Arkeologen Nr. 3. Maj 1995 Arkeologen

Arkeologen Nr. 3. Maj 1995

1

ArkeologenNyhetsbrev från Institutionen för arkeologi

Göteborgs Universitet

Årg. 1 Nr. 3 Maj 1995

Ur innehållet:Tankar kring utställningspolicy

Kommunikativ arkeologi -ett måste?Det västsvenska forskningssamarbetet


2

Arkeologen Innehåll Nr. 3-95

Nyhetsbrevet Arkeologen utges av Insti-tutionen för arkeologi vid Göteborgs Uni-versitet. Arkeologen utkommer med sexnummer per år (3 nr. per termin) och harsom uppgift att spegla den västsvenskaarkeologiska verksamheten.

Adress:Göteborgs UniversitetInstitutionen för arkeologiBox 2133S-403 13 GöteborgTel: 031/7734614Fax: 031/138030ISSN 1400-4879

Ansvarig utgivare:Kristian Kristiansen

Redaktör detta nummer:Håkan Karlsson

Manusstopp:Nr. 4/95. 15/8. Utgivning 30/8Nr. 5-6/95. 15/11. Utgivning 30/11Nr. 1/96. 15/1. Utgivning 30/1

Omslagsbilden är en detalj av en bildhämtad ur Olaus Magnus "Historia omde nordiska folken"

Från redaktionen... 3

Det västsvenska forskningssamarbetet...4

Långt borta och nära -gudaoffer och var-dagsting från bronsåldern. Av Peter

Jankavs...7

Rapport från den kommunikativa arkeo-login. Av Björn Andersson...10

En anekdot kring en legend. Av Anders

Larsson Strinnholm...18

Anmälan av Alain Schnapps bok "Laconquête du passé. Av Åsa Gillberg...20

Konferenser, symposier, föredrag...25

Stipendier...29

Meddelanden...30

Nya publikationer från västsverige...31

Tjänster...32

Adresser till anställd personal påinstitutionen för arkeologi...33


3

Från redaktionen

Detta tredje nummer av "Arkeologen"har samma disposition som de tidigarenumren. Vissa rubrikteman som ärinaktuella under sommaren har dock ute-lämnats såsom t. ex. kalendariet fördoktorandseminariet. Detta samtidigt somstörre utrymme ställts till förfogande fördebatt, synpunkter, referat och recensioner.Det bör även noteras att det föreliggandenumret, inte i samma utsträckning som detidigare, domineras av information från In-stitutionen för arkeologi. I det aktuella num-ret presenterar t. ex. Peter Jankavs frånSkaraborgs länsmuseeum sin syn påutställningspolicy etc. Samtidigt somvetenskapsteoretikern och arkeologen

Björn Andersson i ett längre inlägg disku-terar arkeologi och kommunikation.

Nästa nummer (4) viket enligt pla-nerna skulle utkommit den 31/7 utkommeristället den 30/8. Detta samtidigt som num-mer 5 & 6 sammanslås till ett dubbel-nummer vilket utkommer den 30/11. Dennaförskjutning är en konsekvens av ut-givningstidernas anpassning till de akade-miska terminerna.

Inför kommande nummer efterlysesliksom tidare material från de övriga arkeo-logiska institutionerna i västsverige. Det äråterigen på sin plats att påpeka att det in-komna materialet bestämmer "Arkeolog-ens" form och innehåll.


4

PROTOKOLL FRÅN DET VÄSTSVEN-SKA NÄTVERKSMÖTET PÅ RÅDASÄTERI 95 04 04

Förmiddag1. Kristian Kristiansen hälsade alla väl-komna och noterade att länsstyrelserna istort sett inte var representerade på mötet.Han meddelade också följande:

Information från rådsmötet i Stock-holm. Rådsmötena ska fungera somparaplygrupper för att samordna störreforskningsprojekt. Raä har visat sitt allvari satsningen på de regionala nätverken ge-nom att fr. o. m. 1 juli ordna en doktorand-tjänst på varje arkeologisk institution.Innehållet i tjänsten är delvis fritt, men denska fungera som stöd i olika delar av deregionala nätverkens arbete.

De första projektskisserna till Riks-bankens Jubileums-fond ska föreligga 15maj (med slutliga projektbeskrivningarsenare i augusti). Sådana projektskisser börformuleras inom ramen för det västsven-ska samarbetet (se vidare punkt ?).

Institutionen informerade om pla-nerna på en internationell forskarskolakring hällristningar i samband med nybyg-get av museet i Tanum (se punkt 3). I för-sta hand riktar man in sig på ett nordisktsamarbete för att så småningom kunnasöka EU-pengar. Vidare är det meningenatt sommaruniversitetet ska profilera insti-tutionen internationellt, samtidigt som nät-verken byggs upp. Just nu förs diskussio-

Det västsvenska forskningssamarbetet

ner med institutionerna i Lampeter, Walesoch i Paris. Kristian Kristiansen arbetarmed en långsiktig strategisk planering förperioden 1995-2000.

2. Information om ett ev. regionalt labora-torium. Dess funktion blir att samordna denaturvetenskapliga resurserna i regionen,både vad gäller pengar, tjänster och exper-tis. Viss utbildning skall också knytas tillett sådant laboratorium. Det ska ligga iGöteborg och ska finansieras särskilt medUV-medel. Rektor Jan Ling har tidigaretalat om samarbete mellan de olika fakul-teterna på universitetet. Man kan ocksåtänka sig ett samarbete med SVK. Ett nyttmöte på måndag 95 04 10 skall behandlaekonomiskt underlag, lokaler och utrust-ning, varefter rektor ska förses med under-lag för ytterligare arbete.

3. Hans Kindgren meddelade att pengarnatill byggnationen av det nya museet iVitlycke nu är klara.

4. Lars Lundqvist m. fl. informerade omett möte som hållts på Stadsmuseet. Förtillfället finns i regionen flera utställnings-projekt kring vikingatid, varav ett är ini-tierat av FFF, Forum för fornnordisk forsk-ning. I projekten finns ingen arkeolog re-presenterad som sakkunnig. Fackfolket börhålla sig informerade om vad som händeri regionen.

BESLUT 5. Kristian Kristiansen medde-


5

lade att senaste numret av Arkeologenkommit ut, och att innehållet avspeglarintresset som finns ute i regionen. Han ef-terlyste därför bidrag från övriga arbets-platser. Man kom överens om att redaktö-ren får ringa runt och påminna om nästamanusstopp.

6. Arkeologiska programområden i Väst-sverige. Kristian Kristiansen har abstrahe-rat förslagen från UV Väst och de regio-nala museerna. Han menade att det var vik-tigt att vi har få och breda program somkan täcka mycket, men att vi ska vara enigaoch ha en gemensam strategi i förhållan-det till uppdragsverksamheten. En allmändiskussion startade som inriktade sig påhuruvida programmen var alltför allmänthållna och formuleringarna därför bordevässas ytterligare, eller om det fanns an-vändning för olika nivåer i prioriteringa-rna. Innehållet i begreppen program ochprojekt samt hur dessa bör förhålla sig tillvarandra diskuterades också. Vi enades omatt vi behöver en överblick över vilka pro-jekt som redan finns i regionen och vilketmaterial som grävts fram de senaste åren.En allmän forskningshistorisk översiktbehövs också.BESLUT Konkreta projektskisser skallvara klara till 15 maj (se nedan), men se-kretariatet fortsätter arbetet med program-beskrivningarna och presenterar dem pånästa Rådamöte till hösten.

7. Projektskisser till Riksbankens Jubi-leumsfond. Vi enades om att sätta igångtre arbetsgrupper. Enligt Kristian Kristian-sen förväntas stora projekt där doktorand-tjänster ska ingå. Följande arbete inleddes:

* Urbanisering och ortsbildning. Jan-ErikAugustsson sammankallar en arbetsgruppsom föreslogs bestå av Hasse Andersson,Lena Bjuggner, Hans Kindgren, MonaLorenzon, Magnus Stibéus och Ulf Viking.Deadline för projektskiss: 15 maj.

* Det agrara samhällets framväxt. Främstskall arbetet gälla boplatsmaterial frånolika perioder. Bebyggelsegruppen före-slås få arbeta med denna konkreta uppgift.Lars Lundqvist sammankallar bland andraLise Bender Jørgensen, Pernilla Gunnars-son, Curry Heimann samt en representantför Jönköpings museum. Deadline förprojektskiss: 15 maj.

* Boplatsbegreppet i stenåldern. Till enbörjan skall arbetet bestå i en inventeringav stenåldersmaterialet och dess potentialför olika frågeställningar. Eva Schallersammankallar en arbetsgrupp som före-slogs bestå av Hans Kindgren, BengtNordqvist, Karin Rex Svensson, Karl-Gö-ran Sjögren, Bengt Westergaard och JohanWigforss. Deadline för projektskiss: 15maj.

BESLUT 8. Formalisering av det väst-svenska samarbetet diskuterades och Kris-tian Kristiansens utkast till dagordninggodkändes. För att säkra kontinuitet i ar-betet bör vi träffas regelbundet och ha enfast sändlista med en kontaktperson påvarje arbetsplats. Jarl Nordbladh informe-rade om att institutionens ekonomi klararav att bekosta ett möte om året.

Eftermiddag9. Björn Winberg redogjorde för arbets-


6

uppläggningen kring projektet Riksväg 40,där man inbegriper arkeologiska institu-tionen och betonar problemformuleringoch prioriteringskriterier i den inledandefasen. Kulturgeografin har fått en centralplacering i planeringen och man framhävdeockså betydelsen av miljöhistoria (pollena-nalys). Det framgick att tiden man haft tillsitt förfogande att planera arbetet varitmycket kort. Sammanlagt hade man tremöten och faxkontakt från arbetets start tilllänsstyrelsens beslut om utredning ochbyggnadsinventering.

Den allmänna diskussionen cirkladekring flera frågor: hur ska prioriteringarnagöras rent konkret, vilka är minimi-kriterierna vid dokumentation, hur följerlänsstyrelsen upp förunder-sökningarnasoch slutundersökningarnas resultat ochöverensstämmelse, vad får länsstyrelsernaför beslutsunderlag o.s.v. Vi enades om attett sammandrag av tidigare erfarenheterfrån stora projekt borde sammanställas ochatt systematiska, skriftliga utvärderingar avvår egen verksamhet i stort sett saknas.

10. En gemensam policy om förhållandettill privata konsultfirmor diskuterades.Kunskapsuppbyggnad är en långsiktig pro-cess som kräver kontinuitet och en insti-tutionell bas i regionen. Med tanke på re-geringens strategi och satsning på just dettafinns det en motsättning mellan privataintressen med vinstsyfte och vår egen verk-samhet.BESLUT Det föreslogs att KristianKristiansen som fristående och oberoenderöst bör vara den som framför vår gemen-

samma åsikt, och han fick därför i uppgiftatt skriva en resolution.BESLUT 11. Frågan om regionalakollokvier i samband med projekten dis-kuterades. Får man projektpengar börkollokvier med inbjudna internationellaexperter ingå i budgeten. I samband medde stora projekten vore det intressant attanordna projekt-teorisymposier. Det varuppslutning kring förslaget, men också tillmedfinansiering när så krävs.

