Arkeologen Nr. 4. Augusti 1995 Arkeologen · om hans teori skulle kunna få upprättelse med hjälp av den nyligen introducerade C-14 metoden. Emellertid så kunde denna inte bevisa

Arkeologen Nr. 4. Augusti 1995

1

ArkeologenNyhetsbrev från Institutionen för arkeologi

Göteborgs Universitet

Årg. 1 Nr. 4 Augusti 1995

Ur innehållet:Institutionens första sommarkurs

Kalendarium doktorandseminariumSkandalen i Glozel och den vetenskapliga auktoriteten


2

Arkeologen Innehåll Nr. 3-95

Nyhetsbrevet Arkeologen utges av Insti-tutionen för arkeologi vid Göteborgs Uni-versitet. Arkeologen utkommer med sexnummer per år (3 nr. per termin) och harsom uppgift att spegla den västsvenskaarkeologiska verksamheten.

Adress:Göteborgs UniversitetInstitutionen för arkeologiBox 2133S-403 13 GöteborgTel: 031/7734614Fax: 031/138030ISSN 1400-4879

Ansvarig utgivare:Kristian Kristiansen

Redaktör detta nummer:Håkan Karlsson

Manusstopp:Nr. 5-6/95. 15/11. Utgivning 30/11Nr. 1/96. 15/1. Utgivning 30/1Nr. 2/96. 15/3. Utgivning 30/3

Omslagsbilden är en detalj av en bildhämtad ur Olaus Magnus "Historia omde nordiska folken"

Från redaktionen... 3

På tal om vetenskaplig auktoritet...! Av Ola

W. Jensen...4

Rapport från "Ancient DNA III". Av Per

Persson...14

Rapport från institutionens första sommar-kurs. Av Anders Strinnholm...18

Professionaliseringen av yrket borde fort-sätta -Ett kåseri om arbetsmiljö, personal-politik och samarbete. Av Åsa Gillberg...19

Replik från den icke-kommunikativaarkeologin. Av Bengt Westergaard...21

Akademikerpraktik, på gott eller ont? Av

Mats Sundin & Anna Thal...24

Kalendarium doktorandseminarium...26

Konferenser, symposier, föredrag...28

Stipendier...30

Meddelanden...31

Adresser till anställd personal påinstitutionen för arkeologi...32


3

Från redaktionen

Detta fjärde nummer av "Arkeologen"är klart påverkat av de arkeologiskaarbetsstrukturerna. Detta såtillvida att ar-keologer, oavsett arkeologisk verksamhets-sfär, tenderar att försvinna från sina ordi-narie uppehållsorter under sommaren. Somredaktör för en publikation av "Arkeolog-ens" karaktär blir det kort sagt svårare attfå tag på personer vilka är villiga att bidramed inlägg. Detta till trots så utkommernummer 4 som planerat.

Vissa rubrikteman som var inaktuellaunder sommaren återkommer i detta num-mer. T. ex. kalendariumet för doktorand-seminariet. Liksom i nummer 3 har stortutrymme ställts till förfogande för debatt,synpunkter, referat och recensioner. Dessainlägg färgas i det föreliggande numret tillviss del av den arkeologiska arbetscykeln.Detta då en del av synpunkterna berörfältarkeologiska temata.

Nästa nummer (5-6) vilket utkommerden 30/11 är ett dubbelnummer. Inför detta,liksom inför kommande nummer, efterly-ses (som vanligt) material från de övrigaarkeologiska institutionerna i västsverige.Behovet av upprepandet av dessa fraser kantyckas vara ett utslag för ett passivt redak-törskap och för en situation där man intetillräckligt aktivt "går ut" och jagar skri-benter etc. Det bör därför betonas att"Arkeologen" med sina nuvarande struk-turella och ekonomiska förutsättningar ba-seras på ett mer passivt redaktörskap. Dettaär dock inte odelat negativt då denna po-licy uppmuntrar till aktivitet hos läsaren.Detta samtidigt som en ständig värdemä-tare erhålles vad gäller efterfrågan och be-hov av den föreliggande publikationen. Detbör därför återigen betonas att det in-komna materialet avgör "Arkeologens"form, innehåll och dess existens.


4

Av Ola W. Jensen

Har du någonsin hört talas om ”Skan-dalen i Glozel”? Själv kom jag först heltnyligen i kontakt med denna mycket bisarrahistoria när jag i ett antikvariat hittade enliten bok med titeln; ”Skandalen i Glozel.En arkeologiens Dreyfusaffär?”. I dennaartikel tänkte jag använda denna historiasom språngbräda och fallstudie för att dis-kutera lite kring hur arkeologin som disci-plin med vidhängande kunskapsfält är kon-struerad och hur våra sociala och veten-skapliga gränser fungerar mot den utom-disciplinära världen. Jag kommer därför inpå ämnen som; diskurs, tolkningsföreträde,”det arkeologiska samhället”, och vad somhänder när dessa sociala och vetenskap-liga revir börjar ifrågasättas. Jag tänker inte hålla er på sträckbän-ken utan bjuder er direkt in i handlingen iGlozelaffären.

Glozelaffären Glozel är en liten by inte långt frånVichy i sydöstra Frankrike. En marsdag1924 fann bondsonen Emile Fradin när hanarbetade på en av gårdens ägor en rad un-derliga föremål av ben, sten och keramik.En lärarinna i trakten fick reda på fyndetoch föreslog för traktens hembygds-kommitté att man skulle utföra grävningarpå fyndplatsen. Familjen Fradin begärdeemellertid för detta en mindre summapengar vilket resulterade i att kommitténbordlade ärendet eftersom de fann det fördyrt. En läkare vid namn A. Morlet fick så

På tal om vetenskaplig auktoritet...!

småningom nys om saken. Morlet som vidsidan av sitt läkaryrke var en hängivenamatörarkeolog blev genast intresseradoch begav sig iväg för att besöka den lillabyn Glozel och familjen Fradin. Resulta-tet av denna resa blev att han av familjenhelt sonika hyrde den aktuella åkern fören tid av nio år för att personligen kunnaskotta fram de upphetsande fynden. På många av benföremålen, som bl a.utgjordes av redskap som harpuner, fannsdessutom utsnidade och ingraverade djur-motiv men i vissa fall även bilder förestäl-lande människor. Först trodde Morlet attmaterialet härrörde från neolitisk tid. Mennär han på vissa av dem fann avbildaderenar drog han slutsatsen att han hade attgöra med ett material från paleolitikum,närmare bestämt ifrån Magdalien perioden. Allt kunde nu vara frid och fröjd ochen relativ enkel slutsats kunde bli dragenom det inte hade varit för ett par detaljer.Fyndet bestod nu inte bara utav benföremålutan även av figurer och tavlor gjorda avlera. På både lerföremålen och ben-föremålen fanns det kryptiska inskriptio-ner, tecken av olika slag ingraverade.Morlet var vid det här laget övertygad omatt han hade hittat den hittills äldsta kändaskriften. Två år efter det att bondsonenEmile först funnit föremålen med de märk-värdiga tecknen lade Morlet fram sina re-sultat med vidhängande teori.

"Detta försatte honom omedelbart i kon-flikt med den hävdvunna vetenskapliga


5

uppfattningen, enligt vilken magdalieni-ternas avkomlingar hade fortsatt det pri-mitiva livet med en kultur i förfall till dessatt längre hunna folk som utvecklats i ös-ter hade kommit med nytt ljus till debarbariska vildarna i väster. Fynden iGlozel motsade denna knäsatta teori; omden stora grottkonsten hade fšrsvunnit hadekonstnärernas ättlingar åtminstone visatstor kulturell vitalitet genom att uppfinnanågot som av allt att döma tyckts vara ettskriftspråk." (Söderman 1967:28)

Omedelbart reagerade alltså denarkeolgiska eliten och en mycket långdra-gen strid kunde ta sin början. En lång raduppsatser och andra skriverier avlöste var-andra och Glozelaffären blev diskuteradrunt om i världen och ett av de hetastestoffen inom tidningsvärlden. En del kriti-ker ville hävda att föremålen var förfalskadeav Emile själv, medans andra kritiseradeMorlet för att inte utfört sina grävningar påett omsorgsfullt och vetenskapligt sätt. Enannan läkare som också han var arke-ologiskt intresserad yrkade till åklagarmyn-digheterna att någon i familjen Fradin måstevara en bedragare. Detta ledde så små-ningom till att polisen utförde en husrann-sakan hos familjen Fradin där man beslag-tog delar av fyndmaterialet. Detta skicka-des sedan till E. Bayle som fick i uppdragatt i sitt polislaboratorium analysera mate-rialet. Man fick dock vänta i ett år på hansutlåtande och under tiden "...var veten-skapsmännens lidelser och allmänhetensintresse på kokpunkten." (ibid.:30). Det hela gick även så långt att undertiden man väntade på Bayles svar så utsågdet Internationella Antropologiska Institu-tet en vetenskaplig kommission vars upp-

gift var att verifiera eller falsifiera Morletsteorier. Kriminaltekniska laboratoriet i Lyonfick i uppdrag att skicka en av sina medar-betare. Som en av delegationens medlem-mar sändes därför svensken Harry Söder-man som vid denna tid jobbade som krimi-nolog på det aktuella laboratoriet. Andradeligationsmedlemmar var högdjur fråndiscipliner som arkeologi, geologi, paleon-tologi, etc. Södermans uppgift var att "...draupp riktlinjer för de försiktighetsåtgärdersom skulle göra vår undersökning immunmot senare framförd kritik." (ibid.:43). Idetta arbete var det även Södermans idé somföll i bäst jord angående hur man skullekunna utläsa ifall fyndmaterialet var dit-planterat eller var autentiskt gamla: "Jagförstod genast att om vi hittade något un-der våra vertikala grävningar skulle detvara lätt att fastställa om föremålet hadelagts dit nyligen eller ej." (ibid.:45). Detfyndförande lagret täcktes nämligen av ettca. tre decimeter tjockt matjordslager var-för det skulle vara möjligt att upptäckarecentare störningar. Södermans försiktighetsåtgärder varnära nog nitiska. På nätterna strödde han utgips kring grävningsytan för att avslöjaeventuella brottslingar. På en av lerplattornahittade han även fingeravtryck. Dessa läthan sedan jämföra med familjen Fradinsmen även med Morlets fingeravtryck. Dess-utom hade han med sig ett par handbojorsom kanske skulle komma väl till pass videventuellt gripande, men pistolen lämnadehan hemma eftersom ";...arkeologer är intekända fšr att skjuta eller göra våldsamtmotstånd mot polis." (ibid.:36). Kommitténs utlåtande blev att fyndenvar in situ och därför inte ditlagda i moderntid. Antiglozelianerna ville naturligtvis inte


6

tro på detta och fortsatte obekymrat attskriva artiklar som vände sig mot Morletstes och inväntade istället resultatet frånBayle i Paris. Efter ett år kom så äntligenhans utlåtande om materialet. Enligt honomså fanns det vissa indicier på att materialetvar från modern tid. Bland annat så hittadehan på en av lerplattorna en bomullstrådsom var impregnerad med anilinfärg och påen annan fann han en potatisgrodd som be-varats tack vare att leran inte blivit brändutan enbart soltorkad. Antiglozelianerna vädrade naturligtvismorgonluft medan proglozelianernas mot-argument var att familjen Fradin inte hadefått vara närvarande när polisen beslagtogmaterialet. Dessutom hade fynden tillsam-mans stoppats ned i en låda utan vidare för-siktighetsåtgärder. Vissa menade även attEmile kanske hade spätt på sin samling medegna alster varför just dessa visade på mo-dernare inslag. Som en sammanfattning av Bayles re-sultat och den allmänna reaktionen på heladenna, i våra ögon, mycket märkliga histo-ria skrev "New International Yearbook1928" att "Härigenom blev Glozelfyndenen svindel och som sådan en av de mestberömda i historien." (ur Söderman 1967sid.48). Hela affären verkar sedan falla iglömska vilket förstärktes av ett världskrig.Ett kvartssekel senare blev emellertid Sö-derman kontaktad av Morlet som undradeom hans teori skulle kunna få upprättelsemed hjälp av den nyligen introducerade C-14 metoden. Emellertid så kunde denna intebevisa ifall de dubiösa tecknen och ben-föremålen var samtidigt producerade. Jag skulle kunna sluta här och redu-cera ned denna historia och dess intrig tillen tragikomisk och kanske lite annorlunda

anekdot inom arkeologin. Men frågan är juom detta enbart har med arkeologin somdisciplin att göra eftersom en stor del avrollinehavarna inte betraktas som ”arkeo-loger” i vår bemärkelse, utan som vanligamedborgare med en stor fallenhet för detförgångna vars lustar blir tillfredsställda en-bart på deras fritid.

