Länder och folk i ord och bild. Del I. 1927

L Ä N D E R O C H FOLK I ORD OCH BILD

Redakt ion:

Prof. Otto Nordenskjöld och Prof. Gunnar Landtman

T ö r s t a d e l e 11

S T O C K H O L M

Bokförlaget Natur och Kultur

F Ö R S T A D E L E N S I N N E H Å L L : Sid.

INLEDNING av professor Otto Nordenskjöld i

MÄNNISKORNA OCH DERAS B ÄT AR. Sjöfartsmedel från när ocli fjärran n ÖKNENS SÖNER. Beduinerna i verkligheten 33 GENOM TRE FÖRBJUDNA LÄNDER. Livet och naturen i Tibet, Bliutan och

Nepal 41

NEW YORK. Skyskrapornas underbara stad 65 VÅRA DAGARS RÖDSKINN. Nordamerikas indianer 73 ETT PARADIS I TROPIKERNA. Ceylon, ädelstenarnas ö 81 DEN EVIGA STADEN. Rom genom seklerna och Rom i dag 103 DÄR TROLLKARLAR FÖRA SPIRAN. Bland Australiens urinvånare 115 KONSTGJORDA VATTENVÄGAR. Kanaler och kanalbyggen 129 KAIRO. Där Östern och Västern mötas 145 UNGERN. Magyarernas land 163 MITTENS RIKE. Bilder från Kina och Mandsjuriet 177 KUNSKAPENS TRÄDGÅRDAR. Bilder från skolväsendet i olika länder 205 HOLLAND. Väderkvarnarnas och kanalernas land 217 KRING DET GYLLENE SAMARKAND. Bilder från Turkestan 237 DE SVARTAS VÄRLDSDEL. Genom Afrika från väster till öster 253 ETT TÅLIGT HUSDJUR. Vad allt åsnan duger till 281 EN VÄRLD I HAV OCH SOL. Söderhavsöarna och deras befolkning 289 KASTANJETTERNAS LAND. Spanien från fordom och Spanien av i dag 303 DÄR MAN JAGAR MED BLÅSRÖR. Bilder från Borneo 325 FRÅN INCAFOLKETS BOPLATSER. En färd genom Bolivia och Peru 333 ORDNINGENS VÄKTARE. Polisväsendet under olika luftstreck 345 KONSTANTINOPEL. Den minnesrika staden vid Gyllene hornet 361 TJECKOSLOVAKIEN. Gamla land i en ung st at 377 BAGDAD. Kalifernas stad 387 HANS HÖGHET ELEFANTEN. Ett majestätiskt djur i människ ans tjänst.' 395 MAORIFOLKET. Nya Zeelands krigiska urinvånare 407 DET VITA KOLET. Vattenfall och hur de utnyttjas 421 SKOTTLAND. De stolta minnenas land 433 KONUNGARIKET IRAK. Ett ungt välde på uråldrig kulturmark 449 ANTILLERNAS PÄRLA. Kuba och kubanerna 465 PUEBLO-INDIANERNA. Ett sällsamt naturfolk 479 HUR TORKAN BEKÄMPAS. Konstgjord bevattning i olika land 491 TYSKLAND. Där kulturen blommar och arbetet sjuder 505 LONDON. Världshandelns brännpunkt 525 FARAONERNAS LAND. Egypten och dess fornminnen 537 FILIPPINERNA. En rik övärld och en stridslysten befolkning 552 VAD VI FÅ UR DJUPEN. Fisket i olika land 564

L Ä N D E R O C H FOLK i

ORD O C H BILD

I N L E D N I N G

Av Professor

OTTO SY O RD E N S KJ ÖLD

VEM Bly AND oss finns väl, som inte då och då från vardagslivets enformig-

het har längtat ut i den stora, vida värl-den? Och vem, särskilt bland ungdomen, är det, som icke längtar att få göra långa resor bort till trakter, där naturen och människorna äro fullständigt andra än här, där kamelen vandrar sin tunga gång i den djupa ökensanden, där polyne-sierflickan med blommor i håret ligger och drömmer under höga kokospalmer, eller där indianen med båge och blåsrör smy-ger sig fram genom den fuktdrypande, stiglösa urskogen. Eller kanske inte drömmarna gått fullt så långt: det finns ju så oändligt myc-ket att se och lära känna på närmare håll, pil-grimerna vid den lilla spanska landskyrkan, de grönskande alpängarna med den eviga isen i bakgrunden, eller den ryske bondens liv på den ändlösa stäppen, och så mycket, mycket mer.

En och annan bland oss som äro äldre har också till en del fått sina önskningar uppfyllda, har kommit ut och fått se och lära känna många av jordens länder och folk, men det är nog inte många, som helt och hål- En omsorgsfullt tatuerad maorihöv-

ding på Nya Zeeland.

let sett sina drömmar gå i fullbordan. Det är ju det svåra, att världen är så stor, och att det är så oändligt mycket man skulle vilja lära känna, men för var sak man får se finns det hundra andra, som man inte kommer åt. Det är inte bara penningarna som inte vilja räcka, utan det är livet som är för kort. Det är ju inte heller bara det som bjuds i de stora stä-derna eller vid allfarväg man vill se, utan långt borta där de ännu äro orörda vill man komma naturen och människorna nära, och just det tar tid, mycket tid. Och

så drömmer man kanske i nutiden att få sätta sig i en flygmaskin och oberoende av alla tidta-beller flyga fram och se ned på jorden med dess strider och dess skatter. Men jag är rädd att inte det heller skulle hjälpa: det bleve nog en intres-sant färd, en underbar kartbild att beskåda, men var bleve det där-vid av intimiteten, av beröringen med de skyg-ga människobarnen i urskogen eller i kultur-livets kamp för tillva-ron?

Nej, skall man komma någonstans, och alldeles särskilt om man ännu är ung och icke riktigt

i

INLEDNING

Australisk medicinman.

p e r s o n l i g e n kan ge sig ut på en långre-sas äventyr, så får man nog nu som förr lik-som den unge Nils Holgerson göra resan på fantasiens jät-tefågel. Men då måste man också ha en fö-rare på färden, och vi nuti-dens barn kun-na glädja oss att för oss stå

hjälpare till hands, sådana som aldrig någon kunnat ha före oss. De som varit ute och verkligen tagit tid på sig och fått se något, de äro bara så alltför villiga att berätta oss vad de sett, men framför allt ha vi ju bilder så utmärkta som ingen tidigare kunnat tänka sig. Bilden i svarttryck har ju funnits länge, men nutidens massor av ypperliga fotografiska bilder och tryck ha dock på ett sätt, varom man tidigare ej kunnat drömma, gjort det möjligt för vem som helst att se hur det ser ut i främmande länder och bland främmande människor. Om fil-men skall jag i detta sammanhang icke tala: den bildar i detta hänseende en helt ny epok, men har dock alltid det felet,

att man inte har den till hands när man vill och önskar, och inte heller kan få se vad man vill. Nu ha på senare tider där-emot utmärkta och verkligt naturtrogna färgade bilder kommit till, och genom att verkligen utnyttja vad tekniken i våra dagar bjuder har man nu rent av under-bara möjligheter att levandegöra vad som man eljes blott undantagsvis och med många besvär har tillfälle att få se.

Ur bildens historia. Bildens historia är ett märkligt kapitel

i den långa skildringen av mänsklighetens utveckling. Redan med de älsta spår vi överhuvud äga av människor på vår jord finner man försök att avbilda den omgi-vande verklig-heten, vare sig groteska skulp-turer eller grot-tefolkens natu-ralistiska teck-ningar och mål-ningarpåklipp-väggarna, ofta utförda med ett liv och en kraft som bli än-nu underbarare när man tän-ker på huru många årtusen-den som förflu-tit sedan denna mänsklighetens barndom. Och sedan tycks nästan varje större folkgrupp på jorden haft sin sär-skilda konstform, i fråga om smakriktning och teknik lika växlande som folken själva varit. Egyptiernas mäktiga stenskulpturer eller avbildningar av folktyper, som delvis längesedan försvunnit från vår jord, eller kinesernas likaledes mångtusenåriga, med frodig fantasi i kraftiga färger utförda framställningar falla väl ännu inom konst-former, som av oss kunna uppskattas, men vem kan förstå eller konstnärligt upp-skatta de underliga figurer, som de gamla peruanerna anbragt på sina lerkärl? Och dock föra oss också dessa bilder in i själen hos det folk, som engång fram-bragt dem, och även vi måste dekora-

2

E n egenartad duett: musi-kanter på Filippinerna.

Hur ungmor i Basutolandet nödgas gå klädda under tiden närmast före bröllopet.

INLEDNING

tivt beundra den kraft och det färgsinne varmed de utförts.

Åter gingo århundraden, om vilka vi icke alltid veta så mycket, men konsten att avbilda den yttre omgivningen eller att ge liv åt fantasiens skapelser glömdes aldrig, och så kom den dag då på Grek-lands jord konsten slog ut till en blomma av underbar skönhet, och de skulpturverk som där blevo skapade, må de än för an-dra folk vara svårfattliga, utgöra dock för alla oss vita människor ännu efter 2,000 år själva det typiska skönhetsidealet. Un-der medeltidens långa natt lågo dessa sta-tyer gömda i jorden, och konstens fackla uppbars främst av flitiga munkar, som i klostercellens ensamhet skapade små konst-verk i färger, som mindre ge oss den om-givning där de levde utan oftast söka återge den fantasiens ideal värld, dit de strävade att föra sina egna och mänsklig-hetens tankar. Ur deras tysta arbete ut-vecklade sig så vid medeltidens slut för konsten, och denna gång främst för målar-konsten, en blomstringsperiod, som varken förr eller senare haft sin like på vår j ord, och ännu stanna vi i stum beundran inför de mästerverk som då sågo dagen, inspirerade såväl av j ordens skönhet som av drömmar-na om en verklighet högre än den jordiska.

Fotografien. Under fyrahundra år har sedan dess må-

larekonsten gått sina ofta krokiga vägar för att i våra dagar ge sig uttryck, som ibland förefalla nästan lika svåra att förstå som målnin-garna på peruanernas lerkrukor. Men när det gäller att för samtid och eftervärld fasthålla den omgivande verklighetens flyktiga intryck har den-na den högre konsten nu icke samma betydelse som den en gång hade. Fotografien har blivit oss en tjänarinna, som på ett sätt som tidigare aldrig varit möjligt för oss fasthåller själva den sanna, oförfalskade verk-

E n tilltalande hårklädsel som bäres av haussakvinnorna i

Nigeria.

Bågskyttar tillhörande ett dvärgfolk i Kongos urskogar, redo att avskjuta

sina förgiftade pilar.

ligheten, och samtidigt har den tryckta bil-den givit oss en möjlighet att slunga ut des-sa verklighets-framställningar i massor till varje hem och varje person, som intresserar sig därför. Just genom att taga fotografien i sin tjänst har det forna enkla trä-snittet nu ut-vecklat sig till en underbar teknisk fullkomlighet, och just nu synes vara rätta ögonblicket att i mass-upplagor till förhållandevis billigt pris lämna alla dem som så önska tillfälle att se och följa vad de eljes aldrig skulle kunna få se i levande verklighet.

Vad vi avse. Det arbete som här börjar utges är ett

försök i denna riktning, och genom beskaf-fenheten och det tekniska utförandet hos de bilder som erbjudas torde det hittills i sitt slag stå utan like ej blott i våra län-der. Särskilt genom dessa bilder vänder det sig till både äldre och yngre, och ej

minst till ungdomen. Och samtidigt tror jag ingen skall njuta mer av dessa bilder än den, som själv redan i verkligheten sett en del av vad de visa. Man får i dem se så myc-ket, som man aldrig såg när man själv var ute och reste. Men vårt ar-bete är icke endast en bilderbok, utan sakkun-niga bearbetare, i regel personer som själva sett och grundligt studerat dessa främmande länder och folk, berätta för oss vad bilderna icke alltid kunna uttala, och ord och

3

INLEDNING

bild tillsamman ge på så sätt åt framställ-ningen ett liv, som stundom knappast ens överträffas av en mer eller mindre flyktig blick i verkligheten.

Ut över hela jorden vilja dessa häften föra oss, visa oss de många olika länderna med deras natur, än liknande den vi känna från vår egen omgivning, än så främ-mande, att man efter bekant föredöme nästan vill fråga sig: är det verkligen möj-ligt att det finns någonting sådant? Men alldeles särskilt göra vi människornas be-kantskap, och i människolivets oändliga omväxling skola vi snart finna, att inte bara det främmande är intressant, utan att också på nära håll och ibland där man minst väntar det, och där vardagslivet en-bart tyckes oss grått och intresselöst, där kan det stundom vid andra tillfällen och särskilt i högtidsstämning anta de mest underliga och samtidigt vackra former.

Beslöjad mohammedansk kvinna i Egypten.

som göra att vi i dem i alla fall ej utan mycket arbete kunna få våra önsknin-gar uppfyllda. Det är så myc-ket av stämnin-gen och ibland också av själva materialet som försvinner eller inte kan läggas fram i museer-na, när det gäl-ler att jämföra människorna i arbete och lek,

från vaggan till graven, barnen i deras skola, brudparen på deras högtidsdag, hela befolkningen när den samlas till årets stora festligheter.

Vetenskapen själv har under namnet etnologi tagit upp utforskningen av huru skilda folkraser under olika naturförhål-landen leva och tänka och försöker där-vid också jämföra de redskap och andra föremål, med vilka de möta livets händel-ser och krav. Och vi kunna väl tänka oss att knappast något annat forskningsfält kan vara intressantare för oss människor än att på detta sätt jämförande studera människosläktet själv. Men detta gäller inte bara vetenskapen: alla vilja vi väl vara med om att på detta sätt följa ut-vecklingen och se hur ett föremål, som vi kanske sj äl-va använda i det dagliga livet, bor-ta på andra sidan havet eller kanske redan ute på vår egen landsbygd tar ett annat ut-seende, som vi kanske ofta aldrig kunnat föreställa oss.

Jämförelser mellan människorna. Det finns emellertid ett viktigt område,

där bilden i sin nuvarande tekniska full-komning och i förening med en upplysande text kan bli oss ett hjälpmedel av alldeles särskilt intresse för att sprida kunskaper, som eljes icke så lätt skulle kunna vinnas, och det är när det gäller att jämföra

mänskornas liv ute över hela vår underba-ra, växlingsrika jord, i skilda länder och bland skilda folk. Vis-serligen hopas i våra museer dag från dag nya och flera samlin-gar från dessa tusen skilda håll. För fors-karen som vill tränga djupare in i frågorna äro givetvis dessa sam-lingar oundgängliga, och även den som icke är fackkunnig kan här ofta finna upplysnin-gar som ingen bild och ofta ingen resa skulle kunna ge. Men sådana museerna, även de bästa, nu en gång äro, finns det många skäl

En inföding i Brittiska Guyana fiskande med

båge och pil.

4

En papuagosse i ma-gisk mask ocb kåpa.

INLEDNING

Tänk oss t. ex. skeppets och båtarnas utveckling, varom vi strax i början av detta arbete skola läsa en mycket intres-sant skildring. Huru oändligt stort är icke avståndet mellan vildens hopbundna trästockar eller en med stor möda ur en väl-dig trädstam urholkad kanot och å andra sidan det underverk av teknisk fullkom-lighet som utgöres av den moderna jätte-lyxångaren. Och dock kunna även de mest primitiva av dessa farkoster vittna högt om mänsklig uppfinningsförmåga och människotankens möjligheter. Bland de mänsklighetens välgörare, som under den gångna raden av årtusenden småningom fört oss fram till vår nuvarande stånd-punkt, är det icke många till vilka vi stå i sådan tacksam-hetsskuld som till den glömda och för alltid okända man, som en gång lärde sina stam-förvanter huru man på en fly-tande trästock kunde hjälpa sig fram över vatt-net, och äran som kulturens grundläggare delar han en-dast främst med den som lärde oss behärska elden och den som fann på att med sär-skilt konstruerade redskap taga upp kam-pen med skogens vilda djur. Ingen bild, knappast någon fantasi, kan fullt föra oss tillbaka till dessa tider, och dock kunna vi ännu i tjugonde århundradet se en skymt av dem, när vi borta i jordens ut-kanter träffa de ytterst primitiva farkos-ter och redskap, som ännu brukas. Men det vore icke mycken glädje för oss att stanna vid dessa yttergränser: nej, in-tresset ligger i att se och följa denna oänd-liga kedja av mellanformer, av märkliga uppfinningar och påfund, av de ofta i våra ögon mest underliga och groteska försök att utnyttja vad den omgivande naturen kanske just på ett ställe, men icke

annorstädes , bjuder, som möter oss om vi över hela jor-den vilja följa t. ex. båttyper-nas utveckling, ända fram till deras mångsi-diga använd-ning ej blott på utan också un-der vattnet i våra dagar. Och jag tänker det är många som gärna vilj a sta-va sig fram ge-nom en sådan

mänsklighetens kulturhistoria i ord och bild.

Naturen under olika luftstreck. Det är emellertid icke alltid sådana re-

sultat av mänsklig uppfinningsförmåga och mänsklig arbetsflit vi i det följande skola jämföra, utan det är nog lika intres-sant att se huru olikartad naturen själv i sina under ter sig i olika länder. Tänk på högfjällen och deras olika former under olika luftstreck, eller låt oss välja ett exempel, som i våra nordiska länder ligger särskilt nära, vattenfallen och de stora forsarna. Mer än förr ha de blivit oss be-tydelsefulla nu när vi i högre grad än någon-

sin ur dem vin-na ljus och vär-me liksom ock-så andra for-mer av den me-kaniska kraft, på vilken vårt materiella kul-turliv vilar, men djupast beundra vi dem dock alltid långt borta från kulturen som representanter för naturens egen skönhet och starka liv.

Skicklig peruansk båtkarl på Amasonfloden.

Huru suahelikvinnorna på Sansibar pryda sina näsor.

En mäktig negerdrottning i Belgiska Kongo.

5

INLEDNING

Och vilken rikedom ligger där icke i skill-naden mellan våra egna jätteforsar såsom Trollhättan och Imatra, de norska Gei-rangerfallen eller de mer än 200 meter höga Kaieteurfallen i Brittiska Guyanas obebodda urskogar. Beskrivningar säga

oss här intet, endast först-klassiga bilder kunna ge oss undrande män-niskobarn från höga norden en föreställning om all denna natu-rens prakt.

Livets underbara växlingar.

Men än större intresse har det kanske för oss att följa hela människo-livets utveckling, sådan den trots allt gemensamt mänskligt ofta fullstän-digt växlar från trakt till trakt. Båt oss här stanna inför några exempel och därvid dröja bara inför en enda av kontinenterna, låt oss säga Amerika, och se hur livet ändrar sig om vi färdas genom världsdelen från norr till söder. Över en sträcka av mer än 15,000 kilometer lever dess urbefolkning, india-nerna, ännu kringströdd, kämpande sin sista hårda kamp för att få behålla något vad som varit deras fäders jord. Se på dessa som vi närmast beteckna som de riktiga »rödskinnen» i Nordamerika, huru de nu börja slå sig ned som rika farm-ägare och leva de vitas liv, men huru vi dock ännu på sina håll kunna träffa dem som en restspillra från stenåldern, där de med båge och pil jaga. skogens ville-bråd, och våra bilder visa att de ännu

ha kvar sina praktfulla forntidsdräkter och huru de kunna dansa samma danser som för århundraden sedan skildrades av de första vita kolonisterna. Längre i söder, där klimatet är ett annat och rike-domen på jaktvilt aldrig var så stor, leva som andra av våra bilder visa de märk-liga pueblofolken i stenhyddor eller klipp-hålor ett liv som fastboende åkerbrukare, men gå vi ännu längre mot söder till den stora urskogen så växlar än en gång tav-lan, och vi träffa nakna vildar, som från sitt långa blåsrör skicka dödsbringande förgiftade pilar mot apor och andra sko-gens invånare och sedan förnöjda bringa sitt byte hem till den lilla hyddan av-

palmblad, belägen vid flodstranden i en yppig bananplantering, och där de mottagas med jubel av hustrur och barn och fa-miljens alla husdjur. Än en gång växlar tavlan och vi befinna oss bland stäppens ryttarfolk i de-ras fotsida guanacomant-lar, män med allvarliga, värdiga utseenden; famil-

Indisk ormtjusare med kobra, farao-råtta, flöjt och trumma.

Arabisk köpman på v ä g från Betlehem.

jerna, hästarna och hundarna tillsammans ett inslag av det mest intensiva liv på den eljes så ödsliga stäp-pen. Och sist längst nere i sö-der, där Isha-vets böljor nå upp till klippkusten vid Sydamerikas yttersta sydspets, träffa vi eldsländarnes folkstam, fattiga på allt som för oss synes ge livet värde, men rika på sägner och minnen, där de i en storsla-get dyster natur samlas kring vad som för dem är själva tillvarons medelpunkt, elden

6

E n godlynt neger från södra Algeriet.

INLEDNING

i den enkla hyddan eller t. o. m. i båten, som för dem ut till deras jakt.

Köldens rike. Längre än till Eldslandet kunna vi icke

komma, om vi vilja hålla oss till de trak-ter, som ännu bebos av människor: där på andra sidan börjar köldens i eviga is-bojor fjättrade rike, som blott tillfälligt besökes av människor, och dock lika väl som andra jordens länder har sina natur-under och sin egendomliga tjusning. Vilja vi veta huru människor leva sitt liv bland is och snö i ständig eller nästan ständig vinter, så måste vi åter springa över världs-delen tillbaka till dess nordligaste rand, där eskimåernas märkliga folk möter oss, ofta in-stängda på en smal kust-remsa mellan havet och den eviga isen. Det finns knappast en märkligare kulturgärning än deras, jämförelsevis sett knap-past ens bland de stora kulturfolken, som leva i en så oändligt mycket ri-kare natur. Kläder och

T v å små japanskor plocka de doftande bladen på en teplantage.

hyddor, vapen och båtar lik-som naturligt-vis elden bilda hos eskimåerna liksom hos alla andra folk kul-

_ _ turens under-

Gammal och ung i Kina. l a S > m e n g å v i

till detaljerna äro de nästan punkt för punkt olika mot vad man träffar på andra håll, och det är svårt att räkna alla de uppfinningar detta fåta-liga lilla folk för sig måst göra. Fantasien vill gärna fråga sig, vad de skulle kunnat ut-rätta, om de talrika till antal haft sina boplatser under en gynnsammare himmel.

Där kulturen blommar.

Dessa och många, många andra folk skola vi lära känna under vår vandring kring jorden. Men också den, som icke vill ut i vildmarken, utan håller sig i »ci-viliserade» trak-ter, kan här få vad han eller hon önskar. Han kan t. ex. stanna på den lilla brittis-ka ön, som blivit medelpunkten för det utan j äm-förelse största

Infödd båtkarl på Kinas stora flod Jang-tse-kiang.

och mäktigaste rike vår jord någonsin skådat, och han kan finna huru oer-hört mycket underbart som där gömmes, huru samma folk som beröm-mer sig att stå på den moderna kulturens högsta spets med seg pietet hål-lit fast vid gamla minnen och seder, som i andra länder längesedan blivit

glömda och försvunnit. Eller vi kunna fortsätta resan ett stycke ner till »la bella Italia», de stolta forntidsminnenas sköna land, som ofta kan förefalla oss nordligare länders barn så främmande och oförståeligt, därför att det i själva verket bildar övergången till en annan värld, men vars natur och folk ändå smyger sig in i alla besökandes hjärtan, för att nu icke tala om de underbara konstens alster vi där möta, ej minst i dess kyrkor och andra praktbyggnader, min-nen från en konstens storhetstid. Se t. ex. litet närmare på bilderna från Venedig, och se om det är möjligt att undgå att gripas av en längtan till denna konstens understad.

7

INLEDNING

E n sydamerikansk indian i det fjärran Peru blåser flöjt.

Väl ombonad baby i Plou-gastel i Bretagne.

Mären i en bretagnsk by under-tecknar en ämbetshandling.

Pd de stora vidderna.

Och nu den, som mera längtar att fri från alla hinder och band färdas kring på de »stora vidderna». Här i dessa häften kan han nu bege sig ut på de stora nord-amerikanska prärierna, världens stora kornbod, han kan se hur farmaren lever i sin vackra gård och här lärt sig utnyttja maskinkraften så som ingen annan lant-brukare på jorden. Eller man kan till jäm-förelse hoppa över lialva jorden ner till Argentinas stäpper, lika fruktbara som de nordamerikanska och lika bölj ande av vete-och majsfält, men be-arbetade av mörk-hyade män av syd-amerikansk ras, och bland dem många som vuxit upp på hästryg-gen och väcka vår beundran som värl-dens skickligaste ryt-tare. Eller vi kunna förflytta oss till Syd-rysslands till sin na-tur liknande stäpper, länge Europas vikti-gaste kornbod, men nu förödda och för-fallna under trycket

av olyckliga politiska förhållanden, eller också till Sydafrikas »Veld», därför några årtionden sedan ett tappert folk käm-pade sin hopplösa kamp för friheten. Eller vi kunna gå mycket längre bort från människornas ävlan och strid, till öknen med dess ändlösa vidder av solglödande sand, blott någon gång avbrutna av en oas med vaggande palmträd, under vilka män-niskolivet koncentrerar sig. Eller denna nästan lika ödsliga öken, som breder sig

kring polarländernas ismassor, polartund-ran, där man dock ännu mitt i vinterns snöstormar ser små människokryp trotsa naturkrafterna och de stora avstånden, där de färdas fram i sina slädar, dragna av re-nar eller hundar.

Och detta är likväl blott några enstaka exempel på livets underbara växlingar. Asiens märkliga kul-turfolk, kineser och japaner, vilkas hela liv är oss så främ-mande och som dock var dag rycka oss allt närmare, även dem skola vi lära känna

8

Nationaldräkt i Mexiko; en caballero på sin snövita soringare.

INLEDNING

lika väl som deras fattigare anförvanter tibetanerna, som leva på »jordens tak» högre upp i luften än andra mänskliga varelser. Och så ha vi också Afrikas folk, de människor som bland alla äro oss själva mest olika och som vi oftast minst bland alla vilja kännas vid som bröder. Vi skola se deras hövdingar i all deras stolta men visserligen av oss inte så lätt uppskatta-de prakt, men vi skola också följa dem i de-ras dagliga liv och vi skola se huru den vita kulturen tränger fram, undervisar dem i sina skolor eller uppfostrar dem till krigare, som vi tyvärr måst se i verksamhet hemma i vårt eget Europa. Och i kontrast till dessa ståtliga negergestalter skola vi också på nära håll möta de små skyg-ga dvärgfolken, där de eljes långt från andra människor med sina förgiftade pilar dölja sig i urskogens innersta snår.

Vår underbara jord. Underbar är jorden

med dess kaleidosko-Våra dagars siouxindianer ha i vardags-lag föga likhet med sina krigiska förfäder.

piska växling av tavlor från trakt till trakt, underbara äro människorna, vare sig de sätta sin största ära i att tillverka långskju-tande kanoner eller höga »skyskrapare», eller de finna sitt uppehälle som primitiva jägare med redskap av sten eller trä, eller minst lika mycket när de leva sitt enkla liv långt borta från den hårdaste striden

för tillvaron, leva bland sina åkrar och sin bo-skap, och segt fast-hållande vid urgam-la traditioner bryta da-gens arbetsliv med fest-liga lekar och danser. Ingen skildring, ingen erfarenhet kan ge oss detta allt, men det ar-bete som här börjar ut-ges är dock ett som det vill mig synas i vis-sa hänseenden hittills oöverträffat försök att ge en målande bild av vår j ord. Och därför vå-gar jag säga till äldre och yngre, och inte minst till den ungdom, om längtar ut till

främmande länder och folk: gå ut i världen med dessa blad som reseförare! Jag tror inte att någon skall be-höva ångra sig.

9

Där män gå i kjolar: ungerska bönder i festdräkt.

Svenska lappar: en ung mo-der med sin son.

T v å ungmor från Wales i nationaldräkt.

Klippkust .

G L I M T A R AV D E N U N D E R B A R A V Ä R L D G E N O M V I L K E N V I S K O L A F Ä R D A S De små fotografiska avbildningarna vi meddelat här ovan och i det föregående äro icke avsedda som illustrationer till professor Nordenskjölds inledning, utan hava så gott som på måfå tagits ur efterföljande häften för att ge våra läsare en föreställning om mångfalden

av de upplevelser som vänta oss under vår resa till alla delar av jordklotet.

Bergsborg. Hålväg.

Glaciär. Kl ippgrotta . Bergsälv.

Storstad. Insjö. Tempel.

Människorna och deras båtar SJÖFARTSMEDEIv FRÄN NÄR OCH FJÄRRAN

Vi veta alla att vattnet omspänner väldiga avsnitt av jordytan. Bland mänsklighe-tens tidigaste kulturvinningar stå därför de medel, med vilka den betvingat detta mäktiga element och gjort det sina syften underdånigt. Då vårt intresse mindre rik-tar sig mot tingen i och för sig än som u t t r y c k för l ivet sådant det är, avse vi i det följande icke så mycket att ge en översikt över skeppsbyggeriets historiska utveck-ling som att i ord och bild belysa, vilken brokig mångfald av farkoster människan betjä-nar sig av för att befara floder, insjöar och hav. Om vi samtidigt äro i tillfälle att ådaga-lägga att många av dessa farkoster användes redan i släktets barndom, ge vi härmed blott ett målande vittnesbörd om att forntid och nutid ofta mötas i livet på vår jord.

HUR lockande ter sig icke havet för oss, vilka oändligt rika möjligheter till

njutningar och äventyr ställer det ej i utsikt! Det lovar oss befrielse från land-backens bekymmer, från den moderna till-varons jäktande hets; det skänker trötta hjärnor vila, förpinade sinnen tröst och vederkvickelse. Havet, havet! — där väntar oss lyckan och friheten!

Det är underligt att tänka sig att det funnits tider, då detta befriande element förnams som en dunkel, fientlig makt, tider, då icke blott havet, utan även det obetydligaste lilla vattendrag var en häm-mande faktor i människans tillvaro. Var gång en hord av primitiva människor fann sig lägrad vid en flod, en insjö eller ett hav, stod den inför ett hinder i sin väg, som till varje pris måste övervinnas.

Havets erövring. Dock, det dröjde ej länge innan pro-

blemet fann sin lösning. Naturen själv stod människan bi med tydliga vinkar. En av åskan eller stormen fälld trädstam vi-sade henne att det ingalunda var omöjligt att färdas på vattnet. Genom att foga ihop några stockar åstadkom hon en flotte, på vilken hon relativt tryggt kunde företaga korta färder på skyddade vikar och till och med ge sig ut på något längre expeditioner utför floder, där strömdraget levererade nödig drivkraft.

Härmed voro emellertid flottens möj-ligheter uttömda, och vattnet tedde sig fortfarande som ett i grunden okänt ele-ment, fullt av faror och överraskningar, men också fullt av lockande möjligheter. Flotten var endast ett blygsamt steg mot havets erövring. Men det lider föga tvivel

att den primitiva människan samtidigt vågat sig på förfärdigande av en far-kost av större sjöduglighet och med större utvecklingsmöj ligheter: kanoten.

Kanoten. Kanoten ställde knappast större ford-

ringar på sin upphovsman än flotten. En kanot kunde byggas av envar, som var i stånd att fälla ett träd och urholka det med eld och redskap av enklaste konstruk-tion. På detta sätt byggde människan ka-noter tusentals år innan hon ägde tillgång till sågar för att förfärdiga plankor och spikar för att foga dem samman.

Kanoter, som förfärdigats enligt sam-ma konstlösa metod, utgöra ännu i våra dagar det enda sjöfartsmedel åtskil-liga primitiva stammar kunna bestå sig. Infödingarna på Salomon-öarna, en stor ögrupp i Stilla havet, äro sålunda mycket stolta över sina skickligt urholkade och vackert formade kanoter. En annan cen-tralhärd för vår tids primitiva kanotbygg-nadsindustri utgör Nigerfloden i Afrika, utmed vars stränder väldiga träd skjuta fram över vattenbrynet.

Den av en enda stock förfärdigade ka-noten överträffade självfallet flotten be-tydligt med avseende på manöverförmåga, inen var behäftad med en brist man ej fann hos denna: den var i regeln så smal, att kantring var en ständigt överhän-gande risk — en olyckshändelse som kun-de hava mycket obehagliga följder i vat-tendrag, där hajar höllo till. Om man hade tillgång till tillräckligt grova stammar, kunde denna olägenhet avhjälpas genom att kanoten gjordes flatbottnad. Ett an-nat medel att förebygga kapsejsning var

HU

RU

D

EN

F

ÖR

ST

A

KA

NO

TE

N

BY

GG

DE

S:

EN

T

RÄ

DS

TA

M

UR

HO

LK

AS

V

ID N

IGE

R

Kan

ske

v

ar

det

en

dru

nkna

nde

vild

e, s

om

i t

ider

nas

mor

gon

klän

gde

sig

fast

vid

en

fly

tand

e t

räds

tam

och

på

så s

ätt

kom

und

erfu

nd m

ed a

tt m

an

ku

nd

e fä

rdas

p

å va

ttn

et.

I va

rje

fall

gåv

o ho

nom

utf

ör f

lode

rna

fly

tand

e t

räds

tam

mar

idé

n ti

ll tv

enne

far

kost

type

r, i

vil

ka d

e fle

sta

båt

ar h

ava

sin

u

pp

rin

nel

se: f

lott

en

och

kano

ten.

V

id N

iger

i A

frik

a f

örfä

rdig

as ä

nnu

i vå

ra d

agar

väl

diga

kan

oter

av

de

för

ända

mål

et s

ärsk

ilt

läm

pade

gro

va t

räd,

som

k

an

ta

flod

ens

strä

nder

. St

amm

arna

fä

llas

och

ur

holk

as

med

ti

llhj

älp

av

eld

, va

rpå

de

slät

hugg

as

med

en

y

xa

a

v

den

prim

itiv

aste

bes

kaff

enhe

t.

EN U T R I G G A R K A N O T FRÄN A M I R A L I T E T S Ö A R N A Den primitiva människan saknar ofta möjligheter at t fälla och urholka så stora träd som krävas för at t bygga kanoter, breda nog att icke kantra på öppna sjön. För att ge också smala kanoter stabilitet har man tagit sin tillflykt till utriggaren, bestående av en bom av nå-

got lättare träslag, som anbringas parallellt vid sidan av den bräckliga farkosten.

utriggaren. I sin ursprungliga form bestod utriggaren av en bom av något lättare träslag, som medels två eller flere spiror anbragtes parallellt vid sidan av kanoten.

Utriggaren. Denna primitiva utriggare användes

fortfarande på Amiralitetsöarna, men på andra söderhavsöar har man gått ett steg längre. På Fidjiöarna rigga infödingarna sina kanoter med stora trekantiga segel och förse dem med en utriggare på ömse sidor om farkosten. En ännu solidare lösning erhöll stabilitetsproblemet på Samoa, kanske den vackraste ögruppen i Stilla havet. Här fastgjorde man tvenne kanoter vid var-andra och byggde därpå ett däck över båda farkosterna. Den sålunda uppkomna dub-belkanoten utrustades med mast och segel.

Kanotfärder i vår tid. Mycket kunde berättas om de sagolika

bedrifter, som ännu i våra dagar utföras

med kanoten, den skenbart så oansenliga lilliputbåten. Vi erinra blott om den även-tyrliga sjöresa, som för några år sedan företogs av kapten Voss och mr Luxton. De lämnade en vacker vårdag staden Van-couver på Brittiska Nordamerikas väst-kust och färdades över Stilla havet till Australien. Deras nästa besök gällde Nya Zeeland, och därefter satte de kurs på Kapstaden i Sydafrika. Från Kapsta-den styrde de kosan över Atlanten till Pernambuco på sydamerikanska kusten, korsade därpå ännu en gång Atlanten i östlig riktning och nådde slutligen väl-behållna Englands kust. Den 40,000 sjö-mil långa färden var redan i och för sig en bragd, men det som sätter kro-nan på verket är att den företogs i en nio meter lång kanot, som de händiga Alaskaindianerna förfärdigat av en enda cederstam.

Vi hava uppehållit oss något utförli-gare vid kanoten, emedan den är den enda

K A P P S E G L I N G M E L L A N S E G E L K A N O T E R Invånarna på Fidjiöarna voro i likhet med övriga melanesier dåliga sjömän innan de lärde sig konsten av polynesiska grannfolk. Sedan dess våga de sig emellertid på rätt långa havsfärder i sina segelkanoter. Deras båtar sakna köl, men äro i stället försedda med utriggare på ömse

sidor, vi lka avsevärt minska risken att segla under hård vind.

EN B U R M A N S K RISBÅT PÄ IRAWADI Infödingarna i Burma hava med utgångspunkt i den urholkade kanoten byggt en båt, som de kalla »laungzat». Denna egenartade farkost är byggd av ett stort, ständigt grönskande träd, som vä-xer vid flodstranden. Stammen urholkas, lägges i blöt och hettas därpå upp v id sakta eld, vari-genom sidorna svälla ut och lastrummet vidgas. Sidorna höjas med lösa bord, timrade av plankor.

EN R Ö R B Å T PÄ T I T I C A C A I BOLIVIA Rörknippan är en samtida till den flytande stoeken i båtens historia, och den har gett upp-hov till farkoster av lika primitiv typ. Den rörbåt vi se här har byggts på en stomme av trä, avsedd att förläna skrovet ökad fasthet. Vi kunna konstatera att också seglet är förfärdigat av rör, men dess effektivitet som framdrivningsmedel kan med skäl ifrågasättas.

MÄNNISKORNA OCH DERAS BÅTAR

primitiva farkost, som upptagits av alla civiliserade folk och av dem förlänats en sjöduglighet, som satt den i stånd att trotsa världshavens stormar. Det vore emellertid ett stort misstag att uppfatta kanoten som grundtypen för den primitiva farkosten. I släktets barndom är männi-skan vid sitt båtbygge absolut beroende av de möjligheter naturen bjuder henne, och där tillräckligt grovt trävirke för byg-gande av flottar och kanoter icke står till buds, är hon tvungen att taga sin tillflykt till annat material. En följd härav är att bland båtens urformer uppenbara sig far-koster av vitt skiftande typ, vilka alla kunna framträda med anspråk på ålder och primitivitet.

Båtar av rör. Vid öppnandet av en egyptisk grav,

hysande de jordiska kvarlevorna avMe-henkwetre, som för 4,000 år sedan var

skattmästare hos en faraon, har man exem-pelvis funnit båtmodeller, vilka ge • vid handen att de gamla egypterna använde rör som båtbyggnadsmaterial. Det egen-domliga är att befolkningen vid Nilens stränder ännu den dag i dag inskeppa sig i rörbåtar, när de skola taga sig över flo-den. Och på Titicacasjön i Bolivia, be-lägen på 3,810 meters höjd över vatten-ytan, ser man båtar av i det närmaste samma typ.

En angenäm kontrast till dessa pri-mitiva rörbåtar erbjuder anblicken av den smäckra, eleganta dahabijen, som ofta användes av turister och förnäma egypter för färder på Nilen. Går färden uppför flo-den, manövreras den flatbottnade dahabi-jen med segel. Råder stiltje, dragés båten framåt med ett vid förmasten fäst rep från flodstranden eller från en julle, förankrad ett stycke förom dahabijen. Utför floden komma enbart årorna till användning.

T I B E T A N S K FÄRJA I BERÄD A T T ÖVERGÅ B R A H M A P U T R A Det är lätt att se huru denna tibetanska farkost kommit till. Vid en flotte av hopfogade stockar har man fastgjort en stomme av trä, som överdragits med saminansydda skinnstycken, vilka grymtoxen fått släppa till av sin hud. De stora stygnen äro fullt synliga

på bilden. Vi stå alltså här inför en kombination av flotte och skinnbåt.

16

B Å T A R . Vi se här några båtmodeller som man hittat i en 4,000 år gammal egyptisk grav. De vidskepliga egypterna trodde att de skulle lända sin ägare, en faraonisk skattmästare, till gagn också i en annan värld. Den övre bilden framställer tvenne båtar av rör, ett på den tiden mycket van-ligt båtbyggnadsmaterial, den nedre skattmästarens praktfartyg med en proviantfarkost vid sin sida.

DAHABIJER O C H G Y A S S O R äro de vanligaste fartygen på Nilen. Dahabijen på den övre fotografin är en luxuös passagerarbåt, som vanligen går mellan Kairo och Luxor; seglen användas då man går uppför floden med vind från norr, utför floden begagnar man blott åror. Gyassan på den undre fotografin är försedd med kö! och kan stagvända.

rR

EN E G E N D O M L I G N I L B Å T . Ovanstående säregna farkost användes ännu i våra dagar vid överfart från ena stranden av Nilen till den andra. Bordplankorna äro parvis samman-fogade med vertikalt genom dem drivna träpluggar, varigenom ingen nitning blir synlig.

Nåtarna diktas med beck, vilket likväl ej hindrar att båten läcker starkt.

I. 2. 19


H U R M A N S T A K A R S I G F R A M PÅ T I G R I S 'Denna urgamla farkost kal las »gufa» och består av en stomme, flätad av v id jor eller annat material, som överdragits med skinn. Gufan b y g g e s i v ä x l a n d e storlek, och de största

guforna kunna bära ända upp till tolv personer.

Användningen av hudar som båtbygg-nadsmaterial bildar även den en förbin-delselänk mellan forntid och nutid.

Skinnbåtar. För 2,000 år sedan begagnade de brit-

tiska öarnas keltiska befolkning i stor ut-sträckning små båtar med stomme flätad av vidjor och bordläggning av skinn; de omtalas av Caesar i hans redogörelse för sina brittiska fälttåg. Liknande miniatyr-båtar användas ännu i vår tid vid över-gång av floder i Wales och Irland, dock med den skillnad att bordläggningen be-står av segelduk, som gjorts vattentät genom bestrykning med tjära eller fer-nissa. Båten är avsedd för en, högst tvenne personer, och den är så lätt, att roddaren utan svårighet kan bära den långa sträckor på land, men den är icke

desto mindre den irländska lantbefolkningen till stor hjälp vid dess laxfiske.

Den keltiska skinnbåtens närmaste släkting är araber-nas »gufa», omnämnd redan av Herodotos, men alltjämt en vanlig syn på Eufrat och Tigris. Bordläggningen på den skålformiga farkosten består av skinn, tätade med beck ur Mesopotamiens ymnigt gi vande bitumenkällor. Gufan bygges i växlande storlek och är avsedd för transport av så-väl passagerare som frukter och andra nyttigheter.

En kombination av flotte och skinnbåt påträffar man i Tibet. På grund av landets höga läge växa här icke träd, stora nog att möjliggöra byggandet av kanoter. I stäl-let foga tibetanerna ihop ett flertal stockar till en flotte, bygga upp sidorna med plan-kor och överdraga dem med sammansydda skinnstycken, skurna ur den tibetanska grymtoxens eller jåkens tjocka hud. Resultatet blir en båt, vari man kan färja icke blott människor, utan även hästar

och boskap över de strida bergsfloderna.

Eskimåerna som båtbyggare.

Den mest kända skinnbåten är utan tvi-vel eskimåns kaj ak. Stommen utgöres av trä eller valfiskben och bordläggningen av sälskinn. Kaj åken är antagligen det minsta sjögående fartyget i världen, ty den mäter omkring fem meter i längd och något över 0,6 m i bredd och rymmer en-dast en person. Inflöde av vatten före-bygges genom att roddarens skinndräkt häftas samman med däckbeläggningen; far-kosten är sålunda fullkomligt vattentät efter det roddaren tagit plats, och eskimån skyr icke att paddla sig fram långa sträckor på öppet vatten i sin kära kaj ak. Ett myc-ket omtyckt konststycke är att roddaren lutar sig åt sidan tills kajaken kantrar,

20

KA

JAK

ER

O

CH

E

N

UM

JA

K U

TA

NF

ÖR

G

RÖ

NL

AN

DS

KU

ST

E

tt

oum

bär

ligt

hjä

lpm

edel

vid

sin

jak

t o

ch s

itt

fisk

e h

ar e

skim

ån i

kaj

aken

, vi

lken

bes

tår

av e

n s

tom

me

av s

amm

anb

un

dn

a tr

ästy

cken

ell

er v

alfi

skb

en

som

är

ö

verd

rage

n

med

sä

lski

nn

. K

aja

ken

är

h

ögs

t an

tagl

igt

det

m

inst

a sj

ögå

end

e fa

rtyg

et

pa

var

jord

, ty

d

en

ar

om

kri

ng

fem

m

eter

la

ng

och

n

Ygo

t ö

ver

sex

dec

imet

er

bre

d.

öp

pn

inge

n

är

nä

tt

och

jä

mt

så s

tor,

at

t en

p

erso

n

får

rum

i b

åten

D

en s

törs

ta a

v fa

rkos

tern

a h

ar o

van

ar

en

så

kal

lad

k

vin

no

båt

el

ler

um

jak

, b

yggd

en

ligt

sam

ma

pri

nci

p,

men

od

äcka

d,

och

i

den

ry

mm

as

två

till

tr

e fa

mil

jer

med

a

llt

pie

k

och

p

ack

.

2 1

K I N E S I S K D J O N K : EN G A M M A L S Y N PÄ G U L A H A V E T På navigationens och skeppsbyggnadens område har Kina i många avseenden föregått Västerlandet. Djonken är sålunda i huvudsak densamma som för tusen år sedan, men trots sitt klumpiga yttre är den en vida bättre seglare än man vore böjd att tro.


varpå han gör en fullständig saltomortal med båt och allt.

Vid större transporter begagna eski-måerna sig av umjaken, byggd enligt samma princip som kaj åken, men odäc-kad och försedd med styre och riktiga åror. Umjaken kan uppnå ända till tolv meters längd och bär två eller tre familjer med allt deras husgeråd. Den sanne eski-mån ser emellertid med förakt ned på umjaken och har intet mer smickrande namn för den än »kvinnobåten».

Större fartyg.

Nu är tiden inne att vända sig till far-tyg av mer imponerande dimensioner och större sjöduglighet.

Bland den tidigare medeltidens skepps-byggare intogo de gamla kineserna en framträdande plats. De stodo i nautiska insikter betydligt framom araberna och de sj öfarande medelhavsfolken, och även på båtbyggets område uppnådde de synner-ligen aktningsvärda resultat. Den flat-bottnade djonken av i dag är med sin höga för och akter och sina medels bamburör utspända segel av flätade mattor högst antagligt en rätt trogen avbild av sin anfader från den tid, då vikingarna slogo Europa med skräck. Men trots sitt klumpiga yttre är den ingalunda en så dålig sjöbåt, som man vore frestad att tro, och med avseende på snabbhet behö-ver den icke frukta jämförelse med flerta-let av våra dagars seglare.

I Europa innehade nordmännen under den tidigare medeltiden länge rangen av de skickligaste båtbyggarna. Vikingar-nas långskepp voro präktiga, starka, sjö-dugliga fartyg, som icke blott kunde föra en manstark krigarskara ombord, utan även hästar och boskap. Olav Tryggves-sons ryktbara Ormen Långe, på sin tid antagligen det största skeppet i Norden, uppgives hava mätt mer än 60 meter över stäv och skall hava haft icke mindre än 34 roddarbänkar. Att Ormen Långe verk-ligen förtjänade sitt namn framgår, om man betänker att Columbus' stolta flagg-skepp, »Santa Maria», byggt 500 år senare, mätte blott omkring 28 meter i längd.

Under 1500-talet ägde en mäktig ut-

veckling rum inom skeppsbyggeriet. Man syftade målmedvetet till att öka skrovens styrka och sjövärdighet. Riggen fick den konstruktion den i huvudsak bibehållit in i segelfartygens sista tider. De ledande nationerna på skeppsbyggeriets område voro spanjorer och engelsmän. Spanjo-rerna lade an på att bygga mycket stora fartyg, engelsmännen snabba. Galeoner-na, som hämtade silver och guld från Syd-amerika till Spanien, kunde taga in en last på 1,000—1,200 ton. De engelska skeppen ägde långt ifrån samma lastkapa-citet, men överträffade sina medtävlare betydligt i fråga om snabbhet och manö-verförmåga, vilket »den heliga armadans» jättestora galeoner, caracker och galeasser nogsamt fingo erfara.

Under 1600- och 1700-talet gick Frank-rike i vissa avseenden i spetsen på skepps-byggeriets område. De franska fartygen utmärkte sig särskilt för sin seglingsför-

C O L U M B U S F L A G G S K E P P Vi se här ett i Spanien byggt duplikat av »Santa Maria», vilket korsade Atlanten år 1893, 401 år efter det Columbus första gången seglade t i l l

N y a världen.

23


måga och sina fina, smidiga linjer, och det hände ofta att engelska skeppsbyggare arbetade efter franska modeller.

Förrän vi övergå till att tala om ång-fartygen är det skäl att nämna några ex-empel på den storartade utveckling segel-sjöfarten undergick ännu på sina yttersta dagar under senaste århundrade. Egen-domligt nog var det amerikanerna, som plötsligt trängde fram i första ledet som byggare av snabbgående segelfartyg. För något mer än hundra år sedan tillrygga-lade barkskeppet »George of Salem» sträc-kan Kalkutta—Boston på den häpnads-väckande korta tiden av 95 dagar. Året därpå slog det sitt eget rekord genom att återvända till Kalkutta på 85 dagar. Vid samma tid behövde brittiska ost-indiefarare fem till åtta månader för den

mycket kortare färden från London till Kalkutta.

År 1845 byggdes det ryktbara klipper-skeppet »Rainbow», som med sin skarpa bog, sin utfallande förstäv och stora bredd midskepps så fullständigt avvek från alla tidigare segelfartyg, att gamla sjöbjör-nar togo på sin ed att det var byggt mot naturens lagar. Då fartyget sjö-sattes var en väldig folkmassa försam-lad i väntan på att det skulle kantra vid första vindstöt. Sjösättningen av-löpte emellertid utan missöden, och i februari månad seglade »Rainbow» till Kina för att välbehållen återvända i september med en last, värd två gån-ger fartygets pris.

Ungefär ett decennium senare uppnår klipperskeppet »Lightning» under över-

E T T BARKSKEPP U N D E R F U L L A S E G E L Maskinkraften har visserligen gått segrande fram på sjöfartens område, men ännu är segelfartygets tid icke all. Hur mångens hjärta klappar icke fortare vid åsynen av den höga riggen och de svällande seglen. I barkskeppet framträder långfärdsseg-

laren i sin kanske mest tilltalande gestalt.

24

EN L Å N G F Ä R D S S E G L A R E PÄ V Ä G FRÄN ZANZIBAR T I L L INDIEN Ovanstående med latinsegel riggade långfärdsbåt har mycket gamla anor ocjh begagnades måhända ursprungligen på Persiska viken. Forna dagars slavhandel betjänade sig huvud-

sakligen av båtar av denna typ.

resa från East Boston till Liverpool en me-delfart av drygt 18 knop i 24 timmars tid. Knop är ett hastighetsmått, motsvarande en sjömil (1852 m) i timmen.

Detta är en enastående prestation till och med för ett klipperfartyg, och snabb-seglande yachter kunna ej ens drömma om något liknande. Under en år 1905 föranstaltad kappsegling över Atlanten tillryggalade den amerikanska yachten »Atlantic» 341 sjömil på en dag med en medelfart av 14,2 knop, vilket torde vara snabbhetsrekordet för yachters vidkom-mande på längre sträckor. Kortdistans-rekordet utgör 16,5 knop och innehas av den i Storbritannien byggda yachten »Rainbow».

Ångan börjar sitt segertåg.

År 1807 betecknar en vändpunkt i sjö-fartens historia. Detta år bygger den ame-rikanske uppfinnaren och ingenjören Ro-bert Fulton ångaren »Clermont», det för-sta praktiskt användbara ångfartyget i världen. Fulton hade dragit mycken nytta av de förarbeten, som under 1700-talets sista årtionde gjorts av den skot-ske ingenjören W. Symington, och han hade redan år 1803 byggt sin första ång-båt, avsedd för trafik på Seinen. De för-hoppningar han fäst vid denna förstlings-skapelse hade emellertid strandat på de maktägandes, främst Napoleons, brist på intresse.

HJ

UL

ÅN

GA

RE

PÄ

M

ISS

ISS

IPP

I U

TA

NF

ÖR

S

T.

LO

UIS

N

ord

amer

ikas

st

örs

ta

flod

er

bju

der

k

olo

ssal

a n

avig

atio

nss

våri

ghet

er

på

gru

nd

av

d

e st

ora

växl

inga

rna

i

vatt

enm

ängd

en.

Hju

lån

ga

re h

ava

vari

t i

bru

k

på

Mis

siss

ipp

i se

dan

år

18

70

o

ch

här

h

av

a

de

sitt

fu

lla

ex

iste

nsb

erät

tig

and

e,

ty^

de

ä

ro

idea

lisk

a fo

rtsk

affn

ings

med

el

särs

kil

t vi

d

lågt

v

att

en

stå

nd

. D

å p

råm

ar

tag

as

på

bo

gser

, su

rras

d

e fa

st

lån

gsi

des

v

id

de

klu

mp

iga

, m

en

till

förl

itli

ga

ån

garn

a.

Ob

serv

era

d

et l

ånga

av

stån

det

m

ell

an

sk

ov

elh

jule

n

och

d

e u

nd

er

sko

rste

nar

na

bel

ägn

a m

ask

iner

na.


»Clermont» upprätthöll jämn trafik på Hudsonfloden och efterföljdes snart av ett flertal ångare, byggda för fart på nordamerikanska floder. Den första europeiska ångbåten var »The Comet», som blev färdig år 1812 och gjorde regel-bundna turer på floden Clyde i Skottland. Tack vare engelsmannen Samuel Owen blev Sverge det andra i ordningen av Eu-ropas länder, som underhöll reguljär ångbåtsfart. Owen gjorde sitt första för-sök år 1816 med ett propellerfartyg, vil-ket dock slog fel. Året därpå byggde han en hjulångare, »Amphitrite», som gick mellan Stockholm—Uppsala—Västerås.

Världshaven erövras. Ångbåtarnas användning begränsades

ange och väl till flodfart, kusttrafik och färder på innanhav. Visserligen korsa-des Atlanten redan år 1819 för första gån-gen av en ångare, »Savannah», men den lyckliga utgången av detta företag för-mådde ej nämnvärt stegra förtroendet till med ånga drivna fartyg som samfärds-medel på världshaven. Segelfartygen be-varade länge en oinskränkt hegemoni inom oceantrafiken, och det skulle förgå nästan två årtionden efter »Savannah 's» framgångsrika överfart, innan ett avgö-rande slag riktades mot deras makt. År 1836 bildades i England det första bola-get för ångbåtstrafik på världshaven. Den första kapplöpningen över Atlanten mellan ångfartyg ägde rum år 1838, då 700-tonnaren »Sirius» stävade ut från Cork på Irlands västkust och 1,340-ton-naren »Great Western» fyra dagar därpå avgick från Bristol. Båda fartygen löpte på samma dag in i New Yorks hamn.

Oceanlinjerna. Nu randas äntligen de stora oceanlin-

jernas tid. Brittiska regeringen uppmanar rikets redare att inkomma med anbud på övertagande av postföringen mellan Eng-land och Amerika. En företagsam kana-densisk redare, kväkaren Samuel Cunard från Halifax i Nova Scotia, besluter sig genast för att slå ett avgörande slag. Han far över till moderlandet och sätter sig där i förbindelse med tvenne engelska vän-

ner. De tre redarna bilda Cunardbo-laget med ett kapital av 200,000 pund och bygga fyra ångare, »Britannia», »Arcadia», »Caledonia» och »Columbia». Ångarna äro icke stora enligt vår tids mått, ty de upp-nå ett deplacement av föga mer än 1,000 ton var. De äro byggda av trä och drivas med hjul. De skjuta en fart av ungefär 8 knop och behöva nästan tre veckor för fär-den över Atlanten. Detta är den anspråks-lösa början till den stora Cunardlinjen, som numera för den transatlantiska pos-ten med båtar, vilka man med all rätt plägar kalla »flytande palats».

Propellern. Oceantrafiken ådagalade snart nöd-

vändigheten av ett ändamålsenligare f ram-drivningsmedel än skovelhjulen. De lång-samma hjulmaskinerna ställde sig föga ekonomiska, och vid hög sjögång kunde hjulen mycket lätt taga skada. Det blev svensken John Ericson förbehållet att fullborda det verk Samuel Owen påbör-jat. Sina första experiment med ett pro-pellerfartyg gjorde han år 1837 i London. De utföllo ingalunda olyckligt, men han kunde ingenting göra för att utnyttja sin uppfinning, ty de engelska marinmyndig-heterna förvägrade honom hårdnackat sin medverkan. Först efter sin överflytt-ning till Amerika kunde Ericson föra sin idé till seger. Han lyckades övertala byg-garna av ångfregatten »Princeton» till användning av propellern, och en efter fartygets sjösättning år 1843 anord-nad tävlan med den tidigare omnämnda hjulångaren »Great Western», som dit-tills ställts högst av samtliga ångfartyg, gav ett förkrossande vittnesbörd om det nya framdrivningsmedlets överlägsenhet.

Järnångarna. Ungefär vid samma tidpunkt började

man använda järn som skeppsbyggnads-material i stället för trä. Visserligen hade man redan i århundradets början byggt några små järnångare, och en av dem, »Garry Owen», som gjort skeppsbrott på sin första resa, hade befunnits förbli tät, medan samtidigt havererade träfartyg sla-gits totalt i spillror av sjön. Men trots det-ta bevis på järnets företräde framhärdade

27

ET

T

MÄ

ST

ER

VE

RK

A

V

SK

EP

PS

BY

GG

NA

DS

KO

NS

T:

L

INJ

EÅ

NG

AR

E I

K

OR

SIK

AN

SK

HA

MN

V

i se

h

är

ånga

ren

»

Mau

reta

nia

»

lig

ga

till

an

kar

s u

tan

för

A

jacc

io.

Nö

dvä

nd

igh

eten

av

sn

abb

a o

ch

rege

lbu

nd

na

förb

ind

else

r

mel

lan

N

ord

amer

ika

och

E

uro

pa

h

ar

lett

ti

ll

att

man

st

ädse

in

satt

de

stö

rsta

o

ch

mes

t sn

abb

gåen

de

fån

garn

a

på

den

na

lin

je.

År

183

8 t

illr

ygga

lad

e ån

gare

n »

Gre

at

Wes

tern

»

strä

ckan

N

ew

Yo

rk—

En

gla

nd

p

å 16

d

ag

ar.

D

en

gick

hel

a ti

den

m

ed

ånga

, m

en

var

även

u

tru

stad

m

ed

sege

l.

År

190

7 ti

llry

ggal

ade

»M

aure

tan

ia»

sa

mm

a st

räck

a p

å m

ind

re ä

n

5 d

agar

. D

e b

åda

fart

ygen

s d

epla

cem

ent

var

resp

. 1,

30

0 o

ch

32,0

00

to

n.

ÅN

GA

RE

ME

D

EN

AS

TÅ

EN

DE

L

AS

TK

AP

AC

ITE

T U

TA

NF

ÖR

F

OR

T W

ILL

IAM

I

KA

NA

DA

D

essa

la

stån

gare

g

å

i tr

afik

på

L

ake

Su

per

ior

i N

ord

amer

ika.

B

rygg

an o

ch o

ffic

ersh

ytte

rna

äro

pla

cera

de

alld

eles

fra

mm

e i

för

en,

bes

ättn

inge

n^

ålle

r ti

ll

akte

rut,

e

tt

arra

nge

man

g so

m

är

dir

ekt

mo

tsat

t d

et

van

liga

. M

ed u

nd

anta

g a

v e

tt b

egrä

nsa

t u

trym

me

i fö

r o

ch a

kte

r är

o b

åtar

na

följ

ak

tlig

eI1

ett

en

da

sto

rt

last

rum

o

ch

äga

stö

rsta

tä

nk

bar

a la

stk

apac

itet

i f

örh

ålla

nd

e

till

si

tt

dep

lace

men

t.

De

k

lum

pig

a ån

garn

a ä

ro

inge

n

frö

jd

för

ö

gat,

men

in

trad

ern

a fr

ån

der

as

reso

r m

ella

n

ham

nar

na

vid

d

et

väld

iga

inn

anh

avet

u

tfal

la

säk

erli

gen

ti

ll

red

arn

as

full

a b

elå

ten

het

.

SL

AG

KR

YS

SA

RE

I

ÖP

PE

N S

JÖ

S

kil

lnad

en

mel

lan

ör

logs

- o

ch

han

del

sfar

tyg

h

ar

med

avs

een

de

på

byg

gnad

och

typ

un

der

nya

re t

id l

änge

var

it r

inga

ell

er i

nge

n,

men

i v

åra

dag

ar ä

r sp

ecia

lise

rin

gen

st

rän

gt

gen

om

förd

. V

i är

o h

är i

ti

llfä

lle

at

t b

eun

dra

tve

nn

e st

åtli

ga k

rigs

skep

p.

Den

övr

e b

ild

en v

isar

oss

den

tys

ka

sla

gkry

ssar

en

»M

oltk

e»,

byg

gd u

nd

er å

ren

19

10—

1911

. »M

oltk

e» v

ar m

ed s

ina

28,4

kn

op

på

sin

tid

den

sn

abb

aste

sla

gkry

ssar

en i

vär

lden

, m

en ö

vert

räff

as a

v d

en b

ritt

isk

a sl

agk

ryss

aren

»

Rep

uls

e»,

som

vi

se

p

å d

en n

edre

bil

den

. »R

epul

se»,

som

ble

v fä

rdig

i j

anu

ari

1916

, äg

er e

tt d

epla

cem

ent

av 2

6,50

0 t

on o

ch g

ör 3

1,5

kno

p.


man i att bygga ångbåtar av trä, ända tills man kom underfund med att maximi-längden för ett träfartyg utgjorde om-kring 90 meter. Skrov av större längd vi-sade en sorglig benägenhet att böja sig. Nu övergick man förbehållslöst till jär-net, och härvid gjordes den överras-kande upptäckten att man genom att an-vända järn som material nedbragte skro-vets vikt med minst en tredjedel.

Snart uppstod en farlig konkurrent till järnet. Stålet var både starkare och lät-tare, och det utträngde småningom järnet helt och hållet ur dess position. Den för-sta stålångaren var antagligen »Ma Ro-bert», som byggdes i mitten av förra år-hundradet för den store missionären Da-vid Livingstone och kom till användning vid dennes färder på Sambesifloden i Af-rika. År 1881 byggde Cunardbolaget sin första stålångare, »Servia», som hade ett deplacement av 7,000 ton och sköt en fart av 17 knop. Från 1890-talets början användes stålet vid så gott som alla ny-byggnader, och från den tiden har man även oavlåtligt ökat ångarnas storlek, tills man kommit till våra dagars flytande städer på 60,000 ton.

Örlogsfartyget. Ångan har självfallet spelat en bety-

dande roll i det moderna örlogsskeppets historia. I förstone ställde sig brittiska amiralitetet, det ledande i världen, lika tvekande till den nya drivkraften som handelsmarinen, och det enda man till att börja med vågade sig på var byggan-det av tre små ångbarkasser. År 1843 byggdes det första med ånga drivna ör-logsfartyget, korvetten »Rattler», mä-tande något över 1,000 ton. Rattler var även det första krigsskepp som gick med propeller i stället för hjul, och till denna nymodiga anordning kunde fartygets kon-struktör övertala vederbörande först efter det han ställt till en kraftmätning mellan »Rattler» och »Alecto», ett hjulfartyg av samma storlek och maskinstyrka. Ehuru »Alecto» stretade för full maskin åt mot-satt håll, slutade experimentet med att »Rattler» drog hjulångaren efter sig med en hastighet av nära nog tre sjömil i tim-men.

Pansarskeppet.

Det dröjde ej länge innan också krigs-skeppens skrov byggdes enbart av järn. År 1845 framlade franska marinens kon-struktionschef ett förslag om byggande av ett krigsfartyg av järn, skyddat av en kring fartyget löpande pansargördel. Detta förslag fick emellertid inga praktiska följ-der. Däremot ledde en av Napoleon III år 1854 utfärdad order till byggande av trenne flytande batterier, beklädda med ett 11,4 centimeter tjockt pansar, vilka under Krimkriget stodo sig förträffligt mot det ryska grova artilleriets eld. Upp-muntrat härav, lät franska amiralitetet år 1858 bygga det första pansarskeppet, »Gloire», vars skrov var av trä, men be-klätt med ett 12 centimeter tjockt pan-sar. Följande år påbörjade England byg-gandet av ett pansarfartyg, »Warrior», som var helt och hållet av järn. »Warrior» mätte över 6,000 ton och utvecklade en maskinstyrka av 1,250 hästkrafter. Det för den tidens förhållanden ytterst impo-nerande skeppet var det sista fartyget av fregattyp, men tre gånger större än Nel-sons största linjeskepp. Sin definitiva förkastelsedom fingo träfartygen under amerikanska inbördeskriget 1861—1865, då det av järn byggda rammskeppet »Mer-rimac» visade sig vara en oövervinnlig motståndare för alla de träfartyg, som fördes mot det i samlad trupp. Efter denna erfarenhet började man i allt större utsträckning bygga krigsskepp, försedda med väldiga metallrammar och pansar-torn. Ryktbarast bland de första tornfar-tygen var kanske »Captain», som förde tvenne stora Armstrong-kanoner inmon-terade i torn på sitt däck. Den första turen utföll mycket lyckligt, men på sin andra kryssning i Biscayabukten kan-trade det ståtliga skeppet och gick genast till pöls. Med 1890-talets ingång övergick man till stålet som byggnadsmaterial och till konstruktion av allt större och större skepp med oavlåtlig stegring av farhas-tigheten — alltså samma utveckling som inom handelsmarinen.

Och nu komma vi till den yngsta, men kanske piggaste telningen inom båtarnas stora familj.

31

B R I T T I S K K R Y S S A R E I S Y D F R A N S K H A M N Ovanstående fotografi visar oss en brittisk lätt kryssare av Ceres-klass liggande på redden^ utanför den lilla sydfranska hamnstaden Villefranche-sur-mer, belägen 4 k m öster om Nizzaj vid en vik av Medelhavet. Det smäckra örlogsfartyget, som löpte av stapeln våren 1917, äger ett deplacement av 4190 ton, mäter dryga 137 m i längd och något över 13 m i bredd.

Undervattensbåten. Under århundraden hade det varit upp-

finnarnas dröm att bygga båtar, som kun-de röra sig under vattenytan. Det blev ångbåtens skapare, Robert Fulton, för-behållet att göra drömmen till verklighet. År 1801 byggde han världens första verk-ligt dugande undervattensbåt, »Nautilus», som kunde stiga ned på 25 fots djup och i flere timmar hålla sig under vattnet. Fulton byggde båten i Frankrike med tanke på att den skulle användas i kriget mot engels-männen, och om Napoelon varit framsynt nog att inse uppfinningens betydelse, skulle historiens gång måhända hava kunnat förändras. Men Napoleon misstrodde det nya vapnet och gav icke Fulton den öns-kade beställningen på undervattensbåtar.

Idén tager form. Därmed avstannade utvecklingen för

långa tider framåt. Amerikanska inbör-deskriget inspirerade en annan amerikan, amiral Huntley, till byggande av en un-

dervattensbåt, och denna gång ernåddes praktiskt resultat: den av amiralen konstruerade undervattensbåten lycka-des sänka ett krigsskepp. Svensken Nor-denfelt byggde mellan åren 1881 och 1888 fyra undervattensbåtar. Den moderna undervattensbåten förskriver sig från år 18S8, då den franske konstruktören kédé byggde »Gymnote», en båt av 20 meters längd, driven med elektricitet. »Gymnote» var även den första undervattensbåt, som utrustades med hydroplan i syfte att underlätta nedstigningen under vatten-ytan. Därefter höll Frankrike sig länge i spetsen tack vare en rad snillrika kon-struktörer. Det gick in på nästa århund-rade innan England införlivade det nya vapnet med sin mäktiga flotta. Den för-sta brittiska undervattensbåten sjösat-tes år 1901. Tre år därpå erhöll Sverge sin första undervattensbåt. Tyskland, som under världskriget använde det fruk-tansvärda vapnet med så ödeläggande verkan, sällade sig först år 1906 till de u-båtbyggande makterna.

a o

Öknens söner BEDUINERNA I VERKLIGHETEN

Det stora, förhärjande krig, som för ej sä länge sedan skakade vida delar av jordklotet, ledde till frigörelse av många folk ur ett månghundraårigt förtryck. Bland dessa frivordna nationer finna vi också araberna, som i dag föra en na-tionell tillvaro i ett flertal välden, åtnjutande olika grader av politisk oav-hängighet. Beduinerna utgöra det rasrenaste elementet inom detta gamla kri-garfolk och hava alltid varit de första att gripa till vapen mot fienden. Det kan därför vara av intresse att kasta en blick på de härdiga ökennomaderna sådana de te sig i verkligheten, icke i sagans och diktens förskönande belysning.

.ET finns få folk på jorden, som hava ' en så ärorik forntid att uppvisa som

araberna. För mer än tusen år sedan be-härskade de en stor del av den då kända världen; deras universitet lockade till sig bildningstörstande från alla folk; deras arkitekter uppförde byggnader som än i dag fylla sinnena med häpnad. Det stolta världsväldet har förintats, men folket le-ver ännu, ett föremål för undran och djup-sinniga spekulationer.

Araberna uppdelas sedan gammalt i tvenne kategorier: de i städer, byar och utmed flodstränder-na bofasta araberna och de kringströ-vande nomaderna, beduinerna. Mellan dessa båda kategorier råder en livlig anta-nism. De bofasta araberna stämpla ökennomaderna som »rena barbarer», och tältborna se med förakt ned på sina förvekligade stam-fränder i städer och bysamhällen.

Beduinerna repre-sentera i viss mån aristokratin inom sitt folk. De bo-fasta araberna äro ett starkt uppblan-dat släkte, som ut-vecklat egenskaper, vilka varit forn-tidens araber främ-mande, medan no-maderna bevarat sitt blod rent genom år-

EN Ö K E N K V I N N A S S M Y C K E N Beduinkvinnans vanligaste smycken äro hals-band, stundom av silver eller guld, i regeln av anspråkslösare metall, glaspärlor och en bröstnål som sammanhåller hennes dräkt.

tusendena. De leva i dag ungefär på samma sätt som deras förfäder för 3,000 år sedan, och deras skarpskurna, välformade anlets-drag och obetvingliga frihetskärlek säga oss, att vi i dem stå inför de sanna av-komlingarna av det stolta erövrarfolk, som en gång bragte Europa att darra.

Det är ytterst vanskligt att uppskatta beduinernas antal, ty de hålla sig ener-giskt undan vid alla folkräkningar, bakom vilka de ana ett försök från skattemyn-digheternas sida att slå sina klor i dem. Ökenviddernas friborna söner hava icke

på långa tider beta-lat skatt till någon överhet, och den va-nan har slagit så djupa rötter hos dem, att de ej kunna från-gå den ens i de län-der, där araberna nu hava högsta makten. Enligt en färsk en-gelsk uppgift utgöra ökennomaderna un-gefär en halv miljon; denna siffra är emel-lertid på ovan an-given grund enbart approximativ, men de torde i intet fall bilda nämnvärt mer än en sjundedel av den totala arabiska befolkningen. Man är likväl frestad att tro beduinerna vara långt talrikare än de i verkligheten äro, ty man möter dem nästan överallt i den närmare östern. Man

K A M E L R Y T T A R E FRÄN J E M E N L A N D E T Denne skräckinjagande beduin tillhör en stam, som under årtusenden lärt sig trotsa en hetta, för vilken europén oundvikligen dukar under. Den vilde ryttarens täta, toviga hår skyddar honom för att drabbas av solstyng. Nomaderna i imamatet Jemen hava alltid utmärkt sig för sin stridslystnad och under seklernas gång med hänförelse kämpat mot de turkiska inkräktarna.

B A R N D O M S T I D E N är icke lång i Arabien, och för flickor slutar den till och med tidigare än för pojkar. Beduinflickan anses giftasvuxen vid tretton års ålder, och då börjar livets allvar för henne. Men därförinnan försummar hon intet tillfälle att glädjas åt tillvaron, vilket även

kommer till synes i det glada ansiktet på bilden här ovan.

»ÖKNENS SKEPP.» — Beduinerna förstå sig förträffligt på kamelen och draga mycken nytta av det föga sympatiska djuret. Som rid- och lastdjur är kamelen oumbärlig på långfärder över ökenvidderna under en brännande sol. Kamelens hår tjänar som material till filtar, tält, rep och kläder, dess mjölk kan drickas, dess kött kan förtäras och dess hud kan beredas till läder.

ÖKNENS SÖNER

träffar på dem i Arabien och Syrien, i Mesopotamien och Egypten och utmed Nordafrikas kuster, ja, de hava förirrat sig ända till Kurdistan och Persien.

Beduinen som herde. Boskapsskötseln har sedan urminnes

tider varit beduinens huvudnäring; jord-bruket spelar en fullkomligt underordnad roll för honom. Det är nödvändigheten att finna nya betesmarker för sina hjor-dar av får och getter, som driver honom att flytta från plats till plats inom det område hans stam med hävdens rätt be-traktar som sitt. Den kringströvande ökenryttaren är mycket lätt igenkännlig i sitt fyrkantiga huvudkläde, samman-hållet över hjässan med en grov gethårs-kordong, sin vida mantel, under vilken lian bär en åtsittande skjorta av bomull eller siden, omgjordad med ett läderbälte, vari en pistol eller en dolk är instucken.

Vådorna av ett möte med beduiner. Ingenting kan emellertid vara mindre

angenämt för en resande europé än att oförmodat stöta på en sådan uppenbarelse i öknen under omständigheter, då han ej kan räkna på den okränkbarhet som till-kommer honom enligt gästvänskapens oskrivna lagar.

De oroliga nomaderna nöja sig inga-lunda med det fredliga herdelivets fröj-der. Hur mången resande har ej ryckt till vid det plötsliga ropet: »Beduiner!» Ett överfall på en karavan är en sann högtidsstund för de vilda sällarna. De slå ned på sina offer beväpnade med ge-vär, lansar och jataganer, och ve de färd-män, som ej äro starka nog att avvärja anfallet. Beduinerna draga sig icke för att utplundra en främling, som utan till-stånd förvillat sig in på hans område, och i fall av nödvändighet göra de sig inga betänkligheter att skära halsen av honom. De äro skoningslösa i behandlingen av sina fångar, och den lösepenning de fordra kan stiga till ofantliga belopp.

En otrygg tillvaro. Beduinernas håg för rov och plundring

finner till en del sin förklaring i det stän-diga osäkerhetstillstånd, vari de själva

leva. Vad gagnar det beduinen, om hans stam slutit de mest betryggande fördrag med närboende stammar? Detta skyd-dar honom icke för ett nattligt överfall av en rövarhord från en tiotals mil av-lägsen trakt. Hans lilla, obefästa läger ligger för långt från stamförvanternas för att han skall kunna räkna på den ome-delbara hjälp som är av nöden. Han mås-te därför finna sig i att de djärva inkräk-tarna fara av med hans värdefullaste djur och ägodelar. Så förgå månader, under vilka han utblottad irrar kring i öknen i väntan på den sälla stund, då han kan förena sina stamförvanter till ett mot-anfall på vedersakarna, vilka därpå i sin tur bliva förpliktade till en framtida straffexpedition. Eller också kan bedui-nen på sina spaningsfärder efter nya be-tesmarker se sig tvungen att angripa den stam, som redan bebor det område han eftertraktar. På detta sätt uppkomma en serie in i varandra gripande blods-hämndsförpliktelser, vilka göra bedui-nens liv till ett allas krig mot alla. Är det då underligt, om han från sin primitiva ståndpunkt anser sig berättigad att brand-skatta den otrogne främling, som olovligt beträtt hans område?

Kvinnans ställning. Ett i våra ögon icke odelat sympatiskt

drag hos beduinerna är deras syn på kvinnan, alltigenom präglad av den mo-hammedanska ringaktningen för det sva-gare könet. En beduin äter ytterst ogärna i sällskap med kvinnor, och även i tältet leva könen i sträng avskildhet från var-andra. Detta förakt är i grund omotive-rat, ty beduinkvinnans liv är fullt av slit och möda. Ökennomaderna anse allt kroppsarbete vara mannen ovärdigt och överlåta åt sina kvinnor de betungande sysslorna i lägret, medan de själva nöja sig med att se efter sina hästar och kameler.

Öknens skepp. Men beduinens behandling av dessa

djur lämnar ur europeisk synpunkt myc-ket övrigt att önska. Det gäller i synner-het kamelen: den behandlas med en grov-het och omildhet, som man skulle tycka

I- 3- 37

H U R U B E D U I N E R N A K Ä R N A S M Ö R Nomaderna transportera alla sina flytande varor i skinnsäckar. Beduinernas kärningsmetod uppfanns måhända av en tillfällighet genom att en ökenryttare märkte att de häftiga skak-ningarna under en längre ritt förvandlat hans vid sadeln fastgjorda mjölkranson til l smör. Det är i varje fall dessa skakningar, som nu imiteras av de tålmodiga beduinkvinnorna.

att detta »öknens skepp» — så kallas kamelen på beduinernas uttrycksfulla språk — ej vore förtjänt av.

Detta kan dock i viss mån bero på kamelen själv, som är ett vresigt och svår-hanterligt djur, oförmöget att fatta till-givenhet för sin herre. Det har sagts om kamelen att den aldrig skulle söka kasta av sin ryttare, ty ett sådant trick över-

ginge alldeles dess förstånd. Om däremot ryttaren av sig själv fölle ned från dess rygg, skulle kamelen aldrig tänka på att hejda sig på sin vandring genom öknen för att se sig om efter sin herre.

Och dock är kamelen absolut oumbär-lig för beduinen. Den kan färdas dagar i sträck genom vattenfattiga trakter och livnära sig på de taggiga plantor, som

ÖKNENS SÖNER

skjuta upp ur sanden. Kamelens ögon äro skyddade för solen av de tjocka ögonlocken, och då samumvinden drager fram över öknen kan kamelen hermetiskt sluta sina näsborrar mot de inträngande sandkornen.

Beduinernas primitivitet. Vi hava sett nog av beduinerna för att

icke vänta oss att de skola hava mycket i behåll av den urgamla arabiska kulturen, som för mer än tusen år sedan reste sig högt över den samtida europeiska. Med skriv- och läskunnigheten är det ytterst illa beställt. Ännu tydligare framstår deras efterblivenhet, om vi kasta en blick på allt som har med hälsovården att göra. Deras kunskap om läkeörter överglänser icke de europeiska folkens under den gråaste medeltiden, och de mediciner de använda kurera blott de allra enklaste sjukdomar. Beduinerna hava mycket lätt att inbilla sig lida av svåra åkommor, men när det gäller att bota dem tro de mindre på sina läkemedel än på bruket av amuletter och talismaner. Intet under om ej heller den högre läkarkonsten skju-tit rikare skott. Såväl bland ökennoma-derna som de bofasta araberna står kirur-gin på en synnerligen barbarisk nivå, och endast de, som äga förmågan att stoiskt uthärda de mest olidliga smärtor, kunna över huvud tänka på att underkasta sig en operation. I regeln begränsas emeller-tid kirurgens värv till åderlåtningen — ett universalmedel, vilket beduinen tar sin tillflykt till med samma blinda tro som våra förfäder för tvåhundra år sedan. Åderlåtningen utföres av en barberare, och först om den härav motsedda lättna-den vägrar att inställa sig, uppsöker be-duinen en »hakim», en läkare. Besöket slutar ofta med att patienten, ifall han råkar behärska skrivningens svåra konst, uppmanas att nedskriva vissa tänkespråk ur koranen och därpå antingen svälja papperet eller blöta det i vatten och dricka upp detta; på så sätt kommer han att svälja bläcket, varmed de heliga orden skrivits ned, och härav skall han varda frisk. Vi få likväl ej glömma att det var arabiska fältskärer, som fordom utförde invecklade operationer med användande

av bedövningsmedel på en tid, då män-niskorna i Europa sökte bot för sina krämpor i prästerskapets undergörande handpåläggningar.

Beduinernas förtjänster.

Vi böra taga i betraktande att myc-ket av bristerna beror på de förhållan-den, under vilka beduinerna äro dömda att draga sig fram genom tillvaron, och det vore ytterst obilligt att förneka att de äga stora förtjänster. Den yttre verklig-heten kan hämma och förkväva, men al-drig helt utplåna seklernas arv.

Beduinerna besitta många egenskaper, som höja dem över deras yttre villkor: ett mycket skarpt naturligt förstånd, som förutsätter en nedärvd skatt av undermed-veten tanke och iakttagelse; en suggestiv vältalighet på fädernas rika och utom-ordentligt invecklade språk; en förmåga att behärska affekter och lidelser, som för-råder generationer av erfarenhet och själv-tukt; en sedestränghet, som stålsatt dem mot många av Orientens laster och njutnin-gar. Ej heller sakna de den tapperhet, som fordom gjorde Mohammeds efterföl-jare till ett så fruktansvärt erövrarfolk. Turkarna lyckades aldrig tvinga öken-stammarna till tro och lydnad, och i det härnadståg, som ledde till Arabiens frigörelse, ställde beduinerna de övriga araberna i skuggan genom sin oförvägen-het och oförtröttade kamplust.

Vida omtalad är slutligen beduinens obrottsliga trohet mot gästvänskapens bud. En främling, som med behörigt till-stånd, vanligen förvärvat mot en överens-kommen avgift av stammens scheik, be-träder hans område, är fullkomligt säker till liv och lem. Det är under sådana för-hållanden europén har möjlighet att rycka ökennomaderna närmare in på livet, ty då lägga de av något av den misstro och den förbehållsamhet de visa mot allt, som ej hör deras ras och religion till. De långa pratstunderna vid lägerelden om kvällen ge den vite främlingen tillfälle att tränga in i beduinernas egenartade tankevärld och lyssna till de fantasifulla berättelser, som i ett blomsterrikt språk flöda från de härdiga ökenryttarnas läppar.

39

NÄ

R

BE

DU

INS

CH

EIK

EN

IMO

TT

AG

ER

G

ÄS

TE

R

Eu

rop

eisk

a

bes

ök

are

hav

a ko

mm

it

till

lä

gret

oc

h

sch

eike

n

låte

r ti

llre

da

kaff

e

för

gäs

tern

a.

Bön

orn

a kr

oss

as i

en

u

tsö

kt v

ack

er m

ort

el o

ch r

osta

s vi

d

sak

ta e

ld.

Kaf

fet

se

rver

as

i sm

å sk

ålar

, st

ark

t so

ckra

t oc

h p

arfy

mer

at

med

en

uts

ök

t ro

sen

esse

ns.

O

m g

äste

rna

vilj

a vi

sa s

in v

ärd

sär

skil

d u

pp

-m

ärk

sam

het

, sk

ola

d

e fö

rtär

a

kaff

et

un

der

lj

ud

ligt

sö

rpla

nd

e:

det

ta

är

ett

teck

en

på

att

det

sm

akar

dem

vä

l.

Bed

uin

en t

er s

ig u

tan

tvi

vel

i si

n

gyn

nsa

mm

aste

d

ager

un

der

sit

t u

töva

nd

e av

gä

stvä

nsk

ap

ens

pli

kte

r.

Genom tre förbjudna länder LIVET OCH NATUREN I TIBET, BHUTAN OCH NEPAL

Det ges i våra dagar få länder på jorden, vilka icke befarits av vita män. Nu skola vi få läsa om tre sådana länder, och de ligga alla tätt intill varandra. Om vi se på en karta över Asien finna vi att Indien i norr avgränsas av Himalajabergen, bortom vilka ett ofantligt och hittills föga känt område utbreder sig: Tibet. De små bergsta-terna Nepal och Bhutan ligga mellan Tibet och Indien och avskäras från varandra av den ändå mindre infödingsstaten Sikkim. Ända tills Storbritannien år 1904 sände en expedition till Lhasa, Tibets huvudstad, hade denna sällsamma stad besökts av blott två eller tre vita män, och till och med i våra dagar hava ytterst få européer sett den. Nedanstående skildring stammar från en person som åtnjutit detta sällsynta privile-gium. För svenska läsare är eljes Tibet bekant genom Sven Hedins ryktbara resor.

\ EN sydligaste delen av tibetanernas ytterst glestbefolkade land skjuter

likt en snöplog in mellan de båda alp-staterna Sikkim och Bhutan. En remna i Himalajas mäktiga mur, som i söder av-skär Tibet från den övriga världen, tjä-nar som ingångsport till detta vidsträckta, svårtillgängliga gebit.

Denna remna är ett pass, kallat Jelep-la, och det har i många år varit spärrat för vita män. Men låtom oss antaga att ett. tillståndsbevis av den indiska re-geringen banat oss väg genom det strängt bevakade Sikkim och nu skall föra oss över passet, vars högsta punkt ligger näs-tan 4,600 meter över h a v s y t a n , och därifrån ned i den breda Yatung-dalen. Vi stiga med ens från tju-gonde århundra-det in i det fem-tonde. Allt som påminner oss om civilisationen läm-na vi bakom oss: skolor, teatrar, tidningar, tåg, au-tomobiler. Vi trä-da in i ett land, vars härskare, Da-lai-lama, av sina undersåtar anta-ges vara en gud,

O X D R I V A R E I V A R M A FÅRS KINN Den skarpa kölden och de bitande vindarna i Tibet tvinga oxdrivarna att svepa in sig i fårskinn. Den långhåriga, kraftiga grymtoxen användes av tibe-

tanerna både som rid- och lastdjur.

som tagit sin bostad i en mänsklig varelse. Det ges endast en industri i detta land: apparater för mekaniskt framsägande av böner, och dessa apparater hava upp-funnits och lagts i händerna på det efter-blivna folket av lamaprästerna, som styra Tibet från sina fästningslika kloster.

Bönehjulen, som svängas runt antin-gen av vinden eller vattnet, innehålla tunna pappersremsor, på vilka man kan läsa den mystiska buddhistiska bönen

»Om Mani Padme Om» (Ack, juvelen i lotusblomman, ack!). De vidskep-liga tibetanerna tro att bönen upp-repas tallösa mil-joner gånger i och med det hjulen snurra runt. Näs-tan varenda en bär små bönehjul i handen, och när man vandrar förbi boningshus och kloster upptäcker man bönehjul fäs-ta i långa rader vid väggarna.

Ett annat me-del för mekaniskt framställande av böner är den från sex till nio me-ter höga stång, i vilken tunna muslinsremsor äro fastspikade. Dessa tygstycken bära

V A D EN F R O M T I B E T A N K A N U N D E R K A S T A S I G E n fanatisk buddhadyrkare företar en pilgrimsfärd till ett kloster på det heliga berget Eve-rest. H a n kastar sig raklång på marken, sträcker ut armarna, gör ett märke vid den punkt de nått, stiger upp, ställer sig på denna punkt och upprepar rörelsen. Så fortgår färden

hela den 32 mil långa vägen från Lhasa till vallfartsorten.

samma heliga inskrift som papperet i bönehjulen, och bönen upprepas oändligt många gånger medan de fladdra för vinden. Detta är böneflaggorna eller »vindens hästar».

En vanlig syn i Tibet är det pyramid-formiga altaret för förrättande av offer, kallat chorten, som i regeln uppförts på en helig mans grift. Lika ofta stöter man på långa bönemurar mitt på vägen, till största delen byggda av stenar, i vilka bönehjulens och böneflaggornas under-görande text är inristad.

En vacker dal. Yatungdalen företer i maj månad en

anblick av oförgätlig skönhet och färg-prakt. Marken är översållad med vår-blommor, på bergssluttningarna stiga djupgröna pinjer ur ett hav av röda alp-rosor. Kullerstenarna i älven äro betäckta med gulgrön mossa, varur stålörter och sippor, svalörter, harsyra och svärdsliljor skjuta upp. Ett tiotal kilometer bortom Gautsa, nära den punkt där Ammo-Chu-flodens källor mötas, lämnar man det

sista trädet bakom sig. På 4,000 meters höjd trivas träden ej mer. Vi hava beträtt ödslighetens och torrhetens gebit.

Det verkliga Tibet tager vid. Chumbidalen för oss in i det första ty-

piskt tibetanska landskapet. Under stör-sta delen av året är klimatet här ohygg-ligt strängt, och det enda djur som kan leva i denna ogästvänliga trakt är den långhåriga tibetanska grymtoxen eller jaken. En isande vind drager fram över slätterna. I januari månad sjunker tem-peraturen till — 30°C. Man får färdas 90 kilometer genom detta vidsträckta om-råde på en medelhöjd av 4,600 meter in-nan man träffar på det första ensamma pilträdet i Paina-Chudalen.

I Paina-Chudalen möter man även för första gången en tillstymmelse till regel-rätt jordbruk. I södra Tibet erbjuder jordmånen över huvud ej många tillfällen därtill, men varje plätt utnyttjas till det yttersta för alstrande av föda för män-niskor och djur. Efter tre dagars resa kommer man åter in på skoglöst område,

EN F L I T I G U N G M Ö Tibetanerna hava samma mångsidiga användning för jaken eller grymtoxen som bedui-nerna för kamelen. Grymtoxen är icke blott oumbärlig som riddjur och i synnerhet som last-djur; dess kött förtäres, dess hud, horn, talg och ben användas för olika ändamål, ja, ej ens spillningen är värdelös. Och här se vi en tibetansk ungmö väva tyg av grymtoxens långa hår.

VISA TIBETANER SOM UNDERHANDLADE MED STORBRITANNIEN Då en brittisk militärmission år 1904 inträngde i Tibet för att genomdriva öppnandet av handelsförbindelser mellan Tibet och Indien, följde långvariga underhandlingar och rådslag. Här se vi fyra av underhandlarna på tibetanska sidan. De redliga männen hade trott att en »helig mur», uppförd av lösa stenar, skulle vara nog för att hejda främlingarnas inmarsch.

TIBETANSK S K Y T T TILL HÄST Det föranstaltas årligen stora skyttetävl ingar i den tibetanska staden Shigatse. I varje del-tagares beväpning ingår både pilbåge och musköt, försedd med gaffel, som kan användas såsom stöd, om skytten avlossar sitt eldvapen i nedhukat läge på marken. Vid tävlingarna gäller det at t galoppera förbi tvenne skottavlor och omväxlande bruka båge och musköt.

och vid den fjärde nattens inbrott slår man läger i den snöhölj da bergskedjan Noijin Kang Sang, som överskjuter Mont Blanc med mer än 300 meter! Karopasset (5,029 m) ligger under bergskedjans högsta punkt (7,315 m). Därifrån går vägen ned till Yamdok-Cho, Turkossjön, och lö-per en lång sträcka utmed vattenbrynet för att fortsätta norrut uppför bergsryg-gen till det 366 meter högre upp belägna Khambala. Här gör vägen en skarp krök, och för våra blickar utbreder sig den bre-da dalsänka, där Tsangpofloden forsar genom Tibets kala klippland och högslät-ter i riktning från väster till öster. Vi hava nu kommit till rika, fruktbara nej-

der. Tsangpo och dess bifloder hava dra-git till sig hälften av Tibets befolkning och största delen av dess köpenskap. Tsangpo har länge frestat de lärdas intresse, men man har först för några år sedan kom-mit underfund med att den hemlighets-fulla, i vissa delar ännu fullkomligt out-forskade floden endast är en del av Brab-maputra i dess övre lopp.

Med färja över Brahmaputra. En färja för oss vid Chaksam över

Tsangpos vreda böljor. Floden är på detta ställe 130 meter bred och strömdraget är så starkt, att passagen är farlig för vanliga båtar. I sina lätta farkoster, tillverkade

E N » D J Ä V U L S D A N S A R E » , som deltager i de religiösa dansceremonierna, gör sig • så an-skrämlig att skåda som han blott kan. Med den groteska mask och huvudbonad han bär här på bilden skall han giva tibetanerna en föreställning om vilka djävlar de komma att pinas

av i en annan värld, ifall de ej föra en dygdig vandel under sin jordiska tillvaro.

D A L A I - L A M A S B O N I N G kallad Potala, på samma gång fästning, palats och kloster, är helt visst en i och därför måste hans person omsorgsfullt skyddas. Vi se på bilden de vita fästningsmurarna med sina tusc Fasaden vanställes emellertid av ett jättelikt förhänge av jakhår, avsett att dölja den gudomlige för vä

IV de underbaraste byggnaderna på jorden. Tibetanerna tro Dalai-lama vara en inkarnation av Buddha mtals fönster, bakom dem reser sig Dalai-lamas rödmålade palats, vars förgyllda tak glimmar i solskenet' .rldens blickar. Sjalva den heliga staden Lhasa ligger till höger om Potala, men synes ej på bilden'

D E B - R A J A är en konung utan makt, t y maharajan är Bhutans verklige härskare. Detta hindrar ej att Deb-raja vid vissa tillfällen kan uppträda med mycken pomp och ståt, och vi se honom här iförd sin praktfulla skrud som den buddhistiska kyrkans överhuvud. På bordet stå trum-man, klockan och kärlen av silver och guld. som användas vid den buddhistiska gudstjänsten.

NU

NN

OR

I

ET

T T

IBE

TA

NS

KT

KL

OS

TE

R

Det

. fi

nn

s

nu

nn

or

lik

a vä

l so

m

mu

nk

ar i

Tib

et,

och

det

är

ett

urv

al f

rom

ma

sys

trar

vi

se f

öret

rätt

i d

en f

öga

til

ldra

gan

de

gru

pp

en p

å b

ild

en h

är o

van

. N

un

nor

na

rak

a si

na

hu

vud

en o

ch b

ära

väld

iga

per

uk

er.

I va

rje

klos

ter

fin

nas

tjä

nan

de

syst

rar,

som

ick

e är

o u

nd

erka

stad

e n

un

nep

lik

tern

a i

hel

a d

eras

st

rän

ghet

, o

ch d

essa

äro

bef

riad

e f

rån

två

nge

t at

t b

ära

per

uk

. A

bb

edis

san

, so

m f

akti

skt

är s

kal

lig

av f

ull

t n

atu

rlig

a or

sake

r, s

itte

r i

främ

sta

rad

en o

ch

bär

d

en

stör

sta

per

uk

en.

Nu

nn

an

i m

itte

n

hål

ler

fram

et

t b

ön

ehju

l m

ot å

skåd

aren

,

EN AV DE TROLLKARLAR SOM TERRORISERA TIBET Förrän buddhismen infördes i Tibet hade landet en egen religion, kallad »bon». Den byggde i hög grad på tillvaron av demoner och andar. Den tibetanska buddhismen upptog tyvärr många element ur bon-religionen, och trollkarlarna hava därför ännu rätt stor makt i Tibet. Deras uppgift består i att upptäcka fördärvbringande demoner och fördriva dem med trolldom.

GENOM TRE FÖRBJUDNA LÄNDER

av stockar och j akhudar, kunna tibetanerna emellertid utan risk företaga långa flodfär-der. 150 kilometer uppför Tsangpo ligger klostret Taschi-lunpo, där Taschi-lama hade sitt säte. Denne prelat kallades »Den store ädle läraren» och var den andre i ordningen av Tibets storlamor. Efter en tvist med Dalai-lama föredrog han likväl att bege sig ur landet och vistas i detta nu i Kina, där han avvaktar händelsernas vidare utveckling.

Det förborgades stad. Lhasa, »det förborgades stad», välsig-

nad av Buddha, och Potala, Dalai-lamas palats, ligga på tre dagsresors avstånd från Chaksam, men vägen förefaller i verkligheten tre gånger längre.

Lhasa är dolt för våra blickar ända till

resans slut, som en det förborgades stad ägnar och anstår. Det första man ser på ungefär 10 kilometers avstånd från sta-den är Dalai-lamas palats, som ter sig som ett guldskimrande sagoslott på en brant klippa mitt i dalen.

Armod och förfall. Lhasa gör i likhet med andra tibetan-

ska städer ett odelat fattigt och förfal-let intryck. Husen äro primitiva och van-vårdade, gatorna pölar av stillastående vatten, i vilka svin och hundar leta efter avskräde. Till och med Jokhang, det heli-gaste templet icke blott i Tibet, utan i hela det buddhadyrkande Asien, före-faller torftigt och nersölat på nära håll, när man ej längre kan se dess fem för-gyllda tak.

T I B E T A N S K A K V I N N O R S H Å R K L Ä D S E L Efter det håret flätats, dragas flätorna genom den egendomliga huvudbonad, som vi se på bilden här ovan. De fyra kvinnorna tillhöra ej en lyckligare lottad samhällsklass, som man vore frestad att tro; de äro blott tjänstflickor, förevisande de vackra kopparvaror, som till-

verkas i landet.

51


Det enda verkligt sevärda i I,hasa är faktiskt Potala, lamans palats, som reser sig högt över de eländiga hyddorna vid dess fot. Palatset fångar genast ens öga. Det är icke ett palats på ett berg, utan ett berg, som på samma gång är ett palats. Det är svårt att upptäcka var det ena tar slut och det andra tager vid. Den syd-östra fasaden glimmar skinande vit i so-len med sina tusentals fönster. På toppen av detta massiva block av sten och tegel höjer sig Phodang-marpo, prästkonun-gens röda borg. Ännu mer respektinja-gande än den praktfulla byggnadens i rik förgyllning skimrande tak är det väldiga förhänget av svart oxhår, en helighetens och ensamhetens förlåt, som mycket ef-fektivt döljer den gudomlige för mäng-dens profana blickar.

Natursköna omgivningar. Lhasas omgivningar försona en i viss

mån med smutsen och förfallet på stadens gator. En färd genom Tsangpodalen och utmed Kyi-chus stränder bjuder mycket, som tjusar ögat, men intet av detta går upp mot det breda bälte av frisk, saftig grönska, som omger Lhasa — alla dessa pildungar, genomskurna av glittrande bäckar, dessa svajande popplar, dessa in-hägnade parker med palats och fiskdam-mar, dessa bördiga kornfält, dessa myrar, där vildänderna mist all skygghet, eme-dan de så länge varit fredade.

kamaklostren utanför staden ligga näs-tan fullständigt dolda bakom träd och de-ras gyllene pagodformade tak teckna sig mot en bakgrund av grönskande bergs-sluttningar. Varje kloster är ett litet sam-hälle för sig. Till det yttre påminna de tibetanska lamaklostren mycket om var-andra — ett myller av klosterbyggnader, tempel och smala gränder, terrassformigt uthuggna ur bergets sidor. I templens mörka och dystra vrår skymta de förgyllda buddhabilderna fram i naturlig stor-lek, översållade med ädelstenar, särskilt turkoser. I somliga av dessa kloster äg-nas Buddha allvarlig dyrkan, men i re-geln är klostret en upplagsplats för för-legat tempelkram och vidskepelse.

