1

Svenska språkets historia 12: abstrakt till plenar- och sektionsföredrag Plenarföredrag.......................................................................................................................... 2 Lars-Gunnar Andersson: Svensken om svenskan. Om synen på språkets förändring och variation...................................................................................................................................... 2 Lars-Olof Delsing: Stora katastrofen – med för- och efterskalv. Om kasussammanfallet i svenskan ..................................................................................................................................... 3 Karl G. Johansson: Till variantens lov. Behovet av nya perspektiv på medeltidens texthistoria.................................................................................................................................................... 4 Mirja Saari: Från temporalt adverb till textuell och pragmatisk markör.................................... 5 Sektionsföredrag....................................................................................................................... 6 Erik Falk: Pragmatikalisering i social variation......................................................................... 6 Linda Huldén: Positionering och språkliga drag i frågebrevssvar skrivna av personer med praktiska yrken respektive skriftyrken på 1960-, 1980- och 2000-talet..................................... 7 David Håkansson: Språkarter i konkurrens? Om syntaktisk variation och förändring i nysvenska ................................................................................................................................... 8 Lars-Erik Johansson: Domänutvidgning och -erövring under renässansen: introduktionen av svenska inom diktningen i Sverige............................................................................................. 9 Mikko Kauko: Han can æi hema wara - Om verbet kunna i nekande satser i fornsvenska lagtexter, företrädesvis i epistemisk betydelse......................................................................... 11 Guus Jan Kroonen: Elvdalsmålet sin dialektgeografiske posisjon i diakront perspektiv ........ 12 Magnus Källström: Skriftnorm och runsvensk dialekt – en pilotstudie från Västmanland ..... 13 Katharina Leibring & Kristina Neumüller: Namnskick i förändring. Släktnamnens framväxt i två svenska köpstäder............................................................................................................... 15 Malin Löfström: Talspråklig anpassning hos västnylänningar i Stockholm............................ 16 Bengt Nordberg: Något om sociolingvistikens bidrag till språkhistorien................................ 17 Muriel Norde, Karin Beijering, Gudrun Rawoens: En diakron studie av det epistemiska satsadverbet kanske .................................................................................................................. 18 Jonatan Pettersson: Vad ska vi ha språkhistoria till? Ämnesdidaktiska perspektiv på språkhistoria ............................................................................................................................. 19 Theresia Pettersson: ”150 marc gaff han honom”. Bruk av diskursreferens i Stockholms stads tänkeböcker .............................................................................................................................. 20 Erik Magnusson Petzell: Svensk-tysk språkkontakt och svensk och tysk OV-ordföljd .......... 22 Henrik Rosenkvist: Syntaktiska innovationer i älvdalska........................................................ 24 Minna Sandelin: Upplandslagen – hur hänger den ihop? ........................................................ 25

Johan Schalin: Varför säger man [mʊsa] för mosse och [bʊk:] för bock i Östnyland?........... 26 Dominika Skrzypek: Grammatikalisering av obestämd artikel i fornsvenskan....................... 28 Sanna Skärlund: Typ – ett fall av grammatikalisering i nutida svenska................................... 30 Ulla Stroh-Wollin: Hinn och det deiktiska rummet – om det nordiska bestämdhetssuffixets förhistoria ................................................................................................................................. 32 Kerstin Thelander: Ni:s uppgång och fall. Utvecklingen av tilltalsordet ni under tre sekler i ett dramamaterial........................................................................................................................... 34 Håkan Åbrink: Om teatersvenska som målspråk vid 1800-talets början ................................. 35

2

Plenarföredrag

Lars-Gunnar Andersson: Svensken om svenskan. Om synen på språkets förändring och variation

Till radioprogrammet Språket kommer det varje vecka 100 till 150 brev med språkliga funderingar, och påfallande många av dessa handlar just om språkets variation och förändring. Breven är intressanta på åtminstone två sätt, dels ger de en bild av vad som faktiskt händer i svenskan vad det gäller uttal, ordbetydelse, böjning och meningsbyggnad, dels ger de en bild av hur människor värderar språklig förändring. Den som iakttar en förändring har nästan alltid sett en försämring, aldrig eller nästan aldrig en förbättring. I förlängningen av detta finns följande fråga: Hur kommer det sig att vi förändrar språket när alla tycks vara emot språklig förändring? Jag kommer inte att ge ett uttömmande svar på den frågan, men jag ska belysa den ur några olika synvinklar.

På det teoretiska plan blir frågan hur man med olika termer och begrepp kan fånga in de här åsikterna om språkets variation och förändring. Kan termer som attityder, normer, normföreställningar, språkinlärning, språkkänsla och språkideologi sättas ihop till en någorlunda sammanhängande beskrivning av detta lätta paradoxala fenomen att vi (alla?) deltar i en språklig förändring som vi tycker illa om.

3

Lars-Olof Delsing: Stora katastrofen – med för- och efterskalv. Om kasussammanfallet i svenskan

Slutet av medeltiden är en tid med mycket stora språkförändringar – som knappast är mindre omvälvande än under synkopetiden. I slutet 1300-talet sker den stora vokaldansen, och strax därefter stavelseregleringen och sänkningen av korta höga vokaler. Vid mitten av 1400-talet sker stora morfologiska förändringar. Dels förenklas verbböjningen väsentligt, dels faller fyrkasus-systemet ihop. Det sistnämnda kallar jag för Stora katastrofen. Den stora katastrofen är tidigast synlig i texter från Mälardalen, såsom Didrik av Bern och Namnlös och Valentin. I dessa texter är det helt klart att i princip hela kasussystemet har fallit. Endast i undantagsfall finner vi de gamla formerna, ofta då i specifika konstruktioner. I mitt föredrag ska jag ta upp en del detaljer i denna utveckling, bland annat den regionala variation som uppenbarligen finns här, men jag ska också se närmare på den kasusreduktion som sker tidigare och vilka konsekvenser som kasussammanfallet kan få. Ungefär kring 1300 sker vissa utjämningar i kasussystemet så att ett antal distinktioner går förlorade, både hos nominal och hos pronomen. Denna förändring kallar jag Lilla katastrofen. Det finns också utjämningar mera utdraget under 1300-talet, t ex av nominativt –er på mask. sing. En motsatt verkan har däremot tillväxten av artikelsystemet. Detta gör att kasus blir synligare på nominalfrasen, allteftersom fler och fler fraser blir artikelförsedda. Efter katastrofen finner vi en rad fenomen som det är frestande att knyta samman med denna. Det gäller dels ledföljdsförändringar, som när direkt och indirekt objekt får en fastare ledställning, dels prepositionssyntaxen, som förändras radikalt, särskilt när det gäller s.k. r-pronomen (ther medh). Även inom lexikonet kommer jag att ta upp en del förändringar, bl.a. restmorfem som nu återanvänds i nya funktioner, t.ex. genitivformen thess som får ny betydelse och utvidgade funktioner.

4

Karl G. Johansson: Till variantens lov. Behovet av nya perspektiv på medeltidens texthistoria

Min huvudtitel för föredraget är en referens till Bernard Cerquiglinis bok Éloge de la variante: Histoire critique de la philologie (1989; i engelsk översättning In Praise of the Variant. A Critical History of Philology (1999)), ett arbete som av många anses som startpunkten för det som kommit att kallas nyfilologi. De frågor om variantens roll i manuskriptkulturen som restes av Cerquiglini och hans efterföljare kommer att vigas en del uppmärksamhet i min framställning. De flesta som arbetar med det medeltida materialet har givetvis klart för sig att det i den enskilda handskriften och dess textvittne till ett verk alltid förekommer variation. En viktig uppgift i traditionell filologi har ju varit att dels sortera och beskriva det enskilda textvittnets varianter, dels att etablera en text som anses representativ för ett nu förlorat original (eller snarare dess arketyp). Men i traditionell filologi har denna variation oftast setts som korruption av det rena originalet, sällan som ett relevant studieobjekt. Här har nyfilologins krav på ett återvändande till det enskilda manuskriptet och det/de textvittnen detta bär onekligen inneburit en förskjutning av perspektivet på medeltidens textvärld. Det enskilda textvittnet kan med detta synsätt representera dels skrivarens reception av verket, dels skrivarens kommunikativa handling vid nedskrivandet. Därmed blir traderings- och receptionshistorien central, snarare än verket som traditionell filologi försökte rekonstruera.

Under de två senaste årtiondena har ytterligare två forskningsriktningar väckt stort intresse inom filologin och med utblickar mot ett tvärvetenskapligt sätt att närma sig manuskript-kulturen. Internationellt såväl som inom Skandinavien har intresset för, och utforskningen av framväxten av skriftbruket (ofta använder vi den engelska termen literacy) under medeltiden varit stort. Denna forskning har fört till nya insikter i framväxten av ett folkspråkligt skrift-bruk och aktualiserat relationen till bruket av det latin i Skandinavien. En svensk texthistoria som inte förhåller sig till latinsk skriftkultur skulle med detta som utgångspunkt bli påtagligt enögd.

En andra forskningsinriktning som låter sig sättas i samband med nyfilologin och där nya insikter framkommit är det som, återigen med en engelsk benämning, kallas Translation Stu-dies. Även inom denna forskning, kanske mer uppenbart, får relationen till latin, men också till franska, lågtyska och norrönt ny aktualitet. Här riktas intresset inte endast mot relationen mellan källtext och måltext, utan snarare söker man kunskap om hur den översatta texten har fungerat i målspråkskulturen och vilka spår den satt i denna. De översatta texternas betydelse för framväxten av en svensk textkultur har ofta satts tillbaka till förmån för dem som är originalproducerade på folkspråket, men med ett perspektiv på de översatta texterna som del av den svenska textkulturen får de ny relevans.

Med utgångspunkt i tre delstudier med fokus på literacy, nyfilologi respektive Translation Studies kommer jag att argumentera för behovet av en medeltidens texthistoria som förhåller sig till manuskriptkulturen, där det enskilda manuskriptet är centralt och utgör den kommuni-kativa handlingen. Jag kommer vidare att argumentera för att manuskriptkulturen bär infor-mation om det framväxande skriftbruket som vi ännu inte har studerat i någon större utsträck-ning och att översättningslitteraturen har spelat en betydligt större roll för framväxten av ett svenskt skriftspråk under medeltiden än vad tidigare forskning har utgått från.

5

Mirja Saari: Från temporalt adverb till textuell och pragmatisk markör

I mitt föredrag avser jag att beskriva hur ett tidsadverb kan anta nya funktioner och genomgå en grammatikaliseringsprocess från adverb till partikel. Detta exemplifieras genom bruket av nu i olika typer av svenska texter från åtta århundraden. Ordets temporala ursprung tycks framhäva relevansen i det skrivna eller sagda även då diskursen gäller det förflutna eller beskriver ett hypotetiskt fall. I och med att nu övergår från adverb till partikel sker också vissa syntaktiska förändringar i de skrivna texterna. I talat språk kan man utöver detta notera förändringar i prosodin.