Frågan som osökt uppenbarar sig ärvarför denna amatörarkeolog stötte på ettsånt kompakt motstånd från, främst, denakademiska världen när han lade fram sinhypotes i offentliga sammanhang. Varförville ingen arkeolog efter kommitténs utlå-tande testa teorin via nya utgrävningar? Hurkom det sig att självaste den franska stats-makten efteråt förbjöd vidare utgrävningarom inte tillstånd gavs? För att åtminstonekunna få en glimt av varför detta förhållandeuppstod tänkte jag på följande rader disku-tera hur den arkeologiska diskursen, som idetta sammanhang är en väsentlig faktor,är beskaffad och fungerar. Dessutom kom-mer jag in på förhållandet mellan den ve-tenskapliga och den mer offentliga världen.

Arkeologins diskursArkeologin har under de senaste fem-

ton åren som bekant genomgått en smärremetamorfos. De som tidigare såg sig saktamen säkert glida fram på kunskapens vägupptäckte plötsligt att de var inne på enflerfilig väg med en rad avfartsvägar motför dem oförståeliga mål. Vad man meddenna ombyggnad av arkeologins infra-struktur ville påvisa var bl. a. att det vardags att vakna från oskyldighetens törnro-sasömn och inse att vi som forskare inteenbart sitter och skapar en säker ”forntidför vår framtid” utan även ingår som vik-tiga hantlangare i vårt samhälles


7

konstruktionsbygge. Myten om forskning-ens värderingsfrihet, objektivitet och poli-tiska obundenhet började sakta men säkertdekonstrueras. Kunskap ses alltså intelängre som värdeneutral utan som en pro-dukt av sin samtida sociopolitiska kontext(se ex. Tilley 1989). Att våra tolkningar av förhistorienegentligen bara speglade vårt eget samhäl-les värderingsfält och att vi både legitime-rade och reproducerade rådande sociala ochpolitiska förhållanden, blev för många alltsåallt mer uppenbart. Men inte nog med attvår förståelsehorisont var begränsad inomvårt samhälles värderingfält. Vi blev ävenvarse att det inom forskarsamhället somsådant också finns särskilda begränsningarför kunskapens utformning. Denna byggerpå normer och regler för hur kunskaps-modeller skall, får och kan konstrueras inomdisciplinen. Arkeologin som disciplin formas ge-nom sin diskurs. I Foucaults tappning inne-bär denna: "...en regelstyrd framställningav utsagor, begrepp, teser och teorier somsammantagna utgör en artikulerad före-ställning om någonting." (Lindgren1991:325). Enligt Foucault existerar dennagenom den "diskursiva praktiken" som ex-empelvis kan vara det speciella sätt som ve-tenskaperna uttrycker och framställer kun-skapen om sina studieobjekt på. Det är viadenna diskurs som exempelvis den arkeo-logiska disciplinen konstitueras, dvs. for-mar och skapar sina interna spelregler förvad som anses vara väsentliga teorier, pro-blem, metoder. etc. Denna determineraralltså, implicit och oftast omedvetet, vilkateorier som inom forskarfältet skall få re-presentera den officiella och allmänt ved-ertagna bilden av vad som är sant och där-

med objektivt. Att följa de rådande reglernaför hur en god vetenskap skall bedrivas ochhur dess resultat skall framföras är väsent-liga strategier för att bemötas som trovär-dig. Följer man inte den uppsatta och offi-ciella diskursen riskerar man att falla ur ochbli sidosatt p.g.a. att vissa uttalanden be-traktas som ”...judged as not worthy ofcomment.” (Hodder & Shanks 1995:25).Objektivitet är därför en intersubjektiv kon-vention och därmed en social konstruktionvilket gör att ”...subjective is simply theform that the objective takes.” (ibid.:11).

Tänk på vad du skriver! Men hur formas och reproduceras dåden vetenskapliga diskursen om vi nu inteser den dominerande forskningen som ettnaturligt urval som av självklarhet står vis-hetens stjärna närmast, utan snarast som ensocial konvention och därmed en konstruk-tion? En viktig faktor i detta arbete ärnarrationen. Väsentligt i vetenskapligasammanhang är naturligtvis att förmedla ochsammanställa de forskningsresultat man nårfram till. Eftersom forskaren måste konkre-tisera och sammanföra/-fatta de idéer ochtankar som denna har blir han/hon samti-digt en berättare - författare (liksom jag idenna stund). Det är med dessa presente-rade resultat och via integrationer, verbalamen främst skriftliga, som den arkeologiskadiskussionen förs. Denna formar och kon-stituerar samtidigt den arkeologiska dis-kursen. När det gäller frågan om varför manförmedlar sina resultat och åsikter är det na-turligtvis för att man vill dela med sig avsina idéer och/eller för att skapa önskadereaktioner av olika slag. Det finns en impli-cit önskan om att bli bemött som trovärdig


8

inom den vetenskapliga diskussionen. Vemvill inte det? Många postmodernister ser justtill författarskapets betydelse, främst stra-tegin vid framställningen av den vetenskap-lig texten (Alvesson & Sköldberg1994:250). Med tanke på den stora mängd mate-rial som forskaren ofta besitter och demånga val som denne ställs inför vid sittarbete ”...innebär att det är tämligen up-penbart att den empiriska verkligheten intepå något sätt entydigt bestämmer den textsom slutligen avrapporterar ”forsknings-resultatet””. (ibid.). Forskningen, tolk-ningar och dess framställningar görs oftautifrån ett omedvetet val av språk, metafo-rer och perspektiv vilket medför ett speci-ellt sätt att sätta ihop en text med hjälp avvokabulär, retorik, osv. Textsamman-fattningen, som skall förmedla resultatet, sesinte längre som en avgränsad del av arbetetutan som den kanske mest väsentliga efter-som det är denna som främst formar äm-nets diskurs. Framställningsformen somanvänds inom forskningsdisciplinen, somofta är starkt formaliserad, ”...totaliserarförståelsen, skapar auktoritet och legitimi-tet åt ett visst försök att ange sanningeneller den goda tolkningen.” ”(ibid:252).

Vem bestämmer vad och varför?Utöver de presenterade motsättning-

arna gentemot en objektiv samhälls-beskrivning menar antropologen CliffordGeertz att etnografiska texter (kan även lä-sas som arkeologiska) styrs och konstru-eras, och därmed inte är objektiva, p.g.a.att de bestäms; 1) kontextuellt - de äravhängiga en viss social miljö 2) retoriskt -särskilda framställningssätt påverkar inne-hållet 3) institutionellt - framställningen

styrs av disciplinen och målgruppen 4) po-litiskt - vem som helst får inte uttala sig omkulturella förhållanden, och slutligen 5) his-toriskt - de fyra punkterna ändrar sig övertid. Den postmoderna tolkningen betonardärmed den fiktiva och politiska dimensio-nen i tolknings- och framställningsarbetet.Man förkastar därför möjligheten om attframställa en social verklighet på ett neu-tralt och avbildande sätt (Alvesson & Sköld-berg 1994:252). Valen man gör vid fram-ställningen av sin tolkning bestäms alltsåav värderingar och intressen. Denna inställ-ning delar de med Frankfurtskolan med J.Habermas i spetsen. För att tolkningar skall kunna fåsannings-/objektivitetsstämpeln är dessadessutom och kanske framförallt beroendeav vilket teoretiskt perspektiv de betraktasur. Oftast blir det de så kallade "stora be-rättelserna", dvs. de totalitära mytliknandeteorierna som ligger närmast vårt samhäl-les värderingsfält som bildar essensen förarkeologins diskurs. Ett ifrågasättande avden rådande ordningen skapar naturligtvisosäkerhet och bemöts ofta med en stor oför-ståelse och finner därför inte någon platsinom den erkända forskarvärlden. Detta varsom bekant vad som hände när denpostprocessuella arkeologin gjorde entré.

Sammanfattningsvis kan vi hittills kon-statera att det inom forskarsamhället finnsen lång rad implicita och ofta omedvetnanormer och regler för hur man skall tolkaoch formulera sig för att bli betraktad somtrovärdig och därmed objektiv. Dessaformaliserade tolkningar och språkbruk ärför den oinvigde mycket svårt att översättatill ”normalspråk” vilket ofta innebär ettutestängande av allmänheten från dendisciplinära världen.


9

.Det arkeologiska samhälletVårt samhälle är som bekant starkt

specialiserat. Inom snart sagt alla områdensom vi finner väsentliga finns det en gruppspecialister vars uppgift är att försöka av-täcka dess natur. Dessa grupper har en ten-dens att skapa mycket fasta sociala revirvars tolkningar gentemot omvärlden i prin-cip betraktas som odiskutabla. Forsk-ningen blir på detta sett tyvärr allt för oftaett självändamål för den esoteriska grup-pen vars legitimitet förespråkar tolknings-företräde gentemot yttervärlden. Vem somhelst kan inte lägga fram en tolkning somfinner gehör inom olika discipliner, ochdärmed heller inte ute hos våra övrigasamhällsmedlemmar. Jag som arkeologskulle stöta på ett minst lika stort motståndsom Morlet ifall jag som exempelvis en”amatörläkare” skulle lägga fram en teoriom läkekonsten. Dessa specialister somvårt samhälle har skapat, alltså även du ochjag, har vi lärt oss att lita och lyssna på.Detta är en social konvention och för ossdärför naturligt.

