VELODROM VÄSTERNORRLANDS NYA KONSTZINE

STROPPKONST GATUKONST TEXTILKONST

BARNKONST OCH ANNAN KONST

OM ATT SKRIVA OM KONST Varför ska det göras överhuvudtaget? Ja, jag

vet faktiskt inte, men eftersom det görs, så

måste det väl finnas en anledning. Det finns

flera stora konsttidningar, och flera små.

Vissa har många läsare och andra har få. De

flesta dags- och veckotidningar har minst en

kultursida och vissa människor sitter till och

med hela dagarna och skriver tjocka böcker

om konsten. Kanske handlar det om att sätta

ord på bilderna för att kunna förstå dem. För

all del också att sätta ord på ljuden,

installationerna och videoverken, som sällan

ses utan bifogad förklarande text på de större

museerna. Vissa tycker inte att konsten ska

förklaras, medan andra verkligen behöver

prata om den och testa sina teorier mot

andras. Teorier är alltså vad det handlar om,

för som bekant sitter ingen på några

sanningar när det gäller konsten. Inte ens de

som har tusen högskolepoäng i konst-

vetenskap kan tala om för någon annan hur

ett verk ska tolkas, bara hur hen själv tänker

kring det. För min del handlar det här med

att ha en egen tidning om att skapa ett

utrymme, där det jag skriver räknas.

Konstvärlden kan vara ganska svår och trist,

och det kan vara krångligt för en ny att hitta

in. Men det hjälper ju inte att sitta och gråta

över det, istället får vi som står utanför

bygga egna arenor. Här får ni sålunda mina

ocensurerade och inte alltid så snygga

innersta tankar om konsten, serverade på ett

pappfat.

Fanzine: tidskrift, framställd med små medel, av hängivna fans till

ämnet som zinet berör

D.I.Y: do it yourself, en gammal punkterm som ofta används om t.ex piratradio och egen skivutgivning.

INTE ALLS ETT

TRÅKIGT LÄN Det är inte så ovanligt att någon säger att en

västernorrländsk liten stad, säg Härnösand,

är tråkig och att det aldrig händer något där.

Men det är inte alls sant, det händer saker

hela tiden, bara synfältet breddas lite. Försök

bara att hinna gå på alla utställningar i hela

länet, det är faktiskt ganska många! Räkna

dessutom in allt som händer inom musik,

dans och teater, så har vi ett rätt rikt

kulturutbud. Det gäller väl mest att orka ta

sig runt i länet, något som inte alls är så

himla jobbigt egentligen. Att färdas är något

alldeles underbart, det har Sara Parkman

sagt. Klart att inte alla är lika förtjusta i att

åka runt i kollektiva färdmedel som jag och

Parkis, men den som inte mättas av konsten

på hemmaplan tycker jag ska ordna något

själv, mer D.I.Y i konsten kan aldrig skada.

Glöm bara inte att tipsa Velodrom om det.

Allra helst ser jag tips om sådana

utställningar eller konstnärer som annars inte

syns i media. Underdogs är särskilt

välkomna, men sprättar får också vara med.

Vill du skriva i Velodrom eller ha med några

bilder? Klart du får! Skicka bara ett helt

vanligt mail till alveola@riseup.net

PUSS!/ ALVA Ä & VELODROM

MAJ/JUNI 2012

VELODROM #1

INNEHÅLLER

HÄRNÖSAND

KERSTIN

STRANDBERG HAGBART SOLLÖS

SUNDSVALL

ADELE LÖFQVIST MAGNUS

LÖNN

ANNE HAGSTRÖM

KRAMFORS

LÄNGTAN/

DRÖMMAR ÅDALSSKOLAN SOLLEFTEÅ

TEXTILMAGI PÅ ARKIVET

CICILY E

BÄCKSTRÖM ÖRNSKÖLDSVIK

SHELTER/SKYDD

STILMIX PÅ UTÅS DESSUTOM

OM BARNKONSTENS BETYDELSE VEM BLIR PROVOCERAD?