12. De olika institutionernas tillgång tillE-mail diskuterades. För ögonblicket tycksdet bara vara universitetet som har dennamöjlighet, men Älvsborgs länsmuseum blirinkopplade i maj. Hans Kindgren informe-rade om att det pågår förhandlingar medKulturdepartementet om en kollektivan-slutning av Sveriges länsmuseer tillSUNET.BESLUT Karl-Göran Sjögren informe-rade allmänt om E-mail, och fick i u p p -drag att ta fram basinformation till nästamöte.

13. Lite roligt måste man också ha, så Kris-tian Kristiansen föreslog en gemensamfest. Augusti föreslogs som en lämplig tidoch Hans Kindgren tog på sig arbetet medatt kolla om Bassholmens vandrarhem haröppet. Doktorandbandet (hittills utannamn) har blivit tillfrågade om de villspela. Mera info kommer finns på annanplats i detta nummer av Arkeologen!

ProtokollförareÅsa Gillberg


7

Om en utställning delvis föranledd av etttämligen litet arkeologiskt fynd - endastsexton fyndnummer - som gjordes 1985vid Fröslunda på Kålland, Västergöt-land.

De flesta museer har en avdelning somvisar och berättar traktens eller regionensforntid. Dessa utställningar är oftast upp-lagda så att man som besökare kan följa enförhistoria, från stenålderns äldsta fynd, viabrons- och järnåldern, fram till vikingatid-ens runstenar och handelsfärder. En logiskordning skapas av det raka tidsspåret. Ut-efter denna linje finns stationer med före-mål och andra fynd som berättar om närings-fång, begravningsskick och bosättningar.Detta sätt att framställa en förhistoria är dettraditionella. Så har vi lärt oss i skolan, såser historieböckernas innehåll ut, så skallutställningar göras. När länsmuseets forntidsutställningskulle byggas stod det tidigt klart att vi inteskulle kunna uppfylla de vanliga kraven,med avseende på historiskt tidsomfång ochinnehåll. Ursprungligen var tankarna att lä-nets hela förhistoria skulle speglas i en fastbasutställning. Den nybyggda lokalens yta,ekonomin och tiden tillät oss dock inte attåstadkomma allt. Ett urval måste göras ochvalet var enkelt. Sköldarna från Fröslundaskulle naturligtvis ställas ut och detta inne-bar att bronsåldern fick bli det tidsskedesom utställningen inriktades på. Ett annatavsteg från den gängse mallen var temat i

Peter Jankavs

utställningen. Eftersom sköldarna är exem-pel på stor hantverksskicklighet blev justmänniskans arbete och hennes förmåga attskapa en given grund för utställningens inne-håll. Denna uppläggning har fått både kri-tik och uppskattning. Kritik för att skolklas-ser och andra besökare har ibland känt sigvilsna i avsaknaden av tidsaxlar och förvän-tat innehåll. Uppskattning för att vi haft vil-jan, rentav modet, att frångå den vanliga for-men. De positiva omdömena har också gälltutställningens vinkling - arbetet och hant-verket - ett område som annars sällan är detbärande temat i en utställning om forntiden.

Några ord borde också ägnas åt utställ-ningens namn ”Långt borta och nära -gudaoffer och vardagsting från brons-åldern”. Den första halvan av titeln kan-ske på något sätt känns välbekant. Jag harhittills funnit tre exakt lika, eller närliggandeexempel: En film av Marianne Ahrne ochen roman av Bela Plain heter båda ”Långtbort och nära”, därtill finns en statlig utred-ning om distansundervisning som bär denliknande titeln ”Långt borta och mycketnära”! Av detta visste vi inget när vi döptevår utställning. Vår avsikt med namnet varatt spegla både innehåll och idé i utställ-ningen. ”Långt borta” syftar både på geo-grafiskt avstånd, t ex sköldarnas ursprungs-område, men även på det mentala avståndvi försöker överbrygga när vi skall förklarabronsföremålens funktioner om det så är ensköld från Herzsprung eller ett miniatyr-svärd från Bolum socken i Västergötland.

Långt borta och nära- gudaoffer och vardagsting från bronsåldern.


8

Utställningen finns i tre rum, vilka samti-digt, på tre olika sätt förmedlar valda delarav bronsålderns samhälle. Det första rum-met är närmast en biosalong i vilken mankan se ett bildspel, eller om man så vill,multimediaspel. I dramatiserat form fram-förs här några olika tolkningar om vad Frös-lundasköldarna var för något, vad de an-vändes till och hur de hamnade i jorden. Idet andra rummet, det med stenhällarna,finns merparten av sköldarna tillsammansmed en del andra föremål från bronssåldernvilka offrats i den västgötska jorden. Somavslutning, i det tredje rummet, behandlasbronsålderns vardag, hantverk och de ma-terial som fanns att använda för den tidensmänniskor. Det kanske bästa sättet att seutställningen är att gå genom rummen i justdenna ordning.

Sköldrummet och sköldarnaDe arkeologiska händelserna som fick

sin början hösten 1985 kom att på ett ge-nomgripande sätt förändra Skaraborgs läns-museum framtid. En kort tid efter att fyndetav sköldarna vid Fröslunda blev känt ochman insett deras arkeologiska betydelse bör-jade planerna på hur och var man skulleställa ut dem. Att de skulle få ett eget ”pa-radrum” var givet. Det fanns t o m långtgångna förslag på en särskild sköldhall somskulle byggas i anslutning till den gamlamuseibyggnaden från 1919. Men sommånga gånger, och i andra sammanhang,blev inget av dessa förhoppningar, på grundav ekonomiska skäl. Det gick helt enkeltinte att uppbåda pengar till att bygga nytttill sköldarna. Idén om en utökning av mu-seets lokaler släpptes dock inte och någraår in på 90-talet togs ett slutligt beslut attanslå medel till ett utbyggnad av lokalite-

terna. Sköldarnas ställning som länsmuseetsarkeologiska praktfynd var fortfarande gi-ven och redan på ett tidigt stadium avnybyggets planering ritades det in ett cen-tralt beläget sköldrum.

Bronsålderns hantverk Oavsett tid och rum har människan fak-tiskt alltid klarat sig, hon har löst de pro-blem och kriser som uppstått. Vi själva ärbeviset på gångna generationers förmåga attöverleva. Genom hjärnans och handens ko-ordination, genom hjärnors och händerssamarbete och mot bakgrund av arv och tra-dition kunde hon gå vidare och utvecklas.Människan uppfann och utvecklade sittkunnande och sin teknik. Hon var skapande- inte alltid på gott - hon kunde både varaden som födde och formade, men hon kundeockså förgöra. Med sina händers verk kundehon ödelägga både sin omvärld och sinamedmänniskor. Hur uppfattar vi, i gemen,det som brukar kallas forntiden? Det finnssäkert vetenskapliga undersökningar avdetta som måhända visar på motsatsen, menjag tror att en spridd åsikt är att forna tidersmänniskor var lyckligt omedvetena om denmisär de levde i. Det var mörkt och fuktigti husen, maten eländig och kritterna små ochmagra. Okunskapen frodades, man var räddför mörkret och skräckslagen för detokända. Livet levdes primitivt och medenkla redskap. Att detta är en, mer ellermindre, allmän uppfattning stärks tyvärribland av vad man kan se och uppleva i ar-keologiska rekonstruktioner och forntids-byar. Nu vet de flesta arkeologer att så intevar fallet. De verkliga förhållandena varmycket mer komplicerade. Den forntidamänniskan var lika intelligent som vi troross vara själva, oavsett om hon var en


9

stenåldersjägare eller en bondmora frånbronsåldern. Hennes kunskap om sin om-värld, både den närmaste och den mer av-lägsna, var stor. Hennes förmåga att sökaupp och utnyttja naturens tillgångar viladepå många generationers erfarenhet. Olikasorters allianser, giftemålsregler och släkt-skapssystem sörjde för att man upprätthöllkontakter med mer avlägsna trakter. Råva-ror och material som inte fanns i omgiv-ningen, liksom nyheter, kunde spridas medhjälp av dessa kanaler.

Avsikten med utställningen om brons-ålderns hantverk är just att i någon mån för-söka visa upp det forntida kunnandet ochskickligheten. Många av dessa kunskaperfanns, mycket lite förändrade, fortfarandekvar i det traditionella bondesamhället viddet senaste sekelskiftet. Man visste att ar-beta med trä, näver, sten och lera. Utställ-ningen visar alltså inte bara något som fannsför flera tusen år sedan, utan också det somalldeles nyligen börjat glida ur våra händeroch sinnen.

Utställningen är uppbyggd kring sex ”sta-tioner” med innehåll baserat på olika råva-ror, material och hantverk. Det som behand-las i första hand är sådant som gjordes avsten, textil, lera, brons och organiskt mate-rial. En viktig utgångspunkt för utställningenom bronsåldern var att ägna en stor del avutrymmet åt sådant som inte var av brons;att berätta om det vardagliga, det mindrespektakulära, det dolda. Den bärande idéenär att föremålen är basen eller utgångspunk-ten för berättelsen, de skall ge associatio-ner och utvikningar som leder vidare tillandra föremål, verksamheter etc:

sten verktyg arbete verksamheteller

vävstol textil tråd ull får jordbruk bonde/gård

Föremålen, materialen och de andraobjekten i utställningen skall delvis fung-era som ”stolpar” eller ”minnes-anteckningar”. Korta texter, som redogörför en del enkla basfakta, bygger på medytterligare årsringar. De människor somsjälva ägnar sig åt att exempelvis väva, görakrukor eller lägga en stengärdesgård kantroligtvis finna något som de själva kännerigen, eller har egen praktisk erfarenhet av.En nackdel med utställningen är att desskonstruktion egentligen kräver guidening föratt grundidéen skall komma till full rätt. Menså är det väl med alla utställningar.

Sammanfattningsvis Utställningar om forntiden brukar byggakring kronologin eller det rätlinjiga tidsbe-greppet. Ett problem som alltid uppstårhärmed är den helt naturliga oförmågan attförklara tiden, att få besökaren att kännatiden. Upplever man något dubbelt såmycket om det är dubbelt så gammalt somnågot annat (eller egentligen hälften såmycket då det ju är dubbelt så avlägset)?Vad hjälper mig kunskapen att något händeför 35 generationer sedan om jag för egendel ibland inte minns vad jag gjorde förramåndagen? Och varför måste man alltid visaupp gravar? Alltså: Vi ställde tiden åt si-dan. Enkelt, kan man tycka om man barabehöver behandla bronsåldern, men beslu-tet togs när vi fortfarande trodde att vi skullegöra utställning av hela forntiden. Vi redo-gör inte heller för gravskick, boplatstyperoch miljö.Istället valde vi att visa vad män-niskor kunde åstadkomma med sina erfa-renheter, sitt kunnande och sitt arbete. Dettakanske ger en nutida besökare mer.


