Mali rustar för krigfile/AP_4_2012.pdf · 2018-10-28 · Goda nyheter. 3 Bani Walid – vem bryr sig? Den 4 november raporterade Ghaith Shennib från nyhetsbyrån Reu-ters från

AmnestyPressNr 4 november 2012

Fortsatt krisi Maldiverna

Bloggare som utmanarregimen i Vietnam

Kvinnorna Japanvill glömma

Mali rustar för krigMali rustar för krig

AmnestyPress 04/122

I korthet:Våldtagen kvinna fick abort Argentinas högsta domstol beslöt den 11 oktober att en 32-årig kvinna ska ha rätt till abort. Kvinnan hade blivit gravid efter att i månader ha hållits i fångenskap på en bordell. Hon nekades 9 oktober abort av en domare sedan en organisation som arbetar mot abort hade lämnat in en inlaga (recurso de amparo) till domstol.

Högsta domstolen påpekar att domstolen den 13 mars i år slog fast att våldtäktsoffer ska ha rätt till säker abort. Amnesty välkomnade domen men uttryckte oro över juridisk inblandning i aborter efter våldtäkt trots Högsta dom-stolens utslag i mars.

MR-försvarare frigivenPå kvällen den 30 oktober frigavs advoka-ten och människorättsförsvararen Fabián Nsue Nguema från polisstationen i Ekva-torialguineas huvudstad Malabo. Han hade gripits när han kom till det ökända Black Beach-fängelset den 22 oktober för att besöka en klient han representerar.

När hans fru undrade vart mannen tagit vägen förnekade fängelsemyndig-heterna att han befann sig där trots att hans bil fotfarande var parkerad utanför. Han hölls isolerad i tre dagar i en cell utan ljus men utsattes inte för tortyr. Den 25 oktober flyttades han till polis-stationen där han satt i en vanlig cell med andra fångar.

Fabián Nsue Nguema har under åratal varit försvarsadvokat för samvetsfångar och politiska fångar. Han har trakasserats och förföljts och dömdes år 2002 till ett års fängelse.

Gambia: Livstidsdömd frigiven Den 17 september kunde Amadou Scattred Janneh fira sin 50-årsdag som en fri man. Han tackade Amnesty: ”Jag är tacksam för ert arbete som gav oss styrka att klara av prövningarna. Varje gång vi hörde om Amnesty Internatio-nal på radion så visste vi att vi inte var bortglömda.”

Amadou Scattred Janneh var tidigare informationsminister i Gambia. Han greps den 7 juni 2011 för innehav av en t-tröja med texten ”Avskaffa diktaturen nu” och dömdes för högförräderi till livs-tids straffarbete. Han har amerikanskt medborgarskap och har nu återförenats med sin fru och barn i USA.

Fri efter 100 dagar

Den 11 oktober frigavs Diomi Ndongala Eugene i Kinshasa, Demokratiska republiken Kongos huvudstad. Diomi Ndongala Eugene är parla-mentsledamot och ledare för partiet Démocratie Chrétienne (DC).

Den 27 juni försvann han när han var på väg till Notre Dame-katedralen i Kinshasa där han skulle skriva på ett avtal med andra oppositions-partier om bildandet av en koalition. Några veckor efter försvinnandet bekräftade åtskilliga källor att han hölls fängslad och isolerad hos

Fo

to

: JU

NIo

R D

IDI

KA

NN

AH

/AF

P/S

CA

NP

IX

Jean-Claude Roger Mbede tackar Amnesty

I juli frigavs Jean-Claude Roger Mbede från Kon-dengui-fängelset i Yaoundé, Kameruns huvudstad. Frigivningen är villkorlig i väntan på att hans fall ska tas upp i en högre rättsinstans, vilket väntas ske den 19 november.

Jean-Claude Roger Mbede greps den 2 mars 2011 av säkerhetstjänsten då han mötte en an-

Fo

to

: P

RIv

At

/AI

Samvets-fången Jean-Claude Roger Mbede tillsam-mans med sin advokat Alice Nkom.

Eugene Diomi Ndongala (till vänster i mitten) tillsammans med opposi-tionsledaren Etienne Tshi-sekedi vid en mässa för fred i östra Kongo i katedralen i Kinshasa den 22 juni. Fem dagar senare bortfördes Diomi Ndongala Eugene.

nan man som hade tipsat polisen att Mbede hade skickat ett sms med texten ”Jag är verkligen kär i dig”. Han dömdes till tre års fängelse för brott mot paragraf 347a i brottsbalken som gör det straffbart att ha sex med en person av samma kön. Fallet har fått stor internationell uppmärksamhet och bland annat Amnesty International har arbetat för att Mbede ska friges. Efter att ha blivit villkorligt frigi-ven skickade han ett brev till Amnesty:

”I dag är jag djupt tacksam för att jag är vid liv och ute i frihet. Min frigivning är visserligen villkorad men utan Amnestys stöd hade jag sannolikt fortfarande sut-tit inspärrad.(...)

Jag bor i Kamerun, ett land där det är olagligt att vara homosexuell. Homosexuella, bisexuella och transpersoner lever i ständig rädsla för hat och våld. Det finns många som jag, som sitter fängslade enbart på grund av vilka vi är. Det är er solidaritet som lyf-ter oss ur hopplösheten. När jag fick mina första brev i fängelset från Amnestysupportrar kände jag att jag tillhörde en stor världsomspännande familj. Era brev gav mig hopp i min mörka tillvaro. Ni berörde mig. Ni gav inte upp. π

underrättelsetjänsterna i Kinshasa och att han var vid dålig hälsa.

Omkring klockan 01.00 den 11 oktober lämnades Diomi Ndongala Eugene på Matadi-vägen av dem som hade fängslat honom. Fot-gängare tog hand om honom och kontaktade hans familj. Nu vårdas han i sitt hem.

Hans familj tackar Amnesty International för att bidragit till att han blev frigiven och uttrycker tacksamhet för att organisationen har mobilise-rat och gett stöd under denna svåra tid. π

Goda nyheter

3

Bani Walid – vem bryr sig? Den 4 november raporterade Ghaith Shennib från nyhetsbyrån Reu-ters från staden Bani Walid, 170 kilometer söder om Libyens huvudstad Tripoli. En del av de invånare som flytt hade börjat återvända och affärer och bagerier var öppna medan sjukhuset stod tomt utan patienter.

– Vad har vi gjort för att förtjäna detta, undrade Hussein Abdel-Rahman, en 64-årig affärsman när han såg sitt nedbrända hus.

Hussein Abdel-Rahman sade till Reuters att han trodde att hans hus förstörts för att han tidigare i år hade protesterat mot att milisen hade gripit hans son.

Bani Walids invånare tillhör Warfalla-stammen, där många var lojala mot Libyens tidigare ledare Moammar Khadaffi. I juli i år kidnappades Omran Shaaban och hölls fången i Bani Walid. Det var han som i okto-ber 2011 hittade Khadaffi i Sirte under krigets slutskede. Omran Shaaban frigavs den 11 september men avled den 24 september på ett sjukhus i Frankrike på grund av sina skador. Kongressen i Libyen beordrade då att andra kidnappade personer skulle släppas fria och att de skyldiga till Omran Shaabans död skulle gripas. Det blev i praktiken en militär beläg-ring av Bani Walid där minst 20 personer dödades och många sårades.

De talrika milisgrupperna fortsätter vara ett stort problem i det nya Libyen. När premiärminister människorättsadvokaten Ali Zidan den 1 november fick sin regering godkänd av parlamentet stormades byggnaden av beväpnade milismän som ville ha ministrar utbytta.

Milisgrupper håller fortfarande tusentals personer fängslade som an-klagas för att vara Khadaffi-anhängare. Staden Tawerghas 30 000 invå-nare bor fortfarande i flyktingläger, utsatta för en kollektiv bestraffning sedan deras stad förstörts och tömts på invånare av krigets segrare.

De fortsatta kränkningarna av mänskliga rättigheter i Libyen väcker numera bara en förströdd uppmärksamhet i den omvärld som förra året var så engagerad i störtandet av Khadaffi. Nu är det nästan bara Amnesty International och Human Rights Watch, HRW, som försö-ker slå larm om händelser som belägringen av Bani Walid och risken för hämndaktioner som drabbar urskillningslöst.

Den 26 februari 2011 hänsköt FN:s säkerhetsråd enhälligt situa-tionen i Libyen till ICC, internationella brottmålsdomstolen. Saif al-Islam, som hålls fänglad i Libyen, är en person ICC vill åtala. I juni i år skickade ICC fyra personer till Libyen för att träffa den misstänkte. De fyra greps och hölls fängslade av en milisgrupp i en månad.

Khadaffis underrättelsechef Abdullah al-Senussi är också efterlyst av ICC. Amnesty uppgav den 18 oktober att det verkar som om vare sig fa-milj eller advokat fått träffa honom sedan utlämningen från Mauretanien den 5 september. I rapporten ”Death of a dictator”, som HRW publice-rade 17 oktober, ges en kuslig bild av ointresset från de nya makthavarna i Libyen att på allvar agera mot möjliga krigsförbrytelser, både när det gäl-ler Khadaffis död och massavrättningen av upp till 66 fångar på Mahari Hotel i Sirte den 20 oktober 2011. Det bådar inte gott för Libyens framtid.

Ulf B Andersson

Amnesty Press utges av Amnesty International, svenska sektionen. Tidningen är ett självständigt forum för informa-tion och debatt kring Amnestys verksamhetsområde. Artiklar i Amnesty Press representerar inte nödvändigtvis Amnestys åsikter. Detta gäller även annonsmaterial, till exempel bilagor.Eftertryck endast efter överenskommelse. Utkommer med fem nummer 2012.

Redaktion:Ulf B Andersson, redaktör, ansvarig utgivareMalin Engman, form och redigeringAdress: Box 4719, 116 92 Stockholm.Besöksadress: Alsnögatan 11Telefon: 08-729 02 00, fax: 08-729 02 01E-post: Amnesty Press: [email protected] Hemsida: www.amnesty.se/ap Prenumeration: 160 kr.

Svenska sektionen: postgiro 900072-0, bankgiro 900-0720Tryckeri: V-TAB AB, Södertälje, 2012Pressläggning: 5 november 2012Manusstopp Nr 5/2012: 19 november 2012Hos läsarna: 21 december 2012ISSN: 0284-7108Omslagsbild: Den 14 september dödade armén 16 muslimska predikanter som var på väg till en konferens i huvudstaden Bamako. Amnesty kräver att händelsen utreds. Foto: Adama Diarra/Reuters/Scanpix

4. Krisen i turistparadisetI Maldiverna fortsätter den politiska krisen sedan president Mohamed Nasheed i februari avgick. Amnesty Press berättar om bakgrunden till krisen i ett land som annars är mest känt som turistmål.

9. Det blir Pride även 2013!För andra året i rad förbjöd myndigheterna i Serbiens huvudstad Belgrad Prideparaden. Aktivisterna i hbtq-rörelsen i Serbien lovar dock att göra ett nytt försök nästa år.

12. Ungdomarna som tränar för krig I Mali ansluter sig nu tusentals unga kvinnor och män till de milisstyrkor som tränas för att befria norra delen av landet där islamistgrup-per tagit kontrollen. Efter årsskiftet kan en militär offensiv bli verklighet.

15. Amnesty i skolan Bäckängsskolan i Borås har varit pilotskola för Amnestys nya skolmaterial. Amnesty Press åkte till skolan när det var dags för den årliga demokrativeckan.

16. Kvinnorna som Japan vill glömmaUnder andra världskriget härskade den kejserliga japanska armén över stora delar av Asien. Många kvinnor tvingades tjänstgöra som sexslavar. De överlevande fortsätter sin kamp för upprättelse.

18. Bloggare lever farligt i Vietnam Vietnam har blivit det land efter Kina och Iran som fängslar flest internetaktivister. I Ho Chi Minh-staden träffade Amnesty Press två bloggare som trotsar myndigheternas förföljelser.

20. Hårdare villkor för flyktingar Många flyktingar från Afrika har de senaste åren sökt sig till Israel. Nu blir villkoren allt hårdare och chansen att få asyl är i det närmaste obefintlig.

Nyheter 10, Läst&Sett 24, Debatt 26, Fatta Pennan 30

AmnestyPress 04/12

Ledare Innehåll

AmnestyPress 04/124

Text: Hanna Sistek Bild: Jonas Gratzer

Fortsatt maktkamp i Maldiverna

AmnestyPress 04/12 5

Malé, tisdag 9 oktober. Kvarteret kring

domstolsbyggnaden i Maldivernas hu-

vudstad patrulleras av kravallpoliser

med skottsäkra västar och benskydd.

Från ett balkongräcke följer de arbets-

lösa ungdomarna spänt utvecklingen.

Prick klockan 15.30 bromsar en vit mi-

nivan in och ex-presidenten Mohamed

Nasheed kliver leende ut, i oklanderlig

vit skjorta. Han är ung och stilig och

landets förste folkvalde president. Innan

han kom till makten satt han totalt sex

år i fängelse. Den mindre skaran som

Fortsatt maktkamp i Maldiverna

➢

hunnit samlas hälsar honom med jubel

innan han snabbt leds in i byggnaden.

Idag är det dags för Mohamed

Nasheed att försvara sitt handlande den

16 januari 2012, då han lät gripa högste

domaren i landets brottmålsdomstol,

Abdulla Mohamed. Gripandet följdes av

tre veckors protester innan Nasheed till

sist den 7 februari avsade sig president-

posten inför TV-kamerorna.

Senare hävdade han att avgången varit

framtvingad och att bytet på president-

posten var en kupp.

Gryning i Maldiverna.

AmnestyPress 04/126

Några kvarter från rättssalen vibrerar luf-ten från partikamraternas rop. Kvinnor i huvudduk och flaggviftande män trängs bakom de röda plastavspärrningarna.

”Släpp Nasheed nu!”, skanderar massan med gula Maldivian Democra-tic Party-flaggor och plakat med texter som ”Bort med korrupta domare”, ”Vi kräver sanktioner mot den här skurkre-geringen” och ”Arresterar ni Nasheed, arresterar ni oss”.

Vad som för omvärlden tedde sig som ett solklart maktövergrepp av den dåvarande presidenten, när Mohamed Nasheed avsatte domare Abdulla Mo-hamed, ska vid en närmare titt visa sig vara betydligt mer komplicerat.

Det handlar om svårigheten att bry-ta gamla maktmönster och att bygga en demokrati i ett land som saknar ett starkt civilsamhälle.

”Det här är historien om hur en tyst kupp misslyckades”, skriver Aishath Velezinee i sin nyutkomna bok The Fai-led Silent Coup: in defeat they reached for the gun. Hon är författare och journalist och tidigare medlem i Kommissionen för rättslig service, JSC.

Hon är vad man brukar kalla för en ”Whistleblower”, eller visslare på

➢ svenska, och menar att personerna i landets rättsväsende inte blev återin-satta på ett korrekt sätt.

Vi tar det från början. Efter 30 år som enväldig diktator lät Maumoon Abdul Gayoom göra om författningen 2008 och fria val hölls. Mohamed Nasheed från MDP vann den andra valomgången. Förväntningarna var höga när demokrati skulle införas. Så mycket skulle stöpas om; parlamentet fick för första gången i landets historia reell makt och domstolsväsendet skul-le reformeras. Att bygga institutioner tar dock tid.

Just domstolsväsendet var i desperat behov av förändring. Enligt Velezinee Aishath låg utbildningsnivån bland en majoritet av domarna på under sju års grundskola,. Tre av tio var dömda brottslingar. De hade handplockats av förre diktatorns justitieminister – och dansade enligt kritikerna efter Mayoom Abdul Gayooms pipa.