6

Sektionsföredrag

Erik Falk: Pragmatikalisering i social variation

Talakten förolämpning är förbjuden enligt svensk lag och indelas såsom ärekränkningsbrott i två grader: den kan vara antingen ett allmänt tillmäle eller en mer substantiell beskyllning. I äldre nusvensk tid drogs sådana språkbrott inför rätta och bevarade domstolsprotokoll som i varierande grad redogör för inom- och utomspråkliga faktorer vid konfliktfyllda talsituationer möjliggör en språkhistorisk undersökning. Min avhandling (Falk 2011) jämför användningen av och synen på förolämpningar i två skilda serier protokoll från universitetsstaden Uppsala på 1630-talet. Huvudresultatet visar att professorerna i universitets domstol tolkade studenternas användning av de frekventa invektiven bildligt medan lekmännen i rådhusrätten uppfattade stadsbornas tillmälen som sakliga, falska beskyllningar. Specifikt akademiska invektiv från perioden är metaforiska/metonymiska personbeteckningar som pennal, kofot och bälghund medan stadens frekventa tillmälen tjuv, skälm och hora är bevisbara brottsbeteckningar.

Denna synkrona språksociala variation när det gäller förolämpningar mellan en övervägande skriftlig kultur vid akademin och en i huvudsak muntlig kultur i staden är en semantisk-pragmatisk variation vilken jag tolkar som pragmatikalisering (Erman & Kotsinas 1993, Claridge & Arnovick 2010) eller pragmatic strenghtening (Arnovick 1999). Det är en illokut utveckling där uttrycks propositionella innehåll utvecklas mot en pragmatisk och metakommunikativ innebörd i särskilda kontexter. Mitt föredrag utvecklar denna tes med stöd av avhandlingens resultat.

Förändringen av språkformers betydelser som har sin grund i den konkreta, sociala världen till betydelser som har sin grund i talhändelsen gör Traugott (2004) till huvudämne i en handboksartikel om historisk pragmatik som är det forskningsfält inom vilket min undersökning har sin plats. Traugott & Dasher (2002) utvecklar en funktionellt orienterad teori med utgångspunkt i att semantiska förändringar sker med konventionaliserade implikaturer, så kallade invited inferences. De menar att talaren frammanar inferenserna genom subjektifiering och intersubjektifiering. Dessa processer är avläsbara i domstolsprotokollens språkrapportering i form av direkt och indirekt anföring. Resultaten från min avhandling om verbala förolämpningar ger empiriskt stöd för subjektifieringsteorin. Pragmatikaliseringen av förolämpningar är, menar jag, en språklig förklaring till att förolämpningar avinstitutionaliseras och idag inte behandlas i domstol på samma sätt som under 1600-talet. Arnovick, Leslie, 1999: Diachronic Pragmatics: Seven Case Studies in English Illocutionary Development.

(Pragmatics & Beyond New Series 68.) Amsterdam/Philadelphia. Claridge, Claudia & Arnovick, Leslie, 2010: Pragmaticalisation and discursisation. I: Historical Pragmatics, ed.

by Andreas H. Jucker & Irma Taavitsainen. (Handbooks of Pragmatics, vol. 8.) S. 165–192. Erman, Britt & Kotsinas, Ulla-Britt, 1993: Pragmaticalization: The case of ba’ and you know. I: Studier i modern

språkvetenskap NS 10. S. 76–93. Falk, Erik, 2011: Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala. En historisk talaktsanalys. (Skrifter utgivna av

Institutionen för nordiska språk 85.) Uppsala. Traugott, Elizabeth Closs, 2004: Historical pragmatics. I: The Handbook of Pragmatics, ed. by Laurence R. Horn

& Gregory Ward. (Blackwell Handbooks in Linguistics 16.) Malden, Oxford, Carlton. S. 538–561. Traugott, Elizabeth Closs & Dasher, Richard B., 2002: Regularity in Semantic Change. Cambridge.

7

Linda Huldén: Positionering och språkliga drag i frågebrevssvar skrivna av personer med praktiska yrken respektive skriftyrken på 1960-, 1980- och 2000-talet

Förändringar i samhället under 1900-talets senare hälft har medfört betydande förändringar i skriftbruket. Skrivande och läsande har blivit en del av vardagen för allt fler, och det har också blivit lättare att producera och sprida texter. Jag intresserar mig för hur dessa förändringar återspeglas i en typ av texter skrivna av icke-professionella skribenter, nämligen svaren på de frågebrev som sedan 1950-talet skickats ut av Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet i Finland. Med icke-professionella skribenter avser jag här personer med ett praktiskt betonat yrke som inte kräver högre utbildning. I mitt föredrag redovisar jag en pilotstudie där jag jämför texter från tre decennier, närmare bestämt från 1960-talet, 1980-talet och 2000-talet. Studien tar dels fasta på hur skribenterna positionerar sig genom olika slags metatextuella kommentarer, dels på språkliga förändringar över tid. Som jämförelsematerial använder jag texter som är tagna ur samma material men skrivna av personer med mer utpräglade skriftyrken, som oftast förutsätter en högre utbildning. Jag diskuterar också arkivets roll i sammanhanget utgående från en analys av den relation till skribenterna som arkivpersonalen etablerar i frågelistan, liksom av frågelistan som text – och därigenom som modell för hur svaren kan utformas.

8

David Håkansson: Språkarter i konkurrens? Om syntaktisk variation och förändring i nysvenska

Mycket av den forskning som behandlar syntaktisk förändring har bedrivits inom ramen för den generativa grammatiken, närmare bestämt inom princip- och parameterteorin. En av styrkorna med denna teori är att den gör det möjligt att knyta ett antal till synes helt orelaterade språkliga fenomen till en enda parameter. I språkhistoriska sammanhang innebär detta att ett antal olika förändringar av syntaktiska fenomen kan ges en gemensam förklaring: de är alla resultatet av ett nytt parametervärde. För svenskans del har också förändringen av en lång rad syntaktiska fenomen förklarats just som resultatet av ett nytt parametervärde.

På senare tid har princip- och parameterteorin dock kommit att kritiseras på olika sätt. Om vi tar denna kritik på allvar innebär det att vi idag saknar en adekvat förklaring till varför ett antal syntaktiska fenomen har förändrats i svenskans historia – inte minst under nysvensk tid.

Kritiken mot princip- och parameterteorin pekar också på behovet av att söka nya förklaringar till syntaktisk förändring i ljuset av andra teorier och metoder.

I mitt föredrag kommer jag att presentera en undersökning av ett antal ordföljdsförändringar i nysvenska. Mot bakgrund av dessa empiriska resultat kommer jag att argumentera för att det inte är nödvändigt att vända sig till princip- och parameterteorin för att ge en samman-hängande förklaring till varför flera syntaktiska fenomen förändras parallellt. Istället ska jag försöka visa att en mer variationslingvistiskt orienterad förklaringsmodell kan kasta nytt ljus över de genomgripande förändringar som sker i svenskan under äldre nysvensk tid.

9

Lars-Erik Johansson: Domänutvidgning och -erövring under renässansen: introduktionen av svenska inom diktningen i Sverige

Under senare år har ett betydande intresse ägnats s.k. domänförluster. Begrepp som domän och domänanalys lanserades på 1970-talet av den amerikanske språksociologen Joshua Fishman och har nyttjats för att belysa hur språkbrukare i vissa funktioner överger sitt eget (national)språk till förmån för en lingua franca-betonad engelska. Dagens förändring med domänförluster har sin motsvarighet i tidigare domänutvidgning och -erövring. I äldre tid är det svenska samhället i viss mån diglossiskt, då ett antal elitbetonade skriftspråksdomäner domineras av latinet; även tyskan används i viss mån. Efter hand ändras detta förhållande. På 1500-talet börjar svenskan användas inom exempelvis en del av den religiösa domänen, i det att ”populariserande” texttyper som bibelböcker, psalmer och predikningar börjar publiceras på svenska; (den teologiska) vetenskapen bibehåller dock länge latinet som sitt arbetsspråk. Således är det först på 1800-talet som samtliga doktorsavhandlingar i Sverige publiceras på svenska. Något nämnvärt forskningsintresse verkar inte ha ägnats svenskans domänutvidgningar liksom över huvud taget domänanalys i ett diakroniskt perspektiv. Större delen av den svenska språkhistoriska forskningen med inriktning mot nysvensk tid har, explicit eller implicit, haft som mål att beskriva utvecklingen av den svenska standardvarieteten; därvid har man i allt väsentligt haft att utgå från skriftliga källor. Genretypiska sammanfattande framställningar som Adolf Noreens Vårt språk och Elias Wesséns Svensk språkhistoria innehåller ett omfattande material med belägg med syfte att styrka iakttagna förändringar. Analyserar man Noreens exemplifiering, finner man att nästan hälften av de anförda beläggen är hämtade från diktningen; andra större källgrupper är religion och historia. Förhållandet är likartat hos Wessén. Den skönlitterära renässansförfattarkanon som analyseras i dessa språkhistoriska handböcker består i första hand av författare som Brasck, Columbus, Dahlstierna, Lucidor, Messenius och Stiernhielm. Det är å ena sidan uppenbart att svensk språkhistorisk tradition har tillmätt skönlitteraturen (i bunden form) en betydande roll för framväxten av den svenska standardvarieteten, men man kan å andra sidan ifrågasätta om denna höga uppskattning av diktningen är rimlig och även om de skönlitterära verk som anförs är de som mer än andra har påverkat utvecklingen av standardvarieteten. Mitt bidrag utgör en analys av den sociokulturellt betingade domänutvidgning/domän-erövring i skriftspråket som innebär att svenskan aktivt börjar användas inom den skönlitterära domänen. Ett medvetet bruk av folkspråket inleds enligt min uppfattning under svensk renässans, dvs. under 1600-talet; den svenskspråkiga skönlitteratur (ballader, riddarromaner etc.) som har uppstått under medeltiden har före 1800-talet knappast betraktats som kvalificerad vitterhet. Mitt främsta syfte är att i huvuddrag teckna den process som resulterar i att svenskan vid 1600-talets slut – till skillnad från vid seklets början – framstår som ett legitimt skönlitterärt språk. Ett annat syfte är att synliggöra de samhälleliga (estetiska, politiska, sociala) faktorer som stöder och möjliggör en sådan domänförändring vid den aktuella tidpunkten. Ett tredje syfte är att belysa frågan om huruvida den anknytning till en given författarkanon som präglar svensk språkhistorisk forskning på ett representativt sätt speglar ett växande bruk av svenska inom skönlitteraturen i Sverige, dvs. frågan om huruvida forskningen har studerat främst de texter som reellt har burit fram domänförändringen och därigenom etablerat svenska som skönlitterärt språk. I min studie analyserar jag dels publiceringsstatistik, dvs. andelen svenskspråkig skönlitteratur inom tryckproduktionen i

10

Sverige och vilken typ av skönlitteratur som har ”större” volymer, dels den påverkan som olika faktorer av estetisk, politisk och social art kan ha haft på det domänanknutna bruket av svenska (och andra språk). Sådana faktorer utgörs exempelvis av retorisk teoribildning, politiska ambitioner att främja den nyblivna stormaktens ”huvudspråk” och olika samhällsgrupperingars ambitioner att använda skönlitteraturen för sin sociala konsolidering.

