2

Informationsspridning i hyperfart, med mottagare beroende av bakgrund-sinformation eller med en vilja att fördjupa sin sakliga kunskap inom ett specifikt område. Jobbigt? Ja. Svårt? Nej. Googla X och Y och min text konkretiseras. Emil Carlsiö (sid 4,29)

Jag har valt att arbeta med en del av en trappa som inspirerat mig under den korta tid jag bott i Göteborg. Förutom texten i den här publikationen har jag även lämnat en påminnelse på platsen. Snöfrid Caldeborg (sid 10)

Att flytta till en ny stad och sättas in i ett nytt samman-hang för med sig att man i ren automatik söker sig till igenkännande och trygga punkter att hålla fast vid. För mig är kyrkan en sådan plats. Jag ser den som ett överhuvud som vakar över samhället. Inte nödvän-digtvis ur ett kristet eller heligt perspektiv, snarare byggnaden i sig med dess ståtliga och kraftfulla uttryck som omedelbart plockar på min uppmärksamhet när jag rör mig i staden. Therése Hurtig (sid 5,28)

Med en gammal skrivmaskin har jag arbetat med text som bild. Korrigeringar blir synliga och utförandet är oexakt. Mitt bidrag är här en betraktelse som rör min re-lation till staden, Göteborg. Texten är skriven i ett utdra-get nu och följer en person som lämnar staden för att resa till en annan stad. Ylva Nissen (sid 14,19)

Vi har arbetat med att bygga kojor och samtalat om hur och varför. Andreas Braun och Erik Fallgren (sid 7-8,25-26)

Jag ville göra två så realis-tiska annonser som möjligt. Med påhittade slogans för produkter som redan finns. Johan Rikenberg (sid 3,30)

I tidningen presenterar jag två kartor. Den ena är en fotografisk resa i Göte-borg. Den andra är en omarbetad karta av båt-och spårvagnslinjerna från Västtrafik. Björn Camenius (sid 13,20)

Om Stillhet, en bronsskulp-tur på granitsockel av Britt Ignell, 2002. (Dr. Allards gata, Guldheden, Göte-borg.) Och om tidningar. Andrea Bodelsson (sid 16-17)

Kan en som massör utnyttja massagetjänsten som portal till nya kontakter och kon-versationer? Jag annonser-ar ut mina tjänster i hopp om att nå dig. Amanda Björk (sid 15,18)

Jag har placerat ut tus-chlaveringar runt om i Göte-borg som är målade utifrån foton ur släktalbum. Med projektet vill jag ge förbi-passerande en överraskning och en konstupplevelse där det är som minst väntat. Ann-Sofie Claesson (sid 6,27)

Tack till First Hotel Avalon för utlåning av rum. Kim Jansson (sid 12,21)

Mummy Brown (1712-1964) - En nekrolog om et pigment bestående af pulveriserede katte- og menneskemumier. Hvorfor: Da ingen længere gad indtage mumier som medicin, blev de brugt som pigment i oliemaling i stedet. Hvor: Findes med stor sandsynlighed på Göte-borgs Konstmuseum. M.K. Johansson (sid 23)

I akvarellerna har jag un-dersökt den fysiska gestalt-ningen av en minnesbild, processen av att formulera i bild och se hur formulerin-gen ändras med varje ny formulering. Varje bild är målad genom att minnas den föregående. Alex Skats (sid 9,24)

Mine metal skulpturer fortäller en historie med metallet, som jeg har gjort med papiret. Jeg har inden mit arbejde med metal arbejdet med papir, og det er en videre skabelse fra pa-piret til metallet, der udgør kernen i mit formsprog. jeg laver en ny historie, med metallet, som er en form for ekko af den historie der skabes og har været skabt under de seneste to-tre år, i mine papir collager. Det er med papiret et landskab der har været undervejs, hvor jeg bruger en masse temaer hele tiden ud fra et ønske om at forklare ting for mig selv. Metallet har en klar linje med papiret, og jeg forsöger at vise de her indre formsprog der ligger i metal folier i varierende tykkelser.David Utzon (sid 11)