Oljelamporna framför altaret utsända en nästan förkvävande lukt, röken skym-

mer undan de granna målningarna på väggen. Det är en lättnad att genom de mörka pelarna se ut på gårdsplanen, där so-len skiner och vårens blommor täcka mar-ken. Sanningen är helt enkelt den att la-maismen urartat till dyrkan av andar, vilka man tror leva i snart sagt varje före-mål. Till och med främlingen förnimmer i Tibet, att om det någonstädes vimlar av andar och troll, så måste det vara här i denna primitiva vildmark, där varje klippa och varje jordkula är prydd med vidskepliga sinnebilder.

Men bilden har också sina ljusare sidor. Var och en som färdats kring i Tibet vet att berätta om de trevliga pratstunder han haft med jovialiska abboter och för-nöjsamma tjänare. Så exempelvis i Rong-bukdalen, där Everest-expeditionen var i tillfälle att konstatera att de vilda fåren uppe i bergen stodo på förtrolig fot med eremiterna och brukade taga sin föda ur deras hand.

Men ekarnas, hästkastanjernas, björ-karnas och alprosornas Tibet är blott en smal flik av grönskande mark vid randen av en klippöken. Mellersta och norra Tibet bildar en vidsträckt och glädjelös högplatå. Från passen norr om Lhasa ser man ut över räcka efter räcka av sky-höga berg. Detta är blott början till vild-marken, som fortsätter långt, långt till Mongoliets och Turkestans gränser.

Berglandet Bhutan. På sydöstra sluttningen av Himalaja

ligger den oavhängiga staten Bhutan, lika otillgänglig för den resande som Tibet och lika primitiv som det. Hela landet är uppfyllt av bergskedjor, och mellan bergs-kedjorna ligga smala dalar,, bevattnade av strida älvar. Man får det tydli-gaste begreppet om Bhutan, om man före-ställer sig det som en i ättetrappa ledande från Bengalens heta, ångande slätter till tibetanska högplatån.

En färd genom Bhutan. I de lägre dalarna växa bambuträd och

ormbunkar, och bergssluttningarna täckas av ekar och alprosor upp till en höjd av 2,500 meter, på vilken punkt de avlösas av mörka pinie- och furuskogar. Den som

52

EN

F

RU

KO

ST

MA

LT

ID

PÄ

B

HU

TA

NS

H

ÖJ

DE

R

Mah

araj

an

av

Bh

uta

n

har

al

ltid

va

rit

till

gän

glig

fö

r vä

ster

län

dsk

t in

flyt

and

e o

ch

bis

tod

på

sin

tid

en

gels

män

nen

vi

d

der

as

intr

änga

nd

e i

Lh

asa.

D

å d

en

bri

ttis

ke

resi

den

ten

i

Sik

kim

b

egav

sig

ti

ll B

hu

tan

för

att

åt

mah

araj

an ö

verl

ämn

a B

ritt

isk

a

Imp

erie

-ord

en,

mås

te h

an å

tfö

ljas

av

en

star

k es

kort

p

å gr

un

d

av d

et o

roli

ga t

ills

tån

det

i l

and

et.

Här

se

vi e

xped

itio

nen

lä

grad

på

en

hö

jd a

v n

ästa

n 5

000

met

er ö

ver

hav

syta

n.

Bli

uta

ns

mäk

tiga

fj

ällt

op

par

se

stil

lati

gan

de

ned

p

å ex

ped

itio

nen

s in

föd

da

bär

are,

som

sit

ta v

id s

in f

ruk

ost

mål

tid

.

E T T B H U T A N S K T B E R G F Ä S T E De bhutanska bergfästena hava utstått tidens påfrestning bättre än de tibetanska och äro även byggda med större hänsynstagande till yttre effekt. Bhutanerna hava för vana att lägga tunga stenar på sina hustak för att hindra dem från att ryckas lösa av en stormvind, vilket

även kommer till synes på det låga huset i bakgrunden.


händelsevis tror det vara angenämt att färdas genom ett sådant landskap bör er-inras om att på grand av den fuktiga at-mosfären så gott som varje blad, som skjuter fram över vägen, hyser en blodigel, redo att kasta sig över varje mänsk-lig varelse, varje djur som drager förbi. Utom blodiglarna vänta ett otal stickande och bitande insekter glupskt på tillfälle att ansätta den resande. En ofta återkom-mande syn under färden är stora buddha-kloster, byggda högt uppe på bergstop-parna på sidan om vägen. Där hålla de fruktade lamaprästerna till, vilka före-komma lika ymnigt i Bhutan som i Tibet.

Starka gränsfästen. Många av passen, i synnerhet de som

gränsa mot Tibet, skyddas av starka fäst-ningar under befäl av hövdingar. Den

vanligaste vägen till Bhutan tager sin. bör-jan i Buxa i Bengalen och leder liksom alla vägar över Himalajabergen i många krökar och slingringar till Punakha, den största staden i Bhutan och säte för rege-ringen. En annan väg går utmed Manas-floden, som rinner upp i den tibetanska insjön Yamdok-Cho och flyter tvärs genom Bhutan från norr till söder, men tillsvi-dare vet man praktiskt taget ingenting om de norra och östra gränsgebiten.

Jordbruket i Bhutan. Bhutans invånare hava företrädesvis

byggt sina små byar på skyddade ställen, där de kunna odla vete, korn, hirs, senap och peppar. Fälten stiga i terrasser upp för bergssluttningarna, och för att hindra terrasserna att rasa har man byggt sten-bankar, som ofta uppnå en höjd av 6 me-

M A H A R A J A N O C H N Å G R A M E D L E M M A R AV D E N K U N G L I G A F A M I L J E N Maharajan står mest till vänster på det översta trappsteget. Bredvid honom stå hans syster, hennes dotter och dotterdotter. De sittande äro kungens båda döttrar. Gruppen avslutas med en manlig och en kvinnlig tjänare. Maharajans syster förestår det kungliga hushållet, vilket

ger henne full sysselsättning dagen i ända, t y det omfattar flere hundra personer.

55

ST

AT

LIG

A D

RA

BA

NT

ER

I

MA

HA

RA

JA

NS

AV

B

HT

JTA

N L

IVV

AK

T

Bh

uta

ns

rege

nte

r ti

ll

nam

net

är

o tv

enn

e ra

jor,

en

an

dli

g oc

h

en

värl

dsl

ig,

men

d

en

verk

liga

m

akte

n

inn

ehas

av

en

kr

aftf

ull

mah

araj

a.

Ma

ha

raja

n

av

Bh

uta

n h

ålle

r si

g m

ed

en

liv

va

kt,

va

rs

up

pgi

ft

är

att

skyd

da

han

s k

un

glig

a p

erso

n.

Kri

garn

a är

o b

eväp

nad

e m

ed

svär

d,

som

de

mot

b

ruk

et

i eu

rop

eisk

a ar

mée

r b

ära

vid

h

ögr

a si

dan

. S

köld

arn

a är

o gj

ord

a av

dju

rhu

dar

och

för

sed

da

med

met

allf

örst

ärkn

ing.

D

rab

ante

rnas

stå

lhjä

lmar

är

o o

mli

nd

ade

med

gra

nn

a si

den

du

kar

. M

ahar

ajan

stå

r m

itt

bla

nd

si

na

krig

are,

ik

läd

d

en

pra

ktf

ull

d

räk

t av

k

ines

isk

bro

kad

.

På

den

ö

vre

foto

graf

in

se

vi

Deb

-raj

as

pri

vata

k

apel

l.

Tru

mp

etar

na

äro

k

läd

da

i rö

tt,

tru

msl

agar

na

i gr

önt.

I

mit

ten

st

år

en l

iten

d

amko

r.

Den

n

edre

b

ild

en

visa

r os

s la

map

räst

er i

sin

a d

räk

ter

av k

ines

isk

t si

den

och

sin

a m

ask

er,

i re

geln

för

färd

igad

e a

v tr

ä, e

hu

ru i

det

ta s

pec

iell

a fa

ll a

v p

app

. D

e är

o

red

o

att

utf

öra

si

n

anp

art

i d

jävu

lsd

anse

n,

som

sp

elar

en

st

or

roll

i

den

na

avk

rok

av

d

en

bu

dd

his

tisk

a vä

rld

en.

Djä

vuls

dan

sen

gå

r av

sta

pel

n

uta

nfö

r

tem

ple

t ti

ll

ack

om

pan

jem

ang

av

bön

er o

ch

mu

sik

oc

h

kan

räc

ka

från

tr

e ti

ll

fyra

d

agar

.

57 I. 4-

L A M O R N A S L A T A K T T I L L D A N S E N Det finns som vi sett djävulsdansare i Bhutan lika väl som i Tibet , och samma slags instrument komma till användning: trumpeter, trummor och cymbaler. Det l jud, som härav uppstår, är icke oangenämt, men ytterst monotont. Trumpinnarna äro gjorda av metall och svängda i en elegant

rundel, som ger dem en förvillande likhet med frågetecken.

ter. Folket måste arbeta hårt på sina terrassfält,vilka stundom trots^alla försik-tighetsmått sopas ned för bergssluttnin-gar av de häftiga stormar, som allt emel-lanåt svepa in över landet. Dock, icke ens de strävsammaste jordbrukare odla i regeln större arealer än omsorgen om deras utkomst tvingar dem till, ty om någonting bleve över till försäljning skulle det antagligen tagas ifrån dem av lamorna i närmaste kloster eller första bästa höv-ding i grannskapet. Hålla varken präster eller hövdingar sig framme, hava de att räkna med ämbetsmännen, vilka ej er-hålla någon regelbunden avlöning och där-för ofta äro hänvisade till att taga vad som står att få av distriktets befolkning,

som saknar alla medel att försvara sin egendom. I vissa trakter råda dock mer ordnade förhållanden, varigenom Bhu-tans invånare trots allt äro i stånd att alstra det överskott som möjliggör inför-sel av oumbärliga förbrukningsartiklar. Bhutan utför i främsta rummet säd, frukt, ull och boskap. Importen består åter huvudsakligen av bomullsvaror, tobak, ris och metaller.

En kraftfull •;-härskare. Landets styrelse omhänderhas till nam-

net av tvenne personer, Dharm-raja och Deb-raja. Den förre är utsedd av lamorna och tillskrives av folket gudom-lig makt. Numera har han så gott som


ingen talan utom i religionsfrågor. Deb-raja var konungen, men han har för närvarande ingen makt utom då han vid Dharm-rajas död för en tid måste fylla dennes religiösa plikter. Ända till förra århundradets slut hade landet prak-tiskt taget ingen regering: den starkaste hövdingen förde krig mot de svagare och uppträdde som envåldshärskare i sitt distrikt, medan det arma folket levde i ständig ångest för sitt liv och sin egendom. Landets nuvarande styresman är en maha-raja, en utpräglad kraftmänniska, som ända sedan sitt tillträde till makten arbetat på att höja sitt rike ur dess efterblivenhet och förfall. Maharajan av Bhutan står med avseende på vyer och insikter betydligt över sina under-såtars nivå, och han är framför allt full-

komligt fri från den främlingsfientlighet som behärskar dessa och som helt säkert avsevärt bidragit till att hämma landets utvecklingsmöjligheter.

Den kraftfulle härskaren har efter en hård kamp lyckats tvinga de uppstudsiga hövdingarna till underkastelse. Han har också nått rätt goda resultat i sin strä-van att införa ordning och rättvisa inom förvaltningen och skänka landet trygg-het.

Att tillståndet i Bhutan det oaktat ännu lämnar mycket att önska beror till stor del på de mäktiga klostren, vilka locka till sig många av landets duktigaste ynglingar, som skulle göra större nytta om de ägnade sig åt jordbruk och han-del och hjälpte till att försvara riket mot anfall från norr och öster. Även

EN AV N E P A L S FORNA H U V U D S T Ä D E R Vi se här en bild från staden Patan, som en gång i tiden var en av de tre huvudstä-derna i Nepal. Till vänster ser man ett tempel med lejon på vakt vid trappan, som leder upp till huvudingången. Patan ligger icke långt från den nuvarande enda huvudstaden

Katmandu, men är i våra dagar till stor del utrymt.

59

S T E N F I G U R E R V I D U P P G Å N G E N T I L L E T T . T E M P E L I B H A T G A O N På den tid då newarerna voro det härskande folket i Nepal hade landet tre huvudstäder: Bhatgaon, Katmandu och Patan. Vi se ovan en bild från Bhatgaon, numera en delvis övergiven stad på grund av att samtliga ämbetsverk förlagts till Katmandu. Bhatgaon är dock värt att ses, ty staden rymmer fortfarande en mängd praktfulla tempel och palats.

60

DE

N H

IND

UIS

KA

DÖ

DSG

UD

INN

AN

S T

EM

PE

L I

KA

TM

AN

DU

B

ud

dh

ism

en o

ch d

en h

ind

uis

ka

reli

gio

nen

lev

a fr

edli

gt s

ida

vid

sid

a i

Nep

al,

och

det

hän

der

oft

a a

tt d

e b

åda

reli

gio

ner

nas

bek

änn

are

förr

ätta

sin

an

dak

t i

sam

ma

tem

pel

. K

ali,

död

ens

gud

inn

a,

ägn

as

hän

förd

d

yrk

an

av h

ind

uer

na.

H

on

fram

stäl

les

an

tin

gen

som

en

skö

n k

vin

na,

rid

and

e p

å en

tig

er,

elle

r so

m e

n s

krä

ckin

jaga

nd

e, m

ånga

rmad

va

rels

e, p

ryd

d m

ed e

n h

alsk

edja

av

dö

dsk

alla

r.

Det

är

i

den

na

skep

nad

ho

n t

illb

es i

det

åt

hen

ne

hel

gad

e te

mp

let

i h

uvu

dst

aden

Kat

uia

nd

u,

bel

ägen

i

Nep

al-d

alen

. M

ahar

ajan

s p

alat

s o

ch

den

b

ritt

isk

e re

sid

ente

ns

bo

stad

li

gga

stra

x u

tan

för

stad

en.

MA

HA

RA

JAN

S G

EM

ÅL

OM

GIV

EN

AV

SIN

UP

PV

AK

TN

ING

V

i se

h

är

hu

stru

n

till

m

ahar

ajan

av

N

epal

i

hö

gtid

ssta

ss.

Div

anen

p

å vi

lken

ho

n s

itte

r d

ölj

es f

ull

kom

ligt

av

de

tygm

ängd

er,

i vi

lka

hon

är

inh

ölj

d.

På

hu

vud

et b

är h

on e

n v

ack

ert

mod

elle

rad

blo

mst

erkr

ans

av s

ilve

r o

ch

guld

. H

on v

isar

sig

ald

rig

offe

ntl

igt

an

nat

än

led

saga

d a

v si

na

ho

vdam

er s

om

bä

ra

gran

na

solf

jäd

rar

och

fl

ugv

ifto

r i

han

den

. I

rege

ln

äro

kvi

nn

orn

a i

Nep

al k

läd

da

i b

yxo

r,

men

m

an

kan

oc

kså

som

en

an

gen

äm

om

växl

ing

se

lan

det

s d

ött

rar

gå

omkr

ing

stol

tser

and

e i

kjo

rtla

r,

vilk

a

stå

ut

lik

t fo

rna

ti

der

s kr

inol

iner

.


här har maharajan gripit in med stark hand och gjort mycket för att bryta la-mornas makt och hålla ordning på klost-rens lamor, som ständigt intrigerat bakom hans rygg med Dalai-lama i Tibet.

Invånarna i västra Bhutan likna tibe-tanerna mycket till anletsdrag och kropps-byggnad. De äro godhjärtade och glad-ljrnta, men mycket misstänksamma och reserverade mot främlingar. I östra Bhu-tan, som är praktiskt taget outforskat, antages befolkningen vara besläktad med stammarna vid Assams gräns, men på grund av den fientlighet som visas mot främlingar och frånvaron av farbara vä-gar vet man så litet om detta förbjudna gebit, att många intresseväckande hemlig-heter säkert ännu återstå att uppdaga, när den vite mannen slutligen hälsas välkom-men till landet.

Nepal.

Väster om Bhutan och avskilt från det endast av Sikkim ligger den oavhängiga staten Nepal med en areal av 140,000 kvkm. och 5,6 miljoner invånare. Hela landet består av berg med undantag av Nepaldalen, där huvudstaden Katmandu ligger. Utanför denna dal finns det inga vägar, inga städer och ej ens stora byar. Ehuru Nepal står under den indiska rege-ringens beskydd, få inga vita män komma in i landet utom' den brittiske residenten och de brittiska officerarna i hans eskort.

Vid Himalajabergens fot sträcker sig över norra Indiens slätter en smal remsa av odlad jord, och bortom den ligger ett 3 mil brett djungelbälte, det tropiska låg-landet tarai, — ett av de rikaste högvilts-gebit på jorden. Efter att ha trängt genom tarai mötes den resande av den ena bergskedjan efter den andra, och så fortgår det ända till Tibet. Vid gränsen mot detta land ligger den högsta bergspet-sen på hela jorden, Mount Everest, på landets språk kallad »Chomolungma», vil-ket betyder »Gudamodern». Mount Eve-rest är 8882 meter högt, och det omges av berg, som uppnå över 7000 och t. o. m. •8000 meters höjd.

Huvudvägen till Nepal börjar i Raxaul, en järnvägsstation vid indiska gränsen.

Därifrån går den genom tarat och upp över Sisagarhi-passet, som skyddas av nepalesiska trupper. Vägen fortsät-ter utmed floden Panoni och går upp för Chandra-giri-passet, från vars topp Nepals huvudstad Katmandu är synlig.

Katmandu inrymmer samtliga rege-ringsbyggnader, de styrandes palats och de stora templen och helgedomarna. Ne-pals konung bär titeln Maharaja Dhiraj, men landets verklige härskare är stats-ministern, som också han bär maha-rajatitel. En gång i tiden hade Nepal trenne huvudstäder, Katmandu, Bhatgaon och Patan, men när gurkhafolket kom till makten blev Katmandu landets officiella huvudstad.

Befolkningen i Nepal tillhör flere olika stammar, av vilka en del blandat sig rätt starkt med varandra. Newarerna, som äro av tibetansk härkomst, voro länge den härskande stammen i landet, tills de un-der senare hälften av 1700-talet under-kuvades av det från Indien inbrytande gurkhafolket. Newarerna gå fortfarande i spetsen inom det fredliga näringslivet och utveckla mycken färdighet vid till-verkandet av guld- och silversmycken och utensilier av koppar och järn; kvinnorna väva bomullstyget, som användes av den fattigare befolkningen. Däremot intres-sera de sig icke så mycket för jordbruket och boskapsskötseln, vilka spela en stor roll inom Nepals folkhushållning, utan överlåta omsorgen om dessa näringar åt andra stammar. Nepal driver export av samtliga produkter, som frambringas inom landet. Lejonparten av utförseln går till Indien, som i gengäld tillfredsställer Ne-pals behov av te, socker, tobak, siden, yllevaror, metaller m. m.

Gurkhafolket, som bevarat ställningen som den härskande stammen i Nepal, är av ett mycket krigiskt sinnelag och rekryte-rar de fruktade gurkharegementena i in-diska armén.

Landet äger tvenne religioner, den hin-duiska religionen och buddhismen, men detta föranleder inga slitningar mellan de-ras bekännare. Det händer ofta att hin-duiska gudar och Buddha tillbes i samma tempel.

63

VÄRLDENS HÖGSTA BYGGNAD Woolworth Corporations berömda affärspalats är uppfört i 55 våningar och 241 m högt. Firman Woolworths grundläggare Frank Woolworth började sin verksamhet år 1852 med ett

kapital av ungefär 250 dollar och efterlämnade vid sin död bortåt 50 miljoner dollar.

64

N e w Y o r k SKYSKRAPORNAS UNDERBARA STAD

Det är ett stort misstag att tro, att New York utvecklat sig enbart i ändamålsenlig-hetens och den kommersiella mekaniseringens tecken. Förenta staternas folkrikaste stad har ej urgamla minnesmärken att skryta med som många europeiska storstäder, men mitt under det moderna affärslivets hets hava dess arkitekter funnit tid att skapa skönhetsvärden av en ny, egenartad typ. Man kan med fullt skäl kalla New York icke

blott en imponerande, utan i vissa partier också|en underbart vacker stad.

NUTIDENS storstäder äro frukten av en lång historisk utveckling, av tal-

lösa släktleds möda och kamp. Till sin allmänna gestaltning och karaktär äro de dock oupplösligt bundna vid sitt ur-sprung, vid den jord, ur vilken de småningom skjutit upp.

När man nämner New York, föres tan-ken främst till skyskraporna. De många tornhöga byggnaderna, vilka man för-gäves söker maken till i Europa, ställa Förenta staternas folkrikaste stad i en kategori för sig. Förklaringen är lätt att finna. En blick på kartan ger vid handen, att den livligaste delen av världens näst största stad är belägen på en långsmal landtun-ga, Manhattan-ön, 22 kilometer lång och på sina bre-daste ställen blott 3,5 kilometer bred.

Inom detta be-gränsade område har den mäktiga staden vuxit upp. Den har sin upp-rinnelse i en liten by, som år 1621 anlades av hollän-darna under nam-net Nya Amster-dam. Byn växte småningom större och större, men erövrades år 1664 av engelsmännen, som döpte om den till New York till ära för dåv. herti-gen av York, se-

NEW Y O R K S S M A L A S T E S K Y S K R A P A Denna i 21 våningar uppförda byggnad kallas skämt-samt The flat iron, »strykjärnet», och ligger på den triangulära hörntomten mellan Broadway och Femte Avenyn invid den planterade platsen Madison Square.

dermera konung Jakob II av England. Under sina nya herrar utvecklade sig New York enligt samma linjer som stads-samhällena i det gamla England, och för-hållandet undergick ingen nämnvärd för-ändring, då staden år 1783 överlämna-des åt den unga amerikanska republiken. New York bevarade länge och väl sin brittiska prägel. Den snabba utveckling, som skapat det moderna och egenartade New York, började egentligen först på 1880-talet och sammanfaller med mäss-tillströmningen av utvandrare från Europa och Asien, lockade till Förenta staterna

av Nya världens snabba industri-ella och ekono-miska uppsving.

Den lilla ön för-blev emellertid en liten ö, trots de myllrande massor som översvämma-de den. Två mil-joner människor måste beredas plats på den, och den enda möjlig-heten var att upp-föra allt högre och högre byggnader. Ön vilade lyckligt-vis på berggrund, vilket möjliggjor-de borrandet av djupa hål för de j ättelika stålpelar-na, som skulle uppbära stenko-losserna. Så fort man förvissat sig om att ingen fara förelåg för att

65

F R I H E T E N H Ä L S A R A L L A S O M K O M M A T I L L N E W Y O R K Den kolossala Frihetsstatyn på Bedloe-ön vid inloppet till New Y o r k s hamn är det första som fångar ens blick när man anländer till jättemetropolen i N y a världen. S ta tyn är en skapelse av den berömde franske bildhuggaren Frédéric Auguste Bartholdi. Från funda-

mentet till facklan mäter den 93 meter i höjd.

stenjättarna skulle störta samman, kunde man ägna nödig omsorg åt det arkitek-toniska, och snart uppfördes byggnader, vilka fyllde ej blott ändamålsenlighetens, utan även skönhetens krav.

Den som första gången besöker New York kan ej låta bli att se sig omkring med en känsla av förvirring och bort-kommenhet. Detta beror delvis på bygg-nadernas höjd, delvis på gatornas längd, vilken åter har sin grund i att staden vuxit upp utmed en rät linje och icke, liksom exempelvis London eller Paris, kring en mittpunkt. Den räta linjen he-ter Broadway. Vid denna världens längsta gata och övre delen av Femte Avenyn finner man nästan allt som är av intresse att lära känna i New York.

I ena ändan av Broadway, på sydspet-sen av Manhattan Island, ligger Battery Park. I omedelbar närhet til! den finner man rederibolagens kontor, tullhuset och en massa andra inrättningar, förbundna

med den väldiga sjöfarten på dollar-landets största stad.

Fortsätter man ett stycke uppför Broadway, kommer man till storfinan-sens gata, det ryktbara Wall Street, som löper från Broadway ned till East River. Där Wall Street skäres av Nassau Street ligger Unionens underskattkammare, utan-för vilken den mäktiga Washingtonstatyn står vakt. Strax intill vid Broad Street ligger börsen, där förmögenheter skapas och skövlas på några timmar.

Men låtom oss återvända till Broadway. Följande kvarter behärskas av partihan-deln inom olika näringsgrenar. Därpå kommer turen till de stora tidningarna, grupperade kring det nya, i vit marmor uppförda rådhuset. Ett stycke högre upp befinna vi oss i butikkvarteret. Bort-om Madison Square med dess väldiga hal-lar för offentliga möten taga hotellen vid, först de billigare, därpå affärsmännens hotell och slutligen palatsen, där denna

66

NEW YORK

världens mäktige bo. Den ofantliga Grand Central Station ligger i hjärtat av teater-landet.

Femte Avenyn, New Yorks »andra gata», är säkerligen en av de finaste hu-vudgatorna i världen. Här finna vi New Yorks mest lysande privatpalats, rikaste klubbar, dyraste affärer och mest frikos-tigt smyckade kyrkor. Privatpalatsen hälla visserligen på att småningom undan-trängas av affärsbyggnader, men tillsvi-dare kan ingenting i världen beröva Femte Avenyn dess rykte för elegans och prakt.

Femte Avenyn kan även berömma sig av att vara i ett ypperligt skick, varemot de övriga avenyerna äro beryktade för sin urusla stenläggning, som ideligen måste underkastas reparation. De hava för öv-rigt jämte mot dem löpande tvärgator få sevärdheter att bjuda främlingen. Ett undantag måste dock göras för Åt-tonde Avenyn med sitt nya posthus och Pennsylvaniabanans stora station.

Här framträder våra dagars ameri-kanska arkitektur i en synnerligen fördel-aktig dager. Efter en lång period av sla-visk efterapning av utnötta europeiska mönster har man börjat uppföra offent-liga byggnader i Amerika i en självständig och mycket tilltalande stil. Den nutida amerikanska arkitekturens lödigaste ska-pelse är det ovannämnda posthuset vid Åttonde Avenyn. En bred terrass, en rad korintiska pelare, en kransgesims med en inskription, hämtad ur Herodotos — det är nästan allt, och dock torde man i vår tid få leta efter byggnader, som giva ett starkare intryck av lugnt, ljust och upphöjt majestät.

Något som förlänar New York en allde-les speciell prägel är de många och folk-rika främlingskvarteren. Det finns hela stadsdelar där man ej får köpa engelsk-språkiga tidningar. Man kan gå långa sträckor utan att höra annat än jiddish, ryska, polska, ungerska och italienska.

EN F A R L I G P O S I T I O N Det är ej alla som skulle visa fotografen lika mycket tillmötesgående som arbetaren på bilden här ovan. Han poserar för kameran i ett livsfarligt läge på Woolworth-byggnaden. Det ståtliga ^ affärspalatset, som vi i det föregående redan sett avbildat i sin helhet, är ett verk a v den amerikanske arkitekten Cass Gilbert och kostade 12 miljoner dollar att bygga.

67

68

NE

W

YO

RK

O

CH

MA

NH

AT

TA

N-Ö

N

I F

ÅG

EL

PE

RS

PE

KT

IV

Öst

er

om

Man

hat

tan

-ön

li

gger

på

Lo

ng

Isl

and

den

nä

st M

anh

atta

n f

olk

rik

aste

sta

dsd

elen

Bro

okl

yn.

Lon

g Is

lan

d

och

Man

hat

tan

ski

ljas

frå

n

vara

nd

ra

av

Ea

st

Riv

er.

Vi

se

på

foto

graf

in

här

o

van

tr

e av

d

e vä

ldig

a b

roar

, so

m

up

prä

tth

ålla

fö

rbin

del

sen

ö

ver

Eas

t R

iver

, n

ämli

gen

mes

t ti

ll h

öge

r W

illi

am

sbu

rg-b

ron

o

ch

bo

rto

m

den

M

anh

atta

n-

och

B

roo

kly

nb

roar

na.

I

bak

gru

nd

en

skym

ta

vi

på

and

ra

stra

nd

en

av

Hu

dso

n

den

li

vak

tiga

in

du

stri

stad

en

Jer

sey

Cit

y,

förb

un

den

med

New

Y

ork

ge

nom

u

nd

er

flod

en

löp

and

e tu

nn

lar.

P O S T H U S E T V I D Ä T T O N D E A V E N Y N New York är ej enbart skyskrapornas stad. Dessa äro mestadels affärsbyggnader och sam-mangyttrade 1 södra ändan av Manhattan-ön. För ämbetsverk, offentliga byggnader m. m. har den amerikanska arkitekturen med anslutning till klassiska förebilder skapat en stil, på

vilken posthuset vid Åttonde Avenyn kanske ger det bästa exemplet.

Vad orsakar egentligen den »rastlöshet», som slår de flesta nykomlingar till New York? Den beror delvis på atmosfä-ren, som eggar energin och ger envar känslan att stora möjligheter ligga och vänta på honom, blott han gör sig mö-dan att utnyttja dem. En annan orsak är de snabba och oavlåtliga förändrin-gar staden fortfarande undergår.

Allt emellanåt rycker man till vid lju-det av en explosion, men ens oro lägger sig då man får höra förklaringen: »Spräng-ningar för att bereda rum för ett nybygge». Dessa explosioner utgöra en viktig be-ståndsdel i det totalintryck man får av New York. De överrösta dånet från de på järnpelare av tre våningars höjd bygg-da högbanor, som genomkorsa jättesta-

den; de blanda sig med signalerna från färjorna mellan Manhattan och New Jersey och Staten-ön.

Spårvagnarna äro talrika och larmande, men motorbussarnas antal är ringa i jäm-förelse med den mängd som skramlar fram på Londons gator. En omnibuslinje för oss till Riverside Drive, som tack vare sitt överdådiga läge vid Hudsonflo-dens strand och sin härliga, rena luft är ett bostadskvarter man förgäves söker maken till annorstädes i New York.

Ett stycke bortom Riverside Drive lig-ger Central Park, helt visst den bäst skötta folkparken i världen. Dess tillbli-velse krävde torrläggning av ett inoras på 340 hektar och omfattande stenröjnings-arbeten, men resultatet uppväger rikli-

69

GL

AD

A N

EG

ER

BA

RN

L

EK

AN

DE

I

DE

N

FÄ

RG

AD

E S

TA

DS

DE

LE

N

I N

EW

Y

OR

K

Man

h

ör i

För

enta

st

ater

na

myc

ket

ta

las

om n

eger

fråg

an,

fram

spru

nge

n

ur

det

sv

arta

bef

olk

nin

gsel

emen

tets

st

adig

a ök

nin

g.

Fö

re

inb

örd

esk

rige

t u

tfö

rdes

ar

bet

et

på

pla

nta

gern

a i

syd

stat

ern

a

av

från

A

frik

a

imp

ort

erad

e n

eger

slav

ar.

Beg

åvad

e m

ed

po

liti

ska

rä

ttig

het

er

som

en

fö

ljd

av

k

rige

t h

av

a

neg

rern

a u

nd

er

tid

ens

lop

p s

ökt

sig

al

lt l

ängr

e oc

h l

ängr

e n

orr

ut

och

fö

reko

mm

a i

vår

a d

agar

tal

rik

t oc

kså

i N

ew Y

ork

. D

e h

ava

em

elle

rtid

att

rä

kn

a

med

st

ark

a an

tip

atie

r in

om

vid

a la

ger

av d

et a

mer

ikan

ska

sa

mh

älle

t, o

ch v

erk

lig

lik

stäl

ldh

et m

ella

n s

vart

a o

ch

vita

ex

iste

rar

än

så

län

ge e

j.

GATA I NEW YORKS SLUMDISTRIKT Bilden visar oss Orchard Street, en gata i distriktet East Side, beläget mellan East River, Brooklynbron och Broadway. Bast Side omfattar Bowery, fordom ett mycket illa känt kvarter, och främlingsdistrikten. Byggnaderna äro till största delen nedsotade och ned-

rökta hyreskaserner och lämna i hygieniskt hänseende mycket övrigt att önska.

71

NEW YORK

gen mödan. Central Park sträcker sig över ett område av 4 kilometers längd och 0,8 kilometers bredd och erbjuder med sina täcka sjöar, sina härliga prome-nad- och ridvägar den mest angenäma tillflyktsort undan storstadens larm och hets man överhuvudtaget kan tänka sig. Under en tryckande värmeperiod kan man se människor ligga och dåsa litet varstans i*parken. Ingen har något att invända här-emot. Parken är folkets egendom. Om man vill sova där, står det en fritt.

Värmeböljorna äro ett sannskyldigt gissel för New York. De slå plötsligt och våldsamt ned över staden och driva alltid dödlighetsprocenten starkt i höjden. At-mosfären är fuktig och olidligt tryckande till och med om natten. De som åtnjuta god hälsa, som kunna kläda sig lätt och äta lätt och ej behöva betunga sig med en överhövan stor arbetsbörda, kunna slippa ganska lindrigt undan, om de iakt-

taga nödiga försiktighetsmått, men sär-skilt i fattigkvarteren falla otaliga män-niskor offer för hemsökelsen. Den verk-lige New Yorkbon kläder sig efter väder-leken. Om han känner att rocken besvärar honom, tager han den av sig och vandrar Femte Avenyn fram i skjortärmarna med plagget kastat över armen lika ogenerat som ginge han på en undanskymd bak-gata, där ingen ser honom.

Slutligen måste vi säga några ord om Hudsonfloden. Hudson är just den flod en stad som New York göres behov av. New Yorks tornhöga byggnader skulle te sig vidunderligt höga och skrämmande vid stranden av Thames eller Seine. Vid den breda, majestätiska Hudsonfloden verka de fullkomligt naturliga och foga sig in som led i en helhet, som särskilt i sommarkvällarnas darrande skymning skänker åskådaren intryck av överväldi-gande skönhet och glans.

B R O A D W A Y V I D N A T T E N S I N B R O T T När mörkret faller på ser man Broadway bada i ett hav av ljusreklamer, vilket fullkomligt rättfärdigar New Yorkbornas namn på sin stolta huvudgata: »Den stora vita vägen». Det är nöjesetablissemangen, som tävla om publikens gunst, varuhusen, som erinra de köpkraf-

tiga om sin existens, industrimagnaterna, som göra propaganda för sina alster.

72

Våra dagars rödskinn NORDAMERIKAS INDIANER

Den över det amerikanska fastlandet kringströdda indianbefolkningen företer en mång-fald av olikartade element. Nordamerikas indianer skilja sig sålunda i flere hän-seenden från sina rasfränder i Mellan- och Sydamerika. I det följande skola vi endast behandla de nordamerikanska indianerna, vilka i ungdomens äventyrsböcker uppträda under namnet rödskinn och spela en så stor roll i alla riktiga pojkars inbillning. I,ängre fram skola vi skildra de egendomliga puebloindianerna, som redan i urminnes tider varit fastboende jordbrukare och icke kringströvande jägare likt rödskinnen i norr.

DÅ DEN vite mannen första gången satte sin fot på Amerikas jord fanns

det enligt vad man antar omkring fem mil-joner indianer på Förenta staternas och Kanadas nuvarande område. Främlingar-nas ankomst betydde döden för rödskin-nen. Det var inte blott striderna mot inkräktarna som bragte deras leder att glesna; den värs-ta skadan anstifta-des av de från Euro-pa införda sjukdo-marna. Smittkop-porna, som dittills varit okända i Nord-amerika, drogo för-ödande fram bland urinvånarna, mäss-ling och andra sjuk-domar krävde offer i massa.

Sålunda fortforo sjukdomar, inbör-des fejder, strider mot nybyggarna och på sistone mot ame-rikanska regerings-trupper att årtionde efter årtionde mins-ka rödskinnens an-tal, tills det unge-fär vid förra seklets mitt såg ut som om det inom en nära framtid ej längre skulle finnas en enda indian på Nordame-rikas jord. Inför det-ta perspektiv be-slöto regeringarna i Förenta staterna

och Kanada att inskrida till indianernas räddning.

Man grep sig verket an med kraft för att i möjligaste mån gottgöra vad man av tanklöshet och egoism förbrutit. India-nerna sammanfördes i reservationer, sär-skilda åt dem upplåtna områden, där de

kunde leva sitt liv under relativt tryg-gade villkor.

Reservationerna ställdes under upp-sikt av regerings-tjänstemän, vilka det ålåg att se till att det ej gick nå-gon nöd på rödskin-nen. Regeringen ut-delade livsmedel bland indianerna, de erhöllo fri läkar-vård, skolor grunda-des för deras barn, magasin och inköps-depåer upprättades, där indianer kunde föryttra skinn och andra produkter till skäliga pris. De väl-görande verkningar-na av denna politik dröjde ej att visa sig, och numera kan man iakttaga stigande be-folkningssiffror inom den ras, som redan varit på god väg att dö ut.

Enbart i Förenta staterna finnas om-kring 250,000 oblan-dade indianer, som

II. 1. 73

H Ö V D I N G E S O N I F E S T S K R U D Vi se här en hövdingeson klädd i den prakt-fulla dräkt han var iförd, då han avlade ett besök hos Förenta staternas president i Washington.

VÅRA DAGARS RÖDSKINN

till största delen alltjämt leva i stammar i reservationerna. Det största antalet in-dianer äro bosatta i staten Oklahoma, där rödskinnen äga bortåt 10,000 hektar jord, ofantligt värdefull på grund av de rika olje-fält den innesluter. Här kan man se india-ner i kubb eller sportmössa köra till stä-derna i sina Fordbilar. De flesta bo i väl-byggda hus och äga till och med grammo-

F R E D S C I G A R R E T T E N Till och med denna gamla squaw, som måhända varit med om de tider, då rödskinnen förde krig mot blekansiktena, föredrar numera av-gjort cigarretten framför fädrens tobakspipa.

foner och radioapparater med allt vad där-till hörer, deras söner och döttrar besöka goda skolor och universitet. Rödskinn, klädda i de dräkter vise på illustrationerna till vår skildring, finner man blott i de av-lägsnaste byarna inom reservationerna. De största nulevande stammarna äro sioux-, cheyenne-, irokes-, choctaw-, chicasaw- och seminole-indianerna.

I Kanada uppgå rödskinnen till ett an-tal av ungefär 110,000. De kanadensiska indianerna hava aldrig blivit förföljda på samma sätt som fordom deras ras-fränder i Förenta staterna. I våra dagar

äro de överallt i landet, med undantag för Brittiska Columbia, i politiskt hän-seende likställda med de vita, så att en indian kan väljas in i parlamentet eller utses till snart sagt vilket högt ämbete som helst, förutsatt att han eljes är i stånd att sköta det. Att denna likställd-het ej finns till blott på papperet bevisas exempelvis av att för tre år sedan en indian blev invald i parlamentet i Que-bec. Han hette I<udger Bastien och för-tjänade sitt uppehälle genom att tillverka snöskor. Särskilda lagar hava stiftats till indianernas skydd. Det är sålunda en straffbar handling att sälja eller skänka rusdrycker åt en indian, och undantag från denna regel göras blott för de fall då de ordinerats av läkare. Man har lika-ledes utfärdat stränga bestämmelser för att rädda indianernas gravar från att plundras av tanklösa turister, angelägna om att få föra med sig minnen från india-nernas land.

Ej heller i Förenta staterna hava röd-skinnen numera att kämpa mot de för-domar som förbittra tillvaron för med-lemmar av de flesta andra färgade raser. Man finner män av rent indiansk härstam-ning som läkare, advokater och präster, som författare och konstnärer; näringslivet har däremot ej utövat någon nämnvärd lockelse på indianerna. Det finns också rätt många indianer i Förenta staternas armé, och under världskriget stredo ej mindre än 15,000 rödskinn på de allierades sida.

Indianernas ursprung. Varifrån hava indianerna egentligen

kommit? Denna fråga har länge syssel-satt forskningen, och även om man ännu ej vunnit absolut visshet torde det få an-ses tämligen sannolikt att deras förfäder ursprungligen kommit över till Amerika från nordöstra Asien, kanske redan i den grå forntid, då de båda världsdelarna ännu ej avskurits från varandra av Be-rings sund.

Man kan alltså antaga att kringströ-vande jägare för tusentals år sedan bör-jade vandra in från Asien. En del stan-nade i de nordligare delarna, andra trängde under tidernas lopp längre och längre söderut, tills indianernas bosättningsom-

74

R Ö D S K I N N . Denne gamle siouxindian bär en huvudprydnad, som anger att han är sin stams hövding. Den vackra bröstprydnaden är förfärdigad av fågelben och glaskulor; ursprungligen använde man i stället för glaskulor färgade musslor. Den blå manteln är gjord av ett tyg, som

tillverkas enkom för indianernas räkning och kallas »handelskläde».

75

INDIANERNAS TÄLT eller wigwam gjordes ursprungligen av hudar eller näver. Denna kanadensiska irokesfamilj liar emellertid ansett kanfas som ett lämpligare material för det hem, som den släpar med sig från plats til l plats. Däremot visar oss bilden att den troget

hållit fast vid sitt folks gamla måleriska klädedräkt.

76


rade sträckte sig över hela det ameri-kanska fastlandet.

De nordligare stammarna måste snart ha märkt att de kommit till ett land, som ägde en större rikedom på villebråd än de kunnat drömma om, och denna upp-täckt blev i viss mån deras olycka. Na-turmänniskans elementäraste begär står nämligen till livets nödtorft, och om hon med lätthet kan förskaffa sig föda genom att fånga och döda vilda djur, begär hon ej heller stort mer av tillvaron. Så kom det sig att de vita männen vid sin ankomst till Nordamerika träffade på ett folk, som i många avseenden fortfarande levde i stenåldern.

Växlande öden. De stammar som trängde längre söderut

gingo andra öden till mötes. De kommo till heta trakter, där det inga bufflar fanns och ytterst få andra djurarter. Då de funno att de ej längre kunde livnära sig genom jakt, slogo de sig till ro, bosatte sig i hus och grottor i stället för i tält och började bruka jorden. De odlade majs, frukter och tobak och höllo sig med hus-djur. Då de ej längre kunde göra sig klä-der av djurhudar, uppfunno de konsten att väva tyger av hår och växtfibrer. De lärde sig att tillverka krukor, skålar och mortlar genom att bränna lera. En del av dessa stammar blevo sedermera kända under namnet puebloindianer och skola skildras längre fram i detta arbete.

Jägarstammarna i de nordligare områ-dena kunde likväl också de uppvisa en odling i sitt slag, ehuru starkt avvikande från pueblofolkens och betydligt primi-tivare än den. De vunno mycken färdig-het i tillverkningen av pilar och lansar, klubbor, knivar och stridsyxor, och den skicklighet varmed de hanterade dessa vapen var häpnadsväckande. De tillver-kade korgar och mattor, de förstodo sig förträffligt på att bereda hudar, av vilka de förfärdigade kläder och tält, och de kunde fläta starka rep av fibrer och djur-senor. Buffelköttet lärde de sig att lagra för kommande tider genom att torka det och blanda det med fett.

Något som kanske stannat längst i vårt minne av vår barndoms indianböcker är

M O R O C H S O N E t t av rödskinnens vackraste drag är deras kärlek til l sina barn. Denne lille indian bars under sin tidigaste barndom dagen i ända kring

på sin tålmodiga unga moders rygg.

skildringen av den fruktansvärda tortyr rödskinnen plägade underkasta sina fån-gar. Hur upprördes vi ej i vårt innersta när vi läste om de tappra nybyggarna, som skalperades, lemlästades och brän-des levande. Så motbjudande det än kan vara måste vi dock medge, att rödskin-nen sannolikt lärt sig en god del av detta av den vite mannen. En sak står i varje fall fast — att de tidigaste kolonisterna erhöllo ett vänligt mottagande och att indianen började visa sina grymmare si-dor först efter det han märkt blekansikte-nas avsikt att med våld tillskansa • sig hans jord. William Penn, Filadelfias grundläggare, hade blott de bästa erfaren-heter av indianerna, och Onate rönte un-

77


der sin långa resa genom Arizona i forna dagar ej annat än vänlighet och tillmötes-gående hos dem.

Indianen i naturtillståndet äger många dygder. Han visar mycken godhet mot sina barn och agar dem ytterst sällan. Han älskar sin hustru och sin familj och tänker alltid i första rummet på dem, i andra rummet på sig själv. Gossebarnen uppfostras med omsorg till skicklighet i vapnens bruk, och flickorna få tidigt lära sig att gå modern till handa. När en yng-ling under en längre tid varit borta på en jaktexpedition, blyges fadern icke att slå sina armar kring honom och trycka honom till sitt bröst. Indianen skrattar visser-ligen ytterst sällan, men detta betyder icke att han saknar sinne för humor. Han är även mycket gästfri, och ehuru han har svårt att glömma en honom tillfogad oförrätt, förgäter han å andra sidan aldrig den tack han är skyldig en vän.

Artigheter mellan forna fiender. Ett bevis i sitt slag på att rödskinnen

numera försonat sig med tanken på vän-skapligt umgänge med sina forna döds-fiender är att kanadensiska indianer stun-dom hedrat vita män genom att adop-tera dem. År 1860 utropades dåvarande prinsen av Wales, sedermera konung Ed-ward VII, av irokeserna till hövding un-der namnet »Flygande Solen». Långt dess-förinnan hade den berömde engelske skådespelaren Edmund Kean vederfarits samma ära. Den gången var det huro-nerna, som upptogo en vit man i sin mitt. Kean erhöll namnet Alantenaido och be-gåvades med fullständig indianutrustning, en bred björnskinnskrage, brokiga damas-ker prydda med piggsvinstaggar, mocka-siner översållade med glaspärlor, en hu-vudprydnad av tagel och tunga armband av wampum. Wampum kallas de vita och purpurfärgade musslor, som fordom cir-kulerade som pengar bland alla indianstam-mar. År 1919 korades nuvarande prinsen av Wales till hövding av cree-indianerna under namnet »Stora Morgonstjärnan».

Många indiannamn låta besynnerliga i våra öron. En del, liksom exempelvis Flygande Molnet och Sittande Tjuren, kunna möjligen ännu gå an, men andra

äro åter högst egendomliga. Nyligen undertecknade en indian en handling på ett ämbetsverk med namnet »Sköt sin svärmor». Som exempel på lustiga indian-namn kunna vi ytterligare framhålla: »Sök upp dem och dräp dem», »Tokiga svä-gerskan», »Kokande kitteln», »Stinkande björnen», »Hjälp honom icke», »Stjäl häs-tar», »Tar korta steg», »Rökande kvin-nan» och »Regn i ansiktet».

Indianerna hava liksom de flesta pri-mitiva folk städse haft medicinmän. Ingen indian kan uppnå denna värdighet utan att dessförinnan genomgå en myc-ket hård skola. Tiden för invigningen till ämbetet föregås av en lång period av fasta, varunder han stundom nödgas underkasta sig de mest ohyggliga kropps-liga smärtor. Men man kan säga att be-löningen i viss mån är mödan värd, ty medicinmannen är en synnerligen mäktig dignitär, som i sin person förenar siarens, prästens och läkarens värv. I sistnämnda avseende kan han självfallet icke tävla med sina kolleger bland civiliserade folk; hans vetande inskränker sig till en i och för sig ingalunda föraktlig kunskap om vissa örters helbrägdagörande egenskaper.

Det indianska svettbadet. De nordamerikanska indianernas uni-

versalmedel mot de flesta krämpor är det så kallade svettbadet. Det intages i ett för ändamålet särskilt upprest tält, gjort av lärft över en stomme bestående av i cir-kel i marken nerstuckna elastiska grenar, som böjts mot varandra och sammanbun-dits upptill på en höjd av ca 2 1/2 m. Patienten stiger in i tältet, medan hans utanför detta församlade vänner hetta upp stenar, som inskjutas med hjälp av långa störar. Därpå gjutes vatten över stenarna och öppningen tillslutes. Efter det patienten en stund befunnit sig i grundlig svettning träder han ut ur tältet; om en å eller en bäck flyter i när-heten, skyndar han raka vägen dit, i an-nat fall gjuta tjänstvilliga vänner kallt vatten över honom.

Soldansen. Årets största högtidlighet bland svart-

fotindianerna är soldansen. Den går av

78

I D Y L L PÄ ÖN V A N C O U V E R U T A N F Ö R B R I T T I S K A C O L U M B I A S K U S T Det väl ombonade byltet i den kanotliknande lådan är en liten indianbaby, vaggad till sömns av sin kärleksfulla moder, som är i tillfälle att samtidigt syssla med sin stickning. Indian-barnens uppfostran går ut på att giva dem en stark kroppskonstitution, och sina första lev-nadsår tillbringa de fastsurrade vid ett bräde på det att de skola bliva raka i ryggen.

stapeln om våren i ett läger, som uppförts enkom för det festliga tillfället. Medicin-mannen utser platsen, och snart skjuter en by av »teepees» eller tält upp ur jorden.

Tälten äro målade i granna färger. Högtidligheterna börja med att man bygger en »svetthydda», ty alla som taga del i ceremonierna måste hava renats till kropp och själ. Som andra nummer på programmet kommer »uppresandet av stången», åtföljt av en defilering av hela stammen, envar klädd i sin grannaste dräkt. Endast vid detta tillfälle äga kvinnorna rätt att bära sina mäns örn-fjädrar i håret.

Hövdingens festskrud överglänser alla andras i färgprakt och glans. Han bär skjorta och damasker av mjukt berett

hjortskinn, prytt med glaskulor och her-melinsvansar. Huvudprydnaden är av rött rävskinn och krönes med tvenne stora örnfjädrar.

De verkliga högtidligheterna gå av stapeln inom en kring den heliga stången byggd inhägnad där man bränner en rö-kelse tillredd av friskt gräs eller balsam-furu. Bönen som framsäges vid detta till-fälle är så vacker att den förtjänar att återges:

»Allsmäktiga sol! Jag ber dig skänka mitt folk glädje under sommaren och kraft att ut-härda vinterns köld.

Många äro sjuka och lida nöd. Förbarma dig över dem och låt dem leva. Skänk dem ett långt liv och överflöd.

Hjälp oss, moder Jord, ty vi äro beroende av din godhet. Låt regnet strömma ned över prä-

79


l i e r n a på det at t gräset måtte v ä x a högt och bären ymnigt .

O Morgonstjärna, skänk oss frid och veder-kv ickande sömn när du låter dina blickar vila på oss.

Store Ande, välsigna våra barn, våra vänner och gäster. L å t oss leva länge. Vi äro alla dina barn och b e d j a till dig i kärlek och tro på din m a k t .

Innan indianen deltar i soldansen och liknande ceremonier målar han sig i an-siktet. Medicinmannen eller hövdingen som leder soldansen målar mitt i pannan en rund skiva, som skall föreställa solen. Figurer på armarna återge regnbågen, på kinderna stjärnorna, medan ett rött kors är målat tvärs över munnen som tecken på att han iakttar fastans föreskrifter.

Bland märkligare högtidligheter må yt-terligare nämnas Gröna korndansen bland irokeserna, Smultronfesten, Bönornas fest och hopi-indianernas ormdans. För denna dans fångas levande skallerormar, men

ingen av de dansande synes någonsin hava blivit biten av dem.

I den av siouxindianerna dansade okeepa-dansen hade stammens yngre män att utstå fruktansvärda plågor. Dansen fordrade att ynglingarna kastade sig rak-långa på marken, varpå man drev trä-pinnar genom deras ryggmuskler. Vid dessa pinnar fästes rep, med vilka de dan-sande lyftes upp från marken. Den ohyggliga dansen, som kunde utsträcka sig över en tidrymd av fyra dagar, hör lyckligtvis redan det förflutna till. I själva verket utföras numera ytterst få av forna tiders dansceremonier, och den unge indianen av i dag är vida mer benä-gen att dansa two-step och foxtrott till grammofonens toner än underkasta sig okeepa-dansens vedermödor.

Om sålunda forna dagars rödskinn små-ningom försvinna, böra vi i varje fall glädja oss över att deras släkte ej dör ut.

S V A R T F O T I N D I A N E R N A S K R I G S D A N S S O M EJ L Ä N G R E B E T Y D E R K R I G I svartfotindianernas reservation i Montana kan man få se några av de verkningsfullaste av de danser, som alltjämt utföras av vår tids indianer. Vi hava ovan skildrat »soldansen» — den dans vi se här är en eggande krigsdans. Numera dansas krigsdansen dock endast för ro skull, ty indianska ämbetsmän sörja för att en förträfflig ordning råder i reservationerna.

80

Ett paradis i tropikerna CEYIyON, ÄDELSTENARNAS Ö

Ceylon är en brittisk kronkoloni och styres av en guvernör med biträde av ett verkställande råd av fem ledamöter och ett lagstiftande råd av sjutton ledamöter. Innan engelsmännen lade Ceylon under sitt välde hade holländarna och före dem portugiserna ägt betydande intressen på ön och i många stycken påverkat dess utveckling, än gynnsamt och positivt, än hämmande och skadligt. Med sin un-derbara natur, sin yppiga växtlighet, sin rika djurvärld och sina många spår av urgammal odling ger Ceylon besökaren intryck, som göra hans vistelse på ön til l en fortsatt njutning och komma honom att städse längta t i l lbaka t i l l den.

INGEN som varit lycklig nog att kunna företaga den långa färden till Ceylon

torde bestrida att den härliga ön vid Främre Indiens sydspets är ett av de underbaraste och vackraste land på jor-den. En syn av hänförande skönhet mö-ter den resande redan då han närmar sig kusten. Tätt invid stranden vagga smi-diga kokospalmer sakta sina behagfulla kronor över böljorna, skimrande i sma-ragdgrön glans under tropikens glödheta sol. Ett stycke högre upp växa smärta areka-palmer, vilkas »betelnötter» tuggas av infödingarna som ett omtyckt njut-ningsmedel, ståtliga talipot-palmer, som blomma endast en gång i sitt liv, högväxta palmyrapalmer med solfjäderlikt utbredda bladskivor. Till dessa växtvärldens furs-tar sälla sig en förvirrande mångfald av andra träd, nyttiga dels genom sitt virke, dels genom sina frukter: bambu, man-grove, atlas, mahogny, ebenholts, teak-träd, tamarinder, kryddträd, pisanger, mango och mangostin, jackträd, kanel-träd, limon-, apelsin-, anona-, melon-, ba-nan- och fikonträd. Skådespelets färg-prakt stegras av ett överflöd av fagra blommor: tulpanträdets praktfulla gula blommor, daturabuskens trumpetlika, hängande blommor, vita i morgonens friskhet, men mot aftonen övergående i skäraste rosa, kassians vackra terrakotta-färgade blommor.

Bördiga lågland, sköna högland. Ceylon äger en areal av 65,990 kvkm.

Kusttrakterna och hela norra delen av Ceylon äro låglänta, men i söder höjer sig ett bergland av vildskön fägring. Den högsta toppen kallas Pedrotallagalla och stiger 2,538 meter mot rymden. Väster

om Pedrotallagalla reser sig en annan topp, det 2,260 meter höga granitberget Adams Pik, ofta höljt i moln, men i klart väder med sina skarpt tecknade konturer lika lätt att urskilja från havet som det vida högre berget Fuji-jama på Japans kust. De båda topparna omges av en laby-rint av mindre höjder omväxlande med snabbt framilande floder, bördiga slätter, svindlande bråddjup, jättelika klippgrot-tor och vida djungelmarker.

Klimatet på ön är anmärkningsvärt gynnsamt i betraktande av dess läge mel-lan 5° 55' och 90 51' n. br. och 790 42' och 8i° 55" ö. lgd. fr. Gr. På väst-kusten växlar temperaturen mellan 24° och 28°, på den varmare ostkusten stiger medeltemperaturen under vissa månader till 30° och därutöver. Mars är en het månad, och april, då sydvästmonsunen bryter in över ön, är den mest fruktade av européerna. Nederbörden regleras av monsunerna och varierar starkt. I de sydvästliga bergstrakterna kan den stiga ända till 5800 mm., i den torrare nord-östliga delen utgör den ca 1500 mm.

En brokig befolkning. På denna härliga ö bo över fyra och

en halv miljon människor. Majoriteten av befolkningen består av singaleser, upp-gående till över två och en halv miljon. Singaleserna äro ett småväxt, klent byggt släkte och lätt igenkännliga på sin särskilt bland de högre klasserna relativt ljusa hudfärg, sitt förvekligade yttre och den sorgbundna värdighet som präglar allt deras görande och låtande. De kunna emellertid blicka tillbaka på en stolt forn-tid, vars rötter förlora sig i femte år-hundradet före Kristus. De bebodde då

81

EN

ID

YL

LIS

K L

ITE

N B

Y I

CE

YL

ON

S

UR

SK

OG

AR

H

use

n

i d

enn

a si

nga

lesi

ska

by

äro

myc

ket

h

ållb

art

byg

gda

och

för

sed

da

med

tak

täck

nin

g av

teg

el.

Byn

om

give

s p

å al

la h

åll

av

ypp

ig d

jun

gelv

äxt-

lig

lie

t oc

h

syn

es

ligg

a b

ort

om

al

l är

a o

ch

red

ligh

et,

men

j d

en

är m

edel

st e

n

bre

d,

för

ford

on

av

alla

sl

ag f

arb

ar

lan

dsv

äg

förb

un

den

m

ed

när

mas

te

sta

d.

Invå

nar

na

i vå

r b

y är

o fö

rnö

jsam

ma

o

ch l

ätt

a at

t k

om

ma

öve

ren

s m

ed,

men

kle

nt

byg

gda,

fög

a u

thål

liga

, vi

ljes

vag

a o

ch s

ynn

erli

gen

ob

enäg

na

att

förr

ätta

mer

arb

ete

än o

mso

rgen

om

liv

ets

nö

dto

rft

ou

nd

gän

glig

en

krä

ver

av d

em.

82

T E O D L I N G A R N A på Ceylon äro i våra dagar huvudkällan till befolkningens välstånd, och de som vi återge här ligga i Dimbula-distriktet i närheten av Nuwara Iiliya. Ännu för femtio eller sextio år sedan odlade man blott kaffe på dessa fruktbara backsluttningar. Teet förekom ej i distriktet och infördes först efter det en pest dragit härjande fram över kaffeplantorna.

83

R I S F Ä L T möta ögat överallt i östern, ty riset spelar en framträdande roll i nästan varje ös-terlännings diet. Ceylon kan emellertid icke alstra så mycket ris som ön faktiskt är i behov av, ty nederbörden är ej riklig nog för att tillfredsställa den törstiga plantan. Jordbruket skulle ej komma till rätta om det ej kunde ty till ett beundransvärt, urgammalt bevattningssystem

s4

ETT PARADIS I TROPIKERNA

slättlandet i norr och utvecklade här kring kungastaden Anuradhapura en od-ling, som ännu kan beundras i de forn-lämningar nyare tiders grävningar bragt i dagen. Snart ansattes singaleserna av tamilerna, ett från Syd-Indien inbrytande dravidiskt folk, och tvungos att draga sig tillbaka till öns södra delar. De följande århundradena präglades av ständiga stri-der mellan singaleser och tamiler. De singalesiska härskarna lyckades tidtals återvinna sin maktställning och lägga hela ön under sitt välde, tidtals lågo de under i kampen och måste förskansa sig i det syd-liga berglandet, där de lagt grunden till en ny odling kring kungastaden Kandy.

Tamilerna uppgå i våra dagar till unge-fär en miljon. De äro mer mörkhyade än singaleserna och betydligt kraftigare byggda och kunna därför ägna sig åt yrken, som äro alltför ansträngande för dessa. En återstod av svunna seklers hätska fiendskap lever kvar i det spända förhållande, som ännu i våra dagar råder mellan singaleser och tamiler.

Av Ceylons urbefolkning veddaerna leva ännu omkring 4000 individer. En del av detta dvärgartade folk bo i byar och ha lämnat det allra elementäraste naturtillståndet bakom sig; andra — de så kallade klipp-veddaerna — ströva fort-farande kring som jägare i de djupaste djunglerna. Veddaerna äro mycket säkra bågskyttar, men på intet vis farliga, ty de äro skygga och undvika helst all be-röring med andra stammar.

I städerna och de större byarna bo unge-fär en kvarts miljon morer, avkomlingar av en gång i tiden invandrade arabisk-indiska mohammedaner från Dekan och Arabien. Största delen av morerna syssla med kö-penskap, och många bland dem hava lyc-kats skapa sig betydande förmögenheter.

Ett intressant befolkningselement bilda de omkring 30,000 eurasierna, resultaten av en blandning mellan österns och väs-terns folk, i det de äro ättlingar av por-tugiser och holländare, som blandade blod med infödingarna under de tider, då de i tur och ordning behärskade ön.

På Ceylon finnas också ungefär 12,000 malajer, avkomlingar av värvat krigsfolk från Malacka.

Dessutom bo på Ceylon ungefär 8000 inflyttade européer, dels sysselsatta inom öns förvaltning, dels anställda vid de vid-lyftiga europeiska affärsföretag, som för-medla varuomsättningen mellan Ceylon, Europa och Indien.

Många religioner. Den infödda befolkningens religion föl-

jer i huvudsak raslinjerna. Det stora flertalet singaleser bekänner sig till buddhismen, vilken dock är uppblandad med den animism och magi, som över huvud utmärker mindre civiliserade folk.

Tamilerna äro huvudsakligast hinduer och hava egna tempel med allt som känne-tecknar den hinduiska religionen i Indien. De hava också djävulsdansare, vilkas konst ursprungligen var avsedd att för-driva onda andar ur sjuka personer, men som i våra dagar letts in i nya fåror av upptäckten att den kan göras inbringande på hotellverandorna och ångbåtsdäcken. Djävulsdansarna hava alltså numera mer eller mindre medvetet slutit förbund med ormtjusare och gycklare, som nästan alla äro tamiler, i den lovvärda avsikten att för turisterna presentera nödig lokalfärg.

Morerna hava förblivit sina förfäders mohammedanism trogna. Kristendomen har förvärvat sig anhängare bland de in-födda, uppgående till bortåt 400,000, och av dem bekänner sig det överväldigande flertalet till katolicismen.

En rik djurvärld. För att komma Ceylons rika djurvärld

närmare in på livet måste vi uppsöka djunglernas hemlighetsfulla rike.

Redan fågelvärlden kan skänka den naturkunnige hans lystmäte. Fåglar i alla färger — terrakotta, smaragdgrönt, blått — skymta förbi ens öga. De granna kungsfiskarna äro talrika; flugsnapparna, såväl terrakottafärgade som vita, äro ej sällsynta; små bivråkar sväva försiktigt kring bland blommorna med stänk av grönt förtonande i purpur på ryggen.

De vilda djuren hava av människans an-komst trängts djupare in i djungeln, men där ströva fortfarande de vilda elefanter kring i hjordar, för vilka Ceylon så länge varit namnkunnigt. Den vilda buffel-oxen kan ses på övervattnade ängsmar-

85

KR

ING

ST

RÖ

VA

ND

E V

ED

DA

ER

I C

EY

LO

NS

DJU

PA

HE

ML

IGH

ET

SF

UL

LA

UR

SKO

GA

R

I C

eylo

ns

öst

ra

del

k

varl

ever

en

sp

illr

a av

ön

s u

rbef

olk

nin

g v

edd

aern

a,

ett

egen

dom

ligt

d

värg

arta

t fo

lk,

del

s b

ofas

t i

bya

r,

del

s st

röva

nd

e k

rin

g i

de

dju

pa

ste

dju

ngl

ern

a,

där

d

e b

edri

va

jak

t oc

h

fisk

e, l

ägga

ut

snar

or f

ör f

ågla

rna

och

let

a ef

ter

ho

nu

ng

och

vax

. V

edd

aern

a u

tgör

a si

sta

åter

stod

en

av

ett

ford

om

talr

ikt

folk

oc

h

anta

gas

va

ra

den

d

ravi

dis

ka

rase

ns

äld

sta

stam

. V

edd

aern

a

föra

ktas

d

jup

t av

si

nga

lese

r o

ch

tam

iler

o

ch u

nd

-v

ika

å

sin

sid

a i

mån

av

m

öjl

igh

et

all

ber

öri

ng

med

d

essa

h

ögr

e st

åen

de

infö

dd

a f

olk

.

86

S M Ä V Ä X T A JÄGARE I Ö S T R A C E Y L O N S DJUNGLER Veddaerna hava sedan urminnes tider jagat med båge och pil, men tillverka i våra dagar dessa vapen huvudsakligen för försäljning till turister och använda själva ålderdomliga gevär. E n god del av veddaernas ursprunglighet har i många trakter gått förlorad på grund av det intresse

som visats dem av besökande främlingar från Europa.

ker; leoparder vandra lurande kring på spaning efter rov; apor av olika slag hoppa från träd till träd; rådjuren smyga sig försiktigt fram, färdiga till flykt vid minsta alarm; björnar och vildsvin kunna anträffas av dem som veta var de skola söka. Schakaler och flygande hundar före-komma ymnigt, piggsvin och sköldpaddor äro rätt vanliga. I dammarna vimlar det av krokodiler. De flesta äro små, men här och där kan man på någon undangömd plats stöta på en jättelik best, vördad av hela trakten och underhållen av den vidskepliga befolkningen i tron att den förkroppsligar en ond ande. Kameleonter kunna plockas på träd helt nära bo-ningshusen, och ödlor förekomma i massa. Ormar äro rätt vanliga, och de större arterna, pyton och kobra, träffar man på i djupa djungler.

De singalesiska eldflugorna förfela aldrig att öva sin verkan på besökande från kallare luftstreck. De blända icke så mycket genom sin glans som genom

det nyckfulla, blinkfyrartade i sitt lys-ningssätt. Stundom kan en hel allé av träd stråla upp i trolsk belysning, stundom ligger den försänkt i djupaste mörker.

Ädelstenarnas ö. Men framför allt är Ceylon ädelstenar-

nas land. Man plägar säga att av de mer kända ädelstenarna äro diamanten, tur-kosen och smaragden de enda som ej fin-nas här. I stället få vi safirer, stjärnsafi-rer, rubiner, topaser, ametister, månste-nar, akvamariner, beryller, kattögon, zir-koner och en mängd andra.

Ceylons vackraste ädelstenar äro dock pärlorna. Pärlfisket ligger i regeringens händer och utbytet fördelas så att rege-ringen erhåller två tredjedelar av fångs-ten, dykarna en tredjedel. Pärlfisket är självfallet en specialitet som blott kan utövas av förfarna män. Dykarna rekry-teras huvudsakligen bland tamilerna, som så att såga äro födda i yrket och söka be-vara det som ett familjemonopol från

87

E T T M Y C K E T T I D I G T S T A D I U M I T E P L A N T A N S L I V Teet som odlas i alla delar av Cevlon är en mycket härdig växt , som trives förträffligt såväl i skyddade dalar som på höga bergssluttningar. Vi se här en arbetsam tamil plantera en späd tebuske, vars blad efter tre år äro mogna för avploekning. Planteringen av tebusken måste

efter vissa år förnyas, ty tebladens kval i tet försämras när busken blir äldre.

T E B U S K A R N A M Å S T E T I D E F T E R A N N A N B E S K Ä R A S

När tebusken får växa fritt kan den uppnå en höjd av ända till 12 meter. Den odlade busken hålles därför genom regelbunden beskärning vid en höjd av ungefär i meter på det att man lät-

tare må kunna avplocka dess blad.

88

DÄR DE FRISKA GRÖNA BLADEN LÄGGAS FÖR ATT VISSNA Efter det kvinnorna plockat sina korgar fulla bära de dem till fabriken för att vägas. Därpå bredas bladen ut på med väv överspända trä- eller metalltrådsramar. Här få de i bortåt t jugo t immar ligga i en varm och torr atmosfär för att vissna något och förlora sin styvhet.

BLADEN MÄSTE DÄRPÄ GÄ GENOM RULLNINGSMASKINEN De torkade bladen gå därpå genom trummor ned til l rullningsmaskinerna där de pressas och be-frias från sin saft. Efter en timme eller så komma bladen ut ur maskinen sammangvttrade i gula klimpar, och dessa åter placeras i en annan maskin, vilken ånyo skiljer bladen från varandra.

89

NÄSTA STADIUM ÄR JÄSNINGSPROCESSEN Bladen utbredas på mattor och få l igga där i omkring t v å t immars tid i en temperatur av 3 5 — 40° för att jäsa. Jäsningen är i huvudsak en oxidationsprocess, under vilken bladen erhålla sin kopparbruna färg och sin egendomliga arom. Jäsningsproceduren är mycket viktig, t y

den övar en avgörande inverkan på teets kvalitet.

EN A N N A N M E T O D FÖR T E E T S O X I D A T I O N Teet får stundom undergå .i äsningsprocessen i särskilda för ändamålet konstruerade lådor. Efter jäsningen rallas bladen samman på nytt och rostas i tjugo minuters tid, varunder all fukt avlägsnas och bladen bliva svarta och sköra. Grönt te erhålles genom att bladen rostas

utan att dessförinnan hava undergått oxidationsproceduren.

90

T E E T S I K T A S O C H S O R T E R A S I S O R T E R I N G S R U M M E T I regeln siktas teet numera med maskin, men på en del håll använder man stundom fortfarande såll med maskor av olika täthet. Den första sållningen ger det bästa teet, t y de blad som gå genom de smalaste maskorna äro avgjort de bästa. Ovanligt stora blad brytas i »brytnings-

maskinen» och siktas därefter på nytt . Därpå kan sorteringen taga vid.

S I S T A S T A D I E T : T E E T VÄGES O C H E M B A L L E R A S Det sorterade teet emballeras därpå för export. Det väges omsorgsfullt och packas in i fyrkan-tiga trälådor, fodrade med stanniol eller zinkbleck, vilket skyddar den dyrbara varan för fukt. Lådorna förses med odlarens namn och stuvas därpå i oxvagnar för att föras till närmaste hamn

för vidare befordran över have': till avnämarna i Europa.

91

M O R E N Ä L S K A R A T T S L I P A O C H P O L E R A Ä D L A S T E N A R Förutom singaleser och tamiler finns det också andra infödingar på Ceylon. Til l dem måste räknas ättlingarna av portugisiska och holländska erövrare samt morerna, härstam-mande från arabisk-indiska handelsmän, som en gång i tiden slagit sig ned på den rika ön. Morerna äro duktiga köpmän och hava framför allt inriktat sig på den inbringande juvelhandeln.

far till son, men också bland morerna. Pärlfisket bedrives i Manarviken, dit hundratals båtar, riggade med de i östern gängse otympliga, fyrkantiga seglen, styra i början av året för att utnyttja den blott två månader långa fiskesäsongen. Medan musslornas förruttnelseprocess pågår är hela kusten invid obeboelig.

Ceylons städer. Det kan också vara skäl att flyktigt be-

röra några av de härliga städer, för vilka Ceylon är berömt.

Huvudstaden Colombo ligger på öns västkust, inbäddad i ett hav av under-skön växtlighet. Colombo har med stora uppoffringar gjorts till en av Orientens yppersta hamnar, som anlöpes av alla far-tyg på väg till Östasien och Australien. Söder om hamnen ligger den europeiska stadsdelen, kallad Fort efter ett befäst-ningsverk, som i början av 1500-talet an-lades av portugiserna och under det föl-jande århundradet yttermera förstärktes

och utbyggdes av holländarna. Colombos Fort rymmer samtliga offentliga byggna-der, utländska konsulat, banker, moderna affärspalats och dessutom ett av Indiens mest förstklassiga hotell, där de re-sande kunna erhålla allt vad de önska av nutida bekvämlighet och lyx. Öster om Fort utbreder sig de inföddas stadsdel Pettah, där man kan se singaleser och tamiler, morer, malajer och köpmän från Kina och Japan trängas om varandra i ett brokigt myller. Hela staden är genom-dragen av breda alléer, på vilka européerna och de förnämaste infödingarna under svala eftermiddagstimmar taga sig en promenad i ekipager, bilar och av kraf-tiga tamiler dragna rickschåer — en korso, som i elegans och färgglädje övergår allt man ser i östern. Utanför staden ligga européernas och de förmögna infödda köp-männens praktfulla villor, omgivna av parker och yppiga trädgårdar.

Men låt oss lämna Colombo med all dess härlighet och bege oss inåt landet.

92

93

CE

YL

ON

S F

LO

DE

R

kun

na

ick

e b

efar

as

av

från

E

uro

pa

ko

mm

and

e fa

rtyg

, m

en

anvä

nd

as

i st

or

uts

träc

kn

ing

av i

nfö

din

garn

a

som

i

sin

a k

arak

teri

stis

ka,

m

ed

skyd

dan

de

hal

mta

k

förs

edd

a

fark

oste

r

fors

la

varo

r fr

ån

det

in

re

av

ön t

ill

ham

nar

na

på

ku

sten

. M

ånga

fl

oder

är

o fö

r-en

ade

med

va

ran

dra

ge

nom

k

anal

er,

vilk

et

själ

vfal

let

avse

värt

ö

kar

tr

ansp

ort

mö

jlig

het

ern

a p

å ön

. E

n

flod

färd

p

å C

eylo

n

utm

ed

pal

mka

nta

de

leen

de

strä

nd

er

skän

ker

ri

ka

sk

ön

het

sin

tryc

k,

ehu

ru

idyl

len

i

någ

on

mån

st

ores

av

ta

nk

en

på

de

väld

iga

kro

ko

dil

er,

som

d

välj

as

i v

att

net

'

E N B U D D H A B I L D sitter i våra dagar grubblande i hjärtat av djungeln på samma ställe som för mer än tusen år sedan, men på den tiden omgavs den av ett folkrikt stadssamhälle. Denna t v å och en halv meter höga granitfigur är en av de många kvarlevor av en svunnen odling, vilka man upptäckt i Anuradhapura. E n annan buddhabild finns i Polonnaruwa.

94


Härvid stå många möjligheter öppna för oss. Om så oss lyster kunna vi företaga en båtfärd, ty Ceylon äger ett flertal segel-bara floder, mångenstädes knutna till var-andra, och där naturen ej dragit försorg om nödig förbindelse hava holländarna, omsättande erfarenheter från eget land, grävt sammanbindningskanaler. Anblic-ken av de täcka byarna och den rika växtligheten utmed stränderna gör en

flodfärd i en av infödingarnas kanotlik-nande bambubåtar till en synnerligen angenäm upplevelse. Eller också kunna vi sätta oss i en bil och ge oss ut på de förträffliga landsvägar som genomkorsa ön i olika riktningar. Vi föredraga emel-lertid det rationellaste fortskaffningsmed-let och stiga upp på tåget från Colombo till Ceylons forna huvudstad Kandy, be-lägen i en bergstrakt nästan mitt på ön.

H I N D U I S K T T E M P E L I C E Y L O N S H U V U D S T A D Infödingskvarteret i Colombo är känt under namnet Pettah och erbjuder främlingen rika möj-ligheter att studera de olika befolkningselementen på Ceylon i deras dagliga handel och vandel. Ris- och bomullshandeln ligger till övervägande del i händerna på tamilerna, vilka uppfört

tvenne rikt smyckade hinduiska tempel vid den folkrika Havsgatan.

II. 2. 95

HUR L E V A N D E K Y C K L I N G A R F Ö R A S T I L L T O R G E T I C O L O M B O l in mörkhyad tamil kommer gående på en av de präktiga breda landsvägar som leda till Colombo. balanserande fyra kycklingsburar på en stång, som han bär på axeln. Kyckl ing är en ständigt återkommande rätt i hotellen och värdshusen på Ceylon — ja, det finns resande som påstå sig hava fått kyckl ing serverad i sex olika former under en och samma måltid

Colombo-Kandvbanan uppfyller med sina förträffliga sov- och restaurationsvag-nar alla de anspråk på bekvämlighet euro-pén vant sig att ställa på indiska järn-vägar. Under färden- genom det bördiga låglandet låta de vidsträckta risfälten en ana vilken roll ett av Orientens allmän-naste näringsmedel spelar också inom Cey-lons folkhushållning. Riset är emellertid i så hög grad beroende av ymnig neder-börd, att öns egen produktion trots rikligt bruk av konstgjord bevattning stannar vid ett månatligt underskott av omkring

30,000 ton, vilket måste täckas genom in-försel från Indien och Burma. .Snart bör-jar banan stiga, och nu taga teodlingarna vid, alstrande de blad, som bilda Ceylons största exportartikel. F'örr i världen fyll-des denna uppgift av kaffeplantan, men efter det en rostsvamp år 1873 förstört snart sagt alla odlingar på ön, nedgick kaffeproduktionen till ett intet och har sedan dess aldrig återvunnit någon be-tydelse. Omväxlande med teodlingarna ser man gummi-, kakao-, peppar- och andra planteringar. Banan fortsätter i

96

EN V A N L I G SYN PA K A N D Y S G A T O R Trots att Ceylon sedan urminnes tider varit bebott av människor på under vissa skeden rätt hög civilisationsnivå finns det ännu nästan lika mycket djungelskog som odlad mark på ön. Men t. o. m. genom de tätaste djunglerna leda ofta breda präktiga vägar, farbara för automobiler och motorbussar. Infödingen färdas dock helst i sin lätta tvåhjuliga oxkärra.

G R A F I T E N PULVERISERAS AV F L I T I G A S I N G A L E S I S K O R Ceylons viktigaste mineral är grafiten, som brytes i gruvorna vid Kurunegala, nordvästprovin-sens huvudstad. Grafiten bildar en av öns största utförselartiklar och användes jämsides med den sibiriska vid tillverkning av eldfasta deglar, blyertspennor och smörjmedel för järnsaker. Grafitgruvorna bearbetas enligt särdeles primitiva metoder med sparsamt bruk av maskiner.

97

EN M U S I K S O M T J U S A R D E N G I F T I G A K O B R A N Ceylon vimlar av gyckelmakare, som under ivrig inbördes konkurrens söka förtjäna en slant på skådelystna främlingar, och bland dessa intaga ormtjusarna en framträdande plats. I)e avlocka sina instrument melodier, som komma kobraormen att glömsk av alla niordiska uppsåt vagga

sin kropp i takt til l den förföriska musikens toner.

starkare och starkare stigningar, och efter en fyra timmars färd stiger man slut-ligen av i Kandy.

Ceylons sista kungastad. Med sitt idylliska läge bland skogklädda

berg vid stranden av en liten sjö, med sina välskötta promenader och sitt relativt svala klimat är Kandy en idealisk rekrea-tionsort för Ceylons främlingskoloni, för vars trevnad man ytterligare sörjt genom uppförandet av ett förstklassigt hotell.

Kandy utgjorde säte för Ceylons siste infödde härskare, och bland de förnäma singaleser, som i våra dagar bo i staden, finnas många som uppge sig hava kung-ligt blod i sina ådror. Vid högtidliga till-fällen visa de sig för folket i sällsamma dräkter, rikt smyckade med guld och ädel-stenar.

Kandys största sevärdhet är det be-römda »Tandtemplet)), på landets språk kallat »Dalada Maligawa». Templet har sitt besynnerliga namn av att det tros hysa en relik, som bragts till Ceylon för

halvtannat årtusende sedan och ledsagat de singalesiska konungarna under deras växlande öden och slutligen stannat i deras sista huvudstad, nämligen en tand av Buddha. Det påstås visserligen att por-tugiserna under sitt herravälde på ön foro av med tingesten och att den tand, som nu förvaras i templet, endast är en kopia. Därmed förhålle sig hur som helst — fromma buddhister hysa i varje fall ej det ringaste tvivel på relikens äkthet och, vid den årliga pera-herafesten, till vilken troende strömma från alla delar av den buddhistiska världen, bäres den heliga tanden i högtidlig procession kring på Kandys gator.

I detta sammanhang förtjänar påpekas, att på den tidigare nämnda toppen Adams Pik finnes en fördjupning i berget, lik-nande ett avtryck av en människofot. Detta fotspår uppges av buddhisterna stamma från Buddha, av mohammedanerna från Adam, av hinduerna från en av deras gudar, Vischnu eller Rama, och av öns katoliker från självaste aposteln Tomas.

98

V I D A BERÖMD B U D D H I S T I S K V A L L F A R T S O R T : T A N D T E M P L E T I K A N D Y K a n d y äger ej blott sin historiska betydelse som sätet för Ceylons sista infödda härskarhus, utan är ti l l ika en vallfartsort, dit troende strömma i skaror från alla delar av den buddhistiska världen. Staden hyser nämligen inom sina råmärken Dalada Maligawa eller Tandtemplet. Helgedomen har fått sitt namn av den tand av Buddha, som man tror ligga förvarad där.

PILGRIMER V A L L F Ä R D A N D E T I L L T A N D T E M P L E T Buddhas heliga tand bragtes till Ceylon år 311 e.Kr. och fick sin första bostad i ett underbart tempel i Anuradhapura. Den följde därpå landets singalesiska härskare under deras växlande öden. Det påstås visserligen att portugiserna på sin tid förstört den dyrbara reliken, men fromma buddhister äro bergfast övertygade om att den ligger oskadd i sitt tempel i Kandy.

99

B O R G R U I N E R PÄ G R A N I T B E R G E T SIGIRI E t t dystert minne är bundet vid detta bergfäste ha lvvägs mellan forustäderna Anuradhapura och Polonnaruwa. På 500-talet e. Kr. bemäktigade sig konung Asyapa genom mord på sin fader Cevlons tron, men måste fly undan sin äldre broders vrede till berget Sigiri, där han byggde ett starkt fäste. Till slut dukade han under i striden mot brodern och tog sig själv av daga.

DÄR B U D D H A V A R I T FÖR T V Å T U S E N F E M H U N D R A ÄR S E D A N Till den lilla träpaviljong, uppförd högt uppe på toppen av berget Sumana eller Adams Pik, vallfärda årligen tallösa buddhistiska pilgrimer. I berget nedanför byggnaden finnes nämli-gen en fördjupning, liknande spåret av en människofot. Detta fotavtryck är synnerligen heligt,

ty fromma buddhister tro det stamma från ingen mindre iin Buddha själv.

100

E T T T Å L M O D I G T O C H U T H Å L L I G T D R A C D J U R Den på sin lilla puckel lätt igenkännliga zebuoxen är den av infödingarna använda dragaren på Ceylon. Det småväxta djuret besitter stora kroppskrafter och mycken uthållighet och kan draga de lätta tvåli juliga kärrorna snart sagt hur långa sträckor som helst utmed de breda välbyggda landsvägarna, om ock det härvid aldrig gör sig någon onödig brådska.

S I N G A L E S I S K A Ä D L I N G A R I K A N D Y K L Ä D A SIG EFTER S I T T S T Å N D I den forna kungastaden Kandy leva ännu ett flertal singaleser, som uppge sig härstamma från öns infödda härskarsläkter. Många av dessa förnäma infödingar äro ägare till furstliga förmögenheter och bära vid högtidliga tillfällen på sig en del av sin rikedom i form av det guld

och de ädelstenar, varmed de översålla sin dräkt.

IOI


Men alla äro eniga i att kalla det »Sri Pada», »Den heliga foten». Vi kunna i varje fall vara förvissade om att spåret ej lämnats av någon vanlig dödlig, ty det är sex fot långt!

Vill man emellertid riktigt grundligt hämta sig från vedermödorna i det heta låglandet och för en tid glömma att man befinner sig i tropikerna, bör man icke stanna i Kandy utan fortsätta med tåget högre upp i bergen till Nuwara Eliya, be-läget rätt nära Ceylons högsta topp Pedrotallagalla. Nuwara Eliya ligger vid Gregorysjön på en höjd av 1,000 meter över havsytan och lockar till sig trötta européer ej blott från kusten, utan från hela Sydasien.

Huvudbanan norrut för oss till de kan-ske intressantaste platserna på Ceylon: fornstäderna Anuradhapura och Polonna-

EN T E M P E L E L E F A N T I K A N D Y Denna elefant är en av de fyrtio som tillhöra Tandtemplet i Kandy. Djuren spela en viktig roll vid den årliga buddhistiska pera-herafesten.

E T T AV C E Y L O N S F R U K T T R Ä D J ackträdets frukt har ingen angenäm smak, ehuru den stundom i brist på bättre förtäres av infödin-garna. I regeln ges frukten som mat åt bosk apen.

ruwa. Ehuru till stor del begravda under djungeln ge de dock med sina vittrade lämningar av tempel, palats, kloster, hel-gonbilder, bassänger och konstrikt ut-smyckade pelare ett imponerande vittnes-börd om de forna singalesernas höga konstnärliga nivå.

Ännu skulle mycket återstå att se: Ratnapura, »ädelstenarnas stad», den liv-liga hamnstaden Galle på västkusten, Dambulla med sina fem grott-tempel, Trincomali, brittiska flottans forna sta-tion på ostkusten. Men det vi hunnit skåda bör redan vara nog för att över-tyga oss om det berättigade i namnet som Ceylon plägar ges av hängivna be-undrare: paradiset i tropikerna.

102

Den eviga staden ROM GENOM SEKLERNA OCH I DAG

Tanken på den eviga staden vid Tiberns stränder kommer oss att drömma om konun-gar och konsuler, diktatorer och triumvirer, cesarer och världserövrare, och förjvårt inre öga uppstiger det gamla Rom med sina tempel och palats, triumfbågar och torg och all den härlighet som fanns samlad i huvudstaden i forntidens mäktigaste välde. Blott vittrade lämningar finnas kvar av allt detta, men til l och med stenarna tala ännu ett språk som fyller nutidsmänniskornas sinne med bävan och vördnad inför vad män-niskoanden för tvåtusen år sedan skapat av storslagen och oförgänglig skönhet.

VI NÄRMA oss Rom. Vår färd går genom den ödsliga, glest befolkade

romerska campagnan. Runt omkring breda sig vida fält, där enformigheten blott här och var avbrytes av en pinje-dunge vid vägkanten eller en grupp av pilträd vid stranden av en bäck, sorgset vaggande sina lummiga grenar över det grågröna vattnet. Är detta Italien, livsgläd-jens och skönhetens mångbesjungna land?

Färden går vidare. Det öde slättlandet genomkorsas av vägar, täckta med breda stenplattor, som trotsat mer än tjugo år-hundradens framfart. Minnen från Ita-liens stolta forntid gå igen i de stympade resterna av romerska stormäns och kej-sares villor och gravar, i de vittrade läm-ningarna av en romersk akvedukt. Me-deltiden talar sitt mäktiga språk i de stympade baronialtorn, som överallt resa sig på slätten — dessa rövarborgar, vilkas stolta herrar levde av att plundra de vall-färdande till St. Peters stad — i ruiner av borgar, från vilka de härsklystna adels-släkterna förde sina ursinniga fejder mot varandra. Vi omges överallt av förgän-gelse och förfall, ingenting varslar om att vi snart skola draga in i en stad, där livet sjuder friskt och starkt. Men låt oss icke klaga. Liksom Damaskus ter sig som paradiset självt för araben, när han nalkas staden efter en ansträngande ritt över ökenvidderna, så bildar också den romerska campagnan genom sin dyster-het och övergivenhet en bakgrund, som kanske först den låter Rom framstå i all sin betagande skönhet och glans.

Den första skymten av Rom. Vad är det första vi se av Rom?

Luften är klar. Italiens glödheta sol står högt på himlavalvet, men ännu

uppenbarar den ingen stad för oss. Plöts-ligt fångar ögat någonting som ter sig som ett moln vid horisonten. Men molnet äger en något för regelbunden gestaltning för att vara ett moln —- vi grubbla en stund förbryllade över problemets lösning, tills det med ens går upp för oss att det som vi se är den första skymten av Tiberstaden. Det hemlighetsfulla molnet är Peterskyrkans kupol, och småningom framträda andra byggnader som otvetydigt säga oss att vi närma oss den stad, som varit mittpunkten i cesarernas rike, senare sätet för påvar-nas väldiga makt och nu är det förenade konungariket Italiens stolta metropol.

Där drömmar besannas. Nu äro vi äntligen framme i Rom. Sva-

rar staden mot våra förväntningar? Våra drömmar om cesarer och gladiatorer, om segerrika legioner som tåga in under triumfbågar, om praktfulla palats och tempel och springbrunnar och trädgårdar, om ståt och prakt — skola de alla slås i spillror av den första konfronteringen med verkligheten? Må det genast utsägas att ju flere och vackrare drömmar man drömt, desto lyckligare kommer man att känna sig i Rom. Staden vid Tiberns stränder bereder oss ingen besvikelse. Men en sak få vi ej glömma: om vi ej ha ovanligt knappt om tid, är det rena dår-skapen att skynda från forum till tempel, från tempel till forum, från kyrka till kyrka och söka fånga alla stadens under på en eller två dagar. Låt Rom avslöja sig långsamt för oss på det vi må kunna uppskatta alla dess behag.

Strövtåg i Rom. Vårt första intryck är kanske ej så

överväldigande. Färden från bangården

PÅVEN PIUS X I PÅ V Ä G T I L L P E T E R S K Y R K A N Ar 1870 intogs Rom, som dittills under århundraden tillhört påven, av den kungliga ita-lienska armén och gjordes till det förenade italienska konungarikets huvudstad. Den då-varande påven ansåg att den heliga stolens värdighet blivit kränkt och slöt sig inne i Vati-kanen. Exemplet följdes av efterträdarna, som ej visade sig utanför Vatikanområdet.

till hotellet går genom en gata som lika gärna kunde hava befunnit sig i vilken annan storstad som helst. Spårvagnarna skramla, tidningspojkar svärma kring som flugor, täcka leende blomsterflic-kor bjuda ut sina blommor. Präster skynda i sina fotsida dräkter genom de myllrande människomassorna — hela Rom synes hava bråttom i dessa dagar — och turisterna äro lätt igenkännliga på sina små röda resehandböcker.

Då och då komma vi till en piazza eller öppen plats med obelisker, pelare och springbrunnar. Dessa piazzor, jämte alla de tallösa balkongerna, palatsen, pelarra-derna, kyrkorna, obeliskerna, ruinerna,

trädgårdarna, kaféerna, boklådorna, näp-na blomsterflickor och käcka fascister i svarta skjortor, giva främlingen hans första intryck av Rom. Och över det hela välver sig Peterskyrkans jättelika kupol, medan cesarernas kolonner stå likt orubb-liga skyltvakter från det förgångna mitt bland tjugonde århundradets jäk-tande hets. Häri ligger en stor del av Roms tjusning — detta möte mellan forn-tid och nutid i samma stad.

Nutiden omger oss på alla håll och den är mycket tilltalande för ögat, men det är framför allt forntiden vi vilja söka kän-ning med. Vårt första besök gäller Pala-tinen, en av de »sju kullarna». Det var

104

DEN EVIGA STADEN

på detta mäktiga berg som Romulus första gången uppbyggde Rom.

Ruinerna verka något förvirrande på en-var som ej är fornforskare; hela platsen är faktiskt en hög av byggnadsspillror och grus. Vi kunna ännu se block av den mur eller de murar, som skyddade det ursprungliga Rom, ja, man visar oss till och med på grottan, vari Romulus och Remus — tvillingarna som grundlade Rom

- enligt sägnen ammades av varginnan. Och Forum Romanum — centralhärden

för det gamla Roms samhälleliga och poli-tiska liv, platsen där man reste stöder åt Roms hjältar, tempel åt dess gudar?

I dag rymmer Forum blott bleknade minnen av sin forna storhet. Barbariska

erövrare brände och skövlade platsen; det kristna Rom plundrade den för att kunna bygga sina kyrkor; vanvård och förfall sänkte sig ned över den, så att största delen av Forum under århundra-den låg begraven under ett femton meter djupt lager av spillror och grus. Senare tiders utgrävningar hava bragt i dagen en god del av det gamla Forums härlighet och vi stå nu inför lämningarna av pelare, tempel, uråldriga fängelser, triumfbågar, den gamla senatsbyggnaden, gravar och basilikor, erinrande om de stora tider då Rom var härskarinna över ett mäktigt välde och civilisationens mittpunkt.

Något som vi ej kunna undgå att lägga märke till under våra strövtåg genom

L Ä R D A M Ä N S O M SKRIVA BREV FÖR EN R I N G A P E N N I N G Trots landets urgamla odling finns det ännu ett stort antal italienare, som varken kunna läsa eller skriva. När det gäller för dem att avsända ett brev göra de därför som kvinnan på vår fotografi och diktera vad de hava på hjärtat för en av de många yrkesmässiga brevskrivare,

som slagit upp sina stånd utmed husväggarna på bakgatorna.

5

M I N N E S M Ä R K E N F R Ä N FÖRR O C H N U I mitten av bilden se vi Capitolium, på vars norra sluttning italienarna rest sitt glittrande vita monument över Viktor Emanuel II, invigt år 1911. Bakom monumentet höjer sig det ståtliga Konservatorspalatset, världens äldsta museum. Ytterst till vänster skymta vi ruinerna på Forum

Romanum Den öppna platsen i förgrunden är Trajanustorget.

106

R O M S V A C K R A T R A F I K C E N T R U M Den öppna platsen i mitten av fotografin är Roms trafikcentrum, Piazza Venezia, beläget vid foten av Viktor Emanuelsmonumentet. Här utmynnar Roms huvudgata Corso, som utgår från Piazza del Popolo och skär Piazza Colonna med Marcus Aureliuskolonnen. Vid Piazza Venezia ligger en av Roms äldsta renässansbyggnader, Palazzo Venezia, sedan 1916 italiensk statsegendom.

107

FO

RU

M

RO

MA

NU

MS

S

TO

RS

LA

GN

A

RU

INE

R

På

den

na

pla

ts

tala

de

det

ga

mla

R

om

s st

ora

m

än,

kon

sule

r,

dik

tato

rer,

fo

lkle

dar

e

och

fo

lku

pp

vigl

are,

ti

ll

and

löst

ly

ssn

and

e m

änn

isko

mas

sor.

T

ill

vän

ster

p

å o

van

ståe

nd

e fo

togr

afi

se

r m

an

de

stym

pad

e lä

mn

inga

rna

av

po

rtik

en t

ill

det

tem

pel

, so

m k

ejsa

r A

nto

niu

s P

ius

byg

gde

till

min

ne

av

sin

ge

mål

F

aust

ina.

D

e tr

e k

olo

nn

ern

a ti

ll

vän

ster

är

al

lt

som

st

år

kva

r av

d

et

stor

a C

asto

r-

och

P

oll

uxt

emp

let.

T

b

akgr

un

den

se

vi

T

itu

s'

triu

mfb

åge,

sm

yck

ad

med

re

lief

er

skil

dra

nd

e k

ejsa

ren

s tr

ium

ftåg

ef

ter

sege

rn

öve

r ju

dar

na.

108

U T S I K T ÖVER R O M FRÄN P E T E R S K Y R K A N S K U P O L Från Peterskyrkans kupol se vi på Tiberns strand den rundbyggda borgen San Augelo, ur-sprungligen kejsar Hadrianus' mausoleum. San Angelo gjordes till ett starkt befäst försvars-verk av påven Bonifaeius I X och förenades medelst en skyddad gång med Vatikanen, vari-genom borgen kom att erbjuda påvarna en säker tillflyktsort under inbördesstrider i Rom.

DEN K A T O L S K A K R I S T E N H E T E N S R Y K T B A R A S T E T E M P E L Peterskyrkan byggdes på området för en ändå äldre kyrka, uppförd för att utmärka platsen där aposteln Petrus låg begraven. Det väldiga templet reste sig långsamt under en t idrymd av 120 år, och många av Italiens största konstnärer, bland dem Bramante, Rafael och Micliel-

angelo, hava medverkat vid dess tillblivelse.

109

I 10

ET

T

MIN

NE

SM

ÄR

KE

S

OM

S

TÅ

TT

G

EN

OM

T

IDE

RN

A:

CO

LO

SS

EU

M

I R

OM

D

et

gam

la

Rom

s st

örs

ta

amfi

teat

er

byg

gdes

u

nd

er

kej

sarn

a V

esp

asia

nu

s o

ch T

itu

s cc

h f

ull

bo

rdad

es å

r 8

0 e

. K

r.

På

invi

gnin

gsfe

sten

off

rad

es 9

000

vil

da

oc

h

tam

a d

jur,

oc

h

vid

R

oms

tuse

når

sfes

t st

red

o h

är

2000

g

lad

iato

rer

på

liv

och

dö

d.

Det

säg

es a

tt o

ckså

mån

ga a

v d

e fö

rste

kri

stn

e lj

öto

m

art

yrd

öd

en

på

den

fl

avis

ka

am

fite

ater

ns

b

lod

drä

nk

ta s

and

fält

. D

e tv

å tr

edje

del

ar

av

den

m

ella

n

Fo

rum

R

omam

im

och

P

alat

inen

bel

ägn

a jä

tte-

by

gg

na

den

som

rä

dd

ats

un

dan

fö

röd

else

, ge

oss

en

ty

dli

g b

ild

av

d

et h

ela

och

en

lev

and

e fö

rest

älln

ing

om

den

ro

mer

ska

stil

ens

sto

rvu

len

het

och

kra

ft

t .f H

P E T E R S K Y R K A N O C H TIBERN S E D D A FRÄN L U F T E N Den mellersta av de tre på bilden synliga broarna är Sant' Angelobron och byggdes ur-sprungligen av kejsar Hadrianus som förbindelseled till hans stolta mausoleum, men har sedan dess ombyggts. Bortom Peterskyrkan skymta vi den romerska campagnans ödsliga, malariahärjade slätter — en verkningsfull bakgrund till den eviga staden vid Tibern.

II. 3. I l l

DEN EVIGA STADEN

EN AV C O L O S S E U M S Y T T R E G Ä N G A R Nutidens romare visa ofta ringa respekt för sin stads forn-minnen. Detta avsnitt av Colosseums stora gångar, vilka leda till alla delar av den väldiga amfiteatern, kejserliga logen

inbegripen, användes nu som stall för hästar.

Rotn är det stora antalet kyrkor, av vilka många äro överfyllda med stora målningar och bildstoder. Rom är ett sannskyldigt museum och konstgalleri, och med mindre vi stanna där i åratal är det alldeles omöj-ligt att se allt som vi borde se. Men den stora Peterskyrkan måste varje Rom-farare absolut besöka. Med sin kolonn-prydda mäktiga piazza, sina springbrun-nar och sina gulvita murar glimmande i solen ter den sig lik en hägring av ett nytt Jerusalem. Det inre av kyrkan gör ett fullt ut lika överväldigande intryck

ett slösande överflöd av mar mor och guld och allt tilltaget i dimensioner, som nästan komma en att kippa efter an dan.

Bakom Peterskyrkan ligger Vatikanen, påvarnas palats, som ej heller bör försummas. Vatikanens gallerier äro full strödda med konstverk och dess trädgårdar äro en sann högtid för det seende ögat. Påvarna hava varit i behov av stort utrymme inom sina mu-rar, ty de visa sig aldrig utan för Vatikanen och Peterskyr-kan sedan dess Kyrkostaten och Rom år 1870 införlivats med konungariket Italien. Pe-terskyrkans och Vatikanens mark tillhör påven, som dess-utom ägde hela Rom innan italienarna stormade mur brottet vid Porta Pia. Då var han en av de mäktigaste härs-karna i världen, och mycket av den tidens prakt och ståt iakttages ännu vid högtidliga tillfällen i Vatikanen.