11

Mikko Kauko: Han can æi hema wara - Om verbet kunna i nekande satser i fornsvenska lagtexter, företrädesvis i epistemisk betydelse

Verbet kunna förekommer i fyra olika betydelser i fornsvenska lagtexter. Av dessa är den epistemiska och den potentiella betydelsen de vanligaste, men det kan ibland vara svårt att skilja mellan de olika betydelserna. Jag fokuserar på sådana satser som innehåller verbet kunna och en negation. Det finns ca 120 fornsvenska belägg på dessa i lagtexterna. Speciellt intressanta är epistemiska satser med negation, eftersom negationen där har en annorlunda räckvidd än numera. Man negerar endast en fras, inte hela satsen. Således skiljer sig den fornsvenska satsen Han can æi hema wara (DL) ’det kan hända att han inte är hemma’ och den nusvenska satsen Han kan inte vara hemma ’det är inte möjligt att han är hemma, han måste vara annanstans’ på ett avgörande sätt från varandra. I mitt föredrag kommer jag därför att behandla detta slags satser speciellt ingående. Motsvarande jakande satser, t.ex. Nu kan man galin warþa (HL) är ytterst vanliga, men skiljer sig inte på samma sätt från moderna satser.

Epistemiska kunna-satser med negation har behandlats i den tidigare forskningen i en ytterst ringa utsträckning. Därför har jag funnit det motiverat att excerpera hela det fornsvenska lagmaterialet, vilket skett manuellt ur Schlyters utgåvor. Materialet omfattar alla bevarade landskapslagar samt stads- och landslagarna. En jämförelse med alla andra nordiska fornspråk, medellågtyska och latin ingår.

Mina centrala forskningsfrågor är, huruvida epistemiska kunna-satser med negationens från nusvenskan avvikande räckvidd är en inhemsk arkaism, huruvida de är en sen novation och regionalt betingade och huruvida de har förebilder i latinet eller lågtyskan.

Som resultat kan anföras att fenomenet i någon mån är regionalt betingat. Epistemiska kunna-satser med negation är belagda företrädesvis i svealagar, mera sällan i götalagar. Det verkar handla om en novation som förekommer i relativt sena landskapslagar och framför allt i kyrkobalkarna. I landslagarna håller den på att bli sällsyntare. Det finns också stora skillnader mellan de olika landskapslagarna, t.ex. ÖgL är något säregen. Fornsvenskan verkar skilja sig från de övriga nordiska fornspråken på denna punkt. Det latinska inflytandet är inte sannolikt, även om latinet har en grammatiskt någorlunda motsvarande konstruktion fieri potest ut domi non sit. Den är nämligen ovanlig i latinska lagtexter och konstruktionen potest non domi esse som grammatiskt helt motsvarar den fornsvenska konstruktionen har potentiell betydelse.

12

Guus Jan Kroonen: Elvdalsmålet sin dialektgeografiske posisjon i diakront perspektiv

Elvdalsken, eit svensk talemål som blir snakka av 2 til 5 tusen personer i nordre delen av Dalarna (Sapir 2005: 10), har hatt aukande interesse frå den vitskaplege sida det siste tiåret. Innanfor dialektologien er elvdalsken først og fremst kjend for sine konservative særtrekk. Språkvarieteten har f.e. behalde norrøn kasusbøying og frikativ d og g, liksom moderne islandsk. Litt provokatorisk har dialekten derfor også blitt kalla ei ”urnordisk språkøy på fastlandet” (Ringmar 2005). Ein spesielt påfallande arkaisme, som Noreen allereie peika på i 1886, består i at elvdalsken skil mellom orale og nasalerte vokalar. Elvdalsken er altså ein av dei få dialektane Norden som har behalde denne opposisjonen, som var allereie pa veg ut i islandsk i det 12. hundreåret.

Men det er ikkje bare eldgamle arkaismar som gjer elvdalsmålet til ein språkvarietet for seg sjølv. Innovasjonar som diftongering av norrøn í, ý, ú, ó, ǿ til ai, åy, au, uo, yö og bortfallet av h utvidar også i stor grad den språklege avstanden mellom elvdalsk og rikssvensk (jmf. Dahl 2005). Konservatisme og drift bør altså ikkje tolkast kontrastivt i denne konteksten, for begge elementa skyldest openbert den same geografiske og lingvistiske isolasjonen som dalmålet generelt har vore i opp til bare nokre få tiår sidan. Eit spørsmål som pressar seg på er kor langt denne isolasjonen strekkjer tilbake og kva det inneber for elvdalskens stilling innanfor det nordiske dialektområdet.

Den faglege litteraturen synest å vere klar over, at dalmålet braut seg laus frå gammalsvensk mellom det 11. (Sapir 2005:10) og det 14. hundreåret (Levander 1925). Men om ein granskar utbreiinga av nokre kjende og mindre kjende nordiske dialektsærtrekk i elvdalsk, så viser det seg snart at det ikkje så lett lar seg forsvare. Tar ein til dømes nasalassimilasjon (f.e. *wintruR > witter) og R-omlyd (f.e. *baRaR > ber), så kjem det fram at elvdalsken stort sett oppfører seg som ein vestnordisk dialekt. Det er tilmed mogeleg å finne spor på den sein-vestnordiske trykkforskyvinga av -ía- til -já-, som ikkje ein gong påverka færøysk (jmf. eldre norrønt *séą, gammalsvensk sea, færøysk síggja versus islandsk sjá, nynorsk sjå, elvdalsk sj�). I motsetning til det er austnordiske innovasjonar som w-brytning (jmf. svensk sjunga versus elvd. singga < *singwą) typisk fråverande. Alt i alt tyder dette på, at dalmålet i det norrøne stadiet blei i rimeleg stor monn påverka av vestnordiske lydendringar, medan kontakten med austnordisk var relativt svak. Med hjelp av ein sær-dalsk lydlov blir det dessutan mogeleg å vise fram, at dalmålet allereie hadde fått sin eigen dynamikk så tidleg som i den sein-urnordiske perioden. Det er prov på at urnordisk a framfor kk, tt, og pp som oppstod ved nasalassimilasjon blir labialisert til o, medan a framfor opprinnelege dobbelkonsonantar held seg uendra. Det er på denne måten at forskjellen mellom f.e. tokk (sv. tack) < *þank- og nakke (sv. nacke) < *hnakk- må forklarast. Ettersom nasalassimilasjon er ei urnordisk utvikling, inneber denne labialiseringa altså at dalmålet må ha fungert som autonom dialekt mykje tidlegare enn vanlegvis er halde for sannsynleg. I tillegg får elvdalsken endå eit arkaisk særtrekk som ikke har nokon parallel i norrønt eller moderne islandsk.

13

Magnus Källström: Skriftnorm och runsvensk dialekt – en pilotstudie från Västmanland

Det är som bekant mycket omtvistat hur man skall bedöma ortografin på de vikingatida runstenarna. Svarar skrivningarna ganska direkt mot tidens talade språk eller innehåller inskrifterna ett stort inslag av traditionell stavning, som egentligen speglar ett tidigare språkskede? Det råder egentligen ingen enighet i denna fråga. Den förra ståndpunkten har framför allt förfäktats av Henrik Williams (1990 s. 10 ff.), som i sin avhandling förnekade såväl inslaget av traditionell stavning som existensen av en skriftnorm under vikingatiden. Detta synsätt har mött invändningar. Exempelvis har Barnes & Page (2006 s. 73) påpekat att »[p]eople tend to write the way they have been taught or as others do», och att »[g]raphic practices often remain static while phonetic usages change».

Kanske är den inledande frågan omöjlig att besvara, eftersom vår kunskap om det vikingatida språket i stor utsträckning bygger just på runinskrifterna och att risken för cirkelresonemang är mycket stor. Samtidigt kan det konstateras att de traditionella handböckerna i regel har haft en mycket skeptisk inställning till runinskrifternas språkliga vittnesbörd på grund av det grova notationssystemet och den ofta varierande stavningen. De generella ljudvecklingar som brukar anföras från runsvensk tid bygger därför mer på rekonstruktion än direkt observation. Man kan bestämma utgångspunkten och känner till den medeltida slutprodukten. Den mer kaotiska bild som runinskrifterna förmedlar kan därför lämnas åt sidan när de stora dragen i utvecklingen skall tecknas. De avhandlingar som har ägnats olika ortografiska drag i runinskrifterna, Henrik Williams’ om åsrunan (1990), Svante Lagmans om de stungna runorna (1990) och Patrik Larssons om yrrunan (2002) är därför mycket viktiga. De har alla haft som syfte att utifrån runortografin studera runinskrifternas kronologi, men i stället landat i att den ortografiska variationen snarare kan beskrivas som ett rumsligt än som ett tidsmässigt fenomen.

Vad man hittills har gjort är att företrädesvis studera enskilda drag isolerade från varandra, vilket gör att den samvariation mellan olika beteckningssätt som kan finnas i materialet för det mesta förblir oupptäckt. Också variationen i valet av teckenformer har tilldragit sig ett begränsat intresse. Anledningen är givetvis att materialet med många variabler snabbt blir mycket stort och då inte så lätt låter sig studeras på nationell nivå. För att pröva denna väg har jag valt att undersöka ett mycket begränsat område, nämligen Västmanland. Området har ett modest antal vikingatida runinskrifter, knappt 30, men inskrifterna är samtidigt ganska varierade beträffande såväl ortografi som runformer. Bland runristarna finns ett par kända uppländska runristare – Livsten och Erik – med varsin sten på andra sidan Västmanlandsgränsen, men annars domineras området av lokala runristare. Några av dem känner vi till namnet – Litle, Röd-Balle, Sigge och Vred – medan andra är helt anonyma.

Jan Paul Strid har i en tidigare undersökning (1989 s. 17 f.) visat att o-runan i ett antal västmanländska runinskrifter används som en beteckning för äldre /au/ och att detta måste spegla en övergång från /au/ > /o:/, som är känd från andra delar av Sverige. Vad som inte framgår av Strids studie är att runbeläggen i Västmanland bildar ett sammanhängande område som kontrasterar mot andra områden i samma landskap där man valt en annorlunda beteckning, företrädesvis au. Utan att gå händelserna i förväg kan det här avslöjas att även andra ortografiska drag uppvisar en liknande geografisk fördelning. Frågan är om vi därmed har lyckats isolera en runsvensk dialekt eller om det snarare rör sig om ett utslag av en lokal skriftnorm. Detta kommer jag att diskutera i mitt föredrag, där jag också tänker ta upp frågan om varför just de västmanländska runinskrifterna verkar förmedla en relativt tydlig bild av

14

den senvikingatida språksituationen, medan samma källmaterial i andra delar av Sverige är mer svårtolkat. Referenser Barnes, Michael P. & Page, Ray, 2006: The Scandinavian runic inscriptions of Britain.

Uppsala. (Runrön 19.) Lagman, Svante, 1990: De stungna runorna. Användning och ljudvärde i runsvenska

steninskrifter. Uppsala. (Runrön 4.) Larsson, Patrik, 2002: Yrrunan. Användning och ljudvärde i nordiska runinskrifter. Uppsala.

(Runrön 17.) Strid, Jan Paul, 1989: Ludvig, Auðun och Oþbiorn. Om ett personnamnselement och den

runsvenska utvecklingen av diftongen au, i: Studia anthroponymica Scandinavica 7. S. 5–24.

