REALISMENTexter

Bollnäs Folkhögskola

Svenska 2-3

449, Emily Dickinson

Jean François Millet, Gleaners, 1857

För skönhet dog jag – men var knappt

i graven lämpad in

då en som dött för sanning bars

till platsen bredvid min

”Vad dog du för?” han frågade

”För skönhet”, blev mitt svar

”Och jag för sanning – De är ett -

Vi är ett brödrapar”

I samspråk låg vi så – som om

vi mötts och varit släkt

Tills mossan våra läppar nått

Och våra namn betäckt

1. Det brukar ibland sägas att Emily Dickinson både var romantiker och realist. Hur kan man se det i denna dikt, tycker du?

Ur: Madame Bovary (Gustave Flaubert, 1856)

Emma Bovary lever ett stillsamt liv på landsbygden: uttråkad och oförmögen att hitta mening i tillvaron. Hon är gift med en läkare men är knappast speciellt rik. Så kommer en chans för henne att besöka de riktigt fina salongerna:

Markisen öppnade salongsdörren; en av damerna reste sig, markisinnan i egen hög person gick fram mot Emma, bjöd henne att slå sig ned på en kåsös invid och talade så vänligt som om de hade känt varandra i alla tider. Hon var i fyrtioårsåldern, skuldrorna var vackra, näsan böjd, rösten släpig, och över det kastanjebruna håret bar hon den kvällen en enkel spetsslöja som föll ned i en triangel över ryggen. En ung ljushårig flicka satt i den högryggade stolen bredvid henne, och runt den öppna spisen stod en grupp frackklädda herrar med blommor i knapphålet och samtalade med damerna. Middagen serverades klockan sju. […]

När Emma kom in kände hon sig omgiven av den varma luften, mättad av blommornas och de utsökta tygernas doft och ångor från stekar och tryffel. Kandelabrarna speglade sina flammor i silverlocken, och ljuset återkastades i bleka strålar från kristallernas immiga fasetter; rader av buketter löpte längs bordet, och på de bredkantade assietterna var servetterna brutna som biskopsmitror med ett litet ovalt bröd instucket i vecken. Humrarna stack ut sina röda klor över faten, stora frukter låg uppstaplade på en bädd av mossa i de genombrutna korgarna; vaktlarna var fjäderprydda, det ångade från faten, och hovmästaren skred omkring i silkesstrumpor, knäbyxor, vit halsduk med krås, och sträckte allvarligt som en domare fram faten med uppskurna rätter mellan gästernas skuldror för att lägga upp de utvalda bitarna. På den mässingsbelagda porslinkakelugnen tittade en upp till hakan draperad kvinnostaty orörligt ut över den fyllda salen. […]

Det hälldes iskyld champagne i glasen. Emma fick gåshud över hela kroppen, när hon kände hur det kylde i munnen. Aldrig förr hade hon sett granatäpplen eller ätit ananas. Till och med strösockret föreföll henne vitare och finare än någon annanstans. […]

Det var kvavt i danssalen, lamporna bleknade. Gästerna strömmade ut i biljardsalen. En betjänt slog sönder två fönsterrutor när han steg upp på en stol för att öppna; vid klirret av krossat glas vände sig madame Bovary om och upptäckte en klunga bönder som stod med ansiktena tryckta mot trädgårdsgallret.

Kåsös = en S-formad soffa.

Kandelabrarna = ljusstakarna

Biskopsmitra = huvudbonad för en biskop.

Draperad = hängd i konstnärligt utformade veck.

2. Vissa älskar realisternas detaljerade miljöbeskrivningar, medan andra störs av det och vill ha högre tempo. Men ibland är det i detaljerna det viktiga finns, och inte i att handlingen går fort. I scenen ovan händer knappt någonting, men vilka känslor hos Emma kan du känna av?

