Institutionen för arkeologi och antik historia • Uppsala universitet

Magisteruppsats

MAKTENS ANSIKTE

En studie av den frankiska stormaktens

inflytande över det skandinaviska samhället.

Marie Fredriksson

Uppsala 2006

Abstract

Fredriksson, M., 2006. Maktens ansikte. En studie av den frankiska stormaktens inflytande

över det skandinaviska samhället. The face of power. A study of the Frankish great power´s

influence on the Scandinavian society. Master Thesis in Archaeology, Uppsala University.

This thesis is a historical archaeological essay and deals with the Frankish empire and its

sway over the European area. The aim of this essay has been to examine if the sway of the

Franks reached the Scandinavian area. The Frankish empire was the most influential power in

Western Europe from the 6th century until the death of Charlemagne 814 AD, when the

kingdom began to disrupt. The essay is divided into three parts. The first part is a background

where I describe the Frankish empire in a historical context. The second part contains the

archaeological finds. The third part contains a discussion and conclusions.

Marie Fredriksson. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University,

Box 626, SE-751 26 Uppsala, Sweden.

Keywords: Birka, Burial customs, Carolingians, Charlemange, Christianity, Cloisonné,

Coins, Early medieval age, Franks, Feudal, Glass, Graves, Merovingians, Scandinavia,

Pottery, Valsgärde, Vendel, Weapons

Bilden på framsidan föreställer Karl den stores beslöjade ansikte såsom han begravdes i

Aachens domkyrka 814. Karl den store var frankernas kung 768-814 och romersk kejsare

800-814 (Morrissey 2003).

1

1 Inledning, syfte och metod..............................................................................................3

1.1 Inledning.................................................................................................................3

1.2 Frågeställning .........................................................................................................3

1.3 Syfte och avgränsning .............................................................................................5

1.4 Metod och material .................................................................................................6

1.5 Det frankiska riket...................................................................................................7

1.6 Merovingerna..........................................................................................................8

1.7 Karolingerna ...........................................................................................................8

1.8 Forskningsöversikt ................................................................................................11

1.8.1 Vendeltid, ca 550–800 e. Kr. ........................................................................................... 11

1.8.2 Vikingatid, ca 800–1050 e. Kr......................................................................................... 14

1.9 Källkritik ..............................................................................................................18

2 Bakgrund......................................................................................................................20

2.1 Germanerna och Romarriket .................................................................................20

2.1.1 Äldre romersk järnålder................................................................................................... 20

2.1.2 Yngre romersk järnålder.................................................................................................. 21

2.2 Den karolingiska administrationen ........................................................................22

2.3 Den karolingiska renässansen................................................................................23

2.4 Hur utvecklades det frankiska riket efter Karl den store?.......................................24

2.5 Frankerna - barbarer eller inte?..............................................................................26

2.6 De religiösa, ekonomiska, politiska samt militära idéerna......................................27

2.6.1 Religion: Krig i Guds namn............................................................................................. 28

2.6.2 Militärt ............................................................................................................................. 31

2.6.3 Ekonomi – Mynt.............................................................................................................. 32

2.6.4 Politik .............................................................................................................................. 32

2

3 Influenser och material .................................................................................................36

3.1 Det arkeologiska materialet i Sverige 550 – 1000 e. Kr. ........................................36

3.2 Handelsförbindelser ..............................................................................................37

3.3 Båtgravsseden .......................................................................................................38

3.4 Det frankiska inflytandet i Skandinavien ...............................................................38

3.5 Gravfynd i Mälardalen och Gotland ......................................................................41

3.5.1 Inledning.......................................................................................................................... 41

3.5.2 Summering av tabellerna ................................................................................................. 50

3.6 Tolkning av gravmaterialet i ett historiskt perspektiv ............................................53

3.6.1 Vad säger källorna?, Gregorius av Tours, Einhard.......................................................... 56

3.6.2 Skandinaviska kontakter med frankerriket ...................................................................... 57

4 Frankernas arv ..............................................................................................................58

4.1 Vad finns kvar idag av det frankiska arvet? ...........................................................58

5 Sammanfattande diskussion ..........................................................................................62

6 Summary ......................................................................................................................66

7 Referenser ....................................................................................................................68

3

1 INLEDNING, SYFTE OCH METOD

1.1 INLEDNING

rankerna, var de barbarer eller början på en högt stående kultur i Västeuropa? Det

finns flera åsikter om den första postromerska stormakten i Västeuropa. Kan man

avfärda frankerna som barbariska sällar som enbart ägande sig åt att ha ihjäl

varandra och sina motståndare eller bidrog de med något mer för Västeuropas och Sveriges

utveckling? Jag kom i kontakt med frankerna när jag läste historia och ville veta mer om

dem. Jag, som många andra, har ett stort intresse för medeltiden och frankerna var början på

ett nytt kapitel i Europas historia.

I denna uppsats skall jag försöka att få svar på i vilken omfattning frankerna spred sin

kultur via handel, krigskampanjer och propaganda från kungamakten till först och främst det

blivande Sverige. I uppsatsen skall jag dessutom söka utröna varifrån frankerna i sin tur fått

sina idéer vad gäller utveckling av en statsbildning och jag ska också redovisa de ideologier

som frankerna överförde till Västeuropa.

1.2 FRÅGESTÄLLNING

I min uppsats avser jag göra en studie av det frankiska riket och vad det lämnade efter sig i

form av arkeologiska lämningar och influenser. Frågeställningen blir således: Vad hade

frankerna för påverkan på den skandinaviska befolkningens utveckling under det frankiska

rikets epok från omkring 550 till frankerrikets definitiva upplösning 987.

Det finns emellertid ett problem i hur jag ska kalla de områden som jag valt för min

undersökning. Sverige fanns inte under den tidsperiod som jag valt, därför måste jag namnge

områdena vid sina geografiska namn, Mälardalen respektive Gotland.

Titeln på uppsatsen, Maktens ansikte vill främst visa på den vikt som frankerna gav vid

fenomenet att synliggöra den makt som kungen, drottningen, hertigen eller fursten hade

erhållit, se vidare s. 33 (Harrison 1999:502).

Vilka var frankernas främsta idéer och vad spreds till Mälardalen? Gotland har jag tagit

med för att se om det finns någon skillnad i gravmaterialet mellan dessa två områden.

F

4

Frankerna var ett relativt litet folkslag under folkvandringstiden med sina boplatser

huvudsakligen belägna väster om Rhen i nuvarande Belgien, Nederländerna och Tyskland.

Frankerna var omringade av andra germanfolk och trots att de inte var särskilt många

lyckades de på bara cirka 50 år, år 464-511, antingen besegra sina grannar eller skapa

unioner eller koalitioner med dessa. Frankernas marsch mot status som Västeuropas första

post-romerska stormakt kan sägas ha börjat. År 732 besegrade Karl Martell en invaderande

muslimsk styrka vid Poitiers, i nuvarande västra Frankrike. Historiskt anses därför frankerna

ha räddat Västeuropa från muslimsk överhöghet, även om senare forskning snarare påvisar

att den muslimska styrkan mer kan anses ha varit ute på plundringståg än att det rörde sig

om ett renodlat erövringståg (Nicolle 2004:3).

Frankernas stormakt nådde sin kulmen med kröningen av Karl den store till romersk

kejsare år 800 och det därmed återupprättandet av det romerska riket i Västeuropa.

Frankerna kan i och med detta sägas vara romarrikets kulturbärare över folkvandringstid till

medeltid. Efter Karl den stores död år 814 tog det dock bara några årtionden innan

frankerriket hade delats i tre delar mellan hans sonsöner. Dessa regioner bildade dock så

småningom grund för senare tiders andra mäktiga statsbildningar, till exempel Tyskland och

Frankrike. Frankerna kan därför sägas vara en av katalysatorerna till det Västeuropa som vi

känner i dag. Frankerrikets ca 400-åriga status som Västeuropas stormakt påverkade troligen

hela kontinenten och angränsade områden militärt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt och

religiöst. Genom erövringståg och handel spreds det frankiska inflytandet, så även till

Skandinavien (Nicolle 2004:3).

Denna korta bakgrundsteckning av det frankiska riket ger upphov till en mängd frågor

om hur de påverkade sina grannar. Genom främst handel torde Skandinavien ha haft ett stort

utbyte med frankerriket. Skandinaverna var också besvärande för frankerna för att de

överföll kloster och kyrkor. Frankerna försökte därför att få till fredsförhandlingar med

vikingarna för att förmå dem att sluta med sina militära räder. Gånge–Rolf (Rollo) erhöll

grevskapet Normandie av det frankiska riket 911 (Almgren 1969:131).

För att visa hur frankerna kunde få så stort inflytande avser jag först beskriva det

frankiska rikets framväxt och utveckling. Denna beskrivning ligger sedan till grund för

uppsatsens andra del i vilken jag avser belysa hur främst det som sedan blev Sverige

påverkades av frankernas idéer och hur stor genomslagskraft den frankiska kulturen hade på

angränsade kulturer och hur detta kan utrönas av det arkeologiska materialet. Den centrala

5

frågeställningen för denna uppsats koncentreras till det arkeologiska fyndmaterialet och

frågan är hur stor mängd av detta, i förhållande till övriga fynd, som är av frankiskt

ursprung. Vidare skall uppsatsen också belysa skillnader i fyndmängder mellan militära,

kulturella och handels-/ekonomiska sfärer samt inte minst, vilka influenser som frankerna

kan ha givit befolkningen i Mälardalsområdet.

1.3 SYFTE OCH AVGRÄNSNING

Syftet med denna uppsats är att belysa hur den frankiska kulturen påverkade dess samtida,

angränsade, kulturer i norra Europa såsom det manifesteras av de arkeologiska fynden. Jag

kommer också att visa på hur frankerna var påverkade av den antika världen. Avsikten är att

behandla vilken påverkan frankerna hade på det skandinaviska samhällets utveckling,

fokuserat på Mälardalen och Gotland, det senare området medtaget för att kunna jämföra

olika fyndområden som bedöms ha påverkats av frankerna. Jag avser också belysa de

politiska samt militära idéer som fick genomslag/infördes i Västeuropa. Av utrymmes- och

tidsbrist har jag ingen möjlighet att undersöka hela Skandinavien, vilket annars hade varit en

intressant utgångspunkt. Jag lämnar detta vidare till någon annan som eventuellt skulle vara

intresserad att fortsätta med detta ämne. Det bör nämnas att det finns ett omfattande material

om det frankiska riket, av utrymmesskäl kan jag inte på detaljnivå utveckla hur deras idéer

såg ut. En avvägning som måste göras för att uppsatsen inte ska bli för omfattande.

