267(2/2*,�(Q�LQWURGXNWLRQ�WLOO��

/DUDQ�RP�EHQ��$Y��*XVWDY�0DOPERUJ�

1 Inledning och Allmän benlära Jag nämnde att osteologi är studiet av alla ryggradsdjurs skelett, såväl människans som de öv-riga djuren. Men i denna lilla introduktion kommer vi fokusera på däggdjuren (inklusive män-niskan). Om vi tittar på däggdjuren har de alla i stort sett samma byggnad, alla har ett huvud, en rygg-rad med bröstkorg och två par ben. Detta avspeglar sig på skelettet och benen i kroppen skiljer sig mer i utseende om det är två olika benslag men i samma kropp än om det rör sig om sam-ma ben fast hos olika djur. Låter det konstigt? Ta en titt på figur 1, där visas sex ben och om man skulle sortera bort ett av dessa som skiljer sig från de andra så skulle det bli det längst till höger. Detta är ett lårben (från människa) alla andra ben är överarmsben (från svin, hund, björn, hare och människa). Det är alltså ofta lättare att se skillnad på benslag än att se vilken art det rör sig om.

Benen är uppbyggda av oorganiska mineraler (kalciumfosfat och kalciumkarbonat) och av or-ganiskt kollagen. I benmassa ligger en mängd benceller (osteocyter). Med åldern ökar andelen oorganiskt material vilket leder till att benen blir skörare och man drabbas därför lättare av benbrott. I vissa sjukdomar så blir det tvärt om mer organiskt material vilken gör benen för mjuka, en sådan sjukdom är rakitis (eller engelska sjukan) som beror på D-vitaminbrist. Skelettet har tre huvuduppgifter, den första är att ge stöd och stadga till kroppen och för att musklerna skall kunna få fäste så att vi kan röra oss. Den andra är att skydda känsliga organ som hjärna, hjärta och lungor. Skelettet är slutli-gen ett depåorgan för kal-cium och fosfor. Man kan även nämna att i be-net finns benmärg som är kroppens viktigaste blod-

fig. 1 Fem överarmsben (svin, hund, björn, hare och människa) och ett lårben (människa).

fig. 2 Till vänster ett tvärsnitt av ett rörben och till höger ett av ett kranieben.

bildande organ. Benvävnadens struktur är antingen kompakt eller spongiös. Utsidan består av den kompakta benvävnaden medan den mer svampliknande sidan som vetter in mot benmärgen är den spongiösa benvävnaden. Denna spongiösa benvävnad minskar med åldern. Kraniebenen är uppbyggda på liknande sätt men här består benet av en ut- och en insida som båda är kompak-ta och ett mer spongiöst mellanskikt som kallas diploë (se. fig. 2). Människan har mer spongi-ös benvävnad än de andra däggdjuren. Om vi börjar med en vuxen männi-ska så har hon i regel drygt 206 ben i kroppen, drygt 100 finns i händer och fötter och 27 i kraniet. Man har fler ben som barn, ett ny-fött barn kan ha ca 350 ben detta beror på att ben växer ihop med åren (se fig. 3). Det största benet i vår kropp är lårbenet och kan bli upp mot en halvmeter och de mins-ta benen i kroppen sitter inne i örat och är någon millimeter stora. Som nämndes tidigare så ser ett mänskligt skelett ungefär likadant ut som ett svins eller en hunds, men på grund av vissa samman-växningar och tillbakabildningar av ben som en följd av specialisering så finns det arter med något färre antal ben. Framför allt är detta sammanväxningar eller tillbakabildningar i hand och fot. Titta till exempel på nöt som har en sammanväxning mellan två ben i hand och fot och en tillbakabildning av ca tolv ben per hand/fot (se fig. 4).