PELLE PANDAS JOBBSÖKARTIPS

SHELTER/SKYDD PÅ ÖRNSKÖLDSVIKS

MUSEUM OCH KONSTHALL

Rummet, skyddet, hemmet är något vi alla kan

och måste relatera till. Hela utställningen

bygger på något djupt mänskligt, och därför

blir den så stark. Det är mäktigt att se hela

byggnaden fylld av det här temat, minst fyra

konstnärer bygger här tillsammans upp en rik

visning med många olika vinklar och

tolkningar av begreppet shelter/skydd. I ett

rum på bottenvåningen samsas Marielle

Nylander och Patrik Qvist om ytan. Marielles

fotografier i serien Inbetween moments fångar

mig mest av allt i hela byggnaden. En bild

föreställer några tavlor lutade mot en blommig

vägg, en annan en spegel som reflekterar en

dörr. Det är som om en fotograf på en

inredningstidning plötsligt fick blick för de

udda vinklarna, för samspelet mellan ytorna.

Det blir intimt och personligt och samtidigt

väldigt öppet för tolkning. På håll ser bilderna

ut som geometriska abstraktioner. Jag blir

förvånad över att jag älskar dem på det viset,

jag som annars har så svårt för kvadratkonst.

Kanske är det färgskalorna som gör att det

funkar för mig. De är milda och välbekanta.

Underbara! Vad som helst kan vara ett fönster

mot evigheten om man tittar på det tillräckligt

länge, men vissa fönster tilltalar mig mer än

andra. Patrik Qvist var också en favorit på

utställningen. Han som länge har intresserat

sig för skjul av olika slag är given på temat

shelter/skydd. Jag kryper in i skjulet som står

mitt på golvet i salen. Sitter där en stund,

begrundar vad som är ett rum, vad som är ett

skydd, vad som är ett hem. Jag gillar konst

som det går att interagera med. När jag läser

Patriks egna tankar krig de 64 skjulbaserade

collagen han gjort till utställningen, blir jag

förvånad. Katastrofer som utspelar sig? Det

jag såg var ju en vardag där människor går

runt lite som de gör kring några skjul.

Människorna på bilderna är utan ansikten, är

det då möjligt att läsa in olika uttryck i dem,

efter behov och egen sinnesstämning? Kanske

var det de glada färgerna som lurade mig att

tro att det rörde sig om något lättsamt. Kanske

var det treåringen bredvid mig som pekade på

tavlorna och sa ”den är fin, den är fin” som

gjorde att jag inte tänkte på katastrofer. Men

människorna i bilderna kanske inte är

medvetna om den stundande undergången.

Eller så är de det, men låtsas som inget, precis

som vi.

På tredje våningen står den

civilisationströtta galningen Mikael Åkerman

och berättar om sina planer på att resa till

Uralbergen för att vara där själv i ett år. ”Han

kommer att dö” var min första tanke är jag

hörde talas om det, ”har han inte sett filmen

Into the wild?” Men att få se hans

hemmagjorda verktyg, hans bra sovsäck och

att få höra att han kommer att ha en soldriven

dator med sig för att kunna kontakta

omvärlden lugnade mig. Det finns en bok,

Doppler av Erlend Loe, som handlar om en

person som bestämmer sig för att lämna

samhället och flytta ut i skogen. Strax får han

dock sällskap av en massa irriterande

människor som tycker att hans idé är perfekt.

Kanske kommer folk att följa efter Mikael på

samma sätt. Att fly civilisationen och återgå

till någon slags ursprunglighet är nog något

som alla människor längtar efter någon gång.