Uppgiften att sålla agnarna från ve-tet föll på Kommissionen för rättslig service, JSC. De hade två år på sig att återinsätta domare som uppfyllde kri-terierna enligt den nya författningen.

»Det här är histo-rien om

hur en tyst kupp miss-lyckades.«

Domarna skulle ha rätt kvalifikationer, kompetens och vara av ”god karaktär”.

Just den goda karaktären blev en tvistefråga. Trots att domarnas moral skulle mätas enligt Bangalore-princi-perna från den indiska lagboken så hade JSC de facto underlåtit att utreda domarnas etik under den tvååriga över-gångsperioden. En av JSC-medlem-marna började till och med att kalla lag 285 som reglerade just domarnas professionalism och moral för ”sym-bolisk”. Visslaren Velezinee Aishath hade kommit med i JSC i slutet av över-gångsperioden och höjde nu rösten.

I juli 2009 gick hon till dåvarande presidenten Nasheed som hade satt henne på JSC-posten och luftade sina farhågor att saker och ting inte stod rätt till i kommissionen. Presidenten hade dock andra saker i hjärnan.

– Vi prioriterade att få igenom skatte-lagstiftningen, minns hans partikamrat Imran Zahir, en kedjerökare med häst-svans som liksom många i MDP suttit fängslad i omgångar för sin aktivism.

I februari 2010 informerade Velezi-nee Aishath så parlamentet om att JSC underlät att följa konstitutionen i sin åter-insättning av domarna. Politikerna var dock inte intresserade. Inte heller Mänsk-liga rättighetskommissionen ville ta upp frågan. Antikorruptions-kommissionen skickade bollen vidare.

I ren desperation startade Velezinee Aishath en blogg i maj 2010 för att låta allmänheten veta vad som pågick. Hon höll en presskonferens om att JSC un-derlät att följa konstitutionen och satte upp Facebook-gruppen 285.

Som om inte det var nog så tog hon till gatan.

– Medierna lade locket på, så jag tryckte upp egna nyhetsbrev varje mor-gon och delade ut till folk vid trafikljus och på fiskmarknaden. Jag gick runt på hela ön, berättar Velezinee Aishath.

Till slut kallade Kommittén för över-syn av oberoende institutioner till möte 2 Augusti 2010 om hennes och en annan ledamots anklagelser om miss-förhållanden. Trots att Velezinee hade med sig ”en väska full med bevis” så fick hon inte presentera dem utan bara svara på riktade frågor. Kommittén kom dock fram till att saken behövde utredas ytterligare. Sedan blev det tyst.

Några dagar senare återinsattes näs-tan samtliga drygt 200 domare på livstid, utan att ha screenats för ”god karaktär”.

Mohamed Nasheed, Maldi-vernas tidigare president, hälsas av an-hängare i Malés hamn när han återkom efter att en MDP- flottilj besökt atoller i södra delen av landet.


Bland dem finns den omstridde hög-ste domaren i domstolen, Abdulla Mo-hamed. Han var kontroversiell redan innan president Mohamed Nasheed kom till makten, bland annat för sitt deltagande i politiska talkshower och för att ha uppmanat minderåriga sex-brottsoffer att upprepa inför juryn vad de hade utsatts för under övergreppen.

Droppen kom när Abdulla Moha-med släppte en mordmisstänkt man ur häktet förra året mitt under pågå-ende utredning. Mannen mördade yt-terligare en person inom loppet av ett dygn och det utlöste ett ramaskri bland allmänheten. I november 2011, tre må-nader innan presidentbytet, kom JSC så fram till att Abdulla Mohamed inte lämpade sig för domarämbetet.

Då gick Abdulla Mohamed till en civilrättslig domstol och fick en stopp-order utfärdad mot JSC:s fortsatta ut-redning. Frågan var tillbaka på ruta ett.

Detta var en av faktorerna bakom det dramatiska maktskiftet 7 februari.

Parallellt med kaoset kring domstols-väsendet så hade den nya regeringen börjat genomföra reformer i Maldi-verna. Högre skatter, allmän pension

»Det blev inte popu-lärt bland

landets rika resort-

ägare.«

och sjukvårdsförsäkring. Det blev inte populärt bland landets rika resort-ägare som tar emot turister vilka under vin-terhalvåret vill uppleva sol och bad på paradisöar i Indiska Oceanen.

Motdraget lät inte vänta på sig. Den 23 december 2011 startades en

kampanj för bevarandet av islam i Mal-diverna, vilket påstods vara hotat under Mohamed Nasheeds moderata ledar-skap. Landet är helt sunnimuslimskt och saknar trosfrihet. Oppositionspoli-tiker och religiösa ledare höll brandtal. Kritiker påpekar dock att demonstran- ➢

terna främst utgjordes av betalda ung-domsgäng och att religionen utnyttja-des i politiska syften.

Vice oppositionsledaren Mohamed Jameel Ahmed, som varit minister både under Gayoom och Nasheed, publicerade en 30-sidig pamflett som anklagade presidenten för samarbete med judar och kristna präster i syfte att försvaga islam i Maldiverna. När presidentens kontor lät polisen gripa Mohamed Jameel Ahmed för förtal, så släpptes han direkt på order av Abdulla Mohamed, den omtvistade domaren.

Demonstranter i Malé.

Polisen har det senaste

halvåret använt hårdhänta metoder.

AmnestyPress 04/128

Fotnot: Amnesty Press har intervjuat allt från den sittande presidenten Mohammed Waheed till talmannen för parlamentet. Ingen har haft trovärdiga invändningar mot Velezinee Aishaths anklagelser om röta i rättsapparaten. När de intervjuade fått följdfrågor om sina motstridiga uppgifter har de gjort sig onåbara. JSC har nekat att ge intervju. President Waheeds argument är att Velezinee ”kanske är galen”. Trots Velezinee Aishaths förödande anklagelser om korrup-tion i rättsväsendet och statskupp så har hon inte åtalats för förtal.

Till slut kallades Abdulla Mohamed till polisen för förhör men en stopp-order utfärdades av hovrätten och han slapp infinna sig. Den 16 januari greps Abdulla Mohamed av militär anklagad för korruption och för att beordra frigiv-ning av personer från oppositionen när dessa anklagas för allvarliga brott.

– Nasheed nådde en punkt då han var tvungen att avsätta Abdulla. Vi visste att en kupp var i görningen, förklarar MDP-organisatören Imran Zahir. Un-derrättelsechefen berättade i detalj vad som skulle hända. Vissa militärer och poliser hade mutats av oppositionen, som tänkte organisera en revolution genom massprotester.

Tre veckor senare avgick Nasheed.

Hettan är tryckande när vi hoppar ur bilen norr om Artificial beach i Malé. Det salta vattnet skvätter upp på strand-promenaden.

– Här protesterade vi dagligen i två månader efter kuppen, berättar MDP-medlemmen Abdul Azeez Abdul Ha-keem. Det var precis som Tahrirtorget i Kairo, fullt med människor och tält. Fler och fler kom från öarna och till slut kunde polisen inte tolerera oss längre.

Polisvåldet mot demonstranter under våren har kritiserats av bland andra Amnesty International som den 5 september publicerade en rap-port med många vittnesmål.

MDP:s protester har tvingats flytta 150 meter bort. Där står gula bänkar uppradade framför en stor scen

– Varje kväll kommer folk hit. På fredagar och lördagar är vi åtminstone 2 000–3 000 personer, säger Abdul Azeez Abdul Hakeem.

Frågan huruvida presidentbytet var en kupp har utretts av Samväldet, vars Commission of National Inquiry, CONI, den 30 augusti publicerade sin rap-port. I sina rekommendationer trycker CONI visserligen på att Maldivernas demokratiska institutioner måste stär-kas men de anser att maktöverföringen var laglig när vicepresidenten Moham-med Waheed tog över.

– Första utkastet såg ut som något som oppositionen hade kunnat tota ihop. De tog inte med 90 procent av vittnesmålen, berättar Ahmed Saeed, en av CONI:s ledamöter.

Ahmed Saeed, som var tillsatt av MDP vägrade i slutändan att under-teckna rapporten som även underkänts i en analys av två jurister i Singapores högsta domstol. Däremot har USA och FN godtagit rapporten.

Närmast väntar frågan om ex-pre-sident Mohamed Nasheed kommer att fängslas och därmed inte kan ställa upp i valet som planeras till somma-ren. Och frågan hur omvärlden i så fall kommer att agera. π

»På fre-dagar och lördagar är vi åt-minstone 2 000– 3 000

personer.«

Bakgrund

Maldiverna består av cirka 1 200 öar, de flesta är obebodda. Landet har cirka 320 000 invånare med turismen som viktigaste inkomst-källa. Med sina 1,5 meter över havet hotas landets existens av ökande havsnivåer på grund av klimatför-ändringarna.

Maldiverna blev ett brittiskt protektorat 1796 och fick självstän-dighet 1965.

Under sin presidentperiod försökte Mohamed Nasheed få uppmärksamhet kring landets ho-tade framtid. Han besökte Sverige år 2009 då han tilldelades Anna Lindh-priset för sina ansträngningar att sätta människor och deras rät-tigheter i centrum för debatten om klimatförändringarna. Under sin tid i opposition fängslades Mohamed Nasheed flera gånger och adoptera-des av Amnesty som samvetsfånge.

MDP-flaggor på piren på ön Guraidho.

Aishath Velezi-nee har skrivit en bok om vad hon ser som ”en tyst kupp” mot Mohamed Nasheed.

➢


Liksom förra året för-bjöd myndigheterna i år den Prideparad som skulle ha hållits i Belgrad. Arrangö-rerna pekar dock på att de serbiska hbt-aktivister i år fyllde en Pridevecka med andra aktiviteter. Am-nesty Press har träf-fat Boban Stojanovic från Queeria.

Text: Christina Wassholm

»EU-minister Birgitta Ohlssons närvaro

fick myck-et upp-märk-

samhet i media.«

Årets inställda parad avslutades med utlysandet av Pride nästa år.

»Vi ger inte upp«

Boban Stojanovic telefon ringer säkert fem gånger under vår lunch. Men det är ingenting jämfört med förra veckan, berättar han, då det ringde så mycket att han aldrig hann ringa tillbaka till någon. Vi äter lunch på restaurangen Holesterol – ja, namnet betyder det du tror – i en ruffig gatuända nära organi-sationen Queerias kontor. Boban Sto-janovic, aktivist i Queeria och en av ar-rangörerna av Pride-veckan i Belgrad i början av oktober, har sovit på kontoret de senaste veckorna och ätit lunch på Holesterol var och varannan dag.

För andra året i rad blev den pla-nerade Pride-paraden i den serbiska huvudstaden Belgrad förbjuden av inrikesministeriet på grund av den stora säkerhetsrisken med ett sådant arrange mang. År 2010 skyddades 1 000 deltagare av 5 000 poliser och Bel-grad fick uppleva de värsta kravallerna på flera år. I snacket så här efter Pride 2012 vill Boban helst fokusera på det som faktiskt lyckades; de sju dagarna fulla med seminarier, presskonferen-ser, utställningar, fester. Och att media blivit bättre på att rapportera om hbtq-frågor; kunnigare och mindre av sensa-tionsjournalistik.

– Det är stor skillnad jämfört med för bara några år sedan, säger han.

Veckomagasinet Nin publicerade exempelvis en lång och balanserad in-tervju med den svenska bildkonstnären

Elisabeth Ohlson Wallin om Ecce Ho-mo-utställningen som visades under Pride-veckan. 2 000 poliser vaktade utställningslokalen under de två tim-marna den tilläts vara öppen. Religiösa grupper protesterade utanför med ikonbilder och kors i händerna.

De svarta ringarna under ögonen vittnar om att Boban Stojanovic inte hunnit sova ikapp än, så här tre dagar efter att paraden inte blev av. Det är svårt att komma på något teve- eller ra-dioprogram som Boban inte varit med i de senaste veckorna. Det blir stort fo-kus på honom, och nu skulle han gärna se att flera hbt-aktivister fick träning i mediaframträdande. Han blir ofta igenkänd på gatan och vågar aldrig åka buss på kvällstid.

Istället för parad hölls den 6 ok-tober en känsloladdad presskonferens med namnet ”Pride innanför fyra väg-gar” som avslutades med en 60 sekun-der lång gatuaktion på ett kvadratme-terstort utrymme omedelbart utanför mediacentret. Symboliskt trängde ak-tivisterna ihop sig på den lilla biten av offentlig mark och höll upp skyltar med datum för nästa Pride; 28 september 2013.

Arrangörerna fick stöd av svenska organisationer och EU-minister Birgitta Ohlssons närvaro fick mycket upp-märksamhet i media. Inom den rörelse som arbetar mot diskriminering av

homosexuella, bisexuella och transper-soner råder dock inte någon samsyn om att fortsätta insistera på en parad. Många är tveksamma till om en parad är den bästa strategin för att minska fördomarna om homosexuella bland allmänheten. Andra tar avstånd från paraden eftersom den kräver ett stort mått av samarbete med myndigheter och lätt blir ett verktyg för politikers be-hov av att framstå som EU-vänliga.

President Tomislav Nikolic sade i val-kampanjen i våras att han skulle kunna tänka sig att delta i en parad. För många hbt-aktivister skulle det vara otänkbart att gå i samma parad som en man som tidigare tillhörde det extremnationalis-tiska radikalpartiet och förknippas med 1990-talets nationalism och helt andra värderingar än Pride-paraden vill för-medla. Från regeringens håll har pre-miärminister Ivica Dacic, som tillhör samma socialistparti som framlidne ex-presidenten Slobodan Milosevic, va-rit noga med att säga att inga EU-krav i världen kan få honom att tillåta en parad om han inte känner för det. Det uteblivna stödet från regeringen gör ak-tivister utsatta i Serbien och beroende av påtryckningar från utlandet för att hbt-personers rättigheter ska stärkas. Frågan är om den splittrade och nedslagna hbt-rörelsen förmår kraftsamla på nytt.

Boban Stojanovic tvekar dock inte. – Det är helt otänkbart att ge upp

nu, säger han. π

Foto:veSNA LALIC/BeLgRADe PRIDe

AmnestyPress 04/12

Den 17 oktober gick medlemmarna i fackföreningen Unite ut i strejk på Am-nesty Internationals internationella se-kretariat, IS. Strejkvakter placerades ut utanför högkvarteret i London och på ef-termiddagen tågade de strejkande till en kyrka för att hålla konfliktmöte. Omkring 300 av de 500 anställda vid IS är organi-serade i Unite. Enligt ledningen deltog en tredjedel av de anställda i strejken.

Bakom strejken ligger en strid om avtalen vid uppsägningar. Amnestys internationella sekretariat är nu i en omstrukturering, kallad ”Moving closer to the ground”, där delar av arbetet ska utlokaliseras till tio ”hubbar” i världen för att göra Amnestys arbete mer effek-tivt i syd och öst. Enligt Unite är facket inte motståndare till denna process men man kräver att ledningen för Amnesty Nyheter

står fast vid ingångna avtal. Enligt nu-varande avtal ska anställda få ersättning motsvarande fyra veckors arbete per år vid anställningar över två år och upp till 20 år. Den som varit anställd av Amnes-ty i 20 år skulle då få ett avgångsvederlag motsvarande 80 veckolöner.