Detta kan anses vara en alltför omfattande tidsperiod i mångas ögon, men syftet med att

använda en längre tidsepok för uppsatsen är att det arkeologiska materialet huvudsakligen

förekommer i fynd från 500-900-talet. Jag behöver därför ett stort tidsspann för min

undersökning för att kunna visa på fyndens tidsmässiga och geografiska spridning vad gäller

olika fyndkategorier.

På grund av ämnets omfattning avser jag inte behandla andra folkslag i Västeuropa.

Uppsatsen är tredelad. Den inleds med en bakgrund vilken beskriver det frankiska rikets

framväxt och upplösning. I bakgrundsteckningen ska jag beskriva den frankiska kunga-

makten samt de politiska aspekterna i den frankiska statsbildningen. Den andra delen inne-

håller en redovisning av de arkeologiska fynd av frankiskt ursprung som har hittats i

Mälardalen, närmare bestämt Birka, Vendel och Valsgärde. Även Gotland tas med som

6

fyndområde för att kunna jämföra de frankiska fyndens spridning mellan två olika handels-

områden. Den tredje och avslutande delen omfattar diskussion och sammanfattning.

1.4 METOD OCH MATERIAL

Jag använder mig av både historiskt och arkeologiskt källmaterial för att få en så bra bild som

möjligt av hur frankerna spred sin kultur. Det vill säga, jag utgår ifrån det arkeologiska

materialet och kompletterar detta med historiskt källmaterial för att söka utröna hur den

frankiska kulturen utvecklades i Europa eftersom jag behöver sätta in frankerriket i sitt

sammanhang. Jag skulle vilja påstå att det inte är möjligt att gå till väga på något annat sätt.

Det arkeologiska materialet är så fragmentariskt att det behöver kompletteras med historiskt

källmaterial.

Historiker är experter på att tolka den politiska utvecklingen medan arkeologer i sin tur

är experter på att tolka den socioekonomiska aspekten. Det arkeologiska materialet ska vara

det primära i denna uppsats, då jag studerar de frankiska fynd vilka kom till

Mälardalen/Gotland under den tidsperiod jag valt. Jag får förhoppningsvis en bild av hur

omfattande den frankiska påverkan på svenska samhällen var.

Jag har förstått att den metod jag använder mig av ligger i tiden, jag brukar läsa de

diskussionsforum på Internet som finns för arkeologer och har till min stora förtjusning funnit

att många arkeologer har ett stort intresse för historia och arkeologi i samarbete.

Anne Nørgård–Jørgensen anser att eftersom frankernas historia ligger mellan två

discipliner, arkeologi och historia, är det viktigt att använda sig av tvärvetenskap vid

forskning om denna. Hon påpekar att det skriftliga källmaterialet inte ökar i samma

omfattning som det arkeologiska och det är viktigt att dessa discipliner tar del av varandras

forskning. Idag befinner sig de båda ämnesområdena långt ifrån varandra i en ”forsknings-

mässig avgrund” (Nørgård–Jørgensen 1999:192). Det finns dock historiker som insett vikten

av tvärvetenskap, t.ex. Edward James, som använt både historiska och arkeologiska källor i

sin bok om frankiska riket, ”The Franks”. Heiko Steuer är en arkeolog som arbetar tvär-

vetenskapligt i sin forskning om det frankiska riket (Nørgård–Jørgensen 1999:192). Andra

arkeologer som tillämpar historisk arkeologi är Frands Herschend i ”Germanerna och Rom”

och Anders Andrén i ”Mellan ting och text”, båda från 1997.

7

Ett av de skriftliga källmaterial som jag använder mig av i denna uppsats är Gregorius

av Tours nedtecknade historia om frankerriket, översatt 1963 av Alvar Eriksson. Jag

använder också Einhards biografi över Karl den store som översattes 1994 av Birger Bergh.

Vidare använder jag mig av Dick Harrisons arbete om Germanstammar i Europa från 1999, i

vilken han berör politik och expansion på ett grundligt sätt.

Dessutom kommer jag att nyttja Bernhard Bachrachs forskning, eftersom han beskriver

de politiska och militära idéerna under merovingisk och karolingisk tid i ”Merovingian

military organization 48–751” från 1972 och ”Early Carolingian warfare, prelude to empire”

från 2001.

Andra källor som är oumbärliga i denna undersökning är naturligtvis de arkeologiska

källorna. Jag kommer att visa på de fynd som är typiska för frankerriket och som hittats i

Sverige. ”Vikingen” av Bertil Almgren från 1967 är en bakgrundsteckning som är bra att

använda sig av. ”Vikingen” är enligt många snarare en s.k. populärvetenskaplig ”coffeetable-

book”. Trots att den saknar direkta referenser redovisas författarna till de olika avsnitten i

början av boken, alla etablerade specialister i sina respektive områden. De fakta som

redovisas i boken kan därför anses vara en allmänt accepterad uppfattning bland forskare.

Därför använder jag den för bakgrundsteckningen av det skandinaviska samhället.

1.5 DET FRANKISKA RIKET

Frankerna var ett germanskt folk som omnämns som de saliska frankerna första gången på

200–talet. Detta folk var bosatt i nordvästra Germanien. Frankerna bestod av löst

sammansatta stammar vilka löd under en hövding eller en kung. Frankerna började utvidga

sina territorier under slutet av 400–talet varvid Rhenområdet blev frankiskt. Efter denna

tidsperiod börjar man skilja på ripuariska och saliska franker,. Dessa befolkningsgrupper var i

sin tur uppdelade i mindre riken eller små stammar. De ripuariska frankerna anses ha vistats

nära floden, troligen Rhen och de saliska frankerna bodde vid havet (http://sv.wikipedia.org/

wiki/Ripariska_franker och http://sv.wikipedia.org/wiki/Saliska_franker).

Merovingern Kilderik var furste över ett sådant rike vilket hade sitt nav i Tournai i

nuvarande sydvästra Belgien omkring år 475. Hans son Klodvig lyckades övertala småkungar

i omkringliggande riken att välja honom som sin kung och på så vis skapades det frankiska

riket (McKay et. al. 2000:331).

8

1.6 MEROVINGERNA

Det frankiska riket skapades således under Klodvig i slutet av 400–talet. Riket omfattade

större delen av nuvarande Frankrike samt stora delar av det nuvarande sydvästra Tyskland.

Namnet merovinger kommer av namnet på en salisk hövding vid namn Merovec. Han ses

som merovingernas anfader enligt merovingisk tradition. Den man med säkerhet kan säga

vara den förste merovingiske småkungen är Kilderik, eftersom han faktiskt finns

dokumenterad. Kilderiks son, Klodvig I, grundlade den frankiska enhetsstaten, vilken senare

delades mellan Klodvigs fyra söner (McKay et. al. 2000:331).

Klodvig lät döpa sig till den kristna katolska tron och i med detta erhöll han kyrkans

stöd mot de andra germanska stammarna. Dessa hade anslutit sig till arianismen och kom från

prästen Arius. Han levde i Alexandria under 300-talet f Kr. Hans lära utgick från att Jesus var

mänsklig och inte gudomlig (Harrison 2000:63).

Efter Klodvigs bortgång delades riket mellan hans söner enligt frankisk sedvänja. Den

tid som följde därpå var kantad av inbördeskrig, orsakerna till krigsutbrotten var många.

Successionsordningen var oklar, eftersom vilken man som helst med merovingiskt ursprung

kunde hävda rätten till kungamakten. Kungliga medlemmar krävde sin rätt till jordegendomar

samtidigt som de också ville ha del i krigs- och plundringsbyte (McKay et. al. 2000:331).

Inbördeskrigen under merovingertid var så brutala att forskare har kallat tiden för den mörka

medeltiden för att beskriva den merovingiska eran. Forskning inom området visar emellertid

en annan bild. Krigen var inget hot mot kungadömet utan hade tvärtom en stärkande effekt

för den frankiska staten. När de frankiska kungarna inte deltog i krigskampanjer byggde de

istället bland annat upp en frankisk administration (McKay et. al. 2000:331).

1.7 KAROLINGERNA

Den karolingiska eran var den mest framgångsrika perioden i det frankiska rikets historia.

Den karolingiska dynastin har sina rötter i den politiska alliansen mellan Pippin (den gamle)

av Landen och biskop Arnulf av Metz i början av 700–talet. Vid denna tid hade

merovingernas makt redan försvagats. Alliansen förstärktes ytterligare genom att Pippins

dotter gifte sig med Biskop Arnulfs son. Därmed tog den arnulfingiska släkten över den

dynasti som senare skulle göra sig kända som karolingerna. (Nicolle 2004:3 f.).

9

Karolingerna kom till makten genom en rad noga övervägda drag. De arbetade sig upp i

makthierarkin via bland annat äktenskapsallianser och militära insatser. De kom att ta

kontrollen över det viktiga ämbetet Major Domus. Major Domus var kungens närmaste man

och den tjänsteman som hade ansvaret över palatset. Han regerade också över riket när

kungen var frånvarande. Detta ämbete var en inkörsport till makten för karolingerna (McKay

et. al. 2000:332).

Karolingerna blev styresmän genom att ikläda en del ämbeten och de fick också

kontrollen över de olika palatsen i de viktiga frankiska maktområdena.

Merovingerna var höljda av mystik, nästan halvheliga och hade djupa rötter i den

frankiska hedendomen. Det var därför svårt för uppkomlingarna karolingerna att försöka

övertrumfa detta. Det enda sättet för den dåvarande kungen Pippin den lille var att försöka att

få till ett samarbete med den kristna kyrkan. År 750 fick han godkännande från påven

Zacharias att avsätta den siste merovingiske kungen som ansågs vara ineffektiv.