10

Björn Andersson

Nedanstående text gör inte anspråkpå att fullständigt explicera de semin-arier som sorterat under namnet ”Kom-munikativ Arkeologi”, istället samman-fattas en del av de teser som framkom-mit under de ibland högljudda debat-terna. Texten är också ett försök att visapå de förutsättningar som måste finnasför att människor ska kunna kommuni-cera. Kommunikation mellan männis-kor ses i detta sammanhang som en för-utsättning för det arkeologiskatolkandet. Slutligen är texten också ettsamlat angrepp på den rationalistiskaoch relativistiska arkeologin utifrån etthermeneutiskt-anarkistiskt förhåll-ningssätt. Kritiken kan ses som bådepolariserad och icke-kommunikativ,men inga korrekt formulerade axiom-system gäller sig självt, vilket KurtGödels “ofull-ständighetsteorem“ visar.

Den öppna kommunikationens förutsätt-ningar

Descartes utgick från ett närvarandesubjekt (cogito), som sökte en säker grundför kunskapen och sanningen. Genom attbetvivla allt, kunde man vara säker på attman inte kunde betvivla att man tvivlade,för just då tvivlade man. Det tänkandesubjektet hade en omedelbar relation till sigsjälv. Vilket Descartes menade var den ab-soluta grunden för kunskap.

Nietzsche ifrågasatte Descartes pro-jekt. Och menade att det inte kunde finnasett omedelbart självmedvetande, vilketkunde bära upp sanning, identitet och verk-lighet. Detta eftersom Descartes enligtNietzsche behövde Gud som garant försubjektet, och Nietzsche å sin sida menadeatt Gud var död, och följaktligen kunde detdå inte finnas något självmedvetet subjektkvar.

Ricoeur, å sin sida, försöker bortse frånden motsättning som etableras genomNietzsches kritik av Descartes subjekt-filosofi (cogitio/anticogito). Bort från tän-kandet att kunskapen måste ha ett absolutfundament (objektivism) för att inte hamnai ett förintande kaos (relativism). Ricoeurtalar i detta sammanhang om ett ”såratcogito” (Ricoeur 1974). Ett sårat cogito ärinte dött, men inte heller självevident. Is-tället är det ett cogito som måste förmed-las, eftersom det måste lämna sig själv föratt finna sig själv. Ricoeur menar i dettasammanhang att subjektet inte har direktkunskap om sig själv. Istället skapas en se-kundär värld, t ex vetenskap, konst, littera-tur osv, och det är denna värld som vi sentolkar för att konstruera kunskap om osssjälva. Nietzsches tanke om subjektets il-lusion om sig själv kan då inte längre ac-cepteras. Samtidigt kan inte heller subjektettas för givet som hos Descartes. Ricoeurs”sårade cogito” är då både centrerat och

Rapport från den kommunikativaarkeologin.


11

decentrerat (Kristensson Uggla 1994). Detsårade cogitot blir en kommunicerande sub-jektivitet som både talar och lyssnar, ochproducerar mening i ett dialektiskt spelmed andra subjekt i tolkningen av den för-medlande sekundära världen. Slutsatsen äratt kommunikation är ett grundläggandevillkor för kunskapen.

Etablerandet av en öppen gränsfilosofiRicoeur hävdar att man bara kan

grundlägga en metod genom att begränsaden. När man upptäcker vad som begrän-sar en metod, upptäcker man också vad somgrundlägger den. Poängen är att man intekan etablera en metod som absolut. Iställetöppnas metoden mot andra metoder, vilketskapar kommunikation mellan olika meto-der. Ricoeur är därför kritisk mot helhets-filosofier, och därmed motståndare till tota-litetstänkande. En utgångspunkt för dettaställningstagande är Karl Jaspers existens-filosofi.

Jaspers menar att det är omöjligt attobjektivera och systematisera människan.Hon är oåtkomlig att sätta in system, därföratt människan själv är frihet. Filosofin kandå inte ha som uppdrag att skapa systemsom inskränker denna frihet. Det finns alltsåen gräns för människans objektiverande. Igränssituationer som döden, lidandet, kam-pen, slumpen och skulden möter männis-kan på ett radikalt sätt sin egna existens ochblir varse sin historicitet, eftersom hon stårinför en ofrånkomlig situation som hon intekan manipulera eller förändra. Att man sommänniska alltid befinner sig i en historisksituation innebär att all icke-tidsbundenabstrakt och total kunskap är utesluten. Attta sin historicitet på allvar innebär att idéeraldrig kan vara annat än begränsade idéer

och att filosofin därför måste bevara sinöppenhet mot andra kunskapsvägar ochmetoder. Att människan alltid befinner sig isituationer, ger, enligt Ricoeur, konsekven-sen att hon befinner sig i relation till andramänniskor. Och för att kunna utveckla re-lationer förutsätter detta kommunikation.Kommunikationen utgör då också detexistentiella villkoret för tolkning, eftersomvi måste tolka vad andra har att säga. Dennakommunikationsfilosofi är en uppgörelsemed både subjektivismen och objektivis-men. All dogmatism utesluter dialog, ochutesluter också allt gemensamt sökande ef-ter sanningen genom att framhålla ”objek-tivitetens diktatur”. Alltså är Ricoeurs idéeren avgränsning mot både objektivism ochrelativism. Sanning och kunskap är ingetsom kan förmedlas genom ett isolerat cogitosom fundament, antingen det handlar om ettCartesianskt eller Nietzschianskt anti-cogito. Ricoeur menar därför: ”kommunika-tionen förbjuder mig att säga: jag är denenda sanningen” (Ricoeur 1965).

Men man kan endast kommunicera närman är sig själv i mötet med en någon an-nan som också är sig själv. I denna kon-frontation där varje existens slåss både föroch emot sin egen sanning sker en ömsesi-dig skapelseakt. Konflikten ger att ingenmänniska är den enda sanningen. Det finnsalltid andra människor med andra sanningar.Konflikten markerar också att man inte kanstanna vid detta konstaterande, utan manmåste gå vidare och kritiskt relatera de olikasanningarna till varandra i form av en öp-pen konflikt.

Sammanfattningsvis kan man säga attRicoeurs tanke om en tolkningarnas kon-flikt förutsätter att idéer är begränsade ochöppna för kommunikation genom att de


12

befriats från sina anspråk på total kunskap.Att mötet mellan tolkningarna omtalas somen konflikt innebär också ett värnande ommångfalden och en vilja att göra något pro-duktivt av olika meningar utifrån en respektför deras egen särart.

Arkeologins frågor och svar”Arkeologi (grekiska), fornkunskap,

en vetenskaplig utforskning av försvunnakulturer med hjälp av bl.a. utgräv-ning...Målet är att skapa en föreställning omforntidens människa bakom fynden, omhennes miljö, levnadsförhållanden, socialafaktorer, tekniska framsteg osv” (BraBöcker 1974). Ja så säger uppslagsverket,fast hur ska man tolka de uppgrävda fyn-den? Talar de för sig själva? Är de ett föns-ter mot forntiden? Eller ser vi bara våra egnanutida värderingar i tolkningen? I så fall,hur undanröjer vi våra kulturella filter? Kan-ske genom ”Den Vetenskapliga Metoden”?Eller ska man utnyttja våra egna värde-ringars reflektion i det forntida materialetför att på så sätt skapa ny kunskap om osssjälva? Är tolkningsreferensen nutid ellerdåtid, eller kanske framtid? Kort sagt, vadoch vem är det arkeologen tolkar och var-för? Dessa frågor har besvarats på skildasätt av olika former av arkeologi. Främstkan man urskilja ”de tre vise männen”. (1)Traditionell arkeologi, framhåller att sva-ren måste grundas i begrepp som empirism,induktion, kulturteori, etnicitet, evolution-ism, idealism. (2) Processuell arkeologi,betonar logisk empirism, systemteori, eko-logi, anpassning, funktion, objektivism. (3)Postprocessuell arkeologi, hävdar teoretiskpluralism, samhällskritik, filosofi, upple-velse, reflektion, dekonstruktion.

Dessa inriktningar kommer nedan att

utförligare beskrivas och kritiseras för attvisa att deras respektive ”skygglapps”epistemologi leder till ett återvändsgränds-tänkande.

Traditionell arkeologiDenna form av arkeologi har existerat

från mitten av 1800-talet till nutid. Obero-ende av de senaste 30 årens teoretiska dis-kussion har den traditionella arkeologin fro-dats och är fortfarande den gängse meto-den bland praktiskt arbetande arkeologer.Utgångspunkten är att samla så mycket datasom möjligt och sedan generalisera slutsat-ser. Vad man gör är att man kontextualise-rar material som man tycker ser likadant ut.Man anser det viktigt att sätta in detuppgrävda materialet i de forntida kultur-grupper man menar har funnits, dvs en kul-turhistorisk syn. Vilket ibland innebär attman ritar distributionskartor över hur olikakulturgrupper spridits, och där de överle-vande kulturerna på ett evolutionistiskt sättöverlevt genom att de varit mer utveckladeän andra kulturer. Man framhåller att ettvisst arkeologiskt material härrör från spe-ciella raser eller etniska grupper, och attmaterial som hittas tillsammans avspeglarden kulturens idéer normer och värderingar.Kulturella förändringar menar man skerp.g.a. diffusion eller migration av männis-kor eller idéer.

Hodder (1991) menar att exempel pådenna metods utövande var GustavKossinna. Kossinna var tysk arkeolog i bör-jan av 1900-talet och menade att arkeolo-giska fynd från järnåldern i delar av Polenuppvisade germanska drag. Tyska arkeolo-ger, anställda av SS, utnyttjade sedan dessaidéer. Man menade att germaner historisktsett alltid levt i Polen, vilket sedan kunde


13

legitimera den tyska ockupationen av Po-len. Ett annat exempel på hur man gick till-väga är att man ansåg att venusfiguriner frånpaleoliticum (i detta fall ca 18000 b.c.) upp-visade drag som kunde jämföras medhottentotternas nutida figuriner. Man antogatt de folk som under paleoliticum hadebebott Europa, och som då var jämförbaramed hottentotterna (likadana artefakter =samma kulturkomplexitet), senare hade dri-vits ut av de germanska stammarna. Dennahypotes utvecklades senare för att ocksågälla judarna. På uppdrag av Himmler an-ställdes fotografer för att porträtterajudinnor som kunde anses likna venus-figurinerna, orsaken var att ytterligare ”be-visa” judarnas underlägsenhet. Dessutomkunde man hävda att det var ”vetenskapligtbevisat”.

Detta exempel kan kanske tyckasorättvist mot den traditionella arkeologinskulturhistoriska syn. Meningen är emeller-tid inte att säga att alla med kulturhistorisksyn är nazister. Poängen är att visa att denkulturhistoriska metodens betoning på rasoch etnicitet är inskränkande i sitt anspråkpå absolut förklaringspotential och att dendärmed i förlängningen kan användas förobskyra syften. Hade man varit öppen motandra metoder hade forskarsamhället varittvungna att ta dessa i beaktning vilket kan-ske hade kunnat begränsa den polariseradekulturhistoriska etnicitetssynen, och integett de konsekvenser som de facto blevverklighet.

