner. Åtminstone om man med information menar det informationsutbyte som sker inom gruppen och mellan gruppen och berörda myndigheter. I Norrbotten däremot menar de flesta ledamöterna att gruppen enbart uppfyller den informativa men inte den rådgivande funktionen.

Mot bakgrund av den definition av samförvaltning som används i den här studien kan Västerbottens rovdjursgrupp, vid den tidpunkt när studien utför-des, därför definieras som en form av samförvaltning medan Norrbottens rov-djursgrupp inte kan göra det. Att döma av ledamöternas utsagor förefaller också Västerbottens rovdjursgrupp fungera bättre jämfört med Norrbottens rovdjurs-grupp. Ur ett samförvaltningsperspektiv är med andra ord den rovdjursförvalt-ning som etablerats i Västerbotten mer robust eller långsiktigt socialt hållbar jämfört med förvaltningen i Norrbotten.

Mer att läsa: Sandström, Camilla och Alva Lindvall (2006). Regional förvaltning av

rovdjur i Västerbotten och Norrbotten – om likheter och skill-nader ur ett samförvaltningsperspektiv. FjällMistrarapport nr 18.

108

109

Kultur nära kollaps?

Kapitel 7

Så här står det på jordbruksdepartementets hem-sida:

”Rennäringen är en viktig del av det samiska kul-turarvet. Staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av kulturen. Ren-näringen ska bedrivas så att den ger ett rimligt antal samer en tryggad försörjning på ett ekologiskt, ekono-miskt och kulturellt långsiktigt bärkraftigt sätt.”

Man blir ju nyfiken. Hur många är egentligen ett rimligt antal? Vem gör bedömningen och utifrån vil-ka kriterier? Det kan naturligtvis bli alldeles fel om man på detta sätt fokuserar på ett enskilt ord, men begreppet ”rimligt” äger utan tvekan sin relevans när man pratar om rennäringen i det 20:e århundradet. Det antyder en övre gräns för vad samhället kan ac-ceptera, men är samtidigt så vagt och opreciserat att det lämnar fältet fritt för väldigt vida tolkningar. På samma sätt förhåller det sig med de lagar och förord-ningar som reglerar dagens renskötsel. Flera av dem stiftades för länge sedan då både förhållanden och värderingar var annorlunda jämfört med idag. Tolk-ningsutrymmet har blivit stort. Olika gruppers sätt att se på rätt och orätt, rättvist och orättvist, skiljer sig sålunda åt.

Nu har det blivit så att rennäringen i allt större grad ifrågasätts av såväl icke renskötande samer som andra i det omgivande samhället. Många viktiga frå-gor kompliceras, för att inte säga blockeras, av denna situation. Renskötare och andra mår dåligt. Många menar att det till och med finns en risk för att ren-näringen, och i förlängningen hela den samiska kul-turen, kollapsar. Vad det är som händer? Eller kanske mer intressant: Vad är det som inte händer?

110

”Ibland måste man stanna upp och fundera över vart utvecklingen bär hän — inn-an det är för sent. Sveriges allra äldsta kultur, den samiska, håller just nu på att lösas upp. Dess framtid avgörs nu, under vår livstid. Inom en generation kan den samiska kulturen i Sverige vara så gott som utdöd.”

Så skrev fem professorer på Dagens nyheters debattsida i oktober 2005. Ar-tikelns fokus låg på de senaste årens rättsprocesser i vilka privata markägare ifrågasätter renbetesrätten. I flera fall har samebyar förlorat tvisterna och där-med rätten att beta sina renar på privat mark. Så har till exempel skett i Dalarna, Härjedalen, Jämtland och Norrbotten.

I artikeln redovisades två grundläggande problem med dessa rättsprocesser. För det första att samerna har svårt att bevisa sin rätt, vilket beror på flera saker. Renskötarna har till exempel brukat naturen i årtusenden utan att lämna spår efter sig. De har levt med en muntlig berättartradition och har därför inte själva något nedskrivet från äldre tider. Dessutom har de aldrig tidigare behövt hävda sin rätt genom lagfarter eller annan dokumentation.

För det andra, hävdade professorerna i debattartikeln, är det fel att renskö-tarna skall bevisa att de har bedrivit rennäring i vissa områden trots att det är de som blir stämda. Norge nämndes som ett bättre exempel. Där gäller omvänd bevisbörda, där är det markägarna som har att bevisa att renskötarna inte har nyttjanderätt i vissa områden. Följden har blivit att rättegångarna mellan mark- och renägare helt har upphört i Norge.

Professorerna konstaterade vidare att av de cirka 20 000 samer som lever i Sverige är var femte renägare, men att långt fler berörs av rennäringen. Och inte bara det, utan såväl språket, identiteten och traditionernas överlevnad är starkt beroende av en levande rennäring. De avslutade sin debattartikel så här:

”Den samiska kulturen är oersättlig och det finns ett starkt egenvärde i att värna om dess möjligheter att överleva. Ansvaret vilar tungt på dagens generation. Yt-terst är det våra lagstiftande politiker som måste fatta beslut nu. Politisk passivi-tet i dag får förödande konsekvenser som inte kan åtgärdas i morgon.”

Öje Danell, FjällMistra/SLU, var en av de professorer som stod bakom debattar-tikeln. Han har studerat hotbilden mot rennäringen i ett vidare perspektiv och konstaterar att det är mycket som är på väg åt fel håll.

Till att börja med menar Öje att omvärlden gradvis har krympt sin syn på de samiska rättigheterna. Renskötseln har kommit att betraktas som den enda, eller åtminstone den huvudsakliga, samiska markanvändningsformen. Sålunda är det inte bara rätten till vinterbete som ifrå-gasätts idag, utan även jakten, fisket och andra nyttjan-derättigheter.

Öje konstaterar också att rennäringens praktiska vill-kor har försämrats påtagligt, framför allt sedan mitten

”Ytterst är det våra

lagstiftande politiker som måste fatta beslut nu.”

111

av 1900-talet. Vägnätet har expanderat kraftigt och trafikintensiteten har ökat rejält. Den norrländska be-söksindustrin har vaknat till liv med sportanläggningar, skotertrafik, jakt och fiske, med mera. Under samma tid har också skogsbruket gått från extensiv blädning eller plockhuggning utan särskilda föryngringsinsatser (vilket var skonsamt för renbetet) till intensivt trakthyggesbruk och skogsodling i kombination med markberedning och plantering (vilket gjort att stora arealer idag är oanvänd-bara eller svåranvändbara för renskötseln).