Vi hava sett tillräckligt för ögonblicket. Låt oss nu lämna Roms minnesmärken och blan -da oss med stadens invånare i det förvirrande folkvimlet på Corson, den faschonablaste ga-tan i Rom.

Corson tager sin början vid den förnäma Piazza del Po-polo, i vars mitt en urgammal egyptisk obelisk stiger mot

rymden. Bakom Piazza del Popolo höja sig Pincioträdgårdarna, som erbjuda romarna en synnerligen angenäm tillflyktsort på heta eftermiddagar. Då spelar musiken och hela staden vandrar kring på breda promenader bland ett ymnigt överflöd av blommor från alla land och alla luftstreck, bland stora marmorbassänger med ystert spelande vattenkonster, bland stöder och skulpturer. Ljuvlig blomsterprakt, oskyl-digt glammande livsglädje och en härlig utsikt över staden vid deras fötter skänka Pincioträdgårdarna en varaktig plats i be-

x 12

KEJSAR T R A J A N U S ' SEGERPELARE Denna väldiga marmorpelare lät kejsar Trajanus resa för att värdigt hugfästa minnet av sina segrar i Dakien. Pelaren är översållad med avbildningar av krigare, djur och stridsmaskiner. Bakom segerpelaren se vi kyrkan Santissimo Nome di Maria, byggd till åminnelse av Wiens rädd-ning från turkarna genom Johan Sobieskys lysande seger utanför stadens murar år 1683

113

R O M S V A C K R A O C H L I V L I G A H U V U D G A T A Corso, egentligen en förkortning av Corso Umberto Primo, är en omkring en och en halv kilo-meter lång gata, lagd efter en rät linje. Förr i världen lät man under karnevalen, som fort-farande avhålles var je år, ystra hästar utan ryttare löpa i kapp utmed den vackra gatan, som

går i samma riktning som den gamla romerska Via Flamina.

sökarens minne. Men nu måste vi lämna dem och ge oss ut på Corson.

Corson är ett slags offentlig samlings-plats där hela Rom stämmer möte. Skvallret för dagen går från mun till mun: man pratar, skämtar, skrattar — och så en kopp kaffe på en närbelägen restaurang, såsom till exempel Colonna eller Fagiano vid den livliga Piazza Co-lonna halvvägs gatan fram. Det är städse angenämt och lärorikt att efter en trött-sam dag av besök i tavelgallerier och museer taga sig en promenad genom sta-den och se på hur folket roar sig.

Folkets glädje klär sig i våra dagar i

harmlösare former än fordom på de ro-merska kejsarnas tider. Man ser ej längre gladiatorfäktningar i Rom, ej heller stri-der mellan människor och vilddjur. Många århundraden hava förgått sedan Colosseum genljöd av fäktarnas rop och de hungriga lejonens rytanden. Vilken beklämmande fornlämning är icke detta Colosseum med sina många bloddränkta, sorgliga minnen! Men till och med i sitt stympade skick ger det kanske den mest målande sinne-bilden för både storheten och självisk-heten hos den stad, som en gång sträckte sitt välde över vida delar av världen och styrde dem med obeveklig hand.

1 1 4

Där trollkarlar föra spiran BLAND AUSTRALIENS URINNEVÅNARE

Om vi företoge oss en resa till Australien skulle vi förmodligen stiga i land i någon av de stora kuststäderna såsom exempelvis Adelaide, Melbourne och Sydney. Livet i dessa avviker ej i många stycken från det vi vant oss att finna i de större städerna i vårt eget Europa och vid anblicken av folkvimlet på gatorna och de ståtliga moderna byggnaderna skulle v i hava svårt att erinra oss att den i vissa delar ännu relativt outforskade världsdelen hyser vilda stammar, som leva i en dunkel värld av vidskepelse och trolldom. Australiens primitiva infödingar äro emellertid mycket skickliga jägare, och vid sina magiska riter och danser utveckla de en fantasi, varpå vi i det följande skola se många intressanta prov.

V I HAVA för vana att kalla urinvå-narna på det australiska fastlandet

för australnegrer. Denna benämning är noga taget missvisande. Infödingarna äro ej besläktade med negerfolken och de-ras hudfärg växlar från kopparbrunt till chokoladbrunt; verkliga »svartingar» ser man aldrig.

Det råder stor skillnad mellan infödin-garna i olika delar av Australien. Väst-Australiens urinvånare sticka i många av-seenden av från sina rasfränder i Victoria eller Nya Syd-Wales. Inom en stam fin-ner man blott rakt hår, inom en annan blott lockigt, och inom en tredje kan man påträffa krusigt hår liknande det som ut-märker papuanerna. Också kroppsbygg-naden företer stora variationer. Inom vissa stammar träffar man på proportio-nerligt byggda män av 180 cm höjd eller mer. I andra trakter är medellängden be-tydligt mindre. Dika växlande är utseen-det. Infödingarna i ett distrikt kunna före-falla råa och djuriska, ja, direkt frånstö-tande; i andra trakter kunna de förete nå-got så när regelbundna, välformade drag.

En gåta för vetenskapen. Den australiske urinvånaren är i själva

verket en gåta för vetenskapen. Somliga anse att han utgör en sidoättling till nå-gon av människosläktets huvudgrupper, andra hålla före att han är befryndad med vissa primitiva afrikanska folkrester. De flesta stammar synas emellertid äga ett asiatiskt inslag, närmast ägnat att leda tanken till släktskap med sydindiska och malajiska folk.

De som forska i människosläktets ur-sprung och utveckling hava i åratal dryf-

tat dessa frågor, men ännu hava de ej kommit till något definitivt resultat. Gå-tan är så mycket mer svårlöst som de australiska infödingarna uppträda i ett stort antal skilda typer. Om man droge en cirkel av femhundra kilometers dia-meter över något område vid nordkusten, skulle man antagligen uppdaga att denna cirkel innesluter lika många olika stam-mar, alla skilda från varandra med av-seende på hudfärg, utseende och språk.

Den mest kända typen för den austra-liske urinvånaren kan kännetecknas som en mager och senig individ med låg panna och buskiga ögonbryn, bred, platt näsa, tjocka läppar, dock ej utstående likt neg-rernas, höga kindknotor och liten, i re-geln insjunken haka. Han företer ingen tilltalande bild, i synnerhet ej när hans ansikte är prytt av skägg, polisonger och mustascher.

Ett äkta naturfolk. I fråga om naturliga förståndsgåvor ut-

härdar den australiske infödingen knap-past jämförelse med de färgade folken i många andra länder. Han tillhör en lägre ras. Han är nöjd med att leva inom en stam eller en familj, slaviskt underdånig de befallningar som utgå från ett råd av äldre män. Han äger föga av de färdigheter andra vilda folk-slag kunna skryta med. Om hans oför-måga att räkna berättas det en roande historia. En inföding hade ledsagat sin herre till Melbourne och på denna färd för första gången sett en av vita män be-bodd stad. »Hur många människor fanns det där, Jacky?» frågade man honom vid återkomsten. »Å, flera tusen — miljo-

5

I 6

FR

AM

GÅ

NG

SR

IKA

FIS

KA

RE

I C

AM

BR

IDG

EV

IKE

N M

ED

SIN

FÅ

NG

ST

S

jök

on

är

m

yck

et

efte

rfik

ad

av

infö

din

garn

a

på

Au

stra

lien

s n

ord

liga

k

ust

er,

ty

des

s k

ött

ger

dem

när

and

e o

ch s

mak

lig

föd

a.

När

sjö

ko

ns

kö

tt

salt

as

smak

ar

det

so

m

fläs

k

och

u

pp

skat

tas

liv

lig

t av

vi

ta

män

. D

en

av

dju

ret

erh

ålln

a tr

anen

u

tgör

et

t vi

da

beh

agli

gare

lä

kem

edel

än

den

fi

skle

ver

tra

n

vi

tvin

ga

s at

t ta

ga

in

i vå

r b

arn

do

m.

För

r i

värl

den

d

öd

ade

man

år

lige

n

ett

sto

rt

anta

l sj

öko

r m

ed

har

pu

n,

men

n

um

era

fån

gas

dju

ren

va

nli

gen

m

ed

sto

ra

star

ka

nä

t.

Eh

uru

sj

ök

on

le

ver

i va

ttn

et ä

r d

en i

cke

en f

isk,

u

tan

i l

ikh

et

med

val

en:

tum

lare

n o

ch s

älen

ett

d

äggd

jur

F I S K A F Ä N G E M E D LJUSTER I EN F L O D I N O R R A Q U E E N S L A N D Infödingen är mycket skicklig fiskare och följer sina egna metoder. Stundom föredrager han att stå på stranden eller i en kanot med ett långt ljuster och stöter det i sitt byte med mycken kraft och träffsäkerhet Vid andra tillfällen beväpnar han sig med ett kort ljuster, dyker ned under

vattnet och dödar med detta vapen de fiskar han härvid träffar på.

117

J Ä T T A R I N O R D V Ä S T R A A U S T R A L I E N M E D E T T F A R L I G T B Y T E Dessa infödingar, som äro över > meter långa och mycket kraftigt byggda, til lhöra en stam som nyligen upptäckts av en vetenskaplig expedition till trakten kring Cambridgeviken. Den väldiga fisken som de fångat är en spjutrocka, som kan tilldela oförsiktiga personer ett särdeles smärtsamt sår med ett slag av den långa vassa taggen i ändan på dess stjärt .

ner - jag tror nästan det var femtio!» svarade Jacky med vilt rullande ögon.

Ett målande bevis på urinvånarnas out-vecklade förstånd är att ytterst få av kust-stammarna kommit sig för att bygga ka-noter. De flesta begagna sig av flottar, bestående av några hopfogade stockar, och om seglingskonstens principer veta de så gott som ingenting.

Det australiska fastlandet är som be-kant mycket fattigt på djur. Urinvånaren livnär sig med ödlor, ormar, grodor, fåg-lar och till och med insekter, då han ej är i tillfälle att dräpa större djur såsom exem-pelvis en känguru eller en opossum. Frukter förekomma ytterst sparsamt och sädesodling bedrives icke alls.

En skarpsynt spanare. Under sina strövtåg över de glest be-

vuxna vidderna spanar australiern stän-

digt efter föda, och detta har hos honom utvecklat ett anmärkningsvärt skarpt syn- och luktsinne och en instinkt, näs-tan skrämmande i sin ofelbarhet. Den underbara skicklighet infödingen kan ut-veckla vid uppspårandet av djur och människor är stundom nära nog otrolig. En kännare av de australiska vildarna framhåller sålunda, att där en vanlig iakttagares öga icke ser något som helst ovanligt, där utläser infödingen en hel räcka av fakta. De stirra honom bokstav-ligen i ansiktet. En ur sitt läge rubbad sten, ett vidrört löv, en bruten trädgren, några sandkorn på ett klippblock — alla berätta de honom vad som försiggått på stället. De märken en hästhov lämnar efter sig upplysa honom både om djurets, storlek och om den tid som förflutit sedan det drog förbi. Sättet varpå en grop grävts eller märken skurits i ett träd röja

1 1 8

M E D I C I N M A N N E N botar sjukdomar genom att låta undergörande kristaller tränga in i den sjukes kropp. Den långa svarta figuren på hans bröst föreställer Oruncha, väsendet av vilket han erhållit sin kraft, de mindre figurerna återge kristallerna. Den underliga figuren i hans panna och den långa benpinnen, som han bär i näsan, besitta båda undergörande kraft.

9

120

OR

MM

ÄN

NE

N

göra

sig

red

o ti

ll u

tövn

ing

av

tr

oll

ko

nst

er,

avse

dd

a at

t ö

ka

stam

men

s ti

llgå

ng

på

orm

ar,

vilk

a u

tgör

a d

ess

vik

tiga

ste

föd

oäm

ne.

V

arj

e

tro

llk

arl

är

pry

dd

m

ed

sym

bol

er,

ägn

ade

att

ge

hon

om

en

viss

li

kh

et m

ed o

rmen

. I

det

ögo

nb

lick

han

utö

var

sin

a ko

nst

er a

nta

ges

han

var

a fö

rva

nd

lad

ti

ll

en g

ud

omli

g or

m,

utr

ust

ad m

ed m

akt

att

påt

vin

ga v

anli

ga j

ord

isk

a or

mar

sin

vil

ja.

Inom

vis

sa s

tam

mar

erh

ålla

de

män

, so

m m

edve

rka

vid

b

egra

vnin

gsce

rem

on

ier,

i

lik

nan

de

syft

e

sam

ma

föga

ti

llta

lan

de

uts

tyrs

el.

DÄR TROLLKARLAR FÖRA SPIRAN

för honom till vilken stam mannen hörde som utförde handlingen. Man vet till och med ett fall, då en inföding sagt att den man, vars spår han följde och som han aldrig sett förut, var kobent, och det vi-sade sig att han hade rätt.

Denna underbara färdighet är nedärvd, men har stegrats genom en därpå inriktad uppfostran sedan den tidigaste barndo-men. I lägret sysselsättes den lille gossen med lekar, i vilka djur och fåglar figurera. Därigenom lär han sig känna deras vanor, fotavtryck m. m. När han blir litet äldre får han följa männen in i skogarna och där lära sig att tyda de ledtrådar ett spår uppvisar, avsatta på sand och sten, på träd och buskar och blad.

Stammens flickebarn stå ej efter gos-

sarna i utövandet av denna konst av skarp iakttagelse. Kvinnornas skicklighet att följa ett spår är tvärtom i regeln lika un-derbar som männens. Polismän i Austra-lien, som haft mycket att göra med in-födda spanare, kunna anföra många häp-nadsväckande bevis för sanningen av denna sats.

En invecklad samfundsorganisation. Ehuru ytterst primitiv i sin livsföring,

har den australiske infödingen i likhet med många andra vilda folk byggt upp en invecklad samfundsorganisation. En stam är uppdelad i flere klaner, var och en med ett eget »totem», som utgöres av ett djur, en fågel, eller kanske ett träd eller en gräs-sort, efter vilken klanen är uppkallad.

A U S T R A L V I L D A R N A S M E T O D A T T G Ö R A UPP E L D När det gäller att åstadkomma eld göra australvildarna först en urgröpning i en brädstump av något mjukare träslag. Därpå placeras en pinne av något hårt träslag i urgröpningen och bringas att snurra runt genom gnidningar mellan handflatorna. Urgröpningen är fylld med torrt gräs, som fattar eld efter det eldmakaren varit verksam ungefär en minut.

121


M E R A M Y R O R , M E R A MYROR! För att öka tillgången på myror har man rest en stång, vid vars fot man utför rö-relser, efterhärmande det ivriga letandet efter myror vid rötterna av ett högt träd.

Envar person står i ett egendomligt, näs-tan mystiskt samhörighetsförhållande till sitt »totem».

Ur denna besynnerliga uppdelning har ett socialt system utvecklat sig, reglerande bl. a. äktenskapsförhållandena. Sålunda är det förbjudet för en man att gifta sig med en flicka av samma totemgrupp som han själv. En man med t. ex. känguru som totem måste därför söka sig en hustru bland kvinnorna inom opossum-,rått- eller någon annan totemavdelning.

Jämsides med detta system frodas en stark tro på trolldomens makt. Urinvå naren är ytterst vidskeplig och lever i en värld, som han tror vara befolkad av onda andar. Varje stam har därför en trollkarl eller »medicinman», vilken infödingen i kritiska situationer kallar till sin hjälp. När någon känner sig sjuk, är det troll-karlen som kallas till hans läger för att på magisk väg fördriva det onda. Och efter-strävar någon hämnd på en fiende, så vet trollkarlen det säkraste sättet att bringa olycka, sjukdom eller död över vedersa-karen.

En gängse form av magi är att överföra ont på en fiende genom en symbolisk gest, verkställd med tillhjälp av en vass ben-bit eller käpp. Efter det vissa riter ut-förts och besvärjelseformer framsagts, smyger man sig nattetid sakta till det ställe där offret ligger och sticker före-målet upprepade gånger i riktning mot hans läger, medan besvärjelsen upprepas. Trolldomen tros av infödingarna tränga direkt in i den olyckliges kropp, och en-dast en medicinman är stark nog att kunna upphäva dess förgörande inverkan.

Andra magiska bruk utföras exempelvis då det gäller att framkalla regn eller skaffa sig föda. I det förra fallet får regnet symboliseras av vatten, som trollkarlen låter spruta ut ur sin mun. När den ma-giska besvärjelsen avser livsmedelsanskaff-ning, utföres en dans, vari deltagarna i sin utstyrsel efterlikna de djur eller växter — känguru, emupungråttor, ödlor, ormar, vissa örter — om vilka de hoppas att de på denna väg skola förökas.

Dansen spelar en stor roll i de magiska ceremonierna. Den är särskilt viktig i den ceremoni, varmed man begår ynglin-

122


gens inträde i mannaåldern, och den förekommer i de flesta religiösa riter.

En »korrobori» — austra-liernås vanliga term för dans — är en högst allvarlig angelä-genhet, till vilken man ej skrider utan grundliga förbere-delser. Den avhålles i regeln om natten och helst vid tider, då månljuset flödar över landskapet. För att stegra ver-kan av dansen uppgöras eldar i deltagarnas mitt.

Att märka är att kvinnor och barn ej få närma sig skå-deplatsen för de högtidliga ceremonierna. För att varsko dem om att mysterierna skola taga vid, signalerar man med en »vinskiva» eller »rytare», ett heligt instrument bestående av en avlång, tunn träskiva, som man svänger runt vid ett långt snöre. I vårt land före-kommer samma instrument som en barnleksak.

Deltagarna i dansen äro prydda med gräsvippor, fjäd-rar, blommor och blad, fästa vid deras arm- och benringar och bälten. På kroppen bära de fantastiska målningar, ut-förda med vit lera och ockra. En av männen kan vara över-sållad med vita streck, av-sedda att ge honom likhet med ett skelett, en annan kan bära avbildningar av ormar på bröst och lemmar. Sålunda utstyrda dansa infödingarna vilt kring eldarna till beled-sagning av klagovisor.

En sådan magisk »korrobori» är sällan en upprepning av en tidigare utförd dans. Ett undantag från denna regel bildar molongo-dansen, som förekommer bland ett flertal stammar över hela det australiska fastlandet. Nam-net molongo förskriver sig från huvud-personen — en ond ande — och dansen fortgår i ungefär fem dagars tid.

EMU-MAN UTFÖRANDE SINA MAGISKA RITER Denne trollkarl hoppas kunna öka stammens tillgång på emuer. Han bär en huvudbonad, gjord av kvistar, fågeldun och människohår, för att ge sig en så förvillande likhet som möjligt med emun, den strutsliknande australiska fågeln.

Det händer stundom att en »korrobori» utföres enbart för nöjes skull, och vid sådana tillfällen införes gärna ett drama-tiskt element i dansen. En av dessa korro-borier, vilken mycket ofta dansas, fram-

123

124

DE

N C

EN

TR

AL

AU

ST

RA

LIS

KA

AR

UN

TA

STA

MM

EN

S Ä

LD

ST

E G

ÖR

A S

IG R

ED

O T

ILL

EN

FE

ST

In

föd

ing

arn

as

dan

sfes

ter

elle

r k

orr

ob

ori

er,

som

d

e va

nli

gen

k

alla

s,

äga

ej

alla

en

rel

igiö

s sy

ftn

ing.

I

Aru

nta

stam

men

, d

är m

an e

j b

edri

ver

någ

ot

sla

gs

jord

bru

k,

bor

i d

e el

änd

igas

te

ruck

el,

går

klä

dd

i s

kin

nst

yck

en

och

gr

äsvi

pp

or

och

ej

lärt

sig

arb

ete

i n

ågon

for

m,

har

man

syn

ner

lige

n g

ott

o

ni

tid

, o

ch

det

hän

der

oft

a

att

män

nen

pyn

ta u

t si

g o

ch

dan

sa

och

sju

nga

blo

tt f

ör r

o sk

ull

. K

vin

no

r o

ch b

arn

äga

ej

till

träd

e ti

ll d

e h

elig

a to

tem

-d

anse

rna;

ti

ll

des

sa r

ena

»n

öjes

till

stäl

lnin

gar»

är

o d

e d

ärem

ot

ytte

rst

välk

om

na

som

åsk

ådar

e oc

h f

å ä

ven

vid

vis

sa t

illf

älle

n d

elta

ga i

dem

,

STA

MM

EN

S

UN

GA

F

LIC

KO

R

UT

FÖ

RA

E

N

KO

RR

OB

OR

I M

ED

AN

M

ÄN

NE

N B

ILD

A K

ÖR

OC

H P

UB

LIK

V

i b

evit

tna

här

et

t sk

ede

av

dan

sen

, va

run

der

d

e d

ansa

nd

e u

ngm

örn

a lå

tsas

gr

åta

med

an

de

med

gr

äsvi

pp

or,

fj

ädra

r,

blo

mm

or

och

fa

nta

stis

ka

mål

nin

gar

uts

myc

kad

e m

änn

en

sitt

a p

å m

ark

en

och

se

p

å.

Män

nen

s in

sats

i k

orr

ob

ori

n b

estå

r av

sån

g, m

en o

m d

em s

å ly

ster

ku

nn

a d

e oc

kså

stig

a u

pp

oc

h

taga

d

el i

d

anse

n.

Om

ko

rro

bo

rin

for

tgår

til

l n

atte

ns

inb

rott

tä

nd

as e

ldar

och

fac

klo

r p

å d

et a

tt f

estl

igh

eter

na

ej

må

avb

ryta

s av

mö

rkre

t.

Ko

rro

bo

rier

li

kn

and

e d

enn

a u

tfö

ras

of

ta

i sy

fte

at

t er

hål

la

gåvo

r av

n

yfik

na

vi

ta

bes

ök

are.

125

126

INF

ÖD

ING

SBY

VID

QU

EE

NSL

AN

DS

KU

ST

Uri

nv

ån

are

i n

atu

rtil

lstå

nd

et

nö

ja s

ig i

re

geln

med

vi

da

ansp

råks

lösa

re

bos

täd

er

än

de

hyd

do

r vi

se

på

ova

nst

åen

de

bil

d.

På

den

tid

då

de

fles

ta

sta

mm

ar

bef

un

no

si

g i

stän

dig

rö

rels

e fr

ån

pla

ts

till

p

lats

b

od

de

infö

din

garn

a

i h

ydd

or

av

gren

ar,

löv

och

bar

k,

vilk

a k

un

de

byg

gas

uta

n s

törr

e b

esv

är

och

öv

erge

s u

tan

st

örr

e sa

kn

ad. I

d

ag l

eva

de

fles

ta

infö

din

gar

i

för

dem

res

erve

rad

e te

rrit

ori

er e

ller

vid

mis

sion

ssta

tion

er,

där

de

inh

ysas

i

män

nis

ko

värd

iga

b

onin

gar

och

b

ered

as

mö

jlig

het

at

t fö

rtjä

na

si

tt

up

peh

älle

ge

no

m

arb

ete.

BLOMSTERPLOCKARE I EN TÄT AUSTRALISK DJUNGEL Yi se här trenne infödingar som i pandanernas skugga beundra några härliga orkidéer som de nj fss plockat i djungelns djup. De tropiska djunglerna i norra Australien äro så täta att vita män blott med största svårighet kunna bana sig väg genom dem. Infödingarna röra sig däremot ledigt

bland slingerväxter och snår under sitt letande efter ätbara nötter och frukter.

127


EN INFÖDD DAM I HELGDAGSSKRUD Infödda kvinnor älska att klä sig enligt vad de tro vara sista mo-det, men trots sin pråliga utstyrsel gå de vanligen barfota. Kr ing halsen bära de ofta en metal lplatta med namnet ingraverat.

grupp, föreställande vita bo-skapsherdar, vilka naturligt-vis med lätthet drivas på flyk-ten av de käcka infödingarna.

Ingen redogörelse för de australiska infödingarnas liv vore fullständig utan ett om-nämnande av deras egendom-ligavapen, bumerangen. Detta redskap uppträder under olika former. Den återvändande bumerangen är i verkligheten en leksak, och om den någon gång användes i praktiskt syfte sker det vid fångst av fåglar. Den vanliga stridsbumeran-gen, som ej återvänder till sin ägare, kastas under skyd-det av en sköld och tillrygga-lägger en sträcka av bortåt 200 m. Andra bumeranger el-ler slungkäppar användas vid jakt,' och de kastas ofta av infödingarna med en anmärk-ningsvärd skicklighet. Från-sett bumerangen har den australiske infödingen ej visat någon större fyndighet vid till-verkningen av sina vapen. Hans lansar, klubbor och kast-spjut med spetsar av sten, trä eller ben äro av synnerligen primitiv beskaffenhet.

De australiska infödingarna äro ett urartat folk med lågt utvecklade själsförmögenhe-ter, och det ser ut att bli de-ras oundvikliga lott att sköl-jas bort av civilisationens sti-gande flod. Man har antagit att de äro omkring 70,000, men deras antal minskas på grund av sjukdom och andra orsaker.

Inom varje australisk stat övar ett särskilt ämbetsverk tillsyn över urinvånarna och

gör sitt bästa för att rädda spillrorna av dem. Men dessa ansträngningar kunna ej sätta en damm för naturens obarm-härtigt fortskridande gärning, och det kan helt säkert ej förgå många släkt-led, innan de sista resterna av ett egen-domligt folk försvunnit från jordens yta.

128

ställer sålunda realistiskt rovet av en boskapshjord. Kreaturens roller utföras självfallet av människor. Djuren över-raskas av angriparna, och somliga »dräpas» med spjut, varpå styckningen av deras kroppar mimiskt åskådliggöres. Plötsligt uppenbarar sig på skådeplatsen en tredje

Konstgjorda vattenvägar KANALER OCH KANALBYGGEN

Bland de största vittnesbörden om vad mänsklig företagsamhet, mänsklig energi och mänsklig uppfinningsrikedom förmår komma åstad stå de konstgjorda vattenvägar, vilka i våra dagar länkat in världssamfärdseln i nya fåror. Vår tanke går främst till jätteskapelser som Suez- och Panamakanalen, men också mindre ryktbara företag hava betytt oändligt mycket för förkortandet av avstånden i tid och rum och under-lättandet av umgänget mellan länder och folk. Nutidens stora kanaler äro en fullbordan av de djärva drömmar människan börjat hänge sig åt från den stund hon fattat att det finns en värld utöver det begränsade område där hon för ögonblicket bygger och bor.

KANALEN äger urgamla anor i mänsklighetens historia. Redan

långt före den kristna tiden vågade män-niskan sig på att förbättra och fullstän-diga naturens verk genom att med egen hand gräva vattenvägar över längre eller kortare sträckor. Ursprungligen drevs hon väl härtill av nödvändigheten att be-kämpa torkan i vattenfattiga trakter, men hon vaknade an-tagligen rätt snart till insikt om att också samfärdseln kunde draga nytta av dessa med svett och möda skapade vattenvägar. Nästa steg var alltså att utbygga och för-dj upa bevattnings-kanalerna till verk-liga trafikkanaler, lämpadeför beford-ran av såväl män-niskor som varor.

Bland världens äldsta kända ka-nalbyggare näm-nes Ramses II i Egypten, vars re-geringstid beräk-nas hava infallit mellan åren 1300 och 1230 f. Kr. Ramses II: s namn har bevarats i ka-nalbyggets annaler i samband med grundliga förbätt-ringsarbeten på en tidigare anlagd ka-

GENOM KORINTISKA KANALEN Arbetena på Korintiska kanalen påbörjades år 1881 efter en ursprungligen av kejsar Nero vald linje och fullbordades år 1893. Kanalen är 6,3 km

lång, 25 m bred och 8 m djup.

nal, förenande staden Bubastis vid Nilen i nedre Egypten med Bittersaltsjöarna. Århundraden senare gjorde en annan egyp-tisk härskare ett försök att binda Nilen samman med Röda havet, men det om-fattande företaget slutfördes icke.

Bland kanalbyggets pionjärer måste också nämnas de dristiga män, som flere hundra år f. Kr. påbörjade den så kallade

Kejsarkanalen i Kina, vilken — om man får tro den sto-re venetianskeupp-täcktsfararen mes-ser Marco Polo — nådde sin fullbor-dan först på 1290-talete. Kr. Kejsar-kanalen, som för-enar Peking med Hankou, är 1100 km lång och där-med världenslängs-ta konstgj orda vat-tenväg.

Nyttan av denna imponerande tra-fikled förringas dock väsentligt av att den på vissa ställen befinner sig i ett synnerligen bristfälligt skick. Ett bättre vitsord kan tyvärr ej hel-ler ges de talrika mindre kanaler, som förmedla sam-färdseln inomKina. Utmärkande för de kinesiska kana-

11. 4. 120

130

PO

RT

S

AID

O

CH

SU

EZ

KA

NA

LE

NS

N

OR

RA

M

YN

NIN

G

VID

ME

DE

LH

AV

ET

D

å ar

bet

ena

på

Su

ezk

anal

en

satt

es

i gå

ng

år

185

9,

up

prä

ttad

e d

et

för

än

dam

ålet

gr

un

dad

e b

ola

get

sin

a ko

nto

r i

Por

t S

aid

, so

m p

å d

en t

iden

b

lott

var

en

ob

etyd

lig

lite

n b

y.

Fö

reta

get

för

des

til

l et

t ly

ckli

gt s

lut,

och

då

kan

alen

år

186

9 u

pp

läts

för

tra

fik

väx

te P

ort

Sai

d h

asti

gt t

ill

en l

ivli

g o

ch

blo

mst

ran

de

ham

n-

och

h

and

elss

tad

, so

m

i d

etta

n

u

räk

nar

80

,00

0

invå

nar

e.

Su

ezk

anal

en

byg

gdes

av

d

en

snil

lrik

e fr

ansm

ann

en

Fer

din

and

de

Les

sep

s,

vars

m

inn

e är

h

ugf

äst

för

k

om

man

de

tid

er g

enom

en

sta

ty p

å k

anal

ens

väst

ra

änd

pir

.

131

EN

LIN

JEÅ

NG

AR

E S

TY

R S

AK

TA

FR

AM

GE

NO

M S

UE

ZK

AN

AL

EN

VID

EL

KA

NT

AR

A

Lan

dh

öjn

inge

n

El

Kan

tara

li

gger

u

nge

fär

4

5 k

ilo

met

er

från

P

ort

Sai

d p

å d

en

gam

la

kar

avan

väge

n

tvär

s ö

ver

Su

ezn

äset

. K

anal

en

är

ej

på~

alla

st

älle

n s

å sm

al s

om d

en t

er s

ig p

å d

enn

a fo

togr

afi,

ty

den

går

på

sin

fär

d m

ot

Röd

a

hav

et

ock

så

gen

om

Bal

ah-,

T

imsa

h-,

S

tora

o

ch

Lil

la s

alts

jön

. M

en

på

en d

el s

täll

en ä

r d

en b

lott

60

met

er b

red

och

här

mås

te d

e st

ora

ån

garn

a rö

ra s

ig y

tter

st l

ångs

amt

fram

åt p

å d

et a

tt k

anal

ban

kar

na

ej

sko

la

förs

töra

s

av

der

as

sval

lvåg

or.

P

å en

a si

dan

o

m

kan

alen

u

tbre

der

si

g en

sm

al

rem

sa

av

grö

nsk

and

e m

ark

, p

å an

dra

si

dan

d

en

torr

a ö

kn

en.

KONSTGJORDA VATTENVÄGAR

lerna är att de sakna slussar; där så är nödigt, upphalas eller sänkas fartygen med lijälp av lutande plan och vinschar.

Korintiska kanalen. Bland kanaler av stor betydelse för den

internationella samfärdseln är Korintiska kanalen förmodligen en av de kortaste. Den är blott 6,3 kilometer lång, och om dess färdigblivande icke desto mindre krävde en ansenlig tidrymd, så beror detta på att den måste dragas genom ett område av sammanhängande kalkstensberg, ställ-vis höjande sig bortåt 80 m över havet.

Upphovsmannen till tanken på en ka-nal genom Korintiska näset var den ro-merske kejsaren Nero, på vars befallning man även tog itu med byggnadsarbeten. Kanalen förblev emellertid ofullbordad seklerna igenom. Först år 1881 skred man målmedvetet till verket, och år 1893 öpp-nades Korintiska kanalen för trafik.

Fördelen med denna vattenväg mellan

halvön Morea och Mellan-Grekland är den, att ett över Adriatiska havet kommande fartyg kan sätta kurs direkt på Aten och därifrån bege sig över Egeiska havet till Konstantinopel utan att nödgas taga den långa omvägen runt Greklands klippiga sydkust. Resan förkortas härigenom med ungefär 370 kilometer.

Suezkanalen.

Suezkanalen har självfallet sin givna plats i en framställning av de konst-gjorda vattenvägarnas uppkomst och ut-veckling. Redan de gamla egypterna drömde om att förbinda Medelhavet med Röda havet, och det första försöket i denna riktning skildras för oss på tempel-väggarna i Karnak. Dynasti avlöste dy-nasti utan att man fann på ett medel att övervinna de tekniska svårigheterna, år-hundrade följde på århundrade, tills frå-gan år 1798 ånyo upptogs på allvar. Na-poleon Bonaparte lät då föranstalta en

FARTYG I GATUNSLUSSARNA I PANAMAKANALEN Gatunslussarna äro de största i \-ärlden och antagligen även de solidaste med avseende på byggnadssättet . Väggarna äro över 15 m t jocka i bottnen, slussarnas stålportar ungefär 21 deci-meter t j o c k a och den tyngsta väger över 700 ton. Kanalen äges av Förenta staterna, som också kontrollera en 8 k m bred landremsa på näset på ömse sidor om kanalen, den s. k. Kanalzonen.

1 3 2

STORA FARTYG I TORRDOCKAN I BALBOAS HAMN Tre fartyg hava lagts i den rymliga torrdockan där de skola undergå reparation innan de fort-sätta sin färd genom kanalen. Vid tillfället för intagningen är torrdockan fylld med vatten, men då båten lyckligt och väl är inne, tillslutas de vattentäta dörrarna vid ingången, varpå vattnet

pumpas ut och reparationsarbetena kunna taga sin början.

GENOM CULEBRASKÄRNINGEN I PANAMAKANALEN Culebraskärningen beredde Panamakanalens byggare ofantliga svårigheter på grund av ständiga jordskred, som på några timmar kunde förstöra resultatet av månadslångt arbete. De ameri-kanska ingenjörerna vägrade emellertid att ge tappt och lyckades slutligen besegra naturens motstånd. Här se vi resultatet av deras uthållighet och häpnadsväckande skicklighet.

133

134

VY

ÖV

ER

PA

NA

MA

KA

NA

LE

N S

TR

AX

FÖ

RE

DE

SS U

TL

OP

P

I S

TIL

LA

HA

VE

T

Vid

b

erge

ts

fot

ligg

er

stad

en

Bal

bo

a,

up

pk

alla

d

efte

r

span

jore

n B

alb

oa,

den

för

ste

eu

rop

é so

m s

åg S

till

a h

ave

t, o

ch t

ill

vän

ster

lig

ger

stad

en P

anam

a so

m

ick

e sy

nes

p

å vå

r fo

togr

afi.

B

alb

oa

har

kan

alen

att

tac

ka

för

sin

ex

iste

ns,

ty

sta

den

är

vatt

envä

gen

s än

dst

atio

n v

id S

till

a h

avet

. R

edan

sp

an-

jore

rna

d

röm

de

om a

tt

skär

a A

mer

ika

i

tu

och

fö

ren

a

Atl

ante

n o

ch S

till

a h

avet

med

var

and

ra,

men

det

drö

jde

fyra

årh

un

dra

den

in

nan

der

as d

röm

gi

ck i

fu

llb

ord

an

och

ve

rket

u

tfö

rdes

av

et

t fo

lk,

som

ej

fa

nn

s

till

på

den

ti

d

då

Sp

anie

n

var

värl

den

s m

äkti

gast

e ri

ke.


undersökning rörande möjligheterna att bygga en kanal mellan Medelhavet och Röda havet. Undersökningen gav syn-nerligen nedslående resultat, och kanal-projektet uppgavs såsom outförbart. Nya förslag sågo dagen under decenniernas lopp, prövades, förkastades, men år 1854 framträdde fransmannen Ferdinand de Lesseps med en plan, som året därpå vann en internationell ingenj örkommissions god-kännande. År 1859 s a t t e han arbetena i gång och tio år senare hade han med oförtröttad energi fört sitt verk till ett lyckligt slut. Suezkanalen invigdes hög-tidligen 16—18 november 1869.

Suezkanalen är 161 km lång och 10 me-ter djup. Redan vid tiden för öppnandet hade den slukat 437,5 miljoner franc, mer än dubbelt det beräknade beloppet, och denna jättesumma ökades senare med kostnaderna för tillbyggnader och för-bättringar. Företaget har i varje fall av-kastat riklig vinst, vilket ej är förvå-nande med hänsyn till kanalens ofantliga betydelse för världssjöfarten.

Suezkanalen börjar vid den egyptiska staden Port Said vid Medelhavet, som

innan Fesseps satte arbetena i gång var en obetydlig liten by, men numera vuxit till en folkrik hamnstad. Trafiken diri-geras från trenne punkter: Port Said, staden Ismailia vid stranden av sjön Timsah, anlagd enkom för kanalbygget, och den södra ändstationen Tewfik vid Röda havet. De tjänstemän som äro an-svariga för trafiken begagna sig vid sitt arbete av en kanalmodell. Så snart ett fartyg kommit in i farleden anges dess position på modellen. Färden från station till station observeras noggrant av tjänste-männen, så att modellen på varje stadium utvisar det exakta läget. Nödiga anvis-ningar utgå per telefon eller telegram från kanalbolagets kontor, lotsen ombord er-håller sina instruktioner genom signaler.

Panamakanalen. I betydelse jämnställd med Suezkana-

len står Panamakanalen, som klyver den amerikanska kontinenten i tvenne delar och sålunda binder Atlanten samman med Stilla havet. De spanska och portugisiska upptäcktsfararna trodde till en början att det gick en naturlig vattenväg genom Pa-

DEN KANADENSISKA SAULT-SAINTE-MARIE-KANALEN Denna kanal som öppnar en vattenväg för stora fartyg mellan Huronsjön och Övre sjön upp-låts år 1895 för trafik. Den är ungefär 2 kilometer lång och har en sluss, vilken ses på ovan-stående bild. Kanalen är stängd i tre månaders tid under vintern, då isen ligger så t jock att man ej får bukt med den. Det går också en amerikansk kanal mellan de båda sjöarna.

135

136

KA

NA

LE

N K

RIN

G S

LO

TT

SH

OL

ME

N I

DA

NM

AR

KS

HU

VU

DST

AD

S

lott

sho

lmen

i

Kö

pen

ham

n

avgr

änsa

s p

å tr

enn

e si

do

r av

en

k

anal

, d

irek

t fö

rbu

nd

en m

ed s

tad

ens

ham

n.

Den

na

vatt

envä

g a

nvä

nd

es h

uvu

dsa

klig

ast

av

fisk

ebå

tar

p

å vä

g ti

ll

»F

iske

torv

et»

, sy

nli

gt

i b

akgr

un

den

på

ova

nst

åen

de

foto

graf

i.

Til

l h

öger

se

vi S

lott

sho

lmen

, so

m

ford

om v

ar s

tark

t b

efäs

t m

en

i vå

r ti

d

gör

ett

full

ko

mli

gt

fred

ligt

in

tryc

k

på

åsk

ådar

en.

Fn

d

el

av

Ch

rist

ian

sbo

rgs

slot

t,

vara

v h

olm

en h

ar s

itt

nam

n,

syn

es y

tter

st t

ill

hög

er,

och

b

yggn

aden

bak

om

sp

årva

gnar

na

är T

ho

rval

dse

ns

mu

seu

m.

På

ho

lmen

s m

ots

atta

sid

a li

gga

Kgl

. b

ibli

ote

ket

s b

yggn

ad o

ch d

et g

amla

ars

enal

hu

set.

137

AL

LE

MA

N I

SE

LE

N F

ÖR

AT

T B

OG

SER

A E

N P

RÅ

M G

EN

OM

EN

KA

NA

L I

BE

LG

IEN

B

elgi

en ä

ger

lik

som

H

olla

nd

et

t u

tom

ord

entl

igt

välu

tvec

kla

t n

ät

av

kan

aler

, u

tmed

vi

lka

full

asta

de

p

råm

ar s

tyra

mot

de

sto

ra s

täd

ern

a, m

ot k

ust

en

elle

r m

ot

gran

nlä

nd

ern

a H

bll

and

och

Fra

nk

rik

e.

Gen

om s

luss

arn

a b

ogse

ras

de

tun

ga f

arko

ster

na

av

bes

ättn

inge

n,

som

d

å st

iger

i l

and

och

dra

ger

dem

fr

amåt

m

edel

st

rep

, o

ch

vi

se

här

äg

aren

av

en

p

råm

jä

mte

fam

ilj

inb

egri

pen

i d

etta

an

strä

nga

nd

e^vä

rv.

Bla

nd

de

vän

tan

de

vid

bro

n s

tå m

ånga

cyk

-li

ster

. C

ykel

n

är

det

gä

ngs

e fo

rtsk

affn

ings

med

let

fö

r la

nd

ets

jord

bru

kar

e o

ch

arb

etar

e p

å vä

g ti

ll

och

fr

ån

sitt

arb

ete.

ÅNGARE I SLUSSARNA VID VRANGFOSSEN I NORGE E n av de mest intresseväckande konstgjorda vattenvägarna i Norge är Bandak-Norsjökana-len, som blott är omkring 16 km lång, men icke desto mindre äger 17 slussar. För att kring-gå Vrangfosfallen har man nödgats bygga en trappa av sex slussar, vi lka dock te sig ytterst obetydliga i jämförelse med de väldiga Gatunslussarna, som vi sett på bilden på sid. 132.

namanäset. Så snart det ogrundade i den-na uppfattning ådagalagts, föddes tanken att skapa en konstgjord vattenväg. Slag i saken gjordes emellertid först år 1879 av de Lesseps, som med sin färska gloria från Suez bildade ett franskt bolag för byg-gande av en kanal genom Panamanäset. Arbetena igångsattes två år senare. Svå-righeterna överstego dock denna gång till och med en Lesseps krafter: terrängen var vida ogynnsammare än på Sueznäset, grova missbruk förekommo i förvaltnin-gen, och företaget slutade år 1880 med bankrutt efter det fransmännen slösat 1,300 miljoner franc på blott en femtedel av de beräknade arbetena.

Nu grepo Förenta staterna sig verket an. Amerikas ledande makt hade såväl eko-nomiskt som militärpolitiskt det största intresset av en vattenväg, som underlät-tade förbindelsen mellan dess öst- och västkuster. Republiken Panama avträdde år 1903 till Förenta staterna den land-sträcka som krävdes för kanalens byg-gande jämte ett område av 8 km bredd på ömse sidor om kanalen — den så kallade Kanalzonen — och året därpå återupp-togos arbetena under överinseende av överste G. W. Goethals. l i o år senare blev kanalen färdig och öppnades för trafik.

Det svåraste hindret på de franska in-genjörernas väg hade varit Chagres-floden

138

GAMLA OCH NYA SLUSSARNA I TROLLHÄTTE KANAL Trollhätte kanal bildar tillsammans med Göta kanal en 387 km lång vattenväg tvärs över Sverige och förenar Östersjön med Kattegatt . De nya slussarna, av vilka en synes t.h. å bilden, hava 90 m längd, 13,7 m bredd och rymma fartyg om ca. 1,330 registerton. Trollhätte kanal är 84 km lång och korsas på vägen från Vänersborg till Göteborg av 7 större, rörliga broar.

SAIMA KANAL, FINLANDS STÖRSTA KONSTGJORDA VATTENVÄG Den 58 km långa Saima kanal, som förenar Saimen med Finska viken, fullbordades under åren 1844—56. Den till 75 meter uppgående höjdskillnaden mellan Saimen och havet har övervunnits medelst 15 slussar med inalles 28 slusskamrar av murad granit. Kanalen, vartill uppslaget gavs redan på 1400-talet, åstadkom en fullständig omvälvning i landets trafikförhållanden.

139

BRED KANAL I HOLLAND Väderkvarnar och kanaler förläna det nederländska landskapet dess grundprägel av idyll , trygghet och leende ro. Konstgjorda vattenvägar genomskära den fruktbara deltajorden kors och tvärs. Också landets stora floder Rhen, Maas, Schelde och W a a l äro inbördes förenade

genom kanaler och man kan sålunda färdas på vatten runt hela landet.

VÄDERKVARNAR OCH KANALER INVID STADEN SCHIEDAM Mer än en tredjedel av Holland ligger under havsytan och folket har bestått en hård k a m p för att rädda sitt land från översvämningar. Man har byggt fördämningar och kanaler för att få bukt med vattnet och väderkvarnarna driva pumpar som hålla det i nivå med landet. Av

fotografin framgår att till och med åkrarna skilts från varandra med fördämningar.

140

KA

NA

L

I E

TT

T

ÄT

TB

EF

OL

KA

T K

VA

RT

ER

I

NE

DE

RL

ÄN

DSK

A

OS

TIN

DIE

NS

HU

VU

DST

AD

BA

TA

VIA

H

oll

änd

arn

a h

ava

so

m

kän

t u

tvec

kla

t et

t vi

ttfö

rgre

nat

k

anal

nät

i

sitt

eg

et l

and

, oc

h i

sin

a b

esit

tnin

gar

i o

lik

a d

elar

av

värl

den

hav

a d

e u

nd

er t

ider

-n

as

lop

p

mål

med

vete

t b

yggt

n

ya

elle

r fö

rbät

trat

ti

dig

are

exis

tera

nd

e va

tten

väga

r.

Jav

as f

örn

ämst

a u

tför

selh

amn

kan

sål

un

da

glä

dja

sig

åt

ett

fört

räff

-li

gt

kan

alsy

stem

. O

van

ståe

nd

e fo

togr

afi

är

tag

en i

sta

den

s af

färs

kvar

ter,

so

m l

ikvä

l p

å gr

un

d a

v si

n o

sun

da

atm

osf

är s

kys

av d

ess

euro

pei

ska

invå

nar

e.

Bo

tten

vån

inge

n

i d

e u

tmed

k

anal

ban

kar

na

up

pfö

rda

b

yggn

ader

na

anvä

nd

es

stu

nd

om

så

som

m

agas

in,

med

an

ägar

en

bor

i

övre

vå

nin

gen

.

141

BÅTAR PÄ EN KANAL I SIAMS HUVUDSTAD BANGKOK Landsvägarna i Siam äro fåtaliga och ofta utsatta för översvämningar, och samfärdseln inom landet förmedlas därför i stor utsträckning av kanaler och floder. Huvudstaden Bangkok är genomskuren av konstgjorda vat tenvägar med stenbelagda sidovallar. Infödingarnas båtar lägga icke till vid kanalbanken, utan bindas fast vid höga pålar ett stycke därifrån.

142

143

FL

YT

AN

DE

BO

STÄ

DE

R P

Ä S

HA

ME

EN

KA

NA

LE

N I

KA

NT

ON

K

anto

n

ligg

er

vid

C

hu

-kia

ng

elle

r P

ärlf

lod

en

och

är

ge

nom

sku

ren

av

kan

aler

i s

nar

t sa

gt a

lla

rikt

nin

gar.

V

i se

här

en

bil

d f

rån

Sh

amee

nk

anal

en,

som

sk

ilje

r d

et

euro

pei

ska

kva

rter

et f

rån

d

en k

ines

iska

del

en a

v st

aden

och

är

un

gefä

r 30

met

er b

red

. F

räm

lin

gen

som

för

sta

gån

gen

ko

mm

er t

ill

Kan

ton

b

lir

städ

se

slag

en

av f

örvå

nin

g v

id å

syn

en a

v d

en m

assa

män

nis

kor,

som

bo

på

båt

ar.

Des

sa i

nfö

din

garn

as b

åtar

ell

er s

amp

aner

mät

a of

ta b

lott

4

m

i lä

ngd

, m

en

få

ick

e d

esto

m

ind

re

ber

eda

rum

fö

r tv

å el

ler

tre

fatt

iga

k

ines

isk

a fa

mil

jer.


med sina täta och förödande översväm-ningar. Bland de mest intresseväckande partierna i den färdigbyggda kanalen äro nu de tre ofantliga dubbelslussar, som leda in i sjön Gatun, bildad genom upp-dämning av nämnda flod.

Ett annat problem som amerikanerna lyckades mästra var den väldige Culebra-skärningen, där det gällde att på en sträcka av bortåt 1 1 / 2 mil bana sig väg genom höga berg och lös lerjord. Det ena jordskredet inträffade efter det andra, förstörande frukterna av månadslång idog möda, tills svårigheterna slutligen över-vunnos och skärningen fullbordades.

Det är självfallet Eörenta staternas skeppsfart, som drager den största nyt-tan av Panamakanalen. En ångare, desti-nerad från New York till San Francisco, har nu att färdas ca. 9000 km mot 24000 innan kanalen fanns till. Avståndet mel-lan New Orleans och Vancouver i Kanada har på samma sätt minskats med omkring 17000 km. Men även europeiska fartyg kunna tack vare Panamakanalen räkna sig en ansenlig tidsvinst till godo. Över-farten från Liverpool till San Francisco har sålunda förkortats med 11000 km.

Förrän vi lämna Amerika vilja vi med några ord ihågkomma kanalerna, som förena de nordamerikanska sjöarna. De båda ryktbara Sault-Sainte-Marie-ka-nalerna öppna en passage mellan Övre sjön och Huron-sjön och förmedla ett väldigt varuutbyte mellan Förenta staterna och Kanada. Den ena av kanalerna är kanaden-sisk, den andra amerikansk. Den kanaden-siska kanalen är inemot två km lång och har en 274 meter lång och 18 meter djup sluss, som f5Tlles och tömmes med elektrisk kraft. Nämnas bör också Wellandskana-len, som sammanbinder Erie och Ontario.

Kanaler i Gamla världen. Tysklands ryktbara kanal är Kielkana-

len, förr kallad Kejsar-Wilhelmskanalen, som sammanbinder Östersjön och Nord-sjön, varigenom den under världskriget kom att ernå stor strategisk betydelse. Kielkanalen är 98,6 km lång och 11 m djup. Förutom Kielkanalen har Tyskland under de senare årtiondena byggt ett flertal nya vattenvägar, vilka giva landet en fram-

trädande plats bland kanalbyggande sta-ter i Europa. Bland nyare tyska kanaler böra nämnas Elbe-Travekanalen, Oder-Spree- och Dortmund-Ems-kanalerna.

Den viktigaste kanalen i Storbritannien är den över 57 km långa kanalen mellan Li-verpool och Manchester, kallad Manches-ter-kanalen, som öppnades år 1894 och bär varumängder uppgående till miljoner ton. Kaledoniska kanalen i norra Skottland sammanbinder Atlanten med Nordsjön. Kanalens längd är 97,3 km, varav dock endast 38 km behövt framställas på konst-lad väg, enär återstoden fyllts ut av fyra sjöar. I övrigt har de brittiska kanaler-nas betydelse avsevärt reducerats av järn-vägsväsendets snabba uppblomstring.

Belgien har städse intagit en framträ-dande plats på inlandsnavigationens ge-bit, och den sammanräknade längden av landets kanaler utgör ca. 2,200 km.

I Holland äro de största floderna — Rhen, Schelde, Maas och Waal — inbördes förbundna genom ett sannskyldigt nätverk av kanaler. Också Frankrike har ett utom-ordentligt välorganiserat kanalsystem.

Nordiska kanaler. Till gott slut några ord om de konst-

gjorda vattenvägarna i våra nordiska län-der. Förhållandena ligga oss här så nära in på livet att vi kunna inskränka oss till det allra väsentligaste. Danmark lider ej brist på kanaler, men ingen av dem är av nämnvärd betydenhet. Norge äger trenne kanaler, bland dem Fredrikshald-Örjesjökanalen längs svenska gränsen.

I Sverige var Karl IX en av banbrytarna på kanalbyggets område. Han påbörjade kanaliseringen av Göta älv och framkas-tade en storstilad plan för Sveriges vatten-vägar. Sveriges första kanal, Hjälmare kanal, blev färdig år 1639, den längsta, Göta kanal, byggdes under åren 1810— 32. Sveriges viktigaste kanaler i övrigt äro Trollhätte, Strömsholms, Dalslands, Säffle och Kinda kanaler.

Finlands längsta kanal är den 58 km långa Saima kanal, som förenar Saimen med Finska viken. Saima kanal efterfölj-des av en mängd mindre kanaler, bland vilka förtjäna näranas Taipale, Konnus, Juojärvi, Pielisjoki och Vääksy.

144

Kairo DÄR ÖSTERN OCH VÄSTERN MÖTAS

Få städer på jorden äro omspunna med ett så trolskt skimmer av romantik och skön-het som Kairo, Egyptens huvudstad och Afrikas största stad, begränsad mot öster av de röda Mokattambergen och mot väster av den eviga Nilen. E n växlingsrik historia har här avlagrat skikt på skikt av olika raser och kulturer, vilka ännu kunna spåras i det myllrande livet av i dag. Forntid och nutid stämma möte i Kairo, ös-ter och väster flyta samman i ett helt av fascinerande färgprakt och glans. In-trycken avlösa varandra i en aldrig sinande ström, förvirrande, betagande. Kairo är en symbol för det moderna Egypten, lockande och hemlighetsfullt liksom det.

EGYPTENS kust. Vårt sinne är fyllt av högtflygande förväntningar. Vi

blicka oavlåtligt över det glittrande havet mot ett blått moln borta vid synranden. Det blå molnet börjar ställvis att täckas av mörka skuggor och antar snart fast form. Konturerna framträda småningom allt skarpare, skuggorna flykta ju närmare vi komma, och en bländande vit stad ut-breder sig inför våra blickar. Den vita staden är Alexandria.

Men vår avsikt är icke att stanna här. Vår längtan står till Kairo, staden där aftonens och morgonens länder mötas. En några timmars tågresa genom det bör-diga Nildeltat, och vi äro framme.

Vad hävderna förtälja. Kairos historia leder ej så långt tillbaka

i tiden som man är benägen att föreställa sig. Grunden till det ursprungliga Kairo lades år 640 e. Kr., då kalifen Omars se-gerrike fältherre Amr på sitt härnadståg genom Egypten erövrade ett östromerskt ståndläger vid högra Nilstranden och uppförde en stad på platsen. Staden kal-lades Al Fostat, vilket på arabiska be-tyder »tältet», och den blev Egyptens första mohammedanska huvudstad.

Det nuvarande Kairo stammar fråri år 969, då kalifen Muiss, den förste av fati-midernas ätt, bemäktigade sig Fostat och påbjöd byggandet av en ny stad i anslut-ning till den erövrade. Fostat hade länge kallats Masr, och då vid tidpunkten för byggnadsarbetenas begynnelse planeten Mars, på arabiska kallad el-kaliir, »den segerrike», löpte genom den nya stadens meridian, gav Muiss sin stad namnet Masr el-kahira, »det segerrika Masr», varav vi härlett formen Kairo. Samtidigt erhöll

Fostat namnet Masr el-atika, »det gamla Masr».

Sålunda uppstod kalifernas stora stad, om vilken det snart skulle skrivas: »Den som ej sett Kairo, har ej sett världen: dess mark är guld, dess hus äro palats, dess luft är mild, dess dofter övergå aloe-trädets och skänka hjärtat kraft». Arbetet på stadens förskönande avstannade ej i och med att den bytte härskare. Saracen-sultanen Saladin visade stort intresse för Kairos utveckling och byggde även stadsmuren och citadellet. Mamluksulta-nerna riktade Kairo med många bygg-nadsskapelser av oförgänglig skönhet.

År 1517 erövrades Kairo av turkarna, och därmed inträdde en period av stilla-stående. År 1798 intogs Kairo av frans-männen under Napoleon Bonaparte och hölls av dem besatt i tre års tid, varpå turkarna på nytt kommo i besittning av staden. Från år 1805 härskade som ståt-hållare i Egypten den kraftfulle Mehemed Ali, som medelst en klok och i många styc-ken samvetslös politik förstod att göra landet så gott som fullständigt oberoende av Porten. Under Mehemed Alis tid gick Kairo en ny glansperiod till mötes, och även hans ättlingar och efterträdare ut-rättade ofantligt mycket till stadens för-skönande. Främst bland dessa är i detta avseende att nämna kediven Ismail, som visserligen genom sin enorma slös-aktighet bragte Egypten i beroende av utlandet, men samtidigt genom sin ini-tiativrikedom länkade stadens utveckling in i nya och fruktbringande fåror.

Europa rycker in i Kairo. Upp till mitten av förra århundradet

hade Kairo varit en typiskt österländsk

in. 1. *45

UTSIKT ÖVER KAIRO FRÄN MOKATTAMBERGEN Den vackraste utsikten över Kairo har man från Mokattambergen, som ligga ett stycke öster om staden. Strax nedanför oss ligger citadellet och den ståtliga Mehemed Ali-moskén, vars mittkupol är flankerad av tvenne smäckra, höga minareter. Vissa delar av citadellet stamma ända från den tid, då Saladin, de kristnes ridderlige motståndare under tredje korståget, härskade i Egypten.

stad med praktfulla palats och moskéer, smala och krokiga gator, en ansenlig mängd smuts och den oändliga rikedom och omväxling i färg, som man får hop-pas intet västerländskt inflytande nå-gonsin skall beröva det. Nu bragte till-tagande franska och brittiska intressen Kairo i en kontakt med Europa, som yt-

terligare förstärktes efter det Storbritan-nien år 1882 besatt Egypten. Denna intensiva växelverkan mellan österland och västerland har satt djupa spår i Kai-ros utveckling och kraftigt bidragit till att giva staden den egenartade och mångskiftande prägel den i våra dagar företer.

146

VID INGÅNGEN TILL MEHEMED ALI-MOSKÉNS FÖRGÅRD Vi hava sett huru citadellet tager sig ut utifrån. Nu befinna vi oss inne i befästningsverket och äro just i beråd att träda in på förgården till Mehemed Alis moské. Templet har sitt namn efter Mehemed Ali pascha, Egyptens dugligaste härskare under förra århundradet,

och nådde sin fullbordan år 1857. Stundom kallas det också Alabastermoskén.

Det finns ingen huvudstad på jorden, som bjuder turisten från Västerlandet en sådan rikedom på nya intryck och måle-riska scener som Kairo, kalifernas stad. Kairo är en kontrasternas hemvist, där överraskningarna ramla ned över den häpne främlingen, den ena efter den andra. Västern stöter på varje steg samman med

östern. En europeisk storstads lyx och elegans avtecknar sig mot en horisont av minareter och torn och vaggande palmer. Från klämtande spårvagnar och snabbt framilande bilar ser man infödda skrivare sitta nedhukade vid sina låga pulpeter utanför ett stort, modernt posthus i vän-tan på kunder, och från hotell Shep-

147 '

KAIRO HEDRAR DET HELIGA TÄCKELSET VID DESS AVFÄRD Varje år vallfärda tusentals mohammedaner till den heliga staden Mecka i Arabien, som varje profetens bekännare måste besöka minst en gång i sitt liv. Här ligger K a b a , islams förnämsta helgedom, som året om, med undantag av 14 dagar under vallfartstiden, är inhöljt i ett täckelse a v siden. Detta heliga täckelse utbytes var je år mot ett nyt t , som då föres från Kairo till Mecka.

148

TRONHIMMELN SOM FÖLJER DET HELIGA TÄCKELSET TILL MECKA Med karavanen, som för det heliga täckelset till Mecka, följer den praktfulla tronhimmel vi se här ovan, förfärdigad av trä, beklädd med dyrbara tyger och smyckad med utsökta brode-rier. Men under tronhimmeln finns det ingenting: den är blott en kunglighetens symbol. Sedan det nya täckelset bragts till Mecka, följer tronhimmeln med det gamla tillbaka till Kairo.

149

MAN TAGER SKORNA AV SIG VID UNIVERSITETETS PORT Den ryktbara Al-Azhar-moskén, r ikt utsmyckad både ut- och invändigt, har varit ett univer-sitet ända från år 988 och är ännu i våra dagar det mest betydande lärdomssätet inom hela den mohammedanska världen. Al-Azhar besökes av bortåt tiotusen studenter av många olika nationaliteter, vi lka under trägna studier tillbringa tre till sex år innanför dess murar.

MAN LÄSER PÅ EXAMEN I EL-MERDANIS MOSKÉ Mohammedanska studenter måste ägna mycket av sin tid åt utanläsning. På bilden här ovan se vi ett antal studenter, ivrigt sysselsatta med att förbereda sig till en examen. De sitta enligt österländsk sed på golvet, och envar av dem har ett bläckhorn stående framför sig. El-Merdanis moské byggdes på 1340-talet av överste munskänken hos Mohammed-en-Nasir.

KAIRO

heards terrass kommer man efter en fem minuters promenad till de mörka basar-kvarteren, där Orientens eviga liv ut-spelar sig i en räcka scener, som knappt hava förändrat sig sedan Harun Al Raschids dagar.

Kairo sönderfaller i trenne huvuddelar: nya staden och hamnstaden Bulak i väs-ter, gamla staden i öster.

Bulak äger en helt och hållet österländsk prägel och är med sina trängselfyllda ga-tor och det brokiga och uppsluppna folk-liv, som utspelas där, värt ett ingående studium. Vackrast ter sig hamnen från den mitt i Nilen liggande ön Bulak, berömd för det utsökta Gesirepalatset, som byggdes av den praktälskande kedi-ven Ismail. Palatset är numera inrett

till hotell och lockar jämte sina härliga omgivningar till sig massor av Kairos eu-ropeiska och infödda invånare, som en stund önska vila ut från stadslivets hets i skötet av en underskön natur.

On Bulak är förenad med högra Nil-stranden genom den ståtliga Kasr-en-Nilbron. Här rör sig ett myller av köp-män, hantverkare och gårdfarihandlare på väg till staden med sina varor. Bron genljuder av kamel- och åsnedrivarnas skrän, av ängsliga rop från beslöjade kvin-nor, som hasta framåt och äro rädda att bli överkörda i trängseln. Under bron flyta Nilens bruna böljor sakta fram, samma böljor, som för nästan 2000 år sedan vaggade Kleopatras rikt utsmyc-kade lustjakt till tonerna av sällsam,

I N F Ö D D A L Ö P A R E R E N S A G A T A N F R A M F Ö R S I N H E R R E S V A G N Det råder en sådan trängsel på många av Kairos gator, att förmögna Kairobor hålla sig med särskilda löpare, vilkas uppgift är att bana väg för deras vagnar. Löparna äro klädda i bjärta färger och använda både sin röst och sin stav. I orienten har man i allmänhet gott om tid, och för at t få folk att fatta att det är brådska på färde, nödgas man gripa till rätt kraftiga medel.

L A N D S K U S I N E R P Å B E S Ö K I K A I R O Lantbrukarna i trakterna kring Kairo komma då och då in till staden i affärer, och det händer stundom att de taga hustru och barn med sig för att ge dem möjlighet att se allt det märkvärdiga, som där bjudes ögat. Barnen hava lika svårt som europeiska småttingar att hålla sig stilla, och därför har fadern för deras räkning konstruerat en särskild låda, ur vilken de ej kunna falla.

52

HÖGA MINARETER som resa sig mot rymden är en syn, som i Kairo omger oss på alla håll, om vi klättra upp på ett av de platta hustaken i mitten av staden. Från dessa skyhöga torn kallar muezzins vittbärande stämma fem gånger i dygnet - i daggryningen, vid middagstid, klockan fyra på eftermiddagen, vid solnedgången och vid midnatt de trogna till bön.

153

A H M E D 1BN T U L U N , en av Egyptens härskare under nionde århundradet, byggde år 876 den i bakgrunden på ovanstående bild synliga moskén. Den byggdes efter mönstret av moskéerna i det stolta Bagdad och var på sin tid den största i världen. Näst Amr-moskén, som stammar från år 642, är ahmed Ibn Tulun-moskén det äldsta mohammedanska templet i Kairo.

54

KAIRO

vällustig musik. Pelucker med korta mas-ter och stora latinsegel gunga för en svag bris i väntan på det ögonblick, då bron öppnas och fartygen kunna glida vidare på sin stråt upp- och nedför floden. Över ens huvud välver sig den molnfria himmel, som är Egyptens oförytterliga arvedel — ett mäktigt asurvalv, från vil-ket ljuset kväller ned över moskéer och palats, parker och trädgårdar och myll-rande människomassor.

Den nya stadsdelen, Ismailia, äger med sina breda gator och moderna byggnader en övervägande europeisk prägel. Här ligga det kungliga palatset och andra of-fentliga byggnader, banker, överdådiga lyxhotell, teatrar och operahuset, där Ver-dis »Aida» upplevde sin urpremiär under de festligheter, med vilka kediven Ismail högtidlighöll öppnandet av Suezkanalen. Bland dessa byggnader ligger den under-sköna Eskebijeträdgården likt en pärla infattad i konstrikt arbetad metall.

Det moderna Kairo. Vill man se huru det moderna Kairo

lever, bör man vid te- eller cocktaildags slå sig ned vid ett bord på hotell Shep-heards terrass. Namnen över butikerna på andra sidan gatan bära vittnesbörd om vilken mängd olika raser det är, som driva sin näring i Egyptens huvudstad. Ro-mersk, grekisk, arabisk och armenisk skrift ses fredligt sida vid sida. En gre-kisk boklåda, ett armeniskt skrädderi, en egyptisk antikvitetsaffär, ett italienskt kafé — alla vädja de till de förbivandran-des gunst. Ett ständigt sorl stiger upp från gatan, där försäljare av »antikvite-ter», cigarretter, pärlhalsband och vy-kort energiskt prisa sina varor. De över-röstas titt och ofta av bilarnas ihållande signaler, motorcyklarnas smatter, häst-hovarnas dån och körsvennernas gälla varningsrop. På en liten bänk vid ter-rasstrappans fot sitter en montenegrinsk betjänt i prunkande nationaldräkt; dra-gomaner, skrudade i alla himmelens fär-ger, bilda måleriska och livliga grupper. Vi se våra vänner Assur, Ali och Mahmud inställsamt erbjuda nyanlända resande sina tjänster. Ett moln av djup tragik lägrar sig över deras pannor, ifall de avvi-

sas, men ack, vilken salighet utstråla ej deras mörka ansikten, om deras övertal-ningskonst segrat och de få hjälpa upp sina offer i en väntande bil för en utflykt till pyramiderna.

Människomassan på terrassen är knappt mindre intressant än myllret nere på ga-tan. Här se vi brittiska ämbetsmän i egyptisk regeringstjänst; brittiska office-rare i khaki och solhjälm, antingen sta-tionerade i Kairo eller på väg till sin kom-mendering i Sudan; olivhyade grekiska och syriska bomullsmatadorer från Ale-xandria; turister från olika delar av jord-klotet. Nu kör en vagn fram till terras-sens trappa. En svartmuskig gestalt i pösande byxor och med ett svärd vid sidan kliver ned från kuskbocken och öppnar dörren. Det är en av de utländska konsulerna som anlänt, ledsagad av sin infödda skyddsvakt. Ett stycke bakom stannar en elegant Rolls-Royce, körd av en engelsk chaufför, vid vars sida man upptäcker en fetlagd herre i bonjour och turban. Bakom fönsterrutan fångar man skymten av ett par svarta ögon i ett tätt beslöjat ansikte. Det är hustrun till en rik pascha, som är ute på uppköp med en av sina eunucker.

Gamla staden. Att bege sig in i infödingarnas stadsdel

är att som genom ett trollslag förflyttas från tjugonde århundradet till den trolska världen i »Tusen och en natt». Skåde-platsen för många av sagorna i den under-bara samlingen är förlagd till det labyrin-tiska nätverk av smala gator och gränder, som bildar fatimidernas gamla stad.

Nästan vid varje steg man tar i Gamla staden stöter man på någonting nytt och intressant. Tustiga små butiker, skyddade för den brännande solen genom slitna, fladdrande markiser, draga uppmärk-samheten till sig. Icke som om de ut-ställda varorna alltid vore särskilt loc-kande — men butikernas mörka, hem-lighetsfulla inre ger oss löften, i r e g e l n gäckade, 0111 möjlighet till underbara för-värv. Vi komma till en dörr med ett för vinden vajande förhänge av glaspärlor — antagligen en rakstuga. En samling färg-klickar bland skuggorna i en öppning i

METALLFÖREMÅL OCH VAPEN FÖR SOUVENIRJÄGARE Kairo lider ingen brist på kuriositetsaffärer, som tillhandahålla köplystna turister minnen från den underbara staden. Bland andra dyrgripar bjudes man där rariteter såsom svärd, vilka upphittats på slagfält från korstågstiden, och reliker från faraonernas gravar. Så säger åtminstone handelsmannen, men det är nog bäst att icke taga honom på orden.

156

SK

ICK

LIG

A Y

RK

ESM

ÄN

VID

S

ITT

AR

BE

TE

I

TÄ

LT

MA

KA

RN

AS

BA

SAR

D

et

är t

ypis

kt

för

mån

ga

öst

erlä

nd

ska

städ

er

att

utö

varn

a av

en

n

ärin

g sl

å n

ed

sin

a b

op

ålar

vi

d

sam

ma

gata

. D

enn

a re

gel

gäll

er o

ckså

för

Kai

ro.

Här

o

van

öp

pn

ar

sig

en

inte

riör

u

r tä

ltm

akar

nas

b

asar

, d

är

vi

äro

i ti

llfä

lle

at

t se

sk

ick

liga

yr

kesm

än

i ar

bet

e p

å en

tä

ltd

uk

, so

m

de

förs

e m

ed

bro

der

ier

efte

r u

rgam

la

egyp

tisk

a

mön

ster

. D

e fl

esta

b

asar

gato

r lö

pa

ut

från

d

en

livl

iga

och

pit

tore

ska,

eh

uru

i

mån

ga

styc

ken

eu

rop

eise

rad

e E

l-M

usk

i,

den

fö

rnäm

sta

ga

tan

oc

h

cen

tru

m

för

det

h

ögl

jutt

la

rman

de

affä

rsli

vet

i

de

ori

enta

lisk

a k

vart

eren

i

Egy

pte

ns

un

der

bar

a h

uvu

dst

ad.

57

INTERIÖR FRÄN EN AV KAIROS BASARER Handelsmannen sitter med benen i kors under väntan på kunder, och då en köplysten per-son infinner sig, begagnar han gärna tillfället till att samtidigt få sig en trevlig pratstund. I orienten kommer ingen på den tanken att åsätta sina varor fasta pris. Säljaren begär mer än han någonsin drömt om att få, och köparen bjuder mindre än han faktiskt är beredd att betala.

158

EN MINNESRIK GATA I GAMLA STADEN A v de sextio portar, som fordom ledde in till fatimidernas gamla stad, hava de flesta skattat åt förgängelsen, men bland dem, som finnas kvar, är den ryktbara Zuweilaporten med de två höga torn, vilka vi se här ovan. Vid samma gata som de fallfärdiga kåkarna på vår bild lig-

ger en av Kairos vackraste moskéer, El Muayyads moské, som fullbordades år 1422.

159

FELUCKER I VÄNTAN PÅ ATT NILBRON SKALL ÖPPNAS Varje eftermiddag samlas de måleriska Nil- och Medelhavsbåtar, som gå under namnet fe-lucker, vid Stora Nilbron för att avvakta det ögonblick, då den öppnas för genomfart. Bron stänges då på ungefär en och en halv timme för trafik. Vid andra tider på dagen strömmar ett brokigt stim av åkande och gående människor över bron på väg till och från staden.

160

KAIRO

muren visar sig vara ett fruktstånd. Strax invid ligger ett arabiskt kafé med en publik av becksvarta etiopnegrer, res-liga nubier, italienare, greker och levan-tiner, antingen i livligt samspråk över en doftande kopp kaffe eller i filosofisk be-grundan vid bubblande vattenpipor.

En livlig huvudgata. Huvudgatan i Gamla staden är El-

Muski, som enligt traditionen stammar från den ridderlige Saladins tider. El-Muski har dock under de senaste årtion-dena förlorat en god del av sin rent orien-taliska karaktär, och många av infödin-garnas salubodar ha trängts undan av ele-gant inredda europeiska butiker med stora spegelfönster. Gatulivet ger oss dock den sannaste bild av Kairo man kan före-ställa sig. Europa, Asien och Afrika trän-gas om varandra i ett förbryllande virr-varr. Man har i förstone svårt att finna sig till rätta i den aldrig sinande ström-men av feta, välmående turkar, grinande negrer från djupaste Sudan, gängliga fellaher i bjärta lumpor, profetens ättlin-gar i gröna turbaner, värdiga beduiner och ett otal människor, vilkas härstam-ning det vid första ögonkastet är svårt att komma underfund med. Bland detta myller av färgade folkslag röra sig vita Kairobor med under årens lopp förvärvad hemvana och säkerhet, och vimmelkan-tiga turister från alla världens hörn arbeta sig mödosamt fram med sina resehand-böcker och dyrt förvärvade alster av orien-talisk yrkesskicklighet.

El-Muski leder till basarerna, där livet om möjligt är ändå mer förvirrande än på gatorna. Hammarslagen dåna öronbe-dövande från mässingslagarnas basar; en tjock söt lukt tränger ut ur parfym-handlarnas basar. I kryddbasarerna kros-sas underliga rötter och örter i metall-mortlar. Mattbutikerna vimla av under-verk från Damaskus, Ispahan och det gyl-lene Samarkand.

Där stenarna tala. Kairos gamla byggnader äro lika in-

tressanta som dess befolkning och lika färgrika. Nästan varje sten har något att förtälja oss om ett ärorikt förflutet:

om de tider, då araberna erövrade den för-fallna östromerska provinsen och lade grunden till en hastigt uppspirande od-ling; om Saladins kraftfulla och upplysta styre; om mamlukhärskarnas växlingsrika öden.

Den äldsta moskén i det nuvarande Kairo är Ibn-Tuluns moské, byggd på 870-talet. Ärevördiga anor äger också Al-Azhar-moskén, som blev färdig år 973 och femton år senare inom sina mäktiga murar beredde rum för ett universitet, vil-ket ännu den dag i dag är det förnämsta i den mohammedanska världen. Det räknar bortåt trehundra professorer, och elevan-talet stiger tidtals ända till tiotusen. Ett oförglömligt intryck på varje Kairo-besö-kare gör Ibrahim Agamoskéns blå tegel-massor och den i mitten av 1300-talet byggda Sultan Hasans moské med dess rikt utsmyckade huvudportal och smäckra minareter.

För att få en riktig uppfattning om Kairos skönhet bör man styra stegen till citadellet på de röda Mokattambergen och därifrån se ned på staden. Framför våra blickar utbreder sig en skog av mina-reter, uppstigande ur en djungel av ljus-röda, vita och blå byggnader. Från dessa smäckra torn kallas de trogna till bön, men icke som hos oss genom klockringning, utan av muezzins manande stämma.

Citadellet rymmer flere märkliga bygg-nader, bland dem den år 1857 fullbor-dade Mehemed Ali- eller Alabastermos-kén. Dess båda minareter är det sista man ser av Kairo, när man avlägsnar sig från staden utför Nilen, och ett vackrare av-skedsintryck kunde man ej önska sig.

Men allt det underbara och fängslande vi få se i själva Kairo bör ej komma oss att helt glömma omgivningarna, som hysa minst lika intressanta minnesmärken från forna tider.

Där Egyptens härskare ligga jordade. Norr om citadellet ligga de berömda

kalifgravarna. Bland dessa märka vi främst sultan Barkuks och Kait Beys gravmoskéer, tvenne underverk från den arabiska arkitekturens storhetstid. På andra sidan citadellet ligga de monumen-tala mamlukgravarna.

161

EN MÅNGLARE BJUDER UT HALSBAND OCH FLUGVIFTOR När man gör affärer med de otaliga kringvandrande småkrämarna i Kairo, måste man väpna sig med ett oändligt tålamod. Diskussionen om priset på var je artikel är en källa til l outtömlig glädje icke blott för handelsmannen själv, utan även för den hop av nyfikna åskådare, som samlat sig kring de köpslående och med spänning a v v a k t a förhandlingarnas resultat.

Masr el-atika.

En stark stämning av forntid och evig-het ger oss ett besök i det i sydväst belägna Gamla Kairo, Masr el-atika, det forna Al Fostat. Här lägga vi främst märke till Amr-moskén, byggd av Egyptens förste arabiske erövrare. Amr-moskén befinner sig numera i ett rätt förfallet skick, men bär alltjämt vittnesbörd om sin forna storhet och hålles av islams bekännare högt i helgd som det äldsta mohamme-danska templet i Egypten. Då landet för hundra år sedan hemsöktes av en lång-varig, olycksbringande torka, begåvo sig — säges det — mohammedaner, kristna

och judar tillsammans till moskén för att bedja om regn. Dagen därpå öppnades himmelens portar, ett välsignande regn strömmade ned över den pinade jorden.

Ett annat av Gamla Kairos fornmin-nen är den på 700-talet byggda koptiska Mariakyrkan, smyckad med utsökta sni-derier i bysantisk stil.

Och på andra sidan Nilen, vid randen av Libyska öknen, väntar oss den syn, som plägar etsa sig djupast in i Kairo-fararens minne. Här blickar den evigt gåt-fulla Sfinxen ut över de öde vidderna, här stiga pyramiderna mot den klara öken-luften, iakttagande den sällsamma stad, som de för tusen år sedan sett byggas upp.

Ungern MAGYARERNAS LAND

Ungern är en av de stater, som tyngst fått känna av världskrigets följder, ty vid fredsslutet år 1920 berövades den ungerska kronan av segermakterna två tredjedelar av sina land. Därförinnan hade Ungern varit förenat i realunion med Österrike och utgjort 51,8 % av Österrikisk-ungerska monarkin, den så kallade Dubbelmonarkin. Ungrarna eller magyarerna, den härskande nationaliteten i Ungern, äro ättlingar av ett finsk-ugriskt nomadfolk, vars urhem torde hava legat i trakterna kring mellersta Volga. Folket har under århundradenas lopp starkt uppblandats med främmande

element, men språket har bevarat sin finsk-ugriska grundkaraktär.

DEN långväga resande, som efter att hava vistats i den europeiska Orien-

ten och besett Konstantinopel, Bukarest och Belgrad styr kosan till Budapest, skall helt visst överraskas av den väster-ländska kultur, som möter honom i den ungerska huvudstaden. Han förnimmer, att han vid passerandet av gränsen trätt över tröskeln till den västerländska civili-sationens domäner. Gör han emellertid sin resa i omvänd riktning med färska minnen från London, Paris och Berlin, skall han visserligen finna att ungrarna äro en angenäm bekantskap, men det oaktat ej undgå att förnimma en fläkt av något säreget och främmande, som antyder att folket vuxit upp i grannskapet till ett hotande östern och i långa tider för-smäktat under orientaliska härskares ok.

Ett helgon som rikets grundare. Ungern är en av Europas äldsta stater

och kan skryta med anor, som gå långt in i den grå medeltiden. Det är en mångfald av olika folkslag, som levat förenade un-der den ungerska kronan, buren av en räcka kraftfulla härskare.

Främst bland dessa härskare står Ste-fan den helige, en ättling i rakt nedsti-gande led av den store härhövdingen Arpad, under vars ledning magyarerna i slutet av 800-talet bröto in i stäpplandet omkring 'iheiss. Konung Stefan omvände i början av elfte århundradet sitt folk till kristendomen, bragte uppstudsiga stam-hövdingar till lydnad och lade under sin mer än fyrtioåriga regeringstid grunden till en kristen och enhetlig stat. Genom att förlägga en stark magyarisk gränsvakt i berglandet Transsylvanien skapade han ett fast bålverk mot invasioner från öster.

Konung Ladislaus I, den andre av Ar-pads ätt, som blev kanoniserad, utvidgade avsevärt sitt rikes gränser. Under An-dreas II erhöll Ungern i den gyllene bullan år 1222 grundvalen för sitt konstitutio-nella statsskick. Denna märkliga urkund innehöll stadganden om regelbundna riks-dagar, skydd för person och egendom och rätt till motstånd mot härskarens godtycke,

En ungersk kung Salomo. När arpadernas dynasti år 1301 ut-

slocknade, följde århundraden av inre splittring och förhärjande strider mot yttre fiender. I detta kaos lyser namnet av den ungerske riksfältherren Johan Hunyadi, som räddade Europa från de fruktade turkarna. H ans till konung valde son Mattias Corvinus stärkte den natio-nella ungerska dynastins ställning utåt och höjde sitt land till rik blomstring på lagstiftningens, näringslivets och odlin-gens gebit. Liksom bibelns kung Salomo älskade Mattias Corvinus pomp och ståt och omgav sig med ett lysande hov.

Under 1500-talet ledde tilltagande inre oenighet och yttre vanmakt därhän, att stora delar av det splittrade Ungern med flere betydande städer och starka fästnin-gar råkade under turkiskt välde. Osma-nernas makt bröts först mot slutet av 1600-talet., då tysk-romerske kejsarens och hans bundsförvanters segrar gåvo habsburgarna ett avgörande inflytande på Ungerns öde.

Föreningen med Österrike. Ur stånd att själva hävda rikets enhet,

sågo magyarerna sig nödsakade att länka Ungerns öden samman med Österrikes under det habsburgska husets spira.

III. 2. 163

UNGERSKA SPÄDBARN LIGGA BEKVÄMT PÄ SVÄLLANDE KUDDAR I Ungern plägar en ammande moder lägga den lilla på väldiga kuddar med vackert broderade var i brokiga färger, som hon placerat på sina knän. Ungrarna älska granna kläder och de bära med förkärlek sina nationaldräkter. Bönderna förfärdiga mestadels s jälva sina kläder, och de spara varken tid eller möda då det gäller att göra sitt yttre så til ltalande som möjligt.

Grundlinjerna till förhållandet mellan de båda länderna uppdrogos under 1700-ta-lets första årtionden. Det nytillkomna habsburgska arvlandet inrymdes härvid ett visst mått av självständighet med egen riksdag och egna lagar. De ungerska ständerna förbehöllo sig även rättigheten att kalla folket under vapen.

Förhållandet mellan de habsburgska här-skarna och konungariket Ungern genom-löpte växlande skeden. I farofyllda tider plä-gade ungrarna dock gravlägga allt missnöje och med kraft uppträda till rikets försvar.

»Moriamur pro rege nostro.» Allbekant är i detta hänseende histo-

rien om kejsarinnan Maria Theresias

framträdande inför de ungerska magna-terna på kröningsdagen i Pressburg år 1741. Fiender hade brutit in på habs-burgsk mark från många håll, de öster-rikiska härarna hade lidit det ena neder-laget efter det andra. I denna stund av högsta nöd beslöt kejsarinnan att anropa det ungerska folket om bistånd. Hon kal-lade de ungerska magnaterna till slottet i Pressburg. Klädd i djup sorg och med sin lille son Josef på armen trädde hon in i audienssalen för att tala till de försam-lade ädlingarna. En enda symbol för sin kungliga värdighet bar hon på sig, men det var just den symbolen, som mäktigast talade till alla magyarers hjärta: St Ste-fans järnkrona, som århundraden igenom

164

EN UNG KAVALJER KYSSER HANDEN TILL AVSKED Hövlighet möter man överallt i Ungern, hos fattig och rik, hos gammal och ung, ochjden lille parveln på bilden här ovan följer sålunda endast en gammal nedärvd sed. I en annan miljö skulle måhända denna höviskhet förefalla egendomlig, men i Ungern är den lika naturlig som en hand-tryckning hos oss eller som exempelvis näsgnidningen bland maorifolket på Nya Zeeland.

omhuldats med så mycken stolthet, hän-förelse och vidskeplig vördnad.

Kejsarinnan började tala. Hon skild-rade i gripande ordalag den fara som ho-tade hennes rike. Hon förklarade, att hon tog sin tillflykt till »ungrarnas trohet och av gammalt frejdade tapperhet» och lovade å sin sida att göra allt för att

»återställa folkets forna lyckliga tillstånd och glansen av Ungerns namn och ära».

Verkan av hennes tal var överväldi-gande. De lättrörda, hetsiga ungerska magnaterna drogo sina värjor och ropade till sin härskarinna: »Låtom oss dö för vår konung Maria Theresia!» (»Moriamur pro rege nostro!») Beslutet om krigshjälp

165

166

HÄ

NG

BR

ON

ÖV

ER

DO

NA

U S

OM

FÖ

RE

NA

R B

UD

A M

ED

PE

ST

Sta

de

n

Bu

dap

est

up

pk

om

ge

nom

fö

ren

and

et

av

de

båd

a ål

dri

ga

städ

ern

a B

ud

a oc

h

Pes

t år

18

72

. P

est,

den

m

era

bet

ydan

de

del

en,

ligg

er p

å d

en

låg

län

ta v

änst

ra f

lod

stra

nd

en o

ch s

ynes

i b

akgr

un

den

av

bil

den

. S

ex

bro

ar s

amm

anb

ind

a d

en t

ud

elad

e st

aden

. H

ängb

ron

, so

m

byg

gts

av

en

en

gels

k in

ge

njö

r,

är

den

äl

dst

a av

d

em

och

en

av

d

e lä

ngs

ta

i si

tt

slag

i h

ela

Eu

rop

a. I

fj

ärra

n

rese

r si

g St

S

tefa

nsd

om

en,

hel

gad

Un

gern

s fö

rste

kri

stn

e k

on

un

g

och

la

nd

ets

skyd

dsp

atro

n.

Bu

da

är

den

äl

dst

a av

de

båd

a fo

rna

stä

der

na,

vi

lka

för

e f

öre

nin

gen

sö

nd

rad

es a

v en

ytt

erst

liv

lig

anta

gon

ism

.

167

PÄ S

LO

TT

SB

ER

GE

T

I B

UD

AP

EST

RE

SA S

IG F

ISK

AR

BA

STIO

NE

NS

MU

RA

R O

CH

TO

RN

F

rån

m

ura

rna

av

den

na

bas

tio

n,

som

u

tbyg

gts

i d

etta

årh

un

dra

de,

utb

red

er s

ig e

n v

idst

räck

t u

tsik

t ö

ver

det

mäk

tiga

Don

au o

ch s

tad

en p

å d

ess

strä

n-

der

. B

ako

m

bas

tio

nen

re

ser

sig

i b

ild

ens

mit

t S

t M

atti

as k

rön

ings

kyr

ka,

i

vilk

en F

ran

s Jo

sef

år

1867

k

rön

tes

till

Un

gern

s k

on

un

g.

Byg

gan

det

f

fk

yrkfP

^b

or]

ad

e,s

av

ko

nu

ng

Bel

a IV

i t

rett

on

de

årh

un

dra

det

, o

ch u

nd

er d

en t

id,

då

turk

arn

a vo

ro h

erra

r i

stad

en,

anvä

nd

es d

en s

om m

osk

é.

Ar

154

1 to

ll

Hil

da i

turk

arn

as

vald

, o

ch

förs

t et

thu

nd

rafy

rtio

fem

år

se

nar

e b

efri

ades

d

en

oly

ckli

ga

stad

en

från

d

et

tryc

kan

de

osm

ansk

a o

ket

.

I 68

UN

GE

RSK

A B

OSK

AP

SHE

RD

AR

VID

A

FT

ON

MÅ

LT

IDE

N U

TA

NF

ÖR

HE

MM

ET

PÅ

DE

N S

TO

RA

SL

ÄT

TE

N

De

oför

vägn

a b

osk

apsh

erd

arn

as e

nsl

iga

bo

nin

gar

ligg

a sp

rid

da

öve

r h

ela

Alf

öld

. D

e fö

ra e

tt m

yck

et p

rim

itiv

t li

v o

ch a

vvik

a i

mån

ga a

vsee

nd

en f

rån

den

ö

vri

ga

lan

tbef

olk

nin

gen

i U

nge

rn,

i d

et a

tt d

e h

ava

sin

a eg

na

sed

vän

jor

och

drä

kte

r, e

gna

trad

itio

ner

och

ege

t le

vnad

ssät

t.

I m

ångt

och

myc

ket

påm

inn

a d

e om

co

wb

oys

fr

ån

de

no

rdam

erik

ansk

a p

räri

ern

a.

De

bär

a ru

nd

a fi

lth

atta

r m

ed

bre

da

brä

tten

och

vid

a k

jort

elli

kn

and

e b

enk

läd

er.

Eft

er v

ärld

s-k

rig

et

har

an

tale

t b

osk

apsh

jord

ar

bet

ydli

gt

min

skat

s,

ty

bet

esm

ark

ern

a h

ava

i al

lt

stör

re

uts

träc

kn

ing

bli

vit

gen

om

plö

jda

av

plo

gbil

lar.

BONDGOSSAR I SIN STÅTLIGA SÖNDAGSSTASS Man skulle få gå ända till någon österländsk furstes hov för att finna maken till de prunkande dräkter, som bondgossarna på denna bild bära, och ändå får man se dessa varenda helgdag i byn Mezökövesd. De granna förklädena och linningarna på de vida ärmarna bära alla regnbå-gens färger i sin sinnrika sömnad, och man skulle förgäves söka efter två mönster, som vore lika.

i manskap och penningar fattades med hänförelse, och inom fyra månader hade den snabbt uppbådade ungerska folkhä-ren segerrikt avvärjt den mest hotande faran.

Under de napoleonska krigen kämpade ungrarna tappert och uthålligt för det habsburgska huset. Efter Napoleons fall

övergingo regeringarna i de segrande län-derna till en reaktionär förtryckspolitik, som utsådde fröet till oro litet varstans i Europa och även åstadkom en allvar-sam rubbning i förhållandet mellan Un-gern och Österrike. De styrande i Wien förgrepo sig gång på gång på magyarernas författning, undertryckte yttrandefrihe-

169

UNGERN

ten och beivrade vaksamt alla strävanden mot samhällelig och nationell utveckling. Till slut visste ungrarna i sin förbittring ingen annan råd än att gripa till vapen mot den kejserliga regeringen. Detta skedde i revolutionsåret 1848. Med hjälp av en rysk här kvävdes det ungerska upproret i blod, och en tid av repres-salier och hänsynslöst förtryck bröt in över det olyckliga landet.

Dubbelmonarkin grundas. Det före världskriget bestående för-

hållandet mellan Österrike och Ungern förskriver sig från en uppgörelse av år 1877, då Ungern inrymdes vidsträckt oavhängighet. Landet fick sköta sig självt i allt som ej rörde utrikespolitiken, för-svarsväsendet och finansförvaltningen i de punkter där de båda rikshälfternas in-tressen kommo i fråga. Under de föl-jande decennierna växte känslan av riks-samhörighet hos ungrarna i och med det de fingo ökat inflytande på gestaltningen av dubbelmonarkins öden, och då världs-branden flammade upp, stodo de skuldra vid skuldra med österrikarna i kampen mot de gemensamma fienderna. Det tappra ungerska folket fick även bära sin beskärda del av nederlagets tunga, ty vid krigets slut nödgades det avträda två tredjedelar av sina landområden.

Ungern är nu ett konungadöme under väntan på en konung. Landet styres av en riksföreståndare, tills tronföljdsfrågan fått sin lösning.

Budapest, magyarernas tudelade huvudstad.

Budapest, som i vår tid räknar bortåt 1,200,000 invånare, har uppkommit ge-nom förening av Buda och Pest, två åld-riga städer på ömse sidor om Donau, vilka i långa tider tävlat med varandra och söndrats av inbördes avund. Redan under den turkiska ockupationstiden byggdes en pontonbro över Donau, men först så sent som år 1872 utfärdades en lag om de båda rivalernas förenande till en enda stad. Ktt tjugutal år senare för-länades Budapest rang och värdighet av kunglig stad, likställd med kejsarstaden Wien.

Budapest är utan gensägelse en förtju-sande stad med sina vackra broar över floden, sina vidsträckta parker och breda gator, kantade med inbjudande kaféer, sina ståtliga offentliga byggnader, sina talrika kyrkor och monumentala museer. Överallt hör man musik, ty Ungern är spelmännens och de vandrande zigenar-musikanternas förlovade land. Liszt, en av den nyare tidens största tondiktare och skapare av de berömda ungerska rapsodierna, ger zigenarna äran av att hava frambringat den ungerska natio-nalmusiken, och en annan stor komponist, Brahms, har ur deras melodier hämtat mo-tiven till sina över hela världen spelade ungerska danser.

Från miljonstaden Budapest till landets övriga städer är steget mycket långt.

Närmast i invånarantal kommer staden Szeged, belägen vid gränsen mot konunga-riket Jugoslavien. Szeged är med sina 120,000 invånare en livlig handelsstad, bland vars specialiteter bör nämnas paprikan, den röda ungerska pepparn, som ger landets kötträtter en så karakte-ristisk smak. Debreczen, en stad på unge-fär 100,000 invånare, ligger omkring 220 km österut från huvudstaden på Horto-bagyslätten, där boskapsskötseln och häst-aveln nått mycket högt. Hästmarknaden i Debreczen är bekant över hela Ungern, och de på slätten betande boskaps-hjordarna tillhöra till ej obetydlig del staden.

Den viktigaste staden i västra Ungern är Györ, en ytterst intressant stad, vars historia leder tillbaka till den romerska provinsen Pannoniens tider.

Översvallande gästfrihet. En vistelse i Ungern plägar efterlämna

de mest angenäma minnen hos den re-sande främlingen, ty ungrarna höra till världens vänligaste människor och äro ytterst lättillgängliga. Ja, i sin iver att göra ett gott intryck på besökaren kan ungraren ibland gå litet för långt i sin gästfrihet. Det är inte alltid så lätt att slita sig lös från sina ungerska värdar, och det händer stundom, att de taga bort ett hjul under vagnen för att sålunda tvinga gästerna att stanna kvar.

170

EN UNGERSK GÅSVAKTERSKA SÖKER HÄLLA SINA SKYDDSLINGAR I STYR Många av bondgårdarna på slätterna hålla sig med gäss, vilka i arla morgonstund drivas ut för att först i den sena kvällen återvända till gården. På bilden se vi ingen annan gård, och det är möjligt, att närmaste granngård befinner sig på en dagsresas avstånd. Bilden ger oss en levande föreställning om slätternas ödslighet och deras invånares isolerade tillvaro.

ETT SPANN LÅNGHORNADE OXAR DRAGER HEM SKÖRDEN I södra delen av Ungern mellan Donau och Drava ligger det fruktbara distriktet Baranva, där vetet böljar på de vida fälten. Ungern odlar detta sädesslag i så stora mängder, att landet blivit en av Europas kornbodar. Bönderna äro så stolta över sina präktiga oxar, att de inte hava

den ringaste lust att ersätta dem med traktorer och andra nymodiga redskap.

171

172

EN

FIS

KA

RE

SY

NA

R S

INA

BR

AG

DE

R P

Å S

TR

AN

DE

N A

V F

LO

DE

N H

OR

TO

BA

GY

N

är

den

un

gers

ka f

isk

aren

ta

git

up

p s

ina

nät

, h

änge

r h

an u

pp

dem

til

l to

rkn

ing,

o

ch i

nn

an

han

åt

er l

ägge

r u

t d

em,

syn

ar

han

d

em

nog

a o

ch l

agar

d

em,

där

d

et

beh

övs

. I

allm

änh

et

kn

yta

fis

kar

na

sjä

lva

sin

a n

ät,

och

då

det

ick

e är

mö

jlig

t at

t fö

rtjä

na

sit

t u

pp

ehäl

le e

nb

art

med

fis

ke,

plä

ga d

e gö

ra

sig

en

lite

n

bif

ört

jän

st

gen

om

att

bin

da

kv

ast

ar

och

fl

äta

k

org

ar o

ch m

atto

r.

På

de

vid

a u

nge

rsk

a sl

ätte

rna

före

s i

cke

sam

ma

het

san

de

och

jäk

tan

de

liv

som

i

län

der

m

ed

täta

re

bef

olk

nin

g,

och

h

är

klär

si

g k

amp

en

för

ti

llva

ron

ic

ke

hel

ler

i så

ti

llsp

etsa

de

och

sk

onin

gslö

sa

form

er.

HUR DEN UNGERSKA BONDKVINNAN FÖR SINA GÄSS TILL TORGET De ungerska bondkvinnorna hava kommit underfund med, att det är vida mindre besvärligt att bära sina gäss till torget än att driva dem framför sig, och därför stoppa de dem i en vide-korg, som de bära fastbunden på ryggen. Kvinnorna på ovanstående bild gå som vi se i grova, liögskaftade läderstövlar; i detta avseende likna de sina medsystrar i Tjeckoslovakien.

73

174

BO

ND

MA

RK

NA

D

I ST

AD

EN

DE

BR

EC

ZE

N

I SÖ

DR

A U

NG

ER

N

I )e

bre

czen

li

gger

p

å H

ort

ob

agys

lätt

en

un

gefä

r fe

m

mil

fr

ån

rum

änsk

a gr

änse

n.

Sta

den

u

tgö

r h

and

elsc

entr

um

fö

r d

e n

ord

liga

d

istr

ikte

n a

v A

lfö

ld

och

b

ön

der

na

sam

las

här

för

att

sä

lja

sin

a la

ntb

ruk

spro

du

kte

r.

De

stäl

la

ick

e u

pp

n

ågra

sa

lust

ånd

, u

tan

b

red

a u

t si

na

varo

r p

å m

ark

en.

Säl

jarn

a o

rdn

as

i tv

å lå

nga

ra

der

et

t st

yck

e

från

va

ran

n,

och

kö

par

na

van

dra

av

oc

h

an

emel

lan

d

em.

Sär

skil

t b

ekan

t h

ar s

tad

en b

livi

t fö

r si

na

stor

a h

ast

ma

rkn

ad

er.

Sta

den

li

gger

n

ämli

gen

o

mgi

ven

av

d

istr

ikt,

i

vilk

a h

ästa

veln

u

tgör

en

av

d

e vi

kti

gast

e

och

m

est

utv

eck

lad

e n

ärin

garn

a

175

EN

UP

PV

ISN

ING

AV

DE

N U

NG

ER

SKA

NA

TIO

NA

LD

AN

SE

N I

NF

ÖR

EN

YT

TE

RS

T K

RIT

ISK

PU

BL

IK

Cså

rdås

, d

en a

llb

ekan

ta u

nge

rska

nat

ion

ald

anse

n,

sön

der

fall

er i

två

del

ar,

den

en

a lå

ngs

am,

värd

ig o

ch h

ögt

idli

g, d

en a

nd

ra g

lad

och

vst

er.

De

un

gers

ka

bö

nd

ern

a är

o m

yck

et f

ört

just

a i

dan

s, o

ch d

et ä

r i

san

nin

g en

vac

ker

syn

att

se

dem

, if

örd

a s

ina

bjä

rta

drä

kte

r, h

änge

sig

åt

sin

äls

kli

ngs

syss

elsä

ttn

ing.