Den traditionella arkeologin utgår så-ledes från en empiristisk induktiv syn. Mansamlar data, ser mönster och strukturer, sät-ter in i raser, kulturgrupper, hänvisar till nor-mer och värderingar. Ett första problem äratt man anser att kunskap objektivt genere-

ras från det arkeologiska materialet. Ma-terialet blir ett fönster mot forntiden.Denna insikt gjorde att man bl a myntadeuttrycket ”let the pots speak forthemselves”. Redan här bortser man ifrånatt krukorna inte alls kan tala, den som ta-lar är istället arkeologen som själv är ettbarn av sin tid, med sin tradition och dessvärderingar. För om det inte är så, hur kom-mer det sig då att materialet hela tidenomtolkas av varje ny generation arkeolo-ger? Och om empirin talade för sig självskulle det ju inte behövas någon som tol-kade, arkeologer skulle helt enkelt bli enöverflödig yrkeskår.

Detta resonemang leder osökt till tolk-ningen att de kulturer som arkeologernaarbetar efter (som är ett resultat av deninduktiva kulturhistoriska metoden), t exTRB kultur, GRK kultur, eller SYK kultur,helt enkelt inte finns, de har överhuvud ald-rig existerat. De är nutida sociala konstruk-tioner utan egen existens som fått egen ex-istens p.g.a. att man inte har problematiseratden egna metoden, inte har öppnat den motandra metoder. Detta leder till att de följd-frågor som uppkommer efter grund-läggandet av dessa konstruerade kultur-grupper, blir frågor som ställs till kulturersom aldrig funnits. För om inte kultur-grupperna funnits kan man ju heller inte dis-kutera dess sociala struktur, dess föränd-ringar, dess relationer, dess teknologi osv.

Är man riktigt elak kan man säga attden traditionella arkeologins forntid aldrighar existerat. Konklusionen är att traditio-nell arkeologi i sin strävan efter absolut kun-skap ridit in i den epistemologiska åter-vändsgränden.


14

Processuell arkeologiProblemen med den traditionella

arkeologin insågs tidigt. Redan 1884 retadeStrindberg upp sig på metoden. Strindbergmenade att sysslolösa överklass barn på delycksaliges ö erhöll ”...en professorsplats iKnappologien, samt två amanuensplatser.Ansökan beviljades, mera för att skaffasysslolösa något knåp än för själfa saken,hvars värde man ännu icke kunde bedöma”(Strindberg 1884).

Bedömningen av de värden som ut-märkte den traditionella arkeologin fickdock vänta ytterligare 70 år. I början på1960-talet började amerikanska arkeologeratt ifrågasätta den traditionella arkeologinsbetoning på empirism, dess induktiva me-tod, dess kulturhistoriska syn, och inställ-ningen att arkeologiskt material avspegladenormer och idéer. Processuella arkeologermenade att den traditionella arkeologinsidealistiska inställning resulterade i ett ste-rilt beskrivande av det arkeologiska mate-rialet.

Istället skulle arkeologin förklara delagbunda processer som man menade varorsaken till att kulturer förändrades. Ut-gångspunkten var ett systemteoretiskt ochfunktionalistiskt perspektiv. Kulturer varuppbyggda av ett antal subkulturer som sinsemellan fungerade för att reproduceraekvilibrium. Artefakter sågs som funktio-ner för anpassning. T ex representeradeyxor, skrapor, pilspetsar inte idéer utanfunktioner för anpassning till rådande eko-logiska biotoper. Kultur definierades följ-aktligen som ”man´s extra-somatic meansof adaptation” (White 1958). Kulturella för-ändringar var inte ett resultat av diffusioneller migration som den traditionella arkeo-login hävdat, utan förändringar kom av or-

saker utanför (oftast ekologiska föränd-ringar) det kulturella systemet, somtvingade det att anpassa sig. Kunde intesystemet anpassa sig gick kulturen under.Om den däremot kunde anpassa sig, resul-terade det i att kulturen ifråga blev merkomplex. Denna utveckling var lagbundenoch gick från det enkla till det komplexa.Man satte därför in människans utvecklingi olika evolutionistiska schemata t ex”band, tribe, chiefdom, state” (Service1960).

Metoden för att bevisa sina teser häm-tade man från den logiska postivismensapostel Karl Hempel, främst hans hypote-tisk-deduktiva metod framhölls som ett ve-tenskapligt ideal. Efter utgrävning, hypotes-skapande och förutsägelser från hypotesen,deducerade man tolkningar. Nästa steg varatt testa (verifiera eller falsifiera) tolkning-arna. Testmaterialet utgjordes av nutida”primitiva” kulturer som man menade lågpå en liknande utvecklingsnivå som forntid-ens kulturer. Genom att man testade tolk-ningen på ett ”neutralt” material ansåg manatt man var objektiv.

Processuell arkeologi utgår alltsåfrämst från ekologi, anpassning, funktiona-lism, systemteori, evolutionism och deduk-tion. Man anser sina verifierade tolkningarvara objektivt giltiga. Även som i fallet medden traditionella arkeologin, är denprocessuella arkeologins epistemologiskainnehåll politiskt. Synen att samhällen strä-var efter ekvilibrium genom att subkultureroch individer funktionellt anpassar sig tillvarandra för att skapa det naturliga statiskatillståndet är enligt min mening ett sätt att”vetenskapligt” legitimera en kapitalistiskkonservativ samhällssyn. Den konservativaideologin vill inte ha samhällsförändringar,


15

allt ska vara som det alltid varit i den bästaav världar, förändringar av samhället, t. ex.rättvisa och jämställdhet är i själv verketsociala patologier. Den enda förändring somär acceptabel är när samhällsorganismenevolutionärt utvecklas till ett högre stadie,där högre är en motsats till lägre samhällentyp primitiva kulturer som fortfarande be-finner sig på mental och teknisk stenålders-nivå. Om då arkeologer implicit/explicitframför denna ideologi för den arkeologi-intresserade allmänheten reifieras den sta-tiska synen och ses som den enda rätta, ”såhär måste det vara för så har det ju alltidvarit”.

Motargumentet blir det samma sommot den traditionella arkeologin: om manistället haft kommunikation med kontra-diktiva ställningstaganden så hade man kun-nat visa på andra samhällssyner vilket hadegjort att man inte kategoriskt hade kunnatsäga att ”så har det ju alltid varit”. Slutsats:i sin brist på alternativa sätt, och öppenhetmot andra förklaringar, hamnar också denprocessuella arkeologin i den epistemo-lo-giska återvändsgränden.

Postprocessuell arkeologiDen postprocessuella arkeologin star-

tade i början av 1980-talet som en kritikmot den processuella arkeologisynen. Dessbetonande av deduktion, funktion, anpass-ning, systemteori osv, sågs av den post-processuella arkeologin som dels icke-för-klarande och dels som etnocentrism, dvs attvåra västerländska värderingar ses som uni-versaler. En annat problem med denprocessuella arkeologin var dess strävanefter objektivitet. Frågan var inte, menadede postprocessuella, om objektivitet exis-terade eller inte, den viktiga frågan var vad

objektivitet var för något? Objektivitetkunde inte grundas i sunt förnuft eftersomman menade att det var en form av idea-lism. Objektivitet var i istället partikuläroch kontingent. Alltså att objektivitet ärett begrepp som är speciellt knutet till enviss kultur, paradigm eller matris, objekti-vitet är då också kontingent, en social kon-struktion i ett speciellt samhälle i en visstid.

Med hjälp av socialantropologiskafältstudier kunde man visa att den väster-ländska synen på t ex rationalitet, tid ochrum, sanning, kunskap osv, var en av många.Rationalitet var bundet till vissa kulturer ochskiljde sig mellan kulturer. Eftersom det varpå detta sätt nu, måste det också ha gälltkulturer i andra tider.

Istället betonade man teoretisk plura-lism där bl a strukturalism, post-strukturalism, kritisk teori och hermeneu-tik skulle samsas sida vid sida och utgörade fundament varifrån den arkeologiskatolkningen skulle genereras. Referensen varinte enbart forntiden, utan lika mycket hand-lade det om att genom forntiden tolka nuti-den. Visa på alternativa förståelser av t exarbetsdelning, relationen man/kvinna, so-ciala/kulturella förändringar. Konklusio-nen var att forntiden utgjorde en mångfaldav sanningar och att arkeologi är ettkonstruerande av dåtid i nutid, och sompekade på alternativa sätt för en framtid.

Kulturella förändringar anses inte be-tingade av varken migration eller anpass-ning. Sociala och kulturella förändringar ären öppen text som ska skrivas och tolkas.Processer och migrationer finns, men deutgår alltid från olika orsaker och är då sinsemellan olika och singulära. För att und-vika reduktionism och essentialism beto-


16

nas faktorer som t ex sociala strategier,sociala transformationer, makt, ideologi,pluralism, omflyttning, relationalitet, ersät-tande och skillnader. För att konkretiserahur förändringar kommer till stånd har mantvå utgångspunkter (1) socialt liv är kon-tingent, (2) socialt liv är Konjunkturellt(samverkande). Man menar att sociala för-ändringar betingas av att konvergenta(sammanlöpande) omständigheter, hand-lingar och händelser, vilka skiljer sig frånfall till fall beroende på skillnader i densociala kontexten skapar förändringar.Följaktligen intar man synen att samhäl-len och kulturer alltid är stadda i föränd-ring, alltid på väg att förändras till någotannat än vad de är. Samhällen samverkaralltid med andra samhällen, både socialtoch ekologiskt. Externa faktorer mellansamhällen internaliseras då till varandraoch på så sätt skapas förändringar.

Problemet med den postprocessuellaarkeologin är att dess pluralism resulterar ien relativism där de olika förklarings-formerna blir isolerade enheter som inte ärförankrade i en enhetlig filosofi. Dessutomär det underligt att förespråka en pluralismsom utesluter det positivistiska vetenskaps-idealet, när t ex strukturalism och herme-neutik skulle kunna ses som likakontradiktiva och uteslutande av varandrassätt att förklara.

Ett annat problem är att den post-processuella pluralismen saknar kriterier föratt välja relevanta tolkningar. Om allt går(utom positivismen), hur är det då möjligtatt ta moralisk ställning mot t ex det ovan-stående nazistiska exemplet? Den nazistiskaformen av arkeologi skulle då vara relativmot sina värderingar, och då lika god somnågon annan form av arkeologi.

Även om rationalitet skiljer sig mel-lan kulturer så måste det ju ändå finnas nå-got som förenar, eftersom människan i allatider har kunnat kommunicera så passmycket att de tillsammans har kunnat byggasamhällen, skapa konst och litteratur etc.Någon form av gemensam rationalitet måstefinnas. Dessutom är det en logisk motsätt-ning i den postprocessuella kontexten attmena att olika former av rationaliteter ärväsensskilda. De postprocessuella arkeo-logerna hävdar ju att samhällen alltid harinteraktion sins emellan, det måste då rim-ligtvis finnas något som förenar olika sam-hällen annars skulle de inte kunnat intera-gera.