3. Vilka sinnen används för att beskriva denna kväll i madame Bovarys liv? Hitta citat i texten.

4. Realisterna ville gärna använda alla sinnen i sina romaner. Syn, lukt, smak, känsel, hörsel… Varje scen har kanske ett innehåll som bäst lyfts fram med ett visst sinne? Skriv en kort scen där du använder flera sinnen för att skildra det som händer. Gillade du effekten?

Uttalande om äktenskapet (John Stuart Mill)

Eftersom jag, om jag lyckas få hennes medgivande, ämnar inträda i det äkta ståndet tillsammans med den enda kvinna jag någonsin känt, som jag skulle vilja göra det med, och eftersom hela den äktenskapliga relationen såsom lagen bestämmer den är sådan att både hon och jag helt och fullkomligt ogillar den, bland annat av den orsaken att den tilldelar den ena parten i kontraktet den lagliga makten och kontrollen över den andra partens person, egendom och handlingsfrihet, oberoende av hennes vilja och hennes önskningar, har jag, då lagen inte tillåter mig att avsäga mig denna förhatliga makt (vilket jag avgjort skulle göra om jag kunde ingå ett avtal om detta som vore juridiskt bindande för mig) känt det som min plikt att uppteckna en formell protest mot de gällande äktenskapslagarna, vad gäller tilldelandet av en sådan makt, samt att avge ett högtidligt löfte att aldrig någonsin under några omständigheter använda denna makt. Och i händelse av ett äktenskap mellan mrs Taylor och mig förklarar jag det som min avsikt och vilja, samt ett villkor för vår förbindelse, att hon i allt behåller samma totala handlingsfrihet och frihet att förfoga över sig själv och över allt som tillhör henne eller vid något tillfälle kommer att tillhöra henne, som om inget sådant äktenskap ägt rum, och jag tillbakavisar och avsäger mig absolut varje anspråk på att ha erhållit några rättigheter över huvud taget på grund av ett sådant äktenskap.

Ur: Kvinnornas befrielse (Harriet Taylor Mill)

Kvinnor uppfostras för ett enda syfte, för att tjäna sitt levebröd genom att gifta sig.[…] att bli gift är målet för deras existens och när de nått detta mål existerar de verkligen inte längre för sådant som är värt att kalla liv eller för något nyttigt syfte. Man ser mycket få äktenskap där det finns någon verklig sympati eller där båda parter njuter av gemenskapen […]

Jag betvivlar inte att när hela samhället verkligen är välutbildat, då kommer de nuvarande äktenskapslagarna att åsidosättas helt, även om de finns kvar, eftersom ingen gifter sig – Det mest vittgående och kanske snabbaste sättet att bli av med detta elände består i att förespråka utbildning – eftersom det är vägen till allt gott – men dessförinnan är det illa att de som lider mest av dessa missförhållanden, vilket alltid är de bästa människorna, ska lämnas utan utväg.

Skulle inte den bästa idén vara en skilsmässa som alla, utan att ange något skäl skulle kunna få och för en ringa penning, men som bara fick juridisk giltighet efter en lång period? […]

Under det gällande systemet av vanor och åsikter ingår flickorna vad som kallas ett kontrakt fullständigt okunniga om villkoren, och det anses ytterligt väsentligt att de är det, om de ska passa för det!

5. Makarna Mill såg ett stort problem med att gifta sig med varandra. Vilket problem då?

6. Hur försöker maken Mill lösa problemet?

7. Vad föreslår makan Mill för att lösa problemet för kommande kärlekspar?

8. I en nyskriven teaterpjäs förra året hörde jag ungefär detta sägas:

”Den största tragedin i en kvinnas liv är att hon lär sig att tro att hon ska bli lycklig när hon hittar en partner. Hon tror att när riddaren rider in på sin vita häst så fylls hennes liv med mening. Detta har hon lärt sig och lekt sedan hon lärde sig gå. Det som händer är att partnern kanske uppenbarar sig, och flickan väntar ivrigt på att fyllas med mening och lycka – förgäves. Hon har inte ens försökt att bli hel själv, att vara självständig, lycklig och meningsfull själv – och nu, när hon lever med en partner, blir ångesten och förvirringen ännu större och oförklarligare för henne. Hon kan inte ta hand om sitt eget inre liv. Både flickan och partnern är oskyldiga. Flickor borde varnas för detta.”