Pippin kröntes till kung över det frankiska riket året därpå. Ceremonin inbegrep att han

smordes med helig olja. Denna smorning var egentligen var endast till för de heliga ritualerna

för dopet och för prästinvigning. Alliansen mellan den arnulfingiska–karolingiska ätten och

kyrkan skulle bli betydelsefull i framtiden (Nicolle 2004:3 f.).

Karl den store regerade tillsammans med sin bror

Karloman från 768 till 771, då han övertog regentskapet för

egen del. Han kröntes till kejsare på juldagen år 800 i

Peterskyrkan, i Rom. Han blev därmed den förste tysk-

romerske kejsaren. Han ansågs vara tillsatt av Gud,

frankernas och langobardernas kung (Nicolle 2004:5).

“Charlemagne, claimed by the church as a saint, by the

French as their greatest king, by the Germans as their

compatriot, by the Italians as their emperor, heads all

modern histories in one way or another; he is the

creator of a new order of things…” (Sismonde de

Sismondi, Histoire des Francais, 1821:2:217,

Morrissey, 2003:xvii).

Figur 1: Karl den store. http://www.all2know.com/

sv/wikipedia/k/ka/karl_den_store.html

10

Hans rike var imponerande stort, under sin regentperiod hade han genom militär

expansion utvidgat riket till att omfatta nästan hela Västeuropas fastland, endast den iberiska

halvön kontrollerades inte av frankerna då den var intagen av araberna. Karl den store dog

814 och var den frankiske regent som kom att bli hyllad och mytomspunnen för sina idéer

(Stenberger 1979:651).

Figur 2. Frankerriket vid tiden för Karl den stores död år 814. Riket hade då sin största utbredning och omfattande nästan hela Västeuropa. Efter Harrison 1999.

Frankiska lydriken

Frankerriket år 814

11

1.8 FORSKNINGSÖVERSIKT

Frankernas påverkan på det område som skulle bli Sverige och framför allt Skandinaviens

utveckling har ofta förbisetts. Man har kallat den tidiga medeltiden på kontinenten för

senantiken och därför har den utveckling som germanerna bidrog med hamnat i skymundan.

Man kan påstå att frankerna har hjälpt till att bevara och lyfta fram den antika kulturen.

Politiskt gick frankerna sin egen väg, de hade visserligen idéer med sig från antiken men

utvecklade också egna idéer, t.ex. feodalismen.

Denna utveckling är avgörande för hur resten av vår historiska utveckling tedde sig.

Visserligen såg sig frankerna som romerska medborgare eftersom medborgarskapet ärvdes.

De såg sig dock främst som ett germanfolk. Deras bidrag till vår världshistoria skall inte

förringas eftersom de bidrog till västra Europas uppbyggnad genom att dominera den

politiska utvecklingen. Denna utveckling angav tonen för de skeenden som skulle forma det

nya Europa. Frankerna använde de romerska idéerna och vidareutvecklade dessa, enligt min

uppfattning.

Jag ska i detta kapitel försöka redovisa den aktuella forskningen kring den frankiska

påverkan på det blivande Sveriges utveckling under tiden ca 550–900 e. Kr., dvs. under det vi

kallar vendeltid (ca 550-800 e. Kr.) och vikingatid (ca 800-1050 e. Kr.). Det finns också

naturligtvis influenser som kommer av krigskampanjer, där den skandinaviska befolkningen

tar till sig idéer, men jag kommer att uppehålla mig främst kring handelskontakter på grund

av att dessa förde med sig influenser av maktkaraktär. Utvecklingen mot en militär

organisation är också en utveckling som påverkats av frankiska idéer.

1.8.1 Vendeltid, ca 550–800 e. Kr.

Det är tydligt när man studerar gravfynd från vendeltid att det förekom en stor påverkan från

frankerriket. Birgit Arrhenius tar upp att den frankiska påverkan i Östsverige blev större under

700-talet. Hon anser att orsaken till detta verkar ha varit att under den tidiga vendelperioden

har handelsrutten gått via östra delen av nuvarande Tyskland. Under sen vendeltid har handeln

gått direkt till Rhenområdet, där de flesta verkstäder i frankerriket låg (Arrhenius 1982:64 f.).

Man kan se att den frankiska påverkan var stark i enlighet med de fynd som hittats i

vissa gravar. I Vendel grav I är det inte bara glasföremålen som visar på starka influenser

utan också förekomsten av så kallade ”saxar” eller vapenknivar, vilket är samlingsnamnet för

12

dem. Den nordiska typen av saxar är den s.k. schmalsax och det har visat sig att den har en

balja med bruten rygglinje men själva kniven har inte samma form som baljan, vilket tex. den

frankiska ”breitsax” har. Den nordiska varianten är längre och dessutom är baljan konstruerad

så den ska efterlikna den frankiska varianten tror Birgit Arrhenius.

Skäggyxan eller fransiskan som den också kallas, är ett annat exempel på frankiska

influenser. I ovan nämnda grav fanns också en pincett vilket är kännetecknande för frankiska

gravar (Arrhenius 1982:65). Pincetten var ett nödvändigt manligt tillbehör för att ansa

exempelvis skäggväxten (http://www.historiska.se/histvarld/artikel.asp?name=Pincetter).

Grav I i Vendel kan, enligt Birgit Arrhenius,

jämföras med en grav från Beckum, i Westfalen,

som var en rikt utrustad furstegrav (Arrhenius

1982:65). Kroppen i Beckumgraven var placerad i

en träkista. Gravinnehållet bestod av ett

ringknappsvärd, en sax, en yxa, en lans, en

glasbägare och dryckesbägare med guld och

silverbeslag (stil II). Vidare fanns trä- och

bronskärl, den senare innehöll en kam. Det fanns

också guldbeslag till en väska och en kopia av en

solidus från Justianus I:s regeringsperiod (527-

565) (Müller-Willie 1980:152).

Den undersökning som Birgit Arrhenius utfört anser jag vara applicerbar även för min

frågeställning och pekar definitivt på en påverkan från Västeuropa på det mellanskandinaviska

samhället under Vendeltid. Birgit Arrhenius har genomfört en omfattande undersökning av

cloisonnétekniken, i ”Merovingian Garnet Jewellery”, i vilken hon bl.a. redogör för vilken

kemisk sammansättning granaterna består av, kittet som användes för att fästa granaterna i

celler av guld och de olika tekniker som användes (Arrhenius 1985:14).

Granatutsmyckning har förmodligen använts till vapen, hästutrustning samt spännen och

andra smycken. Det verkar också som om dessa objekt har varit kungliga gåvor och därmed

inte handelsvaror för vem som helst, utan diplomatiska gåvor, från en kung till en annan

(Arrhenius 1985:14). Svärdsknappar som man funnit pekar definitivt på tecken på att det

funnits diplomatiska kontakter mellan svear och franker (Arrhenius 1985:197). Dessa

praktföremål är riktiga skrytföremål för sveakungarna, vilka inte ville vara sämre än sina

Figur 3. Beckumgraven. Müller-Willie 1980.

13

kungliga kollegor på kontinenten där sådana praktföremål var ett tecken på de

vänskapsallianser man knöt under medeltiden (Övriga Europa). Arrhenius anser att

ringsvärden förts till Skandinavien av hemvändande skandinaver som tjänstgjort i den

merovingiska armén (Arrhenius 1985:197).

Granaterna omges av mycket mystik, de ansågs ha övernaturliga egenskaper som kunde

överföras till ägaren av det granatprydda föremålet. Man kunde ge dessa i gåvor till någon man

ville ställa sig in hos eller som tack för utförd tjänst (Plinius, Historia Naturalis book 37:1,

Eichholz 1962:165 ff., Arrhenius 1985:196).

Guldsmedernas arbeten med dessa lyxvaror var beställningsarbeten och såldes på

uppdrag. De hade inte material hemma i smedjan utan försågs med detta från personer som

hade stora tillgångar, vilka därför kan kallas distributörer. Guldsmederna blev också beroende

av distributörerna för fortsatt arbete (Arrhenius 1985:14).

Cloisonnéutsmyckningar, med stenar av karneol, en kristall i kvartsfamiljen, användes

redan av både sumerer och egyptier (http://de.wikipedia.org/wiki/Karneol). Denna utsmyck-

ningstradition fortsatte under hellenistisk tid samt vidare under den romerska eran. Romarna

introducerade en fullt utvecklad tillverkningsteknik i Västeuropa, inkluderande vattendriven

utrustning för att skära ut ädelstenar och användandet av ett limliknande bindningsmedel och

bladguld för att fästa ädelstenarna i ”celler” i det föremål som skulle utsmyckas (Arrhenius

1985:18). Under sen merovingertid förändrades tekniken, granaterna skars inte längre ut med

hjälp av vattendriven utrustning och den gamla kunskapen började gå förlorad. Det var vanligt

att sveakungarna hade egen tillverkning av svärdsdetaljer och smycken i cloisonnéteknik,

sannolikt för att kunna ge förnäma gåvor till andra germankungar (Arrhenius 1983 och

1985:197).

Den frankiska påverkan i västra Europa var tongivande främst gällande politisk och

religiös utveckling under tidig medeltid men också avseende påverkan i form av idéer för

grundandet av en stat.

Erik Nylén har studerat stormännen som började organisera ett handelsnät i vilket

järnmalmen var den naturtillgång man exporterade. Det var främst järnmalm från Bergslagen

som användes som handelsvara. Malmen fraktades till Mälarområdet och sedan vidare till

Gotland, geografiskt rätt placerat längs dåtidens handelsvägar. Från Gotland spreds malmen

vidare mot kontinenten. Detta handelssystem krävde en viss organisation och stormännen

började därför bygga upp en maktapparat eller ett stratifierat samhällssystem. De som sysslade

14

med handel nådde en högre maktställning i samhället i och med detta. (Nylén och Schönbäck

1994:140).

Nylén skriver vidare att man under vendeltid började bli ”ättmedveten”, ett socialt

system i vilket man ärvde makten. Han jämför detta system med den feodala perioden under

tidig medeltid där adelskapet var ärftligt. Han skriver att detta system kunde ha spridits från

hemvändande folk som under folkvandringstid deltagit i de händelserika skeenden som

utspelade sig på kontinenten (Nylén och Schönbäck 1994:140).