U

nge

rn

har

k

alla

ts

po

rten

ti

ll

öste

rn,

och

sa

nt

är,

att

mag

vare

rnas

asi

atis

ka u

rsp

run

g ge

r si

g ti

ll k

änn

a i

der

as n

åg

o.

snet

tstä

lld

a ög

on o

ch u

tstå

end

e k

ind

ben

. L

ikso

m

arab

ern

a si

tta

de

hel

st

på

häs

tryg

gen

, oc

h

der

as

up

pfa

ttn

ing

om

gä

stvä

nsk

apen

ta

ger

sig

ofta

re

nt

öste

rlän

dsk

a u

ttry

ck.

UNGERN

En vanlig plägsed i Ungern är, att gäs-ten vid inträdet i ett hus håller ett tal och kysser husets härskarinna på handen — ceremonier, som bringa våra hälsningsfor-mer på skam. Det är även brukligt, att man efter en måltid skakar hand med sina bordsgrannar och önskar varandra god hälsa. Till kvinnliga besökare över-räckes alltid en blomma eller en bukett.

Vill man lära känna det verkliga Un-gern, bör man emellertid ej uppehålla sig i städerna, utan söka sig ut till de vida böl-jande stäpperna, där människoboningarna ofta ligga på en dagsmarsch' avstånd från varandra. Ungern har alltid varit ett jordbrukande land och är det nu mer än någonsin, ty de livskraftigaste indust-rierna lågo i de områden, som avträddes vid fredsslutet. Jordbruket och boskaps-skötseln sysselsätta mer än hälften av Ungerns befolkning och bestrida lejon-parten av rikets utförsel. Så ymnig är avkastningen av dessa huvudnäringar, att den även under verkliga missväxtår icke blott fyller befolkningens behov, utan även lämnar åtskilligt över för utlandet.

Detta förvånar ingen som farit genom de bördiga ungerska slättlanden, Stora och Lilla Alföld, och sett de väldiga majs-och vetefälten mogna under en välsig-nande sol. Slätterna flyta samman till ett oöverskådligt innanhav, och ofta kan man ej skönja andra landmärken än höga brunnssvänglar, som teckna sig mot den klara himmeln likt rånocken på ett far-tyg-

Den ungerske bonden i helg och socken. En yttring av ungrarnas långvariga be-

röring med östern och dess folk går igen i deras sinne för prål och färgprakt i den yttre uppenbarelsen.

En ungersk bondkvinna är en grann syn. Med sina röda strumpor, sina vida kjolar, sin bjärta blus, sitt rikt broderade förkläde och sina färgrika hårband är hon lätt igenkännlig, vare sig hon arbetar på åkern eller rör sig i folkvimlet i en stad. Rätt ofta kastar hon en vacker schal över axeln, och på huvudet knyter hon en grann duk.

Men männen ge på intet vis kvinnorna efter. Granna färger synas bilda en av livets nödvändigheter för den ungerske

bonden. Tid och tålamod lider han ingen brist på, och han försummar intet tillfälle att pynta ut sig.

Klädda till fest förete männen en lika grann anblick som kvinnorna. De bära då små runda huvudbonader, prydda med granna fjädrar och blommor. Under en svart jacka utan ärmar bära de en vid, vit skjorta med väldiga, i granna mönster utsydda ärmar. Deras vida byxor se ut som kjolar och ofta hör till den pittoreska festdräkten ytterligare ett förkläde i bro-kiga färger.

I vardagslag använda de ungerska bön-derna med förkärlek »suba'n» och »sziir'en», som äro något anspråkslösare än deras helgdagskläder, men lika pittoreska och av lika utpräglad nationell egenart. Su-ban är en mantel av fårskinn med den ulliga sidan vänd inåt, medan den andra sidan är garvad och rikt broderad. Szii-ren, som är gjord av ett tjockt, filtlikr

nande tyg, når ned till fotknölarna och erbjuder vida större möjligheter till ut-smyckning än suban.

I dessa karakteristiska dräkter arbeta de ungerska lantmännen på sina bördiga fält, driva sina hjordar av hästar och boskap över de ändlösa slätterna. Också i sitt arbete besjälas de av något av helg-dagens sorglösa stämning. De känna sig som oinskränkta herrar över landet så långt deras öga når, och de äro fullt och fast övertygade om att Gud Fader, ifall han över huvud betjänar sig av ett mänsk-ligt tungomål, talar deras språk och inget annat.

Ungerns vagabonder. Vi kunna inte gärna lämna Ungern

utan att hava gästat zigenarna, vilka här leva i större antal än i de flesta andra länder i Europa. Forskningen har velat göra gällande, att deras urhem legat i Ostindien, därifrån de för fyra sekler se-dan kommit till Ungern, som numera hy-ser bortåt en halv miljon zigenare. Många livnära sig med hästhandel, andra åter stryka kring i landet som tjuvar och vaga-bonder, men så gott som allesamman äro de musikanter och därför städse välkomna till bröllop och andra glada tilldragelser i bondgårdarna.

176

Mittens rike BILDER ERÅN KINA OCH MANDSJURIET

Kina, medeltidens Kathay, är ett av de gåtfullaste land på jorden. Det kinesiska fol-kets allra äldsta öden äro höljda i ett ogenomträngligt dunkel. Från förra hälften av tredje årtusendet före den kristna tideräkningen hava namnen på en rad mytiska ur-tidskejsare bevarats för eftervärlden, och den äldsta rikshistorien går ned till år 2357 före Kristi födelse. Kinesernas kultur sträcker sig så långt tillbaka i tiden, att den i ålder nästan kan tävla med de gamla egypternas. Mittens rike har emellertid framlevt sina öden i så fullständig isolering från västerlandet, att det i många stycken ännu är ett terra incognita för oss. Vi skola i det följande söka ge några bilder av livet och människorna i det egentliga Kina och lydlandet Mandsjuriet, det kinesiska rikets nordöstra hörn

FÖR något tiotal år sedan besöktes en högt uppsatt kinesisk ämbetsman i

ett viktigt ärende av en utländsk diplo-mat. Denne hade under en trettio års vis-telse i Kina lärt sig det väsentligaste av landets officiella språk och uttryckte sig rätt ledigt. Han framlade sitt ärende, medan kinesen lyssnade till honom med den mest utsökta artighet. När han slu-tat vände sig kinesen till en närvarande infödd ämbetsbroder och påpekade i en ton av road förvåning: »Dessa barbarer tala ett språk, som är sällsamt likt vårt eget».

Sönerna av Han. Denna anekdot illustrerar på ett för-

träffligt sätt kinesernas syn på västerlan-det och dess civilisation. De bygga på en odling som var över tusen år gammal när Kristus föddes, de hava i årtusenden ängsligt sökt utestänga utländska in-flytelser från sitt rikes gränser, och de kunna ej förmå sig att betrakta »de främ-mande djävlarna» annat än med misstro och förakt. Västerlandets växande mate-riella och tekniska kultur har visserligen omsider tvungit kineserna att i någon mån uppge sin avvisande hållning mot allt utländskt. De hava nödgats öppna vissa hamnar och områden för utländska makter, de hava skickat sina söner att studera vid europeiska och amerikanska universitet. Men detta har blott varit yttre eftergifter inför en hård nödvändig-het, vilka ej förmått slå en bro över den avgrundsdjupa klyftan mellan »barba-rerna» och himmelens benådade söner, »sönerna av Han».

Ett outforskat land.

För främlingen framstår Kina ännu i våra dagar som ett sagoland, fullt av oupp-dagade hemligheter och i många av-seenden lika svårt att komma underfund med som »det fjärran Kathay». som var föremål för våra medeltida anfäders und-ran och nyfikenhet. Ej ens en livslång vistelse i Kina skulle giva en europé en fullständig bild av landet och dess be-folkning. Det högsta han kan eftersträva är att samvetsgrant utreda och ordna sina egna iakttagelser, jämföra dem med andras och på denna väg utgrunda det väsentliga i det liv han ser utbreda sig framför sina blickar. Men ej ens då kunde han uppdaga sanningar som vore giltiga för det väldiga landet i dess helhet. Ty det som är sant i norr, kan vara falskt i söder, det som kännetecknar öster kan lysa med sin frånvaro i väster. Vi få ej glömma, att vi tala om ett land med en areal av över fem miljoner kvadratkilo-meter och ett folk, uppgående till nästan en fjärdedel av hela jordens befolkning. Varje försök att tala i allmänna ordalag om ett sådant land och ett sådant folk vore på förhand dömt att misslyckas.

Hur vi böra se på kineserna. Och en grundförutsättning måste vara

för handen för att våra bemödanden att komma underfund med Kina och kine-serna skola krönas med någon som helst framgång. Vi måste gå till vår uppgift med verklig sympati för det folk vi vilja lära oss att förstå. De gula männen äro mänskliga varelser liksom vi själva, icke

177

LARMET FRÅN SPÅRVÄGARNA DRÄNKER TEMPELKLOCKORNAS KLANG Det är ej mycket av österlandet vi spåra i denna bild av den breda Nankinggatan, som går genom den europeiska delen av Shanghai. Icke långt därifrån ligga emellertid myllrande kineskvarter, där varuhusen ersättas av tempel och där människorna åka i rickschåer i stäl-let för i spårvagnar. Shanghais europeiska invånare skyddas av sin egen polis och militär.

1 7 8

I K I U K I A N G vid floden Jangtsekiang finns det många gator, som äro så smala att det är svårt att taga sig fram genom dem till och med i de minsta åkdon. De talrika anslagen, vilka i en kines ögon te sig ungefär lika intressanta som svenskspråkiga butikskyltar för oss, bi-draga givetvis i hög grad till att skänka den karakteristiska gatubilden färg och liv.

179

F A R M O R O C H S O N S O N njuta tillsammans av den friska luften. En gosses födelse är all-tid en glad tilldragelse i Kina, och han röner från sin spädaste barndom en ojämförligt bättre behandling än ett flickebarn Det förekommer tyvärr stundom bland fattiga familjer, att ett barn av kvinnligt kön dödas omedelbart efter födelsen eller i tidiga år sälies som slav.

180

FL

INK

A

BA

RN

AF

ING

RA

R

FL

ÄT

A

KO

RG

AR

P

Ä

ÖN

HO

NG

KO

NG

H

ongk

ong

hys

er e

tt t

alr

ikt

kin

esis

kt

bef

olk

nin

gsel

emen

t, l

ock

at t

ill

ön a

v de

för

kin

esis

ka f

örh

ålla

nd

en s

tora

rtad

e fö

rvär

vsm

öjl

igh

eter

, so

m d

en e

rbju

der

. K

ines

en

mås

te

vid

m

yck

et

tid

ig

åld

er

bö

rja

träl

a fö

r fö

dan

, o

ch h

an a

rbet

ar f

ör e

n h

äpn

adsv

äck

and

e lå

g d

agsp

enn

ing.

D

en k

ines

iske

h

antv

erk

aren

är

fl

itig

och

gå

r of

ta m

yck

et l

ångt

i y

rkes

skic

kli

ghet

. B

arn

en

på

bil

den

h

är

ovan

arb

eta

som

syn

es i

en

lju

s oc

h s

oli

g o

mgi

vnin

g oc

h ä

ro h

elt

viss

t at

t av

un

das

i

jäm

före

lse

m

ed

de

mån

ga

små

lan

dsm

än,

som

n

ödga

s sl

ita

ont

i d

e m

yllr

and

e in

föd

ings

kva

rter

en

på

det

k

ines

isk

a fa

stla

nd

et.

MITTENS RIKE

en samling lustiga marionetter med underligt förvända seder och begrepp, som man vore frestad att tro vid läsningen av alltför många ytliga turis-ters skriverier. Deras känslor och tankar äro kanhända ej desamma som våra, men de hava sin rot i en nationell ut-veckling, som är så oändligt mycket längre än vår, och för att förstås måste de studeras med aktning och sympati.

Låt oss först kasta en blick på kinesernas land.

Om man ämnar företaga en färd genom de 18 provinserna, måste man vara redo att möta alla slags klimat. I Sydkinas subtropiska trakter kan man i november eller december må-nad bestå sig njutningen av ett bad i Macaobukten under månens beskyddande öga; i norr fryser man vid samma tidpunkt i en köld av 30° C., mot vilken en tjock päls föga hjälper. Mellan dessa båda ytterligheter måste man vara beredd på alla skiftningar och mycket plötsliga övergångar från det ena till det andra. Kännetecknande för landet i dess helhet äro mer eller min-dre heta somrar med riklig nederbörd.

Växt- och djurvärlden skif-ta med klimatet och äro lika varierande som det. I Sydkina finner man många av den in-diska regionens djur, såsom noshörningar, elefanter, tigrar och leoparder. I vissa nordliga distrikt vimlar det åter av björ-nar och vargar.

Med kommunikationerna över Kinas väldiga landamären är det rätt illa be-ställt. Postväsendet är det enda som är tillfredsställande ordnat, och detta blott emedan det står under utländskt överin-seende och skötes med hjälp av ett bety-dande antal utländska tjänstemän. Det-samma gäller telegraf- och telefonväsen-det. Järnvägarna utgöra däremot sam-

K I N E S I S K G E N T L E M A N N J U T E R 'SIN S I E S T A Kinesen tillmäter tiden inget som helst värde. Det väster-ländska talesättet »tid är pengar» äger ingen betydelse för honom, och medan det moderna livets hets drar förbi, dric-ker han helt lugnt sitt te och bolmar på sin långa pipa.

manlagt blott ca. 12,000 km, vilket ej är mycket för ett land av Kinas utsträck-ning. Landsvägarna befinna sig i regeln i ett jämmerligt skick. Det är floderna och kanalerna, som få ombesörja lejonparten av samfärdseln i Kina. Den största floden i norra delen av riket är Huangho eller Gula floden, kallad så efter det gula slam dess skummande böljor föra med sig ned mot kusten. Huangho kan emellertid blott i ringa utsträckning befaras, med flottar och flatbottnade båtar. Vida större betydelse som samfärdsled äger

III. 3. 181

DE

N

PO

RT

UG

ISIS

KA

BE

SIT

TN

ING

EN

M

AC

AO

, »

OR

IEN

TE

NS

M

ON

TE

CA

RL

O»

M

acao

är

en s

tad

i d

en s

ydk

ines

isk

a p

rovi

nse

n K

uan

gtu

ng.

V

ack

ert

bel

äget

på

en

smal

h

alvö

vi

d

Kan

ton

flod

ens

m

ynn

ing,

h

ar

Mac

ao

allt

se

dan

år

155

7 v

ari

t en

p

ortu

gisi

sk

bes

ittn

ing.

S

tad

en

var

i fo

rna

d

agar

hu

vud

cen

tru

m f

ör E

uro

pas

han

del

med

Öst

asie

n,

men

i n

yare

tid

har

den

som

han

del

s-oc

h

sjö

fart

ssta

d

dis

tan

sera

ts

av

det

n

ärb

eläg

na

Hon

gkon

g D

ärem

ot

har

Mac

ao

utv

eck

lat

sig

till

en

sy

nn

erli

gen

p

op

ulä

r fö

rlu

stel

seo

rt

med

här

-li

ga p

ark

er o

ch t

räd

gård

ar o

ch s

tora

nö

jese

tab

liss

eman

g.

Bl.

a.

fin

ns

det

så

mån

ga s

pel

hu

s i

Mac

ao,

att

stad

en b

livi

t k

all

ad

»O

rien

ten

s M

onte

Car

lo».

183

MITTENS RIKE

Jangtsekiang, vilken flyter genom Cen-tralkina från väster till öster. Denna flod, som är farbar med stora ångare ungefär 1,500 km från mynningen inåt land, är på vissa ställen så bred, att man från ett mitt genom floden ångande fartyg omöj-ligt kan skönja någondera stranden.

De båda floderna sammanbindas med varandra genom den 1,100 km långa Kejsarkanalen, som vi redan tidigare om-nämnt i vårt arbete. Kanalen går genom de båda kustprovinserna Kiangsu och Chekiang, kända som huvuddistrikt för .silkesodlingen i Kina.

Ett skiftande språk. Nästan lika skiftande som intrycken av

klimat, växt- och djurvärld äro i förstone de intryck man får av människorna i Kina. Detta gäller främst språket. Kinesiskan talas i en mångfald olika munarter, av vilka flere förete stora inbördes avvikelser. Så skulle exempelvis en Shanghai-infö-dings tal vara nära nog obegripligt för hans landsman från Kanton. Undra sedan på om det ej är lätt för främlingen att taga sig fram i Kina. Det mest ändamålsenliga för honom är utan tvivel att lära sig den nordkinesiska mandarindialekten, som visserligen uppträder i tre varianter, men åtminstone förstås av omkring två tredje-delar av befolkningen. Också med denna välvisa begränsning är studiet av kine-siskan förbundet med svårigheter, som måste skrämma den djärvaste, och det finns européer, som tillbragt hela sitt liv i Kina utan att hava lärt sig mer av lan-dets språk än några eder, ohyggliga att höra!

Talet skiljer mer än karaktären. Jämförda med olikheterna i språket

äro avvikelserna mellan människorna re-dan betydligt mindre påfallande. Den kraftigt byggde nordkinesen skiljer sig visserligen till det yttre från den spensligare och kortare sydkinesen, den förnäme man-darinättlingen från den utarbetade och i lumpor klädde kulin, men grundtypen med den fyrkantiga ansiktsformen, den gulaktiga hyn, den platta näsan och de utstående kindknotorna är i stort sett densamma i norr och söder, hos hög och låg.

Och går man till karaktärs- och själs-egenskaperna, skall man finna likheterna ännu större. Årtusenden av odling och nationell fostran hava påtryckt de myll-rande miljonerna en prägel, som mer eller mindre oförvanskad lyser fram hos varje enskild.

I sina små fordringar på livet är kine-sen en gåta för västerlänningen. De flesta kinesiska familjer framsläpa sitt liv i yt-tersta armod, i ett dagligt slit för det torf-tigaste uppehälle, och för oss är det ofatt-bart att de över huvud kunna finna någon glädje i tillvaron. Men kinesen, han är lycklig, han bevarar sitt sinnes jämvikt under alla livets förhållanden. Han vet kanske, att han innan månaden gått till ända måste sälja sin älskade lille son för att ställa en sniken och hjärtlös fordrings-ägare till freds; att de ömkliga spillrorna av ett hem skola tagas ifrån honom; att han och hans hustru skola nödgas stryka kring från by till by, från stad till stad, till sina dagars slut. Men han finner sig med stoiskt jämnmod i sin lott, och när det skickelsedigra ögonblicket är inne brister han ej på en enda punkt i yttre artighet mot den hårde fordrings-ägaren. Och dock älskar kinesen hustru och barn lika högt som en västerlänning!

Tålamod och uthållighet äro tvenne egenskaper, som kanske tydligast kom-mit till synes i de underbara alstren av kinesisk konstflit, som spritts över värl-den. En kines kan ägna hela sitt liv åt att fullkomna ett konstverk, tagande till motto: »Om ej jag kan fullborda detta, kommer min son att göra det.»

Vänlighet och hjälpsamhet nämnas bland kinesernas kardinaldygder. I fråga om deras ärlighet gå meningarna i sär. Ett bekant faktum är att japanerna i sitt eget land föredraga kineser som tjänste-män i sina banker framför landsmännen, och detta skulle ju tala gott för den kine-siska ärligheten. Å andra sidan hava i Kina bosatta européer mycket att be-rätta om infödda tjänsteandar, som snat-tat, undanhållit förråd och i övrigt på alla upptänkliga sätt sökt föra sitt hus-bondfolk bakom ljuset.

Åtskilligt av detta kan vara sant, och c ct vore orimligt att begära, att det ej

184

BERGEN PÄ KINESISKA FASTLANDET SEDDA FRÄN HONGKONG Ön Hongkong är en brittisk kronkoloni med blomstrande handel och sjöfart. Huvudstaden Vic-toria äger 200,000 invånare och ses i förgrunden på vår fotografi. Kanalen mellan ön och fast-landet erbjuder en trygg ankarplats för oräkneliga handelsfartyg från Europa och Asien och för den del av brittiska flottan, som vakar över rikets viktigaf intressen i Fjärran Östern.

skulle finnas oärliga individer bland kine-serna lika väl som bland andra folk. Men i många fall är europén benägen att döma enbart efter egen måttstock och som brott stämpla företeelser, vilka i kinesernas egna ögon te sig fullkomligt naturliga och berättigade. Vi åsyfta de fall, då kinesen uppbär ersättning för tjänster och skor sig på andras bekost-nad med stöd av det provisions- och upp-skörtningssystem, som har uråldrig hävd i Mittens rike. Få äro de transaktioner, som kunna försiggå utan att en eller flere mellanhänder skola hava sin andel i vinsten. Hantverkaren, som säljer ett alster av sina händers flit åt en europé, nödgas vid utträdet ur dennes hus avstå en del av behållningen åt portvakten. Kocken, som inköpt varor till hushållet, behåller en viss kvantitet som sin rätt-fångna vinst. I början uppröras euro-péerna av systemet, men de flesta lära sig småningom att taga det lugnt, med så

mycket större skäl som kineserna själva anse det för fullt hederligt. Vilka kon-sekvenser denna äktkinesiska företeelse emellertid kan leda till belyses humoris-tiskt av den erfarenhet en engelsk resande en gång råkade ut för. Han hade hört talas om det vitt utbredda uppskörtnings-svstemet och beslöt vinna bekräftelse på historierna på egen hand. För ända-målet offrade han en 100-dollarsedel, som han i de olika kinesiska städer han be-sökte växlade från en lokal myntsort till en annan. Hans hundra dollar krympt 2 stadigt samman, tills den redlige penning-växlaren i den sista stad han besökte helt lugnt upplyste: »Ni är skyldig mig åttiotre cent.»

Likartad över nästan hela Kina är samhällslivets byggnad. Den fasta en-heten är familjen, där husfadern ställer och styr med enväldig hand. Därnäst kommer byn eller staden med en överhet, utrustad med avsevärda maktbefogen-

185

INF

ÖD

ING

AR

S

KY

ND

A F

RA

M L

ÄN

GS

EN

LIV

LIG

GA

TA

I D

EN

EU

RO

PE

ISK

A D

EL

EN

A

V K

AN

TO

N

Ka

nto

n,

som

li

gger

vi

d

Ch

uk

ian

g el

ler

Pär

lflo

den

, är

h

uvu

dst

ad i

pro

vin

sen

K

uan

gtu

ng

och

äg

er

bo

rtåt

90

0,0

00

in

vån

are.

In

föd

ings

kvar

tere

n s

tå

med

avs

een

de

på

hyg

ien

och

ren

ligh

et p

å en

för

öst

erlä

nd

ska

förh

ålla

nd

en

ova

nli

gt

hög

n

ivå.

S

tad

en

rym

mer

en

m

ångf

ald

p

lan

teri

nga

r, t

emp

el o

ch

pa

go

der

. B

lan

d

tem

ple

n

fin

nes

et

t,

som

in

neh

ålle

r fe

mh

un

dra

fö

rgyl

lda

fig

ure

r, o

ch f

räm

lin

gen

up

ply

ses

om a

tt e

n a

v d

em f

öres

täll

er M

arco

Pol

o, d

en

ven

etia

nsk

e kö

pm

ann

en,

som

p

å si

na

färd

er

i ös

tern

u

nd

er

tret

ton

de

årh

un

dra

det

oc

kså

kom

ti

ll

Kin

a.

186

187

FL

OD

EN

JA

NG

TS

EK

IAN

G F

ÖR

ET

ER

EN

LIV

LIG

AN

BL

ICK

VID

HA

NK

OU

H

ank

ou

, so

m

år

186

1 öp

pn

ades

fö

r fr

ämli

nga

r,

har

var

it a

v ce

ntr

al b

etyd

else

för

den

utl

änd

ska

han

del

n

med

m

ånga

av

K

inas

ri

kas

te

pro

vin

ser.

S

tad

en

ligg

er

på

vän

stra

st

ran

den

av

Ja

ngt

sek

ian

g i

pro

vin

sen

Hu

peh

på

ett

avst

ånd

av

no

mil

frå

n h

avet

. Ja

ngt

sek

ian

g m

öjl

iggö

r fö

r kö

pm

änn

en i

H

ank

ou

d

irek

t o

ch

bil

lig

tran

spor

t av

d

eras

va

ror

till

S

han

ghai

, d

ärif

rån

d

e m

ed

sto

ra

ånga

re

föra

s t

ill

olik

a d

elar

av

värl

den

. F

lod

en v

imla

r vi

d

Han

ko

u

av

rod

db

åtar

, sa

mp

aner

o

ch

djo

nk

er.

Det

ge

s m

ånga

k

ines

er,

som

in

ga

hem

h

a p

å la

nd

bac

ken

, u

tan

b

o p

å h

usb

åtar

p

å fl

od

en.

MITTENS RIKE

RORGÄNGARE PÄ JANGTSEKIANG Det är ej alltid en rorgängare på Jangtsekiang kan röka sin långa pipa så lugnt som mannen på bilden här ovan. Ström-draget är på vissa ställen så starkt och nyckfullt, att till och med snabbgående ångare kunna råka i fara.

heter. Byar och städer sammangå i distrikt, som slutligen förenas i provinser under guvernörer, vilka äro och i långa tider varit relativt oberoende av rikets centralregering och ofta kunna uppträda som fullkomliga en våldshärskare. Lägger man härtill det faktum, att flertalet distrikt och provinser i ekonomiskt och finansiellt avseende stå på egna fötter, så förstår man, att riket tidtals — så-som i detta nu — kunnat söndras av inbördes strider mellan ett flertal »små-konungar» eller generaler, utan att all-mänt sammanbrott behövt bliva följden.

En boren jordbrukare.

Jordbruket är kinesens huvudnäring. I förmåga att tvinga sina terrasserade fält att ge möjligast rika avkast-ning uträttar han hart när otroliga ting. Det är mycket vanligt att en familj på sex personer utvinner sitt uppe-hälle ur en jordplätt på 1—2 hektar, och om man betänker, att kinesen blott har tillgång till redskap av den primiti-vaste beskaffenhet — ty han ratar alla andra — är det ingen överdrift att säga att han del-tar i en tjugonde århundra-dets drabbning med båge och pil som enda vapen. Bristen på materiell utrustning har kinesen ersatt med rikligt bruk av bevattning, omsorgsfullt tillvaratagande av alla na-turliga gödningsämnen och en flit och en uthållighet, som ej skyr någon möda. Med allt detta når han resultat, som en med alla moderna hjälp-medel utrustad västerländsk jordbrukare kunde avundas honom.

Riset, som spelar en så stor roll i kinesernas diet, odlas företrädesvis i Sydkina. Jang-tsedalen är huvudområdet för en omfattande veteodling. Teet odlas företrädesvis i Syd-kinas bergstrakter. Bomulls-

växten odlas med goda resultat i de centralkinesiska provinserna Chekiang och Hupeh. Bland andra växter böra ännu nämnas tobak, odlad snart sagt i varje provins, sockerrör, mullbärsträd för silkes-odling, oljeväxter i provinsen Honan och läkeörter med huvudcentrum i pro-vinserna Kiangsu och Fukien.

Från jordens yta är steget ej långt till mineralerna. Provinsen Yunnan äger rika kopparfyndigheter. Med avseende på till-gången på antimon står Kina främst av alla land på jorden. Guld, silver, tenn och koppar förekomma rikligt. Ett arbetsfält,

188

ST

AD

EN

N

ING

PO

h

yser

b

lan

d

and

ra s

evär

dh

eter

d

et

stor

a T

ien

-ho

w-k

un

g-te

mp

let.

D

e

ko

nk

avt

svän

gda

tak

en m

ed d

järv

t u

pp

dra

gna

åsar

äro

k

arak

teri

stis

ka

pro

v p

å k

ines

isk

byg

gnad

ssti

l oc

h r

ikt

uts

myc

kad

e m

ed d

rak

ar o

ch a

nd

ra s

älls

amm

a fi

gure

r.

Nin

gpo

, so

m å

r 18

42 ö

pp

nad

es f

ör u

trik

es-

han

del

, li

gger

p

å e

n b

örd

ig s

lätt

un

gefä

r 2

mil

frå

n h

avet

i

den

syd

kin

esis

ka p

rovi

nse

n

Ch

ekia

ng

och

äg

er

om

kri

ng

600,

000

in

vån

are.

D

en

eu

rop

eisk

a ko

lon

in

i N

ingp

o ä

r m

ycke

t st

or.

Sta

den

ä

r sä

te

för

en

li

vlig

in

du

stri

o

ch

d

rive

r om

fatt

and

e

han

del

b

åde

med

utl

and

et o

ch

d

et

övri

ga

Kin

a.

189

KANALER I STÄLLET FÖR GATOR möjliggöra för invånarna i staden Sungkiang att röra sig från plats till plats. Det händer ofta att en hel familj, bestående av far- eller morföräldrar, barn och barnbarn, har sin bostad ombord på en båt liknande den vi se i bakgrunden på vår bild. De små kunna till följd härav ofta simma förrän de lärt sig att gå.

1<)0

LUSTIGA BÅTAR I ETT GRÖNT SPENATHAV För dem, som ej ana vilken möda som är förbunden med spenatplockning kan dessa kvin-nors sysselsättning te sig rätt lockande. I små farkoster av flätad bambu, mer liknande tråg än båtar, röra de sig bland de sanka spenatbäddarna och skörda de saftiga bladen. Spena-ten är av österländskt ursprung och infördes till Europa någon gång under 1600-talet.

MAKARONERNA TORKA I SOLEN E n syn som denna leder närmast våra tankar till Italien, där makaronerna njutas som en daglig favoriträtt av hög och låg, men den är ingalunda så ovanlig i Kina som oinvigda vore böjda att tro. De gulvita rören äro ett allmänt utbrett näringsmedel bland kineserna och utgöra en nä-rande och välsmaklig föda. Efter det makaronerna torkat, brytas de i stycken och säljas efter vikt.

• 191

MITTENS RIKE

där ännu mycket återstår att göra, är utnyttjandet av landets oerhörda rike-dom på stenkol. Ensamt provinsen Shansi säges äga kolfält, som kunde täcka världens behov för iooo år framåt.

I över 2000 år har Kina varit berömt för sitt silke. Varan har länge frambrin-gats inom familjen enligt synnerligen pri-mitiva metoder, och först under de se-naste årtiondena har konkurrensen med de vakna och energiska japanerna tvingat kineserna att i allt större utsträckning övergå till maskinell produktion och orga-nisation. En liknande utveckling kan förmärkas inom bomulls- och ylleindustrin.

På konsthantverkets område stå kine-

DET UNGA KINAS MATPINNAR I Kina begagnar man icke gaffel och kniv, utan tvenne matpinnar. Då riset är huvud-födan i vida delar av Kina, bör det vara långt ifrån lätt att iakttaga ett korrekt bordsskick.

KINESISKA GATUGYCKLARE E n ung kinesisk gycklare söker locka till sig de förbivandrandes uppmärksamhet. Hans ännu yngre medhjälpare bär de långa knivarna, som inom kort skola virvla kring i luften.

serna ännu som ouppnådda mästare. De utsökta brons-, fajans-, lack- och emalj-arbeten, som nått oss från det kinesiska konsthantverkets guldålder, bära vittne om en skönhetskänsla, förfining, fantasi och smak, som erinra oss om att kineserna i forna dagar skapat odödliga verk också på konstens och litteraturens område.

Det religiösa livet. En av Kinas huvudreligioner är konfu-

cianismen, stammande från den nord-kinesiske statsmannen och filosofen Kon-futse, som levde 551—479 f. Kr. Ut-gående från en bergfast tro på människans

192

KRIGISK ATT SKÅDA, MEN INGENTING FARLIGARE ÄN EN GYCKLARE O m ock denne vilde sälle ser ut som en blodtörstig krigare i beråd att störta sig på sin fiende, är han i verkligheten bara en gycklare, fotograferad mitt i utförandet av ett av sina konst-stycken. Kampen för tillvaron är hård i Kina, och akrobatens och gycklarens »fria yrken» hava därför många utövare, ehuru deras konst blott ger dem ett torftigt uppehälle.

GATUAKROBATER OMGIVNA AV EN FÖRVÄNTANSFULL PUBLIK Den vanliga skådeplatsen för gycklares och akrobaters föreställningar är gatan, som kine-serna äro benägna att betrakta mer som enskild än allmän egendom. Också barberare snic-kare och hantverkare av alla slag kunna inrätta sig mitt på gatan, där de driva sin näring utan att ägna en tanke åt det faktum, att de bereda trafiken allvarsamma svårigheter.

193

TIGGERIET ÄR ETT INBRINGANDE YRKE I KINA Ett av de missförhållanden, som kanske starkast stöta utlänningen i Kina, är det vitt ut-bredda tiggeriet, som på många orter utvecklat sig till en formlig landsplåga. Tallösa kineser leva på allmosor av strävsammare eller lyckligare lottade medmänniskor. De båda unga tig-garna vi se på bilden här ovan förefalla icke undernärda, ehuru deras kläder hänga i trasor.

194

ST

OR

TV

ÄT

T

I K

INA

: F

AM

ILJE

N Ä

R F

ÖR

SAM

LA

D F

ÖR

AT

T R

ÄC

KA

MO

R

EN

HJÄ

LP

AN

DE

HA

ND

K

ines

ens

avog

het

mot

all

a fr

ån v

äste

rlan

det

sta

mm

and

e m

oder

na

påf

un

d g

enom

syra

r oc

kså

hu

shål

let,

var

s an

gelä

gen

het

er s

köta

s p

å et

t of

ta o

nöd

igt

tid

s-

och

kr

aftö

dan

de

sä

tt.

Så

exem

pel

vis

få

klä

der

na

i tv

ätte

n

gen

omgå

en

gr

un

dli

g b

earb

etn

ing

med

st

enar

, u

tan

att

man

tän

ker

på

vilk

en s

kad

a d

e k

un

na

taga

här

av.

Eh

uru

et

t fl

erta

l m

od

ern

a tv

ättm

ask

iner

in

fört

s

till

K

ina,

b

etra

kta

r d

en

infö

dd

a

tvät

tgu

mm

an

dem

en

bar

t so

m l

ust

iga

lek

-sa

ker

, o

ch

hon

är

n

är

som

h

elst

re

do

att

up

ply

sa

oss

vils

eför

da

eu

rop

éer

om

att

hen

nes

m

orm

ors

förf

arin

gssä

tt

tro

ts

allt

är

d

et

bäs

ta.

MITTENS RIKE

Du skall hedra din fader och din moder.

Hörnstenen i allt kinesiskt fromhetsliv är emellertid andyrkan. Att en man skall vörda sina föräldrar i tanke och gärning under deras livstid och dyrka deras andar efter döden; att han skall sörja för att han i sin tur blir föremål för dyrkan från plikttrogna söners sida; sådan är i kort-het den tro som färgar av sig på varje handling i den enskilde kinesens dagliga liv. Man har med full rätt sagt att hundra-tals miljoner levande kineser leva under den mest tryckande underkastelse under tusentals döda kineser.

De dödas minne dyrkas under hög-tidliga former. Den bortgångne faderns

ETT OFFER FÖR EN GRYM SEDVÄNJA Vi se här ett av offren för den omänskliga kine-siska sed, som krävt at t kvinnornas fötter skola bindas i den späda barndomen för a t t kunna hoppressas i onaturligt trånga spetsiga skor.

naturliga godhet, predikade Konfutse en pliktkänslans och rättrådighetens lära, som kan sammanfattas i fem grundprin-ciper: lojalitet från undersåtens sida, pietet från sonens, lydnad från hustruns, vördnad från den yngres och trofasthet från vännens sida.

Ungefär samtida med konfucianismen är taoismen, grundad av Laotse, vars vackra lära om dygdens och vishetens väg senare bemängts med allsköns vidskepelse, demontro och magi och i denna urartade form äger väldig makt över sinnena.

Buddhismen räknar bortåt tio miljoner anhängare i Kina. Dessutom har den kristna missionen förvärvat några miljo-ner proselyter bland kineserna.

EN EMANCIPERAD UNG DAM I vilken grad kinesiska moder på vissa håll påverkats av europeiska inflytelser, utvisa de vita skor och den eleganta kjol som bäras av den unga damen på ovanstående fotografi.

196

MITTENS RIKE

eller moderns namn inristas på en trä-platta, som placeras på hedersplatsen i huset. Äldste sonen bränner rökelse framför plattan och leder andakten till den hädangångnes minne. Kistan inne-hållande liket överhöljes med ett bår-täcke och bäres till familjegraven, åt-följd av familjemedlemmarna med äldste sonen i spetsen samt grannar och vänner. De sörjande, som äro klädda i vitt — den övliga sorgfärgen i Kina — äro för-sedda med föda, pappersmynt och mo-deller av de ting man tror att den döda skall vara i behov av i en annan värld.

Då dyrkan av en hädangångens ande måste förrättas av en son, pläga kineser, som ej hava söner, adoptera gossebarn för att undgå olyckan att dö utan att lämna efter sig någon som dyrkar deras ande.

Andyrkan och allt vad därmed samman-

hänger har de mest vittgående följder på gestaltningen av den kinesiska kvinnans liv. Däran att kvinnornas dyrkan ej har det minsta värde för de avlidnas andar berövar henne i kinesens ögon all be-tydelse annat än som arbetshjon och red-skap för släktets fortplantning. Om kine-serna kände till Shakespeare, skulle man säkert som motto över varje kinesiskt hus finna Macbeths ord till sin hustru:

Föd mig ej döttrar! Blott åt mankön bör Din oförfärade natur ge liv.

Klyftan mellan könen öppnar sig redan i barndomen. Under det att gossebarnen i förmögna kinesiska familjer som bekant åtnjuta en ytterst vårdad uppfostran och i de fattiga åtminstone omfattas med kärlek och välvilja, röna flickorna en minst sagt styvmoderlig behandling. Som

TVÄ FÖRNÄMA MANDSJUDAMER VID EN KOPP TE I Mandsjuriet är det svårt att upptäcka någon yttre skillnad mellan mandsjuer och kineser, ty deras klädsel är i det närmaste densamma. Skillnaden mellan kvinnorna sticker däremot ge-nast i ögat. Mandsjukvinnorna utmärka sig för sin upprätta hållning, och de bära klänningar, som nå ned till fötterna, under det att deras kinesiska medsystrar! regeln gå klädda i byxor.

197

NA

LL

E U

TF

ÖR

SIN

A K

ON

ST

ST

YC

KE

N

INFÖ

R E

N N

YF

IKE

N F

OL

KH

OP

I

EN

MA

ND

SJU

RIS

K S

TA

D

Den

na

vä

ldre

sser

ade

bjö

rn,

som

fö

r al

la

even

tual

itet

ers

sku

ll

är

säke

rt

fjät

trad

m

ed

en

grov

jä

rnk

edja

, d

ansa

r p

å si

na

klu

mp

iga

bak

ben

in

för

en

kre

ts

av r

oad

e ås

kåd

are,

va

rvid

den

tro

get

följ

er d

e vi

nk

ar

och

u

pp

man

inga

r d

en

erh

ålle

r av

sin

man

dsj

uri

ske

täm

jare

. N

ågra

av

den

nes

med

hjä

lpar

e gå

u

nd

er

tid

en

kri

ng

bla

nd

p

ub

lik

en

och

v

ittj

a d

ess

fick

or,

krä

van

de

bel

ön

ing

för

den

lu

dn

a sk

ydd

slin

gen

s sk

ick

liga

p

rest

atio

ner

. N

orra

och

öst

ra

del

arn

a av

M

and

sju

riet

h

ysa

en

talr

ik

rysk

b

osä

ttn

ing,

vi

lket

fö

rkla

rar

fö

reko

mst

en

av

kap

po

r av

ga

mm

al

rysk

m

ilit

ärm

od

ell

bla

nd

ås

kåd

arn

a.

KINESISKA SKÅDESPELARE nödgas ofta utföra kvinnoroller, ty våra dagars Kina lik-nar Europa för århundraden tillbaka i tiden därutinnan, att kvinnor ej få visa sig på scenen. Somliga kinesiska skådespel äro ytterst långa, oeli deras uppförande kan stundom kräva en tidrymd av flere dagar. Skådespelaren här ovan skall just uppträda i hjältinnans roll.

199

EN KINESISK PRÄST är ofta mycket mån om sitt yttre. Som prästman borde han gå barfota och i lumpor; i stället begagnar han filttofflor och en bekväm mantel. Denna är gjord av hopflickade klutar på det att den måtte erhålla en viss likhet med en tiggares tra-siga rock, men materialet är tjockt, vadderat siden, som skyddar den helige mannen för köld.

200

TIT

TS

KÅ

P Ä

RO

LIK

A

OM

TY

CK

TA

I M

AN

DSJ

UR

IET

SO

M K

ASP

ER

TE

AT

RA

R H

OS

OSS

U

tan

vi

la

och

fö

rstr

öels

e

bli

r li

vet

outh

ärd

ligt

, oc

h

den

sa

nn

inge

n

beh

järt

ar

man

oc

kså

i M

and

sju

riet

. F

olk

nö

jen

a

i F

järr

an

Öst

ern

av

vik

a

ej

så

myc

ket

so

m

man

sk

ull

e tr

o fr

ån

Eu

rop

as. I

S

ydki

na

förl

ust

år s

ig

un

gdom

en

med

för

estä

lln

inga

r,

star

kt

erin

ran

de

om d

em,

som

bju

das

på

vår

egen

k

asp

erte

ater

, oc

h

bes

öker

i

mån

av

ti

llgå

nga

r fl

itig

t b

iogr

afte

atra

rna.

I

Man

dsj

uri

et,

som

lig

ger

län

gre

från

vä

ster

lan

det

än

S

ydk

ina,

är

ti

ttsk

åp

et

ett

myc

ket

u

tbre

tt

folk

nö

je.

Sk

åpet

fö

rfly

ttas

u

tan

sv

årig

het

fr

ån

pla

ts t

ill

pla

ts

och

k

an

allt

id

räk

na

på

en

intr

esse

rad

o

ch

tack

sam

p

ub

lik

.

201 iii.

20 2

PIN

JER

O

CH

ST

EN

BE

LÄ

TE

N S

TA

VA

KT

VID

MA

ND

SJU

KE

JSA

RN

AS

GR

AV

AR

I M

UK

DE

N

Hu

vu

dst

ad

en i

Man

dsj

uri

et ä

r M

uk

den

, b

eläg

et i

d

en

syd

liga

ste

pro

vin

sen

S

hen

gkin

g v

id e

n b

iflo

d t

ill

Lia

o-h

o.

Mu

kden

är

en l

ivli

g h

and

elss

tad

och

jä

rnv

äg

skn

ut

och

äge

r u

nge

fär

en k

vart

s m

iljo

n i

nvå

nar

e.

I n

ord

väst

ra d

elen

av

st

aden

li

gga

gam

la

tem

pel

m

ed

den

si

sta

kin

esis

ka

kej

sard

ynas

tin

s g

rav

ar.

D

e vä

ldig

a d

jure

n

äro

hu

ggn

a i

sten

o

ch

hav

a fö

rmod

lige

n

som

fö

reb

ild

er

haf

t d

e d

jur,

so

m

kan

ta

väge

n t

ill

Min

gkej

sarn

as g

rava

r,

ty

man

dsj

uh

ärsk

arn

a vi

lle

på

inte

t vi

s va

ra

säm

re

än

före

gån

garn

a,

uta

n

tvär

tom

ö

verb

jud

a d

em

i gl

ans

och

här

ligh

et.

TELEGRAFSTOLPAR OCH STADSPORT VID HUVUDGATAN I MUKDEN Mukden var fordom högkvarter för mandsjuhärskarna, vilka omgett staden med praktfulla tempel och mäktiga gravvårdar. Nu är Mukden ett i många avseenden fullkomligt modernt handelscentrum med en stor järnvägsstation, telefon och telegraf. Gatorna vimla dock fort-

farande av infödingar i måleriska dräkter och fordon, dragna av människor.

barn till rika föräldrar försummas flickan fullkomligt för sina bröder, och har hon haft olyckan att komma till världen i ett fattigt hem, blir hennes lott rent av out-härdlig.

Riktar man blicken på de tusentals kinesiska familjer, som leva på svält-gränsen, kan man säga att ett flickebarn, om det överlever de två eller tre första timmarna av sin jordiska tillvaro och ej bragts om livet av sina besvikna för-äldrar, kan hoppas på en något så när dräg-lig existens, men ej heller mer. Från denna stund till den avlägsna dag, då flickan blir en härsklysten svärmor, är hennes liv ett enda slaveri. Till och med äktenskapet är i regeln blott övergången från ett för-tryck till ett annat, från föräldrarnas till svärföräldrarnas.

En uppfostran att tala om erhåller den unga flickan ej. Föräldrarnas ståndpunkt kan sammanfattas sålunda: »om hennes

blivande mans föräldrar vilja hava henne uppfostrad, må de sköta om saken själva — varför skulle vi göra oss besvär?» Huvudsaken för dem är att göra sig av med flickan så fort som möjligt. Om fat-tigdomen pressar så hårt att de ej kunna vänta på ett giftermål, äro de färdiga att sälja henne till den mestbjudande, som om hon vore ett livlöst ting och icke en mänsklig varelse med förmåga att känna och lida.

De kristna missionerna hava efter bästa förmåga sökt förbättra kvinnans ställning, och man får hoppas att exemplet från de trakter, där de äro verksamma, skall tränga djupare in i Mittens rike.

Ett annat missförhållande, där snar bot är av nöden, är tiggeriet, vilket utvecklat sig till en sannskyldig landsplåga. På många orter — så exempelvis i Peking — hava tiggarna sammanslutit sig till ett tiggarnas gille med en styresman och re-

203

MITTENS RIKE

gelbundna sammankomster och tyranni-sera fullkomligt det arbetande samhället.

I den mån det vitt utbredda tiggeriet har sin grund i överbefolkning och bris-tande förvärvsmöjligheter inom landet, är utvandringen ett av de säkraste med-len att avhjälpa det onda. Kineserna hava även i stor utsträckning begagnat sig av denna möjlighet, och med sin stora arbetsförmåga och små fordringar på li-vet hava de slagit sig fram varthelst de än kommit.

Ett lydland med stora möjligheter. Ett naturligt avlopp för Kinas befolk-

ningsöverskott erbjuder Mandsjuriet, som med sina provinser Shenking, Kirin och Hei-lung-kiang bildar den kinesiska re-publikens nordöstra del. Förbindelsen mellan Kina och Mandsjuriet inleddes i tionde århundradet e. Kr., och då mand-sjudynastin år 1644 besteg Kinas tron, blevo Mandsjuriet och Mittens rike ett.

Mandsjuriet är ett kontrasternas land. Med heta somrar och iskalla vintrar rym-mer det inom sina gränser en rikt skif-tande växtvärld och djur, tillhörande olika luftstreck, från tigrar och leoparder till björnar, sobel och vargar.

En fredlig penetration. Ivn betydande del av den till bortåt 20

miljoner uppgående befolkningen utgöres av kineser, och en jämn ström av invand-rare kommer oavbrutet från Kinas nord-liga provinser. Man kan säga att kine-serna med sina otympliga jordbruksred-skap i våra dagar erövra Mandsjuriet på samma sätt som mandsjuerna under sjut-tonde århundradet med sina primitiva vapen erövrade Kina. Mandsjuerna uppgå mer och mer i kineserna, vilkas språk och seder de hastigt tillägnat sig.

Förutom kineser, mandsjuer och andra östmongoliska folkslag hyser landet en rätt talrik bosättning av ryssar och japaner, vilka huvudsakligast slagit sig ned i stä-derna och utmed järnvägslinjerna. Rys-sarna hålla till i de norra och östra de-larna av Mandsjuriet, japanerna i söder, där de på I.iautunghalvön innehava den starka sjöfästningen Port Arthur, bekant från rysk-japanska kriget.

Mandsjuriet är liksom Kina rikt på allehanda mineraler, främst järn, kol och guld. Huvudnäringen är dock jordbruket, och de mest odlade sädesslagen äro majs, vete, hirs och korn.

Ett rikt och bördigt land, erbjuder Mandsjuriet stora kolonisationsmöjlighe-ter. Ett av de svåraste hindren på den fredliga utvecklingens väg reses av det ymnigt florerande banditväsendet. Lan-det är översvämmat av rövarband som i vissa trakter utöva fullkomligt enväldig makt och övermodigt trotsa myndigheter-nas försök att upprätthålla lag och ordning.

EN RÖVARHÖVDING Mandsjuriet är översvämmat av rövarband. I vissa trakter är banditernas makt så stor, att myndigheterna stå fullkomligt maktlösa inför

deras vilda framfart.

204

Kunskapens trädgårdar BILDER FRÅN SKOLVÄSENDET I OLIKA LÄNDER

För ett barn, som växer upp utan skoluppfostran, måste livet te sig som det stora okända, fullt av underbara hemligheter och olösta gåtor. Det är skolan, som ger barnet nycklarna till denna främmande värld och lär det att finna väg genom alla dess irrgångar. Skolåren äro i många avseenden de viktigaste i en människas liv. De dana hennes karaktär, de lägga grunden till de kunskaper, som skola hjälpa henne fram under den prövande vandringen genom livet. Ung-domens fostran är därför en bland de ansvarsfullaste uppgifter nationen har sig

anförtrodd, en av grundvalarna för dess fortbestånd och förkovran.

TUTAN KAN säga, att en individ i viss i . v J L m 4 n börj ar sin skolgång samma dag han fötts till denna värld. Och barnets första läromästare är barnet självt. Några dagar gammal börjar den lilla mänskliga varelsen att sparka, inte med båda benen samtidigt, utan turvis med vänstra och turvis med högra benet. Oavsiktligt och omedvetet inövar den lille därigenom, väg-ledd av en dunkel inre drift, gåendets rytm. Sparkandet i vaggan är en skol-lektion i mänsklig gång. På samma sätt är det med lin-debarnets jollran-de. Den lille fram-bringar med sin mun enstaka ljud och l j u d r a m s o r utan ordkaraktär, utan betydelse; han leker med stäm-band och tunga och läppar: mam-mam, da-da, f-f-f-f. Ljud-ramsorna äro de-samma, antingen det är ett europeiskt lindebarn eller en eskimåunge i säl-skinn, som jollrar. I vartdera fallet är ljudövningens me-ning densamma: den att träna talor-ganen därhän, att de äro funktionsbe-redda, när ett år senare den egent-

FRÄN EN MISSIONSSKOLA I KINA För den lägre undervisningen finnas i Kina blott privata skolor, som äro alltför dyra för de fattigas barn. Den enda möjligheten för dem att få boklig

bildning erbjudes av kristna missionsskolor.

liga språkinstinkten vaknar och individen begynner att tala med meningsfulla ord.

Annu vid ett senare skede spelar denna omedvetna självutbildning genom lek en betydande roll. Flickorna ägna sig med stor iver åt moderliga vårdlekar med doc-kor: därigenom utbilda de inom sig ten-denser och öva funktioner, som de en gång i framtiden såsom mödrar och vårderskor

måstebesitta. Gos-sarleka krig o. dyl., kort sagt, syssla med medborgerlig lekverksamhet i flock, emedan de som vuxna skola fullgöra sociala ar-betsuppgifter i ett reellt samhälle. Ofta blir leken mycket komplice-rad, beroende där-på, att med lek-tendenserna den mänskliga härm-ningsinstinkten knyter ett intimt förbund. Flickor och gossar efterapa i lek de vuxnas ar-beten och öva sig sålunda — i na-turens underbara skola — för upp-gifter, vilka de vid vuxen ålder på all-var måste gripa itu med.

Om ett folk be-finner sig på ett pr imit ivt bild-

205

KINESISKA FLICKEBARN PA VÄG TILL SKOLAN Liksom i Orientens länder över huvud har också i Kina flickornas uppfostran försummats. På grund av europeiskt inflytande ha emellertid i nyaste t id flickskolor inrättats här och där, delvis under uppsikt av europeiska lärare. De små föregångskvinnorna här ovan le på kvinn-ligt sätt. Om det är tanken på skolan eller tanken på fotografen som framkallat leendet är ovisst.

ningsstadium, så att den fullvuxna individen i allmänhet inte ställes inför mycket komplicerade uppgifter, är den naturliga självuppfostran genom lek i det närmaste tillräcklig funktionsövning och skola för de växande. Upptäckts-resande ha berättat om en dylik primi-tiv uppfostran bland urskogsindianerna i Sydamerika. När barnen äro helt små, få de smäll för att lära sig att inte gå ut inne. Sedan denna lärdom ordentligt meddelats, få de aldrig mera stryk. Nå-gon undervisning förekommer inte. In-dianbarnen lära sig genom att härma de äldre. Då och då kan det hända, att fa-dern ger upplysande råd åt sin son; be-fallningar delar han aldrig ut.

I ett stort kultursamhälle räcker en uppfostran sådan som de vilda indianer-nas inte till. Där ställes den enskilde indi-viden inför uppgifter, som kräva mycket mer av såväl kunskaper som intellektuell prestationsförmåga än det primitiva livet på jaktstigarna i urskogen. Till allt som barnet kan inhämta genom lekande efter-härmning eller genom undervisning i hem-met måste läggas lärdomar, som man med-delar systematiskt i speciella läroanstal-

ter. Ett kultursamhälle utan skolväsen är otänkbart. Men liksom bildningslivets allmänna karaktär växlar med raser och nationer, så måste också skolformerna skifta med land och folk. Olika nationers olikartade intressen, huvudnäringarna och livsföringen återspeglas i det kunskaps-stoff, som skolorna meddela. Skollivet, förhållandet mellan lärare och elever, disciplinen, kamratandan skifta med breddgrader och meridianer beroende på de olika folkens nationella särart. Även sociala förhållanden spela en betydande roll. I ett aristokratiskt samhälle är det nog 0111 det styrande fåtalet behärskar det nödiga bildningsstoffet. Skolan får därigenom en exklusiv karaktär. Den demokratiska staten åter, där ansvaret fördelats jämnt mellan alla medborgare, kräver en rätt grundlig bildning och upp-övad omdömesförmåga av hög och låg.

Utpräglat aristokratiskt har bildnings-livet i Asiens gamla kulturstater sedan ur-minnes tider varit. Furstarna ha härskat med oinskränkt makt över sina rättslösa undersåtar. Vid furstarnas sida har ett fåtal privilegierade stått, i Indien prästkas-ten, braminerna, i Kina och Japan en

206

KUNSKAPENS TRÄDGÅRDAR

ärftlig adel av krigare och ämbetsmän. Undervisningsväsendet har utvecklat sig i anslutning till de nationella bildnings-och samhällsformerna. Skolorna ha stått öppna blott för ett utvalt fåtal. Be breda massornas bildningskrav ha intill sen tid ej i minsta mån tillgodosetts. Dock har härutinnan i våra dagar en utveckling i ny riktning begynt. Japan har därvid gått i spetsen. År 1871 erhöll landet en skollag, som gjorde undervisningen obli-gatorisk. En lägre folkskola med fyra klasser gjordes till allmän bottenskola; från den lägre folkskolan komma de ele-ver, som fortsätta studierna, till den högre folkskolan, också den med en fyraårig kurs. På denna bygger den femklassiga mellanskolan, som leder till universiteten och sålunda utgör en motsvarighet till gymnasialklasserna vid våra högre läro-verk. Men inte bara skolorganisationen, utan också undervisningen har reforme-rats efter västerländskt mönster. Gos-sarna idka livlig sport på idrottsplaner i engelsk stil. Redan i folkskolan studerar man matematik och fysik och naturkun-skap, ämnen, som den ursprungliga öster-

ländska pedagogiken inte haft kännedom om, och eleverna sitta i geometriska rader vid europeiska pulpeter. Det nya syste-met har åstadkommit, att numera största delen av nationen kan läsa och skriva; den stora reformen har dessutom fört med sig en sådan flickebarnens emanci-pation, att shinglade studentskor i hyper-moderna knäkjolar studera medicin och juridik vid kvinnouniversitet i Tokio •— till alla äkta gammal japaners våldsamma förfäran.

Mindre böjda att efterlikna europeiska uppfostringsbruk ha Indiens olikartade folkslag varit. Den ålderdomliga kast-skillnaden upprätthålles fortfarande med stor stränghet, och i allmänhet är det en-dast de högre klassernas barn, som få gå i skola. De härskande engelsmännen ha gjort stora ansträngningar att få till stånd en allmän folkundervisning; på statens be-kostnad ha byskolor inrättats på lands-bygden och lärdomsskolor i städerna, var-jämte ett rätt stort antal missionsskolor öppnats, speciellt för de lägsta, mest av-skydda kasternas barn. Det oaktat står folkbildningen mycket lågt, så att endast

EN BUDDHISTISK SKOLA BLAND BURMAS DJUNGLER I Burma gå alla gossar i kloster, där någon gammal munk tar kärleksfull vård om deras upp-fostran. E n del ungdomar stanna kvar som munkar i klostret, men de flesta återbördas efter några år till världen. Här se vi en munk med sina skyddslingar av olika åldrar, envar

med en stor skiffertavla, varpå det invecklade burmanska alfabetet upptecknats.

2 0 7

FRÄN EN JUDISK GOSSKOLA I JERUSALEM Ovanstående bild visar en klass vid en av den judiska kolonins gosskolor i Jerusalem. Gos-sarna sitta enligt österländsk sed på mattor, vi lka utbretts över golvet, och äro klädda i turkiska huvudbonader, s. k. fezer, en kvarleva från den tid, då osmanerna härskade i Den heliga staden. Til lsammans med sin lärare bilda de en pittoresk, äkta orientalisk grupp.

SKOLPILTAR I ESKIMÅERNAS LAND Bland eskimåerna på halvön Labrador i Nordamerika ha missionärer slagit sig ned och grundlagt missionskolonier här och där vid kusten och flodstränderna. Där predika de för de vuxna och hålla skola för barnen. Skolorna äro öppna blott vintertid, emedan de barnkära eskimåerna vilja ha sina små hos sig även när de under jaktperioden ströva kr ing på vidderna.

208

EN

SK

OL

LE

KT

ION

VID

Ö

KE

NR

AN

DE

N.

AR

AB

GO

SSA

R F

RÄ

N N

OR

DA

FR

IKA

I

AR

BE

TE

In

om

d

en

moh

amm

edan

ska

värl

den

an

ses

det

nöd

vän

dig

t el

ler

åtm

inst

one

ön

skvä

rt,

att

var

ocl

fen

kan

läs

a K

oran

en,

moh

amm

edan

ern

as h

elig

a sk

rift

oc

h v

ärld

ens

mes

t lä

sta

bo

k.

Eh

uru

fol

kbil

dn

inge

n i

all

män

het

in

te ä

r h

ög b

lan

d d

e m

oh

amm

edan

ska

folk

en,

är l

äsku

nn

igh

eten

på

den

na

gru

nd

doc

k rä

tt

allm

än,

främ

st b

lan

d m

änn

en.

Någ

ra a

nd

ra b

öck

er ä

n K

oran

en l

äser

en

van

lig

moh

amm

edan

in

te.

Kor

anen

är

bib

el,

poe

si,

pra

ktis

k h

and

bo

k, d

en ä

r al

lt

för

alla

. D

en

är

ocks

å sk

olb

ok

vi

d

de

till

fäll

en,

då

ökn

ens

sön

er,

lik

som

p

å b

ild

en h

är o

van

, si

tta

i si

tt s

tora

och

lu

ftig

a s

kolr

um

vid

ö

ken

ran

den

.

NE

GE

RB

AR

N F

RÄ

N T

AN

GA

NJI

KA

ID

KA

MA

TE

MA

TIS

KA

ST

UD

IER

D

en

nat

ion

ella

n

eger

ku

ltu

ren

i

Afr

ika

k

änn

er l

ika

lite

t so

m

den

in

dia

nsk

a i

Syd

amer

ika

ti

ll

bar

nsk

olo

r.

Neg

erb

arn

i n

atu

rtil

lstå

nd

et

spri

nga

nak

na

om

kri

ng

o

ch

lära

gen

om

att

efte

rhär

ma

d

e vu

xn

as

syss

elsä

ttn

inga

r.

Men

ge

nom

kr

istn

a m

issi

onär

ers

förs

org

h

ar

euro

pei

skt

sko

lväs

en

imp

ort

erat

s ti

ll s

vart

inga

rnas

la

nd

med

p

åk

läd

da

bar

n,

sva

rta

tav

lor

och

mat

emat

ik.

I d

et h

eta

kli

mat

et s

ker

un

der

visn

inge

n u

te i

det

fri

a.

En

lig

t u

pp

gift

er,

som

vå

r b

ild

sy

nes

b

ekrä

fta,

är

o n

eger

bar

nen

n

og

så

lära

kti

ga,

men

d

e h

a of

ta

syn

ner

lige

n

svår

t at

t fö

rstå

, at

t m

an b

ör b

evis

ta l

ekti

on

ern

a re

gelb

un

det

.

210

TAMILBARN FRÄN SÖDRA INDIEN UTANFÖR SIN SKOLA I de rätt högt kultiverade tamilernas skolor i södra Indien leva barnen ett enkelt liv i stora skolsamhällen tillsammans med sina äldre vänner, lärarna. De sova på mattor på golvet, idka europeisk sport, delta i praktiska arbeten, läsa i klassrum utan möbler. Kastväsendet ha tami-lerna ej övergivit, vilket också framgår av de målade kasttecknen på skolbarnens pannor.

en man på tio kan läsa sitt modersmål, och en kvinna på tvåhundra.

Medan det sålunda är klent beställt med folkupplysningen i Indien, ha sedan ur-åldriga tider rätt märkliga uppfostrings-anstalter, s. k. ashrams, funnits för bli-vande lärde och präster. Dessa ashrams äro inte skolor i europeisk mening. Lära-ren bor jämte sin familj i vildmarken vid stranden av någon helig flod eller Hima-lajasjö; där har han byggt sitt eldaltare och lever av vilt ris och vilda frukter, som han plockar med sina händer. Kring honom samlas lärjungar, som delta i hans liv och samtidigt ta emot undervisning av honom. Den teoretiska lärdomen lägger

man mindre vikt vid, den inskränker sig till skrivning och läsning av gamla reli-giösa texter. Huvudsaken är det kon-templativa religiösa och etiska livets ut-veckling, vilken skall ernås genom ett rent liv i skötet av en jungfrulig natur. Dessa ashrams ha i sin forna form mesta-dels försvunnit. Men under inflytande av den unga indiska nationalitetsrörelsen har man begynt inrätta moderna ashrams, där undervisningen delvis sker enligt eu-ropeiska metoder, men där skolandan är den gammalindiska. Den ryktbaraste bland dessa skolor är grundad och ledd av den kände indiske diktaren Rabin-dranath Tagore. Skolan är ett internat

211

TE

CK

NIN

GS

LE

KT

ION

VID

EN

MO

DE

RN

SK

OL

A

I T

YS

KL

AN

D

I sy

nn

erh

et

i A

mer

ika

m

en

ock

så i

Eu

rop

as k

ult

urs

tate

r h

ar p

å se

nas

te t

id p

rin

cip

en o

m e

leve

rnas

sjä

lv v

erks

amh

et i

sk

ola

n v

un

nit

all

t vi

dar

e te

rrän

g D

ärf

ör

b

etyd

er

teck

nin

gen

so

m

sko

läm

ne

i et

t m

od

ern

t lä

rove

rk

myc

ket

m

era

än

i en

äl

dre

ti

ds

sko

lor.

T

eckn

inge

n t

illm

öte

sgår

bar

net

s lu

st t

ill f

ri

pro

du

kti

v

verk

sam

het

. M

an

bör

b

lott

se

till

att

man

in

te s

om o

fta

för

r va

rit

fall

et k

lavb

ind

er d

e sm

ås m

edfö

dd

a t

end

ens

att

fab

ule

ra i

bil

d,

uta

n l

åter

d

em

som

h

är

sket

t le

kan

de

fab

ule

ra

ihop

en

In

stig

m

odel

l m

ed

häs

t oc

h

ku

sk

och

kä

rro

och

se

dan

rita

av

den

.

1 2

EN GLAD GYMNASTIKLEKTION MED DE MINSTA I modernt skolväsen ägnas stor omsorg åt barnens fysiska fostran. Den nya gymnastikunder-visningen fäster mindre vikt än den gamla vid den militäriska exercisen. Gymnastiken skall vara ett g lat t skolämne. Därför har stort utrymme beretts åt de fria idrottslekarna, och där-för låter man barnen såsom i den här avbildade småskolan i London gymnastisera till musik.

MATEMATIKUNDERVISNING ENLIGT MODERNA METODER Vi se här, hur man i en engelsk skola under en matematiklektion studerar folkmängdsföränd-ringarna i skolstaden under ett antal år. Förskjutningarna i invånarantalet ha uttryckts i gra-fisk form. E n sådan skollektion, vilken tillmötesgår kravet på åskådlighet i undervisningen,

visar oss den nya europeiska skolan från en av dess bästa och vackraste sidor.

213

2 1 4

EN

GE

LS

K L

EK

TIO

N I

EN

SK

OG

VID

CH

AR

LO

TT

EN

BU

RG

E

tt b

etec

kn

and

e d

rag

för

m

od

ern

t sk

olvä

sen

är

at

t sk

ola

rbet

et

till

sto

r d

el f

örlä

gges

uto

mh

us.

B

arn

en s

tud

era

bo

tan

ik u

nd

er p

rak

tisk

t ar

bet

e i

sko

l-tr

äd

gå

rde

n.

Exk

urs

ion

er a

v o

lik

a sl

ag

till

mät

as s

tor

bet

ydel

se.

I T

ysk

lan

d h

ar i

nfö

rts

en

ob

liga

tori

sk »

van

dri

ngs

dag

» e

n g

ång

i m

ånad

en,

då

lära

ren

med

si

n k

lass

van

dra

r u

t i

sko

g o

ch m

ark

. M

en s

om v

år b

ild

vis

ar h

ar m

an i

nte

all

tid

nö

jt s

ig h

ärm

ed.

Vi

se h

är,

att

en e

nge

lsk

lek

tio

n f

örl

agts

til

l en

sko

g i

nä

rhet

en

av

stad

en

Ch

arlo

tten

bu

rg.

Kla

ssen

b

estå

r av

sva

ga

och

n

ervö

sa

flic

kor

i ö

verg

ångs

åld

ern

, vi

lka

i sä

rsk

ild

gr

ad ä

ro i

beh

ov

av f

risk

lu

ft.

KUNSKAPENS TRÄDGÅRDAR

ute på landsbygden; elever och lärare bo tillsammans i enkla bambuhyddor och inta gemensamt sina måltider. Undervis-ningen sker ute i det fria, varvid lärjun-garna sitta i ring kring läraren på små mattor, vilka de brett ut på marken. Morgon och kväll ägnas en stund åt ljud-lös meditation; skolkolonins invånare sitta stilla i gräset eller på trädens grenar och låta en panteistiskt färgad religiös andakt stiga in över själens tröskel. — Sådan är den österländska skolan, när den är som mest österländsk.

Den specifikt österländska skolan är en ytterlighetstyp, som strävar att förverk-liga ett ensidigt, inåtriktat människoideal, ett folk av förandligade drömmare. En motsatt ytterlighetstyp representeras av den amerikanska skolan, som är demokra-tisk, praktisk, utåtriktad, ett sjudande och arbetande amerikanskt samhälle i mi-niatyr. Ännu för några år sedan var

Förenta staternas skolväsen i huvudsak blott en kopia av det europeiska, speciellt det engelska, men efter världskriget har genom ett antal nitiska reformpedagoger en alldeles ny och egenartad skoltyp ska-pats. I de flesta av staterna har den skol-pliktiga åldern höjts till 16 år, och man är i färd med att skapa en nation, vars alla medlemmar genomgått inte blott en 6-årig folkskola utan också en 3-årig mel-lanskola. Men man vill inte dana ett verklighetsfrämmande lärdomsproletariat, utan ett praktiskt, livsdugligt och opti-mistiskt folk. Därför är den nya ameri-kanska skolan s. k. arbetsskola. Man läg-ger mindre an på att meddela död kun-skap än på att öva krafter och förmögen-heter hos de unga. Handarbete, slöjd, ställvis också jordbruk och trädgårds-skötsel äro centrala undervisningsämnen. Gymnastik och sport, särskilt fotboll och andra dylika sociala kamplekar tillerkän-

TECKNINGSLEKTION I EN SKOLA I GÖTEBORG Vi se här barnen i en småskoleklass i Göteborg undervisas i teckning och pappersklippning. Det gäller för småttingarna att icke blott lära sig sina läxor utantill, utan att från första stund öva upp ögon och händer. En sådan undervisning svarar mot den moderna pedagogiska principen att stimulera elevernas självverksamhet och uppfostra dem till vakna, livsdugliga människor.

2 I 5

HYLLA FÖR KAMMAR OCH TANDBORSTAR VID EN TYSK FOLKSKOLA Under de senaste årtiondena har man begynt att fästa allt större vikt vid de skolhygieniska för-hållandena, särskilt i den anglosaehsiska världen, Tyskland och Skandinavien. Skolrummen gö-ras l jusa och luftiga. Men dessutom ägnas stor omsorg åt elevernas personliga hygien. I mo-dernt skolväsen til lmätas kam, tandborste och en hygienisk skoluniform stor betydelse.

nas i Förenta staterna liksom i hela den anglosaehsiska världen stor betydelse. Genom dem vill man dana ett sunt och på samma gång socialt kännande folk. För den sociala uppfostran betjänar man sig även av elevdomstolar. I flere stora skolor ligger disciplinen helt och hållet i lärjungarnas egna händer. Undervis-ningen är endast i ringa mån klassunder-visning som i F.uropa, utan självständigt arbete av de unga i biblioteket, skol-museet eller laboratoriet. Läraren endast vägleder och ger råd samt anställer ten-tamina varannan vecka. Sålunda vill man skapa ett initiativrikt, självständigt, hand-lingskraftigt släkte, som litar på sig självt.

Slutligen några upplysningar om euro-peiska skolförhållanden. Vi kunna ut-trycka oss kort, då det här är fråga om för en europé rätt väl kända saker. I de katolska länderna står folkbildningen i allmänhet lågt: katolicismen är som känt

aristokratisk till sin läggning. Spanien och Italien ha redan i flere årtionden haft i lag påbjuden obligatorisk folk-undervisning, men det oaktat är knappt mer än hälften av befolkningen läskunnig. Ungefär likadant är förhållandet i Un-gern och i Balkanländerna. I de protes-tantiska staterna är folkbildningen hög, högst i Tyskland och Holland samt de skandinaviska staterna och Finland, där en gammal folkfrihet jämte en demokra-tisk kyrka skapat jordmån därför. I dessa länder kan varje normalt utvecklad man och kvinna läsa och skriva. Under-visningen skiljer sig från den anglosaeh-siska däri, att man lägger mera vikt vid det receptiva kunskapstillägnandet, vid minneskunskapen och vid de humanis-tiska ämnena; disciplinen är strängare. Inte blott handlingskraft och praktisk livsduglighet, utan även human livssyn har här varit skoluppfostrans syfte.

216

Holland VÄDERKVARNARNAS OCH KANALERNAS LAND

Det bördiga Holland är med sin idoga befolkning ett av Europas rikaste och lyckligaste land. Man hör stundom holländaren framställas som typen för den renodlade mate-rialisten, men det d jupt orättvisa i detta omdöme framstår i klar dager, om man betänker, med vilken seg kraft det duktiga folket under mörka skiften värnat sin religiösa och politiska frihet och vilka stormän det under århundradenas gång skänkt oss på konstens och vetenskapernas fält. Men sant är, att holländaren ej försummat att vårda sig om de materiella intressen, ur vilka all kultur drager näring och styrka. S jä lvt är Holland litet till areal och folkmängd, men med sina rika och utomordentligt väl förvaltade besittningar i de indiska vattnen är det dock en betydande faktor j

världshushållningens fredliga tävlingskamp.

GUD SKAPADE havet, vi skapade landet» — så lyder ett gammalt hol-

ländskt talesätt, och den stolta själv-känsla det andas är helt säkert icke oberät-tigad. Yttrandet äger för visso större giltighet i fråga om Holland än något som helst annat land på jorden. Med en medel-höjd av blott 10,5 meter över havsytan och en fjärdedel av landet under havets och flodernas nivå är Holland utsatt för ett ständigt hot från vattnet. Holländar-nas liv har seklerna igenom varit en oav-låtlig kamp för att rädda sitt bördiga land från att översvämmas, och den minsta avslappning i vaksamheten har kostat dem stora och med svårighet ersatta land-förluster. Särskilt förödande voro medel-tidens tre sista århundraden, under vilka Holland beräknas hava förlorat bortåt 9,000 kvadratkilometer land. Härav hava ungefär 3,600 kvadratkilometer återvun-nits, och omfattande torrläggningsarbeten pågå fortfarande. Stora resultat väntar man sig i synnerhet av en efter världskri-get påbörjad torrläggning av Zuiderzee, genom vilken man hoppas återvinna ytter-ligare 2,240 kvadratkilometer.

Kampen mot havet. Till en viss grad har dock naturen själv

stått holländarna bi i deras kamp mot ha-vet. Långa sträckor av kusten skyddas av naturliga fördämningar, dyner av 10— 60 meters höjd och i vissa trakter ända till 5 kilometers bredd. Luckorna i denna av naturen skapade försvarskedja utfyllas med av människohand byggda vallar. De äro gjorda av lera och grus och förstärkta med pålar, som drivits flere meter djupt in i marken. I en del konstgjorda dyner

hava tomrummen mellan pålraderna ut-fyllts med sten. Detta är exempelvis fallet med fördämningen, som skyddar byn Westkapelle på ön Walcherens väst-kust mot Nordsjöns anlopp. Denna för-dämning höjer sig inemot 8 meter över havsytan och är omkring 5 km lång — alltså kortare än den ryktbara Helder-dynen vid Alkmaar, men jämförlig med denna i fråga om styrka och soliditet och vida äldre, ty den tros hava anlagts nå-gon gång på 800-talet.

Floderna. Så försvaras kusten mot havets an-

stormningar. Men faran för översvämning lurar också i det inre av landet. Här är fienden de stora floder, som flyta genom Holland på sin stråt mot havet, främst Rhen, Maas och Schelde. Mot dem skydda sig holländarna genom konstgjorda val-lar, kanaler och pumpverk. Samma me-del komma till användning då det gäller att avleda det vatten, som samlas i låg-landets djupaste delar, vilka fordom varit insjöbäcken.

Vi hava redan tidigare i detta arbete understrukit den framskjutna ställning Holland intar bland Europas och världens kanalbyggande stater. Men holländarna skulle ej hava nått så långt i kanalbyg-gandets konst, om de ej drivits därtill av den ständigt lika aktuella nödvändig-heten att avleda de vattenmassor, som hota att översvämma landet. Men de i detta syfte byggda kanalerna tjäna också andra ändamål, ty de användas tillika som samfärdsleder. Förutom sina tallösa dräneringskanaler äger Holland även egentliga trafikkanaler, vilka spela en stor

«v. I. 217

HOLLAND

roll i underlättandet av samfärdseln inom landet. Bland dessa trafikkanaler böra nämnas den 78 km långa Nordholländska kanalen, som förbinder Nieuwe diep vid Helder med viken Ij, en av Zuiderzees armar, vidare Nordsjökanalen, som före-

nar Amsterdam med Nordsjön, och slut-ligen Niuwe waterweg, ledande från Rotterdam till Hoek van Holland.

De pumpverk, som leda vattnet från floderna och de torrlagda sjöbottnarna till kanalerna, hava i långliga tider dri-

FÖRSTA STADIET AV ETT HUSBYGGE I AMSTERDAM Den store Erasmus Rotterdamus har en gång kallat Amsterdam »staden, vars invånare bo p å trädtoppar», och detta yt trande saknar helt visst icke fog. Amsterdam är beläget på ytterst sank. mark, och för att ge byggnaderna säkra grundvalar måste man uppföra dem på ett underlag av pålar, vilka drivas djupt in i den blöta jorden. Amsterdam kan alltså sägas vila på trädtoppar.

218

VINDBRYGGA LEDANDE TILL JUDEKVARTERET I AMSTERDAM Holland var det första land i Europa, där de överallt annorstädes obarmhärtigt förföljda judarna rönte en något mildare behandling, och Amsterdam har sedan 1600-talets början en talrik judisk bosättning. Längst till höger på vår fotografi se vi det vid Joden-Bree-Straat belägna hus, där Hollands störste målare Rembrandt en gång haft sin bostad.

vits av väderkvarnar. I våra dagar över-tages väderkvarnarnas roll i allt större utsträckning av ånga och elektricitet, men detta får ej komma oss att glömma deras långa och hedersamma tjänst i män-niskans kamp mot naturen. Väderkvar-nar bilda alltjämt ett karakteristiskt in-

slag i det holländska landskapet och äro trots många moderna uppfinningar ännu till stor nytta i lantbruket och därmed förbundna näringar.

Dammbyggnader, kanaler och pump-verk — på dessa tre skapelser av mänsklig uppfinningsförmåga vilar i väsentlig

2 1 9

220

WE

ST

KA

PE

LL

E Ä

R P

LA

TS

EN

FÖ

R E

N A

V D

E S

TÖ

RS

TA

FÖ

RD

ÄM

NIN

GA

RN

A I

HO

LL

AN

D

Byn

W

estk

apel

le

är

bel

ägen

på

väst

lig

ast

e sp

etse

n

av

ön W

aleh

eren

. H

är h

ar n

atu

ren

ej

res

t n

ågra

dyn

er t

ill

förs

var

mot

Nor

dsj

öns

anst

orm

nin

gar,

o

ch

där

för

har

män

nis

kan

nö

dg

ats

med

ege

n h

and

up

pfö

ra e

tt v

ärn

för

hu

s o

ch h

em —

en

av

de

ryk

tbar

aste

ko

nst

gjo

rda

förd

ämn

inga

rna

i H

oll

and

. R

ad

er

av

bas

tan

ta

pål

ar g

iva

sta

dg

a åt

d

e vä

ldig

a s

ten

mas

sorn

a, s

om h

opat

s m

ella

n d

em.

Fö

rdäm

nin

gen

vid

Wes

tkap

elle

är

en a

v d

e äl

dst

a i

Ho

llan

d.

Den

u

pp

ges

här

stam

ma

från

n

ion

de

årh

un

dra

det

o

ch

det

sä

ges,

at

t d

e m

än,

som

h

ålla

d

en

i sk

ick

, är

o av

ko

mli

nga

r ti

ll

dan

ska

vik

inga

r.

OC

KSÅ

ET

T L

IKT

ÅG

: E

TT

OFF

ER

FÖ

R H

AV

ET

FÖ

RE

S T

ILL

HE

MM

ET

E

tt

dru

nk

nat

få

r h

ar d

ragi

ts u

r va

ttn

et o

ch f

orsl

as n

u h

em p

å en

sk

ott

kär

ra.

En

syn

som

den

na

är p

å in

tet

vis

ova

nli

g i

ett

lan

d,

som

st

änd

igt

är

uts

att

fö

r

att

öve

rsvä

mm

as

båd

e av

fl

oder

och

hav

. I

det

lå

glän

ta

Hol

lan

d

hö

ja

sig

lan

dsv

ägar

na

ofta

öve

r h

avet

s n

ivå,

ty

m

ånga

av

d

em h

ava

by

gg

ts

på

förd

ämn

inga

rna,

vi

lka

sk

ydd

a

lan

det

fö

r

vatt

net

. D

etsa

mm

a gä

ller

k

anal

ern

a,

och

d

et

gör

på

den

re

san

de

ett

egen

do

mli

gt

intr

yck

att

se

en

sege

lsk

uta

i sa

kta

mak

gl

ida

fram

p

å en

k

anal

, b

eläg

en

på

en

hö

jd

av

fler

e

met

er

öve

r d

en

av

förd

ämn

inge

n

skyd

dad

e m

ark

en.

221

EN

LIT

EN

HE

RD

ESC

EN

PÄ

ÖN

MA

RK

EN

I Z

UID

ER

ZE

E

Ota

lig

a

äro

de

ho

llän

dsk

a fa

mil

jer,

so

m f

ör

sin

utk

om

st ä

ro h

änvi

sad

e ti

ll s

ina

bet

esm

ark

er o

ch

sin

a k

or.

D

en f

risi

ska

b

osk

apen

, so

m

ses

öve

rall

t i

pro

vin

sern

a

Fri

esla

nd

, N

ord

- o

ch

Syd

ho

llan

d,

är

igen

kän

nli

g p

å

sin

vi

ta

färg

in

sprä

ngd

m

ed

sv

arta

fl

äck

ar.

En

an

nan

, h

ärd

igar

e ra

s u

pp

föd

es

på

d

e vi

dst

räck

ta

hed

mar

ker

na

i d

e ö

stli

ga p

rovi

nse

rna.

D

en

lågl

änta

li

lla

ön

Mar

ken

ä

r så

oft

a u

tsat

t fö

r

öve

rsvä

mn

inga

r,

att

in

vån

arn

a n

öd

gas

by

gg

a s

ina

hu

s p

å

ett

u

nd

erla

g a

v t

räp

ålar

hö

gt o

van

jo

rden

, vi

lket

äve

n f

ram

går

av

vå

r fo

togr

afi

a

v

de

båd

a b

ond

flic

korn

a

och

d

eras

sk

ydd

slin

g.

222

FAR KNYTER ETT NÄT FÖR FISKARNA I ZUIDERZEE Här se vi fiskarfar sysselsatt med att knyta en not, under det att farfar och sondotter med intresse följa hans förehavande. Det är för övrigt ej lätt att vid första ögonkastet avgöra bar-nets kön, t y på den lilla ön Marken gå alla barn lika klädda tills de uppnått fem års ålder,

då gossarna till sin obeskrivliga stolthet iföras svällande holländska vidbyxor.

2 2 3

HOLLAND

grad det holländska folkets bestånd och förkovran. Med dem har man genom år-hundradena steg för steg återtagit de väl-diga landförlusterna under medeltiden, med dem kämpar man ännu dagligen och stundligen om var ny tumsbredd jord, som kan läggas under lantmannens plog.

Ett härdigt folk. Den ständiga kampen mot en oblidkelig

natur har av holländarna danat ett kraft-fullt, oböjligt släkte, alltid redo att möta livets prövningar med trotsig uppsyn. Naturens skola har gett holländarna en härdning, som satt dem i stånd att under femtio år utan att låta sig böja möta det förtryck, som utgick från Spanien, på den tiden Europas mäktigaste rike, och knappt mindre märkligt är att det käcka lilla folket inom några årtionden efter att det segerrikt gått ur kampen med denne över-mäktige fiende kunde svinga sig upp till ställningen som sin världsdels största handels- och kolonimakt.

Naturens obevekliga lagar kunde ej låta detta förhållande bestå. Det var ett större folk förbehållet att segra i den skoningslösa striden om hegemonin i världshandeln: Holland nödgades avstå sin ledarställning åt det stolta Albion.

Denna ödesbestämda motgång har emel-lertid ej förlamat holländarnas livskraft. Den har bevarat sig oförminskad in i våra dagar, vilket på ett lysande sätt kommer till uttryck i det faktum, att Holland i detta nu har en större handelsomsättning i förhållande till sin storlek än något annat land på jorden, och att det lilla folket på sju miljoner förmår bevara ställningen som härskare över ett kolonialvälde med en sju gånger större befolkning.

Av blandat blod. Det holländska folket har framgått ur

en blandning av friser, bataver, sachsare och franker. Århundraden av gemensam historia har smält dessa germanska stam-mar samman till ett enda folk, men man kan ännu se enskilda, vilkas drag och kroppsbyggnad omisskännligt förråder, vilket rasinslag som är starkast hos dem. Olikheterna gå igen också i språket. I provinserna Friesland och Groningen ta-

las frisiska, i Nord-Brabant, en av gräns-provinserna mot Belgien, flamländska. Nästan överallt i Holland förstås dock och talas holländska språket, upprunnet ur en blandning av de olika folkens dialekter och närmast erinrande om plattyskan.

Mer givande än att söka uppspåra rasolikheterna är otvivelaktigt att stu-dera holländarna utgående från de närin-gar, varur de vinna sin utkomst.

Den holländske lantmannen. Främlingens första intryck är att det

finns mer lantbrukare i Holland än han hållit för möjligt i fråga om ett land med en areal av blott 34,000 kvkm. Hans nästa intryck är att den holländske lant-brukaren driver sin näring i mycket liten skala — i så liten skala, att saken ej nämn-värt förändras av det faktum, att denne ofta är ägare till den jord, han odlar. Frågar man stadsbon om hans åsikt om sin landsman på landet, så kommer denne att upplysa en om, att han är konserva-tiv, förvärvslysten, misstrogen och in-bunden — epitet, som förmodligen i alla land fällas av stadsinvånarna om folket ute i bygderna.

Men vi böra ej låta de första intrycken bliva avgörande för vår uppfattning. Vi skola snart komma underfund med att det finns skillnad på lantmän och lant-män. De skilja sig först och främst med avseende på sin religiösa åskådning; unge-fär 3,7 miljoner holländare äro protestanter, 2,5 miljoner katoliker, och religionen upp-drar i Holland vida skarpare gränser än eventuella rasolikheter. Även uppfostran reser skiljemurar mellan individerna, och under en färd genom landets elva provin-ser skola vi nogsamt komma till insikt om stora olikheter i de yttre villkoren för lantbrukarnas arbete och i följd härav de former det iklär sig. Den bördiga lerjor-den vid havskusten, där de största lant-gårdarna äro belägna, lämpar sig bäst för odling av säd, potatis, sockerbetor och bönor. De angränsande marsklanden ut-göra sätet för en omfattande mejerihan-tering — smör och ost i provinserna Fries-land, Utrecht och Nordholland, mjölk i provinsen Sydholland. Uppfödandet av nötkreatur, hästar och slaktfår utgör hu-

224

PÄ T

OR

GE

T I

AL

KM

AA

R L

IGG

A O

STA

RN

A U

PP

RA

DA

DE

LIK

T S

TO

RA

RÖ

DA

KA

NO

NK

UL

OR

D

enn

a b

ild

åt

erge

r en

sc

en,

som

in

gen

H

oll

and

bes

ök

are

bör

fö

rsu

mm

a

att

se,

ty d

en g

er d

et

mes

t ty

pis

ka

utt

ryck

för

lan

det

man

öve

r h

uvu

d k

ali

beg

ära.

S

cen

en

uts

pel

as

på

torg

et

i d

en i

pro

vin

sen

N

ord

hol

lan

d

bel

ägn

a st

aden

Alk

maa

r,

ett

av h

uvu

dce

ntr

a fö

r d

en h

oll

änd

ska

ost

han

del

n.

Här

in

fin

na

sig

va

rje

fred

ag

mej

eris

tern

a fr

ån

alla

d

elar

av

Nor

dh

olla

nd

m

ed

sin

a sv

älla

nd

e,

röd

a o

star

, vi

lka

förs

t vä

gas

i d

et

gam

la

vågh

use

t oc

h

där

på

fors

las

vid

are

i p

råm

ar l

ängs

den

liv

ligt

tra

fik

erad

e N

ord

hol

län

dsk

a ka

nal

en i

män

gder

, u

pp

gåen

de

till

hu

nd

ratu

sen

tals

i v

eck

an.

EN ZEELÄNDSK MJÖLKFLICKA PÅ SIN MORGONROND Boskapsskötseln är den viktigaste näringsgrenen i många holländska provinser, så också i den täcka och idylliska provinsen Zeeland. Vi se här en zeeländsk mjölkfl icka på sin morgonrond hos kunderna. Den för vagnen spända hunden är ingen ovanlig syn i Holland, u tan möter

en tvärtom lika ofta där som i Belgien och Frankrike.

vudnäringen för befolkningen i de ofrukt-bara dynområdena och de vidsträckta hedmarkerna i öster. Slutligen intar od-lingen av hyacinter, tulpaner och narcisser en icke föraktlig plats i Hollands lanthus-hållning. Främst i detta avseende stå trakterna kring staden Haarlem i Nord-holland, vilka bilda det största blomster-odlingsområdet i hela vår världsdel.

Det vore ett stort misstag att tro, att studiet av lantmännen och deras liv sak-nade intresse för turister, som själva ej förstå sig på jordbruk. Detta kan slå in i fråga om många länder, men icke då ta-let faller på Holland. Ju djupare vi tränga in i förhållandena, desto klarare komma vi till insikt om att vi här hava att söka urhärden för det, som vi vanligen före-ställa oss som typiskt holländskt. Det är på landsbygden vi möta de färgglada folk-dräkter, som gjort sin Eriksgata runt värl-den på så många entusiastiska turisters vykort till hemmen. Allmogens klädsel växlar från provins till provins, men mer eller mindre regelbundet återkommande enskildheter äro kvinnornas vita hucklen, av metall förfärdigade korkskruvslockar och bröstspännen, och männens svällande

vidbyxor. Träskorna utgöra en obligato-riskt avslutande beståndsdel i både män-nens och kvinnornas dräkt.

Ej heller borde någon Hollandfarare för-summa att besöka staden Alkmaar under en ostmarknad. Det intryck man i våra dagar får av den rastlösa livaktighet, som där utspelas mot bakgrunden av lustiga små röda och vita ostar, stämmer helt överens med tallösa beskrivningar från våra farföräldrars tid, och dock ligger mellan den och vår egen en fullständig revolution inom den holländska mejeri-hanteringen. Men de holländska mejeris-terna förete i det närmaste samma typ nu som då, och vad som här kommer till synes är holländarnas säregna förmåga att ingjuta nytt innehåll i gamla former — ett drag, som uppenbarar sig också i tallösa andra moment i holländskt liv.

En närmare bekantskap med den hol-ländska allmogen är även ägnad att ådaga-lägga det falska i föreställningen att hol-ländaren i gemen vore tystlåten, inbun-den och till ytterlighet tungrodd. Denna karakteristik gäller närmast invånarna i de nordliga delarna av landet. I södern är folket däremot pratsamt och kan utveckla

226

»DEN BÄSTA FISKEN FÄS PÄ TORGET I MIDDELBURG» O m man vill besöka den lilla staden Middelburg på ön Waleheren, bör man väl ja torsdag, t y då är det torgdag. Denna fiskarhustru från Arnemuiden har vandrat in till staden med sin lilla dotter för att sälja mannens fångst, oeh över hennes axlar hänger fortfarande det tvärträ, var-

på den duktiga kvinnan burit sina till bräddarna fyllda fiskkorgar.

en anmärkningsvärd grad av livlighet. Ett gemensamt drag hos befolkningen över hela landet är en renlighet, som trotsar all beskrivning. Holländska städer och byar hållas av sina invånare i ett oklanderligt skick. Den lilla byn Broek i Nordholland har sedan gammalt tiller-känts första priset i detta hänseende. Det säges, att de manliga invånarna där förr i

tiden voro förbjudna att röka annat än pipor med övertäckta huvuden, på det att askan icke måtte förorena landsvägen, och att korna ej fingo ledas genom byn utan måste föras på en omväg förbi dess ut-kanter. En oskriven lag bjöd likaså en för sin hembygds rykte nitälskande by-invånare, om han från sitt fönster såg ett löv falla till marken, att skynda

2 2 7

HUR S J Ö B O T T N E N F Ö R V A N D L A S T I L L F R U K T B A R ÅKERJORD De härdiga invånarna i byarna vid Zuiderzees kuster få snart lov att t ä n k a på att ersätta fisket med något annat näringsfång. Man håller nämligen på att torrlägga stora delar av Zuiderzee och har i detta syfte börjat bygga en spärrdamm, som sträcker sig från västkusten av pro-

vinsen Nordholland till ön Wieringen och från denna fortsätter till Friesland.

G R U N D E N L Ä G G E S T I L L S P Ä R R D A M M E N Genom torrläggningsarbetena i Zuiderzee beräknar man öka Hollands areal med ett område av över tvåtusen kvadratkilometer. Den stora spärrdammen påbörjades år 1920, men den har ännu långt till sin fullbordan. Dammen är avsedd att vila på ett underlag av risknippor,

vilka vi på den övre fotografin sett bindas, på denna se läggas ut på sjöbottnen.

228

EN

AV

DE

ÅL

DE

RD

OM

LIG

A V

AC

KR

A V

AT

TE

NG

AT

OR

NA

I D

OR

DR

EC

HT

B

ord

rech

t är

en

äre

vörd

ig g

amm

al s

tad

, ty

des

s an

or s

träc

ka

sig

ned

til

l n

ion

de

årh

un

dra

det

. U

nd

er m

edel

tid

en e

n b

etyd

and

e h

anse

stad

, är

Do

rdre

cht

i vå

ra

dag

ar

en

livl

ig

järn

vägs

kn

ut

och

sä

te

för

blo

mst

ran

de

ind

ust

rier

. D

ord

rech

t li

gger

i

pro

vin

sen

S

ydh

oll

and

p

å en

ö i

R

hen

del

tat

och

h

ar

un

gefä

r 55

,00

0 in

vån

are.

Bla

nd

sta

den

s se

värd

het

er b

öra

fram

hål

las

den

got

iska

do

mk

yrk

an f

rån

år

136

3 oc

h s

taty

n ö

ver

den

ber

ömd

e m

ålar

en A

rv S

chef

fer.

D

et

var

i D

orc

hec

ht

gen

eral

stat

ern

a år

15

72

förs

ta g

ånge

n s

amm

antr

ädd

e oc

h

Wil

hel

m

III

år

167

4

vald

es t

ill

arvs

tåth

ålla

re.

AM

ST

ER

DA

MS

HA

MN

SE

DD

FR

ÄN

ET

T F

LY

GP

LA

N

Am

ster

da

m

är

Ho

llan

ds

hu

vud

stad

oc

h

ligg

er

vid

fl

od

en

Am

stel

s u

tlop

p

i Ij

, en

av

Z

uid

erze

es

arm

ar.

Vat

ten

om

råd

et

i m

itte

n

av

foto

graf

in ä

r Ö

stra

do

ckan

; ka

nal

en,

som

lö

per

vin

kel

rätt

mo

t d

enn

a,

är O

nd

e S

chan

s-k

anal

en,

och

lä

ngs

t b

ort

a i

bak

gru

nd

en

skym

ta

vi

Ij.

Am

ster

dam

in

tog

un

der

bo

rtå

t h

un

dra

år,

rä

kn

at f

rån

16

00

-tal

ets

mit

t,

stäl

lnin

gen

som

vär

lden

s fö

rnäm

sta

han

del

ssta

d o

ch

är

fort

fara

nd

e

en

av

de

mes

t b

etyd

and

e h

and

elsc

entr

a p

å vå

r jo

rd.

Sta

den

få

r si

n

prä

gel

av

det

sa

nn

skyl

dig

a sp

ind

eln

ät

av

kan

aler

, vi

lket

ge

tt

den

n

amn

et

»N

ord

ens

Ven

edig

»,

230

DÄ

R V

ÄR

LD

ST

RA

FIK

EN

PU

LSE

RA

R:

RO

TT

ER

DA

MS

HA

MN

AN

LÄ

GG

NIN

GA

R

Ro

tter

dam

är

H

oll

and

s n

äst

stö

rsta

st

ad

och

li

gger

i

pro

vin

sen

Syd

ho

llan

d v

id o

ch p

å en

ö i

Nie

uw

e M

aas

på

ett

avst

ånd

av

två

och

en

hal

v m

il f

rån

N

ord

sjö

n.

Ro

tter

dam

s n

amn

m

öter

os

s i

häv

der

na

red

an

på

tolv

hu

nd

rata

let,

m

en

des

s n

uva

ran

de

stäl

lnin

g so

m e

n a

v vä

rld

ens

förn

ämst

a

sjöf

arts

-st

äder

är

fr

ukt

en

av

en

un

der

d

e se

nas

te

hu

nd

ra

åren

fö

rsig

gån

gen

u

tvec

kli

ng

, so

m t

agit

ett

kra

ftig

t u

pp

svin

g sä

rsk

ilt

efte

r an

lägg

nin

gen

av

Nie

uw

e W

ater

veg,

vi

lken

fö

ren

ar

stad

en

med

H

oek

van

H

oll

and

, u

tgån

gsp

un

kt

för

en

myc

ket

an

lita

d

ångb

åtsl

inje

ti

ll

stad

en

Har

wic

h i

En

glan

d,

232

HA

AG

, H

OL

LA

ND

S V

AC

KR

A R

ES

IDE

NS

ST

AD

V

i se

här

en

b

ild

av

H

oll

and

s b

etag

and

e sk

ön

a re

sid

enss

tad

Haa

g,

vilk

en

en g

ång

var

grev

ens

av H

oll

and

ja

ktp

ark

oeh

som

ett

min

ne

av d

enn

a ti

d

fort

fara

nd

e

bär

n

amn

et

s'G

rave

nh

age.

Å

r 15

93

ble

v H

aag

säte

för

gen

eral

stat

ern

a oe

h s

edan

år

1813

har

det

var

it d

et k

un

glig

a h

use

ts r

esid

ens.

I

för-

gru

nd

en

av

foto

graf

in

se

vi

den

li

lla

sjö

n

Viv

jer,

o

ch

på

des

s st

ran

d l

igge

r B

inn

enh

of,

där

gen

eral

stat

ern

a sa

mm

antr

äda

och

hög

sta

do

mst

ole

n o

ch

and

ra o

ffen

tlig

a v

erk

u

töva

si

n

verk

sam

het

. D

et

ståt

liga

B

inn

enh

of

var

i gå

ngn

a ti

der

gr

evar

nas

av

H

olla

nd

b

org

.

V Ä D E R K V A R N A R ses nästan överallt i Holland, ty med deras vingar drevos fordom pum-parna, som bistå vallar och fördämningar i deras kamp för att rädda landet från att översväm-mas av hav, kanaler och floder. Dem förutan skulle tredjedelen av Holland ligga under vat-ten vid flodtid. Denna väderkvarn ligger i närheten av den livliga sjöstaden Vlissingen.

233

L E K S A K S B Å T E N som denne gosse så stolt förevisar för sin farfar är en kopia i miniatyr av faderns galeas, som han en vacker dag hoppas själv få segla över Zuidersee. E n fårskinns-mössa, liknande den som bäres av den gamle mannen, en kort rock med tvenne knapprader, säcklika byxor av starkt, gott t y g och träskor utgöra den holländske fiskarens vanliga dräkt.

34

DELTAGARE OCH ÅSKÅDARE ÄRO LIKA INTRESSERADE AV SPELET När dagens möda är slut och fångsten förd i land äro de gamla sjöbjörnarna i behov av också annan rekreation än en pratstund, en lång pipa och ett stop öl. Då kunna de exem-pelvis ägna sig åt »nika»-spelet, vilket kräver skicklighet lika väl som tur. Det äger sin t jusning för dem, som hava ungdomen bakom sig, men sin fulla ungdomlighet i behåll.

ut, plocka upp det och kasta det i ka-nalen.