Vi arkeologer utgör en sådanspecialistgrupp och som ett samhälls-fenomen är arkeologi en social konstruk-tion. Med andra ord är även vi arkeologersamhällsprodukter. Jag talar naturligtvis inteom robotar eller cyborgs utan av kollektivatankeexperiment. Alla samhällen skaparinom sig sociala kategorier och grupper (seKeesing 1975:10). Vi arkeologer är en so-cial kategori. Det väsentliga i detta samman-hang är att identiteter hela tiden skapas ochatt när de väl skapats att det hela tiden skeren förhandling för att påvisa sin betydelseoch existens. Det är därför vi bygger uppdefinitioner för vad som är och inte är, vil-ket innebär att man ställer upp kriterier för

vilka som skall inne- respektive uteslutas.Människor som ägnar sig åt arkeologi

och som i förgångna tider sysselsatte sigmed liknande aktiviteter är oräkneliga tillantalet och de flesta har och kommer aldrigatt mötas personligen och i undantagsfallenbart via den litterära världen. Trots dettakänner vi alltså en form av samhörighet övertid och rum (j.m.f B. Andersens ”ImaginedComunities” 1983). När vi exempelvis lä-ser en arkeologisk text känner vi snabbt igenoss och som tillhörande denna utvaldagrupp. Något som därför är väsentligt förolika discipliner, som jag ser det, är därföratt markera dessa sociala revir.

Alla kan inte ha rätt?Och det här vi skall blicka tillbaks på

fallet Glozel. Där försökte icke invigda iden franska arkeologin att lägga fram enteori. Ett kompakt motstånd formeradessnabbt vars effektivitet och styrka, som re-presentanter för förhistoriens endarättmätiga uttolkare, ledde ända in idomstolssalarna. Jag vill bara inflika att deti detta sammanhanget är helt ointressantvem som hade ”rätt” eller ”fel”. (På senaretid har man återkommit till denna lokal ochbl. a. gjort thermoluminicens dateringar vil-ket inte oväntat visade på dateringar plus,minus ett par århundraden runt Kristi fö-delse). Vad som här är av intresse är att icke-specialister inom ett område lade fram entolkning vars innehåll fick dem att formli-gen springa in i en vägg av auktoritet.

Det finns ju som bekant en rad lik-nande fall i modernare tid och dessutom pånärmare håll. Vem kommer inte ihåg DagStålsjös diskussioner och program om”Svea Rikes Vagga”! Hans teser väckte jusom bekant en storm av protester från den


10

”disciplinerade världen”. Det gick även sålångt att han blev fälld i radionämnden föratt som man menade ha framfört osanningarom var Sveriges vagga en gång stått. Dettaär kan man säga en form av informellt dom-slut, klart i klass med Glozel fallet. HadePeter Saywer sagt samma sak hade det tro-ligtvis inte blivit en reaktion som ens kom-mer i närheten av den som skapades kringStålsjös uttalanden. Det måste här även nämnas att i boken”Skandalen i Glozel” ingår fyra styckenförfattare. Ingen av dessa har mig veterli-gen en arkeologisk utbildning. Exempelvisingår amatörarkeologen Harry Klein somdär får lägga fram sin proglozelianska tolk-ning. Vad kan nu detta bero på? Kanske,vilket givetvis är en vild gissning, litar dehelt enkelt inte på specialistsamhället idenna fråga eftersom huvudrollsinnehava-ren själv, Morlet, såpass kraftigt fick kännapå deras disciplinerade vrede. Om någon försöker infiltrera med al-ternativa tolkningar formeras alltså ett för-svar som effektivt slår ifrån. Det finns tvåmetoder att tillgå vid detta försvar. Antingentystar man ihjäl inkräktaren eller så bom-barderar man denne med mothypoteser ochförklarar samtidigt denne som ”ovetenskap-lig” och fråntar därmed han/hennestolkningsanspråk. I rättvisans namn måstejag inflika att det finns många exempel pågoda samarbeten mellan fackutbildade ar-keologer och amatörarkeologer vilket ju ärmycket positivt. Men vad vi måste varamedvetna om är att det inte är vilka aktörerfrån amatörsidan som helst som slängs in ieldstriden gentemot specialisterna. Morletvar vid sidan av sitt läkaryrke en kändamatörarkeolog som vid ett flertal tillfällenpublicerat sig. Dag Stålsjö var ju som be-

kant journalist med en mediaarsenal bakomsig. Matchen står alltså mellan tvåauktoritetsläger där den ena trampat in påden andres revir med i mångas ögon kon-troversiella tolkningar. Hade det varit "Pet-tersson" som kommit på en briljant ide såhade den knappast ens nått viskningsstadietoch därmed inte in i "jättarnas sal". Men vad hade hänt ifall en fack-arkeolog hade lagt fram samma eller en lik-nande teori? Till att börja med så är detknappast troligt att en fackarkeolog över-huvudtaget hade tänkt tanken eftersom han/hon, oftast omedvetet, vet i vilka banor mansom arkeolog skall teoritisera i sådana härfrågor. En omedveten självcensur hade där-för slagit in. Eftersom Morlet inte initieratsi det arkeologiska samhället och dess dis-kurs fanns det heller inte den typ av tanke-begränsning eller möjligheter som för enfackarkeolog. Hade mot all fšrmodan enfackarkeolog tänkt tanken så hade dennatroligtvis inte förmått sig att yppa den, ef-tersom risken att inte bli tagen på allvar hadevarit stor. Om han/hon ändå hade lagt framsin teori så hade naturligtvis en häftig kritikhöjts, men denne hade då haft helt andraförsvarsmöjligheter eftersom han/hon delsvarit beväpnad med en jämlik retorisk ar-senal, och dels hade andra kanaler kunnatanvändas. I värsta fall kunde vederbörandehelt enkel tala inför döva öron och därmedhade idén tonats ned.

Vilka är vi?Jag vågar nog påstå att forskarvärldens

tidigare oftast så fasta revir har börjatnaggas i kanten. Om arkeologin inte varitspeciellt homogen fram till 80-talet så harden definitivt inte blivit det efteråt. Det post-moderna tänkandet har satt alla de ingrodda


11

självklarheterna på kant och tillsammansmed marxismen har arkeologins politiskanatur ”avslöjats”. Tolkningsföreträdet ochsanningsanspråket har kraftigt ifrågasattsvilket satt arkeologernas, främst depositivistiska, auktoritet i gungning samti-digt som tolkningspluralism förespråkas. Ettexempel på detta är den feministiska ochgender inriktade arkeologi som växer sigallt starkare. Men kritiken, vågar jag påstå, kännsinte enbart som en inomdisciplinär fråga.Inom samhället över lag verkar det som omden vetenskapliga auktoriteten under senareår har minskat. Allt fler människor ute i vårtsamhälle verkar idag på olika sätt sysslamed exempelvis förhistoria utan att ta hän-syn till den professionella potentialen. Detökade intresset för sk. ”pseudovetenskaper”och användandet av förhistorien inom allamöjliga sammanhang talar för detta. ”Thereare signs that groups other thanwhite,...middle class intellectuals want towrite their own pasts.” (Hodder 1984:30). Dessutom menar H. Soydan (1993) atten disciplins prestige (ofta liktydigt meddess ”vetenskaplighet” - och därmed för-måga att kunna presentera mätbara resul-tat) i princip är beroende av hur avgränsadeoch väldefinierade dess studieobjekt är ochhur pass sofistikerade dess teorier är(sid.10). Exempelvis så är sociologi ettmycket mångfacetterat ämne som ständigtarbetar med att sätta gränser mot andradiscipliner, vilket ofta medför historiska re-flektioner. Kanske förhåller det sig idag påsamma sätt med arkeologin. Tidigare vararkeologins ramar för de flesta ganskagivna, även fast "hjälpvetenskaper" längefunnits med i bilden. Idag ifrågasätts de ti-digare givna ramarna för vad arkeologi

egentligen är. Nu är det inte längre fråganom att betrakta andra discipliner som renahjälpvetenskaper. Frågan är inte hellerlängre enbart om vi skall betrakta oss somen historisk- eller en naturvetenskap. Månganya fält har öppnats och man ser alltmer tillfilosofi, vetenskapsteori, sociologi, antro-pologi, historia, etc. etc. Dessutom har juhela den epistemologiska och ontologiskagrunden ställts på sin kant. Vad arkeologinegentligen är, är därför inte längre någongiven fråga. Jag tror en del arkeologer där-för känner att den arkeologiska identitetensakta men säkert håller på att upplösas el-ler att de åtminstone inte ser den så själv-klar längre.

Historia som identitetEtt försök att råda bot på denna iden-

titetskris kan exempelvis vara, som för so-ciologins del, att beskriva dess historia.Etnologen O. Löfgren menar att ”De frå-gor som ställs på historien speglarexistentiella problem i vårt eget samhälle,vilket ställer krav på självreflektion: vadvill vi egentligen med historien? (1983:34).Att vi överhuvudtaget vill belysa en svun-nen tid är alltså i grund och botten en exis-tentiell fråga. Genom att presentera vissaindivider och vad de stod, och står, för inomarkeologin visar man också vad för krite-rier som bör finnas för att få kallas "arkeo-log" respektive "arkeologi". Dikotomin ”vi-dom” är alltså avgörande för vilka som fåroch inte får räknas med till den ”rätta”arkeologin. Som ett exempel på användan-det av arkeologihistoria som revirmarkörkan jag nämna en av Daniels (1981) moti-veringar till att skriva arkeologihistoria. Hanvill nämligen via historisk reflektion förafram i ljuset vad han kallar för ”false


12

archaeology” och därigenom bl a. avslöjatyp ”...the chauvinism that lay behind theacceptence of Glozel in France...” (sid:11). Denna osäkerhet om arkeologins ve-tenskapliga och sociala gränser är därför en-ligt min bedömning en av orsakerna till attarkeologihistorieskrivningen sedan 80-talethar ökat. Detta kan dessutom ses som ettförsök att inför en större publik påvisa bil-den av arkeologin som ett framgångsrikt ochutvecklande projekt och att därmed försökage den status som ”vetenskaplig”, och där-för trovärdig. Den andra orsaken till detökade bakåtblickandet är just den ökadeacceptansen för det postmoderna tänkan-det och en allt mer kritisk marxism som bådavill vara självreflektiva.

Ett par slutord...Syftet med denna artikel har varit att

resonera lite kring hur forskarsamhället for-mar sina interna regler och normer för hurman skall bedriva och presentera sin forsk-ning och tolka sina objekt. Förhållandet tilldet externa samhället blir i.o.m denesoterism som följer ganska komplicerat.Få utomdisciplinära krafter bereds plats fšralternativa synpunkter. Men idag verkar alltfler ha funnit en lust i att finna sina identite-ter via historiska reflektioner vilket, om ejkanske i så stor utsträckning, innebär enavauktorisering av forskarsamhället. Dettahar inneburit att de disciplinära gränsernainte längre så fasta vilket för många kan upp-levas som en mindre identitetskris. Som enreaktion på detta vill även vissa arkeologerreparera sin identitet och legitimera sin auk-toritet som specialist med historiens hjälp. Som avslutning på denna lilla artikelskulle jag vilja citera antropologen Ulf Han-nerz mycket tänkvärda ord: ”Samhällets

medvetandefördelning återspeglar i vissmån dess arbetsfördelning, och gemensamtklarar vi som sagt av att förfoga över storamängder av kunskaper och idéer genom attinte alla behöver känna till allt. Här kan man gå från det kollektiva med-vetandets typiska formel till expertist-änkandet ”jag vet att du vet mer än jag omdet här”. En begränsad överlappning är ide här fallet allt som behövs, och allt somär önskvärt, för att de sociala kontakternaska ge önskad utdelning utan smärta. Detsom inte delas framstår som specialisering,inte som alternativ” (1983: 68).