Anne Nørgård–Jørgensen ser ringsvärden som ett möjligt tecken på en militär

organisation under uppbyggnad. Ringarna på svärden skulle symbolisera en militär grad,

exempelvis officersgrad. Ringarna skulle dessutom symbolisera den allians mellan kungen

och hans armé. Hon ställer sig tveksam till att alla ringsvärd skulle ha förts till Skandinavien

av hemvändande legosoldater från merovingerriket. Nørgård–Jørgensen menar att denna tes

kan gälla de allra tidigaste ringsvärden som bestod av massivt guld, vilka kan dateras till

tidigt 500-tal (Nørgård–Jørgensen 1999:199).

Jag finner Nørgård–Jørgensens resonemang tilltalande. Särskilt i Sydskandinavien var

man under ganska stark påverkan från merovingernas kungamakt. I Mellansverige kan man se

en stratifiering hos svearna. Förmodligen fanns det ett behov att omge sig med en militär

styrka enligt kontinentalt mönster. Det fanns säkerligen hot från andra som traktade efter den

rikedomen som sveakungarna hade uppnått.

1.8.2 Vikingatid, ca 800–1050 e. Kr.

Den vendeltida glansperioden bestod i ungefär 200 år. Under vikingatid skedde det sedermera

stora förändringar, sveakungarna tröttnade förmodligen på stormännens sturskhet eftersom

detta innebar att kungen fick förminskad makt. Kungen centraliserade makten och grundade

staden Birka, i vilken han fick kontroll över handeln. Sveakungen instiftade också en bättre

maktapparat efter utländsk förebild (Nylén och Shönbäck 1994:140f.).

Enligt Björn Ambrosiani, som under 1990-talet utfört utgrävningar i Birka, grundades

förmodligen staden 750 e. Kr. Den tidiga fasen i Birkas historia varade från 750 till 875 och

då var det västeuropeiska inflytandet starkt. Den sena Birkaperioden varade från 875 till 975

och då var det frågan om ett mer östligt inflytande. Gravfynden i Birka visar att invånarna

hade direktkontakt med Dorestad i Frisland och Rhenområdet till och med slutet av 800–talet.

15

Östliga fynd, som påvisar kontakt med östra Europa, dyker inte upp förrän i slutet av 800–

talet (Ambrosiani 2002:348). Detta skulle förmodligen innebära att vikingatiden skulle ha

börjat omkring 750–talet. Man räknar dock fortfarande vikingatidens början efter det första

kända vikingaöverfallet (på klosterön Lindisfarne 793) till 800.

Det verkar som om frankerna inspirerade sveakungen i anläggandet av Birka. Det fanns

ett intresse hos frankerna att sprida sina varor genom att medverka till ett grundande av

handelsstäder, t.ex. den frisiska staden Dorestad. Frisland ingick från och med 700-talet i det

frankiska riket. Dorestad var en utförselhamn för frisiska varor under vikingatid. Hedeby,

beläget på östra delen av Jylland och Birka i Sverige var andra viktiga handelsstäder i norra

Europa.

Rimbert, som var Ansgars lärjunge och efterträdare till ärkebiskopsämbetet i Hamburg-

Bremen, skriver i sin Ansgarsbiografi att det fanns vissa stratifieringar i Birkasamhället. Han

benämner den vanliga befolkningen som populi och handelsmännen som negociatores

(Stenberger 1979:70).

Den tyske historieskrivaren Adam av Bremen skriver på 1070-talet att Skåne är den

vackraste delen av Danmark, jorden är bördig och att det är gott om kyrkor. Han berömmer

Sverige i följande citat:

”Sveonernas land är bördigt och jorden är rik på gröda och honung.

Förutom att det överträffar andra länder ifråga om kreatursavel finns

det floder och skogar med fördelaktigt läge och hela landet är överallt

fyllt med utländska varor. Sålunda kan man påstå att Sveonernas land

inte lider brist i något avseende, men de äger trots detta inte det

högmod, som vi älskar eller snarare tillbeder.

Ty allt som utgör grunden för en tom fåfänga, dvs. guld, silver,

präktiga hästar, skinn av bäver och mård, ting som bringar oss

galenskap genom vår beundran för dem, detta anser de vara värdelöst

(Adam IV: 21, översättning Svenberg 1984)”.

Adam av Bremens beskrivning av det blivande Sverige är ett land som är fullt av naturresurser

och bebott av en välmående, gästvänlig befolkning, varför det också är lätt att förstå varför

landet var attraktivt att handla med.

Holger Arbman har i sin avhandling ”Schweden und das Karolingische Reich”, skrivit

om handeln mellan frankerriket och Skandinavien. Han tar också upp det frankiska

handelsutbytet med kalifatet. Muslimerna eftertraktade bl. a pälsverk och slavar, medan

frankerna i sin tur traktade efter silver som kalifatet hade. Frankerna bytte sedan silver mot

16

svärd, pälsar och slavar från Skandinavien. Arbman skriver att handeln med de nordiska

länderna var mycket viktig. Birka ansågs vara en knutpunkt för handeln med frankerriket

(Arbman 1937:24).

Arbman publicerade en utförlig katalog över det material som Hjalmar Stolpe grävt ut i

Birka, därför fungerar de sammanställda gravföremålen som ett uppslagsverk för den

arkeologiska forskningen. Vitterhetsakademien fortsatte så småningom Holger Arbmans

arbete och utkom med en bearbetning av gravfynden och en analys av Stolpes gravmaterial

(Gräslund 2001 b:128).

Holger Arbmans enastående arbete är fortfarande aktuellt idag. Jag anser att han i sin

avhandling redogjort mycket noggrant för handeln med det frankiska riket och på så sätt är

den mycket användbar som utgångspunkt i denna uppsats.

Den frankiska påverkan på Skandinavien synes ha omfattat både föremål och idéer, till

exempel krigsmateriel och kristendom. Den främsta politiska idén som härrörde från

frankerna var feodalismen (Lindkvist 1981:3).

Matthias Bäck har behandlat Birkas geografiska placering som handelsstad. Staden var

belägen mitt i en farled med åar som förbindelse till centrala Uppland, mot Dalälven och

Bergslagen. Bäcks artikel bygger på Ingmar Janssons studier om ovala och treflikiga spännen

och spridningen av dessa (Bäck 1997:152). Bäck anser att Birka inte ensamt kunde ha försörjt

en stor mängd bofasta invånare, eftersom det inte fanns så stora åkerarealer att odla, samtidigt

som det inte heller fanns tillräcklig tillgång till ved. Omgivande öars produktionsöverskott

var inte tillräckligt. Därför menar han att de inre delarna av landet måste ha varit viktiga för

försörjningen, av mat, anskaffandet av råmaterial, som järn och pälsverk (Bäck 1997:152).

Bäck driver för övrigt en intressant idé om att frankiska köpmän var stationerade under

en längre period i Birka. Dessa köpmän anskaffade de varor man eftertraktade från

Bergslagen och delar av Norrland. Köpmännen upprättade kontakter med mellanhänder,

främst bland lokalbefolkningen, för att säkra tillgång till dessa varor (Bäck 1997:153).

Varorna kom från områden inåt landet, järnmalmen kom förmodligen från inre delen av

Svealand samt Norrland. Lokalbefolkningen begav sig ut och samlade in de beställda

produkterna med jämna intervaller (Bäck 1997:154).

Detta låter som en rimlig idé eftersom handeln verkar ha varit välorganiserad samtidigt

som den var en bra metod för frankerna att sprida varor och idéer till andra områden. Den

frankiska påverkan av ideologier skedde indirekt genom handel med lyxartiklar. Förekomsten

17

av vapen skvallrade om en välorganiserad krigsmakt samt en strukturerad stat med en väl

fungerande administration, särskilt under den karolingiska eran.

De krigskampanjer som svear och götar företog till frankiska och bysantinska områden

måste ha uppenbarat kulturer och samhällen som var som en helt annan värld för dem.

Troligtvis har det därigenom uppkommit en drivkraft att uppnå denna högre nivå av

civilisation även i Skandinavien.

Det finns gravar i Birka där förebilden kan sökas på kontinenten, de s.k. kammar-

gravarna. Dessa kan vara en influens från Västeuropa och kan ha varit gravar för de i Birka

stationerade köpmännen (Gräslund 1980:27). Kammargravar verkar ha förekommit mest

under den senare perioden i Birka, även om det finns ett antal säkra 800-talsgravar bland dem

(Gräslund 1980:29). Om detta resonemang stämmer visar det på en genomtänkt idé hur

frankerna genom handeln anskaffade det åtråvärda silvret. Detta kan också tala för att de

handelsstäder som växte fram i norra Europa ingick i det handelsnät som var grundat på

frankiskt initiativ.

Björn Ambrosiani har sammanfattat fynden från utgrävningarna i Birka, vilka pågick

under 1990-1995. Fynd med västligt ursprung visar på kontakter med Dorestad och

Rhenområdet. Dessa kontakter pågick förmodligen till och med till slutet av 800-talet. Fynd

med östligt ursprung verkar ta vid i slutet av 800-talet. Tidigare forskning har haft idéer om

att den nordliga handelsvägen mellan franker och araber skulle ha gett upphov till att de

tidigaste städerna uppkommit i området kring Östersjön. Istället var det en ändrad handelsrutt

som verkar ha varit orsaken till urbaniseringen. Denna nya handelsrutt gick från

Skandinavien via Ryssland till slutmålet, det östra muslimska området (Ambrosiani

2002:348).

Ingmar Janssons har visat att smycken med karolingisk härkomst förekom som mest i

gravfältet norr om Borg. Speciellt kan nämnas treflikiga spännen. Ett av de treflikiga

spännena är utsmyckat med silverbleck med filigrandekor, annars är spännen utsmyckade

med växtornamentik vanligast. Treflikiga spännen finns i stora mängder i gravområdet norr

om Borg. Det har tolkats som att detta är ett område där den frankiska påverkan har varit stor

(Jansson 1985:137).

Anne-Sofie Gräslund har behandlat frågan om västligt och östligt i Birkagravarna.

