Linköpings universitet | Institutionen för beteendevetenskap och lärande

Magisteruppsats, 15 hp | Sociologi - Avdelningen för Pedagogik och Sociologi

Höstterminen 2016 | LIU-IBL/SOC-A--16/02--SE

Tolkningen av situationen

The Interpretation of the Situation

Henrik Brandén

Linköpings universitet

SE-581 83 Linköping, Sverige

013-28 10 00, www.liu.se

Tolkningen av situationen

The Interpretation of the Situation

Henrik Brandén

Handledare: Tommy Svensson

Sammanfattning

Enligt Goffmans dramaturgi får en social situation sin definition av att aktörergenom framträdanden presenterar sin förståelse av den. Syftet med detta ma-gisterarbete är att utveckla en teori om hur människor tolkar sådana framträd-anden, samt att pröva några av den nya teorins teser empiriskt. Det teoretiskaarbetet har en hermeneutisk karaktär, där idéer från symbolisk interaktionismoch anknytningsteori tolkas, omtolkas och korsbefruktas. Den empiriska delenär kvantitativ och använder ett frågeformulär.

Den nya teorin förklarar människors strävan efter en gemensam definitionsom en minimering av risken att känna förödmjukelse inför självet. Teorin be-skriver också ett sökande efter uppmärksamhet och en strävan efter att klara sigsjälv som två riskminimerande strategier. Vidare är de strategier som människoranvänder avgörande för hur de tolkar framträdanden. Dessutom finns en kopp-ling mellan människors tolkningar och deras anknytningsstilar. Det sistnämndaundersöks empiriskt, dock utan framgång. Slutsatsen är att frågeformuläret be-höver vidareutvecklas.

Nyckelord

Definitionen av situationen, tolkningen av situationen, dramaturgisk rollteori,symbolisk interaktionism, anknytningsteori, rollförståelse, rollvilja

Förord

Välkommen, kära läsare, att ta del av denna reseberättelse från en förunderligupptäcktsfärd. Härmed inbjuds du att slå mig följe i min vandring bland sociolo-giska teoretiker och deras teorier, bland vetenskapsteoretiska filosofer och derasfilosofier, bland det som vanliga människor berättar om sin långt ifrån vanligavardag genom något så kryptiskt som att sätta kryss på ett papper och framförallt bland mina egna försök att föra allt detta samman till någon slags karta överhur det kan tänkas hänga samman. Välkommen att våndas med mig när hind-ren är så stora att den bild jag målar upp inte går ihop. Välkommen också attglädjas med mig de gånger bitarna trots allt faller på plats och något nytt ochoväntat framträder. Jag hoppas att dessa guldkorn ska reta din fantasi på sammasätt som de har retat min.

Det finns flera personer som har stöttat mig på vägen och som jag vill nämnai detta förord. Först och främst vill jag tacka min handledare Tommy Svenssonsom med stor träffsäkerhet har gett värdefulla kommentarer på mina texter. Jagvill också tacka de lärare som utan att tveka har bjudit in mig till deras föreläs-ningar och gjort det möjligt för mig att genomföra mina enkätundersökningar.Sist, men inte minst, vill jag tacka alla de studenter som fyllt i mina enkäteroch därmed generöst bidragit till arbetets empiriska material. Utan er alla hademagisteruppsatsen inte varit möjlig.

INNEHÅLL

1 Inledning 11.1 Övergripande syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31.2 Disposition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3

2 Teori och teoriutveckling 32.1 Självet och den andre . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.2 Inre arbetsmodeller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42.3 Anknytningsrelationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62.4 Trygg, ambivalent och undvikande . . . . . . . . . . . . . . . . 82.5 Självkänsla och sällskaplighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112.6 Ängslighet och undvikandegrad . . . . . . . . . . . . . . . . . 162.7 Rollförståelse och rollvilja . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172.8 En ny teori: Tolkningen av situationen . . . . . . . . . . . . . . 202.9 Preciserade empiriska frågeställningar . . . . . . . . . . . . . . 22

3 Metod 223.1 Vetenskapliga grunder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223.2 Metodologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303.3 Teoretisk metod . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313.4 Empirisk metod . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323.5 Analytisk metod . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 343.6 Kvalitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 353.7 Etik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

4 Resultat 374.1 Studie 1: Val mellan vinjett 1 och vinjett 6 . . . . . . . . . . . . 374.2 Studie 2: Minskning av antalet vinjetter . . . . . . . . . . . . . 384.3 Studie 3: Test av en förkortad enkät . . . . . . . . . . . . . . . 414.4 Studie 4: Analys av vinjetter och ECR-Short . . . . . . . . . . . 424.5 Studie 5: Analys av en modifierad enkät . . . . . . . . . . . . . 434.6 Svar på empiriska frågeställningar . . . . . . . . . . . . . . . . 45

5 Diskussion 455.1 Metoddiskussion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 455.2 Resultatdiskussion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 515.3 Slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 545.4 Förslag på fortsatt forskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55

Referenser 56

Bilagor 65A Information inför enkäten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65B Vinjetter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66C ECR-Short . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68

1 INLEDNING

Ska vi ta i hand när vi ses? Eller är det bättre att låta bli? Om ett handslag kännsokej, hur länge håller vi då kvar? Hur långt behöver ett handslag vara för att detinte ska kännas som att det hastas över? Och hur långt är för långt? När är detdags att släppa taget?

Vilka samtalsämnen går bra? Finns det sådant som är för privat, som sex,nära relationer eller barndomsminnen? Går det att prata om ekonomi, politikoch religion? Och kan vi berätta hur vi mår, även om vi inte mår så bra? Finnsdet kanske ämnen som vi behöver prata om, åtminstone någon gång ibland?Eller ska vi nöja oss med vädret och lite friidrott?

Och hur ofta ska vi träffas? Om vi ses varje dag, är det för mycket? Och hursällan är för lite? Finns det en gräns när vi lika gärna kan säga upp kontakten?Och spelar det någon roll var vi träffas? Kan vi umgås på tu man hand, eller ärdet olämpligt? På jobbet eller i gymmet kanske är bättre? Och är det då okej attdyka upp oanmäld eller ska vi höras först?

Det verkar finnas massor med saker som vi enas om, utan att egentligen prataom det. Vi tar det som det kommer och vi väljer det som fungerar bra. Först omdet blir några större krockar eller missförstånd så tar vi upp det till diskussion.På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Ingen situation eller relation är denandre lik. Vi behöver pröva oss fram och tillsammans komma överens om hurvi vill ha det.

Samtidigt är det ändå lite märkligt. För det handlar ju inte bara om vad vigör och hur ofta vi gör det. Det handlar ju också om varför vi gör det och varförvi tycker att något är för ofta eller för sällan. Vissa saker är ju viktigare än andra.De betyder något. Att ta i hand, eller att låta bli, står för något. Det symboliserarnågonting.

Hur skulle det till exempel kännas att hålla kollegornas händer under ettmöte på jobbet? Skulle inte det kännas väldigt konstigt? Om vi ska göra det be-höver vi nog en god anledning till varför vi gör det. Vi behöver komma överensom att det betyder något annat än vad det brukar betyda och som vi spontantkänner att det betyder när vi tar varandras händer.

Vad sociala situationer och dess interaktioner betyder är ett klassiskt forsk-ningsområde som har diskuteras sedan Thomas (1923/1969) insåg att om allainblandade utgår från att en situation har en viss mening så kommer den ock-så att ha det i alla sina konsekvenser. Det är dock långt ifrån sjävklart hur allainblandade kommer överens om en mening.

En möjlig förklaring ges av etnometodologin (Garfinkel, 1967/1984). Medinspiration från fenomenologi (Schütz, 1932/2002) och språkfilosofi (Wittgen-stein, 1953/2012) föreslår Garfinkel (1967/1984) att människor använder sig avallmänt vedertagna metoder för att tillskriva situationer mening. Ett handslag

1

får enligt denna teori en mening utifrån den förförståelse som människor harmed sig in i situationer. De vet att ett handslag brukar betyda något och de vetvad det brukar betyda.

Ett annat förslag kommer från den symboliska interaktionismen (Cooley,1902/1983; Mead, 1934/1976; Kuhn, 1964; Blumer, 1969; Stryker, 1980). Härmenar man istället att handlingar och situationer får sin mening när människorinteragerar. Det är genom att ta i hand på ett visst sätt, eller genom att låta bli,och utifrån hur man själv och andra då reagerar som ett handslag får sin mening.

Ytterligare en variant kommer från den dramaturgiska rollteorin (Goffman,1959/2014). Enligt Goffman presenterar människor sig själva och sin förståelseav den sociala situationen när de klär sig, smyckar sig, för sig, agerar och rea-gerar. Sådana presentationer är enligt Goffman förslag som andra kan accepteraeller avfärda. De kan dessutom ge motförslag som i sin tur kan accepteras elleravfärdas. Goffmans slutsats är därmed att en situations definition beror på hursamspelet mellan situationens olika aktörer utvecklar sig.

Denna slutsats gör att Goffman (1959/2014) ofta förstås som en symbo-lisk interaktionist. Samtidigt finns det inslag i hans teori som påminner merom strukturell rollteori (Linton, 1936; Parsons, 1951/1991; Merton, 1957/1968;Dahrendorf, 1965/1971), där man istället utgår från att människor har en för-förståelse av vad handlingar och situationer betyder. Ett sådant inslag är närGoffman (1959/2014) tänker sig att det finns färdiga sociala roller som männi-skor kan använda sig av om de vill. Sådana strukturella inslag gör att jag skiljerpå dramaturgi och symbolisk interaktionism i detta arbete.

Jag är tydligt inspirerad av Goffman (1959/2014) i denna magisteruppsats,men där Goffman fokuserar på hur människor presenterar sin förståelse av so-ciala situationer fokuserar jag på hur människor tolkar varandras presentatio-ner och de definitioner av situationer som de då föreslår. Jag uppfattar bådepresentationer och tolkningar som centrala när människor försöker enas om engemensam definition och menar att även tolkningarna förtjänar en ingående be-handling.

För att ge tolkningarna en sådan ingående behandling utgår jag från teo-rier som utvecklats av Cooley (1902/1983), Mead (1934/1976) och Goffman(1959/2014), men också i hög grad från anknytningsteori (Bowlby, 1969, 1973,1980). Även anknytningsteorin är nämligen intresserad av hur människor intera-gerar i sociala stuationer, om än med ett lite annat fokus. Istället för att försökaförstå hur sociala situationer definieras utifrån dem som deltar så studerar an-knytningsforskningen hur människor reagerar i sociala situationer. Det är ettkompletterande perspektiv som hjälper mig att uppnå mitt syfte.

2

1.1 Övergripande syfte

Det övergripande syftet är att påbörja utvecklingen av en ny teori om hur män-niskor tolkar sociala situationer och att pröva några av teorins teser empiriskt.

1.2 Disposition

Uppsatsarbetet består av tre delar. Den första delen är ett teoretiskt utvecklings-arbete där en ny teori om hur människor tolkar sociala situationer formuleras.Detta teoretiska arbete presenteras i kapitel 2 och leder fram till att uppsatsensempiriska frågeställningar formuleras i avsnitt 2.9.

Den andra delen är ett empiriskt arbete som syftar till att besvara uppsatsensfrågeställningar. I ett antal korta studier utvecklas en enkät som sedan användsför att jämföra den föreslagna teorins konsekvenser med empiriska data. Demetoder som används presenteras i kapitel 3 och insamlade data redovisas ochanalyseras i kapitel 4. I avsnitt 4.6 besvaras uppsatsens frågeställningar.

I arbetets tredje och sista del genomförs en metod- och resultatdiskussion.Dessutom positioneras den föreslagna teorin i relation till de vetenskapliga para-digmen inom utvecklingspsykologi, socialpsykologi, symbolisk interaktionismoch dramaturgi, vilket leder fram till en reflektion kring teorins potential. Alltdetta återfinns i kapitel 5.

2 TEORI OCH TEORIUTVECKLING

Enligt Bowlby (1969, 1973, 1980) är anknytning ett varaktigt känslomässigtband som kännetecknas av att den som är anknuten söker trygghet, tröst ochbeskydd hos en särskild anknytningsperson och av att ofrivillig separation frånanknytningspersonen väcker obehag. I detta kapitel diskuterar jag anknytningutifrån anknytningsteoretiska och rollteoretiska perspektiv och jag låter de tvåperspektiven korsbefrukta varandra. Diskussionen leder fram till en delvis nyförståelse av såväl anknytning som roller, men också till en teori om hur männi-skor tolkar sociala situationer. Denna teori sammanfattas i slutet av kapitlet. Jagbörjar dock med en diskussion kring hur anknytningsteori och symbolisk inter-aktionism förstår människors mentala representationer av den sociala världen.

2.1 Självet och den andre

En central tanke inom psykoanalysen och dess objektrelationsteori är att männi-skor bildar mentala representationer av den sociala världen i form av abstraktaobjekt (Klein, 1932/1975; Fairbairn, 1952; Winnicott, 1958). Sådana abstraktaobjekt skiljer självet från den andre och gör det möjligt att uppleva sig själv som

3

en individ. Den brittiske barnpsykiatrikern John Bowlby är tydligt influerad avdenna teoribildning när han under 1960- och 1970-talen lägger grunden för enteori om anknytning (Bowlby, 1969, 1973, 1980). Samtidigt avviker Bowlbyfrån den psykoanalytiska traditionen i sin strävan efter en teori som är fören-lig med evolutionsbiologin, den kognitiva psykologin och andra närliggandeforskningsområden. Bowlbys tidiga publikationer (Bowlby, 1958, 1960) väckerockså starka reaktioner från psykoanalytiker (Freud, 1960; Schur, 1960; Spitz,1960). Kritiken riktas främst mot att Bowlby betonar omgivningens betydelseför barnets utveckling av mentala representationer. Därmed menar kritikerna attBowlby felaktigt bortser från intrapsykiska processer som drifter, omedvetnafantasier och inre motivations- och problemlösningssystem.

Även inom den symboliska interaktionismen (Cooley, 1902/1983; Mead,1934/1976; Kuhn, 1964; Blumer, 1969; Stryker, 1980) finns en diskussion omhur människor skapar en förståelse av självet och den andre. Med sin idé omspegeljaget föreslår Cooley (1902/1983) att människor utvecklar en självupp-fattning genom att föreställa sig vad de gör för intryck på andra människor ochhur andra upplever dessa intryck. Enligt Cooley leder det till att jaget börjar upp-fattas som ett objekt som kan påverkas med handlingar. Även Mead (1934/1976)ser jaget som förmågan att se sig själv som ett abstrakt objekt och med in-spiration från Cooley tänker Mead sig att det är genom rollövertaganden därbarnet tar den andres perspektiv och föreställer sig hur den andre förstår och ut-värderar barnet som denna förmåga utvecklas. Till skillnad från Cooley menardock Mead att sådana rollövertaganden görs vid konkret interaktion med andramänniskor, snarare än som ett resultat av ett mer allmänt fantiserande (Mead,1938/1972). Enligt Mead är det när vi i samspel med andra tolkar handlingaroch reaktioner som vi utvecklar ett abstrakt tänkande.

Både Bowlby och Mead menar alltså att abstrakta objekt är struktureringarav människors faktiska erfarenheter. Att ett spädbarn börjar skilja på självetoch den andre beror på att barnet genom sina tolkningar av den sociala världenkommer fram till att det finns en sådan skillnad. När barnet med tiden skaffar sigfler erfarenhet av social interaktion börjar det dessutom tolka samspelet mellansjälvet och den andre.

2.2 Inre arbetsmodeller

När Bowlby letar efter ett begrepp som kan användas för att beskriva hur barnstrukturerar sina erfarenheter av den sociala världen väljer han mellan kognitivascheman (Piaget, 1950/1976) och inre arbetsmodeller (Craik, 1943). Även omPiagets teori om barnets kognitiva utveckling har ett stort inflytande på Bowlbyså väljer han till slut Craiks variant. Ordet modell antyder nämligen att männi-skors mentala representationer inte bara är avbildningar av den sociala världen

4

utan också antaganden om hur den är beskaffad, något som passar in i Bowlbys(och Meads) uppfattning att människor bearbetar och tolkar sina erfarenheter.

Bowlby är bekant med den serie av experiment som Tolman (1948) utför föratt visa att råttor som lär sig att hitta i ena riktningen genom en labyrint ocksåvet hur de ska ta sig tillbaka. Det vore inte möjligt om råttorna bara mindes ensekvens av synintryck. Slutsatsen är därför att råttorna utifrån sina erfarenheterskapar en inre arbetsmodell av labyrinten som gör det möjligt för dem att men-talt väga olika handlingsalternativ mot varandra (något som Mead (1938/1972)kallar för manipulering). Om prövningen görs mentalt behöver den inte göras ilabyrinten och råttorna kan ta rätt väg tillbaka vid första försöket.

Här tänker sig Bowlby att människor på motsvarande sätt bygger inre ar-betsmodeller av den sociala världen som kan användas vid social navigering.En inre arbetsmodell är således inte bara en distinktion mellan självet och denandre, utan också en modell av interaktionen mellan självet och den andre. Där-med kan en arbetsmodell användas både för att tolka faktiska interaktioner ochför att göra mentala utvärderingar av potentiella scenarior i samspelet med denandre.

Vidare betonar Bowlby den betydelse som känslomässiga reaktioner har närmänniskor tolkar den sociala världen (Bowlby, 1979). Bowlbys slutsats är att in-re arbetsmodeller innehåller både kognitiv och känslomässig information. Sam-tidigt är Bowlby tydlig med att känslor inte är orsaker till handlingar, eftersomkänslomässiga impulser inte behöver omsättas i handling. Bowlbys förståelse avkänslor påminner därmed om Meads resonemang kring känslomässiga impul-ser. Mead ser nämligen impulsen som ”ett tillfälle eller en möjlighet att handla,inte som ett tvång eller påbud” (Mead, 1938/1972, s. 28). Bowlbys och Meadsställningstaganden ska antagligen förstås som avståndstaganden från behavio-rism och determinism.

Även Main (1999) och Bretherton och Munholland (2008) bidrar till att ut-veckla begreppet inre arbetsmodeller. Bland annat noterar de att barn har fleraolika arbetsmodeller som ett resultat av att de interagerar med flera olika per-soner. Med flera olika modeller av interaktionen mellan självet och den andrekan barn tolka och utvärdera interaktioner i olika relationer på olika sätt. Main,Bretherton och Munholland noterar också att lite äldre barn skaffar sig genera-liserade versioner av sina inre arbetsmodeller som gäller för vissa kategorier avrelationer eller för relationen till andra människor i allmänhet (något som Mead(1934/1976) kallar för relationen till den generaliserade andre), se figur 1.

Från ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv kan vi förstå uppkomstenav generaliserade arbetsmodeller som ytterligare en strukturering av barnets er-farenheter. Att barnet börjar skilja på olika kategorier av relationer beror på attbarnet i sin tolkning av sociala interaktioner kommer fram till att det är me-ningsfullt att göra en sådan indelning. Vilka relationskategorier som barnet väl-

5

Jag Jag Barn Vän Partner Jag| | | | | | · · ·

Person 1 Person 2 Förälder Vän Partner Andra

Figur 1: Olika inre arbetsmodeller för olika par av abstrakta objekt. Källa:Brandén (2015).

jer beror på hur andra människor kategoriserar relationer. Sådana internalise-ringsprocesser, där människor tar till sig delade föreställningar, är enligt Mead(1934/1976) mycket viktiga. De är en förutsättning för att människor ska kunnakommunicera med varandra på ett begripligt sätt.

Sammanfattningsvis är en inre arbetsmodell en kognitiv och känslomässigmodell av interaktionen mellan självet och den andre i en viss relation eller ien viss kategori av relationer, en modell som kan användas både för att tolkaen faktisk interaktion och för att mentalt utvärdera potentiella scenarior. Det ärdock långt ifrån självklart vad det är för information som en arbetsmodell behö-ver innehålla för att allt detta ska vara möjligt. Ett sätt att närma sig den fråganär att fundera på vad det är för aspekter av social interaktion som människorbedömer.

2.3 Anknytningsrelationer

I sitt arbete som barnpsykiatriker inser Bowlby att barn som separeras från sinamödrar vid sjukhusvistelser mår dåligt av det och att de besvär som barnenfår kan bestå under lång tid. Därav drar Bowlby slutsatsen att bandet mellanett barn och dess mor måste fylla en särskild funktion som inte kan ersättasav de mer tillfälliga relationer som barnen har till sjukhuspersonalen (Bowlby,1958)1. Han kallar sådana särskilda band för anknytningsrelationer.

Anknytningsrelationens funktion är dock svår att förstå utifrån de psyko-analytiska teorier som finns tillgängliga på 1950-talet. Enligt dessa teorier älskarett barn sin mor för att hon kan tillfredsställa barnets behov av föda. Om modernger sitt barn mat kommer barnet också att vilja ha en fortsatt kontakt med henne.Därmed borde sjukhuspersonalen, som är tränad i att tillgodose barns behov,kunna fungera som ett substitut för ett barns mor vid en sjukhusvistelse. Men såär det alltså inte och anknytningsrelationens funktion är därmed en gåta.

1Bowlby är ett barn av sin tid och förespråkar en arbetsdelning inom familjen där mannenlönearbetar och kvinnan sköter barn och hushåll (Karen, 1994). Den inställningen har mötts aven omfattande kritik från feministiskt håll (Eyer, 1996; Harris, 1998; Hrdy, 1999; Contratto,2002). Senare anknytningsforskning har visat att varken vårdnadshavarens kön eller om rela-tionen är biologisk spelar någon roll för hur ett barn knyter an (Broberg, Granqvist, Ivarsson &Risholm Mothander, 2006). Barn kan dessutom knyta an till mer än en vårdnadshavare (ibid.).

6

Dessutom noterar Bowlby (1958) att barn visar tydliga tecken på rädsla införoch i samband med ofrivilliga separationer. Inte heller det är så lätt att förklaramed tillgängliga teorier. Varför reagerar ett barn med rädsla i en situation sominte ens barnet självt behöver uppfatta som särskilt farlig? Denna rädsla bidrarytterligare till anknytningens gåta.

Bowlbys lösning är att anknytning är en sorts riskminimering (Bowlby,1982). Att ha en särskild anknytningsperson tillgänglig, en person som tidi-gare har visat sig ge barnet skydd vid fara, ökar barnets möjligheter att få hjälpom det behöver det. Barnets rädsla vid separation är alltså inte en känslomässigreaktion på fara utan på något som barnet tolkar som en ökad risk. En modersom tröstar sitt skrämda barn sänder då ut budskapet att anknytningsrelationeninte är hotad och att risken därmed inte har blivit större. Bowlbys slutsats ärdärför att ett barn som vistas på sjukhus bör få besök av sin mor, även om självabesöket kan upplevas som känslosamt och jobbigt för dem båda.