Konklusionen blir: trots sin betoningav ett pluralistiskt förhållningssätt, hamnarden postprocessuella arkeologin också i denepistemologiska återvändsgränden. Dettaför att man intar en inställning därkontradiktiva filosofier och metoder inomden egna kontexten tillåts ha kvar sina an-språk på totalitet. Detta resulterar i en rela-tivism där det blir svårt att ta moralisk ställ-ning, eller någon ställning alls, eftersom”anything goes”. Dessutom kan man tyckaatt deras form av arkeologi nästan blir merdogmatisk och trångsynt än både traditio-nell och processuell arkeologi, därför attman påpekar att man företräder öppenhetoch pluralism när man i själva verket intealls gör det. Man blir lika uteslutande somde andra arkeologierna i sitt totaliserandeav den egna diskursen.

KonklusionSammanfattningsvis så hyllar den tra-

ditionella arkeologin den kulturhistoriskainduktiva metoden som enda adekvat me-


17

tod, processuell arkeologi avvisar traditio-nell arkeologi och ser deduktiva/funktio-nella och systemteoretiska metoder som deenda adekvata, postprocessuell arkeologii sin tur avfärdar processuell arkeologi ochframhåller en form av teoretisk pluralismsom enda alternativ.

Jag har ovan försökt att visa att dessatre former av arkeologiskt tänkande ham-nar i ett återvändsgrändstänkande i och medatt de totaliserar det egna, och inte inkor-porerar kontradiktiva förklaringsmodeller isina försök att skapa mening av en tid ochkultur som inte är vår egen.

Den cartesianska oro (att det måstefinnas någon absolut grund för kunskapenannars blir det kaos) som genomsyrar dessatre olika arkeologiska förklaringsmodellerleder till en icke-kommunikativ hållning, däralternativa metoder exkluderas för att mantror att det skulle skapa antingen en kao-tisk relativism eller en dogmatisk objekti-vism.

Dessa tre arkeologiska vise män ridermed sina kunskapsteoretiskt dogmatiskaledstjärnor in i återvändsgränder där det äromöjligt att kommunicera med någon an-nan än sig själv. I försoningen med sig självsluter man sig därför i en gemensam lögndärför att den egna diskursen i sina totalitet-sanspråk inte kan acceptera andra sanningarän den egna.

Mot en Kommunikativ ArkeologiDet kommunikativa alternativet inom

arkeologi skulle kunna ta tillvara de posi-tiva delar som ändock finns i de tre olikaarkeologimodellerna. Inom traditionell ar-keologi så finns t ex ett starkt intresse fördet forntida materialet. Man är inte baraintresserad av vetenskapliga metoder eller

nutida samhällskritik. I den processuellaarkeologin finns en strävan efter klarhet ochgiltighet, kriterier för att man inte kan tolkahur som helst. I den postprocessuella arkeo-login finns potentialen för alternativa syn-sätt på t ex objektivitet, och insikten att ar-keologi, som all vetenskap, är en socialpraktik med politiska förtecken.

De tre diskurserna kan alltså ses somtalande från olika perspektiv, där de bely-ser forntiden med olika sanningsanspråk,där det ena sättet inte nödvändigtvis måsteutesluta det andra. Detta ger att de tre visemännen i arkeologin kanske inte som bi-belns vise män hittar den definitiva san-ningen, men att de ändå kan ha en kommu-nikation om vad sanning, tolkning och kun-skap är, istället för att i den enskilda mono-logen framhäva objektivitetens ochrelativismens diktatur.

Referenser

Bra Böckers Lexikon (1974) Bra Böcker Stock-holm.

Kristenson Uggla B. (1994) Kommunikation påBristningsgränsen, Paul Ricoeur, Stock-holm.

Hodder Ian (1991) “Archaeological theory incontemporary European societies: theemergence of competing traditions“.Archaeological Theory in Europe. The Last3 Decades. (ed. Hodder). Routledge.

Ricoeur P. (1965) History and Truth. NUP.Ricoeur P. (1974) The Conflict of Interpretations.

Essays in Hermeneutics. NUP.Service E. (1960) Primitive Social

Organization. New York.Strindberg A (1884) De Lycksaliges Ö. Stockholm.White L (1958) The Evolution of

Cultures. New York.


18

Anders Larsson Strinnholm

Följande lilla berättelse upptäcktesav en slump i arkivet på FalbygdensMuseum. Det är en nedteckning av enberättelse av Johan på Skultås, som varmed när Montelius och Retzius under-sökte gånggrifter i Karleby 1872.

De båda utgrävarna bodde på Rant-ens hotell, som då var nytt och fint. De häm-tades med skjuts varje morgon kl. 8 och kör-des åter dit vid 6-tiden på kvällen. Far hadeåtagit sig denna skjutsning (Karl V. Samu-elsson, Klövagården), och min bror och jagbyttes varannan gång härmed. Jag var en19 års pojke på den tiden.

På den tiden hade vi ej annat att köramed än en ”brädhäck”, en hemmagjord vagnutan fjädrar, och på den fick de sitta ochskumpa. Sätet hade en sorts ”fjäder-anordning”, men det var allt. Jag stod bakomdem och körde, och vi pratade och haderoligt hela tiden. De voro mest som vanligtfolk, och en kunde prata med dem, som enville. Jag fick alltid en liten slant av dem,när jag kört. Inte var det mer än en tioör-ing, men det var stora pengar på den tiden.Far hade betingat sig en 1 krona för varskjutsning, så det blev 2 kronor om dagen.

Egentligen var jag ej med och grävde,ty jag hade arbete hemma på gården, menibland kom Retzius efter mig, ty han tycktedet var så roligt att ha någon att prata med.Mest fick jag hjälpa dem att flytta deras

En anekdot kring en legend: om Monte-lius och Retzius utgrävningar i Karleby.

instrumenter och när de skulle fotografera.Det var särskilt besvärligt och gick inte sålätt som nu. När de skulle fotograferaKlövagårdsgraven skulle jag vara med, fördet skulle bli ”litet liv” på bilden, sade de.Så det är jag, som sitter uppepå backen ochröker pipa, ty den hängde i munnen jämtnär jag var pojk. Sedan skickade Monte-lius fotografiet till mig samtidigt med att hansände ett till Johannes i Utbogården, när hanhade grävt fram den stora kistan där. Hanvisste inte vad vi hette i efternamn utanskrev bara ”Johannes i Utbogården”, mendet kom fram i alla fall.

Retzius ville gärna prata. En gångtyckte de visst där blev för långsamt uppe igraven, så då gick de hem och fråga mor,var Johan var. ”han plöjer”, sa mor. Då fickjag spänna från oxarna och vara med heladagen. De betalade 1,50 pr dag, men då fickman hålla sig med maten själv. De hade ettpar gubbar att gräva. Jag minns inte vad dehette utom den ene, det var en gammal sol-dat som hette Spetz. 1,50 hade de om da-gen.

När de båda herrarna fingo se ett beneller en dödskalle, då blev där liv i dem. Dåvar det inte värt att komma med spadarna,och då fick gubbarna sätta sig. De grävdemed pennakniva. En har väl aldrig sett ensådan grävning. Där låg de och peta på fil-tar de hade med sig att ligga på. Liken satti ”häser” (häsar) utmed väggarna och i hör-nen. Där stod kalkstensflisor på bägge si-


19

dor, mellan lika (liken) stod små häller, all-deles som de gamle satte i ladugårdarna tillbås till korna. De började grävningen i gång-ens öppning, men de tog aldrig av någratakhällar, utan där låg de och kröp. Det varett farligt arbete, när de kommo in i graven,ty takstenarna fingo ligga kvar, men i dennagraven stod hällarna så säkert. De voromånga gånger och tittade på den storaLogårdsgraven, men den vågade de ejgräva, ty där stodo hällarna så falskt. Där-för är den outgrävd ännu.

I Klövagårdens norra framkammarehade de sin fotografering. Där hade de ocksåen mängd grejor och satte in allt. När deskulle ta ut eller sätta in plåtar i kameran,fingo de hänga filtar för fönstren, så där inteskulle bli för ljust. De hade matsäck medsig från hotellet. Så fick mor i klövagårdenkoka litet ägg och hålla dem med mjölk,som de hade till sina smörgåsar. Dels grävdede Klövagårdsgraven, dels den tredje gra-ven från kyrkan räknat på Logården.

Sista gången jag körde dem till hotel-let, sade Retzius att jag skulle följa med demupp på hotellrummet ett slag. Jag undrade

väldigt vad han ville. När han kom upp pårummet, drog han av sig sina byxor, ochså sade han: ”Dessa ska Johan få”. Detvar de byxor han haft under grävningen,och det blev de starkaste byxor jag haft.Då skall jag säga, Montelius skratta. Hanslog sig på knäna och skratta så länge hanorka, tills Retzius fått ett par andra byxorpå sig.

Det var ibland en hel del främmandemed, mest herrar från Falköping, en hand-lare Löfgren m.fl. En gång kom där fint folkfrån Stockholm, och då skulle Monteliusvisa det Karleby hade att bjuda på och kyr-kan. Jag fick springa efter kyrknyckeln. Dåsa han: ”Har Johan varit på heden ännu?””Nej, jag skall gå i morron.”Då tog han upp en 2-krona, och så fick jagen hel del pengar av de andra stockhol-marna, så jag hade en rätt så försvarlig res-kassa med till Axvall.

Denna lilla berättelse är daterad 30/91935. Varför och hur den har hamnat i arki-vet på museet är för mig okänt. Dock för-tjänar den ett bättre öde än arkivets mör-ker.


20

Åsa Gillberg

InledningFör att närmare kunna diskutera var-

för Alain Schnapps bok ”La conquête dupasse” skiljer sig från andra arkeologi-historiska böcker måste man till en börjanfundera på vad vi egentligen har för synpå arkeologihistoria. Man kan urskilja tresätt att presentera arkeologihistoria, tre ty-per av framställningar som både komplet-terar och motsäger varandra (Olsen &Svestad 1994). Den första och mest tradi-tionella tar sin utgångspunkt i fynd och en-skilda arkeologer, där arkeologin som dis-ciplin är ett resultat av begåvade forskaresansträngningar och upptäckter (se t. ex.Daniel 1975, Klindt-Jensen 1975, Richard1992). Det är ett mycket västerländskt sättatt uppfatta historien på som fortfarandeär vanligt förekommande inom arkeologi-historieskrivningen, även i andra världs-delar som tidigare varit kolonier (t. ex.Chakrabarti 1988). Den andra typen avframställning avlöste tidsmässigt den för-sta och har många anhängare sedan 80-ta-let. Den hävdar att arkeologins utvecklingmåste sättas i samband med det samtidasamhällets sociala och politiska behov.Fyndens roll har tonats ner till förmån förarkeologernas sociala omgivning, menman kan ändå säga att den i stor utsträck-ning kompletterar det tidigare framställ-ningssättet. Det är fortfarande samma per-soner, fynd, händelser och tidsbegrepp somständigt återkommer (se t. ex. Hudson

1981, Kristiansen 1981, Trigger 1989).1990-talet har däremot fått se en något an-norlunda ståndpunkt träda fram, där frå-gan inte längre är vem som upptäckte för-historien utan när den blev ett kunskaps-objekt. Här har man påverkats mycket avFoucaults historieskrivning och diskuterararkeologernas arbete och tankar utifrån de-ras samtida epistem (se t. ex. Brattli 1993,Svestad 1993, Olsen & Svestad 1994).Man har främst vänt sig emot de tre grund-pelare som den traditionella inriktningentill stor del bygger på; subjektscentrering,kunskapsackumulering och kontinuitet. Enåterkommande fråga är på vilket sättforskningshistorien legitimerar arkeologin,vilket kan illustreras med följandecitat:”Forskingshistorie fokuserer derforpå det som kan skape samanheng og peikefram mot verksemda idag som rasjonell,naturlig og ikkje minst nödvendig.”(Svestad 1993:27).