LitteraturAlvesson, M. & Sköldberg, K. 1994. Tolkning och

reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativmetod. Studentlitteratur. Lund.

Andersen, B. 1991. Imagined Communities. Verso.London

Daniel, G. 1981. Introduction: The necessity foran historical approach to Archaeology. urToward a History of Archaeology. ed. Da-niel, G. Thames and Hudson. London.

Hannerz, U. 1983. Delkulturerna och helheten. urKultur och medvetande. En tvärvetenkapliganalys. red. Hannerz, U., Liljeström, R.,Löfgren, O. Akademilitteratur Angered.

Hodder, I. 1984. Archaeology in 1984. Antiquity58.

Hodder, I. & Shanks, M.1995. Processual,postprocessual and interpretive archaeolo-gies. Interpreting Archaeology: FindingMeaning in the Past. ed. Hodder, I. mfl.Routledge.

Keesing, R.M. 1975. Kin Groups and SocialStructure. Holt, Rinehart and Winston, Or-lando.

Klein, H.S. 1967. En arkeologiens dreyfussaffär.ur Skandalen i Glozel. En arkeologiensDreyfussaffär?. red. Nyblom, G. Nybloms.Uppsala.


13

Lindgren, S-Å. 1993. Michel Foucault och san-ningens historia. ur Moderna samhällsteorier. Traditioner, riktningar, teoretiker. red, Månson, P. Prisma Stockholm.

Löfgren, O. 1983. Kulturbygge och kulturkonfrontation. ur Kultur och medvetande.En tvärvetenkaplig analys. red. Hannerz, U.,Liljeström, R., Löfgren, O. AkademilitteraturAngered.

Nyblom, G. (red.). 1967. Skandalen i Glozel. Enarkeologiens Dreyfussaffär?. Nybloms.

Uppsala.Soydan, H. 1993. Det sociala arbetets idéhisto-

ria. Studentlitteratur. Lund.Söderman, H. 1967. Glozelaffären. ur Skandalen

i Glozel. En arkeologiens Dreyfusaffär?.red. Nyblom, G. Nybloms. Uppsala.

Tilley, C. 1989. Archaeology as socio-politicalaction in the present. ur Critical traditionsin contemporary archaeology. Essays in thephilosophy, history and socio-politics ofarchaeology. ed. Pinsky, V., Wylie, A. Cam-bridge University Press. Cambridge.


14

Per Persson

BakgrundFör tredje gången samlades entusias-

terna för gammalt DNA till konferens nu isomras. Konferensen ägde denna gång rumi Oxford. De två föregående var iNottingham 1991 och i Washington 1993.Vid mötet i Nottingham 1991 var forsk-ninqen kring gammalt DNA en helt ny dis-ciplin. Det var en liten grupp som samla-des och endast få av deltagarna hade nå-gon egen erfarenhet av att utvinna DNAur gammalt material. Det andra mötet iWashington 1993 hade en helt annan ka-raktär. Antalet deltagare var stort och detfanns ett intresse bland allmänheten genomatt filmen om Jurasic Park som var aktuelljust då. Många av deltagarna rapporteradeom framgångsrika försök och ett par slut-förda undersökninqar kunde också presen-teras. Inom arkeologin var det Erika Hagel-bergs undersökning av den äldsta befolk-ningen i Polynesien och Anne Stones un-dersökning av de begravda på det för-historiska Norris Farm-gravfältet utanförChicago, som var av speciellt intresse. PåWashingtonmötet 1993 presenteradesockså en rad nya idéer pa de tekniska ochmetodiska områdena. På det hela taget varentusiasmen mycket stor och många trodeatt vi nu stod inför en revolution i veten-skapen. Stämningen vid Oxford-konferen-sen var en annan. Antalet bidrag till kon-ferensen var ca 60 vilket var ungeför det-samma som i Washington, men antalet del-tagare hade minskat. Vidare visade mass-media inget större intresse för konferen-

sen och det presenterades inga större me-todiska nyheter och egentligen inte såmycket nya resultat heller. Den viktigasteorsaken är enligt min uppfattning att me-todiken fortfarande är dåligt utvecklad. Detfinns flera exempel på laboratorier där manlagt mycket tid och pengar på försök medgammalt DNA utan att få fram några egent-liga resultat. Detta samtidigt som det finnslaboratorier där undersökningarna tycksfungera bra. Ingen vet idag exakt vari skill-naden består. Många har i varje fall blivitbesvikna på att de förväntade spännanderesultaten, visat sig svårare att uppnå änman från början trott.

En heterogen disciplin.Forskningen kring gammalt DNA är

inte en tvärvetenskap, då denna term rim-ligtvis måste beteckna en forskning somangriper en och samma frågeställning uti-från från olika traditioner och med olikametoder. Detta är inte fallet när det gällerforskningen kring gammalt DNA utan härär det istället metoderna som förenar.Dessa är hämtade från molekylärgenetiken.Denna disciplin är en av de mest fram-gångsrika under de senare årtiondena.Inom denna har man i detalj lyckat reda uthur arvsanlagen överförs över generatio-nerna. Arvsanlagen bärs upp av DNA-molekylen och metoderna bygger på ke-misk manipulation av denna molekyl.Dessa metoder har inneburit en revolutioninte bara i den genetisk forskningen, utan

Rapport från Ancient DNA III


15

i så gott som alla biologiska ämnen lik-som i medicin osh biokemi..

Inom biologin har det sedan lång tidtillbaka funnits ett historiskt intresse. Manhar menat att det utifrån graden av likhetmellan olika arter så kan man rekonstru-era deras historia. Om två arter är mycketlika kan man härigenom sluta sig till attdet inte är så längesedan de utgjorde enoch samma art. Genom en noggrann sys-tematik av de nu levande djuren kan manrekonstruera historien. Ett problem meddenna forskning var att man utgick frånmorfologiska drag och detta innebar att detvar svårt att bestämma hur stor likhetenmellan olika arter är. Med de molekylär-genetiska metoderna kunde man sätta, åt-minstone skenbart, exaktare mått på lik-heten mellan arterna. Kan man dessutomutvinna DNA ur gammalt material kan mankomma än längre. Då behöver man intebegränsa sig till arter som lever idag utanäven nu helt utdöda arter kan beaktas.Undersökningar av detta slag intar en fram-skjuten position inom forskningen kringgammalt DNA. En av de mest framgångs-rika forskarna inom detta område är AlanCooper som har lyckat utvinna DNA ur enlång rad utdöda fågelarter från Nya Zee-land och Polynesien. Han var en av delta-garna vid Oxford konferensen och kundedär berätta om nya framgångar i sina un-dersökningar.

Det presenterades fler undersök-ningar av denna typ vid konferensen. Deav dessa som har största arkeologiskt in-tresse är de som berör husdjuren. Det pre-senterades tre projekt som rör nötkreatur,ett som rör får/get och ett som rör husdjurfrån romerska fynd. Inget av dessa projekthar ännu kommit fram till några resultat.

Rebecca CannIntroduktionen av molekylär-

genetiska metoder fick också betydelse iarkeologin i början av 1980-talet. För detförsta så kunde man nu närmare bestämmaden moderna människans släktskap tillandra nu levande apor. Härigenom blev detfastslaget att människan är närmast släktmed schimpansen. Man introduceradeockså den sk ”molekylära klockan” dvsman menade att förändringarna avarvsanlaqen sker med en jämn hastighetoch att man därför kan omvandla gradenav likhet mellan olika arter till en datering.På detta sätt kunde man fastställa attschimpansen och den moderna människanhade en gemensam förfäder som levde för6 miljoner år sedan.

Men de molekylärgenetiska meto-derna möjliggör en mycket mer detaljeradjämförelse. Man behöver inte inskränka sigtill en jämförelse mellan olika arter utandet går också bra att jämföra individer inomen och samma art. Om man på detta sättstudera hur pass lika individer inom en ochsamma art är inom och mellan olika delarav artens utbredningsområde, så kan mannärmare studera när och var arten har upp-kommit och hur den har spritt sig. Sådanaundersökningar gjordes på människan förförsta gången för 10 år sedan. Då publice-rade Rebecca Cann den senare såomtvistade uppfattningen om att männis-kans har sitt ursprung i Afrika för drygt100.000 år sedan.

Rebecca Cann var med på konferen-sen i Oxford, men hon har nu lämnat detkontroversiella forskningen kring männis-kans ursprung. Hon arbetar pa Hawaii ochmed polynesiens befolkningshistoria. I sittföredrag uppehöll hon sig mest kring ett


16

nyligen gjort fynd på Marshall-öarna. Detrörde sig om en drygt 500 år gammal grav.När DNA från benen undersöktes närmarevisade det sig att den begravda inte varnärmare släkt med dagens polynesier. Per-sonen var istället nära besläktad med Tai-båtfolk i Sydostasien. Utifrån de arkeolo-giska fynden på Marshall-öarna har manmenat att dessa har koloniserats vid minsttre olika tillfällen.

Anglosaxare och andra européerEtt av de äldsta arkeologiska projek-

ten kring gammalt DNA är ett engelsktprojekt som gick ut på att bestämma denanglosaxiska invandringen till Englandefter romarrikets fall. Svårigheterna bör-jade redan innan man hann starta mednågra undersökningar av skelettmaterialfrån gravar. Man hade nämligen tänkt sigatt den äldre befolkningen i England skullekunna representeras av dagen walesiskabefolkning, medan anglosaxarna skullevara närmare besläktade med befolkningenpå södra Jylland och i Schleswig-Holstein.Problemet var att man inte kunde se nå-gon skillnad mellan dessa bäggebefolkningar i dagens Europa. Projektetfick därför läggas om och inriktas på engrundforskning kring dagens europeiskabefolkning. Martin Richards redogjordeför hur långt man har kommit med dessaundersökningar. I stora drag så kan mansäga att det främsta kännetecknet på euro-péerna är deras ringa variation. En gruppgår dock att skilja ut omedelbart och detär baskerna. I övrig passar européerna in ibilden över människans uppkomst i Afrikaför drygt 100.000 år sedan. De utgör då engrupp som för 60.000 år sedan avskildesfran övriga världens befolkning. Enligt

Richards teori kom denna grupp in i Eu-ropa från Mellanöstern i samband medneolitiseringen och baskerna skulle dåmotsvara en äldre mesolitisk befolkningsom trängts undan av de invandrade bön-derna.

Efter mycket sökande har man funniten genetisk variant som finns bland unge-fär 25% av befolkningen i norra Tysklandoch Danmark men som inte förekommer iWales. Denna kan tjäna som just den mar-kör man sökt efter för att kunna bestämmaom man i ett arkeologiskt fynd har med enanglosaxisk befolkning att göra. En förut-sättning är dock att befolkningen i Eng-land under förromersk och romersk tid,verkligen var lik den som idag finns i Wa-les. Vidare är det bara grupper som kanbestämmas utifrån ett sådant kriterium.