Fotoprofessorn Annika von Hausswolff menar

att konsten ger uttryck för vad det är att vara

människa, och det stämmer så bra här. Även

på Sara Appelgrens fotografier, som sällskapar

med Åkermans installationer på tredje

våningen. Först undrar jag på vilket sätt

hennes porträttserie relaterar till utställningens

tema. De avbildade personerna är på väg ut på

scen och ser ut att betrakta sig själva i en

spegel. Hur mycket av konsten handlar inte

om beskådandet av självet? I ett berömt

nakental som Hundertwasser höll 1967 pratade

han om att människan har tre hudar. En föds

hen i, en är hens kläder och den tredje är

fasaden till hens hus. Om huset kan vara en

hud, kan huden också vara ett hus. Våra

kroppar är skydd och rum för oss, det är där

jag till sist hittar kopplingen mellan Sara

Appelgrens verk och de andras.

En viktig uppgift för konsten är att visa

verkligheten ur olika vinklar. Den uppgiften

klarar Örnsköldsviks konsthall och museum av

med råge. Förutom de nämnda konstnärernas

finns andras perspektiv på temat, inte minst

visas fyra fotografier av Thure Schelin.

Bilderna på familjen Taikon står inte under

museets tak utan ute i den närliggande

Lungviksparken där familjen bodde några

dagar om året kring 50-talet, innan romer hade

laglig rätt till fast bostad och skolgång.

Bilderna på uppslagna tält och allvarsamma

mörkögda barn som förvägrats den självklara

rätten till ett permanent hem bör skava i det

svenska samvetet. Katarina Taikon har varit en

idol för mig sen jag som liten läste hennes

böcker om Katitzi. Kanske är hon en av

flickorna på bilderna.

Jag lämnar Örnsköldsvik nöjd, liksom

mätt på konst, fast på ett bra sätt. Dessutom

full av frågor och funderingar. Det är precis så

det ska vara! Jan K Perssons performance vid

öppningen missade jag, men han hade visst

gjort något under en presenning.

OM PROVOKATIV KONST

Tänker du på Anna Odell, NUG eller Makode Linde

när du läser den här rubriken? Tja, de tre har väl fått

representera folkbilden av provokativ konst den

senaste tiden, men vad som provocerar vem är det

sällan någon som diskuterar. Uppenbarligen är det

inte alla som irriterar sig på trion ovan, NUG och

Linde ställer ut på fina gallerier och Odell har fått

tre miljoner i kulturstöd till en kommande film. Vad

kan då provokativ konst vara? Ja, ta till exempel

rokokon, den absolut stroppigaste konsten. Den som

ser världen genom ett par marxistiska glasögon

kanske tycker att det är extremt irriterande att se

dessa perukfjantar strutta mot Kythera i all sin

prakt. För feministen är kanske Anders Zorn en av

de mest provokativa konstnärerna. Likt en 1800-

talets Bingo Rimér tjänade han grova pengar på att

exponera kvinnors kroppar, och sådant är alltid

störande för antisexisten. Den som däremot tycker

att jämställdhet är trams stör sig sannolikt på den

växande feministiska konströrelsen. Konsten är

oftast full av budskap som tilltalar vissa men inte

andra.

Ju starkare budskapet i ett verk är, desto starkare

brukar också motståndet mot det verket vara. Men

också konst som (kanske skenbart) inte har något

budskap kan irritera. Till exempel den geometriska

abstraktionen. Det mest provocerande med den är

nog inte själva fyrkanterna, utan att de fått ett så

orimligt högt värde. Av samma anledning blir en

del människor skitirriterade på Ernst Billgrens och

hans rådjur. Han menar på att konst som inte säger

något är det mest provocerande som finns, att måla

intetsägande tavlor är alltså hans sätt att reta folk.

Själv retar han sig på socialrealismen, som han

tycker är destruktiv. Helt enkelt är det så att olika

sorters konst provocerar olika människor. Men hur

provokativ är den västernorrländska konsten? Det är ytterst sällan, om ens aldrig, som någon

uppretad recensent rasar mot något som ställs ut på

våra konsthallar. Har det att göra med snälla

journalister, oförargliga konstnärer eller både och?