Den lösning som Bowlby ger på anknytningens gåta är evolutionsbiologisk(Bowlby, 1969, 1973, 1980). Bowlby ser en anknytningsrelation som ett sättför barnet att öka sina chanser till överlevnad så att det så småningom kan förasina gener vidare. Denna förklaring väcker som sagt starka reaktioner i psyko-analytiska kretsar och nästan lika kontroversiella är Bowlbys metoder. Iställetför att prata med vuxna patienter och använda retrospektion för att spåra derasproblem tillbaka till barndomen så studerar Bowlby barn i separationer, återför-eningar och andra sociala situationer. Han försöker förstå vad det är för tankaroch känslor som barnen då uttrycker och om de kan förklara eventuella besvärsom barnen får längre fram. Studier av barns interaktioner med sina föräldrar iolika typer av sociala situationer är än idag ett vanligt sätt att bedriva anknyt-ningsforskning på (Broberg, Risholm Mothander, Granqvist & Ivarsson, 2008).

Även annan forskning studerar sociala situationer. Hur människor enas omen gemensam definition av en situation är en klassisk fråga som har diskute-rats sedan Thomas (1923/1969) insåg att om alla inblandade utgår från att ensituation har en viss mening så kommer den också att ha det i alla sina konse-kvenser. Det är dock långt ifrån självklart hur alla inblandade kommer överensom en mening. Här är Goffmans förslag att människor genom att klä sig, smyc-ka sig, föra sig, agera och reagera presenterar sig själva och sin förståelse avsituationen (Goffman, 1959/2014). Sådana framträdanden är förslag som andrakan acceptera eller avfärda. Andra kan sedan göra egna framträdanden som pre-senterar deras bilder av självet och situationen. En gemensam definition av ensituation är därmed inte något som bestäms en gång för alla. Tvärtom är det enständigt pågående förhandling som kräver en aktiv insats från alla inblandade.

En dramaturgisk analys av ett barn som uttrycker rädsla i samband med enseparation är att barnet presenterar sig själv som någon som behöver en relationoch situationen som ett hot mot denna relation. Om modern då lyhört erbjuder

7

tröst accepterar hon barnets framträdande. Samtidigt presenterar hon sig självsom en omhändertagande mor och situationen som ofarlig trots att den innebären separation. Därefter är det upp till barnet att med ytterligare framträdandenvisa om det accepterar moderns presentation av sig själv och moderns alterna-tiva definition av situationen.

Goffman (1959/2014) noterar att människor i allmänhet är benägna att ac-ceptera varandras framträdanden. Hans förklaring är att människor gör det föratt undvika att misslyckas med sina egna presentationer. Det som driver dendramaturgiska rollteorins aktörer är nämligen en strävan efter att upprätthålla ettstabilt jag, något som man förväntas göra. Det är dock inte nödvändigtvis sär-skilt enkelt eftersom det man spontant vill göra nästan aldrig stämmer överensmed vad andra förväntar sig av en. Sådana spänningar mellan de egna önske-målen och andras förväntningar finns uppenbarligen i scenen med den tröstandemodern, men de finns förstås inte enbart där. De är ständigt närvarande i alla so-ciala situationer.

En dramaturgisk analys är därmed ett verktyg som kan användas för att för-stå många olika typer av sociala situationer, inte bara de som studeras av an-knytningsforskningen. Jag återkommer till den dramaturgiska rollteorin längrefram. Just nu nöjer jag mig med att notera att det finns en central aspekt av so-ciala interaktioner som människor är uppmärksamma på, nämligen eventuellaskillnader mellan den egna och andras förståelse av den aktuella situationen ochi vilken utsträckning som en gemensam definition av situationen har uppnåtts.

2.4 Trygg, ambivalent och undvikande

Bowlbys förståelse av anknytning kompletteras när Bowlbys samarbetspart-ner Mary Ainsworth upptäcker att anknytningsrelationer kan se ganska olikaut (Ainsworth, 1967; Ainsworth, Blehar, Waters & Wall, 1978). I sina studierobserverar hon barn som har lärt sig att krypa. Hon är intresserad av hur de in-teragerar med sina mödrar och fokus är dels på anknytningsbeteenden och delspå utforskande beteenden. I det första fallet söker barnet moderns närhet ellerförsäkrar sig om att modern finns tillgänglig och i det andra fallet undersökerbarnet sin omgivning, till exempel genom att leka med sådant som det hittar.

I analysen (Ainsworth et al., 1978) framträder tre vanligt förekommandeanknytningsmönster: Vid trygg anknytning är såväl anknytningsbeteenden somutforskande beteenden vanligt förekommande. Barnet visar tecken på rädsla vidseparation, men kan lugnas av en återvändande moder. Vid ambivalent anknyt-ning är det vanligare med anknytningsbeteenden än med utforskande beteenden.Barnet kan uppfattas som klängigt och i stort behov av närhet. Det reagerar myc-ket starkt på separationer och är svårt att trösta i samband med en återförening,då det också kan ge ett ambivalent intryck. Barnet kan till exempel växla mellan

8

att söka moderns närhet och att skjuta bort henne. Vid undvikande anknytningär det vanligare med utforskande beteenden än med anknytningsbeteenden. Härkan barnet uppfattas som självständigt och det hanterar ofta separationer utangråt eller andra tydliga reaktioner. Vid en återförening är barnet avvaktande ochväntar med att återknyta kontakten med modern.

Gemensamt för trygg, ambivalent och undvikande anknytning är att barnethar en strategi som det använder sig av på ett relativt konsekvent sätt. Anknyt-ningsrelationen är i den meningen organiserad. Det är dock inte alltid som detgår att urskilja en tydlig strategi (Main & Solomon, 1990; Hesse & Main, 2006).Vid desorganiserad anknytning kan barnet istället ge ett vilset eller förvirrat in-tryck, till exempel genom att fort växla mellan olika strategier eller genom attanvända flera olika strategier på en och samma gång.

Det anknytningsmönster som utvecklas beror enligt Ainsworth, Bell ochStayton (1971) på moderns lyhördhet. De föreslår att fyra aspekter är särskiltavgörande, nämligen hur uppmärksam modern är på barnets signaler, hur mo-dern balanserar sina positiva och negativa känslor inför barnet, hur intresseradmodern är av att samarbeta med barnet och vilken förmåga modern har att varafysiskt och psykiskt närvarande i barnets vardag. George och Solomon (1996)observerar att mödrar till tryggt anknutna barn är lyhörda på alla dessa fyra sätt,emedan mödrar till ambivalenta och undvikande barn brister i uppmärksamhetrespektive fysisk och psykisk närvaro. De noterar också att omvårdnaden i hög-re grad är på moderns villkor i de ambivalenta och undvikande fallen och attmödrar då inte är lika intresserade av att samarbeta med sina barn.

Att förälderns lyhördhet är avgörande för utvecklingen av organiserade an-knytningsmönster har bekräftats i ett flertal studier (de Wolf & van Ijzendoorn,1997). Samtidigt har det också visat sig att desorganiserade anknytningsmönsterkan uppstå även om föräldern är lyhörd på alla fyra sätten (Solomon & George,1999). Det tyder på att det saknas något viktigt i förståelsen av vad lyhördhet är.

Flera författare påpekar också att en central aspekt har fallit bort, nämli-gen att lyhördhet involverar reflektion (Meins, Fernyhough, Fradley & Tuckey,2001; Oppenheim & Koren-Karie, 2002; Fonagy, 2005). För att föräldern skavara lyhörd krävs att föräldern tolkar barnets känslomässiga reaktioner, försö-ker förstå vad som försiggår i barnets inre och sedan hjälper barnet att hanteradet. Enligt Fonagy (2005) är det just förmågan att hjälpa barnet som utmär-ker föräldrar till tryggt anknutna barn. I det ambivalenta fallet, där föräldern ärnärvarande men inte uppmärksam, uttrycker föräldrar ofta en osäkerhet införföräldraskapet (George & Solomon, 1996) och har också svårt att hjälpa barnetatt hantera de känslor som det ger uttryck för (Fonagy, 2005). I det undvikan-de fallet, där föräldern är uppmärksam men inte närvarande, känner föräldernatt föräldraskapet är viktigt och förenat med ett stort ansvar på ett sätt som gördet betungande (George & Solomon, 1996). Förälderns omvårdnad är då in-

9

strumentell i meningen att föräldern gör det som behöver göras, men fokuserarpå aktiviteten i sig och inte de känslor som är inblandade. I övrigt spenderarföräldern ganska lite tid med barnet. Barnet lär sig därmed att undvika att sö-ka förälderns hjälp i sina försök att utveckla ett tänkande kring sina egna ochandras känslor (Fonagy, 2005).

Psykoanalytiker som Fonagy verkar här vara överens med den symboliskainteraktionismen om att det är användningen av symboler som utmärker ett ab-strakt tänkande. Det är symboler som gör det möjligt för barnet att tolka sinaerfarenheter och att genomföra mentala prövningar av potentiella scenarior. Detär också symboler som gör det möjligt att kommunicera med andra människorom sådana erfarenheter och scenarior. Barnet behöver därför ta till sig de sym-boler som andra människor använder, vilket föräldern alltså kan hjälpa till med.En fördel med signifikanta symboler (Mead, 1934/1976), då ord och handlingartolkas på liknande sätt av alla inblandade, är att de öppnar för ett mer effek-tivt och komplext samspel. Med signifikanta symboler kan vi börja tala om attmänniskor använder sig av ett språk.

Enligt Mead (1934/1976) utvecklar barnet ett symboliskt tänkande när detmöts av motstånd. Det är motstånd som gör att barnet får syn på sig själv ochmer allmänt kan vi tänka oss att det är motstånd som väcker barnets behov av attutveckla inre arbetsmodeller. En lyhörd hjälp handlar alltså inte om att föräldernska curla barnet och eliminera alla källor till motstånd. Tvärtom är det viktigt attbarnet får stöta på olika typer av motstånd, precis som det är viktigt att barnetfår hjälp med att utveckla sitt tänkande kring dessa motstånd.

Det finns sammanfattningsvis två spår i omsorgsforskningen som är intres-santa att utforska vidare. Det första rör relationen mellan självet och den andre.Vid trygg anknytning är föräldern intresserad av att samarbeta och att tillsam-mans med barnet hitta sätt att förhålla sig till olika typer av motstånd. Inte minsthandlar det om spänningar mellan barnets önskemål och förälderns förväntning-ar, vilket antagligen bidrar till att utveckla ett symboliskt tänkande om både själ-vet och den andre. Om omsorg bara ges på förälderns villkor får barnet i högregrad själv lära sig att hantera olika typer av motstånd. Vid ambivalent anknyt-ning kan vi tänka oss att barnet fokuserar på att förstå förälderns villkor ochatt det leder till att barnet vet mer om den andre än om självet. Vid undvikandeanknytning kan vi tänka oss att barnet fokuserar på att klara sig på egen hand.Det lär barnet antagligen mer om självet än om den andre.

Det för mig över till det andra spåret, vilket handlar om relationen mellanförälderns närvaro och dess uppmärksamhet. Här kan vi tänka oss att ambivalen-ta anknytare, som aldrig behöver anstränga sig för att föräldern ska vara närva-rande, inte utvecklar något avancerat symboliskt tänkande kring förälderns viljaatt ge omsorg. På motsvarande sätt kan vi tänka oss att undvikande anknytare,som aldrig behöver anstränga sig för att föräldern ska ge rätt typ av omsorg,

10

inte utvecklar något avancerat symboliskt tänkande kring förälderns förståel-se för vad barnet behöver. Det verkar alltså som att frånvaro av olika typer avmotstånd kan förklara några av de skillnader som finns mellan ambivalenta ochundvikande anknytningsmönster.

Jag diskuterar båda spåren, och börjar med det första.

2.5 Självkänsla och sällskaplighet

Bartholomew och Horowitz (1991) är intresserade av anknytning hos vuxna ochmed inspiration från Bowlby (1973) föreslår de att inre arbetsmodeller innehål-ler värderingar av självet och den andre. En positiv självbild är enligt dennateori att uppfatta sig själv som någon som är värd kärlek och stöd, och en posi-tiv bild av den andre är att se den som en tillgänglig och pålitlig omsorgsgivare.Vidare tänker sig Bartholomew och Horowitz (1991) att självbilden är relateradtill självkänslan och i vilken utsträckning en person behöver bekräftelse frånandra för att upprätthålla en god självkänsla. Bilden av den andre relaterar deistället till sällskaplighet och i vilken utsträckning en person upplever att detfinns risker med att närma sig andra människor.

Genom att kombinera en viss självbild med en viss bild av den andre fram-träder enligt Bartholomew och Horowitz (1991) en särskild anknytningsstil, setabell 1. Vid trygg anknytning har människor en positiv bild av både självet och

Tabell 1: Fyra typer av anknytning enligt Bartholomew och Horowitz (1991).

SjälvbildPositiv Negativ

Bild av Positiv Trygg Upptagenden andre Negativ Avvisande Rädd

den andre. De är därmed inte så beroende av andras bekräftelse för att upprätt-hålla en god självkänsla och de ser inga större risker med att närma sig andramänniskor. Vid upptagen anknytning har människor en positiv bild av den andreoch en negativ bild av självet. De är därmed både sällskapliga och i behov avbekräftelse från andra. Denna typ av anknytning svarar mot vad Ainsworth et al.(1978) kallar för ambivalent anknytning. Vid rädd anknytning har människor ennegativ bild av både självet och den andre. De slits mellan å ena sidan ett be-hov av andras bekräftelse och å andra sidan de risker som de ser med att närmasig andra människor. Denna typ av anknytning svarar mot vad Ainsworth et al.kallar för desorganiserad anknytning. Vid avvisande anknytning har människorslutligen en positiv bild av självet och en negativ bild av den andre. De serdärmed risker med att närma sig andra människor men känner samtidigt inget

11

behov av att göra det. Denna typ av anknytning svarar mot vad Ainsworth et al.kallar för undvikande anknytning.

Det finns flera oklarheter i Bartholomew och Horowitzs (1991) teori. Föratt inte stöta på problem längre fram diskuterar jag dem redan nu. Ambitionenär att hitta en motsägelsefri tolkning av teorin som gör att den passar in i denteori som har presenterats hittills och som ger en ökad förståelse för relationenmellan självet och den andre. Jag börjar med en oklarhet kring hur självbild ochsjälvkänsla förhåller sig till varandra.

En positiv självbild är enligt Bartholomew och Horowitz (1991) att se sigsjälv som någon som är värd kärlek och stöd. Det kan tolkas som att en positivsjälvbild är ungefär samma sak som en god självkänsla, eftersom självkänslaofta definieras som en utvärdering av självet2. Att säga att upptagna och räddaanknytare har en negativ självbild kan då tolkas som att de har en dålig själv-känsla, en hypotes som Bartholomew och Horowitz också undersöker med TheRosenberg Self-Esteem Inventory (Rosenberg, 1965).

Samtidigt föreslår Bartholomew och Horowitz (1991) att en persons själv-bild hänger samman med hur mycket bekräftelse personen behöver för att upp-rätthålla en god självkänsla. Det kan tolkas som att en självbild och en själv-känsla är två olika saker. Självbilden är då en förutsättning som avgör vad sombehövs för en god självkänsla. Därmed kan även upptagna och rädda anknyta-re ha god självkänsla om omständigheterna är de rätta. Detta spår utforskas avPark, Crocker och Mickelson (2004) som undersöker flera olika strategier somkan användas för att bygga en god självkänsla. Deras slutsats är att det är vik-tigt för trygga anknytare att ha tillgång till en stödjande familj, för upptagna attse bra ut, för rädda att både se bra ut och vara duktiga i akademiska samman-hang och för avvisande att vara självständiga. Dessa resultat verkar bekräfta attsjälvkänslan kan variera, oavsett anknytningsstil.

I Bartholomew och Horowitzs (1991) teori finns det alltså två olika sätt attse på självkänsla. I det första fallet uppfattas den som relativt statisk och i detandra fallet som varierande. Ett sätt att hantera denna tvetydighet är att göra endistinktion mellan hur självkänslan vanligtvis är och hur den är momentant3.Därmed kan vi säga att en person hör hemma bland trygga och avvisande an-knytare om självkänslan vanligtvis är god och bland de som är upptagna ellerrädda om den vanligtvis är dålig.

Det rätar ut ett första frågetecken. Även begreppet självbild innehåller docken oklarhet som behöver redas ut för att vi ska kunna förstå hur självbild ochsjälvkänsla hänger samman. En negativ självbild är enligt Bartholomew och Ho-rowitzs (1991) teori både att uppleva att man inte är värd stöd och att vara i stortbehov av bekräftelse från andra för att upprätthålla en god självkänslan. Det an-

2Se Rosenberg (1965) för en klassisk definition av självkänsla.3Se Brown och Marshall (2006) för möjliga distinktioner mellan olika typer av självkänsla.

12

tyder att upptagna och rädda anknytare har en benägenhet att söka bekräftelse,trots att de inte upplever sig vara värda stöd, vilket kan tyckas märkligt.

För att lösa denna gåta behöver vi en annan förståelse av vad en självbildär. Här erbjuder Cooley (1902/1983) ett alternativ, nämligen att självbilden in-volverar en känsla av stolthet eller förödmjukelse inför självet. Liksom medsjälvkänslan kan vi tänka oss att självbilden varierar och att känslan inför själ-vet vanligtvis varken är en stor stolthet eller en intensiv förödmjukelse, utannågot däremellan. Därmed blir det meningsfullt att också för självbilden göraen distinktion mellan hur den vanligtvis är och hur den är momentant. Då kan visäga att en person hör hemma bland trygga och avvisande anknytare om känslaninför självet vanligtvis lutar åt stolthet och bland de som är upptagna eller räddaom det är vanligare att stoltheten uteblir.

En annan ledtråd till gåtans lösning kommer från Bowlby (1982) som fö-reslår att anknytning är en riskminimering. Rädsla vid separation kan enligtBowlby förstås som ett barns reaktion på en upplevd ökad risk. De strategiersom barn använder för att minimera den risken kallar Bowlby (1973) för primä-ra, eftersom han tänker sig att de är medfödda.

Barn med ambivalent eller undvikande anknytning använder även andrastrategier (Bowlby, 1973). Ambivalenta barn framställer sig som hjälplösa ochi behov av stöd och de undvikande som självständiga och som någon som maninte behöver bry sig om. Sådana strategier utvecklas enligt Bowlby om de pri-mära inte fungerar och han kallar dem därför för sekundära. Dess funktion ärbara indirekt att upprätthålla relationen. I första hand handlar de istället om attreglera känslorna i relationen. Att ständigt ta kontakt skapar oro som uppmärk-sammar anknytningspersonen på de egna behoven. Att distansera sig handlaristället om att inte besvära anknytningspersonen i onödan så att hjälp kan fåsnär det verkligen gäller. Samtidigt undviker barnet då de känslor av frustrationsom eventuella avvisanden väcker.

Denna idé vidareutvecklas av bland andra Ainsworth (1991), Cassidy (1994)och Mikulincer, Shaver och Pereg (2003). Ingen verkar dock notera att ävensekundära strategier behöver förstås som en riskminimering. De används näm-ligen inte bara när barnet upplever fara och då upptäcker att föräldern inte äruppmärksam eller närvarande, utan också i andra situationer där anknytnings-personen upplevs som ouppmärksam eller icke närvarande. Eftersom vuxna istörre utsträckning klarar av att själva bedöma och hanterar farliga situationeranvänder de troligtvis sekundära strategier nästan uteslutande i ett riskminime-rande syfte. Återigen handlar de sekundära strategierna antagligen bara indirektom att upprätthålla en relation. Istället föreslår jag att det är risken att kännaförödmjukelse inför självet som minimeras.

Därmed har gåtan en möjlig lösning. Om vi låter en persons självbild varapersonens känsla inför självet så finns det ingen motsägelse i att personer med

13

negativa självbilder söker bekräftelse från andra. Om vi dessutom tolkar an-knytningsrelaterade känslor av oro eller obehag som känslomässiga reaktionerpå en upplevd ökad risk så går det att förklara varför oro och obehag motiverarmänniskor till handling. Dessa känslors funktion är då att minimera risken förförödmjukelse. Vilka strategier som människor sedan använder för att uppnå detberor på anknytningsstil.

Här noterar jag att de två dimensionerna i figur 1 kan relateras till i vil-ken utsträckning som människor söker uppmärksamhet från andra (självbilds-dimensionen) eller strävar efter att klara sig på egen hand (bilden av den andre-dimensionen). Båda dessa sekundära strategier minskar risken. Den första göratt man kan få känna att man är värd kärlek och stöd och den andra gör att mankan känna sig stolt över att klara sig på egen hand.

Denna lösning på gåtan visar dessutom att den vanligaste upplevelsen avsjälvet och den momentana upplevelsen av självet inte är oberoende av varand-ra: Om självbilden ofta är negativ använder människor sina riskminimerandestrategier oftare. Strategiernas effektivitet på sikt avgör dessutom hur självbil-den vanligtvis är. Att upptagna och rädda anknytare vanligtvis har en negativsjälvbild tyder därmed på att deras strategier inte är lika effektiva på sikt somde är för stunden. Att se bra ut eller att vara duktig kräver antagligen en mer ak-tiv och återkommande insats än de strategier som använder sig av en stödjandefamilj eller av den egna självständigheten. Det gör det svårare att upprätthållaen positiv självbild över tid och de upptagna och rädda anknytarnas självbildervarierar antagligen mer.

Utifrån Cooleys (1902/1983) förståelse av självbilden och Bowlbys (1982)idé om riskminimering går det således att förklara hur självbilder och de an-knytningsrelaterade strategier som människor använder sig av hänger samman.De olika strategierna passar dessutom in i idéen att en anknytningsstil har attgöra med hur förmågan att tänka kring självet förhåller sig till förmågan atttänka kring den andre. Trygga och rädda anknytare har utvecklat båda dessaförmågor, upptagna fokuserar mer på den andre än på självet och avvisande ärmer intresserade av självet än av den andre. Det går också att relatera begrep-pen självbild och självkänsla till varandra på ett koherent sätt: De två begreppenstår för ungefär samma sak. Båda är en känslomässig utvärdering av självet somvarierar över tid. Därmed har vi alltså en fungerande förståelse av självbilden,självkänslan och förhållandet mellan dem.

Det finns dock en sista oklarhet som behöver redas ut innan vi kan gå vidare.Det är nämligen inte självklart vad som menas med närhet i Bartholomew ochHorowitzs (1991) teori. Enligt teorin är bilden av den andre relaterad till bådesällskaplighet och i vilken utsträckning en person upplever att det finns riskermed att närma sig andra människor, vilket antyder att sällskaplighet och när-het är relaterade till varandra. Sällskaplighet mäter Bartholomew och Horowitz

14

med The Sociability Scale (Cheek & Buss, 1981), vilket är ett formulär sominnehåller påståenden om i vilken utsträckning som människor vill vara socialamed varandra. Ett exempel på ett sådant påstående är ”I like to be with people”.Här tänker jag att den som instämmer i detta trivs med att ofta och länge träffaandra människor och att uttrycket ”att närma sig” därför inte ska tas bokstavligt.Istället ska det förstås som en operationalisering av hur ofta eller länge man villumgås med andra. Det passar i så fall in i de beskrivningar av barn med undvi-kande anknytning som Ainsworth et al. (1978) ger. Dessa barn utmärks av attde inte uppvisar anknytningsbeteenden lika ofta.