Hur många anställda på IS som kommer att sägas upp på grund av att arbetsuppgifter försvinner eller för att de inte vill flytta från London är oklart. Den 25 oktober informerades de anställda om att ledningen nu beslutat att erbjuda ett nytt avtal där avgångsvederlaget base-ras på tre veckors lön per arbetat år, en höjning jämfört med de två veckor som varit ledningens tidigare bud.

Om de anställda inte accepterar detta slutbud från ledningen kommer anställda få uppsägningsbesked och

erbjudas återanställning på de villkor ledningen har beslutat om. Amnestys internationella styrelse, IEC, har gett sitt fulla stöd till Amnestyledningens arbete med att minska kostnaderna för avgångsvederlag.

Vid den brittiska sektionen, den näst största i Amnesty med cirka 250 000 medlemmar, givare och aktivister, har Unite genomfört två strejker i höst. Sektionen har cirka 200 anställda och ledningen har meddelat att nedskär-ningar måste göras då en ökad andel av sektionernas intäkter enligt beslut på ICM, Amnestys internationella råds-möte, ska gå till IS. Ett 70-tal anställda har fått formellt varsel om uppsägning och det beräknas att omkring 40 perso-ner riskerar att få gå. Den 26 oktober krävde Unite att Kate Allen, Amnestys chef i Storbritannien, avgår.

– Våra medlemmar har tappat för-troendet för Kate Allens förmåga att garantera en livskraftig framtid för brittiska Amnesty och dess arbete för mänskliga rättigheter, sade Sally Kosky från Unite.

I ett uttalande från ledningen och styrelsen i den brittiska sektionen ut-trycktes förståelse för oron bland de anställda men det betonas att beslutet som fattas vid ICM ska uppfyllas.

– Vi kommer att föra ärliga för-handlingar om omstrukturering och uppsägningar och kommer att se till att denna process är rättvis och transpa-rent, utlovas i uttalandet.

Ulf B Andersson

Wikileaksgrundaren Julian Assange befinner sig sedan i somras på Ecua-dors ambassad i London för att und-gå utlämning till Sverige. Sverige har begärt honom utlämnad från Storbritannien då han misstänks för sexualbrott i augusti 2010. Den 27 september uppmanade Amnesty International Sverige att utfärda löf-ten om att Julian Assange inte ska utlämnas till USA.

– Detta skulle kunna bryta dödlä-get och skulle också innebära att kvin-norna som har riktat anklagelser om sexuella övergrepp inte förvägras rätt-visa, sade Nicola Duckworth, utred-

Assange splittrar Amnestyningschef på Amnesty i ett uttalande.

Den svenska Amnestysektionen tog på sin hemsida avstånd från kravet på att den svenska regeringen skulle ge garantier att Julian Assange inte ska utlämnas till USA om han infin-ner sig i Sverige.

– Vårt primära fokus handlar om den svenska rättsprocessen. Genom att vara på plats i Sverige, kan Julian Assange medverka till att anklagelser-na om brott kan utredas vidare, förkla-rar Madelaine Seidlitz, folkrättsjurist på svenska Amnesty.

Hon påpekar också att det både är omöjligt och olämpligt att driva krav

på diplomatiska garantier speciellt när den svenska sektionen i sitt arbete för Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, som skickades till Egypten 18 december 2001, i åratal har krävt att svenska regeringar inte ska använda sig av diplomatiska garantier.

– Om USA i ett senare läge skulle begära Julian Assange utlämnad för brott kopplade till Wikileaks så kan den svenska sektionen komma att motsätta sig en utlämning då han i USA riskerar att utsättas för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättig-heter, fortsätter Madelaine Seidlitz.

Ulf B Andersson

Fo

to

: Le

wIS

wH

yLD

/PA

PH

ot

oS

/SC

AN

PIX

10

Strejkvakter utanför brittiska Amnestysektionens högkvarter i London den 10 oktober.

Strejker på Amnesty


När den världsberömde läkaren Denis Mukwege den 25 oktober utsattes för ett mordförsök, där fyra beväpnade män mördade en av hans säkerhetsvakter utanför läkarens hem i Bukavu, blev konflikten i östra delen av Demokratiska republiken Kongo en världsnyhet.

Denis Mukwege har på Panzisjukhu-set, med stöd av den svenska religiösa biståndsorganisationen PMU, i åratal behandlat kvinnor som utsatts för svåra sexuella övergrepp från de väpnade grup-per som fortsätter att slåss om kontrollen över rikedomarna i Kivu-provinserna.

De senaste månaderna har konflikten återigen trappats upp och fick en inter-nationell dimension sedan nyhetsbyrån Reuters den 17 oktober hade lyckats komma över ett exemplar av en ännu ej offentliggjord FN-rapport om uppro-ret i östra Kongo. Sedan i våras har en grupp kallad M23 lyckats erövra delar av norra Kivu. Bosco Ntaganda, efterlyst av ICC, internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser i Ituri-regio-nen 2002–2003, har utpekats som en av ledarna, vilket förnekas av rebellerna.

Enligt rapporten från FN:s expert-panel ger grannländerna Rwanda och Uganda aktivt stöd till M23. Upproret leds direkt av Rwandas försvarsminister

Nytt i korthet:

Aktuella nyheter och reportage från Amnesty Press finns på www.amnesty.se/ap

Abort blir lagligt i Uruguay Den 17 oktober röstade senaten i Uruguay för att legalisera abort under de tolv första graviditetsveckorna. Landet blir därmed det andra landet i Sydamerika, efter Guyana, där kvinnor själva får avgöra om de vill göra abort.

För att en kvinna ska få en abort godkänd måste hon dock först förklara för en läkare vilka ”ekonomiska, sociala, familjemässiga eller åldersrelaterade pro-blem” som förhindrar att graviditeten kan fortsätta. Kvinnoaktivister var missnöjda med den nya lagen i Uruguay.

– Denna lag är inte vad vi hoppades på. Den har många luckor och gör ingen nöjd, sade Martha Aguñín, från kvinno-organisationen Mujer y Salud en Uruguay, Mysu, till nyhetsbyrån IPS.

Framgång i Slovakien Den regionala domstolen i Presov i östra Slovakien kom den 30 oktober med ett historiskt domslut när den slog fast att romska barn i en grundskola i samhäl-let Sarisské Michal’any har utsatts för etnisk diskriminering då de placerats i romska klasser (se reportage i Amnesty Press nummer 3/2012). Tidigare hade en distriktsdomstol kommit till samma slutsats.

– Detta domstolsbeslut är en milstolpe och en väckarklocka för myndigheterna, däribland utbildningsdepartementet, sade Marek Marczynski, biträdande chef för Amnesty Internationals Europa- och Centralasienavdelning.

”Massavrättning i Idlib” – Dessa chockerande bilder skildrar en pågående potentiell krigsförbrytelse och visar på en fullständig nonchalans för internationell humanitär rätt.

Det sade Ann Harrison, biträdande chef för Amnesty Internationals avdelning för Mellanöstern och Nordafrika, om den video som den 1 november rapporteras skildra en händelse vid en vägspärr nära Saraqeb i provinsen Idlib i Syrien. Minst tio män, som kan ha varit tillfångatagna personer från säkerhetsstyrkorna, får motta sparkar och slag innan medlemmar i en väpnad oppositionsgrupp öppnar eld mot fångarna.

Det är oklart hur många som dödades men uppgifter cirkulerar om att totalt 28 fångar dödades.

James Kabarebe och både Rwanda och Uganda har skickat in arméförband och vapen i Kongo för att understödja rebell-lerna. Länder som USA, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och Sverige har avbrutit eller omprövat bistånd till Rwanda, trots att landet med eftertryck förnekar alla uppgifter om inblandning i striderna i Kongo.

Uganda hotade den 2 november att dra tillbaka alla sina soldater från FN-stödda militära operationer i Afrika om inte rapportens anklagelser dras tillbaka.

Det uppskattas att det finns ett 30-tal väpnade grupper i östra Kongo. Även om de flesta bara har ett par tusen beväpnade personer, drabbas civilbefolkningen svårt och cirka 300 000 kongoleser beräknas nu ha flytt av rädsla för plundringar, våldtäkter, tvångsrekryteringar och mas-sakrer. Enligt Enough Projekt, en organisa-tion som noga följer utvecklingen i östra Kongo, har guld blivit den viktigaste in-komstkällan för väpnade grupper.

I samband med de fransktalande län-dernas toppmöte i Kongos huvudstad Kinshasa den 12–14 oktober krävde Am-nesty International att Kongos regering sätter stopp för de fasansfulla övergrep-pen som pågår i östra Kongo.

Ulf B Andersson

Rwanda och Uganda utpekas

Fo

to

: JAm

eS

AK

eN

A/R

eU

te

RS

/SC

AN

PIX

11

Jean-Marie Runiga (i röd slips) har utropats till ledare för CRA, Kongos revolutionära armé, det nya namnet på M23.

AmnestyPress 04/1212

den dag när de tillsammans med ar-mén ska befria norra Mali som sedan april i år ockuperas av islamistiska grupper. Aissata Maiga hade aldrig hål-lit i ett vapen innan hon kom till mili-sens läger. Nu kan hon både hantera ett gevär och skjuta.

– Bara armén ger oss vapen är jag beredd att slåss. Om det krävs, är jag beredd att offra mitt liv, säger hon.

De har bara några få vapen, lite militär träning och inte mycket mer än den hårda marken att sova på. De unga männen och kvinnorna här vid frontlinjen i den sista regeringskontrol-lerade staden på gränsen till norra Mali har dock något som det egna landets armé saknar: viljan att återerövra sitt hemland.

Bara i Sevare finns tre läger där ungdomar, några inte äldre än 16–17 år

Det är torrt och stekan-de hett. Raserade mu-rar och övergivna hus kantar den dammiga grusvägen. Den förste som dyker upp är en ung kille på motorcy-

kel med en machete vilande mot låret. Sedan kommer de ut ur barackerna, en efter en. Män, och några få kvinnor, i slitna t-tröjor och flipflip-tofflor. Av-

Mali: Här tränar ungdomar för krig

vaktande ögon som följer varje rörelse. Först när kommendant Moussa Sidibé kommer gående över den torra gårds-planen bryts den fientliga stämningen.

– Välkomna till vår bas, säger han och sveper med handen över de fallfär-diga byggnaderna.

De kallar sig FLN, Norra Malis befri-elsearmé, och är en milis av tusentals frustrerade unga män och kvinnor från hela Mali. I lägret förbereder de sig för

Ständiga attacker mot civila och en passiv armé har fått tusentals unga män och kvinnor i södra Mali att vilja ta till vapen. Fienden är de islamistiska grupper som med våld ockuperat deras hemtrakter. Nu tränas ungdomarna för det krig som många tror kommer efter årsskiftet.

Text: Katarina Höije

Medan FN, AU och Ecowas höll möte i Bamako den 18 oktober demonstrerade malier mot planerna på att låta Ecowas återta norra Mali och krävde att den egna armén ska förses med vapen.

Fo

to

: AS

So

CIA

te

D P

Re

SS

/ HA

Ro

UN

A t

RA

oR

e/S

CA

NP

IX


tränar från tidig morgon till sen kväll. Hård fysisk träning blandas med när-strid med pinnar som vapen och mili-tära övningar. Med bara några få vapen får de vapenträning. På kvällen sover de tätt tillsammans på tunna bastmattor.

– Jag hade tur, jag var en av de första som kom hit och fick mycket vapenträ-ning. Av kvinnorna som är här, är jag bäst på att skjuta, säger Aissata Maiga.

När hon hörde att rebellerna inta-git hennes hemstad flydde hon i panik mitt i natten, först till huvudstaden Bamako och sedan vidare till Sevare där hon anslöt till milisen.

– Hela min familj är kvar i norr. När jag pratar med min mamma säger hon att jag måste vara stark för att kunna hjälpa dem, säger hon.

Sedan april i år kontrollerar islamis-tiska extremister, några av dem med kopplingar till al-Qaida, två tredjedelar av det västafrikanska landets yta. Norr om Sevare, regeringens sista fäste 60 mil från Bamako, råder strikt sharia. Rånare har fått händer och fötter am-puterade och ett antal personer har av-rättats för brott de påstås ha begått.

– För att röka, dricka eller spela mu-sik är straffet 30 eller 70 piskrapp, be-rättar Sidi Yallo från Timbuktu.

I hans hemstad styr Ansar Dine, en mer moderat islamistgrupp som har försökt samarbeta med lokala le-dare men misslyckats med att leverera samhällstjänster som el och vatten till invånarna.

– Det är inget liv. Kvinnor kan inte

gå ut utan en man i sällskap och tving-as täcka sig. De som inte lyder straffas, säger han.

Sidi Yallo har bara varit i lägret några veckor, men pratar redan ivrigt om da-gen när han ska gå norrut tillsammans med armén för att slåss med rebel lerna:

– Islamisterna har tagit mitt land med våld och mot vår vilja. Det är min uppgift att tillsammans med armén befria dem. Kanske blir det nu, kanske om två månader. Jag har tränat hårt, när armén behöver mig är jag redo.

En militär offensiv dröjer dock. Malis dåligt tränade och illa utrustade armé saknar resurserna och erfarenheten för att befria norra Mali. Landets väst-afrikanska grannar har föreslagit en regional styrka på 3 000 soldater för att hjälpa armén återta det ockuperade ter-ritoriet. Nu väntar alla på att övergångs-regeringen i Bamako och den väst-afrikanska samarbetsorganisationen Ecowas ska enas om en gemensam militär insats för att avlägsna al-Qaida från norra Mali. Afrikanska unionen, EU och FN:s säkerhetsråd har ställt sig bakom de militära planerna.

Många tvivlar dock på att ett ingri-pande kommer det här året, om någon-sin. Däremot är milisens ledare, flera av dem veteraner från de gerillakrig som har plågat den oroliga regionen, över-tygade om att ungdomarna i smutsiga linnen och slitna jeans är redo att slåss mot islamisterna, bara de får vapen.

De få vapen som finns i lägret har de fått låna av armén, som också förser dem med mat och mediciner, berättar överste Ibrahim Outtara. Regeringen har lånat dem marken där de tränar och de slitna barackerna där rekry-terna bor. ➢

Sydafrika USA KanadaPeru RysslandKina IndonesienAustralien Övriga

ALGERiET

BURKiNA FASo

MALi

NiGERMAURETANiEN

GaoTimbuktu

Bamako

Fo

to

: AS

So

CIA

te

D P

Re

SS

/ HA

Ro

UN

A t

RA

oR

e/S

CA

NP

IX

KA

Rt

A: m

ALIN

eN

gm

AN

»Om det krävs, är

jag beredd att offra mitt liv.«

i lägret tränar ungdomarna två, ibland tre gånger om dagen. Militärövningar blandas med hård fysisk träning.

i FLN-mili-sens läger i Sevare tränar unga män och kvinnor för att befria sitt hemland.


➢

BakgrundKonflikten i Mali

22 mars i år störtade en grupp arméofficerare, missnöjda med hur regeringen hanterat konflikten med tuaregrebellerna i norr, Malis reger-ing. I kaoset som följde ockuperade tuaregrebellerna i MNLA, nationella rörelsen för befrielse av Azawad, förstärkta av islamistiska grupper, norra Mali. Ett självständigt Azawad utropades.

Det vidsträckta och glesbefolkade området som sträcker sig från Tim-buktu till gränsen mot Algeriet, är nu-mera ett laglöst land där islamistiska extremister smugglar vapen och dro-ger, tränar rekryter och planerar nya attacker. Aqim, al-Qaida i islamiska Maghreb och MUJAO, rörelsen för enighet och jihad i västra Afrika, har kontroll över delar av området. Aqim har kopplingar till både Boko Haram i Nigeria och Ansar al-Sharia, den libyska grupp som tros ligga bakom attacken mot det amerikanska kon-sulatet i Benghazi.