Williams, Henrik, 1990: Åsrunan. Användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter. Uppsala. (Runrön 3.)

15

Katharina Leibring & Kristina Neumüller: Namnskick i förändring. Släktnamnens framväxt i två svenska köpstäder

Hur de svenska släktnamnen växte fram och etablerades i samhället under 1700-talet är ett ännu relativt outforskat område, särskilt vad gäller kvinnornas namnskick. Den ofta anförda utsagan att stora grupper i Sverige saknade släktnamn före 1800-talet kan revideras än mer än vad som gjorts av bl.a. Ryman (2002) och Utterström (1976, 1985). Deras monografier är hittills de enda större studierna i ämnet. Med utgångspunkt i våra respektive projekt, Kvinnors namn i 1600-talets Sverige och Personnamn i övre Norrland, har vi gjort en jämförande studie av släktnamnens frekvens och spridning i Borås och Luleå under slutet av 1600-talet och under 1730-talet. Både Luleå och Borås anlades på 1620-talet, så undersökningsmaterialet är hämtat från två unga köpstäder med en växande grad av urbanisering. Namnmaterialet är excerperat ur kyrkböcker, främst födelseböcker, där namn på såväl faddrar som föräldrar finns noterade. Källmaterialets karaktär gör att vår undersökning i första hand rör det officiella namnbruket, inte det privata. Vår undersökning av släktnamnens utbredning syftar till att belysa när och hur detta nya inslag i det svenska namnbruket får fäste och spridning. Vår metod är socioonomastisk, och viktiga frågeställningar är

i vilken utsträckning släktnamn används för män respektive kvinnor vilka sociala kategorier som omtalas med släktnamn vilka typer av släktnamn som används av olika sociala grupper

Studien rymmer både ett synkront och ett diakront perspektiv, med jämförelser dels mellan de båda undersökta städerna, dels mellan de båda undersökta tidsperioderna. Särskilt intressant ur kronologiskt hänseende är när släktnamn blir vanligt förekommande i olika sociala grupper. Resultaten av undersökningen visar att andelen släktnamn i båda städerna ökar mellan de båda undersökta tidsperioderna, och att släktnamnsanvändningen genomgående är högre i Luleå än i Borås. I båda städerna finns det frekvensskillnader som kan sättas i relation till kön, civilstånd och social grupptillhörighet. I vårt föredrag diskuterar vi olikheterna i namnbruket mellan och inom städerna ur ett sociokulturellt perspektiv. Även om Borås och Luleå båda är unga städer inriktade på handel så finns det stora skillnader mellan dem, t.ex. vad gäller näringsverksamhet, befolkningstillväxt och kontakter med omvärlden, och det är i ljuset av detta som olikheterna i namnskicket kan förklaras. Vi visar också vilka bildningstyper av släktnamn, t.ex. namn bildade utifrån ortnamn, namnlån från appellativ eller s.k. lärda namn, som förekommer, och hur dessa fördelar sig mellan olika sociala grupper i de båda städerna. Litteratur: Ryman, Lennart, 2002: Salanus, Tunström och Sporrong. Tillnamnsbruk och framväxten av släktnamn i Uppland. Umeå. Utterström, Gudrun, 1976: Tillnamn i den karolinska tidens Stockholm. Umeå. — 1985: Släktnamn. Tillkomst och spridning i norrländska städer. Umeå.

16

Malin Löfström: Talspråklig anpassning hos västnylänningar i Stockholm

Av alla finlandsfödda som lever i Sverige idag (enligt SCB ca 200 000 år 2008) är ca 20 % finlandssvenskar. Det betyder att finlandssvenskarna, som utgör knappt 6 % av Finlands befolkning, är starkt överrepresenterade. Forskningen om finlandssvenskar i Sverige är dock begränsad, också när det gäller språket. Den största studien som finns är Ann-Marie Ivars avhandling (1986) om sydösterbottningar i Eskilstunaområdet. Också Charlotta Hedberg (2004) ägnar den språkliga aspekten en artikel i sin kulturgeografiska avhandling om finlandssvensk migration till Sverige.

Mitt avhandlingsprojekt handlar om talspråklig anpassning och identitet hos västnyländska finlandssvenskar i Stockholm. Materialet består av dels intervjuer där informanter intervjuas av en svensk (stockholmsk) intervjuare, dels gruppsamtal där samma informanter pratar med andra finlandssvenskar. Utifrån variabler på fonologisk, morfologisk och lexikal nivå undersöker jag hur informanternas talspråk varierar mellan de två inspelningssituationerna. Språkmiljön i västra Nyland är idag heterogen och i förändring: de lokala dialekterna utjämnas till en regional dialekt och kontakterna med standardfinlandssvenskan och finskan är dagliga och starka. Mina informanter kommer huvudsakligen från Ekenäs och har västnyländsk dialekt, regionalt färgat standardspråk eller standardfinlandssvenska som modersmål. Hur påverkas deras talspråk av en flytt till Stockholm? Syftet med min undersökning är att fastslå generella anpassningsmönster och koppla dem till bakomliggande faktorer. Den talspråkliga analysen kommer jag att relatera till informanternas uppfattning om deras (språkliga) identitet och deras relation till språkmiljön både i Finland och i Sverige.

I mitt föredrag kommer jag att presentera preliminära resultat i form av några konkreta exempel på hur informanter varierar sitt språk och visa förslag på generella anpassningsmönster och eventuella bakgrundsfaktorer som påverkar dessa. Referenser Hedberg, Charlotta (2004), ”Finland-Swedish ’Return’ Migration to Sweden: The Dividing

Line of Language”. I: The Finland-Swedish Wheel of Migration. Identity, Networks and Integration 1976–2000. Geografiska regionstudier nr 61. Uppsala universitet.

Ivars, Ann-Marie (1986), ”Från Österbotten till Sörmland. En undersökning av emigration och språklig anpassning”. Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

17

Bengt Nordberg: Något om sociolingvistikens bidrag till språkhistorien 

Konferensens tema ”Variation och förändring” väcker till liv tankar om den historiska sociolingvistikens möjligheter att bidra till förståelsen av språkhistoriska processer inte bara i nutiden utan också i längre förfluten tid. Det historiska perspektivet har i själva verket varit levande inom den gren av sociolingvistiken som brukar kallas variationsparadigmet ända från begynnelsen, dvs. början av 1960-talet. Men de metoder man tillämpade medgav en tidsmässig täckning av tre, högst fyra generationer. Om man vill pröva tillämpbarheten av sociolingvistiska teorier och metoder på ännu längre tillbaks liggande skeden, tornar svårigheterna upp sig och frågorna blir flera. Om man för enkelhets skull urskiljer tre sociolingvistiska huvudområden, språkpolitik och språkplanering, språkstrukturell variation och förändring samt interaktionell sociolingvistik och samtalsforskning, kan man ställa frågan om förändringsprocesser i dåtiden är lika lätta (eller svåra) att komma åt inom de tre områdena. I vilken utsträckning kan vi förlita oss på likformighetsprincipen, dvs. antagandet att ”de språkliga krafter som är verksamma idag och som vi kan iaktta i vår omvärld inte är olika dem som verkade i det förgångna” (Romaine 1982, s. 122, min övers.)? Hur ska man bedöma förhållandet mellan uttryckta eller indirekt eliciterade attityder och verkligt språkbeteende i nutida material och i ett historiskt andra- eller tredjehandsmaterial? Vilket är förhållandet mellan individuell och generationell förändring, dvs. vad man får fram genom s.k. panel- resp. trendundersökningar? Vid synkrona variationslingvistiska undersökningar har man nu alltmer som oberoende variabler börjat förlita sig på kvalitativa talaregenskaper som livsstil, aktivitetsfält, attityder, personlighetsdrag, t.ex. modern versus traditionsbunden, i stället för de traditionella positivistiska som socialgrupp, utbildning, ålder och kön. Vilka fördelar och nackdelar har dessa olika förklaringsmodeller vid tillämpning inom historisk sociolingvistik?

Dessa och liknande frågor vill jag gärna diskutera i mitt föredrag. Akselberg, G., 1995: Fenomenologisk dekonstruksjon av det labov-milroyske paradigmet i

sosiolingvistikken. Ein analyse av sosiolingvistiske tilhøve i Voss kommune. Bergen: Universitetet i Bergen.

Mæhlum, B., 1999: Mellom Skylla og Kharybdis: forklaringsbegrepet i historisk språkvitenskap. Oslo.

Nordberg, B., 2002: Nordic language history and sociolinguistics. I: The Nordic languages: An international handbook of the North Germanic languages. Vol. 1. Red. Oskar Bandle et al. Berlin–New York. S. 198–212.

Nordberg, B., 2007: Om språksociologiska aspekter på språkhistorien. I: Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. (Acta Academiæ Regiæ Gustavi Adolphi 97.) Utg. Lennart Elmevik. Uppsala. S. 89–105.

Romaine, S., 1982: Socio-historical linguistics. Its status and methodology. Cambridge m.fl.

18

Muriel Norde, Karin Beijering, Gudrun Rawoens: En diakron studie av det epistemiska satsadverbet kanske

I detta föredrag ämnar vi kartlägga den historiska utvecklingen av det epistemiska satsadverbet kanske från fornsvenska till nutida svenska. I nutida svenska uppvisar adverbet kanske en stor syntaktisk variation som saknas hos de flesta satsadverb bl.a. genom att det i vissa positioner bryter mot V2-regeln (Andréasson 2002, Beijering 2010, SAG 1999 IV:21). Adverbet kanske intar också en särställning bland sina motsvarigheter i de andra fastlandsskandinaviska språken, som det danska måske och det norska kanskje, som inte uppvisar samma syntaktiska variation (Beijering 2010). Tidigare studier (Andréasson 2002, SAG 1999 II:635, SAOB K383, Wessén 1968:118-119) har visat att adverbets etymologiska ursprung ligger i verbfrasen kan ske, vilket förmodligen förklarar dess nutida syntaktiska mångfald. Det har antagits att matrissatsen (det) kan ske (att) så småningom grammatikaliserades när subjunktionen och subjektet försvann och när den nytillkomna konstruktionen började användas som adverb. Även om de beskrivna utvecklingarna av adverbet kanske verkar vara rimliga, så har de aldrig provats empiriskt. I denna studie kommer vi att kartlägga adverbets historia och de formella och semantiska mikroförändringar som ingår i den med utgångspunkt i en omfattande korpusundersökning. Materialet, som täcker svenska språket från 1200-talet till nutiden, har tagits från tre olika korpusar, Fornsvenska textbanken (1200- till 1500-talet), Litteraturbanken (1700- och 1800-talen) och Språkbanken (1900- och 2000-talen). Den centrala frågeställningen är om utvecklingen av kanske kan ses som ett fall av grammatikalisering eller lexikalisering eller om de konstruktioner som bryter mot V2 ska förklaras på ett annat sätt. Vi kommer att undersöka vilka morfologiska och syntaktiska mikroförändringar som kan spåras och i vilken ordning de uppträder genom tiderna med utgångspunkt i kriterierna enligt Brinton & Traugott (2005). Vi kommer också att relatera till utvecklingen hos liknande konstruktioner som må hända, kan hända och tör hända och till det lågtyska ordet maxan (Wessén 1968). Resultaten från korpusundersökningen visar att adverbets diakrona utveckling inte har varit så linjär som tidigare antagits. Det som vittnar om detta är dels belägg på icke-kontinuerliga stadier, dels förekomster som avviker från de förväntade mönstren. Undersökningen visar också att konstruktionen där kanske används som matrissats med en att-sats (t.ex. Kanske att Olle har läst boken) har blivit vanligare under det senaste århundradet, och att denna konstruktionstyp också har börjat dyka upp hos andra adverb. Litteratur Andréasson, Maia (2002). Kanske- en vilde i satsschemat. MISS (= Meddelanden från Institutionen för svenska

språket 41). Göteborg: Institutionen för Svenska Språket. Beijering, Karin (2010). The grammaticalization of Mainland Scandinavian MAYBE. In Bugge, Edit & Lidun

Hareide (eds) Seven mountains Seven Voices (= Bergen Language and Linguistics Studies, volume 1). Bergen: University of Bergen.