Trots att det skett en förändring inomområdet tycks det mig som om det fattasen del. Också i 90-talets arkeologihistorierframträder ständigt samma personer, ävenom de nu avglorifieras. Inte heller ges dis-kussionen kring kunskapen någon störreplats. Pliktskyldigast nämns att kunskap ärhistoriskt bunden, att den inte är kumula-tiv eller kontinuerlig, men vad innebär detegentligen? Alain Schnapps bok ”Laconquête du passé” anser jag vara ett för-sta steg att besvara sådana frågor (Schnapp

Anmälan av Alain Schnapps bok "Laconquête du passé


21

1993).

”La conquête du passé”Efter att ha läst Schnapps bok finner

jag att den inte alls handlar om arkeologi-historia, utan om människans intresse fördet förgångna vilket inte är samma sak.Den skiljer sig från andra modernaarkeologihistorier, både från det engelskaoch franska språkområdet. Det kanske inteär så konstigt att den framstår som nytän-kande om man jämför med t. ex. Laming-Emperaires version (1964) men det finnsheller inte många likheter med samtidafranskspråkig arkeologihistoria (Richard1992, Groenen 1994). Jag kommer inte attta upp negativ kritik i någon större ut-sträckning, men en och annan kommentarvore kanske på sin plats. Det är en mycketinnehållsrik bok och det är svårt att få enöverblick av dess innehåll. Ingenstansfinns en komplett innehållsförteckning ochendast ett namnindex, inget terminologi-index. Möjligen är det min ovana att läsapå franska som spökar. La conquete dupassé översätts nu till engelska och utgestroligen inom ett år. Det ska bli mycket in-tressant att se om den får den uppmärk-samhet jag tycker att den förtjänar.

Syftet med boken säger Schnapp varaatt förstå mysteriet kring kontinuiteten imänsklighetens intresse och forskningar iförhistorien. För att kunna belysa proble-met har han plockat bilder, texter och per-soner från hela världen och alla epoker.Bland det första som slår läsaren är person-galleriet. Visst återfinner man flera avarkeologins traditionella hjältar men knap-past i de roller man vanligtvis förknippardem med. Dessutom är rollistan utökad påett uppfriskande sätt (vem har sett namn

som Isaac Lapeyrère eller Comte de Caylusi en arkeologihistorisk översikt förut?). Tillviss del beror det naturligtvis på att Sch-napp skrivit boken från sin franska hori-sont, vilket jag inte är van vid, men ocksåpå att han sannerligen letat i arkiven efterjust de som i vanliga fall inte ges plats.Detsamma gäller bildmaterialet. Istället föratt servera läsaren arkeologihistoriensstandardbilder får vi ta del av konstverk,illustrerade boksidor, ritningar och hand-skrivna anteckningar från 1700-1800-ta-len. Säkert kommer många av bilderna atthädanefter dyka upp regelbundet.

Något annat som överraskar är detkronologiska och geografiska grepp somSchnapp kopplat på ämnet. Att man ivästeuropa brukar ta sin utgångspunkt i an-tiken och traska genom medeltiden ochfram till 1900-tal är inget nytt, men ”Laconquête du passé” börjar tidigare än så, ide förhistoriska kulturerna. Debabyloniska kungarna, de kinesiskakejsarna och de egyptiska faraonerna vi-sas upp som något slags förhistoriskaantikvarier, som i många fall har efter-lämnat texter där de redogör för skälen tillsitt intresse (Schnapp 1993:14, 19). Genomatt samla exempel på ett intresse för för-historia från äldre kulturer visar Schnapppå en rad skillnader, men också på likhe-ter. Ett av de grundläggande teman Sch-napp ägnat sin uppmärksamhet är för-historiens legitimerande aspekter. Det ärsom nämnts ovan inte alltid och överalltden antikvariskt intresserade som bedrivitstudierna, eftersom man genom att skapakunskap om förhistorien och fylla den kun-skapen och de materiella lämningarna medett ideologiskt budskap kan legitimerabåde makt och identitet. ”Comme une


22

stratification soigneusement inscrite dansle sol, les divers usages de l’archéologieforment un ensemble complexe où chacunpeut trouver le sens qui lui convient. Queles objets se transmettent d’une époque àl’autre, voilà un savoir qui, de Nabonideaux Grecs, a toujours cheminé avec lama”trise du passé.” (ibid.:28).

Min entusiasm för framställningenhar kanske framgått tydligt allaredan, menvem kan undvika att förälska sig i enarkeologihistoria som inleds med frågan”A qui profite le crime?” (ibid:11)? Ett parföljdfrågor förtydligar hans inställning:vem rättfärdigar arkeologins existens ochvad är dess mål? Förutom frågan om legi-timering återfinns ytterligare ett tema i bo-ken, nämligen ifrågasättandet av idén omkulturell och social evolution baserad påteknik. ”Quand nous découvrons l’idée desfossiles chez les philosophes d’Ionie ou leprincipe de la succession pierre-bronze-fer dans la tradition antique, nousétablissons moins la réalité d’unepréhistoire gréco-romaine que lavulnérabilité de nos modernesreprésentations de l’évolution.” (ibid.:317-318). Schnapp visar att utvecklingeninte gått från ett intresse för förhistorienrakt fram till den moderna arkeologin.Många arkeologihistorier framställerChristian Jörgensen Thomsen som tre-periodsystemets skapare, medan Schnappnyanserar bilden genom att följa idén ge-nom tiderna utan att för ett ögonblick för-ringa Thomsens insats. Att Lucretius varinne på en liknande tankegång redan un-der antiken är välkänt, men vad har idénför historia i tiden före antiken och sedanfram till Thomsen? Här och var har dendykt upp, ständigt sig lik och ständigt för-

ändrad, ibland accepterad, ibland inte. Denkinesiske filosofen Feng Huzi diskuteradeden, liksom comte de Caylus.”En bref, leshommes des Lumières n’étaient pas pretsà admettre les conséquences de ce queCaylus avait si audacieusement suggéré:l’idée d’une histoire culturelle fondée surle développement des techniques.” (ibid.:277).

Till skillnad från andra författare ta-lar Schnapp mindre om upptäckterna ochfynden i sig själva än om hur de mottogsav samhället och de lärde. Han studerarolika fenomen i studiet av det förflutna urolika synvinklar - på vilket sätt är de likaoch hur skiljer de sig åt? Som ett exempelkan man nämna hans jämförelse av ’arkeo-logen’ och ’samlaren’. Likheten tycks förstsjälvklar; de är båda intresserade av ob-jekt som anses ha lång tid på nacken. Sch-napp är inte nöjd med den likheten, efter-som det finns samlare av samtida objektoch arkeologer som inte samlar. De liknarvarandra på grund av den status de gerobjekten, som konserveras, exponeras ochhålls på avstånd. Arkeologen kan sägasvara en avart av samlaren, eftersom han(förhoppningsvis) är mer noggrann och harredovisningsskyldighet inför institutioner,stat och allmänhet (ibid:12-13). Dessutomräcker det inte för arkeologen att föremå-len är möjliga att förstå, de måste ocksåplaceras i tid och rum samt tolkas. (ibid:25).

Schnapp har lyckats fördjupa ämnetpå ett mycket intressant sätt och rör sig medlätthet över epoker med olika epistem, menhan gör det samtidigt mycket nyanserat.De olika historiska uttalandena (som i höggrad finns ordagrannt återgivna i boken)jämförs utan att ordens innehåll förutsätts


23

ha varit lika i alla tider. De plockas ur så-väl verkliga som Foucaultska arkiv för attplaceras i Schnapps eget. Det tycks varaen speciell författarteknik som han oftaanvänder sig av, där citaten är många ochlånga (se bl.a. Schnapp 1988). Ibland gerdetta ett splittrat intryck, särskilt som denfranska skriftliga traditionen inte tycksinnefatta sammanfattningar och syntesermen oerhörda mängder empiri. Citatensinbördes relation utsägs inte alltid expli-cit, vilket lämnar läsaren att dra sina egnaslutsatser. Att man någonstans i citatflödetskapar sig en intuitiv känsla för vilkakunskapsfält som uppstår mellan uttalan-dena (Foucaults statements) är oundvikligt.De tre ’verkyg’ som Schnapp själv anseratt arkeologerna så småningom ställt tillsitt eget förfogande är typologin, teknolo-gin och stratigrafin. Var innebörden i or-det ’typologi’ detsamma för Caylus somför Montelius? Hur det än är med den sa-ken utläser Schnapp såväl en kontinuitetsom skiljande nyanser i dessa idéers för-ändring genom tid och rum. Och se, därligger hela poängen! Schnapps bok är i storutsträckning ett postmodernt projekt ochdärmed ett försök att realistiskt betraktaolika aspekter av den moderna arkeologinshistoria. Resultatet är inte en berättelse omstadig och långsam utveckling, tvärtom vi-sar han fram hur kunskap skapats, omfor-mats, glömts bort, och återskapats igen.Svaren på sina egna inledande frågor gerhan bara indirekt, men han har åtminstonetagit första steget. Viljan att studera ochutvärdera sin historia är första steget motframtiden, vilket måste sägas varaarkeologihistoriastudiernas yttersta mål.En utvärdering hänger till stor del ihop medatt göra medvetna val och att fråga varför

en specifik handling valdes bland alla val-bara handlingar (Bauman 1993). Den frågasom Schnapp tycks engagera sig mest i rörvarför arkeologerna valt att göra idén omkulturell evolution till en icke ifrågasätt-bar premiss för alla studier om forntiden.Han visar tydligt att det inte alltid varit så,och därmed att det inte heller måste fort-sätta så. För att skapa en meningsfull fram-tid för såväl samhället som arkeologinmåste vi göra vissa val, och för att kunnagöra dem så moget och medvetet sommöjligt måste vi utvärdera och kanskeomvärdera våra tidigare val.”Dans unnécessaire mouvement critique lapréhistoire moderne tend à refuser lesdéterminismes physiologiques ouécologiques, en vogue depuis le début duXXe siècle, et découve combien ils étaientsouvent proches d’idées connues depuisl’Antiquité. (Schnapp 1993:324).