MNLA, som har utmanövrerats av islamisterna, rapporteras nu vara beredda att acceptera autonomi i stället för självständighet. Det upp-ges också att lokala islamistgrupper, som Ansar Dine, för hemliga samtal för att lösa krisen.

I konfliktens spår har drygt en halv miljon människor lämnat sina hem. En tredjedel lever som internflyk-tingar i södra Mali. Deras situation förvärras av en pågående matkris i Sahelregionen.

Amnesty International anklagade i en rapport den 20 september de väp-nade islamistgrupperna för allvarliga övergrepp, bland annat stympningar, steningar till döds av personer som haft utomäktenskapligt sex, sexuellt våld och rekrytering av barnsoldater. Malis armé anklagas bland annat för utomrättsliga avrättningar, våldtäkter på manliga soldater och tortyr.

– Ungdomarna får samma militära träning som landets egna soldater, sä-ger Moussa Sidibé.

Han är före detta legosoldat som har stridit med gerillarörelser i Elfen-benskusten, Libyen och Mauretanien.

På militärens högkvarter i Bamako förnekar dock överste Idrissa Traore att armén skulle samarbeta med milisen.

– Det är otänkbart att militären skulle träna civila, än mindre ge dem vapen, och även om vi skulle göra det, är många av rekryterna i Sevare allde-les för unga för att strida med armén, säger han.

I Bamako har regeringen redan stängt ett läger, skickat hem rekryterna och placerat ledarna i fängelse.

Det är mycket tveksamt om idén att träna och beväpna civila i ett redan instabilt och krisdrabbat land kan leda till någon gott, säger Heather Barr på Human Rights Watch, med erfarenhet från regeringstränade miliser i Afgha-nistan.

– Tyvärr är det vanligt att regeringar

stöder miliser samtidigt som de förne-kar allt samröre med dem. På så sätt kan de ta avstånd från övergrepp som begås mot befolkningen i en väpnad konflikt.

Samtidigt kan de inte stänga lägren eftersom de då riskerar att ha hundra-tals ungdomar som fått militär träning och vet hur man hanterar ett vapen.

– Risken är att de rekryteras av andra väpnade grupper och det kan mycket väl vara framtidens gerilla som tränas just nu, säger Heather Barr.

I lägret blir ungdomarna allt otåliga-re. Några av dem har också lämnat mi-lisen och rest norrut där de har anslutit till islamisterna. De väpnade grupper-na betalar till skillnad från milisen, ibland så mycket om 10 000 kronor i månaden, en förmögenhet för många

av ungdomarna och deras familjer. – Tiden är knapp, fienden blir allt

starkare, säger Moussa Sidibé, som nu överväger att bege sig norrut, utan mi-litärens hjälp.

Precis som många av ungdomarna har han familj i de ockuperade områ-dena.

– Vårt mål är att till varje pris befria norra Mali, vi kan inte överge våra släk-tingar i norr, säger han. π

»Av kvin-norna som är här, är jag bäst på att skjuta.« När islamister intog Aissata Maigas

hemstad Gao flydde hon söderut. Nu tränar hon för att gå ut i krig.

Rekryterna i Sevare kom-mer från hela Mali. Några är flyktingar från norr.

Kommendant Moussa Sidibé, en före detta legosoldat som stred med rebellerna i Elfenbenskus-ten, ansvarar för träningen i lägret.


»Jag har aldrig sett ett sådant engage-

mang tidi-gare under

mina år som

lärare.«

Skolan där Amnesty är vardagBäckängsgymnasiet i Borås har tagit in Amnestys skolmaterial i undervisningen.– Amnestys arbete passar väl in i skolans värde-grund, säger Lisa Tjärner, samhällskunskapslärare.

Text och bild: Helena Sällström

Vad ska man inte missa när man beskriver Bäckängsgymnasiet och vad ni gör här?

– Engagemanget, som är ovanligt stort. Jag har pratat med många som är avundsjuka på hur mycket tid vi lägger ner på de här frågorna, säger Moham-mad Hamodi Zaarour.

Amnestys utbildningsmaterial är uppbyggt kring fyra teman: Ditt ord är fritt, En värld i rörelse, De kan döda mig när som helst och Skilda världar. Varje tema består av texter att läsa, öv-ningar och fördjupningsuppgifter. Det kan vara debattövningar, presentatio-ner och värderingsövningar. Tanken är att läraren ska kunna anpassa mate-rialet till sin egen undervisning och att det ska stämma överens med mål inom flera olika ämnen.

Lisa Tjärner undervisar i samhälls-kunskap och filosofi och ansvarar för inriktningen demokrati och mänskliga rättigheter. Det var förra sommaren som hon fick veta att Amnesty höll på att ta fram utbildningsmaterialet och klass SA11N, som då var en årskurs etta, blev pilotklass för projektet.

Hon är entusiastisk över vilka effek-ter som arbetet med frågor om mänsk-liga rättigheter har skapat.

– Jag har aldrig sett ett sådant enga-gemang tidigare under mina år som lä-rare. Eleverna är själva drivande, de har startat en elevförening för mänskliga rättigheter och utbildar sig till skolinfor-matörer för Amnesty, säger Lisa Tjärner.Hur tänker du kring frågan om opartiskhet med ett material som är framtaget av en organisation?

– Amnestys arbete passar så väl in i skolans värdegrund, så jag ser inte det som ett problem alls faktiskt. Ett exem-pel på en laddad fråga är dödsstraffet men som lärare gäller det att lyfta in olika perspektiv, svarar hon. π

Fotnot: Fotnot: Amnestys skolsida www.amnesty.se/skola lanserades tidigare i höst och där finns materialet att ta del av kostnadsfritt.

Det är måndag och första dagen av Bäckängsgymnasiets årliga demokra-tivecka. Snart ska ett seminarium dra igång i skolans aula om flyktingar, en-samkommande barn och svensk asyl-politik. Det är eleverna i klass SA11N, årskurs två på samhällsprogrammets inriktning demokrati och mänskliga rättigheter, som har arrangerat semi-nariet. De har bjudit in gästerna som ska delta: en aktivist, en representant från Svenska Kyrkan och en ung tjej som lever under avvisningshot. Ett par av eleverna ska själva moderera panel-samtalet.

Inspirationen till seminariet kom-mer från Amnestys skolmaterial ”Ett fönster mot världen”, ett utbildnings-material som har följt eleverna sedan årskurs ett men som byggts på med mer avancerade övningar av engagerade lärare i takt med att elevernas kunskaper om frågorna ökat.

– Genom det här lär man sig mer om vad mänskliga rättigheter är rent

konkret. Vi får lägga ner mycket tid på viktiga teman, säger Cajsa Berntsson, en av eleverna i klass SA11N.

”Ett fönster mot världen” är en del av Amnestys stora satsning på gym-nasieskolan. Metoder och utbildnings-material har tagits fram i samarbete med lärare och materialet är förankrat i skolans styrdokument och ämnespla-ner. Frågor som behandlas är bland an-nat yttrandefrihet, flyktingar, tortyr och fattigdom.

Mohammad Hamodi Zaarour går i samhällsklassen och säger att skolans fördjupade sätt att jobba med frågor om mänskliga rättigheter har gjort att han lärt sig mer om situationen i olika länder.

– I 9:an visste jag knappt vad Am-nesty var. Man pratade om olika länder i världen men det var ofta mest som kort-fakta. Nu lär vi oss mer om hur män-niskor har det jämfört med en själv och om vilka rättigheter som finns, säger Mohammad Hamodi Zaarour.

Am

nesty i Sverige

Cajsa Berntsson och Moham-mad Hamodi Zaarour.

Samling till seminarium om flyktingpoli-tik i Bäckängs-gymnasiet.


– År 1940 var Korea koloniserat av Japan och de flesta männen i min stad hade redan kallats in till kriget. Då började militären komma för att hämta

kvinnorna, säger Kim Bok-Dong. Hon berättar sin historia i en full-

satt källarlokal i ett av Tokyos universi-tetsområden, ett av otaliga möten som hon deltagit i sedan hon 1992 för för-sta gången gick ut offentligt med sina upplevelser. Kim Bok-Dong är 87 år och får hjälp att ta trappsteget upp och ned för scenen. Hon är liten och har en pigg och varm men, efter hand som kvällen går, allt mer utmattad blick.

– Många var 15, 16 år gamla. Jag var bara 14. De sade att jag skulle arbeta i en fabrik i Japan med att sy kläder men när vi kom dit var det inte en fa-brik utan en bordell för sexslavar, be-rättar hon.

Under åren som följde togs Kim Bok-Dong med till bland annat Tai-wan, Indonesien och Kina, överallt dit den japanska armén åkte under sina fälttåg. Hon tror att anledningen till

nom att tillhandahålla bordeller hop-pades man även kunna öka stödet för militären i ockuperade länder genom att förhindra att soldater våldtog kvin-nor som bodde omkring postering-arna. Detta hade tidigare lett till kritik och motstånd från lokalbefolkningen.

Än idag är frågan en av de största diplomatiska utmaningarna för Japan i relationen till dess grannar och före detta ockuperade områden. Trots de-cennier av protester har den japanska staten ännu inte tagit på sig det juri-diska ansvaret för det som hände. Från politiskt håll menar man att det redan har varit möjligt att få ersättning från en privat fond samt att det inte finns of-ficiellt dokumenterat att det verkligen rört sig om tvång.

– De säger att det saknas bevis. Här är jag! Jag är en av dem som tvingades till att bli ”comfort woman”, säger Kim Bok-Dong.

Hon är en del av den rörelse som kämpar för överlevares rättigheter och som i början av 1990-talet drog fram frågan i ljuset efter nära 50 år av tystnad. Ett av kraven är att kommande genera-

att hon blev infertil är de sexuella över-grepp som var hennes vardag under dessa år.

Kim Bok-Dong är en av de upp emot 200 000 kvinnor och flickor som inn-an och under andra världskriget tvinga-des arbeta som sexslavar åt den japan-ska armén, så kallade comfort women. Många lockades som hon med löften om arbete i fabriker eller som sjukskö-terskor. Andra kidnappades eller såldes av släktingar och fördes till militärbaser runt om i Asien.

Endast en fjärdedel av kvinnorna antas ha överlevt. Utöver trauman och hälsoproblem får dessa kvinnor leva med omfattande stigmatisering. Många kunde inte återvända till sina byar och städer av skam över det som hänt, andra lämnades utan officiella papper i det land där de befann sig när kriget tog slut.

Syftet med de militära bordellerna var enligt officiella dokument att öka de manliga soldaternas stridsvilja och kåranda. Man ville även minska risken för könssjukdomar och för att hemlig information spreds till spioner. Ge-

Kvinnorna Japan vill glömmaTrots att det gått 20 år sedan Japans militära sexslavsystem lyftes fram i ljuset kämpar de som utsattes ännu för officiellt erkännande och ersättning. Tiden är på väg att rinna ut för en fråga som befinner sig mitt i den diplomatiska hetluften trots att andra världskriget tog slut 1945.

Text: Linda Åkerström

»Det är en histo-ria som

Japan vill gömma undan.«

Kim Bok Dong är nu 87 år och berättar om sin tid som sexslav.

Fo

to

: LIND

A Å

Ke

RS

tR

öm


tioner ska undervisas om det som hänt. Fumiko Yamashita arbetar på det

tre rum stora Womens Active Museum on War and Peace i Tokyo. Hon berät-tar att det japanska system där utbild-ningsministern ska godkänna alla skolböcker gör frågan starkt politisk. År 1997 nämnde alla japanska histo-rieböcker händelserna på ett eller an-nat sätt men press från extremhögern och konservativa har lett till att utveck-lingen backat, säger hon.

År 2011 tar ingen skolbok längre upp frågan.Vad tycker du om beteckningen ”com-fort women”?

– Personligen undviker jag det. Som många överlevare sagt till mig: ”För oss var det ingen tröst”. Men det berättar om hur den japanska staten såg på de här kvinnorna och därför ska vi inte glömma det. Det viktiga är de här: ” ”, säger Fumiko Yamashita och gör citattecken i luften.

Sommaren 2012 blossade en gam-mal konflikt mellan Japan och Sydko-rea om rätten till ögruppen Takeshima/Dokdo upp på nytt. Ett videoklipp

spreds på internet där Suzuki Nobuy-uki, en japansk högeraktivist protes-terar vid den staty av en ung ”comfort woman” som nyligen rests framför den japanska ambassaden i den sydkorean-ska huvudstaden Seoul. Vid statyn kny-ter han en skylt med texten: ”Takeshi-ma är japanskt territorium” och kallar senare statyn för ett ”prostitutionsmo-nument”.

Samma vecka öppnade den syd-koreanske fotografen Ahn Sehong en utställning med porträtt av korean-ska överlevare på ett galleri i centrala Tokyo. Utställningen möttes av stora protester och ställdes in av arrangören Nikon. Först efter domstolsbeslut till-läts Ahn Sehong visa sina bilder. Besö-karna fick gå igenom metalldetektorer och kroppsvisterades innan de släpp-tes in i lokalen.

– Jag visste inte att utställningen i Japan skulle bli så riskfylld. Nikon ville stoppa mig från att visa mina fotogra-fier för att de ansåg att de var politiska men det finns inga spår av politik i mina bilder. Det enda som finns är smärta och sorg, säger Ahn Sehong.

–Tidigare utställningar i Sydkorea

har kunnat visas utan problem, här dä-remot var reaktionerna mycket känslo-samma. Det är en historia som Japan vill gömma undan, säger han.

I Sydkorea finns idag bara 63 kända före detta ”comfort women” kvar i li-vet. Möjligheten att ge dem och andra överlevare upprättelse är snart förbi. För den sydkoreanska rörelsen är den egna kampen också en del av ett större sammanhang.

– Vårt fokus är det japanska sex-slavsystemet men det finns sexuellt våld överallt i världen. Där det finns krig finns också sexuellt våld, vi kan inte tillåta att det sker om och om igen. Att tala öppet om ”comfort women”-systemet är ett sätt att stoppa den onda cirkeln, säger Fumiko Yamashita.

Kim Bok-Dong bär en fjärilsbrosch på vänster kavajslag. Det är symbolen för den fond som hon varit med och startat med syfte att stödja kvinnor och flickor som utsatts för sexuellt våld i dagens konflikter, till exempel i Demokratiska republiken Kongo och Uganda. Det är också till det arbetet pengarna ska gå om den sydkorean-ska rörelsen någon gång får den er-sättning som de så länge kämpat för. π

Bakgrund

Det japanska ”comfort women”-systemet har kallats det största trafficking-fallet i modern historia. De första stationerna sattes upp redan 1932 men systemet togs i bruk i stor skala 1938.

Kvinnorna, de flesta av dem var under tjugo år, kom främst från Korea, Japan och Taiwan men även från andra asiatiska länder som Japan hade erövrat under andra världskriget. 1942 behärskade Japan stora delar av Kina, Indonesien, Filippinerna, Malaysia, Burma, Thailand, Indokina och en rad ögrupper i Stilla havet. Däremot lyckades Japan inte tränga in i Indien eller landstiga i Australien.