Tack för ett bra samarbete och engagemang! Con-ceived as a way out of the building, Ta kontakt med mig omgående also invites Göteborg into the ideas and projects being created in the building. The majority of Valand’s fri konst first year group are from outside of GBG. Where you study can ease into ideas, plans, site specific or otherwise--and we set about making voy-ages of discovery on the trams and buses--returning with a souvenir coffeemak-er. A newly built lekplats in the suburbs was a place to test how far we could spin and swing. Reflecting on the personal experience of Göteborgian culture, sites and distinctions produced the material for these pages and an omgående contact. Mvh, Leslie Johnson, Pro-fessor BA1 Fri Konst

Vad är det man inte ser när man väl bestämt sig för vad det är man tittar på? Jag har skrivit en text om att skärma av sitt seende till en mörk tunnel men ändå bli förvånad av vad man ser på andra sidan. Om att se sig själv i något annat. Erik Lagerwall (sid 22)

3

BE THE GENERATION ™

I jusT cAN’T HElp ITTHERE’s NO wAy I cOuld sHARE yOu

4

Person Y

Y föddes 12 oktober 1973.

Följande text är en innehållsförteckning över hens liv och gärningar.

Y växte upp under normala familjeförhållanden, som äldst i en mindre syskon-skala. Hen föddes utan fungerande muskelatur i benen och med förlamning i armarna.

Under tonåren började Y simma, och blev snabbt duktig på det. Hen deltog i ett antal simtävlingar och gjorde så bra ifrån sig att hen senare skulle göra en karriär inom området.

1992, 19 år gammal, började Y studera psykologi, engelska och ekonomi på universitetsnivå. Så småningom läste hen även juridik.

1994 kom Y på sjätte plats i World Championship i simning.

1996, OS i Atlanta. Y satte två världsrekord, och avrundade karriären kort efter-åt, fjorton nya världsrekord senare.

2000 började Y arbeta som föreläsare. Hens föreläsningar kom till störst del att handla om ledarskap och om att ”våga ta stegen”.

2001 tog Y emot H.K.K’s medlaj för idrottslig succé. Medaljen med det blå bandet.

2004 blev Y ”speaker of the year”.

2005 tog Y emot priset för ”outstanding young person of the world”.

2012 blev Y vald som andre vice partiordförande i ett av Sveriges riksdagspar-tier, långt ut åt höger på skaran.

Y = http://daisy.sodor.no/generated/538335_7205.jpg

DU

OSKYLDIG

5

OSKYLDIG

6

7

Andreas och Erik har just kommit upp på utsiktsplatsen med ett par lastpallar inför kojbygget när en granne kommer cyklande och hejar. G: Hej hej, vad gör ni för någonting? A&E: Ja vi håller på med ett kon-stprojekt till en tidning vi ska släppa. Till den tänkte vi bygga en koja här ute på utsiktsplatsen.

G: Går ni på en skola då eller?

A&E: Ja vi går på Valand.

G: Jaha, jaja, jo jag vi ser ganska bra från vårt fönster vad som händer här utanför och så. Det brukar vara lite stökigt här uppe. Vi är ganska nyinflyt-tade men vi har ju hört att det är lite fest här uppe ibland. A&E: Mm, vi har sett det. Det ligger ganska mycket “skräp” här. Vi tänkte att vi skulle börja städa upp lite och på något sätt förädla platsen. Göra den fin och kanske bygga till någonting.

G: Men har ni sökt tillstånd för det då eller hur funkar det?

A&E: Nej, det har vi inte gjort. G: Mm, det är väl så det funkar med konst att det ska ligga på gränsen till vad som är tilllåtet. Jaha, och den där konen på toppen är det en del av kon-sten? A&E: Ja, det är en första förändring av det där huset. Vi kommer fortsätta i ett par dagar och bygga kojor och så. Sen så ska vi ha en utställning på skolan samtidigt som vi släpper tidningen. G: Vad spännande, då får ni väl bjuda in oss som bor här också. Lycka till!

E: Varför gör vi det här? A: Jag vet inte, jag ville bara bygga en koja. När jag var liten behövdes ingen anledning, jag gjorde det bara för att fördriva tiden, men nu är vi inte små längre och vi gör det som en del av ett konstprojekt så vi bör motivera varför. Kanske är allt vi gör att fördriva tiden men är det ett tillräckligt skäl att göra någonting. För nu gör vi konst, eller?