Låt vara att Broek med avseende på renlighet står på en ovanligt hög nivå, det lämnar dock ingalunda andra samhäl-len långt bakom sig. Det säges, att en hol-ländsk husmors föreställning om lyckan i en bättre värld är att där äga ett hus, vil-ket hon liksom sitt hem på denna jord finge varje lördag grundligt skura utan och innan. Till och med pråmarna i kana-lerna underkastas titt och ofta samma för-farande. Det vore i själva verket under-ligt, om ett undantag skulle göras för dem, ty de äro i samma grad människobonin-gar som husen på stranden, och den kvinna, som har sitt hem ombord på en pråm, är lika angelägen att hålla den ren och snygg som vore den ett palats.

Medan vi studera de olika sidorna av lantlivet i Holland behöva vi aldrig sakna beröring med städerna. Det som väsent-

ligast bidrar till behaget av att färdas i det tättbefolkade lilla landet är att allting av intresse drar förbi ens öga med kaleido-skopisk fullständighet. Och liksom vi fun-nit en oändlig mångfald i levnadsbetin-gelserna på landet, så äger varje stad sin särskilda fysionomi, som skarpt skiljer den från andra.

Låtom oss göra början med huvudsta-den, det leende, sköna, kanalgenomflutna Amsterdam, där det rastlöst sjudande nu-tidslivet tecknar sig mot den värdiga bak-grunden av en stolt historia. Väldiga upplag av tobak, kaffe och kryddor föra vår tanke till Hollands rika besittningar i de indiska vattnen.

Rotterdam ger oss en ännu fylligare bild av Hollands handel. Anblicken av de ofantliga nederlagsplatserna i staden erin-rar oss om att Hollands varuomsättning till stor del består av transitohandel med ett köpkraftigt Europa som hinter-

IV. 2. 235

HOLLAND

land. Detta faktum övar ett avgörande inflytande på utvecklingen av den hol-ländske affärsmannens typ, som kanske framträder klarast hos rotterdamaren.

Eller låtom oss besöka Leiden, lär-domsstaden, där under århundradens lopp så många svenska män fullkomnat sig i sin vetenskap. Mer än någon annan holländsk stad bär Leiden prägeln av att vara sätet för ett gammalt universitet. Ehuru Holland i främsta rummet är ett handelsidkande land, har den lärde man-nen ej förlorat sin betydelse där, och om Holland under nyaste tid ej lyst med så många stormän på vetenskapernas ge-bit, vittnar i stället den ovanligt höga folkbildningen om att lärdom och vetande fortfarande hållas högt i ära i Erasmus' land.

Ett nytt Holland, eller snarare samma gamla Holland i en ny uppenbarelseform, kommer till synes i Haag. Även här mot-taga vi skiftande intryck. Vi gripas av hänförd beundran inför stadens gröns-kande, sorglösa skönhet; vi stanna blän dade framför frestelserna i skyltfönstren; vi ana att staden hyser ett kungligt hov,

en lagstiftande församling och en corps diplomatique.

Många städer borde ytterligare nämnas för att vår uppräkning skulle bliva något så när fullständig. Blomsterodlingens Haarlem, det smörexporterande Leuwar-den, det av vattenvägar omgivna Dord-recht med sina stolta anor från hansans storhetstid, det vackra Arnhem, som ända till våra dagar bevarat sitt från medeltiden stammande rykte som den gladaste av alla städer i provinsen Gel-derland, det välmående Schiedam med sitt skeppsvarv, sina sågverk och sina otaliga geneverbrännerier — alla äga de en personlig prägel, som starkt skiljer dem från varandra, och alla äro de samtidigt omisskännligt »holländska». De överallt mer eller mindre likformiga vattenförhål-landena bidraga till att ge dem ett ut-präglat släkttycke, likaså det faktum, att de allesamman hava en gemensam guldålderstid bakom sig. De framträda ännu alla som arvtagare av det stolta sjuttonde århundradet, då det lilla Hol-land var Europas driftigaste och rikaste handelsstat.

SEX TJUVAR PÄ SAMMA MARKNAD Holländaren har i regeln en särdeles utpräglad känsla för hemlivets behag. Han älskar stora, ljusa vardagsrum, men då husen i Holland äro mindre än i många andra länder, blir det ofta ej utrymme övrigt för en särskild barnkammare. Till följd härav förlägger det yngre släktet ofta sina upptåg utomhus i likhet med de små spjuvrarna på denna bild.

236

Kring det gyllene Samarkand BILDER FRÄN TURKESTAN

Största delen av ryska Centralasien eller Turkestan utgöres av stäpper och öknar, vilka i öster och söder omgärdes av höga randberg, som flerstädes sända kedjor ut på slätten. Längs sluttningarna och vattendragen har odlingen slagit så djupa rötter, att den trots fruktansvärda härjningar aldrig kunnat helt förintas. »Vita» hunner, uigurer, seldjuker och mongoler behärskade och utplundrade det rika turanska tvåflodslandet. Sovjet-styret medförde nya hemsökelser, uppror och inbördeskrig, i vilka den turkiska även-tyraren Enver Pascha spelade en stor roll. Tillsvidare har det ryska inflytandet ytterligare stärkts, även om nationalitetsprincipen åtminstone till namnet beaktats genom skapandet av rådsrepublikerna Usbekistan, Tadjikistan och Turkmenistan.

I SJÄLVA hjärtat av den asiatisk-europeiska landmassan ligger Tur-

kestan. Namnet, turkarnas land, avser icke blott det egentliga eller ryska Tur-kestan, utan även det kinesiska bilandet Sinkiang eller Östturkestan. Dessa tvenne länder uppvisa i etnologiskt avseende stora likheter. Ett urgammalt indoeuropeiskt skikt har här sönderdelats och genom-trängts av upprepade turkiska och mon-goliska folkvandringar. Men i fysiskt av-seende skilja de sig mycket från varandra. Västturkestan är till största delen ett låg-land, medan Östturkestan bildas av hög-slätten mellan »himlaberget» Tienschan och Kuenlun. Gemensam för båda är de höga randbergens roll som kulturfrämjare. I deras närhet, där floderna träda ut på låglandet och möjliggöra ett intensivare åkerbruk, ha Turkestans viktigaste be-folkningscentra uppväxt.

Alexander i Samarkand, I denna skildring skola vi hålla oss till

Turkestan i egentlig mening, provinserna Syr Darja, Fergana, Samarkand, Semir-jetjensk och Transkaspien, samt de ryska vasallstaterna Buchara och Kiva, vilka alla numera utgöra delar av Sovjetunio-nen. Detta Turkestan bildar södra delen av Turan, med vilket det ofta identifie-ras. Redan forntidens perser använde or-det Turan för att beteckna låglandet norrom Iran. I de persiska sångerna framställes Turan som en motsats till Iran. De äro nästan blivna symboler för mörkrets kamp mot ljuset. Men i själva verket försiggick sedan urminnes tid ett livligt utbyte av blod och kultur mellan södern och norden. I Turans fruktbara

floddalar och oaser bodde före vår tide-räknings början en talrik och blomstrande befolkning av iranskt ursprung. Dess av-komlingar äro nutidens tadjiker. Dét persiska väldet sträckte sig ända till Oxus, Amu Darja, och Jaxartes, Syr Darja. Storkonungen Darius' besegrare och arvtagare, Alexander av Makedonien, framträngde även till dessa trakter, där hans, Iskenders, namn ständigt skall leva. En målande skildring av Alexanders marsch genom det baktriska låglandet ges av den romerska historikern Curtius Rufus. Ur den framgår, att förhållan-dena på denna tid i många hänseenden kunna jämföras med dem, som råda i våra dagar. Marschen gick genom san-diga öknar, avbrutna av fruktbara nejder i grannskapet av floderna. Ett stort in-tryck gjorde på makedonerna den breda Oxus, en av de mäktiga floder, kring vilka mänsklighetens kulturliv koncentrerat sig sedan äldsta tider. Bortom denna, i ett övermåttan fruktbart landskap, låg Sog-dianas huvudstad, det väldiga Mara-kanda, nutidens Samarkand, vars murar sades mäta sjuttio stadier eller ungefär 13 kilometer i omkrets. Nära Marakanda flöt den mångarmade floden Polytimetos som sinade ut i ökengrunden, sedan den vattnat en rik oas. I denna flod igenkänna vi Turkestans stolthet Seravsjan. Vid Jaxartes, gränsfloden mot de vilda noma-diserande skyterna, grundade Alexander staden och fästet Alexandria eschata, det yttersta Alexandria. Vintern 329—28 f. Kr. höll konungen hov i Baktra, det nutida Balk i Afganistan. Här mottog han furstar och sändebud från när och fjärran, vilka samlats kring honom för

237

VACKER TROFÉ FÖR SPORTJÄGARE SOM FÖRIRRA SIG TILL PAMIR Uppe i det vilda bergland, som av infödingarna kallas Bam-i-Duniah, »Världens tak», lever det s torväxta argalifåret. Om detta villebråd kunde redan Marco Polo ge intressanta upplysningar. På sin resa till den mongoliske storkanens hov i Peking, färdades han över Pamir och såg då överallt på högslätten hopar av djurets horn och ben, vilka t jänade som vägmärken om vintern.

om sommaren. För det mesta äro de dock bofasta och odla jorden, men som åker-brukare kunna de ej mäta sig med tadji-kerna. Usbekerna ha bevarat många klannamn, som påminna om kirgisernas, och liksom hos dessa är kvinnans ställning friare än bland de flesta andra moham-medaner. Den usbekiske mannens vik-tigaste plagg är halaten, en lång vid rock i granna färger, och turbanen av vitt linne.

Ännu mera uppblandade än usbekerna äro de talrika sarterna, ett namn som stundom brukas om alla turkisktalande stadsbor i Turkestan. Sarterna kunna be-traktas som resultatet av en blandning mellan den gamla indoeuropeiska befolk-ningen och turkiska erövrare. Deras vik-tigaste näring är handel, men de förstå sig även bra på åkerbruk och konstgjord bevattning. Så skickliga som tadjikerna äro de dock icke. Tadjikerna äro särskilt

2 3 8

att betyga sin vänskap eller gilja till hans gunst. Bland dessa befann sig även chorasmiernas skrytsamme konung, vars rike troligen motsvarade kanatet Kiva.

Ett brokigt folkhav. Chorasmierna voro sannolikt ett indo-

europeiskt folk, befryndat med perserna. I det nuvarande Kiva, liksom i Buchara, äro emellertid sedan fyra århundraden det härskande folket usbekerna, vilka tala en turkisk munart. Usbekerna, som äro kända för sin ljusa hy, förete annars tyd-liga spår av uppblandning både med iranska och mongoliska element. De ha sannolikt i sig upptagit rester av äldre turkfolk, som härskat i Kiva före dem. Namnet usbek äger icke blott en etnolo-gisk, utan även en social och politisk be-tydelse. Usbekerna voro tidigare noma-der, och ännu bor endel av dem i filttält

BUCHARISKA STUDENTER FÖRDJUPADE I DE HELIGA BÖCKERNA Buchara är bekant för sina muhammedanska högskolor, där unga män utbildas till skriftlärda. Enligt profetens stadgande får intet prästerskap finnas, men i själva verket är en skriftlärd, en mullah, präst, om ej till namnet, så dock till gagnet. Utbildningen börjar vid helt unga år och går i den strängt ortodoxa sunnitiska lärans tecken. E n sådan skola kallas medrese.

239

240

KA

RA

VA

NS

ER

AJE

N

I U

RG

EN

DJ,

S

OM

E

NG

ÅN

G

VA

R

ET

T

ST

OR

T

HA

ND

EL

SC

EN

TR

UM

O

CH

K

IVA

S

HU

VU

DS

TA

D

Ka

rav

an

sera

jen

är

ö

ster

lan

det

s h

ote

ll.

På

des

s sm

uts

iga

gård

tju

dra

s k

amel

er o

ch h

ästa

r.

Ru

nt

om

krin

g st

å »a

rba»

, tr

äkär

ror

på

hög

a h

jul,

vil

kas

mån

ga

ek

rar

gen

ast

till

dra

sig

frä

mli

nge

ns

up

pm

ärk

sam

het

. R

esan

der

um

men

vet

ta

alla

mo

t et

t ga

ller

i,

som

löp

er r

un

t gå

rden

. U

rgen

dj

ligg

er

vid

en

ka

nal

, so

m

står

i f

örb

ind

else

med

Am

u D

ar ja

. S

tad

en h

ar l

idit

myc

ket

un

der

kri

g o

ch p

lun

dri

ng.

F

ord

om r

äkn

ade

den

fem

ton

mo

skée

r o

ch t

reh

un

dra

han

del

s-b

od

ar.

N

u

är

Urg

end

j k

nap

pas

t en

sk

ugg

a av

si

n

forn

a

här

ligh

et.

Öve

rall

t m

öte

s ög

at

av s

ön

der

spru

ckn

a o

ch n

edra

sad

e m

ura

r av

so

lto

rkad

ler

a.

LÄ

RA

RE

O

CH

L

ÄR

JUN

GA

R

VID

H

ÖG

SK

OL

AN

M

IR

AR

AB

I

BU

CH

AR

A

LÄ

SK

A

SIG

M

ED

M

EL

ON

ER

O

CH

VA

TT

EN

B

uch

ara

ku

nd

e en

gån

g yv

as

öve

r si

na

167

mu

ham

med

ansk

a h

ögsk

olor

. D

e fl

esta

av

dem

ha

viss

erli

gen

n

um

era

slop

ats,

m

edan

byg

gnad

ern

a få

tt

förf

alla

.

Mån

ga

äro

doc

k

änn

u i

ve

rksa

mh

et

Den

vi

ktig

aste

lä

roan

stal

ten

i

hel

a B

uch

ara

är M

ir A

rab

. B

ild

en v

isar

tad

jik

er

och

usb

eker

av

o

lik

a ål

dra

r,

lära

re,

elev

er

och

u

tom

ståe

nd

e,

sam

lad

e p

å sk

ola

ns

trap

pa.

N

edan

för

up

peh

ålla

sig

fö

rsäl

jare

m

ed

hö

gar

av

saft

iga

B

uch

aram

elo

ner

oc

h

sto

ra

vatt

enk

rus.

So

m ö

vera

llt

i st

äpp

län

der

na

äro

vatt

enh

ämta

ren

oc

h f

rukt

mån

glar

en g

ärn

a se

dd

a gä

ster

. E

tt p

ar t

öm

da

kru

kor

ligg

a p

å m

arke

n.

2 4 1

KRING DET GYLLENE SAMARKAND

TOBAKEN KAN ÄVEN KÖPAS PER BLOSS I K i v a kan man var som helst på gatan få sig ett duktigt bloss ur vattenpipan. Denna pipa, som kallas hookah och nargileh, nyt t jas i hela Orienten. Den är försedd med en

vattenflaska' vilken tobaksröken passerar för at t avkylas.

talrika i provinserna Samarkand och Pergana, samt i östra delen av Buchara. Deras språk är en persisk dialekt, upp-blandad med turkiska och arabiska ord. Renast ha tadjikerna bevarat sitt blod i Seravsjans övre dal och i västra Pamir. Här förekomma ännu spår av Zoroasters lära, som icke helt utplånats av den offi-ciella sunnitiska muhammedanismen. Tadjikerna påstå själva, att de äro av arabisk härkomst, men släktskapen med perserna är ganska tydlig. Liksom per-serna äga de en avgjord fallenhet för handel.

Usbekernas land gränsar i väster och sydväst till turkmenernas. Dessa ha blivit kallade Turkestans beduiner, och sant är, att de uppvisa många drag, som återfinnas hos Arabiens ökenbor. De ha bestämda lägerplatser, och flytta från den ena platsen till den andra efter års-tiden. Turkmenerna voro tidigare mycket fruktade för sin vildhet. De plundrade utan misskund de rika persiska karava-nerna. I norra delen av Transkaspien ha de bevarat sig tämligen oblandade. Här

fortsätta de sitt nomadiska liv. Men längre söderut ha de upp-tagit mycket iranskt blod. I dessa trakter bedrives sedan urminnes tider oaskultur. Turk-menerna, som själva icke hyste något starkare intresse för den-na näring, företogo regelbundna plundringståg till Persien för att skaffa sig slavar. Men se-dan ryssarna gjort slut på sla-veriet, måste turkmenerna själ-va övergå till åkerbruket.

Turkestans beduiner. I sina påsiga bomullsbyxor,

sin långa färgrika rock och sina högklackade stövlar, är turkmenen en ganska impone-rande figur. Intrycket förhö-jes ytterligare av den höga skinnmössan och ett grannrött skärp. Turkmenernas kvinnor bära gärna på sig massor av nipper. I stället för den höga fårskinnsmössan eller filthat-ten som männen anlägga, svepa de kring huvudet bom-

ullsdukar, så att de bilda ett slags turban, som prydes med silveramuletter och mynt. Man säger, att turkmenens rikedom bäst mätes med det silver, hans hustru bär på sig. Liksom hos beduinerna få kvinnorna utföra en stor del av kropps-arbetet och åldras snabbt. En annan likhet med beduinkvinnan är, att även turkmenskan går obeslöjad. Turkme-nens tält kallas kibitka. Det består av en videstomme, beklädd med filt. I ett turkmentält förekomma inga möbler i vanlig bemärkelse. Sådana saknas för övrigt också i Turkestans städer. Men mattor, granna rockar, sadelpåsar och sporrar hänga överallt i tältet.

Liknande tält eller jurtor ha kirgiserna, vilka i språkligt hänseende äro befryndade med turkmenerna, men i fråga om ut-seende rätt mycket skilja sig från dem. Kirgiserna äro egentligen icke ett, utan två folk, kasakkirgiserna och de egentliga kirgiserna eller karakirgiserna. De förra nomadisera på de stora stäpperna i norra Turan, de senare hålla till i Tienschanber-

242

B U C H A R A , huvudstaden i sovjetrepubliken med samma namn, ligger i Seravsjandalen icke långt från Samarkand. Främlingens öga fängslas av vackra byggnader i morisk stil och bortåt 400 moskéer, många av dem rikt utsmyckade. Buchara har i likhet med Samarkand upplevat flere invasioner av främmande erövrare och framlever nu sina dagar under bolsjevikiskt styre.

243

SA

MA

RK

AN

D,

Öst

erla

nd

ets

mån

gbes

jun

gna

stad

, li

gger

vid

en

bif

lod

til

l S

erav

sjan

och

hys

er e

n b

rok

ig b

efol

knin

g a

v p

erse

r, t

adsj

iker

, af

gan

er,

jud

ar,

hin

du

er o

ch r

yssa

r.

Sam

arka

nd

erö

vrad

es å

r 3

29

f.

Kr.

av

Ale

xan

der

den

sto

re.

I sj

un

de

årh

un

dra

det

av

den

kri

stn

a ti

der

äkn

inge

n b

emäk

tiga

de

sig

ara-

ber

na

stad

en,

och

un

der

sen

are

häl

ften

av

fjo

rto

nd

e å

rhu

nd

rad

et

gjo

rde

stor

-kli

anen

Tim

ur

len

k d

en t

ill

sitt

väl

dig

a r

ikes

hu

vud

stad

. A

r 18

69

råk

ade

Sa

ma

rka

nd

un

der

rys

sarn

as v

äld

e, v

ilk

a u

pp

byg

gde

en m

oder

n s

tad

sdel

. O

van

ståe

nd

e sc

en u

tsp

elas

på

förg

ård

en t

ill

en a

v S

amar

kan

ds

mån

ga m

oské

er.

244


gen, där de beta sina hjordar, men även idka litet åkerbruk. Kirgiserna utgöra på sätt och vis en länk mellan de övriga turkfolken och mongolerna, som de likna genom sin jämförelsevis mörka hudfärg, sina utstående kindknotor och sitt »mon-golveck» vid ögat. De ha i större utsträck-ning än sina sydligare grannar bevarat gamla turkiska seder och bruk. Islam ha kirgiserna omfattat ganska sent och myc-ken schamansk hedendom är fortfarande rådande bland dem. Nära kasakkirgiserna stå karakalpakerna eller svartmössorna vid Syr och Amu Darja, vilka dels äro nomader, dels åkerbrukare.

Ryssarna och bomullsodlingen. Efter den ryska erövringen har ett stort

antal ryssar invandrat, men något avse-värt inflytande på befolkningens samman-

sättning ha de endast fått i det nordliga stäpplandet, där jordmånen påminner om den sydryska och sydvästsibiriska. Här ha kirgiserna varit tvungna att uppge stora områden åt kolonisterna. Längre söderut däremot stötte ryssarna på en gammal inhemsk oaskultur med konst-gjord bevattning. Här kunde nykom-lingarna knappast uppträda som konkur-renter. Det har till och med hänt att rys-sar till infödingar utarrenderat jord, som regeringen överlåtit åt dem för kolonisa-tion. Ett utmärkande drag för den ryska kolonialpolitiken har varit det, att de nya områdena icke öppnats för invand-ring från andra länder, utan förbehållits Ryssland.

Det gamla Ryssland gjorde mycket för att skapa landsfred i Turkestan, det byggde järnvägar och uppmuntrade bom-

EN GLAD KIVA-KONDITOR BJUDER UT SINA KLIBBIGA SÖTSAKER Frukt, läskdrycker och sötsaker njuter man gärna i Kiva med dess torra och stoftfyllda atmosfär. Ifrågasättas måste emellertid, om läckerheterna alltid äro nyttiga för hälsan. Scherbet är den vanligaste läskdrycken och scherbetförsäljaren en typisk företeelse i basarerna. Till teet brukas i Turkestan allmänt i stället för socker söta inhemska russin.

245


ullsodlingen. Före kriget kunde omkring hälften av den ryska bomullskonsumtio-nen täckas med turkestansk vara. På ledande håll hoppades man t. o. m. kunna göra Ryssland fullkomligt oberoende av den främmande bomullen. Odlingen be-drives mycket intensivt. Man beräknar, att en familj i bevattningsområdet kan livnära sig på halvannan hektar. Emeller-tid har man på många håll för bomullens skull börjat överge spannmålsodlingen. Det är särskilt risodlingen, som blivit li-dande på saken, ty riset kräver mycket vatten.

Floden suges upp av oasen. Bevattningssystemen äro av olika art.

Små bergsbäckar eller strömmar uppfån-gas, då de komma ut på slätten, och delas i en mängd kanaler, som solfjäderformigt sprida sig. Gäller det en större flod, vil-ken skurit sig djupt ned i jordlagren, drar man en huvudkanal, som bildar sned vinkel med floden. Huvudkana-len får ej ha samma fall som denna, ty meningen är, att vattnet skall ledas ut på fälten. Detta sker med tillhjälp av ett nätverk av sidokanaler. Uppfordrings-maskiner i form av trähjul med vidfästade krukor, som tömmas i en ränna, användas där vattnets fall är obetydligt, t. ex. vid nedre Amu Darja. Hjulet sättes i rö-relse med vattenkraft eller av ett drag-djur.

Timur den haltes stad. Då terrängen i stort sett sluttar mot

Kaspiska havet och Aralsjön, flyta flo-derna i denna riktning. Men flere av dem komma aldrig fram. Murgab, som har sina källor bland norra Afganistans berg, blir, när den bildat oasen kring den turkmenska staden Merv, så vattenfattig, att den försvinner i öknen. Detsamma är fallet med den parallellt flytande Tedjend. Längre norrut röner Seravsjan samma öde efter att ha vattnat Samar-kands bomullsfält och fruktträdgårdar. Samarkand är kanske mest känd som Timur den haltes stad. Här dog denne väldige erövrare 1405, och här vilar han i sin grav under ett gigantiskt block av grön jade. Hans mausoleum är ett vac-

kert prov på vad persisk-muhammedansk arkitektur kunnat åstadkomma. Sta-den är berömd för sina moskéer och sina högskolor, medreser, med deras skim-rande, glaserade färgtegel. Inbäddad i grönska bjuder Samarkand vederkvic-kelse åt den trötta resenären. Men i själva verket är mycket i staden förfallet och gatorna långtifrån välhållna.

Ett centrum för handel och lärdom. Om man med den transkaspiska banan

reser västerut från Samarkand, kommer man snart till en föga mindre stad, Buchara, huvudstaden i det förra emira-tet med samma namn. Buchara är fort-farande ett handelscentrum av betydelse och framförallt känt för sina mat-tor. De finaste mattor i hela världen salubj udas här. En annan specialartikel är karakul, d. v. s. beredda skinn av det persiska lammet. Färgat kallas det ast-rakan.

Men Buchara gör även anspråk på att vara en ledande universitetsstad, en härd för muhammedansk lärdom. Engång kunde staden uppvisa 197 moskéer och 167 medreser. De flesta av dem ha dock numera fallit i ruiner. Likväl återstå många tempel och skolor, som fortfarande äro i bruk. Den mest berömda av alla moskéer är Mesdjid Kalian. Det berättas att Djingis Khan, när han tagit Buchara, red in i denna moské och kastade koranen på golvet ropande. »Höet är mejat, giv hästarna foder.» Detta blev signalen till plundring och allmänt blodbad. En be-kant högskola är Mir Arab. I dessa skolor utbildas ulema, vilka till allt utom till namnet äro muhammedanska präster. Varje lärare bor i sin egen cell och har sin egen klass att undervisa i usbekiska, ara-biska, koranen, astronomi eller någon annan kunskapsgren.

Staden Buchara är omgiven av en 23 fot hög mur. När man första gången ser denna stad, verkar den litet ödslig. De platta sammanbyggda taken ha mar-kens grågula färg. Gatorna likna ravi-ner, utgrävda av vatten i en platå. Men denna entonighet livas på ett behagligt sätt av de många kupolerna, med deras gröna och blå glaserade tegel eller be-

246


strukna med puts. Talrika rundade torn till moskéer och skolor glittra i solen, och mellan byggnaderna skymta mullbärs- och aprikosträd, valnötsträd •eller almar. Här och var bilda träden grupper kring dammarna eller bevatt-ningskanalerna. Mitt i staden, omgi-ven av en särskild fästningsmur, ligger emirens palats. Härskaren blev avsatt sommaren 1919, och gick i landsflykt till Afganistan. Buchara bildar nu en del av •den Usbekiska sovjetrepubliken, vars huvudstad är Samarkand.

Strategiska järnvägar. Om vi fortsätta vår resa med järnvä-

gen från Buchara, komma vi inom kort fram till Amu Darja. Vid Tjardjui ha ryssarna byggt en bro över floden. Här-ifrån går järnvägen i sydvästlig riktning genom öknen till den berömda oasen Merv, där den vid staden med samma namn förenar sig med den strategiska ba-nan till Kusjk vid af ganska gränsen.

Ryssarna ämnade draga denna bana fram till den viktiga staden Herat, men britter-nas hotande hållning tvungo dem att avstå från planen. För övrigt tjänade även den transkaspiska banan i främsta rum-met strategiska ändamål. Det gällde att hålla styr på turkmenerna och trygga Skobelevs erövringar. År 1880 började ryssarna bygga banan från Krasnovodsk vid Kaspiska kusten inåt land. Sex år senare nådde den fram till Merv. Med ti-den har denna järnväg dock vunnit allt-mera i ekonomisk betydelse.

Gammal havsbotten och sandöknar. Vid kusten ett stycke söder om Kras-

novodsk slutar den mycket omtalade Usboidalen, som av många forskare anses vara Amu Darjas gamla utlopp i Kaspiska havet. Att Oxus mynnade ut i denna stora insjö, hade redan forngrekerna hört, men troligt är, att de förväxlade den med Aralsjön. Den tidens föreställningar om de kaspiska ländernas geografi voro i

HUR MAN SPÄR FRAMTIDEN MED SMÅSTEN PÄ GATORNA I KOKAN Mellan det mäktiga Tienschans utlöpare i norr och Alaitag i söder ligger den fruktbara Fergana-dalen, som genomströmmas av Syr Darja och på sina välbevattnade fält bär bomullsskördar. Förr var Fergana ett självständigt kanat vars härskare bodde i Kokan. Men sedan 1876 befinner s ig landet under ryskt välde. På ett torg i Kokan sitter en blind man och spår folk med småsten.

7

HÄ

ST

MA

RK

NA

D F

RA

MF

ÖR

BIB

I K

AN

YM

S H

ÖG

SK

OL

A

I SA

MA

RK

AN

D

Sa

ma

rka

nd

s g

ato

r är

o tr

ånga

o

ch

täm

lige

n

smu

tsig

a,

men

st

aden

h

ar

öp

pn

a,

luft

iga

to

rg.

Ett

av

dem

är

Rig

ista

n,

Sto

rto

rget

, et

t an

nat

häs

tto

rget

. D

en k

up

olp

ryd

da

b

ygg

nad

en i

bak

gru

nd

en

byg

gdes

re

dan

13

88

av

B

ibi

Kan

ym,

Tim

ur

len

ks

kin

esis

ka

gem

ål.

Sam

ark

and

är

bek

ant

för

sin

hä

st-o

ch

åsn

emar

kn

ad.

Vin

o

ch

russ

in f

örp

ack

as h

är.

Sta

den

föl

l i

ryss

arn

as h

änd

er r

edan

18

68

. D

et

urå

ldri

ga S

amar

kan

d,

gam

mal

t re

dan

på

Ale

xan

der

den

st

ore

s ti

d,

är n

u h

uvu

dst

ad i

d

en

spli

tter

nya

so

vjet

rep

ub

lik

en

Usb

ekis

tan

. T

asjk

ent

är d

ock

fo

rtfa

ran

de

ad

min

istr

ativ

t ce

ntr

um

.

KA

RA

KIR

GIS

ER

I P

AM

IR S

AD

LA

OC

H L

AS

TA

TV

Ä S

VA

RT

A J

AK

AR

J

ak

en,

vars

lat

insk

a n

amn

bet

yder

gry

mto

xe,

är e

tt d

jur,

som

en

das

t tr

ives

up

pe

på

Tib

ets

och

Pam

irs

kal

la h

ögs

lätt

er.

Den

vil

da

jak

en k

an,

ansa

tt

med

oh

ante

rlig

gaf

felb

össa

,

bli

en

far

lig

mo

tstå

nd

are.

D

en h

ar b

run

, tj

ock

rag

g,

men

någ

ra

tam

a ra

ser

äro

hel

svar

ta.

Ja

ken

är

ett

u

tmär

kt

last

dju

r o

ch

lär

även

i

Kin

esis

ka

Tu

rkes

tan

an

vän

das

so

m

rid

dju

r fö

r

kav

alle

riet

. M

arco

P

olo,

so

m

till

V

ened

ig

med

fört

p

rov

på

den

u

tmär

kta

jak

ull

en,

ber

ätta

de

fan

tast

iska

h

isto

rier

om

d

essa

d

jur.

B

lan

d

ann

at

up

pga

v h

an,

att

de

ble

vo n

ästa

n l

ika

sto

ra s

om e

lefa

nte

r.

DE BERIDNA DELTAGARNA I BAIGUSPELET KÄMPA OM »BOLLEN» I Pamir spelar man ett spel, kallat Baigu. Det påminner om polo och rugby, men bollen är ingen-ting annat än en get utan huvud. Ridande på oskodda hästar, försöka de komma åt bollen. Den som lyckas måste galoppera kring en stolpe och til lbaka igen, medan alla andra j aga efter i akt och mening att hindra honom. Det hela verkar friskt och hurtigt, men samtidigt barbariskt.

själva verket mycket dunkla. Man trodde ju bland annat, att Jaxartes-Syr Darja var en biflod till Don. Oxus' och Aral-sjöns förbindelse med Kaspiska havet måste ha varit mycket äldre. Om Turans geolo-giska historia äro vi numera ganska väl underrättade. Under långa tidrymder har landet varit täckt av ett innanhav, kallat Thetys av geologerna, vilket ömsom svällt ut och ömsom krympt ihop, allt-efter jordskorpans fallande och stigande rörelser. De stora avloppslösa saltsjöarna äro rester av detta hav, och de vidsträckta dynlandskapen vid Aralsjön torde ha bil-dats av gammal havssand.

Det centrala Turkestan har ett utpräg-lat kontinentalklimat med ringa neder-börd, heta somrar och jämförelsevis kalla vintrar — vid Amu Darjas mynning, på ungefär samma breddgrad som Florens, kan temperaturen sjunka till — 26 gra-der. Så långt bergens inflytande sträc-ker sig, kan vegetationen vara ganska rik, och med tillhjälp av flodernas vatten har människan skapat fruktbara oaser.

Men utanför deras trollkrets tar busk-stäppen eller öknen vid. På stäpperna växa olika arter malört, saxaulbuskar, som utgöra ett gott bränsle, och lökplan-tor av flere slag. Mångenstädes trivas dock endast några anspråkslösa saltörter. Öknarna bilda ett bälte mellan Kaspiska havet och Balkaschsjön, avbrutet av de stora floderna. Kara Kum, Svarta san-den, Kisil Kum, Röda sanden och Ak Kum, Vita sanden, kallas de av turkfol-ken. I randområdena, särskilt där bergs-kedjornas utposter stiga upp ur slätten, har vinden hopat mäktiga stoftlager. Denna s. k. »löss» är i allmänhet bevuxen med stäppväxter, men bevattnad erbju-der den en god jordmån. I norr utbreda sig grässtäpper av den rysk-sibiriska typen.

I de musikaliska usbekernas land.

Om vi längs Usboidalen färdas åt nord-ost, komma vi till Amu Darjas vidsträckta delta. Här, i det forna kanatet Kiva,

TURKMENSK KÖPMAN, SOM BJUDER UT EN VACKER BUCHARAMATTA Turkmenerna skilja sig ifrån andra folk i Turkestan genom sina höga skinnmössor. Tadjukerna äro ättlingar av landets iranska befolkning. De turkiska usbekerna ha erövrat stora delar av Turkestan och ordet usbek är nästan liktydigt med adelsman. Turkmenerna ha under år-hundraden blandat blod med kringboende folk, särskilt perserna, vilkas kvinnor de rövade.


ligger staden Kungrad, bebodd av kara-kalpaker och turkmener. Befolkningen i denna trakt ägnar sig framför allt åt bo-skapsskötsel. Kött, smör och mjölk äro därför mycket billiga i Kungrad. Ett stycke söderut ligger Tjadja-Ili, vars in-vånare berömma sig av att vara profetens avkomlingar i rätt nedstigande led. I Gurlen äter man läckra meloner och ut-märkt bröd. Staden är även känd för sina sångare och musikanter, vilka verk-ligen måste vara mästare, då de nått ett sådant rykte i ett land, vars trubadurer under århundraden hälsats välkomna vid de muhammedanska furstarnas hov från Stambul i väster till Lahore i öster. Kivas huvudstad och centrum för dess handel och industri var fordom Urgendj. Orten är nu tämligen förfallen, men driver nå-got köpenskap med ryssarna. Ej heller den nya huvudstaden, Kiva, imponerar på främlingen. Dess befolkning har sjun-kit till några få tusen, men ännu betrak-tas den som en av de viktigaste härdarna för usbekisk bildning.

Tasjkent, den stora handelsstaden.

Kiva är fortfarande utan järnväg. Den transkaspiska banan går längre söderut över Merv, Buchara och Samarkand, me-dan den norra banan från Orenburg dra-gits på andra sidan Aralsjön till den vik-tiga handelsstaden Tasjkent. Denna stad, som under tsartiden utgjorde Tur-kestans administrativa medelpunkt, räk-nar enligt de senast tillgängliga siffrorna 270,000 invånare. Den består egentligen av tvenne städer, en äldre sartisk och en yngre rysk. Ryssarna ha gjort mycket för att försköna Tasjkent med träd-planteringar. 1 stadens basar härskar ett brokigt, intressant liv. Den anses knap-past äga sin like i den muhammedanska världen. Endast Kairos kan mäta sig med den. Här samlas alla österns skatter, de vackraste mattor i turkmensk, bucharisk eller afgansk stil, rikt broderade dräkter av kinesiskt siden samt utsökta arbeten i silver och brons.

Från Tasjkent går en järnväg söderut till den transkaspiska banan. Å andra sidan är staden även ändpunkt för den

nordöstra banan över Vjerny. Genom dessa förbindelser har Tasjkent blivit genomgångsstation och hållplats för varu-trafiken, icke blott från de närliggande rika provinserna Samarkand och Fergana utan även från avlägsnare delar av Tur-kestan. Samarkand och Kodjent driva handel med vin och söta turkestanska russin. Ryssarna ha återinfört den under islam nästan glömda vinberedningen. Fergana, med dess betydande städer, Kokan, Namangan, Margelan, och An-disjan, är som redan nämnts, ett mycket betydande bomullsdistrikt. Vete, durra och ris ha sedan gammalt odlats i Fer-gana, men numera har bomullsodlin-gen lagt beslag på så mycket åkerjord, att spannmål måste införas. Koppar, järn, bly, kol och petroleum finnas, men ut-nyttjas tillsvidare föga.

Med Marco Polo på Världens tak. Ferganabäckenet begränsas i norr av

utlöpare från det väldiga Tienschansyste-met. I söder inramas det av Alai tag, vars toppar resa sig mer än 6,000 meter över havets yta. Bortom Alai tag ligger åter en djup dal, vars sydsida bildas av Pa-mirs randberg. Pamir, av turkarna kal-lat Bam-i-Duniah, Världens tak, är en ödslig, av fjällryggar genomdragen hög-slätt, från vilken jordens mäktigaste berg-veck utstråla, som om de här sammanpres-sats i ett väldigt grepp. Om detta massiv, som med rätta tilldragit sig de moderna geografernas uppmärksamhet, kunde re-dan Marco Polo berätta intressanta detal-jer. Bland de vilda djur, som funnos här, märktes stora får med ovanligt långa, böjda horn. De talrika vargarna brukade riva en mängd får, vilkas horn och ben an-träffades överallt. Dessa lämningar sam-lade man vid sidan av vägen i små hö-gar, vilka skulle vägleda den resande, när marken täcktes av snö. Hornen voro enligt Polo så stora, att rävar kunde bo i dem, och så tunga, att en man ej orkade lyfta två samtidigt. Skildringen är full-komligt träffande. Argalifåret, Ovis Poli, jagas ännu i dag flitigt av karakirgiserna i Pamirs dalar, och dess huvud anses vara en präktig jakttrofé. 252

D e svartas världsdel GENOM AERIKA FRÄN VÄSTER TILL ÖSTER

Redan forntiden kände till de nordafrikanska kustländerna, portugisernas sjöfärder under femtonde århundradet klarlade i det väsentligaste Afrikas storlek och kustform, men det inre av de svartas världsdel har länge varit en sluten bok för Europa. E t t mer ingående utforskande av dessa okända områden börjar egentligen först med 1800-talet, då fransmän, engelsmän och tyskar begiva sig på vågsamma expeditioner genom hemlighetsfulla trakter, bebodda av vilda, ofta fientligt sinnade folk. Kolonister och erövrare följa i upptäckarnas spår, järnvägslinjer dragas genom vildmarken, och i våra dagar befinner sig hela det väldiga inre Afrika i europeiska makters ägo.

OM DET lyckas oss att komma över en ungefär femtio år gammal karta över

Afrika, skola vi finna att de ekvatoriala delarna av kontinenten förefalla bebodda blott vid kusterna; i övrigt finna vi ytterst få namn, och vida sträckor äro fullkom-ligt blanka. Detta är intet att för-våna sig över. Afrika är stort. De tidi-gaste upptäcktsfararna förirrade sig i de tropiska urskogarna, omkommo av sjuk-dom eller dödades av vilda djur eller ändå vildare infödingar. Därför föreställde man sig allmänt det tropiska Afrika som ur-sprungslandet för naturens trolska skön-het och dess grymhet, för guld och ele-fanter, slavar och kannibaler. Blicka vi däremot på en karta från vår tid, skola vi finna, att dessa vida områden äro täckta med färger, utvisande att de äro i euro-peiska staters besittning och därför ej längre fullt så outforskade och okända som på våra farföräldrars tid.

De första européerna. Européerna satte sig i begynnelsen fast

vid västkusten. För nästan femhundra år se-dan utforskade portugisiska sjöfarandehär trakterna närmast invid havet och funno en bred flod, Gambia, vid vars mynning smärre öar lågo kringströdda. De första brittiska fartygen lade an här år 1620, då konung Jakob I beviljade handels-rättigheter åt ett bolag, som drev sin verk-samhet under det mycket sägande nam-net The Merchant Adventurers of London. De företagsamma köpmännen uppförde ett fort på en ö, som de konungen till ära kallade St Jakobs ö, och detta var bör-jan till den första engelska kolonin. År 1664 förflyttades fortet till ön St Mary,

på vilken engelsmän uppförde staden Bathurst. På fastlandet på ömse sidor om floden sträcker sig bortåt 400 km inåt land ett område, Gambia, som år 1888 blev brittiskt protektorat.

En färd uppför Gambiafloden.

Dåtom oss företaga en tur med ångbåt uppför floden Gambia. Till en början går färden genom täta mangroveskogar, som dock glesna ju längre man kommer. Små-ningom börjar man bland de vidsträckta kärrmarkerna upptäcka fläckar av odlad jord, och slutligen komma vi till bördiga slätter, där väldiga boskapshjordar ströva omkring; infödingarna räkna sin för-mögenhet efter antalet kreatur de äga, icke i pengar. Betesmarkerna omväxla med odlade områden, vilka främst tjäna frambringandet av det slags nötter, som hos oss gå under namnet jordnötter. I forna dagar exporterade Gambia slavar, elefantbetar, vax, gummi och palmnötter, men infödingarna hava funnit odlingen av jordnötter så lönande, att de ej be-kymra sig stort om att alstra produkter av annat slag.

Infödingarna i Gambia äro riktiga neg-rer med svart hud, platta breda näsor, krulligt hår och tjocka läppar. De gå nästan nakna och erhålla ingen uppfost-ran frånsett de kunskaper, som meddelas dem av de fåtaliga missionsskolor, som verka i landet.

Franska och portugisiska besittningar möta oss på vår färd vidare längs kusten, fruktbara områden, med vilka vita män drivit handel redan i fyrahundra år. Därpå komma vi till Sierra Deone, en engelsk besittning, som i administrativt

iv. j 253

TORGET I FREETOWN, SIERRA LEONES HUVUDSTAD Freetown grundades år 1787 av brittisk-afrikanska handelskompaniet som ett hem för fri-givna negerslavar. I våra dagar är Preetown huvudstad i kolonin Sierra Leone och en blomst-rande handelsplats, vilket kommer till synes på den livliga gatubilden här ovan. Härtil l har bidragit det faktum, att staden äger den bästa hamnen på hela västafrikanska kusten.

hänseende uppdelats i tvenne områden: kolonin Sierra Leone, bestående av kust-bältet jämte närliggande öar, och protek-toratet Sierra Leone, som sträcker sig inåt landet över en areal av inemot 70,000 kvadratkilometer.

I Sierra bedrevs fordom en livlig slav-handel. Kolonin uppkom på så sätt, att brittisk-afrikanska handelskompaniet år 1787 inköpte en kuststräcka söder om floden Rokell för att där bereda ett hem för frigivna slavar. Området erhöll det

betecknande namnet Freetown, »Den fria staden». Syftet med engelsmännens land-förvärv var emellertid icke enbart av filantropisk natur. De avsågo även att därmed skapa en bas för inledande av handelsförbindelser med de på naturskat-ter rika trakterna i omnejden. Båda planerna slogo lyckligt ut, och i våra da-gar är Freetown huvudstad i Sierra Leone och ett blomstrande samhälle, som för-utom ett flertal skolor och ett universitet äger den bästa hamnen på hela väst-

EN SÄLLSAM GUDOMLIGHET Den gängse religionen bland fanti-folket i brittiska Guldkustkolonin är fetischdyrkan, enligt vilken mäktiga andar bo i vissa föremål, djur eller exempelvis i ett beläte lik-nande detta, som dyrkas i en b y i distriktet Wassaw. De vidskepliga infödingarna för-mena, att dessa andar kunna vålla dem mycket ont, om man ej söker vinna deras bevågenhet.

afrikanska kusten. Protektoratet över det inre av landet upprättades år 1896.

Enär floderna ej äro segelbara på längre sträckor, nödgas vi för en färd inåt land anlita järnvägen från Freetown, och om vi befinna oss i december eller januari månad, skola vi utsättas för den bitande skarpa harmattan, en torr, stoftbemängd nordanvind från Sahara.

Invånarna i Sierra hava framgått ur en blandning av många negerfolk, och många av dem utmärka sig för en rätt ljus hudfärg. Inom kolonin bekänner sig

största delen av befolkningen till kris-tendomen, i protektoratet är den dels hednisk, dels mohammedansk.

De viktigaste produkter, som frambrin-gas i Sierra Leone, äro jordnötter, ris, palmnötter, kautschuk och maniok, varav vi erhålla kassavagryn.

Sierra Leone gränsar i öster till neger-republiken Liberia, som grundlades år 1816 av ett amerikanskt sällskap för främjande av frigivna negerslavars livs-möjligheter. Därefter följer Franska El-fenbenskusten med ett hett, fuktigt och

DE

N M

ÖR

KH

YA

DE

DR

OT

TN

ING

EN

AV

MA

SSA

I A

LL

SIN

KU

NG

LIG

A P

RA

KT

D

rott

nin

g M

essi

här

skar

öve

r d

et

lill

a ri

ket

Mas

sa p

å ö

n S

her

bro

, ti

llh

öra

nd

e d

en b

ritt

isk

a ko

lon

in S

ierr

a L

eon

e. V

i se

hen

ne

hä

r p

å b

ild

en b

ege

sig

till

ett

vik

ti

gt

sam

man

träf

fan

de,

fö

retr

ädd

och

led

saga

d a

v s

ina

dan

sers

ko

r.

I st

älle

t fö

r k

ron

a sy

nes

ho

n e

gen

do

mli

gt n

og

för

edra

ga e

n h

ög s

ilk

esh

att

av e

lega

nta

ste

euro

pei

ska

fas

on.

Ön

Sh

erb

ro h

ar s

ynn

erli

gen

fru

ktb

ar jo

rdm

ån, o

ch b

efol

knin

gen

är

god

lyn

t o

ch a

rbet

sam

. H

eden

do

men

är

förh

ärsk

and

e b

lan

d d

e in

föd

da,

och

st

or

ma

kt

utö

vas

av

tve

nn

e h

emli

ga s

amfu

nd

—

Por

ro-s

amfu

nd

et,

som

bes

täm

mer

män

nen

s va

nd

el,

och

Bu

nd

u-s

amfu

nd

et,

som

in

verk

ar p

å k

vin

nor

nas

.

•*57

I P

RO

VIN

SEN

ASJ

AN

TI

KO

NC

EN

TR

ER

AR

SIG

HA

ND

EL

N P

Å T

OR

GE

T I

KU

MA

SSI

Ku

mas

si

hu

vud

stad

i p

rovi

nse

n A

sjan

ti i

Gu

ldk

ust

ko

lon

in,

är n

u n

ågon

tin

g h

elt

ann

at

än

vad

den

var

på

slav

han

del

ns

tid

er,

ty d

å va

r d

et k

rigi

ska

asia

nti

-fo

lket

en

sk

räck

fö

r a

lla

and

ra

neg

erst

amm

ar i

V

ästa

frik

a.

Vår

tid

s K

um

assi

är

änd

stat

ion

för

en

jär

nvä

g fr

ån k

ust

stad

en S

eko

nd

i oc

h

han

dla

r ic

ke

med

sl

avar

u

tan

m

ed

ka

ka

o,

ko

lan

ött

er,

kau

tsch

uk

o

ch

bo

skap

. I

när

het

en a

v st

aden

lig

ga d

e gu

ldfy

nd

igh

eter

, vi

lka

get

t ko

lon

in d

ess

nam

n.

DE SVARTAS VÄRLDSDEL

osunt klimat, men en duktig och arbet-sam befolkning.

Det därpå följande avsnittet av Guinea-kusten, känt under det lockande namnet Guldkusten, blev brittisk koloni genom att England under senare hälften av 1800-talet medels köp satte sig i besittning av de kolonier, som där anlagts av andra europeiska makter. Ett stycke längre in i landet mötte engelsmännen dock snart en fruktansvärd motståndare i det strids-lystna asjantifolket, med vilket de nöd-gades föra flere blodiga krig. År 1900

lyckades de slutligen få bukt med de tappra svarta krigarna, och året därpå införlivades Asjantiriket med Guldkust-kolonin, medan det längre norrut belägna området, numera känt under namnet Norra provinserna, ställdes under brit tiskt beskydd. Den siste asjantikonun gen deporterades, men tilläts senare åter vända till sitt land, där han i lugn och ro slutade sina dagar år 1924.

Infödingarna, särskilt asjanti-folket och det med detta besläktade fanti-folket, utmärka sig för en varm, mörkbrun hud-

EN UNG DAM FRÄN GULDKUSTEN VID SIN TOALETT l i n stor del av infödingarna i Gnldkustkolonin hör till fanti-folket, som säges v a r a en av de högst stående negerstammarna. Panti-negrerna äro fredliga och arbetsamma. De ägna sig övervägande åt fiske och jordbruk. Denna unga fanti-kvinna håller just på att sätta

upp sitt hår på ett av infödingarna älskat vis.

258

EN ÖKENRYTTARE FRÄN SOKOTO I NIGERIA Sokoto är den nordvästligaste provinsen i Nigeria och gränsar till Sahara. Denne mörk-hyade ryttare bär ett typiskt »ansiktskläde», vilket han drar upp över mun och näsborrar då det gäller att skydda sig mot ökensanden. Den väldiga skölden är förfärdigad av en oxhud. Vid tyglarna har han fäst amuletter till skydd mot onda magiska inflytelser.

färg. De äro relativt civiliserade i trak-terna vid kusten, där det finnes ett flertal regeringsskölor, men inne i landet stå de däremot ännu på en rätt efterbliven nivå.

Om vi stiga i land i Sekondi, en av Guldkustens många goda hamnar, för oss en 270 km lång järnväg till Kumassi, Asjantirikets forna huvudstad. I när-heten av denna ligga de guldfyndigheter, som en gång i tiden gett kolonin dess namn.

De flesta mera betydande städer stå i telegrafisk förbindelse med varandra, och där järnvägen upphör kan man fortsätta färden med automobil.

De viktigaste utförselvarorna hava länge

utgjorts av guld, värdefulla träslag, kolanöt -ter, säd, palmolja och palmnötter. För un-gefär trettio år sedan påbörjades odlingen av kakaobönor, vilken nu håller på att ut-veckla sig till huvudkällan för kolonins väl-stånd. Halva världsbehovet av kakao täc-kes numera genom import från Guldkusten.

Om vi ånyo stiga ombord på vår ångbåt i Sekondi och fortsätta färden längs kus-ten, fara vi förbi Cape Coast Castle, plat-sen för den ursprungliga brittiska bosätt-ningen, och Akkra, den nuvarande hu-vudstaden, försedd med trådlös telegraf-station. När vi nått staden L,ome, be-finna vi oss på tröskeln till Togolandet,

PÅ

TO

RG

EN

I

BO

RN

U

I N

OR

DÖ

STR

A

NIG

ER

IA

SAL

UB

JUD

AS

M

AT

TO

R

AV

PA

LM

FIB

RE

R

Bo

rnu

är

en

an

nan

av

Nig

eria

s n

orr

a p

rovi

nse

r,

bel

ägen

ö

ster

om

S

ok

oto

. P

rovi

nse

n b

estå

r av

m

yck

et

torr

a o

ch h

eta

slät

ter,

m

en

då

man

i r

egel

n

ka

n

säk

ra

sig

till

gån

g p

å va

tten

ge

nom

b

run

nsb

orrn

ing

är j

ord

mån

en y

tter

st f

ruk

tbar

. P

å to

rgen

i p

rovi

nse

ns

städ

er u

tbju

da

s m

atto

r, g

jord

a av

pal

m-

fib

rer.

D

e ar

o m

yck

et s

kic

kli

gt

flät

ade

oc

h o

fta

pry

dd

a m

ed v

ack

ra,

färg

gran

na

tec

kn

inga

r.

Infö

din

garn

a i

pro

vin

sen

Bo

rnu

äro

i l

ikh

et m

ed m

ånga

an

dra

av

Nig

eria

s n

eger

stam

mar

ytt

erst

beg

ivn

a p

å at

t fö

rtjä

na

pen

gar

och

h

ålla

of

ta

mar

kn

ad

dyg

net

om

.

I KENYAKOLONIN köper en man sin hustru av hennes fader. Denne unge inföding nödgades för sin vana brud erlägga ej mindre än åtta kor, tio getter oeh tjugu krus starkt inhemskt öl.

SMÅTTINGARNA I NIGERIA gå ytterst lätt klädda t.o.m. då de liksom dessa två flickor äro iförda sin bästa stass. Den onaturliga huvudformen har bibragts dem i deras späda barndom.

DOMSTOLSBYGGNADEN I KANO, HUVUDSTAD I PROVINSEN KANO Samtliga hus i Kano äro i likhet med denna domstolsbyggnad uppförda av lera, till och med huvudmoskén och härskarens palats, som upptar ett område av ca femton hektar. Husen äro prydda med underliga teckningar, vilka ritats i leran innan solen bränt den hård som sten. Staden är omgiven av en hög lermur vilken i sin tur skyddas av en djup vallgrav.

HÄLSOBRINGANDE ÖRTER SALUBJUDAS PÄ TORGET I KANO Kano äger gamla anor som betydande handelsplats. Stadens invånare drevo i forna tider livlig handel med morerna i Tripolis, av vilka de erhöllo den mohammedanska religion de fortfarande troget hålla fast vid. Kano är i våra dagar huvudstad i den blomstrande provinsen K a n o i

norra Nigeria. En järnväg förenar Kano med hela kolonins huvudstad Lagos.


som före världskriget tillhörde Tyskland. Detta område, som numera står under fransk-engelsk förvaltning, är synnerli-gen rikt, och förutom palmolja och palm-nötter — de viktigaste exportartiklarna

odlas där bomull, majs, kakao, kaut-schuk m. m.

En dyrt förvärvad besittning. Fortsätta vi färden österut, komma vi

till den franska besittningen Dahomey, vars erövring kostat hårda och blodiga strider med infödda härskare. Infödin-garna tillhöra sudannegrerna och äro till största delen fetischdyrkare. I staden Ouidah finnes dock sedan gammalt en katolsk missionsstation, vilken förvärvat ett icke ringa antal proselyter bland den infödda befolkningen. Den förnämsta handelsorten är Porto Novo, men dess-utom har Dahomey ytterligare ett flertal folkrika platser, bland dem Kotonou, kolonins största hamn och blivande hu-vudstad.

Öster om Dahomey ligger det väldiga område av brittiska besittningar, som efter floden Niger erhållit namnet Nigeria. Floden Niger flyter in i Nigeria utmed Dahomeys nordgräns, fortsätter därpå i sydvästlig riktning tills den möter den från öster kommande floden Benue, varpå den fortsätter sitt lopp söderut för att på ett avstånd av ungefär 220 km från havet bilda ett delta och upplösa sig i ett flertal små floder och laguner.

För en färd inåt land stå två möjlig-heter öppna för oss. Vi kunna göra en flodtur uppför Niger ända till staden Djebba eller också stiga på tåget från huvudstaden Bagos vid kusten till de nordliga provinsstäderna Saria och Kano. Vilken väg vi än välja komma vi att först färdas genom täta tropiska skogar, där det vimlar av mahogny-, ebenholts-, ceder-, kork- och kolanötsträd. Därpå följa kaut-schukväxter, johannisbrödträd, vilda da-delpalmer och smörträd, vilkas frukter lämna ett vegetabiliskt smör, som för-täres av infödingarna och även expor-teras till Europa, där det kommer till användning vid framställning av tvål, ljus och pomador.

Skogarna börja så småningom att

glesna, och vi skymta snart små plante-ringar av jamsrötter, majs, bananer, durra-korn och kakao.

De delar av Nigeria, som ligga norr om floderna Niger och Benue, sammanfattas vanligen under benämningen Norra Pro-vinserna. Här är jordmånen redan mindre fruktbar, vilket utvisar att det ej är långt till Sahara. Infödingarna tillhöra fulani-och haussanegrerna. Fulanifolket har kommit till dessa nejder från trakterna vid Afrikas östkust. Haussafolket har for-dom behärskat hela norra Nigeria från Tsadsjön till Sokoto och längre västerut. Haussanegrerna äro kända för sin intelli-gens och arbetsduglighet. De äro icke hedningar, utan mohammedaner.

Från Saria för oss en liten bergsbana till Bautschi-platån. »Stigningarna äro mycket skarpa, och innan järnvägen bygg-des kunde man ej tränga in i detta hög-land annat än genom tre smala och ytterst lättbevakade pass. Bautschi-platåns be-folkning är sammansatt av olika stammar. Man träffar bland den en mångfald skiftande typer, från becksvarta indivi-der till personer med påfallande ljus hud-färg och nära nog europeiska anletsdrag.

Ehuru vägar byggts och byggas i alla riktningar, finns det ännu platser i Nige-ria, som en vit man aldrig besökt, och från en del trakter nås man av rykten 0111 kannibalism och andra grymma seder. Bland de mest fruktade stammarna i Nigeria är det i trakterna söder om flo-den Benue bosatta inuntschifolket, som tillvidare är fullkomligt oberört av euro-peiskt inflytande och högligen fruktat på grund av den skicklighet dess stridslystna bågskyttar utveckla i avlossandet av sina förgiftade pilar. Ett annat krigiskt släkte är jumba-stammen i västra delen av Syd-nigeria, som dock står på en högre nivå än muntschinegrerna och bekänner sig till islam.

Öster 0111 Nigeria ligger Kamerun, som sträcker sig från kusten till Tsad-sjön. Ka-merun var i likhet med Togolandet före världskriget en tysk koloni och styres nu av Frankrike och Storbritannien. De in-födda tillhöra till övervägande del den stora banturasen, spridd över vida om-råden av Öst- och Svdafrika från Victoria-

264

FÖ

RST

A S

TA

DIE

T A

V E

TT

HU

SBY

GG

E

I N

OR

DN

IGE

RIA

D

enn

a fo

togr

afi

dem

on

stre

rar

för

oss

det

för

sta

sta

die

t vi

d b

ygga

nd

et a

v et

t le

rhu

s i

Nig

eria

. D

en r

öda

lera

n k

nåd

as f

ör h

and

til

l o

tym

pli

ga k

lot,

vil

ka

lägg

as i

sole

n

för

at

t to

rka

o

ch

bli

va h

ård

a;

sålu

nd

a er

hål

las

byg

gnad

steg

len

. D

e fy

ra i

nfö

din

garn

a i

bak

gru

nd

en b

earb

eta

med

föt

tern

a l

era,

u

pp

-b

lan

da

d

med

va

tten

; p

å så

sä

tt

fram

stäl

les

m

urb

ruk

et,

varm

ed

tom

rum

men

m

ella

n

klo

ten

k

itta

s ig

en.

Den

u

pp

åt

avsm

aln

and

e m

ur,

so

m

vi

se

un

der

u

pp

föra

nd

e,

är

avse

dd

a

tt

inh

ägn

a en

gr

up

p

av

hu

s.

T

Nig

eria

är

o n

ämli

gen

sj

älva

h

usm

ura

rna

lika

tj

ock

a u

pp

till

so

m n

edti

ll.

TAKTÄCKNING AV ETT LERHUS I STADEN NUPE*I NIGERIA Det höga, spetsiga taket på detta cirkelrunda lerlius sujuter fram över väggarna och upp-bäres som vi se a v skulpterade träpelare. Infödingarna i Nigeria äro särdeles skickliga taktäckare och kunna bygga fullkomligt vat tentäta tak av gräs. Nupe-negrerna äro intelli genta och arbetsamma och användes fordom av de vita köpmännen som s lavj ägare

sjön nästan ända fram till Kapstaden. I kusttrakterna finnas av tyskarna an-lagda gummi- och kakaoplanteringar, men i övrigt är det bördiga landet tills-vidare nästan fullkomligt outvecklat och erbjuder ett rikt fält för företagsamheten.

När vi lämna Kamerun bakom oss, färdas vi genom Franska Ekvatorial- Af-rika, omfattande de fyra kolonierna Ga-bon, Mellersta Kongo, Ubangi-Schari och Tsad. Franska Ekvatorial-Afrika expor-terar till Europa många värdefulla trä-slag, kaffe, maniok, kakao, elfenben, kautschuk, palmnötter m. m. — kort sagt produkter, som vi redan ofta mött på listan över gängse exportalster från de europeiska makternas besittningar i de svartas världsdel. Befolkningen till-hör en mängd olika stammar, bland vilka vi märka det dvärglika, gulhyade abongofolket, vilket antagligen en gång i världen varit landets urinvånare, men nu för en undangömd tillvaro i ogenom-trängliga urskogar. En övervägande del av . infödingarna tillhör likväl bantu-rasen.

Nästa nya område, som möter oss, är Belgiska Kongo, som efter världskriget äger en areal av nära nog 2 1 / 2 miljon kva-dratkilometer och ungefär r i 1 / 2 miljon invånare. Då Kongoområdet första gån-gen öppnades för europeiskt inflytande, gjordes det till en oavhängig stat med Belgiens konung Beopold II som suverän. Ursprungligen rådde sålunda blott perso-nalunion mellan Belgien och Kongo, men under tidens lopp förvärvade sig Belgien allt större inflytande på skötseln av Kon-gos angelägenheter, tills formlig annek-tering ägde rum år 1907. Kongos förvalt-ning under den tid, då landet styrdes av-belgiske konungen och hans ämbetsmän, bildar för övrigt genom den skamliga be-handlingen av de infödda ett ytterst ned-slående kapitel i den nyaste europeiska kolonialpolitikens historia.

Den förnämsta exportvaran från Bel-giska Kongo är kautschuk. Även elfen-bensexporten uppnår en betydande om-fattning, och Kongo står som leverantör av denna artikel främst bland alla gebit i Afrika.

HU

R M

AN

BY

GG

ER

BR

OA

R

OC

H F

OR

SLA

R V

AR

OR

I S

YD

NIG

ER

IAS

DJU

NG

LE

R

Ova

nst

åen

de

foto

graf

i

för

os

s ti

ll

Ka

lab

ar

i sy

dös

tra

Nig

eria

o

ch

visa

r os

s en

p

roce

ssio

n a

v in

föd

inga

r,

bär

and

e ri

ssäc

kar

till

to

rget

i st

aden

Aro

C

hu

ka.

I

de

om

giva

nd

e tr

akte

rna

fin

ns

det

vi

sser

lige

n

god

a oc

h

bre

da

bil

väga

r,

men

u

nd

er

den

re

gnig

a år

stid

en

sväm

ma

de

talr

ika

flo

der

na

och

åa

rna

ofta

ö

ver

sin

a b

räd

da

r,

och

d

å n

öd

gas

man

v

id

tran

spo

rt

av

varo

r ta

ga

sin

ti

llfl

ykt

till

p

rovi

sori

skt

anla

gda

bro

ar,

för

b

räck

lig

a at

t b

ära

tun

ga

mo

torf

ord

om

. F

ord

om

var

eben

hol

ts

den

vi

kti

gast

e ex

po

rtar

tik

eln

i d

etta

geb

it.


Befolkningen utgör en grupp av ban-tnrasen, fördelad på en mängd olika folk av skiftande fysisk och psykisk sär-art. Infödingarna äro i regeln uthålliga och arbetsamma, och många bland dem utveckla en häpnadsväckande skicklig-het i av européerna införda fredliga närin-gar. En folkspillra, som skarpt avviker från bantufolken, är de dvärglika batna-negrerna, vilka förmodligen varit om-rådets urbefolkning.

Göra vi från Belgiska Kongo en avstic-kare norrut, komma vi till Sudan, det rika landområde, som efter lord Kitche-ners segerrika fälttåg under förra århund-radets sista decennium lades under Eng-lands och Egyptens förenade herravälde.

I Sudans nordligaste provinser odlar

man i stor utsträckning jordnötter, dad-lar och hirs, den infödda befolkningens viktigaste födoämne. Om vi fara söderut med ångare längs Vita Nilen, går vår färd genom bördiga trakter, vilka bl. a. fylla världsbehovet av gummi arabicum. Snart förenar sig Nilen med den från väster kommande floden Bahr-el-Ghasal, och nu ändrar landskapet karaktär. Den låg-länta, av många bifloder till Nilen bevatt-nade marken är den fruktbaraste i hela Sudan, och i och med det infödingarna vaknat till insikt om arbetets välsignelse kan man vänta sig rik avkastning av lant-bruket.

Forskningen gör gällande att södra Sudan är negerrasens ursprungliga hem-vist, och för visso äro de flesta infödingar

ETT MAUSOLEUM PÄ KALABARKUSTEN I SYDÖSTRA NIGERIA Ibidio-negrerna äro en vild stam av skogsmän, bosatt vid Kalabarkusten i sydöstra Nigeria. De dölja sina boningar i djunglernas djup, men för de dödas gravbyggnader, uppförda av vackert sirat trävirke med tak av palmblad, välja de gärna öppna platser. De hädangång-nas andar ihågkommas med offer av bägare, grytor, krukor och andra nyttiga föremål.

268


man ser här äkta negrer av den mest'pri-mitiva typ, en del av dem till och med män-niskoätare. De avvika starkt från befolk-ningen i norra Sudan, som huvudsakligen består av araber, nubier och individer av blandad ras.

Vid Redj af är Nilen ej längre segelbar, och vi måste därför fortsätta landvägen till Numile. Vi beträda nu det brittiska Uganda-protektoratets område. En ån-gare för oss utmed Nilen till Albert-sjön, därifrån vi med motorbåt, ångare eller järnväg kunna fortsätta till Victoria-sjön, det näst största innanhavet i värl-den.

Infödingarna i Uganda tillhöra en mång-falld olika negerstammar. Som de högst

stående bland dessa måste man otvivel-aktigt anse batanga-negrerna, ett resligt och idogt släkte, som omvänts till den kristna tron.

Befolkningens huvudföda är bananer, som här förekomma i överflöd. Den vik-tigaste näringen är bomullsodling, men därutöver odlas också kautschukväxter, ris, peppar och socker. Uganda saknar förbindelse med kusten, och största delen av protektoratets handel med den yttre världen förmedlas därför av Uganda-ba-nan, som vi nu skola betjäna oss av. Denna järnväg ligger ej i själva Uganda, utan löper från Victoriasjön tvärs genom Kenyakolonin till staden Mombassa vid kusten.

KAMELDRIVARNA RASTA EFTER FÄRDENS VEDERMÖDOR Bisjarin är namnet på en nomadstam av liamitisk härstamning, som strövar kring i nordöstra Afrika mellan Nilen oeli Röda havet. Den lever huvudsakligen av get- och kamelavel, men ägnar sig även åt att samla sennetblad, strutsfjädrar, elfenben och gummi arabicum, som med

kamelkaravanerna föras till Sudans städer för att där salubjudas.

269

EN BÅLD KRIGARE FRÅN NORDÖSTRA SUDAN Denne unge arab tillhör hadendoa-stammen, som strövar kring i den klippiga Nubiska öknen söder om Suakin. Spjutet , dolken och skölden lämna oss ej i ringaste tv ive l om vilket hantverk han valt till sitt, och vi förvåna oss ej över att han i l ikhet med sina stamfränder är en oför-vägen krigare. Det yv iga håret lämnar ett förträffligt skydd mot Afrikas brännande sol.

FL

OD

HÄ

ST

EN

fö

rek

om

mer

i

våra

d

agar

blo

tt

i st

örr

e fl

oder

och

sjö

ar i

det

in

re a

v A

frik

a.

Det

vä

ldig

a d

jure

t ti

llb

rin

gar

stö

rsta

del

en a

v si

n t

id i

va

ttn

et,

och

i r

egel

n ä

ro e

nd

ast

ögon

en o

ch n

äsb

orr

arn

a sy

nli

ga o

van

för

vat

ten

ytan

. V

id d

ykn

ing

kan

det

hål

la s

ig u

nd

er v

atte

n i

näs

tan

fem

min

ute

rs t

id.

Flo

dh

äste

n ä

r et

t i

man

ga a

vsee

nd

en n

ytt

igt

dju

r.

Hu

den

läm

nar

mat

eria

l ti

ll r

idp

isko

r, s

kö

ldar

m.

m.,

kö

ttet

ocl

i sp

äck

et ä

r m

yck

et e

fter

fik

at a

v in

-fö

din

garn

a, o

ch f

ord

om g

jord

e m

an l

öst

änd

er a

v tä

nd

ern

a. D

en v

anli

ga f

lod

häs

ten

är

ca.

4 m

lån

g o

ch 1

l/ 2

m h

ög,

men

i U

ber

ia f

örek

omm

er e

n m

ind

re a

rt.

KONUNGEN AV GAMBIA uppträder med en värdighet, som fullt överensstämmer med hans rang. Kronan av guld och ädelsten, sammet och hermelin kunde lika väl pryda en euro-peisk härskares huvud. Den blottade överkroppen och de blå filttofflorna, som skyla de kung-liga fötterna, säga oss likväl otvetydigt, att vi stå inför en afrikansk potentat i sino prvdno.

EN KRIGSDANS SOM SER UT SOM EN STRID PÄ LIV OCH DÖD Infödingarna i Somalilandet äro till övervägande del nomadiserande boskapsherdar, som draga kring från plats till plats med sina stora hjordar av kor, får och getter. Somalinomaderna äro tillika mycket tappra och uthålliga krigare. De båda fotografierna på denna sida återge en krigsdans, utförd av tvenne stridande män under medverkan av en spjutbärande kör.

STRIDEN ÄR AVGJORD NÄR SKÖLDBÄRAREN FALLER TILL MARKEN Den ena av kämparna är beväpnad med en huggare, den andre värjer sig med en sköld, och därpå tager enviget vid. Efter några omgångar faller sköldbäraren till marken, medan kören utstöter vilda jubelrop. Då det hela blott är en dans, undgår den besegrade dock det hugg,

som under andra förhållanden skulle hava förpassat honom till en bättre värld.

IV. 4.

TELEGRAFSTOLPARNA UTVISA A T T CIVILISATIONEN ÄR I ANTÅGANDE Det första den vite mannen gör, när han trängt in i ett nytt land och ärnar öppna det för fredlig handel, är att upprätta telegrafförbindelse med närmaste större hamn. Denna fotografi har tagits i Tanganjikaterritoriet och visar infödingar bärande på de höga, smäckra stolpar av

gjutjärn, vid vilka telegraftrådarna snart skola fästas. 274

KR

IGIS

KA

M

ASA

I-N

EG

RE

R

FIR

A

SIN

SE

GE

R

ÖV

ER

D

JUR

EN

S K

ON

UN

G

Mas

ai-n

egre

rna

i K

enya

ko

lon

in

äro

ett

myc

ket

kr

igis

kt s

läk

te,

och

d

et

är e

j lä

nge

se

dan

sta

mm

ens

un

ga

män

p

läga

de

van

dra

u

t b

eväp

nad

e m

ed

spju

t o

ch s

värd

och

dö

dad

e vi

lken

man

de

än m

ött

e, b

lott

och

bar

t fö

r n

öje

t at

t d

öd

a.

Där

emo

t sä

ges

det

, at

t d

et a

ldri

g sk

ull

e h

ava

fal

lit

dem

in

att

dö

da

kvin

nor

o

ch

bar

n.

Mas

aifo

lket

är

bof

ast

i en

tra

kt,

som

vi

mla

r av

hö

gvil

t,

men

de

föra

kta

al

lt

ann

at

vill

ebrå

d

och

an

fall

a

end

ast

lejo

net

, so

m d

e ta

ga a

v d

aga

gen

om a

tt f

rån

all

a si

dor

an

sätt

a d

et m

ed s

in v

assa

sp

jut.

Kenyakolonin företer en skiftande an-blick. Öde, torra vidder omväxla med heta, bördiga slätter och jämförelsevis svala högland. Regeringen hade fordom sitt säte i Mombassa, men är i våra dagar förlagd till Nairobi. Vår tågresa för oss till denna stad, en livlig och blomstrande ort med elektrisk belysning, telefonvä-

sen och en massa moderna automobiler. Nairobi bildar med sina höglänta omgiv-ningar den enda lämpliga vistelseorten för européer; blott infödingar kunna ut-härda klimatet i Kenyas tropiska låg-land.

Landet vimlar av högvilt, och då tåget lämnar Nairobi rusar det fram över

KVINNOR OCH BARN I KENYAKOLONIN Kikuyu-stammen är bosatt i Kenyakolonin i trakterna kring huvudstaden Nairobi. Kikuyu-negrerna äro småväxta , men mycket kraftigt byggda, och därför orka kvinnorna bära sina barn huru långa sträckor som helst på det sätt bilden här ovan visar. Stammen är fredlig och god-

l y n t och skiljer sig sålunda mycket från de blodtörstiga masainegrerna.

KA

NO

TF

ÄR

D P

Ä B

AN

GV

EO

LO

S G

RU

ND

A V

AT

TE

N

I N

ord

-Rh

od

esia

beg

agn

ar m

an s

ig a

v b

etyd

ligt

min

dre

kan

oter

än

i T

anga

nji

ka-

terr

ito

riet

, m

en

de

ur

sjö

bo

ttn

en

up

psk

juta

nd

e va

ssrö

ren

utv

isa

ock

så,

att

Ban

gveo

lo-s

jön

är

vi

da

gru

nd

are

än d

en

dju

pa

Tan

gan

jik

a-sj

ön

.

ET

T J

AK

TSÄ

LL

SKA

P I

TA

NG

AN

JIK

A-T

ER

RIT

OR

IET

T

anga

nji

kas

jön

är

p

å m

ånga

st

älle

n

näs

tan

h

alvt

ann

at

tuse

nta

l m

eter

d

jup

, oc

h

kn

app

ast

någ

onst

ädes

j m

ind

re

än

tuse

n

met

er

dju

p,

men

in

föd

inga

rna

tv

eka

d

ock

ej

at

t fä

rdas

på

den

i s

mal

a u

rho

lkad

e k

ano

ter.

M

änn

en p

é b

ild

en

åter

vän

da

från

en

ja

kte

xped

itio

n.

'

INFÖDINGSHYDDOR PÅ TANGANJIK A-S JÖNS ÖSTRA STRAND Den långsmala Tanganj ika-s jön är belägen mellan britt iskt och belgiskt territorium. Den är 645 k m lång, men b lot t 30—80 km bred. Den är mestadels omgiven av berg, som dock stund-om avlösas av fruktbara grässlätter eller savanner. Så är fallet med denna plats, där en neger-

stam slagit sig ned och b y g g t sig hyddor av rör.

SUAHELI-KVINNOR PÅ SANSIBAR BEREDA KRYDDNEJLIKOR Först år 1818 infördes kryddnejl ikan till Sansibar från Moluckerna, och l ikväl tillfreds-ställer denna lilla ö jämte' ön Pemba numera sju åttondedelar av mänsklighetens behov av denna vara. Kvinnorna klättra upp i träden och plocka blomknopparna. Därpå låta

de dem torka några dagar, och kryddnejl ikorna äro färdiga för export.

UNGA AVEMBA-KRIGARE VID NORD-RHODESIAS GRÄNS I nordöstra delen av Nord-Rhodesia, vid gränsen mot Tanganjika-territoriet bor det bantustammen tillhöriga avemba-folket, som ännu för några årtionden sedan enväldigt styrde i denna trakt och höll alla andra negerfolk i sträng underdånighet. Dessa båda unga krigare med fjäderprydnader, spjut och sköldar visa sig för oss i full stridsutrustning.

Athi-slätten där man ser zebror, antilo-per, strutsar och då och då t. o. m. ett lejon. Infödingarna existera under myc-ket olikartade villkor: i somliga byar leva de som för tusen år sedan, men på ett avstånd av fem mil från dessa kunna vi möta negrer i europeisk dräkt med brillor på näsan. Masai-negrerna i sydvästligaste delen av kolonin äro den mest intresse-väckande av de infödda stammarna. De utmärka sig särskilt för sina krigaregen-skaper.

I tullunion med Uganda och Kenya står Tanganjika-territoriet, fordom huvud-delen av Tyska Öst-Afrika, nu ett brit-tiskt mandat under Nationernas förbund,

gränsande i väster till Belgiska Kongo, i söder till Portugisiska Öst-Afrika och det brittiska Nord-Rhodesia.

Tanganjika-territoriet har många yp-perliga hamnar vid Indiska Oceanen. Den viktigaste är Daressalam, där vi stiga ombord på en ångbåt, som efter en några timmars färd i nordlig riktning för oss till Sansibar, korallön utanför Afrikas östkust. Sansibar bildar jämte den närbelägna ön Pemba ett sultanat under brittiskt beskydd. Befolkningen består till övervägande del av suaheli-negrer, en grupp av banturasen, och bekänner sig till islam. Ön är vacker, men klimatet däremot ytterst osunt.

MA

RO

CK

AN

SKA

NE

GR

ER

PÅ

SIN

A V

ITA

ÅSN

OR

M

an

far

st

orli

gen

vi

lse,

om

m

an

tro

r at

t ås

nan

i

alla

län

der

är

det

yn

kli

ga o

ch a

llm

änt

beg

abb

ade

dju

r so

m h

os o

ss i

No

rden

. I

nor

dös

tra

Afr

ikas

ö

kn

ar

och

p

å C

entr

alas

ien

s gr

äsb

evu

xna

stäp

per

st

röva

hen

nes

fr

änd

er

fort

fara

nd

e

kri

ng

i vi

lt

till

stån

d,

och

d

en

per

sisk

a on

ager

n

erb

jud

er i

nga

-lu

nd

a] e

n' l

öjl

ig

anb

lick

, d

är

den

ja

gar

fram

ö

ver

vid

der

na

med

b

lixt

ens

snab

bh

et.

Den

n

ord

afri

kan

ska

rid

åsn

an

är

ett

segt

o

ch

uth

ålli

gt d

jur,

so

m

med

lä

tth

et

kan

b

ära

båd

e ry

tta

re

och

en

av

sevä

rd p

ack

nin

g.

Det

st

ora

fler

tale

t eu

rop

eisk

a ta

mås

no

r h

ärst

amm

ar f

rån

den

afr

ikan

ska

åsn

an.

Ett tåligt husdjur VAD ALLT ÅSNAN DUGER TILL

Åsnan är ett djur, som alltför ofta föraktas och försummas, ehuru det åtnjuter bättre behandling i några länder, där dess egenskaper som lönande lastdjur blivit uppskat-tade. Spanien torde vara det närmaste hemlandet för de flesta europeiska och ameri-kanska åsneraser, som vi känna till. Emedan Spanien ägde ett stort antal åsnor och mulor, kunde det erövra Sydamerika, t y åsnan och mulan kunna leva och utföra arbete under förhållanden, som snart skulle visa sig ödesdigra för hästen. Med mulor blevo soldater och stridsförnödenheter transporterade till höjder, dit hästen aldrig kan stiga. Även i Afrika finnas vidsträckta områden, där hästen icke kan leva. Ursprungligen härstamma väl de europeiska åsneraserna från den nordostafrikanska vildåsnan, medan Orientens mera storväxta åsna torde leda sina anor från ökenstäppernas vilda onager. Detta hästdjur är åter nära befryndat med Turkestans och Tibets snabba kulan.

VARFÖR »åsna» blivit ett okvädins-ord är svårt att säga, ty strängt ta-

get är det ofta så att åsnan är klokare än drivaren. Emellertid finner man i alla tiders och länders litteratur belägg på denna missaktning för en trogen arbetare. Även bland de gamla romarna var »asinus» liktydigt med dumhuvud. Och när Apu-lejus i sin groteska äventyrsroman »Den gyllene åsnan» låter sin hjälte, Lucius, ge-nom trolldom förvandlas till en åsna och lida allsköns smälek i denna gestalt, har läsaren en livlig känsla av att författaren valt detta djur endast för att det är så ömkligt och löjligt. Dåtidens hedniska pöbel plägade ju också förlöjliga de kristna genom att påstå, att de dyrkade en korsfäst åsna. Man har på gamla hus-murar funnit otympliga gatpojkstecknin-gar, vilka åskådliggöra denna tro eller snarare detta inlärda förtal. Emellertid förefanns verkligen ett samband mellan Frälsaren och det ringaste bland djur. En åsna, en åsninnas fåle, valde han för sitt intåg i Jerusalem, när allt folket vän-tade konungen av Davids stam i hans här-lighet. Han ville visa hur ödmjuk han var, men detta hans val länder det grå lastdjuret till evig berömmelse. Vilket icke hindrat, att åsnan även bland kristna folk rönt en ovärdig behandling och drab-bats av oförtjänt begabberi.

En misskänd varelse. För de flesta är åsnan fortfarande den

bästa sinnebilden för enfald och slött trots. Och likväl är hon, rätt behandlad, mäk-tig samma klokhet och tillgivenhet som

sin stolta frände hästen. Icke alldeles uppdiktad är väl Zane Greys berättelse om Tappans burro, guldgrävarens trogna åsna, som under månader väntade på sin herre, strykande omkring i närheten av det övergivna lägret, trotsande köld, hunger och vilddjur.

En både komisk och rörande anblick. Man måste erkänna, att åsnan erbjuder

en egendomlig, halvt komisk, halvt pate-tisk syn, med sina långa, svängande öron, sin svanstofs, sin styva man och sitt miss-ljudande läte, som aldrig uttrycker några skiftningar i känslolivet. Åsnan skriar då hon vädrar regn i luften, ty hon kan icke lida väta. Aldrig går hon utan lock och pock över ett vattendrag. Därav kommer väl talet om »åsnebryggor». Vi måste komma ihåg att åsnan härstammar från det torra Nordafrika och att hennes släk-ting, den vilda onagern, ännu strövar omkring på Persiens vidsträckta stäpper. Av vildåsnans skinn beredes det äkta chagrinlädret. Vildåsnan är lika pri-sad som tamåsnan belackad. Bibelns pro-feter förundras över hennes snabbhet. Den vackraste panegyriken finnes dock i Balzacs »ha peau de chagrin». Balzac lå-ter den unge markisen Raphael de Valen-tin, som fått en farlig talisman i form av ett chagrinskinn, rådfråga zoologen L,a-vrille. Denne flödar formligen över av lovord. »Vildåsnan är full av mysterier, i dess öga finnes ett slags reflexhinna, som enligt österlänningarnas tro kan förhäxa. Hon är begåvad med ett utomordentligt mod. Om hon händelsevis blir överras-

ETT TÅLIGT HUSDJUR

kad, försvarar hon sig ihärdigt mot de vildaste djur, och vad hennes hastighet vidkommer, så kan den endast jämföras med fåglarnas flykt. Hon har en ledig och livlig hållning, en fri och intelligent uppsyn, en behaglig fysionomi och rörel-ser fulla av koketteri.»

Det är verkligen synd om den stackars tamåsnan, som skall ha en så överlägsen släkting. Mest förlorar hon på jämförel-sen i ett land som Indien, där många in-födingar konsekvent överanstränga och svälta sina åsnor. I främsta rummet an-vändes den indiska åsnan för transport av tungt gods i korgar, men man ser även ofta människor rida omkring på djur som knappt äro större än en hund. Icke säl-lan får åsnan bära tvenne personer och dessutom ett barn. Bättre ha åsnorna det i Arabien, Syrien och Egypten, där de äro mera uppskattade och få rikligare näring. Goda ridåsnor anses vara de bekvä-maste riddjur, som över huvud finnas.

De äro starka och outtröttliga, snabba och säkra på fötterna, icke blott ute i öknen, utan även uppe bland klipporna. Själv-klart är dock, att dessa djur icke kunna mäta sig med vildåsnorna. Balzacs Eavrille säger om vildåsnan, att hon hop-par från klippa till klippa som en sten-bock, och ibland nästan tyckes flyga som en fågel. Pegasen var, menar han, ur-sprungligen ingenting annat än en vild-åsna.

Ehuru tamåsnan kan spännas för ett åkdon, brukar österlänningen i allmänhet nöja sig med att binda fast korgar på dess rygg. I Frankrike åter får man ofta se en åsna och en hund spända framför samma lilla kärra. Stundom bär åsnan både drivare och varor. Överlägsen både den franska och den engelska åsnan är Spa-niens. De engelska åsnorna härstamma från en spansk ras, som infördes på 1500-talet, men de ha urartat sedan dess.

RYTTAREN ÄR STÖRRE ÄN RIDDJURET Den asiatiska vildåsnan är ungefär lika stor som en ponnyhäst, men tamåsnan i Indien är ytterst småväxt. Orsaken till att den i detta hänseende står så långt efter sin vilde frände ligger dels i den stora arbetsbörda, varmed den betungas, dels i att den erhåller alldeles otill-räcklig näring. Orientalerna hava i allmänhet icke vår känsla för de oskäliga djurens lidanden.

ÅSNA OCH HUND I SAMMA SPANN PÄ EN LANDSVÄG I FRANKRIKE I flere europeiska länder användes hunden som dragdjur, men det är sällan vi se den sam-mankopplad med en åsna liksom på bilden här ovan. Den franska åsnan är välgödd och röner även i övrigt god behandling, men den är betydligt mindre än dess vilda afrikanska stamfar. Sin fulla kroppsstorlek uppnår åsnan nämligen blott i Afrikas och Asiens heta klimat.

283

HUR DET DYRBARA VATTNET TRANSPORTERAS I NORRA CHILE Åsnor anträffas även i Sydamerika, ehuru de icke äro så talrika som mulorna. För transport vid gruvorna och salpeterfyndigheterna i norra Chile användas även lamadjur. Den här av-bildade åsnan har till uppgift att släpa en tunna vatten till de rikt givande salpeterfälten vid Antofagasta, som har rykte för at t vara en av världens torraste och törstigaste trakter.

LEVANDE MOTORER VID ETT BEVATTNINGSVERK I SÖDRA SPANIEN I stora delar av Spanien är nederbörden ringa och lantmannen huvudsakligen hänvisad till vattnet i floder och brunnar. Bevattningssystemet infördes av morerna, men det uppfordrings-sätt, som framställes på bilden, är en tillämpning av den urgamla åsnekvarnen. Maskineriet är

synnerligen enkelt, som av bilden synes, men torde fungera alldeles oklanderligt.

DE INDISKA BÖNDERNA HÄLLA SINA ÅSNOR I STRÄNGT ARBETE Den indiska åsnan är säkert ett av världens sämst behandlade husdjur. Utfodringen är syn-nerligen knapp och det klena djuret användes för arbeten, som överstiga dess krafter. Bilden visar primitiv indisk tröskning. De sammanbundna åsnorna drivas runt kring en påle och trampa ut säden. Det torde finnas bortåt halvannan miljon svältfödda åsnor i Indien.

EN MELONFÖRSÄLJARE DRIVER SIN ÅSNA TILL TORGET I KASHAR Kinesiska Turkestan upptages till största delen av öknar. Men i takten av Kashgar har be-folkningen med tillhjälp av bevattningskanaler skapat en verklig oas, där frukt av alla slag skör-das. Här se vi en kinesisk pojke med sin laståsna, som bär tvenne träställ, i vilka de skrym-

mande melonerna med lätthet kunna transporteras.

I PALESTINA KUNNA ÅSNAN OCH OXEN GÄ I PAR FRAMFÖR PLOGEN I Nära östern användas åsnan och oxen i stor utsträckning för sådant arbete, som vi låta hästen utföra. Mera sällan ser man dock dessa djur sammanokade. Men då oxen i Palestina icke uppvisar några synnerligen imponerande mått, och åsnan å andra sidan uppnår ganska aktningsvärda dimensioner, verkar detta underliga par måhända icke alltför omaka på oss.

Naturligtvis äro icke alla åsnor i Spa-nien lika förstklassiga. Men en durkdri-ven zigenare kan alltid få sitt djur sålt och erhålla en bra penning för det. Den engelske författaren George Borrow, som en tid var bibelkolportör i Spanien, har berättat en betecknande historia om en av sina egna upplevelser med en zigenare, som sökte sälja sin åsna åt honom.

Zigenaren hoppade upp på åsnans rygg och viskade någonting i djurets öra. Ge-nast satte det i väg som en pil. Mycket belåten köpte Borrow åsnan, men fann det alldeles omöjligt att få den i gång. Han sålde nu för en spottstyver det, som han trodde, värdelösa djuret till en annan zigenare. Denne stod emellertid i mas-kopi med förste ägaren. Åsnan återställ-des till denne och pengarna delades mellan de båda skojarna.

I Palestina är åsnan synnerligen nyttig. Den tröskar säden eller drar plogen all-deles som på biblisk tid. Sannolikt inför-des åsnan här av egypterna. I Sydame-rika släpar den rullande vattentunnor till de törstande gruvorterna. I Östturkestan

bär den stora träburar, fyllda med me-loner, på Sicilien kanske en lantlig munk, som skall in till staden. I England an-vänder man ännu, i avlägsna delar av Cornwa.ll, poståsnor.

Åsnan är i allmänhet ett segt och här-digt djur. Klimatförändringar tål den bättre än många andra och nöjer sig med grovt och enkelt foder. Till och med tistlar förtär den i nödfall. Allt detta gör åsnan billig i köp och billig i underhåll. Därför inträffar det också, att den råkar i händerna på folk, som äro alltför fattiga för att kunna ta vård om ett husdjur.

Åsnemjölken, som är sötare än ko-mjölk, anses vara synnerligen välgörande för barn och sjuklingar. I Frankrike har man med framgång använt åsnemjölk som huvudnäring för de minsta i barn-hemmen.

Ar 1921 räknade man i Frankrike c: a 300,000 åsnor, i Spanien över en miljon. Mulåsnan och mulan äro i Spanien något talrikare företrädda än den icke kroase-rade åsnan. I Frankrike är förhållandet motsatt. Över huvud kan man säga, att

ÅSNAN PASSAR EJ SOM SPRINGARE ÄT DENNE BÄLDE RYTTARE Åsnorna i Syrien och Palestina äro icke så förkrympta som de indiska, men i varje fall är kon-trasten mellan den reslige, till tänderna beväpnade beduinen och hans låga springare iögonen-fallande. Mannen på bilden är hemma från Palestinas bergstrakter. Han är en avkomling av de talrika rövare, som plundrade de värnlösa pilgrimerna på vägen till Jerusalem.

287

ETT TÅLIGT HUSDJUR

åsnans viktigaste utbredningsområden äro de torra och varma trakterna i Sydeuropa, Främre Asien, Nord-afrika, Sudan, Öst-och Sydafrika samt Nya Mexico. Mulan åter äger företrädet framför åsnan i bergi-gare och fuktigare trakter.

I Sudan är åsnan oumbärlig. Åtmins-tone i de sydligare delarna av Nilområdet uthärdar en kamel ej länge klimatet. Alla köpmän använda åsnor, när de äro ute på resor. Många, säger Schweinfurth, tillbringa största delen av sitt liv på åsneryggen. Lika litet som man kan tänka sig en samojed utan ren, lika litet kan man tänka sig en sudanesisk handels-man utan åsna. Djuret bär tio tyglängder och' ryttaren ovanpå alltsammans. För icke länge sedan brukade slavhandlarna, de s. k. gellabun, när de hunnit resans mål, byta ut åsnan och tygerna mot några

slavar, med vilka de sedan till fots gjorde återfärden. Men ofta hände det också, att åsnan dukade under för resans stra-patser.

Vi ha här skildrat detta trogna och alltför ofta misshandlade lastdjur i olika miljöer. Och det synes oss, att G. K. Chesterton funnit den rätta tonen, när han låter det plågade djuret vittna om den dag, då Människosonen valde det för sitt intåg i Jerusalem:

»Jag bi l tog är, min egen väg jag nu som fordom tar. Slå, piska och belacka mig min hemlighet är kvar.

Ni dårar, även jag har haft min vilda, l juva dag, när omvärvd av e t t glädjebrus, jag glömde alla slag.»

LONDONMÅNGLAREN OCH HANS FAMILJ RUSTADE FÖR EN U T F L Y K T Fruktmånglaren i London, the costermonger, hyr vanligen både kärra och åsna från ett åsnestall. O m vardagarna hjälper åsnan månglaren i hans nytt iga näringsfång, om helgdagarna kan hon föra hela familjen på utflykt till den livligt frekventerade folkparken Hampstead Heath

eller något annat ställe i omnejden. Här se vi tre utstofferade helgdagsfirare.

288

E n värld i hav och sol ' v

SÖDERHAVSÖARNA OCH DERAS BEFOLKNING I ekvatorns glittrande blå vatten låg i forna dagar en förtrollad värld med en befolk-ning av sorglösa barn, som aldrig vuxit sig stora och aldrig lärt känna människosläk-tets förbannelse att nödgas äta sitt bröd i sitt anletes svett. Civilisationen lägger nu för vart år som går allt vidare områden under sitt välde, och Söderhavsöarna ge vika för dess segerrika frammarsch, än motvilligt och vredgat, än tillitsfullt och försonligt. Men ännu möter främlingen där mångenstädes en tillvaro, som mer erinrar om Hesperi-dernas trädgård än den underliga värld vi människor skapat oss på egen hand.

HUR OFTA gripas vi ej av leda vid den enformiga tillvaron i vår gamla

värld, hur ofta längta vi ej bort till en ny omgivning, till förhållanden, jungfruligt oberörda av kulturen med allt vad den för med sig av gott och ont? Och hur ofta går ej vår längtan under dessa modlösa stunder till Söderhavsöarna, till det fjär-ran Oceanien? De idylliska öarna under ekvatorns sol hava kommit att framstå som det poetiska inbegreppet för allt som lovar oss befrielse från vardagens tvång och slit, som symbolen för våra trötta sjä-lars längtan efter vila och förnyelse för kropp och själ.

Där evig sommar råder. IyOtusöarna, Lycksalighetens öar, Den

eviga sommarens öar — under dessa och andra vackra namn pläga Söderhavs-öarna prisas, och lovorden äro knappast överdrivna. Ty många av öarna i Ocea-nien höra för visso till det vackraste man kan se på vår jord. Deras rena luft, deras blommande fägring och det enkla, patri-arkaliska liv, som leves på dem — allt detta är ägnat att förklara den urgamla mänskliga tro, enligt vilken föreställnin-gen om paradiset på undermedveten väg förbindes med tanken på en fjärran, iso-lerad övärld.

I geografiskt hänseende brukar man uppdela Söderhavsöarna i trenne grupper: Melanesien, »de svarta öarna», Polynesien, »de många öarna», och Mikronesien, »de små öarna». Melanesien utbreder sig norr och öster om Australiens fastland, om-fattande Nya Guinea, Amiralitetsöarna, Louisiade- och Bismarckarkipelagen, Sa-lomonöarna, Santa Cruzöarna, Tucopia, Nya Hebriderna, I.oyaltyöarna, Nya Ka-ledonien, Fidjiöarna och Chesterfield-

öarna. Polynesien utgör östra delen av Oceanien och omfattar Nya Zeeland, Tonga-, Samoa- och Herveyöarna, Säll-skapsöarna, Tubuai-, Paumotu-, Mar-quesas-, Manihiki-, Union-, Tokelau-, Phönix-, Ellice- och Hawaiiöarna, Clip-pertonön, Sala y Gomezön, Påskön och Fanningöarna. Mikronesien består av Marianerna, Palauöarna och de sydöst om Japan liggande Vulkan- och Bonin-öarna, Karolinerna, Marshall- och Gilbert-öarna.

Vulkaner och koraller. På få undantag när äro öarna i Ocea-

nien antingen av vulkaniskt ursprung eller bildade av koraller. De vulkaniska öarna bjuda ögat ett rikt växlande skådespel med sin underbart yppiga vegetation, sina vackert kuperade berglandskap, sina glitt-rande floder och brusande vattenfall. Korallöarna äga en vida mindre bördig jordmån, och växtligheten på dem är där-för långt sparsammare. Men också de öva genom sina glittrande rev, sina lugna, glasklara laguner och sakta susande palm-lundar en oemotståndlig tjusning på den fjärran ifrån komne främlingen.

Melanesien är antagligen den tidigast befolkade delen av Oceanien. I det inre av de större öarna dväljas spillror av en urbefolkning, som tillsvidare är föga känd. På Nya Guinea höra infödingarna över-vägande till den om australiertypen er-inrande papuarasen, som också spritt sig till angränsande öar i nordvästra Melane-sien. Huvudmassan av befolkningen inom den melanesiska övärlden bildar emeller-tid en särskild ras, den melanesiska, mångenstädes starkt uppblandad och re-nast framträdande på några av de större öarna, i synnerhet på Salomonöarna.

v. I. 289

PLANTERING AV KOKOSPALMER Söderhavsöarna äro rika på kokospalmer, t y de ståtl iga träden tr ivas bäst vid havsstränder. Nötterna grävas ned i ler- eller sandjord och vattnas, tills de sk juta skott. När de späda plan-torna nått den höjd som anges på bilden här ovan, planteras nötterna om i ny jordmån. Kokos-palmen börjar bära frukt, då den är åtta år och nått en höjd av ungefär åt ta meter.

Melanesierna utmärker sig genom en rätt reslig växt, mer eller mindre vild uppsyn, kraftig kroppsbyggnad, svart, lockigt hår och brun hudfärg. Deras huvudnäring är jordbruk och svinavel, på en del öar ägna de sig även åt fiske och sjöfart, vilken de ursprungligen lärt sig av polynesierna. Vi hava i första kapitlet av detta arbete sett avbildningar av mela-nesiernas kanoter, såväl de primitiva ut-riggarkanoter, i vilka de paddla sig fram på kortare sträckor, som de stora segel-kanoter, med vilka de företaga långa fär-der på öppna havet. Tron på trolldom och andar spelar en stor roll i deras före-ställningsliv, vilket även kommer till sy-nes i den makt, som utövas av trollkarlar och hemliga samfund.

Avgjort högst bland infödingarna i Oceanien stå polynesierna, som förknippas med den vitt spridda malajiska rasen. Re-dan till det yttre är den reslige polynesiern med sin ljusbruna hudfärg, sina öppna,

regelbundna anletsdrag, sitt svarta, vå-giga hår och sin proportionerliga kropps-byggnad en för ett europeiskt öga till-talande gestalt, och hans inre egenskaper ge ej de yttre efter. Gladlynt, gästfri och arbetsam, gör han alltid ett gott intryck på den besökande främlingen. Som sjö-man har han vunnit rykte för de långa havsfärder han dristigt företagit i sin ur-holkade, med trekantigt segel försedda utriggarkanot. Som hantverkare preste-rar han förträffliga flätnings- och träsni-deriarbeten. En sed, som i ytterst be-gränsad utsträckning förekommer bland befolkningen på de melanesiska öarna, men som man däremot rätt ofta möter på de polynesiska, är tatueringen. Polyne-sierna hava övergått till kristendomen och på vissa öar, bland dem Nya Zeeland, som vi skola behandla i ett särskilt kapitt 1 i detta arbete, uppnått ett mycket högt civilisationsstadium.