2 Skelettets byggnad Nu har vi gått igenom en lätt introduktion till ämnet och dyker nu på skelettets delar. Det är kanske på sin plats att påpeka att ämnet osteologi inte bara behandlar ben, utan även andra ske-lettdelar som tänder, horn och naglar. Därför brukar vi inte använda orden ben utan säger oftast skelettelement och då in-räknas i detta även de andra kategorierna. Vidare kommer det-ta kapitel bara att behandla det mänskliga skelettet. Detta för att man skall få en kunskap om skelettets byggnad utan att blanda in hur olika arter skiljer sig från varandra. Man skulle kunna lyfta fram vilket djur som helst för att demonstrera ske-lettets byggnad, fördelen med människan är att hon är relativt ospecialiserad och har därför inte så många sammanväxning-ar.

fig. 3 Bildning av ett skenben och dess ihoppväxning till ett ben.

fig. 4 En mänsklig fot jämte en fot från nöt.

2.1 Kranium med underkäke Kraniets främsta uppgift är att skydda hjärnan som kanske är den viktigaste delen av vår kropp. Även syn, hörsel, lukt och smaksinnena är placerade i kra-niet. Kraniet är inte bara ett ben utan består av inte mindre än 27 stycken ben plus tre hörselben i varde-ra öra. Dessa ben är förbundna med varandra med sömmar (suturer) som växer ihop med åren. Hos barn finns inte dessa sömmar. Detta beror på att skallbenen inte fått sin slutgiltiga form, mellanrum-men mellan benen (fontanellerna) förbinds med bindväv.

2.1.1 Tänderna En vuxen människa har i genomsnitt 32 tänder, i varje käkhalva finns två framtänder (insisiver), en hörntand (canini), två främre kindtänder (premolarer) och tre bak-re kindtänder (molarer). De permanenta tänderna föregås av 20 mjölktänder (molarerna har inga föregångare bland mjölktänderna men på grund av främre mjölkkindtänder-na liknar de permanenta kindtänderna brukar de kallas mjölkkindtänder). Eftersom tänder växer fram i ett givet mönster är käkarna mycket bra för åldersbedömning upp till drygt 20 års ålder Tänderna används på lite olika sätt. Framtänderna an-vänds för att skära och knipsa av, hörntanden för att tränga igenom och slita av, främre kindtänderna till att krossa och mala och slutligen kindtänderna som krossar och tuggar. En tand är uppdelad i en krona och en rot. Roten är gömd inne i käkbenet. Kronan täcks av krop-pens hårdaste material, emaljen. Innanför emaljen och i roten finns dentin som skyddar pulpan som innehåller nerver och blodkärl.

fig. 5 Kranium (människa)

fig. 6 Tand i genomskärning. A) rot B) krona, 1) emalj, 2) dentin och 3) pulpan.

2.2 Ryggraden Ryggraden består av kotor som ger en rörlighet och dels skydd år ryggmärgen. Varje kota har en begränsad rörlig-het men sammantaget kan ryggraden böjas kraftigt. Rygg-raden är formad efter rörelsemönster och hos människan, som är tvåbent, är den S-formad för att tyngdpunkten skall förflyttas så att den hamnar över benen och därige-nom avlasta kroppens muskler. Kotor har en kotkropp, en båge som bildar ett hål (kanal) för ryggmärgen och utskott ett åt vardera sidorna och ett bakåt. Vi ska nu gå igenom de olika kotsorterna uppifrån och ner.

2.2.1 Halskotorna (vertebrae cervicale) Hos alla däggdjur är antalet halskotor sju till antalet, en giraff med en lång hals har alltså samma antal halskotor som vi. Den första halskotan är ringkotan eller atlas. Det är denna kota som möjliggör att vi kan nicka. Den andra halskotan är tappkotan eller axis som möjliggör att vi kan vrida på huvudet. Halskotorna kännetecknas av att de jämte kanalen för ryggmärgen har två mindre kanaler.

2.2.2 Bröstkotorna (vertebrae thoracice) En människa har tolv bröstkotor och dessa har en större kotkropp än halskotorna. Revbenen ledar mot dessa kotor. Kännetecken för bröstkotor är därför att dessa har ledytor på sidan för revbenen. De tio första bröstkotorna har även ledyta mot revbenen på tvärutskottet (processus transver-sus).

2.2.3 Ländkotor (vertebrae lumbale) Ländkotorna är fem (ibland sex) till antalet och är krafti-gare än bröstkotorna och då inga revben fäster mot dessa saknar de även ledytor på sidorna. I stället har de ett tvär-utskott som kan liknas vid ett litet revben men som alltså sitter fast på kotkroppen.