2007 antog det amerikanska representanthuset en re-solution som uppmanade den japanska staten att agera för sexslavarna. Sedan dess har även Kanada, Nederlän-derna, Sydkorea, Taiwan och EU antagit resolutioner där Japan uppmanas att ta sitt ansvar.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s kommitté mot tortyr hör till de FN-organ som uppma-nat den japanska staten att erkänna sitt juridiska ansvar och erbjuda ersättning. FN:s särskilda rapportör för våld mot kvinnor, Rashida Manjoo, och FN:s högkommis-sarie för mänskliga rättigheter Navi Pilay, har också tagit upp frågan.

Amnesty International kommer i samband med 16 days of Activism, som inleds den 25 november, att lyfta fram offren för sexslaveri i den japanska armén.

När frontlinjen ändrades, som här i Kina, skickades kvinnorna iväg tillsammans med japanska armén.

Porträtt av kor-eanska comfort women som blev kvar i Kina efter krigets slut. Från utställningen ”Layer by layer”.

Fo

to

: LIND

A Å

Ke

RS

tR

öm

Fo

to

: K

oR

eA

N C

oU

NC

IL F

oR

tH

e w

om

eN

DR

AF

te

D F

oR

mIL

ItA

Ry

Se

XU

AL

SLA

ve

Ry

By

JA

PA

NF

ot

o:

AH

N S

eH

oN

g

»De säger att det saknas bevis.

Här är jag!«


Det är sen kväll i Ho Chi Minh-staden (Sai-gon) och bruset hörs från från stadens fyra miljoner scootrar.

Nguyen Hoang Vi är glad när hon är på

väg hem från en födelsedagsfest. Då ser hon plötsligt att hon är förföljd. Hon är van att vara skuggad av hemliga polisen men detta är något annat. En bil kör i mörkret med släckta lyktor. Plötsligt tänds billyktorna så hon blir bländad. Bilen kör in i henne. Hon faller ner på asfalten med huvudet före. Tänderna knäcks, läpparna rivs upp och blod rin-ner ur munnen.

Bilens förare, som hon känner igen som en av dem som brukar skugga henne, kör iväg. Två civilklädda poliser tar henne till sjukhus och förklarar att den unga kvinnan varit berusad och har ramlat.

Händelsen går inte att missförstå. Myndigheterna har skickat en varning till Nguyen Hoang Vi om att det börjar bli allvar. Budskapet är att hon ska sluta

att blogga och kritisera förhållandena i Vietnam. Som många andra vietname-siska bloggare upplever Nguyen Hoang Vi att enpartistyret stramar åt greppet om skribenter på internet, skribenter som gör repor i den kommunistiska glansbilden av tillståndet i Vietnam.

Enligt pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser är Vietnam bland världens värsta internetfiender. Sedan början av år 2011 har förföljel-sen av kritiska nätskribenter, så kallade cyberdissidenter, ökat kraftigt. Förra året fängslades 18 cyberdissidenter och Vietnam är nu det land efter Kina som fängslar flest medborgare för att de ytt-rat sig kritiskt på internet.

– Efter den Arabiska våren har vi sett en ny våg av gripanden som beror på fruktan för att något liknande ska hända i Vietnam. Kritikerna har flyttat kampen till nätet och regeringen svarar med att trappa upp nätcensuren och döma ut hårdare straff, säger Benjamin Ismail, chef för den asiatiska avdelningen på Reportrar utan gränser.

Formellt är yttrandefriheten säkrad i författningen i Vietnam men i verklighe-ten är den satt ur spel. När kritiker yttrar sig används brottsbalkens paragraf 88 för att slå till hårt. I den paragrafen kri-minaliseras ”propaganda mot staten”.

När Amnesty Press besöker Sai-gon för att träffa vietnamesiska blog-gare står det klart att det bli allvarliga konsekvenser för den som är kritisk bloggare. Speciellt i storstäderna spirar nya underjordiska rörelser som hittar sprickor i det grundligt censurerade in-ternet för att kämpa för demokrati och yttrandefrihet.

Kontakten för att kunna träffa blog-gare går genom mellanhänder via chat på Skype och sms på mobiltelefonen. Meddelanden som lämnas ska snabbt raderas då regimen har intensifierat den digitala övervakningen.

– Var försiktig, polisen vet kanske vem du är, varnas i ett sms innan mötet med de två unga bloggarna Nguyen Ho-ang Vi och Huynh Thuc Vy.

Ytligt sätt påminner inte de bägge

Påkörd av polisen, över-vakad dag och natt och förhörd utan att få mat eller dryck. Vietnam är bland världens värsta fiender till frihet på internet och regeringen står ner hårt på blogga-re som går emot den of-ficiella bilden av landet. Möt två unga kvinnor som bloggar och därför har hamnat i polisens blickfång.

Text: Poul Bonke Justesen

»Kriti-kerna har

flyttat kampen till nätet och reger-ingen sva-rar med

att trappa upp nät-

censuren.«

Vietnams bloggare lever farligt

Huynh Thuc Vy och Nguyen Hoang Vi. Intervjun med de bägge bloggarna avbröts när en misstänkt person, som kunde vara från hemliga polisen, dök upp på kaféet.

Fo

to

: P

ou

l B

on

ke

Ju

st

es

en


unga bloggarna om de farliga samhälls-omstörtare som myndigheterna anser att de är. Nguyen Hoang Vi smuttar på en isté medan hon berättar om den ok-toberkväll förra året när hon blev påkörd av polisen. Såren i ansiktet har läkt och hon har fått tio nya tänder men i övrigt klarat sig utan andra men.

– Jag har varit inkallad till över 50 möten hos polisen. I regel har de då printat ut allt som jag har skrivit på nä-tet och de försöker tvinga mig att skriva på att jag är upprorsmakare så de kan ställa mig inför rätta och döma mig. När jag är trött får jag inte sova. När jag är törstig får jag inget vatten och när jag vill kissa får jag inte gå på toaletten, berättar Nguyen Hoang Vi.

Hon ser internet som en möjlighet att ta upp kritiska frågor och stärka de-mokratiseringen:

– Statens propagandamedier beskri-ver bara Vietnam i rosande ord och med en färg – ljusrött. Då jag gick ut på nätet år 2004 fick jag plötsligt nya perspektiv på sanningen och jag skriver själv för att diskutera Vietnams problem med mänskliga rättigheter och arbetsförhål-landen.

På grund av polisens trakasserier och angrepp känner sig Nguyen Hoang Vi mer orolig för att skriva mycket – och kritiskt – på nätet och därför arbetar hon nu mera med sociala problem och demokrati i organisationer.

– Regimen arbetar också tillsam-mans med maffian och därför måste jag tänka mig för och inte direkt utmana dem. Fast jag fortsätter att skriva men då under ett annat namn, säger Nguyen Hoang Vi.

27-åriga Huynh Thuc Vy tror ock-så på mera frihet i Vietnam även om hennes familj har utsatts för svåra övergrepp. För Huynh Thuc Vy har regimens överskuggande makt varit en del av livet sedan barndomen. När hon var åtta år, 1992, fängslades hennes far, författaren Huynh Ngoc Tuan, för sina kritiska skriverier. Först efter tio år i fängelse blev han frisläppt. Ankla-gelsen mot honom var den sedvanliga: Spridande av propaganda mot den so-cialistiska republiken.

Den upplevelsen har dock inte tystat Huynh Thuc Vy. Tvärtom.

– Det saknas en grundläggande fri-het i Vietnam och som samhällsmed-borgare har jag ett ansvar att berätta om det, säger Huynh Thuc Vy.

Hon citerar Benjamin Franklin, den amerikanske politikern och författaren som var med och utformade USA:s självständighetsförklaring 1776, för att poängtera hur viktigt det är att kämpa för yttrandefriheten i Vietnam:

”De som ger upp essentiell frihet för tillfällig säkerhet förtjänar varken säker-het eller frihet”.

Även om det får oöverskådliga kon-sekvenser fortsätter hon att kämpa. Även hennes bror och fader har fortsatt att belysa ömma punkter i systemet och det har kostat dem alla tre böter på sammanlagt över 85 000 kronor.

Samtidigt som Huynh Thuc Vy berät-tar om Benjamin Franklin och värdet av frihet tittar hon sig nervöst omkring. De skuggande poliserna har kanske infun-nit sig för att lyssna. En man går lugnt och utan mål runt i kaféet varefter han sätter sig ensam utan att beställa något.

Bakgrund

Enligt Reportrar utan gränser satt i september fem journalister och 19 internetaktivister fängslade. Det är bara Kina och Iran som har fler nätskribenter i fängelse. Den 12 september utfärdade premiärminis-ter Nguyen Tan Dung direktiv 7169/VPCP-NC där myndigheterna upp-manas att utdöma hårda straff mot de ansvariga för tre ”reaktionära” bloggar som granskar korruption. Statsanställda personer förbjöds dessutom att läsa dessa bloggar.Ytterligare åtstramningar i lagen förbereds också. Nätskribenter ska bland annat tvingas att använda sitt eget namn – vilket ger möjlighet att straffa dem. Facebook och it-firmor ska tvingas att samarbeta med regeringen om att utlämna informa-tion om medborgares aktiviteter som regeringen anser är olagliga. Det är osäkert hur många bloggare som övervakas och förföljs i Viet-nam. Över en tredjedel av Vietnams 88 miljoner invånare använder internet.Den 24 september dömdes Nguyen Van Hai, Ta Phong Tan och Phan Thanh Hai till långa fängelsestraff (se sidan 30). Amnesty kallade do-marna skamliga och lovade att driva kampanj för att frige dessa bloggare.Ta Phong Tans mor, Nguyen Thi Kim Lieng, brände sig själv till döds den 30 juli i protest mot att hon inte fick träffa sin dotter.

»Regimen arbetar

också till-sammans

med maffian

och därför måste jag tänka mig

för och inte direkt utmana dem.«

– Det är kanske en polis. Okej, nu gör vi så här: Vi går ut, åker iväg var och en för sig och möts bakom kyrkan, vis-kas det.

Intervjun avbryts. När scootern kom-mer fram till den katolska kyrkan är det fullt med folk som deltar i lördagsmäs-san. Ljuset från kyrkan och psalmsång-en ljuder ut i Saigons heta kvällsmörker.

Vi tar plats på ett par fallfärdiga sto-lar för att avsluta intervjun och Huynh Thuc Vy får en sista fråga.Din far har suttit i fängelse och nu är du själv övervakad. Vad är det som får dig att fortsätta kämpa?

– Min far fängslades när jag var åtta år och nu har jag levt med fruktan så länge att den nästan inte rör mig längre. Så, ja, jag kommer att fortsätta kämpa. π

Artikeln har tidigare publicerats i danska Amnestys tidning. Översättning från danska: Ulf B Andersson

Internetföre-tagaren Tran Huynh Duy Thuc dömdes den 20 januari 2010 till 16 års fängelse i en tvivelak-tig rättegång som Amnesty kallade ”ett fullständigt hån mot rättvisan”. Amnesty betrak-tar honom som samvetsfånge. F

ot

o:

Vn

A/R

eu

te

Rs

/sc

An

Pix

Ta Phong Tan är en tidigare polis som nu dömts till tio års fängelse för sitt bloggande.

Fo

to

: D

An

lAm

BA

o/A

FP

/sc

An

Pix


Tiotusentals afrikanska flyktingar har tagit sig till Israel i hopp om ett bättre liv men har hamnat i statligt sanktione-rad misär. Allt tyder på att ännu hårdare tider väntar.

Text: Bengt Sigvardsson Bild: Anders Paulsson

Det är morgon i Le-winsky-parken i cen-trala Tel Aviv. På gräset ligger hundratals fär-gade män inlindade i filtar. I ett litet lekslott trängs sju män om

sovutrymmet. En av dem är 27-årige Ismail Mohammed från Darfur i västra Sudan.

– Jag har bott här i två år. Det är åtminstone tryggare än i Darfur, sä-ger han.

– Men livet här är hemskt. Vi får inga jobb, har inga pengar och ing-enstans att bo, inflikar den 27-årige landsmannen Abdu Rahman Bashir.

Liksom resten av de cirka 60 000 afrikanska flyktingarna i Israel, fram-

förallt från Sudan och Eritrea, har de flytt våld och förföljelse i sina hem-länder via egyptiska Sinaiöknen med hjälp av flyktingsmugglare. Fram till juni 2012 fängslades de vid gränsen tills deras nationalitet hade fastsla-gits. Det tog vanligen ett par veckor.

– Efter 16 dagar släpptes jag och fick en bussbiljett till Tel Aviv, berät-tar Ismail Mohammed .

Biljetten till Tel Aviv är obligato-risk vid frigivandet och det enda som myndigheterna bistår med. I Tel Aviv får de klara sig på egen hand. En del lever på gatan eller i parker. Andra i lägenheter om de kan betala hyran, något som har blivit allt svårare. Se-dan två år tillbaka är det förbjudet för dem att arbeta.

– Jag har bara en önskan – att få flyktingstatus. Då får jag rättigheter och större chans att lämna Israel, sä-ger Ismail Mohammed.

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR ansökte 4 603 personer om asyl i Israel 2011. En person fick det. Gränserna till Libanon, Syrien och Jordanien är omöj-liga att passera. En bit från parken lig-ger organisationen Assaf:s center för flyktingar. Där träffar vi Orit Marom, koordinator på Assaf.

– I Israel får endast judar medborgar-skap. Regeringen vill inte ha icke-judar här. Det finns inte ens någon definition om vem som är flykting, säger hon.

Afrikanerna får villkorliga visum.– Det skyddar dem från deportation,

men ger dem ingen status, ingen rätt till hälsovård eller några sociala rättig-heter. I praktiken sitter de fortfarande i fängelse. Om villkoren i visumen änd-ras blir de ogiltiga, säger Orit Marom.

Hittills har polisen blundat för det två år gamla förbudet för flyktingar att arbeta men många arbetsgivare vågar

»Jag har bara en

önskan – att få

flykting-status.«

Allt svårare för afrikanska flyktingar i Israel

Trädet bakom Ismail Mohammed och Abdu Rahman Bashir fung-

erar som garderob för människorna som

bor i parken.

AmnestyPress 04/12

inte anställa dem av rädsla att bötfäl-las. Konkurrensen om daglönarjobb är hård. Varje morgon står klungor av flyktingar på olika platser i Tel Aviv och hoppas att arbetsgivare ska plocka upp dem. De som godtar lägst löner får jobben.

– Det är ren slavmarknad. Eftersom de inte har några rättigheter måste de acceptera farliga arbeten och risken att inte få lön, säger Orit Marom.

Bredvid henne sitter den 32-årige politiske flyktingen Ghebrel Nsae Beshane från Eritrea. I två år har han arbetat som städare.

– Jag trivs med jobbet och är nöjd med lönen men jag vet inte hur mitt liv ser ut imorgon. Det känns som om jag flyter runt i ett stort hav där jag inte kan kontrollera vart strömmarna för mig, säger han.

Ghebrel Nsae Beshane beskriver Is-rael som ”ett stort fängelse för afrikaner”.

– Situationen är så dålig att många vill återvända hem trots riskerna. Det är precis vad vår inrikesminister Eli Yis-hai vill. Israel är bundet till internatio-

nella konventioner och kan inte skicka tillbaka folk till länder som Eritrea och Sudan. Istället gör man deras liv till ett helvete för att de ska återvända själv-mant, säger Orit Marom.

Inrikesministern har bokstavligen sagt att han vill göra flyktingarnas liv miserabelt. Knesset-ledamoten Miri Re-gev har liknat dem vid ”cancer”. Utta-landena bromsar knappast den ökande rasismen i Israel. Försommaren 2012 demonstrerade till exempel tusentals Tel Aviv-bor för att ”de svarta ska kastas ut”.