Av symmetriskäl tolkar jag dessutom bilden av den andre som en känslainför den andre. En positiv känsla är då antagligen ett resultat av att den andreupplevs som en tillgänglig och pålitlig omsorgsgivare. Även här tänker jag attbilden av den andre kan variera och att det som Bartholomew och Horowitz(1991) avser med en positiv bild av den andre är att känslan inför den andrevanligtvis är god. Jag ser också en positiv bild av den andre som en mer stabilkänsla och utgår från att känslan varierar mer när bilden är negativ.

Mina slutsatser är sammanfattningsvis att den distinktion som Bartholomewoch Horowitz (1991) gör mellan en positiv och en negativ självbild gäller förhur självbilden vanligtvis är och inte hur den är momentant, att distinktionenkan kompletteras med en distinktion mellan om självbilden är stabil (i det posi-tiva fallet) eller varierande (i det negativa fallet) och att självbilden (och själv-känslan) kan förstås som en känslomässig utvärdering av självet. På samma sätttolkar jag den distinktion som Bartholomew och Horowitz gör mellan en positivoch en negativ bild av den andre som något som gäller för hur bilden vanligtvisär och inte hur den är momentant. Jag drar också slutsatsen att distinktionenkan kompletteras med en distinktion mellan om bilden är stabil (i det positivafallet) eller varierande (i det negativa fallet) och att bilden kan förstås som enkänslomässig utvärdering av den andre.

Vidare noterar jag att de två dimensionerna i figur 1 kan relateras till i vil-ken utsträckning som människor söker uppmärksamhet från andra (självbilds-dimensionen) eller strävar efter att klara sig på egen hand (bild av den andre-dimensionen) och föreslår att användandet av sådana strategier kan förstås somen minimering av risken att känna förödmjukelse inför självet. Att söka upp-märksamhet är ett sätt att försäkra sig om att det går att känna sig värd kärlekoch stöd och att vara självständig är ett sätt att försäkra sig om att det går attkänna stolthet över att klara sig på egen hand. Sist men inte minst ser jag säll-skaplighet och närhet som operationaliseringar av hur ofta eller länge man villumgås med andra människor. Min tolkning är att anknytning är en reglering avtiden, inte av rummet.

15

2.6 Ängslighet och undvikandegrad

Bartholomew och Horowitzs (1991) teori har haft ett stort inflytande på forsk-ningen kring vuxnas anknytning. I denna forskningstradition används vanligenfrågeformulär och det mest använda instrumentet är Experiences in Close Re-lationships (ECR) (Brennan, Clark & Shaver, 1998). I detta frågeformulär fårdeltagare ange på en sjugradig Likert-skala hur väl de instämmer i 36 olika på-ståenden om deras nära relationer. Brennan et al. utvecklar ECR genom att låtaknappt 1100 studenter få ange hur väl de instämmer i de totalt 323 påståendensom andra forskare använder i sina anknytningsformulär och genom att göra enfaktoranalys av det insamlade materialet. För var och en av de två relativt di-stinkta dimensioner som framträder bevarar de de 18 påståenden som har störstvikt i dimensionens riktning. De två dimensionerna kallas för ängslighet ochundvikandegrad.

Ängslighet svarar mot självbilden i Bartholomew och Horowitzs (1991) te-ori och anses handla om hur orolig man är för att bli avvisad eller övergiven(Brennan et al., 1998). Exempel på påståenden som mäter ängslighet är ”I wor-ry a lot about my relationships”, ” Sometimes romantic partners change theirfeelings about me for no apparent reason” och ”My desire to be very closesometimes scares people away”. Undvikandegrad svarar istället mot bilden avden andre och anses ha att göra med hur obehagligt man upplever att det äratt komma andra människor nära eller att vara beroende av dem. Exempel påpåståenden som mäter undvikandegrad är ”I don’t feel comfortable opening upto romantic partners”, ”I prefer not to be too close to romantic partners” och”I find it difficult to allow myself to depend on romantic partners”. Personermed låga värden på båda variablerna ses som trygga anknytare, personer meden hög grad av ängslighet och en låg undvikandegrad som upptagna, personermed höga värden på båda variablerna som rädda och de med låg ängslighet ochhög undvikandegrad som avvisande.

ECR har flera goda kvalitetsegenskaper. Till exempel verkar inte dimen-sionerna ängslighet och undvikandegrad kunna delas upp i ytterligare under-liggande dimensioner (Fraley & Waller, 1998). Det är önskvärt eftersom testetär sammansatt av frågor som är tänkta att undersöka de två dimensioner somfinns i Bartholomew och Horowitzs (1991) teori. ECR har vidare en hög internreliabilitet: Cronbachs alfa har värdet 0,91 respektive 0,94 för ängslighet ochundvikandegrad (Brennan et al., 1998). ECR har dessutom en relativt hög test-retest-reliabilitet. Brennan, Shaver och Clark (2000) rapporterar en test-retest-korrelation på 0,70 för både ängslighet och undvikandegrad över en tre veckorlång tidsperiod och Lopez och Gormley (2002) noterar en korrelation på 0,68respektive 0,71 för de två variablerna över sex månaders tid.

16

Det finns också stöd för att ECR har en samstämmig validitet: En personsresultat från ECR kan till exempel användas för att förutsäga en benägenhet attkänna obehag vid beröring (Brennan et al., 2000), en benägenhet att dela medsig av sina tankar och känslor (Lopez & Gormley, 2002), en benägenhet attvara överdrivet perfektionistisk (Wei, Russell, Mallinckrodt & Zakalik, 2004),en benägenhet att tänka dystra tankar (Wei, Mallinckrodt, Russell & Abraham,2004) och en benägenhet att utveckla depression (Zakalik & Wei, 2006). Alladessa benägenheter går att förutsäga med hjälp av anknytningsteori.

Att ord som oro och närhet är vanligt förekommande bland ECRs påstå-enden tyder dessutom på en god ytvaliditet hos ECR. Samtidigt väcker denfrekventa användningen av ordet närhet en fråga kring begreppsvaliditeten: Ärnärhet en fungerande operationalisering av hur ofta eller länge man interage-rar? Den samstämmiga validiteten hos ECR är ett argument för att det är så. Jaguppfattar det inte som ett starkt argument, men accepterar det tills vidare ochutgår också tills vidare från att den ängslighet och undvikandegrad som mätsav ECR svarar mot de två dimensioner som finns i Bartholomew och Horowitzs(1991) teori. Ängsligheten säger därmed hur benägen en person är att söka upp-märksamhet från andra och undvikandegraden svarar mot en vilja att klara sigpå egen hand.

Därmed avrundar jag min utredning av relationen mellan självet och denandre, vilket är det första av de två spår som omsorgsforskningen pekar ut. Detandra spåret antyder att upptagna och avvisande anknytare har utvecklat sitttänkande på olika sätt. Det spåret utforskar jag härnäst genom att återvända tillden dramaturgiska rollteorin (Goffman, 1959/2014).

2.7 Rollförståelse och rollvilja

I de två föregående avsnitten var mitt fokus på hur självet uppfattas i socialasituationer. I detta avsnitt är mitt fokus istället på hur sociala situationer definie-ras av dem som deltar. Därmed återvänder jag till den dramaturgiska rollteorin(Goffman, 1959/2014) och dess studie av hur människor genom framträdandenförsöker enas om definitioner av sociala situationer. Notera att jag här gör en di-stinktion mellan jaget och situationen. Ett framträdande är visserligen ett förslagpå hur båda ska förstås, eftersom jaget definieras utifrån en viss social situationoch en social situation definieras utifrån dem som deltar, men samtidigt är detfullt möjligt för andra att bara acceptera den ena av dem. Exemplet med modernsom lyhört tröstar sitt barn vid en separation visar just det: Modern accepterarbarnets presentation av sig själv som någon som behöver en nära relation tillmodern, men inte barnets uppfattning att separationssituationen utgör ett hotmot relationen. Mitt fokus i detta avsnitt är alltså i första hand på människorssträvan efter gemensamma definitioner av sociala situationer.

17

Goffmans (1959/2014) dramaturgi handlar till stor del om hur aktörer hante-rar spänningar mellan egna önskemål och andras förväntningar, och vad de görför att deras framträdanden ska accepteras. Många av de strategier som Goffmanbeskriver går ut på att skönmåla sig själv eller att undanhålla ofördelaktig in-formation, något som Goffman kallar för intrycksstyrning. Goffman beskriverdessutom två olika typer av framträdanden som kan användas vid intrycksstyr-ning: Ett manér lägger man sig till med för att visa vilken social roll man spelaroch ett uppträdande syftar till att visa vilken social status man har.

Som ett komplement till en sådan analys kan begreppen rollförståelse ochrollvilja (Brandén, 2015) användas för att analysera i vilken grad en intrycks-styrning är framgångsrik och i vilken utsträckning som aktörers framträdandenaccepteras. I anknytningssammanhang handlar det om att bedöma om den and-re förstår vilken typ av omsorg som är aktuell och om den andre är villig attge omsorg om behovet uppstår. Samtidigt kan begreppen lika gärna användas isociala situationer som inte har med anknytning att göra. De beskriver då merallmänt människors bedömningar av om alla inblandade har förstått vad de för-väntas göra och om de är villiga att göra det. Därmed kan begreppen ses som enutvidgning av Goffmans dramaturgi som kan användas när analysen fokuserarpå den som accepterar istället för den som ska accepteras.

Om en social roll definieras som de beteendeförväntningar som riktas motsjälvet eller den andre och som har att göra med hur något görs går det att kopplasamman begreppen manér och rollförståelse. Ett manér är då nämligen inte baraen presentation av en roll, utan också en illustration av en rollförståelse och avden förmåga man har att hantera de spänningar som finns mellan egna önskemåloch andras förväntningar.

Denna förståelse av manér och sociala roller skiljer sig från hur Goffman(1959/2014) resonerar kring dem. I sina beskrivningar fokuserar han nämli-gen på i vilken utsträckning som människor signalerar dominans eller undergi-venhet. De anknytningsinspirerade definitionerna inkluderar dock även mångaandra typer av förväntningar än de som har med dominans eller undergivenhetatt göra. Alla förväntningar kring hur något ska göras kan då presenteras medmanér och utgöra sociala roller.

Vi kan också koppla samman ett uppträdande med en rollvilja genom attdefiniera en social status utifrån vad som är en lagom frekvens eller omfattninghos en rollinsats. Ett uppträdande säger i så fall hur ofta eller hur länge manär villig att spela en roll, vilket då är både en presentation av den egna socialastatusen och en illustration av den egna rollviljan. Notera att en rollvilja därmedkan uppfattas som både för stor och för liten. Att spela över kan uppfattas somett lika stort problem som att bidra för lite eller inte alls.

Denna definition av en social status skiljer sig inte bara från hur Goffman(1959/2014) använder begreppet utan också från hur begreppet används i all-

18

mänhet, då social status relateras till social stratifiering och där människor kanha hög och låg status. I den anknytningsinspirerade varianten gör jag inte nå-got sådant antagande. Jag utesluter inte att social status och social strafieringkan hänga samman, men jag antar det inte heller. En eventuell koppling mellandem båda lämnar jag som en öppen fråga för framtida utforskningar. Av denanledningen undviker jag tills vidare att använda begreppet rangordning för attbeskriva en fördelning av social status. Istället kommer jag att använda begrep-pet statusfördelning.

Det som avgör om ett framträdande är ett manér eller ett uppträdande ärsåledes om det är en rollfördelning eller en statusfördelning som efterfrågas,föreslås, bekräftas eller avvisas. Ett manér och ett uppträdanden är alltså intebara en presentation av en roll respektive en status, utan också illustrationer avden egna rollförståelsen respektive rollviljan och därmed av den förmåga manhar att hantera spänningar mellan egna önskemål och andras förväntningar.

Därmed inte sagt att alla tolkar framträdanden på samma sätt. Tvärtom fö-reslår det teoretiska arbetet i denna magisteruppsats att det åtminstone delvis ären subjektiv fråga. Detta förslag kan formuleras som två separata påståenden:

Det första påståendet är att det som i anknytningsteorin beskrivs som ängs-lighet svarar mot en benägenhet att tolka framträdanden som manér. Mitt argu-ment för detta påstående är att barn utvecklar ängsliga strategier när förälderndels bjuder motstånd genom att inte alltid förstå vad barnet vill och dels låter bliatt bjuda motstånd genom att alltid vara tillgänglig. Det leder till ett mycket välutvecklat tänkande kring rollfördelningar och ett mindre välutvecklat tänkandekring statusfördelningar. Därmed leder ängslighet också till att framträdanden ihögre utsträckning förstås som manér än som uppträdanden.

Det andra påståendet är att det som i anknytningsteorin förstås som undvi-kandegrad svarar mot en benägenhet att tolka framträdanden som uppträdanden.Här är mitt argument att barn utvecklar undvikande strategier när föräldern delsbjuder motstånd genom att inte alltid vara närvarande när barnet vill det och delslåter bli att bjuda motstånd genom att alltid ge barnet den typ av omsorg sombarnet vill ha. Det leder till ett mycket väl utvecklat tänkande kring statusför-delningar och ett mindre välutvecklat tänkande kring rollfördelningar. Därmedleder undvikande tendenser också till att framträdanden i högre utsträckningförstås som uppträdanden än som manér.

Att distinktionen mellan manér och uppträdanden skulle kunna variera mel-lan individer skiljer sig från hur Goffman (1959/2014) förstår dem. Goffmantänker sig att typiska manér är hur man går, står och för sig och att uppträdan-den är sådant som kroppsspråk, smink och kläder.

19

2.8 En ny teori: Tolkningen av situationen

Det är dags att sammanställa det teoretiska arbetet i detta kapitel. Jag har disku-terat anknytning utifrån anknytningsteoretiska och rollteoretiska perspektiv ochlåtit de båda perspektiven korsbefruktat varandra. Resultatet är en delvis ny för-ståelse av såväl anknytning som av roller, men också en teori om hur människortolkar sociala situationer. Denna teori formulerar jag i detta avsnitt.

En inre arbetsmodell är en kognitiv och känslomässig modell av interaktio-nen mellan självet och den andre i en viss relation eller i en viss kategori avrelationer. Modellen kan användas både för att tolka faktiska interaktioner ochför att mentalt utvärdera potentiella scenarior. Modellen är en strukturering aven människas faktiskt erfarenheter och utvecklas genom rollövertaganden vidolika typer av motstånd.

Den känslomässiga aspekten av en inre arbetsmodell består av självbildenoch bilden av den andre. Självbilden är en känsla inför självet som varierarmellan stolthet och förödmjukelse. Bilden av den andre är en mer eller mindrepositiv känsla inför denne, en känsla som även den kan variera. De båda bildernaär resultat av känslomässiga utvärderingar.

Den kognitiva aspekten av en inre arbetsmodell associerar självet och denandre med beteendeförväntningar. Förväntningar på hur något ska göras utgören social roll. En inre arbetsmodell antar således en viss rollfördelning. För-väntningar på hur ofta eller länge något ska göras utgör en social status. En inrearbetsmodell antar således också en viss statusfördelning.

Genom framträdanden kan människor efterfråga, föreslå, bekräfta eller av-visa roll- och statusfördelningar. Att associera ett framträdande med en rollför-delning är att förstå den som ett manér. Att associera den med en statusfördel-ning är att tolka den som ett uppträdande.

Människor tolkar och utvärderar varandras framträdanden. Den som bedömsha god förståelse för vad som ska göras upplevs ha en god rollförståelse. Densom bedöms vara villig att bidra i lagom omfattning upplevs ha en god rollvilja.En rollvilja kan uppfattas som både för stor och för liten.

Att människor strävar efter gemensamma definitioner av situationer kan för-stås som en riskminimering. Det kan till exempel handla om att inte stå utan stödfrån andra om en farlig situation skulle uppstå eller om att kunna stärka den egnasjälvbilden om det skulle visa sig behövas.

En strategi som kan användas för att minimera risken att känna förödmju-kelse inför självet är att söka andra människors uppmärksamhet. Strategin kangöra det möjligt att få känna att man är värd kärlek och stöd, men samtidigtberor strategins effektivitet på hur uppmärksamma andra människor är och vil-ken rollförståelse de har. Om andras rollförståelse varierar så varierar också denegna självbilden. Människor som använder sig av denna strategi motiveras of-

20

ta av känslor av oro när andra inte uppfattas som uppmärksamma eller när deupplevs ha en dålig rollförståelse. Om strategin används ofta utvecklas förmå-gan att tänka kring rollfördelningar, vilket gör en person mer benägen att tolkaframträdanden som manér.

En annan strategi går ut på att försäkra sig om att man har möjlighet att görasaker på egen hand, till exempel genom att undvika att involvera andra i detman håller på med. Den strategin kan göra det möjligt att känna stolthet över attman klarar sig själv. Hur väl strategin fungerar beror inte på andra människor,utan bara på den egna förmågan. Om den egna förmågan är stabil leder strategintill en stabil självbild. Människor som använder sig av denna strategi motiverasofta av känslor av obehag när andra upplevs ha en för stor rollvilja. Om strateginanvänds ofta utvecklas förmågan att tänka kring statusfördelningar, vilket gör enperson mer benägen att tolka framträdanden som uppträdanden.

Dessa två strategierna kan kombineras i olika utsträckning. Om vi skiljer påen högfrekvent och en lågfrekvent användning av respektive strategi framträderfyra möjliga kombinationer, se tabell 2.

Tabell 2: Fyra kombinationer av strategier.

SjälvbildStabil Varierar

Bild av Stabil Trygg Attraktivden andre Varierar Självständig Duktig

En trygg person söker varken andras uppmärksamhet eller en möjlighet attklara sig själv i någon större utsträckning. Personen motiveras i ganska låg gradav känslor av oro eller obehag. Den trygge utgår ifrån att både rollfördelningaroch statusfördelningar är relativt stabila och tolkar sällan enskilda framträdan-den. Istället skapar den trygge sig en förståelse av situationer, av självet och avden andre utifrån hur människor vanligtvis agerar. Både bilden av självet ochbilden av den andre är relativt stabila.

En attraktiv person söker ofta andra människors uppmärksamhet, till exem-pel genom att vårda sitt yttre eller genom att presentera sig själv som trevligatt vara med. Om andra upplevs vara ouppmärksamma kan det väcka känslorav oro. Samtidigt känner den attraktive sällan obehag inför andras rollvilja ochsträvar sällan efter att klara sig på egen hand. Den attraktive använder sig oftaav manér och tolkar också andras framträdanden i hög grad som manér. Denattraktive antar vidare att rollfördelningar men inte statusfördelningar varieraroch har en varierande självbild samt en bild av den andre som är relativt stabil.

En duktig person använder sig ofta av båda strategierna, till exempel genomatt klara sig själv och sedan visa det för andra. Om andra upplevs som oupp-

21

märksamma eller med en för stor rollvilja väcks känslor av oro eller obehag.Den duktige utgår ifrån att både rollfördelningar och statusfördelningar varieraroch är därför uppmärksam på andras framträdanden, vilka tolkas som manéroch uppträdanden. Både bilden av självet och bilden av den andre varierar.

En självständig person strävar ofta efter att klara sig själv och känner oftaobehag om andra upplevs ha en stor rollvilja. Samtidigt söker den självständigesällan andras uppmärksamhet och oroar sig inte heller över om deras uppmärk-samhet brister. Den självständige utgår från att statusfördelningar men inte roll-fördelningar varierar och tolkar ofta framträdanden som uppträdanden. Bildenav den andre varierar samtidigt som självbilden är relativt stabil.

2.9 Preciserade empiriska frågeställningar

Därmed är jag redo att precisera uppsatsarbetets empiriska frågeställningar:

• Kan de sätt som människor tolkar framträdanden på beskrivas med hjälpav variablerna ängslighet och undvikandegrad?

• Finns det en signifikant korrelation mellan ängslighet och en benägenhetatt tolka framträdanden som manér?

• Finns det en signifikant korrelation mellan undvikandegrad och en benä-genhet att tolka framträdanden som uppträdanden?

Syftet med dessa frågeställningar är att undersöka om några av teorins teser kanbekräftas av resultat från empiriska undersökningar.

3 METOD

I detta kapitel diskuterar jag först arbetets vetenskapliga grunder och den teore-tiska metod som används. Det följs av en genomgång av den empiriska studiensmetodologiska utgångspunkter, samt en presentation av den empiriska och ana-lytiska metoden. Därefter avrundas kapitlet med en diskussion kring arbetetskvalitet och de etiska frågeställningar som beaktas.

3.1 Vetenskapliga grunder

I detta arbete studerar jag hur människor tolkar framträdanden när de strävarefter en gemensam definition av en situation. Jag menar att en sådan gemen-sam definition är ett resultat både av hur den sociala interaktionen utvecklarsig i den specifika situationen och av den förförståelse som människor har med

22

sig in i situationen. När jag argumenterar för detta gör jag vissa vetenskapligagrundantaganden.

För det första antar jag att det finns sådant som människor, sociala inter-aktioner och sociala situationer. Jag antar också att människor tolkar socialainteraktioner i social situationer, samt att det finns anledningar till att de tolkarvarandras framträdanden på de sätt som de gör. Jag antar dessutom att männi-skor oftast är omedvetna om dessa anledningar.

Vidare antar jag att jag kan använda språket för att säga något om hur män-niskor tolkar sociala interaktioner i sociala situationer. Det innebär till exempelatt det jag skriver i min rapport kan handla om något annat än mig som använ-der språket. Sist, men inte minst, antar jag också att det går att ha någon typ avkunskap om hur människor tolkar sociala interaktioner i sociala situationer.

I detta avsnitt preciserar jag dessa antaganden. Eftersom jag ansluter migtill en uppsättning grundantaganden som avviker från de klassiska samhällsve-tenskapliga paradigmen4 så redogör jag också för hur jag har resonerat. Denredogörelsen tar avstamp i tre vetenskapsteoretiska funderingar. Jag börjar meden diskussion kring vad det innebär att något existerar.

Problemet med den yttre världen

Att anta att människor, sociala interaktioner och sociala situationer existerarär ett ontologiskt antagande. Det är ett antagande om vad som existerar. Detsäger dock inget om vad det innebär att existera. Mitt första förtydligande ärdärför att det åtminstone innebär att jag kan uppleva människor, interaktioneroch situationer med mina sinnen. Det uppfattar jag som ett rimligt förtydligandeeftersom jag har haft många sådana erfarenheter och eftersom jag har skaffatmig ytterligare upplevelser av människor, interaktioner och situationer undermagisterarbetets gång.