Tycker du att det finns någon sanning i detta citat? Varför/varför inte? Motivera gärna ditt svar.

AUGUST STRINDBERG – (ur) TJÄNSTEKVINNANS SON

(något förenklat och förkortat av mig)

I tre rum bodde fadern med sju barn och hustru samt två tjänare. Möblemanget bestod mest av vaggor och sängar. Barn låg på strykbräden och stolar. Barn i vaggor och sängar. Fadern hade inget rum för sig själv men han var alltid hemma. Mottog aldrig en bjudning av sina många affärsvänner, därför att han ej kunde bjuda igen. Gick aldrig på källare och aldrig på teatern. Han hade ett sår, som han ville dölja och läka. Hans nöje var ett piano. Ena systerdottern kom in varannan kväll och då spelades à-quatre-mains Haydns symfonier. Aldrig annat. Men längre fram Mozarts också. Aldrig något modernt. Han hade ett annat nöje också senare, när villkoren tillät. Han odlade blommor i fönstren. Men endast pelargonier. Varför pelargonier? Johan tyckte sig sedan, när han blev äldre och modern död, alltid se sin mor bredvid en pelargon eller båda tillsammans. Modern var blek, hon genomgick tolv barnsängar, och blev lungsiktig. Hennes ansikte liknade väl pelargoniers genomskinligt vita blad med dess blodstrimmor, som mörknade in i botten, där det bildade en nästan svart pupill, svart som moderns.

Fadern syntes endast till vid måltiderna. Trist, trött, sträng, allvarlig, men icke hård. Han föreföll strängare, när han vid hemkomsten alltid på egen hand skulle avgöra en mängd ordningsmål, som han ej kunde döma i. Och därför användes hans namn för att skrämma barnen med. ”Pappa skulle få veta det” var lika med stryk. Det var just ingen tacksam roll han fått. Mot modern var han alltid blid. Han kysste henne alltid efter måltiden och tackade henne för mat. Därigenom vändes barnen orättvist att betrakta henne som alla goda gåvors givare och fadern som allt onts.

Man fruktade fadern. När ropet: pappa kommer! hördes, sprang alla barnen och gömde sig, eller ut i barnkammaren för att kamma och tvätta sig. Vid bordet rådde dödstystnad bland barnen och fadern talade endast föga.

Modern hade ett nervöst temperament. Flammade upp, men blev snart lugn. Hon var jämförelsevis nöjd med sitt liv, för hon hade stigit på den sociala skalan och förbättrat sin, sin mors och sin brors ställning. Hon drack kaffe på sängen på morgnarna: hade två ammor till hjälp, två tjänare och mormor. Troligen överansträngde hon sig ej.

Men för barnen var hon alltid försynen. Hon klippte nagelrötter, band om skadade fingrar, tröstade, lugnade och hugsvalade alltid, när fadern straffat, oaktat var hon allmän åklagare. Barnet tyckte att hon var tarvlig, när hon ”skvallrade” för pappa, och någon aktning vann hon ej. Hon kunde vara orättvis, häftig, straffa i otid, på lös angivelse av en tjänare, men barnet fick maten av hennes hand, trösten av

à-quatre-mains = med fyra händer.

Lungsiktig = har tuberkolos (en lungsjukdom).

Blid = mild, snäll

Föga = sällan

Försynen = Guds omsorg om människan.

Aktning = respekt, vördnad.

henne, och därför blev hon älskad, medan fadern alltid förblev en främmande, snarare en fiende än en vän.