– Politiker fiskar röster genom att lova hårdare tag samtidigt som de vän-der folk emot oss. Afrikaner har fått sina hus nedbrända, fönster sönder-slagna och misshandlats, säger Ghe-brel Nsae Beshane.

Premiärminister Benjamin Neta-nyahu har sagt att han förstår demon-stranterna och har lagt till de afrikanska ”infiltratörerna” på listan över hot mot det judiska hemlandet. Som åtgärder mot ”hotet” byggs fängelser ut. Dessa ska slutligen hysa cirka 20 000 flyk-tingar som Netanyahu lovar att depor-tera snarast. I juni 2012 började hem-skickandet av sydsudaneser. Samtidigt är en över 200 kilometer lång barriär vid gränsen till Sinaiöknen nästan färdig.

Enligt regeringen har barriären minskat flyktingströmmen. En bieffekt är att priserna för att smugglas till Is-rael har stigit. Ghebrel betalade 2 500 USA-dollar att för att bli insmugglad via Sudan och Egypten 2010. Idag kan det kosta upp till 45 000 dollar. Smugg-larna försöker tjäna maximalt genom att kidnappa och låsa in flyktingar i Si-nai. Vanligen tvingas de ringa sina fa-miljer, samtidigt som de blir torterade, och be om lösensumma.

– Smugglarna vet att familjerna gör allt för att samla ihop pengar, säger Ghebrel.

Den israeliska organisationen Hot-line for Migrant Workers har dokumen-terat många fall där flyktingar torteras med elchocker och tillhyggen och ut-sätts för gruppvåldtäkter i Sinai. En del har mördats. Väl i Israel väntar fäng-else. I slutet av juni 2012, antogs en ny ”anti-infiltratörslag” som stipulerar att asylsökande kan hållas fängslade i tre år om de kommer från en ”vänligt sin-

21

»De som godtar

lägst löner får jobben. Det är ren slavmark-

nad.«

nad stat”. Om de kommer från ett fien-deland som Sudan så handlar det om obestämd tid.

På Amnesty Internationals kontor i Tel Aviv träffar vi Sara Robinson.

– Vi vet mycket lite om vad som händer i fängelserna. Den enda män-niskorättsorganisationen som fick besöka dem tidigare var Hotline For Migrant Workers. Nu har de mist sitt tillstånd, säger hon.

Amnesty driver ett intensivt lobby-arbete för en human flyktingpolitik.

– Men vi får bara höra att ”varför gnäller ni på Israel? Koncentrera er på Syrien och raketbeskjutningar från Gaza istället”, suckar Sara Robinson.

Flera nya lagförslag mot afrikanska flyktingar ligger på regeringens bord.

– Man vill förbjuda dem att skicka hem pengar. Ett annat förslag är att när de kommer till Israel måste de resa hem och söka asyl därifrån. Det kommer så många galna förslag att det är omöjligt att följa upp alla – och regeringen skäms inte ens över det, säger hon. π

Sara Robinson, flyktingkordinator på Amnesty, är mycket kritisk mot regringens flyktingpolitik.

Ghebrel Nsae Beshane från Eritrea.

Tesfagabr Yosef från Eritrea spelar dama, en variant av schack, med Shani Harris som är volontär på Assaf.


I magasin och på hem-sidor som riktar sig till hbtq-personer är resereportagen från Is-rael många. Färgglada bilder vittnar om en glädjesprudlande pri-

deparad, ett rikt nattklubbsutbud och lata dagar på gaystranden. Israel har satsat stort på att profilera sig som ett vänligt land för homosexuella, bisexu-ella och transpersoner och Tel Aviv har gång på gång utsetts till världens bästa gaystad, nu senast i en omröstning av flygbolaget American Airlines då sta-den slog San Fransisco och Berlin och fick 43 procent av rösterna.

Fem mil från Tel Aviv, på andra si-dan den åtta meter höga mur och bar-riär som Israel byggt, till stor del på ockuperad palestinsk mark, ter sig bil-derna av de lättklädda paraddeltagarna avlägsna.

Hiyam Ard, en lesbisk queerakti-vist bosatt i Nablus på Västbanken, har ingen möjlighet att delta i Pridefirandet eftersom israelisk militär inte tillåter palestinier att ta sig till Israel utan ett särskilt tillstånd. Hiyam Ard, som inte vill framträda med sitt riktiga namn, vill dock inte delta i israeliska Pride. Hon

Ockupation och konservativa strömningar i sam-hället försvårar arbetet för den palestinska hbtq-rörelsen. De uppmanar hbtq-organisationer och queerpersoner världen över att bojkotta Israel som i stora kampanjer satsar på att locka hbt-turister till Tel Aviv.

Text: Ylva Sjölin

menar att marknadsföringen av Israel som ett gayparadis är en effektiv strate-gi för att flytta internationellt fokus från de dagliga människorättskränkningar som begås mot palestinier.

– Israel använder sin queerrörelse för att ”rosatvätta” sina brott och för att framställa sig själva som Mellanösterns demokratiska tillflyktsort, anser Hiyam Ard.

Hiyam Ard är aktiv i Palestinan Queers for Boycott, Divestments and Sanctions, PQBDS, en grupp queerak-tivister som arbetar mot så kallad pink-washing eller rosatvätt. Gruppen bilda-des efter en framgångsrik kampanj år 2010, som ledde till att Social Forum i USA ställde in ett planerat panelsamtal om situationen för hbtq-personer i Mel-lanöstern. Programpunkten skulle ar-rangeras av Stand with us (obs kursivt), en starkt pro-israelisk lobbyorganisa-tion som sprider informationsfoldrar som ”Varför framstår Israel som ett paradis för homosexuella palestinier?”.

Samma år hade Israels turistdepar-tement och Tel Avivs kommun inlett en stor kampanj på nätet för tillsammans med Agudah, Israels största hbtq-orga-nisation, marknadsföra Tel Aviv som

en destination för gayturister. Åtskilliga miljoner kronor har de senaste åren satsats på marknadsföring riktad till hbtq-turister.

Framgången i USA 2010 gav Hiyam Ard och hennes vänner motivation att fortsätta engagera sig. Gruppen skrev ett öppet brev till hbtq-organisationer och queerpersoner världen över och uppmanade till bojkott av Israel och har nått framgångar.

Al-Qaws, Palestinas största hbtq-organisation, är en del av bojkottrörel-sen och samarbetar därför inte med några israeliska organisationer. De vill bygga en stark queerrörelse som kan förmå det palestinska samhället att bli mer inkluderande. Al-Qaws erbjuder stödverksamhet för enskilda och work-shops kring genus och sexualitet för olika yrkesgrupper samtidigt som de ordnar queerfester och andra aktivite-ter för att stärka rörelsen och erbjuda trygga mötesplatser för palestinska hbtq-personer.

Haneen Maikey är talesperson för Al-Qaws, vars medlemmar är bosatta på Västbanken, Jerusalem och i Israel.

– Den geografiska splittringen av palestinier innebär en stor utmaning för oss. Våra möten hålls alltid på Väst-banken så att alla aktiva kan vara med.

»De bryr sig inte ett dugg om oss i Gaza, oavsett

vad vi har för sexuell läggning.«

Palestinsk hbt-kamp i skuggan av ockupationen

I den pales-tinska hbtq-rörelsen vill man se en bojkott av Israel på grund av den fortsatta ockupationen. Här en del av den israeliska muren/barriä-ren i Al Ram. F

ot

o:

mA

hF

ou

z A

Bu

tu

Rk

/Re

ut

eR

s/s

cA

nP

ix


»Vi tar vår plats i samhället och nu är det vi som

driver samtalet.«

Palestinsk hbt-kamp i skuggan av ockupationen

Samtidigt visar vi att vi inte låter murar och gränser splittra vår rörelse, säger hon.

I Gaza, som styrs av Hamas, är däremot varken Al-Qaws eller någon annan palestinsk hbtq-grupp aktiv. Rafik Salha, som inte vågar framtäda med namn, har därför inte kontakt med något palestinskt hbtq-nätverk. Han förklarar att befolkningstätheten, ockupationen och den extremt be-gränsade möjligheten att lämna Gaza gör det omöjligt för honom och andra homosexuella Gazabor att leva ut sin sexualitet.

Det är svårt att tala om en gemen-sam erfarenhet bland palestinska hbtq-personer eftersom de legala, politiska och sociala förutsättningarna i Väst-banken, Jerusalem, Israel och Gaza är så olika.

– I Israel möter palestinier en stat-lig diskriminering men de lever inte under en militär ockupation, vilket ger dem utrymme att organisera sig kring vissa hbtq-frågor.

– I Västbanken är ockupationen i högsta grad närvarande men män-niskor kan flytta från en plats till en annan och på så sätt undkomma viss social kontroll från familj och gran-nar. I Gaza är det omöjligt, säger Rafik

Salha, intervjuad vid skype och mejl. I takt med att den israeliska ocku-

pationen hårdnar blir det palestinska samhället mer konservativt, även på Västbanken. Hiyam Ard upplever att PQBDS:s arbete till viss del bidragit till en förändrad syn på homosexuella i det palestinska samhället:

– Vi tar vår plats i samhället och nu är det vi som driver samtalet. Vi låter inte Israel eller någon annan tala i våra namn eller missbruka våra röster och erfarenheter för sina egna syften.

Frågan om bojkott är kontrover-siell. Många ifrågasätter om det är rimligt att ”straffa” den israeliska hbtq-rörelsen för statens politik. Rafik Salha beundrar de rättigheter hbtq-personer har tillkämpat sig i Israel men han blir samtidigt upprörd när debattörer an-vänder situationen för homosexuella i Gaza för att rättfärdiga Israels politik.

– Det är ett sätt för Israel att för-sköna sitt, med rätta, nerfläckade rykte. De bryr sig inte ett dugg om oss i Gaza, oavsett vad vi har för sexuell läggning. Då hade de kunnat öppna upp för oss att söka asyl i Israel eller åtminstone gett oss tillstånd att lämna Gaza, anser han.

Rafik Salha är besviken över att det inte finns en starkare solidaritet för det

palestinska folket bland hbtq-personer i USA och Europa.

– Att åka till Tel Aviv för att njuta av gaylivet är som att åka till en konsert för bara vita i Kapstaden på 1980-talet när apartheid härskade i Sydafrika. Jag vet att de bara vill ha kul men när gaytu-rister åker och raggar på soldater som för några dagar sedan satt i stridsvag-nar på min gata sker det nöjet på min bekostnad.

För queeraktivisterna i PQBDS och Al-Qaws är frågan inte komplice-rad. De ser bojkott, tillbakadragande av investeringar och sanktioner mot Israel som det mest effektiva sättet att tvinga fram en förändring. Denna kampanj har ingjutit nytt hopp i det folkliga motståndet mot ockupationen. Hiyam Ard menar att queergrupper och andra som bryr sig om förtryck och maktför-hållanden har ett särskilt ansvar att ta ställning mot ockupationen:

– Vad queer i grund och botten handlar om är förståelsen för att olika kamper hänger samman. Kampen för kvinnors rättigheter är inte skild från kampen för homosexuellas rättigheter eller kampen för minoriteters rättighe-ter. Queerfrågor handlar om förtryck och vi sitter därför alla mer eller min-dre i samma båt. π

Fakta/Hbt-rättigheter i Palestina

På grund av ockupationen, som har pågått sedan 1967, gäller fortfaran-de ett komplicerat juridiskt system i Palestina. På Västbanken används delar av ottomanska, brittiska och jordanska lagar medan palestinier i Gaza lever under egyptiska lagar.

I Gaza är sexuella handlingar mellan män förbjudna enligt den brittiska koloniallagen från 1936 och kan leda till 10 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor nämns inte i lagen.

På Västbanken gäller den jor-danska brottsbalken från 1960 och enligt denna är samkönat sex inte förbjudet. Däremot erkänns inte samkönade par i lagen och det finns inget skydd mot diskrimine-ring eller hatbrott mot homosexu-ella.

Flera rapporter vittnar om att pa-lestinska hbt-personer trakasseras av såväl polis som privatpersoner även på Västbanken.

Tusentals israe-ler och turister deltog 8 juni i Tel Avivs årliga Pride-firande som avslutades med ett stort beachparty. Is-rael tillåter inte hbt-personer från Västban-ken och Gaza att resa dit för att delta.

Fo

to

: AB

iR s

ult

An

/eP

A/s

cA

nP

ix

AmnestyPress 04/12

»Är religion en mänsklig rättighet?«Hans Ingvar RothNorstedts

I mitten på 1990-talet var jag med om att få igång akademisk utbildning i mänskliga rättigheter på Teologiska högskolan i Stockholm. Att det var just den högskolan som nappade var inte så förvånande, än mindre att den första kursen hade just religions- och sam-vetsfrihet i fokus. De frikyrkosamfund som var och är högskolans huvudmän insåg att detta låg nära samfundens uppdrag och att frågan om religionsfri-het ständigt behöver belysas och disku-teras, såväl ur ett historiskt som ur ett samtida perspektiv.

Om just detta ämne handlar Hans-Ingvar Roths senaste bok: Är religion en mänsklig rättighet? Roth tar upp frågan

om religionsfrihet ur ett historiskt perspektiv, dis-kuterar samtida aktuella gränsdragningar och har ett långt kapitel om kriti-ken mot religionsfriheten.

Den knepiga religionenDet sistnämnda kapitlet borde vara obligatorisk läsning för alla amnestyak-tivister som vill stå på tårna då kritiken i många av fallen är en övergripande kritik mot idén om de mänskliga rät-tigheterna.

Roth som tidigare skrivit boken: Vad är mänskliga rättigheter? (Natur och kultur, 2007) och som skrivit flera understreckare i Svenska Dagbladet är mycket skicklig på att enkelt och lättfattligt sammanfatta stora text- och forskningsmängder. Jag är knappast ensam om att ha skickat Roth en tack-samhetens tanke då han i flera under-streckare rappt dragit ut essansen ur några rejäla tegelstener som få har tid att läsa. Författaren är rejält beläst och i Är religion en mänsklig rättighet? refe-reras åtskilliga gånger till historiska och samtida rättsfall samt till aktuell forsk-ning och debatt. Materialet är impone-rande omfattande.

Detta blir också en utmaning. För-fattaren skriver själv att boken lämpar sig för högskolekurser inom en rad oli-ka discipliner samt i samhällsdebatten.

Utan tvivel har den plats på kurslistor på landets universitet och högskolor men som debattbok är jag mer tvek-sam. Författaren skriver nyktert och sakligt utan att dölja resonemang och preferenser bakom en akademisk slöja men frånvaron av en entydig berättelse och de stora ambitionerna gör boken stundtals något torftig. Fredrik Kron

»Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar«Eva Hernbäck och Göran JohnsonNorstedts

Under en stor del av förra året var utvecklingen i Libyen i fokus för den mediala uppmärksamheten när även Sverige deltog i kriget för att byta regim i landet. Moammar Khadaffi hade 1969 störtat kung Idris och med hjälp av oljepengarna gjort Libyen till ett relativt rikt land och

hade skaffat sig ett stort inflytande över afrikansk politik. Khadaffi mot-togs som en nära allierad i London, Paris och Rom men tvingades 2011 utkämpa en desperat slutstrid innan han dog under oklara omständighe-ter i oktober.

Eva Hernbäck och Göran John-son arbetade i två år från 2004 för ett svenskt företag som i Libyen skulle hjälpa till med libysk regionplane-ring. Deras bok, Libyen, är ett gediget verk, byggd på deras egna intryck och möten i ett land som har varit tämli-gen okänt. Libyen hade gått från att vara internationell paria under de år Khadaffi understödde internationell terrorism till att bli nära allierad med väst under kriget mot terrorismen.