Bergman, Gösta (1973 [1947]). A short history of the Swedish language. Translated and adapted by Francis P. Magoun, Jr. and Helge Kökeritz. Stockholm: Swedish Institute for Cultural Relations, second revised edition.

Brinton, Laurel J. & Elizabeth Closs Traugott (2005). Lexicalization and Language Change. Cambridge: Cambridge University Press.

SAG = Teleman, Ulf , Staffan Hellberg & Erik Andersson (1999). Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Svenska Akademien.

Wessén, Elias (1968). Ett fornsvenskt vardagsord Fsv. maxan – da. måske – sv. kanske. Nysvenska Studier 47. Lund: Carl Bloms Boktryckeri A.-B.

19

Jonatan Pettersson: Vad ska vi ha språkhistoria till? Ämnesdidaktiska perspektiv på språkhistoria

Språkhistoria har som ämnesinriktning en lång tradition inom nordistiken, och den har utgjort en central del av forsknings- och undervisningsintresset. I dag är inriktningen mindre än tidigare, men den framstår inte som utdöende. Däremot är det färre studenter som läser språkhistoria nu i jämförelse med tidigare, och framför allt är antalet undervisningstimmar färre. I de nya kursplanerna för skolämnet Svenska i grundskola och gymnasium är språkhistoria också undanskymt, men det finns där. Om ämnesinriktningen är undanskymd och diffus i styrdokument för grundskola och gymnasium, så kan det vara en spegel av att det inte framstår som klart vad vi från ämneshåll vill att språkhistoria ska vara. Det är svårt att hitta någon öppen diskussion om språkhistoria som ämne, vad det egentligen fyller för funktion som universitetsämne och som mänsklig kunskap över huvud taget. Indirekt berörs det då och då av en uppflammande diskussion om litterär kanon, men en analytisk och teoretiskt grundad diskussion om ämnet i sig tycks saknas. En betydligt längre driven ämnesdidaktisk diskussion finns om ämnet historia, och på flera sätt kan denna utgöra en utgångspunkt för en diskussion om språkhistoria. Utifrån en analys av styrdokument på olika språkhistoriska utbildningar vill jag peka på några inslag i historiedidaktiken som kan vara användbara när språkhistoria formuleras som ett ämne och frågor som dessa måste besvaras: vad ska vi ha språkhistoria till, vad är det vi ska ägna oss åt i språkhistorisk undervisning och varför då?

20

Theresia Pettersson: ”150 marc gaff han honom”. Bruk av diskursreferens i Stockholms stads tänkeböcker

I mitt avhandlingsarbete undersöker jag variationer i och förändringar av den språkliga formen i sju tänkeböcker från Stockholms stad 1476–1626. Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka förhållandet mellan förändringar i diskursiv praktik och textuell praktik, särskilt i textgrammatiska mönster.

Att på ett tydligt sätt referera till olika personer och tingestar är en grundläggande språklig aktivitet inom juridisk sakprosa (se till exempel Blückert 2010, Ehrenberg-Sundin 2008 och Mellinkoff 1963). I föredraget presenteras en delundersökning om bruk av diskursreferens. Genom vilka lexikogrammatiska resurser realiseras olika referenter i materialet – både animata och inanimata, och görs detta begripligt?

Central för undersökningen är den textuella indelningen av tänkeboksmaterialet i tre diskurssituationella nivåer, där varje diskursnivå inbegriper relationen mellan en sändare, en text och en mottagare (se figur). Analysen visar att bruket av situationell referens i materialet i hög grad kan kopplas samman med diskursnivå 3, medan bruket av textuell referens i stort sett är kopplat till diskursnivå 1 och 2.

Textuella faktorer (prominens och diskurssituationella nivåer) och kontextuella faktorer (institutionalisering) kan vidare ses som centrala förklaringsramar till bruket av referentiella uttryck i rådhusprotokollen. Dessa faktorer bidrar till att skapa språklig precision. Bland andra resultat kan nämnas: Bruket av namn + utbyggd nominalfras (Månns Anderssonn, borgare uti Upsala) blir med tiden mer frekvent, vilket kan kopplas till förstärkningen av den institutionella diskursen. Centrala aktörer kan vara prominenta genom en hel text, och i stort sett genomgående omnämnas med tredje persons pronomen. Bruket av anafor är i hög grad kopplat till vissa typer av ärenden, i synnerhet brottmål och tviste- och civilmål.

I ett registerperspektiv (jfr Halliday & Matthiessen 2004) visar resultaten att de olika diskursreferentiella mönster som realiseras i texterna kan ses som ett argument för att tolka de diskurssituationella nivåerna i texterna som instantieringar av olika register. Referenser Blückert, Ann. 2010. Juridiska - ett nytt språk?: en studie av juridikstudenters språkliga inskolning. Uppsala:

Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet Culpeter, Peter & Merja Kytö. 2000. Investigating nonstandard language in a corpus of early modern English dialogues. Methodological considerations and problems. I: Taavitsainen, Irma m.fl. (red). Writing

in nonstandard English. Philadelphia, PA, USA: John Benjamins publishing company. Ehrenberg-Sundin, Barbro. 2008. Ökat förtroende för domstolarna. Bilagedel B – språkrapporter m.m. I: SOU

2008:106. Ökat förtroende för domstolarna – strategier och förslag. Stockholm: Statens offentliga utredningar.

Halliday, Michel & Matthiessen, Christian. 2004. An introduction to functional grammar. 3 ed. London: Arnold. Leech, Geoffrey & Short, Mike. 2007 [1981]. Style in fiction. A linguistic introduction to English fictional prose.

Harlow: Longman. Mellinkoff, David. 1963. The language of the law. Boston/Toronto: Little, Brown and company.

21

DISKURSNIVÅ 1 Text A

Skribent A

(stadsskrivaren)

Läsare A

(ex. rådet, Svea hovrätt

(efter 1614))

DISKURSNIVÅ 2 Text B

Talare/skribent A

(ex. talare i rätten)

Mottagare A

(ex. rådet, skribenten,

andra aktörer i rätten)

DISKURSNIVÅ 3 Text C

Talare/skribent B

(ex. talare utanför

rätten)

Mottagare B

(ex. talare A, aktörer

utanför rätten)

Figur. Diskurssituationella nivåer i STb (modell inspirerad av Leech & Short 2007 och Culpeter & Kytö 2000).

22

Erik Magnusson Petzell: Svensk-tysk språkkontakt och svensk och tysk OV-ordföljd

I den tidigare forskningen om svensk OV-ordföljd har man i olika sammanhang framhållit tyskans betydelse för det svenska OV-brukets skiftningar i övergången från forn- till nysvenska (se t.ex. Zeevaert 2005, Braunmüller 2007, Höder 2010; jfr även Delsing 1999). I mitt föredrag skall jag med hjälp av den moderna kontaktlingvistikens metoder presentera detaljerna i denna tyska påverkan.

Under den aktuella perioden (dvs. kring 1500) är det olika tyska varieteter som utövar inflytande på svenskan: medellågtyskan och äldre nyhögtyska; den förra brukar avgränsas till perioden 1300−1600, den senare till 1350−1650. Båda utmärks av att de till skillnad från modern standardtyska inte kräver att det finita verbet står sist i bisatser; däremot måste bisatser avslutas av hela verbkomplexet om predikatet är sammansatt (Braunmüller 1993, Ebert 1986). Ordföljderna Subjekt (S)+Objekt (O)+Finit verb (F)+Infinit verb (I), dvs. SOFI, respektive SOIF var alltså gångbara i bisatsavslutningar men inte SFOI, eftersom verbkomplexet i sin helhet i det fallet inte står sist. I fornsvenskan var såväl SFOI som SOFI och SOIF möjliga sätt att avsluta bisatser (Magnusson Petzell u.u.a, u.u.b). Begränsningarna för huvudsatser var desamma i fornsvenska som i medellågtyska och nyhögtyska (och för den delen modern standardtyska): av de tre ordföljderna SFOI, SOFI och SOIF var (och är) endast den första tillgänglig, eftersom den är den enda som är kompatibel med huvudsatsers V2-krav.

Det tyska OV-bruket tycks ha påverkat det svenska så, att SFOI-typen minskar kraftigt i omfattning. Intressant nog är de SFOI-instanser som dröjer sig kvar jämnt fördelade mellan huvudsatser och bisatser, trots att bisatsordföljden SFOI alltså är omöjlig i tyska. Sådana asymmetrier är emellertid vanliga i samband med konvergens motiverad av språkkontakt. Konvergens behöver nämligen inte utgöra en förändring i strukturell mening, utan det är faktiskt mer typiskt att den involverar “changes in frequency of pre-existing patterns” (Thomason 2003: 711, not 6). Att förskjutningen i svenskan så att säga liknar tyskan bara på ytan – SFOI minskar i omfattning – men bevarar det ursprungliga systemets grundprinciper – SFOI förekommer i både bisatser och huvudsatser – kan med andra ord betraktas som väntat. Det väsentliga är att det finns en komponent i förskjutningen som kan uppfattas som inlånad, även om denna komponent inte utgör hela sanningen i källspråket (Thomason 1997; jfr även Thomason 2003). Braunmüller, K. (1993): ”Syntaktische Divergenzen und Transferenzen. Ein struktureller

Vergleich anhand mittelniederdeutscher und altskandinavischer Volksbücher”. K. Braunmüller & W. Diercks (Hrsg.), Niederdeutsch und die skandinavischen Sprachen I, Winter, Heidelberg, s. 231−270.

Braunmüller, K. (2007): ”Wortstellung und Sprachkontakt: Untersuchungen zum Vorfeld und Nebensatz im älteren Dänischen und Schwedischen”. H. Perridon & A. Quak (Hrsg.), Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik. Oppa Swänsko oc oppå Dansko. Rodopi, Amsterdam/New York, s. 207−241.

Delsing, L.-O. (1999a): ”Från OV-ordföljd till VO-ordföljd. En språkförändring med förhinder”. Arkiv för nordisk filologi 114, s.151–232.