Befolkningsundersökningar utifråntandemrepeterat DNA

Den vanligaste metoden för identifie-ring av personer inom rättsmedicin utgårfrån något som kallas tandempreteratDNA. I detta sammanhang skulle det föraallt för långt att gå in på de tekniska detal-jerna. Det har av många hävdats att DNA igammalt material är allt för dåligt bevaratför att sådana undersökningar skall kunnagenomföras. Holger Zierdt från Göttingenredogjorde dock för en undersökning hangjort av 270 personer från en medeltidakyrkogård. Av de begravda gick för 45%av de begravda att bestämma vilken vari-ant av en form av tandemrepeterat DNAsom de uppvisade. Det förekom ett tiotalolika varianter och om de begravda påkyrkogården betraktas som en befolkning,så kan frekvensen av de olika varianternajämföras med motsvarande frekvenser i


17

andra befolkningar. I det aktuella falletvisade det sig att de begravda passade välin i en sentida mellaneuropeisk befolkning.Detta är en undersökning som inger storthopp inför framtiden. Till skillnad fran deundersökningar som man hittills utfört ochsom utgått från sk mitokondiellt DNA, såfår man vid en undersökning av tandeare-peterat DNA en kontroll av autenticitet.Detta hänger samman med att variationenär mycket större vad gäller tandemrepeteratDNA. Undersöker man en befolkning omex vis 50 individer så kan man förväntasig ett 10 tal olika typer. Det är inte rimligtatt så många olika typer förekommer omresultat beror på sentida kontamination.

KönsbestämningarBernd Hermann som är en välkänd

osteolog fran Göttingen, hävdade med be-stämdhet att det inte längre fanns någonanledning att göra osteologiska köns-bestämningar. De har utvecklat en metodför könsbestämningar utifrån gammaltDNA i skelett och denna fungerar i så gottsom alla fall. Detta är mycket bättre än vadman kan åstadkomma med osteologiskametoder. Dessa fungerar i bästa fall pa 75%av de vuxna och eftersom ofta hälften avde begravda är barn sa betyder det i verk-ligheten bara en könsbestämning av 35%av individerna. Alla är dock inte lika över-tygade om att könsbestämningar utifrångammalt DNA är så förträffligt. Skillna-den mellan män och kvinnor ligger ju i attmannen har en X och en Y kromosom,medan kvinnan har två X-kromosomer.Med de metoder man har idag betyder dettaatt kvinnorna bara går att påvisa genomfrånvaron av Y-kromosom-DNA. Dettager en svagare beviskraft för bestämning

till kvinna än för bestämningen till man.Det finns flera idéer om hur man skallkomma runt detta problem, men inga avdessa har provats i praktiken. Mångaforskargrupper sysslar dock med proble-met kring könsbestänning av skelett uti-från DNA och inom en snar framtid kom-mer det att avgöras hur pass pålitliga me-toderna är.

Pesten och andra sjukdomarEn intressant möjlighet med under-

sökningar av gammalt DNA är att be-stämma dödsorsaken i de fall där dennaberor på infektion av bakterier eller virus.När en människa dör av en infektion såfinns det mängder av den infekterande or-ganismen i kroppen. Dessa organismer harsina egna arvsanlag och om man får framDNA från dessa kan man bestämma vil-ken art det rör sig om. Detta har givetvismedicinhistoriskt intresse men kan ävenvara av intresse i arkeologiska samman-hang. Den Julianska pesten skall såledesha drabbat Europa under 500-talet och denkan ha haft en förödande verkan. Nu ärdock de historiska källorna om denna pestmycket sparsamma och vi vet t.ex. inte omden förekomnit i Norden. Detta bör varamöjliqt att undersöka med hjälp av gam-malt DNA. Bakterien Yersinia pestis orsa-kade pesten pa 1300-talet. DNA från dennagick att påvisa i skelettet från en massgravmed förmodade pestdödade människor påen kyrkogard i Tyskland. I en grav från enannan del av kyrkogården gick det däre-mot inte att påvisa sådant DNA. Därmedhar man för första gången visat att det ärmöjligt att påvisa pest i arkeologiska fyndoch det återstår bara att testa ben från 500-talet.


18

Rapport från institutionens första sommarkurs

Anders Strinnholm

De allra flesta känner förmodligen tillatt institutionen för första gången har haften sommarkurs. Denna sommar kurs vartänkt att vara en fördjupning i fältmetod ochrapportsammanställning. Det var även tänktatt studenterna skulle till en större del varadelaktiga i förberedelse arbetet och de prak-tiska bestyren kring en undersökning. Dåjag undervisat halva gruppen är mina om-dömen kanske inte helt representativa mende bör ändå ligga i åtanke inför kommandeår. Man får nog alltid räkna med en vissinkörningsperiod de första gångerna manger en kurs, och ganska omgående upp-täckte vi att antagningsförfarandet inte rik-tigt fungerat. Detta ledde till onödigt extrar-bete från lärarnas sida och en onödig osä-kerhet hos studenterna. Även om det varett förkunskapskrav på 40 poäng så åter-fanns studenter med betydligt lägre poäng-antal på listorna. Det var även svårt att medkort varsel få tag i studenter för att fyllakurserna trots att det fans åtskilliga tiotalsreserver på listorna. Då expeditionen varstängd blev även sådant som studieintyg tillCSN etc. något mer problematiskt än vadsom skulle vara nödvändigt. Ser vi däremottill kursens innehåll och utformning tyckerjag att resultatet var tillfredsställande. Detallmänna omdömet från studenterna varmycket positivt men en önskan att utvidgakursens omfång både i tid och poäng efter-lystes. Möjligheten att fördjupa efterarbetet

på ett sätt som normalt inte sker vi de van-liga fältkurserna, möjliggjorde en ökad kun-skap hos studenterna, både i materialkän-nedom och för kraven på fältdokumentation.Jag tycker att den nedlagda arbetsinsatsenfrån studenterna var betydligt större fördenna kurs en vad som är genomsnittligt fören fältkurs. Det var 5 veckors schemalagdheltid vilket var bra om än jobbigt. Det för-hållande att undersökningarna och under-visningen bedrevs i samarbete med andra iregionen verksamma institutioner uppfatta-des som positivt och samarbetet fungeradesmärtfritt. Förkunskapskravet på 40 poängvar bra då de mest elementära grundernakunde förutsättas, och undervisningen på såsätt kunnat inriktas på mer specialiseradeområden. Jag tror att sommarkurser är nå-gonting som kommer mer och mer på uni-versitetet och det är i mina ögon en bratrend, vad som dock måste till är att vi fåren administration som kan möta de krav detställer på antagning, registrering och exa-mination. Det är inte rimligt att antagningenskall skötas av lärarna, administrationenmåste anpassas till kraven från undervis-ningen. Om inte drabbas kvalitén på utbild-ningen om undervisningen försvåras av ad-ministrativa hinder och förseningar. Kandessa problem lösas tror jag att framtidenskurser kommer fungera mycket tillfredsstäl-lande både från studenternas såväl som lä-rarnas sida.


19

Något som slagit mig tydligare än nå-gonsin denna sommar är att fältarkeologinär på väg att bli ett typiskt kvinnoyrke -dåligt betalt och med en ansträngande ar-betsmiljö. De flesta av oss ser säkert fort-farande fältarbetet som ganska idylliskt. Of-tast är det ju ganska trivsamt i en liten skogs-glänta med 3-4 arkeologer och några spa-dar. Verkligheten ser fortfarande ut så däribland, men en nyare situation kan ocksåuppstå. Jag har tillbringat sommaren medUV Stockholm mitt i ett kombinerat väg-och järnvägsbygge med allt vad det inne-bär av maskiner, damm och buller. Platsenligger alldeles intill E20 med högspännings-ledningar både precis ovan och under självagrävningsytan. Inte någon gång under da-gen fick öronen vila från bullret. Närarkeologerna hade rast hade inte byggarnadet, och deras arbetsplats omgärdade vår.Traditionellt högavlönade yrken är enligtfacken de som kräver universitetsutbildningeller som innebär en påfrestande miljö.Vägjobbarna som jag delade arbetsplatshade mer än dubbelt så hög lön som jag.....

Hur kan en sådan situation uppstå? Jo,bland annat när grävningsledarnas vilja attvara flexibla och tillmötesgående mot Väg-och Banverk slår över i undfallenhet, ellernär de inte tillåts sätta hårt mot hårt av sinaegna chefer. Det är ju lätt för de lite högrecheferna på Riksantikvarieämbetet att tyckaatt det är OK att Vägverket får borra sinakalkpelare tidigare än vad som avtalats frånbörjan - det är ju inte de som behöver sitta

Professionaliseringen av yrket borde fortsätta- ett kåseri om arbetsmiljö, personalpolitik och samarbete

Åsa Gillberg

och andas in kalkdammet i fält. Vår egensituation blev så småningom outhärdlig ochamanuenserna klagade. Istället för att hållamed om att förhållandena är ohållbara fårman istället höra precis hur nära ett byggegrävningsledaren har jobbat tidigare. Detsom fascinerar mig är att detta framställssom en bedrift - ju vidrigare arbetsförhål-landen man varit med om, desto bättre. Detblir svårt att kräva respekt för vår yrkesut-övning av andra när våra egna chefer haren sådan inställning. Skyddsombudet då, detär väl någon man kan vända sig till i stun-der av nöd? Jo visst, men oftast har den per-sonen inte fått någon utbildning, utan är envanlig amanuens som blivit utrustad meden pärm med information och därmed basta.

Den professionalisering av yrket somtog fart under 60- och 70-talen tycks haavstannat. Exemplen är många, från allaolika nivåer i Riksantikvarieämbetets hie-rarki. Ve den som upphöjs från amanuenstill antikvarie. Över en natt förväntas manbli en mästare på kostnadsberäkning, per-sonalvård, arbetsledarskap, förhandling, ad-ministration m.m. Någon vidareutbildningtycks Raä inte anse att de behöver. Det ärdå inte så konstigt att en sådan fältsituationsom den jag befann mig i under sommarenuppstår. Att den rent arkeologiska kunska-pen också behöver utvecklas tycks det hel-ler inte finnas något gehör för hos de högrecheferna, även om många grävningsledaregärna skulle sätta sig på skolbänken ibland.Den allmänna policyn verkar vara att man


20

inte behöver mer än en C-uppsats för attklara av att vidareutveckla frågeställningar,metodik och teori. Som doktorand är detoerhört frustrerande att ens kunskaper ochkompetens inte ens efterfrågas, utan tvärtomofta uppfattas som hotande. Det fältarbetesom en amanuens med flera års erfarenhetförväntas utföra är faktiskt ingenting sominte en väl dresserad schimpans skullekunna klara av (ett stående skämt på vårgrävning...). Jag är medveten om att förhål-landena varierar på de olika UV-kontoren,och det tål att upprepas att mina funderingarbaserar sig på erfarenheter från UV Stock-holm.