Bör då nästa förtydligande vara att mina upplevelser åtminstone delvis orsa-kas av något annat än av mig själv? Finns det människor, interaktioner och situa-tioner i en yttre värld som gör att jag har upplevelser av dem? Mitt sunda förnuftsäger mig att även detta är ett rimligt antagande, men Descartes (1637/2001) på-pekar att det är långt ifrån självklart hur man ska motivera ett sådant antagande.I sitt klassiska drömargument noterar han att drömmar kan vara så verkliga attman tror att man är vaken, trots att man sover. Det visar att det är fullt möjligtatt ha trovärdiga upplevelser av en yttre värld, trots att de inte orsakas av någonyttre värld. Hur ska man då kunna avgöra om det finns något bortom den egnaupplevelsen?

I ett försök att rädda det sunda förnuftet från Descartes (1637/2001) skeptis-ka argumentation formulerar Berkeley (1713/1906) en subjektiv idealism. Han

4Se Lather (2006) för en introduktion till positivism, interpretativism och konstruktionism.

23

vänder på steken och föreslår att det är våra upplevelser som orsakar den yttrevärlden och inte tvärtom. I så fall räcker det att uppleva något för att vi ska kun-na säga att det existerar, och eftersom vi faktiskt har upplevelser av en yttre världså vet vi då också att den finns. Samtidigt innebär Berkeleys förslag olyckligtvisatt det som inte upplevs inte existerar, vilket gör det svårt att förklara varför detfinns en hög grad av kontinuitet i våra upplevelser. Om jag lämnar ett rum påett visst sätt är chansen god att det ser likadant ut när jag kommer tillbaka. Härmenar Berkeley att Gud är förklaringen. Gud fortsätter att observera rummetoch därmed slutar det aldrig att existera, vilket förklarar att det ser likadant utnär jag kommer tillbaka. Den förklaringen är dock inte till någon hjälp för densom inte är troende.

Ett annat försök att rädda det sunda förnuftet formuleras av Mill (1865) somnöjer sig med att kräva att något har en permanent möjlighet att upplevas föratt det ska existera. Mill kräver alltså inte en faktisk upplevelse på det sätt somBerkeley (1713/1906) tänker sig, utan nöjer sig med att en upplevelse är möjlig.Med Mills (1865) förslag behövs således ingen allseende Gud.

Här kan logisk positivism (Carnap, 1928/1967) ses som ett förtydligande avvad Mills (1865) ”permanenta möjlighet till upplevelse” innebär. Enligt logiskpositivism är existens detsamma som att det finns en viss typ av logisk relationmellan två observationer. Att till exempel säga att det finns ett bord i ett visstrum är detsamma som att säga att om någon har en upplevelse av att gå in i dettarum så upplever personen ett bord.

Parallellt med utvecklingen av logisk positivism utvecklas en sociologiskpositivism av sociologer som Comte (1844/2009) och Durkheim (1895/1938).Comte är nära kollega med Mill och de båda influeras av varandra. Dessutomdelar Comte och Durkheim de logiska positivisternas fascination för naturve-tenskap. Det är också naturvetenskaperna som står förebild när Comte ochDurkheim bidrar till den nya sociologin. Till exempel argumenterar Durkheimför att sociala fakta ska betraktas som ting och att sociologins mål bör vara attrelatera sociala fakta till varandra. Därmed får den sociologiska positivismensamma fokus på relationer mellan empiriska observationer som finns i den lo-giska positivismen.

Både logisk och sociologisk positivism definierar således existens utifrånupplevelser utan att göra några metafysiska antaganden om den yttre världensbeskaffenhet. I det första fallet definieras existens hos fysiska ting utifrån hurolika observationer är relaterade till varandra och i det andra fallet är det soci-ala fakta som får sin existens utifrån dess inbördes relationer. Dessutom väljsen definition av existens som inte kräver några faktiska upplevelser, eftersomett sådant krav skulle göra det svårt att förklara att det finns en hög grad avkontinuitet i våra upplevelser.

24

Kritiken av det rena förnuftet

I boken Självmordet använder Durkheim (1897/1983) polisens register för attvisa att det är vanligare med självmord i protestantiska områden än i katolska.Durkheims syfte är att illustrera vad den nya sociologiska vetenskapen är ka-pabel till. Genom att peka på att det finns en social värld som påverkar oss påsätt som vi inte är alltid är medvetna om hoppas han att den nya sociologin skauppfattas som en vetenskap som har en viktig roll att spela.

Senare författare har dock ifrågasatt Durkheims (1897/1983) slutsatser (setill exempel Douglas, 1967; Maxwell Atkinson, 1978). Det har bland annat fö-reslagits att skillnaden mellan protestantiska och katolska områden inte är själv-mordsfrekvensen i sig, utan hur ofta polisen rapporterar plötsliga dödsfall somsjälvmord. Oavsett vilken slutsats som är korrekt så pekar kritiken på en utma-ning som positivister inte verkar fundera så mycket på: För att förstå de varie-rande självmordsfrekvenserna behöver Durkheim göra en tolkning av polisensregister, något som han oundvikligen gör även om han inte är medveten om det.

Med sin trancendentala idealism påpekar Kant (1781/2004) just detta: Våraerfarenheter är inte den yttre världen i sig, utan en tolkning av den, något somKant ser som en begränsning hos det mänskliga förnuftet. Vårt förnuft är interent i meningen att det skulle kunna ha vilka upplevelser som helst. Iställetär våra upplevelser oundvikligen strukturerade på något sätt. Det kan vara avtiden, av rummet eller av någon annan av de strukturer som Kant menar att visjälva bidrar med. Denna förnuftsmässiga begränsning väcker frågor om vadvi kan veta om den yttre världen och Kants slutsats är att tingen-i-sig varkenär möjliga eller intressanta att studera. Istället menar Kant att vetenskapen börfokusera på fenomenen, det vill säga hur tingen ter sig för oss.

Kants (1781/2004) skepticism är således epistemologisk, inte ontologisk.Att Descartes (1637/2001) grubblar över den yttre världens existens ser Kant(1781/2004) som ett misstag. Enligt Kant är den avgörande frågan inte om denyttre världen existerar, utan om det går att ha någon kunskap om den.

Det finns olika sätt att närma sig denna epistemologiska skepticism. Socio-loger som Simmel (1900/1990) och Weber (1921/1983) menar att samhällsve-tenskapen bör fokusera på vad handlingar betyder för oss istället för att försökaförklara dem, fenomenologer som Husserl (1913/1931) och Schütz (1932/2002)frågar sig mer allmänt hur människor skapar mening i sina upplevelser, her-meneutiker som Heidegger (1927/2013) och Gadamer (1960/1997) lyfter framtolkningen som forskarens viktigaste verktyg och symboliska interaktionistersom Mead (1934/1976) och Blumer (1969) ser sociala interaktioner som me-ningsskapande processer. Alla dessa ansatser bidrar till den sociologiska inter-pretativismen. Om positivism är ett sätt att förhålla sig till ontologisk skepticismså är interpretativism ett sätt att förhålla sig till epistemologisk skepticism.

25

Positivism och interpretativism beskrivs ofta som väldigt olika: Där positi-vism vill förklara människors handlingar strävar interpretativism efter att förstådem, där positivism ser erfarenheten som en källa till kunskap lyfter interpre-tativism fram tolkningen som en väg till insikt och där positivism strävar efterobjektivitet vid studier av sociala strukturer ser interpretativism förförståelsesom en förutsättning för att en förståelse av sociala handlingar ska vara möjlig.

Hur förhåller sig då mitt magisterarbete till dessa två forskningstraditioner?Jag vill förklara hur människor förstår handlingar, jag ser erfarenhet som en vik-tig källa till kunskap om hur människor tolkar sina erfarenheter och jag användermin förförståelse och min inlevelseförmåga som en viktig resurs när jag formu-lerar en teori om hur sociala strukturer (i form av inre arbetsmodeller) formasutifrån människors erfarenheter och bidrar till att motivera människor till hand-ling. Det är långt ifrån uppenbart var mitt arbete passar in och hur jag förhållermig till Descartes (1637/2001) ontologiska och Kants (1781/2004) epistemolo-giska skepticism. Innan jag reder ut dessa frågor behöver jag dock förtydliga atten förklaring är något annat för mig än vad det är för positivister.

Teoretiska förklaringar

Inom positivismen definieras existens på ett sätt som inte kräver några faktiskaupplevelser, eftersom ett sådant krav skulle göra det svårt att förklara att detfinns en hög grad av kontinuitet i våra upplevelser. Kontinuitet är dock inte detenda mönster som finns i våra upplevelser. Det är till exempel vanligt att vi upp-lever kausala mönster, vilket positivismen har svårare att förklara. När de endaentiteter som tillåts är de som kan reduceras till relationer mellan observationerkan inte heller förklaringar göra något annat än att relatera observationer tillvarandra. Utifrån en positivistisk position är det med andra ord möjligt att sökaefter orsaker och verkningar, men det är svårt att förklara kausalitet på någotannat sätt än att en viss orsak brukar ha en viss verkan5.

Denna sida hos positivismen har kritiserats av bland andra Harré (1970) ochHarré och Madden (1975). Bhaskar (1979) instämmer i denna kritik och riktardessutom en liknande kritik mot den hermeneutiska tradition som fokuserar näs-tan uteslutande på att försöka förstå vad människor upplever, utan att fundera såmycket på varför deras upplevelser är som de är. Bhaskar kritiserar också soci-alkonstruktionismen som verkar utgå från att alla förklaringar fungerar lika bra.Alla dessa paradigm uppfattar han som ytliga och med en förklaringsförmågasom är begränsad av de empiriska fenomen som studeras.

5Se Hume (1738/2002) för ett viktigt historiskt bidrag till positivismens kausalitetsbegrepp.Jämför också med den nomologiskt-deduktiva förklaringsmodellen (Hempel, 1942, 1965; Hem-pel & Oppenheim, 1948) som senare utvecklades i den logiska positivismens anda och somförklarar enskilda händelser utifrån empiriska lagbundenheter.

26

Bhaskars motdrag är den kritiska realismen (Bhaskar & Archer, 1998) därhan som komplement till den empiriska domänen med dess observerbara hän-delser inför en verklighetens domän där händelsernas orsaker går att finna. Hanformulerar detta som en ontologisk dualism där observerbara händelser existe-rar på ett annat sätt än de mekanismer och strukturer som orsakar dem.

Även andra tänkare har föreslagit olika typer av ontologiska dualismer. Tillexempel skiljer Platon (u. å.) på idévärld och den sinnesvärld som är idévärl-dens skugga. En annan variant finns hos Descartes (1637/2001) som ser kroppoch själ som två olika sorters substanser, där kroppar har utsträckning i rum-met och där själar kan tänka. Sådana ontologiska dualismer leder dock till fleravetenskapsteoretiska utmaningar. Till exempel behöver Platon förklara vad detmänskliga intellektet är för något, eftersom det å ena sidan har idéer och å andrasidan hör till en sinnlig kropp. Descartes behöver på motsvarande sätt förklarahur kroppar och själar kan interagera med varandra och Bhaskars stora utma-ning är att beskriva hur strukturer och mekanismer orsakar händelser. Det senareleder till en kritisk realism som är både komplex och omfattande6.

I sin kritik av Bhaskars kritiska realism (Bhaskar & Archer, 1998) påpekarMagill (1994) att det finns ett enklare sätt att åstadkomma det som Bhaskar villuppnå. Det räcker nämligen att konstatera att vi inte kan skapa en förklarandeteori enbart utifrån hur den yttre världen uppenbarar sig för oss. Ett exempel ärden förklaring som Marx (1867/2013) ger på hur kapital kan föröka sig i kapi-talistiska system. Det är nämligen svårt att ge en sådan förklaring om man servärde som en inneboende egenskap hos en vara. En varas värde kan till exem-pel inte förklaras utifrån vad det kostar att producera den. Marx argumenterardärför för att det som vi uppfattar som ett inneboende värde är en illusion somskapas i social interaktion mellan människor. Kapitalförökning är möjlig för attdet finns en skillnad mellan denna illusion och en varas produktionskostnad.

I sin förklaring inför Marx (1867/2013) alltså något som inte är direkt up-penbart. Magills (1994) poäng är att detta nya inte kräver något antagande omden yttre världens beskaffenhet. Vi behöver inte införa en ontologisk dualismdär vi antar att varors värden existerar på mer än ett sätt, vilket är den kritiskarealismens lösning. Det räcker att förstå försäljningsvärdet som en social rela-tion. Vi behöver inte ens tänka oss att det är mer korrekt att beskriva en varasvärde som en social relation än som en inneboende egenskap. Eftersom en va-ras värde i praktiken ofta uppfattas som något inneboende är det snarare rimligtatt i en beskrivande teori beskriva värde just som en inneboende egenskap. Enförklarande teori behöver dock förklara denna inneboende egenskap som någotillusoriskt.

Magills (1994) alternativ till kritisk realism är visserligen både kortare ochenklare, men det är fortfarande ett stort steg bort från såväl positivism som inter-

6För en diskussion kring den kritiska realismens styrkor och svagheter, se Brandén (2016).

27

pretativism. Det som behöver tillföras i en förklarande teori är nämligen någotsom inte går att reducera till befintliga upplevelser av den yttre världen. Därmedräcker det inte med teoretiska begrepp som beskriver någon viss aspekt av enupplevelse. Att till exempel införa begreppen rollförståelse och rollvilja gör detvisserligen möjligt för mig att diskutera en ny aspekt av människors framträ-danden som jag inte tidigare varit medveten om, men så fort jag vet vad jag skavara uppmärksam på så inser jag att jag redan har upplevt det. Det som behövsär istället något genuint nytt. Ett exempel på det är begreppet inre arbetsmo-dell. Begreppet kopplar visserligen samman mina upplevelser med varandra,men oavsett hur medveten och uppmärksam jag är så kan jag inte urskilja enmänniskas inre arbetsmodell i de upplevelser jag redan har. Begreppet kan intereduceras till mina upplevelser av den yttre världen.

Vetenskaplig realism och antirealism

För den som söker efter mer tillfredställande förklaringar än vad positivism ochinterpretativism kan erbjuda och samtidigt känner sig tveksam inför den kritis-ka realismens ontologiska dualism verkar alltså ett möjligt alternativ vara attintroducera några väl valda irreducibla entiteter som ökar teorins förklarandeförmåga. Här finns minst två olika sätt att förhålla sig till sådana irreducibla en-titeter. För den som känner att Kants (1781/2004) epistemologiska skepticismär befogad faller det sig antagligen naturligt att betrakta sådana entiteter somrent teoretiska konstruktioner. Det alternativet är en typ av vetenskaplig antire-alism7.

För den som inte vill göra någon principiell skillnad mellan observerbaraoch teoretiska entiteter är vetenskaplig realism ett annat alternativ8. Enligt dettasynsätt ställer Descartes (1637/2001) orimligt höga krav med sitt drömargu-ment. Att vi inte helt säkert kan veta att våra upplevelser vittnar om en yttrevärld betyder inte att det saknas goda skäl för att det skulle kunna vara så. Ettskäl framförs av Bhaskar (1979) som pekar på att våra upplevelser inte alltid ärsom vi förväntar oss, vilket kan tyda på att det finns en yttre värld som så attsäga bjuder motstånd. Argumentet går att stärka genom att notera att flera avvarandra oberoende observationer kan samarbeta och tillsammans indikera attnågot i den yttre världen är på ett visst sätt (cf. Hacking, 1983). Sådana argu-ment är inte bara argument för att det finns en yttre värld. De är också argumentför att det går att ha någon typ av kunskap om den yttre världen. Inte minst kanforskningen på kvantfysikens besynnerliga värld tolkas som att människor ärkapabla att dra slutsatser om sådant som de inte har förnuftsmässiga strukturerför att förstå.

7Se van Fraassen (1980) för en populär form av vetenskaplig antirealism.8Se Ladyman (2002) för en introduktion till vetenskaplig realism.

28

Anhängare till den vetenskapliga realismen accepterar denna typ av argu-mentation som tillräckligt goda skäl för att en yttre värld existerar och för attdet går att ha någon typ av kunskap om den. Därmed antas de entiteter sompositivister reducerar till relationer mellan observationer svara mot något i denyttre världen. Det är också vanligt att de extra entiteter som införs i förklarandeteorier betraktas som upptäckter av något i den yttre världen. Att skilja det sominte är observerbart från det som kan observeras uppfattas vanligtvis som enselektiv skepticism utan egentlig grund.

Ett ställningstagande

I detta arbete ansluter jag mig till en vetenskaplig realism. Jag upplever att destudier som jag genomför i arbetets empiriska del bjuder motstånd och produ-cerar resultat som jag inte hade förväntat mig. Den typen av erfarenheter accep-terar jag som tillräckligt goda skäl för att det finns en yttre värld som orsakarmina upplevelser. Jag uppfattar dem också som tillräckligt goda skäl för att jagkan ha någon typ av kunskap om det jag studerar. Det betyder inte att jag sermina upplevelser som direkta avbildningar av den yttre världen. Tvärtom ser jagen klyfta mellan den yttre världen och mina upplevelser av den som inte går attöverbrygga på något enkelt sätt. Jag är också tveksam till idéen att vetenskapligutveckling leder till att teorier med tiden blir allt mer sanna (se till exempel Har-din & Rosenberg, 1982; Putnam, 1982). Som jag ser det är det mer rimligt atttänka sig att teorier beskriver vissa aspekter av den yttre världen bättre än andraoch att så kallad vetenskaplig utveckling snarare är ett byte av fokus där nyaaspekter framträder bättre samtidigt som andra kvaliteter går förlorade. Dennaståndpunkt kan ses som en typ av fallibilism.

Sammanfattningsvis gör jag tre vetenskapliga grundantaganden i detta ar-bete. För det första gör jag inte bara ett ontologiskt antagande om att det ärmöjligt att uppleva människor, interaktioner och situationer, utan också ett me-tafysiskt antagande om att det finns människor, interaktioner och situationer iden yttre världen. Dessutom antar jag att begreppet inre arbetsmodell inte baraär en teoretisk konstruktion som bidrar till att förklara hur mina upplevelser avmänniskor, interaktioner och situationer hänger samman, utan också ett begreppsom svarar mot något i den yttre världen och som där formas av och påverkarmänniskors interaktioner i sociala situationer.

För det andra antar jag att kan använda språket för att säga något om denyttre världen. Det innebär dels att mina språkliga utsagor inte bara handlar omhur mitt eget förnuft är strukturerat och dels att mina utsagor inte kan reducerastill hur mina upplevelser är relaterade till varandra. Det innebär också att san-ningshalten hos mina utsagor bara beror på tillståndet hos den yttre världen ochinte på mig som använder språket. Detta är ett semantiskt antagande.

29

För det tredje ansluter jag mig epistemologiskt till fallibilism och menar attäven om jag och andra människor kan ha kunskap om den yttre världen så finnsdet samtidigt alltid en risk att vi har fel när vi tror oss veta något. En grundläg-gande utmaning är nämligen att empiriska data kan förstås och förklaras på fleraolika sätt och att den teori som vi väljer därmed är underbestämd av empirin.Dessutom beror valet av teori oundvikligen på socialt konstruerade föreställ-ningar om den yttre världens beskaffenhet. Jag ser alltså en klyfta mellan denyttre världen och människors förståelse av den som inte kan överbryggas pånågot enkelt sätt. Mina vetenskapliga ambitioner i detta arbete är trots det attkrympa åtminstone någon aspekt av denna klyfta.

En konsekvens av dessa vetenskapliga grundantaganden är att teoriutveck-ling är något mycket centralt. Det är genom teoriutveckling som jag ser en möj-lighet att krympa klyftan mellan den yttre världen och vår förståelse av den.

3.2 Metodologi

Med en vetenskaplig teori syftar jag på en samling påståenden vars inbördes re-lationer har klargjorts. Jag är särskilt intresserad av hypotetiskt-deduktiva sys-tem, vilket är teorier vars påståenden antingen är hypoteser eller påståenden somföljer deduktivt ur dessa (Føllesdal, Walløe & Elster, 2001). Exempel på hypo-teser i detta magisterarbete är att människor bildar mentala representationer avden sociala världen i form av inre arbetsmodeller och att de gör det med hjälpav rollövertaganden, inte minst när de stöter på motstånd. Exempel på påståen-den som följer deduktivt ur sådana hypoteser är att barn med olika erfarenheterutvecklar olika aspekter av sitt tänkande.

Det är viktigt för mig att min teori är förenlig med resultat från empiris-ka undersökningar, med andra närliggande teoribildningar och med annan be-prövad erfarenhet. Det är nämligen genom sådana jämförelser som jag ser atthypotetiskt-deduktiva system kan rättfärdigas (cf. Føllesdal et al., 2001). Tillexempel föreslår mitt teoretiska arbete att upptagna och avvisande anknytaretenderar att tolka framträdanden som manér respektive uppträdanden. Det är enempirisk konsekvens av teorin som jag undersöker i arbetets empiriska del.

Mitt empiriska arbete har därmed en deduktiv karaktär. Jag ser det dock intesom hypotesprövande i traditionell mening, dels därför att de empiriska konse-kvenser som jag undersöker empiriskt är konsekvenser av flera olika hypoteseroch att det därmed är oklart vilka av dessa jag i så fall prövar (cf. Duhem,1906/1954) och dels därför att det empiriska materialet oundvikligen tolkas.Frågan jag ställer mig är snarare hermeneutisk: Är det möjligt att tolka teorioch empiri på sätt som gör dem förenliga med varandra?

Därmed hade jag lika gärna kunnat arbeta induktivt. Det hade varit fullt möj-ligt att utforska teoretiskt valda områden empiriskt och låta resultaten inspirera

30

till fortsatt teoriutveckling. Min fråga hade fortfarande varit densamma: Är detmöjligt att tolka teori och empiri på sätt som gör dem förenliga med varandra?

Att jag väljer ett deduktiv förfarande i detta arbete beror på att jag upp-lever att min teori kan göra förutsägelser om sådant som inte har undersöktsempiriskt. Om jag istället hade upplevt att det hade varit svårt att formulera enkoherent teori hade jag valt ett induktivt förfarande och i högre grad utgått frånen empirisk undersökning.

Jag har också valt en kvantitativ empirisk metod. Det beror på att mina frå-geställningar inbjuder till det. Hade de inbjudit till en kvalitativ undersökninghade jag valt en sådan istället. En konsekvens av mina vetenskapliga grundanta-ganden och mitt teoretiska arbetssätt är alltså att de traditionella motsättningarnamellan kvantitativa och kvalitativa metoder löses upp. Som jag ser det gynnasteoriutveckling av att både kvantitativa och kvalitativa metoder används.