— Ingreppen leder till att de sammanhängande obrut-na områdena kontinuerligt minskar i areal. De direkta konsekvenserna för rennäringen är bestående förluster av vissa betesmarker, trivselområden, rastområden och flyttleder, samt en försämrad åtkomst och an-vändbarhet av andra marker. Indirekta konsekvenser är mer arbete och ökade kostnader för bevakning, samlingar och transporter, förklarar Öje.

De senaste decennierna har de stora rovdjuren också ökat i antal och utbred-ning. Vissa uppskattningar gör gällande att rovdjuren numer tar ungefär en tredjedel av renhjordarnas tillväxt varje år. Rennäringen drabbas direkt genom bortfall av avelsdjur och slaktdjur, men också indirekt genom störd hjordstruk-tur. Enligt Öje täcker rovdjursersättningar från staten dessa förluster till un-gefär hälften. Resten slår direkt mot rennäringens ekonomi. Dessutom innebär rovdjurens närvaro merarbete samt att en del betesmark blir svåranvänd.

Skotrar, helikoptrar, andra maskiner, och ny utfodringsteknik på vintern, har gjort att näringen åtminstone till en del kunnat anpassa sig till de försämrade villkoren. Men både maskiner och utfodring är kostbara och drabbar rensköt-selns ekonomi hårt utan att intäkterna ökar i motsvarande grad. Idag är också rennäringen marknadsberoende på ett helt annat sätt än tidigare, vilket bidrar ytterligare till variation i renägarnas intäkter.

— Om man lägger ihop allt det här så kan man konstatera att ekonomin i ren-näringen obevekligen närmar sig smärtgränsen, säger Öje.

Renskötseln har naturligtvis, liksom de flesta andra verksamheter, alltid fått anpassa sig till förändrade villkor. Dessutom har näringen alltid kastats mellan bättre och sämre tider. Det gör att många renskötare har svårt att se att dagens situation skulle vara mer kritisk än tidigare.

— Det har varit en dödsdömd näring i över hundra år. Folk har snackat om att rennäringen kommer att försvinna då och då, men det är ju fel. Jag tror att renskötseln kommer att leva i alla världens tider. Vi har gått igenom så många kriser. Det är nästan som om det varit kris jämt, men på något underligt sätt har vi alltid lyckats överleva ändå. Jag tror att det är på det sättet, det går upp och ner och fram och tillbaka, säger Leif Larsson, Vilhelmina södra sameby.

”Ingreppen leder till att de sammanhäng-ande obrutna

områdena kontinuerligt

minskar i areal.”

112

De små stegens tyranni kan vara skillnaden. Ett litet naggande i kanten här och där och då och då har beskurit valmöjligheterna och minskat flexibiliteten för rennäringen. Idag upplever många att rörelseutrymmet är minimalt.

— Vi går åt rätt håll med dialog och samförståndslösningar, men det går för långsamt. Jag har till exempel suttit med i massor av diskussioner mellan skogs-bruket och rennäringen under mer än 20 år. Men jag undrar ibland hur långt vi kommit egentligen? Är det värt all möda vi lägger ner på att prata med varandra? När vi började med samråden i slutet av 1970-talet hade vi marker att samråda om. Det har vi inte idag, säger Bertil Kielatis, Sirges sameby.

Öjes analys är att olika delsystem i rennäringen — till exempel betesresurser, rättigheter, psykosocial miljö och ekonomi — under lång tid förlorat resiliens. Det betyder att de förlorat flexibilitet och därmed förmåga att stå emot och an-passa sig till störningar. Risken, som han ser det, är att ytterligare stress på de olika delsystemen, kan leda till en resilienskollaps.

— Dagens kunskap om hur kopplade socio-ekologiska system fungerar anty-der att kollapsen eller kollapserna kan komma på det ekologiska, ekonomiska eller sociala planet och på olika nivåer och utlösa kollapser i helt andra delar i

113

systemet på mycket oförutsägbara sätt, säger Öje och fortsätter:— Ett tänkbart scenario är att renskötseln kollapsar varpå rättigheterna ifrå-

gasätts och förloras. Därmed förloras också basen för en omorganisation, och nya anpassningar av samisk markanvändning omöjliggörs. Resurserna läcker med andra ord ur systemet. Det i sin tur bryter kontakten mellan markerna och kulturen. En sådan utveckling skulle ganska snart kunna äventyra den samiska kulturens fortbestånd i takt med att kopplingen till de traditionella markerna förloras. Den möjligheten måste tas som en varningsklocka för vårt framtida handlande.

En bild av rennäringen som inmålad i ett hörn framträder. Hur framtida kli-matförändringar kommer att påverka den sammanlagda situationen kan vi bara spekulera om.

Pulsujärvi, Norrbotten. 5 september 2005.Per-Gustav Idivuoma har fattat posto på Jaremvarri. Han låter kikaren svepa över det flacka landskapet som är hårt märkt av ett omfattande björkmätaran-grepp för några år sedan — kala, döda fjällbjörkstammar så långt ögat når. Fram

Renskalle i Kirunafjällen, Norrbotten.

Lodjur, Lycksele djurpark.

Förändrade villkor

114

och tillbaka, upp och ned för han kikaren. Varje myr och varje sjökant, vartenda buskage, alla skiftningar och skuggor, synas noga. Timme efter timme.

Kvart i nio kommer det: — Älg!Efter en stund:— Troligen i alla fall.Och efter ytterligare en stund:— Ja, ja, det kunde ha varit en. Du ska allt få se att den här dagen kommer att

sluta med älgslakt ändå.Men inte gör den det, och inte heller dagarna som följer. Här må vara gott om

älghistorier, men många älgar finns det inte. Den totala avsaknaden av älg ger oss gott om tid att sova, elda, äta, och prata. Jag frågar Per-Gustav, som inte bara är älgjägare utan också ordförande i Svenska samernas riksförbund, hur det är, om han tror att svensk rennäring är på väg mot en kollaps?

— Jag vill ogärna tro att det kommer att bli en kollaps i bemärkelsen att ren-näringen upphör. Det kan nog bli fråga om förändrade driftsformer i vissa om-råden, men kollaps? Nej.

Är det något du tror eller något du önskar?— Jag önskar det, jag tror det, och jag vet att det är så. Vi har varit överlevare

Per-Gustav Idivuoma vid älgjaktsbrasa i Pulsujärvi, Norrbotten.

115

genom historien. Trots att andra verksamheter har kom-mit och gått så har rennäringen bestått.

Varför är det så viktigt att rennäringen består?— För oss inom branschen är det vårt levebröd, det är

det första. För det andra är det den absolut största grun-den för hela den samiska kulturen.

Kan man ändå inte tänka sig att den samiska kulturen kan leva vidare utan rennäringen?