Detta är faderns otacksamma ställning i familjen. Allas försörjare, allas fiende. Kom han hem trött, hungrig, dyster och fann golvet nyskurat, maten illa lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett litet kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus, och barnen gömde sig för honom. Fadern var mindre nöjd med sitt liv, för han hade stigit ner, försämrat sin ställning, försakat. Och när han såg dem han skänkt liv och mat vara missnöjda blev han ej glad.

Men familjen själv är icke någon fullkomlig institution. Uppfostran hann ingen med, och den tog skolan hand om, där pigorna slutat. Familjen var egentligen ett matinstitut och en tvättnings- och strykningsanstalt, men en oekonomisk sådan. Aldrig annat än matlagning, torgköp, kryddhandelsspring, mjölkmagasinsärenden. Tvättning, strykning, stärkning och skurning. Så många krafter igång för så få personer. Källarmästaren, som gav mat åt ett par hundra, använde knappt mera.

Uppfostran blev snäsor och luggar, ”Gud som haver” och vara lydig. Livet tog emot barnet med plikter, bara plikter, inga rättigheter. Allas önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det kunde inte ta i en sak utan att göra något orätt, inte gå någonstans utan att vara i vägen, inte säga ett ord utan att störa. Det vågade till sist inte röra sig. Dess högsta plikt och dess högsta dygd var: att sitta stilla på en stol och vara tyst.

”Du har ingen vilja!” Så lät det alltid. Och därmed lades grunden till en viljelös karaktär.

”Vad ska människorna säga?” lät det senare. Och därmed var hans själv så söndergnagt, att han aldrig kunde vara sig själv, alltid var beroende av andras svajande åsikter, och aldrig trodde sig själv klara något, förutom i de få ögonblick då han kände sin energiska själ arbeta oberoende av hans vilja.

Gossen var ytterst känslig. Grät så ofta, att han fick ett särskilt öknamn. Ömtålig för en liten anmärkning, i ständig oro att begå ett fel. Men vaksam på orättvisor, och genom att ställa höga krav på sig själv vaktade han noga över brödernas fel.

Om bröderna blev ostraffade kände han sig djupt kränkt; om de belönades i otid led hans rättskänsla. Därför ansågs han avundsjuk. Han gick då till modern för att beklaga sig. Någon gång fick han rättvisa, men oftast en förmaning att inte vara så noga. Men man var ju så noga mot honom, och det krävdes av honom att vara noga mot sig själv. Han drog sig tillbaka och blev bitter. Sedan blev han blyg och tillbakadragen. Gömde sig bakerst när något gott utdelades, och njöt av att vara förbisedd. Han började kritisera sig själv och fick smak av självplågeri. Han var melankolisk och munter, omväxlande. Hans äldsta bror var hysterisk. Han kunde, när han förargades under lek, falla ner i kvävningar med konvulsiviska skratt. Denne broder var moderns och den andra brodern var faderns favorit. Favoriter

Försaka = avstå från, vara utan, överge.

Snäsa = svara ovänligt, ge irriterat svar, avfärda.

Lugga = dra i håret.

Dygd = god moral, god egenskap, anständighet.

Kränkt = förolämpad, sårad.

Otid = vid fel tillfälle.

Konvulsion = krampanfall.

finns i alla familjer. Det är så en gång att det ena barnet vinner mera sympati än det andra; varför kan aldrig utrönas. Johan var ingens favorit. Det kände han och det grämde honom. Men mormor såg det, och hon tog honom till sig. Han läste ABC för henne och hjälpte henne att vagga. Men han var inte nöjd med denna kärlek. Han ville vinna modern. Och han blev inställsam, bar sig klumpigt åt, men genomskådades och kastades tillbaka. Det fördes också sträng manstukt i huset. Lögn förföljdes skonlöst och olydnad också.

Små barn ljuga ofta av bristande minne.