3.3 Teoretisk metod

Det är viktigt för mig att den teori jag utvecklar är koherent i meningen attteorins olika påståenden stödjer eller åtminstone inte motsäger varandra. Enstor del av det teoretiska arbetet handlar därför om att reda ut oklarheter somgör det svårt att undersöka teorins koherens. Min diskussion kring Bartholomewoch Horowitzs två-dimensionella modell (Bartholomew & Horowitz, 1991) ärett exempel på den typen av arbete.

I praktiken har det teoretiska arbetet en hermeneutisk karaktär. Jag sökerefter tolkningar av anknytningsteori och rollteori som gör dem förenliga medvarandra. Det leder inte bara till en delvis ny förståelse av såväl anknytningsom roller, utan också till en delvis ny förståelse av det som anknytningsteorioch rollteori har att säga om anknytning respektive roller. Till exempel förstårjag anknytningsrelaterad närhet som en operationalisering av hur ofta eller hurlänge man vill umgås. Ett annat exempel är att jag förstår roller och status på ettlite annat sätt än vad Goffman (1959/2014) gör.

För att mina tolkningar ska leda till förståelse använder jag mig av min för-förståelse. Den förförståelsen kommer dels från mitt kandidatarbete (Brandén,2015) och dels från egna erfarenheter av nära relationer. Min förståelse av detsom andra författare rapporterar överensstämmer därmed inte alltid med för-fattarnas egen förståelse. Ett exempel är när Park et al. (2004) funderar på huravvisande anknytare bygger en god självkänsla. För dem är det något av en gåta,eftersom de avvisande varken använder sig av sin familj, av sitt utseende ellerav sin duktighet. De spekulerar i om de avvisande anknytarnas självkänsla är enillusion som upprätthålls genom att den inte prövas mot något annat. Min tolk-ning är istället att de avvisande anknytarna är självständiga. Det leder mig tillinsikten att självständighet kan göra det möjligt att känna stolthet över att klara

31

sig på egen hand. Den insikten hade antagligen inte varit möjlig om jag inte ha-de haft erfarenhet av att självständiga människor uttrycker stolthet över att klarasig på egen hand. Min förförståelse är en förutsättning för sådana insikter.

Den hermenutiska tolkningsprocessen brukar beskrivas som en cirkel elleren spiral (Ödman, 2004) där den som utför arbetet pendlar mellan att å ena si-dan försöka förstå någon viss del av materialet genom att relatera till materialeti sin helhet och å andra sidan försöka förstå materialet i sin helhet genom attlåta det belysas av materialets olika delar. Ett sådant förfarande är ett viktigt in-slag i mitt teoretiska arbete. Minst lika viktigt är det dock att mer direkt relaterateorins olika delar till varandra. Det handlar både om att undvika motsägelseroch om att hitta tolkningar som stödjer varandra. Till exempel visar omsorgs-forskningen (George & Solomon, 1996) att Bartholomew och Horowitzs (1991)”bekräftelsebehov” kan förstås som en sekundär strategi som används när denandre uppfattas som ouppmärksam.

Det finns också ett kreativt inslag i mitt teoretiska arbete. Vid flera tillfäl-len krävs inte bara nya tolkningar av befintliga påståenden, utan också helt nyapåståenden för att koherens ska uppnås. Ett sådant exempel är påståendet attsekundära anknytningsstrategier kan förstås som en typ av riskminimering. Vidsådana tillfällen använder jag mig av retroduktion9. I fallet med de sekundäraanknytningsstrategierna frågar jag mig vad som krävs för att dessa strategierska användas även när inte någon fara föreligger. Mitt svar är att de måste va-ra riskminimerande, precis som de primära strategierna är. Nästa fråga blir dåvad de minimerar, vilket leder mig till en utveckling av Bowlbys (1973) idé attsekundära strategier reglerar känslor. Mitt förslag är att de minimerar risken attkänna förödmjukelse inför självet.

3.4 Empirisk metod

I detta avsnitt presenterar jag den empiriska metod som används i uppsatsensempiriska del. Med hjälp av enkäter skattar jag här dels ängslighet och undvi-kandegrad och dels benägenheten att tolka framträdanden som manér respektiveuppträdanden.

För att skatta ängslighet och undvikandegrad använder jag mig av en för-kortad variant av ECR (ECR-Short) som har utvecklats av Wei, Russell, Mal-linckrodt och Vogel (2007), se bilaga C. Trots sina endast tolv påståenden harECR-Short hög samstämmig validitet med ECR (ibid.). ECR har översatts till

9Retroduktion handlar om att fråga sig vad som krävs för att något ska vara möjligt. Tvåkända studier där retroduktion har använts är Baumans analys av vad som gjorde förintelsenmöjlig (Bauman, 1989/1994) och Collins funderingar kring vad som krävs för att en ritual skavara en ritual (Collins, 1975). För en mer utförlig presentation av tankeoperationen retroduktion,se Danermark, Ekström, Jakobsen och Karlsson (2003).

32

svenska av Broberg och Granqvist (2003) och jag använder deras översättning-ar av de tolv påståenden som ingår i ECR-Short. Påstående 1, 4, 6, 7, 8 och10 mäter ängslighet och påstående 2, 3, 5, 9, 11 och 12 mäter undvikandegrad.På påstående 7, 9, 11 och 12 är Likert-skalan avtagande från 7 till 1. Övrigapåståenden har en växande Likert-skala från 1 till 7. Resultatet av testet är tvåmedelvärden, ett för ängslighet och ett för undvikandegrad.

För att skatta en benägenhet att tolka framträdanden som manér respektiveuppträdanden utvecklar jag vinjetter, se bilaga B. Inspirationen kommer fråndet empiriska material som jag samlade in i samband med mitt kandidatarbete(Brandén, 2015). Där upptäckte jag att framträdanden kan förstås på olika sätt,så jag visste på förhand att de sociala situationer som beskrivs i vinjetterna kantolkas på olika sätt. Var och en av de sex vinjetterna följs av två påståenden,markerade med (a) respektive (b) i bilaga B. För samtliga påståenden användsen växande Likert-skala från 1 till 7.

Påståenden av typ a antas handla om manér. Till exempel är vinjett 1:s förstapåstående att ”Andy var orolig för att ha lärt sig fel saker”. Det påståendet antasbeskriva att Andy är orolig för att inte ha förstått hur man förbereder sig infören tentamen och därmed för att delvis ha missförstått vad rollen som student in-nebär. Vidare antar jag att den som tycker att påståendet verkar rimligt uppleveratt det finns stöd för en sådan tolkning i vinjetten. I vinjetten finns dock ingenannan information än att Andy uttrycker oro inför tentamen. Därmed krävs entolkning av detta uttryck och en benägenhet att tolka framträdanden som manérför att slutsatsen ska bli att påståendet är rimligt.

Påståenden av typ b antas istället handla om uppträdanden. Till exempel ärvinjett 1:s andra påstående att ”Andy var orolig för att ha lärt sig för lite”. Detpåståendet antas beskriva att Andy är orolig för att inte ha spelat rollen somstudent i tillräckligt hög grad. Eftersom den informationen inte finns explicit ivinjetten antar jag att den som upplever att det ändå finns stöd för påståendethar en benägenhet att tolka framträdanden som uppträdanden.

Jämfört med andra typer av enkätfrågor är vinjetter relativt tidskrävande. Dekräver att informanten gör en bedömning utifrån den givna texten, vilket kankräva flera genomläsningar och en del eftertanke. En stor del av mitt empiriskaarbete handlar därför om att välja ut vinjetter på ett lämpligt sätt så att bådevinjetter och ECR-Short kan besvaras utan alltför stor tidsåtgång. Det arbetet ärorganiserat som en sekvens av delstudier, vilket beskrivs i resultatkapitlet.

Informanter rekryterades bland studenter som läser kurser i något samhälls-eller beteendevetenskapligt ämne vid Linköpings universitet. Fyra lärare på fyraolika kurser kontaktades och de erbjöd mig att besöka en föreläsning för var ochen av de fyra studentgrupperna. Vid dessa tillfällen informerade jag om studienenligt texten i bilaga A innan jag delade ut enkäten. Hur många informanter somdeltog beror således på hur många som var närvarande på föreläsningarna.

33

3.5 Analytisk metod

I analysen av det empiriska materialet söker jag efter samband mellan olikavariabler10. Det kan till exempel vara mellan ängslighet och en benägenhet atttolka framträdanden som manér. Sådana samband undersöker jag med hjälp avPearsons produktmomentkorrelationskoefficient r.

Denna koefficient beskriver graden av linjär samvariation mellan två vari-abler. Ett positivt värde på koefficienten innebär att ett stort värde på den enavariabeln svarar mot ett stort värde på den andra och att ett litet värde på denena variabeln svarar mot ett litet värde på den andra. Ett negativt värde innebäristället mot att ett stort värde på den ena variabeln svarar mot ett litet värde påden andra variabeln och vice versa.

Ibland beskriver jag ett samband som svagt, medelstarkt eller starkt. Vidsådana bedömningar följer jag de riktlinjer som utarbetats av Cohen (1988).Vid ett svagt samband har korrelationskoefficienten ett belopp på mellan 0,1och 0,3, vid ett medelstarkt samband har koefficienten ett belopp på mellan 0,3och 0,6 och vid ett starkt samband har koefficienten ett belopp större än 0,6.

Jag tar också för vana att hypotespröva korrelationskoefficienter för att be-döma hur stor sannolikheten är att jag hittar en korrelation av en ren slump.Vid sådan bedömningar beräknar jag det så kallade p-värdet, vilket är just san-nolikheten att korrelationen uppstår av en ren slump. Om p-värdet är litet sägsresultatet vara signifikant. Här varierar jag mellan två olika signifikansnivåer.Ibland noterar jag att p < 0,05 och ibland finner jag att p < 0,01. Jag specifice-rar dock alltid vilken signifikansnivå jag för tillfället syftar på.

När jag undersöker samband mellan flera olika variabler gör jag dessutom enfaktoranalys av den koefficientsmatris som beskriver korrelationerna mellan allainblandande variabler. Syftet med sådana beräkningar är att identifiera klusterav variabler som är relaterade till varandra. Till exempel undersöker jag vid etttillfälle om vinjetternas alla påståenden av typ a hör samman.

Vid faktoranalysen beräknar jag de principalkomponenter som har egenvär-de större än 1. Dessa komponenter extraheras, roteras ortogonalt med Variamaxoch normaliseras med en Kaizernormalisering. Jag använder med andra ord enganska vanlig form av faktoranalys. Jag prövade även andra varianter på mittmaterial, men de gav ungefär samma resultat. Därmed såg jag ingen poäng medatt använda någon av dessa.

Resultatet av en faktoranalys är variablernas faktorladdningar för var ochen av de roterade komponenterna. När jag redovisar dessa faktorladdningar itabellform utesluter jag värden med belopp mindre än 0,30 för att tydligare visavilka kluster som framträder.

10Se Borg och Westerlund (2012) för en introduktion till de statistiska begrepp och teknikersom nämns i detta avsnitt.

34

3.6 Kvalitet

I kapitel 5 diskuterar jag både kvaliteten hos mitt teoretiska arbete och kvalitetenhos den empiriska studien. Eftersom min teoretiska metod är hermeneutisk tillsin karaktär låter jag mig i det första fallet inspireras av de kvalitetskriterier somGuba och Lincoln (1994) rekommenderar för kvalitativa studier.

Enligt Guba och Lincoln (1994) kan en studie anses vara av hög kvalitet omdess tillförlitlighet är god. Det kräver en hög trovärdighet, en god överförbar-het, en stor pålitlighet samt att det finns en möjlighet att styrka och konfirmerastudien. En hög trovärdighet uppnås framför allt genom att studien utförs en-ligt konstens alla regler, en god överförbarhet handlar om att analysen av ettfenomen ska vara giltig varje gång fenomenet uppträder i en liknande kontext,en stor pålitlighet uppnås genom att hela forskningsprocessen redovisas på ettsådant sätt att det tillåter en detaljerad granskning av arbetets alla steg och enmöjlighet att styrka och konfirmera studien handlar om att säkerställa att manhar agerat i god tro.

När jag diskuterar den empiriska studiens kvalitet utgår jag istället från be-greppen reliabilitet och validitet eftersom den undersökningen använder sig aven kvantitativ metod11. Ett kvantitativ metods reliabilitet är dess pålitlighet. Detkan till exempel vara metodens test-retest-reliabilitet, vilket handlar om att in-strumentet ska producera samma resultat varje gång det används, eller metodensinterna reliabilitet, vilket beskriver i vilken grad som instrumentets olika delarproducerar samma resultat. En metods validitet handlar istället om att instru-mentet mäter det som det ska mäta. Man kan till exempel undersöka metodensytvaliditet, vilket handlar om att rätt ord används i frågor och påståenden, el-ler metodens samtidiga validitet, vilket innebär att metoden ger samma resultatsom andra, liknande metoder. Vid teoriutveckling kan även begreppsvaliditetenvara intressant att undersöka. Det handlar om att det som mäts svarar mot detsom teorin beskriver.

Allt detta återkommer jag som sagt till i kapitel 5.

3.7 Etik

Anknytningsteorin är full av begrepp som värderar människor och deras tankar,beteenden och känslor. Ibland är det säkerligen avsiktligt, som med orden trygg,otrygg, ängslig och undvikande. Då är anknytningsteorins budskap att även omalla människor känner sig osäkra, oroliga eller att de vill dra sig undan någongång ibland så är det inte bra att vara för osäker, för ängslig eller för undvikande.Det som är normalt övergår då till att bli något onormalt, eventuellt på gränsentill att vara en beteendestörning.

11För en introduktion till begreppen reliabilitet och validitet, se Bryman (2011).

35

I andra fall är det värderande budskapet troligtvis inte avsiktligt. Ett sådantexempel har med användningen av ordet närhet att göra. Människor verkar ha enintuitiv känsla för vad närhet är, vilket är praktiskt när de ska fylla i frågeformu-lär som ECR. Samtidigt är denna intuitiva förståelse en källa till missförstånd:Om du vill träffas oftare än vad jag vill så behöver inte det betyda att du villatt vår relation ska vara mer nära än vad jag vill. Det kan också vara så att dubehöver träffas oftare än vad jag behöver för att du ska känna samma känsla avnärhet som jag redan gör.

När anknytningsteorin upphöjer ordet närhet till ett teoretiskt begrepp im-porteras därmed en källa till missförstånd: Om anknytningsteorin berättar förmig att jag ser risker med att närma mig andra människor så behöver inte detbetyda att jag upplever att mina nära relationer inte är nära. Det kan också bety-da att jag inte behöver träffa mina nära och kära så ofta för att känna att de stårmig nära. Risken finns dock att jag inte inser det när budskapet formuleras pådet sättet. Istället tolkar jag antagligen budskapet som att min upplevelse av när-het är ett ganska distanserat förhållningssätt. Därmed drar jag antagligen ocksåslutsatsen att min upplevelse av nära relationer inte är som den borde vara.

Med tanke på att ungefär 40% av den vuxna befolkningen har någon typ avotrygg anknytningsstil (Mickelson, Kessler & Shaver, 1997) så är det inte såovanligt att vara onormal som det anknytningsteoretiska språkbruket antyder.Det går därmed att ifrågasätta bilden av otrygga anknytare som en svag grupp.Tvärtom är det viktigt att inte anta att otrygga anknytare mår dåligt eller attderas sätt att knyta an är ett problem för dem, eftersom det riskerar att varastigmatiserande. Det leder dessutom till att viktiga forskningsfrågor inte ställs.Till exempel undrar jag hur det är att ha en trygg anknytningsstil i en värld sominte alltid är så stabil och pålitlig som trygga anknytare utgår från att den är?

En fördel med en sociologisk begreppsapparat är att den inte är lika värde-laddad. Att använda manér i högre grad än uppträdanden är inte uppenbart någotsom är bättre eller sämre än att använda uppträdanden i högre grad än manér.Det är inte heller självklart bättre att vara mer uppmärksam på rollförståelser änpå rollviljor eller vice versa. Vad som fungerar bäst beror antagligen på sam-manhanget: Hur mycket varierar roll- och statusfördelningar, vad behöver vivara uppmärksamma på och vad behöver vi kunna kommunicera kring?

Därmed kan en sociologisk begreppsapparat ge en annan förståelse av an-knytningsrelaterade problem. De kan ses som en konsekvens av att människorförväntas kunna kommunicera kring sådant som de inte har lärt sig att vara upp-märksamma på. Då kan vi börja ställa frågor kring vad vi utsätter varandra föroch vilka krav som kan anses vara rimliga. Kanske finns det andra lösningar påanknytningsproblem än vad populärkulturen gör gällande, där ängsliga ankny-tare uppmanas att släppa på gasen och undvikande att inte bromsa så mycket?12

12Se till exempel Rusz (2006).

36

Detta magisterarbete är således ett etiskt orienterat projekt. Det handlar tillstor del om att utveckla en förståelse av anknytning som undviker många av deetiska problem som finns med den traditionella begreppsapparaten. Ambitionenavspeglar sig framför allt i hur teorin formuleras, men den är också ett rättesnörevid utformningen av de vinjetter som används i arbetets empiriska del.

Förutom de etiska överväganden som har med begreppsapparaten att göraså har jag också försäkrat mig om att Vetenskapsrådets fyra forskningsetiskakrav på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet, 2002)har uppfyllts:

För det första har informationskravet uppfyllts genom att informanterna in-formerades om arbetets syfte, om hur deras bidrag kommer att användas ochom att deras deltagande är frivilligt. Detta gjordes innan enkäten delades ut.

För det andra har samtyckeskravet uppfyllts genom att den som inte gav sittsamtycke hade möjlighet att inte fylla i enkäten. Jag har inte försökt påverka nå-gon att delta mot sin vilja och det finns såvitt jag vet inga beroendeförhållandenmellan mig och informanter som har kunnat påverka deras deltagande.

För det tredje har konfidentialitetskravet uppfyllts genom att ingen annanän jag har haft tillgång till det insamlade materialet. För att undvika oavsiktligspridning förstördes de ifyllda enkäterna efter uppsatsarbetets slutförande.

För det fjärde har nyttjandekravet uppfyllts genom att insamlad informationenbart använts i forskningssyfte i samband med detta magisterarbete och intetill något kommersiellt eller annat icke-vetenskapligt bruk.

4 RESULTAT

I detta kapitel presenteras arbetets empiriska studier tillsammans med analyserav det insamlade materialet. Sist i kapitlet besvaras uppsatsens frågeställningar.

4.1 Studie 1: Val mellan vinjett 1 och vinjett 6

Syftet med denna studie är att jämföra vinjett 1 med vinjett 6. De två vinjetternainnehåller två olika versioner av samma text och jag vill veta vilken som ärmest lämplig att använda. Totalt 21 enkäter samlas in där informanterna läsersamtliga sex vinjetter i bilaga B och bedömer de båda påståenden som hör tillrespektive vinjett. Enkäten visar sig ta mellan 10 och 15 minuter att fylla i.Förutom de instruktioner som finns i bilaga A så uppmanas informanterna ocksåatt inte titta tillbaka på sina bedömningar av vinjett 1 när de bedömer vinjett 6.

I tabell 3 redovisas korrelationer mellan informanternas bedömningar av på-stående 1a och 6a med övriga påståenden av typ a. Tabellen visar att påstående1a korrelerar starkare och med ett mindre p-värde till påstående 3a och 5a än

37

Tabell 3: Korrelationer mellan påståenden av typ a (n = 21).

2a 3a 4a 5a1a r 0,052 0,558∗∗ −0,226 0,355

p 0,824 0,009 0,324 0,1156a r 0,170 0,243 −0,265 0,296

p 0,462 0,288 0,245 0,193Kommentar: ∗∗ p < 0,01

vad påstående 6a gör. För påstående 2a gäller det omvända, men här finns ocksåde svagaste korrelationerna och de största p-värdena. Korrelationerna till 4a ärungefär lika stora.

Motsvarande undersökning mellan påstående 1b respektive 6b och övrigapåståenden av typ b finns i tabell 4. Här visar resultatet på större p-värden för6b än för 1b. Min tolkning är att båda undersökningarna talar till vinjett 1:sfördel och jag beslutar mig för att inte använda vinjett 6.

Tabell 4: Korrelationer mellan påståenden av typ b (n = 21).

2b 3b 4b 5b1b r 0,330 0,266 0,187 0,131

p 0,145 0,243 0,417 0,5726b r −0,049 0,244 −0,176 0,100

p 0,835 0,286 0,445 0,667

4.2 Studie 2: Minskning av antalet vinjetter

Syftet med denna studie är att ytterligare minska antalet påståenden så att vin-jetterna kan besvaras tillsammans med ECR-Short på mindre än 15 minuter. Istudien använder jag samma material som i studie 1. Dock utesluter jag deninformation som samlades in med vinjett 6.

En första analys visar på sex signifikanta korrelationer mellan informanter-nas bedömningar, se tabell 5. Med tanke på det stora antalet signifikanspröv-ningar är sannolikheten dock stor att åtminstone några av dessa korrelationerär signifikanta av en ren slump, något som brukar kallas för massignifikanspro-blemet (se till exempel Borg & Westerlund, 2012). En signifikant korrelationbör därför inte tolkas som något mer än en indikation på att det kan finnas ettsamband. En sådan indikation är att påstående 1a, 1b, 3a och 3b hör samman,eftersom vart och ett av dessa påståenden är signifikant korrelerade till minst ettannat påstående i samma kluster. Vidare visar tabellen på ett signifikant sam-band mellan påstående 2a och 5b, vilket tyder på att dessa kan höra samman. I

38

Tabell 5: Korrelationer mellan bedömningar av de 10 påståendena (n = 21).

1a 1b 2a 2b 3a 3b 4a 4b 5a1a1b 0,61∗∗

2a 0,05 0,272b 0,34 0,33 0,373a 0,56∗ 0,60∗∗ −0,03 0,233b 0,40 0,27 −0,25 0,12 0,51∗

4a −0,23 −0,09 −0,28 0,14 −0,06 −0,284b 0,07 0,19 0,04 0,02 0,25 −0,11 −0,265a 0,36 0,11 0,28 −0,02 0,12 −0,04 −0,60∗∗ 0,325b 0,26 0,13 −0,38∗ −0,15 0,20 0,27 −0,15 −0,06 0,16Kommentar: ∗ p < 0,05, ∗∗ p < 0,01

detta fall är dock korrelationskoefficienten negativ, vilket svarar mot att de tvåpåståendena i så fall har omvända skalor. Dessutom finns en signifikant korrela-tion mellan påstående 4a och 5a. Även här är korrelationen negativ, vilket tyderpå att också dessa två påståenden har skalor som går åt olika håll.

I tabell 5 går det alltså att identifiera minst tre olika kluster av påståenden.Påstående 1a, 1b, 3a och 3b verkar höra samman. Så gör även påstående 2a och5b, liksom 4a och 5a. För att kontrollera denna observation genomförs en fak-toranalys av korrelationsmatrisen. Den visar på tre principalkomponenter medegenvärde större än 1. Dessa tre roteras, normaliseras och extraheras. Resultatetåterfinns i tabell 6, där faktorladdningar med belopp mindre än 0,30 har ute-

Tabell 6: Faktorladdningar för samtliga 10 påståenden (n = 21).