— Svar nej. Vi måste ha en näring som allt bygger på. Man kan naturligtvis få kulturen att överleva med konst-lade metoder, men då blir det en museal verksamhet. Det tror jag inte den sa-miska kulturen skulle tjäna på.

Vilket är det största hotet som du ser det?— Privata markägares ifrågasättande av renbetesrätten. Absolut! Men jag tror

ändå på att juridik i kombination med kommunikation glesbygdsbor emellan borde kunna leda oss framåt. Jag tror nämligen inte en sekund på att min granne är betjänt av att jag försvinner, lika lite som jag är betjänt av att min granne för-svinner. Dessutom går det inte att byta bort grannar, utan man får leva med dem man har. Det infrastrukturella samhällsbyggandet är också ett stort hot.

Rovdjuren då?— Det finns ett starkt missnöje inom rennäringen. Då handlar det inte i första

hand om ersättningar och sådant, utan om hur myndigheterna hanterar den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken. I propositionen sägs det till exempel att renskötseln inte allvarligt skall försvåras eller förhindras av rovdjursförekomst. Jag har många gånger försökt få någon att förklara för mig vem som har tolk-ningsföreträde när det handlar om att en samebys renskötsel allvarligt försvåras eller förhindras. Är det vi i byarna eller är det någon annan? Jag kan lugnt säga att som det är idag så är det inte vi som har tolkningsföreträde. Det där är vi la-gom glada åt, och då ska du veta att jag uttrycker mig diplomatiskt.

Men om ni nu är så besvikna, varför sitter ni fortfarande med i nationella råd och regionala grupper och i andra sammanhang där rovdjursfrågorna diskute-ras?

— Vi har två alternativ som jag ser det: Antingen kliver vi av från alla diskus-sioner och ställer oss utanför och kan inte göra någonting annat än att gaffla och ha oss. Eller också försöker vi att ändra vindriktningen inom systemen. Jag är fullständigt övertygad om att det senare alternativet är bättre. Det innebär inte att jag är enig med Naturvårdsverket eller Sametinget eller någon annan myndighet i alla frågor, men det är min grundfilosofi att det är lättare att ändra någonting om man är innanför än om man är utanför.

Uppenbarligen ser många svenskar stora värden och möjligheter med rovdju-ren, varför gör inte ni det?

— Jo, men jag ser faktiskt också en del möjligheter. En bra sak skulle till ex-

”Jag vill ogärna tro att det

kommer att bli en kollaps i den bemärkelsen

att rennäringen upphör.”

116

empel vara att betrakta renskötselområdet som en egen enhet och inom denna enhet försöka hitta en fungerande modell för samförvaltning av de stora rovdju-ren. Då skulle samebyarna kunna bidra konstruktivt genom att åta sig ett antal uppgifter när det gäller rovdjursförvaltningen.

Ser du några andra möjligheter att utveckla rennäringen?— Naturligtvis. För det första skulle det vara bra om vi kunde bredda verk-

samheten till att infatta hela renskötselrätten, inte bara renbetet. Framför allt tror jag det finns mycket att göra när det gäller förädling av jakt- och fiskerät-ten. För det andra så tror jag att vi måste jobba för att få en bättre utkomst på renkött och andra saker vi producerar. Det handlar om förädling så att mer hamnar hos primärproducenten. För det tredje borde varje sameby sätta sig ner och titta på vad de kan göra för att utgifterna ska bli mindre. Idag kostar tekniken i form av kommunikation, skotrar, helikoptrar, motorcyklar och så vidare, mycket pengar. Det handlar inte om att skrota den moderna tekniken. Den nomadiserande tillvaron som fanns för 100 och 200 år sedan är inget al-ternativ idag, men man borde kunna samordna verksamheter effektivare inom samebyarna.

117

Vad säger du om att det idag är relativt få unga samer som vill driva rensköt-seltraditionen vidare?

— Det där är lite olika faktiskt. Det finns områden där återväxten är bra och det finns områden där den inte är stabil. Vi som är äldre måste nog tänka oss för vad vi gör och vad vi säger. Vi lyfter alldeles för sällan fram det positiva med ren-näringen, det vill säga friheten och hela sättet att leva. Inte så att det inte finns problem, men jag tror inte problemen blir mindre av att vi hela tiden pratar om dem. Det är för stor fokusering på problemen. Vi har hamnat i en offersituation. Vi pratar alldeles för ofta i katastroftermer och glömmer att lyfta fram de värden som finns i den andra vågskålen.

— Jag menar ju så här: Nu sitter vi här jag och du i solskenet. Vi jagar älg — ja, jagar och jagar (ha, ha, ha...) — men alltså ta en sådan här dag. Hur många får den här möjligheten att sitta här en måndag istället för att stressa i tunnelbanan för att hinna till jobbet? Det finns onekligen många värden i den här tillvaron som jag aldrig skulle vilja byta bort.

Sedan tar han sin kikare och börjar spana efter Pulsujärvis obefintliga älgar igen.

Samling Stekenjokk, Västerbotten.

Tomas Nejne märker en kalv på Stekenjokk, Västerbotten.

Näring med möjligheter

118

Mittåkläppen, Jämtland. 13 augusti 2002.Från Djupdalsvallen följer jag en väl upptrampad stig som löper brant uppför Mittåkläppens södra sida. Det är fortfarande sommar och fjällen är vänliga. På vägen upp möter jag barnfamiljer och pensionärer som i en strid ström segar sig uppför och rinner ned för fjället. Att så många söker sig hit har sina förklaringar. För det första är det lättillgängligt. För det andra är miljön unik. En kombina-tion av kalkrik berggrund, södersluttningar och en lång historia av både renbete och boskapsbete har gjort Mittåkläppen känd för sina stora botaniska värden. Väl vid toppröset upphör strömmen av semesterfirare. Det här är slutdestina-tion. Härifrån kan man njuta milsvid utsikt och dessutom få en hissnande känsla i magen genom att gå lagom nära den östra, nästan lodräta, branten.

Mittåkläppen sträcker vidare åt nordväst, men bortom toppröset är det tomt på folk. Det enda liv jag möter är några renar, ett par fjällripor och en lämmel som protesterar ilsket när jag vill ta en närmare titt på den. Snart lägger jag märke till att marken, framför allt nära branten mot öster, är fårad av många renstigar. I dalen just nedanför branten förstärks intrycket av att det har varit mycket ren i området. Djupa stigar löper parallellt med höjdkurvorna. Men det ser ut att ha varit ett tag sedan dessa stigar trampades upp. Många av dem är så gott som igenvuxna.