Studerar man Birkagrav 854 från 800-talet ser man att nästan alla gravens föremål kommer

från Västeuropa. Tittar man vidare på grav 644 från 900-talet, en flatmarksgrav belägen norr

18

om Borg, är nästan alla gravfynd av östligt ursprung. En förklaring till fyndinnehållet kan

vara att det är en köpmansgrav för en person som hade mycket kontakter med öst (Gräslund

2001 b:136ff).

Fynden i 900-talsgraven 750, som har både östliga och västliga fynd, kan förklaras med

att den tillhörde en man som kom från Mälarområdet och hade mycket kontakter med både

östliga och västliga handelsområden.

Gräslund framhåller att kistbegravningar och kammargravar förmodligen har sitt

ursprung i området runt Friesland och Niedersachsen-Westfalen. En hel del av de gravfynd

som hittats i Birka härrör också från dessa områden (Gräslund 2001:136).

1.9 KÄLLKRITIK

Gregorius av Tours är en av de skriftliga källorna som jag använder. Gregorius var en biskop

från Tours. Han föddes i Clermont–Ferrand i en av de mest högättade familjerna i Gallien.

Denna adelsfamilj hade spelat en stor roll i den kyrkliga förvaltningen i flera generationer.

Gregorius utsågs till biskop i Tours år 573. Tours innehade rollen som ett religiöst nav i hela

landet under denna period och därför var Gregorius en viktig person i Gallien. Han innehade

befattningen till sin död, vilken troligtvis inträffade år 594. Hans dödsår kan fastställas

tämligen exakt eftersom inga skeenden är nedtecknade efter år 593 i hans krönika (Eriksson

1963:8).

Det är omtvistat huruvida den har så stor trovärdighet. Till exempel kritiseras en del

forskare för att använda denna biografi som en sann källa Det är ett stort problem att det finns

så få skriftliga källor från denna tidsperiod varför det är viktigt att använda det arkeologiska

materialet för att komplettera det historiska källmaterialet.

Syftet med att skriva kungakrönikor var förmodligen att framställa den omskrivne

kungen i så bra dager som möjligt för att ge honom ett positivt eftermäle.

Gregorius av Tours som historisk källa kan inte helt räknas som tillförlitlig eftersom de

flesta av hans berättelser inte är självupplevda. Dessa historier är muntligen återberättade och

därför får man ta dem med en ”nypa salt”. Man kan snarare kalla hans verk för en krönika.

Alvar Eriksson, som har översatt Gregorius skrift, anser att man måste skilja på dess olika

delar. Han menar att för att beskriva tiden fram till 450 har Gregorius av Tours haft tillgång

till skildringar av historiker som han har skrivit av. Tiden runt 550 har författaren själv varit

19

med om. Enligt Alvar Eriksson har författaren varit vittne till många händelser och han har

också hört många berättelser av s.k. trovärdiga källor. Ibland lägger han till verkliga

dokument som grund för sin berättelse. Alvar Eriksson skriver vidare att ”denna del av

Frankerkrönikan åtnjuter ett högt anseende för tillförlitlighet” (Eriksson 1963:7).

Eriksson ställer frågan om detta är berättigat. Det är en relevant fråga eftersom det inte

finns så många källor från denna tid. Det är mycket svårt att avgöra om så är fallet eftersom

det inte finns så många andra källor att jämföra med (Eriksson 1963:8). Denna krönika skrevs

förmodligen för att förhärliga den merovingiska kungamakten. Frankerna framställs som

ärorika, orädda, fruktade och det viktigaste av allt, djupt kristna och kungar av Guds nåde.

20

2 BAKGRUND

nder 500 – talet skedde stora politiska förändringar i Västeuropa och det

Västromerska imperiet försvann. Kartan var tvungen att ritas om när folkvandring-

stidens folk satte upp nya gränser.

2.1 GERMANERNA OCH ROMARRIKET

Under romersk järnålder, ca 50– 375 e Kr., indelad i två skeden, äldre romersk järnålder ca

50 – 200 e Kr. och yngre romersk järnålder, ca. 200 – 375 e. Kr. skede sker en stor förändring

rum i Nordens utveckling.

2.1.1 Äldre romersk järnålder

Under denna tid, ca 50 – 200 e. Kr., var påverkan stor från romerskt håll då nya tekniska

metoder och ny formgivning av smycken och vapen strömmande in, ett resultat av kontakter

mellan Romarriket och germanska folk. Det var alltså inte bara militära konflikter mellan

dessa grupper under denna tidsepok utan det förekom också fredliga kontakter.

Det tveeggade svärdet, spathan blev ett väl använt vapen i Norden och det eneggade

svärdet föll därför bort. Vidare introducerades ett kastvapen med hullingar samtidigt som

sköldbucklan utvecklades mot en spetsigare form och handtaget på skölden försågs med

silverutsmyckade nitar. Sköldbucklan verkar ha fått en mer oval form, vilket de kantbeslag

man funnit visar. Sporrar med en ny form som fästes med ett slags nitar på remmar vilka

fästes runt foten introducerades också i Norden. (Stenberger 1979:366).

Hantverkare lärde sig också tekniker som plätering, filigranornering och tauschering,

det senare är en teknik för att utsmycka metaller genom att hamra in silver, brons eller guld

på underlag som järn. Tauscheringstekniken kom förmodligen från germanstammen

markomannerna (Stenberger 1979:366). Denna utsmyckningsteknik fortsatte att användas

under folkvandringstid. Under vendeltid var den däremot inte så vanlig medan det under

vikingatid verkar ha skett ett uppsving för tauschering igen. Det var förmodligen inte

påverkan från andra folkslag som styrde användandet av tauschering utan snarare var det mer

en fråga om tillgång på silver och en modefråga (Stenberger 1979:689).

U

21

Glasflussinläggning var en teknik som var lånad från romarriket och verkar ha

förekommit på Gotland och Öland. Fynd av ett par dryckeshornsbeslag, utsmyckade med

inlagda blå och röda glasflusspärlor visar på detta (Stenberger 1979:367).

2.1.2 Yngre romersk järnålder

Under denna period, ca 200–375 e. Kr, sker en germanisering av romarriket. Nordiska

hantverkare synes ha påverkats av den gotiska kulturutvecklingen och det förekom också en

kopiering av romerska konstföremål av nordiska konsthantverkare (Stenberger 1979:379).

Öland nämns som en plats där ett uppsving av konsthantverket skedde under denna

tidsperiod. Där har man funnit statyer av mansfigurer på vilka hantverkarna verkar ha lagt

ned stor möda på ansiktena och även försett dem med ”moderiktiga” frisyrer med mittbena

och lågt hårfäste. Sune Lindqvist har jämfört dessa statyer med Heraklesfigurer som hittats i

Ungern. Han anser att dessa figurer kan ha utgjort modell för de öländska figurerna

(Stenberger 1979:412). Runalfabetet är en annan form av germanisering av den nordiska

kulturen. Runalfabetet anses ha sin grund i de romerska och grekiska alfabetena.

Redan under Julius Caesars regeringsperiod, 60-44 f. Kr., var det vanligt med

germanska soldater i den romerska armén. Detta fenomen blev än mer vanligt under den

senare kejsartiden. Germanerna hade inledningsvis egna officerare och uniformer. Germaner

ingick också i hjälptrupperna. Under senare tid ökade det germanska inflytandet vilket ledde

till att det så småningom var en övervägande del germaner i den romerska armén. När de

fullgjort sin militära tjänst blev de erbjudna romerskt medborgarskap eller möjligheten att få

återvända hem (Rausing 1987, Andersson & Herschend 1997:68ff.).

Det romerska medborgarskapet gick i arv och även om den romerske medborgaren inte

bodde inom det romerska rikets gränser hade han samma förmåner som en romersk

medborgare hade rätt till. Dessutom kunde han exempelvis bli legionär (Andersson &

Herschend 1997:68). Germaner var också eftertraktade till tjänster som livvakter både inom

det kejserliga hovet och hos familjer som tillhörde aristokratin. Germaner var uppskattade för

att de var starka och långa, förmodligen ansågs de vara ståtliga och sågs kanske som ett

exotiskt inslag. Traditionen med att anställa germanska män som livvakter fortsatte in i tidig

medeltid (senantiken). Ett exempel på de nära förbindelserna mellan romare och germaner är

de guldmedaljonger, vilka endast kejsaren hade möjlighet att utge. Dessa var inte avsedda

22

som vanliga betalningsmedel utan kejsaren gav dessa i gåvor till vissa personer som han

ansåg förtjänta t ex allierade (Andersson & Herschend 1997:69f.).

Det frankiska engagemanget i det romerska riket sträckte sig inte enbart till att många

franker var legosoldater i den romerska armén. Flera franker hade också höga ämbeten i det

romerska riket. Franken Silvanus tog sig titeln romersk kejsare, men regerade bara i 28 dagar.

Det fanns också franker som utsågs till konsuler, t.ex. trädde Richomer in i detta ämbete år

384. Som en kuriositet kan nämnas att en annan stor härförare från det frankiska riket, Karl

den store, utsåg sig själv till romersk kejsare år 800 (James 1991:41).

Under 300–talet började frankerna inleda vänskapsförbindelser med romarriket varvid

de stred på romarnas sida, både som allierade och som värvade i den romerska armén

(Harrison 1999:66).

2.2 DEN KAROLINGISKA ADMINISTRATIONEN

I administrativt syfte delade Karl den store in sitt rike i 600 områden, grevskap, vart och ett

av dessa förvaltades av en greve. Greven hade militär och juridisk makt och innehade sin

position hela livet Greven fråntogs grevskapet om han misskötte det vid exv. tjänstefel.

Grevskapet var dock inte ärftligt. Karl den store inrättade en länk mellan myndigheter och

administrationen i form av tjänstemän eller agenter, Missi dominici, vilket innehades av två

tjänstemän, en greve och en biskop eller abbot. Dessa agenter skulle sköta rättegångar samt

undersöka sina distrikt. De hade i uppdrag att förhindra brott och moraliskt förfall samt

ansvara för prästernas utbildning. De skulle också övervaka grevarna och se till att de inte

fick för stor makt. Grevarnas ämbete fick inte bli ärftligt. En maktkoncentration till en eller

flera grevar fick inte ske eftersom detta riskerade försvaga Karl den stores makt (McKay et.

al. 2000:335). Karl den store var mycket väl medveten om faran med mäktiga vasaller

eftersom hans egen släkt hade kommit till makten på detta vis. I oroliga områden, oftast

gränsområden, utsågs markgrevar. Dessa hade utökade maktbefogenheter jämfört med

vanliga grevar.