E: Jo, jag vill också det, men jag fastnar

i något slags funktionstänk om att göra platsen bättre, liksom bygga dit bänkar och kanske ordna en lägereldsplats. Det finns ju massa spår av att folk har varit här och använder platsen på det sättet. A: Jag tänker mer att jag skulle vilja dekorera och göra platsen intressant som ett utflyktsmål, lite som en skulp-turpark, att man liksom kommer hit för att se något som inte från början tillhör platsen. Jag tänker att fler som kommer hit också skulle bygga saker och tillslut skulle det vara fullt med olika grejer. E: Ja precis. Jag tänker också att det handlar lite om att vilja delta i utformnin-gen av sin egen stad och kunna ändra i den. Även om det inte görs inom ra-men av ett projekt. Som att kommunen skulle komma hit och inse att det är en fantastisk utskitsplats och börja ta hand om den. Sätta ut papperskorgar och ordna upp stället. Då liksom missar jag möjligheten att kunna handgripligen delta i den skapandeprocessen.

A: Det kanske är bäst att vi bara börjar bygga något så ser vi vad det blir.

8

A&E bar upp resten av materialet till ut-siktsplatsen och började leta efter bra kojbyggarmiljöer. De hade med sig ett par lastpallar, en massa ris de hittat längs vägkanterna nere på stan, en burk med ljusblå färg och några rullar med ståltråd. E började släpa på lastpallar och satte ihop tre stycken till en liten koja med tak. En ranglig sak som inte skulle hålla en sekund om det så bara började blåsa lite. Efter att ha knutit ihop dem med lite ståltråd började det se bät-tre ut. Tafatt började han klä in pallarna i ris. Han försökte fläta samman kvistar och få dem att sitta kvar längs med last-pallarnas sidor. Inledningsvis mycket metodiskt, kvist för kvist, för att ju längre tiden gick trycka dit fler och fler pinnar samtidigt för att till sist ösa hela knippen

med grenar över pallarna. Resultatet blev ett förvuxet fågelbo med bristande hållfasthet. Kvistar rasade ner längs sidan på kojan. E lyfte tillbaka dem på plats igen om och om igen tills allt höll ihop.

A hade redan börjat bygga lite på en koja med spånskivor och elrör nere på skolan. Det blev basen på kojan. A adderar några längre grenar och ris till basen som sätts fast med ståltråd men riset faller mest till marken. Efter en stund så tittar A på vad han gjort och kojan ser ganska liten och sorglig ut – kanske mer som en skulptur. A&E bör-jar vandra planlöst runt på berget och leta efter mer material. En bit längre bort finns det fullt med mindre träd som har

fallit eller kapats ner. A&E börjar frakta det nyfunna materialet till byggplatsen. Där ställer E snabbt upp tre grenar i en triangelform brevid As koja för att få den lite större. A tar fler grenar och länkar samman triangelformen med hans del. Nu börjar kojan växa och A känner en väldig tillfredställelse av att bära träd/material fram och tillbaka och att byg-ga både krav- och planlöst. Efter ett par timmar hade dimman lättat och solen lyste klar. E har börjat städa och plock-at undan. A fotar av platsen, Es och sitt bygge och det infinner sig en känsla att det här blir nog bra tillslut. De samlade ihop sina saker och bestämde att de skulle ses igen om ett par dagar och fortsätta bygget.

9

10

Om ett staket och nödvändigheten i att kunna hantera en vinkelslip

Det här är inte min stad. Inte ännu. Det är en ny plats. En ny doft att förhålla sig till. Hängbjörkarna utanför mitt fönster, i mitt nya hem, välkomnar mig och får mig att känna mig som hemma. Om än att allt är fel, om än att till och med vinden är en annan. Gatorna inte invanda, vägen ännu inte tillräckligt upptrampad för att bara vara en väg. Fortfarande finns överraskningar liggande vid kanten. En duva som hoppar längs vägrenen, iakttagandes mina fot-steg. Kommer jag för nära kommer den att ta luft under vingarna. Jag går en omväg ut i gräset för denna gata tillhör inte mig. Duvan var här först.