Djupa trampstigar löper paralelt med höjdkurvorna på Mittåkläppen, Jämtland.

119

Det var för 20 år sedan närmare bestämt. 1983 upp-fördes nämligen ett tio kvadratkilometer stort hägn kring Mittåkläppen. Inhägnaden användes för ren-bete för upp till 10 000 renar under kalvmärkningen tre veckor i juli varje år. Det här ledde till omfattande skador på marken och vegetationen. Vide och andra buskar drabbades av hög dödlighet. Myrar, speciellt längs stängslet, blev hårt trampade vilket resulterade i jorderosion. Renstigar som uppstod i branta områden närmare fjälltoppen skadade rötter och ökade erosio-nen. Tio år senare togs inhägnaden bort för att området skulle få återhämta sig.

Det här var inget bra sätt att bedriva renskötsel. Reak-tionerna lät inte vänta på sig. I oktober 1994 publicerade Dagens Nyheter en artikel i vilken flera personer slog fast att vegetationen på Mittåkläppen i Härjedalen förstörts av en alltför intensiv renskötsel och turism, att en liknande överexploatering pågick i stora delar av den svenska fjällvärlden, och att endast en ny inlandsis kunde återskapa den sköra fjällnaturen. I septem-ber 1996 publicerade Aftonbladet en debattartikel med rubriken ”Rennäringen hotar utrota fjällvärlden”.

Några forskare i Världsnaturfondens Renbetsprojekt följde upp det hela med studier i fem svenska fjällområden. I ett par rapporter i slutet av 1990-talet kan man utläsa att de anade en annalkande naturkatastrof:

”Det syns kanske inte så mycket än. Men nedslitningen av växttäcket har bör-jat. Vi har sett nedbetade och söndertrampade lavhedar, avlövade videbuskar, ut-torkade kärr och förr blomsterrika artrika ängar med sällsynta arter som blivit artfattiga och utarmade. Vi har sett jordskred och jord som sköljts bort av regn i branta områden och blåst bort av stormvindar i utsatta områden. Vi har sett sli-tage i alla de områden vi arbetat i, och vi har sett det i andra delar av fjällen som vi regelbundet har besökt under de senaste femton åren. Vi har fått ta del av inter-vjuundersökningar från tusen fjällvandrare. Vi har läst all tillgänglig litteratur. Vi har fått överblick och viktig kunskap från studierna i fält, i flygbilder och i satel-litbilder. Vi inser att om detta slitage fortsätter i samma takt, på många ställen, så går vi mot en katastrof.”

På så sätt uppstod en allmänt spridd uppfattning om att stora delar av de svenska fjällen överbetas och trampas sönder. Renskötseln utpekades som an-svarig.

För att syna denna uppfattning i sömmarna har Jon Moen, FjällMistra/Umeå universitet, och Öje Danell, FjällMistra/SLU, gjort en genomlysning av situatio-nen.

— Den viktigaste slutsatsen är att vi inte har funnit något som helst belägg för att det pågår ett storskaligt överbete i de svenska fjällen, säger Jon.

”Den viktigaste slutsatsen är att vi inte har funnit något som helst be-

lägg för att det pågår ett stor-skaligt överbete

i de svenska fjällen.”

120

En annan slutsats är att situationen i Mittåkläppen innan stängslet togs bort definitivt inte var hållbar, varken utifrån ett renförvaltningperspektiv eller uti-från ett naturskyddsperspektiv. Forskarna konstaterar också att kraftiga tramp- och betesskador ibland förekommer vid inhägnader och stängsel, och att dessa bör följas upp kontinuerligt. Samtidigt poängterar de att dessa lokala skador inte utan vidare kan göras allmänna för hela fjällkedjan.

— Utifrån de data som finns i dag är det svårt att hävda att rennäringen i Sve-rige inte är ekologiskt hållbar. Det finns heller inte någonting som tyder på att situationen i de svenska fjällen är jämförbar med de katastroflika situationerna som uppstått på grund av rennäring på Finnmarksvidda i Norge eller i norra Finland, säger Jon.

Termen ”överbete” tycker de överhuvudtaget inte bör användas eftersom den är värdeladdad snarare än objektivt beskrivande. De argumenterar att ett håll-bart betessystem innebär att djurproduktion kan upprätthållas över tiden sam-tidigt som växtproduktionen och växtbiodiversiteten inte försämras.

— Diskussioner om överbete är därför mer relevanta utifrån ett optimalt pro-duktionsperspektiv än utifrån ett ekologiskt perspektiv. Ett hårt betestryck kan

121

leda till att ett växtsamhälle förändras till ett annat, men detta kan per definition inte benämnas ”överbete” om djurproduktionen inte påverkas, säger Jon.

Jon och Öje påpekar också att renbetet under flera hundra år har varit en di-rekt förutsättning för att bibehålla den landskapskaraktär som vi alla förknippar med fjällen, och att renarnas närvaro i många fall leder till en ökad biologisk mångfald.

Historien om överbetade och söndertrampade fjäll kan ses som en isolerad hän-delse där ett tveksamt kunskapsunderlag snabbt ledde till en allmän ”sanning” om att dagens renskötsel skadar fjällnaturen. Man kan också välja att se historien som en del i ett större sammanhang där rennäringens metoder, rättigheter och hela existensberättigande i ökande grad ifrågasätts av det omgivande samhället.

För att söka svar på näringens eget ansvar i den här situationen besöker jag Malin Brännström, förbundsdirektör på Svenska samernas riksförbund. Med mig har jag en mängd kritiska påståenden och frågor som jag stött på under åren. Tanken är att inte vika för något. Upp med byken på bordet bara! Och jag börjar mata:

Storskalig påverkan

Stora bilden: Renhjord på Mittåkläppen, Jämtland.

Lilla bilden: Rengärde i

Sarek, Norr-botten.

122

Är det en medveten taktik att hålla renarna på de norrländska vintervägarna för att ni ska få mer bidrag? Varför hatar renskötare rovdjur och varför dödar de björnar, järvar, lodjur, örnar och vargar illegalt? Varför ska renskötarna ha rätt att köra sönder fjällnaturen med sina motorcyklar, fyrhjulingar och snöskotrar? Vad motiverar att rennäringen får så mycket ekonomiska bidrag? Vad finns det för logik i att renskötare som kommit till ett fjällområde på senare tid ska ha större rättigheter än icke renskötande samer som bott i samma område sedan urminnes tider? Är det verkligen rimligt att samebymedlemmarna som är så få ska ha så stor makt över till exempel jakten och fisket i fjällområdet?