Ebert, R. P. (1986): Historische Syntax des Deutschen. 2, 1300−1750. Lang, Bern. Höder, S. (2010) Sprachausbau im Sprachkontakt: Syntaktischer Wandel im

Altschwedischen. Winter, Heidelberg. Magnusson Petzell, E. (u.u.a): ”OV and V-to-I in the history of Swedish”. A. van Kemenade,

& N. de Haas (eds.), Historical Linguistics 2009: selected papers from the 19th

23

International Conference on Historical Linguistics. John Benjamins, Amsterdam, Philadelphia.

Magnusson Petzell, Erik (u.u.b): ”OV-ordföljd i svenskans historia”. Arkiv för nordisk filologi 126.

Platzack, C. (1983): “Three syntactic changes in the grammar of written Swedish around 1700”. E. Andersson, M. Saari & P. Slotte (red.), Struktur och variation. Festskrift till Bengt Loman 7.8.1983, Åbo Akademi, Åbo, s. 43−63.

Thomason, S. G. (1997): ”On mechanisms of interference”. S. Eliasson & E. H. Jahr (eds.), Language and its ecology: Essays in memory of Einar Haugen, Mouton de Gruyter, Berlin, s. 181−208.

Thomason S. G. (2003): ”Contact as a Source of Language Change”. J. B. D. Joseph & R. D. Janda (eds.), The handbook of historical linguistics, Blackwell, Oxford, s. 687−712.

Zeevaert, L. (2005): ”Språkkontakt, syntaktisk variation och syntaktisk förändring. Går det att påvisa ett sammanhang i fornsvenska texter?”. C. Falk & L.-O.Delsing (red.), Studier i svensk språkhistoria 8. Inst. för nordiska språk, Lund, s. 333–342.

24

Henrik Rosenkvist: Syntaktiska innovationer i älvdalska

Älvdalska har utvecklats i relativ isolering i omkring 800 år, eller kanske ännu längre (Kroonen 2011). Under denna tid har ett antal innovationer uppstått i språket, både fonetiska, morfologiska och syntaktiska. I det här föredraget tänker jag fokusera på fyra syntaktiska innovationer i älvdalska (se Garbacz 2010, Garbacz & Johannesson under arbete), som bland annat har kunnat beläggas vid fältarbete i Älvdalen under de senaste åren. Inom den traditionella dialektologiska forskningen har syntaxen ofta kommit på undantag, och därför är flera av dessa syntaktiska innovationer mindre väl kända.

Älvdalska är den språkvarietet i Ovansiljan som har klarat det senaste seklets stora språkutjämning bäst, och tack vare Levander (1909) vet vi också mer om den traditionella älvdalskans syntax än om till exempel Venjansmålets dåtida syntax. Men det är rimligt att anta att många av de språkliga särdrag som utmärker älvdalska var gemensamma för Ovansiljanmålen tills för inte så länge sedan – och eftersom älvdalskan har uppmärksammats och utforskats inom det stora ScanDiaSyn-projektet, men inte övriga varieteter i Ovansiljan, så är det möjligt att det fortfarande finns liknande syntaktiska egenheter också på andra håll i Ovansiljan (se dock Garbacz 2011).

De innovationer som jag tänker ta upp är: referentiella nollsubjekt (Rosenkvist 2010), älvdalsk subjektsdubblering (Rosenkvist under arbete), negationsdubblering (Garbacz 2010:85ff) och det modala hjälpverbet edde. För varje språkdrag kommer jag att försöka förklara hur de har kunnat uppstå och anknyta till utbredningen av dessa språkdrag i andra germanska dialekter och icke-standardspråk. Dessutom ska jag visa att dessa språkdrag är just älvdalska innovationer, och inte arkaismer. Litteratur Garbacz, Piotr. 2010. Word Order in Övdalian. Centre for Languages and Literature, Lund

University. Garbacz, Piotr. 2011. Sambandet mellan morfologi och syntax i de nordiska dialekterna. I:

Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik & Maj Reinhammar (red.), Studier i dialektologi och sociolingvistik. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 113–122.

Garbacz, Piotr & Janne Bondi Johannesson. Under arbete. Övdalian from 1909 to 2009. För publicering i: Kristine Bentzen & Henrik Rosenkvist (red.), Studies in Övdalian Syntax. Amsterdam: Benjamins.

Kroonen, Guus. 2011. Den elvdalske nasaliteten og rekonstruksjonen av gammelgermansk. Föredrag vid forskarseminariet i nordiska språk, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet. 19/10 2011.

Levander, Lars. 1909. Älvdalsmålet i Dalarna. Ordböjning ock syntax. Stockholm: Norstedt & Söner.

Rosenkvist, Henrik. 2010. Null Referential Subjects in Övdalian. Nordic Journal of Linguistics 33,3:231–267.

Rosenkvist, Henrik. 2011. Verb Raising and Referential Null Subjects in Övdalian. Working Papers in Scandinavian Syntax 88.

Rosenkvist, Henrik. Under arbete. The Syntax and Meaning of Subject Doubling in Övdalian. För publicering i: Kristine Bentzen & Henrik Rosenkvist (red.), Studies in Övdalian Syntax. Amsterdam: Benjamins.

25

Minna Sandelin: Upplandslagen – hur hänger den ihop?

Upplandslagen och de övriga fornsvenska landskapslagarna kännetecknas av textuella särdrag som inte är typiska för andra medeltida texter på svenska. Olika faktorer, bl.a. textmönstret, styr organiseringen av texterna och påverkar även de mekanismer som textbindningen har till sitt förfogande. Syftet med detta föredrag är att diskutera två textbindningsmekanismer som spelar en central roll såväl i äldre som i moderna texter, nämligen informationsstruktur och referensbindning. Genom en analys av dessa mekanismer i Upplandslagen söker föredraget samtidigt svar på följande frågor: Vad är det som håller ihop lagtexten som text? På vilka sätt skapar man egentligen sammanhang i balkarna, flockarna och paragraferna?

En informationsstrukturell analys går ut på att kartlägga samspelet mellan ny (rema) och känd (tema) information i satserna i en text. Det perspektiv på informationsstruktur som anläggs i föredraget fokuserar på den variation som förekommer i sätten att introducera ny information eller närmare sagt nya textreferenter i Upplandslagen. Vilka satsdelar tenderar att vara bärare av ny information? På vilka textställen i Upplandslagen är det aktuellt att introducera nya textreferenter?

En fråga som uppstår i samband med informationsstrukturen och identifieringen av nya textreferenter är hur dessa etablerar sig i Upplandslagen, dvs. hurdana referensbindningar och hela ledfamiljer som uppstår kring dem. Faktum är att långt ifrån alla nya textreferenter blir diskursämnen, men vilka gör det? Vad berättar referensbindningarna om Upplandslagen som text?

Föredraget presenterar preliminära resultat från en undersökning av textuella egenskaper i Upplandslagen.

26

Johan Schalin: Varför säger man [mʊsa] för mosse och [bʊk:] för bock i Östnyland?

I standardsvenskan idag är de korta starktoniga labiala bakvokalerna i arvord mestadels efterföljare till urnordiskt kort /u/ eller sekundärt förkortade fornsvenska långa vokaler.

Urnordiskt kort /u/ representeras som känt antingen av kort [ɵ] (←[�]) som i stund och mull

eller som kort [ɔ] (← [ɞ]) som i bock, mosse och loft. (se t.ex. G.Pettersson 2008, ”Svenska språket under sjuhundra år”, s. 151 ff.).

På Finlands sydkust används ännu idag anmärkningsvärt allmänt svenska nyländska dialekter som företer många ålderdomliga drag, speciellt i kvantitetsförhållanden och vokalkvaliteter. Det nyländska dialektområdet bildar ett enhetligt men bara 2 mil smalt bälte från Hangö stad och Bromarv kapellförsamling ca. 13 mil väster om Helsingfors till Pyttis kommun intill Kotka stad ca. 12 mil öster om huvudstaden.

Svenska bönder bosatte i Nylands kustbygder och ådalar ungefär mellan år 1200 och 1350. I de mål som de förde med sig har de omvälvande kvantitetsförändringar som ägde rum i yngre fornsvenska i huvudsak uteblivit och de flesta vokaler som var korta kring år 1350 representeras ännu idag av korta vokaler, medan nästan samtliga dåtida långa vokaler, i synnerhet i östnyländska, fortfarande representeras av långa vokaler.

V.E.V.Wessman har i sin studie ”De finlandssvenska dialekternas labiala vokaler” (1937 = Folkmålsstudier IV) klassificerat dessa folkmål med avseende på deras behandling av urnordiskt starktonigt kort /u/. Alla dialekter i västra och mellersta Nyland, liksom dialekterna i Östnylands båda periferier, använder i huvudsak två foner i efterföljd av detta historiska

fonem. Medan den ena varianten realiseras halvlåg [ɔ ̆] (jag markerar alla korta dialektvokaler med ”brevis” för otvetydig tydlighet) uttalas den andra hög. Till skillnad från högspråket är det fråga om en bakvokal, närmast [u ̆] eller [ʊ]̆. Således uttalas bundet i ”perifera” Nyland ungefär som bonde i högspråket. Distributionen mellan de två fonerna i ordförrådet avviker i någon mån från standardsvenska men de största avvikelserna gäller kvantitet (se ovan).

I ”central östnyländska” (= c.ö.n.), allt från byar belägna ca. 25 km öster om Helsingfors ända till den gustavianska riksgränsen ca. 8 mil österut, talas mål där urnordiskt starktonigt

kort /u/ representeras av tre olika foner: halvlågt bakre [ɔ̆], högt bakre [ʊ̆] och därtill ”norskt” [� ̆]. Med hänsyn till denna sista fon kallar Wessman de centrala östnylänska målen ”u-mål” medan han kallar de övriga nyländska dialekterna ”o-mål”.

Den egendomlighet som kräver en förklaring är fonernas mycket särpräglade distribution.

Fonen [ʊ ̆] i centralöstnyländska arvord uppträder aldrig i samma ställning som väst- eller

mellannyländskt [ʊ̆] eller högspråkligt [ɵ] (som i mull) och utan den ljudlagsenliga

motsvarigheten är väst- och mellannyländskt [ɔ̆] och likaså den högspråkliga fonen [ɔ] som i

bock (jf. c.ö.n. [bʊ ̆k:]) och mosse (jf. c.ö.n. [mʊ ̆sa]). Märk väl att vokalen i bl.a. [tru:d:] ’trodde’ och [su:kn ̩] ’socken’ är dialektalt lång och kan förbises i resonemanget.

Genom analys av distributionen för kort starktonigt [ʊ̆] i central östnyländska, genom jämförelser med kända språkhistoriska fakta och genom en minimering av onödvändiga ljudhistoriska antaganden (också två ortnamn stöder resonemanget) skall jag vid konferensen förklara uppkomsten av denna (allo)fon (synkront också fonematiserad genom lånord). Därmed blir det möjligt att väsentligen komplettera den helt föråldrade fonetiskt-filologiskt orienterade ljudhistoriska analysen representerad av V.E.V.Wessman med ett modernare lingvistiskt resonemang och i någon mån bidra till förståelsen av fornsvenskans ljudhistoria.