Ännu mera ve den som inte blir anti-kvarie, utan fastnar som projektamanuens.Att gå på dessa ständiga vikariat som alltidförlängs i sista minuten och gör all fram-tidsplanering omöjlig, att ofta bli utnyttjadtill att göra de tråkigaste arbetena utan attfå uppmuntran eller erkännande - hur oftaär det inte så att det är projektamanuense-rna som jobbar med materialet inne undervintern medan grävningsledarna tar itu mednya grävningar eller gamla rapporter? Dettycks mig som om det ofta är amanuensernasom lyckats skaffa sig datakunskap och be-kanta sig med materialet, men detta till trotsnämns de sällan i rapporterna och kan ald-rig känna sig säkra på att få avsluta ett pro-jekt.

Ämbetet införskaffar dyra total-stationer och datorer, ny teknik i mängder.Möjligheterna att utnyttja detta är oändliga.Fast det blir väldigt svårt om man inte sam-tidigt uppmuntrar både programmerare ochpersonal med vidareutbildning. Hur oftaanvänds inte totalstationen som om den voreett vanligt avvägnings-instrument? Hurmånga av de högre cheferna klarar av att

hantera en totalstation (och då menar jaginte bara att få fram tolkningsplaner i fält...)?

Mängder av liknande frågor surrar ihuvudet efter några veckor i fält. Varje årblir jag lika förvånad över att det verkligenär så illa som jag mindes det från året innan.Personalpolitiken är riktigt usel på alla ni-våer, konservatismen har fritt spelrum ochde som verkligen vill någonting med arkeo-login mår bara dåligt. Att de höga chefernafungerar som bromsklossar är beklagligtmen kanske ofrånkomligt (jag ska också blibromskloss när jag blir stor) men att ny-blivna antikvarier i min egen ålder uppförsig likadant skrämmer nästan vettet ur mig.

Det finns hopp, det gör det faktiskt.Det är ju inte direkt någon enskild personsfel att det blir så här, utan organisationen isig själv. Å andra sidan består organisatio-nen av ett antal individer som kan påverkasin omgivning. Det nya samarbetet mellanuniversitet, Riksantikvarieämbetet och mu-seerna skulle kunna bli allas vår räddning(just denna lilla klagovisa handlar om äm-betet, men universitetet har som de flestavet också sina problem). Universitetets kun-skaper måste få plats i fältverksamheten föratt UV ska kunna utvecklas på sikt. Detborde vara självklart att forskning som be-drivs av de UV-anställda ingår i deras dag-liga arbete och inte betraktas som en lyxsom förunnas några få. Fältverksamhetenmåste få ta plats på universitetet av sammaskäl. Det tar tid att lära sig att forska, dettar tid att utveckla metoder och tankar såatt de blir användbara och universitetet ärden bästa platsen för sådant. Så länge allainblandade verkligen vill något med det härämnet så borde det inte ens vara särskiltsvårt att samordna.


21

Bengt Westergaard

Följande inlägg är inte tänkt som nå-gon kritik av Björn Anderssons debattar-tikel i föregående nummer (nummer 3/1995) av ”Arkeologen” kring den kom-munikativa arkeologin, även om titelnförespeglar en sådan. Den är just vad denutger sig för att vara, en replik, ett försöktill kommunikation från en väsensskildvärld, nämligen den uppdragsfinansieradefältarkeologins. Inlägget skall inte uppfat-tas som kritik mot enskilda institutioner,utan som en reflektion kring institutiona-liserandet i sig och de kommunikativa kon-sekvenserna därav (med institution avsesi det följande den icke-akademiska arkeo-login). Det goda uppsåtet till trots, så fö-reställer jag mig att innebörden och syf-tet med Björn Anderssons inlägg gickmånga läsare fullständigt förbi. I artikelntalas om behovet av förståelse mellan olikateoretiska riktningar. Jag talar mer om be-hovet av kommunikation på ett något merrudimentärt plan. En kommunikation somi slutändan, måhända, kan få teoretiskakonsekvenser. Den form av arkeologi som jag bedri-vit under många år vid ett flertal institu-tioner (länsmuseer och Riksantikvarieäm-betet) har sin självklara, teoretiska grundi den traditionella arkeologin. Härur ema-nerar huvuddelen av de förutsättningarsom krävs för en på empiriska grunderbaserad kunskapsinhämtning. Det sätt påvilken ny kunskap inhämtas är likartad ochförutsätter arkeologiska fältarbeten i eneller annan form. Härifrån är faktiskt ste-

Replik från den icke-kommunikativa arkeologin

get inte särdeles långt över till den pro-cessuella arkeologin, eller ”newarchaeology”. Så här i efterhand var deideologiska och strukturella konsekven-serna av omvälningen faktiskt inte så storaoch omfattande som epitetet ”newarchaeology” gav sken av. Teoretiskt settgav det samtidens aktiva fältarkeologer enny, men fortfarande användbar begrepps-apparat att använda sig av. Befintligt arke-ologiskt material fick nya dimensioner. Detenda som egentligen krävdes av de redanetablerade institutionerna var en smärreanpassning av metodiken som framför alltgjorde arkeologiska undersökningar tillnågot helt annat än den hobbyverksamhetsom allmänheten fortfarande idag tillmä-ter arkeologi i fält. Arkeologin blev dess-utom en ekonomisk faktor att räkna med.Den hade sin grund i den traditionellaarkeologin, den fann näring i denprocessuella arkeologin. Resultatet är enetablerad kulturmiljöapparat där arkeo-login ingår som en väsentlig del. Den för-ser Sverige och svenskarna med förhisto-ria och historia i en aldrig sinande ström.Kulmen nåddes i början av -90 talet meddet landsomfattande utställningsprojektet”Den svenska historien”. I mitten på 1980-talet dök ett orosmolnupp på den arkeologiska himlen, denpostprocessuella/kon-textuella arkeologin,och den väletablerade, institutionaliseradearkeologin drog öronen åt sig, även iSverige. Jag kan tänka mig att denpostprocessuella arkeologin, då som nu,


22

uppfattas som ett hot mot hela verksam-heten. Här finns dessutom ingen näring atthämta. Den postprocesuella arkeologininnehåller komponenter och framför allttankebanor som gör den till en oöverstigbarteoretisk och metodisk tröskel för en verk-samhet som helt och hållet bygger på tronatt all ny kunskap inhämtas via ständigtnya arkeologiska undersökningar i fält somger nytt material, nya data, som talar avsig självt bara mängden data är tillräckligtstor (mängden data mäts förmodligen iantalet orapporterade undersökningar mul-tiplicerat med antalet olästa diton). Att iett sådant läge använda sig av eller hän-visa till postprocessuella diskussioner voredetsamma som att undermindera sin egenverksamhet. Här ser jag problemet med denkommunikativa arkeologin och viljan tillkomunikation över de teoretiska gränserna.Innan vi talar om akademisk förbrödringöver paradigmgränserna bör vi kanske setill att rensa rent i kommunikations-kanalerna mellan å ena sidan den akade-miska arkeologin och å andra sidan denfältarkeologiska verkligheten, där storapengar spenderas på ibland tvivelaktigaprojekt i arkeologins namn. Vad beträffarden kontextuella arkeologin så kan manenkelt konstatera att budskapet är politiskt,ideologiskt och ekonomiskt inkorrekt, settur ett exploateringsarkeologiskt perspek-tiv. Så som arkeologi huvudsakligen be-drivs i Skandinavien idag (sannolikt ocksåutanför denna sfär) vore det en omöjlighetatt plötsligt dra tillbaka sina krav på enorubblig uppföljning av alla exploaterings-ärenden där fornlämningar är inblandademed hänvisning till att de inte längre be-hövs för kunskapsuppbyggnaden. Hurskulle det t ex se ut om fornlämningarna

verkligen gavs det skydd de har i lagtexten(som det ser ut idag är det ju faktiskt så atthar man bara pengar kan man få tillståndatt ta bort nästan vad som helst)? Vad skullehända med verksamheten? Vad skulle re-visorer på länsmuseer och Riksantikvarie-ämbete säga när de arkeologiska uppdra-gen och därmed inkomsterna tröt? Helaverksamheten bygger på en någorlundajämn ”orderingång”. Ingen ställer sig uppoch frågar vad vi ska med allt material till.De enda som ställer krav på verksamhet ärrespektive institutions revisorer ochbudgetansvariga. Här försiggår sällan el-ler aldrig någon vetenskaplig diskussionoch därmed inget behov av kommunika-tion i Björn Anderssons tappning. Så längeobjektet var i den akademiska världensblickfång kunde de kulturmiljövårdandeinstitutionerna alltid hävda sina intressenmed hänvisning till aktuella, vetenskapligarön och akademiska trender, likaväl sompågående debatter. Det var ju detta som gavverksamheten vetenskaplig status. När is-tället subjektet, den egna verksamheten,hamnade i centrum för intresset, rycktesdet akademiska fundamentet för verksam-heten undan. Här bröts kontakterna och häruppstod den icke-kommunikativa arkeo-login i min tappning. Det tar ett antal årinnan man inser att dagensinstitutionaliserade arkeologi inte bedrivsi syfte att upplysa vare sig allmänhet ellervetenskapliga samfund. Den är helt enkeltett politiskt och, kanske ännu mer, ideolo-giskt redskap som vi själva har satt i hän-derna på makthavarna. Vad som följer är svårt att sia om. Ensak är dock säker. Ingenting kommer attrubba den institutionaliserade arkeologinstro på att det måste finnas en absolut grund


23

för vår kunskap, annars blir det kaos, vadBjörn Andersson kallar ”den carteisianskaoron”. Om en sådan hållning är grundenför den icke-kommunikativa arkeologin,

då har jag svårt att se det vällovliga försö-ket med en kommunikativ arkeologi över-leva


24

Mats Sandin och Anna Thal

Alla arkeologer har nog varit arbets-lösa vid ett eller annat tillfälle. Hur arbets-lösheten slår mot individen, dvs om manblir lång- eller korttidsarbetslös, styrs bl aav abetsmarknadens utseende. Vid en så-dan situation kan individens val av utbild-ning komma att ifrågasättas både av sigsjälv och av andra. Kanske detta framfö-rallt gäller de arkeologer som har utbildatsig under de senaste åren och sett årskulla-rna av nyutexaminerade arkeologer skjutai höjden. Överskottet av arkeologer, ellersnarare underskottet på arbetstillfällen, harlett till att kraven för en anställning harhöjts och därmed pressat upp längden påutbildning och medföljande studielån.Samtidigt krävs det, genomgående, arbets-livserfarenhet för att få tillträde till arbets-livet. Särskilt aktuellt är detta inom detkulturinriktade området som under längretid karaktäriserats av hög arbetslöshet.