Tålmodigt svarar Malin på fråga efter fråga. Hon ger förklaringar som en del säkert tycker är trovärdiga, andra inte. Hon berättar till exempel att renpåkör-ningar på vintern är mycket kostsamma för samebyarna eftersom bara de vär-defullaste djuren finns kvar i vinterhjordarna — de andra slaktas ut på hösten. När jag frågar varför renarna alltid måste vara på vägarna, så svarar hon med en motfråga: Varför måste vägarna dras där renarna har sina bästa betesmarker? Malin säger också att de samlade statliga bidragen och ersättningarna är en bil-lig penning för staten i förhållande till vilka kostnader som samhället orsakar rennäringen. Hon argumenterar att det behövs en större samsyn om hur rov-djuren ska förvaltas, att det är en förutsättning för att renägarnas acceptans för rovdjursförvaltningen ska öka.

Ren på väg, eller väg vid ren?

123

— Tvångsförflyttningen av nordsamer till Västerbot-ten och Jämtland under första hälften av 1900-talet är en situation som vi alla måste försöka förhålla oss till. De kan inte flytta tillbaka. Dessa nordsamer är också of-fer för politiska beslut. Samtidigt förstår jag att det gör ont för många samer som står utanför samebyarna att se främmande samer som lever med det som de hade velat leva med.

På flera punkter erkänner också Malin utan omsvep att det finns problem med hur samebyar och enskilda renskötare beter sig och hanterar frågor. Hon säger till exempel att det organisatoriska och administrativa arbetet inom många sam-ebyar behöver förbättras och att kvinnornas potential måste börja uppmärk-sammas. Hon är också medveten om att terrängkörning är ett problem, och att samebyarna behöver jobba mer med miljöfrågorna.

— Problematiken som följde av att staten gjorde åtskillnad mellan renskötan-de och icke renskötande samer i början av 1900-talet lever vi med än idag. Det är inget vi rår för. Det är inte frivilligt. Vi har hamnat i den situationen på grund av gamla övertramp av staten. Både Sametinget och SSR har ställt sig bakom Ren-näringspolitiska kommitténs förslag om öppna samebyar. Det enda som krävs är att våra politiker vågar fatta ett beslut.

Att rennäringen hamnar i försvarsställning hela tiden ser hon som ett stort problem.

— Vi ses inte som en tillgång i samhället, utan mer som gnällspikar. Vi är bra så länge vi inte ställer några krav. Det finns så många som har tolkningsföreträde när det gäller hur samer ska vara. Det är en grym verklighet.

Baksjöliden, Västerbotten. 31 mars 2003.Helikoptern sveper fram och tillbaka ett tiotal meter ovanför talltopparna. Nere på marken halvsitter sju-åtta karlar på sina skotrar. Redo, trots att klockan bara är sju på morgonen. Deras uppmärksamhet är hårt fästad på renhjorden framför dem som travar runt, runt i det tillfälliga hägnet. Och så bryter de för-sta renarna igenom en lucka i stängslet. Hägnets rotunda förvandlas på några minuter till en böljande flod av renar som flyter i väg ut över myren, mot väster, mot fjällen!

Vardofjällsgruppen inom Vilhelmina norra sameby har just påbörjat flytt-ningen från vinterbetesmarkerna upp mot sommarbetet i fjällen. Flytten är an-märkningsvärd på flera sätt. För det första är den rekordtidig. För det andra går flytten till fots istället för med lastbil för första gången på många år.

— Det har aldrig tidigare hänt att vi har flyttat redan i mars. Vad är det som händer med vädret? undrar Karin Baer.

Den tidiga flytten är oundviklig. I och med att barmarksfläckarna blivit fler

”Det finns så många som

har tolknings-företräde när det gäller hur

samer ska vara. Det är en grym

verklighet.”

124

och fler i det västerbottniska skogslandet så sprider renarna ut sig i sitt sökande efter bete, och skoterföret är snart ett minne blott. Om renarna får gå kvar här nere på barmarken är risken dessutom överhängande att renarna förstör sitt livsviktiga vinterbete för år framöver.

Att flytten i år går till fots beror även det på årets minimala snötäcke. Förr om åren har det alltid varit mycket snö i de här trakterna, och det har alltid varit osäkert om det blir någon skare som håller att flytta på. Därför har Vardofjälls-gruppen valt lastbil för säkerhets skull. Men i år är det så lite snö så det är inget att bekymra sig över, det är bara att gå.

— Vi tror också att det är bra att renarna lär sig vägen upp till fjällen. Om de skulle bli kvar här nere något annat år så kanske de själva hittar upp till fjällen om de har gått vägen tidigare.

Men det är inte bara när det gäller vädret som förändringens vindar blåser. Flera aktuella statliga utredningar kan också på ett genomgripande sätt föränd-ra förutsättningarna för renskötseln och andra verksamheter i de här trakterna. Utredningarna behandlar bland annat känsliga och konfliktfyllda frågor som mark-, jakt- och fiskerättigheter, samebyarnas organisation, och svenska renä-

125

Tillfällig halt på vägen mot sommarfjället. Grundsjö, Västerbotten.

Karin Baer tar en paus och tycker till.

Tidig vårflytt

gares rätt att låta sina renar beta i Norge sommartid och motsvarande för norska renägare i Sverige vintertid.

Det var bland annat dessa utredningar som dåvarande sameministern Mar-gareta Winberg syftade på då hon 1999 höll ett tal vid en konferens om samiskt självbestämmande i Arvidsjaur. Så här sa hon:

”När vi nu snart går in i ett nytt millennium så hoppas jag att vi snart har utrett samerna färdigt./.../ Jag hoppas att vi snart ska kunna göra praktisk politik av alla förslag som redan finns eller som är på väg att formuleras.”

— Hon måste ha skämtat. Det har alltid varit någon utredning på gång, och ofta flera samtidigt. Jag ser då ingen anledning till att det skulle vara slut med de här, säger Karin.

Blidvädret har härskat över det västerbottniska skogslandskapet i februari och mars, men i dag nyper det i kinderna. Minusgraderna har gjort skaren hård och den första, en och en halv mil långa, etappen av Vardofjällsgruppens vår-flyttning förlöper utan problem. Klockan är bara halv tio på förmiddagen när renskötarna kommer till det provisoriska hägnet i Grundsjö. Drygt 4 000 renar styrs in i hägnet där de börjar en halvtimmes rundvandring innan de kommer

126

till ro och lägger sig ner. Stämningen bland renskötarna är uppsluppen och det finns tid till renkött, tunnbröd och kokkaffe vid elden. Samtalen rör dagens flytt-ning, forna tiders flyttningar och naturligtvis vädret.