Faktor 1 Faktor 2 Faktor 31a 0,801b 0,782a 0,33 0,812b 0,48 0,623a 0,833b 0,67 −0,32 −0,344a −0,884b5a 0,835b −0,71Principalkomponentanalys med Varimax-rotation och Kaizernormalisering

39

lämnats. Den första faktorn tyder på att även påstående 2b bidrar i viss mån tillklustret med påstående 1a, 1b, 3a och 3b. Faktor 2 antyder på motsvarande sättatt även påstående 2a och 3b bidrar till klustret med påstående 4a och 5a, om äni ganska liten omfattning. Faktor 3 tyder slutligen på att även påstående 2b och3b ger bidrag till klustret med påstående 2a och 5b.

Enligt faktoranalysen förklarar den första faktorn i tabellen 29% av den to-tala variationen i materialet, faktor 2 förklarar 20% av variationen och faktor 3förklarar 16%. Jag beslutar mig för att fokusera på faktor 1 och 2 eftersom deförklarar den största delen av variationen.

I faktor 2 har påstående 4a och 5a de till beloppet största faktorladdning-arna och de är dessutom båda av typ a. Min förhoppning är därför att faktor 2handlar om rollförståelse och att påstående 4a och 5a framgångsrikt mäter enbenägenhet att tolka framträdanden som manér. Jag bestämmer mig därför föratt bevara påstående 4a och 5a.

Faktor 1 är svårare att tolka eftersom klustret innehåller påståenden av bådetyp a och typ b. Fyra av klustrets påståenden är dessutom signifikant korreleradetill varandra. Det verkar därför som att påstående 1a, 1b, 2b, 3a och 3b allamäter en och samma sak. En genomläsning av vinjett 1 och 3 i bilaga B visaratt både påstående 3a och 3b innehåller ordet vill. Det är olyckligt eftersompåstående 3a är tänkt att handla om rollförståelse och inte rollvilja. Dessutom ärmajoriteten av påståendena i faktor 1 av typ b. Min gissning är därmed att faktor1 handlar om rollvilja och att dessa påståenden mäter en benägenhet att tolkaframträdanden som uppträdanden. På grund av den olyckliga användningen avordet vill i vinjett 3 så beslutar jag mig för att inte använda den vinjetten. Iställetväljer jag påstående 1b och 2b, som är de återstående påståendena av typ b ifaktor 1.

Därmed har jag valt ut påstående 1b, 2b, 4a och 5a. En faktoranalys av en-bart dessa fyra påståenden redovisas i tabell 7. Analysen visar på två principal-komponenter med egenvärde större än 1. Tillsammans förklarar de 74% av dentotala variationen i hur informanterna bedömmer påstående 1b, 2b, 4a och 5a.

Tabell 7: Faktorladdningar för påstående 1b, 2b, 4a och 5a (n = 21).

Faktor 1 Faktor 21b 0,812b 0,824a 0,905a −0,88Principalkomponentanalys medVarimax-rotation och Kaizer-normalisering.

40

4.3 Studie 3: Test av en förkortad enkät

Syftet med denna studie är att undersöka hur påstående 1b, 2b, 4a och 5a be-döms av informanter om endast dessa fyra påståenden används. En enkät med defyra påståendena och deras respektive vinjetter konstrueras och totalt 54 enkätersamlas in. De informanter som besvarar enkäten fyller dessutom i ECR-Short,men det materialet används först i nästa studie. De flesta informanter fyller ienkätens båda delar på sammanlagt ungefär 10 minuter. Samtliga informanterär klara efter 15 minuter.

Endast en signifikant korrelation går att urskilja mellan informanternas be-dömningar, se tabell 8. Detta samband är en negativ och medelstark korrelation

Tabell 8: Korrelationer mellan påstående 1b, 2b, 4a och 5a (n = 54).

1b 2b 4a 5a1b2b 0,204a 0,24 0,175a 0,13 −0,30∗ 0,08Kommentar: ∗ p < 0,05

mellan påstående 2b och 5a. En jämförelse med tabell 5 visar att korrelatio-nen inte finns i den föregående studien. Dessutom har den starka korrelationenmellan påstående 4a och 5a försvunnit.

För att undersöka strukturen i det nya materialet görs en faktoranalys av in-formanternas bedömningar, se tabell 9. Den visar på två principalkomponenter

Tabell 9: Faktorladdningar för påstående 1b, 2b, 4a och 5a (n = 54).

Faktor 1 Faktor 21b 0,782b 0,39 −0,764a 0,735a 0,84Principalkomponentanalys medVarimax-rotation och Kaizer-normalisering.

med egenvärde större än 1. Den första faktorn grupperar påstående 1b, 2b och4a tillsammans och den andra faktorn kopplar samman påstående 2b med 5a.

En möjlig tolkning av de oväntade resultaten i denna studie är att vinjet-ternas påståenden bedöms på ett annat sätt om de presenteras enskilt än i par.Resultaten kan också vara relaterade till massignifikansproblemet och ett tecken

41

på att några av de signifikanta korrelationerna i tabell 5 och 8 har uppstått av enslump. I ett försök att utröna om materialet är användbart eller ej jämför jag detmed resultatet från ECR-Short.

4.4 Studie 4: Analys av vinjetter och ECR-Short

Syftet med denna studie är att undersöka om informanternas bedömningar av depåståenden som används i studie 3 är relaterade till ängslighet och undvikande-grad. Samma material används som i studie 3, men denna gång inkluderas ävenresultatet från ECR-Short.

En korrelationsanalys visar på två signifikanta samband, se tabell 10. Påstå-

Tabell 10: Korrelationer mellan påståenden och ECR-Short (n = 54).

1b 2b 4a 5aÄngslighet r 0,279∗ −0,007 −0,087 −0,050

p 0,041 0,961 0,533 0,719Undvikande r 0,048 0,205 −0,299∗ −0,251

p 0,731 0,137 0,028 0,067Kommentar: ∗ p < 0,05

ende 1b korrelerar positivt med ängslighet och påstående 4a korrelerar negativtmed undvikandegrad. Notera att även korrelationen mellan påstående 5a ochundvikandegrad har ett litet p-värde, även om detta värde inte är tillräckligt litetför att korrelationen ska vara signifikant. Även här bör dock massignifikanspro-blemet nämnas. Vid 8 prövningar är sannolikheten 1 − (1 − 0,05)8 ≈ 34% attminst en av de 8 prövningarna blir signifikant med p < 0,05 av en slump.

Därmed är det mer intressant att jämföra med de faktorer som identifieras itabell 7 och 9. Dessa faktorer beräknas enligt följande: För varje enkät skattasfaktor 1 i tabell 7 genom att informantens bedömning av påstående 5a subtrahe-ras från bedömningen av 4a. Vidare skattas faktor 2 i tabell 7 med en summa avinformantens bedömning av påstående 1b och 2b. På motsvarande sätt skattasfaktorerna i tabell 9 med en summa av informanternas bedömningar av påstå-ende 1b, 2b och 4a respektive en differens mellan bedömningen av påstående5a och 2b. Med inspiration från tabell 10 beräknas dessutom summan av in-formanternas bedömningar av påstående 4a och 5a. Korrelationer till alla dessafaktorer redovisas i tabell 11.

Tabellen visar att undvikandegrad korrelerar signifikant med såväl faktor 2i tabell 9 som med påståenden av typ a. Tabellen visar också att korrelationenmellan ängslighet och faktor 2 i tabell 7 har ett litet p-värde, även om det inteär tillräckligt litet för att sambandet ska vara signifikant.

42

Tabell 11: Korrelationer mellan faktorer och ECR-Short (n = 54).

Tabell 7 Tabell 9Faktor 1 Faktor 2 Faktor 1 Faktor 2 Typ a4a - 5a 1b + 2b 1b + 2b + 4a 5a - 2b 4a + 5a

Ängslighet r −0,026 0,210 0,092 −0,036 −0,092p 0,851 0,127 0,509 0,799 0,503

Undvikande r −0,032 0,140 −0,078 −0,286∗ −0,375∗∗

p 0,817 0,311 0,577 0,036 0,005Kommentar: ∗ p < 0,05, ∗∗ p < 0,01

En möjlig tolkning av resultaten i denna studie är att det var olyckligt att tamed påstående 2b i den förkortade enkäten. Dels visar tabell 10 inte på någonkorrelation med ängslighet och dels visar tabell 11 att den signifikanta korrela-tion som finns mellan ängslighet och informanternas bedömning av påstående1b i tabell 10 försvinner om påstående 1b och 2b grupperas tillsammans.

Tabell 12 erbjuder en möjlig förklaring till det problem som verkar finnasmed påstående 2b. Tabellen visar nämligen att det finns en ganska liten variationbland informanternas bedömningar av påstående 2b. Om det inte finns någonvariation är inte heller någon samvariation möjlig.

Tabell 12: Medelvärde och standardavvikelse för 1b, 2b, 4a och 5a (n = 54).

1b 2b 4a 5ax̄ 5,15 5,78 3,57 4,13s 1,71 1,13 1,91 1,93

4.5 Studie 5: Analys av en modifierad enkät

Syftet med denna studie är att undersöka vad som händer om påstående 2b er-sätts av påstående 3b. En enkät med påstående 1b, 3b, 4a och 5a och derasrespektive vinjetter konstrueras därför. De informanter som besvarar enkätenfyller dessutom i ECR-Short. Totalt 62 enkäter samlas in.

I detta material finns en god spridning av informanternas bedömningar avalla fyra påståenden, se tabell 13. En korrelationsanalys visar dock inte på några

Tabell 13: Medelvärde och standardavvikelse för 1b, 3b, 4a och 5a (n = 62).

1b 3b 4a 5ax̄ 4,71 3,82 3,42 4,26s 1,85 1,67 1,64 2,10

43

signifikanta samband med ängslighet eller undvikandegrad, se tabell 14. Samtli-ga korrelationskoefficienter i tabellen har små belopp och alla p-värden är stora.

Tabell 14: Korrelationer mellan påståenden och ECR-Short (n = 62).

1b 3b 4a 5aÄngslighet r −0,128 0,119 −0,004 −0,160

p 0,321 0,356 0,973 0,214Undvikande r −0,134 −0,005 −0,141 −0,121

p 0,298 0,966 0,274 0,347

En faktoranalys kopplar samman påstående 3b med påstående 4a och 5asamt påstående 1b med påstående 5a, se tabell 15. Dessa båda faktorer samt på-

Tabell 15: Faktorladdningar för påstående 1b, 3b, 4a och 5a (n = 62).

Faktor 1 Faktor 21b 0,873b 0,794a 0,785a 0,38 −0,64Principalkomponentanalys medVarimax-rotation och Kaizer-normalisering.

ståenden av typ a respektive b undersöks i tabell 16. Inte heller någon av dessa

Tabell 16: Korrelationer mellan faktorer och ECR-Short (n = 62).

Faktor 1 Faktor 2 Typ a Typ b3b + 4a + 5a 1b - 5a 4a + 5a 1b + 3b

Ängslighet r −0,038 0,032 −0,120 −0,015p 0,769 0,802 0,353 0,906

Undvikande r −0,131 0,002 −0,170 −0,105p 0,311 0,986 0,188 0,415

korrelerar med ängslighet eller undvikandegrad. Även här är korrelationskoeffi-cienternas belopp små och p-värdena stora.

Denna studie lyckas alltså inte reproducera de signifikanta samband somhittades i föregående studie. En möjlig förklaring är att de sambanden blev sig-nifikanta av en slump.

44

4.6 Svar på empiriska frågeställningar

Därmed är det dags att besvara magisterarbetets empiriska frågeställningar. Denförsta frågan är om det sätt som människor tolkar framträdanden på kan be-skrivas med hjälp av ängslighet och undvikandegrad. Här motsäger de olikastudierna varandra. Studie 2 och 3 hittar visserligen mönster i hur vinjetternabedöms, men det är två olika mönster och inget av dem bekräftas av studie 5.Enligt dessa studier är det således fullt möjligt att det inte finns några under-liggande dimensioner som kan användas för att beskriva hur människor tolkarframträdanden.

Den andra frågan är om det finns en korrelation mellan ängslighet och enbenägenhet att tolka framträdanden som manér och den tredje frågan är om detfinns en korrelation mellan undvikandegrad och en benägenhet att tolka fram-trädanden som uppträdanden. Enligt studie 4 ska dessa frågor besvaras nekande.Tabell 10 och 11 parar nämligen ihop ängslighet med uppträdanden och undvi-kandegrad med manér. Dessa resultat reproduceras dock inte av studie 5. Där-med är det enligt dessa studier fullt möjligt att det inte finns några kopplingarmellan anknytningsmönster och den typ av sociala perception som studeras idetta magisterarbete.

5 DISKUSSION

I detta kapitel genomför jag först en metoddiskussion. Det följs av en diskussionav magisterarbetets resultat innan kapitlet avslutas med en sammanfattning avde viktigaste slutsatserna och förslag på fortsatt forskning.

5.1 Metoddiskussion

Det finns brister i de empiriska resultatens kvalitet. Dessa brister hänger fram-för allt samman med den empiriska metodens bristande reliabilitet. En under-sökning av vinjetternas interna reliabilitet visar att Cronbachs alfa för de sexpåståenden av typ a som används i studie 1 visserligen har värdet 0,71 om ska-lan på påstående 4a reverseras, vilket får ses som en acceptabel grad av internreliabilitet. För påståenden av typ b är dock Cronbachs alfa endast 0,43. Siffranökar visserligen till 0,56 om påstående 4b utesluts, men den interna reliabilite-ten måste fortfarande betraktas som dålig.

Än mer problematiskt blir det om antalet påståenden minskas. Till exempelär Cronbachs alfa 0,14 och 0,32 för påståenden av typ a respektive b i studie3, där endast två påståenden av varje typ används. Instrumentet kan då inte be-traktas som reliabelt. Även instrumentets validitet kan ifrågasättas. Till exempelanvänds ordet vill i både påstående 3a och 3b, vilket är olyckligt.

45

Denna bristande kvalitet tyder på att det finns problem med den empiriskametodens design. Det mest grundläggande verkar vara att jag försöker använ-da ett för litet antal vinjetter och påståenden. Enligt Bryman (2011) räcker detvisserligen med en indikator per begrepp i de flesta fall:

Det vore fel att tro att undersökningar där man bara använt sig av enenda indikator för viktiga begrepp på något sätt skulle vara bristfäl-liga. [...] Det som emellertid är viktigt är om måtten är reliabla ochom de utgör hållbara (valida) representationer av de begrepp somde förmodas ge information om [...]. (s. 160)

Mina resultat tyder på att jag behöver minst 5-6 påståenden per begrepp för attden interna reliabiliteten ska nå en acceptabel nivå. Det finns säkert flera anled-ningar till det, men en orsak är gissningsvis att de rimlighetsbedömningar somjag ber mina informanter om inte är så enkla. De kräver en intuitiv och delvisomedveten process som antagligen använder sig av all möjlig information, ävensådan som finns i andra påståenden eller till och med andra vinjetter. Det visarsig till exempel genom att påståenden som presenteras parvis verkar tolkas påett annat sätt än de som presenteras enskilt. Mer allmänt kan man tänka sig attdet finns många olika anledningar till att man bedömer rimligheten i ett påstå-ende på ett visst sätt och att det leder till en variation i hur enskilda påståendenbedöms. Därmed krävs ett större antal vinjetter för att de mönster som jag letarefter ska kunna framträda.

Dessutom påpekar Borg och Westerlund (2012) att en faktoranalys är enmycket datakrävande metod:

Om man redan från början har en föreställning om hur många fak-torer som man vill mäta bör man se till att ha betydligt fler variablerän faktorer (5-6 gånger fler). (s. 443)

Detta behövs för att de kluster som framträder vid en faktoranalys ska säganågot om det empiriska materialet. Det finns således flera anledningar till attanvända minst 5-6 påståenden per begrepp.

De sex vinjetter som finns i bilaga B verkar således vara ett minimum för attresultaten ska vara meningsfulla. Därmed är det inte rimligt att tänka sig att detska gå att fylla i en enkät med både vinjetter och ECR-Short på en 15-minuters-rast.

Ett annat designproblem rör antalet informanter. Här rekommenderar Borgoch Westerlund (2012, s. 443) minst 5 individer per påstående för att en faktora-nalys ska vara meningsfull. Med sex vinjetter och sammanlagt tolv påståendenär således 60 informanter ett minimum. I Studie 1, där jag använder samtligasex vinjetter, rekryteras endast 21 personer.

46

Ytterligare ett problem har med urvalet att göra. Jag har för det första valtut enbart studenter, vilket är en grupp med bland annat lägre medelålder ochhögre utbildningsnivå än befolkningen i stort. För det andra har jag valt ut stu-denter från Linköpings universitet och det finns inget som säger att studenter iLinköping skulle vara ett representativt urval av studenter i stort. För det tredjehar de studenter som besvarat enkäten gjort studieval som tyder på att de är in-tresserade av hur människor beter sig i sociala sammanhang. De har säkerligenfunderat mer kring nära relationer och sociala situationer än vad många andraav universitetets studenter har gjort. Det går därför inte att ta för givet att minaempiriska resultat kan generaliseras till andra grupper än de som har undersökts.Generaliserbarhet kräver att ett sannolikhetsurval används13.

Samtidigt ser jag generaliserbarheten som ett mindre problem än de pro-blem som har med antalet vinjetter och informanter att göra. Även om det finnsfrågetecken kring hur generaliserbart ett empiriskt resultat är så kan det fortfa-rande vara möjligt att använda resultatet för att stödja eller ifrågasätta en teori.Dessutom är det jag undersöker inte så beroende av hur ängsliga respektiveundvikande mina informanter är. Inte heller spelar det någon större roll om be-nägenheten att tolka framträdanden som manér respektive uppträdanden är storeller liten. Det jag vill veta är om det finns samband mellan hur människor tol-kar framträdanden och hur ängsliga respektive undvikande de är. Om sådanasamband finns eller ej är antagligen inte lika beroende av urvalet som till exem-pel fördelningen av anknytningsstilar. Både magisterarbetets teoretiska karaktäroch den typ av empiriska resultat som jag letar efter är således argument för attde resultat som jag försöker producera kan ha en större räckvidd än vad de viden första anblick kan tyckas ha.

De problem som har med antalet vinjetter och informanter att göra är dockallvarliga. Så länge de problemen inte har lösts så kan inte vinjetterna använ-das för att producera meningsfulla empiriska resultat. Därmed är den viktigasteslutsatsen från det empiriska arbetet att ytterligare metodutveckling behövs.

Min bedömning är dock att de teoretiska resultaten är av högre kvalitet.Enligt Guba och Lincoln (1994) kan en studie anses vara av hög kvalitet om desstillförlitlighet är god, vilket kräver att studien har en hög trovärdighet, en godöverförbarhet och en stor pålitlighet samt att det finns en möjlighet att styrkaoch konfirmera studien.

En hög trovärdighet uppnås framför allt genom att studien utförs enligtkonstens alla regler. Av den anledningen är en strävan efter koherens viktigför mig i den hermeneutiska processen, liksom att försäkra mig om att teorinär förenlig med empiriska resultat. I detta magisterarbete producerar jag inteegna empiriska resultat som håller tillräckligt hög kvalitet för att det ska varameningsfullt att jämföra dem med mina teoretiska förutsägelser. Däremot re-

13Se Bryman (2011) för en längre diskussion kring urval.

47

laterar jag mitt arbete till empiriska resultat som har använts vid utvecklingenav anknytningsteorin. Det är som sagt viktigt för mig. Ur ett kvalitetsperspek-tiv ser jag det som lika problematiskt med ett teoretiskt arbete utan empiriskförankring som det är att bedriva empirisk forskning utan teoretiskt stöd.

En god överförbarhet handlar om att analysen av ett fenomen ska vara giltigvarje gång fenomenet uppträder i en liknande kontext. Detta ser jag som själ-va poängen med ett teoretiskt arbete. För mig handlar teoriutveckling om attuppdaga mönster och samband som inte är uppenbara från början. Det gör jaginte bara genom traditionell begreppsutveckling utan också genom att införabegrepp som inte kan reduceras till upplevelser av fenomen. Det ökar teorinsförklarande förmåga och vidgar gränserna för vad som kan räknas som en lik-nande kontext.

En stor pålitlighet uppnås genom att hela forskningsprocessen – från pro-blemformulering och metodval till analys och slutsatser – redovisas på ett sådantsätt att det tillåter en detaljerad granskning av arbetets alla steg. I denna rapportanstränger jag mig för att bidra med en sådan fullständig dokumentation.

För att det ska vara möjligt att styrka och konfirmera studien redovisar jagockså mina argument och motiverar mina ställningstaganden. Min förhoppningär att det ska vara uppenbart att jag agerar i god tro, utan att medvetet låta per-sonliga värderingar eller åsikter påverka studiens utförande och dess slutsatser.

Den teoretiska metoden verkar alltså ha fungerat bättre än den empiriska.Inte minst uppfattar jag dess hermeneutiska karaktär som en styrka, vilket ärmitt nästa diskussionsämne.

Føllesdal et al. (2001) hittar flera likheter när de jämför den hermeneutiskametoden med den så kallade hypotetiskt-deduktiva metod som ofta används in-om naturvetenskaperna, men också inom beteendevetenskapliga och samhälls-vetenskapliga discipliner med positivistiska ideal. En sådan likhet är att denhermeneutiska metoden prövar olika tolkningar på ungefär samma sätt som denhypotetiskt-deduktiva metoden prövar olika hypoteser. En annan är att det somkallas för den hermeneutiska cirkeln i hermeneutisk metod påminner om den såkallade forskningsspiralen i den hypotetiskt-deduktiva metoden. Utifrån sådanalikheter drar Føllesdal et al. slutsatsen att de två metoderna i grund och bottenär en och samma:

Den hermeneutiska metoden är den hypotetiskt-deduktiva metodenanvänd på meningsfullt material [...]. (s. 135)

Observationen är intressant. Den verkar dock bygga på ett antagande om ve-tenskapliga teoriers konvergens i meningen att en korrekt användning av denhypotetiskt-deduktiva metoden leder till att en vetenskaplig teori med tiden bliralltmer sann. Bortsett från att det är långt ifrån självklart vad som menas medatt en teori är en bra approximation av den yttre världen och att den närmar sig

48

denna yttre värld, så är det också oklart hur ett antagande om konvergens skamotiveras. Den allt kortare livslängden hos vetenskapliga teorier tyder snara-re på att även våra bästa teorier är falska i strikt mening. Därmed är det interimligt att tänka sig att en teori är en direkt avbildning av den yttre världen.För att koppla samman ett teoretiskt påstående med en empirisk observationkrävs därför en tolkning, både av det teoretiska påståendet och av den empiris-ka observationen. Det gäller inte bara teorier som är baserade på meningsfulltmaterial, utan även sådana teorier som handlar om naturvetenskapernas ting ochprocesser. Min slutsats är därmed en annan:

Den hypotetiskt-deduktiva metoden är den hermeneutiska metodenunder antagandet att teori och empiri inte behöver tolkas.