Mot nyare och djärvare målVart leder då den nya arkeologi-

historien någonstans? Vad vill vi? Man kanta Schnapps inledande frågor som en ut-gångspunkt i en vidare diskussion; vadrättfärdigar arkeologins existens och vadär dess mål? Det finns inte någon mänsk-lig gemenskap där inte människorna på etteller annat sätt funderat över dem som gåttföre. Om man överhuvudtaget kan tala omuniversella behov så tycks behovet av detförflutna sträcka sig över alla tider och allamänniskor. Ytterst tror jag att det handlarom en helt existentiell fråga, nämligen vårbild av vår egen mänsklighet (Halldén1983:10). Jag skulle kunna plädera för enhel mängd nyttoargument för arkeologi-historiernas vidkommande, alltifrån att lära


24

sig av tidigare misstag till att få en klararebild av den samtida verksamheten, men detfinns också ett annat skäl som tycks migmera åtsidosatt och därför mera trängandeatt diskutera. ”Studiet av historia innebär(som påpekats otaliga gånger) en vidgningav den vanliga livserfarenheten. Förmå-gan att bedöma människor, samhällen ochlivssituationer skärps, man frigöres frånönsketänkande och även från den tanklösaresignationen och får en förhöjd förmågatill kylig framtidsbedömning. Till dettakommer en aktivering av moraliska ochideologiska drivkrafter, en mognads-utveckling som skall jämföras med den somlivets mer handfasta tilldragelser skän-ker.” (Halldén 1983:15). En sådan defini-tion är lika gångbar för arkeologierna somför arkeologihistorierna. Det verkar heltofattbart att Sveriges arkeologiska ochantikvariska verksamheter kan (och skall)undergå så stora förändringar som sker justnu (med HUR-utredningen, omorganisa-tion av Riksantikvarieämbetet och övergri-pande nätverkssamarbeten) utan att någonav oss ens ställer sig frågan varifrån vikommer och vad vår nuvarande verksam-het egentligen bygger på. Hur kan vi enstro att vi ska kunna förändra, bygga nyttoch skapa annan kunskap utan att låta osssjälva och vår verksamhet genomgå enmognadsprocess där vi utvärderar vårt egetförflutna? Hur kan vi tro att vi kan skapanågot värdefullt av förhistorien om vi intekan göra det av vår egen ämneshistoria?

LitteraturBauman, Z. 1993. Postmodern Ethics. Blackwell.Brattli, T. 1993. Evolusjonismen og det moderne.

Ein analyse av tilkomsten av arkeologiensom vitskapleg disiplin. Magistergrad i ar-keologi. Universitetet i Tromsö.

Chakrabarti, D.K. 1988. A History of IndianArchaeology from the beginning to 1947.Munshiram Manoharlal Publishers Pvt. Ltd.New Delhi.

Daniel, G. 1975. One Hundred and Fifty Years ofArchaeology. Duckworth. London.

Groenen, M. 1994. Pour une histoire de lapréhistoire. éditions Jérome Millon.Grenoble.

Halldén, S. 1983. Behövs det förflutna? En bokom det gåtfulla vardagslivet. LiberFörlag.Stockholm.

Hudson, K. 1981. A Social History of Archaeology.The Macmillan Press Ltd. Hong Kong.

Klindt-Jensen, O. 1975. A History of Scandina-vian Archaeology. Thames and Hudson Ltd.London.

Kristiansen, K. 1981. A Social History of DanishArchaeology. In Towards a history ofarchaeology, s. 20-44. Ed: G. Daniel.

Laming-Emperaire, Anette. 1964. Origines del´archéologie préhistorique en France.Editions A. et J. Picard et Cie. Mayenne.

Olsen, B. & Svestad, A. 1994. Creating Prehistory:Archaeology Museums and the Discourseof Modernism. Nordisk Museologi 1994:1,s. 3-20. Gjövik.

Richard, N. 1992. L´invention de la préhistoire.Une anthologie. Presses Pocket. Cox & Wy-man Ltd, England.

Schnapp, A. 1988. Why did the Greeks needimages? In Third Symposium on AncientGreek and Related Pottery, s. 569-574.Köpenhamn,

Schnapp, A. 1993. La conquête du passé. Auxorigines de l’archeologie. Editions Carré,Paris.

Svestad, A. 1993. Oldsakenes Orden. Ein analyseav forskarar og ”förhistorisk” kunnskap itida 1600- 1900. Magistergradsavhandlingi arkeologi. Universitetet i Tromsö.

Trigger, B. 1989. A History of ArchaeologicalThought. Cambridge University Press.Cambridge.


25

Västsverige

Föreläsningsserie på Hällristnings-museet, Vitlycke:

20/6 19.00 Lasse Bengtsson: Bärnstens-vägen - fanns den? Om kommunikationunder bronsåldern.

29/6 19.00 Hans Manneby: Vitlyckehällristningsmuseum - Fågel Fenix.

4/7 19.00 Ulf Bertilsson: Tanumshällristningar i Världsarvsperspektiv.

6/7 19.00 Marianne Görman: Vad troddehällristarna på?

11/7 19.00 Ulf-Erik Hagberg: Bronsåldern- Europas första guldålder.

17/7 19.00 Gerhard Milstreau: Dokumen-tation av vittringshotade hällristningar.

19/7 19.00 Sven Melander: Om bågskytteunder forntiden.

20/7 19.00 Ulf Westfal: Fanns bronsåldernbland jägarna i norr?

25/7 19.00 Roger Engelmark: Hur arbe-tade bronsåldersbonden?27/7 19.00 BrittMarie Fridh-Haneson:Bronsåldern vid Medelhavet.

1/8 19.00 Lasse Bengtsson & Kjell Sjö-ström: Vi bygger en bronsåldersvagn.

9/8 19.00 Cajsa Lund: Bronsålderns mu-sik i allmänhet och bronslurar i synnerhet.

7-11/9 Communication in Bronze AgeEurope (Tanum). Arrangeras av Sverigesnationella kommiteé för EuroparådetsBronsålderskampanj. Symposiets avsikt äratt belysa skilda aspekter av temat kom-munikation - idéer, symboler och riter - ochdess arkeologiska uttryck. Anmälan tillAnna-Lena Segestam, Bohuslänsmuseeum, Box 33, 451 15 Uddevalla.

Konferenser, symposier och föredrag


26

.

Härmed inviteras aktiva arkeologer i västsverige- på museer, UV-Väst och forskarstuderande-

med familjertill

ARKEOLOGTRÄFF

på Bassholmen i mellersta Bohusländen 15-16/9

Sång & dansMat & dryck

Hemlig festtalare

Plats för övernattning för ett 50-60-tal personerpå vandrarhemmet samt i stugor. Plats för båtar finns.

Skicka in bindande anmälan senast den 29/6 till:Annelie Isaksson

Bohusläns museumBox 403

451 19 Uddevalla

Ett mer preciserat program kommer efter anmälan................................................................................................................

Ja jag/vi kommer med glädje till Bassholmen 15-16/9.

Namn:.........................................................................Institution:....................................................................Adress:........................................................................

Tel:.............................................Antal personer:


27

Övriga världen

21-25/6 Megalithic Tombs -their Contextand Construction. (Köpenhamn).Arrangeras av The Danish National Forestand Nature Agency och Danmarks Natio-nalmuseum. Anmälan och/eller medde-lande om intresse att presentera ett papertill Conference on Megalithic Tombs, c/oP. O. Nielsen, The National Museum, Pre-historic and Medieval Department,Fredriksholms Kanal 12, DK-1220Copenhagen K, Denmark.

4-6/7 Archaeological sciences 1995.(LIverpool). Arrangeras av University ofLiverpool och The Council for BritishArchaeology. Teman utgörs av Artefacts,Chronological Studies, Geochemistry,Geophysics and Biochemistry. Anmälantill: The Conference Organiser,Archaeological Sciences 1995, SACOS,University of Liverpool, Hartley Building,Brownlow Street, Liverpool L69 3BX.

20-22/7 Ancient DNA III. (Oxford). Ar-rangeras av Oxford University runt temansåsom t. ex. : Human evolution and popu-lation movements, Methodology andAuthentication. Anmälan och/eller medde-lande om intresse att presentera ett papertill Bryan Sykes, Ancient DNA III, Uni-versity of Oxford, Institute of MolecularMedicine, Oxford OX3 9DU, England.

31/8-3/9 7. nordiske bronsealderssym-posium i Rogaland. Arrangeras av Arkeo-logisk museum i Stavanger. Intresse-anmälan sändes till Trond Löken, Arkeo-logisk museum i Stavanger, postboks 478,N-4001, Stavanger.

12-13/9 Archaeological Prospection 1995.(Bradford). Arrangeras av The Departmentof Archaeological Sciences, University ofBradford. Konferensens tema är arkeolo-gisk prospektering såsom t. ex. satelitbilder,geofysisk prospektering. Anmälan och/el-ler meddelande om intresse att presenteraett paper till Archaeological Prospection1995, c/o Dr. Cathy Batt, Department ofArchaeological Sciences, University ofBradford, Bradford, West Yorkshire BD71DP U. K.

14-16/9 Interpreting, preserving andmanaging ritual landscapes. (Dublin). Ar-rangeras av The Prehistoric Society, Irland.Konferensens tema är rituella lanskap och"...the reconciliation of the preservation ofthese landscapes with public presentation".Anmälan opch/eller intresse av att presen-tera ett paper till: The 60th anniversityconference of the prehistoric society. Att.Dr. Gabriel Cooney, Department of Archa-eology, University College Dublin, Dublin4.

20-23/9 Archaeological Heritage: In-ventory and documentation standards inEurope. (Oxford). Arrangeras av Councilof Europe och The Royal Commission onthe Historical Monuments of England.Konferensen är uppbyggd runt två temanvilka är: "archival data standards" och"methods of data collection". Konferens-ledningen efterlyser talare från olika län-der med olika teknik och perspektiv i dessafrågor. Anmälan och/eller meddelande omintresse att presentera ett paper till PeterTopping, RCHME, Quern House, Mill


28

Court, Hinton Way, Great Shelford, Cam-bridge CB2 5LD, England20-24/9

First Meeting Santiago -95. (Santiago deCompostela). European Association ofArchaeologists första årliga möte hålls runttre teman. Dessa är: Interpreting thearchaeological Record, Managing theArchaeological Heritage och Politics ofArchaeological Practice. Anmälan och/el-ler meddelande om intresse att presenteraett paper till First Meeting EAA, Apdo deCorreos 994, 15700 Santiago de Compo-stella, Spain innan 1/3.

18-21/10 Ireland and Scandinavia in theEarly Viking Age. (Dublin). Arrangeras avDepartment of Archaeology, UniversityCollege, Cork. Konferensen behandlarolika aspekter av kopplingen mellan Skan-dinavien och Irland under perioden 800-1000 A.D. Anmälan till: ConferenceSecretary, Ireland and Scandinavia in TheEarly Viking Age, Department ofArchaeology, University College, Cork,

Ireland.27-29/11 II Conference on Histographyof Archaeology in Spain -eighteen totwentieth centuries. (Madrid). Arrangerasav Spanish Higher Council for Scientificresearch. Även föredrag av arkeologi-historisk natur från andra regioner än Spa-nien välkomnas. Anmälan och/eller med-delande om intresse att presentera ett papertill Gloria Mora / Margarita Diaz-Andreu,Secretaria del II Congreso de Historio-grafia de la Arqueologia en Espana, De-partemento de Historia Antigua yArqueologia C. E. H. (CSIC), Duque deMedinaceli 6, 28014 Madrid.

18-21/12 17th Annual Conference of theTheoretical Archaeological Group. Denårliga TAG konferensen äger detta år rum iReading. Anmälan och/eller intresse om attpresentera ett paper sänds till: TAG Organi-sing Committee, department of Archae-ology, Faculty of Letters, University ofReading, Whiteknights Reading RG6 2AA.