Hur kan man nu som nyutexamine-rad arkeolog få denna arbetslivserfarenhet?Man kan exempelvis jobba som volontärpå utgrävningar runt om i världen. En så-dan lösning kan dock snabbt vända sig tillett nytt problem då det inte är möjligt attlivnära sig fullt ut på inkomster från ettsådant arbete, framförallt inte om man harfamilj. Man kan också ha tur och få jobbvia kontakter eller av ren och skär slump.Då man som arbetslös misslyckats medförsöken att slå sig in på marknaden kanman istället ta del av de arbetsmarknads-politiska åtgärder som finns att tillgå. Hursådana åtgärder tar sig uttryck varierar från

år till år. I juli 1994 erbjöds arbetsgivare atttill en summa av 1000 kr i månaden, kunnaanställa arbetslösa ungdomar mellan 25 och30 år med akademisk utbildning. Detta kal-lades för akademikerpraktik. Kravet för attfå akademikerpraktik var att personen skulleha en högskoleutbildning som omfattademinst 120 poäng och att akademiker-praktiken inte fick användas för att ersättaannan arbetskraft på arbetsplatsen. Detarbetsmarknadspolitiska syftet med sats-ningen på en s k ”praktisk inriktad arbets-marknadsutbildning” var att ge nyutexami-nerade akademiker yrkespraktik och arbets-livserfarenhet. Vidare skulle detta förkortatiden mellan avslutad utbildning och arbete.Denna åtgärd finns inte längre och har frånjuli 1995 ersatts med ”arbetsplatsintro-duktion”. Baksidan av dessa åtgärder är attde ibland har utnyttjats på fel sätt. Kultur-branschen i synnerhet har inte ofta berettpraktikplatser, utan har istället tagit emotALU arbetare i och med att det har varitkostnadsfritt. Detta beror bl a på att mu-séer och liknande institutioner fått mins-kade resurser och sedan kompenseratresursminskningen med mindre kvali-ficerad personal, vilket inte strider motpåbjudandet att inte ”ersätta annan arbets-kraft på arbetsplatsen” något som manskulle gjort om man berett plats för enakademikerpraktikant. Under snart sexmånaders tid har vi tjänstgjort somakademikerpraktikanter vid institutionen förarkeologi i Göteborg. Vi har båda studerathär i en längre tid så miljön är invand och

Akademikerpraktik, på gott eller ont?


25

ansiktena mer än välkända. Nackdelen medatt få en praktikplats på samma institutionsom vi studerat vid är att det kan tyckassom en förlängning av studierna. Att bli kvari universitets skyddande famn innebär attmöjligheten till nya utmaningar vad gällerokända miljöer, nya människor och andratyper av organisationer uteblir. Fördelenmed att praktisera på en så välkänd plats äratt man vet hur organisationen/institutionenär uppbyggd samtidigt som den första tidenav osäkerhet, innan man finner sig tillrättamed en ny situation, är obefintlig. Med an-ledning av detta har vi också själva kunnatpåverka innehållet av vår praktik på ett heltannat sätt än om vi hamnat på mer “okändort” Arbetsuppgifterna har i huvudsak vilatpå rapportskrivning och rapportbearbetningav seminariegrävningar som institutionenbedrivit på B- och C-nivå. Rapportarbetethar till oss av många karaktäriserats somkrångligt och lite av ett detektivarbete.Detta har vi onekligen också fått erfara,framförallt det där om detektivarbete.Om det vid institutionen funnits en form

av övergripande organisation vad gällermagasinering av studentrapporter,grävningsdagböcker, fynd m m skulle dettapå flera sätt ha underlättat vårt arbete ochtroligtvis resulterat i att vi hunnit presteramer. Förutom rapportarbete har vi har ävenfått möjligheten att delta i institutionensövriga verksamhetsområden som exempel-vis utgrävningar, exkursioner ochföreläsningsserier. Vi har därmed kunnattillgodogöra oss alla de möjligheter tillerfarenheter som institutionen kunnat er-bjuda.

Vid slutet av praktikperioden kan vikonstatera att vi inte blivit inplacerade i enhierarakisk arbetsfördelning. Snarare kanarbetsrelationen mellan oss och de ansva-riga liknas vid en dialog vilken vi kunnatvara helt delaktiga i. Vi har från första bör-jan fått utforma och ta ansvar för vårt ar-bete, något som varit mycket stimulerandeunder praktikperioden. Vår praktik har intevarit något arbetsmarknadspolitiskt dag-hem.


26

Kalendarium doktorandseminarium

Höstens seminarier består, utöverkorta meddelanden på cirka 15 minuter, avtvå delar. 1. Presentation av nya avhand-lingar, eller symposier (max 30 minuter).2. Avhandlingsseminarium (max 1 timme).Seminarierna äger rum onsdagar kl. 15-17,lokal 207.

6/9 Föreläsning av Dr Sarah Champion(Southampton) på temat Euro-Web: A Eu-ropean Network of Archaeology. Före-läsningen äger rum kl. 10-12 i sal G2 Svea-huset.

6/9 Föresläsning av Dr Sarah Champion(Southampton) på temat Aktuell gender-forskning i England. Föresläsningen ägerrum kl. 18-20 i sal 207 Sveahuset.

13/91) K. G. Sjögren & Per Persson rapporte-rar från symposiet Megalithic Tombs:Their Context and Construction.2) T. Douglas Price, University of Wiscon-sin: Presentation av projektet Saltbäk Vig,neolitiseringsprocessen i ett långtids-perspektiv.

20/9Doktorandmöte.

27/91) Kristian Kristiansen & Jarl Nordbladhrapporterar om symposiet Communicat-ions in Bronze Age Europe (Tanum)2) Inget inbokat...

4/101) Fiona Campbell & Jonna Hansson rap-porterar om European Association ofArchaeologists First Meeting (Santiago deCompostella)2) Fiona Campbell & Jonna Hanssonavhandlingsseminarium.

11/101) Bengt Nordqvist presenterar Bålverket,av Johan Rönnby2) Susanne Axelsson avhandlings-seminarium.

18/101) Yvonne Karlsson presenterar Latepleistocene and holocene hunter-gatherersof the Matpos: an archaeological study ofchange and continuity in Zimbabwe, avNicholas John Walker, och rapport från det7. nordiske bronsaldersymposium iRogaland (Stavanger).2) Per Persson, avhandlingsseminarium.Neolitiseringen i Sydskandinavien- denevolutionära processen.

25/101) Lars Lundqvist presenterar TheArchaeology of Gudme and Lundeborg,red. av P. O. Nielsen, K. Randsborg & H.Thrane.2) Ulf Viking avhandlingsseminarium.

1/111)Ulf Viking presenterar Norrbotten,Sverige och Medeltiden av THomasWallerström.


27

2) Björn Winberg avhandlingsseminarium.

8/111) Tore Artelius presenterar BuildingCustoms in Viking Age Denmark av Hol-ger Schmidt.2) Tore Artelius avhandlingsseminarium.

15/111) Roger Nyqvist presenterar Detinneslutne rum av Michael Olausson.2) Roger Nyqvist avhandlingsseminarium.

22/11 Leif Jonsson presenterar PrehistoricDiet Transitions av Kerstin Lidén.2) Peter Mattsson-Höglund avhandlings-seminarium.

29/111) Elisabeth Nordbladh avhandlings-seminarium: Kvinnovetenskapliga pro-blem i Nordisk arkeologi.

6/121) Ola W. Jensen avhandlingsseminarium:arkeologins världsbild.2) Håkan Karlsson avhandlings-seminarium: Den existentiella hermeneu-tiken och dikotomin mellan subjekt/objekt,samtid/dåtid och konsekvenser för arkeo-login.

13/121) Eva Myrdahl-Runebjer avhandlings-seminarium: Sigiri Mahaväva TransbasinIrrigation System.

20/121) Inget bokat...2) Jonas Grundberg avhandlings-seminarium.

10/11) Nils Johansson avhandlingsseminarium:An Archaeological Adventure.

17/11) Ledigt2) Anders Strinnholm avhandlings-seminarium.

VT-96Bokning till vårterminens seminarier

pågår för fullt. Boka din tid hos Per Cor-nell: 7119173. Redan bokade är:

24/1 Tony Axelsson, avhandlings-seminarium.31/1 Yvonne Karlsson, avhandlings-seminarium.7/2 Bengt Nordqvist, avhandlings-seminarium.14/2 Agneta Gustafsson, avhandlings-seminarium.6/3 Anders Gustafsson, avhandlings-seminarium.


28

Västsverige

7-11/9 Communication in Bronze AgeEurope (Tanum). Arrangeras av Sverigesnationella kommiteé för EuroparådetsBronsålderskampanj. Symposiets avsikt äratt belysa skilda aspekter av temat kom-munikation - idéer, symboler och riter - ochdess arkeologiska uttryck. Anmälan tillAnna-Lena Segestam, Bohuslänsmuseeum, Box 33, 451 15 Uddevalla.

12/9 Föresläsning av Professor T. Dou-glas Price (Wisconsin) på tematNeolitisering. Föreläsningen äger rum kl.18-20 i sal 207 Sveahuset

13/9 Föreläsning av Professor T. Dou-glas Price (Wisconsin) på temat TheSaltbaek Vig Project, a meso/neolithic sett-lement project in NW Sjaelland. Före-läsningen äger rum kl. 15-17 i sal 207,Sveahuset.

14/9 Föreläsning av John Steinberg(UCLA) på temat Ploughing through Pre-history -the systematic plough- soil samp-ling of the Thy project. Föreläsningen ägerrum kl. 14-16. Lokal ej bestämd.

Övriga världen

12-13/9 Archaeological Prospection1995. (Bradford). Arrangeras av The De-partment of Archaeological Sciences, Uni-

versity of Bradford. Konferensens tema ärarkeologisk prospektering såsom t. ex.satelitbilder, geofysisk prospektering. An-mälan och/eller meddelande om intresseatt presentera ett paper till ArchaeologicalProspection 1995, c/o Dr. Cathy Batt, De-partment of Archaeological Sciences, Uni-versity of Bradford, Bradford, WestYorkshire BD7 1DP U. K.

14-16/9 Interpreting, preserving andmanaging ritual landscapes. (Dublin). Ar-rangeras av The Prehistoric Society, Irland.Konferensens tema är rituella lanskap och"...the reconciliation of the preservation ofthese landscapes with public presentation".Anmälan opch/eller intresse av att presen-tera ett paper till: The 60th anniversityconference of the prehistoric society. Att.Dr. Gabriel Cooney, Department of Archa-eology, University College Dublin, Dublin4.

18, 22, 25, 29/9 och 6, 3/10. Gäst-föreläsningar vid Århus Universitet avStefan Brink, (Uppsala) på temat namn-forskning och bebyggelsehistoria.

20-23/9 Archaeological Heritage: In-ventory and documentation standardsin Europe. (Oxford). Arrangeras av Coun-cil of Europe och The Royal Commissionon the Historical Monuments of England.Konferensen är uppbyggd runt två teman

Konferenser, symposier och föredrag


29

vilka är: "archival data standards" och"methods of data collection". Konferens-ledningen efterlyser talare från olika län-der med olika teknik och perspektiv i dessafrågor. Anmälan och/eller meddelande omintresse att presentera ett paper till PeterTopping, RCHME, Quern House, MillCourt, Hinton Way, Great Shelford, Cam-bridge CB2 5LD, England

20-24/9 First Meeting Santiago -95. (San-tiago de Compostela). European Associa-tion of Archaeologists första årliga mötehålls runt tre teman. Dessa är: Interpretingthe archaeological Record, Managing theArchaeological Heritage och Politics ofArchaeological Practice. Anmälan och/el-ler meddelande om intresse att presenteraett paper till First Meeting EAA, Apdo deCorreos 994, 15700 Santiago de Compo-stella, Spain innan 1/3.