Den karolingiska staten saknade alla institutioner som civilförvaltning, regering,

domstolsväsende, finansväsen för att samla in skatter och det fanns heller inte någon polis-

eller militärmakt. Under denna period var man beroende av personliga relationer med

personer som man skapade vänskaps- och släktskapsallianser med. Man avgav trohets- och

23

lojalitetslöften till varandra. Dessa allianser höll samhällen uppe och var för sin tid ett

sofistikerat system. Hos frankerna fanns det stora idéer som än idag är moderna och som

upprätthålls i fria demokratiska stater idag. Under denna tid var de kanske till och med lite

före sin tid. Det fanns kyrkomän som hade visioner om att ett enat kristet samhälle skulle

styras av en kristen kung som också upprätthöll freden och lagen. Dessa idéer kom

ursprungligen från S:t Augustinus visioner om kungamakten. Dessa visioner var emellertid

svåra att genomföra i ett samhälle där folk var illitterata. S:t Augustinus sådde ett frö, från

vilket bildandet av den högmedeltida och även den moderna staten fått sin inspiration från

(McKay et. al. 2000:335).

2.3 DEN KAROLINGISKA RENÄSSANSEN

Karl den stores inrättande av ett lärosäte vid hovet i Aachen hjälpte till att bevara skrifter från

antiken och lade också grunden för den högmedeltida kulturen. Karl den store samlade lärda

män från hela Europa vid denna läroanstalt, den mest viktiga av dessa skolade var Alcuin

från Northumbria i det anglosaxiska området. Han blev kungens chefsrådgivare i religiösa

spörsmål samt utbildningsärenden. Han fick också förtroendet att utforma ett slags ideal för

hur en kung skulle uppföra sig.

På lärosätet kopierade man böcker och manuskript och

byggde på så sätt upp ett bibliotek. Härvid använde man den

karolingiska minuskeln, vilken var en klar handskrift som

använde sig av både stora och små versaler. Denna text

grundar sig på den romerska skriften som endast har stora

bokstäver. Fördelen med minuskeln var att man fick plats

med mer skrift jämfört med att bara använda versaler

(McKay et. al. 2000:336).

Skolor grundades runt om i Europa, vilka var förlagda till

kloster och katedraler. Skolorna var i första hand avsedda för präster som skulle lära sig att

läsa, skriva och utföra enkel matematik (McKay et. al. 2000:336).

När väl litteraciteten var grundad började ”studenterna” avancera till högre studier,

vilket bl. a ledde till att det i mitten av 800–talet började skrivas mer sofistikerad litteratur.

Figur 4. Karolingisk minuskel-

skrift. Kurtén-Lindberg 1997.

24

Skrivare från kyrkorna var påverkade av

juridiska tankar och skrev därför böcker om

detta och det var också populärt att skriva om

Augustinus idéer om autokrati, dvs. envälde (se

kap. 2.2). De medicinska studier som påbörjades

i Italien under 800–talet var en följd av den

karolingiska renässansen (McKay et. al.

2000:337). Det finns forskare som anser att det

är ironiskt att det som Karl den store är

ihågkommen för är det utbildningsväsendet som

han införde. De anser att han snarare skall ses

som en krigande kung och inte så stor tänkare.

Den karolingiska renässansen syftar på

återupplivandet av intresset för den antika

kulturens idéer, skrifter, språk.

2.4 HUR UTVECKLADES DET FRANKISKA RIKET

EFTER KARL DEN STORE?

Efter Karl den stores död tog sonen Ludvig över som regent åren 814-840. I början av hans

regeringsperiod styrde han riket med samma järnhand som sin far, men det förändrades dock.

Ungefär 821 hade han förändrat sin ledarstil till en något mjukare. Han började förlåta sina

fiender och han lät landsförvisade komma tillbaka till riket. Ludvig fick därigenom

tilltalsnamnet den Fromme. Han underskattade sina magnater som ägnade sig åt

sammansvärjningar. De intrigerade för att skapa missunnsamhet bland Ludvigs söner, allt för

att stärka sin egen makt och rikedom (McKay et. al. 2000:337).

Efter Ludvig den Frommes död delades riket mellan hans söner, Lothar, Ludvig den

tyske och Karl den skallige. De kunde inte komma överens utan stred om makten. År 843

skrev man ett fredsfördrag i Verdun och det frankiska riket delades slutligt i tre delar.

(McKay et. al. 2000:337).

Figur 5. Textkopiering i ett frankiskt

kloster. Kurtén-Lindberg 1997.

25

Lothar, som var den äldste av

sönerna, fick de centrala delarna

som sträckte sig från Flandern till

Lombardiet och fick också äran att

inneha titeln som kejsare. Under

900-1200 talet då franska och tyska

monarker ville bygga starka stater

utsattes detta område för

omfattande stridigheter (McKay et.

al. 2000:337).

Ludvig den tyske fick den

östra samt större delen av den

tyska delen av frankerriket och

hans rike blev det mest stabila,

eftersom han inte litade på adelsmännen. Ludvig riktade sin expansion mot slaverna i öst.

Karl den skallige erhöll det västra frankerriket och lade därmed grunden till det nuvarande

Frankrike. Hans rike utsattes för ständiga överfall från vikingar och inifrån av hans egna

stormän. Karl befann sig ständigt i krig. Karl den skalliges släkt förlorade så småningom

kontrollen över sitt rike och år 987 valdes Hugo Capet till kung (McKay et. al. 2000:336).

En gammal förklaring bland historiker till frankerrikets upplösning var att osämjan

mellan Karl den stores barnbarn var orsaken till att riket kollapsade. Nyare forskning visar

emellertid att det var magnaternas revolter och sammansvärjningar som var orsaken.

Karl den store hade under sin regeringsperiod försökt kontrollera att grevarnas makt

inte skulle bli för stor genom att han förhindrade att deras grevskap skulle bli ärftliga. Under

800-talet skedde det som Karl den store motarbetat då grevarna började bli för mäktiga.

Grevar kunde nu inneha flera grevskap samtidigt och på så sätt fick de större makt, därmed

kunde de underminera kungens makt. Det administrativa system som Pippin III och Karl den

store hade infört kvarstod men riket hade försvagats på grund av de lokala stormännens

intriger (McKay et. al. 2000:337).

Figur 6. Karta visande det frankiska rikets

uppeldning 843. McKay 2000.

26

2.5 FRANKERNA - BARBARER ELLER INTE?

Det finns vissa forskare som ifrågasätter om frankerna verkligen hade något inflytande på

Västeuropas utveckling över huvudtaget. Vad menas egentligen med uttrycket barbar?

Romarna ansåg att alla som inte var romare därmed var barbarer. Det intressanta är att många

idag anser att frankerna var barbarer. Definitionen på barbari är: vilde, ohyfsad människa

eller till och med omänsklig. I vilket avseende var frankerna vildar, var det för att de inte var

litterata?

Karl den store utvecklade ett utbildningssystem. Han lät bygga katedraler, bl. a.

Aachens domkyrka. Hade barbarer byggt domkyrkor som Aachen och hade de tillverkat de

fantastiska praktsvärdsfästena i cloisonnéteknik? Frankerna och andra germanfolk var kanske

barbarer i sitt sätt att behandla sina medmänniskor, men den frankiska kulturen var absolut

inte barbarisk enligt mitt sätt att betrakta den.

Kanske var den inte en sofistikerad, högkulturell era, men den var heller inte något

barbariskt samhälle. Det hade inte varit möjligt att skapa, kraftfullt expandera och styra ett

rike i 400 år om grundarna varit ”rövare och banditer”.

Efter romerska imperiets sammanbrott var germansamhället i sin struktur tvunget att

förändras. Det gamla systemet hade kollapsat och invånarna mötte därmed nya krav på

levnadsvillkor. Svaret blev en utveckling mot ett feodalt samhälle, där riddarståndet och

prästeståndet intog en maktposition över bönderna. När germanerna befolkade romarnas forna

områden var de tvungna att organisera sitt nya territorium på ett bra sätt. En utveckling mot en

stat var nödvändig och den utlösande faktorn i denna process var förmodligen att barbarfolken

antog kristendomen som sin religion. Vikingar, sachsare och slaver förflyttade sig inte till nya

områden i samma utsträckning som exempelvis frankerna gjorde. Dessa grupper kristnades

därför senare och behöll då sina stamsystem (Gurevitj 1992:169).

Dick Harrison är en av de medeltidsforskare som försöker ändra på uppfattningen som

många historiker har om bl.a. frankerna som ett barbariskt folk som endast ägnade sig åt

plundring för sitt höga nöjes skull. Det finns tyvärr forskare som anser att germanfolken inte

hade någon riktig stat överhuvudtaget och att det i deras arméer inte fanns någon disciplin.

Det verkar finnas en stor kunskapslucka hos många människor om germanfolken. Myten

om germanfolken som barbarer härrör enligt Dick Harrison från kyrkligt håll och från

humanisterna under renässansen (Harrison 1999:422).

27

Vandalerna är en folkgrupp som blivit illa beryktad. Det finns inga tecken som tyder på

att dessa var mer våldsamma än andra folkslag under 400-500-talet. Det misstag som

vandalerna och västgoterna gjorde var att anfalla Rom. De begick en vanhelgande handling

genom att plundra och attackera påvens stad (Harrison 1999:422). Roms plundring kom att få

hela den katolska kyrkan att vända sig mot germanfolken, vilka också hade ”fräckheten” att

ha en avvikande religiös uppfattning.

Germanfolken lade i själva verket grunden till den moderna staten i väst och utan den

utvecklingsprocess som skedde hade förmodligen världen sett annorlunda ut idag (Harrison

2005 b:7).