— Allt är en månad tidigare, säger någon.— Jo visst, men nog kommer vi att få skotta snö igen, säger en annan, och alla

nickar instämmande.Även konflikterna och rättsläget dryftas.— Inte vill vi äga någon mark. Vi vill bara beta våra renar, konstaterar Nils-

Göran Baer.Sedan börjar renskötarna röra på sig igen. Varför vänta när vädret är fint och

skaren är hård? En timme efter lunch är de på gång, med hela renhjorden, mot nästa tillfälliga hägn som ligger vid Stugusjön ytterligare två-tre mil västerut. De har drygt 20 mil kvar till Grönfjäll där renarna själva får vandra iväg mot sina sommarbetesmarker.

Fyra år senare kan vi konstatera att flera statliga utredningar har resulterat i en rad klarlägganden och mängder av förslag, men att den praktiska politiken fortfarande låter vänta på sig. Visst har det hänt en del, bland annat att viss be-slutsmakt flyttats över från jordbruksverket och länsstyrelserna till Sametinget. En nationell informationskampanj om samerna har också lanserat. Men mer ge-nomgripande förändringar lyser fortfarande med sin frånvaro.

Sören Ekström, styrelseordförande i FjällMistra, har varit ansvarig för flera statliga utredningar som rör fjällregionens naturresurser och därmed samerna och rennäringen. Bland annat har han lett utredningen om vatten och miljö på 1970-talet, jakt och viltvårdsberedningen på 1980-talet, rovdjursutredningen på 1990-talet, och nu senast utredningen om jakten och fisket i renskötselområdet. Han menar att det finns få frågor i samhället som är färdigutredda eftersom ut-vecklingen alltid leder till att nya problem uppkommer.

— En vanlig uppfattning är att vi utreder ovanligt mycket i Sverige, men det är egentligen inte sant. Det är bara det att våra utredningar är offentliga. I andra länder utreder man i mer slutna former, säger Sören och fortsätter:

— Det är inget fel med att utreda, bara det leder till att man löser problem. Det får inte bli så att utredningarna blir någonting man skyller på för att slippa lösa problem. Får man en känsla av att utredningarna bara fördröjer lösningar eller begraver problem finns det alla skäl att klaga.

Hans förklaring till att omfattande utredningar, som till exempel ILO-utredningen och Rennäringspolitiska kommitténs betänkande, hittills resulterat i få riksdags-beslut är att frågorna är mycket komplexa och svårhan-

”Får man en känsla av att

utredningarna bara fördröjer lösningar eller

begraver problem finns det alla skäl att

klaga.”

127

terliga. Inte minst på grund av de lokala motsättningar som finns i Norrlands inland. Samtidigt är han överty-gad om att uteblivna lösningar inte bara drabbar renskö-tarna, utan att alla skulle ha nytta av att det gavs rejäla svar på de frågor som ställts.

— Det långvariga utredningsarbetet tillsammans med arbetet i FjällMistra har lärt mig att vi aldrig kommer att kunna få en realistisk och konstruktiv diskussion om fjällfrågor, samefrågor och regional utveckling i fjäll-världen, med mindre än att vi vågar och orkar föra den diskussionen samlat. Det som saknas är en samlad poli-tik för fjällvärlden, en politik som ger besked om vad som gäller! Först då alla parter ser hur helhetslösningen ser ut, och då man inte behöver befara ytter-ligare ingrepp inom överskådlig tid, kan man någorlunda tryggt acceptera en lösning, säger Sören.

Han är fullt medveten om att vägen till en sådan helhetslösning är kantad av många svårigheter, bland annat på grund av att de svenska samerna idag är ett delat folk. Denna uppdelning grundlades i slutet av 1800-talet då staten tillskrev samerna ensamrätt till renskötseln. Men eftersom majoriteten av samerna inte var renskötare, så uppstod frågan om vilka samer som egentligen skulle ha pri-vilegiet. Historikern Lennart Lundmark har beskrivit statens sätt att lösa pro-blemet på följande sätt:

”För att komma ur dilemmat, satte man näringen före ´rasen´. Tidigare hade det varit nödvändigt att vara lapp för att vara renskötare, nu blev det nödvändigt att vara renskötare för att vara lapp.”

— Än så länge har vi mest ägnat oss åt att försöka förstå den samiska problema-tiken utifrån nuvarande lagstiftning. Så småningom måste staten klargöra dels vilka man ser som samer, och dels vilka rättigheter man är beredd att tillerkänna renskötande samer respektive icke renskötande samer. Det här måste göras på en uttalad principiell grund. Man måste alltså kunna presentera genomarbe-tade, trovärdiga och respektabla skäl till varför man tillerkänner det samiska folket som helhet vissa rättigheter, eller varför man gör åtskillnad mellan olika samer, säger Sören.

När jag efter intervjun med Malin Brännström lyssnar igenom bandet känns det hela lite diffust obehagligt. Å ena sidan känns det självklart att man ska kunna granska all slags verksamhet med kritiska frågor. Å andra sidan känns det inte alldeles självklart att det är renskötarna eller de som berörs av rennäringen som är svaren skyldiga. Visserligen har alla ett ansvar för sitt eget tyckande och gö-rande. Samtidigt handlar den här berättelsen om människor som inte har röst eller kraft nog att påverka sin egen situation. Den frustration renskötare och andra fjällbor känner över sakernas tillstånd bottnar ofta i en känsla av makt-

”Det som sak-nas är en sam-lad politik för

fjällvärlden, en politik som ger besked om vad

som gäller!”

128

löshet. Över de institutioner som sätter de övergripande spelreglerna råder de helt enkelt inte.

Oundvikligen återkommer jag till begreppet rimligt. En del tycker uppenbar-ligen inte att det är rimligt att medlemmarna i samebyarna ska ha de rättigheter som de har idag. Andra tycker inte att det är rimligt att så många icke samer skall ha tolkningsföreträde när det gäller hur samer ska vara eller hur rensköt-seln skall bedrivas. Vad många ändå verkar vara överens om är att det är högst rimligt att de som äger det övergripande ansvaret slutar spela Svarte Petter med dessa frågor. Det är helt enkelt dags att de istället använder sin makt för att på ett engagerat och konstruktivt sätt verka för en mer varaktig frid i fjällen.

o o o

129

Allard, A., Ihse, M., och Nordberg, M-L. (1998). Vegetationsförändringar i fjällen - metodstudier i norra fjällen med hjälp av IRF-flygbilder och satellitbilder. Rapport från Världsnaturfonden WWF NR. 5:98.

Danell, Öje. (2005). Renskötselns robusthet - behov av nytt synsätt för att tydliggöra ren-näringens förutsättningar och hållbarhet i dess socioekologiska sammanhang. Rangi-fer Report No. 10 (2005): 39-49.