Provokationen i sig är kanske inget självändamål,

och ett kulturklimat som är öppet och tolerant är väl

inget att skämmas för, men det kanske ändå är värt

att uppmärksammas att ingen verkar bli upprörd

över något här i länet.

OM BARNKONSTENS BETYDELSE

Under ett par veckor i maj visade

konsthallen i Härnösand upp en mängd

underbara verk av barnen på ett par av

kommunens förskolor och skolor. Det är

inte bara en sympatisk utställning, utan

också ett viktigt ställningstagande för

barnens konst. Som konsthallens

intendent Maria Oldenmark säger i en

intervju med SR så kan det betyda

mycket för ett barn att få se sin bild på

väggen där. Dels kan det öppna upp för

ett intresse för konst, och dels för att det

ger barnet en känsla av stolthet. Men

betoning på ”alla” förklarar hon att

konsthallen har bjudit in alla barn i

kommunen sedan 1988. Barnens bilder

har under det senaste seklet fått en del

uppmärksamhet. För de avantgardistiska

konstnärerna som verkade i början på

1900-talet blev barnkonsten den

inspiration de behövde för att ta sig ur

den traditionella konstens stela

formpress. Picasso lär ha sagt att det tog

honom hela livet att lära sig att måla som

ett barn. Andra viktiga gubbar som Klee

och Kandinsky vördade också

barnkonsten och banade väg för alla

efterkommande naivister. Men alla

älskar inte barnkonst, trots den viktiga

roll som den spelat i konsthistorien.

”Gör nu inte någon dagis-skit”, kan det

till exempel hända att en lärare säger till

en klass på en konstskola. Jodå, det

hände ganska nyligen. Med det i åtanke

känns Härnösands satsning på

konstveckor för barn och unga särskilt

viktig.

ANNE HAGSTRÖM

GÖR DET SJÄLV

Den lilla italienska restaurangen Dolcetto i

Sundsvall har lånat ut sina väggar till

anarkokonstnären Anne Hagström. Hon

har fyllt dem med fina färgglada och

fantasifulla blommor av papier-maché och

gammal sammetsbrokadtapet. Papier-

maché är ett ringaktat material, men det

skiter Anne i.

”Jag gillar papier-maché för att det är formbart, det går att knöla, skrynkla och hacka, men också att få riktigt slätt och blankt.”

Hennes blommor skulle kunna sitta på

någon kunglig stropps huvud som hatt, de

överdådiga sammetsbrokadtapeterna som

verken dekorerats med ser borgerliga ut på

ett komiskt sätt. Det går inte att ta miste på

Annes humor, men samtidigt kokar en

påtaglig rebelliskhet under ytan.

Anne var i fjol med och arrangerade

Härnösands performancefestival, och hon

uppträdde då tillsammans med Gudrun

Sondell och Moyom. Det var en sjukt rolig

och queer performance som stack ut bland

de andra bidragen. Men året innan gjorde

hon och Gudrun en feministisk

performance på internationella kvinno-

dagen, som var mer ilsk än komisk.

Till dagens utställning har hon dock

lagt ursinnet åt sidan för en stund och

istället jobbat konstruktivt med sina

blommor och tavlor. Hon berättar gärna

om materialen och hur hon samlar på sig

lite av varje.

”Min morfar hade tapetaffär och jag har sparat gamla rullar. Tapeten är smycket hemma, fast vissa är vansinnigt fula.” Anne berättar om de tapetinslagna paket

som hon och familjen alltid fick av hennes

mormor och morfar. Det är fint att hon har

en så nära relation till sitt material.