”Den mörka medeltiden då vettlösa barbarer plundrade

och slog ihjäl, då riddare red omkring i skinande

rustningar utan sinne för vare sig strategi eller taktik.

En tid då antikens krigskonst sedan länge var

bortglömd och allting gick bakåt snarare än framåt.

Glöm det! Under medeltiden var ingenting glömt och

ingenting lämnades oprövat” (Harrison 2005 b:3).

Om medeltidens befolkning hade varit ”hopplösa barbarer” skulle sannolikt det mesta av

antikens kunskaper ha varit glömda idag. De hade inte lärt sig något av antikens idéer och de

hade förkastat hela perioden. Därför hade utvecklingen i Europa och världen stannat av. Vi

hade kanske inte idag haft kvar arvet från antiken, t ex den romerska rätten eller senaten, det

politiska sättet att styra en stat, på vilket bl.a. USA grundar sitt styresskick.

Jag ser germanerna som ett folk som förvaltade arvet från antiken väl och som lärde sig

av detta. Men de utvecklade också egna idéer från de antika ursprungstankarna, man kan säga

att de förfinade dessa.

2.6 DE RELIGIÖSA, EKONOMISKA, POLITISKA SAMT

MILITÄRA IDÉERNA

Ideologierna vid denna tid är starkt sammankopplade med katolska kyrkan och frankerna var

djupt religiösa. Det verkar som om att allt som de frankiska kungarna företog sig gjordes i

Guds namn, eller för att Gud ville det, t ex genomföra krigskampanjer. Det frankiska imperiet

var ett rike av Guds nåde och frankerna fick på grund av konverteringen till katolicismen stor

28

uppbackning av påven i Rom. De flesta andra germaner hade anslutit sig till arianismen, se

tidigare kap. 1.6. Kyrkan hade också mycket att vinna på frankernas krigiska inställning i

form av landvinningar och utbredandet av kristendomen. I detta fall ansåg frankerna att de

hade mandat från Gud att kriga mot hedningar.

2.6.1 Religion: Krig i Guds namn

I religiösa sammanhang ansåg sig karolingerna vara Guds utvalda folk samtidigt som de

också hade en uppfattning att de var de sanna arvtagarna till Israels folk, men naturligtvis såg

de sig som arvtagare till det romerska riket också De hade en stark övertygelse att Gud

hjälpte arméerna att segra. Under 700-talet använde präster särskilda böner för att Gud skulle

garantera att den karolingiska härskarens armé vann slaget (Bachrach 2001:148). På detta vis

kunde stridsmoralen upprätthållas. Till slagfältet kunde prästerna medta reliker eller andra

föremål som tillhört helgon eller soldater för att stärka moralen hos soldaterna. Ett exempel

på detta är Sankt Martins av Tom mantel från 300-talet. Manteln var en uniformspersedel

från hans romerska uniform (Bachrach 2001:150).

Korset, signifikativt för korsriddare, har förmodligen införts som symbol på slagfältet

av karolingiska soldater. Karolingerna hade ett, med ett eller två kors präglade, banér som

fördes på slagfältet framför soldaterna. Detta ansågs höja soldaternas stridsvilja och gjorde

uppenbarligen också så när det användes i kriget mot muslimerna (Bachrach 2001:151).

Baneret och relikerna som användes på slagfälten skulle få trupperna att inse det faktum att

kriget var ett rättfärdigt sådant och således utfördes under Guds beskydd.

Karolingerna var måna om soldaternas själsliga liv och var därför mycket noggranna

med att genomföra andakter för soldaterna. De fick också syndernas förlåtelse innan striden

för att de skulle vara fri från synd ifall de skulle omkomma på slagfältet.

Karolingerna hade ett effektivt logistiksystem för att kunna sätta hären i krigsberedskap.

De försåg soldaterna med förnödenheter. Alla dessa förberedelser förstärkte förmodligen

känslan av att kriget var ett heligt krig i Guds namn. Det förstärkte förmodligen också därför

stridsmoralen (Bachrach 2001:159).

Frankerna och lombarderna var de germanfolk som först antog kristendomen i form av

den katolska läran, vilket medförde en del fördelar för deras politiska uppbyggande av ett

kungadöme. Att vara kristen aristokrat var något ädelt under denna tid. Kanske blev det också

29

accepterat att föra krig i kristendomens namn eftersom det medförde att kyrkan fick en del av

bytet och kanske framför allt att kristendomen fick större utbredning.

Alla tidigmedeltida kungar hade accepterat kristendomen. De hade en stark övertygelse

att Gud skulle skydda deras rike (Harrison 1999:499). Det frankiska kungadömet hade fått

stora rikedomar som härrörde från krigståg och donerade stora delar av dessa till kloster och

kyrkor.

Seden att nedlägga gravföremål med den avlidne upphörde vid mitten av 700-talet

varför dessa skatter istället lämnades till kyrkor och kloster. Icke-kristna fick dock reda på

var skatter fanns och plundrade dessa inrättningar (Duby 1981:123).

Det rättfärdiga kriget

Fenomenet det rättfärdiga kriget kan förklaras med att efter det Västromerska rikets

sönderfall var Europa tvunget att ta till vapen för att skydda sig. Det fanns inte längre någon

romersk armé som kunde skydda invånarna i de före detta romerska provinserna i Europa och

därför tvingades man till att skydda sig själv. Därför kan man nu se att det kristna samhället

blir militariserat. Vanliga köpmän och hantverkare lärde sig att hantera vapen och antog

uppgiften att fungera som befästningsvakter. Under 700-900-talet uppfördes befästnings-

anläggningar som ringmurar och kärntorn för att skydda sig mot vikingars, ungrares och

saraceners anfall. Under denna period var det den som innehade makt som också hade

befogenhet att utföra våldshandlingar (Harrison 2005 a:30).

De första kyrkofäderna som tog de första stegen mot korstågen ansåg att bibeln inte var

tydlig med att förkasta krig som medel att nå sina mål. I exempelvis Gamla testamentet

befaller Gud att de judiska kungarna skall straffa sina fiender med eld och svärd och också

lemlästa hedningar. I Nya testamentet finns inget som tyder på att Gud förkastar krig.

Harrison anser att detta måste ha gjort det lätt för de kristna att föra krig med ett kristet sätt

att se på saken (Harrison 2005 a:32). Många kristna hade också tjänstgjort i den romerska

armén och de hjälpte till att tona ned prästernas eventuella moraliska syn på krigshandlingar.

En mäktig kyrkofader, Sankt Augustinus av Hippo, 354-430, var av uppfattningen att

våld var berättigat om det gällde försvar. Han ansåg nämligen att den attackerande parten

hade mer skuld till våldshandlingen än den andra parten som endast försvarade sig mot en

angripare.

30

”Íniquitas enim partis adersae iusta bella ingerit geranda sapienti. (Ty det är den motsatta sidans

orättvisa som leder den vise mannen till att föra

rättfärdigt krig)” (Augustinus av Hippo, Harrison 2005

a:32).

Augustinus ansåg vidare att kriget måste ses som den absolut sista utvägen och får inte

urarta i massaker. Han ville få kristna människor att bli mer samstämmiga samt att få de

kristna att sluta att strida med varandra. Han hade förmodligen inte tänkt tanken på krig i Guds

namn. Denna tanke möter man istället hos Gregorius den store, påve från 590 till 604.

Gregorius accepterade att man måste föra krig för att underlätta frälsandet av hedningar

(Harrison 2005 a:38). Dick Harrison anser att det är lockande att dra för stora växlar i denna

fråga om kristna fälttåg, han anser att de två kyrkomännen var i klar minoritet gällande kristna

krig. De flesta kristna filosofer under medeltiden var helt emot krig i kristendomens regi. Den

rådande uppfattningen var att krig inte var någon sysselsättning som kristna skulle ägna sig åt.

En kristen person skulle vara pacifist. Augustinus och Gregorius inriktningar kom senare att

bejakas när kristendomen fick en ställning som statsreligion och kyrkan kunde inte stå emot

den hjälp som erbjöds av kejsarens armé (Harrison 2005 a:34).

I det östromersk-bysantinska imperiet var kejsaren överhuvud för den kristna kyrkan och

kristendomen var en del av den bysantinska ideologin. När kejsaren förde krig ansågs det som

att man hedrade Gud. Till följd av detta började man att omvandla helgon till militära helgon

som beskyddare av väpnad kamp i Guds namn. Man trodde att dessa helgon skulle skydda de

med rätt religiös övertygelse genom att helgonen genomförde mirakel. St. Mikael är ett bra

exempel på detta, han var egentligen en ängel som gjorde sjuka friska.

I Bysans blev senare Mikael en ärkegeneral och ansågs vara ett skyddshelgon för den

bysantinske kejsaren. Han skulle uppenbara sig för härförare inför ett viktigt slag. I Norden,

var Sankt. Mikael känd när kristendomen infördes, han blev mycket populär och finns

omnämnd på flera runstenar (Harrison 2005 a:35).

Svärdsmission

Svärdmissionen kom till i Västeuropa genom Sankt Amandus som samarbetade med

frankerkungarna Chlothar II och Dagobert I. Amandus predikade det kristna budskapet i nya

trakter varför det behövdes en ny taktik för att få gehör från hedningarna. De som vägrade att

döpa sig fick plikta med sitt liv (Harrison 2005 a:36).

31

Karl den store tog till sig denna idé i mitten på 700–talet när han skulle expandera sitt

territorium. Hans missioner var rena massmorden, prästerna var förfärade och tillkännagav sitt

missnöje med detta men Karl den store lyssnade inte. Han ansåg att han gjorde det rätta genom

att han krigade i guds namn till Guds ära.

Man måste ha i åtanke att under dessa tider var det oroligheter med en mycket stor

hotbild från andra folk. Det gällde att kunna försvara sig och kyrkor var ett hett byte. Att

försvara sig mot vikingar och ungrare m.fl. som plundrade kloster och brände ned byar måste

ha ansetts vara befogat.

”Bellum Deo auctore - Den som grep till vapen för att

skydda kyrkan mot hedniska våldsverkare kunde vara

säker på att ha Gud vid sin sida”(Harrison 2005 a:37).