På morgonen går jag ner till spårvagnen tillsammans med alla andra. Vi gör samma resa nedåt rälsen. Skyndar oss ner, skyndar oss bort. På väg tillbaka hem hoppar vi av vid Mildvädersgatan. Vi går Värmebacken uppåt, förbi Hundpalatsets inhägnad. Varför det heter Hundpalatset är för mig obegripligt, det finns ingenting palatslikt i den lilla gräsplanen med staket åt alla håll. Där inne kan hundarna med nöd och näppe få upp lite fart mellan metallnäten. Vi går uppför trapporna. 76 trappsteg totalt. Men där, mitt emellan 41 och 35 trappsteg, det är där det händer. Där finns det lilla stupet. Där finns möjligheten.

Halvvägs ner kommer svängen och det där hålet. Vägen svänger tvärt av och övergår i luft. Nedanför finns några små träd och mycket skräp. Plastpåsar, papper, fimpar. Men det ser man inte om man står i trappan. Då ser man bara ett slut. Ett staket - ett stålräcke - och sedan ett ingenting. När man i snabb takt går nedför trapporna på morgonen ser man asfalten som tvärt viker av och luften som tar vid efter staketet. Varför finns det ett staket av metallrör där? Staket stänger in, stänger ute, avgränsar. Säger sig skydda mig från det jag vill. Ett falskt skydd. Jag kan avsky staketet för det. För att det håller oss på plats, tvingar oss tillbaka till trappan och asfalten istället för att låta oss flyga fritt.Hur skulle det vara om vi flög iväg? Svävade bortåt mot slottsskogen istället för att sätta oss på spårvagnen och åka till jobbet, ångesten, skolan, tristessen, arbetslösheten?Om vi ville skulle vi kunna plocka fram vinkelslipen och bågfilen - kapa rören. Vi skulle kunna såga ner hela staketet och slänga metallrören ner för branten. Dom skulle kunna få göra fimparna och plastpåsarna sällskap där nere. Eller så skulle vi kunna lägga dom prydligt vid den lilla bergväggen till vänster. Som en påminnelse om staketens bräcklighet. Att det vi människor skapar kan vi människor även montera ner. Ett monument över vår längtan kanske. Vi kunde lägga rören på ett betongfundament. Höja upp dom, göra det till ett minnesmärke. ”Dessa järn, en gång våra galler. Marken vårt fängelse. Vinkelslipen vår nyckel.” skulle det kunna stå. Ett minne från dagen vi tog saken i egna händer och tillät oss själva att ge våra skor luft under sulorna, våra armar möjlighet att flaxa likt fåglar.

Det här är mitt manifest:Det finns en värld där bortom järnstaketet. Det finns en morgon då du vill flyga fritt.En morgon då du springer nedåt rälsen, två trappsteg i språnget. På jakt, på väg, på riktigt.En morgon då du glömmer bort svängen och bara fortsätter att springa, då du fortsätter rakt fram utan att märka att marken försvunnit under dina fötter. Då du helt plötsligt märker att din fot slår i dom högsta grenarna på den stora björken. Då du ser äppelträden uppifrån, från ett perspektiv du aldrig tidigare sett. Då du ser hundarna i inhägnaden långt där nere. Kanske tittar en hund uppåt just i det ögonblicket och ger dig ett högt skall i förundran och förvåning över din flygfärdighet.Då människorna vid Mildvädersgatans hållplats vinkar till dig med leende ansikten. Någon kanske skakar på huvudet, men det är ingenting du kommer att bry dig om. Kanske möter du en duva där uppe, men trots att du tagit dig in i en annan värld - i duvans värld - så tillåter hon att ni möts där som jämlikar. Så skulle det kunna vara. Allt detta skulle kunna hända. Bortom staketen finns friheten.

Allt kommer att bli bra.Snart är det dags.

11

Jeg har gået med den her ide vedr. at tage en skulptur lavet af metal, og derpå lægge en dekonstrueret mobiltelefon udover den, som en slags klædedragt.

Herfra er det så at tage skulpturen til den butik hvor jeg fik den, og her give skulpturen en ”velkomst” tilbage igen, som den dragt den nu er blevet til ud over skelet skulpturen af metal.

Og det er netop mødet mellem metal mod metal og æstetikken bagved mobilens inderste dele eller dens skelet eller indvolde, der bliver lagt udover og på bedste Paulo cuelho´s Alky-misten stil, vender tilbage igen og viser hvad der gemmer sig af skatte i form af elektroniske genstande og deres mulige opdelinger til deres dele.