Hugh Beach, Louise Bäckman, Öje Danell, Daniel Lindmark, Peter Sköld. (2005). Den samiska kulturen kommer att utrotas. DN Debatt 23 oktober 2005.

Ihse, Margareta och Allard, Anna. (1995). Vegetationsförändringar i renbetesfjäll. Me-todstudier i södra fjällen med hjälp av IR-färgbilder. Rapport från Världsnaturfonden WWF Nr. 2:95.

Jordbruksdepartementets hemsida: http://www.regeringen.se/sb/d/6410/a/58131

Lundmark, Lennart. 2002. ”Lappen är om-bytlig, ostadig och obekväm.” Svenska sta-tens samepolitik i rasismens tidevarv. Norr-lands universitetsförlag.

Moen, J. and Danell, Ö. 2003. Reindeer in the Swedish Mountains: An assessment of Gra-zing Impacts. Ambio Vol. 32 No. 6.

SOU 1999:25 Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169.

SOU 2001:101 En ny rennäringspolitik - öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare

SOU 2005:116 Jakt och fiske i samverkan

SOU 2006:14 Samernas sedvanemarker

Mer att läsa

130

Kort och gott

Begränsad samisk jakt- och fisketurism

Trots att det ofta framhålls att jakt- och fisketurism skulle kunna utgöra en guld-gruva för samer så är utbudet begränsat. I hälften av fjällsamebyarna bedrivs inte någon jakt- och fisketurism alls. Där det finns verksamhet är den för det mesta småskalig. Det visar Camilla Sandström, FjällMistra/Umeå universitet, i en vetenskaplig rapport.

Enligt rennäringslagen får inte en sameby hålla på med annan verksamhet än renskötsel. Därför bedrivs turismen antingen i form av jakt- och fiskeföreningar eller av enskilda samebymedlemmar. I Sveriges 33 fjällsamebyar finns det jakt- och fiskeföreningar i 17, men av dessa är bara 10 aktiva. Flera av samebyarna an-ser att turistverksamhet enbart ska få bedrivas i kollektiv form för att på så sätt stävja missbruk och överexploatering. De flesta samebyar menar ändå att det är positivt om näringslivet inom samebyarna breddas. Därför stöttar de enskilda renskötare som vill bedriva turistverksamhet. Trots det bedrivs någon form av jakt- och fisketurism av enskilda samebymedlemmar bara i 13 samebyar.

Det som hindrar samebyarna från att i större utsträckning satsa på jakt- och fisketurism är det juridiska regelverket, beslutet om den fria småviltjakten 1993, att turismverksamhet krockar med renskötseln, samt att det saknas eldsjälar, in-frastruktur eller tradition. Några samebyar framhåller också att det är olönsamt och att resurserna inte tål ett ökat nyttjande.

Mer att läsa: Sandström, Camilla. (2004). Förekomsten av jakt och fisketurism i

fjällsamebyarna. FjällMistrarapport nr 4.

131

Kort och gott

Flera faktorer påverkar renarnas rörelser

Det är svårt att få en ”svart-vit” bild av vilka områden som är värdefulla för re-narna under sommartid. Olika områden används i varierande grad beroende på samspel mellan väderlek och insektsaktivitet, beteskvalitet och mänsklig stör-ning. Det konstateras i en doktorsavhandling av Anna Skarin, FjällMistra/SLU.

Anna Skarin har gjort sina studier i fyra områden inom Idre Nya Sameby, Han-dölsdalens sameby, samt Sirges sameby. Datainsamlingen skedde genom spill-ningsinventeringar och GPS-halsband på renar. Det hon funnit är att renarna främst föredrar högre områden under väderförhållanden då insektsstörningar är troliga. Gräshedar, samt skarpa, torra och friska rishedar var attraktiva för renen över hela säsongen. Inom sina hemområden föredrog renarna ängsmarker, gräs-hedar och hedmarker framför områden med fjällbjörkskog, videsnår, myrmarker, blockmark och områden med sparsam vegetation. Under dagtid, på högsomma-ren använde renarna områden med sparsam vegetation högre upp i terrängen. Nattetid däremot gick de lägre ner för att beta i områden med bättre bete.

Studierna visar också att renarna tydligt undviker områden med mänsklig ak-tivitet under kalvningsperioden. Senare på sommaren verkade renarna accep-tera ett visst mått av mänsklig störning för att kunna använda områden högt upp där det inte är så mycket insekter, men i det fallet hade renarna få alternativa områden att uppsöka vid insektsstörning. Skillnader mellan de olika byarna ty-der på att renar i byar med många vandrare (Idre Nya och Handölsdalens sam-ebyar) vänjer sig vid lederna och inte påverkades lika mycket som i områden där det är få vandrare (Sirges sameby). Bland annat visade det sig att renarna i Sirges rörde sig mer nära lederna, vilket är ett tecken på att de kände sig störda. Trots det verkar det som att renarna gärna vistas i områden med leder, vilket troligen beror på att lederna dras genom områden där både människor och re-nar trivs att vara. I flera fall var också betet bättre nära de stora lederna. Dä-remot undvek renarna i Handölsdalens sameby områden nära stugplatser och turistanläggningar medan renarna i Sirges inte gjorde det.

Öje Danell, FjällMistra/SLU, Roger Bergström FjällMistra/Skogforsk och Jon Moen, FjällMistra/Umeå universitet, var handledare.

Mer att läsa:Skarin, Anna. (2006) Reindeer Use of Alpine Summer Habitats. Doc-

toral Thesis No. 2006:73, Faculty of Veterinary Medicine and Animal Science.

132

Kort och gott

Samråd med ojämlika maktförhållanden

Det finns en del svårigheter när det gäller samråden mellan skogsbruk och ren-näring. Det visar en studie som statsvetaren Camilla Sandström, Umeå univer-sitet/FjällMistra, har genomfört.

I Sverige är samförvaltning av naturresurser en relativt ovanlig företeelse. Etablerandet av samråd mellan rennäring och skogsbruk skulle emellertid kun-na betraktas som ett försök att låta de båda näringarna samförvalta markerna inom renskötselområdet. Skogsbruk och rennäring har enligt gällande lagstift-ning båda rätt att bedriva sina näringar parallellt inom samma områden i norra Sverige. Nyttjandet av resurser som finns i skogen skiljer sig emellertid markant mellan de två. Medan skogsbruket har krav på sig om att få ut så hög avkastning som möjligt av skogen kräver renskötseln relativt orörda och opåverkade mar-ker. Samråd har därför ansetts nödvändigt för att om möjligt undvika konflikter mellan näringarna.