Trots att jag ansluter mig till en vetenskaplig realism väljer jag alltså att användaden hermeneutiska metoden i mitt teoretiska arbete. Förutom att det är ett syn-sätt som går ihop med mina vetenskapliga grundantaganden så är det också ettsynsätt som är fruktsamt vid hanteringen av en särskild utmaning som uppsat-sens teoretiska arbete bjuder på. De teorier som jag arbetar med hör nämligenhemma i olika vetenskapliga paradigm och är utvecklade under olika veten-skapliga grundantaganden. För att det ska vara möjligt att korsbefrukta sådanateorier med varandra så verkar ett tolkande synsätt vara nödvändigt. Jag måstetillåta mig att omtolka andra forskares tolkningar.

I mitt teoretiska arbete möts fyra vetenskapliga paradigm. Det första är detparadigm som Bowlby (1969, 1973, 1982) utvecklar med inspiration från blandannat psykoanalys, kognitiv psykologi och evolutionsbiologi. Från biologin tarhan framför allt det systemteoretiska perspektivet och diskuterar till exempelsamspelet mellan barnets anknytning och den omsorg som barnets mor ger. Frånpsykoanalysen kommer idéen om det omedvetna och det outtalade antagandetatt människors tankar, känslor och beteenden inte kan förklaras utifrån hur deframträder för oss. Det är en av anledningarna till att han lånar in begreppet inrearbetsmodeller från den kognitiva psykologin. Alla dessa inslag är centrala imitt teoretiska arbete. Dessutom studerar Bowlby anknytning genom att studerahur barn interagerar med sina föräldrar i olika sociala situationer, vilket gör detmöjligt för mig att tolka anknytningsteori som en teori om sociala situationer.

Det andra paradigmet bidrar den symboliska interaktionismen med (Cooley,1902/1983; Mead, 1934/1976; Kuhn, 1964; Blumer, 1969; Stryker, 1980). Härses social interaktion som en meningsskapande process som i förlängningenkan skapa grupper och samhällen. Människor förstås därmed som aktörer ien webersk mening och perspektivet har en tydligt mikrosociologisk karaktär.Min upplevelse är att perspektivet är förvånansvärt kompatibelt med det an-knytningsteoretiska. Till exempel betonar båda perspektiven den betydelse sommänniskors faktiska erfarenheter har.

49

Det tredje paradigmet kommer från den socialpsykologiska forskning somstuderar vuxnas anknytning (se till exempel Bartholomew & Horowitz, 1991;Brennan et al., 1998). Detta paradigm skiljer sig från de två första, inte minst föratt det har tydliga positivistiska drag. Till exempel mäts anknytning med hjälpav frågeformulär vars olika påståenden analyseras och relateras till varandramed hjälp av statistiska metoder. Centralt är också att resultaten ska vara validaoch reliabla, vilket motiverar till en stor mängd empiriska studier där anknyt-ning relateras till andra fenomen (se till exempel Brennan et al., 2000; Lopez& Gormley, 2002; Wei, Russell et al., 2004; Wei, Mallinckrodt et al., 2004; Za-kalik & Wei, 2006). Dessutom visar denna forskning att individuella variatio-ner i människors anknytning kan beskrivas med två underliggande dimensioner(Bartholomew & Horowitz, 1991; Brennan et al., 1998; Wei et al., 2007). Dessadimensioner tolkar jag som en del av en makrosociologisk struktur i durkheimskmening. Därmed ställs jag inför en utmaning: Hur är sådana strukturer relatera-de till enskilda aktörers handlingar? För att säga något om hur sociala situationerdefinieras behöver jag således närma mig den så kallade aktör-strukturdebatten,en debatt som jag återkommer till i resultatdiskussionen.

Det fjärde paradigmet får jag från Goffman (1959/2014). Goffmans drama-turgi handlar framför allt om hur människor hanterar spänningar mellan andramänniskors förväntningar och egna önskemål. Det ser jag som ett möte mellansociala strukturer och aktörers handlingar och jag argumenterar för att Goffmansteori inte är så tydligt interpretativistisk som den ofta framställs. Istället place-rar jag den i gränslandet mellan interpretativism och positivism. Det är ocksåGoffmans dramaturgi jag utgår från när jag tar mig an utmaningen kring hursociala strukturer och aktörers handlingar är relaterade till varandra i socialasituationer.

Det teoretiska arbetet i denna magisteruppsats kräver alltså inte bara att oli-ka teorier relateras till varandra, utan också att jag formulerar mina egna ve-tenskapliga grundantaganden på ett sätt som gör det teoretiska arbetet möjligt.Det visar sig nämligen ganska fort att varken interpretativism eller positivismkan fungera som en guide i mitt teoretiska arbete. Min slutsats är därför att jagsjälv behöver fundera på hur jag ska förhålla mig till Descartes ontologiska ochKants epistemologiska skepticism, liksom hur jag ska förstå det omedvetna ochicke observerbara.

Min allmänna bedömning är dock att resultatet är mödan väl värd. Det mot-stånd jag har stött på när jag har försökt föra samman olika teorier och olikaparadigm med varandra har nämligen varit en källa till kreativitet. Jag uppfattardet som ett synnerligen fruktsamt arbetssätt som jag gärna använder mig av vidfler tillfällen.

50

5.2 Resultatdiskussion

I det teoretiska arbetet argumenterar jag för att en strävan efter en gemensamdefinition av en situation kan förstås som en riskminimering. Det kan till ex-empel handla om att inte stå utan stöd från andra om fara skulle uppstå. Jag ärdock mest intresserad av de strategier som människor använder sig av för attskapa möjligheter att känna stolthet inför självet. I analysen framträder här tvåganska olika strategier och båda dessa strategier handlar om att minimera riskenför förödmjukelse.

Den första strategin går ut på att försäkra sig om att andra människor äruppmärksamma och att de har en god rollförståelse. Det kan handla om att varavaksam på andra människors rollförståelse eller om att mer aktivt söka andramänniskors uppmärksamhet, till exempel genom att framställa sig själv som at-traktiv eller som någon som är trevlig att vara med. Effektiviteten hos dennastrategi beror på hur uppmärksamma andra människor är och vilken rollförstå-else de har, men om den fungerar så skapar den en möjlighet att känna att manär värd kärlek och stöd.

Detta är antagligen den känsla av stolthet inför självet som beskrivs avCooley (1902/1983). När andra människor ger oss uppmärksamhet föreställer vioss att de uppfattar oss som värda att tas omhand, vilket leder till att vi utvecklaren känsla av stolthet inför oss själva. Det är antagligen också den stolthet somScheff (2000) refererar till i sin teori om skam och sociala band. Enligt Scheffär stolthet en signal på ett tryggt och säkert socialt band, vilket verkar rimligtom man upplever att andra tycker att man är värd kärlek och stöd.

Det finns dock ytterligare en väg till stolthet och denna andra väg är in-te nödvändigtvis relaterad till de sociala bandens stabilitet. Istället handlar denstrategin om att försäkra sig om att man har möjlighet att göra saker på egenhand, till exempel genom att dra sig undan eller på andra sätt undvika att in-volvera andra i de egna aktiviteterna. Effektiviteten hos strategin beror på denegna förmågan, men om strategin fungerar så skapar den en möjlighet att kännastolthet över att man klarar sig själv.

Detta verkar vara en helt annan typ av stolthet än vad Cooley (1902/1983)och Scheff (2000) pratar om, eftersom den förmodligen går att koppla sammanmed en lite lägre rollvilja och en viss tveksamhet inför att samarbeta med andra.Här föreslår jag att två scenarior är möjliga. I det första fallet gläds andra män-niskor över personens självständighet och personens personliga framgångar. Idet andra fallet känner de skam över att inte bjudas in till ett samarbete. I detsenare fallet kan den lägre rollviljan säkerligen uppfattas som ett hot mot desociala banden.

Det verkar således vara motiverat att göra en distinktion mellan medglädje,då de positiva känslorna i en social situation är delade, och egenglädje, då de

51

positiva känslorna inte delas av alla inblandade. Kanske utmärks trygga ochsäkra sociala band av just medglädje, snarare än av stolthet i allmänhet?

Den andra strategin verkar med andra ord vara behäftad med en risk: Ettalltför ensidigt fokus på att klara sig själv kan leda till att de sociala banden inteunderhålls och att man i förlängningen förlorar möjligheten att få stöd och hjälpfrån andra när man behöver det. Å andra sidan är också den första strateginbehäftad med en risk: Ett alltför ensidigt fokus på att ständigt söka hjälp ochstöd kan leda till att man inte tränar upp sin förmåga att klara sig på egen handom det skulle behövas.

Hur människor hanterar de spänningar som finns mellan andras förväntning-ar och de egna önskemålen beror alltså inte bara på hur interaktionen i den ak-tuella situationen utvecklar sig, utan också på vilka erfarenheter de har med sigfrån andra sociala situationer och vilka strategier som de har utvecklat för atthantera de spänningar som de brukar behöva hantera i sociala situationer. Där-med närmar vi oss den så kallade aktör-strukturdebatten. Det tycks mig som attuppsatsens teoretiska resultat kan ses som ett bidrag även till den debatten.

Aktör-strukturdebatten handlar i korthet om hur sociala strukturer och ak-törers handlingar är relaterade till varandra. Archer (1995) identifierar tre olikasätt att relatera aktör och struktur till varandra, se figur 2. I weberska hand-

struktur↑

aktör(a) Voluntarism

struktur↓

aktör(b) Reifikation

struktur↑ ↓

aktör(c) Central fusion

Figur 2: Olika relationer mellan aktör och struktur. Källa: Brandén (2015).

lingsparadigm förklaras sociala strukturer med hjälp av aktörers handlingar, idurkheimska sociala faktaparadigm förklaras aktörers handlingar utifrån soci-ala strukturer och i flera av de försök som har gjorts att integrera dessa bådaparadigm (se till exempel Giddens, 1984; Eisenberg, 2007) förklaras socialastrukturer och aktörers handlingar utifrån varandra.

Det Archer (1995) saknar i alla dessa ansatser är tidsperspektivet, se figur 3.Enligt Archer är sociala strukturer en kontext som finns innan en handling utförsoch som gör det lättare eller svårare att agera. De handlingar som bygger upp ensocial interaktion utgör sedan en miljö som finns innan de sociala strukturernareproduceras eller förändras. Dessa utgör i sin tur en kontext för nästa socialainteraktion och så vidare.

Lundin (2004) visar i sin doktorsavhandling att Meads (1938/1972) teori omden sociala akten kan ses som ett sådant bidrag till aktör-strukturdebatten. FörMead är nämligen motstånd och kreativitet två centrala begrepp. Det motståndsom människor stöter på när de interagerar med varandra går att se som ett ut-

52

· · · −→ social −→ social −→ social −→ · · ·struktur interaktion struktur

Figur 3: Pendelrörelse mellan aktör och struktur. Källa: Brandén (2015).

tryck för befintliga sociala strukturer och den kreativitet som de hanterar dettamotstånd med när de agerar är avgörande för i vilken grad de sociala strukturer-na sedan förändras eller reproduceras.

Här går det att bygga vidare på Lundins (2004) bidrag genom att peka på attMeads (1938/1972) sociala akt alltid utspelar sig i en social situation. Männi-skors interaktion handlar därmed åtminstone delvis om hur den aktuella situa-tionen ska definieras. Det antyder att det är möjligt att empiriskt studera relatio-nen mellan sociala strukturer och aktörers handlingar genom att undersöka hurmänniskor dels framträder och dels tolkar framträdanden i sociala situationer.Det teoretiska arbete som jag utför i detta magisterarbete kan ses som en grundför sådana empiriska studier.

Mitt teoretiska arbete bidrar således till minst två klassiska sociologiska pro-blem. I den meningen är det stadigt förankrat i den sociologiska litteraturen.Samtidigt är arbetets karaktär inte helt okontroversiellt. Att påstå att socialastrukturer kan ha en kognitiv grund, att studera variationer på individnivå ochatt öppna för att definitionen av situationen kan vara en illusion där alla inblan-dade tror att de är överens samtidigt som de har tolkat varandras framträdandenpå ganska olika sätt är exempel på inslag i mitt magisterarbete som kan göraden sociologiskt skolade läsaren fundersam. Är detta verkligen sociologi?

Svaret på den frågan beror på vad man menar att sociologi är. När Perinbana-yagam (1974) funderar på hur dramaturgi och etnometodologi närmar sig pro-blemet med definitionen av situationen blir hans slutsats att den dramaturgiskaansatsen är sociologisk på ett sätt som den etnometodologiska inte är. Eftersometnometodologer hävdar att människor kan tillskriva en situation mening utanatt de behöver interagera med varandra så passar etnometodologin varken in iett weberskt handlingsparadigm eller i ett durkheimskt sociala faktaparadigm.Istället drar Perinbanayagam slutsatsen att etnometodologin har en psykologiskkaraktär: Aktörers handlingar och sociala strukturer förklaras utifrån intrapsy-kiska processer.

Att kräva att intrapsykiska processer ska uteslutas för att en vetenskap skavara sociologisk är dock alltför begränsande. Den så kallade kognitiva revolu-tion som på 1950-talet gav upphov till de kognitiva vetenskaperna (se till exem-pel Gardner, 1989; Varela, Thompson & Rosch, 1991; Bechtel & Graham, 1998)gav också upphov till en kognitiv vändning inom sociologin med bidrag intebara från Garfinkel (1967/1984) och etnometodologin utan också från sociolo-ger som Berger och Luckmann (1967/2011), Habermas (1968/1972), Luhmann

53

(1973), Cicourel (1973), Goffman (1974) och Bourdieu (1977). Dessutom finnsdet sociologer som studerar emotioner (se till exempel Collins, 1975; Kemper,1978; Shott, 1979; Hochshild, 1983; Scheff, 1990).

Perinbanayagam (1974) menar antagligen inte heller att vi behöver uteslutaintrapsykiska processer för att en vetenskap ska bli sociologisk. Hans poäng ärsnarare att vi inte kan bortse från vad som händer i den sociala interaktionenmellan människor och fortfarande tänka att det är sociologi som vi håller påmed. I den meningen är min teori om hur människor tolkar sociala situationerutan tvekan sociologisk. Jag är intresserad av hur människors kognitioner ochemotioner både formas av och påverkar interaktionen med andra människor.

Å andra sidan kan man argumentera för att till exempel kritisk psykologi(Holzkamp, 1983; Parker, 1999; Sloan, 2001), kritisk hälsopsykologi (Murray,2004) och gemenskapernas psykologi (Moritsugu, 2015) åtminstone delvis för-står kognitioner och emotioner på just det sättet. Med inspiration från blandannat marxistisk teori studerar sådana psykologiska discipliner individers psy-kiska hälsa och välbefinnande i olika organisatoriska och samhälleliga samman-hang. Här kan man i analogi med Perinbanayagams (1974) argumentation hävdaatt kritisk psykologi, kritisk hälsopsykologi och gemenskapernas psykologi ärpsykologiska vetenskaper eftersom de inte bortser från intrapsykiska processer.I den meningen är mitt arbete utan tvekan psykologiskt.

En möjlig slutsats är därmed att mitt teoretiska arbete är både sociologisktoch psykologiskt. Samtidigt visar min metoddiskussion att även om jag korsbe-fruktar sociologiska och psykologiska teorier med varandra på ett sätt som göratt slutresultatet är av både sociologisk och psykologisk karaktär, så är min teoriom hur människor tolkar sociala situationer formulerad med nästan uteslutandesociologiska begrepp. Det enda som inte är uppenbart sociologiskt är begrep-pet inre arbetsmodell, men samtidigt beskriver jag en inre arbetsmodell som ensocial mikrostruktur och därmed är även det i praktiken sociologiskt. Därmeddrar jag slutsatsen att mitt arbete är sociologiskt, inte för att det nödvändigtvismåste vara det, utan för att jag väljer att formulera det på det viset.

5.3 Slutsatser

Syftet med detta magisterarbete är att påbörja utvecklingen av en ny teori omhur människor tolkar sociala situationer och att pröva några av den teorins teserempiriskt. En teori om hur sociala situationer tolkas formuleras också i avsnitt2.8. Enligt denna teori gäller bland annat

• att människors strävan efter en gemensam definition av situationen kanförstås som en riskminimering, till exempel för att inte stå utan stöd vidfara eller för att kunna stärka självbilden vid behov,

54

• att människor i sina tolkningar av andras framträdanden är uppmärksam-ma på skillnader mellan de egna önskemålen och andras förväntningaroch därmed på i vilken grad som en gemensam definition har uppnåtts,

• att människor som upplever att det finns skillnader mellan de egna öns-kemålen och andras förväntningar använder sig av strategier som de harutvecklat utifrån de erfarenheter som de har från andra sociala situationer,

• att en aspekt av den sociala situationen som människor kan vara uppmärk-samma på är om andras uppmärksamhet och rollförståelse lever upp tillde egna önskemålen och att de i så fall tenderar att söka andra människorsuppmärksamhet,

• att en annan aspekt som människor kan vara uppmärksamma på är omandra människors närvaro och rollvilja svarar mot de egna önskemålenoch att de som strävar efter att klara sig själva i så fall gärna undvikersituationer där andras rollvilja upplevs som stor,

• att olika människor är olika uppmärksamma på dessa två aspekter och attde använder de två tillhörande strategierna i olika utsträckning, samt

• att de båda strategierna används för att reglera tiden, i meningen att dehandlar om hur ofta och hur länge man umgås med andra människor.

Teorin föreslår dessutom att den utsträckning som en person tenderar att tolkaframträdanden som manér respektive uppträdanden beror på personens ängs-lighet och undvikandegrad. Jag har försökt, men inte lyckats, bekräfta det em-piriskt och min slutsats är att en sådan undersökning kräver ytterligare metod-utveckling. Därmed är min bedömning att jag har uppfyllt den teoretiska meninte den empiriska delen av magisterarbetets syfte.

5.4 Förslag på fortsatt forskning

Det viktigaste framtida forskningsprojektet är att vidareutveckla de vinjettersom används i detta magisterarbete. Jag föreslår

• att minst tio vinjetter formuleras med minst två ytvalida påståenden var-dera, eftersom flera dåligt fungerande vinjetter och påståenden då kanstrykas utan att den undre gränsen på 5-6 påståenden per begrepp under-skrids,

• att dessa totalt minst 20 påståenden prövas på minst 100 informanter, föratt en god intern reliabilitet ska vara möjlig och för att de ska vara me-ningsfullt att göra en faktoranalys på det insamlade materialet,

55

• att de påståenden väljs ut där informanternas bedömningar (1) har en godoch centrerad spridning, (2) ger instrumentet en god intern reliabilitet och(3) kan beskrivas med två distinkta dimensioner, samt

• att det valda urvalet av minst 5-6 påståenden per begrepp prövas på en nygrupp av minst 60 informanter, för att försäkra sig om att instrumentetsgoda kvalitetsegenskaper då kvarstår.

Först när ett väl fungerande instrument är utvecklat är det meningsfullt att jäm-föra resultatet med skattningar av ängslighet och undvikandegrad. För att ensådan jämförelse ska kunna fungera som en bekräftelse av teorin är det då vik-tigt att använda ett sannolikhetsurval.

REFERENSER

Ainsworth, M. D. S. (1967). Infancy in Uganda: Infant care and the growth oflove. Baltimore: The John Hopkins University Press.

Ainsworth, M. D. S. (1991). Attachment and other affectional bonds acrossthe life cycle. I C. M. Parkes, J. Stevenson-Hinde & P. Marris (red.),Attachment across the life cycle (s. 33–51). New York: Routledge.

Ainsworth, M. D. S., Bell, S. M. & Stayton, D. J. (1971). Individual differencesin Strange Situation behavior of one year olds. I H. R. Schaffer (red.), Theorigins of human social relations. New York: Academic Press.

Ainsworth, M. D. S., Blehar, M. C., Waters, E. & Wall, S. (1978). Patternsof attachment: A psychological study of the strange situation. Oxford:Lawrence Erlbaum.

Archer, M. (1995). Realist social theory: the morphogenic approach. Cam-bridge: Cambridge University Press.

Bartholomew, K. & Horowitz, L. M. (1991). Attachment styles among youngadults: A test of a four-category model. Journal of Personality and SocialPsychology, 61(2), 226–244.

Bauman, Z. (1989/1994). Auschwitz och det moderna samhället (G. Gimdal &R. Gimdal, övers.). Göteborg: Daidalos.

Bechtel, W. & Graham, G. (red.). (1998). A Companion to Cognitive Science.Oxford: Blackwell.

Berger, P. L. & Luckmann, T. (1967/2011). Kunskapssociologi : Hur individenuppfattar och formar sin sociala verklighet (S. Olsson, övers.). Stock-holm: Wahlström & Widstrand.

Berkeley, G. (1713/1906). Three Dialogues Between Hylas and Philonous.Chicago: Open Court Pub. Co.

Bhaskar, R. (1979). The Possibility of Naturalism. A Philosophical Critique ofthe Contemporary Human Sciences. Hassocks: Harvester Press.

56

Bhaskar, R. & Archer, M. (red.). (1998). Critical realism: Essential readings.London: Routledge.

Blumer, H. (1969). Symbolic Interactionism: Perspective and Method. Berke-ley: University of California Press.

Borg, E. & Westerlund, J. (2012). Statistik för beteendevetare (3:e utgåvan).Stockholm: Liber.

Bourdieu, P. (1977). Outline of a Theory of Practice. Cambridge: CambridgeUniversity Press.

Bowlby, J. (1958). The Nature of a Child’s Tie to His Mother. InternationalJournal of Psycho-Analysis, 39, 350–373.

Bowlby, J. (1960). Grief and mourning in infancy and early childhood. ThePsychoanalytic Study of the Child, 15, 9–52.

Bowlby, J. (1969). Attachment and loss: Attachment (vol. 1). New York: BasicBooks.

Bowlby, J. (1973). Attachment and loss: Separation: Anxiety and anger (vol. 2).New York: Basic Books.

Bowlby, J. (1979). The making and breaking of affectional bonds. London:Tavistock.

Bowlby, J. (1980). Attachment and loss: Sadness and depression (vol. 3). NewYork: Basic Books.

Bowlby, J. (1982). Attachment and loss: Retrospect and prospect. AmericanJournal of Orthopsychiatry, 52(4), 664–678.

Brandén, H. (2015). Anknytningens sociologi (Kandidatuppsats). Linköping:Linköpings universitet.