Hvad skal der til for at lave en skulptur som jeg har gjort det af en anden skulptur, mobil tele-fonen? Og det er jo at tage en anderledes mobil telefon tilbage til denne butik. En skulptur. Og derved vise hele processen der foregår på en skole som kunst akademiet, som fremstår som en transformator, der kan opsamle de her skatte der jo næsten via magi fungerer som mobil telefoner eller andre elektroniske genstande.

Opsamle og genskabe dem til noget nyt, en slags valuta exchange. Hvor valuta fungerer mellem det der er kunstens genstande og det der er den moderne verdens currency. Og hvor det er mødet og hele denne rejse ud i et fysisk rum, der er det interessante i denne metode til at få smeltet de her gener sammen mellem mobilen og mellem skulpturen, der så fungerer sammen i en enhed. Og hvor jeg håber at det ikke er muligt at skelne dem fra hinanden.

Det er det fysiske rum, rummet og bevægelsen, ud i rummet, og det er de skjulte mobil signal bølger, det er dem der gennemsyrer rummet, og det er de skjulte transaktioner hvor det er muligt også at tage noget der er dødt, en død mobil, og derfra genoplive den til noget nyt, til en genstand, et objekt, der viser alle de her transaktioner, der kan gengives indenfor kunsten.

12

Jag bad ett hotell i Göteborg att få låna ett rum som tillfällig ateljé. Rummet lånas ut en måndag mellan kl 9-14, på bästa arbetstid. Det finns inga krav på sightseeing, att hinna se utställningar eller jakt eft-er caféet med det bästa kaffet. Jag kan ägna mig helt åt att vara på hotellrummet.

Jag funderar på olika begrepp och konsten att kunna förklara sig. Själv vet jag vad som skapar lusten i en ar-betsprocess och vad som eventuellt leder vidare till ett verk, men jag letar ständigt efter termer för att kunna definiera det för männsikor jag möter. Jag tycker om att säga olika saker beroende på humör och person, men ibland är jag trött och orkar inte med mina experiment och vill bara ha ett bra standardsvar.

När jag berättar att jag är konstnär tycker jag att jag hamnar i samma situation som när jag jobbade som städerska. Jag befinner mig fortfarande långt ned på den där skalan. Nu menar jag inte den som handlar om status utan om dåliga prioriteringar. Varför med-vetet välja yrken med hopplösa framtidsutsikter? Var konstnär hamnar i relation till städerska är det delade meningar om beroende på vem man frågar. Då fanns det inte så många frågor, antagligen upplevdes jag som ambitionslös i kombinationen lågstatusyrke och att självvalt inte ha skaffat barn. För har man inte familj anses man som helt fri. Men som konstnär kan man ju vara lite tokig.

Nu hamnar jag mer i en försvarsställning till att förklara att konstnär är ett yrke. Fem år på högskola för att bli konstnär är sjukt länge, tycker folk. Vad är det du lär dig, och vad ska du göra där i så många år? Jag önskar ibland att jag redan som barn haft ett kall och att det hade varit att bli läkare. Målmedvetet hade jag skaffat mig riktigt bra betyg och glidit in på läkarutbilningen i

början av tjugoårsåldern. Kunnat ta emot respekt från alla håll i samhället. Men nu har det aldrig funnits ett intresse att utbilda mig till läkare, sjuksköterska, jurist och allt vad det finns som är accepterat som ett riktigt arbete. Dessutom ska jag stå till svars för att jag inte målar.

Nyligen sa en person som jag lärde känna i höstas: “Men målar du aldrig om dagarna alltså? Jag tycker det är konstigt eftersom det är en konsthögskola” Eller den där mannen som jag började prata med på Djurgårds-färjan. Han presenterade sig som konstsamlare och sa sig kunna se skillnad på vilka som var utbildade i Stock-holm eller Göteborg, och när de var det. Jag skulle ta till mig den målarstil som var på skolan och senare när jag var klar med utbildningen kunde jag utveckla min egen. “Men jag jobbar med video,” sa jag. “Usch!” kom det snabbt och spontant och han ryste till. Hur som helst. Som vanligt är jag ganska trött och kän-ner mig utarbetad. Rollen som martyr är den jag gör bäst och jag skyller gärna på min omgivning. Jag tackar ja, ja, ja eftersom allt är så roligt. Hör mig själv säga att det är inte det att jag inte kan säga nej. Jag vill säga ja. I vintras åkte jag till Köpenhamn. Jag låg där i min ho-tellsäng och undrade varför jag kände mig så stressad. Jag mailade ett av mina extrajobb och sa upp mig. Dä-refter blir jag så lättad och euforisk att jag intalar mig att det är bara för att jag är i Danmark jag mår så bra, ser klart och kan ta beslut. Därför måste jag åka hit snart igen.