29

Nordiska museets agrarhistoriskauppsatsprojekt. Nordiska museet ger pre-mium till agrarhistoriska uppsatser främstpå 3-betygs nivå. Dessa premier ligger påmellan 3.000-5000 SEK. Deltagandet äröppet för alla som studerar på universiteteller högskola. Förutsättningarna är: attuppsatsförfattaren anmäler sitt deltagandetill Nordiska museet, att uppsatsämnet blirgodtaget av den agna institutionen, att upp-satsen blir klar under 1995, att uppsatsenblir, minst, godkänd av den egna institu-tionen. Anmälan görs till: Nordiska museet,Att. Britt Liljewall, Box 27820, 115 93Stockholm.

Olof Ahlöfs fond ger bidrag till forskninginom de "humanistiska vetenskaperna".Ansökan ställs, på särskild blankett, tillKungliga Vetenskapsakademin, Att. Bir-gitta Lundeberg, Box 50005, 104 05 Stock-holm. Ansökan skall vara inne senast 31/8-95.

Lennart J Hägglunds Stiftelse för Arkeo-logisk Forskning och Utbildning utdelarekonomiska medel för arkeologisk forsk-ning och utbildning gällande Götaland ochvästra Svealand. Stiftelsen välkomnar i för-sta hand ansökningar som avserannordnandet av symposier eller forskar-

Stipendier

träffar, tryckningsbidrag till vetenskapligaarbeten, genomförandet av mindreforskningsupp-gifter samt ekonomiskt stödtill doktorander vars avhandlingsarbeteenligt handledarens intygan befinner sig iett sådant stadium att disputation kan för-väntas inom ett år. Ansökan skall vara innesenast den 1/12-95 och innehålla redovis-ning av teoretisk anknytning, metodval,materialläge, budget, tidsplan, en kort pre-sentation av det större problemområde i vil-ket forskningsuppgiften är tänkt att ingå.Ansökan inges i 5 exemplar till Lennart JHägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forsk-ning och Utbildning. C/O Jarl Nordbladh.Inst. för arkeologi, Göteborgs Universitet,Box 2133, 403 13 Göteborg.

Stiftelsen Lars Hiertas Minne ger anslagtill vetenskaplig forskning inom alla äm-nesområden och bidrag kan sökas till om-kostnader för vetenskapligt arbete. Dockej till löner, datorer och kongressresor.Främst vänder sig stiftelsen till yngre fors-kare vilka söker bidrag för avhandlings-forskning samt nyblivna doktorer ochforskarassistenter. Anslagen ligger i stor-leksordningen 5.000-35.000 SEK. Ansökansker på speciell blankett senast den 1/10-95 till Stiftelsen Lars Hiertas Minne,Eriksbergsgatan 3, 2 tr, 114 30 Stockholm.


30

Meddelanden

11 på Lises kontor. Den 18-21/12 organi-serar gruppen en session på TAG rörandeproduktionsprocessernas arkeologi. Kon-taktperson: Lise Bender-Jörgensen. Tel.7734610

Arkeologihistoria:Kontaktperson: JarlNordbladh. Tel. 7734611

Bebyggelsegruppen: Kontaktperson: LiseBender-Jörgensen. Tel. 7734610.

Medeltidsgruppen. Kontaktpersoner:Claes Theliander Tel. 119173/421476 ochMagnus Stibéus Tel. 119173/425564.

GIS-gruppen. 18 doktorander har anmältintresse för en GIS-kurs under kommandeläsår. Denna kommer att få delas upp i tvådelar, under höst- resp vårterminen. Förövrigt pågår uppbyggnad av institutionensresurser både på program- och datorsidan.Kontaktperson: Karl-Göran Sjögren. Tel.7734615.

Institutionen för arkeologi

DOKTORANDGRUPPERNAMesolitikum på västkusten: Kontaktper-son: Staffan Anberg. Tel.119173.

Tidig- och mellanneolitikum i Västsverige:Kontaktpersoner: Karl-Göran Sjögren ochPer Persson. Tel. 7734615.

Västsvensk metallåldersproblematik. Kon-taktperson: Jarl Nordbladh. Tel. 7734611.

Genderstudier i arkeologin: Kontaktper-son: Elisabeth Norbladh. Tel. 7734612.

Symbolforskning i arkeologin: Kontakt-person : Jarl Nordbladh. Tel. 7734611.

Produktion i förhistoriska och tidig-historiska samhällen: Under hösten pla-nerar gruppen att fortsätta med temat MAT.Gruppen har ett planeringsmöte den 6/9 kl.9-11 på Lises kontor, Sveahuset. Därefterhar gruppen möten varannan onsdag kl. 9-


31

Nya publikationer från västsverige

Institutionen för arkeologiC-uppsatser

Berggren Karin: "At the still point of theturning world..." -En diskussion kring debrittiska henge monumenten.

Haglund Eva-Lotta: Det tidiga jordbruketur ett feministiskt perspektiv.

Hajdu-Rafis Ann-Charlotte: Hällristningari Kalleby.

Nilsson Susanne: Lösfynd som boplats-indikation.

Sjölund Cathrine: Landskap i förvandling-Röstorp ett tydligt exempel?

Sundberg Rolf: Litisk råmaterialförekomstoch teknologiskt beteende. En analys ba-serad på kärnyxor inom två skandinaviskaområden.

Vargas Carvajal Francisca: Eld iZhoukoudiangrottan -En granskning avbevisen för Pekingmänniskans använ-dande av eld.

Zander Jan: Munkar i Varnhem och brö-der i Skara. Kloster och konvent i Skara-borg.

UV-väst

Jonsäter Mats mfl. Kökkenmöddingen vidÅnneröds gamla skola. Raä UV Väst Ar-keologiska resultat 1994:25.

Inom Kort: Hernek Robert & NordqvistBengt: Världens äldsta tuggummi?

Museerna

Overland Viveka: Utflykter till din histo-ria. Bohusläns museums förlag.


32

Tjänster

Forskartjänst

Under förutsättning att en forskartjänst kommer attinrättas vid Institutionen för arkeologi, Göteborgs Uni-versitet från och med tidigast 1.7. 1995 finns det fram tillden 1.7. 1995 möjlighet att anmäla intresse för denna tjänst.Tjänsten är tänkt att finansieras med medel från Riksan-tikvarieämbetet.

Tjänsten är i första hand avsedd som en samordnandefunktion inom den regionalt övergripande, arkeologiskaforskningen i Västsverige. Viss tid kommer också att fin-nas för egen forskning.

Erfarenhet av egen forskning, omfattande fält-verksamhet samt av samordningsuppdrag är ett viktigt kravför tjänsten och kompetensen bör ligga i nivå med dok-torsexamen. Dock finns inget formellt krav på doktors-examen och den egna forskningen kan därför också an-vändas för slutförande av egen avhandling.

Tjänstebeskrivning kan rekvireras från institutionen.Närmare upplysningar lämnas av professor KristianKristiansen, tel: 031/7734613 eller prefekt Jarl Nordbladh,tel:031/7734611


33

Inst. sekreterare: Ann Edlund. Tel:7734614, E-mail: A.Edlund @archaeolo-gy.gu.seSvängrumsgatan 12, 421 35 V. Frölunda,Tel: 470679

Prefekt: Jarl Nordbladh, docent Tel:7734611, E-mail: [email protected] 27, 413 21 Göteborg, Tel:161126

Studievägledare/Studierektor: BirgittaCarlbom, högskolelektor. Tel: 7734616, E-mail: [email protected]. Belfrages gata 18, 413 22 Göteborg.Tel: 827274

Professor: Kristian Kristiansen, mag. art.Tel: 7734613, E-mail: [email protected], Ekedal 1776, 430 63 Hindås. Tel:0301-22129

Forskarassistent: Lise Bender-Jörgensen,dr. phil. Tel: 7744610, E-mail: [email protected]äxelmyntsgatan 14, 414 83 Göteborg.Tel:828129

Universitetslektor: Jarl Nordbladh, do-cent.

Universitetslektor: Birgitta Carlbom, FK.

Adresser till anställd personal på insti-tutionen för arkeologi

Universitetsadjunkt:Elisabeth Nord-bladh, FK. Tel: 7734612, E-mail: [email protected] 27, 413 21 Göteborg. Tel:161126

Biträdande forskare: Per Persson, FL.Tel: 7734615, E-mail: [email protected]ången 12, 414 82 Göteborg.Tel:414771

Biträdande forskare: Karl-Göran Sjö-gren, FL. Tel: 7734615, E-mail: [email protected] 19, 417 20 Göteborg.Tel:233183

Doktorandtjänst: Staffan Anberg, Tel:119173, E-mail: [email protected] 17, 442 37 Kungälv: Tel:0303-156364

Doktorandtjänst: Anders Gustafsson, Tel:119173, E-mail: [email protected], Pl 6584, 440 80 Ellös. Tel:0304-20936

Doktorandtjänst: Håkan Karlsson, Tel:119173, E-mail: [email protected]östvädersgatan 67, 7tr, 418 33 Göteborg.Tel: 534151


34

Doktorandtjänst: Eva Myrdal-Runebjer,Tel: 119173,1184 Gårdsjö, 686 00 Sunne. Tel: 0565/31120

Doktorandtjänst: Susana Sjödin, Tel:119173, E-mail: [email protected]ömansgatan 9B, 413 15 Göteborg. Tel:128678

Timlärare: Åsa Gillberg, Tel:119173, E-mail: Å[email protected] 7A, 411 20 Göteborg. Tel:132266

Timlärare: Peter Matsson-Höglund, Tel:119173Såggatan 33 C, 414 72 Göteborg. Tel:146972

Timlärare: Claes Theliander, Tel: 119173,E-mail: [email protected] 4 A, 414 72 Göteborg.Tel: 421476

Timlärare: Susanne Axelsson, Tel 119173Klareborgsgatan 5, 414 61 Göteborg.Tel:121538

Timlärare: Anders Larsson, Tel: 119173Spaldingsgatan 13, 412 59 Göteborg. Tel:166087

Timlärare: Lasse Bengtsson, Tel: 119173Hällristningsmuseet, 457 00 Tanumshede.Tel: 0525-20950

Timlärare: Roger Nyqvist, Tel: 119173

Östanvindsgatan 16A, nb, 451 61 Udde-valla. Tel: 010-6788116

Timlärare: Leif Jonsson, Tel: 119173Aschebergsgatan 32, 5tr, 411 33, Göteborg.Tel: 163105

Timlärare: Lisbeth Bengtsson, Tel:119173, E-mail: [email protected] 27 c/o Annel/von Sydow, 11437 Stockholm. Tel: 08/6633395

Timlärare: Per Cornell, Tel: 119173, E-mail: [email protected]ögången 10, 421 71 V. Frölunda. Tel:293825

Adresser till institutionens docenter:

Docent: Hans BrowallRörstrandsgatan 26113 40 Stockholm

Docent: Carl CullbergTorsberg 14451 00 Uddevalla

Documents

Arkeologen Nr. 3. Maj 1995 Arkeologen