Mikronesierna hava framgått ur en

EN VÄRLD I HAV OCH SOL

blandning av invandrade polynesier och tidigare bofasta melanesier. Hudfärgen växlar allt efter graden av rasblandning. Till det yttre kanske mer erinrande om melanesierna, närma sig mikronesierna till seder och bruk polynesierna, främst med avseende på den brokiga och i fantasifulla mönster utförda tatueringen. Mikronesier-nas huvudnäring är jordbruk, men vid sidan därav idka de fiske och livlig sjö-fart med flottar och utriggarkanoter. I regeln fredliga, röja dock infödingarna på vissa mikronesiska öar, så exempelvis Marshall- och Gilbertöarna, att de bland sina anfäder också räkna krigiska mela-nesier.

Så framträda i sina huvuddrag de olika raserna i Oceanien. Men vi böra ihågkom-ma att befolkningen på de skilda öarna företer växlande typer inom en och samma etnografiska grupp, beroende dels på den rasblandning, som under seklernas gång ägt rum, dels på den olika graden av be-röring med europeisk kultur. Det skulle föra oss för långt att besöka samtliga öar

i Söderhavet. Vi nödgas inskränka oss till de mest kända eller ur olika synpunk-ter märkligaste.

Dåtom oss göra början med det norr om Australien liggande Nya Guinea, uppde-lat mellan brittiska imperiet och Neder-länderna. Egentligen äro kusterna det man bäst känner av denna väldiga ö; de äro branta i nordväst och sydöst, låga och sumpiga i andra trakter, särskilt kring Pa-puaviken och i södra delen av Neder-ländska Nya Guinea. Det inre av ön är tillsvidare ett till stor del outforskat berg-land med skyhöga kedjor löpande i rikt-ning från nordväst till sydöst. Med av-seende på klimatet är Nya Guinea en av de minst gynnade öarna i Oceanien; det måste betecknas som hett, fuktigt och ohälsosamt och är oerhört prövande för de flesta européer. Det påfrestande kli-matet i förening med svårigheten att skapa tillfredsställande kommunikationer är måhända förklaringen till att öns rike-dom på vattenkraft och mineralskatter hittills föga utnyttjats.

EN MELANESISK KRIGSDANS Ur stånd att längre föra krig, finna melanesierna på Salomonöarna ett avlopp för sina kri-giska instinkter i stridsdanser. V i se här en grupp av män, som vilt t jutande utföra fingerade1

anfallsrörelser med sina spjut och skyddsrörelser med sina sköldar. Spjutspetsarna äro gjorda a v fiskben, försedda med skarpa hullingar och ofta dränkta i ett farligt, snabbt dödande gift,.

291

ÖVNINGAR I BÄGSKYTTE PÄ SALOMONÖARNA På Salomonöarna, belägna nordöst om N y a Guinea, äro båge och pil den infödda befolknin-gens älsklingsvapen. Måltavlan vid deras skjutövningar åstadkommes stundom sålunda, att ett rep spännes mellan tvenne kokospalmer, som ofta kunna uppnå en höjd av trettio meter, och vid detta rep bindes en kokosnöt, försedd med trävingar på det at t den måtte likna en fågel.

I det inre av Nya Guinea påträffas här och var resterna av ett dvärglikt negrito-folk, som antagligen varit öns tidigaste in-vånare. På nord- och sydöstkusten av det nordvästra brittiska Nya Guinea bo mela-nesier. Största delen av den infödda be-folkningen tillhör emellertid, som vi tidi-gare framhållit, papuarasen. Denna skil-jer sig från melanesierna genom sin vida mörkare, om också varierande hudfärg,

sina grövre, dystrare anletsdrag och sin över huvud primitivare typ, liksom mela-nesierna i sin tur stå under polynesierna, en av de vackraste bland infödda raser. Papuanerna äro på sin ö, den största på jorden näst efter Grönland, uppdelade i ett utomordentligt stort antal små stam-grupper, vilka utvecklat betydande skilj-aktighet i språk, seder och bruk. Till och med på kusten påträffas stammar,


vilka intill senaste tid förblivit människo-ätare.

På Salomonöarna, redan nämnda av oss som ett hemvist för den renast bevarade melanesiska typen, har infödingarnas kri-giska kynne först under de senaste år-tiondena tämts under fredlig beröring med vita köpmän och missionärer. I likhet med andra melanesier gå de infödda sparsamt klädda, men röja en utpräglad kärlek till prydnadsföremål. Som ett gammalt krigarfolk ägnar och anstår äro infödingarna på Salomonöarna mycket stolta över sina stridskanoter, vilkas bord och förstäv de ge en rik utsmyckning. På ön Malaita är stridskanoten också i vår tid någonting mer än en oskyldig fröjd för ögat, ty här bo några vilda stammar, vilka då och då roa sig med att företaga blodiga expeditioner mot svagare grann-folk.

Och nu kommer turen till Fidjiöarna, en arkipelag, omfattande bortåt 250 öar och holmar. Klimatet är tropiskt och stundom tryckande hett, men i regeln sörja svalkande vindar för att de på öarna bosatta européerna kunna rekreera sig från arbetets mödor med sport och andra förströelser, som de hängett sig åt i sitt hemland. Huvudstaden Suva står i tele-graf- radio- och ångbåtsförbindelse med den yttre världen. Ett förträffligt hotell, bankhus, skol- och förvaltningsbyggnader av tegel och betong förläna staden en i viss mån europeisk prägel.

Den infödda befolkningen har framgått ur en blandning av melanesier och poly-nesier. För icke så länge sedan voro kanni-balism och andra grymma seder förhärs-kande bland infödingarna. En tillfånga-tagen fiende dödades och uppåts i tron att den tapperhet och list han besuttit

ETT OVANLIGT BESÖK I EN PAPUABY I sydöstra delen av Nya Guinea, som bildar ett territorium inom Australiska statsförbundet, bestå många infödingsbyar av hus, byggda på pålar i lagunerna. Vi bevittna här ett av de sällsynta tillfällen, då kusten besökes av en flygare. I förstone injagar den sällsamma maskinen skräck hos infödingarna, men det dröjer ej länge innan nyfikenheten övervinner fruktan.

293


skulle övergå till dem, som förtärde hans kropp. Vid sjösättandet av en ny krigs-kanot ansågs människooffer bringa båten lycka, och när en hövding dog, fingo hans slavar följa honom till en annan värld. Under de sista årtiondena av förra seklet och ända upp till vår tid har en föränd-ring till det bättre gradvis ägt rum, och i våra dagar äro fidjianerna fredsälskande, godlynta människor, om ock hårdnackat konservativa i fråga om klädedräkt och sedvänjor, där de fortfarande i möjligaste mån söka hävda naturtillståndets sköna frihet. Skickliga sjömän och fiskare, hava de föga sinne för köpenskap. Detta har

lett till att största delen av detaljhandeln på öarna kommit i händerna på en talrik koloni av indier, härstammande från im-porterade kulier.

Och nu styra vi kosan till den angrän-sande Samoagruppen, omfattande fjor-ton öar, som med avseende på naturskön-het av många ställas högst av alla öar i Oceanien. Infödingarna representera den polynesiska typen i dess ädlaste form. Högväxt, välbyggd gestalt, öppna, för-troendefulla anletsdrag, ljusbrun hudfärg, ett glatt lynne, gästfrihet, ett älskvärt, förtroendefullt sätt — se där de yttre och inre egenskaper, med vilka samoarien vun-

EN KRIGARE PÅ MALAITA-ÖN ÖVAR SIG I SPJUTKASTNING Bland öarna tillhörande Salomongruppen är Malaita bekant för att hysa den mest krigiska infödda befolkningen. Vi se här en typisk representant för det manliga släktet på ön, syssel-satt med övningar i spjutkastning. Den bålde krigarens bröstsmycke av pärlemor är ett tecken på hans höga börd och visar att han alltjämt intar en ledande ställning inom sin stam.

294

BARNEN ÄRO DE SAMMA ÖVERALLT PÄ JORDEN Det konststycke vi se utföras på bilden här ovan är helt säkert bekant för de flesta av oss från vår egen barndom. Den glade lille gossen är från trakterna kring floden F l y i N y a Guinea och tillhör ett av de primitivaste folk på jorden men i den urgamla barn-leken visar han sig avgjort lika skicklig som någonsin våra egna småttingar i höga norden.

nit alla besökande européers hjärta. In-telligent och fyndig, är han skicklig hant-verkare, båtbyggare och sjöman, men sak-nar avgjort håg för jordbruk och där-med förbundet grovarbete. De europeiska och amerikanska plantageägarnas behov av arbetskraft måste därför täckas ge-nom import av kinesiska kulier och mela-nesier från Nya Hebriderna och Salomon-öarna.

Öster om Samoa ligga Sällskapsöarna, av vilka den största och mest kända är Tahiti, om vilken Darwin en gång skrev, att den »städse måste förbliva en pärla för alla som besöka Söderhavet». Tahiti är en betagande vacker ö med rika palm-skogar och kuperade berg, övervuxna med ormbunkar och täta guavasnår. Tahitiern är öppen och sorglös och skattar kanske i ännu högre grad än

BIL

D F

RÄ

N T

AH

ITI:

P

AP

PE

RSM

UL

LB

ÄR

STR

ÄD

ET

S B

AST

BÄ

RE

S H

EM

TIL

L B

YN

FÖ

R

AT

T D

ÄR

BE

RE

DA

S T

ILL

KL

ÄD

E

Bla

nd

de

öar

i S

öd

erh

avet

, so

m b

efin

na

sig

i f

ran

sk ä

go,

äro

Säl

lsk

apsö

arn

a, o

ch d

en s

törs

ta a

\ d

em

är T

ahit

i.

Vå

r b

ild

vi

sar

oss

öst

ra d

elen

av

ön

, d

är

flod

en V

aita

pih

a

vik

er

av

åt

nor

dös

t ge

nom

et

t la

nd

skap

a

v

bet

agan

de

skö

nh

et.

Sk

arp

a b

ergs

rygg

ar o

ch

bra

nta

h

öjd

er

resa

sig

sk

yhö

gt ö

ver

de

täta

p

alm

sko

garn

a.

På

en

de

l st

älle

n

växe

r d

et

så

kall

ade

pap

per

smu

llb

ärst

räd

et,

vars

b

ast

av

d

e in

föd

da

kvi

nn

orn

a b

ered

es t

ill

mat

eria

l fö

r f

ör-

färd

igan

de

a

v k

läd

er.

Män

nen

på

bil

den

bär

a vä

ldig

a b

un

tar

av

d

en

värd

efu

lla

b

aste

n,

resu

ltat

et

av

en

d

ags

ido

ga m

öda

i sk

ogen

, h

em

till

si

n b

y.

E N K R I G S K A N O T F R Ä N S A L O M O N Ö A R N A . Infödingarna på Salomonöarna äro ytterst stolta over sina krigskanoter, vilkas bord och förstäv de pläga ge en rik utsmyckning av pärlemor och musselskal.

297

SÅ

NG

OC

H D

AN

S

äro

om

tyck

ta f

örlu

stel

ser

bla

nd

sn

art

sagt

all

a in

föd

da

sta

mm

ar p

å S

öd

erh

avsö

arn

a.

Det

ta g

älle

r i

syn

ner

het

po

lyn

esie

rna

och

d

e in

föd

inga

r a

v

ann

an

ras,

so

m

ha

va

pol

ynes

iskt

b

lod

i

sin

a åd

ror.

M

elan

esie

rnas

d

anse

r ä

ro

ofta

vil

da

och

vi

ttn

a o

fört

ydb

art

om

d

et

kri

gisk

a k

yn

ne

, so

m

en

gån

g i

tid

en g

jord

e vi

stel

sen

på

der

as ö

ar

så o

säke

r fö

r eu

rop

eisk

a u

pp

täck

tsfa

ran

de

och

kö

pm

än.

Po

lyn

esie

rna

och

av

de

m p

åver

kad

e st

am

ma

r h

ava

där

emo

t m

ånga

d

anse

r,

dä

r va

rje

krig

isk

sy

mb

oli

k

är

ute

slu

ten

. V

i se

hä

r e

tt d

ansl

ag r

edo

för

en

ofö

rarg

lig

ko

reo

graf

isk

pre

stat

ion

.

ETT LÄCKERT SKALDJUR Stora sköldpaddor simma kring i de Fidjiöarna omgivande vattnen, och de kravla sig upp på stranden, när de skola lägga sina ägg. Sköldpaddskött är ytterst välsmakande och en synner-ligen omtyckt rätt bland de infödda. De läckraste partierna på det otympliga djuret äro det grönaktiga, geléartade köttet på ryggen och det fastare, gulvita köttet under magen.

andra polynesier åt sin kärlek till sång och dans.

Färden går vidare. Vi komma nu till Paumotuöarna. Gruppen består av bort-åt åttio låga korallöar, av vilka de flesta äro obebodda. Jordmånen är i allmän-het karg och ofruktbar. Ett undan-tag bildas av några större öar, där det växer brödfruktträd, kokospalmer, pan-danusträd och bananer. Av den torkade kokosnöten erhålles kopra, och på mån-gen ö bor en ensam vit handelsman, för vars räkning tjogtals infödingar uppsamla det värdefulla ämnet.

Infödingen på Paumotuöarna är tyst-låten och allvarlig och skiljer sig sålunda mycket från sin gladlynte granne tahi-tiern. Detta härrör givetvis av de tryckta villkor, under vilka han lever. Till svå-righeten att skaffa sig livsuppehälle kommer som ett ständigt överhängande osäkerhetsmoment de förhärjande cyklo-ner, som tid efter annan hemsöka de låga öarna.

Liksom Sällskaps- och Paumotuöarna

äro också Marquesasöarna i fransk ägo. Öarnas vulkaniska bildning har förlänat dem en hög grad av fruktbarhet, och med avseende på rikt blomstrande vegetation behöva Marquesasöarna ej frukta jäm-förelse med någon annan ögrupp i Söder-havet. Infödingarna höra till den i euro-peiska ögon mest sympatiska polynesier-typen. I forna dagar ytterligt begivna på krig och vågsamma plundringsfärder, leva de i dag i bästa sämja med sina grannar. Den bland polynesiska folk gängse tatuc-ringen har av dem drivits till en fulländ-ning, som överträffats blott av maorierna på Nya Zeeland.

Hittills har vår färd gått i östlig riktning från ögrupp till ögrupp. Nu skola vi göra ett språng norrut över ekvatorn och till gott slut gästa den kanske märkligaste ögruppen i hela Oceanien, Hawaiiöarna.

Hawaiigruppen består av åtta större och ett flertal mindre öar med en total-areal av 16,800 kvadratkilometer. Arki-pelagen är av vulkaniskt ursprung, men de skarpa konturer, som här och var da-

»BA

SEB

ALL

»-SP

ELA

RE

PÄ

EN

AV

DE

AM

ER

IKA

NSK

A S

AM

OA

ÖA

RN

A

Sam

oaö

arn

a är

o i

våra

dag

ar u

pp

del

ade

mel

lan

bri

ttis

ka

rik

et o

ch F

ören

ta s

tate

rna.

S

amo

aner

na

äro

myc

ket

fö

rtju

sta

i a

lleh

and

a sp

ort

lek

ar.

På

de

Fö

ren

ta

stat

ern

a ti

llh

öri

ga

öarn

a är

sål

un

da

det

am

erik

ansk

a »

base

ball

»-s

pele

t sy

nn

erli

gen

om

tyck

t, o

m o

ck d

et i

reg

eln

sp

elas

med

en

up

psä

ttn

ing

av

inh

emsk

ti

llve

rkn

ing.

D

en

ber

öm

de

enge

lske

fö

rfat

tare

n

Ro

ber

t L

ouis

S

teve

nso

n,

som

ti

llb

ragt

e d

e fy

ra

sist

a år

en

av

sitt

li

v p

å S

amoa

o

ch

beg

rovs

av

S

amo

ahö

vdin

garn

a p

å to

pp

en

av

Mo

un

t V

aca,

h

ar

skil

dra

t k

rick

et-m

atch

er m

ella

n

de

infö

dd

a

med

h

un

dra

d

elta

gare

p

å va

rder

a si

dan

.

300

FISKREDSKAP PÄ NYA HEBRIDERNA Invånarna på ön Tanna, tillhörande den melanesiska ögruppen Nya Hebriderna, som ligger mellan Fidjiöarna och Australiens östkust, befinna sig till övervägande del på en primitiv ståndpunkt och hemfalla stundom till och med åt kannibalism. Annars spelar fisken en stor roll i deras diet, och vi se här en fiskare med sina fångstredskap, flätade av rottingbast.

nas av bergskedjorna, mildras genom en ymnig vegetation och täta skogsdungar och bördiga dalar, inströdda bland de branta höjderna.

Hawaiis sista drottning, Liliuokalani, avsattes år 1893, och en hawaiiansk re-publik proklamerades, som existerade till år 1898, då Förenta staterna annekterade ögruppen. Befolkningen stiger till unge-fär 280,000 och består av några tiotusental

polynesier, över 100,000 japaner, omkring 25,000 kineser, inemot 40,000 filippiner, ett par tiotusental portugiser, och bortåt 50,000 amerikaner och engelsmän.

Huvudstaden Honolulu är belägen på ön Oahu och räknar omkring 75,000 invånare. En talrik förläggning av amerikanska lands-och sjöstridskrafter och starka befästnings-verk i stadens omedelbara närhet hava gett Honolulu namnet »Stilla havets Malta».


De infödda hawaiianerna spela en fram-trädande roll i stadens affärs- och säll-skapsliv, men den amerikanska bosätt-ningens snabba tillväxt frambringar märk-bara förändringar i seder och bruk, och för-hållandena avvika numera ej stort från dem, som råda i flertalet amerikanska städer.

I storlek efter Honolulu kommer sta-den Hilo på ön Hawaii, en betydande han-delsplats med en befolkning av omkring 10,000 personer.

Hawaii kan glädja sig åt ett blomstrande näringsliv. Jordmånen är synnerligen bördig, och en mängd tropiska alster frambringas. Utförseln består huvudsak-ligast av socker och vidare av frukter, ris, kaffe och hudar. Förenta staterna äro

givetvis det största importlandet, därnäst komma Australien och Japan.

För kommunikationerna på och mellan de olika öarna har det sörjt på bästa vis. Oahu, Maui och Hawaii äro genomskurna av moderna järnvägar, som förbinda alla viktiga orter med varandra. Nästan alla större amerikanska ångare anlöpa Hono-lulu på sin väg mellan Sidney och San Fransisco, detsamma är fallet med post-ångarna mellan Australien, Nya Zeeland och Brittiska Nordamerika. Honolulu står i kabel- och telegrafförbindelse med såväl Nordamerika som Asien, och det ryktbara Marconibolaget upprätthåller på ön Oahu två av de största radiostatio-nerna i världen.

FÖRBEREDELSER TILL EN FESTMÅLTID PÄ FIDJIÖARNA För några årtionden sedan avhöllo fidjianerna ännu stora kannibaliska gästabud, och deras be-givenhet på människokött var så stor, att de i fall av behov kunde uppäta sina egna anhöriga. Deras namn på människan var »det långa svinet», men sedan de kommit i beröring med euro-peisk kultur, måste de nöia sig med det vanliga svinet, vilket melanesierna hålla som husdjur.

Kastanjettemas land SPANIEN FRÅN FORDOM OCH SPANIEN AV I DAG. Den spanska halvön omgives på tre sidor av havet, på den fjärde av Pyrenéerna, en naturlig mur. Halvön bildar nästan en kontinent för sig, ehuru övergångar icke saknas till Västeuropas natur och folk. Sin särprägel erhåller den av spanska hög-slätten, mesetan, vars yta är vida större än kustslätternas och randbergens. Mese-tans befolkning, de stolta kastilianerna, ha även til lkämpat sig en dominerande ställ-ning i hela Spanien. Men landskapspatriotismen är fortfarande stark och levande icke blott bland de energiska katalanerna med deras separatistiska tendenser, utan även bland de smidiga andalusierna, hos Valencia-slättens hetlevrade folk, hos de misstrogna aragonerna och nordvästerns duktiga gallegos. Mellan kastilianerna och portugiserna har under sekler härskat en antagonism, som icke ens i våra dagar försvunnit.

REDAN i grå forntiden var Spanien känt för sin rikedom på värdefulla

malmer. Särskilt silvret lockade österns krämarfolk, fenikerna, till det fjärran Tarsis — Gamla Testamentets namn på Sydspanien. Därom säger Hesekiel i pro-fetian mot Tyros: .»Tarsis drev handel med dig för myckenheten av allt ditt gods; med silver, järn, tenn och bly betalade de dina varor.» Inlandet levererade en annan högt skattad handelsvara, den för-träffliga ullen av får, från vilka merino-rasen anses härstamma. I slutet av andra årtusendet före Kristus seglade fenikerna genom sundet vid Herkules' stöder och grundade på en ö i närheten staden Gadir, fästningen, som snart blev ett nytt cent-rum för deras köpenskap med folken på den atlantiska kusten, norrut till »Tenn-öarna» och Cornwall, söderut till Senegal. Gadir, numera Cadiz, är den äldsta staden i Spanien och var på sin tid fenikernas folkrikaste samhälle. Dikt det nutida Manhattan i Nya världens största stad New York drog det till sig all handel, och dess trångbodda befolkning måste bygga verkliga skyskrapor för att rymmas på den lilla klippön. Dess vita marmorpalats och guldbeslagna cedertempel voro vida berömda. Utanför Melkarts, den feni-kiske Herkules' helgedom, stodo tvenne kopparpelare med heliga inskrifter. Ur-sprungligen var det väl dessa pelare, som kallades Herkules' stöder, ehuru namnet sedermera överfördes på Gibraltars och Ceutas klippor.

Minnen från den romerska tiden. Gaditanerna, som hyste avund mot sina

konkurrenter kartagerna, togo under

andra puniska kriget parti mot dessa. De erhöllo därför av romarna flere privilegier. Bl. a. torde de en tid haft monopol på att förse Rom med rökt och salt fisk. Över huvud vinnlade sig romarna mycket om sina spanska provinser, och djupa spår av romerskt välde och romersk odling kunna ses överallt. Många stadsmurar äro uppförda på romerska grundvalar. Väldiga akvedukter utgöra vittnesbörd om romarnas ingenjörskonst. I Segovia går den gamla akvedukten tvärs över salutorget. Toledo har en stor amfiteater, och i Munda finnas en cirkus och en romersk bro.

När Rom slutligen överlevat sig självt och dukade under för germanfolkens an-grepp, besattes Spanien av västgöter, svever och vandaler. Germanerna voro arianer, men övergingo efter en tid till den katolska form av kristendomen, som hyllades av den iberisk-romerska befolk-ningen. Därmed var det viktigaste hind-ret undanröjt för en sammansmältning mellan de båda folken. Småningom över-gåvo även goterna sitt språk för det pro-vinslatin, ur vilket spanskan framgått. Emellertid gällde gotisk börd länge som något förmer, och man talade om sangre azul, blått blod, varmed egentligen avsågs den nordiska rasens vita, genomskinliga hy, som låter ådrorna lysa igenom. Väst-goternas konstgjorda rike var emellertid från början svagt. Byzantinerna höllo sig länge fast i det rika Sydspanien, och när de väl utdrivits, kommo Is-lams bekännare över sundet från Afrika och lyckades inom kort lägga under sig allt land ända upp till Kantabriska bergen.

3

MA

DR

ID,

SPA

NIE

NS

HU

VU

DS

TA

D,

LIG

GE

R P

Ä E

N H

ÖJD

, O

MG

IVE

N A

V D

EN

VID

A O

CH

ÖD

SLIG

A S

LÄ

TT

EN

V

i se

hä

r M

adri

d f

rån

an

dra

sid

an M

anza

nar

es,

som

vis

serl

igen

ick

e ä

r sä

rdel

es v

atte

nri

k,

men

doc

k h

ar

fler

a s

tora

och

vac

kra

bro

ar.

Mad

rid

ble

v h

uvu

d-

sta

d

un

der

F

ilip

II

. P

rak

tisk

t ta

get

li

gger

st

aden

i

cen

tru

m

av

ri

ket.

D

en

k

ala

slät

t,

som

n

u

omge

r M

adri

d,

lär

ford

om

ha

var

it

täck

t a

v

sko

g.

Ku

po

len

so

m s

ynes

mit

t ö

ver

hö

jden

ti

llh

ör

Sa

n

Fra

nci

sco

, d

en

vac

kra

ste

kyr

kan

i

Mad

rid

. T

ill

vän

ster

p

å b

ild

en s

es

en

lån

gstr

äck

t b

ygg-

nad

, k

un

glig

a p

alat

set.

S

tad

en

ha

r u

nd

er

sen

aste

ti

d

gått

ra

skt

fram

åt.

Mad

rid

s in

vån

aran

tal

utg

jord

e v

id

de

n

sen

aste

fo

lkrä

kn

inge

n 8

14,0

00

.

BR

O

ÖV

ER

G

UA

DA

LQ

UIV

IR

VID

C

OR

DO

VA

, SO

M

EN

GÅ

NG

V

AR

SP

AN

SKA

K

AL

IFA

TE

TS

L

YS

AN

DE

HU

VU

DST

AD

C

ord

ova

, so

m r

edan

p

å ro

mer

sk t

id v

ar e

n b

etyd

and

e st

ad o

ch h

uvu

dor

ten

i d

e ib

eris

ka

turd

ule

rnas

lan

d,

förl

orad

e i

cke

sin

stä

lln

ing

un

der

det

väs

tgo

tisk

a vä

ldet

. E

fter

det

got

iska

rik

ets

sam

man

bro

tt

ble

v st

aden

et

t ce

ntr

um

fö

r m

oham

med

aner

nes

p

oli

tisk

a m

akt

och

an

dli

ga

odli

ng

i el

Gh

arb

, V

äste

rn.

Mor

ern

a h

a bl

. a.

b

yggt

d

en

ova

n

avb

ild

ade

bro

n,

den

st

ora

mos

kén

, so

m

anså

gs

vara

en

av

isla

ms

förn

ämst

a h

elge

dom

ar,

och

det

fö

r si

na

dek

ora

-ti

on

er

ber

öm

da

pal

atse

t A

lcaz

ar.

År

123

6

into

gs

Cor

dov

a av

d

e kr

istn

a sp

anjo

rern

a,

som

fö

rvan

dla

de

d

en

un

der

bar

a m

osk

én

till

k

ato

lsk

k

ated

ral.

SKOLBARN AV ALLA ÅLDRAR INHÄMTA DE FÖRSTA GRUNDERNA I denna lilla friluftsskola i en by nära Murcia se vi barn av olika åldrar lära sig innanläsning. De minsta äro tydligen där endast emedan deras syskon ej kunna lämna dem ifrån sig. Spa-nien har skoltvång, men en fulltalig lärarkår saknas ännu. Många stora bysamhällen äro utan lärare. Lärarinnan på bilden är troligen en äldre bondkvinna, som lär barnen allt vad hon kan.

Islams utpost i väster.

Tarik hette den mohammedanske hö-vitsman, som först landsteg på spansk jord, och efter honom kallas ännu en hög, isolerad klippa öster om sundet Gibraltar, d. v. s. Djebel-al-Tarik. Erövrarna, vilka efter de redan i antiken bekanta nordafri-kanska maurerna kallades morer, slogo sig snart till ro i landet och började med stor flit ägna sig åt fredliga idrotter. Dadelpalmen och andra fruktträd inför-des, jordbruket bedrevs med omsorg — det nya bevattningssystemet var en mo-risk uppfinning. På basen av denna

materiella odling skapade morerna akt-ningsbjudande säten för andlig kultur. Högskolor och bibliotek inrättades och vunno berömmelse i hela den mohamme-danska världen, ja, även utom densamma. Förfinad smak och böjelse för lyx skapade härliga palats och trädgårdar. Alhambra och Generalife i Granada äro lysande prov på morisk konst. Mången nutida katedral var ursprungligen en moské. Ryktbarast av alla var moskén i Cordova med dess trettonhundra pelare, av vilka sjuhundra bevarats, dess nitton bronsportar och sju-hundra lampor.

Men detta liv i rosengårdar måtte ha

30 b

E N K V I N N O T Y P som denna är ingen sällsynt företeelse i Spanien, där kvinnan i ung-domen utmärker sig både genom skönhet och behag, om ock hennes slanka gestalt i regeln vanställes genom en rätt tidigt inträdande korpulens, som förvandlar den intagande ungmön till en värdig matrona. Spanjorskans lynne vitsordas såsom älskvärt, jämnt och glatt.

S M Ä C K R A P E L A R E , skimrande i underbara färger, omgiva Lejongården, den del av de moriska härskarnas stolta borg Alhambra, som bäst motstått tidens påfrestning. De tolv lejonen, som stå vakt kring fontänen, ge oss ett bevis på att inorerna i Andalusien ej voro särskilt stränga i sina religiösa begrepp, t y islam förbjuder avbildningar av levande varelser.

KÖKSINTERIÖR FRÄN ETT VÄLFÖRSETT BONDEHEM I MURCIA I "landskapet Murcia är vattnet något som man icke slösar med. I månget hem förvaras det i stora, bukiga lerkärl, vilka gott kunde rymma en fullvuxen människa. De vackra fat, som på bilden här ovan synas kring väggarna, äro tillverkade i trakten. Även på kerami-kens område, som på så många andra, ha spanjorerna fått lära sig mycket av morerna.

förvekligat den moriska adeln. Inre söndring gjorde sitt till, och snart var ti-den kommen för västgöternas ättlingar, vilka samlat krafter i Navarras och Astu-riens berg, att gå till anfall mot arvfien-den. Santiago, St Jakob, blev den lösen som förde det nya Spanien till seger. Fot för fot återerövrades landet. Under denna långa kamp genomgick den span-ska adeln, ja hela den spanska nationen, en härdningsprocess, dess psyke fick en bestämd inriktning. Fanatismen var vis-serligen intet nytt i Spanien. Redan un-der de sista gotiska konungarna rasade ofördragsamheten mot judarna. Men se-dan den moriska tiden går trosnitet som en mörk, dyster underström genom den spanska historien. De sista resterna av morisk statsbildning brötos 1492, samma år som Columbus seglade ut för att söka Indien och guldlandet Zipangu. Abu Abdallah, herren till Granada, av de kristna kallad Boabdil, överlämnade för-ödmjukad sin sköna stad åt Kastiliens

drottning Isabella. Denna vinning var så stor, att Columbus' gärning krympte ihop, jämförd med den. Han visste ju ej heller själv, vad han funnit. Först en se-nare tid lät rättvisa vederfaras den man, om vilken gravskriften säger: A Castilla y a Leon nuevo mundo diå Colon. (Åt Kastilien och Leon skänkte Columbus en ny värld.)

Amerika öppnade nya möjligheter för spanjorerna. På oceanen seglade deras galeoner, tungt lastade med guld och dyr-barheter, som de kvästa indianerna och de-ras ersättare, negerslavarna, släpat ihop åt sina herrar. Men skatterna förslösades. Den religiösa ofördragsamheten ingrep för-därvligt på näringslivets område. Judar och morisker, morernas avkomlingar, drevos ut, och landets välstånd fick en svår knäck. Holländarna reste sig, Eng-land blev allt mäktigare på haven, kapade eller sänkte galeonerna och brandskat-tade de rika kolonierna. En oförståndig politik — om vilken spanjorerna visser-

v. 2. 309

KAST AN JET T ERNÅS LAND

ligen icke voro ensamma — förbittrade kreolerna, de infödda kolonisterna, och framkallade slutligen öppen brytning med moderlandet. Kuba och Filippinerna lyckades man ännu hålla kvar, men det olyckliga kriget med Förenta Staterna be-rövade Spanien även dessa kolonier. På sistone har den spanska kolonialpolitiken visserligen kunnat anteckna ett nyförvärv i Riffområdet, men detta har tillsvidare berett spanjorerna mera sorg än glädje.

Det spanska rikets tillbakagång anföres ofta som ett bevis för de »latinska» fol-kens inre förfall. Påståendet att spanjo-rerna vore ett döende släkte torde dock ingalunda motsvara verkliga förhållandet. Andra folk ha förlorat sin stormaktsställ-ning utan att de därför kallats urartade och dödsdömda. Sanningen är väl den, att spanjorerna i fråga om allmänna egenska-per gott tåla en jämförelse med andra vita nationer. En viss trötthet synes vis-serligen ha tryckt sin prägel på folket. Man är trött på oefterrättliga regeringar och myndigheter. Manana, i morgon, blir en lätt funnen undanflykt för den som säkert vet, att han ej kan få något uträt-tat. På senare år ha dock friskare vindar börjat blåsa. Engelskt, tyskt och franskt föredöme har i sin mån verkat uppryc-kande, särskilt på det ekonomiska om-rådet. Så egendomligt det än låter, har även amerikanska kriget bidragit till denna uppryckning. Motgångarna ledde till självrannsakan, och förlusten av kolo-nierna manade till en omläggning av både produktion och konsumtion. Betodlin-gen, nödvändig då Kubas sockerplanta-ger ej längre kontrollerades av Spanien, visade sig särskilt välsignelsebringande. Den tvang lantmannen att tillägna sig moderna metoder och använda konst-gödsel. Den gamla slentrianen fick en hälsosam stöt. Vilja och förmåga till ar-bete saknas ingalunda i Spanien. Man får söka efter bönder, som ägna så många av dagens timmar åt strävsam id som de spanska. Kastiliens jord är karg och även den fruktbara södern ger mångenstädes intet utan flitig bevattning. Om bärgnin-gen är knapp, äro behoven desto mindre. Bondens kost är synnerligen enkel och enformig.

Nejlikan, kammen och mantillan. Blommor älskar spanjoren, eller rättare

spanjorskan. Mest omtyckt är nejlikan. När man färdas genom de små landsorts-städerna och byarna ser man överallt nej-likor i bleckburkar och lådor på balkon-gerna. Mycket vacker och klädsam är kvinnornas sed att bära nejlikor i håret. Blommorna göra sig utmärkt mot den höga kammen och mantillan, svart för promenader och vit för högtider.

I Nordeuropa tänker man sig ofta span-jorskan som en Carmentyp, en cigarrett-rökande, passionerad och grant utstoffe-rad varelse. Denna typ är emellertid ganska sällsynt. Den spanska kvinnan är i allmänhet sedesam och behärskad, före-drar svart och synes ofta mindre med-veten om sitt kön än hennes systrar i andra länder. Hon har länge hållits borta från männens angelägenheter och intressen. Man kan visserligen icke tala om förödmjukelse och förtryck, men väl om isolering. Somliga vilja göra morerna ansvariga för detta, men ett faktum är, att de spanska mohammedanerna alltid ställde sina kvinnor högt och gåvo dem rätt stor frihet. Andra skjuta skulden på den katolska kyrkan. Däri torde ligga något sanning. Men likväl hänga de spanska kvinnorna troget fast vid kyr-kans riter och dogmer.

Processioner och bildkult i Sevilla. I vad mån verklig övertygelse eller en-

dast formdyrkan är det centrala i den religiositet, som finnes, är svårt att av-göra. En engelsk resenär, som känner Spanien ut och in, säger att han åtmins-tone av påskfirandet i Sevilla fått den uppfattningen, att seden och traditionen äro det väsentliga. Målande skildrar han de ändlösa processionerna natten mellan skärtorsdagen och långfredagen, då cofra-dias, brödraskap, som räkna sina anor från medeltiden, tåga fram, bärande Maria- och helgonbilder som skina av guld och blixtra av ädelstenar, gåvor av troende som blivit bönhörda. Deltagarna i processionen äro klädda i långa kåpor, svarta, vita och röda. Ur de höga topp-huvorna stirra ögonen genom små, ut-

SEVILLANSKA KORGFLÄTARE I ARBETE MED ESPARTOFLÄTOR I sydöstra delarna av Spanien, där klimatet närmar sig det afrikanska, trives liksom i Algeriet espartogräset. Dess sega fibrer lämpa sig för många ändamål. Rep, korgar, mattor och nät tillverkas av esparto, och den användes även som råmaterial i pappersfabrikerna. Den mesta esparton fås ännu liksom på romarnas tid i landet mellan Murcia, Granada och Almeria.

klippta hål. Det hela verkar inkvisition och botgöring. Det brödraskap, förfat-taren närmast ägnade sin uppmärksamhet åt, hade kyrkan San Lorenzo till samlings-punkt — varje cofradia har sin speciella kyrka. Utanför pratade och skrattade publiken, och stojet tystnade först då

Frälsarens bild bars ut. Huvudena blot-tades och sänktes inför honom. Men snart genomskars tystnaden av en gäll röst som intonerade hymnen till Kristi ära på en rätt entonig melodi, om vars arabiska ursprung intet tvivel kunde råda. Sången bröt förtrollningen. Prat och

3 "

ARCOS DE LA FRONTERA I PROVINSEN CADIZ I ANDALUSIEN På en brant klippa ovanför floden Guadalete ligger den gamla fästningen Arcos. Härifrån har man en härlig utsikt över den fruktbara andalusiska slätten. Under den stora kristna framryck-ningen i mitten av trettonde århundradet kunde morerna ej hålla stånd här. Platsen togs 1264 av Alfonzo den vise, som gjorde den till gränsfästning, därav namnet Arcos de la Frontera.

3 1 2

t

EGENDOMLIGA, OREGELBUNDNA HUSFASADER I BARCELONA I Kataloniens huvudstad, deu stora och folkrika industriorten vid Medelhavets kust, har en mo-dern arkitekt, Antonio Gaudi, byggt några hus i en rätt originell stil. Alla horisontala linjer, fönsterrader och balkonger, bukta och bölja, medan de vertikala murytorna och pelarna se ut som om de vore uthuggna ur själva hårda klippan av konstnärligt begåvade grottmänniskor.

313

KASTANJETTERNAS LAND

glam hördes åter överallt. Hopen bör-jade sätta sig i rörelse och många begåvo sig till stora plazan, torget, där sittplatser såldes till höga pris. Alla processioner passerade torget, de första vid tretiden och de sista först framemot sex.

Naturligtvis har uppfattningen — även bland de breda lagren — undergått en avsevärd förändring sedan inkvisitionens dagar. Men någon har sagt, att det icke vore omöjligt att återuppliva denna insti-tution med all dess omänsklighet. Man har påstått, att grymheten vore ett grund-drag i den spanska karaktären och som bevis framhållit tjurfäktningarna. Emel-lertid prisa många främlingar spanjorer-nas medkänsla med samhällets vanlot-tade och deras vänlighet i umgänget, förestavad icke blott av artighet utan även av uppriktig välvilja. Motsatta böjelser strida här som annorstädes om överväldet hos individen och hos folket. Vissa skiftningar i kynnet äro troligen betingade av rasen och naturmiljön.

Man har uttalat en förmodan, att mot-sättningarna i den spanska naturen delvis skulle bero på den moriska blodblandnin-gen. Men sannolikt är, att de spanska mo-rerna, som mestadels härstammade från Nordafrika, icke i stort sett represente-rade något främmande raselement. Hu-vudmassan av spanjorerna liksom huvud-massan av befolkningen i Marocko och Algeriet tillhör medelhavsrasen, även kal-lad västrasen.

En uråldrig folkspillra i norr. Baskerna, denna egendomliga folkspillra

i Biskayabuktens innersta del, äro ej att betrakta som en isolerad ras. De här-stamma från ibererna och tala ett språk besläktat med dessas utdöda tungomål. Baskerna utmärka sig genom sina ålder-domliga redskap och bruk. De baskiska vagnarna ha i stället för hjul två stora massiva trätrissor och vagnskorg av brä-der eller flätverk. I några trakter fort-levde länge bruket, att äldsta dottern ärvde egendomen. Ett ännu märkligare bruk var dock la Couvade, den manliga barnsängen. När ett barn fötts, lade sig mannen sjuk och iakttog samma uppfö-rande som en barnsängskvinna. Seden

tyckes bero på gamla föreställningar om att barnet kunde ta skada, om fadern ut-satte sig för någon risk, eller att barn-föderskan skulle skyddas mot onda vä-sen, som på detta sätt vilseleddes. På baskiskt område ligger den bekanta hamnstaden Bilbao, utskeppningsort för traktens järngruvor.

I sydost gränsar baskernas land till Aragonien. Här i den heta, på alla håll kringgärdade Ebrodalen finner man de största bevattningsanläggningarna i hela Spanien. Huvudstaden, Zaragoza, rikets nyckel, har med stort hjältemod försvarat sig mot främmande inkräktare. Ryktbar i Spaniens historia är Augustina, jung-frun av Zaragoza, som ensam försvarade Portilloporten mot Napoleons anstor-mande soldater och därför fick rätt att bära Zaragozas vapen på ärmen.

Katalanerna äro ett folk för sig. Aragoniens öden ha under århundraden

delats av Katalonien. Båda länderna ha alltid intagit en viss särställning till det övriga Spanien, och katalanernas separa-tistiska böjelser äro oomtvistliga. Deras språk skiljer sig i flere avseenden från den officiella spanskan, kastilianskan, och när-mar sig den sydfranska languedoc-dia-lekten. Befolkningen i Katalonien står framom övriga spanjorer ej blott i läs-och skrivkunnighet, utan framför allt i företagsamhet. Över huvud är Spanien ett åkerbruks-, icke ett industriland, men Barcelona och dess omnejd utgöra ett viktigt undantag. Mest betydande är bomullsindustrin, men även linne, ylle och spetsar tillverkas. Ehuru en av Spa-niens äldsta städer, är Barcelona fullt modernt med ståtliga, välförsedda buti-ker, rymliga, mullrande trafikleder och en idog, framåtsträvande befolkning. Re-dan tidigt var staden en viktig hamnplats, bekant för sina duktiga sjömän. Men Barcelona dyrkar ej endast Mammon, utan även Minerva. Det är en härd för diktning, musik och målning. I maj må-nad varje år hållas s. k. blomsterspel, täv-lingar i vilka unga diktare deltaga med sina poetiska alster.

Kataloniens dalar och bergssluttningar äro väl odlade. Redan under antiken da-

314


nade man här, i Tarragonanejden, en arti-ficiell åkerjord. Det ytliga travertinlag-ret höggs upp och stöttes sönder samt blandades med lera. Men rikare utrus-tade av naturen äro de sydligare belägna kustslätterna och floddalarna, de s. k. vegas och huertas, kring Valencia, Murcia och Malaga. Valencias huerta är ett ut-omordentligt givande åkerbruksdistrikt. Spannmål, även ris, bönor, lök, sydfruk-ter och jordgubbar skördas här. Murcia, grundat av morerna i början av åttonde århundradet, tyckes inbäddat i en blom-

stergård, så väl bevattnat är det frukt-bara, men regnfattiga landet. I Malaga mognar bananen och trives sockerröret. Ur tunga, purpurfärgade niuskatellkla-sar pressas det söta vin som bär stadens namn. En del av druvskörden packas färsk i sågspån, men det mesta torkas till russin.

En brittisk klippa på Spaniens kust. Ännu längre söderut reser sig en klippa

vid kusten, brant stupande på den sida som vetter mot land, mera sluttande ut åt

KORKARBETARE I SAN ROQUE SYSSELSATTA MED SKRAPNING Den ständigt gröna korkeken förekommer i större bestånd endast i sydvästra Spanien, i de västra och nordvästra gränstrakterna mot Portugal och i Katalonien. San Roque, en liten stad nära Gibraltar, är omgiven av korkekskog. Barken förarbetas genom blötning, skrapning •och pressning, innan den är färdig för export. Vi se här ett lag korkskrapare i fullt arbete.

315

316

DA

DE

LP

AL

ME

RN

A

I E

LC

HE

NÄ

RA

AL

ICA

NT

E Ä

RO

LE

VA

ND

E M

INN

ESM

ÄR

KE

N F

RÄ

N D

ET

MO

RIS

KA

TID

EV

AR

VE

T

Mo

rerj

la

ack

lim

atis

erad

e'

dad

elp

alm

en

i S

pan

ien

. [B

ekan

ta

äro

pal

mlu

nd

arn

a i

Elc

he

i p

rovi

nse

n

Ali

can

te.

Fö

re

arab

ern

as

ank

om

st

var

trak

ten

öd

e oc

h

ofru

ktb

ar.

De

infö

rde

h

är

som

an

nor

städ

es

kon

stgj

ord

b

evat

tnin

g oc

h

skap

ade

en

oas,

ur

vars

grö

nsk

a d

e vi

ta,

pla

tta

hu

stak

en s

kym

ta.

Inge

n

sta

d

i S

pan

ien

, h

ar

man

sa

gt,

verk

ar

så

afri

kan

sk

som

E

lch

e.

På

bil

den

se

vi

ett

gan

ska

egen

dom

ligt

h

us

av

gräs

o

ch

pal

mb

lad

. T

ill

vän

ster

syn

as

gra

na

tträ

d,

vilk

a j

äm

te

vin

sto

ckar

o

dla

s u

nd

er

pal

mer

na,

Å

rlig

en

utf

öra

s

stor

a m

ängd

er

dad

lar

från

Elc

he.

P

rovi

nse

n

är ä

ven

kän

d f

ör s

ina

apel

sin

er.

VY FRÅN ALBAYCIN. Den äldsta delen av den uråldriga staden Granada, grundlagd av mo-rerna redan i åttonde århundradet, är känd under namnet Albaycin och ligger på högra stranden av floden Darro norr om det mäktiga Alhambra. Stadsdelen erbjuder en målerisk anblick med sina krokiga, ojämna gränder och de många hus i morisk byggnadsstil, som ännu finnas kvar.

317

HÄ

RL

IGA

AP

EL

SIN

ER

v

äx

a ö

vera

llt

i d

et s

old

rän

kta

Sp

anie

n,

och

de

av o

ss,

som

fö

rtär

t d

e sa

ftig

a f

ruk

tern

a

förs

t ef

ter

det

de

gjo

rt d

en

lån

ga

färd

en

över

ha

vet,

h

ava

inge

n f

öre

stäl

lnin

g o

m h

uru

d

e sm

aka

när

de

plo

ckas

dir

ekt

från

trä

den

. B

ild

en h

är o

van

för

oss

til

l st

aden

Alo

ra i

Syd

span

ien

oc

h

visa

r os

s k

vin

no

r,

syss

elsa

tta

med

at

t so

rter

a ap

elsi

ner

, va

rvid

d

e ve

ckla

in

va

ren

da

fru

kt

i et

t sä

rski

lt p

app

er.

Mån

ga a

v d

e ap

elsi

ner

vi

äta

i h

ög

a

no

rden

st

amm

a fr

ån

Alo

ra,

ty

den

na

idyl

lisk

a

lill

a or

t är

et

t av

h

uvu

dce

ntr

a fö

r ap

elsi

nod

lin

gen

i

den

ri

ka

och

b

örd

iga

pro

vin

sen

M

alag

a.

318

319

GA

MM

AL

BO

ND

GÅ

RD

ME

D S

TÅ

TL

IGA

VA

LV

BÅ

GA

R N

ÄR

A D

UR

AN

GO

I D

EN

BA

SKIS

KA

PR

OV

INSE

N V

ISC

AY

A

Bas

ker

na,

so

m

bo

båd

e i

Sp

anie

n

och

i

Fra

nkr

ike,

an

ses

här

stam

ma

från

d

e ga

mla

ib

erer

na.

D

e h

a så

led

es

sam

ma

urs

pru

ng

som

hu

vud

mas

san

av

det

sp

ansk

a f

olke

t.

Men

i

oli

kh

et

med

sp

anjo

rern

a h

a d

e b

ibeh

ålli

t si

tt g

amla

sp

råk.

D

eras

sed

er o

ch a

rbet

smet

od

er ä

ro p

rim

itiv

a.

Så t

. ex

. an

vän

da

de

en

lån

g,

tvåu

dd

ig g

räft

a m

ed k

ort

sk

aft.

S

äden

m

eja

de

med

så

gtan

dad

e sk

äror

, en

fo

rm,

som

bru

kad

es

red

an u

nd

er s

ten

åld

ern

. Ä

ven

ko

knin

g m

ed h

eta

sten

ar

före

kom

mer

än

nu

. M

an k

ok

ar p

å d

etta

sät

t m

jölk

i s

tora

trå

g. D

e ga

mla

bas

kis

ka

oxv

agn

arn

a h

a i

stäl

let

för

hju

l k

lum

pig

a tr

ätri

sso

r.

GIBRALTARS KLIPPA SEDD FRÄN DEN SPANSKA STRANDEN Staden Gibraltar ligger på västra sidan av klippan, vid Algecirasbuktens strand. I öster är klip-pan mycket brant liksom på den sida, som vetter norrut mot näset, vilket förbinder Gibraltar med Spanien, Sedd från Algeciras eller någon annan punkt i dess grannskap på den spanska sidan av bukten erbjuder klippan en imponerande anblick, ehuru den endast är 425 m. hög.

BARCELONA-GETTER SOM VÄNTA PÅ ATT BLI MJÖLKADE En gethjord, som står och vilar sig vid trottoarkanten, medan den väntar på att bli mjölkad, är en helt vanlig syn i Kataloniens huvudstad Barcelona. I stora delar av Spanien ersätter geten kon, som ej riktigt vill trivas utan saftiga beten. »Mjölkbudet» driver två gånger om dagen sina getter från dörr till dörr och mjölkar dem direkt i flaskan, medan kunden väntar.

320

ALHAMBRA ÄR UTIFRÅN SETT EN GANSKA DYSTER FÄSTNING På en dominerande höjd ovanför den gamla moriska staden Granada reser sig citadellet Al-hambra, som med rätta anses vara en av alla tiders största arkitekturskapelser. Utifrån kan man knappast ana vad det innehåller. Man ser en rätt vanlig fästning med murar och torn. Men inom dessa murar döljes en värld av eterisk skönhet, den arabiska kulturens triumf.

havet. Detta är Tariks berg, Gibraltar, som 1704 togs av engelsmännen och allt-sedan dess stannat i deras händer. Sta-den är tämligen exklusivt engelsk. Vis-serligen arbeta många spanjorer i Gibral-tar, men då kvällsskottet ljuder, måste de avlägsna sig. Mellan fästningsklippan och det spanska landet sträcker sig ett lågt, sandigt näs, som bildar ett neutralt område. I klippskrymslena hålla ännu några apor till, de enda som höra hemma i Europa. Stundom komma de fram och

göra någon åverkan på fruktträden. Men ingen rör dem. De äro favoriter åtmins-tone sedan den dag, då de med sina skrik varnade besättningen för ett spanskt överrumplingsförsök.

Afrika och Europa mötas. Eandet norr om Gibraltar ända till hög-

slättens sydrand är Andalusien, uppkal-lat efter vandalerna, som en tid uppehöllo sig här. Den mellersta och sydvästra delen av Andalusien upptages av den

321

TY

PIS

K S

PA

NSK

FÄ

RJA

, S

OM

FÖ

R M

ÄN

NIS

KO

R O

CH

MU

LO

R Ö

VE

R F

LO

DE

N G

UA

DA

LH

OR

CE

I M

AL

AG

A

Mu

lan

o

ch

åsn

an

äro

d

e v

an

lig

ast

e la

std

jure

n

i S

pan

ien

. D

e k

un

na

taga

si

g fr

am

med

st

or

säk

erh

et

även

d

är

väga

rna

äro

dål

iga.

V

aro

rna

las

tas

på

dju

ren

m

ed

klö

vsad

el.

Fla

tbo

ttn

ad

e fä

rjo

r,

som

d

raga

s m

ed

rep

, fö

ra

män

nis

ko

r o

ch

mu

lor

öve

r fl

od

ern

a,

vatt

enfa

ttig

a

un

der

en

st

or

del

av

å

ret.

G

eno

m

bo

rdlä

ggn

inge

n

skju

ter

en

fast

la

nd

gån

g,

som

gö

r d

et

lätt

are

att

få

dju

ren

o

mb

ord

. T

rafi

kfö

rhål

lan

den

a

i la

nd

et

äro

m

ånge

nst

ä-d

es o

till

fred

sstä

llan

de,

men

äv

en

på

det

ta o

mrå

de

spår

as e

n a

vgjo

rd f

örb

ättr

ing,

och

jär

nvä

gsn

ätet

har

fak

tisk

t b

etyd

ligt

utv

idga

ts s

edan

sek

lets

bö

rja

n,

322


stora uppslammade slätten kring Guadal-quivir, som skiljes från Medelhavet av Sierra Nevada. Andalusien uppvisar flere överensstämmelser med Afrika. Geolo-gerna antaga, att landet en gång var en del av denna världsdel och att det skildes från det övriga Europa av ett sund. Sierra Nevada och Atlas skulle ursprung-ligen vara ett och samma bergveck, som i en senare tid brutits itu. Andalusien är ett soligt land, milt om vintern och hett om sommaren. I dess jord skulle näs-tan vad som helst växa, blott det funnes tillräckligt vatten. Morerna lade sig vinn om bevattningen, men den nutida anda-lusiern är litet indolent och utnyttjar ej det fruktbara landet som sig borde. På senare tid har emellertid en del före-tagsamma jordägare infört åkerbruks-maskiner och börjat tillämpa moderna metoder i sitt lantbruk. Redan i forntiden var Sydspanien vida bekant för sin rike-dom på metaller, särskilt silver. Även i vår tid bryter man silver, mest dock bly och koppar, samt något järn. De vikti-gaste silvergruvorna finnas nu som förr i trakten av Einares.

På resa genom Kastilierna. I norr bildas Andalusiens naturliga

gräns mot det kastilianska höglandet av Sierra Morena, som i själva verket icke är någon bergskam, utan högplatåns stup. I Sierra Morenas ollonskogar böka stora svinhjordar. Badajoz, nära portugisiska gränsen, levererar rökta skinkor, som pri-sas för sin smaklighet. Nya Kastilien är känt för sin torka. Där jorden ej bevatt-nats, bär den knappast annat än ginst, lavendel eller malört. Hettan i Ea Mancha gör att man där kan odla det tropiska sädesslaget durra. I en ödslig trakt vid den besjungna, men obetydliga Manzana-resfloden ligger Madrid, ännu för några årtionden sedan förfallet, men nu fullkom-ligt moderniserat. Hela kvarter ha vuxit upp. Boulevarder med grönskande träd ge ett intryck av luftighet och friskhet. Även den berömda Pradon, »Ängen», har fått nya skuggiga alléer och glada blomsterrabatter.

Filip II och St Laurentius. Madrids klimat med dess växlingar mel-

lan vinterkyla och sommarvärme är vis-

serligen långt ifrån idealiskt, men läget i landets mitt utmärkt. Får man tro den historiska malicen, har Madrid Karl V:s gikt att tacka för sin storhet. Kejsaren kunde ej fördra fuktigt väder och vista-des därför helst i Madrids torra höglands-luft. Sonen, Filip II, hyste samma för-kärlek för denna stad. Icke långt från Madrid lät han bygga det underliga Escorial, palats, kyrka och kloster. Grund-planen är halstret på vilket St Eaurentius led martyrdöden, ty Escorial uppfördes till minne av segern vid St Quentin, som spanjorerna vunno på Eaurentiusdagen. Ett under av ädel byggnadskonst och för-finad prakt är kyrkan. Allt är här äkta och gediget: marmor, jaspis och porfyr, guld, silver och ädla stenar. De fyrtio ka-pellen ha vart och ett sitt altare. Det sago-likt kostbara högaltaret med sina nitton trappsteg av rödådrig jaspis är 27 meter högt och 15 meter brett. De al fresco målade valven uppbäras av fyra ofantliga pelare i grå granit, och domen höjer sig hundra meter över marken. I sakristian finnas härliga målningar av italienska och spanska mästare. Mausoleet under högalta-ret är en efterbildning av Panteon. Här få endast konungar och kungamödrar vila. Escorials omkrets är nära en och en halv kilometer. Det har 1,860 rum, 1,200 dörrar och 80 trappor. Freskerna torde uppta en yta om sammanlagt hundratusen kvadratmeter. Oljemålningarna och per-gamentböckerna kunna knappast upp-skattas i penningar.

Kustlandskapen vid Atlanten ha an-nan natur än Kastilien. Regnen som falla på sluttningarna skänka lummighet och grönska. Folket, särskilt gallegos i Ga-licien, är känt för sin strävsamhet, ett vackert vitsord, när vi betänka att Spa-niens allmoge i allmänhet ej ligger på lat-sidan. Gallegos ha hedrat sig i kolonierna, framförallt i Costarica, där deras avkom-lingar utgöra huvuddelen av den vita be-folkningen.

Vår resa genom Spanien är nu till ända, och efter allt vad vi sett kunna vi inskeppa oss i den fasta förhoppningen, att denna gamla, ärorika nation skall gå ljusare ti-der till mötes och åter vinna segrar, icke med vapenmakt, utan i fredlig tävlan.

323

FÖRSTA STADIET VID TILLVERKNINGEN AV ETT BLÅSRÖR Krigarna på Borneo äro beväpnade med både spjut och svärd, liknande det, som på bilden här ovan tjänar som yxa, men det vapen de med förkärlek begagna sig av är blåsröret. Virket till röret erhålles av ett träd, kallat »jagang», som växer högt uppåt höjderna i det inre av ön, och vi se ynglingen tillyxa den långa, smala stock, som sedan med stor skicklighet skall genomborras.

324

Där man jagar med blåsrör BILDER FRÅN BORNEO

Borneo är den största av Stora Sundaöarna och till storleken den tredje av jordens öar. Med undantag för tre områden på nordkusten, vilka lyda under Storbritannien, utgör ön en del av Nederländska Ostindien. Borneo är rikt på mineraler, guld, silver, koppar, järn, antimon, kol, kvicksilver, petroleum m. m., och de yppiga skogarna innehålla många värdefulla träslag. De nomadiserande stammarna i det inre av Borneo leva ännu i naturtillståndet, men de kunna yvas över att hava uppfunnit ett av de snill-rikaste mordvapen, som användas på vår jord: det fruktansvärda blåsröret, som vi

skola skildra i detta kapitel.

DET ÄR mörkt i skogen. De höga pal-merna och guttaperkaträden utestän-

ga med sitt lummiga grenverk så gott som fullständigt solljuset. Den rika under-vegetationen vid skogsjättarnas fot är tät och på många ställen så svårgenomträng-lig, att man ej kan bana sig väg genom den annat än med tillhjälp av en yxa.

Högt uppe i toppen av ett träd börjar en apa att pladdra. Snart stämma dess kamrater in. Orsaken till käbblet är svår att utreda, men det tilltar i styrka, och vi stå inför det oförtydbara faktum att ett tjogtal apor ropa ut sina bekymmer för en undrande värld. Plötsligt uppenbara sig tvenne mörkhyade ynglingar i en öppning i skogen. De bära båda i handen en lång käpp, lätt böjd i nedre ändan. Detta är borneanernas fruktansvärda blåsrör, ett dödsbringande vapen när det användes till att avskjuta de förgiftade pilar infö-dingarna bära i koger, fastgjorda vid en gördel kring livet.

Blåsröret i aktion. Ett ögonblicks tystnad. Därpå lägges

en pil in i blåsröret, vapnet höjes, man tar hastigt korn, och kivet uppe i trä-den upplöses i förvirrade ångestskrin, me-dan en apa handlöst ramlar ned på mar-ken. Borneojägaren har med sitt osvik-liga vapen försäkrat sig om ett nytt offer bland »trädfolket».

Blåsröret, detta underbara alster av primitiv yrkesskicklighet, är — vare sig det användes i krig eller, som vanligen är fallet, vid jakt på djur — borneoinfödin-gens typiska förgörelseverktyg. I ett land som hans, betäckt med skogar och djungler, vore båge och pil till ringa nytta. Blåsröret är för skogsmänniskan

ett vapen, särskilt avpassat för hennes omgivning.

Säker död på sjuttio meters avstånd. I strid mot människor begagna sig in-

födingarna även av svärd och spjut, men den skicklighet, varmed de bruka blås-röret och dess dödsbringande projektil, gör detta vapen till det mest fruktans-värda av alla. Det säges, att en borneo-inföding kan döda en människa på sjut-tio meters avstånd.

Det är ytterst intressant att följa med tillverkningen av ett blåsrör. Början gö-res med fällandet av ett »jagang»-träd. Den hårda, rätfibriga veden klyves i 2 m långa stycken, vilket motsvarar blås-rörets längd. Ett av dessa stycken rund-hugges med hjälp av en yxa, varvid det ges en diameter av 2—3 tum.

Såsom en av våra illustrationer visar, stiger den infödde blåsrörmakaren därpå upp på en ställning, belägen flere fot ovanom marken, med trästocken placerad i vertikalt läge framför honom. Stocken är säkert fastsurrad vid ställningen under den borrningsprocess, som nu följer.

Borrningen utföres med hjälp av en lång järnstång, något mindre i omkrets än den kanal, som skall dragas genom blås-röret. Järnstångens ena ända är mejsel-formad med skarp egg. Den inpassas om-sorgsfullt i ett hål, gjort mitt i den cirkel, som bildas av trästockens ända, och därpå drives järnstången med regelbundna stötar genom träet, varunder den hela tiden vrides runt. Sålunda borras tum för tum en kanal rakt igenom trästocken från ena ändan till den andra.

Under borrningen biträdes rörmakaren av en ung medhjälpare, ombetrodd med

325

BORRNINGEN TAGER VID Trästocken ges en längd av ungefär två meter och en diameter av 2—3 tum, och därpå tager borr-ningen vid, utförd med hjälp av en järnstång. Rörmakaren stiger härvid upp på en ställning, belägen flere fot ovanom marken, och pressar järnstången genom den vid ställningen fastgjorda trästocken, medan en kamrat sköljer de under borrningen uppkommande flisorna ur kanalen.

326

RÖRMAKAREN KONSTATERAR ATT HANS VERK ÄR GOTT Nedre ändan av blåsröret är alltid en smula böjd, vilket uppnås genom att röret under en viss tid hålles ombundet med rottingfibrer. När rörmakaren övertygat sig om att ljuset ström-mar in genom mynningen blott i en halvcirkel, vet han att röret erhållit den rätta böjningen. Därpå utjämnas skrovligheterna omsorgsfullt både utan och innan, och så är blåsröret färdigt.

DEN DÖDSBRINGANDE PILEN FÖRFÄRDIGAS N u gäller det slutligen att tillverka projektilen, medels vilken blåsröret sprider död och för-skräckelse kring sig. Pilen förfärdigas av den vilda sagopalmens sega ved. Det lilla, men fruk-tansvärda vapnet har vanligen en längd av 4 — 5 tum. Baktill är fästat ett cylindriskt stycke av växtmärg. Borneanen förvarar sina pilar i ett koger, förfärdigat av tvenne bambutuber, v. 3. 327

HUR JÄRNET SMIDES Borneoinfödingarna behöva som vi sett också järnverktyg, när de skola förfärdiga ett blåsrör, men de äro härvidlag icke rådlösa. De uppgöra en eld på träkol, över vi lken de hålla järnbiten, tills den genomglödgats. Därpå lägges metallen på ett städ av sten och hamras med en sten-klubba, tills den förvandlats till den långa, smala järnstång, som skall borrakanal en genom röret.

uppgiften att tid efter annan hälla vatten i den ständigt djupnande kanalen för att skölja bort de flisor, som bildas allt efter som järnstången arbetar sig in i träet. Borrningen kräver i regeln omkring sex timmars oavbrutet arbete.

Nedre ändan av blåsröret är, som vi redan påpekat, alltid en smula böjd. Rör-makaren har härvid tagit i betraktande krökningen, som småningom kommer att förorsakas genom vikten av den spjut-spets, som vanligen är fäst vid blåsrörets övre ända, varigenom det förvandlas till ett slags bajonett. När rörmakaren kikar genom röret och konstaterar, att ljuset från andra ändan strömmar in blott i en halvcirkel, vet han att den rätta böjnin-gen uppnåtts.

Nu återstår endast att lägga sista han-den vid blåsröret, ge det dess avslutande polityr. För att glätta den grova ytan på

röret användes ett torkat stycke av spjut-rockans skinn. Därpå gnides röret ytter-ligare med bladet av en på Borneo ym-nigt förekommande buskväxt, som utgör ett gott surrogat för smärgelpapper. Själva kanalen poleras med hjälp av en lång rottingvidja, som dragés fram och tillbaka tills rörmakaren anser att alla skrovligheter inne i röret äro avlägsnade.

Förutan den förgiftade pilen vore blås-röret självfallet till ringa nytta. Den döds-bringande lilla projektilen förfärdigas av den vilda sagopalmens sega ved och ges en längd av 4—5 tum och en diameter av en åttondedels tum eller till och med mindre. Vid grovändan av pilen fästes ett cylindriskt stycke av växtmärg, vars dia-meter noga stämmer överens med kana-lens.

Giftet som anbringas på pilen erhålles från upas- eller pilgiftträdet. Om en in-

328

GIFTET FRÅN UPAS- ELLER PILGIFTTRÄDET UPPSAMLAS E t t sår från blåsrörets pil betyder säker död för såväl människor som djur, t y vapnet är be-struket med en vätska, som ofelbart dödar, om den genom ett sår tränger in i blodet. Giftet erhålles från det i det inre av Eorneo talrikt växande upas- eller pilgiftträdet. Man gör en inskärning i trädets stam och uppsamlar den därur flytande vita mjölksaften i en skål av bambu.

329

PILGIFTET BEREDES Förrän den ur trädet rinnande vätskan kan användas, måste den kokas över sakta eld, vari-genom den förvandlas till en svartbrun deg. Därpå upplöses den på nytt , och nu är giftet färdigt. Många legender hava bildats kring det giftiga upasträdet, och infödingarna tro trots sina ögons vittnesbörd, att det dödar allt liv kring sig på flere t iotal meters omkrets.

skärning göres i stammen, flyter ur denna en mjölklik saft, som uppsamlas i en skål och hettas över sakta eld, tills den för-vandlats till en svartbrun deg. Denna deg löses i sin tur upp till en tunnare vätska, och så är giftet färdigberett. Det gnides in i en ränna, skuren kring pilskaftet på ett avstånd av 1 / 2 tum från spetsen. Den giftmängd, som på detta sätt appliceras på pilen, är emellertid dödande blott i fråga om mindre villebråd. Till att av-liva på människor, hjortar, vildsvin och andra större djur, kräves en större dosis av det farliga upasgiftet. Då infälles ett metallstycke i pilskaftet, och detta metall-stycke bestrykes därpå med den dödsbrin-gande vätskan.

Pilarna förvaras i ett koger, bestående av tvenne sammanfogade bambutuber, vilka båda förstärkts med rottingflätnin-gar. Den undre tuben är medels ett sido-fäste av trä förenad med den gördel, jä-garna bära kring livet. För att ytterligare

skyddas mot de onda inflytelser, som bor-neanen tror lura på alla håll, äro pi-larna inlindade i ett ekorrskinn.

I likhet med så många andra vilda folk-slag äro infödingarna på Borneo synnerli-gen vidskepliga. De tro på trolldom, be-svärjelser och amuletter. Härav kom-mer det sig, att man ofta finner en amu-lett fastgjord vid blåsrörjägarens koger. Denna amulett har ofta dränkts i ett nv-slaktat djurs blod: ägaren tror att kraf-ten hos trollmedlet härigenom betydligt stegrats.

Att blåsröret och dess förgiftade pil är ett nationälvapen på Borneo beror på det faktum, att somliga av stammarna i det inre av ön äro av malajisk härstamning och att ön för århundraden sedan över-svämmades av malajer. Ty på Malacka-halvön har blåsröret varit i bruk sedan urminnes tider. I Peraks djungler ströva infödingarna fortfarande kring i sko-garna med blåsrör i handen.

330

TVÅ SKICKLIGA SKYTTAR PÄ APJAKT Den skicklighet Borneoinfödingarna visa vid bruket av blåsröret är fullt jämförlig med den de utveckla under tillverkningen. Vapnet är så lätt. att det utan ringaste svårighet kan ma-növreras med ena handen, och medan jägaren tager korn, lägger han med den andra pilen in i kanalen. En ljudlös pust, pilen viner genom luften, och apan faller död ned till marken.

331

JÄGAREN ÅTERVÄNDER EFTER EN LYCKOSAM DAG I DJUNGELN Som vi redan framhållit, kan också större villebråd än apor dödas med blåsröret, och ynglingen på vår bild återvänder med ett ungt vildsvin till hemmets härd. Liksom soldater kunna fästa ba-jonetter vid sina gevär, kunna borneanerna göra bruket av blåsröret mångsidigare genom att surra fast en spjutspets vid dess övre ända och sålunda förvandla det till ett stötvapen.

332

Från ineafolkets boplatser EN FÄRD GENOM BOLIVIA OCH PERU

Sedan gammalt har Peru gällt som guld- och silverlandet framom alla andra. Detta rykte tarvar numera en viss modifikation. I den moderna republiken Peru är åker-bruket, icke gruvdriften huvudnäring. Redan långt före incatiden stod lantbruket högt i det torra kustlandet, där Yuncaindianerna med tillhjälp av flodernas uppdämda vatten och gödningsämnen skapade verkliga oaser. Guanolagren, som i stor skala utnytt jades av indianerna, äro visserligen nu nästan uttömda, men allt tyder dock på att plantagedriften, som under det spanska väldet gick tillbaka, har framtiden för sig. Perus viktigaste metall är i våra dagar koppar. Silverutförseln har däremot förlorat i betydelse. Bolivia, vars gruvor sedan den spanska erövringen torde levererat silver för omkring 2 miljarder dollar, är ännu i våra dagar främst hänvisat till bergsbruk.

PIZARRO, anföraren för den handfull djärva äventyrare, som kuvade det

mäktiga incariket, var Cortez' vederlike i hänsynslöshet och förmåga att utnj-ttja slum-pen, om ej i ädel börd och hug-storhet. Men som vapenbragd kan incaväldets er-ö v r i n g a l d r i g jämföras med Mexicos. Peru-anerna saknade aztekernas blo-diga fanatism och kärlek till kriget för krigets egen skull. Span-jorernas seger blev därför i Peru vida lättare, er-övrarnas förlus-ter färre och den infödda befolk-ningens lidanden mindre.

Likväl måste detta stora, väl-organiserade ri-kes fall räknas bland världshis-toriens mest ska-kande och mest tragiska hän-delser. En be-undransvärd, en-hetlig inhemsk kulturbyggnad

bröts här ned, och den, som spanjorerna uppförde på spillrorna, verkar ännu i dag främmande och konstgjord. Incakulturen

får emellertid icke betraktas som sitt eget upphov och sig själv nog — vil-ken kultur kan egentligen göra anspråk på att vara fullkomligt sluten, fullkom-ligt oberoende av alla främman-de inflytelser? Den hade i sig upptagit många vinningar, som de kringboende och med storri-ket införlivade folken g jort . Denna process u n d e r l ä t t a d e s utan tvivel av den likhet i liv, sed vän j or och re-ligiösa föreställ-ningar, som från början synes ha rått bland stam-marna i det mel-lersta höglandet. I n c a k u l t u r e n byggde i mycket på den gamla Tiahuanacokul-turen, uppkallad efter den cyklo-

333

KERAMIKSKULPTUR FRÅN TRUXILLO Peruanska kusten är rik på gammalt lergods. E n tid var även här Tiahuanaco tongivande. Men redan tidi-gare funnos i Truxillo och Nasca duktiga konstnärer.

RUINSTADEN UNDER HUAYNA PICCHUS SVARTA BRANTA K På en höjd med utsikt över Urubambas canon resa sig ruinerna av den befästa staden Machu Picchu. lägsnats. Sluttningarna voro terrasserade och odlade. I hårda klippan hade trappor uthuggits till de h o p g y en stor roll i Cuzcofurstarnas expansionspolitik. Allt tyder på att det varit en militär stödjepunkt. Måhä: ett arv från den fornperuanska kulturens intressantaste minnesmärken, fullt jämförbart med det be!

piska ruinstaden Tiahuanaco nära sjön Titicaca i aymaras eller collas land. Man har bl. a. med rätta framhållit att den centrala figuren på den berömda ur ett enda jätteblock huggna »Solporten» i Tiahuanaco kring huvudet bär en Elautu eller kunglig huvudbindel liknande inca-furstarna. En annan omständighet, som synes tyda på samhörighet, är den, att de omgivande drabanterna äro ordnade i tre rader, vilka leda tanken på de tre

ayllu eller klaner, i vilka incas enligt tra-ditionen voro delade, då de kommande från söder uppträdde i Cuzcodalen, Quichuafolkets land, som sedan blev kärnan i deras stora välde. Ursprungli-gen synas de ha varit en erövrande stam, vars avkomlingar blev den sty-rande kasten bland Quichuafolket, ett slags bördsadel, som räknade släkt med härskaren, Såpa Inca, den Ende Incan, själv.

334

LIPPA TORDE PÅ INCATIDEN VARIT EN VIKTIG FÄSTNING När dessa ruiner för några år sedan upptäcktes, voro de övervuxna av buskar och träd, vilka numera av-

ttrade husen. Över staden höjer sig det mörka berget Huayna. Picchu. Man tror, att Machu Picchu spelat nda var det härifrån incas gjorde sin första framstöt mot kusten. Machu Picchu anses med skäl vara •ömda incafältet Ollantaitanibo. De gamla citadellen äro alltid belägna vid strategiskt vikt iga punkter.

Ett kommunistiskt envälde.

Hos Sapa Inca var all makt, åtminstone teoretiskt, samlad. Han var både konung och gud, solguden i mänsklig skepnad. Genom den gudomliga auktoritet, som ut-strålade från honom, hölls det meniga folket i strängt beroende. Om någon per-sonlig frihet kunde det ej bli tal. Alla voro inordnade i ett väldigt och oundgåe-ligt kommunistiskt system. Varje man och

kvinna var statens tjänare d. v. s. Sapa Incas slav. Folkets vidskepliga under-givenhet bidrog i sin mån till att under-lätta de spanska erövrarnas verk, när de en gång lyckats bemäktiga sig den gudom-lige härskarens person. Individerna voro lika fast och konstrikt hopfogade i staten som de gigantiska mångkantiga stenarna i Cuzcos gamla murar.

Fornperuanerna voro nämligen icke blott framstående statsbyggare, utan även

335

FRN NCAFOLKETS BOPLATSER

INDIANEN OCH FÄDERNAS GUD Mannen är en aymara och stenen en gudabild från Tiahuanacotiden. Indianen bär den obli-gatoriska yllemössan och de urringade byxor-na. Stenfiguren påminner om totembilder.

överlägsna arkitekter och ingenjörer. De byggde fästningslika hus av jättestora block, släthuggna med stenverktyg och nästan hermetiskt sammanpassade. De drevo tunnlar genom höjderna, spände broar över bråddjupen och byggde mili-tärvägar genom Atacamaöknen. Deras lantbruk sköttes med flit och omsorg.

Icke utan skäl låter sagan den förste Inca-konungen bära en gyllene stav, med vilken han undersökte om jordmånen lämpade sig för åkerbruk och bosättning. I de spanska och halvspanska författarnas berättelser om erövringen upprullas för oss underbara bilder av Cuzcos praktfulla byggnader och glänsande hovliv. Solens tempel, t. ex., skall ha varit klätt med guldplåt. Vattenledningarna voro av sil-ver och i trädgårdarna funnos uppställda fvrfotingar, fåglar och insekter av guld och silver. Men templets tak var rätt och slätt täckt med majshalm.

Bland Perus ruinställen tilldrar sig Machu Picchu särskild uppmärksamhet. Dess ruiner upptäcktes eller snarare återupptäcktes för några år sedan. De ligga i Urubambas kanjon, nordväst om Cuzco, på ett bergutsprång, vilket givit namn åt staden. När denna återupptäck-tes var den nästan alldeles övervuxen av snår. Terrassformigt uppbyggd och väl befäst, torde den ha tjänat incas som militär stödjepunkt under den oroliga tid, då de krigiska Chancaindianerna ho-tade den växande incastatens bestånd, kanske fyra generationer före den spanska erövringen. När Chancafaran övervun-nits, bredde riket stadigt ut sig, tills det nådde sina yttersta gränser, Rio Ancas-mayn i södra delen av den nuvarande republiken Colombia, Tucuman i Argentina och Rio Maule i Chile. Bortom denna flod bodde araukanerna, ett frihetsälskande folk, som icke fördrog peruanernas kommu-nism och vördnad för auktoriteten.

Det land, över vilket incas härskade, har kallats »Sydamerikas tak». De infödde tala om la Sierra. Ordet betyder både bergsrygg och såg. Här synes det väl an-vänt, ty i själva verket likna Anderna, sedda på avstånd, tänderna på en väldig såg. Mellan bergsträckningarna ha Ama-sonflodens snabba källflöden urholkat djupa, V-formade dalar. Sceneriet är i stort sett entonigt och ödsligt. På pla-tåerna, omgivna av snöklädda fjäll och piskade av en genomträngande blåst, växa endast meterhög ichu och andra, kortare gräsarter, en torftig näring för lama- och fårhjordarna. Endast här och var, där något skydd finnes — denna ödemark är

336

BONINGSHUS OCH GRAV, EN EGENDOMLIG AYMARASKAPELSE Bilden visar en s. k. ehullpa i Bolivia. Detta egendomliga hus, som saknade fönster, var hopfogat av släthuggna stenar utan bruk. På insidan finnes en avsats, troligen använd som. gemensam sängplats av invånarna. Chullpas ha mindre omkrets nedtill än upptill och äro byggda kring en kärna av lösa stenar, under vilka ben anträffats. De voro alltså både hus och gravar.

nästan lika trädlös som Island — kan den strävsamme indianen hoppas på en spar-sam skörd av majs och potatis. Det verk-liga jordbruket är i allmänhet inskränkt till de trånga floddalarna, vilkas botten når ned i ett varmare luftstreck.

Höglandets indianer äro för det mesta

avkomlingar i rätt nedstigande led av de gamla peruanerna och tala sitt fäderne-ärvda språk. Kring Titicaca och längre österut bo aymaras, nordväst om dem quichuas. De sistnämnda ha brun hy, rakt, svart hår och breda, tämligen korta ansikten, något påminnande om eski-

337

FR AN INCAFOLKETS BOPLATSER

måernas, säger en engelsk författare. Emellertid måste man vara på sin vakt mot långsökta jämförelser — en österri-kisk resande har till och med kallat ay-maratypen finsk-turansk — vi kunna nöja oss med att konstatera, att sådana ansikten äro rätt vanliga bland Amerikas infödingar. Quichuas äro magra och här-dade. Under många släktled ha de släpat på tunga bördor. Intet under därför, om deras ryggar och vadmuskler äro starkt utvecklade, medan däremot armarna bli-vit efter. En quichua talar litet, hans uppsyn är mest butter och liknöjd. Över

huvud vittnar den ej om någon livligare intelligens. Emellertid är han icke omöj-lig att ha att göra med. Han är tålig, tämligen flitig och i regeln icke näsvis. Man har uttalat en förmodan, att den all-mänt utbredda kokatuggningen och drvc kenskapen bidragit att förslöa infödin-garna.

De flesta indianer bära ponchos, smala, ofta brokiga filtar, med öppning för huvu-det, tätt åtsittande yllemössor och över dem bredskyggiga filthattar med framtill uppböjt brätte. Benkläderna se rätt egen-domliga ut. Över vita underbyxor, som

PRIMITIV HYDDA HOS DE KRISTNA INDIANERNA I BOLIVIA Aymaras äro numera åtminstone till namnet katolska kristna, men mycken hedendom lever ännu bland dem och kommer fram vid de stora festdanserna. Av naturen fogliga ha de genom kokatuggningen blivit ännu mera förslöade. Deras bostäder, som uppföras av flätverk och lera, kunna icke på långt när jämföras med de arkitektoniska mästerverk, som förfäderna byggde.

338

FRN INCAFOLKETS BOPLATSER

hänga ett stycke ned på smalbenet, drar man kortare överbyxor, vilka äro upp-slitsade och urringade baktill, för att det vita skall synas. Modet lämpar sig efter klimatets krav. Urringningen måtte dock bero på en estetisk nyck. Det påstås att man av formen på dessa urringningar kan säga, från vilken by en indian är. Det vanliga, inhemska tyget väves av lama-ull. Alpackan ger ett mjukare material, men finast var enligt de gamla peruaner-nas åsikt vicunans ull. Det berättas, att furstarna reserverade denna för sin egen räkning och endast som ett nådeveder-mäle läto förtjänta undersåtar bära klä-der av samma material. Quichuakvin-nornas vävstolar äro av enklaste slag, men deras vävnader utmärka sig ej säl-lan genom skönhet i mönster och färger. Liksom halvindianskorna, cholas, gå de tungt klädda och bära ofta flera kjolar ovanpå varandra. Peruanerna bära gärna fransar och tofsar på sina huvudbonader. Fordomdags lära dessa prydnader ha spe-lat en viss roll i administrativt hänseende. Genom formen och färgen på dem visste Incas ämbetsmän genast, till Vilken stam en person hörde.

Cuzco, den forna huvudstaden, företer en egendomlig blandning av gammalt och nytt. På de massiva, »polyTgonala» grund-murarna resa sig byggnader i spansk-morisk stil. Mellan moderna butiker dri-ver den indianske lantmannen i toppmössa och öronlappar sina lamadjur, lastade med potatissäckar, till torget. Ett drag, som påminner om det medeltida Europa, är seden att hantverkare och köpmän hålla till i bestämda kvarter, där skräd-dare, hattmakare, sadelmakare o. s. v. driva sin näring så att säga skråvis. Även här ser man den omedelbara kontrasten mellan gammalt och nytt. Sida vid sida ligga på diskarna alster av uråldrig, in-diansk konstslöjd och billigt importgods från Europa eller U. S. A.

Lima, Pizarros egen stad. Den nya huvudstaden är Lima, beläget

omkring elva kilometer inåt landet från hamnen Callao. På denna plats låg före den spanska tiden ett vida berömt, hed-niskt tempel, där guden Rimac, Talaren,

gav orakelsvar åt dem som kommo för att höra himmelens vilja. I katedralen vid Plaza mavor vilar i en marmorsarko-fag Pizarros förtorkade mumie. Pizarro var trots sina frånstötande egenskaper en uppriktigt religiös människa. I döds-minuten ritade han med sitt eget blod ett kors på golvet. Och än i dag bevarar Lima något av den bigotta prägel, grund-läggaren tryckte på staden. Sextiosex kyrkor och kloster vittna därom. Deras stil är i allmänhet en något svulstig ba-rock. De övre delarna ha ofta uppförts kring en stomme av bamburör, ett mate-rial som synes väl lämpat för denna av jordbävningar hemsökta stad. Vid kyrko-besök skola damerna enligt gammal sed på huvudet bära en spetsduk eller toca, ett klädsamt mod för den som har den rätta gracen, och grace råder det ingen brist på i Lima. Den spanska typen är här förhärskande, och enligt många sam-stämmiga vittnesbörd finner man ingen städes i Sydamerika så sköna kvinnor som i Perus huvudstad.

Klimatet är vida bättre än uppe på punan, högslätten. Middagstimmarna äro visserligen heta, men morgnar, aftnar och nätter behagligt ljumma. Regn faller sällan, men vintertid, d. v. s. under måna-derna juli—september, stiga dimmor, ga-ruas, upp ur havet och kunna i veckotal ligga utbredda över landet. Överhuvud måste luftstrecket betecknas som sunt. Lima har också blivit en av Sydamerikas största och vackraste städer, rik på ruiner och byggnådsverk från den tid, då den var huvudstaden i hela det spanska kolo nialväldet. Det räknar nu omkring 150,000 invånare. Ett brokigt folkliv pulserar på dess gator och torg.

Gummijägare och gummislavar Vi skola nu lämna Lima och färdas inåt

landet över sierran och punan ända till Andernas östsluttningar. Stiga vi ned för dessa, finna vi en helt annan natur än den vi hittills sett. Här sträcker sig den tropiska urskogen, montanan, bort mot Brasiliens floder. Verklig plantagedrift förekommer tillsvidare endast vid mon-tanans västra rand. Indianstammarna i skogsområdet äro mestadels vilda och pri-

339

S V I N D L A N D E F L O D Ö V E R G Å N G M E D B L O C K O C H L I N A I PERU De peruanska floderna ligga ofta d jupt nere i klyftor, som de grävt genom platåer och berg. E n flodövergång kan därför vara mycket spännande. Här se vi en man färdas över floden i ett slags stol, som glider längs en kabel. Förr användes korg och viderep. De största vattendragen äro Amasonflodens källfloder, som flyta fram i längddalarna. Kustfloderna äro obetydliga.

D E N P E R U A N S K A C E N T R A L B A N A N V I D V Ä R L D E N S H Ö G S T A PASS Peru har en av världens märkligaste järnvägar. Den börjar vid hamnstaden Callao, passerar Lima och fortsätter i en brant stigning över den västra Cordilleran, där den når upp till 4775 meters höjd över havet, högre än någon annan bana. Vid knutpunkten Oroya förgrenar sig banan norrut till Cerro de Pascos koppar- och silvergruvor samt söderut till Ayacucho.

340

DEN BERÖMDA MONOLITPORTEN I DET HELIGA TIAHUANACO Nära sjön Titicaca ligga Tiahuanacos ryktbara ruiner. Här fanns fordom, före incatiden, ett stort centrum för indiansk kultur. Tiahuanacos reliefprydda monolitport, även kallad Solens port efter gudabilden ovanför öppningen, har betecknats som Fornamerikas märkligaste min-nesmärke. Denna väldiga huggna sten, ett enda massivt andesitblock, lär väga tolv ton.

DEN TOLVKANTIGA STENEN I PERUS GAMLA KONUNGASTAD Även i Cuzco finnas byggnadsrester, som anses härstamma från Tiahuanacotiden. Dessa åldriga murar, på vilka i senare tid incas och spanjorer byggde nya hus, bestå av mäktiga klippblock, vilka bearbetats med stenverktvg, så att vart och ett skulle passa in på sin plats. Blocket till vänster har tolv kanter. Berömt är Sacsahuamanfästet nära Cuzco.

341

KLÄNNINGSSTÅND OCH FÖRSÄLJERSKA PÄ ETT TORG I LIMA Lima, grundat av Francisko Pizarro 1535, ligger omkring elva kilometer från hamnen Callao, på 158 meters höjd över havet. Kl imatet är ganska drägligt. Det regnar sällan, men under sydvintern stiga dimmor upp ur havet och breda sig som ett fint dugg-regn över marken. Staden är vackert belägen, med Andernas förposter som bakgrund.

mitiva. Helt utan beröring med incaväl-det ha de dock icke varit. Peruanska trup-per, som trängt alltför långt in i skogarna för att våga återvända, slogo sig ned hos vänskapligt sinnade stammar, där deras efterkommande anträffades av span jorerna. Emellertid var landet alltför olikt Peru för att incaodlingen skulle kunnat vinna stadigvarande fotfäste här. Aguarerna vid Maranon representera må-hända de lägst stående indianerna. De livnära sig huvudsakligen av jakt. Jord-bruk kan man knappast tala om. I stam-fejderna nyttja de förgiftade pilar och deras religion är en rå andetro.

I montanan finns det emellertid gott om kautschukträd. Den stegrade efter-frågan på denna vara har lett till det s. k. gummislaveriet. Okunniga vildar ha av

snikna vita och halvvita gummi jägare »pressats» till arbete mot ringa eller ingen lön. Här som i det övriga Peru äro vatten-vägarna mest anlitade. Skogsindianen har namn om sig att vara en skicklig ka-notförare. Men får han leva, kommer han nog att byta ut kanoten mot en motorbåt. För icke länge sedan träffade några ame-rikanska vetenskapsmän, vilka voro stad-da på forskningsfärd längs övre Amazon floden, en Coniboindian, som i sin grovt tillyxade kanot hade insatt en petroleum-motor. Hur han kommit över den och hur han lärt sig sköta den förblev ett mysterium.

Mellan incakulturen och de vilda india-nerna förefanns en vid klyfta, och ännu är olikheten stor mellan de civiliserade indianerna och deras vilda bröder.

342

IND

IAN

KU

LT

UR

. K

eram

iken

st

od

hö

gt

i d

et

gam

la

Per

u.

L,å

ngt

fö

re

den

ti

d,

då

Tia

hu

anac

ok

ult

ure

n

bö

rjad

e gö

ra

sig

gäll

and

e i

ku

stla

nd

et,

voro

tr

akte

rna

kri

ng

Tru

xill

o o

ch

Nas

ca

här

dar

fö

r en

ko

nst

, so

m

efte

rvär

lden

m

åste

b

eun

dra

. D

et

röd

a T

ruxi

llo

god

set

utm

ärk

te

sig

gen

om

sin

a u

ttry

cksf

ull

a

avb

ild

nin

gar

av

män

skli

ga

anle

ten

. N

asca

vase

rna

åter

b

län

da

oss

gen

om

färg

rik

edo

men

h

os

sin

a st

ilis

erad

e fi

gure

r.

Mas

kern

a k

rin

g d

et

kär

l,

som

sy

nes

n

ere

till

vä

nst

er

på

bil

den

, är

o en

N

asca

dek

ora

tio

n.

Någ

ra

av

de

hä

r a

vb

ild

ad

e kä

rlen

är

o va

tten

flas

ko

r

med

tv

å ö

pp

nin

gar.

343

BO

LIV

IAS

IN

DIA

NE

R

hav

a i

mån

ga

avse

end

en

gå

tt

till

bak

a se

dan

d

en

tid

d

å d

e sp

ansk

a er

övr

arn

a tr

ängd

e in

i

der

as

lan

d.

Til

l n

amn

et

äro

de

viss

erli

gen

kri

stn

a,

men

m

ånga

av

d

anse

rna

vid

d

eras

re

ligi

ösa

fest

er k

un

de

lik

a vä

l h

ava

utf

örts

til

l är

a fö

r so

len

s,

regn

ets

och

ås

kan

s gu

d

som

fö

r at

t fi

ra

de

kri

stn

a

hel

gon

ens

min

ne.

V

id

des

sa

till

fäll

en

före

te

de

do

ck

en

pit

tore

sk

anb

lick

i

sin

n

atio

nel

la

hög

tid

sdrä

kt,

vars

m

est

iögo

nen

fall

and

e

bes

tån

dsd

elar

är

o d

et

i b

roki

ga

färg

er m

ålad

e k

yllr

et,

den

b

red

skyg

giga

, h

ögku

llig

a h

atte

n o

ch d

e vi

da,

bak

till

up

psl

itsa

de

byx

orn

a.

344

Ordningens väktare POLISVÄSENDET UNDER OLIKA LUFTSTRECK

Det har skrivits en roande saga om en man, som hade en förtrollad hand, vilken han blott behövde lyfta för att bringa det sjudande livet i en världsstad att avstanna. Denne man var den moderna storstadens poliskonstapel. Ordningens plikttrogna väk-tare bedömas ofta olika. Än höjas de till skyarna som allmänhetens rådgivare och hjälpare, som folkens uppfostrare till laglydnad, än klandras de bittert som de obarmhärtiga företrädarna för en makt, vilken hänsynslöst inskränker den enskildes frihet. Men hur man än resonerar torde likväl ingen på fullt allvar vi l ja bestrida, att en väldisciplinerad, ansvarsmedveten, tillmötesgående och hövlig poliskår är en av de viktigaste och säkraste exponenterna för ett lands kulturnivå.

DET FINNS få land på jorden, där ordningsmakten hålles så högt i ära

som i Storbritannien. Icke ens de svå-raste politiska och ekonomiska orostider, då polisens uppgift av lättförklarlig anled-ning är vanskligare än annars, hava känn-bart förmått rubba den popularitet ord-ningens väktare åtnjuta inom vida lager av befolkningen. Under den senaste stor-strejken i England kom det visserligen stundom till blodiga sammanstötningar mellan poliser och strejkande, men det-ta hindrade icke att båda parterna mellan bataljerna ställde till f redl iga fotbolls-matcher sinsemellan. De engelska polis-männens popularitet beror till stor del på att de så förträffligt förstå befolkningens egenart och till och med i de svåraste situationer bevara sin sinnesjämvikt.

Londonpolisen har att vaka över ett om-råde av i,800 kvad-ratkilometers areal med en befolkning av bortåt 8 miljoner. Det är därför icke överdrivet, om Lon-don håller sig med en poliskår på 20,000 man. Polisens verk-

EN KUBANSK MOTORPOLIS Förutom vanliga ordningskonstaplar och de-tektiver har Havana med motorcyklar utrus-tade trafikpoliser, vilka noga övervaka att bilisterna följa trafikstadgans föreskrifter.

samhet består i England lika väl som annorstädes icke enbart i att uppdaga förbrytelser, men i vida högre grad i att förebygga brott mot lag och god ordning. Envar inser sålunda, att om en storstad ej hölle sig med trafikkon-staplar, skulle samfärdseln med ens rub-bas och snart fullkomligt avstanna, och därutöver vilar en massa andra omsor-

ger på polismannens skuldror. För att ge våra läsare en före-ställning om mång-sidigheten i London-polisens verksamhet vilja vi anföra några siffror, belysande re-sultatet av ett års arbete. Av 26,965 försvunna personer skaffades 10,374 till rätta; 708 personer hindrades att begå självmord; 348 deser-törer från armén ble-vo gripna; 27,250 fönster och dörrar, som lämnats öppna för natten, stängdes genom polisens för-sorg; 205 bortsprung-na hästar infångades, av 41,114 förrymda hundar återställdes 8,003 till sina ägare. Polisen närvar vid 2,9r4 eldsvådor och släckte 181 utan brandkårens ingri-pande. 5,839 gatu-

v. 4. 345

ORDNINGENS VÄKTARE

månglare beviljades näringsrättigheter, 135 fingo sina ansökningar avslagna. Dessutom verkställde polisen under årets lopp 109,787 häktningar.

Förenta staternas ordningsmakt erinrar i många avseenden om den engelska. Po-liskonstapeln i New York går i motsats till ämbetsbrodern i London beväpnad med revolver, beroende på att han har att vaka över en betydligt oroligare och heterogenare befolkning. En av grund-bristerna i Förenta staternas polisväsende är frånvaron av centralisation, vilken vä-sentligen bidragit till att brottsligheten där nått en så skrämmande utveckling.

Hela Brittiska Indien är indelat i polis-distrikt med infött manskap, som er-hållit militärisk utbildning. I de nordli-gaste provinserna äro polismännen be-

EN BERLINPOLIS Berlinpolisens sätt att dirigera tra-fiken utmärker sig för tydl ighet , behärskning och omisskännligt mi-

litärisk precision.

väpnade med gevär och bajo-nett, ty de hava ofta att göra med oroliga element från andra sidan gränsen.

Den ridande polisen i Ka-nada tillskrives av många äran att vara den yppersta poliskåren i världen. Det går många historier om den oför-vägenhet och den sinnesnär-varo, som »viddernas ryttare» utveckla vid utförandet av de uppdrag, som falla på deras lott. Vid tiden för den rykt-bara kanadensiska Pacifik-banans byggande ställde in-

EN VÄLBEKANT GESTALT PÄ LONDONS GATOR Alla som besökt världsstaden vid Themsen äro fulla av erkän-nande för poliskonstaplarnas skicklighet vid utövandet av sina åligganden. Man kan i England liksom annorstädes i världen spåra en tydlig strävan att förstatliga polisväsendet.

346

ORDNINGENS VÄKTARE

dianerna till oroligheter i en trakt, genom vilken järnvä-gen drogs. Det gick så långt, att] en av deras hövdingar slog upp sitt tält mitt på ba-nan och svor en dyr ed, att han under inga omständighe-ter skulle flytta det. Tvenne käcka kanadensiska polismän anlände skyndsamt till plat-sen, och den äldre av dem, en tjugofemårig sergeant, lät indianhövdingen veta att han hade 15 minuter på sig för att flytta sitt tält. Polisser-geanten ställde sig med kloc-kan i handen vid tältet, om-given av en hop vilt blic-kande indianer. När de femton minuterna voro förrunna och då hövdingen ej visat en till-stymmelse till avsikt att hör-samma befallningen, sparkade sergeanten utan krus ikull tältpålen. Tältet föll till mar-ken, de beväpnade indianerna upphävde ett tjut av förbitt-ring och slöto en tät krets kring de båda polismännen. UtanJ att1 fästa det minsta avseende vid rödskinnens hot-fulla hållning företogo poli-serna en rond genom lägret och slogo ikull alla tält, de mötte på sin väg. Indianhöv-dingen, som visste att våld mot de tappra polismännen skulle ådraga honom straffåtgärder från det mäktiga Englands sida, bekämpade sitt raseri och flyttade med sina män till en annan lägerplats.

Tysklands polisväsende har undergått en häpnadsväckande utveckling efter världskriget. Den tyska polismakten, som ända in i de sista åren varit kommu-nal, håller på att snabbt förvandlas till statspolis. Man har skridit till djupgå-ende reformer såväl i fråga om ordnings-och säkerhetspolisen som kriminalpoli-sen. Särskilt beaktande förtjänar polis-reserven, »Bereitschaftspolizei», som upp-delats i kommandon på hundra man un-der befäl av polislöjtnanter eller -kapte-

TRAFIKKONSTAPEL I NEW YORK Polismanskapet i New York består av utvalt folk. Den på bilden synliga konstapeln har i högra handen en liten röd lykta, som arbetar med hjälp av ett elektriskt batteri och avsevärt underlättar dirigerandet av trafiken om natten.

ner och förlagts i kaserner för att alltid vara redo att rycka ut i samlad trupp i händelse av oroligheter. Bland kriminal-polisens tekniska hjälpmedel böra nämnas den så kallade »mordbilen», utrustad med allt det viktigaste, som behöves på plat-sen för ett brott, såsom kamera, radioap-parat, flyttbar strålkastare och läkarlåda m. m. I Berlin uppgå enbart de unifor-merade poliserna till 14,000 man. Den tyske »Herr Wachtmeister» får en strängt militärisk utbildning.

I mången god wienares tycke är hans omsorgsfullt utbildade och framför allt ytterst artige »Wachmann» den bästa polis som finns på Guds gröna jord. En

347

KANADA HAR ALLT SKÄL ATT VARA STOLT ÖVER SIN RIDANDE POLIS Den röda rocken, de med förgyllda revärer försedda b y x o r n a och Stetsonhatten skulle göra denne man till en i ögonen fallande uppenbarelse även om han ej hade äran tillhöra en av de förnämsta poliskårer i världen. Man kunde knappast tänka sig en mer spännande lektyr än en fullständig redogörelse för vad Kanadas käcka ridande polis genom tiderna uträttat.

348

ITALIENSKA K AR AB IN JÄRER I PARADUNIFORM De italienska karabinjärerna motsvara ungefär gendarmeriet i vissa andra länder med den skill-nad, att de utsträcka sin verksamhet också till städerna. Den i legioner och divisioner upp-delade kåren är militäriskt organisérad och underhållen av staten. Förutom av de vackert uni-formerade karabinjärerna består den italienska polismakten av Guarda di Cittå och stadspolisen.

349

SPANSK ORDNINGSMAKT TILL HÄST OCH TILL FOTS Statspolisen i Spanien är en halvt militäriskt organiserad kår av alltigenom pålitligt folk, gräddan av det spanska polismanskapet. Kåren upprätthåller ordningen såväl i städer som på landsbygden och lämnar vid behov armétrupperna en handräckning. Officerarna v id statspolisen hava militärisk rang och samma avancemangsmöjligheter som befälet inom armén.