Men jag förstod att det inte bara berodde på att jag be-fann mig i en annan stad utan också på att jag bodde på hotell. Vad sker då när hotellmiljön behålls men sta-den byts ut. Eller när bara hotellrummet finns kvar men placeras i en annan omgivning?

13

14

15

PLEASE PARICIPATE IN MY RESEARCH

TO BOOK A MASSAGE

070 632 75 12

CALL OR TEXT ME TO DECIDE WHEN AND WHERE

ALL ARE WELCOME!

LET ME OFFER YOU A MASSAGE

16

Varje dag passerar hon kvinnan som sitter på huk och tittar ut over staden. Kvinnan är placerad på en sockel av granit. Sockelns form påminner om en pyramid. Kvinnans rygg är avslappnad, händerna vilar i knät. Blicken är riktad rakt framåt och på huvudet har hon en slags toppluva. Hon är placerad på en helt vanlig plats; en liten gräsplätt nedanför ett flerbostadshus vid en väl-trafikerad gata. Hennes uttryck är på samma gång stillsamt och målinriktat. Och varje gang känner hon av min närvaro.

17

tvättar orden då kommer nya

tvättar världen i våra händer

river sliter söndrarkvar en massa

som bakas till KORVARvrids till strukturer

SKÄRS av, hängs upplutas mot ett trädstämplas mot envägg

ibland syns orden, anas tidenskrivs orden på nytt

som tecken på ett papper

18

19

20

21

22

Jag böjde mig fram och tittade in genom linsen. Det tog en stund innan jag lyckades få rätt på skärpan. När den kändes bra så svepte jag fram och tillbaka lite på måfå över mörkret. Jag kände mig rastlös och kunde inte sluta tänka på om jag hade glömt att låsa dörren till min lägenhet. Men jag försökte stå alldeles stilla och andades försiktigt som för att inte skrämma bort något. Jag kunde känna min puls bulta i magen.

Efter ungefär tio minuter kunde jag se åtta stycken klot framför mig. De förflyttade sig långsamt runt mitt huvud. Fyra små allra när-mast och fyra större en bit bort. Klotet längst fram var grått och fläckigt som en sten. När jag tit-tade noggrannare kunde jag se dra-gen av ett ansikte. Fläckar som bildade ögon, en liten näsa och en mun med ett slags hånfullt leende.

Klotet precis bakom var slätare och gulaktigt, ungefär som kaffe med mycket mjölk. Även detta hade ett slags fläckigt ansikte och det var lätt att läsa in sarkastiska drag i såväl ögonen som leendet. Jag blev lite irriterad över dess uppsyn. Det tredje klotet däremot, var så litet eller så långt borta så att jag knappt kunde se färgerna. Men ju mer jag tittade desto säkrare blev jag på att det måste vara mestadels blått eller turkost. Jag kisade för att försöka se tydligare och då plöt-sligt, såg jag det helt klart. Det var mitt eget ansikte jag såg

där långt borta som igenom ett långt långt rör. Det var jag som tittade tillbaka på mig själv med en ge-nomborrande blick och ett hemskt leende. När jag titta-

de upp igen var det helt tydligt. Vartenda ett av de åtta kloten bar mitt ansikte. Med breda

nedlåtande leenden flöt dom långsamt genom den svarta tomheten. Det

kändes som att jag skulle falla ihop men det fanns ingenting att falla

emot eller ifrån så jag blev helt enkelt kvar på samma punkt.

Långt borta kunde jag fort-farande höra mina dova mullrande hjärtslag som åska bakom en berg-skedja.