18-21/10 Ireland and Scandinavia in theEarly Viking Age. (Dublin). Arrangeras avDepartment of Archaeology, UniversityCollege, Cork. Konferensen behandlarolika aspekter av kopplingen mellan Skan-dinavien och Irland under perioden 800-1000 A.D. Anmälan till: ConferenceSecretary, Ireland and Scandinavia in TheEarly Viking Age, Department ofArchaeology, University College, Cork,Ireland.

2-3/11 Variation og enhed omkring Lim-fjorden igennem tiden, set i et human-og naturvidenskabeligt perspektiv(Århus). Detta seminarium äger rum påVitsköl kloster, Jylland, Danmark.

27-29/11 II Conference on Histographyof Archaeology in Spain -eighteen totwentieth centuries. (Madrid). Arrangerasav Spanish Higher Council for Scientificresearch. Även föredrag av arkeologi-historisk natur från andra regioner än Spa-nien välkomnas. Anmälan och/eller med-delande om intresse att presentera ett papertill Gloria Mora / Margarita Diaz-Andreu,Secretaria del II Congreso de Historio-grafia de la Arqueologia en Espana, De-partemento de Historia Antigua yArqueologia C. E. H. (CSIC), Duque deMedinaceli 6, 28014 Madrid.

14/12 Guld i Yngre Jernalder (Århus).Temadag på institutionen för arkeologi vidÅrhus Universitet.

18-21/12 17th Annual Conference of theTheoretical Archaeological Group. Denårliga TAG konferensen äger detta år rumi Reading. Anmälan och/eller intresse omatt presentera ett paper sänds till: TAGOrganising Committee, department ofArchae-ology, Faculty of Letters, Univer-sity of Reading, Whiteknights ReadingRG6 2AA.


30

För tillfället finns flera stipendier avarkeologiskt intresse utlysta varför nedan-stående presentation får betraktas som ettaxplock.

Nordiska museets agrarhistoriskauppsatsprojekt. Nordiska museet ger pre-mium till agrarhistoriska uppsatser främstpå 3-betygs nivå. Dessa premier ligger påmellan 3.000-5000 SEK. Deltagandet äröppet för alla som studerar på universiteteller högskola. Förutsättningarna är: attuppsatsförfattaren anmäler sitt deltagandetill Nordiska museet, att uppsatsämnet blirgodtaget av den agna institutionen, att upp-satsen blir klar under 1995, att uppsatsenblir, minst, godkänd av den egna institu-tionen. Anmälan görs till: Nordiska mu-seet, Att. Britt Liljewall, Box 27820, 11593 Stockholm.

Lennart J Hägglunds Stiftelse för Arkeo-logisk Forskning och Utbildning utdelarekonomiska medel för arkeologisk forsk-ning och utbildning gällande Götaland ochvästra Svealand. Stiftelsen välkomnar i för-sta hand ansökningar som avserannordnandet av symposier eller forskar-träffar, tryckningsbidrag till vetenskapligaarbeten, genomförandet av mindre

Stipendier

forskningsupp-gifter samt ekonomiskt stödtill doktorander vars avhandlingsarbeteenligt handledarens intygan befinner sig iett sådant stadium att disputation kan för-väntas inom ett år. Ansökan skall vara innesenast den 1/12-95 och innehålla redovis-ning av teoretisk anknytning, metodval,materialläge, budget, tidsplan, en kort pre-sentation av det större problemområde i vil-ket forskningsuppgiften är tänkt att ingå.Ansökan inges i 5 exemplar till Lennart JHägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forsk-ning och Utbildning. C/O Jarl Nordbladh.Inst. för arkeologi, Göteborgs Universitet,Box 2133, 403 13 Göteborg.

Stiftelsen Lars Hiertas Minne ger anslagtill vetenskaplig forskning inom alla äm-nesområden och bidrag kan sökas till om-kostnader för vetenskapligt arbete. Dockej till löner, datorer och kongressresor.Främst vänder sig stiftelsen till yngre fors-kare vilka söker bidrag för avhandlings-forskning samt nyblivna doktorer ochforskarassistenter. Anslagen ligger i stor-leksordningen 5.000-35.000 SEK. Ansökansker på speciell blankett senast den 1/10-95 till Stiftelsen Lars Hiertas Minne,Eriksbergsgatan 3, 2 tr, 114 30 Stockholm.


31

Meddelanden

Bender-Jörgensen. Tel. 7734610.

Medeltidsgruppen. Kontaktpersoner:Claes Theliander Tel. 119173/421476 ochMagnus Stibéus Tel. 119173/425564.

GIS-gruppen. 18 doktorander har anmältintresse för en GIS-kurs under kommandeläsår. Denna kommer att få delas upp i tvådelar, under höst- resp vårterminen. Förövrigt pågår uppbyggnad av institutionensresurser både på program- och datorsidan.Kontaktperson: Karl-Göran Sjögren. Tel.7734615.

DOKTORANDKURSER

Under perioden 6-10/11 genomförs endoktorandkurs på temat World SystemTheory i fornhistoria. Lärare är KristianKristiansen och bland gästlärarna märksJonathan Friedman (Lund) & MikeRowlands (London).

Den 11-15/13 genomförs en doktorandkurspå temat Tolkning och materiell kultur.Bland gästföreläsarna märks bl. a. IanHodder (Cambridge).

ÖVRIGT

Under perioden 2-9/10 organiserar insti-tutionen en C-kurs exkursion till Lettland.

Institutionen för arkeologi

DOKTORANDGRUPPERNA

Mesolitikum på västkusten: Kontaktper-son: Staffan Anberg. Tel.119173.

Tidig- och mellanneolitikum i Västsverige:Kontaktpersoner: Karl-Göran Sjögren ochPer Persson. Tel. 7734615.

Västsvensk metallåldersproblematik. Kon-taktperson: Jarl Nordbladh. Tel. 7734611.

Genderstudier i arkeologin: Kontaktper-son: Elisabeth Norbladh. Tel. 7734612.

Symbolforskning i arkeologin: Kontakt-person : Jarl Nordbladh. Tel. 7734611.

Produktion i förhistoriska och tidig-historiska samhällen: Under hösten pla-nerar gruppen att fortsätta med temat MAT.Gruppen har ett planeringsmöte den 6/9 kl.9-11 på Lises kontor, Sveahuset. Därefterhar gruppen möten varannan onsdag kl. 9-11 på Lises kontor. Kontaktperson: LiseBender-Jörgensen. Tel. 7734610

Arkeologihistoria:Kontaktperson: JarlNordbladh. Tel. 7734611

Bebyggelsegruppen: Kontaktperson: Lise


32

ExpeditionAnn Edlund, inst. sekr. Tel: 7734614, E-mail:A.Edlund @archaeology.gu.seSvängrumsgatan 12, 421 35 V. Frölunda, Tel:470679

PrefektJarl Nordbladh, docent Tel: 7734611, E-mail:[email protected] 27, 413 21 Göteborg, Tel: 161126

Studievägledare/StudierektorBirgitta Carlbom, högskolelektor. Tel:7734616, E-mail:[email protected]. Belfrages gata 18, 413 22 Göteborg. Tel:827274

ProfessorKristian Kristiansen, mag. art. Tel: 7734613,E-mail: [email protected], Ekedal 1776, 430 63 Hindås. Tel:0301-22129

ProfessorJarl Nordbladh, docent.

Forskarassistent: Lise Bender-Jörgensen, dr.phil. Tel: 7744610, E-mail: [email protected]äxelmyntsgatan 14, 414 83 Göteborg.Tel:828129

Universitetslektor (Tjänstledig)Jarl Nordbladh, docent.

UniversitetslektorBirgitta Carlbom, FK.

Adresser till anställd personal på insti-tutionen för arkeologi

Universitetslektor (Vikariat)Eva Weiler, FD. Tel: 7119173. Smyckegatan71, 426 51 Västra Frölunda. Tel: 7094616

Universitetslektor (halvtid) (Vikariat)Per Cornell, FD. Tel: 7119173, E-mail:[email protected]äderkvarnsgatan 6B, 417 03 Göteborg Tel:221529

Universitetsadjunkt (Tjänstledig)Elisabeth Nordbladh, FK. Tel: 7734612, E-mail: [email protected] 27, 413 21 Göteborg. Tel: 161126

Universitetsadjunkt (halvtid) (Vikariat)Per Persson, FL. Tel: 7734615, E-mail:[email protected]ången 12, 414 82 Göteborg.Tel:414771

Universitetsadjunkt (halvtid) (Vikariat)Bjarni Einarsson, FD. Tel: 7119173,Framnesvegi 24B, 101 Reykavik, Island.

Universitetsadjunkt (halvtid) (Vikariat)Eva Myrdal-Runebjer, FK. Tel: 7119173,1184 Gårdsjö, 686 00 Sunne. Tel: 0565/31120

Biträdande forskareKarl-Göran Sjögren, FL. Tel: 7734615, E-mail:[email protected] 19, 417 20 Göteborg.Tel:233183

Biträdande forskareLena Hammarlund, Högskolan i Borås,Väfskolan, Box 874, 501 15 Borås. Tel: 033/174645


33

AmanuensEva Englund. Tel: 7734615.

DoktorandtjänstStaffan Anberg, FK. Tel: 7119173, E-mail:[email protected] 17, 442 37 Kungälv: Tel: 0303-156364

DoktorandtjänstÅsa Gillberg, FK. Tel:7119173, E-mail:Å[email protected] 7A, 411 20 Göteborg. Tel:132266

DoktorandtjänstAnders Gustafsson, FK. Tel: 7119173, E-mail:[email protected], Pl 6584, 474 96 Nösund. Tel:0304-20936

DoktorandtjänstHåkan Karlsson, FK. Tel: 7119173, E-mail:[email protected]östvädersgatan 67, 7tr, 418 33 Göteborg. Tel:534151

DoktorandtjänstSusana Sjödin, FK. Tel: 7119173, E-mail:[email protected]ömansgatan 9B, 413 15 Göteborg. Tel:128678

TimlärareAgneta Gustafsson, FK. Tel: 7119173,Kommendörsgatan 40 B, 414 64 Göteborg.Tel: 247839

TimlärareOla W. Jensen, FK. Tel:7119173, Hvitfeldtsgat7 A, 411 20 Göteborg. Tel: 132266

TimlärarePeter Matsson-Höglund, FK. Tel: 7119173Såggatan 33 C, 414 72 Göteborg. Tel: 146972

TimlärareAnders Strinnholm, FK. Tel: 7119173Spaldingsgatan 13, 412 59 Göteborg. Tel:166087

TimlärareRoger Nyqvist, FK. Tel: 7119173Östanvindsgatan 16A, nb, 451 61 Uddevalla.Tel: 010-6788116

TimlärareLeif Jonsson, FK. Tel: 7119173Aschebergsgatan 32, 5tr, 411 33, Göteborg.Tel: 163105

Adresser till institutionens docenter:

DocentJan-Erik AugustssonSkaraborgs länsmuseumP O Box 253532 23 Skara

DocentHans BrowallRörstrandsgatan 26113 40 Stockholm

DocentCarl CullbergTorsberg 14451 00 Uddevalla

Documents

Arkeologen Nr. 4. Augusti 1995 Arkeologen · om hans teori skulle kunna få upprättelse med hjälp av den nyligen introducerade C-14 metoden. Emellertid så kunde denna inte bevisa