2.2.4 Korsbenet (os sacrum) och svansko-

fig. 7-10 Tapp och ringkota (halskotor), bröstkota, ländko-ta, korsbenet.

torna (vertebrae coccygis) Korsbenet är egentligen fem kotor som växer ihop till ett större ben som ledar mot bäckenbe-nen i en styv fog. Basen den övre änden av benet är bred och benet smalnar sedan av ju läng-re ner mot svansen man kommer. Svanskotorna är fyra till antalet och de minsta kotorna i ryggraden. Hos människan sitter de helt inne i kroppen och ofta växer de ihop till ett ben (os coccygis).

2.3 Extremiteternas ben Som nämndes ovan har alla däggdjuren två par extremiteter (armar och ben), ett övre och ett nedre (främre och bakre om vi studerar de övriga däggdjuren). Vår rörlighet styr utseendet på dessa extremiteter vilket vi skall ta upp nedan. Utvecklingsmässigt är det fiskarnas fe-nor som hos oss utvecklats till armar och ben.

2.3.1 Övre extremitetens skelett Armen hos människan är utvecklad till ett precisionsinstrument, upp-byggt på flera små och stora hävstänger. Arm och hand kan röras med både styrka och precision. Vi kan både lyfta stora tunga föremål och plocka upp mycket små och sköra föremål. Och när vi inte klarar av en uppgift kan vi ta redskap till vår hjälp. Om vi börjar uppifrån kommer vi först till skulderbladet (scapula) som är ett stort platt ben, lite solfjäderformat. Mot detta fäster många muskler. Bladet i sig har inte en förankring mot revben eller ryggrad utan hålls på plats med muskler och ligament. Mot detta skulderblad ledar överarmen (humerus). I benets övre (proximala) ände sitter en

kulled som ger en stor rörlighet, i den nedre (distala) änden finns en gångjärnsled som bara kan böjas i en riktning, inte runt som i kulle-den. Under överarmen sitter underar-mens ben som är två till antalet, armbågsbenet (ulna) och strålbenet (radius). Dessa två ben kan röra sig gentemot varandra vilket ger ett vridmoment och är anledningen till att vi kan vrida på våra händer. Att vi har en så stor rörlighet och precision i handen beror på att den består av många små ben. Inte mindre än 27 ben finns i handen, åtta av dessa sitter i handroten, sen kom-mer fem mellanhandsben (metacarpaler), ett för varje strå-le eller finger. Sen har alla fingrar tre fingerben (phalanx) utom tummen som har två stycken. fig. 12 Handens skelett.

fig. 11 Armens skelett.

2.3.2 Nedre extremitetens skelett Som nämndes ovan är de nedre extremiteterna direkt förbundna med ryggraden via bäckenbenet (os coxae) som ledar mot korsbenet (os sacrum). Bäckenbenet är ett oregelbundet ben som mitt på har en led-skål (acetabuli) där ledkulan på lårbenet (femur) ledar. Nedanför lårbe-net kommer två ben, skenben (tibia) och vadben (fibula). Höftbenets övre (proxilmala) ledkula ger en stor rörlighet, gångjärnsle-den i knät ger en rörlighet i ett plan och skenbenet och fibulan ger ett vridmoment till foten. Det ser ungefär ut som i armen men med större styrka och mindre rörlighet och precision. Foten består precis som handen av flera små ben, denna gång 26 styck-en. Sju av dessa är fotrotsbenen, fem är mellanfotsben (metatarsaler) och alla strålarna har tre tåben utom stortån som har två stycken.

2.3.3 Summering I denna första del har vi gått igenom människokroppens ben i syfte att få en förståelse för anatomin och många av de olika skelettelement man kan råka ut för inom osteologin. Att vi börjat med människan beror på att hon är relativt ospecialiserad och har få tillbakabildningar eller sammanvuxna ben i sitt skelett. I nästa kapitel kommer vi bredda diskussionen till att behandla även de vanligaste husdjuren; hund, katt, nöt, får(/get), häst, svin och kanin(/hare).

fig. 14 Fotens skelett. fig. 13 Benets skelett.