Där någonstans, ute i djupaste rym-den kändes hjärtsla-gen på något sätt verkligare än vad dom någonsin gjort tidigare. Blodet som pumpade runt var inte bara mitt, eller i varje fall kändes det

inte så. Och medan jag lyssnade på dem tunga

slagen kunde jag också höra den svarta rymdens

svaga ljud. Det lät ungefär som det gör på en inspeln-

ing av ljuden från en regnsk-og. Som fåglar som kvittrar, apor

som skriker, bäckar som forsar och tusenfotingar som prasslar fast lite

mörkare. Jag försökte koncentrera mig på vad som var

vad. Dra en tydlig linje mellan mig själv och världen utanför. Men den rann över mig som vatten och ljuden ver-kade bara bli högre och högre. Det kändes som att jag hade feber, jag var så varm så att jag hade svårt att andas. Efter en liten stund slutade jag helt. Då tilltog elden kolos-salt och man kunde se hur ansiktena lystes upp ännu mer och deras leenden mjuknade.

Slottsskogens observatorium

23

Mummy Brown

1712-1964

Maleriets fortrængte bod

På Valand er man i disse år blevet gjort opmærksom på de skadelige pigment-er i kunstmaling, så som kadmium, forurener miljøet. Akademiet har derfor - med succes, nedbragt mængden af tungmetaller i spildevandet fra Valands bygninger. Dette vidner om at kunsten er blevet bevidst om sit ansvar i forhold til bæredygtighed og etik. Kunsthistorien er fuld af eksempler på pigmenter der i dag ikke føres. En af grundene er at de har været farlige og skadelige - så som arsenik og bly - eller at de har været moralsk forskastelige. Mange har nok hørt om renæssance-malere, der brændte menneskeknogler - med et intenst sort pigment som re-sultat, Bone Char. Disse historier kan sjældent verificeres og er hændt før introduktionen af færdigproduceret ol-iemaling. Men gudskelov gik man over til at brænde elfenben i stedet.

Men fortællingen om pigmentet Mummy Brown kan verificeres. Sel-vom ressourcen for pigmentet for alvor blev kendt sidst i 1800-tallet, blev det først endeligt lagt i graven i 1964 - hvor den sidste producent, C. Roberson, indrømmede at produktionen var stop-pet. Grunden var ikke, at det var mor-

alsk forskasteligt at bruge mumificeret kropsvæv fra mennesker og katte som pigment i en blanding af bitumen og myrra - man var kun stoppet fordi firmaet var løbet tør for mumier.

Malere i 1800-tallet, især prærafa-elitterne, var glade for pigmentet. Farveteknisk er Mummy Brown bedst beskrevet som en blanding mellem Raw Umber og Burnt Umber - selv om farve og kvalitet varierede fra produ-cent til producent. Pigmentet gik også under navne som Caput Mortuum og Egyptian Brown.

Pigmentet var vellidt og brugt af mange, så det kom som et chock, da kunstmalerne Edward Burne-Jones (1833-1898) og Lawrence Alma-Tade-ma (1836-1912) opdagede, at deres Mummy Brown-tuber faktisk indeholdte ægte mumier. De afholdte derfor en rituel happening, hvor de begravede en tube Mummy Brown i Burne-Jones’ have - efter ‘egyptiske riter’.

Efter sigende holdt begge malere op med at bruge pigmentet i deres maleri-er. Men der er også malere som blev ved med at bruge Mummy Brown efter pigmentet mistede dets en vouge-sta-tus.

På internettet er det muligt at læse anekdoter fra nogen, som kendte no-gen, som brugte pigmentet engang. Et eksempel er fortællingen om den en-gelske kunstlærer, der beklagede sig over, han ikke kunne finde en anden brun, der var lige så god som hans for-

trukne Mummy Brown - og indrømme-de for en af sine elever, han havde for vane at forme sine brugte pensler i munden, når han malede - selv med Mummy Brown på penslen!

Men når det nu er internettet, er det umuligt at verificere fortællinger som disse. Er det sandt eller falsk - og hvem har skrevet det? Er det en virkelig per-son eller en ‘troll’ som har for vane at skabe kaos på nettet?

Fortællingen om Burne-Jones’ happen-ing er heller ikke verificeret - også sel-vom hans kone Georgiana MacDonald (1840-1920) og nevø Rudyard Kipling (1865-1936), som begge var vidner, skrev om hændelsen i deres memoirer.

Hvordan betaler man som maler sådan en bod? Skal man som beskuer i de gamle afdelinger af Göteborgs Kun-stmuseum gisne om den brændte um-bra i baggrunden virkelig er brændt um-bra? Eller følge en kollektiv skam blandt malere over en stadig efterspørgsel eft-er pigmentet i 1964? Og hvorfor er det muligt at købe brunlige kunstnerfarver med navnet Mummy Brown og sorte farver kaldet Ivory Black?