27

Mer specifikt skall jag i grunden vederlägga Wessmans genomgående tanke att dialektens

[ʊ ̆] är en relikt av fornsvenskans /u/ som i de ifrågavarande orden skulle ha undgått sänkningsreglerna i yngre fornsvenska. Min analys ger vid handen att fonen från ett halvhögt utgångsläge sekundärt har sökt sig ut i vokaltriangelns hörn i nysvensk tid. Veterligen har Wessman inte tidigare korrigerats i detta hänseende.

28

Dominika Skrzypek: Grammatikalisering av obestämd artikel i fornsvenskan

1. Problemställning Den svenska obestämda artikeln har sitt ursprung i räkneordet en (einn), vilket verkar vara en allmän tendens i världens språk (t.ex. Givón 1981, Heine 1997, 2002). I modern svenska används en med både specifik och icke-specifik referens, utan i vissa av de s.k. negativa polaritetskontexter, t.ex. negation, där den omärkta formen är någon. 2. Syfte Till skillnad från den bestämda artikeln har den obestämda och dess utveckling uppmärksammats relativt lite i litteraturen. Bortsett från en studie av utvecklingen i religiös prosa i negativa polaritetskontexter (Brandtler och Delsing 2010) fokuserar de beskrivningar som finns på antingen modern svenska (Terner 1922, Nivre 2002) eller jämförelse med isländska (Leijström 1934) och diskuterar utvecklingen från räkneordet till artikeln bara i förbigående. Syftet med denna studie är att ge en detaljerad beskrivning av utvecklingen. 3. Metod Undersökningen bygger på Heines modell av grammatikalisering av obestämd artikel (Heine 1997:72f) och på Givóns analys av utvecklingen (Givón 1981). 4. Material Undersökningen bygger på fornsvenskt material som omfattar 16 texter från Äldre Västgötalagen (1225) till Historia Trojana (1529). Materialet är indelat i tre perioder: I (1225-1375), II (1375-1450) och III (1450-1525). Genrer som representeras är landskapslagar, religiös och profan prosa. 5. Preliminära resultat Preliminära resultat visar att frekvensen av adnominalt en ökar under hela den fornsvenska perioden (frekvensökning noteras ofta hos grammatikaliserande element) dock utan att nå värden för modern svenska. Samtidigt pekar den minskande distansen mellan medelvärdet och medianen på mindre variation mellan texterna och ökande obligatorifiering av formen. Tabell 1. Frekvensen av adnominalt en i fornsvenska. En Period I

Period II Period IIIMS kontrollstudie

en per 1000 ord 3,82 6,95 7,82 16,25 median 4,5 5,5 8,15 En närmare studie av formens funktioner visar att den i laglitteraturen förekommer endast som räkneord, även om kontexter finns där en specifik tolkning kan föreligga. I den tidiga religiösa prosan (främst Codex Bureanus) används en som presentationsmarkör i stor utsträckning, främst med referenter som tas upp i följande text. I period II åtföljs en ökning i frekvensen av en spridning i andra funktioner: som presentationsmarkör för nya men ej i sammanhanget viktiga referenter och som markör för specifik referens. Formen befäster sin position som markör av specifik referens i period II och sporadiskt hittas även som markör för

29

icke-specifik referens, där den slår igenom först i period III. Som i modern svenska konkurrerar den där med någon och variationen en – någon kommer också att diskuteras. Litteratur Brandtler, Johan and Lars-Olof Delsing. 2010. Framväxten av obestämd artikel i svenska. Definithet, specificitet och polaritet. In: Byrman, Gunilla and Anna Gustaffson and Henrik Rahm. Svensson och svenskan. Med sinnen känsliga för språk. Festskrift till Jan Svensson den 24 januari 2010. Lund, 24-36. Givón, Talmý. 1981. On the development of the numeral ‘one’ as an indefinite marker. Folia

Linguistica Historica, 35-53. Heine, Bernd. 1997. Cognitive Foundations of Grammar. New York: Oxford University

Press. Leijström, Gunnar. 1934. Om obestämda artikeln. Ett bidrag till nordisk språkhistoria.

Stockholm. Nivre, Joakim. 2002. Three Perspectives on Swedish Indefinite Determiners. Nordic Journal

of Linguistics 25, 3-47. Terner, Erik. 1922. Studier över räkneordet EN och dess sekundära användningar,

förnämligast i nysvenskan. Uppsala.

30

Sanna Skärlund: Typ – ett fall av grammatikalisering i nutida svenska

I dagens svenska har ordet typ en mängd olika funktioner och betydelser. Ordet kan användas som substantiv (en präktig typ), preposition (uppdrag typ hemvärnet), adverb (för typ två år sedan) och diskurspartikel (Vi multikultade järnet, typ.). Typ:s betydelse skiftar i dessa sammanhang från ’sort/slag’ till ’ungefär’, ’till exempel’ och ’liksom’. I presentationen beskrivs utifrån Skärlund (2010) och Rosenkvist & Skärlund (2011) resultatet av korpusundersökningar med syftet att kartlägga hur typ har kunnat få alla dessa olika användningsområden. En genomgång av beläggen på typ i Språkbankens konkordanser och tidningsarkivet PressText för perioden 1838 till 2009 visar att typ fram till omkring 1930 enbart fungerade som ett substantiv med innebörden ’sort/slag’. Övriga användningar och betydelser har alltså utvecklats successivt under 1900-talet och början på 2000-talet. Undersökningen åskådliggör hur typ under denna period har grammatikaliserats i flera olika steg. Kontexter i vilka typ föregicks av prepositionen av visar sig ha varit avgörande för en reanalys vilken gav upphov till tvåordsprepositionen av typ, ursprungligen använd för att beskriva olika sorters militärflygplan. I nästa steg förlorade denna konstruktion prepositionen av, vilket fick typ att börja uppträda som en preposition på egen hand. En sådan användning blev vanlig på 1970-talet och har tidigare beskrivits av Ohlander (1983). I slutet av den undersökta perioden dyker typ upp i materialet i funktionen som adverb; en utveckling som noterats i talspråk redan av Fridell (1993). I samband med detta finner vi också belägg på typ använt som diskurspartikel (jfr Kotsinas 1994; Svensson 2009). Grammatikaliseringen av typ visar sig bero på växelverkan mellan syntaktiska reanalyser och semantiska omtolkningar i kontexter där ordet kan tolkas på flera olika sätt. Detta ger ett starkt stöd för den tes som drivs av Rosenkvist (2004, 2006), nämligen att både syntaktiska funktioner och semantiskt innehåll måste tas i beaktande vid studiet av grammatikaliserings-processer. Intressant att notera är också att varken det norska eller det danska type har utvecklats på ett liknande sätt, men att däremot det italienska tipo har genomgått en process snarlik den för typ (Voghera 2011). Referenser Fridell, Staffan (1993): ”Nya typtyper.” Språkvård 1, s. 25-26. Kotsinas, Ulla-Britt (1994): Ungdomsspråk. Ord och stil, Språkvårdssamfundets skrifter 25. Uppsala, Hallgren &

Fallgren. Ohlander, Sölve (1983): ”’Förslag typ löntagarfonder’ – om ett nytt språkbruk i dagens svenska.” Språkvård 1, s.

21–30. PressText: <http://www.presstext.se/>[hämtad februari 2010] Rosenkvist, Henrik & Skärlund, Sanna (2011): ”Grammatikalisering i nutid – utvecklingen av typ fram till

2009.” Språk och stil, 21, s. 5-25. Rosenkvist, Henrik (2004): The emergence of conditional subordinators in Swedish – a study in

grammaticalization. Diss. Lund: Lunds universitet. Rosenkvist, Henrik (2006): “Fyra vyer av begreppet grammatikalisering.” I Årsbok utgiven av

vetenskapssocieteten i Lund, red. Valéria Molnár, s. 57–73. Lund, Vetenskapssocieteten i Lund. Skärlund, Sanna (2010): ”Grammatikalisering, typ? – om den förändrade användningen av ordet typ 1965–2009

som en grammatikaliseringsprocess.” Opubl. kandidatuppsats. Lund, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet.

Språkbankens konkordanser: <http://spraakbanken.gu.se/konk/> [hämtad februari-maj 2010] Språkbanken ORDAT: <http://spraakbanken.gu.se/ORDAT/> [hämtad januari-februari 2011] Svensson, Gudrun (2009): Diskurspartiklar hos ungdomar i mångspråkiga miljöer i Malmö. Lundastudier i

nordisk språkvetenskap. A, 67. Lunds universitet. Lund, Språk- och litteraturcentrum.

31

Voghera, Miriam (2011): “A case study on the relationship between grammatical change and synchronic variation: the emergence of tipo[-N] in the Italian language.” Presentation vid konferensen Gradualness in change and it's relation to synchronic variation and use, Pavia 30-31 maj, 2011.

32

Ulla Stroh-Wollin: Hinn och det deiktiska rummet – om det nordiska bestämdhetssuffixets förhistoria

De nordiska språken avviker från de övriga germanska språken bl.a. genom sin bestämdhets-böjning av substantiv. Att vårt bestämdhetssuffix på ett eller annat sätt går tillbaka på ett äldre demonstrativt pronomen hinn (eller möjligen primärt inn) är man ense om, alltså: mann (h)inn (ack.) ’denne man’ mann ’inn manninn ’mannen’. Men processen som sådan är omöjlig att följa i bevarade texter, och den har förklarats på olika sätt. Också den bestämda formens ålder råder det delade meningar om. Delsing (2002: 938 f.) föreslår 1200-talet, Perridon & Sleeman (2011:4) anger 800- eller 900-talet och Skrzypek (2009) drar slutsatsen att suffixet uppstått redan före 800. (För allmänna översikter, se t.ex. Dahl 2007:34 ff., Perridon 1989:127 ff. och Syrett 2002:723. Skrzypek 2010 är ett senare inlägg om grammati-kaliseringsprocessen.)

Inför det problematiska empiriska läget har jag frågat mig om det finns nya perspektiv som skulle kunna kasta mer ljus över ämnet. Jag har därvid fastnat bl.a. för idén att göra en jämförande funktionell analys av förhistoriska demonstrativa pronomen och deras utveckling. Naturligtvis måste en sådan analys i möjligaste mån grundas på den empiriska kunskap vi trots allt har. Men den bygger också på teoretiska antaganden. Olika demonstrativa pronomen inom en varietet intar i regel olika funktionella nischer. Samtidigt är systemet föränderligt. Det är t.ex. inte ovanligt att demonstrativa pronomen tappar i deiktisk styrka och att ett nytt pronomen intar det tidigare pronomenets ursprungliga nisch. Det försvagade pronomenet kan å andra sidan ha fått nya funktioner, t.ex. som anaforiskt pronomen eller bestämd artikel, och kan därmed överleva i en eller flera nya nischer. De olika funktionella nischer som demonstrativa pronomen och före detta demonstrativa pronomen kan inta utgör sammantaget, med min terminologi, det deiktiska rummet.