För läsaren är det intressant att få en bred historisk bild av ett land som drabbades så hårt av kolonialismen. I september i år väckte det livlig debatt i Italien när borgmästaren i staden Affile placerade ut en byst av Rodolfo Graziani, ”slaktaren”, som anklagas

för hundratusentals människors död i Libyen 1921 och Abessinien (Etiopien) 1935. Efter ökenkriget och Italiens ne-derlag i andra världskriget diskuterade för övrigt segrarmakterna vid Pots-damkonferensen 1945 att dela Libyen i en fransk, en brittisk och en sovjetisk zon men istället bildades 1951 en själv-ständig federal stat.

Bland andra tänkvärda kapitel i bo-ken finns intressanta intervjuer med kvinnor om deras syn på jämställd-het och berättelser om den ström av migranter som rört sig från det fattiga Afrika söder om Sahara mot det rika Libyen och ibland vidare mot EU. För-fattarna påpekar att många fler dör i öknen än på Medelhavet i sin strävan att hitta en ljusare framtid.

För alla som förra året började in-tressera sig för Libyen, bortom rub-rikerna om den excentriske ledaren som sov i tält och satsade på kvinnliga livvakter, är denna bok en riktig guld-gruva.

Ulf B Andersson

Det okända Libyen

E-post:[email protected]

Läst & Sett

24


I korthet:

FILM: »Five broken cameras« Regi: Emad Burnat, Guy Davidi. Palestina, 2011 Byn Bil'in ligger på Västbanken cirka fyra kilometer öster om Gröna linjen, vapenstilleståndslinjen från arabisk-israeliska kriget 1948. År 2002 inledde Israel byggandet av Barriären, beståen-de av taggtrådshinder, stängsel och på sina ställen en betongmur, som avskiljer inte bara Västbanken från Israel utan även samhällen långt inne på Västban-ken från varandra. För några år inleddes konstruktionen vid Bil'in.

En av invånarna i Bil'in är Emad Burnat. Hans fjärde son Gebreel föds 2005 och Emad får sin första kamera. Till att börja med filmar han sonen och familjen men så småningom tar han ka-meran ut i byn och börja dokumentera bybornas motstånd mot den israeliska militärens arbete med barriären. Emad följer protesterna med sin kamera. Militärens svar på protesterna blir ofta våldsamt och vi får också följa hur kamera efter kamera förstörs i takt med protesterna. Det är starka bilder som möter oss: sekelgamla olivträd slits upp, grävskoporna river upp djupa sår i landskapet som aldrig kan läkas, bybor-nas förtvivlade och maktlösa motstånd och bosättarna som ser sin självklara rätt att bo på mark som stulits. Gå och se filmen så får du veta vad som sker i Bil'in liksom på så många andra platser på Västbanken!

Andrea Bodekull

BOK: »Örfilen« Christos Tsiolkas. Översättning: Olov Hyllienmark. Leopard förlag Det är lätt att känna sig skeptisk när en bok lanseras som ”Ett modernt mäster-verk”, ”Årets bästa bok” och så vidare. Fast jag måste medge att det bara tog ett par kapitel innan jag var fast i denna skildring av dagens Australien och jag är glad att Leopard satsat på denne i Sverige okände.

Tsiolkas lyckas utifrån en incident på en fest i en förortsvilla där en liten pojke får en örfil, bygga upp en fantastisk väv av människor. Han har en sällsynt för-måga att trovärdigt gestalta det myller av personer vi får möta i den spännande mångkulturella blandning som utgör Australiens nutida invånare.

Vänskap, äktenskap, sex, längtan, svek, politik, droger, alkohol, ja allt ryms i denna roman som är ett sant nöje att sjunka in i.

UBA

»Route 66 och den amerikanska drömmen«Peter KadhammarLeopard förlag

Peter Kadhammar har skrivit en repor-tagebok med många bottnar utifrån en resa längs med den mytomspunna landsvägen Route 66 som sträcker sig genom en stor del av den nordamerikan-ska kontinenten. Med John Steinbecks klassiska roman Vredens druvor som guide intervjuar Kadhammar amerika-ner mellan Oklahoma och Kalifornien. Parallellerna mellan den fattiga familjen Joad i Vredens Druvor som tvingas bryta upp från gården i Oklahoma under de-pressionen på 1930-talet och den nuva-rande ekonomiska krisen är uppenbara.

Route 66 och den amerikanska dröm-men skildrar ett annat USA än det vi ser i TV-serierna, ett USA av mycket fattiga och utslagna människor, ett USA av här-bärgen, pantbanker och nedlagda hotell i orter som dött sedan vägen dragits om. Speciellt intressant för Amnestymedlem-

mar är kapitlet om Tent City Jail i Ari-zona, ett tältläger till fängelse som är hett på dagen och kallt på natten. Fångarna tillåts ha filtar men inte kuddar för det tycker ansvarige sheriffen Joe Arpaio är lyx. Han har också återinfört de svartvit-randiga fängelsekläderna och kedjefångar. I Houston, Texas, intervjuar Kadhammar en reporter från nyhetsbyrån AP vars jobb det är att bevittna avrättningar. Han har sedan länge tappat räkningen men vet att han sett mer än 300 personer avrättas.

Det var länge sedan jag läste en så ak-tuell, välskriven bok om USA. Författaren förvånas över hur amerikanerna gärna låter sig intervjuas och berättar om sina liv. Det är dessa intervjuer som tillsam-mans med författarens reflektioner och jämförelser med familjen Joads öden på 1930-talet ger boken dess tyngd och käns-la av aktualitet. Kadhammar lyckas skild-ra nuet samtidigt som dåtiden är ständigt närvarande. Maja Åberg

»Triangeldrama i Egypten: Militärstyre, islamism eller demokrati?«Per GahrtonLeopard förlag

I februari 2011 tvingade omfattande de-monstrationer bort Egyptens dåvarande president Hosni Mubarak från makten. De demokratiska val som följde ledde till stora framgångar för Muslimska brödraskapet. Vad kommer det att innebära? Det undrar Per Gahrton i Triangeldrama i Egypten: Mili-tärstyre, islamism eller demokrati?

I boken ger han en bakgrund till upproret i Egypten. Gahrton menar att det var en kom-bination av fattigdom och politiskt förtryck

som under intryck av den arabiska vå-ren exploderade på Tahrirtorget under våren 2011. Det var ”digitalungdomen” som bar upp revo-lutionen men isla-misterna som drog det längsta strået efter Mubaraks re-

Rädslan för islamistergim fallit. I ”viss mån” har de kidnappat re-volutionen medger Gahrton men menar att rädslan för islamisterna är överdriven. Mus-limska brödraskapet är pragmatiker som fö-respråkar en sorts ”folkhemsislamism” och Egypten är trots allt på väg mot demokrati.

Det är svårt att inte ha respekt för Per Gahrtons erfarenhet av och kunskap om Mellanöstern. Men det är inte alltid enkelt att hänga med i resonemangen. Han ser förtryck av kvinnor som ett hinder för en de-mokratisk utveckling i landet men kopplar inte riktigt ihop diskrimineringen med isla-misternas växande inflytande. Frågan är om han har samma förståelse för reaktionära rörelser även i andra delar av världen?

Gahrton erkänner att han tidigare haft fel när det gäller utvecklingen i Egypten. Först trodde han på en demokratisering under Mubaraks ledning och år 2010 avskrev han möjligheten till en revolution. Nu hoppas han på en demokratisk utveckling med Mus-limska brödraskapet vid makten. Vi kan bara hoppas att han får rätt. Det är tredje gången gillt, som man säger.

Christoffer Dahlin

Ett annat USA

Debatt Skriv till Amnesty Press! Box 4719, 116 92 Stockholm

I Amnesty Press nummer 3/2012 skriver Gun-nar Olofsson om sina upplevelser av årsmötet i Uppsala. Det är glädjande att årsmötet lett till vidare debatt och engagemang. Vi vill dock bemöta några av de synpunkter som framförs i inlägget.

Gällande möjligheten att starta en pro-cess för att ställa USA:s förre utrikesminis-ter Henry Kissinger inför rätta som en av de ansvariga för krigsbrott begångna under Viet-namkriget, motsatte sig styrelsen detta, inte enbart av de skäl som Gunnar Olofsson lyfter fram. Efter ett årsmöte är styrelsen alltid mån om att följa upp årsmötesbesluten på bästa sätt. Att en person är gammal är naturligtvis inte skäl i sig för att han eller hon inte ska ställas till svars för sina handlingar. Men i detta fall skulle det krävas stora resurser för att få till stånd den rättsprocess som krävs, mot en man som med sannolikhet hinner dö innan rättsprocessen kan avslutas eller ens komma till stånd.

Styrelsen anser att det, också med hänsyn till de handlingsplaner som Amnesty anta-git både nationellt och internationellt, inte är rimligt att använda Amnestys resurser på

det sättet. Vi vill däremot framhålla att arbe-tet mot straffrihet är mycket viktigt för or-ganisationen och något som vi jobbar aktivt med både i Europa och i Sverige. Bland an-nat ingår svenska sektionen i ett nätverk som tillsammans med bland andra Röda Korset, Krigsbrottskommissionen och Internationel-la Åklagarkammaren jobbar med frågan om krigsförbrytare.

Styrelsen motsätter sig beskrivningen av Amnesty som en organisation som jobbar utifrån ett västerländskt perspektiv och inte skulle visa intresse ”för krigs- och MR-brott utgångna ur vår västliga liberala tanketradi-tion”.

Gunnar Olofsson hävdar exempelvis att Amnesty jobbar mot dödsstraffet i Kina och Vitryssland men inte mot USA. Detta är helt felaktigt. Dödsstraffet i USA har varit i fokus för dödsstraffsarbetet med en mängd kam-panjer och aktioner. Senast syntes det i kam-panjen mot avrättningen av Troy Davis i USA 2011. De aktioner sektionen då genomförde är bland dem som fått mest spridning och störst uppslutning.

Att vi inte skulle jobba mot människorätts-

kränkningar i västvärlden stämmer inte hel-ler, exempelvis pågår i nuläget en kampanj mot tvångsvräkningar av romer i Europa, med fokus på Italien och Rumänien. I den globala kampanjen Stoppa våldet mot kvinnor som avslutades 2010, publicerade de nord-iska Amnestysektionerna en gemensam rap-port om bristerna i rättsprocesser gällande våldtäktsfall i Norden. Att Amnesty skulle kritisera Syrien men inte Israel, är också helt felaktigt. Exemplen på Amnestyrapporter om MR-brott begångna av den israeliska staten är omfattande.

Vi hoppas att det med hjälp av dessa ex-empel blivit tydligt att vi tar Amnestys vision – att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid – på största allvar. Amnestys arbete känner inga geografiska eller politiska gränser. Efter-som vi tyvärr inte har kapacitet att bekämpa alla människorättskränkningar i världen samtidigt, måste vi göra ibland smärtsamma prioriteringar och har valt att fokusera vårt arbete. På så vis kan vi använda Amnestys resurser på bästa sätt och nå våra mål om mänskliga rättigheter.

Sektionsstyrelsen

Svar om årsmötet 2012

Gå med på postkodlotteriet.se eller ring 099-110 40

Våra 1 miljon lottköparehar skänkt 39 080 632 kronor till Amnesty

Istället för att behålla vinsten från vår lottförsäljning skänker vi den till Amnesty International och ytterligare 39 organisationer. Sedan Amnesty valdes som förmånstagare år 2008 har de fått över 39 miljoner kronor till sitt viktiga arbete för mänskliga rättigheter.

Över en miljon svenskar gillar PostkodLotteriet. Det är de som vill göra en god insats samtidigt som de har chans att vinna riktigt mycket pengar.

En lott för en bättre världJu � er som är med i PostkodLotteriet, desto mer pengar får bland annat Amnesty och desto � er blir också våra lotterivinster. Varje

dag har våra lottköpare en ny vinstchans samtidigt som de gör en god insats.

2,8 miljarder till goda ändamålDe verkliga vinnarna i PostkodLotteriet är Amnesty och alla de andra organisationerna som får dela på vårt överskott. Sedan Lotteriet startade för sju år sedan har de fått ta emot 2,8 miljarder.

Ord förändrar världen – det vet vi av erfarenhet. De tar sig fram till de mest svårtillgängliga makthavare och når in i de mörkaste fängelseceller. Ord kan stoppa en avrättning och frige samvetsfångar. Gå in på www.amnesty.se/skriv och var med i kam panjen Skriv för frihet. Då deltar du i en massiv, global manifestation för mänskliga rättigheter.


AMNE

STYA

KADE

MIN

ww

w.a

mne

sty.

se/a

mne

stya

kade

min

I STO

CK

HO

LM

(Sen

sus

loka

ler

vid

Med

borg

arpl

atse

n)

Kvi

nnor

s rä

ttig

hete

r 24

nov

kl 1

0-18

A s

om i

Am

nest

y 1

dec

kl 1

0-17

I G

ÖTE

BO

RG

(S

ensu

s lo

kale

r D

rottn

ingg

atan

/Söd

ra H

amn-

gata

n)K

vinn

ors

rätt

ighe

ter

17 n

ov k

l 10-

18

A s

om i

Am

nest

y 1

dec

kl 1

0-17

I M

ALM

Ö

(Sen

sus

loka

ler

Stud

entg

atan

4)

Asy

lrät

tens

AB

C 1

7 no

v kl

10-

18

Vadå

dis

krim

iner

ing?

Så

funk

ar d

et!

24 n

ov k

l 10-

18

A s

om i

Am

nest

y 1

dec

kl 1

0-17

HÖST

ENS

KURS

ERFö

lj os

s på

Fa

cebo

ok o

ch

Twitt

er!

Vill

du a

rran

gera

en

kur

s på

din

ort?

Ko

ntak

ta o

ss:

amne

stya

kade

min

@am

nest

y.se

Pris

er fö

r med

lem

mar

:

Hel

dags

kurs

450

kr

A so

m i

Amne

sty

300

kr

Kväl

lsku

rs 3

50 k

r

Kur

skal

enda

riet f

ör v

åren

lägg

s up

p

på

vår h

emsi

da i

dece

mbe

r.


Den 13 juni 1971 publicerade The

New York Times ett utdrag ur ett

7 000 sidor långt material om

USA:s inblandning i Vietnamkriget.

Ur dokumenten kunde utläsas att

amerikanska myndigheter tidigt

hade förstått att kriget skulle

komma att kräva betydligt fler

dödsfall än man hade gått ut med, och att kriget troligen inte

kunde vinnas. Det var dåvarande krigsanalytikern Daniel

Ellsberg som i hemlighet hade kommit över och kopierat det

som senare skulle bli känt som The Pentagon Papers, och

genom att läcka dokumenten riskerade han att få tillbringa

resten av sitt liv i fängelse. ”Som ansvarsfull medbor-

gare kunde jag inte längre medverka till att dölja den här

informationen”, sade Ellsberg under rättegången. Ett långt

fängelsestraff var precis vad som drabbade den israeliska

kärnfysikern Mordechai Vanunu. Med sitt motstånd mot

massförstörelsevapen som motiv vände han sig 1986 till

brittisk press med uppgifter om att Israel hade utvecklat

kärnvapen. Vanunu dömdes till 18 års fängelse för spioneri

och landsförräderi, och satt av större delen av straffet i

isolering. Några år efter frigivningen fängslades han på nytt,

och betecknades då som samvetsfånge. ”Till alla er som kal-

lar mig förrädare, jag är stolt och glad över vad jag gjorde”,

sade Mordechai Vanunu senare till pressen.