Selvom de er hue-farver, det vil sige uden mumie eller elfenben, er navnene stadig anstødelige. Hvad er det næste? En grå-brun kaldet Rhino Horn? Winsor Newton fører for eksempel tu-ber kaldet Flesh Tint. Hvilken farve er hud ifølge dem? Beige. Alt er åbenbart muligt når det angår hues og shades.

24

25

E kommer upp till berget en förmiddag några dagar senare. Det mesta av ko-jorna är rivet. Någon har varit där och grillat och till synes härjat ganska vilt. Han skickar ett meddelande till A.

E: Det är inte mycket kvar här uppe på berget.

A: Är det sant? Hur ser det ut?

E: Någon har vält din koja och använt en del av den till att tända en lägereld. De verkar ha haft det trevligt. Det lig-ger lite grillade paprikor och lökbitar ut-strödda. Endel förpackningar från Jens-ens Bøfhus och lite tomma ölburkar. De har använt blommorna som penslar och målat på huset och på spånskivor-na. Så det ser ganska kaos ut här nu.

A: Haha, jag hoppade just på vagnen så vi ses om en liten stund.

A: Här var det annorlunda.

E: Ja det är i princip helt utraderat. Samtidigt är det ju svårt att skilja på vad de som varit här efter oss och det vi höll på med innan dess.

A: Precis, de har ju också fördrivit sin tid. Men på ett annat sätt än. Dom har ju i princip gjort samma sak som oss men med ett annat motiv. De har varit här och grillat och sen har de lekt lite med färgen. De verkar absolut ha haft det ganska trevligt. Men jag vet inte om det rätta är att fortsätta bygga här eller liksom städa upp det igen. Utan vi

måste ju gå vidare framåt.

E: Det blir nog som att försöka åter-skapa något som inte finns där. Är det kanske nu vi borde gå tillbaka till skolan och försöka få ner det här projektet i textform?

A: Exakt, det tycker jag att vi ska göra nu.

A&E återvänder till skolan och fortsät-tar samtala om syftet med projektet, de försöker komma fram till ett sätt att presentera arbetet i tidiningen och hur det skulle kunna kombineras med ut-ställningen. Allt medan de diskuterar hamnar de längre ifrån huvudspåret och samtalet svävar ut.

26

27

28

OSKYLDIG

29

Person X

X föddes 17 mars 1942.

Följande text är en innehållsförteckning över hens liv och gärningar.

X hade under hela sin uppväxt en problematisk relation till sin pappa. Hen föd-des med ett hjärtfel som läkarna inte lyckades lokalisera under hens bern- och

tonårstid.

Under tonåren låg X inne på sjukhus sammanlagt över ett år.

1960 blev X medlem i demokraterna.

1963 tog X examen från Northwestern Bussiness College.

1964, 22 år gammal, blev X manager för en skobutik.

1965 blev X vice-preseident för Springfield jaycees, en organisation för po-tentiella näringslivstoppar.

1966 blev X manager för tre KFC-restauranger. Under de två följande åren fick hen två barn.

1971 startade X en egen firma, PDM (Painting, Decorating and Maintence). Efter några år som icke-medlem i demokraterna började X åter arbeta som

politiskt aktiv inom partiet.

1975 började X och delar ur hens personal från PDM uppträda på barnsjukhus. X brukade klä ut sig till clown, och kallade sig Pogo.

1978 syntes X på ett fotografi tillsammans med Roselynn Carter, dåtidens Americas first lady.

Från 1979 har X haft ett aktivt konstnärsskap, och hen sålde målningar för mel-lan 200 och 20 000 dollar fram till sin död, 1994.

X = http://media.nbcwashington.com/images/654*368/Untitled-195.jpg

ÄR

OSKYLDIG

30

JOHAN GUL

Smile!

Let every day be a CHIQUITA day

Ansvarig utgivare:Mick Wilson

Tryck: Billes Tryckeri ab, Mölndal 2014

Akademin ValandBox 13240530 GöteborgSverigeBesöksadress: Vasag 50, 40530 Göteborg

Ta k o n t a k t m e d m i g o m g å e n d e