ÅDALSSKOLANS ELEVER STÄLLER UT Biblioteket i Kramfors är fullt av bilder. Det

är avgångseleverna på estetiska programmet

och medieprogrammet på gymnasiet som

visar upp sina bilder, och de olika

programmen har organisterat sina

utställningar på lite olika sätt. Medie-

programmet har fått mycket luft kring sina

bilder och har en sammanhållen grafisk

profil som presenterar fotografierna, medan

esteteleverna tyvärr trängs ihop längst in i

salen, med tunna pappersnamnlappar

bredvid sina verk. Det är synd, esteterna

hade kunnat få ta mer plats.

Jag imponeras av de digitala bilderna

som esteterna Erika Andersson, Nina Bylund

Malin Sandberg och Ida Olofsson står för.

Nina Bylunds akrylmålning Konflikter gillar

jag också, det är blått och lila skvätt som slår

emot varandra med en massa energi. Det är

också kul att se estetelevernas tre-

dimensionella verk. Det finns lerskulpturer,

en ambitiös klänning av metallringar och

andra intressanta objekt.

Medieprogrammet har något som jag alltid

uppskattar, ett tema att arbeta kring. De har

gestaltat sina drömmar, och med en liten text

intill förklarar de hur de har tänkt kring sina

bilder.

Alexander Vestin drömmer om att styra

ett imperium och visar en bild av pengar, det

roligaste är hans ironiska självporträtt med

cigarr. Ronia Leiderhorn visar ett mörkt och

närgånget porträtt som hon uppmanar

betraktaren att tolka själv och Emina

Duljevic ger oss en personlig och ömsint

bild av sin lillebror.

Helena Sundin går längst i sitt

självutlämnande, hennes bildspel blottar en

mängd ibland otäckt personliga tankar.

Många av bilderna i utställningen är

mörka och otäcka, speglingar av mar-

drömmar. Det är också ganska mycket unga

kvinnokroppar som exponeras, vilket kan

diskuteras, men det sker ur ett subjekt-

perspektiv.

Jag uppskattar verkligen att få ta del av

de här unga människornas tankar och bilder,

hoppas bara att esteteleverna får lika stort

utrymme som medieprogrammet nästa år.

KRAMFORS

KERSTIN STRANDBERG OCH HAGBART

SOLLÖS PÅ KONSTHALLEN I HÄRNÖSAND

Kerstin Strandberg gör

härligt skvättiga och

droppiga akvareller, textil

och objekt, installationer

av naturmaterial. På

invigningen talas det om

Kerstins verk som mjuka,

men det är verkligen inte så

mjukt som textilkonst

brukar vara. Det är sträva

fibrer och hårda material

som armeringsjärn och

plexiglas. Kerstin arbetar

mycket med den grova och

starka sisaltråden, som

utvinns ur växten agave.

Jag gillar det kärva i

verken, de har liksom sina

egna viljor. Det är ett stort

arbete som Kerstin har

gjort, bara verket Nivåer

krävde 1000 stick. Alstret

Nätverk är verkligen ett

verk av nät, flitigt vävt av

sisal och järn. Jag vill

gärna känna på trådarna,

Kerstin ler och nickar.

”Du får känna lite, bara du inte drar ut trådarna”

Händelser är också ett nät,

men ett av koppartråd. På

trådarna sitter små svarta

ångesttussar av sisaltråd,

som tovor i mörkt hår. Mitt

favoritverk i utställningen

får bli Stadier. Det är ett

antal kvadrater, dekorerade

med svart bast. Mina

tankar förs till förkolnat

trä, tjära och kanske en

korps fjäderskrud. Kerstin

Strandberg lyckas på ett

intressant sätt tänja på

textilkonstens gränser, det

här är inget mjukt och

gosigt lapptäcke.

Det finns alltid skäl att vara

skeptisk mot dyr konst.