POLISMÄN I BARCELONA Stadspolisen i Spanien har ej samma maktresurser som statspolisen, och den åtnjuter ej heller fullt samma anseende. Den bar sin verksamhet förlagd enbart till stadssamhällena, och dess huvudsakliga uppgifter bestå i att reglera trafiken, övervaka den allmänna ordningen och

säkerheten och hålla ett skarpt öga på misstänkta individer av alla slag.

EN BELGISK POLISMAN ANTECKNAR EN MJÖLKANALYS Den belgiska polismakten är i huvudsak kommunal. I spetsen för ordningsmakten inom varje samhälle står borgmästaren, biträdd av en yrkesmässigt utbildad poliskommissionär. Det belgiska polisväsendet förtjänar ur många synpunkter att uppmärksammas, ehuru det exem-pelvis med avseende på organisation långt ifrån nått samma utveckling som i flera andra länder.

EN »DOGARI» UTE I TJÄNSTEÄRENDEN Det i norra Nigeria belägna Bautschi-området har egen inhemsk förvaltning under brit-tiskt överinseende. Experimentet har utfallit lyckligt, vilket är så mycket mer anmärk-ningsvärt som området är befolkat av ett flertal stammar, talande olika språk. Den som »dogari» eller ridande polis verkande infödingen hålles högt i anseende av sina rasfränder.

351

ORDNINGENS VÄKTARE

järnhård disciplin känne-tecknar andan inom den ungerska poliskåren. I Wien uppgå de uniforme-rade poliserna till 6,ooo, i Budapest till 4,000 man. Såväl i Österrike som Un-gern upprätthålles ordnin-gen på landsbygden av ett militäriskt utbildat gen-darmen.

I Frankrike är det krimi-nalpolisen, som närmast för-tjänar beaktande. Vid si-dan av de lokala kriminal-polismyndigheterna verkar ett för särskilda uppdrag av allmännare natur skapat specialorgan, Frankrikes statliga kriminalpolis. Den dirigeras från avdelningen »Sureté générale» inom in-rikesministeriet, och hela Frankrike är indelat i stora brigaddistrikt. Inom vart och ett av dessa arbetar en »flygande» polisbrigad (Brigade regionale de police mobile), direkt underställd »Sureté générale». De flyg-ande brigaderna överlämna tillfälliga brott och andra rent lokala förbrytelser åt de lokala myndigheterna och ägna sig i regeln blott åt brott, berörande den all-männa säkerheten i landet. Deras verksamhet utsträc-ker sig dock ej i nämnvärd grad till Paris och andra storstäder, där den lokala kriminalpolisen står i statens tjänst. Också till identifie-ringscentralens område hörande uppdrag omhänderhavas till stor del icke av »Sureté générale» utan av Paris' lokala kriminal-polis (Police judiciaire), som sålunda i viss mån verkar som kriminalcentral för hela landet.

Vid ordningens upprätthållande på landsbygden göres en kraftig insats av gendarmeriet, organiserat på militärisk bas i avdelningar till häst och till fots. Gendarmerna till fots äro beväpnade med

KONSTAPEL I PARIS Bandet, som denna franska po-liskonstapel bär om armen, visar att han vid behov går bortkomna främlingar til l handa som tolk.

automatiska pistoler, de be-ridna åter med sabel och karbin.

Den italienska polismak-ten sönderfaller i trenne kategorier: karabinjärerna, Guarda di Cittå och stads-polisen. De båda först-nämnda kategorierna äro anställda av statsverket, och blott den tredje, vilken i en del städer verkar som trafik-, torg- och sanitets-polis, står i kommunens tjänst. En särskild ställning intas av polisväsendet i Rom, som är förstatligat.

Karabinjärerna motsva-ra i huvudsak det franska gendarmeriet och den tys-ka lantjägarkåren (Land-jägerei). Det är dock på-fallande, att karabinjärerna verka också i städerna — till och med i Rom ser man ett rätt stort antal kara-binjärer, lätt igenkänn-liga på sina vackra mörk-blå uniformer med röda re-värer utmed byxorna—me-dan lant jägarkåren i Tysk-land och gendarmeriet i Frankrike, Österrike och Ungern verka enbart på landsbygden. Karabinjä-rerna, vilka äro uppdelade i legioner och divisioner, äro i polisärenden under-ställda inrikesministeriet. Men karabinjärkåren bil-

dar samtidigt en del av armén och kan i händelse av krig sändas till fronten.

Karabinjärernas organisation har i all-mänhet ej visat sig väl avpassad för undersökning av förbrytelser av mer in-vecklad natur. Där karabinjärerna nöd-gas ge tappt, träder det rörligare Guarda di Cittå i bräschen. En särskild avdelning inom italienska inrikesministeriet, »Il Ser-vizio di Publica Sicurezza», har till upp-gift att se till att samverkan mellan kara-binjärerna och Guarda di Cittå gestaltar sig fruktbringande.

352

ORDNINGENS VÄKTARE

Spaniens polisväsende är i huvudsak organise-rat enligt samma linjer som Italiens. Med undan-tag av gendarmeriet står hela statspolisen under ledning av en polischef, underordnad inrikesmi-nisteriet.

Danmarks polisväsen-de är dels kommunalt, dels statligt. Frånsett hu-vudstaden Köpenhamn, som intar en särställning, är riket indelat i 70 po-lisdistrikt, och i spetsen för varje distrikt står en av konungen utnämnd polismästare. Anmärk-ningsvärt är att polismäs-taren, utom att han är chef för sitt distrikts kommunala polisväsende, samtidigt står i spetsen för den i distriktet ver-kande statspolisen.

Statspolisen, vars verk-samhet i främsta rummet berör kriminella fall, om-fattar hela riket. Chefen har vid sin sida fyra in-spektörer, av vilka en är chef för Köpenhamns kri-minalpolis. Identifierings-byrån har sin egen chef och lyder direkt under statspolisen. I detta äm-betsverk finnes bl. a. en fingeravtryckssamling för hela riket, där utföras mätningar och uppgöras signalementskort på alla Kö-penhamns förbrytare. För undersök-ning av större på landsbygden timade brott anlitas hjälp från statspolisen i Kö-penhamn.

Köpenhamns lokala polis omfattar en av konungen utnämnd och av staten av-lönad polismästare, tre polisinspektörer, 11 kommissarier, 76 överkonstaplar, 88 mönstringskonstaplar och över 800 kon-staplar. Därtill kommer ett nödigt antal polisassessorer. Som ledare för den av staten underhållna polisskolan i Köpen-

EN POLISMAN I ÖSTERRIKES HUVUDSTAD Poliserna i Wien äro, i likhet med wienarna själva, den personifierade älskvärdheten. De erhålla en gedigen tvåårig utbildning, dock avvi-kande från den tyska därutinnan, att den ej är fullt så militärisk.

hamn verkar en polisinspektör, under-ordnad statspolisens chef.

I Sverige lyder polisväsendet närmast under socialdepartementet. Gemensamma polismyndigheter för stad och landsbygd äro länsstyrelser och landsfogdar. Det är dock att märka, att till landsfogdarnas verksamhetsområde ej höra städer, där det finnes magistrat. I praktiken innebär detta att landsfogdens verksamhet är för-lagd till landsbygden, ty de magistratslösa städerna i Sverige äro lätt räknade. Landsfogden bildar närmast en förbin-delselänk mellan länsstyrelsen och lands-

353

MAROCKANSK POLISMAN Det är ej så länge sedan rättsvården i Marocko stod på en nivå, erinrande om förhållandena i Bagdad under de tyranniska arabiska kalifernas tider. På sistone har som bekant en gradvis förändring till det bättre ägt rum, och även polisväsendet har följt med den allmänna uppryck-ningsprocessen. De marockanska poliserna övervaka nitiskt ordningen på gator och torg.

354

TR

UM

PE

TB

LÅ

SAR

E O

CH

TR

UM

SLA

GA

RE

VID

EN

PO

LIS

TR

UP

P I

NO

RD

-RH

OD

ESI

A

Ord

nin

gen

i N

ord

-Rh

od

esia

u

pp

rätt

hål

les

av

en

po

lisk

år,

rek

ryte

rad

m

ed

infö

tt

man

skap

, u

nd

er

bri

ttis

kt

bef

äl.

Den

in

föd

da

b

efo

lkn

inge

n,

som

ti

llh

ör

ban

tura

sen

, är

fö

rdel

ad

på

ett

fler

tal

stam

mar

, så

som

m

atab

ele-

, b

aro

tse-

, ya

o-

och

an

gon

ineg

rer.

M

ed

avse

end

e p

å d

ugl

igh

et

stå

r b

aro

tses

tam

men

a

vgjo

rt

hö

gst,

oc

h

po

lism

ansk

apet

ta

ges

där

för

hel

st

ur

den

. D

e in

föd

da

k

on

stap

larn

as

un

ifor

m

är

på

gru

nd

av

d

en

tryc

kan

de

het

tan

m

yck

et

lätt

. T

ill

den

na

hör

en

to

fsp

ryd

d

mös

sa,

erin

ran

de

om

feze

n,

som

en

gå

ng

bar

s av

al

la

rätt

rog

na

turk

ar.

355

EN KOPIA AV LONDONPOLISEN Under perioden 1913—1920 var polismakten i Sydafrikanska unionen uppdelad i tvenne kate-gorier: Sydafrikanska polisen (The South African Police) och Sydafrikas ridande skyt tar (The South African Mounted Rifles). Dessa båda kategorier äro numera sammanslagna, och man-skapet är ungefär till hälften rekryterat med européer, till hälften med infödingar och hinduer.

fiskalerna. Han äger att verka som över-åklagare inom länet och att under läns-styrelsen övervaka landsfiskalernas verk-samhet, särskilt sådan den kommer till-uttryck i deras handhavande av polis-uppsikten. Landsfogden tillsättes av ko-nungen på framställning av länsstyrelse. Bland kompetensvillkoren böra nämnas behörighet till och utövning av domar-

ämbete samt en viss tids tjänstgöring vid större stads polisväsen.

Landsfiskalerna, till antalet 490, äro de närmast ansvariga representanterna för ordningsmakten ute på landsbygden. De handhava i var sitt distrikt under lands-fogdens inseende åklagarkallet och leda polisverksamheten både såvitt det gäller upprätthållandet av allmän ordning och

356

ORDNINGENS VÄKTARE

säkerhet som spaning och undersökning angående brott.

I städerna handhas polischefens ålig-ganden av polismästare, borgmästare eller därtill utsedd medlem av magistraten.

I de större städerna, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö m. fl., bär närmast polismästaren ansvaret för ordningens upprätthållande. Polisskolor hava upp-rättats såväl i Stockholm som Uppsala, och vid sidan av dem verka poliskurser i några andra städer såsom Göteborg, Malmö och Helsingborg. Från kriminal-avdelningarna vid de större städernas polisinrättningar sändas vid behov spe-ciellt utbildade detektivkonstaplar för att undersöka på landsbygden begångna grövre brott. Särskilt beaktande förtjä-

nar i detta avseende detektiva avdelnin-gen i Stockholm, som i väsentlig grad ut-gör en kriminalcentral för hela konunga-riket.

En ung stats polisväsende. I Finland bildar varje stad och krono-

länsmansdistrikt ett särskilt polisdistrikt, vars ledning omhänderhas av polismäs-tare, kronolänsman eller poliskommissarie. Polischefen är ansvarig för upprätthål-landet av den allmänna ordningen och säkerheten inom sitt distrikt. Han leder och övervakar sina underordnades verk-samhet och äger att svara för de åtgärder de på hans befallning skrida till. Polisens befogenheter och skyldigheter äro under vanliga förhållanden begränsade till det

DEN ALBANESISKA ORDNINGSMAKTEN MÅSTE VARA VÄL BEVÄPNAD Albanien är ett av Europas oroligaste hörn, och ordningens väktare måste därför vara be-redda att göra sin myndighet gällande med ytterst eftertryckliga maktmedel. Som av foto-grafin framgår, sakna de enhetlig uniform, men i stället är var och en av dem beväpnad med ett militärgevär, som han vid behov måste veta att utan den minsta tvekan göra bruk av.

357

POLISKOMMANDO PÄ SÖDERHAVSÖARNA Också de f järran öarna i Stil la havet behöva en ordningsmakt, och vi se här ett poliskom-mando på den lilla ön Nauru, belägen mitt emellan Salomon- och Gilbertgruppen och efter världskriget mandatområde under N y a Zeeland. De infödda polismännen äro som synes iförda enhetlig uniform, och disciplinen bland dem lämnar av allt att döma intet övrigt a t t önska.

POLYNESISK POLISSERGEANT Denne inföding bekläder en ansvarsfull post inom poliskåren på Ellice-öarna, vilken snabbt tillägnat sig den utbildning, som bibragts

den av europeiska instruktörer.

KONSTAPEL I MONTEVIDEO Denne prydlige poliskonstapel, iklädd svart rock och vita benkläder, med hjälm på huvu-det och svärd vid sidan, är en värdig ordnin-gens väktare i Uruguays sköna huvudstad.

358

ORDNINGENS VÄKTARE

distrikt, den har sig anvisat, men där det ställer sig nöd-vändigt kunna polismän ut-sändas i uppdrag även utom distriktets gränser. Förord-nande härom ges av lands-hövdingen, då tjänstgöringen faller inom samma län som po-lisdistriktet tillhör. Skall ord-ningsmakten inom ett distrikt användas i ett annat län, måste befallning härom utgå från inrikesministeriet, vilket omhänderhar högsta lednin-gen av polisverksamheten för landet i dess helhet. Inom varje län övar landshövdingen inseende över polisens göran-de och låtande. I häraden äga dessutom kronofogdarna att övervaka polisens verk-samhet.

Vid den nydaning av polis-HUR FÖRBRYTARE BEHANDLAS I KINA

POLISKONSTAPLAR I PEKING Rättsvården i Kina lämnar mycket övrigt att önska, och lagens hand faller ingalunda alltid med samma tyngd på hög och låg. Straffen utmätas ofta med omänsklig grymhet, men detta har icke hindrat uppkomsten av ett i vissa delar av landet rikt florerande banditväsen. Den övre bilden ger oss en svag föreställning om vilken omild behandling förbrytare utsättas för.

359

POLISKONSTAPEL; PÄ PANAMANÄSET MED BORTTAPPADE BARN Förenta staterna kontrollera som bekant ett område av å t ta kilometers bredd på vardera sidan om Panamakanalen, och här upprätthål la de en egen ordningsmakt, bland vars icke minst vik-tiga uppgifter ingår att övervaka efterlevnaden av alkoholförbudet. Som en angenäm omväx-ling kunna de duktiga polismännen ibland ägna sig åt at t leta rätt på borttappade barn.

väsendet, som försiggått under det decen-nium Finland varit självständigt, har man följt trenne grundprinciper: centralisation, förenhetligande och specialisering. Av de åt-gärder, som företagits under detta nyda-ningsarbete, förtjänar nämnas tillsättandet av en inom hela riket verkande polisinspek-tör, underordnad inrikesministeriet. Där-jämte finns det i månget län tillsvidare interimistiskt verkande polisinstruktörer. I syfte att centralisera kriminalpolisens verksamhet har i landets huvudstad upp-rättats en likaledes ännu interimistisk brottmålscentral, uppdelad i en fingerav-trycks- och kriminallaboratorieavdelning. Vid sidan därav fortskrider arbetet att utrusta polisen med de tekniska hjälp-medel som användas ute i de stora kultur-länderna.

För utnämning till polismästartjänst fordras inkommenhet i polis- och förvalt-

ningsverksamhet samt av militärpersoner dessutom officersrang. Polismästarens ju-ridiska adjoint måste givetvis äga ämbetet motsvarande utbildning. Av sekreteraren, biträdande sekreteraren och chefen för detektiva avdelningen fordras juridisk ämbetsexamen.

Såväl för ordnings- som kriminalpoli-sens utbildning har staten upprättat en polisskola, förlagd till Sveaborg. Dess-utom avhålles det i varje län särskilda övningskurser enligt gemensamt program för polismanskapets utbildning. Det finska polisväsendet är i sin helhet för-statligat. Polismännen äro jämställda med andra statsanställda och äro berätti-gade till statspension.

Med denna skildring av ordningsmak-ten i den unga republiken Finland vilja vi avsluta vår överblick över polisväsen-det under olika luftstreck.

360

BROKIG GATUBILD FRÄN KONSTANTINOPEL FÖRE FEZFÖRBUDET Efter det Angoraregeringen år 1925 förbjudit användningen av den traditionella mohamme-danska huvudbonaden, fezen, har gatulivet i Stambul fått en annan prägel. Bilden här ovan gör trots dervisehen och bäraren med geten på ryggen ett halvt europeiskt intryck, och detta intryck har säkert förstärkts, när fezerna blivit utbytta mot västerländska huvudbonader.

Konstantinopel DEN MINNESRIKA STADEN VID GYDDENE HORNET

FÖR DEN resande, som nalkas Kon-stantinopel från Marmarasidan, öpp-

nar sig ett underbart panorama. Der-i-seadet, Lycksalighetens port — så kalla turkarna denna stad, och för visso får man söka dess like. Neapel kan icke tävla med Konstantinopel, och även Rio de Janeiro måste förlora på en jämförelse.

Man torde näppeligen kunna tänka sig en mera tjusande förening av hav, land och storstad. Ur den blå Mar-marasjön, ett innanhav i miniatyr mel-lan tvenne världsdelar, stiger i mjuka, stora linjer den europeiska stranden. Och över den höja sig amfiteatraliskt världsstadens husmassor med sina in-

strödda kupoler och minareter, bakom vilka Gyllene hornets skog av master skym-tar. Men det är icke blott rikedomen på harmoniska former, som här fängs-lar vårt öga. Lika mycket, ja kanske än mer, förtrollar oss den sagolika färg-skalan i belysningar, skiftande från mid-dagens guld till aftonens rosa.

Icke mindre fängslande är Konstanti-nopel, när man ser det nattetid från något fartyg ute på redden. I samma mån som dagen slocknar tändas överallt, nere vid vattnet och uppe på höjderna, tusentals ljus, vilka slutligen smälta samman till en enda strålkrans.

När man nalkas staden, ser man de

vt. 1.

362

DE

N

GA

ML

A

KE

JSA

RST

AD

EN

V

ID

GY

LL

EN

E

HO

RN

ET

Ä

R

EN

M

ÖT

ES

PL

AT

S

FÖ

R

ÖST

ER

- O

CH

VÄ

STE

RL

AN

DE

T

By

san

s,

som

gru

nd

ades

av

hel

len

ska

ko

lon

iste

r fr

ån d

en

do

risk

a st

aden

Meg

ara

i m

itte

n

av

sj

un

de

årh

un

dra

det

för

e

Kri

stu

s, v

ar

un

der

ett

årt

use

nd

e d

et

grek

isk

a k

ejsa

rdö

met

s h

uvu

dst

ad.

År

145

3

föll

det

i

hän

der

na

på

Mo

ham

med

II

, d

e o

sman

ska

turk

arn

as s

eger

rika

su

ltan

, o

ch

ha

r se

dan

d

ess

sta

nn

at

i tu

rkis

k

äg

o.

Äve

n

om

ri

ket

s ad

min

istr

ativ

a ce

ntr

um

nu

mer

a ä

r A

ngö

ra,

förb

lir

Sta

mb

ul

des

s o

jäm

förl

igt

stör

sta

och

vik

tiga

ste

stad

. P

å

bil

den

se

vi

i fö

rgru

nd

en d

et e

gen

tlig

a S

tam

bu

l,

som

ge

nom

N

ya

b

ron

ä

r fö

rbu

nd

et

med

G

alat

a o

ch

Per

a.

Til

l h

öger

sk

ymta

pal

atse

n v

id B

osp

oren

.

AJA SOFIA, EN SYMBOL FÖR HALVMÅNENS SEGER ÖVER KORSET Konstantinopels ryktbaraste moské är utan tvivel A j a Sofia. På denna plats lät redan Konstan-tin den store uppföra en kristen kyrka till den Heliga vishetens, Hagia Sofias, ära. Men den nuvarande byggnaden härstammar i huvudsak från kejsar Justinianus tid, mitten av 6 år-hundradet efter Kristus. När turkarna övertagit den, läto de bygga minareter i dess hörn.

gamla murarna och tornen, vilka under århundraden försvarade Bysans mot bar-barer och korsarer, som efterfikade Ös-terlandets pärla. Längst ute på den udde, som engång bar Akropolis, den antika stadens kärna och fäste, stå Gamla seral-jens palats och paviljonger, vilka under mer än fyra sekler bildade det turkiska väldets centrum, men nu, övergivna och förfallna, verka gengångare från en svun-nen tid. Bakom Seraljen öppnar sig Konstantinopels världsberömda hamn, Gyllene hornet, en smal vik, som sträcker sig djupt inåt land mot nordväst. Tu-sentals farkoster, stora, och små, ligga för-töjda här eller stäva ut till sjöss. Smala roddbåtar med mjuka dynor för passa-gerarna röra sig snabbt och nästan ljud-

löst i skuggan av de väldiga linjeångarna, medan grannmålade kaiker kryssa fram och tillbaka över viken. En skarp kontrast till dem bilda motorbåtarna, som rusa in överallt, där det finns någon möjlighet att komma fram i detta virrvarr av far-koster. Vinscharna slamra, tacklen smälla och fiskmåsarna skria, men genom och över allt detta hör man det ständiga dova sorlet från miljonstaden.

Till höger se vi i stigand; rader husen i de utländska stadsdelarna Galata och Pera, medan till vänster det turkiska Stambul ligger samlat under minareter och kupoler. I nordväst höja sig de gröna, svala kullarna vid Bosporen, me-dan Haidar Paschas vita stationsbygg-nad skymtar på andra sidan sundet och

363

DE

F

AN

AT

ISK

A

DE

RV

ISC

HE

RN

A

KU

NN

A

FÖ

RSÄ

TT

A

SIG

I

EX

TA

S

GE

NO

M

AT

T

UT

FÖ

RA

E

N

RE

LIG

IÖS

D

AN

S B

ild

en

vis

ar

ett

an

tal

dan

san

de

der

visc

her

el

ler

mev

levi

, in

beg

rip

na

i en

ku

lth

and

lin

g av

sto

r b

etyd

else

. M

edan

en

av

de

sitt

and

e im

amer

na

läse

r lä

mp

lig

a

tex

ter

ur

ko

ran

en

och

d

e an

dra

u

tför

a m

usi

k p

å p

ipa,

tr

um

ma

och

vio

lin

, sv

änga

de

vitk

läd

da

der

visc

her

na

än l

ångs

amm

are,

än

sn

abb

are,

i

tak

t m

ed

mu

sik

en.

Dan

sen

, so

m

oft

a

slu

tar

med

fu

llk

om

lig

u

tmat

tnin

g,

verk

ar

do

ck

lån

gtif

rån

o

rgia

stis

k,

uta

n t

värt

om

m

yck

et h

ögt

idli

g, ä

ven

n

är

den

är

so

m

vild

ast.

D

essa

d

ervi

sch

er

ha

sitt

h

uvu

dk

vart

er

i K

onie

i A

nat

oli

en,

men

i

Ko

nst

anti

no

pel

fi

nn

es

en

fili

al

till

Ko

nie

sam

fun

det

,

364

ETT MÅL MAT I DET FRIA: PILLAUSTÄND I DET GAMLA STAMBUL Nära Jeni Validemoskén, Änkesultaninnans moské vid Nya bron, finnes ett litet torg, där man för en ringa penning kan köpa en portion pillau och äta den på stående fot. Denna turkiska natio-nalrätt består av ris, kokat med fårkött, fett, russin och kryddor. Liksom i andra Medel-havsstäder bedrives även i Konstantinopel en stor del av köpenskapen i det fria.

norrom den cypresserna, som hägna de förmögna turkarnas sista vilorum.

Stambul, Konstantinopels äldsta del, säges vara grundlagt på sju kullar liksom Rom. Den sydligaste av dessa är den enda som ännu tydligt framträder i ytreliefen. På den står bland annat den gamla, med stadsmuren förbundna borgen Jedi Kule eller De sju tornen nära Marmarasjöns strand. Denna höjd skiljes av bäcken Lykos från de andra, vilka utmärkas ge-nom några monumentala byggnader, som uppförts på de ställen, där terrängen höjer sig över omgivningen. Stambul består av 42 kvarter, av vilka alla utom 4 äro tvfr-kiska. Stadsdelen är rätt oregelbundet byggd. I de inre kvarteren äro husen tätt sammangyttrade längs de krokiga och slingrande gatorna, men längre västerut åt stadsmuren till upplösa sig husmassorna i grupper. Husen äro till stor del uppförda av trä, och då brandskyddsanordningarna knappast kunna sägas vara förstklassiga händer det icke sällan, att ett helt kvarter blir lågornas rov. Gatorna äro i

allmänhet illa hållna, men de viktigaste av dem ha elektrisk spårväg.

Den som vill få en snabb helhetsbild av Konstantinopel bör, om han ej har tillgång till en flygmaskin, bege sig upp i Seraskerattornet på det gamla krigsmi-nisteriets område. Från dess tinnar öppnar sig en härlig utsikt. I väster ser. man stadsmuren sträcka sig från Jedi Kule till Gyllene hornet. I den väldiga kamp, som sedan tidernas morgon stått mellan väster och öster, har denna mur spelat en stor roll, och den dag, då den stormades av museimännen, var en av de mörkaste i kristenhetens historia. Utanför muren nära den bortre ändan av Gyllene hornet ligger förstaden Ejub, bekant för sin fana-tiskt mohammedanska befolkning och sin heliga moské, som är stängd för alla giaurer. I Ejubs moské förvaras profe-tens gröna fana. På höjden vid Ejub ligger en stämningsfull turkisk begrav-ningsplats, där tusentals rättrogna, till-hörande det enklare folket, sova den sista sömnen under cypresserna. Bortom Ejub

365

EN FÄRHJORD HAR BRAGTS TILL MOSKÉN SOM OFFERGÄRD Denna bild visar en liten fårhjord på trappan till Jeni Validemoskén. När de stora offren frambäras i Mekka, dödas massor av får runt om i den modammedanska världen. Även annars, vid särskilt viktiga tillfällen, förrättas dylika offer. Många får blevo offrade i Konstantinopel den minnesvärda 6 oktober 1923, då turkiska trupper åter ryckte in i staden.

tar den vackra folkparken Kiathane vid. Här, i den innersta delen av Gyllene hornet, söker rik och fattig, gammal och ung,' förströelse och vila på fredags-kvällarna.

Rakt i norr på andra sidan Gyllene hor-net se vi Has Köi och där bortom gröna fält och kullar. Flytta vi blicken närmare, fångas den av en elegant marmorbyggnad, Amiralitetet. Ett stycke söder om Amirali-tetet korsas viken av Gamla bron eller Asab Köpri, som numera är rätt bräcklig. Närmare mynningen har man emellertid uppfört en ny bro. Gångtrafiken på denna är sällsynt livlig. De mest olika raser och folk passera här ständigt revy. Bakom dessa broar avteckna sig Galata och Pera, vita, glänsande och kantiga som på en kubistisk målning.

Galata är centrum för den utländska handeln och hyser de förnämsta bank-

kontoren och skeppsagenturerna. Om man undantar de viktigaste trafiklederna, äro Galatas gator trånga och smutsiga trappgränder. Hela stadsdelen är för öv-rigt smutsig och gör nästan ett sämre in-tryck än Stambul. En smal, terrassformigt uppstigande gata för oss till Pera, där vi redan andas en friskare luft. Den resande främligen finner sig lika väl till rätta i denna stadsdel som i en av västra Europas huvud-städer. Överallt ser man hotell-och butiks-skyltar med fransk text, italienska, gre-kiska och engelska höres i gatuvimlet. Om vi följa Bosporen, komma vi till förorterna Beschiktasch och Ortaköi. Vid själva stran-den ligga de bekanta sultanpalatsen Dol-mabagtsche och Tscheragan. I Dolma-bagtsche residerade den siste kalifen Ab-dul Medjid. Icke långt från Tscheragan, men inåt landet, ligger Jildis Kiosk eller Stjärnpalatset, där den misstänksamme 366

JENI VALIDEMOSKÉN FRÄN NYA BRON ÖVER GYLLENE HORNET Nära N y a brons början i Stambul reser sig den vackra Jeni Validemoskén, som byggdes i sjuttonde århundradet av Mohammed IV:s moder, Sultana Valide. De sirliga minareterna äro prydda med tre skulpterade gallerier, som likna märskorgar på smäckra master. Den stora kupolen är byggd på fyra mindre kupoler, och den väldiga bronsporten är inlagd med pärlemor.

STAMBULS RYKTBARA BASAR ÄR I SIG SJÄLV EN LITEN STAD E n av Konstantinopels största sevärdheter är Tscharschi eller Stora basaren i Stambul, belä-gen i grannskapet av förra krigsministeriet och Nuri Osmanijemoskén. E n del av basaren är rätt gammal, uppförd i sjuttonde århundradet, men det mesta har ombyggts efter jordbäv-ningen 1894. Var och en av basarens smala, täckta gator är ägnad någon bestämd bransch.

467

KONSTANTINOPEL

och sluge ränksmidaren Abdul Hanlid gömde sig undan världens blickar. En-dast en gång i veckan, på fredagen, läm-nade han Jildis Kiosk för att förrätta sin andakt i den närbelägna Hamidijemoskén. Dessa s. k. selamliker erbjödo sultanen ett utmärkt tillfälle att demonstrera den turkiska härsmaktens blomma för alla de främlingar, som brukade komma till-städes.

Trakien och Konstantinopel. Bosporen är en av de vackraste vatten-

vägar i hela världen. Ståtliga palats och små byar med röda tegeltak kanta strän-derna. Här och var synes också en park-liknande skog eller en turkisk begravnings-plats.

De starka fästena vid Bosporen äro nu-mera slopade. Detsamma gäller befäst-ningarna i Trakien, som Turkiet dock efter sin lyckade offensiv mot Grekland fick behålla. Trakien är ett bihang till Konstantinopel, och turkiska regeringen har sökt påtrycka det en så turkisk prägel som möjligt. Här som i Mindre Asien har man tillämpat ett radikalt utväxlings-system, varom överenskommelse träffades med Grekland år 1923. Turkarna i Grekland ha en masse utväxlats mot grekerna i Turkiet. Överenskommelsen gäller dock icke grekerna i Konstantinopel, vilka före kriget utgjorde 17 procent av hela be-folkningen, som då var omkring 1 miljon. Konstantinopels greker, vilka fram-för allt äro bosatta i Fanarkvarteret, i nordvästra delen av Stambul, ha i varje fall minskats. I ännu högre grad gäller detta armenierna, vilka före kriget voro nästan lika talrika som grekerna.

Världskrigets efterverkningar. Över huvud kan man säga, att Konstan-

tinopel under och efter kriget förlorat en åttondel av sin folkmängd. Till denna nedgång har, som naturligt är, även rege-ringens flyttning till Angöra bidragit. Men oberoende av alla administrativa omställningar skall Konstantinopel be-vara sin karaktär av världsstad. Ännu kan ingen stad i Medelhavsländerna och Nära östern göra det första platsen stri-dig. Dess läge vid vattenvägen mellan

tvenne stora innanhav, på en udde som Europa sänder ut mot Asien, är alltför ypperligt för att det skulle behöva hysa några farhågor för sin framtid.

Bysans och Nya Rom. Detta läge tilldrog sig redan tidigt de

sjöfarande hellenernas uppmärksamhet. I mitten av sjunde århundradet grun-dade här doriska kolonister från Megara under ledning av den halvmytiske Byzas nybygget Bysans eller Byzantium på udden mellan Marmarasjön och Gyllene hornet. Enligt sagan sökte Byzas råd hos oraklet i Delfi, som spådde honom lycka och välgång. I orakelspråket talades även om tvenne valpar, varmed skulle avsetts de två små vattendrag, som falla ut i Gyllene hornets innersta del, »Europas söta vatten». Staden utvecklade sig snart till en av de viktigaste handelsplatserna i den grekiska världen. Under det romerska väldet bibehöll den sin ledande ställ-ning och blev huvudort i provinsen Thra-cia. Men en tid av större glans och prakt än Bysans någonsin skådat bröt in, då kejsar Konstantin flyttade sitt residens från Tiberns till Gyllene hornets stränder. Konstantin hoppades här kunna skapa en motvikt till Rom med dess republikanska och hedniska traditioner. Visserligen blev han ej kristen förrän på sin dödsbädd, men den tydliga ynnest, han visade den kristna kyrkan, kunde ej undgå att väcka anstöt i Roms senatoriska kretsar. Med det gamla Bysans som kärna lät Konstan-tin bygga en ståtlig och starkt befäst stad. Efter de sju kullarna på den bysan-tinska udden och med tanke på stadens uppgift att ersätta Rom som kejsarresi-dens kallade han den Nya Rom, men detta namn slog aldrig igenom. Befolk-ningen föredrog Konstantinopel, och detta namn har staden bibehållit till våra dagar. Turkarnas Stambul är möjligen en sam-mandragning av det grekiska uttrycket, »'s tan polin», till staden. Då romerska ri-ket år 395 delades, blev Konstantinopel huvudstad i östromerska eller bysan-tinska kejsardömet.

Nu utvecklade sig yppigt hovliv, stora rikedomar samlades på några få händer, medan rikets värnkraft små-

368

DE

T

MÅ

LE

RIS

KA

SK

UT

AR

I,

en

vid

B

osp

oren

s ös

tra

stra

nd

b

eläg

en

förs

tad

ti

ll

Kon

stan

tin

opel

, äg

er

bla

nd

an

dra

sev

ärd

het

er d

en

va

rkr,

av

cy

pre

sser

sk

ugg

ade

beg

ravn

ings

pla

tsen

, so

m ä

r d

en

stör

sta

ick

e b

lott

i

turk

isk

a ri

ket,

u

tan i

hel

a ö

ster

lan

det

. Gr

avar

na u

tmlr

L m

ed

h&

a sm

ala

sten

ar

vilk

as ö

vre

and

a ge

tts

form

en a

v en

tu

rban

. E

n c

ypre

ss ä

r p

lan

tera

d v

id v

ard

era

änd

an

av g

rave

n.

Vi

se I

ttk

vin

no

rna

f fö

rfru

X'

up

ptr

ada

med

o

bes

loja

de

ansi

kte

n,

vil

ket

är

en f

rig

jord

het

eft

er v

äste

rlän

dsk

t m

ön

ster

, so

m ä

nn

u f

ör n

ågra

år

sed

an v

arJ

^y

tte

rst s

åls

yn

t^

ÄS

369

M O S K É E R O C H M I N A R E T E R ' i skimrande marmor möta oss överallt i Konstantinopel. Till vän nopel under tusen år varit kristenhetens förnämsta tempel. Moskén till höger har sitt namn efter sultar breder sig Atmeidan eller »Hästplatsen», en del av den forna medeltida hippodromen. Obelisken i förgrut gång varit överdragen med förgyllda bronsplattor. I bakgrunden reser sig Totmes III:s vackra egyptisk

ster på vår bild se vi den ryktbara Sofia-moskén, vilken innan turkarna år 1453 erövrade Konstanti-Ahmed I och är lätt igenkännlig på sina sex minareter och sjutton kupoler. Framför de båda moskéerna

den är känd under namnet »Kolossen» eller »Nakna pelaren». Den är murad av huggen sten och har en 1 obelisk, som av kejsar Teodosius II bragtes till Konstantinopel. Båda obeliskerna äro 30 meter höga.

RU

MIL

I H

ISA

R

och

A

nad

olu

H

isar

är

o tv

enn

e p

itto

resk

a h

isto

risk

a fä

sten

, b

eläg

na

någ

ra

kil

om

eter

n

ord

ost

om K

on

stan

tin

op

el p

å öm

se s

idor

om

B

osp

ore

n

vid

d

en

smal

a p

un

kt,

d

är

sun

det

p

å gr

un

d

av

det

st

ark

a st

röm

dra

get

går

un

der

n

amn

et

»D

jävu

lsst

röm

men

».

Ru

mil

i H

isar

li

gger

p

å d

en

euro

pei

ska

sid

an,

An

ado

lu

His

ar

på

den

as

iati

ska.

A

nad

olu

H

isar

an

lad

es

i sl

ute

t av

13

00

-tal

et

av

sult

an

Baj

asid

I.

R

um

ili

His

ar b

ygg-

des

av

M

oh

amm

ed

II

året

in

nan

tu

rkar

na

bem

äkti

gad

e si

g K

on

stan

tin

op

el.

Ru

mil

i H

isar

har

fyr

a t

orn

, a

v vi

lka

det

hö

gsta

kal

las

Jan

itsc

har

torn

et.

KONSTANT IN OPEL

ningom gick förlorad. Stridbara fiender, araber och bulgarer, underlade sig hela provinser, ja, riktade sina angrepp mot själva huvudstaden. Över Svarta havet kommo svensk-rvska vikingar och gjorde strandhugg. Men många vikingar anlände även som vänner, mot god sold, Värin-garna voro högt skattade som försvarare av kejsarens stora stad, Miklagård. Det öst-romerska riket förlorade visserligen största delen av sina asiatiska besittningar till kaliferna och deras arvtagare seldschuk-sultanerna samt led även i Europa av-bräck genom bulgarerna, men likväl lyckades Konstantinopel, rikets kärna i

långt högre grad än Rom någonsin varit det, hålla sig, och från denna rika kultur-stad utgick under sekler väckande impul-ser, religiösa, politiska och konstnärliga, till hela östra Europa, ja, även till den islamitiska världen.

Först år 1204 dukade Bysans under för fienderna, och då voro de varken tros-främmande saracener eller halvvilda bul-garer, utan västerländska riddare, som med den mäktiga handelsstaden Venedigs goda minne företogo ett fjärde korståg till Konstantinopel. Under tre dagar plundrades den härliga staden och stan-nade sedan under »latinskt» välde till

GRANDE RUE DE PÉRA, EN MODERN GATA I KONSTANTINOPEL Denna gata med dess tätt sammanpackade butiker och restauranger har knappast något tur-, kiskt över sig. 1870 brann denna del av Pera och det är därför helt naturligt, att gatan nu företer en rent europeisk anblick. Till helhetsintrycket bidrar även frånvaron av fezen, som blivit bannlyst av Angoraregeringen. Fall av svårare tredska hava bestraffats med döden.

373

VID STRANDEN AV BOSPOREN FLYTTAR MAN BEKVÄMT MED BÅT Det egendomliga huset på bilden härovan finnes i Pera. Som synes ligger det så nära vattnet , att invånarna, när de flytta, föredra båtar framför vagnar. Om de turkiska bärarna, liarna-lerna, ha rykte om sig att vara starka och uthålliga, så förtjäna även båtkarlarna litet beröm för sin skicklighet i att manövrera de ofta tungt lastade, bräckliga och smala båtarna.

1261, då det grekiska kejsardömet åter-upprättades med bistånd av venezianer-nas svurna ovänner, genueserna. Till tack fingo dessa bl. a. Galata. Men snart dök en ny fiende upp vid horisonten, fruk-tansvärdare än alla andra, de osmanska turkarna, som vuxit starka på spill-rorna av sina seldsehukiska fränders makt och snart underlade sig största delen av Balkan. Från år 1396 belägrade den turkiske sultanen Bajasid, kallad Blixten, Konstantinopel. Men efter fyra

år nödgades Bajasid upphäva belägringen för att möta en ännu väldigare erövrare, Timur lenk. På slätterna vid Angöra drabbade de samman, och Bajasid för-lorade både krona och frihet. Men Timur utnyttjade icke segern. Osmanriket reste sig snart åter, och Konstantinopel måste efter en femtioårig frist falla. Det grekiska kejsardömets sista strid var dock ärofull. I synnerhet utmärkte sig den unge kej-saren Konstantin XI. Hjältemodigt avvisade han den överlägsne fiendens

EN

E

GE

ND

OM

LIG

P

RO

CE

SSIO

N

GE

NO

M

STA

MB

UL

S

TR

ÄN

GA

G

AT

OR

: Å

TT

A

ST

AR

KA

H

AM

ALE

R B

ÄR

A E

TT

FA

T

De

äld

re g

ato

rna

i K

onst

anti

nop

el ä

ro o

fta

så

trån

ga o

ch m

ånge

nst

ädes

äve

n s

å b

ran

ta,

att

vagn

ar

öve

rhu

vud

tage

t ic

ke

ku

nn

a ko

mm

a ti

ll a

nvä

nd

-n

ing.

S

ärsk

ilt

gäll

er

det

ta

Gal

ata.

P

å så

dan

a ga

tor

mås

te a

llt

god

s b

äras

av

turk

isk

a y

rkes

bär

are,

s.

k.

ham

aler

, om

vil

kas

sty

rka

d

e u

nd

erb

aras

te

his

tori

er

ber

ätta

s.

På

bil

den

se

vi

ått

a b

ärar

e,

vilk

a

med

til

lhjä

lp

åv f

yra

gr

ova

stän

ger

tran

spo

rter

a et

t st

ort

fat

. Ä

ven

bra

nd

spru

tan

bär

es p

å d

etta

sä

tt i

d

e äl

dst

a k

vart

eren

, o

ch

mal

icen

b

erät

tar,

at

t b

ärar

na

ick

e gö

ra

någ

on

min

av

at

t in

grip

a,

förr

än

hu

säga

ren

b

etal

at

dem

.

375

BRANTA TRAPPOR LEDA FRÄN GALATA UPP TILL PERAS HÖJDER Galata, som är medelpunkten för Konstantinopels bankväsende, grosshandel och skepps-klarering, är så att säga organiskt förbundet med hamnen i Gyllene Hornet. Från Galata kom-mer m a n upp till Pera, frankernas stadsdel, längs branta och besvärliga gator. Somliga av dessa äro stenlagda som trappor. P å sådana ställen är naturligtvis all hjultrafik utesluten.

fredsvillkor, och han stupade med vapen i hand vid den port, som turkarna sedan kallade Top kapu eller Kanonporten. Den segrande sultanen begav sig till Sofia-kyrkan för att tacka Allah. Fruktansvärt rasade osmanerna bland de besegrade, men när allt var över, beviljade Moham-med grekerna fri religionsutövning och sökte på allt sätt förmå dem att stanna kvar i kvarteret Fanar. Dessa fanarioter ha senare spelat en stor roll i den turkiska administrationen.

Många äro de turkiska härskare, som smyckat Konstantinopel med sköna bygg-nadsskapelser och sålunda värdigt fortsatt sina bysantinska företrädares traditioner. Aja Sofia har även som moské bevarat mycket av den glans, som låg över det bysantinska templet. Bland praktbygg-nader utöver de tidigare berörda för-tjäna ytterligare att nämnas Soliman I:s moské, den turkiska byggnadskonstens största verk, Ahmed I:s moské, Baja-sid II:s moské och Jeni Validemoskén.

Tjeckoslovakien g a m l a l a n d i e n u n g s t a t

Bland de stater, som delade arvet efter den habsburgska dubbelmonarkin, intar Tjeckoslovakien ett framstående rum. Denna stat har icke blott stora materiella resurser, utan även en energisk, framåtsträvande befolkning. Det härskande fol-ket, tjeckerna, är västslaviskt. Liksom polackerna ha de under århundraden haft livliga förbindelser med tyskarna. Dessa relationer ha varit både av fredlig och krigisk, kulturell och politisk art. De tjeckiska länderna, Böhmen och Mähren, tillhörde under nära 900 år det tyska riket. Tjeckoslovakien sträcker sig över ett område, vida större än de gamla kronländerna. Det omfattar även österri-kiska Schlesien samt nordvästra och norra Ungern ända till Transsylvanien.

Den nya republiken Tjeckoslovakien lig-ger i hjärtat av Europa. Landet

är tämligen långsträckt. Avståndet från dess nordvästligaste till dess sydostli-gaste punkt är ungefär 950 km, medan bredden icke är över 30.0 km. Tjeckoslo-vakien, som består av de fyra provin-serna Böhmen, Mäh-ren, Slovakien och Rutenien, begränsas i norr av en nästan obruten bergskedja. I nordväst utgör Erz-gebirge gränsen mel-lan Böhmen och Sach-sen, medan detta land skiljes från Schle-sienav Riesengebirge. Längre österut stå Karpaterna som en mur mellan det pol-ska Galizien å ena si-dan samt Slovakien och Rutenien å den andra. Slovakiens gränser mot Öster-rike och Ungern ut-göras av Donau samt dess bifloder March eller Morava och Ei-pel eller Ipoly.

Klimatet är konti-nentalt, men växlar med höjden. I Prag är temperaturen un-der januari i medel-tal —1,5 ° men kan gå ned till —16 julitem-peraturen är 19 men

kan stiga till 30. Summan av nederbör-den under året når på det böhmiska och mähriska låglandet icke upp till 500 mm, men högt uppe i randbergen har man mätt över 1,000 mm. Om sommaren faller

ungefär dubbelt så mycket nederbörd som om vintern. Åkerbruket är väl utvecklat och lönan-de, men det förefal-ler, som om den åker-brukande befolknin-gen skulle befinna sig i långsamt avta-gande, medan å an-dra sidan industribe-folkningen tillväxer. Före kriget exporte-rades spannmål från de tjeckoslovakiska landskapen, men nu måste åtminstone vete införas. I gen-gäld har odlingen av s o c k e r b e t o r g å t t framåt, och bety-dande kvantiteter betsocker exporteras årligen. Sedan gam-malt har landet varit känt för sin mineral-rikedom. Utom sten-kol, brunkol, pors-linslera och petro-leum, som dock en-dast kan användas till smörjoljor, fin-nas snart sagt alla nyttiga metaller, om man undantager pla-

BRUDKRONA MED BAND E n brud i Slovakien bär icke endast vitt utan så många färger som möjligt i sin bröllops-dräkt. Hennes brudkrona är sammansatt av ett otal band, som hänga ned längs ryggen.

FÄRGGLÄDJE UTMÄRKER EN SLOVAKISK KVINNAS HELGDAGSDRÄKT Slovakiens duktiga bondkvinnor bära sina granna, bandprydda kläder och broderade förkläden endast om söndagen eller på de stora festdagarna. De högskaftadeblankputsadestövlarna äro icke heller de för vardagsbruk. Slovakiskan går vanligen barfota i sitt hem och ute på fältet. Den lilla gruppen av festklädda kvinnor på bilden här ovan är från en liten by nära staden Pis tyan.

tina. Från Sydböhmens grafitgruvor här-stammar blyertsen i Hardtmuthpennan. Vid Joachimstal i norra Böhmen brytes den berömda radiummalmen Pechblende, länge det enda råmaterial, ur vilket ra-dium framställdes. Numera torde dock belgiska Kongo vara den viktigaste ra-diumproducenten. I samband med mine-ralfyndigheterna måste vi även nämna de varma och kalla källorna, vilka årligen locka tusentals sjuklingar till Tjeckoslo-vakien. Längs sydsluttningen av Erzge-birge ligger en rad berömda badorter: Karlsbad, Marienbad, Franzensbad, Tep-litz. Karlsbads källor hålla mellan 54 och 75 grader, medan svavelvattnet i det icke mindre bekanta Pistyan i Slova-kien är 67 grader varmt.

Den viktigaste delen av Tjeckoslova-kien icke blott i politiskt, utan även i eko-nomiskt hänseende, är utan tvivel det gamla Böhmen. Det omges på tre sidor av naturliga skyddsmurar. Skog täcker de högre delarna av bergen, som slutta

mot vida, gröna dalar med åkerfält, än-gar och trädgårdar. Om våren är Elbe-dalen en enda massa av blommor. Äp-pel-, päron-, plommon- och körsbärsträd stå som häckar mellan fälten och växa i rader längs vägarna. Runtom i dalarna och uppe på ängsmarkerna i närheten av barrskogen ligga tjeckiska bondgårdar. Mångenstädes upptas floddalarna av sumpängar, där stora gåsflockar beta, vak-tade av barn. Inne i skogarna finnas en-samma gårdar, där människorna äro så gott som fullständigt avskurna från yt-tervärlden. De löpa ingen risk att bli lockade till Prag, Pilsen eller någon an-nan av de stora fabriksstäderna.

Böhmen är, som redan sades, rikt på malmer och mineral. Järnproduktionen har visserligen på grund av depression och minskad avsättning gått ned efter kriget, men är likväl fortfarande rätt an-senlig. Den är framför allt bunden vid kolfälten. I Böhmens industriella utveck-ling ha emellertid även andra faktorer

TJECKOSLOVAKIEN

spelat in. I bergen, särskilt i Erzzebirge och Sudeterna, uppstod redan tidigt en betydande vävnadsindustri. Naturliga förutsättningar för linodling och fåravel förefunnos, och befolkningen var sträv-sam. Denna industri, som numera i all-mänhet arbetar med importerat råma-terial, är för det mesta fabriksmässig, men ännu skaffar sig mången allmogefamilj uppe i bergen ett välkommet tillskott till sina anspråkslösa inkomster genom hem-industri.

Böhmens världsbekanta glasindustri. Det böhmiska glaset har varit berömt

sedan århundraden tillbaka. I början tillverkades det i de sandiga områdena nära nordvästra gränsen, men de första glasbruken anlades i trakter, där det fanns gott om skog, ty ugnarna slukade myc-ket bränsle. Senare flyttades bruken till koldistrikten. Bekant är särskilt glasin-dustrin i Jablonecdistriktet. Här har man rikligt tillfälle att beundra glasbiå-sarnas utomordentliga skicklighet och den omsorg, med vilken glaset färgas i de finaste nyanser, grönt, blått och purpur. I en del glasbruk ha vissa yrkeshemlig-heter gått i arv från far till son under många släktled, och en efterapning är därför ytterst svår, om ej omöjlig.

I fråga om industriell utveckling kan Mähren i många hänseenden mäta sig med Böhmen. Kollagren utgöra en av de vik-tigaste betingelserna för den välmående industristaden Brunns uppsving. Sta-den, som av tjeckerna kallas Brno, räk-nar nu omkring 220,000 invånare. En tredjedel av dess befolkning torde vara av tysk nationalitet. På den frukt-bara mähriska slätten är allmogen över-vägande tjeckisk, medan i det gamla ös-terrikiska Schlesien, ett utpräglat indu-striland, tyskarna ännu utgöra c: a 40 procent av hela befolkningen. I Teschen-distriktet finnes en stark polsk minoritet. Mähren har länge varit ett genomgångs-land. Från Wien för en gammal handels-väg mellan Karpaterna och Sudeterna till Polen. De mähriska skogarna äro ännu rätt vidsträckta. Man har beräk-nat att ungefär en fjärdedel av arealen är bevuxen med ek- och barrskog. Över hu-

vud hör Tjeckoslovakien till Europas skogrikaste länder och exporterar bety-dande mängder trävaror. Under den ös-terrikiska tiden låg skogen för det mesta i storgodsägarnas händer. I samband med den agrarreform, som nu genomföres, strävar man att i största möjliga utsträck-ning göra skogarna till statsdomäner.

Tatra, slovakerna och magyarerna. Slovakien är till största delen uppfyllt

av Karpaterna, vilka i Höga Tatra bilda ett väldigt massiv, femtio kilometer långt och femtio brett, med topparna Geilsdor-fer Spitze och Lomnitzer Spitze, vilka höja sig mer än 2,600 m över havet. Dess högsta delar ligga väl över snögränsen, men klipporna äro i allmänhet alltför branta för att snön skulle kunna stanna kvar. Endast i några skyddade klyftor håller den sig över sommaren. Landska-pet är vilt och måleriskt med sönder-slitna bergsformationer samt dystra sko-gar och trolska sjöar i dalarna. I söder omfattar Slovakien en del av den övre ungerska slätten, det s. k. Lilla Alföld. Här är åkerbruket mycket lönande; sär-skilt odlas vete, majs och sockerbetor, vilka utnyttjas i de stora slovakiska soc-kerfabrikerna. Vad industrin i övrigt vid-kommer bör antecknas, att Slovakien är rikt på järn, men fattigt på kol. Vatten-kraften, vars rationella utnyttjande står på dagordningen, kommer därför att bli av stor betydelse för landets utveckling. I varje fall är den slovakiska industrin re-dan nu långt ifrån oansenlig. Med Slo-vakien förlorade Ungern sitt viktigaste industriområde, liksom Österrike förlo-rade sitt med Böhmen, Mähren och Schlesien.

Slovakerna äro icke i nationellt hän-seende lika livaktiga som tjeckerna. Un-der det ungerska väldet antog en stor del av den slovakiska intelligensen magya-riskt språk och tillägnade sig storungerska idéer. Den mest firade av Ungerns skalder-, Petöfi, var egentligen slovak. Hans familj hette Petrovic. Efter den stora politiska omvälvning, som världs-kriget förde med sig, ha nationalitetsför-hållandena här som i Böhmen och Mäh-ren undergått en genomgripande föränd-

379

MÄ

NG

A

ST

ÅT

LIG

A

BR

OA

R

FÖ

RE

NA

F

LO

DE

N

MO

LD

AU

S S

TR

ÄN

DE

R I

DE

N G

AM

LA

ÄR

OR

IKA

HU

VU

DST

AD

EN

PR

AG

P

rag

, av

tje

cker

na

ka

lla

t P

rah

a,

har

exi

ster

at s

om s

tad

un

der

min

st e

ttu

sen

år.

N

ågo

t n

ärm

are

om d

ess

förs

ta ö

den

kän

ner

his

tori

en i

cke,

m

en s

a-ga

n b

erät

tar,

at

t d

rott

nin

g L

ibu

sa g

run

dla

gt

stad

en.

Pra

g är

va

cker

t b

eläg

et

på

Mo

ldau

s st

rän

der

. L

ikso

m

Rom

är

det

byg

gt p

å sj

u k

ull

ar.

Öve

r h

usm

asso

rna

på

vän

stra

str

and

en

av

flo

den

re

ser

sig

den

hö

gt b

eläg

na

bo

rgen

Hra

dsc

hin

, b

erö

md

i h

ävd

ern

a.

På

bil

den

se

vi n

ågra

av

Pra

gs b

roar

, b

lan

d

dem

d

en

va

ckra

K

arls

bro

n,

påb

örj

ad

135

7 av

k

ejsa

r K

arl

IV,

som

la

de

i d

agen

en

st

or f

örkä

rlek

fö

r

Pra

g o

ch

Bö

hm

en,

sam

t F

ran

sbro

n.

380

ÅSK

ÅD

AR

E F

RÄ

N N

ÄR

OC

H F

JÄR

RA

N B

EV

IST

A"

EN

UP

PV

ISN

ING

AV

TO

LV

TU

SE

N S

OK

OL

GY

MN

AST

ER

I P

RA

G

Den

sto

ra s

okol

röre

lsen

, so

m u

pp

stod

i P

rag

år 1

862

på

en t

id d

å tj

eck

ern

a kn

app

ast

våga

de

drö

mm

a om

nat

ion

ell

själ

vstä

nd

igh

et,

van

n u

nd

er d

e fö

ljan

de

dec

enn

iern

a st

or

ansl

utn

ing

icke

blo

tt i

Böh

men

, u

tan

äve

n i

an

dra

sla

visk

a l

änd

er.

Äve

n

de

tjec

kis

ka

utv

and

rarn

a i

Am

erik

a s

änd

a re

pre

sen

tan

ter

till

de

st

ora

so

ko

lmö

ten

a i

Pra

g.

Vid

up

pvi

snin

gen

år

192

0 u

pp

träd

de

sam

tid

igt

tolv

tuse

n m

än o

ch e

fter

dem

lik

a m

ånga

kvi

nn

or.

V

id s

okol

möt

et

192

6

up

ptr

ädd

e fe

mto

ntu

sen

k

vin

nli

ga

gy

mn

aste

r.

An

bli

cken

av

al

la

des

sa

snö

rrät

a,

vara

nd

ra

kors

and

e le

d

var

sago

lik

t fä

ngs

lan

de

o

ch

imp

on

eran

de

v i 2. 381

SOKCLFÖRENINGARNA TÅGA GENOM PRAGS GATOR TILL STADION Med några års mellanrum, senast skedde det år 1926, samlas tiotusentals sokolmedlemmar till storartade uppvisningar i huvudstaden. Här ses en sokoltrupp föregången av sina baner. Överst på flaggstången synes bilden av en falk med utbredda vingar. Männen bära röda husar-jackor över sina skjortor, och deras runda mcssor äro prydda med tvenne falkfjädrar.

ÄVEN DE UNGA KVINNORNA DELTA MED ENTUSIASM I SOKOLSPELEN Alla sokolmedlemmar, både män och kvinnor, få lära sig brottning och fäktning. Den största vikt lägges på gymnastik och idrottslig träning. Medlemmarna betrakta varandra som bröder och systrar. Ingen hänsyn tages till börd och förmögenhet. Sokolföreningarnas motto är: »Låt oss vara starka.» Deras betydelse för nationens fysiska och moraliska skolning har varit stor.

382

BÖHMISKA STÄDER MED BOMULLSFABRIKER OCH KEMISK INDUSTRI Största delen av de industriella anläggningarna i Österrike-Ungern tillföllo den tjecko-slovakiska republiken. Man har beräknat att 92 °/0 av glas och sockerbruken samt 75 °/o av bomulls-, sko- och kemikaliefabrikerna kommo att tillhöra Tjeckoslovakien. På bilden se vi industristäderna Bodenbach och Tetschen, belägna mitt emot varandra vid Elbe.

ring. Det magyariska språket har förlo-rat terräng åt slovakiskan, vars fram-marsch understötts av en målmedve-ten skolpolitik. Före kriget räknade sta-tistiken med en tredjedel magyarer, nu har antalet sjunkit till en femtedel av hela folkmängden. Därvid bör man dock beakta, att mången, som under den ungerska tiden fann det opportunt att uppträda som magyar, nu anser det vara bättre att gälla för slovak. På slätt-landet äro i varje fall magyarerna ännu rätt manstarka, och jämte tyskarna bilda de majoriteten av den viktiga handels-staden Pressburgs eller Bratislavas be-folkning. I nationellt och kulturellt hän-seende stöda sig slovakerna på sina star-kare och längre hunna bröder tjeckerna, vilkas paroller de följde under den skickel-sedigra brytningstiden. Några allvarli-gare konfliktfrön torde knappast före-finnas mellan dessa tvenne nationalite-ter.

Något på sidan om det tjeckoslovakiska blocket stå däremot rutenerna, vilka re-

presentera det lillryska eller ukrainska språkområdets västligaste utlöpare. Ru-tenerna hylla den grekisk-katolska lä-ran ehuru de erkänna påven i Rom, medan tjeckerna och tyskarna äro rom. katoliker och slovakerna katoliker eller protestanter. Emellertid visa rutenerna tills vidare ingen större nationell aktivi-tet. Isolerade från yttervärlden bland sina berg, ha de bevarat många ålder-domliga drag i sedvänjor och kläde-dräkt. Bildningen står lågt, betydligt lägre än i Slovakien. Sjuttio procent torde varken kunna läsa eller skriva. En bidra-gande orsak till denna efterblivenhet har utan tvivel varit den omständigheten, att såväl här som i Slovakien en stor del av jorden innehafts av ungerska stor-godsägare. Ej heller det rutenska närings-livet kan mäta sig med Böhmens, Mäh-rens och Slovakiens. Vin odlas dock på sydsluttningarna, där vingårdarna mån-genstädes vaktas av beväpnade män och ilskna hundar. Boskapsskötseln bör kunna utvecklas betydligt. Stensalt finnes i

TJEC KOSLOVAKIEN

Karpaterna. Den viktigaste saltgruvan är Solotvina nära rumänska gränsen. Re-geringen söker efter bästa förmåga be-främja oljeborrningen. Uzhorod heter Ruteniens huvudstad, och de tjeckoslova-kiska myndigheterna ha verkligen lyckats göra denna torftiga och tämligen osnvgga by till en renlig stad med asfalterade ga-tor. En prydnad och en rikedom för lan-det äro de stora ek- och bokskogarna, där hjortar och vildsvin ströva omkring, ett ypperligt storvilt. I mera undan-gömda trakter kan man t. o. m. stöta på björn och varg.

Ett hinder för Tjeckoslovakiens eko-nomiska utveckling är j ärnvägarnas sträck-ning. På den tid, då den nuvarande repu-bliken utgjorde en del av den österri-kisk-ungerska dubbelmonarkin, byggdes linjerna med Wien och Budapest som centra. Nu har den gamla politisk-eko-nomiska enheten sönderstyckats, och järn-vägsnätet måste delvis läggas om för att de nya trafikbehoven skola bli tillgodo-sedda. Många av floderna användas för godstransport. Elbe, av tjeckerna kallad Labe, är segelbar för flodfartyg om 800 ton upp till Aussig. Till huvudstaden gå fartyg om 400 tons dräktighet. Högre upp trafikeras Moldau eller Vltava av mindre farkoster ända till Budvveis, blyertsstaden. På Elbe fraktas mest kol, järn, trävaror, socker och frukt. Flodfar-ten är internationaliserad ända ned till havet och Tjeckoslovakien kan dispo-nera ett hamnutrymme i Hamburg. In-ternationaliserade äro även Oder och Do-nau. Längs Oder få de tjeckoslovakiska järnbruken mottaga svensk malm. Man planerar nu tvenne storartade kanalise-ringsföretag. Det gäller å ena sidan att förbinda Oder med March och Donau, å den andra att förbinda Elbe och March.

Nationalitetsmotsatserna i Böhmen. Tjeckerna, som nu utgöra det politiskt

dominerande folkelementet, invandrade i Böhmen och Mähren på 400- och 500-ta-len. Tidigare hade dessa länder innehafts av de keltiska boj erna — därav namnet Böhmen, vilket egentligen betyder Boj er-nås hem — samt efter dem av de german-ska markomannerna, »skogsbyggarna» och

longobarderna. Vid tiden för slavernas uppträdande torde Böhmen ha varit täm-ligen avfolkat genom att germanerna och de germaniserade kelterna ryckts med av den stora rörelse, som kallas folkvand-ringarna. I varje fall uppsögo slaverna resterna av den äldre befolkningen och besatte mer eller mindre fullständigt hela den böhmiska platån ända till de västra randbergen. Medan de slaviska förpos-terna i norr och söder fått vika för den påträngande tyska kolonistfloden, ha tjec-kerna i stort sett hållit sig kvar. Emeller-tid måste de redan tidigt, i tolfte och tret-tonde århundradena, avstå från gräns-trakterna utmed Böhmerwald, Erzge-birge och Sudeterna, och i alla städer av någon betydelse uppväxte starka tyska kolonier. Men största delen av Böhmen och Mähren, framför allt de fruktbara Elbe-, Moldau- och Marchdalarna, förblev likväl tjeckisk. Sedan denna tid har en ständig kamp mellan germanskt och sla-viskt pågått. Ibland har den mattats av för att åter flamma upp med förnyad häftighet. Den har icke endast gällt det tjeckiska språket och den tjeckiska egen-artens bestånd. Tidigare trädde väl den nationella frågan som sådan knappast i förgrunden. Striden stod om äganderät-ten till jorden, om religiös frihet och dy-nastiskt oberoende. Slaget på Vita ber-get 1620 var en katastrof icke blott för den böhmiska protestantismen, utan även för den tjeckiska nationaliteten. Enligt beräkningar, som förefalla sannolika, hade Böhmen 1618 4 milj. invånare, trettio år senare endast 800,000. Under i7:de och i8:de århundradena förde den tjeckiska kulturen en fullkomligt tynande tillvaro. Först under senaste sekel märktes en all-män uppryckning. Stora andliga ledare framträdde, och det tjeckiska folket sam-lade sig kring dem. Allt klarare fram-stod kravet på oberoende. Troligt är att världskriget endast påskyndade en ut-veckling, som förr eller senare skulle lett till samma resultat. Tjeckerna äro i all-mänhet ett intelligent och energiskt folk. Deras snygghet och arbetsamhet lovor-das. Folkets duglighet, energi och bild-ningstörst ha ytterligare utvecklats un-der tävlingen med tyskarna. 384

ETT LITET LANTLIGT HELGONKAPELL UNDER BJÖRKARNA VID VÄGEN Ute på den tjeckoslovakiska landsbygden, med dess övervägande romersk-katolska befolkning, finner man mångenstädes små helgonkapell, påminnande om detta. Bonden blottar andakts-fullt sitt huvud, när han passerar något av dessa kapell. Oxar användas ofta i Tjeckoslovakien som dragdjur i stället för hästar. De sammanokas på det sätt som framställes här ovan.

En stor orättvisa vore det dock att be-trakta tyskarna som främmande inkräk-tare utan någon som helst intressegemen-skap med landets gamla huvudbefolk-ning. Tvärtom, både på förvärvslivets och den andliga kulturens områden har utbytet mellan nationaliteterna varit rikt och betydelsefullt, varvid tyskarna, som naturligt är, oftare varit de givande än de tagande. Och i striderna för politisk och religiös frihet ha slaver och germaner icke sällan gått sida vid sida. Även för framtiden synas de vara hänvisade till varandra. Ett avskiljande av de tyska landsdelarna torde både ur politisk och

ur ekonomisk synpunkt vara omöjligt. De böhmiska randbergen bilda rikets na-turliga gräns. En fråga av allra största bärvidd för den tjeckoslovakiska repu-blikens framtid är därför åvägabringan-det av ett moåus vivendi mellan tyskar och tjecker. De förra utgöra ett alltför talrikt och aktivt element för att deras önskningar i längden skulle kunna negli-geras. Ehuru deras antal under senare tid gått tillbaka, — det fordom övervä-gande tyska Prag är nu till sex sjunde-delar tjeckiskt — utgöra de dock i Böh-men en tredjedel och i Mähren en femte-del av befolkningen.

TJECKOSLOVAKIEN

Flertalet tjeckiska ynglingar och flic-kor tillhöra de s. k. sokol- eller falkföre-ningarna. Sokolrörelsen avser icke blott ungdomens fysiska träning, utan även dess patriotiska väckelse. Den går till-baka till år 1862. Med några års mellan-rum hållas stora sokolmöten med impo-nerande massuppvisningar, vilka locka tusentals intresserade åskådare, bland dem många utlänningar.

De tjeckiska bondkvinnorna använda fortfarande rätt ofta nationaldräkter. Rött i olika nyanser synes vara den mest populära färgen, och kjolarna stå ut som krinoliner.

I Mähren äro nationaldräkter ännu

vanligare. Även männen, vilka vanligen äro de första, som anlägga den gängse »europeiska» dräkten, bära ofta granna, vackert broderade västar, ärmlösa roc-kar, översållade med blanka knappar, och små hattar, prydda med blomster-kransar eller fjädrar. De slovakiska böndernas dräkt kan bäst studeras på torget i Pressburg. Kvinnorna ha mörk-blå klänningar och huvuddukar av en djup gulbrun färg. Männen bära rockar av vit boj med breda lädergördlar, san-daler och bredskyggiga hattar. Det långa flätade håret faller ned över axlarna och ger dem ett bistert utseende, som inga-lunda motsvarar deras verkliga sinnelag.

LYCKLIGT DET HUS, PÄ VARS TAKKRÖN STORKEN BYGGER SITT BO De rutenska bönderna och bondkvinnorna äro övertygade om, att storkarna bringa lycka till det hus, på vars takås de bygga sitt bo. Lämnar fågeln huset, anses det vara en stor olycka för dem, som bo där. Det stora boet på bilden ser ut att vara gjort av samma material som själva taket. På takhalmen äro buntar av rutensk hampa upplagda till torkning i solen.

386

Bagdad k a l i f e r n a s s t a d

Den gamla staden vid Tigris stränder har genomgått växlande skiften. Grundlagt år 752 i närheten av det krossade persiska rikets huvudstad Ktesifon, upphöjdes Bagdad år 765 till den abbasidiska kalifättens residens. Följde så århundraden av fortsatt blomstring som den lysande huvudstaden i ett av jordens mäktigaste riken, tills under den senare medeltiden undergångens timma slog för det österländska kalifatet. Bagdad skövlades gång på gång av skonslösa erövrare, mongoler, osmaner och perser, och när staden år 1638 för nästan 300 år framåt råkade under turkarnas välde, återstod blott en spillra av dess forna storhet. I våra dagar har en ny tid grytt för Bagdad som huvud-stad i kungariket Irak, den största av de efter världskriget bildade arabiska staterna.

N ÄRHELST Bagdad nämnes, går vår tanke oemotståndligen till Tusen och

en natt och all den skimrande romantik, som engång omspunnit Harun ar-Ra-schids stad. Vi tänka på yppiga trädgår-dar, på bländande palats; vi tänka på stenrika handelsfurstar, på mäktiga härs-kare och fagra prinsessor — på Österlan-dets strålande härlighet, sådan den skild-ras i alla tiders största sagosamling.

Där Harun ar-Raschid härskat. I Harun ar-Raschids dagar var Bagdad

huvudstad i ett rike, som omfattade icke allenast Mesopotamien och Arabien, utan även Persien, Egypten, Syrien och vida landamären på nordafrikanska kusten. Kalifens hov var det mest bländande värl-den någonsin skådat. Palatset reste sig i nyckfullt skiftande mångfald kring sju gårdsplaner. I det inre voro väggar och golv smyckade med skimrande mosaiker och konstrika krumelurteckningar, som kallades »arabesker» och voro avsedda att inom arkitekturen fylla tomrummet efter de av koranen förbjudna bildverken.

I våra dagar är Bagdad någonting annat än på Harun ar-Raschids tid. De abbasi-diska kalifernas praktfulla byggnadsverk hava till största delen försvunnit, och de som stå kvar befinna sig i ett ytterst för-fallet skick. Bagdad av i dag är icke kali-fernas historiska huvudstad. Denna låg hu-vudsakligen på vänstra stranden av Tigris, men allt det viktigaste i det nuvarande Bag-dad finns koncentrerat inom det på högra flodstranden belägna område, som i norr och söder avslutas av tvenne mäktiga portar, kvarlevor av den mur, som en gång om gett staden. Men Bagdad er-

bjuder fortfarande intresse såsom ett centrum för österländskt liv, och med sitt ypperliga läge vid Tigris stränder på ett avstånd av 18 km från Eufrat och 600 km från Persiska viken kommer det i alla ti-der att förbliva en betydande handelsstad.

Bagdads befolkning, uppgående till en kvarts miljon, är ytterst brokig. Den be-står av araber, turkar, judar, syrier, ar-menier, perser, hinduer — medlemmar av alla folk och raser i Nära Östern. De gängse språken äro arabiska och turkiska, och huvudreligionen är islam, som räk-nar bortåt 175,000 bekännare.

Det gamla Bagdad. En vandring genom de i norra delen av

staden belägna basarkvarteren återkallar i någon mån till liv det Bagdad, som exis-terade på kalifernas tid. Mörka över-byggda gator, en livlig, gestikulerande publik, vari alla förmögenhetsklasser äro representerade, från den burgne köpman-nen till den blinde eller halvblinde tigga-ren, vars vädjande klagan skär genom sor-let av ivrigt köpslående röster. Här och var stöter man på en spåman, som mot en ringa penning lovar sina gynnare långt liv och stort välstånd. En vanlig syn är också den offentlige skrivaren, som sitter med korslagda ben i trygg förbidan på kunder. Det är nämligen än så länge rätt klent beställt med läs- och skrivkunnig-heten bland Bagdads barn och borgare, och särskilt på marknadsdagar finns det sysselsättning mer än nog för lärda män, som äro villiga att ställa sin konst till sämre lottade medmänniskors förfogande.

Handelsmännen sitta framför ingången till sina butiker, ivrigt efterspanande

AR

AB

ER

FÖ

RSA

ML

AD

E P

Ä T

IGR

IS S

TR

AN

D N

ÄR

GU

FO

RN

A L

OSS

A S

IN L

AS

T

Ba

gd

ad

är

en

yt

ters

t li

vlig

h

and

elso

rt,

och

st

ora

män

gder

var

or

av o

lik

a sl

ag

föra

s

till

d

ess

bas

arer

oc

h

torg

i

de

lust

iga,

sk

ålfo

rmig

a f

ark

ost

er,

som

k

alla

s gu

for

oc

h

vilk

a

vi

red

an

beh

and

lat

i fö

rsta

k

apit

let

av

det

ta

arb

ete.

O

m

vi v

and

ra

ned

ti

ll e

tt

stäl

le p

å st

ran

den

, d

är

des

sa g

ufo

r lo

ssa

s,

få

vi

bev

ittn

a et

t li

vfu

llt

skåd

esp

el.

Bro

kig

t k

läd

da

arab

er

släp

a sä

ckar

, in

neh

ålla

nd

e fr

uk

t o

ch

säd

, u

pp

för

st

ran

db

ank

en.

En

va

nli

g sy

n

är

lan

dsä

ttn

inge

n

av

bån

gst

yrig

a,

förs

krä

md

a

åsn

or

och

ge

tter

, oc

h

på

den

na

bil

d

se

vi

en

häs

t fö

rsik

tigt

st

iga

ur

en

särs

kil

t st

or

gufa

.

STADEN VID TIGRIS SEDD FRÄN LUFTEN Bagdad har en massa välbyggda arabiska hus, men staden hyser också mycket armod och förfall, och gatorna äro i regeln smala och smutsiga. Detta glömmer man dock, då man sitter i ett aeroplan. Från denna upphöjda utsiktsplats ter sig Tigris som en nyckfullt sling-rande orm, och den av floden kluvna staden glimmar i ett livfullt spel av färger och ljus.

okunniga och godtrogna européer, i vilka de finna tacksamma köpare av sina skat-ter. För våra undrande ögon bredas här-liga mattor från Buchara och Tabris, glittrande ädelstenar, vackert arbetade koppar- och bronsvaror, silkesbroderier från Teheran, gamla persiska handskrif-ter, välluktande oljor, silverbeslagna va-pen m. m. Oljudet i basarerna är öronbe-dövande, ty säljarna spara ej på sina röstresurser, då det gäller att ådraga sig de förbivandrandes uppmärksamhet.

Vill man bilda sig en föreställning om det nya Bagdad, bör man söka sig ut ur basarerna och beträda den breda aveny, som parallellt med Tigris löper rakt ge-nom Bagdad från norra stadsporten till den södra. Denna nya trafikled påbörja-des av turkarna efter segern vid Kut-el-mara och fullbordades av engelsmännen, sedan de i mars år 1917 intågat i Bagdad. Här varsna vi tydligt, hur fjärran vi äro

från kalifernas tider. Vi möta visserligen då och då en skäggig beduinhövding, vär-digt framskridande i spetsen för ett litet beväpnat följe, men en minst lika vanlig syn är en skramlande fordbil, vars fram-fart för länge sedan upphört att väcka in-födingarnas undran. Europeiska varor ligga utställda till beskådande i butiks-fönstren, modeartiklar från Paris och Lon-don, och infödda poliskonstaplar, utbil-dade efter engelskt mönster, sörja för ordningens upprätthållande. Tydligast gör sig inslaget från Europa gällande där gatan närmar sig sitt slut vid Södra por-ten. Här reser sig den största och mäk-tigaste byggnaden i staden, fordom brit-tiskt residens, numera högkvarter för de brittiska flygtrupperna. Stadsdelens euro-peiska prägel förhöj es av officerarnas mess- och klubblokaler och ett modernt hotell, där orkestern spelar den senaste jazzen och medlemmar av den lilla euro-

BAGDADS BORGARE PROMENERA GÄRNA LÄNGS TIGRIS' STRÄNDER Tigris stränder erbjuda Bagdads invånare en omtyckt promenadplats i eftermiddagarnas svalka. Då ser man människor av alla samhällsklasser röra sig under de vajande palmerna, från torftigt klädda kameldrivare till värdiga köpmän i fez, vit, fotsid dräkt och svart mantel. De flesta kvinnor bära en flik av sin mantel kastad över huvudet, och många dölja helt sitt ansikte.

EGENDOMLIGA HUS KANTA BAGDADS SLINGRANDE GATOR Ehuru de äro smala och sakna varje spår av stenläggning, utöva de krokiga gatorna i Harun ar-Raschids stad dock en säregen tjusning på främlingen. Många av husen äro av tämligen färskt datum, men med sina utskjutande övervåningar göra de ett sällsamt ålderdomligt intryck, och med en smula fantasi kan turisten känna sig försatt till Tusen och en natts underbara värld.

NY

A G

AT

AN

, D

EN

EN

DA

MO

DE

RN

A H

UV

UD

GA

TA

N I

DE

N G

AM

LA

ST

AD

EN

BA

GD

AD

B

ag

da

ds

gam

la,

smal

a ga

tor,

av

vi

lka

so

mli

ga

äro

öve

rbyg

gda,

äg

a si

n

särs

kild

a ch

arm

o

ch

föra

ta

nk

en

till

fl

ydd

a

tid

er,

men

d

e är

o av

gjo

rt

olä

mp

lig

a

för

m

od

ern

tr

afik

. E

fter

si

n

sege

r vi

d

Ku

t-el

-mar

a

år

1916

påb

örj

ade

turk

arn

a b

ygga

nd

et

av

en

bre

d

hu

vud

gata

, av

pas

sad

fö

r p

erso

n-

och

la

stau

tom

ob

iler

, oc

h

när

en

gels

män

nen

år

et

där

på

erö

vrad

e B

agd

ad

fort

satt

e

de

arb

etet

. D

en

mäk

tiga

b

ule

vard

en

löp

er

rak

t ge

nom

sta

den

fr

ån

N

orr

a ti

ll

Söd

ra

po

rten

. P

å d

enn

a fo

togr

afi

se

vi

d

en

från

N

orr

a p

ort

en,

och

i b

akgr

un

den

sk

ön

ja

vi

Sto

ra

mo

skén

s vä

lvd

a

ku

po

l.

STORA MOSKÉN I BAGDAD Stora moskén i Bagdad gästas årligen av ett betydande antal pilgrimer, tillhörande sjiiternas fanatiska samfund. Moskén anses av museimän för mycket helig, och ingen otrogen får tillå-telse att inträda i den. För icke så länge sedan stod templet i en detta mer värdig omgivning, men byggandet av N y a gatan nödvändiggjorde nedrivandet av en mängd gamla hus.

peiska kolonin vederkvicka sig med en foxtrot efter middagen.

Sidogatorna mellan den nya bulevarden och floden äro kantade av kaffehus, där värdiga Bagdadborgare sitta med kors-lagda ben på långa träbänkar och vid den doftande drycken och pipan diskutera nyheterna för dagen.

I närheten av basarkvarteret ligger den

gamla turkiska seraljen, en ganska an-senlig, kasernliknande byggnad, uppförd kring en stor gårdsplan vid flodstranden. Seraljen var fordom säte för den tur-kiska förvaltningen och hyser nu den me-sopotamiska regeringens olika ministerier. Det kungliga palatset, beläget en och en halv kilometer norr om Norra porten, är en modern byggnad av lerfärgat tegel,

BAGDAD

vilken tidigare tjänstgjort som brittiskt hospital. Kungabostaden ter sig emeller-tid rätt anspråkslös jämförd med den brittiske kommissionärens ståtliga hus på andra sidan Tigris.

Bagdads moskéer kunna ej i yttre prakt tävla med dem vi sett i Kairo och Konstan-tinopel. Ingen stad döljer mer svartsjukt än Bagdad sina andaktsplatser för främ-lingarnas blickar, och ännu har ingen otro-gen satt foten innanför tröskeln till Stora moskén, som är en vallfartsort för med-lemmar av sjiiternas fanatiska samfund. Ständig beröring med europeiskt infly-tande har ej i minsta mån minskat musei-manens religiösa fördomar; han finner sig i automobiler och flygplan som oundvik-liga yttringar av en ny tid, men han håller envetet fast vid de skrankor, som skilja hans bekännelse från giaurernas.

Boningshusen i Bagdad bära omisskänn-ligt vittnesbörd om att vara byggda för att trotsa starka temperaturväxlingar. Från slutet av april till början av oktober

är hettan olidlig, och husen äro därför till en del byggda under marken med tillräck-ligt höga fönster för att låta ljus och luft tränga in. Invånarna sova om sommaren på taket och söka sig vid soluppgången ned till källaren, ty kort efter denna tid-punkt stiger temperaturen till 40° i skug-gan. Vintrarna äro kalla, och Bagdad hemsökes då till och med av is och snö.

En ny tid gryr för staden vid Tigris. Bagdad har genomgått skiftande öden.

Det har skådat det yppersta av vad öster-ländsk inbillning mäktat framtrolla av glans och härlighet, det har genom år-hundraden suckat under trycket av van-vård och förfall. Men den gamla staden går nu nya öden till mötes. Bagdad är huvudstad i ett ungt arabiskt välde, och dess utveckling kommer i mycket att be-stämmas av i vilken mån konungariket Irak och dess invånare av egen kraft för-må säkra sig en framtid i tecknet av fort-satt blomstring och förkovran.

GLADA ARABPOJKAR PADDLA UPPFÖR TIGRIS Tigris erbjuder vissa tider på dagen en livlig anblick, där den vimlar av olika slags far-koster. Det vanligaste fortskaffningsmedlet på floden näst den karakteristiska gufan är kanotliknande båtar av växlande storlek. Små exemplar av denna t y p användas ofta av upp-sluppna arabpojkar vid deras mer eller mindre vågsamma lustfärder upp- och nedför floden.

394

Hans Höghet Elefanten e t t m a j e s t ä t i s k t d j u r i m ä n n i s k a n s t j ä n s t

De 1111 levande elefantdjuren tillhöra tvenne arter. Den indiska elefanten förekommer i Indien och på Ceylon, Sumatra och Borneo. Den afrikanska elefanten håller till i Afrikas skogstrakter söder om Sahara. A v de båda arterna står den indiska otvivelak-tigt högre, och den har funnit en mångsidig användning i människans t jänst . Som rid-djur vid högtidliga processioner och farliga jakter, som »tempeltjänare» i uråldriga helgedomar, som arbetare i brädgårdar samt på avverknings- och flottningsplat-ser bildar elefanten ett karakteristiskt inslag i livet i Indien. E n gång i världen användes både den afrikanska och indiska elefanten som stridsdjur på slagfälten.

HANS Höghet Elefanten är intet olämpligt namn på det väldiga dju-

ret, som vi för att lära känna i dess fulla egenart måste uppsöka i dess förlovade land: det gamla sagolandet Indien. Då elefanten skrider fram på en trängselfvlld gata i en indisk stad verkar han konung i varje tum. Människor och djur skynda sig ur vägen för honom, ingen vågar be-strida honom rätten till fritt genomtåg, ty han höjer sig över allt och alla. Ox-vagnar och andra fordon köra åt sidan, och till och med den trumpna, envetna kamelen lämnar villigt rum för det kung-liga djuret.

Stolt, majestätiskt vandrar elefanten gatan fram, vaggande sitt mäktiga huvud och föraktfullt blickande ned på de ömkliga varelser, som omgiva honom. Endast en levande varelse visar han lydnad, obrotts-lig lydnad: mahuten eller föraren, och även denne ser obetydlig ut, där han sit-ter på det väldiga djur, vars kosa han styr.

Indien skulle förlora hälften av sin glans och prakt om elefanterna försvunne därifrån. Furstar och ädlingar hålla sig med så många elefanter de hava råd till, de största och vackraste djur de kunna förvärva sig för sina skatter. Indiska furstar älska prakt och ståt, och elefan-ten förefaller som skapad för högtidliga ceremonier.

När en maharaja beger sig ut vid nå-got festligt tillfälle, är hans elefant smyc-kad från topp till tå. Den väldiga krop-pen är täckt av ett dyrbart schabrak av guldbrokad, besatt med pärlor, diamanter, rubiner och smaragder. Hovarna äro prydda med väldiga ringar av guld, sil-ver eller elfenben. Snabeln är målad i

granna färger och huvudet smyckat med ädelstenar. Den baldakinliknande ställ-ningen på djurets rygg, kallad howdah, i vilken dess herre tar plats med sin när-maste uppvaktning, är rikt smyckad med guld och ädelstenar.

Maharajan själv är klädd i sin praktful-laste dräkt, och på huvudet bär han en turban, översållad med diamanter. I en automobil skulle han på en europeisk stor-stadsgata utan tvivel ådraga sig allmän uppmärksamhet. Försatt i en miljö, som i färgrikedom tävlar med hans egen per-son, skulle han i ett så prosaiskt fortskaff-ningsmedel ej sticka så skarpt av från mängden; det är elefanten, som skapar reliefen av glans och härlighet.

Men den indiska elefanten är icke blott ett slags dekorativt härskaremblem. Han står också i gudarnas tjänst. De flesta stora tempel i södra Indien hava sina egna he-liga elefanter, som bo inom templets murar, officiera vid religiösa ceremonier och mot-taga offergåvor. I vissa helgedomar bära elefanterna gudens symboler målade i vitt och rött på pannan. I det stora hinduiska templet i Madura äro elefanterna dresse-rade att tigga av besökarna.

I vår artikel om Ceylon hava vi berört det ryktbara Tandtemplet, vilket har sitt namn efter en tand av Buddha, som tros ligga förvarad där. Vid den stora pera-herafesten, som äger rum en gång om året föres ett guldskrin innehållande den dyr-bara reliken i högtidlig procession genom staden. Den bäres i en förgylld howdah på ryggen av en praktfull tempelelefant, bokstavligen övertäckt med grannlåter i de bjärtaste färger och skuggad av en hög baldakin, buren på fyra stänger av tem-

HANS HÖGHET ELEFANTEN

peltjänare. Två andra elefanter vandra vid sidan av den förnämsta, och efter dem följer ett långt tåg av elefanter, bä-rande gulklädda buddhapräster och för-näma singaleser i böljande vita dräkter.

I forna dagar användes elefanten som stridsdjur. Då Alexander den store för mer än trehundra år före Kristus föll in i Indien och vid floden Hydaspes mötte den mäktige konung Poros här, sågo makedonerna till sin häpnad elefanter uppställda i fiendens främsta led, höjande sig över detta likt torn över en stadsmur. Sådana djur hade Alexanders krigare aldrig sett förut, och i förstone höllo ele-fanterna på att kasta den segerkrönte fältherrens stridsplan över ända, ty de väldiga bestarna, drivna till raseri av sina

sår, rusade blint in i den makedoniska hären, trampande ned allt i sin väg. Men förarna förlorade snart herraväldet över de uppjagade djuren, de förvirrade make-donerna fingo ett ögonblicks rådrum, slöto sina leder på nytt och vunno snart en fullständig seger över fienden. I de krig Alexanders stormän efter hans död sins-emellan förde om riket var det ofta mäng-den av elefanter, som avgjorde drabbnin-garna. Romarnas första motgångar till lands under det första puniska kriget för-orsakades av kartagernas talrika och väl-dresserade stridselefanter.

Man vore härav kanske benägen att föreställa sig, att elefanten av naturen är tapper och stridslysten, men detta är inga-lunda fallet. Elefanten är ett godmodigt

URSKOGSJÄTTAR SOM TÄMTS AV MÄNNISKAN Provinsen Assam, belägen i nordöstra brittiska Indien vid t ibetanska gränsen, mellan Bengalen och Burma, är bland annat känd för sin rikedom på elefanter. Den driver därför omfattande han-del med såväl elfenben som tama elefantdjur. Annars är den afrikanska elefanten bättre utrus-tad med avseende på betarna, som hos denna stundom kunna nå en längd av över tre meter.

I ETT PRAKTFULLT SCHABRAK i scharlakansrött och guld, med pärlband hängande ned över öronen och från de stympade betarna och prydd med ett halssmycke av guldplattor, är denna bengaliska elefant — en jätte bland elefanter — värd att bära en konung. Den vanliga höjden för en asiatisk elefant är ungefär 3 meter över skuldran, men denna koloss uppnår nästan fyra.

EN S

TA

TL

IG P

RO

CE

SSIO

N b

ildas

av

gekv

aren

s av

Bar

oda

elef

ante

r, d

är d

e i

sina

prak

tful

la s

chab

rak

lång

sam

t oc

h vä

rdig

t sk

rida

fra

m l

ängs

den

fö

rnäm

sta

basa

rgat

an i

rike

ts

huvu

dsta

d.

Enlig

t ur

åldr

ig i

ndis

k tr

aditi

on

liör

det

impo

nera

nde

djur

et o

skilj

aktig

t ih

op m

ed

härs

karv

ärdi

ghet

en,

och

de i

ndis

ka f

urst

arna

offr

a å

rlige

n st

ora

sum

mor

på

unde

rhål

l av

sin

a el

efan

ter.

Tr

ots

sina

väld

iga

krop

pskr

afte

r är

ele

fant

en l

ångt

ifrå

n s

å sv

år

att

dres

sera

, so

m m

an v

ore

benä

gen

att

tro,

och

när

dre

ssyr

en s

lutfö

rts

är h

an m

ild o

ch f

oglig

som

ett

lam

m o

ch f

ölje

r vi

lligt

sin

för

ares

min

sta

vink

398

ELEFANTDUELL I VÄSTRA INDIEN Elefanten är icke av naturen stridslysten av sig, men med lämplig dressyr kan den uppfostras till at t gå lös både på människor och vilda djur. Elefantdueller äro en omtyckt förströelse i vissa trakter av Indien, och Barodas härskare säges ofta anordna kraftmätningar mellan de väldiga bestarna på sin palatsgård. Kämparna hava härvid betarna stympade och bakbenen bundna.

djur och väjer av instinkt helst ur vägen för faran. Endast dressyr och förarens maningar kunna förmå honom att gå lös på en fiende.

Sedan äldsta tider hava elefanter fått uppträda vid folkförlustelser. I de väldiga romerska amfiteatrarna hetsades elefan-ter till strid på liv och död med varandra för att pigga upp Tiberstadens sensations-lystna invånare. Också i Indien hava ele-fanterna fått roa härskare och folk. Gek-varen av Baroda, en av de mäktigaste in-födda furstarna, föranstaltar ännu i våra dagar elefantdueller inom sitt palatsom-råde. Vid sådana tillfällen användas sär-skilt dresserade hannar, som genom en tids inspärrning och kraftig diet försatts i ett tillstånd av högt stegrad upphets-ning. I normalt tillstånd skulle de frid-samma djuren aldrig tänka på att gå till angrepp mot varandra.

De väldiga gladiatorerna strida med stympade betar på det att de icke måtte tillfoga varandra allvarsam skada, och till yttermera visso äro de bundna vid bakbenen. Kraftmätningen består i att de

trycka med sina pannor i avsikt att välta varandra.

Vid tigerj akter rida de indiska furstarna och deras europeiska gäster på elefanter, enkom dresserade för ändamålet. Jä-garna stå i särskilt konstruerade howdahs, i vilka de utan svårighet kunna avfyra sitt gevär åt vilket håll som helst.

Av eget initiativ är elefanten sällan benägen att angripa en tiger, men under ledning av mahuten och eldad av jägar-nas rop hänger han sig med liv och själ åt jakten och störtar under ljudligt trum-petande fram mot tigern. Det är påfal-lande, hur elefantens naturliga förfäran inför det grymma kattdjuret kan över-vinnas genom metodisk dressyr.

Många elefanter få arbeta hårt för sitt uppehälle. Låtom oss besöka en av de stora tekskogarna, där timmerhuggare äro i arbete. Iakttag en elefant, när han dra-ger en väldig stock ned till floden; det hela är synbarligen en barnlek för honom. Att märka är dock, att han icke bär stockarna, utan drager dem med hjälp av ett rep, som bundits kring hans kropp. Men annor-

vi. 3 . 399

VIL

DA

EL

EF

AN

TE

R S

OM

IN

OM

NÅ

GR

A M

ÅN

AD

ER

KO

MM

A A

TT

BL

INT

LY

DA

SIN

HE

RR

E M

ÄN

NIS

KA

N

Vil

da

ele

fan

ter

in

fån

gas

van

lige

n e

nli

gt t

ren

ne

met

od

er.

Stu

nd

om

grä

ves

en b

red

och

dju

p g

rop

, ig

enfy

lld

med

ris

och

gre

nve

rk,

i d

eras

väg

. V

id a

nd

ra

till

fäll

en

uts

änd

as

dre

sser

ade

ho

nel

efan

ter

so

m

lock

bet

e.

De

kär

lek

skra

nk

a h

ann

ar,

som

fal

la o

ffer

för

der

as b

ehag

, ö

verr

ask

as o

ch b

ind

as v

id b

akb

enen

in

na

n d

e en

s h

un

nit

an

a m

änn

isk

ans

när

het

. D

en t

red

je m

eto

den

bes

tår

i at

t d

riva

en

hel

hjo

rd i

n i

en

p

å fö

rhan

d i

ord

nin

gstä

lld

in

häg

nad

, k

alla

d »

kraa

l».

Den

na

met

od

har

an

vän

ts f

ör a

tt

fån

ga

de

elef

ante

r v

i se

på

bil

den

här

ova

n.

Än

nu

åte

rstå

r at

t tä

mja

dem

, vi

lket

kan

var

a fö

rbu

nd

et m

ed s

tor

risk

.

ELEFANTER I SÅGINDUSTRINS TJÄNST I BURMA Elefanter användas flitigt inom sågindustrin i Burma, såväl i skogarna som i brädgårdarna. Ehuru elefantens förståndsförmögenheter ej äro särskilt utvecklade, kan han genom omsorgsfull dressyr bringas att med god framgång utföra ett givet arbete, och för vissa former av grovarbete, kombinerat med ett blygsamt mått av tänkande, förefaller det väldiga djuret som skapat.

lunda går det till på brädgårdarna i Ran-goon, där det är en omtyckt förlustelse för turister att se elefanterna stapla upp plankor. Det är högst roande att se, med vilken oberördhet de lyfta de tunga tek-bjälkarna, bära dem över gårdsplanen och omsorgsfullt ordna dem i höga staplar.

Roande historier berättas om dessa brädgårdselefanter. En gång hände det sålunda, att medan en förare höll på att avsluta uppstaplandet av ett parti stoc-kar, ringde klockan till tecken på att ar-betet för dagen var slut. Blott en enda stock återstod att lyfta, och föraren ansåg att han lika så gott kunde expediera denna också. Hans elefant stretade emellertid förgäves med den sista stocken. Föraren kallade till sin hjälp en annan elefant, som vandrade förbi på väg till stallet. De båda elefanterna förenade sina kraf-ter, men till ingen nytta, och en tredje måste tillkallas. Lika omöjligt. Inför dessa oanade svårigheter beslöt föraren lämna arbetet till följande dag och då försöka på nytt. Morgonen därpå lyfte den första ele-fanten stocken på sina betar och bar den med lätthet. Han visste, att när kloc-kan ringde var det tid på att sluta arbetet!

Den afrikanska elefanten är ivrigt efter-sökt för sitt elfenbens skull och mången-städes utsatt för skoningslös utrotning, varemot den rätt sällan fångas för att

dresseras. Den verklige sportsmannen jagar alltid elefanter till fots. Vägledd av infödda jägare smyger han sig försiktigt genom underskogen i djunglarna i rikt-ning mot den plats, som antas utgöra vis-telseorten för en hjord eller en ensam kringströvande elefant. Härvid måste jä-garen iakttaga den största försiktighet, ty ett missgrepp kan kosta honom livet. Ett anfall av en uppretad elefant är fruktans-värt, i synnerhet om han är ett av dessa sinnesrubbade djur, som gå under nam-net »rogue». Vidundret tar sig med blixt-snabb hastighet fram genom underskogen, virvlande upp slingerväxterna i sin väg som vore de bomullsgarn. Att bli fångad av den vilt svängande snabeln eller på de glimmande betarna betyder i de flesta fall säker död.

Den afrikanska elefanten har sina sär-skilda lovprisare, som ställa den i alla av-seenden högre än den indiska. Det finns emellertid å andra sidan kännare, som på det bestämdaste opponera sig mot denna uppfattning och tillerkänna indiern priset både med avseende på kroppsbyggnad och intelligens. Afrikanens enda företräde skulle enligt dessas förmenande bestå i att han har större betar, varigenom han är i stånd att leverera mer elfenben, och tillika betydligt större öron, vilket icke bidrar till att göra honom vackrare.

ELEFANTEN SOM ARBETARE I RANGOONS BRÄDGÅRDAR Elefanten visar sig otvivelaktigt från sina bästa sidor som arbetare vid ett av de stora såg-verken i Rangoon. Han drager med lätthet upp väldiga, osågade stockar ur floden, längs vilken de flottats; han bär sågade plankor på sina betar, varvid han håller i dem med snabeln, och med detta organ skjuter han också tunga bjälkar framför sig på marken.

ELEFANTEN LIGGER INNE I SITT YRKE När han skjutit bjälken fram till en stapel, lyfter han ena ändan upp på denna, varvid han noga ser till att bjälken kominer att ligga i linje med de tidigare uppstaplade. Därpå förflyttar han sig till bjälkens andra ända oeh skjuter med sin sammanrullade snabel den tunga pjäsen upp på stapeln. Till att utföra detta skulle krävas flere män, men för elefanten är det en barnlek.

AN

DR

A

DA

GE

N

AV

E

N

EL

EF

AN

TJA

KT

I

SIA

M

När

m

an

kom

mit

u

nd

erfu

nd

med

at

t d

et

beh

öve

s fl

era

ele

fan

ter

till

ko

nu

nge

ns

av S

iarn

sta

ll,

rin

gar

man

in

en

hjo

rd v

ild

a el

efan

ter.

D

en s

pän

nan

de

jak

ten

ö

verv

aras

o

fta

av

m

aje

stä

tet

i eg

en

per

son

oc

h

hu

nd

rata

ls

av

han

s u

nd

erså

tar.

D

e vä

ldig

a d

jure

n

tvin

gas

in

i en

in

häg

nad

av

kr

afti

ga

på

lar,

d

rivn

a d

jup

t n

ed

i m

ark

en.

Det

ta

sker

p

å d

en

förs

ta

dag

en.

Sed

an

man

b

eslu

tat

sig

för

vilk

a el

efan

ter,

so

m

äro

värd

iga

att

infö

rliv

as m

ed

det

k

un

glig

a st

alle

t,

beg

iva

sig

på

and

ra

dag

en

män

, ri

dan

de

täm

da

elef

ante

r,

in

i in

häg

nad

en

och

fä

ngs

la

de

utk

ora

de

dju

ren

m

ed

star

ka

rep

.

EN AFRIKANSK DVÄRGELEFANT Den afrikanska elefant, som vi se på bilden här ovan, är ett mycket ungt djur, men detta är icke enda orsaken till att han är så liten. Han tillhör en dvärgart, som blott förekommer i mörkaste Västafrika, och till och med som vuxen blir han icke större än en häst. De vanliga afrikanska elefanterna äro i regeln större än de indiska och hava framför allt mycket större betar och öron.

EN UNG VIT ELEFANT FRÄN SIAM E n vit elefant bemötes med en viss respekt i Burma och med mycken vördnad i Siam. I detta land drar dess underhåll så stora kostnader, att konungen, då han är missnöjd med en av sina ädlingar, skänker denne en vit elefant, varvid han är fullt medveten om att gåvan kommer att ruinera mottagaren. År 1926 förvärvade zoologiska trädgården i London ett av dessa sällsynta djur.