Brandén, H. (2016). Kritisk realism. I Sociologi i Linköping. Linköping:Linköpings universitet.

Brennan, K. A., Clark, C. L. & Shaver, P. R. (1998). Self-report measure-ment of adult attachment: An integrative overview. I J. A. Simpson & W.S. Rholes (red.), Attachment theory and close relationships (s. 46–76).New York: Guilford Press.

Brennan, K. A., Shaver, P. R. & Clark, C. L. (2000). Specifying some mediatorsof attachment-related anxiety and avoidance. State University of NewYork, Brockport. (Opubliserat manuskript)

Bretherton, I. & Munholland, K. A. (2008). Internal working models in attach-ment relationships: Elaborating a central construct in attachment theory.I J. Cassidy & P. R. Shaver (red.), Handbook of attachment: Theory, re-search, and clinical applications (2:a utgåvan, s. 102–127). New York:Guilford Press.

Broberg, A. & Granqvist, P. (2003). Erfarenheter av nära relationer. Hämtadfrån http://www.nok.se/PageFiles/134407/ENR_Reg.pdf

Broberg, A., Granqvist, P., Ivarsson, T. & Risholm Mothander, P. (2006). An-

57

knytningsteori: Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Stockholm:Natur och kultur.

Broberg, A., Risholm Mothander, P., Granqvist, P. & Ivarsson, T. (2008). An-knytning i praktiken: Tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm:Natur och kultur.

Brown, J. D. & Marshall, M. A. (2006). The Three Faces of Self-Esteem. IM. Kernis (red.), Self-esteem: Issues and answers (s. 4–9). New York:Psychology Press.

Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder (2:a utgåvan). Malmö:Liber.

Carnap, R. (1928/1967). The Logical Structure of the World: Pseudoproblemsin Philosophy (R. A. George, övers.). Berkeley: University of CaliforniaPress.

Cassidy, J. (1994). Emotion Regulation: Influences of Attachment Relations-hips. I N. A. Fox (red.), Monographs of the society for research in childdevelopment (vol. 59, s. 228–249). Chicago: University of Chicago Press.

Cheek, J. M. & Buss, A. H. (1981). Shyness and sociability. Journal of Perso-nality and Social Psychology, 41(2), 330-339.

Cicourel, A. V. (1973). Cognitive Sociology. Harmondsworth: Penguin.Cohen, J. (1988). Statistical power analysis for the behavioral sciences (2:a

utgåvan). Hillsdale: Lawrence Erlbaum Asociates.Collins, R. (1975). Conflict Sociology: Toward an Explanatory Science. New

York: Academic Press.Comte, A. (1844/2009). A General View of Positivism (J. H. Bridges, övers.).

Cambridge: Cambridge University Press.Contratto, S. (2002). A feminist critique of attachment theory and evolutionary

psychology. I M. Ballou & L. S. Brown (red.), Rethinking mental he-alth and disorder; Feminist perspectives (s. 29–47). New York: GuilfordPress.

Cooley, C. H. (1902/1983). Human nature and the social order. New York:Schocken books.

Craik, K. (1943). The nature of explanation. Cambridge: Cambridge UniversityPress.

Dahrendorf, R. (1965/1971). Homo sociologicus : om människan och rollerna(A. Zug, övers.). Stockholm: Argos.

Danermark, B., Ekström, M., Jakobsen, L. & Karlsson, J. C. (2003). Att förklarasamhället (2:a utgåvan). Lund: Studentlitteratur.

Descartes, R. (1637/2001). Discourse on Method, Optics, Geometry, and Me-teorology (P. J. Olscamp, övers.). Indianapolis: Hackett Publishing.

de Wolf, M. S. & van Ijzendoorn, M. H. (1997). Sensitivity and attachment: Ametaanalysis on parental antecedents of infant attachment. Child Deve-

58

lopment, 68, 571–591.Douglas, J. (1967). The Social Meaning of Suicide. Princeton: Princeton Uni-

versity Press.Duhem, P. (1906/1954). The Aim and Structure of Physical Theory (P. P. Wie-

ner, övers.). Princeton: Princeton University Press.Durkheim, É. (1895/1938). The rules of sociological method (8:e utgåvan).

Chicago: University of Chicago Press.Durkheim, É. (1897/1983). Självmordet (M. Johansson, övers.). Lund: Argos.Eisenberg, A. F. (2007). Habitus/Field. I G. Ritzer (red.), The Blackwell En-

cyclopedia of Sociology (s. 2045–2046). Oxford: Blackwell.Eyer, D. E. (1996). Motherguilt: How our culture blames mothers for what’s

wrong with society. New York: Times Books.Fairbairn, R. (1952). An object-relations theory of the personality. New York:

Basic Books.Fonagy, P. (2005). Affect regulation, mentalization, and the development of the

self. London: Karnac.Fraley, R. C. & Waller, N. G. (1998). Adult attachment patterns: A test of the

typological model. I J. A. Simpson & W. S. Rholes (red.), AttachmentTheory and Close Relationships (s. 77–114). New York: Guilford Press.

Freud, A. (1960). Discussion of Dr. Bowlby’s paper, ”Grief and mourningin infancy and early childhood”. Psychoanalytic Study of the Child, 15,53–62.

Føllesdal, D., Walløe, L. & Elster, J. (2001). Argumentationsteori, språk ochvetenskapsfilosofi (3:e utgåvan). Stockholm: Thales.

Gadamer, H.-G. (1960/1997). Sanning och metod (A. Melberg, övers.). Göte-borg: Daidalos.

Gardner, H. (1989). The Mind’s New Science. New York: Basic Books.Garfinkel, H. (1967/1984). Studies in Ethnomethodology. Oxford: Blackwell.George, C. & Solomon, J. (1996). Representational models of relationships:

Links between caregiving and attachment. Infant Mental Health Journal,17(3), 198–216.

Giddens, A. (1984). The constitution of society : outline of the theory of structu-ration. Cambridge: Polity Press.

Goffman, E. (1959/2014). Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dra-matik (6:e utgåvan; S. Bergström, övers.). Stockholm: Studentlitteratur.

Goffman, E. (1974). Frame Analysis. New York: Harper & Row.Guba, E. G. & Lincoln, Y. S. (1994). Competing paradigms in qualitative

research. I N. K. Denzin & Y. S. Lincoln (red.), Handbook of qualitativeresearch. Thousand Oaks: Sage.

Habermas, J. (1968/1972). Knowledge and human interests. London: Heine-mann.

59

Hacking, I. (1983). Representing and Intervening. Cambridge: CambridgeUniversity Press.

Hardin, C. & Rosenberg, A. (1982). In Defence of Convergent Realism. Philo-sophy of Science, 49, 604–615.

Harris, J. R. (1998). The nurture assumption: Why children turn out the waythey do. New York: Touchstone.

Harré, R. (1970). The Principles of Scientific Thinking. London: Macmillan.Harré, R. & Madden, E. (1975). Causal Powers. Oxford: Blackwell.Heidegger, M. (1927/2013). Vara och tid (J. Jakobsson, övers.). Göteborg:

Daidalos.Hempel, C. (1942). The Function of General Laws in History. Journal of

Philosophy, 39, 35–48.Hempel, C. (1965). Aspects of Scientific Explanation and Other Essays in the

Philosophy of Science. New York: Free Press.Hempel, C. & Oppenheim, P. (1948). Studies in the Logic of Explanation.

Philosophy of Science, 15, 135–175.Hesse, E. & Main, M. (2006). Frightened, threatening, and dissociative parental

behavior in low-risk samples: Description, discussion, and interpretations.Development and Psychopathology, 18, 309–343.

Hochshild, A. (1983). The Managed Heart – Commerzialisation of HumanFeeling. Berkley: University of California Press.

Holzkamp, K. (1983). Grundlegung der Psychologie. Frankfurt: Campus.Hrdy, S. B. (1999). Mother Nature: Natural Selection & the female of species.

London: Chatto & Windus.Hume, D. (1738/2002). Avhandling om den mänskliga naturen : ett försök

att införa den experimentella metoden i studiet av människan. Bok I, Omförståndet (R. Callergård, övers.). Stockholm: Thales.

Husserl, E. (1913/1931). Ideas: General Introduction to Pure Phenomenology(W. R. B. Gibson, övers.). Oxford: Macmillan.

Kant, I. (1781/2004). Kritik av det rena förnuftet (J. Emt, övers.). Stockholm:Thales.

Karen, R. (1994). Becoming Attached. Unfolding the Mystery of the infant-mother Bond and its impact on later life. New York: Warner Books.

Kemper, T. (1978). A Social Interactional Theory of Emotions. New York: JohnWiley & Sons.

Klein, M. (1932/1975). The Psychoanalysis of Children (A. Strachey, övers.).Oxford: Delacorte Press.

Kuhn, M. H. (1964). Major trends in symbolic interaction theory in the pasttwenty-five years. The Sociological Quarterly, 5(1), 61–84.

Ladyman, J. (2002). Understanding Philosophy of Science. Oxon: Routledge.Lather, P. (2006). Paradigm proliferation as a good thing to think with: te-

60

aching research in education as a wild profusion. International Journalof Qualitative Studies in Education, 19(1), 35–57.

Linton, R. (1936). The study of man: an introduction. London: Appleton-Century.

Lopez, F. G. & Gormley, B. (2002). Stability and change in adult attachmentstyle over the first-year college transition: Relations to self-confidence,coping, and distress patterns. Journal of Counseling Psychology, 49, 355–364.

Luhmann, N. (1973). Zweckbegriff und Systemrationalität. Frankfurt: Suhr-kamp.

Lundin, E. (2004). Motstånd och kreativitet. George Herbert Meads bidrag tillaktörstrukturdebatten. Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion.

Magill, K. (1994). Against Critical Realism. Captail & Class(54), 113–136.Main, M. (1999). Epilogue. Attachment theory: Eighteen points with sug-

gestions for future studies. I J. Cassidy & P. Shaver (red.), Handbookof attachment: Theory, research, and clinical applications (s. 845–887).New York: Guilford Press.

Main, M. & Solomon, J. (1990). Procedures for identifying infants as disor-ganized/disoriented during the Ainsworth Strange Situation. I M. T. Gre-enberg, D. Chiccheti & E. M. Cummings (red.), Attachment in PreschoolYears: Theory, Research, and Intervention (s. 121–160). Chicago: Uni-versity of Chicago.

Marx, K. (1867/2013). Kapitalet : kritik av den politiska ekonomin. Bok 1,Kapitalets produktionsprocess (6:e utgåvan; I. Bohman, övers.). Lund:Arkiv.

Maxwell Atkinson, J. (1978). Discovering Suicide: Studies in the Social Orga-nization of Sudden Death. London: Macmillan Press.

Mead, G. H. (1934/1976). Medvetandet, jaget och samhället : från socialbeha-vioristisk ståndpunkt (P. Arvidson, övers.). Lund: Argos.

Mead, G. H. (1938/1972). The Philosophy of the Act. Chicago: University ofChicago Press.

Mead, G. H. (1982). The Individual and the Social Self: Unpublished Work ofGeorg Herbert Mead. Chicago: University of Chicago Press.

Meins, E., Fernyhough, C., Fradley, E. & Tuckey, M. (2001). Rethinking Mater-nal Sensitivity: Mothers’ Comments on Infants’ Mental Processes PredictSecurity of Attachment at 12 Months. Journal of Child Psychology &Psychiatry & Allied Disciplines, 42(5), 637–648.

Merton, R. K. (1957/1968). Social theory and social structure. New York: FreePress.

Mickelson, K. D., Kessler, R. C. & Shaver, P. R. (1997). Adult Attachment ina Nationally Representative Sample. Journal Of Personality And Social

61

Psychology, 73(5), 1092–1106.Mikulincer, M., Shaver, P. R. & Pereg, D. (2003). Attachment Theory and

Affect Regulation: The Dynamics, Development, and Cognitive Con-sequences of Attachment-Related Strategies. Motivation and Emotion,27(2), 77–102.

Mill, J. S. (1865). An Examination of Sir William Hamilton’s Philosophy.London: Longmans, Green.

Moritsugu, J. (2015). Community Psychology (5:e utgåvan). Hoboken: Taylorand Francis.

Murray, M. (red.). (2004). Critical health psychology. London: PalgraveMacmillan.

Oppenheim, D. & Koren-Karie, N. (2002). Mothers’ insightfulness regar-ding their children’s internal worlds: The capacity underlying securechild–mother relationships. Infant Mental Health Journal, 23(6), 593–605.

Park, L. E., Crocker, J. & Mickelson, K. D. (2004). Attachment Styles andContingencies of Self-Worth. Personality and Social Psychology Bulletin,30(10), 1243–1254.

Parker, I. (1999). Critical psychology: critical links. Annual Review of CriticalPsychology, 1, 3–18.

Parsons, T. (1951/1991). The Social System (2:a utgåvan). London: Routledge.Perinbanayagam, R. S. (1974). The Definition of the Situation: An Analysis

of the Ethnomethodological and Dramaturgical View. The SociologicalQuarterly, 15(4), 521–541.

Piaget, J. (1950/1976). The child’s construction of reality (M. Cook, övers.).London: Routledge & Kegan Paul.

Platon. (u. å.). Faidon.Putnam, H. (1982). Three Kinds of Scientific Realism. Philosophical Quarter-

ly, 32, 195–200.Rosenberg, M. (1965). Society and the adolescent self-image. New Jersey:

Princeton University Press.Rusz, E. (2006). Varför väljer jag alltid fel partner? Stockholm: Prisma.Scheff, T. (1990). Microsociology : discourse, emotion and social structure.

Chicago: University of Chicago Press.Scheff, T. (2000). Shame and the Social Bond: A Sociological Theory. Socio-

logical Theory, 18(1), 84–99.Schur, M. (1960). Discussion of Dr. Bowlby’s paper, ”Grief and mourning

in infancy and early childhood”. Psychoanalytic Study of the Child, 15,9–52.

Schütz, A. (1932/2002). Den sociala världens fenomenologi (S. Andersson &J. Retzlaff, övers.). Göteborg: Daidalos.

62

Shott, S. (1979). Emotions and Social Life. A Symbolic Interactionist Analysis.American Journal of Sociology, 84, 1317–1334.

Simmel, G. (1900/1990). The philosophy of money (T. Bottomore & D. Frisby,övers.). London: Routledge.

Sloan, T. (red.). (2001). Critical psychology: Voices for change. New York: StMartin’s Press.

Solomon, J. & George, C. (1999). The measurement of attachment securityin infancy and childhood. I J. Cassidy & P. R. Shaver (red.), Handbookof Attachment: Theory, Research, and Clinical Applications (s. 287–316).New York: Guilford Press.

Spitz, R. (1960). Discussion of Dr. Bowlby’s paper, ”Grief and mourning ininfancy and early childhood”. Psychoanalytic Study of the Child, 15, 85–94.

Stryker, S. (1980). Symbolic Interactionism: A Social Structural Version. MenloPark: Benjamin Cummings.

Thomas, W. I. (1923/1969). The unadjusted girl. Montclair: Patterson Smith.Tolman, E. (1948). Cognitive maps in rats and men. Psychological Reviews,

55, 189–209.van Fraassen, B. C. (1980). The scientific image. Oxford: Oxford University

Press.Varela, F. J., Thompson, E. & Rosch, E. (red.). (1991). The embodied mind.

Cambridge: MIT Press.Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-

samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm.Weber, M. (1921/1983). Ekonomi och samhälle : förståendesociologins grun-

der (vol. 1; A. Lundquist, övers.). Lund: Argos.Wei, M., Mallinckrodt, B., Russell, D. W. & Abraham, T. W. (2004). Maladap-

tive perfectionism as a mediator and moderator between attachment andnegative mood. Journal of Counseling Psychology, 51, 2001–212.

Wei, M., Russell, D. W., Mallinckrodt, B. & Vogel, D. L. (2007). The Expe-riences in Close Relationship Scale (ECR)-Short Form: Reliability, Va-lidity, and Factor Structure. Journal of Personality Assessment, 88(2),187–204.

Wei, M., Russell, D. W., Mallinckrodt, B. & Zakalik, R. A. (2004). Culturalequivalence of adult attachment across four ethnic groups: Factor structu-re, structural means, and associations with negative mood. Journal ofCounseling Psychology, 51, 408–417.

Winnicott, D. (1958). Collected papers: Through pediatrics to psychoanalysis.New York: Basic Books.

Wittgenstein, L. (1953/2012). Filosofiska undersökningar (A. Wedberg, övers.).Stockholm: Thales.

63

Zakalik, R. A. & Wei, M. (2006). Adult attachment, perceived discrimina-tion based on sexual orientation, and depression in gay males. Journal ofCounseling Psychology, 53, 302–313.

Ödman, P.-J. (2004). Hermeneutik och forskningspraktik. I B. Gustavsson(red.), Kunskapande metoder inom samhällsvetenskapen (3:e utgåvan, s.71–93). Lund: Studentlitteratur.

64

BILAGOR

A Information inför enkäten

Hej!

Jag heter Henrik Brandén och skriver just nu magisteruppsats i sociologi om hurmänniskor tolkar sociala situationer. Jag har en enkät som jag undrar om ni kantänka er att fylla i. Det är förstås frivilligt att delta, men jag skulle bli väldigtglad om ni vill hjälpa mig med det. Den besvaras anonymt, så skriv inte namn!

[Skicka runt enkäten]

Jag kommer bara att använda uppgifterna i rent vetenskapliga syften och detär bara jag som har tillgång till materialet. Dessutom kommer jag bara att pre-sentera statistik i uppsatsen, så det kommer inte att gå att urskilja hur enskildapersoner har svarat på enkäten.

Några frågor eller funderingar?

65

B Vinjetter

Berätta vad du tycker är en rimlig tolkning av texterna nedan genom att sätta ettkryss på den sjugradiga skala som finns efter varje påstående.

1) Din vän Andy läser sin första termin på universitetet och efter fem veckor ärdet dags för första tentan, vilket är en eftermiddagstenta. På morgonen vaknarAndy med oro i kroppen, något som övergår i en ont-i-magen-känsla framåtlunchtid. En timma innan tentan ringer Andy till dig. Andy funderar då på attstanna hemma eftersom det nog ändå inte går att klara tentan. Du övertalar Andyatt ändå försöka och i efterhand får du veta att Andy fick ett VG.

inte allstroligt

myckettroligt

(a) Andy var orolig för att ha lärt sig fel saker © © © © © © ©(b) Andy var orolig för att ha lärt sig för lite © © © © © © ©

2) Chris spelar dataspel på nätet och har nätkompisar från världens alla hörn.Vanligtvis undviker Chris att prata om sex, religion och politik på nätet, då detkan leda till onyanserade diskussioner med starka känsloyttringar. Nu har Chrishittat en ny nätvän som är öppen, skämtsam och skrattar mycket. Till sin egenförvåning upptäcker Chris att det då känns bra att prata om det mesta.

inte allstroligt

myckettroligt

(a) Chris litar på att vännen kan vara nyanserad © © © © © © ©(b) Chris litar på att vännen vill väl © © © © © © ©

3) Kims make drar sig ofta undan. Maken jobbar väldigt mycket och när han välär hemma är han ofta i garaget. Det gör att Kim får ta nästan allt ansvar för barnoch hushåll på egen hand. Kim har många gånger berättat för sin make att Kimvill att han är närvarande, åtminstone när han är hemma, men det är jobbigt förmaken att höra och leder bara till att han drar sig undan ännu mer.

inte allstroligt

myckettroligt

(a) Maken känner sig osäker © © © © © © ©(b) Maken känner sig otillräcklig © © © © © © ©

66

4) En dag på jobbet får din kollega Misha ett telefonsamtal. Du märker att någothar hänt. Misha säger inte mycket under samtalet, men stannar upp i sina rörel-ser och blir blek i ansiktet. Efteråt sätter sig Misha ner. Du sätter dig bredvidoch frågar vad det är. Med darr på rösten berättar Misha att systersonen har va-rit med om en olycka. I ett försök att trösta lägger du din arm om Mishas axlar.Misha skakar av sig din arm, reser sig och går därifrån.

inte allstroligt

myckettroligt

(a) Misha vill ha en annan typ av stöd © © © © © © ©(b) Misha vill inte ha ditt stöd just nu © © © © © © ©

5) Toves sambo kan tycka att Tove är lite besvärlig ibland. Djupa samtal om re-lationen och hur man känner hit och dit är väl inte så himla intressant egentligen.Därför suckar sambon högljutt och himlar med ögonen när Tove nu annonseraratt det snart är dags igen. Men, som Tove påpekar, sambon har ju samtidigt ettleende på läpparna.

inte allstroligt

myckettroligt

(a) Sambon förstår vad samtal betyder för Tove © © © © © © ©(b) Sambon kommer att samtala med Tove © © © © © © ©

6) Alex läser sin första termin på universitet och efter fem veckor är det dagsför första tentan, vilket är en eftermiddagstenta. På morgonen vaknar Alex medoro i kroppen, något som övergår i en ont-i-magen-känsla framåt lunchtid. Entimma innan tentan ringer Alex till sin mamma. Alex funderar då på att stannahemma eftersom det nog ändå inte går att klara tentan. Alex mamma blir arg,höjer rösten och säger åt Alex att skärpa sig. Klart att Alex ska skriva tentan!Gå dit och gör det! Alex skriver tentan och får ett VG.

inte allstroligt

myckettroligt

(a) Alex var orolig för att ha lärt sig fel saker © © © © © © ©(b) Alex var orolig för att ha lärt sig för lite © © © © © © ©

67

C ECR-Short

Följande påståenden handlar om din relation till den person som står dig när-mast, betecknad med ett X i texterna nedan. Det kan till exempel vara en vän,ett syskon, en sambo eller en förälder. Ange med ett kryss på den sjugradigaskalan hur väl du instämmer i påståendena.

instämmerinte alls

instämmerhelt

Jag är orolig för att X inte ska bry sig om migi samma utsträckning som jag bryr mig om X.

© © © © © © ©

Jag vill gärna komma X nära men drar mig än-då ofta tillbaka.

© © © © © © ©

Jag blir orolig/nervös när X kommer mig allt-för nära.

© © © © © © ©

Min önskan att vara känslomässigt mycket nä-ra X skrämmer ibland bort X.

© © © © © © ©

Jag försöker att undvika att komma alltför näraX.

© © © © © © ©

Jag behöver ofta få veta att jag är omtyckt avX.

© © © © © © ©

Jag oroar mig inte särskilt ofta för att bli över-given.

© © © © © © ©

Jag tycker inte att X vill komma mig så närasom jag skulle vilja.

© © © © © © ©

Jag diskuterar oftast mina bekymmer och an-gelägenheter med X.

© © © © © © ©

Jag blir frustrerad om X inte finns där för mignär jag behöver det.

© © © © © © ©

Det hjälper att vända sig till X när jag behöverdet.

© © © © © © ©

Jag vänder mig till X i många sammanhang, tillexempel för att få trygghet och uppmuntran.

© © © © © © ©

68