Under 900-talet förändrades kyrkomakten i de områden som formats i Karl den stores regi,

kyrkan ingick från och med nu i statsförvaltningen och biskoparna blev ämbetsmän. Under

hög- och senmedeltid fick tyska biskopar egna härskarriken. I dessa riken kunde de utöva sin

makt likt en kung (Harrison 2005 a:37).

2.6.2 Militärt

Bernard Bachrach (Bachrach 1972:115) anser att germanerna inte var en bunt banditer som

helt planlöst gav sig ut på rövartåg. Den senare synen på germanerna måste nu omarbetas. En

merovingisk kung som begav sig ut på ett krigsföretag kan jämföras med när en romersk

härförare gav sig ut i krig mot sin motståndare. Skillnaden dem emellan var mest storleken på

arméerna än något annat. De medeltida fältherrarna utbildade sig som sina romerska

föregångare i strategi och taktik, soldaterna marscherade i exemplarisk ordning och byggde

sina belägringsmaskiner enligt de skisser som använts sedan länge. Plundringen som utfördes

var också signifikativ för germanstammar, med syfte att skaffa mat till trupperna eller att

förmå det ledande skiktet i den belägrade staden att ge upp för att eventuellt rädda sitt

territorium. Plundring var därmed en taktisk manöver (Harrison 1999:430).

Numer är de flesta historiker överens om att metoden att föra krig under den tidiga

medeltiden var både taktisk och analyserande och följde den allmänt accepterade militära

praxisen gällande stridsteknik.

32

Karl Martells seger över araberna år 732 ses som riddarståndets första stora seger.

Martell ansågs som politiskt driven när han lade beslag på kyrkans jord vilken han sedan

delade ut till sina soldater (Harrison 1999:415). Karl Martells jordutdelning, samt det faktum

att han besegrade de otrogna, ser historikerna som feodalismens och riddarväsendets

uppkomst. Feodalismen var en idé som frankerna och romarna före dem, lade grunden till.

Att vara krigare blev ett yrke och en krigarklass uppstod.

2.6.3 Ekonomi – Mynt

I det romerska riket hade kejsaren monopol på myntpräglingen. De frankiska kungarna tog

över denna sedvänja och präglade mynt, främst i brons. Mynt med Klodvigs söner och

silvermynt, argentei, med kungarna Theuderic I eller Sigibert på, har hittats. Det viktigaste av

alla mynten var trienen. Trienen blev så småningom godkänd som standardguldmynt under

500 och tidigt 600-tal. I texter brukar solidus syfta på guldmynt (James 1991:194). Efter en

tid började mynt uppkomma med myntmästarens namn på. Enligt Edward James kan det ha

varit privatpersoner som präglade mynten själva eller enligt kungens vilja. Det finns över

1600 kända myntmästares namn präglade på merovingiska mynt.

Detta innebar att de inte bara var tillverkare utan också betydande personer och

eventuellt agerade på kungens eller ämbetsmännens vägnar. Ett exempel på detta är mynt-

präglaren Eligius som var av galliskt-romerskt ursprung. Han var född i Limoges år 558 och

blev guldsmed och myntpräglare. Eligius var känd för sin skicklighet och detta upptäckte

hoven kring Clothar II och Dagobert som anlitade honom för att pryda kyrkor och prägla

mynt. Sina sista mynt präglade Eligius åt Sigibert III och Klodvig II. Han slutade arbeta som

myntpräglare då han blev utnämnd till biskop.

Det karolingiska riket hade en feodal ekonomi som grundade sig på krigföring och ett

slavsystem. Man kan beskriva den som ett slags förstadium till en marknadsekonomi. Under

800-900-talet utvecklades den till en monetär ekonomi i vilken befolkningen handlade med

mynt på marknaden. (HdF 1970:247, Forshell 1992:51).

2.6.4 Politik

Vänskaps- och giftermålsallianser var under medeltiden ett viktigt redskap för att skaffa sig

makt, men dessa var inte den sortens vänskap vi tänker på idag. Allianserna var som ett slags

33

släktskap, man skaffade sig de vänner/släkter man hade nytta av för att tillskansa sig makt. I

en allians kunde man avslöja mycket för sina vänner och få hjälp och stöd.

Kungamakten under den tidiga medeltiden använde sig av både kristna och romerska

kulturinfluenser. Kungarna kunde hänvisa till anfäder som varit kungar och visade på så sätt

sin stora betydelse. De pekade därmed på en kontinuitet från tidigare härskare bakåt i tiden.

Kungarna kunde kalla sig Flavius och exellentissimus, som visade att de var släkt med de tre

romerska kejsarna Vespasius, Titus och Domitius, i de skrivna dokumenten (Harrison

1999:501).

I det postromerska Västeuropa var det viktigt att samtidigt vara skicklig militär, kristen

och romersk regent. Det kristna och det romerska kunde visas genom präglandet av guldmynt

samt framhållandet av vissa goda egenskaper (Harrison 1999:502). Regenten ville med dessa

metoder visa hur mäktigt riket var, makten skulle glänsa och synas. Härskarna ville ställa sig

in hos biskoparna och stormännen för att blidka dem.

Kungen byggde stora palats för att med dessa bidra till att synliggöra makten. Dick

Harrison kallar detta för ett maktens ansikte, vilket var till för att skrämma eller charma

befolkningen för att centralmakten skulle kunna invaggas i tron om att kungamakten var mer

tryggad än förut.

”Ansiktet tjänade till att synliggöra den makt kungen,

drottningen, hertigen eller fursten redan hade skaffat

sig på annat sätt. Ansiktets funktion var att imponera

på – skrämma eller charma – folket, så att hela

centralmaktens kropp skulle kunna känna sig ännu

säkrare än den redan gjorde” (Harrison 1999:502).

Feodalismen

Efter Karl den stores död sönderföll det frankiska riket och därmed kan man säga att den mer

utvecklade formen av feodalism uppstod. Denna innebar att lokala härskare hade kontroll

över ett litet område och byggde upp ett försvar mot invaderande folkslag, exempelvis

vikingar, magyarer och saracener. Det skapades ett beroendeförhållande mellan feodalherren

och vasallen (krigaren). Feodalherren betalade vasallen med förläningar för utförd militär-

tjänst. Bönderna fick betala ränta till feodalherren i form av överskott av jordbruksprodukter.

Bönderna var egentligen inte slavar men befann sig i en beroendeställning till härskaren

(Lindkvist 1981:12).

34

Det feodala samhället var raka motsatsen till upplysningens idéer och därmed den

franska revolutionens grundidéer då man ville avskaffa detta ålderdomliga samhälle, vilket

syftade på det gamla samhällets orättvisa förmånssystem som gynnade vissa privilegierade

människor. Det försvann vid franska revolutionens utbrott (Lindkvist 2003:172). Feodalism

betyder att en regent gav län som betalning för utförd tjänst.

Det var den försvagade centralmakten i det karolingiska riket som ledde till ökad makt

för grevarna. De regerade i områden som låg geografiskt långt från centralmakten vilket

medförde att kungen hade svårt att få en överblick över dessa. Den politiska makten blev

privat och gick i arv. Den ärvda makten började fungera som ett styresskick (McKay et. al.

2000:339).

Förhållandet mellan grevar och bönder var ett beroendeförhållande för de senare.

Krigarklassen hade den ekonomiska makten och den fanns i jordegendomar på vilka

bönderna arbetade. Bönderna var i behov av beskydd vilket härskaren kunde ge men han

krävde något i gengäld. Fria bönder överlämnade sin jord och sin frihet till härskaren. Jorden

fick de tillbaka, men de skulle bruka den och var tvungna att betala avgifter till feodalherren

och utföra vissa tjänster. Av den årliga skörden betalade bonden en avgift till härskaren, ville

han gifta sig med en person från ett annat område fick han betala en avgift och om han ville

att egendomen skulle gå i arv fick han betala en avgift som kunde innefatta det bästa fåret

eller den bästa kon.

Bonden hade förlorat sin frihet och var livegen. Bönderna blev en del av grevens

ständiga arbetsstyrka, bundna till jorden som de var. Naturligtvis hade de inte möjlighet att

lämna den utan tillstånd från härskaren. Omvandlingen till livegenskap var inte en förändring

som skedde över en natt, det dröjde längre tid än så. Under 800-talet var 60 % av

populationen i Västeuropa livegen. Det fanns dock olika nivåer i detta livegenskap. En del av

de livegna var framgångsrika medan många var endast fattiga, men en sak hade de

gemensamt, de var alla livegna (McKay et. al. 2000:339).

Feodalism i Sverige

Sverige hade en mer mildare form av feodalism än övriga Europa. Enligt Thomas Lindkvist

är den största skillnaden mellan Sveriges feodala system och Västeuropas, att länen inte

ärvdes. Han framhåller vidare att bönderna i Sverige levde ett friare liv än bönder i

Västeuropa samtidigt som kyrkan och aristokratin inte hade så stor kontroll över jorden. Det

35

system som växte fram i Sverige var ett led i den europeisering som bredde ut sig, med

ekonomiska, politiska och sociala strukturer. Kyrkan var en sådan inrättning som införde ett

helt nytt sätt att förhålla sig till det mesta i tillvaron. Friheten för bönderna var större men de

var underordnade härskaren och fick också finna sig i att betala räntor till denne. (Lindkvist

2003:174).

Något feodalt riddarkavalleriet kan dock inte sägas ha fått något genomslag i Sverige

eftersom landskapet inte var lämpligt för krigföring med stor kavalleritrupp. Det fanns för

mycket skogar, sjöar och vattendrag, vilket gjorde det svårt för ett kavalleri att ta sig fram i

terrängen (Anderson 1995:163).

36

3 INFLUENSER OCH MATERIAL

3.1 DET ARKEOLOGISKA MATERIALET I SVERIGE

550 – 1000 E. KR.

andeln var den huvudsakliga inkörsporten för att spridningen av den frankiska

kulturen och en rad handelscentrum grundades. Viktiga handelsstäder var

Dorestad vid Rhen, Hedeby i Danmark, Kaupang i Norge samt Birka i Sverige.

Dorestad var beläget på frankiskt territorium och ett viktigt handelscentrum. Enligt Vitae

Ansgarii