Utvärderingar av systemet visar emellertid att det har sina brister och me-ningarna är delade kring hur legitima och effektiva samråden är. Trots bristerna finns förslag om att utvidga samförvaltning av naturresurser mellan rennäring och andra markanvändare i renskötselområdet. Även om den här studien visar att det finns möjligheter att effektivisera samråden, pekar de ojämlika maktför-hållanden mellan de två näringarna på svårigheter att få samrådsförfarandet att fungera som avsett. Det finns därför anledning – givet att man vill skapa utrym-me för de båda näringarna att verka parallellt - att reflektera över vad som krävs för att samförvaltning av markerna inom renskötselområdet ska fungera.

Mer att läsa: Sandström, Camilla (2004) Samråd mellan rennäring och skogsbruk

- ett exempel på samförvaltning av gemensamma resurser? FjällMistrarapport nr 8.

133

Kort och gott

Effektivare samråd mellan rennäring och skogsbruk

För att samråden mellan rennäring och skogsbruk skall bli effektivare krävs att begreppet samråd definieras och att samråden sker utifrån ett landskapsper-spektiv. Det konstateras i en vetenskaplig rapport från FjällMistra.

Skogen utgör en gemensam resurs för ren- och skogsnäring. För att båda nä-ringarna ska kunna nyttja resurserna på ett hållbart sätt måste förhållandena mellan näringarna på ett eller annat sätt regleras. Frågan är därför om det finns några alternativ till dagens samrådsprocess och hur de i så fall ser ut samt vilka eventuella konsekvenser de medför?

Med hjälp av scenariometodik konstruerades ett antal samrådsalternativ. Mot bakgrund av dessa fördes en diskussion mellan näringarna kring de hinder och möjligheter som finns förknippade med de olika scenarierna och en eventuell utveckling av samrådsprocessen.

I rapporten konstateras att det finns såväl styrkor som svagheter förknippade med de olika samrådsalternativen och att vissa alternativ är mer önskvärda/rea-listiska än andra. Mot bakgrund av diskussionerna kunde näringarna också kon-statera att behoven eller kraven på förändringar varierar både vad avser tid, rum och detaljeringsgrad. Behov som framfördes var bland annat att definiera begrep-pet samråd, att samråd bör ske med utgångspunkt från ett landskapsperspektiv, möjlighet till växelbruk, flexibilitet och betesrestaurering, ändamålsenligt sam-rådsunderlag, utvecklade samrådsprotokoll, tillräckligt långa planeringshori-sonter och tidigarelagda samråd i relation till skogsbrukets planeringsprocess, kunskapsutveckling samt behov av konfliktlösningsmekanismer.

Mer att läsa: Sandström, C., Widmark, C., Moen, J., Danell, Ö., Esselin, A. (2006)

Skogen som gemensam resurs. Vägledning för effektivare samråd mellan ren- och skogsnäring. FjällMistrarapport nr. 23.

134

Kort och gott

Diffus betespåverkan på fjällhedar

Renbete påverkar fjällhedarnas vegetation, både direkt genom bete och tramp och indirekt genom förändringar i markprocesser. Men påverkan är diffus och syns bara på vissa vegetationstyper. Det visar en mastersuppsats som gjorts inom ramen för FjällMistra.

Enligt miljömålet Storslagen fjällmiljö ska renskötsel bedrivas så att ett be-tespräglat landskap upprätthålls. Frågan är vad det egentligen innebär och vil-ka effekter renbete har på fjällvegetationen. För att undersöka detta närmare har Coen Boogerd, Universitetet i Wageningen, Holland, gjort en studie i södra Jämtlandsfjällen.

Resultaten tyder på att renbete påverkar vegetationen på torra rishedar, men bara beskedligt. De fann till exempel inga skillnader i antal arter mellan om-råden som betats hårt och områden som betats mindre hårt. Däremot kunde forskarna konstatera skillnader i hur vanliga olika arter var. Lavar och mossor var till exempel vanligare i lågt utnyttjade områden, medan ris, gräs och rosett-växter var vanligare i högt utnyttjade områden. När det gäller renbetets påver-kan på gräshedar, som är en tåligare vegetationstyp, så kunde inga skillnader konstateras mellan högt och lågt utnyttjade områden.

Jon Moen, FjällMistra/Umeå universitet, var handledare.

Mer att läsa: Boogerd, Coen (2006). Effects of reindeer (Rangifer Tarandus Ta-

randus) grazing and trampling on mountain vegetation in Sweden during summer. A thesis submitted to fulfil the requi-rements for the degree of Master of Science. Universitetet i Wageningen, Holland.

Moen, Jon. (2004). Beteseffekter i fjällen. Presentation på Fjällen i Fokus 2004. Redovisat i: Fjällen i Fokus. En konferens om fjällens möjligheter och begränsningar. Konferensrapport. FjällMistrarapport nr. 7.

135

Kort och gott

Renbete och tramp påverkar fjällhedarnas vegetation.

136

Betade lavkuddar växer bättre

Lätt betade lavkuddar har en högre tillväxt än obetade lavkuddar. Det konstate-rar några FjällMistraforskare i en vetenskapligt granskad artikel.

En nyckelresurs för rennäringen är lavbetet på vinterbetesmarker. Kunskapen om hur lavar tillväxer i olika situationer är dock begränsad. För att öka kunska-pen gjorde forskarna ett experiment där de delade upp lavkuddar av fönsterlav i olika tätheter och lät dessa tillväxa under en sommar. Tillväxten för lavar är beroende av hur mycket ljus de får när de är blöta. De ställde upp hypotesen att återhämtningsförmåga och produktivitet var beroende av täthet och mängden klorofyll — det vill säga alger — i lavarna.

Tvärtemot deras förväntningar visade resultaten att tätheten på lavkudden inte hade någon betydelse för den vattenhållande förmågan. Både täta och ut-tunnade lavkuddar var blöta under lika lång tid. Däremot hade intakta, täta kuddar en något lägre tillväxt än uttunnade kuddar på grund av en viss själv-skuggning. Mängden klorofyll hade också en stor betydelse. Högst tillväxt hade de övre delarna av lavkudden där det fanns mest alger, medan nedre delar av lavkudden hade dålig tillväxt. Detta betyder att (förutsatt att allt annat är lika) lätt betade lavkuddar har en högre tillväxt än obetade lavkuddar.

Mer att läsa: Gaio-Oliveiraa, G., Moen, J., Danell, Ö., Palmqvist, K., (2006). Effect

of simulated reindeer grazing on the re-growth capacity of mat-forming lichens. Basic and Applied Ecology 7 (2006) 109—121.

Kort och gott