De primära pronomenen i det deiktiska rummet i det tidigaste nordiska språket var hinn, sa (nusv. den) och hann (nusv. han). Beteckningarna återger runsvensk form, men används tidsoberoende, och avser hela paradigm. Se paradigmet sa i fig. 1. Sekundärt har sasi (nusv. denna) uppkommit som en förstärkning av ett försvagat sa. Sa och sasi har direkta motsvarigheter i de övriga germanska språken. Detta gäller däremot inte hinn och hann, som därför ibland tas för urnordiska novationer. Det finns dock skäl som talar för ett äldre ursprung, och beträffande hann utgår jag ifrån att det, som man också föreslagit, är besläktat med grek. kēnos ’den där’, av (PIE) *ke-eno-, och ursprungligen var ett vanligt demonstrativt pronomen.

Man kan konstatera att av de primära demonstrativa pronomenen är det hann och sa som tillsammans bildat ett suppletivt paradigm för anaforiska pronomen, se fig 2. I någon mån känner vi dock från tidiga texter hinn som kontrastivt anaforiskt pronomen med betydelsen ’den förre/andre’. I andra funktioner, där ett demonstrativt pronomen använts attributivt eller determinativt kan man se en konkurrens mellan sa och hinn. I runinskrifterna dominerar sa före relativsats: Raði sa kunni! ’Tyd den som kan!’, men hinn före (svagböjt) adjektiv: Kristr hinn hælgi. I slutändan är det ändå sa som tar hem spelet i båda fallen.

Mot denna bakgrund är det intressant för en vidare diskussion att (h)inn lyckas etablera sig (åtminstone någonstans inom det nordiska språkområdet) som vårt blivande bestämd-hetssuffix. En annan intressant och i sammanhanget möjligen tolkbar iakttagelse är att sa:s förlust av en ursprunglig stark (proximal) deixis sannolikt går att datera till tidig vikingatid, jfr Rökstenens runaR þaR ’dessa runor’ (800-tal) och runaR þessaR i senare inskrifter.

33

Mask. Fem. Neutr. Singularis:

nom. sa(R) su þæt

gen. þæs þæiRa þæs dat. þæim þæiRi þy ack. þæn þa þæt Pluralis: nom. þæiR þaR þau(n) gen. þæiRa þæiRa þæiRa dat. þæim þæim þæim ack. þa þaR þau Fig. 1. Det demonstrativa pronomenet sa. Runsvenska former. Mask. Fem. Neutr. Singularis:

nom. hann hon þæt

gen. hans hænnaR þæs dat. honum hænni þy ack. hann hana þæt Pluralis: nom. þæiR þaR þau(n) gen. þæiRa þæiRa þæiRa dat. þæim þæim þæim ack. þa þaR þau Fig. 2. Anaforiska pronomen. Ett suppletivt paradigm med hann och hon för maskulinum singularis resp. femininum singularis (mörk skuggning) och pronomenet sa för övriga former (ljus skuggning, jfr fig 1 ovan). Referenser Dahl, Östen, preliminary version September 2007: Grammaticalization in the North: Noun Phrase

Morphosyntax in Scandinavian Vernaculars. Tillgänglig på: www.ling.su.se/staff/oesten/downloads/Gram_north.pdf.

Delsing, Lars-Olof, 2002: The morphology of Old Nordic II: Old Swedish and Old Danish. I: Bandle, Oscar & Braunmüller, Kurt (eds.): The Nordic Languages: an international handbook of the history of the North Germanic languages. Berlin. S. 924–939.

Perridon, Harry, 1989: Reference, Definiteness and the Noun Phrase in Swedish. Amsterdam. Perridon, Harry & Sleeman, Petra, 2011: “The noun phrase in Germanic and Romance. Common

developments and differences.” I: The Noun Phrase in Germanic and Romance. Structure, variation and change. Eds: Petra Sleeman & Harry Perridon. Amsterdam. S.1–21.

Skrzypek, Dominika, 2009: “The Formation of the Definite Article in the Nordic Languages.” I: Lingua Posnaniensis. Vol. LI/2009. The Poznan Society för the Advancement of the Arts and Sciences. S.65–76.

Skrzypek, Dominika, 2010: ”Kontexttyper och grammatikalisering av den bestämda artikeln i sven-ska.” I: Studier i svensk språkhistoria 10. Språkhistoria – hur och för vem? Red. av Erik Magnus-son & Lena Rogström. Göteborg. S. 205–216.

Syrett, Martin, 2002: “Morphological developments from Ancient Nordic to Old Nordic.” I: Bandle, Oscar & Braunmüller, Kurt (eds.): The Nordic Languages: an international hand-book of the history of the North Germanic languages. Berlin. S. 719–729.

34

Kerstin Thelander: Ni:s uppgång och fall. Utvecklingen av tilltalsordet ni under tre sekler i ett dramamaterial

Pronomenformen ni, som finns belagd i skrift från 1620, anses från början ha uppstått genom en sammansmältning av verbets ändelse i 2 person plural och pronomenet I (Wessén 1965). Ni kom också tidigt in som respektform och användes då parallellt med I i 2 person singular. Från början var ni en vardaglig form som användes i det lediga umgängesspråket i högreståndkretsar (Widmark 2001) eller bland allmogen. Det var vid sjuttonhundratalets slut en tämligen neutral tilltalsform som användes till främlingar vilkas titel man inte kände, på samma gång som det enligt europeisk modell användes som respektform inom de högre samhällsskikten. Under 1800-talets första hälft fick ni enligt samtida grammatiker (t.ex. Moberg 1825) en stämpel av nedlåtenhet, vilket fick till följd att bruket av tilltal med titlar ökade (Ahlgren 1978 och Nordman 1918). Dåtida vittnen (t.ex. Sweet 1879) konstaterade dock att bruket av ni under 1800-talet fortsatte att vara omfattande i dramadialog. Det tungrodda titelbruk som uppstod eftersom man inte hade tillgång till ett neutralt respektpronomen i 2 person singular, fick bl.a. som följd att en kampanj startades vid 1800-talets mitt för att införa ni som allmän respektform. Trots att många namnkunniga språkmän (t.ex. Noreen, Wessén och Wellander) så småningom anslöt sig till kampanjen fick man ge upp under 1900-talets förra hälft. Ni blev alltså inte det neutrala respektpronomen som det fanns behov av och som fanns och finns i andra språk, t.ex. tyskans Sie och danskans De. I stället ersattes titelbruket med ett allmänt du från 1960-talets slut. Tidigare utredningar av ni ur ett historiskt perspektiv har gjorts av bl.a. Ahlgren 1978, Nordman 1918 och Bratt Paulston 1976. Syftet med mitt föredrag är att inom en pragmatisk och sociolingvistisk ram beskriva hur användningen av ni i 2 person singular utvecklats i ett dramamaterial från 1725–2000. Materialet är en korpus som sammanställts inom projektet Svensk dramadialog under tre sekler och består av 45 pjäser. Pjäserna kommer från två perioder per århundrade. Under trehundra år har tilltalsbruket genomgått många utvecklingsstadier. Min metod är både kvalitativ och kvantitativ. Dels gör jag en översikt över förekomsten av ni i pjäserna under olika perioder, dels genomför jag en närläsning av pjäserna för att kartlägga de omständigheter (t.ex. social status, yttre miljö, ålder, könstillhörighet) som kan tänkas förklara användningen. Jag kan visa ett begränsat bruk under 1700-talet, ett ymnigt bruk under 1800-talet och 1900-talets första hälft och ett nästan obefintligt bruk under 1900-talets slut. Genom närläsningen kan man dra slutsatser om hur ni har använts och uppfattats under de olika perioderna. Jag kommer också att diskutera andra faktorer som kan ha betydelse för användningen. Var det till exempel så att ni måste kombineras med en titel för att vara acceptabelt (Ni, herr baron) under den tid när normen inte tillät att pronomenet användes på ett neutralt sätt? Så kan man kanske förklara det frekventa bruket i dramadialogen under 1800-talet, trots att ni enligt samtida grammatiker alltså ansågs olämpligt att använda som respektform.

35

Håkan Åbrink: Om teatersvenska som målspråk vid 1800-talets början

När Gustaf III 1787 anslog medel till grundandet av en nationell svensk teaterscen där nyskrivna svenska pjäser skulle framföras på svenska språket, så angav han också i direktivet att teatern skulle vara ”ett språkligt föredöme för den stora allmänheten”. Till teatern knöts även en skådespelarutbildning, den s.k. elevskolan. De första skådespelarna som anställdes vid den nya teatern hade en varierad bakgrund, både socialt och språkligt. Flera hade svenska som andraspråk, och om den högst betalda aktrisen Marie Louise Marcadet hette det att hennes franska accent gav extra krydda åt föreställningen. Eftersom svenska tidigare bara hade använts sporadiskt som scenspråk, så var det få som hade en bakgrund som professionell. En del hade haft anställning vid den franska truppen eller vid operan.

Mitt föredrag handlar om hur teatersvenskan i början av 1800-talet tydligare kom att avgränsas mot andra språkvarieteter. Detta skedde inom ramen för en teaterutbildning som omfattade internat, elevskola och lärlingssystem. Perioden utgjorde en brytningstid eftersom teatern utvecklades från att ha varit ett inslag i den gustavianska hovkulturen till att bli en allt självklarare uttrycksform för den borgerliga offentligheten.

Syftet med mitt föredrag är att diskutera teatersvenskan ur språkinlärningssynpunkt, närmare bestämt hur skådespelarelever under de första decennierna av 1800-talet både lärde sig att tala korrekt svenska och själva bidrog till utvecklingen av den teatersvenska normen. Teatersvenskan utgjorde vid den här tiden långt ifrån en enhetlig norm och för att få tillgång till ett lämpligt elevmaterial för teaterns behov, tog man i början av 1800-talet hand om unga flickor och pojkar i internat (”Upfostrings Anstalt”). Verksamheten vid internatet bidrog förmodligen till att vissa drag i 1700-talsspråket blev naturliga inslag i barnens språkutveckling; man minimerade helt enkelt inverkan av den s.k. kritiska perioden för språkinlärning (något som senare tiders skådespelare har haft stora problem med).Vid skolan övades framför allt konsten att deklamera, men även studier i grammatik och främmande språk tog stor plats. Den fraseringsteknik som lärdes ut kan spåras till ideal som sedan länge hade rått vid Comédie francaise i Paris.

Undersökningen är diskursanalytisk och koncenterad till den idealiserade bild av teatersvenskan som framträder i samtida texter (dokument, brev, dagböcker, memoarer, övningsmaterial från skolan). Den sociala praktik som i första hand har fokuserats är den språkdidaktiska med fokus på traderingen och vidareutvecklingen av den teatersvenska normen.

Bland de resultat jag vill lyfta fram är den betydelse som kontakten med det teatersvenska idealet i så unga år har haft för utvecklingen av normen. Några av de mest namnkunniga kvinnliga aktriserna under 1800-talet var placerade i internatet, bl.a. Emilie Högqvist och Jenny Lind, liksom Carolina Bock som genom sitt arbete vid elevskolan kom att lägga grunden till en svensk röst- och talpedagogik i Monvels anda. Bland hennes elever märks bl.a. Elise Hwasser, 1800-talets största kvinnliga skådespelerska. Carolina Bocks dotter Bertha Tammelin förde den röstpedagogiska traditionen vidare och hade hösten 1899 den unga Harriet Bosse som elev.