Exemplen finns också i Sverige. Undersköterskan Sarah

Wägnert som slog larm om vanvården av gamla på

Polhemsgården, den tekniska konsulten Karin Törnqvist

som avslöjade muthärvan i Göteborg och kartografen

Anders Ahlmark som uppdagade Sjöfartsverkets

mörkläggning kring Tsesisolyckan utanför Trosa.

”Whistleblowers”, eller visslare, väcker ofta starka

känslor och associeras inte sällan till något väldigt dra-

matiskt; vi tänker på krig, kärnvapen, mutor eller grova

missförhållanden där människor far illa. Men riktigt så

storslaget behöver det inte vara. Det kan räcka med att

medlemmar i till exempel en ideell organisation miss-

tänker att en allvarlig överträdelse av lagar, stadgar eller

andra regler har skett och att man av olika anledningar

upplever att man vill påtala detta utan att vara öppen

med sin identitet.

Men vad har det här egentligen med Amnesty att göra?

Jo, styrelsen befinner sig just nu i en process av att anta

en så kallad uppförandekod för den svenska sektionen.

Det låter kanske krångligt, men handlar i stort sett om

att våra resurser ska användas effektivt och ändamåls-

enligt och att vi ska bete oss mot varandra på ett sätt

som stämmer överens med Amnestys grundläggande

värderingar. Ytterligare information om denna kod

kommer givetvis att kommuniceras ut när vi har kom-

mit längre i arbetet med den, men det står redan nu

klart att en rutin för ”whistleblowing” kommer att ingå.

Möjligheten att vissla är nämligen en viktig ventil – även

när inga internationella konflikter står på spel.

kristina lindquistsektionsstyrelsen

stYrElsEnsHÖrna

nYHEtEr i kOrtHEt

sEktiOnEn fOrtsättEr växaPå mötet i september fick styrelsen en rapport

om ekonomin för årets första halvår och fattade

beslut om direktiv för 2013 års budget. Amnesty

beräknas i slutet av nästa år ha 104 000

medlemmar och givare.

fÖrlängt mandat fÖr grupputrEdning

Det senaste året har en grupp

aktivister arbetat med att hitta nya

former för att stödja och utveckla

aktivismen. Det framgångsrika pro-

jektet har förlängts och kommer att

fortsätta fram till nästa sommar.

stYrElsEn ställs på HuvudEtEn ny uppdragsgrupp kommer att tillsättas för att se över styrelsens

arbetsformer. ”Är vi tillräckligt visionära, modiga och strategiska?” som

sektionens ordförande Sofia Halth uttryckte saken.

att våga Blåsa i pipan


Vietnam:

Hårda domarmot bloggare Den 24 september dömdes Nguyen Van Hai (känd som Dieu Cay), Ta Phong Tan och Phan Thanh Hai till tolv, tio respektive fyra års fängelse för ”statsfientlig propa-ganda”. Rättegången i Ho Chi Minh-staden (Saigon) pågick i några få timmar och vän-ner och släktingar till de åtalade hindrades från att närvara.

Domaren avbröt försvarsadvokaternas anföranden och endast tre av nio inkallade vittnen framträdde. Ta Phong Tan fördes med våld ut ur rättssalen när hon upprört ifrågasatte domen. Alla tre är välkända blog-gare och räknas till pionjärerna bland dem som använder internet för samhällskritik. Amnesty betraktar de nu dömda bloggarna som samvetsfångar.

Nguyen Van Hai dömdes år 2008 till två och ett halvt års fängelse för påstått skat-tefusk. Istället för att friges ef-ter avtjänat straff åtalades han

för brott enligt paragraf 88 i brottsbalken.

Skriv tillPrime Minister

Nguyen Tan Dung Government Office

1 Hoang Hoa Tham Street Ba Dinh District, Hanoi, Vietnam

Fax: +84 80 44130/ +84 80 44940

Dear Prime Minister,I am deeply concerned to read that blog-

gers Nguyen Van Hai (known as Dieu Cay), Ta Phong Tan, and Phan Thanh Hai were sentenced to 12, 10 and four years’ impris-onment respectively for “conducting propa-ganda” against the state. Their trial lasted only a few hours and their friends and fam-ily were detained and assaulted to prevent them from attending.

I call on you to release the three bloggers immediately and unconditionally.

Finally, I urge you to respect and protect freedom of expression, association and as-sembly and stop the harassment of human rights defenders and their families and friends.

Yours respectfully,

Datum: Kontakta Amnesty Press om du tänker skriva efter 28 november.

Libyen:

Aktivist fänglad– hålls isoleradDen 26 september rapporteras Ahmed Ali Abdel Rahman Abou Raqba ha fängslats i Ri-wami-fängelset i Libyens huvudstad Tripoli. Han hålls isolerad och det befaras att fängs-landet har samband med hans arbete som ak-tivist i Libyska stiftelsen för mödrar och barn, där han är ordförande. Riwami-fängelset kon-trolleras av högsta säkerhetskommittén som är underställd inrikesministeriet. Familjen har inte fått träffa Ahmed Ali Abdel Rahman Abou Raqba men fängelsemyndigheterna har bekräftat att han finns i Riwami. Amnesty International skrev den 2 oktober till inrikes-ministern med begäran att Ahmed Ali Abdel Rahman Abou Raqbas juridiska status skulle klargöras och att han omedelbart friges om fängslandet har med hans aktivism att göra.

Han har åtskilliga gånger tidigare besökt fängelset i samband med sitt arbete för stiftel-sen. Nyligen ingrep han i fallet med systrarna Hasna Shaeeb och Hala Shaeeb, som vid en rad tillfällen, senast i september, fängslats, torterats, trakasserats och hotats för att de an-ses vara anhängare till Moammar Khadaffi, Libyens förre ledare som störtades förra året.

Skriv tillMinister of Justice and Human Rights

H.E. Ali Hamida AshourMinistry of Justice and Human Rights

Fax: +218 2 14 80 54 27 (Fax och telefonlinje, säg ”Fax”. OBS!

Fax är det enda tillförlitliga kommunika-tionssättet, skicka därför inte brev!)

Your Excellency,Allow me to express my concerns upon

learning that Dr. Ahmed Ali Abdel Rah-man Abou Raqba is being held incommu-nicado. As I am uncertain as to his legal status, I ask that you clarify this matter and, if he is detained solely on the basis on his activism, I urge that he be immediately and unconditionally released. Otherwise, he should be immediately referred to the general prosecution to face recognizably criminal charges.

Moreover I ask for assurances that Dr. Ahmed Ali Abdel Rahman Abou Raqba is protected from torture or other ill-treat-ment and, pending his release or referral to the general prosecution, that he is im-mediately granted access to his family and a lawyer of his choice.

Respectfully yours,


Kuba:

I häktesedan i marsDen 18 mars i år greps Sonia Garro Alfonso, aktiv i Damer i vitt, och hennes make Ramón Alejandro Muñoz González i hemmet. Sonia Garro Alfonso sitter i kvinnofängelset i Gua-tao i huvudstaden Havannas utkanter medan maken sitter i Combinado del Este-fängelset. Det antas att åtal ännu inte har väckts mot dem. Släktingar har uppgett att myndighe-terna ska ha anklagat Sonia Garro Alfonso för mordförsök och offentlig oordning. Det antas att gripandena har samband med att påven, Benediktus XVI, den 28–30 mars besökte Kuba. I samband med påvens besök greps cirka 200 regeringskritiker och många an-dra hölls i husarrest. Damer i vitt bildades av anhöriga till de 75 samvetsfångar som greps i mars 2003 och dömdes till långa fängelse-straff. Efter att de sista av de 75 fångarna fri-getts år 2011 har Damer i vitt fortsatt att kräva frihet för andra politiska fångar.

Skriv tillRaúl Castro Ruz

Presidente de la República de CubaLa Habana, Kuba

Fax: +53 7 83 33 085 (via utrikesde-partementet), +1 212 779 1697

(via Kubas delegation vid FN)E-post: [email protected]

(c/o Cuban Mission to UN) Excelencia:

Ha llegado a conocer que Sonia Garro Alonso, integrante de las Damas de Blan-co, junto con su esposo Ramón Alejandro Muñoz González, fueron detenidos el 18 de marzo de este año y desde entonces siguen detenidos. De lo que se cree, ninguno de los dos ha sido acusado formalemente.

Pido a las autoridades que acusen rápida-mente a Sonia Garro Alonso y Ramón Ale-jandro Muñoz González de delitos recono-cibles internacionalmente, o de lo contrario, que los pongan en libertad de inmediato. Los También pido a las autoridades a que garanticen que todas las personas acusadas son juzgadas en juicios justos de acuerdo con las normas internacionales.

Además, insto a las autoridades que de-jen de inmediato de acosar y intimidar a las Damas de Blanco y a otros ciudadanos y ci-udadanas que ejercen pacificamente su de-recho a la libertad de expresión y asociación.

Respetuosamente,


Ovanstående vädjandebrev finns också på www.amnesty.se/ap(OBS! Klicka på omslagsbilden på Amnesty Press 4/2012)

Fatta Pennan

30

Ja, Jag beställer amnestys årsrapport 2012!Rapporten kostar 200 kr. Kostnad för porto tillkommer.

Ja, Jag beställer svenska sektionens årsredovisning 2011Vi skickar den mot portokostnad.

Ja, Jag vill prenumenera på amnesty press!5 nr per år kostar 160 kr. Skicka mig ett inbetalningskort. Som medlem får du Amnesty Press automatiskt.

beställningskupong

För- och eFternamn:

adress:

postnummer och ort:

teleFonnummer:

Beställ via e-post: [email protected] eller skicka in kupongen i ett kuvert till Amnesty international, svarspost 110 610 800, box 4719, 116 92 Stockholm

ÅRSREDOVISNING 2011 AMNESTY INTERNATIONAL SVENSKA SEKTIONEN

amnestys årsrapport 2012

svenska sektionens årsredovisning 2011

KÖP ÅRETS JULKLAPPAR I AMNESTYBUTIKEN!BUTIKEN.AMNESTY.SE

VILL DU VARA MEDOCH LEDA AMNESTY?

Är du intresserad av att kandidera eller känner du till någon som vi borde ta kontakt med?Hör av dig till oss så berättar vi mer! Kontaktperson för valberedningen är Maria Lindgren, telefonnummer 070-5664631. Du kan nå hela valberedningen på e-post-adressen [email protected]

Amnestys valberedning har till uppgift att inför årsmötet presentera kandidater till Amnestys tre styrande organ:

- Sektionsstyrelsen, som leder organisationen mellan årsmötena- Styrelsen för Amnestyfonden, som fördelar ekonomiskt bistånd inom ramen för Amnestys åtagande- Granskningskommittén, som har till uppgift att granska sektionsstyrelsens och fondstyrelsens arbete


Begr. eftersändning Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med den nya adressen på baksidan (ej adressidan).

PosttidningAvsändare:Amnesty InternationalBox 4719116 92 Stockholm

Det är gigantiska tillställningar, enorma rum, många advokater i svarta kappor, släktingar och vänner – och fångar, omgivna av poliser. I Di-yarbakir i sydöstra Turkiet ser jag journalisten och förläggaren Bedri Adanir i en jättelik dom-stolslokal omgiven av tre poliser, en på vardera sidan, en bakom honom.

Adanir kastar en blick bakåt och vinkar till sin mor, sina syskon och några vänner på plats.

Med det turkiska journalistförbundets ord-förande Ercan Ipekci hade jag kommit tidigt på morgonen till Diyarbakir från Istanbul. Vi var där för att observera rättegången mot en av många journalister i Turkiet, i dag det land som fängslar flest journalister i världen.

Adanir greps den 8 januari 2010 och står som många andra journalister åtalad för understöd-jande av terrorism. På sitt förlag har han bland annat publicerat en bok av den fängslade kurdis-ke ledaren Abdullah Öcalan, som grundade det av EU och USA terroriststämplade PKK, Kurdis-tans arbetarparti.

Som aktiv i den Europeiska Journalistfedera-tionen, EFJ, har jag ett antal gånger besökt tur-kiska domstolar när våra kolleger står inför rätta. Vi observerar och visar vårt stöd för de fängslade journalisterna, i dag omkring 75 personer. I våras var de drygt 100.

Samtidigt pågår förundersökningar mot flera tusen journalister. Det är ett skräckscenario svårt att förstå. Statens vilja att kontrollera medierna tycks inte ha många gränser.

Vår resa till Diyarbakir var onödigt tidig. Först vid 17-tiden kommer Adanirs fall upp. Familjen har väntat hela dagen i hettan och trängseln i en korridor utanför domstolslokalen. Adanirs ad-vokat kräver kort att hans klient ska släppas. En kvart senare får vi ett skriftligt beslut utan moti-vering; fången ska stanna i häktet, ny rättegångs-dag om nästan tre månader. Jag frågar mig om beslutet var fattat på förhand eftersom det kunde expedieras så snabbt.

Dagen därpå är Ercan och jag tillbaka i Istan-bul. Där pågår rättegången mot journalister vid

Jag bokar nästa resa till Istanbul

Fo

to

: sJF

Oda TV. Trots namnet är Oda TV en webbplats, med granskande och kritisk journalistik. Tio personer har ursprungligen varit häktade från Oda TV, nu är dock de flesta på fri fot. Åtalet gäl-ler återigen terroranklagelser, baserat på texter funna i journalisternas datorer. Fyra olika un-dersökningar visar dock att de otillåtna texterna tillförts utifrån, att journalisterna själva inte öppnat de aktuella filerna och alltså inte heller ändrat i dem.

På kvällen vid halvniotiden samlas domsto-len igen för att redovisa sitt svar på advokaternas begäran att deras klienter ska släppas. Baris Peh-livan och kollegan Baris Tertoglu friges, medan ägaren till Oda TV, Soner Yalcin får stanna kvar i häktet. Jublet blandas med tårar.

EFJ har uppmanat kolleger i Europa att följa Amnesty-modellen och adoptera en kol-lega. Omkring 15 av de fängslade journalisterna är nu adopterade, framför allt av olika journa-listförbund, men också av enskilda redaktioner. Baris Pehlivan, adopterad av det svenska Jour-

nalistförbundet, kommer till Sverige i novem-ber för att berätta om bristen på yttrande- och pressfrihet i Turkiet.

De släppta journalisterna är inte frikända utan domstolsprocesserna fortsätter. Den tur-kiska staten lyckas straffa personer som inte är dömda genom att låta rättegångarna pågå år ef-ter år och i några fall har journalister suttit häk-tade i snart fem år.

Bland de journalister som inte är anklagade för brott sprider sig rädslan för att förlora jobbet. Arbetsgivarna vill inte ha trubbel med regering-en och som en följd av denna rädsla sprider sig självcensuren.

Själv bokar jag näs-ta resa till Istanbul. π

Arne König Arne König är ordförande i Europeiska Journalistfedera-tionen (EFJ).

Nätverket Plattformen för att befria journalisterna, demonstrerar utanför domstolen i Istanbul den 15 september, när journalister från Oda TV står åtalade. På marken framför demonstranterna ligger bilder på fängslade journalister.

Krö

nika

Documents

Mali rustar för krigfile/AP_4_2012.pdf · 2018-10-28 · Goda nyheter. 3 Bani Walid – vem bryr sig? Den 4 november raporterade Ghaith Shennib från nyhetsbyrån Reu-ters från