Vem kan köpa Hagbart

Sollös tavlor som kostar

60.000 kr? Jo, rika knösar

och kommuner. Hagbart är

ju han ni vet som har gjort

fontänklossen på torget i

Härnösand. Den ingår i ett

verk om tre block, som

tillsammans kalls

Evolution. Verket har på

sätt och vis delat upp

Härnösandsborna i två

läger, de som är för och de

som är emot Evolution.

”Kasta skiten i havet”,

säger en bekant. ”Den får

torget att kännas så tungt,

vi vill hellre ha en

skridskobana”. Men andra

tycker mycket om

klossarna, jag för min del

gillar att det finns en fontän

på torget, som ungarna kan

bada i till de mer präktiga

mammornas fasa. Men jag

vill inte tänka på vad

Evolution kostade för

kommunen att köpa in år

1991. På vernissagen tar

jag mod till mig och frågar

Hagbart varför hans konst

är så dyr. Han ger ett långt

och intressant svar, som jag

ska försöka återge så

korrekt som möjligt utifrån

mina slarviga anteckningar.

”Problemet är att storkapitalet har tagit kontroll. Konsten är en investeringsmöjlighet för de rika, vissa av Damien Hirsts verk säljs för en miljard och Munchs Skriet såldes senast för 107 miljoner dollar. Konsten

håller på att mista sin funktion som samhällsbyggare, sin funktion att bygga civilisation och demokrati. Men ett samhälle där konstnärer trivs är ett bra samhälle. Mina konstverk är inte dyra, det är kollegiala

priser. Materialet kostar också, stenen som jag arbetar med kostar 30.000 per kubikmeter, det är toppkvalitet.”

Efter att ha lyssnat en stund

på Hagbart Sollös känner

jag mig inte lika avigt

inställd till hans konst.

Även om jag själv aldrig i

livet skulle ha råd att köpa

något av hans verk, kan jag

känna mig lite glad att

kommunen åtminstone en

gång i tiden har haft det.

Min vän som är med på

utställningen säger att hon

skulle kunna tänka sig att

ha en av Hagbarts sten-

skulpturer som gravsten.

”De är ju ändå så dyra att

köpa, då är det lika bra att

ha en snygg gravsten”

SYMPATISKT HOPPLOCK PÅ SUNDSVALLS

MUSEUM Får jag ta på den där? Det var den

återkommande frågan från femåringen som

följde med på Magnus Lönns utställning

Undrien på Sundsvalls museum. Treåringen

var mer handgriplig och grabbade efter allt

som såg ut att sitta löst, vilket var en hel del.

Hjärtat av utställningen är ett avlångt bord i

mitten av salen. Bordet är täckt av små bruna

öppna papplådor som alla innehåller något

litet föremål. Jag kan inte bestämma mig för

om just det här verket känns som ett

slumpmässigt hopplock utan bakomliggande

tanke, eller ett resultat av noggrant

samlande. Hur som helst lockar de små

tingen till sig både ögon och fingrar. Jag

tänker att det kanske är en aning otaktiskt att

duka upp ett smörgåsbord av intressanta

småsaker, om idén inte är att barnen, som

känns särskilt inbjudna till utställningen, ska

plocka med dem. Men att de intresserar sig

så pass måste ändå vara ett starkt betyg till

Lönn.

Undrien gränsar till Otalien, det är en av de

många ordlekar som Lönn gestaltar med

leksaksliknande bokstäver. Det är ett

sympatiskt och fantasifullt merz av färgglada

plastpryttlar han visar upp. Jag associerar till

den samtida konstnären Martin Wickström

som också gillar att bygga ihop sina verk av

leksaker och andra ting av just färgstark

plast. Wickströms installationer känns mer

välkomponerade, men de har till skillnad

från Lönns alltid en ångestladdad underton.

Undrien förmedlar istället bara munterhet, i

centrum står leken, orden och formen. I

några staplade öppna montrar står skulpturer

av bananskal, som festligt nog för tankarna

till Giacomettis bräckliga figurer. Här också

minus ågren, plus glädje.