”Har du gjort det?” frågor någon dem. Det var nu gjort för två timmar sen och barnet minns inte så långt. Eftersom handlingen ansågs likgiltig för barnen lade de inte märke till den. Därför kan barn ljuga utan att veta det, och det måste man akta på.

De kan även ljuga i nödvärn, för att skydda sig själv. De vet att nej friar och att ja fäller till stryk.

De kan även ljuga för att vinna en fördel. Det är bland det vaknande förståndets första upptäckter, att ett väl placerat ja eller nej kan förskaffa en fördel.

Det fulaste är när de skyller på andra. De vet att felet ska straffas, sak samma på vem. Det gäller att skaffa fram syndabocken. Detta är uppfostrarens fel. Detta straff är ren hämnd. Felet ska ej straffas, för det är att begå ett fel till. Upphovsmannen ska korrigeras eller för sin egen skull läras att inte begå felet.

Denna visshet att felet ska straffas framkallar fruktan hos barnet att bli ansett som den skyldige, och Johan svävade i ständig fruktan att något fel skulle upptäckas.

En middag synar fadern vinbuteljen, som fastern brukade dricka ur.

”Vem har druckit ur vinet?” frågar han och ser sig kring runt bordet. Ingen svarar. Men Johan rodnar.

”Jaså, det är du”, säger fadern. Johan, som aldrig observerat vinbuteljens gömställe, faller i gråt och snyftar:

”Det är inte jag som druckit ur vinet.”

”Jaså, du nekar också!”

Också!

”Du ska få sen, när vi stigit upp från bordet.” Tanken på vad som skulle fås sedan man stigit upp från bordet tillsammans med faderns fortsatta betraktelser över Johans inbundna väsen framkallar fortfarande hans tårar.

Man stiger upp från bordet.

Utröna = ta reda på, utforska, få veta.

Manstukt = Fysisk bestraffning, aga, disciplin, lydnad.

Inbunden = tyst, tillknäppt, introvert.

Väsen = individ, varelse, själ.

”Kom in du”, säger fadern och går in i sängkammaren. Modern följer.

”Be pappa om förlåtelse”, säger hon.

”Jag har inte gjort det”, skriker han nu.

”Be pappa om förlåtelse”, säger modern och luggar honom. Fadern har tagit fram riset bakom spegeln.

”Söta pappa förlåt mig!” vrålar den oskyldige. Men nu är det för sent. Bekännelsen är avgiven. Modern biträder vid exekutionen. Barnet tjuter, av harm, av ilska, av smärta, men mest av vanära, av förödmjukelse.

”Be nu pappa om förlåtelse”, säger modern.

Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han känner sig ensam, övergiven av den, till vilken han alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så sällan rättvisa.

”Söta pappa förlåt”, säger han med hårdbitna, ljugande läppar. Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut.

”Vad har Johan gjort?” frågar hon deltagande.

”Ingenting!” svarar han. ”Jag har inte gjort det”.

Mamma kommer ut.

”Vad säger Johan?” frågar hon Lovisa.

”Han säger att han inte gjort det.”

”Nekar han ändå!”

Och nu förs Johan in igen att torteras till bekännelse av det brott han aldrig begått.

Och nu bekänner han det han aldrig begått.

Härliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som ska uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja och barnens helvete!

Exekutionen = avrättningen, utförandet, verkställningen av domen.

Harm = vrede, indignation.

Sedlig = moralisk, anständig, kysk, dygdig.

Instifta = grunda, inrätta, skapa.

Despoti = tyranni, envälde, förtryck.

Ankarsmedja = Här: straffanstalt.

9. Är Strindbergs text realistisk? Berätta vad du tänker och välj ut ett citat ur texten som ett exempel.

10. Vad tycker du om att familjen är en så viktig institution i vårt samhälle? Är det bra? Håller du med Strindberg eller har du en annan åsikt?