Det allra trevligaste är nog ändå

utställningens egen pysselhörna, där barn

och andra får tillfälle att skapa fritt av det

fina materialet. Helhetsintrycket är positivt,

även om föräldrar till klåfingriga ungar kan

få det lite besvärligt.

STILMIX PÅ

GALLERI UTÅS

Söndagsöppna galleri Utås, som ligger strax

ovanför Övik, har ställt ut fyra mycket olika

konstnärer. Två av dem är keramiker, en

akvarellist och en textilkonstnär. Keramiken

tycker jag är lite tråkig, trots eller kanske på

grund av att det är så skickligt utfört. Särskilt

Marie Beckmans grejer är så perfekta att jag

känner mig lite obekväm i deras sällskap.

Jussi Ojalas vaser är mer ruffa, men jag

tycker det ser ut lite som att han har

dekorerat dem med kräks i olika färger.

Typiskt något som jag verkligen skulle

kunna gilla, men det gör sig liksom inte för

mig ändå. Däremot funkar Kerstin

Lindströms organiska textil. Det är långa

gröna kaktusar och former som för tankarna

till någon slags cellnivå. De olika stilarna

samsas bra i galleriet, de både kontrasterar

mot varandra och samverkar, det är helt

genialiskt att ordna utställningar på det här

viset! Maria Johanssons måleri är det som

lämnar starkast avtryck hos mig. Bilderna

innehåller både mörkt suggestiva toner och

pastell, de verkar föreställa två unga kvinnor

som går på utställning och tittar på olika

märkliga konstverk. Det blir metafysiskt, är

det kanske galleri Utås de besöker?

ADELE LÖFQVIST PÅ GRANEN

På trädgårdsgatan 17 i Sundsvall ligger ett

mycket sympatiskt galleri som heter Granen. Det

drivs av Medborgarskolan och visar nutida konst

och skapande studiecirkelverksamhet. Adele

Löfquist ställer ut där nu i maj och visar 16

tuschteckningar i en stil som både känns

modern och uråldrig. Det är skarpa

kontraster mellan svart och vitt och ett starkt

och självklart formspråk som fylls upp av ett

tålmodigt prickande och streckande. Det är

lätt att koppla stilen till Erik Lindströms, ni

vet han dreadskillen från Sundsvall med

oneline-figurerna. Men Adele fyller på med

detaljer som gör att bilderna tål att tittas på

längre. Adele gick ut från Sundsvalls

konstskola härom året och har sen dess

hunnit ställa ut i stenstaden flera gånger. Jag

ser fram emot mer av hennes grymma konst.

HÄRNÖSAND

BRUDAR MÅSTE FÅ SKRYTA

På en tapasrestaurang i

Sollefteå ställer Cicily E

Bäckström ut sitt abstrakt-

expressionistiska måleri.

Först tänker jag att det är

skitfult, dessutom har hon

snott hela stilen från

Pollock, Miró och

Kandinsky med flera. Men

sen tänker jag efter. Varför

ska jag döma ut det här? I

tavlorna finns massor av

energi och stilen är ju

egentligen ganska häftig.

Alla som målar abstrakt-

expressionistiskt har ju

snott stilen av de gamla

föregångarna, och de

snodde också av varandra.

Egentligen kanske Cicilys

bilder mer ska ses som

referenser till konst-

historien, på så vis blir det

en intressant lektion att se

dem. Cicily E Bäckström

har ställt ut i massor av

länder och är helt självlärd.

Det tycker jag att hon ska

ha cred för. På sitt visitkort

skriver hon att verken

speglar hennes autentiska

jag, och det är ju absolut

inget som ska trampas på.

Tavlorna är ruskigt dyra

och visitkortet känns lite

skrytigt, men herre gud,

varför inte? Alla gubbar

som målar i den här stilen

är sjukt skrytiga, så det kan

gott Cicily också få vara.

STICKMAGI PÅ TEXTILARKIVET I SOLLEFTEÅ

Västernorrlands textilarkiv

ställer under sommaren ut

stickade verk av Katarina

Maria Hansen och Johanna

av Steinum. Båda kommer

hela vägen från Färöarna,

där de pratar så lustigt (se

bara den fantastiska filmen

Bye Bye Bluebird, om du

vill ha bevis på det!), och

det här är faktiskt första

gången som textilkonst

därifrån visas i Sverige.

Det är så himla härligt

att konstbegreppet är så

brett att det innefattar

textilier också. Gränsen

mellan vad som är konst

och vad som är hantverk

behöver faktiskt inte ens

finnas. Johanna av Steinum

ställer ut en massa vackra

kläder som hon har

formgett, det är klänningar,

koftor, mössor och

strumpor bland annat. Hon

återanvänder sin avlägsna

släkting ”Mia” Hansens

fantasifulla mönster från

60- och 70-talet. Dessa

finns också med i

utställningen, i form av ett

antal stora stickade täcken

som är uppspända på

metallramar. De hårda

ramarna, som Johanna

också har använt sig av,

bildar en fin kontrast mot

de mjuka textilierna. I

utställningen finns också

en film som Kerstin

Lindström, som också är

aktuell på galleri Utås, har

gjort. Den heter Vi äger vår

tid, och visar en

monumental stickperfor-

mance med 80 personer på

Färöarna. Resultatet blir en

60 meter lång röd

stickning. Det är en häftig

film som gör mig på gott

humör. För den som

besöker den här

utställningen rekommen-

deras också en titt på

textilarkivets fasta

utställning Tusen trådar

Tusen år där en massa

gamla fina grejer från

Västernorrland finns

samlade.

OBS! BILDEN KOMMER INTE FRÅN

TEXTILARKIVET, DET ÄR GATUKONST

SOLLEFTEÅ

PELLE PANDAS JOBBSÖKARTIPS

I väntan på att få din konst såld kanske du måste hitta en

tillfällig inkomst.

Det finns en djungel av platsannonser och spännande

erbjudanden där ute. Men hur vet du vad som passar dig?

Med lång erfarenhet av praktik och tillsvidareanställningar

så hjälper våra experter dig att förstå vad arbetsgivaren

säger.

Många fraser är ständigt återkommande för dig som står och

gläntar på dörren till arbetslivet, här ska vi titta på

några av dom vanligaste.

Du är Positiv - Du förväntas att inte säga emot.

Du ska vara flexibel - Här har ingen koll på nått.

Obefintlig organisering.

Stresstålig - Vi kommer behandla dig som ett djur!

(Burstorlek troligen ej förhandlingsbar)

Många järn i elden - Du måste på egen hand sköta minst två

personers jobb.

Passion för det du gör - Om du inte redan är manisk så blir

du det snart här.

Du är pigg och glad - Skjut mig nu.

Du är en kreativ person med hög arbetsmoral - Det här är

bara löjligt.

Trivs med att arbeta i högt tempo - Har du något emot

elchocker? Jaså inte?

Grattis till ditt nya jobb!

Månadens tips:

Arbete där platsannonsen börjar med lön-information (såklart

en generös sådan) är alltid ett gott tecken och där kommer

du säkert inte bli utnyttjad, tappa dina moraliska

värderingar eller få din självkänsla nermald till ett fint

pulver som dina överordnade sedan snortar från varandras

rövar. Nejdå.

Lycka till!

PELLE NENZELIUS 2012

SLUT! Men visste du att du kan beställa Velodrom? Skicka en tjuga (för porto och

tryck) till ALVEOLA ÄMTING

KASTELLGATAN 19B

871 33 HÄRNÖSAND Så skickar jag dig ett ex.

Nån gång när jag orkar kanske det kommer en hemsida. Men internet är,

som alla vet, bara en fluga.