405

DÄR ELEFANTENS VÄLDIGA KROPPSSTYRKA MISSBRUKAS Ehuru alla vilda elefanter i Siam äro konungens personliga egendom och de fåtaliga v i ta elefanterna hållas högt i vördnad, ser man många tama elefanter användas i arbete, som m a n skulle tycka borde vara under deras värdighet. Vi se dem draga sopkärror och andra blyg-samma fordon, för vilka vi i våra länder skulle nöja oss med en vanlig arbetshäst.

I vissa trakter av Västafrika lever en dvärgelefant, vilken till och med som vuxen ej blir mycket högre än fem fot. I underhåll kostar han självfallet vida mindre än hans stora bröder.

Frågan om elefantens intelligens har varit underkastad mycken diskussion. I förstone är man utan tvivel benägen att föreställa sig att ett så stort djur måste besitta en synnerligen framstående hjärna, och särskilt i Indien hava elefantens själs-förmögenheter varit föremål för mycket hög uppskattning. Indiska skalder hava besjungit den som vishetens sinnebild, i indiska tempel är guden Ganesa, konstens och vetenskapernas besk}'ddare, utstyrd med elefanthuvud, och i rättrogna budd-bisters ögon förkroppsligar elefanten ingen mindre än Buddha själv.

Intet tvivel om att elefantens beund-rare härvid skjutit över målet. Elefantens hjärna är ytterst liten i förhållande till djurets storlek, och uppfattningsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det torde vara ett rätt allmänt erkänt fak-

tum, att den vilda elefanten röjer en häp-nadsväckande brist på fyndighet och ini-tiativkraft, och med hans tämda frände är det tyvärr icke stort bättre beställt. Den tama elefanten tappar lätt huvudet inför en ny och ovan situation, och man kan ej tillerkänna honom någon större förmåga av självständigt handlande. Till och med som dresserad mäktar elefanten blott göra vad den blir befalld. En vittfaren forskningsresande uppger sig aldrig hava sett en elefant, som av egen drift gjort något för att skydda sin herre. En fiende kunde mörda honom vid en älsklingsele-fants fot utan att denna skulle göra ett försök att ingripa till hans försvar; diuret skulle antingen springa sin kos eller förbli overksamt, såvitt ej mahuten drev det till handling. Elefanten gör ingenting utan att den blivit tillsagd. Så sorgligt det än låter, kunna vi därför ej komma till någon annan slutsats än den, att det ståtliga djur, som vi hedrat med titeln »Hans Höghet», trots allt blott är fött till att vara människans tjänare.

Maorifolket n y a z e e l a n d s k r i g i s k a u r i n v å r a r e

N y a Zeeland, som nu är en blomstrande brittisk dominion, liar icke länge haft europeisk befolkning. Ansatser till kolonisation märktes visserligen redan i början av ig:de år-hundradet i samband med valfångstens uppsving och den begynnande missionsverk-samheten på öarna. Men först från 1840 kan man tala om en verklig invandring. Då avslutades ett fördrag mellan engelska regeringen och de ledande maorihövdingarna. I traktaten tillförsäkrades infödingarna okränkt besittningsrätt till jord och fiskevat-ten. Regeringen, som väl kände maoriernas krigiska duglighet, ville genom detta fördrag förebygga väpnade konflikter mellan dem och kolonisterna. Avsikten var att småning-om av maorierna inköpa den jord, invandrarna behövde. Förhoppningen om en fullt fredlig utveckling slog visserligen fel. Maorierna ha upprepade gånger sökt avskudda de vites förmynderskap. Emellertid ha de nu sedan en mansålder funnit sig i sitt öde. Deras antal, som en tid visade katastrofal minskning, ökas nu åter långsamt.

UNDER sin resa i Söderhavet 1642 fann den berömde holländske sjö-

faranden Abel Tasman ett stort land, som han efter de nederländska generalstaterna kallade Statenön. Någon närmare under-sökning av det nyupptäckta landet kunde han emellertid icke företa, ty de krigiska infödingarna hindrade honom. Först 127 år senare lyckades James Cook fastställa landets utsträckning och allmänna form. Han konstaterade framför allt, att Nya Zeeland, som det nu-mera kallades, bestod av tvenne bergiga öar, bevuxna med tät skog, vilkas fruktbara dalar syntes väl äg-nade för europeiska k u l t u r v ä x t e r . Av stort intresse äro de iakttagelser han och hans följeslagare, bland dem svensken Solander, gjorde be-träffande indianerna •— ett namn som den tidens sjöfarande an-vände även om infö-dingarna på Stilla-havsöarna och det australiska fastlan-det. Dessa iakttagel-ser äga sin giltighet i denna dag, så vitt infödingarna ej anta-git europeiska vanor.

MAORI MED KONSTRIK TATUERING Denne vithårige hövding är gammal nog att minnas det sista kriget mot kolonisterna, vil-ket utkämpades åren 1861 till 1871. Han är sorgfälligt tatuerad och bär en fjäderkappa.

Det drag, som särskilt slog främlin-garna, var kannibalismen. Infödingarna, maorierna, gjorde alls ingen hemlighet av sin förkärlek för människokött. Lämnin-gar av deras kannibaliska måltider anträf-fades överallt och expeditionen förvär-vade flera huvudskallar, somliga av dem preparerade som troféer. Trots detta

hemska bruk kunde de emellertid visa prov på vänlighet och hjälpsamhet mot varandra och voro ofta j mycket före-kommande mot Cook och hans följeslagare.

Utvecklingen har visat, att bland alla de naturfolk, som råkat under engelskt välde, maorierna va-rit kanske mest mot-tagliga för den euro-peiska civilisationen. Deras förmåga att tillägna sig icke blott den vite mannens åt-hävor, och behov —

jL en lätt sak för de fles-ta infödingar—utan även hans vetande och världsåskådning bevisar, att maorier-na äro en andligen väl utrustad ras.

Deras härkomst är klar. Vid sidan av de sägner, som ännu leva på- folkets läp-

UNG MAORIKRIGARE, FÄRDIG ATT KASTA SITT LÄNGA TRÄSPJUT Striderna mellan maorierna och de vita upphörde icke förrän 1871. Då underkastade sig in-födingarna i de centrala delarna av Nordön, där sedan gammalt huvudmassan av folket varit bosatt. I kampen med de vita voro maorierna inga föraktliga motståndare. Med sina träs-pjut, stridsyxor, klubbor och gamla musköter bjödo de flere gånger engelskt infanteri spetsen.

408

MA ORIFOLKE T

par, äro både utseende och språk fullt övertygande vittnesbörd om deras poly-nesiska ursprung. Redan Cook visste, att maorierna talade ett språk, som myc-ket påminde om tahitiernas. Ädlingen Tupia, som följt med de engelska sjöfa-randena från Tahiti, kunde utan svårig-het göra sig förstådd på Nya Zeeland. Men typen är icke rent polynesisk, eller rät-tare sagt, jämte den polynesiska typen med dess höga, harmoniskt byggda ge-stalt, relativt ljusa hudfärg och vågiga hår, förekommer en annan kortare, mörkare och mera krushårig. Det sistnämnda ele-

mentet representerar sannolikt resterna av en äldre befolkning, vilken underkuvats av de invandrande maorierna. Som man kunde vänta sig förekommer den ljusare typen företrädesvis bland de förnämare infödingarna. I våra dagar har rasbland-ningen ytterligare komplicerats genom ett hela folket genomträngande tillflöde av europeiskt blod. Enligt sagan kommo maorierna från ön Havaiki, ett namn, som måste avse någon av Samoa- eller Tonga-öarna. Därom heter det: »Fröet, varur vår stam vuxit, kom från Havaiki, fröet som närt oss, fröet till människornas

•GAMMAL MAORIKVINNA, KNYTANDE EN MATTA AV INHEMSKT LIN Den gamla kvinnan på bilden är klädd i fula europeiska kläder. Den inhemska dräkten, sär-skilt de fransprydda mantlarna och mjuka fjäderkapporna, passa bättre för maoritypen. Det nyzeeländska linet har varit maoriererna till ovärderlig nytta. Både kläder och mattor till-verkas fortfarande av detta förträffliga material. Gumman här ovan är tatuerad på hakan.

409

ALDRIG MAORIHÖVDING MED ÄMBETSKLUBBA AV POLERAD GRÖNSTEN Den polerade och slipade stridsklubban av grönsten kan nästan betraktas som en symbol på maorihövdingens rang. Intressant är att den övre figuren på den snidade hörnposten bär en likadan hövdingeklubba och att spiralmotivet i tatueringen ständigt återkommer i snide-rierna. Den snidade figuren visar »krigsgrimasen»: uppspärrade ögon och utsträckt tunga.

UTKIKSPLATTFORM OCH VÄKTARE I EN BEFÄST BY ELLER »PAH» Innan britterna lyckats pacificera N y a Zeeland, rådde ett nästan oavbrutet krigstillstånd mellan maoristammarna. Gravar, palissader och trätorn skyddade byarna mot överrumplingsförsök a v grannar, som fikade efter rov och människokött. Uppe i tornen höll man proviant och vatten i beredskap. Även en fåtalig besättning kunde här med lätthet avvär ja ett angrepp.

4 n

MAORIFOLKET

släkte.» Namnen på de dubbelkanoter, ut-vandrarna använde, ha bevarats som namn på nio stammar. Den närmaste anledningen till denna utvandring var ett inbördeskrig, som rasade på Havaiki. En hövding, som i några sagor är iden-tisk med halvguden Mauri, blev fördriven och landsteg efter en äventyrlig färd på Nya Zeeland. När han åter-vände, medförde han bland annat ben av en jättelik fågel, troligen den numera utdöda moafågeln. På den and-ra resan till Nya Zee-land åtföljdes han av många kolonister, vil-ka medtogo tarorot, kurbits, hundar, pape-gojor och •— råttor. Utvandringen från Ha-vaiki torde ha ägt rum i trettonde århundra-det.

På Cooks tid och ännu länge efteråt,än-da tills de vita paci-ficerat landet, förde maorierna ständiga småkrig sinsemellan. Flerstädes längs kusten hade infödingarna på klippor uppfört primi-tiva, men ganska ändamålsenliga be-fästningar, s. k. hippak eller pah, vilka de gärna förevisade. Där brukade stammen eller familjen hastigt söka skydd, då fienden nalkades. Maoriernas vapen voro spjut, kastpilar, stridsyxor och klubbor, s. k. patu-patu. Spjutet, sexton fot långt, höll man i på mitten. Det var därför ganska svårt för motståndaren att parera spjutstöten. När de kämpade till sjöss eller till lands skedde det alltid man mot man. Främst litade de till patu-patun, som var fästad vid handleden med

EN SKRÄCKINJAGANDE SYN Bilden återkallar i minnet Cooks berät-telse om maorikrigarens vitt uppspärrade ögon och utsträckta tunga. Ä v e n annars

är denna ställning mycket typisk.

ett snöre. Män av hög-re rang buro patupa-tun instucken i gör-deln som ett slags ut-märkelsetecken. Dess-utom hade hövding-arna kommandosta-var av valben, prydda med sniderier, fjädrar och hundhår. Stundom användes sex fot långa käppar inlagda med snäckskal. Cook såg gamla, ansedda män bära dylika stavar. Dessa åldringar voro också mera tatuerade än andra infödingar. När de kommo för att angripa engelsmännen, brukade hövdingen re-sa sig upp i båten, draga på sig en kappa av hundskinn och med staven dirigera flottil-jens rörelser.

Liksom övriga poly-nesier brukade Nya Zeelands infödingar ta-tuera sig. I Tahiti, Marquesasarkipelagen och på andra Söder-havsöar t a t u e r a d e man sig dock icke så grundligt som här. Maorierna läto form-ligen snida in »moko»-mönster med tillhjälp av fågelben, hajtänder och skarpa stenflisor.

Tatueringen var icke blott en prydnad. Mönstret gav också upplysningar om perso-nens stam och identitet. Man känner flere fall, då hövdingar använt sin »moko» som bomärke under kontrakt. Numera håller denna sed på att försvinna. Endast gamla män förete ännu dessa »levande» ansikts-masker, vilka skulle verka frånstötande, om de ej vore så konstrikt utarbetade i har-moniska arabesker och spiralslingor. Bland de unga maorierna, som gärna följa europeiska förebilder, har detta mod fallit i glömska. Kvinnorna, vilka ju i

412

INFÖDDA KVINNOR SYSSLA MED FÖRBEREDELSER FÖR MIDDAGEN Förr levde maorierna huvudsakligen av sötpotatis och tarorötter, fisk, hundkött och män-niskokött. Den stora moafågeln, en jättestruts, som blev ända till 3,6 meter hög, torde redan tidigt ha utrotats. Kannibalismen är liksom krigen ett blodigt minne. Infödingarnas vardags-mat avviker numera icke mycket från de vita farmarnas. Måhända är den litet enformigare.

MAORIKVINNA, SOM BYKER KLÄDER I EN NATURLIG TVÄTTGRYTA E n maorihustru, som är bosatt i Sjödistriktet eller Waikatodalen på Nordön, behöver ej be-svära sig med att koka vatten, när hon har stortvätt. Överallt ryker och ångar det ur källor och sprickor i jorden. Hon har endast att göra sitt val mellan de naturliga bassängerna med varmare och kallare vatten, vilka mycket ofta ligga i maoribyarnas omedelbara grannskap.

allmänhet äro mera konservativa än män-nen, ha dock i stor utsträckning bibehållit tatueringen på haka och läppar.

Liksom maorierna i tatueringskonsten gått längre än sina polynesiska fränder, så ha de även ytterligare utvecklat deras danser. Maoriernas krigsdans synes ha gjort ett starkt intryck på Cook. »Deras lemmar äro förvridna och över deras anle-ten jaga sällsamma konvulsiviska rycknin-gar. Tungorna hänga så långt utur mun-narna, att det väcker förvåning, och ögon-

locken spärras upp så att de bilda en cirkel kring ögat. Samtidigt skaka de sina kast-vapen, höja sina spjut och svänga patu-pa-tuerna fram och tillbaka. Deras dans ut-märker sig genom beundransvärd kraft och livlighet, och då de sjunga, hålla de takten med sådan noggrannhet, att slagen av sextio eller hundra paddelåror, när de träffa båtkanten, höras som ett enda ljud.» Dansen är icke endast ett folknöje eller en metod att hetsa upp de unga krigarna. Många danser synas ursprungligen ha haft

EN BASSÄNG, SOM FÅR SITT VATTEN FRÄN DE HETA KÄLLORNA' N y a Zeelands nordö är känd för sina heta källor och vulkaner. Större utbrott inträffa ej nu-mera, men överallt på den s. k. Vulkanplatån har den underjordiska kraften efterlämnat spår. De heta källorna, vilka flerstädes bildat vackra sinterterrasser, användas av maorierna för kokning, bad och t v ä t t . Några innehålla het g y t t j a , som även uppskattas av v i ta sjuklingar.

SAM

LIN

GSH

USE

T I

EN

»P

AH»,

V

AR

S H

ÖR

NP

OST

ER

ÄR

O E

TT

UT

MÄ

RK

T P

RO

V P

Ä G

AM

MA

L G

OD

MA

OR

IKO

NST

I

mao

rib

yn

fin

nes

va

nli

gen

et

t st

ort,

va

cker

t sm

yck

at

iras

, vi

lket

tj

änst

gö

r so

m g

emen

sam

so

vsal

, gä

stgi

veri

, rå

dsk

amm

are

elle

r k

on

sert

hal

l M

anga

av

d

e ga

mla

tr

asm

der

iern

a n

tmar

ka

sig

gen

om

sam

ma

säkr

a el

egan

ta

lin

jefö

rin

g s

om

de

tatu

erad

e an

sikt

smön

stre

n.

Äve

n

text

ilar

be-

ten

a v

ittn

a

ick

e b

lott

om

fi

nge

rfär

dig

het

,

uta

n

även

om

et

t le

van

de

skö

nh

etss

inn

e.

Mao

rier

n ä

r fö

dd

til

l så

nga

re o

ch t

alar

e.

Eh

uru

fo

lket

sak

nat

sk

rift

, h

ar

det

fr

an

slak

tled

ti

ll

släk

tled

b

evar

at

en

aktn

ings

bju

dan

de

skat

t av

sa

gor

och

så

nge

r,

vilk

a

ej

säll

an

skil

dra

h

isto

risk

a h

änd

else

r

VI. 4. 4 1 5

POIDANSEN »GÅR» ÄVEN TILL TONERNA AV EN DRAGHARMONIKA En av de äldsta danserna på Nya Zeeland är den s. k. poidansen. Den påminner alls icke om våra danser, ty i stället för att röra sig och taga steg, sitta eller stå de »dansande» i en rad och flytta sig icke från sin plats, så länge dansen pågår. De vända sig åt höger och vänster samt smälla taktmässigt med små bollar av torkade raupoblad, ett slags kastanjetter.

GLADA DANSERSKOR MARKERA TAKTEN MED HANDKLAPPNINGAR Maorikvinnorna bruka markera danstakten genom att slå ihop händerna. Deras svängande, frasande dräkter av nyzeeländskt lin och fjäder, utstyrda med effektfulla, regelbundna mönster, skänka ökad stämning åt dansen. Många av de dansande bära vackra band kring sitt utslagna hår. I en snodd om livet hänga kastanjetterna av raupoblad, som alltid måste vara till hands.

TRE MAORIFLICKOR OCH EN LITEN GOSSE SITTA FÖR KAMERAN Tidigare gingo maorierna tämligen lätt klädda, ehuru klimatet i deras land ingalunda kan kallas tropiskt. Vid Cooks sund, som skiljer Nordön från Sydön, är medeltemperaturen om sommaren icke högre än på de danska öarna. I allmänhet buro infödingarna endast ett eller ett par klädesplagg. Den vida och långa manteln var emellertid både vacker och praktisk.

EN

FL

OC

K M

UN

TR

A M

AO

RIF

LIC

KO

R H

AR

ST

ÄL

LT

UP

P S

IG T

ILL

DA

NS,

SV

AN

GA

ND

E S

INA

RA

UP

OB

OL

LA

R

Mao

rid

anse

n

bel

edsa

gas

av s

tark

t ry

tmis

k s

ång,

so

m

utf

öres

av

de

dan

san

de

själ

va.

Des

sa

röra

si

g ic

ke

från

si

n

pla

ts

i le

det

, m

en u

tför

a l

ivli

ga

arm

röre

lser

oc

h s

lå d

e o

bli

gato

risk

a r

aup

ob

oll

arn

a m

ot v

aran

dra

. D

anse

rna

själ

va

äro

myc

ket

vä

rdig

a o

ch v

anst

älla

s ic

ke

av b

arb

aris

ka,

os

mak

liga

ö

verd

rift

er.

Där

igen

om

avst

ick

a

de

förd

elak

tigt

fr

ån

de

dan

ser,

so

m

före

kom

ma

p

å fl

ere

an

dra

S

öder

hav

söar

. M

aori

ern

a h

a al

ltid

la

gt

vikt

p

å v

issa

es

teti

ska

form

er

för

up

ptr

äd

an

det

, äv

en

om

der

as

mo

ral,

se

dd

u

r k

rist

ligt

-eu

rop

eisk

sy

nvi

nk

el,

kan

ske

läm

nat

en

d

el

övr

igt

att

ön

ska.

NÄSA MOT NÄSA, TVÄ MAORIFLICKORS KAMRATLIGA HÄLSNING När en ung flicka kommer på besök till sin väninna, hälsa de icke varandra med kyssar, utan nöja sig med att trycka näsrygg mot näsrygg och växla ett handslag. Till hälsningen hör även ett utrop, påminnande om ett klagoskri. Maorierna kunde som många andra naturfolk, åtmins-tone tidigare, icke fördra de vitas kyssande, som de funno både meningslöst och osmakligt.

419

MA ORIFOLKE T

420

en ceremoniell karaktär och framställt historiska händelser eller något motiv ur maorifolkets sagoskatt.

Den gamla dräkten, där den ännu bäres, består mestadels av en enkel skjorta eller kjol av det inhemska linet, phormium, en lång, nästan fotsid mantel av samma material, prydd med fransar. Manteltyget påminner mest om en flätad matta, men av phormiumfibrer tillverkas även ett finare och mjukare material. De in-hemska textilkonstnärerna kunde även göra praktfulla fjäderkappor, i vilka fjäd-rar av kivin och andra fåglar antingen vävdes in mellan trådarna eller limmades fast på dem.

Denna konst är numera nästan ett minne blott. Och detsamma gäller mao-riernas vackra träsniderier. Hörnposter, dörrbjälkar, gavlar och bohagskistor voro ofta konstrikt prydda med fantastiska beläten och mönster, som påminde om mokospiralerna. Även Cook och hans följe-slagare, som eljes icke skattade maoriernas arkitektur särskilt högt, kunde ej undgå att lägga märke till träsniderierna. Dessa representerade ofta ett par generationers arbete. Även på kano-ternas utsmyckning nedlade man stor möda. De voro ofta åttio fot långa, för-färdigade av tre tjocka plankor av kauritall och sam-manhållna med star-ka, flätade band. 'föt-terna tjänade ej blott som sittplats för rod-darna, utan även som förstärkning. En så-dan kanot rymde från trettio till hund-ra personer. Hela bå-ten var målad med helig röd färg, snidad och prydd med ut-skurna bilder. I fören

grimaserade ett hiskligt huvud med ut-sträckt tunga och ögon av musselskal. Svarta och vita fjäderknippen voro fäs-tade vid bordläggningen och vajade för vinden, då kanoten drevs framåt.

Detta stridslystna och frihetsälskande folk fann sig ej utan vidare i de vitas herravälde. Blodiga, krig ha förts mellan det och kolonisterna. De slutliga fejderna utkämpades på 1860-talet och utmynnade i maoriernas fullständiga kuvande. Under de följande decennierna tycktes de gå en snabb undergång till mötes. När de vita först började strömma in, omkring år 1840, torde infödingarnas antal ha varit om-kring 120,000. Krig, alkohol och lungsot bortryckte årligen tusenden.

Missionärerna började arbeta bland maorierna redan 1814, och i våra dagar torde så gott som hela folket vara kristet. Men mångenstädes fortlever ännu hed-nisk vidskepelse och tro på trolldom.

Nya Zeelands re-gering har under se-nare tid lagt sig vinn om bevarande av maorifolkets minnen. Bl. a. har man upp-muntrat dem att un-derhålla sina gamla ?byar. Sådana finnas ännu på Nordön, sär-skilt i det berömda geysirområdet, där de heta källorna använ-das av infödingarna både för kokning och bad. Tack vare de åtgärder som vidta-gits av myndigheter-na och framför allt tack vare maoriernas stigande upplysning synas nu bättre tider randas för dem. Ras-blandningen är emel-lertid rätt livlig och den tid är troligen icke alltför avlägsen, då maorierna blivit fullständigt assimi-lerade med den vita befolkningen.

MOKO VAR HÖVDINGENS STOLTHET Seden att tatuera ansiktet var fordom allmän bland maorierna. Gamla män äro ännu utsirade med konstrika arabesker, vilka sluta i spiralslin-gor. Dessa tatuerade mönster kallades moko.

Det vita kolet v a t t e n f a l l o c h h u r d e u t n y t t j a s

På sin väg till oceanen bortför det rinnande vattnet lösa jordmassor och urgröper slutligen själva den hårda berggrunden. Men såvida landskapets relief icke är gam-mal, har denna floderosion ej lyckats ut jämna de abrupta nivåövergångarna. For-sar och vattenfall uppstå. De stora fallen locka och fängsla människan med sina dånande vattenmassor. Men redan tidigt upptäckte hon, att dessa vattenmängder även dolde energi som kunde utnytt jas. Från de primitiva skovelhjulen till de mo-derna kraftverkens jätteturbiner är steget långt, men principen har förblivit den-samma genom tiderna. I vattenfallens och forsarnas outtömliga energiförråd, det vita kolet, äga många länder ännu väldiga, ofta allde'es outnytt jade resurser.

BLAND de krafter, som verka omfor-mande på jordytan, spela utan tvivel

vatten och vind en utomordentligt viktig roll. Det vatten, som därvid främst kom-mer i fråga, är icke havsvattnet. På de stora oceandjupen kunna storm och ström-mar ej verka på bottenreliefen. Det är endast kusterna som abraderas eller av-skrapas av böljeslagen, vilka å andra si-dan även avsätta slammassor. Viktigare är det arbete, som utföres av det rinnande vattnet. Man skiljer härvid mellan en denudation eller avröjning och en acku-mulation eller anhopning. Det material, som vattnet för med sig, måste slut-ligen avsättas på något annat ställe. Vatt-nets verksamhet är sålunda icke blott ned-rivande, utan även uppbyggande. Detta vatten är atmosfäriskt, d. v. s. det här-stammar mer eller mindre omedelbart ur luftkretsens fuktighet, men ytterst leder det sitt ursprung tillbaka till havet. Största delen av det vatten, som faller ned på jordytan, fördunstar åter, en mindre del lagras i snö- och isfält eller stannar kvar på ytan och försumpar denna, men enorma kvantiteter, kanske en tredjedel av all nederbörd, transporteras till havet av floderna, vilka bilda jordy-tans naturliga dräneringssystem.

Floderna omforma jordytan Flodvattnet och än mer det lösa mate-

rial, stenar och sand, som det släpar med sig, nöter oavlåtligt på underlaget. Ge-nom denna s. k. floderosion fördjupas bädden allt mera och olika dalformer upp-stå, såvida de ej redan funnits förebildade i gamla sprickor och klyftor, som vattnet följt på sin väg till havet. Erosionen är främst beroende av vattnets mängd och

hastighet. Kraftigast måste alltså det fal-lande vattnet verka.

Floderosionen skulle, om icke landhöj-ningen vore, slutligen förvandla det om-givande landet till en svagt böljande slätt. Självklart är; att vattnet gräver sig djupare ned i lösa lager än i hårda. Tänka vi oss, att flodbädden består av två lager, ett hårdare ovanom ett mjukare, kommer vattnet att snabbare erodera det undre lagret och ett vattenfall uppstår. När vattnet störtar över randen, bryter det loss och rycker med sig stycken av den hårda bergarten. Sålunda flyttas själva fallet under tidernas lopp uppför floden. När det hunnit tillbaka till den reservoar, ur vilken floden närmast hämtar sitt vatten, tömmes denna och nivåskillnaden mellan den övre och den nedre delen av flodbädden utjämnas. Men ännu länge kan floden på sin väg genom det hårda lagret uppvisa forsar och strömvirvlar. På detta stadium är den övre dalen ofta smalare och mera V-formad, medan floden däremot längre ned slingrar sig fram i en bred, U-formad dal. Slutligen försvinner även denna skillnad och den trågformade dalen utmärker hela loppet. Man kan säga, att flodlandet nått sin mognad. Vattenfall och forsar tyda i allmänhet på att det område, där de förekomma, med avseende å sina vtformer är ett jämförelse-vis ungt land. Särskilt forsrika äro de av istiderna berörda trakterna i norra Europa och Amerika.

Världens ryktbaraste vattenfall. De omständigheter, som kunna ge upp-

hov till vattenfall, illustreras bäst av två berömda exempel: Niagara- och Victoria-fallen. Niagarafloden torde för 25000 år

4

HUR EN BIFLOD FÖRENAR SIG MED COLUMBIA UPPE I KASKADBERGEN E n tåg- eller bilresa från Portland till The Dalles u t m e d Columbias stränder skänker oss an-blicken av de mest fängslande partierna av floden under dess slingrande lopp genom Förenta staternas område. Färden går till en del genom Kaskadbergen, och på en punkt skär järnbanan och bilvägen en biflod, där den störtar utför basaltväggarna i t v å nästan lodrätt stupande fall.

42

DEN VACKRA YOSEMITEDALEN I KALIFORNIEN Yosemitedalen ligger i den nordamerikanska staten Kalifornien på västra sidan av Sierra Nevada. Dess upprinnelse leder ti l lbaka till istiden, då fem glaciärer, förenade i en väldig ismassa, utgrävde dalgången. Branta kl ippväggar och glittrande fall, bildade av från sido-dalarna nedstörtande vattendrag, förläna Yysemitedalen en oförglömlig, vildskön tjusning.

42

GERSOPPA-FALLEN I BRITTISKA INDIEN Gersoppa-fallen, bildade av floden Sjaravati , räknas allmänt till brittiska Indiens mest storslagna vattenfall. De ligga i distriktet Norra Kanara i provinsen Bombay. Under sin färd mot Ara-biska sjön genom Västra Ghats störtar »Sjaravati i fyra mäktigt dånande fall utför en höjd av över 280 meter. Fallen äro kända under namnen Rajan, Rytaren, Raketen och Vita frun.

42 7

EN VINTERMORGON UNDER NIAGARAS SKYDD. På vissa ställen frysa Niagarafallen till under vintermånaderna. E n gångstig har banats genom kalkstenen under Hästskofallet, och på samma plats, där besökaren vid sommartid måste röra sig i oljekläder för at t vär ja sig för det kringyrande skummet, kan han om vintern vandra full-komligt torr under skyddet av väldiga ispiggar, gnistrande likt diamanter i den strålande solen.

gar ju över vattnet i fyra stora sjöar, och Sambesi, som är en av världens största floder, har vid Victoriafallen redan nått halvvägs till havet.

Vattenfallen erbjuda emellertid icke

blott ett fängslande naturskådespel. De rymma ofantliga nationalekonomiska värden.

Forsarna och vattenfallen representera en kraftkälla, som i likhet med vinden

42

42

DE

DÅ

NA

ND

E N

IAG

AR

AF

AL

LE

N S

ED

DA

FR

ÅN

LU

FT

EN

F

lod

en

Nia

gara

sa

mm

anb

ind

er

Eri

e-

och

O

nta

rios

jöar

na

och

u

tgö

r gr

äns

mel

lan

sta

den

N

ew

Yo

rk

och

p

rovi

nse

n

On

tari

o i

Kan

ada.

I

sitt

ned

re

lop

p

bil

dar

fl

oden

d

e vä

rld

sber

öm

da

Nia

gara

fall

en,

av

vilk

a d

et e

na

är a

mer

ikan

skt,

det

an

dra

kan

aden

sisk

t.

Frå

n v

årt

aer

op

lan

se

vi e

tt

lån

gsm

alt,

sk

ogk

lätt

lan

do

mrå

de,

som

sk

ilje

r fa

llen

åt:

det

ta ä

r ön

Goa

t, t

illh

örig

För

enta

sta

tern

a. F

alle

t p

å b

ort

re s

idan

av

ön ä

r d

et k

anad

ensi

ska

Häs

tsko

fall

et,

som

är

78

0 m

eter

b

rett

och

49

met

er h

ögt

. I

förg

run

den

se

vi d

et s

mal

are

amer

ikan

ska

fall

et,

mät

and

e n

ågot

öv

er 3

00

met

er i

bre

dd

och

50

met

er i

hö

jd.

DE SJU SYSTRARNA dansa i ystert skummande kaskader utför fjället ned i Geiranger-fjorden, en av de mest storslagna bland de tallösa fjordar, som skära in i Norges bergiga kust. Man kommer lättast till det vackra vattenfallet, om man stiger ombord på en ångare i den blomstrande lilla hamnstaden Aalesund och därifrån beger sig upp för Storfjorden.

424

VICTORIAFALLEN b juda ögat ett av de mest storslagna naturskådespel man kan föreställa sig. Fal let bildas av floden Sambesi, som under sitt nyckfulla lopp genom syd-östra Afrika plötsligt störtar sig ned i en avgrundsdjup cafion, vars bredaste ställen mäta ungefär 80 och smalaste 30 m. Victoriafallen upptäcktes år 1855 av David Livingstone.

42

DET VITA KOLET

sedan med tämligen obetydligt fall ha flu-tit från Eriesjön ända fram till den platå-rand, som sträcker sig i östvästlig rikt-ning på ungefär 8 km avstånd från On-tariosjön. Men under årtusendenas lopp har vattnet snabbare ätit sig in i det undre än i det övre lagret. Hård kalksten täcker nämligen här mjuk lerskiffer. Fallet har sålunda flyttats omkring II km uppför floden. Vid sitt utträde ur Eriesjön är denna 600 meter bred och flyter lugnt fram mellan låga strandbräddar. Ett li-tet stycke ovanför Goat Island börja strömvirvlarna uppträda, och på ömse si-dor om denna ö störta vattenmassorna brusande ned i avgrunden. Det östra eller amerikanska fallet är vid brädden 50, i mitten 47 meter högt, det västra eller kanadiska obetydligt lägre, men nära tre gånger bredare.

Nedanför fallet har floden grävt sig en smal, djup canon. Bredden varierar i all-mänhet mellan 250 och 300 meter, men på ett ställe är den endast 76 meter. Flod-branternas höjd växlar mellan 60 och 100 meter. På ett ställe finnes här en utvidg-ning, i vilken vattnet bildar en malström. Man anser, att Niagarafallet här »rastat» en tid på sin vandring. Vid Queenstown träder denna ut ur sin canon, och är vid mynningen i Ontariosjön lika bred och lugn som vid utloppet ur Erie.

Fallet når engång sjön. Rörande den hastighet, med vilken Nia-

garafallet flyttar uppför floden, finnas olika beräkningar. En viss osäkerhet sy-nes vidlåda dem, vilket icke bör förvåna. Kalkstensrandens nedbrytning försiggår ingalunda regelbundet, och det är ju denna hårda kant, som markerar fallets plats. Enligt en kalkyl skulle fallet ha gått tillbaka med ungefär halvannan meter om året, Fortsätter detta i samma tempo, har Niagara efter 50000 år nått utloppet ur Erie, och denna sjö måste tömma sig. Dess största djup är endast 62 meter, me-dan Niagaras fallhöjd är 50 meter. Ett exempel på, hur ett vattensystem av samma typ som Ontario-Niagara-Erie kan utveckla sig och »mogna», är Rhen-floden. Den djupt inskurna dalen genom Rhenska skifferbergen motsvarar Niaga-

ras canon, medan den stora Rhenslätten mellan Mainz och Basel engång varit en sjö. Strömvirvlarna vid Bingen äro ett minne av det fall, som fordom flyttade uppför floden till sjöns utlopp.

Klyftan över Sambesi. Ett helt annat ursprung ha de ryktbara

Victoriafallen i Sambesifloden. På den plats, där fallen nu ligga, flöt Sambesi lugn och bred fram över slätten. Grun-den utgöres här av svart basalt, en vulka-nisk bergart. Plötsligt sprack basaltgrun-den, måhända i samband med någon stor jordbävning, och en väldig klyfta form-ligen klippte av floden. Eivingstone, som icke blott var missionär utan även geolog, skriver därom:

»När den väldiga rämnan uppstod, skedde ingen nivåförändring i de båda delar av floden, som sålunda sprängts i sär. Floden försvinner plötsligt, och vi se på. den motsatta sidan av klyftan gräs och träd växa, där den förr flöt fram.»

Efter det Sambesi fyllt ut klyftan, fort-satte den sitt lopp över slätten, tills vatt-net fann en svag punkt i det hårda basalt-berget, en gammal spricka, som tidigare fyllts med mjukare material. Här bröt det sig ut. Bakom den första bergkröken, till vänster på vår bild, öppnar sig så-lunda en klyfta av 30 meters bredd och 130 meters längd. Från denna punkt har floden under årtusendenas lopp grävt sig en 65 km lång sicksackväg genom hårda klippan.

Victoriafallen äro egentligen fyra, åt-skilda av små klippöar. Ett av dem kallas Regnbågsfallet, emedan det gnistrande stänket , när det belyses av solen, ger upp-hov till en vacker regnbåge. Regnbågsfallet är 105 meter högt, huvudfallet 78 meter. Ovanom fallen är floden icke mindre än 1800 meter bred. Just nedanför den trånga klyfta, genom vilken floden en-gång brutit sig ut, har man byggt en bro. Den består av ett enda spann och är värl-dens högsta järnvägsbro.

Niagara och Victoriafallen visa oss stor-slagna prov på vattnets eroderande kraft. Många vattenfall förekomma emellertid i bergiga trakter, där det icke kan bli tal om dylika vattenmassor. Niagara förfo-

4 - 2

D e t vita kolet v a t t e n f a l l o c h h u r d e u t n y t t j a s

På sin väg till oceanen bortför det rinnande vattnet lösa jordmassor och urgröper slutligen själva den hårda berggrunden. Men såvida landskapets relief icke är gam-mal, "har denna floderosion ej lyckats u t j ä m n a de abrupta nivåövergångarna. For-sar och vattenfall uppstå. De stora fallen locka och fängsla människan med sina dånande vattenmassor. Men redan tidigt upptäckte hon, at t dessa vattenmängder även dolde energi som kunde utnytt jas . Från de primitiva skovelhjulen till de mo-derna kraftverkens jätteturbiner är steget långt, men principen har förblivit den-samma genom tiderna. I vattenfallens och forsarnas outtömliga energiförråd, det vita kolet, äga. många länder ännu väldiga, ofta alldeles o u t n y t t j a d e resurser.

BLAND de krafter, som verka omfor-mande på jordytan, spela utan tvivel

vatten och vind en utomordentligt viktig roll. Det vatten, som därvid främst kom-mer i fråga, är icke havsvattnet. På de stora oceandjupen kunna storm och ström-mar ej verka på bottenreliefen. Det är endast kusterna som abraderas eller av-skrapas av böljeslagen, vilka å andra si-dan även avsätta slammassor. Viktigare är det arbete, som utföres av det rinnande vattnet. Man skiljer härvid mellan en denudation eller avröjning och en acku-mulation eller anhopning. Det material, som vattnet för med sig, måste slut-ligen avsättas på något annat ställe. Vatt-nets verksamhet är sålunda icke blott ned-rivande, utan även uppbyggande. Detta vatten är atmosfäriskt, d. v. s. det här-stammar mer eller mindre omedelbart ur luftkretsens fuktighet, men ytterst leder det sitt ursprung tillbaka till havet. Största delen av det vatten, som faller ned på jordytan, fördunstar åter, en mindre del lagras i snö- och isfält eller stannar kvar på ytan och försumpar denna, men enorma kvantiteter, kanske en tredjedel av all nederbörd, transporteras till havet av floderna, vilka bilda jordy-tans naturliga dräneringssystem.

Floderna omforma jordytan Flodvattnet och än mer det lösa mate-

rial, stenar och sand, som det släpar med sig, nöter oavlåtligt på underlaget. Ge-nom denna s. k. floderosion fördjupas bädden allt mera och olika dalformer upp-stå, såvida de ej redan funnits förebildade i gamla sprickor och klyftor, som vattnet följt på sin väg till havet. Erosionen är främst beroende av vattnets mängd och

hastighet. Kraftigast måste alltså det fal-lande vattnet verka.

Floderosionen skulle, om icke landhöj-ningen vore, slutligen förvandla det om-givande landet till en svagt böljande slätt. Självklart är; att vattnet gräver sig djupare ned i lösa lager än i hårda. Tänka vi oss, att flodbädden består av två lager, ett hårdare ovanom ett mjukare, kommer vattnet att snabbare erodera det undre lagret och ett vattenfall uppstår. När vattnet störtar över randen, bryter det loss och rycker med sig stycken av den hårda bergarten. Sålunda flyttas själva fallet under tidernas lopp uppför floden. När det hunnit tillbaka till den reservoar, ur vilken floden närmast hämtar sitt vatten, tömmes denna och nivåskillnaden mellan den övre och den nedre delen av flodbädden utjämnas. Men ännu länge kan floden på sin väg genom det hårda lagret uppvisa forsar och strömvirvlar. På detta stadium är den övre dalen ofta smalare och mera V-formad, medan floden däremot längre ned slingrar sig fram i en bred, U-formad dal. Slutligen försvinner även denna skillnad och den trågformade dalen utmärker hela loppet. Man kan säga, att flodlandet nått sin mognad. Vattenfall och forsar tyda i allmänhet på att det område, där de förekomma, med avseende å sina vtformer är ett jämförelse-vis ungt land. Särskilt forsrika äro de av istiderna berörda trakterna i norra Europa och Amerika.

Världens ryktbaraste vattenfall. De omständigheter, som kunna ge upp-

hov till vattenfall, illustreras bäst av två berömda exempel: Niagara- och Victoria-fallen. Niagarafloden torde för 25000 år

4

DÄ

R F

LO

DE

N L

AJA

ST

ÖR

TA

R U

TF

ÖR

DE

SN

ÖH

ÖL

JDA

AN

DE

RN

A

NE

D I

ST

ILL

A H

AV

ET

L

aja

är

en

fl

od

i m

elle

rsta

C

hil

e o

ch

bil

dar

gr

änse

n

mel

lan

p

rovi

nse

rna

Bio

bio

och

Con

cep

sion

. D

en r

inn

er u

pp

i s

jön

I,a

ja i

An

der

na

och

fö

ren

ar s

ig

med

flo

den

B

iob

io

vid

San

R

osen

do.

C

hil

e är

ri

kt

på

vack

ra

vatt

enfa

ll,

och

or

sake

n

här

till

är

ej

sv

år

att

fatt

a.

En

b

lick

p

å k

arta

n

up

ply

ser

om

att

lan

det

b

ild

ar

en

lån

gsm

al

kust

rem

sa

mel

lan

A

nd

ern

a

och

S

till

a H

avet

. I

följ

d

här

av

mås

te

de

talr

ika

flod

ern

a,

som

u

pp

taga

et

t ri

kli

gt

till

sko

tt

av

smäl

tan

de

snöm

asso

r,

un

der

si

n

färd

fr

ån

ber

gen

n

ed

mot

h

avet

p

å en

jä

mfö

rels

evis

ko

rt

strä

cka

sän

ka

sig

tuse

nta

ls

met

er.

KAIETEURFALLET, SOM ÄR FYRA GÅNGER HÖGRE ÄN NIAGARA D j u p t i det inre av brittiska Guyana bildar floden Potaco ett fall, det ryktbara Kaieteurfallet, som har en höjd av 226 meter och en bredd av 113 meter. Medan Niagara årligen lockar över en miljon besökare till sig, är det ytterst få turister, som kunna berömma sig av att hava sett det mäktiga Kaieteurfallet, och den väldiga energi som dväl js i vattenmassorna går helt förlorad.

Till ' samma kategori hör" Trollhätte-verket i Göta älv och det under byggnad varande Imatraverket i Vuoksen. Vid båda dessa verk avledes vattnet me-dels damm och tilloppskanal till den på sidan om forsen belägna kraftstationen och återbördas till älven nedanför den mer eller mindre fullständigt torrlagda fors-fåran.

Någorlunda mitt emellan de skildrade ytterlighetstyperna ligger den nya Chip-pawa-Queenston-anläggningen i Kanada,

där man fått till stånd ett två mil långt kanalsystem, genom vilket en del av Niagaraflodens vatten i en vid båge ledes förbi såväl fallen som de strida forsarna nedanför dessa till en på den höga strandkanten vid Queenston anlagd för-delningsbassäng för att därifrån i väldiga ståltuber tillföras det 90 m lägre ned i vattenbrynet belägna kraftverket, som med sin turbinenhet om 70,000 hkr och sin totala effekt om 600,000 hkr nu i alla avseenden är »biggest in the world».

Skottland d e s t o l t a m i n n e n a s i v a n d

Skott land utgör norra delen av Storbritannien och är sedan år 1707 genom realunion förenat med England. Gränsen mellan de förenade konungarikena går utmed floderna Sark, Liddell och Kershope, Cheviot-bergen och floden Tweed. Med de til l Skottland hörande ögrupperna Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna har landet en totalareal av 78,742 kvadratki lometer samt en folkmängd på inemot 5 miljoner per-soner. Skottarna äro ett rikt begåvat folk, som icke blott satt d jupa spår i brittisk vetenskap och litteratur och gjort sig högt fört jänta om det brittiska imperiet, utan även i olika delar av världen vunnit namn för sin_duglighet och allt besegrande energi.

VI HAVA till den grad gjort oss för-trogna med tanken på Skottland som

en organiskt integrerande del av Det Före-nade Konungariket Storbritannien, att vi allenast med den största svårighet kunna föreställa oss, att landet fordom icke blott varit splittrat i ett antal var-andra bekrigande småriken, utan även legat i månghundraårig bitter fiendskap med sin granne England.

Skoterna vandra in. Norra delen av Storbritannien har

sitt namn efter skoterna, en keltisk folk-stam, som sannolikt i sjätte århundradet efter Kristus invandrade från Irland och slog upp sina bopålar i det nuvarande grevskapet Argyle i västra Skottland. Huvudmassan av landets befolkning ut-gjordes då av pikterna, vilkas härstam-ning vetenskapen ännu icke lyckats utreda. Pikterna voro ett härdat, halvvilt krigarfolk, som icke blott satt en damm för romarnas strävanden att grunda ett bestående välde i Skottland, utan även företagit ödeläggande plundringståg in på dessas brittiska område. Däremot hade de ej lyckats förhindra germanska angler att vinna fotfäste i sydöstra Skott-land, lika litet som de mäktat fördriva med walesarna befryndade britter från deras bosättningsområde i trakterna sö-der om floden Clyde.

Förhållandet mellan de fyra folken i Skottland var allt annat än gott. Under flere hundra år mätte pikter, skoter, britter och angler sina krafter i blodiga strider, i vilka de båda förstnämnda folken snart stodo mot varandra som jämnspelta motståndare i fråga om uthållighet och stridsduglighet.

Nordmännen nalkas Skottlands kuster.

Mot slutet av 700-talet började Skott-lands kuster hemsökas av de fruktade nordmännens vikingafärder. Under hotet av denna nya fara slöto sig pikter och skoter närmare varandra, och år 844 förenade de sina riken under en skotisk konung, Kenneth Mac Alpin.

Försvarsstrider mot vikingarna ^ och angreppskrig mot de ännu existerande smårikena satte sin prägel på de närmaste två århundradena. De piktisk-skotiska konungarna vidgade härunder väsent-ligen sitt område, men det uppväxande väldet mötte snart en övermäktig) fiende i England under Knut den store, som år 1031 tillfogade den skotske konungen Malcolm II ett förkrossande nederlag, vilket tvang denna att för en tid under-kasta sig engelskt överherrskap. Från denna tidpunkt ända till föreningenoned England kännetecknas Skottlands ~ his-toria av krig mot grannriket i söder, omväxlande med maktstrider mellan ri-kets trotsiga stormannasläkter eller mel-lan dem och konungen.

Många namn från dessa skiftesrika århundraden lysa med guldskrift i häv-dernas bok. David I (1124—53) lever i Skottlands historia som en god och stor konung, vilken icke blott ledde sitt folk i striden, utan även kraftigt främjade landets fredliga utveckling. Han förbätt-rade rättsförhållandena, länkade stadssam-hällenas liv in i fruktbringande fåror, gav den skotska kyrkan enhet och stadga och vårdade sig i hög grad om handel och näringar. Under hans svaga efter-trädare förlorade Skottland mycket av sin yttre styrka; inre tvistigheter och

VII. I. 433

DET DIMHÖLJDA BEN VENUE SPEGLAR SIG I LOCH ACHRAY Det skotska höglandet rymmer partier a v storslagen skönhet. Många av de tallösa alp-sjöarna äro utomordentligt vackra, så exempelvis den spegelklara Loch Achray, som breder sig för våra blickar på bilden här ovan. I bakgrunden höjer sig berget Ben Venue, vars krön a l l t jämt ligger höljt i dimma. Fotografin är nämligen tagen i en tidig morgonstund.

STIRLINGS GAMLA BORG STÄR PÄ EN MÄKTIG KLIPPA Den gamla staden Stirling i mellersta Skott land har v u x i t upp kring en högt belägen bergs-borg, som har stolta anor i Skottlands historia. Borgen blev kungligt residens år 1226 och rymmer^ inom sina murar ett palats, vars byggande påbörjades under förra hälften av sextonde århundradet. Bland stadens förnämsta sevärdheter är en staty över Robert Bruce.

435

FRÄN EN HJORTJAKT I NORRA SKOTTLAND Bland Skottlands naturliga inkomstkällor måste också nämnas sporten, som spelar en stor roll i högländernas ekonomiska liv. Väldiga områden, vi lka ur andra synpunkter vore värde-lösa, inbringa årligen betydande belopp som hjortparker och ripmarker, de giva ett stort antal skogvaktare och drevkarlar deras dagliga bröd och hålla upp livsmedelsprisen i bygden.

436

SKOTTLAND

förbittrade tronstrider fullbordade senare förstörelseverket, och år 1296 råkade landet helt under engelskt övervälde. Edvard I av England upphöjde sig med erövrarens rätt till härskare över Skott-land och tillsatte engelska ädlingar som styresmän i landet.

Skottlands Engelbrekt. Men nu framträdde den tappre låg-

ländaren William Wallace som ledare för en mot det främmande förtrycket riktad folkresning. År 1297 hembar han en lysande seger över engelsmännen vid Stirling och förde sina skaror över gränsen. Fiendens övermakt tvang honom dock att draga sig tillbaka, och året därpå besegrades han vid Falkirk. Det blev nu den dyrkade folkhjältens lott att i åratal leva som landsflyktig på främmande botten, outtröttligt stämp-lande mot sitt lands fiender, för att vid sin återkomst till Skottland genom en väpnares svek falla i dessas händer och lida en grym död.

Robert Bruce som Wallaces hämnare. Wallaces glanstid var kort, hans ända-

lykt sorglig, men hans namn levde som en eggande maning till kamp för Skott-lands frigörelse. Redan året efter hans död samlade Robert Bruce några behjär-tade stormän kring sig, lät kröna sig till konung av Skottland och började därpå ett mångårigt krig mot England, fört under växlande skiften och utmynnande i den glänsande segern över en långt star-kare engelsk här vid Bannockburn år 1314, som ännu med stolthet ihågkonimes av alla skottar. Bannockburn avgjorde Skottlands öde. Kriget fortsattes vis-serligen i form av gränsstrider, ur vilka skottarna städse utgingo som segrare, tills engelsmännen slutligen fogade sig i det oundvikliga och år 1328 slöto fre-den i Northampton, vari engelska kronan avsade sig alla anspråk på grannriket i norr.

År 1371 bestegs Skottlands tron av Robert Bruce's dotterson, Robert the Stewart, vilken upptagit den av honom innehavda ärftliga ämbetstiteln steward (drots) av Skottland som släktnamn

(det stavades senare Stuart) och sålunda blev stamfar för huset Stuart.

Englands och Skottlands kronor förenas. Det första steget till förening med

England togs år 1603, då den olyckliga Maria Stuarts son Jakob, på kvinnolin-jen härstammande från den engelske ko-nungen Henrik VII, uppsteg på Englands tron. Det stannade emellertid närmast vid en personalunion, och formlig före-ning ägde rum först över hundra år senare. År 1707 godkände det skotska och det engelska parlamentet ett unionsfördrag, enligt vilket de båda konungarikena slöto sig samman till Det förenade ko-nungariket Storbritannien med gemen-sam tronföljd och gemensamt parlament.

Högländare och Idgländare. Motsatsen mellan pikter och skoter,

de forna rivalerna, hade hävts redan under medeltiden under de oavbrutna striderna mot gemensamma vedersakare. I gengäld hade en annan motsats fram-trätt, som gjort sig kraftigt gällande långt in i nyare tid: motsatsen mellan de keltiska högländarna och den övervä-gande angelsaxiska befolkningen i låglän-derna. Högländarna bevarade sig länge i sin egenart som ett stridslystet släkte, vilket envist höll fast vid det urgamla keltiska klanväsendet och besjälades av en stolt oavhängighetskänsla och en oöver-vinnlig motvilja mot en. lagbunden, fred-lig tillvaro. Eågländarna började där-emot snart utveckla de egenskaper, som senare i så väsentlig grad bestämt skot-tarnas framgång i världen: idoghet, kun-skapsbegär, sparsamhet och en beundrans-värd förmåga att försaka stundens nöje och bekvämlighet till förmån för de fram-tida frukterna av hårt arbete och före-tagsamhet. Engelsmännen hade förstått att begagna sig av denna motsats, i det att de tidtals anlitat hjälp av mäktiga högländarklaner, när det gällt att bringa städernas uppstudsiga borgerskap till lydnad. I mitten av sjuttonhundra-talet började emellertid en sammansmält-ningsprocess mellan högländare och låg-ländare, kraftigt främjad av en jämn avflyttning från högländerna, som icke

437

438

EN

FÅ

RH

JOR

D D

RA

GE

R F

RA

M L

ÄN

GS

ST

RA

ND

EN

AV

LO

CH

LU

BN

AIG

H

Loc

h

Lu

bn

aigh

lig

ger

inb

ädd

ad i

ett

bet

agan

de

vack

ert

ber

glan

dsk

ap,

prä

glat

av

en m

juk

het

i l

inje

rna,

so

m ä

r rä

tt s

älls

ynt

i d

e sk

ots

ka

hö

glän

der

na.

V

id

sjö

ns

no

rra

stra

nd

b

red

er

sig

den

li

lla

byn

S

trat

hyr

e,

vars

id

oga

bef

olk

nin

g

fin

ner

si

n h

uvu

dsa

kli

ga

utk

om

st i

bos

kap

sskö

tsel

. D

en

nam

n-

kun

nig

e fr

ibyt

aren

R

ob

Roy

o

ch

han

s vi

lda

säll

ar

dro

go

i fo

rna

d

agar

h

ärja

nd

e fr

am g

eno

m d

enn

a id

ylli

ska

byg

d.

Min

net

av

der

as v

ild

a d

åd h

ar

emel

lert

id f

ör l

änge

sed

an s

jun

kit

i g

löm

skan

s n

att,

och

nu

dri

va f

red

liga

her

dar

sin

a h

jord

ar a

v tä

tull

iga,

sm

åväx

ta b

ergs

får

för

bi

Lo

ch L

ub

nai

ghs

stra

nd

.

439

FO

LK

ET

PÄ

ST

KIL

DA

FR

AM

LE

VE

R S

IN T

ILL

VA

RO

FJÄ

RR

AN

FR

ÄN

DE

N Ö

VR

IGA

MÄ

NSK

LIG

HE

TE

N

Den

li

lla

ön

St

Kil

da

li

gger

i

Atl

ante

n

på

ett

avst

ånd

av

6

5 ki

lom

eter

fr

ån

ön

No

rth

U

ist

i H

ebri

der

na.

St

K

ild

a

mät

er

någ

ot

öve

r el

va

kilo

-m

eter

i

omkr

ets

och

to

rde

i d

etta

n

u

hav

a en

b

efol

knin

g

av

åtti

o p

erso

ner

. Ö

bor

na

tala

en

das

t ga

elis

ka o

ch f

ram

leva

sin

a d

agar

i

så g

ott

som

fu

llst

änd

ig

avsk

ild

het

fr

ån

den

öv

riga

män

skli

ghet

en;

pos

ten

frå

n

det

sko

tska

fas

tlan

det

n

år d

em b

lott

två

el

ler

tre

gån

ger

om å

ret.

J

ord

bru

k o

ch

bos

kap

sskö

tsel

bed

riva

s i

ytte

rst

beg

rän

sad

uts

träc

knin

g.

Bef

olkn

inge

ns

hu

vud

när

ing

är

fån

gst

av s

jöfå

gel.

S

t K

ild

a

räk

nas

til

l ög

rup

pen

H

ebri

der

na.

SKOTTLAND

förmådde bära en normalt fortskridande befolkningstillväxt. Man kan visserligen ännu i vår tid under färder i bergländerna träffa på trakter, där folket icke förstår ett ord engelska och endast lystrar till namnet gaeler. Det talas också fortfa-rande om höglands- och låglandsfamil-jer, och medlemmarna av de gamla kla-nerna vårda med rörande trohet sin släkts traditioner och sätta en ära i att vid vissa tillfällen uppträda i brokig högländar-kjortel. Men rasolikheterna äro i huvud-sak utplånade; genomsnittsskotten av i dag företer en lycklig förening av låg-ländarnas lödiga förvärvsegenskaper och högländarnas sega uthållighet.

Skottar och engelsmän. En motsats, som däremot hållit i sig

trots tvenne århundraden av statlig sam-levnad, är motsatsen mellan skottar och engelsmän. Man behöver blott passera gränsen för att genast märka skillnaden. Den sticker fram icke blott i språket, som på skotska sidan talas betydligt distinktare, hårdare, med skarpt fram-trädande r-ljud; den yttrar sig även i befolkningens utseende: dragen äro skar-pare, kindkotorna mer betonade, håret mörkare med skiftningar från svart till rödbrunt, ansiktsuttrycket är hårdare, beslutsammare.

De nationella särdragen hava dock ej förhindrat ett fredligt och fruktbart samarbete mellan de båda folken. Tvärt-om! Engelsmännen hava beredvilligt läm-nat skottarna fritt spelrum inom sitt väldiga rikes gränser, och dessa hava ej tövat att tillgodogöra sig de möjligheter, som öppnat sig för dem. Skotten är varmt fäst vid sitt land och sitt folk, men när nödvändigheten kräver kan han med glatt mod slita sig loss från hemtorvan och sätta in all sin kraft på att bryta sig en bana i främmande land. Närhelst ett nytt område öppnats för brittisk handel, hava skottarna varit de första att skapa sig förbindelser, och de stå oöverträffade som nybyggare i land, som skola bringas under odling. Skotska utvandrare hava kraftigt medverkat vid skapandet av Nordamerikas Förenta stater, och Kana-das kolonisering är väsentligen ett verk av

skottar. Skotska ingenjörer hava varit med nästan överallt, där brittisk civilisation gått fram; järnvägar, broar, kanaler, bevattningssystem, hamnar och fabriks-anläggningar i olika delar av jordklotet bära vittne om deras skicklighet och outtröttliga energi. Skotska krigare och statsmän hava en väsentlig del i upp-byggandet och befästandet av det brittiska imperiet, det stoltaste världen skådat.

Men skottarna hava icke blott utmärkt sig i pionjärgärning, där det krävts vågsamhet och förmåga att taga sig fram i en ny omgivning. Med en förund-ransvärd mångsidighet hava de arbetat sig fram till frontlinjen på snart sagt alla områden och skapat sig en ställning inom brittiskt liv, som ej står i någon som helst proportion till deras antal. Oräkneliga äro de skottar, som vunnit odödlighet inom litteraturens och veten-skapens gebit. Den skotska insatsen i brittisk politik och förvaltning är över-väldigande. Under nyaste tid har Stor-britannien inom loppet av tre decennier haft fyra premiärministrar av skotsk börd: lord Rosebery, sir Henry Campbell-Bannerman, Arthur Balfour och James Ramsay MacDonald. Också den engelska statskyrkan har rönt djupgående skotskt inflytande, och i vår tid äro både ärke-biskopen av Canterbury och ärkebiskopen av York skottar. Det berättas en anek-dot, som klart belyser skottarnas för-måga att bana sig väg till ärans och mak-tens höjder. Då en edinburgare efter ett besök i London återvände till hem-staden, tillfrågades han av en vän: »Nåå, vad tyckte du om engelsmännen?» —• »Jag träffade inga engelsmän», lydde svaret, »jag hade bara att göra med departementscheferna.»

Skottarnas utvandrarhåg är icke svår att förstå, ty deras eget land bjuder dem icke över hövan stora möjligheter. Skott-land är jämförelsevis torftigt utrustat av naturen. Två tredjedelar av landets areal upptagas av ett bergland, som med sina vidsträckta mossar och ändlösa ljung- och ormbunkshedar, sina djupa, smala dalar, sina brusande strömmar och trolska alpsjöar visserligen erbju-der ett skådespel av ödsligt storslagen

440

BORGEN I EDINBURGH, sedd från Gamla staden, förefaller lika oberörd av tidens tand som berget, på vilken den står. Det stolta fästet, som uppförts på platsen för ett gam-malt romerskt försvarsverk, härstammar till sin äldsta del från elfte århundradet. Borgen behärskar helt det äldsta Edinburgh, som likt andra medeltida städer vuxi t upp vid dess fot.

441

ET

T S

KO

TS

KT

BO

ND

EH

EM

til

ltal

ar b

esö

kar

en g

enom

den

tre

vnad

och

ren

ligh

et,

som

råd

er d

är.

Den

fli

tiga

och

sp

arsa

mm

a la

ntb

efol

knin

gen

ger

ic

ke

ut

pen

gar

på

onöd

iga

utg

ifte

r,

men

d

en

lägg

er

sto

rt v

ärd

e p

å at

t h

ålla

sit

t h

em i

ett

go

tt o

ch p

ryd

ligt

sk

ick

. D

en s

ko

tsk

e b

on

den

bes

jäla

s oc

kså

han

av

sit

t fo

lks

kär

lek

til

l lä

rdo

m o

ch v

etan

de,

och

han

har

gen

om s

jälv

stu

die

r fö

rvär

vat

sig

ett

syn

ner

lige

n a

ktn

ings

värt

måt

t av

bil

dn

ing.

D

et h

änd

er

ofta

, at

t m

an i

avl

ägsn

a b

yar

träf

far

på

drä

ngp

ojk

ar,

som

vid

sid

an a

v si

tt a

rbet

e fö

rber

eda

sig

för

att

vin

na

intr

äde

vid

någ

ot a

v S

kott

lan

ds

un

iver

site

t.

442

SKOTTLAND

skönhet, men ger sin befolkning ytterst kringskurna utkomstmöjligheter. Låg-landet omfattar av bergskedjor genom-brutna områden längs östkusten och kring stränderna av Morayviken ända upp till Caithness högt i norr samt framför allt det mellanskotska låglandet, bestående av det smala bältet mellan floderna Forth, Clyde och Tay. Detta mellan-skotska lågland upptar blott en tolftedel av Skottlands areal, men i gengäld rym-mer det de värdefullaste av landets natur-skatter. Grevskapen Clydesdale, Ayre-shire, Stirlingshire, East-, West- och Mid-lothian samt Fife innehålla utomordent-ligt rika stenkolsfält, Stirlingshire och Clydesdale värdefulla järnfyndigheter.

Jordbruket äger en relativt under-ordnad betydelse inom Skottlands folk-hushållning, trots att det bedrives inten-sivare än kanske någon annanstädes i Europa. De viktigaste produkterna äro havre, som i form av gröt eller bröd är huvudfödan inom vida lager av den lägre befolkningen, korn, varav största delen förbrukas av landets otaliga whisky-brännerier, samt potatis och kålrötter. Vid sidan av jordbruket drives omfat-tande kreatursavel.

Fisket och därmed förbundna närin-gar bereda kustbefolkningen en dräglig utkomst. I synnerhet under de senaste årtiondena har fiskerinäringen undergått en kraftig utveckling genom allt större användning av maskindrivna fartyg. Av-gjort största betydelsen tillkommer emel-lertid bergshanteringen och på denna vi-lande industrier: tackjärn- och ståltill-verkning, maskinfabrikation och skepps-byggeri.

Clydedalen och dess industri. Den nedre Clydedalen är centrum för

Skottlands industriella liv. De senaste hundra årens mäktiga uppsving hava gjort Glasgow till Skottlands största och Storbritanniens näst största stad. Över tre femtedelar av Skottlands befolk-ning leva inom en fyrtiofem kilometers radie från Glasgow. Här frambringas nästan alla slags varor, vilkas tillverk-ning vunnit hemortsrätt inom skotsk industri. Hedersplatsen intages dock av

skeppsbyggeriet, och det huvudintryck Glasgow lämnar i besökarens minne ska-pas av de väldiga dockor och varv, som i imponerande följd avlösa varandra vid Clydes stränder på en sträcka av trettio kilometer.

Skottlands största stad. Glasgow som storstad är en produkt

av industrins och ångans århundrade, och det rymmer få märkligare byggnader av äldre datum. Ett undantag bildas dock av den mäktiga katedralen, upp-förd under elvahundratalet på platsen för en vida äldre kyrka, helgad St Mungo, Glasgows skyddshelgon.

Ehuru övervägande handels- och in-dustristad, har Glasgow icke försummat draga försorg om tillfredsställandet av den bildningstörst, som är så kännetecknande för skottarna. Staden kan berömma sig av att vara säte för Skottlands näst äldsta universitet, grundat år 1451 genom en bulla av påven Nikolaus II. Skott-lands äldsta universitet grundades år 1411 i St Andrews av Robert Stuart, hertig av Albany.

Ej heller har omsorgen om materiell förkovran förlamat intresset för de sköna konsterna. Glasgow har såväl genom enskilt som kommunalt initiativ riktats med de yppersta mästares skapelser, sammanförda i en ståtlig byggnad i fransk renässansstil: Art Galleries and Museum. Näst skatterna i National Gallery i Lon-don äro tavelsamlingarna i Glasgow antagligen de mest representativa i hela Det förenade konungariket. En livaktig konstakademi utdimitterar årligen ett stort antal målare, arkitekter, tecknare och dekorationskonstnärer.

Nordens Aten. Edingburgh, Skottlands huvudstad,

Ligger på södra stranden av Forthviken mellan Pentlandbergen och havet. Har-moniskt sköna byggnader i marmor och granit giva i förening med ett rikt och välförvaltat kulturarv fullgoda skäl för stadens stolta ärenamn: Nordens Aten.

Den gamla delen av Edinburg har vuxit upp vid foten av en borg, belägen högst uppe på en lång bergsrygg. Bor-

443

444

BR

OO

MIE

LA

W,

EN

AV

DE

LIV

LIG

AS

TE

KA

JER

NA

I H

AN

DE

LS-

OC

H I

ND

UST

RIS

TA

DE

N G

LA

SGO

W

Kaj

en

i fö

rgru

nd

en

på

den

na

bil

d

är

kän

d

un

der

n

amn

et

Bro

om

iela

w,

ty

det

ta

om

råd

e va

r fo

rdom

en

bac

ksl

utt

nin

g, ö

vers

ålla

d m

ed g

uld

gul

gin

st

(på

enge

lska

»b

room

»),

I d

ag

är

Bro

om

iela

w

ett

av

de

livl

igas

te

par

tier

na

av

Gla

sgow

s st

ora

ham

n.

Gla

sgo

w,

som

of

ta

kal

las

Sko

ttla

nd

s in

du

stri

ella

h

uvu

dst

ad,

ligg

er

vid

fl

oden

C

lyd

e,

som

fö

rdju

pat

s o

ch m

ud

dra

ts u

pp

så

att

den

är

farb

ar t

ill

och

m

ed f

ör d

e st

örs

ta o

cean

ånga

re.

Cly

de

är

kan

tad

m

ed

do

cko

r,

ka

jer,

sk

epp

svar

v

och

fa

bri

ker

fr

ån

myn

nin

gen

än

da

fram

til

l G

lasg

ow.

Fa

rtyg

b

ygg

da

vid

C

lyd

e p

löja

al

la

värl

den

s h

av.

445

ED

INB

UR

GH

S V

AC

KR

A H

UV

UD

GA

TA

OC

H S

CO

TT

-MO

NU

ME

NT

ET

V

ackr

a b

yggn

ader

och

en

för

fin

ad k

ult

ur

skap

a av

Ed

inb

urg

h e

n s

låen

de

kon

tras

t ti

ll d

et i

nd

ust

riel

la

Gla

sgo

w.

En

go

d b

ild

av

Sk

ott

lan

ds

his

tori

ska

hu

vud

stad

ge

r en

van

dri

ng

län

gs d

en u

nge

fär

en

och

en

hal

v k

ilo

met

er l

ånga

Pri

nce

s S

tree

t.

Gat

an l

öp

er f

ram

utm

ed d

en v

ack

ra P

rin

ces

Str

eet-

träd

går-

den

, d

elad

i e

n ö

stli

g oc

h e

n v

ästl

ig d

el a

v N

atio

nal

Gal

lery

s o

ch K

un

glig

a A

kad

emin

s i

klas

sici

stis

k s

til

up

pfö

rda

byg

gnad

er.

I m

itte

n a

v o

van

ståe

nd

e b

ild

re

ser

sig

det

go

tisk

a W

alte

r S

cott

-mo

nu

men

tet,

ett

vär

dig

t m

inn

esm

ärk

e ö

ver

Ed

inb

urg

hs

stör

ste

son

, oc

h

i b

akgr

un

den

sk

ymta

r d

en u

råld

riga

b

org

en.

446

DE

T M

INN

ESR

IKA

GA

ML

A E

DIN

BU

RG

H S

ET

T F

RÄ

N C

AR

LT

ON

BE

RG

ET

S G

RA

SBE

VU

XN

A S

LU

TT

NIN

GA

R

Pen

äl

dst

a d

elen

av

E

din

bu

rgh

sk

ymta

r p

å d

enn

a b

ild

oty

dli

gt f

ram

gen

om

det

blå

tö

cken

, so

m

ofta

vi

lar

öve

r st

aden

och

get

t d

en d

ess

skäm

t-sa

mm

a ve

der

nam

n

»Aul

d

Ree

kie»

. V

i se

T

olb

oo

thk

yrk

ans

hö

ga

spir

a o

ch

ett

styc

ke

till

vän

ster

om

den

fån

ga v

i k

on

ture

rna

av d

en m

äkti

ga

gam

la

bor

gen

. D

et

i m

itte

n a

v b

ild

en s

ynli

ga N

ort

h B

riti

sh H

ote

l är

lät

t ig

enk

änn

ligt

på

sitt

hö

ga k

lock

torn

. B

ako

m h

ote

llet

hö

jer

sig

det

stå

tlig

a W

alte

r S

cott

-m

on

um

ente

t,

bel

äget

i ö

stra

del

en a

v P

rin

ces

Str

eet-

träd

gård

en.

I fö

rgru

nd

en s

e vi

den

vac

kra

min

nes

vård

sko

ttar

na

rest

öve

r fi

loso

fen

Du

gald

Ste

war

t.

VILDA HJORTAR STRÖVA KRING ELAND ARRANS BERG Den stora ön Ärran i Clydeviken är en omtyckt turistort, som om sommaren gästas av tusen-tals nyfikna besökare, men befolkningen har tagit rätt få intryck av den nya tiden och alla dess påfund. Den stolta örnen bygger sitt näste i bergsklyftorna i norr, och vilda hjortar ströva a l l t jämt kring över hela ön. De härdiga öborna finna sin bärgning i jordbruk och fiske.

gen hyser den äldsta byggnaden i Edin-burgh, Den heliga Margaretas (den kri-giske konung Malcolm III:s fromma gemål, död 1093) kapell, och där kan besökaren även se den gamla, skickligt restaurerade parlamentssalen och det rum, där riksinsignierna, kronan, spiran och svärdet, ligga förvarade. Från borg-höjden leder i en långsträckt sluttning åt öster en gata, som i sina olika delar kallas Lawnmarket, High Street och Canongate. En vandring längs denna gata fyller ens sinne med reminiscenser från en gången tid. Strax efter det man lämnat borgen kommer man till parla-mentsbyggnaden, i vilken de forna skotska ständerna plägade råd och många namn-kunniga domare skipade rättvisa. Det dystra stadshäktet Tolbooth bringar i erinringen de ryktbara missdådare och politiskt förföljda personer, som därifrån förts till döden. Ett stycke därifrån stå vi inför Edinburghs äldsta kyrka, den go-tiska St Giles-katedralen, där John Knox predikade för sina andäktigt lyssnande an-hängare. Därpå följer huset, vari den hårde fanatikern hade sin bostad, vidare Moray

House, från vars balkong markisen av Argyll såg sin slagne fiende Montrose, den envise förkämpen för Karl I:s hopplösa sak, ledas till avrättningsplatsen. Vid ga-tans slut möter oss Holyrood, det gamla skotska kungaresidenset med skiftande minnen från de stuartska härskarnas tid.

Men många av Gamla stadens histo-riska byggnader hava tagits i tjänst för vår tids syften. Borgen hyser allt-jämt krigsmanskap inom sina murar, och en gång i månaden försiggår vakt-ombyte under eggande musik och all militärisk pomp och ståt till den talrika åskådarhopens förnöjelse. Parlaments-huset är numera säte för sessions-domstolen och Skottlands högsta dom-stol. Vid Parlamentsplatsen ligga de förnämsta förvaltningsbyggnaderna, och det närbelägna Advocates Library, här-stammande från Karl II:s dagar, går en ny blomstring till mötes som ett enligt nu-tida fordringar organiserat nationalbiblio-tek. Holyrood är i våra dagar kungaresi-dens i vida högre grad än det varit på länge. Slottet har grundligt renoverats både utan och innan, och konungen av England

447

SKOTTLAND

tager tid efter annan sin bostad där för att upprätthålla kontakten med sina skotska undersåtar.

Utmed norra sidan av Gamla staden sträcker sig en djup dal, som fordom varit en konstgjord sjö och numera ut-fylles av Princes Street-trädgården och den väldiga, men föga tilltalande Waverly-bangården. På den låga bergsryggen norr om dalen ligger Nya staden, det moderna Edinburghs affärs- och bostadscentrum.

Nya staden förskriver sig från senare hälften av adertonde århundradet. Norra bron, som spänner över dalen mellan gamla och nya Edinburgh, fullbordades år 1772, men ombyggdes år 1897.

Nya staden genomskäres av tre paral-lella huvudgator, Princes Street, George Street och Queen Street. Den mest trafi-kerade av dessa är den mellersta, George Street, men den vackraste är otvivel-aktigt Princes Street, kantad av höga klubb-, hotell- och affärsbyggnader. In-trycket av ljus och livfull skönhet för-stärkes genom anblicken av de omsorgs-fullt vårdade planteringarna i Princes Street-trädgården, delad i en östlig och en västlig del av Kungliga Akademins och Nationalgalleriets klassicistiska marmor-byggnader. Det gotiska Walter Scott-monumentet i östra delen av trädgården helgar på ett värdigt sätt minnet av Edinburghs störste son.

Söder om Gamla staden komma vi till centralhärden för Edinburghs tradi-tionsmättade kulturliv. Vid Södra bron ligger det gamla universitetet, en mäktig byggnad uppförd kring en väldig kvadra-tisk gårdsplan. Under terminerna vimlar det här av studenter, och en gång vart tredje år utspelas de vilda saturnalierna i samband med rektorsvalet, då de unga väljarna förfäkta sina respektive kan-didaters företräden genom att bom-bardera varandra med ruttna ägg och sotpåsar. Strax invid universitet ligga det ryktbara Heriot-Watt College och Kungliga Skotska Museet, och ett stycke söderut de nya universitetsbyggnaderna, som rymma medicinska fakultetens inrätt-ningar. I nära grannskap till dem finna vi Heriofs Hospital, den vackra sexton-hundratals-byggnad, som uppförts med

medel, testamenterade av Jakob VI:s hov-j uvelerare och bankir George Heriot till för-mån för stadens fader- och moderlösa barn.

Edinburgh har 420,000 invånare och så-lunda ej ens hälften så många som Glas-gow, som kommer upp till över en miljon.

I betydelse efter skeppsbyggeriet och maskinfabrikationen, vilka gjort Glasgow rikt, kommer juteindustrin i Dundee, Skottlands tredje stad, belägen på öst-kusten vid Tayviken. Oräkneliga äro emellertid de, för vilka Dundee närmast framstår som »marmeladens stad», ty härifrån utskeppas till olika delar av värl-den ofantliga mängder av den sötsura läckerheten, som jämte whiskyn antag-ligen är Skottlands mest kända gåva åt mänskligheten. Dundee är också en vik-tig hamn för säl- och valfångsten i Is-havet. Staden har 170,000 invånare.

Aberdeen vid floden Dees utlopp i Nordsjön har i det närmaste samma folk-mängd som Dundee. Staden är nästan helt och hållet byggd av granit, som bry-tes i den kringliggande landsbygden. Bland sevärdheterna böra nämnas en gammal katedral och ett universitet från år 1494, det tredje i ordningen av Skott-lands universitet. Aberdeen har stor fisk-marknad och väldiga granitsliperier.

Det gamla St Andrews är kanske lika berömt för sina förträffliga golfbanor som för sitt ärevördiga universitet.

Stirling, som i forna dagar kallats »Inkörsporten till höglandet», har ett här-ligt läge vid floden Forth. Den vackra gamla staden har under gångna århund-raden spelat en stor roll i Skottlands his-toria, och dess stolta borg utgjorde länge lågländarnas värn mot de förhärjande in-fallen från höglandet.

Slutligen vilja vi ytterligare nämna Inverness, huvudstad i Skottlands största grevskap och stundom kallad »höglandets huvudstad». Inverness ligger vid Moray-viken och är en blomstrande handels- och industriort, trots att det ej har mer än 22,000 invånare. Staden är utgångs-punkt för den tidigare nämnda Kaledo-niska kanalen, ett mästerverk av ingen-jörskonst, som sammanbinder trenne in-sjöar och skapar en vattenväg tvärs ge-nom landet från kust till kust.

448

Konungariket Irak e t t u n g t v ä l d e p ä u r å l d r i g k u l t u r m a r k

V i hava i vår artikel om beduinerna skildrat araberna sådana de te sig i sitt fria liv på ökenvidderna, och i beskrivningen över Bagdad hava vi sökt ge en bild av en arabisk stad med vittrade minnen från det österländska kalifatets storhetstid. N u skola v i företaga en färd genom det land, där Bagdad är huvudstad. Konungariket Irak är ej blott det största av de efter världskriget upprättade arabiska väldena, det talar även starkast till vår känsla och inbillning, t y det sammanfaller i huvudsak med det gamla Mesopotamien, som sett så mången rik odling, så månget mäkt ig t välde födas och dö.

DE URGAMLA landen kring Eufrat och Tigris hava i våra dagar åter-

uppvaknat till nytt liv i det unga arabiska konungariket Irak. Den tillsvidare under brittiskt beskydd stående arabstaten om-fattar det fordom turkiska område, som sedan gammalt kallats Mesopotamien, med undantag av den nordvästra delen, vilken in-förlivats med det franska manda-tet Syrien.

Irak består, av tvenne huvudge-bit: El Djesire, »ön», d. v. s. »lan-det mellan floder-na», och Irak-Ara-bi, motsvarande det forntida Ba-bylonien. Gränsen mellan dessa båda områden kan man tänka sig dragen från Tigris' till Eufrat ungefär 80 kilometer norr om Bagdad, d. v. s. något norr om den punkt, där de båda floderna un-der sitt mellersta lopp komma var-andra närmast. Söder om denna linje finnas sträc-kor av odlingsbar jord, men om man styr kosan norrut drager man ge-nom ett ökenland

av tröstlös enformighet tills man bort-om Mosul stöter på utlöpare av de armeniska bergen. I öster, sydöst och nordöst sträcka sig ändlösa ofruktbara ökenstäpper till de kurdiska bergen och gränsen mot Persien. I sydväst och nord-väst sträcker sig Arabiska och Syriska ök-

nen. Iraks grän-ser utgöras sålun-da av öknar och berg.

Med en areal av 371,000 kvadrat-kilometer har Irak en befolkning av blott c. tre miljo-ner invånare. Man kan knappast tän-ka sig ett mer övertygande vitt-nesbörd om jord-månens ofrukt-barhet. Och dock har »tvåflodslan-det» under flere årtusenden före Kristi födelse och långt in på vår tidräkning varit ett av världens bördigaste land. Vill man göra sig en föreställning om vilket ymnigt överflöd, som förr rått här, bör man göra en färd upp-för Sjatt al-Arab från flodens myn-ning i Persiska vi-ken och utsträcka den några kilo-

SILVERARBETARE FRÄN AMARA Silverarbeten hava av gammalt varit en specialitet, som med mycken skicklighet utövats av araberna i Meso-potamien. Många av de mest förfarna silverarbetarna tillhöra sabéernas, »stj ärndyrkarnas», hemliga samfund.

449

KONUNGARIKET IRAK

meter norr om Korna, där Euf rat och Tigris mötas. Den yppiga växtligheten vid flod-stranden och de rika odlingarna giva ett överväldigande intryck av sannskyldigt tropisk bördighet. Enligt de mohamme-danska geograferna från tolfte århundradet ansågs den blomstrande nejden kringUbal-la-kanalen av de gamla araberna för ett av de fyra jordiska paradisen, och uråldrig tra-dition förlägger Korna till platsen för Edens lustgård; en knotig törnbuske utpekas ännu som »kunskapens träd på gott och ont». Intet under om denna bördiga trakt i de forntida ökenbeduinernas ögon fram-stått som ett paradis. Men denna land-remsa har ej många motstycken i våra da-gars Mesopotamien, och den sträcker sig knappt en kilometer inåt land för att åter avlösas av kala ökenvidder.

Sumererna. Landet kring tvillingsfloderna har

ömsom kallats »civilisationens vagga», ömsom »nationernas sopstack», och ingen-dera benämningen saknar fog, ty man fin-ner där både lämningar av uråldrig kultur och ruiner av mäktiga välden, bärande vittnesbörd om all jordisk storhets för-gänglighet. Sena tiders utgrävningar hava bragt i dagen, att deltat kring nedre Eufrat en gång hyst en av de äldsta od-lingarna på vår jord. Redan i 5:te årtusen-det före Kristus utvecklade de från det centralasiatiska höglandet invandrande su-mererna här en beundransvärd andlig och materiell kultur. De förstodo konsten att tyda himlens stjärnor, de uppfunno sol-visaren, de brukade sin jord och tvungo den medels ett sinnrikt system av konst-gjord bevattning att ge mångdubbelt ri-kare skördar, de levde i ordnade rättssam-hällen, och de kunde med egypterna tävla om äran att vara de första, som i stället för den primitiva bildskriften använde en fullt utbildad tecken- och stavelse-skrift.

Ett omstritt land. Dock, sumererna föllo offer för sina

grannars avund, och deras land utsattes för infall från norr, väster och öster. His-torien om de semitiska invasionerna, stri-derna med elamiterna, kassiternas hårda

herravälde, den blodiga kraftmätningen mellan babolynier och assyrier skulle fylla digra volymer. Under Assyriens storhetstid var Ninive den förnämsta sta-den i världen; det enda som nu återstår är vittrade ruiner vid stranden av Tigris mitt emot våra dagars Mosul. När Ninive i sjunde århundradet före Kristus drabba-des av sin undergång, reste sig Babylon till en hittills aldrig skådad glans och här-lighet. Nebukadnesar smyckade staden med storslagna tempel och palats och om-gav den med tvenne ringmurar, en yttre och en inre, vilka jämte de »hängande trädgårdarna», uppförda terrassartat på varandra över mäktiga pelarställningar, bildade ett av världens sju underverk.

Men Babylon erövrades av Cyrus, me-dernas och persernas konung. Perserna dukade i sin tur under för makedonerna under Alexander den store. Under kej-sarna Trajanus, Septimus Severus och Julianus bildade Mesopotamien en pro-vins i det romerska riket. När Roms makt försvagades i öster, råkade »tvåflodslan-det» under de krigiska parterna, vilka i början av tredje århundradet efter Kris-tus avlöstes av sasaniderna, den kraft-fulla nya persiska härskareätten. Sasani-derna behärskade Mesopotamien i över tvåhundra år, tills de i mitten av 600-talet övermannades av de segerrikt fram-stormande araberna. I Ktesifon, sasani-dernas huvudstad, funno Mohammeds efterföljare omätliga skatter, och de grepo begärligt efter lämningarna av dess praktfulla byggnadsverk, när de år 752 skredo till anläggandet av sin egen huvudstad Bagdad, som under den sägn-omspunna kalifen Harun ar-Rasjid blev centrum för mohammedansk lärdom, konst och litteratur. Araberna förstodo att lämna orört vad som behövdes för Mesopotamiens materiella välstånd. Ka-naler, fördämningar och pumpverk höllo jordbruket på en hög nivå, näringsfliten frambringade alster, som spriddes vida kring bland främmande folk, handeln blomstrade. Först mongolernas infall år 1261 gav dödsstöten åt Mesopotamiens ur-gamla blomstring. De vilda inkräktarna förstörde i blind skövlingslusta de konst-gjorda vattenanläggningarna. Landet vid

MO

SUL

är

d

en

stör

sta

stad

en

i n

orra

M

esop

otam

ien

oc

h

hu

vud

ort

en

i et

t o

mrå

de

med

ri

ka

olj

efvn

dig

het

er.

Sta

den

li

gger

vi

d T

igri

s m

itt

emot

ru

iner

na

av

Nin

ive,

d

et

forn

a

assy

risk

a vä

ldet

s h

uvu

dst

ad.

Mos

uls

ga

tor

äro

trån

ga

och

sm

uts

iga,

o

ch

en

ou

thär

dli

g st

ank

råd

er i

vis

sa d

elar

av

stad

en.

Som

liga

av

de

talr

ika

mo

skée

rnas

min

aret

er l

uta

sta

rkt,

vi

lket

bid

rage

r ti

ll a

tt h

öja

in

tryc

ket

av

för

fall

o

ch

van

vård

. T

ven

ne

bro

ar ä

ro a

v-se

dd

a at

t sp

änn

a öv

er T

igri

s vi

d

Mo

sul;

d

en

ena

av

dem

är

ofu

llb

ord

ad,

den

an

dra

, vi

lken

vi

se p

å d

enn

a b

ild

, är

byg

gd p

å et

t u

nd

erla

g av

bå

tar.

451

S A M A R R A och dess i rika färger skimrande moské är en av de heliga vallfartsorterna för anhängarna av den sjiitiska riktningen inom mohammedanismen. Sjiiterna erkänna blott koranens budsom rättesnöre för sitt handlande, medan sunniterna fullständiga dem med lagbud, grundade på siarna, d. v. s. den praxis, som iakttagits av profeten och hans närmaste män.

452

RUINERNA AV ESAGILATEMPLET, HELGAT AT BABYLONS SKYDDSGUD Ruinerna av det forna Babylon ligga vid Eufrat ca 120 km söder om Bagdad. Vi finna här läm-ningarna av det storslagna Esagila-templet, rest åt Marduk, Babylons skyddsgud. Templet lås På södra sidan om en bred processionsgata, och mitt emot detta höjde sig tempeltor-net Etemenanki vi lket sannolikt gett upphov till den bibliska berättelsen om Babels torn.

VII. 2 453

EN ARABISK SNICKARE ANVÄNDER BÅDE HÄNDER OCH FÖTTER För att ge trästycket önskad form bringar snickaren det att svänga runt genom att draga av och an över det ett verktyg, liknande en pilbåge. Träet bearbetas härunder hela tiden av ett stämjärn, som snickaren omklamrar med vänstra handen och tårna. S tämjärnet vilar på en järnstång, vilken en liten medhjälpare bemödar sig om att hålla i orubbat läge.

Eufrat och Tigris erhöll en stöt, från vil-ket det ännu icke hämtat sig. Turkarna, vilkas välde i Mesopotamien grundlades i början av sextonde århundradet, för-mådde aldrig bringa något större välstånd att spira upp i dessa omstridda och så ofta skövlade trakter.

Mesopotamien befrias från turkarna. Under världskrigets sista år lyckades

engelsmännen efter upprepade ansträng-ningar göra sig till herrar över Mesopota-mien. Landet förvaltades av britterna till år 1921, då emiren Feisal, som med ara-biska skaror understött dem i kampen mot turkarna, kröntes till konung av Irak. Under konung Feisals regering har mycket gjorts för att skapa ett bestående välde på nationell grundval, ehuru det engelska inflytandet ännu är starkt.

Huvudmassan av Iraks befolkning är araber. Om man icke räknar med stads-samhällena, fördelas befolkningen någor-lunda jämnt mellan beduiner, öknens kringströvande söner, och bofasta jord-brukare och kreatursuppfödare i flodda-larna.

De bofasta araberna äro i allmänhet resligare och kraftigare byggda än noma-derna, ehuru de i och med att de övergett det fria herdelivet förlorat många av de drag, vi lärt oss att sätta värde på hos beduinerna. De föraktas av sina fria stamfränder i öknen, som ytterst mot-villigt blanda sitt blod med deras. Olik-heten mellan de bofasta och de nomadi-serande araberna är dock ej fullt så stor som man först vore böjd att tro. Från-sett stadsborna, som i många stycken gå sina egna vägar, hylla de bofasta araberna ännu den urgamla stamorganisationen. Scheiken kan göra anspråk på obrottslig hörsamhet, stammens lagar och bruk äga oförminskad kraft, och blodshämnden är alltjämt en helig förpliktelse.

En mellanform mellan beduiner och bo-fasta araber bildas av halvnomaderna. Med denna benämning avse vi araberna och kurderna i norra Mesopotamien, som visserligen besitta och bruka jord, men under en del av året draga kring med sina hjordar från plats till plats. Araberna hålla sig i regeln till stäpperna, kurderna till bergstrakterna, men vissa områden

454

KONUNGARIKET IRAK

äro underkastade tvist, och där upp-blossa tid efter annan våldsamma strider mellan de båda folken.

Sjiiter och sunniter. I religiöst avseende äro araberna i Irak

delade i sjiiter och sunniter, d. v. s. an-hängare av de båda bekännelseriktningar, som nästan från begynnelsen gett upphov till så många kraftstjälande inre tvistig-heter inom islam. Ehuru landet i fyra-hundra år levat under de sunnitiska tur-karnas styre, då sjiiterna på alla upp-tänkliga vis trakasserades och förförde-lades, finns det ännu i våra dagars Irak bortåt en fjärdedel mer sjiiter än sunni-ter. En efterdyning från den turkiska epoken kan dock spåras däri, att det sunni-tiska mindretalet också under landets självständighetstid intager en politiskt och socialt ledande ställning; det räknar bland sina led de mest betydande ämbets-männen, de största jordägarna och de ri-kaste köpmännen.

Efter islam komma judendomen och

kristendomen med respektive 90,000 och 80,000 bekännare. De flesta kristna äro armenier, som utsatts för vida mindre för-följelse i Mesopotamien än i någon annan del av det turkiska väldet, där de haft sitt hemvist. Araberna hava varit mer böjda för fredlig samlevnad sida vid sida med dem än för grymma massakrer, och tur-karna utgjorde här ett rätt fåtaligt befolk-ningselement, huvudsakligen begränsat till ämbetsmännen och deras familjer.

Stjärndyrkarna.

Ett egendomligt religionssamfund bil-das av sabéerna eller »stjärndyrkarna», som bo spridda i städerna vid Eufrat och Tigris. De anse sig härstamma från de araber, som döptes med Jordanens vatten av Johannes Döparen, vars minne är dem heligt. Sabéernas bibel, en underlig blandning av från olika religioner lånade läror, är en sluten bok för icke troende. Till yrket äro sabéerna silverarbetare och bilda som sådana ett slutet gille, vars

FARKOSTER SOM VORO I BRUK REDAN PÄ HERODOTOS' TID Den mesopotamiska gufan är oss redan välbekant, och den utgör en lika vanlig företeelse i våra dagar som på Herodotos' tid. Den oformliga farkosten användes huvudsakligen för at t föra över passagerare och varor från ena stranden till den andra, men den kan under gynn-samma förhållanden även företaga rätt långa flodfärder med last av boskap och frukter.

455

EN UPPLAGSPLATS FÖR DADLAR VID STRANDEN AV SJATT AL-ARAB Den rika växtl igheten och det vackra landskapet vid S j a t t al-Arabs stränder kommer en för ett ögonblick a t t glömma de torra ökenvidderna, som taga vid när man hunnit ett litet stycke inåt land. I de med mattor övertäckta byggnader, som ses på högra flodstranden, mottagas och uppbevaras dadlar, skördade av den strävsamma och fredliga ortsbefolkningen.

ETT ENKELT SÄTT ATT TAGA SIG ÖVER TIGRIS Man får stundom se en inföding taga sig över floden med hjälp av en säck, förfärdigad av getskinn. H a n blåser upp säcken så att den erhåller nödig bärkraft, vadar därpå ut i floden med den, och när han kommer ut på djupare vatten, lägger han sig ned på säcken och praktiserar sig behändigt framåt genom att utföra energiska simrörelser med benen.

456

PRIMITIV METOD VID BEHANDLING AV DADLAR Ehuru dadlar bilda en av Mesopotamiens viktigaste exportartiklar, utveckla infödingarna föga omsorg i sitt sät t at t handskas med de välsmakande frukterna, och framför allt lämnar ren-ligheten mycket övrigt att önska. V i se sålunda mannen på bilden här ovan stuva in dad-larna i en säck genom att helt enkelt trampa på dem med sina bara, icke alltför rena fötter.

EN PRATSTUND I EN GULDSMEDSBUTIK I MOSUL I orienten griper man begärligt efter var je förevändning att icke behöva arbeta. Vännerna till denna guldsmed i Mosul anse påtagligen hans arbetsrum, som samtidigt t jänar som butik, vara ett lämpligt rastställe, och vi kunna vara säkra om att de ej bryta upp i första hast. De mesopotamiska araberna äro, som redan tidigare antytts , ytterst skickliga metallarbetare.

457

EN VATTENFÖRSÄLJARE FYLLER SIN SÄCK UR TIGRIS Infödingarna i Mesopotamien bekymra sig föga om beskaffenheten hos det vatten, varmed de släcka sin törst. Mannen här ovan fyller direkt ur Tigris sin säck av getskinn med det smut-siga vat ten han om en stund kommer att sälja på Bagdads gator. På stranden stå tvenne kvinnor i väntan på att få fylla sina krukor. Största delen av Bagdads avfall tömmes i Tigris.

hemligheter bevaras lika omsorgsfullt som deras religions.

En annan sällsam hemlig kult är den, som utövas av jesiderna eller djävulsdyr-karna, ett förföljt folk av sannolikt kur-diskt ursprung, bosatt i bergstrakterna högt uppe i norr. De tro visserligen på en god gud, men förmena att den ondes makt är stor och dyrka honom därför med vördnad och bävan.

Iraks viktigaste städer. Vi hava i ett tidigare kapitel skildrat

Bagdad, Iraks huvudstad. Vi skola nu i korthet beröra några andra av de mest be-tydande städerna i det unga riket.

Den blomstrande hamnstaden Basra ligger vid Sjatt al-Arab på ett avstånd av 90 km från flodens utlopp i Persiska viken. Ännu i mitten av förra århundra-det en obetydlig ort med några tusen in-vånare, började Basra redan under tur-kiska tiden utveckla sig till en livlig han-delsplats. Engelsmännen nedlade under världskriget ofantliga summor på att för-bättra och utvidga hamnen, som nu fyller långt drivna anspråk. Själva staden lig-ger något över tre kilometer från floden, med vilken den är förbunden genom tvenne kanaler, Nar Asjar och Nar Kandak.

En fullständig motsats till Basra bildar

458

KONUNGARIKET IRAK

det i mycket efterblivna Mosul, beläget i nordligaste Mesopotamien. Mosul är helt omgärdat av en gammal ringmur av sol-torkat tegel, genom vilken inträdet i sta-den förmedlas av elva portar. Ringmu-rens vidd utvisar, att den fordom omslutit en stad av betydligt större dimensioner. Mosul är emellertid allt fortfarande en för arabiska förhållanden rätt stor stad med en folkmängd på 65,000 personer, men gör det oaktat ett vanvårdat och förfallet in-tryck. Gatorna bestå av smala gränder med bristfällig eller ingen stenläggning, som i nyckfulla krökar slingra sig fram mellan kala husmurar. Mosul är också känt för sin speciella atmosfär, samman-satt av de dunster, som tränga ut ur sta-dens talrika garverier, slakthus och färge-rier, och alla, som rest i denna del av öster-landet, äro tämligen eniga om att Mosul står utom all konkurrens i fråga om smuts och orenlighet.

Sjiiternas heliga städer.

Kerbela och Nedjef, de heligaste sjii-tiska vallfartsorterna, ligga vid randen av Syriska öknen. Kerbela hyser kvarle-vorna av Hussein, Mohammeds dotter-son. Ali, profetens styvson och fader till Hussein, ligger begraven i Nedjef.

Kerbela består av en gammal och en ny stadsdel och har ungefär lika stor befolk-ning som Mosul. Staden ligger 100 km. sydväst om Bagdad och 30 km väster om Eufrat, med vilken den är förenad ge-nom Husseinkanalen. Den nya stads-delen är genomskuren av en bred huvud-gata och utmärker sig genom en snygg-het, varmed man icke är bortskämd i ara-biska städer. Det är tyvärr omöjligt att erhålla en allmän utblick över vare sig Kerbela eller Nedjef; en sådan öppnar sig blott från tornen och minareterna på sjiiternas helgedomar, och dessa äro otill-gängliga för de otrogna.

Där Ali ligger begraven.

På avstånd företer Nedjef en vida mer imponerande anblick än Kerbela. Om-givet av ändlösa ökenstäpper, höjer det sig i mäktig resning likt en hotfull vålnad

ur medeltidens natt. Den förgyllda kupo-len och de höga minareterna på Alis gravmoské skymta för pilgrimerna på tre dagsresors avstånd. Tiotusentals troende dragas årligen med magnetisk makt till Nedjef och Kerbela, ty de fanatiska sjii-terna hålla starkare fast vid den till Ali och Hussein knutna traditionen än vid minnet av profeten själv.

Också Samarra, som ligger på Tigris östra strand 110 kilometer nordväst om Bagdad, är med sina praktfulla moskéer en mycket besökt sjiitisk vallfartsort. Till att öka intresset av ett besök i Samarra bidrager det faktum, att det ligger mitt i ett 33 km långt och 2 km brett ruinfält efter en i nionde århundradet av de abba-sidiska kaliferna anlagd stad, som dock förstördes inom några årtionden efter grundläggningen.

Staden vid Daniels grav.

150 kilometer sydöst om Mosul ligger vid en biflod till Tigris en stad, som hålles högt i helgd av Iraks judar. Staden heter Kerkuk, och öster om denna fiifnes en grav, som påstås vara profeten Daniels. Men Kerkuk är icke blott en vallfartsort, som årligen lockar till sig tusentals from-ma judar, • utan även en viktig handels-plats med över 30,000 invånare.

I närheten av Babylons ruiner.

Ett betydande centrum för tillverkning av tyger är Hille vid östra stranden av Eufrat 120 kilometer söder om Bagdad. Det är dock icke staden som sådan, som frestar till ett besök, utan fastmer dess grannskap. Ett stycke norr om Hille ligga nämligen ruinerna av forntidens Ba-bylon, vilka under årtusenden varit be-gravda under Mesopotamiens soltorkade mark, tills de genom de framgångsrika grävningarna under förra seklet bragts i dagsljuset för att fylla en sen eftervärld med häpnad och beundran.

Iraks framtid.

Iraks framtid vilar i avgjort högre grad på jordbruket än på industrien. Bandets

459

KORNA DÄR EDENS LUSTGÄRD SÄGES HAVA LEGAT Vid Korna flyta Eufrat och Tigris samman i floden S j a t t al-Arab, som mynnar ut i Per-siska viken. Stranden är på ömse sidor kantad av täta palmdungar, och det är alls icke förvånande att den i det kringliggande området utvecklade rika tropiska bördigheten en gång bibringat kringströvande ökennomader föreställningen att Edens lustgård legat här.

460

4 6 2

DE

SSA

V

ITT

RA

DE

LÄ

MN

ING

AR

är

allt

som

fi

nn

s k

var

av d

et f

orn

tid

a K

tesi

fon

, so

m l

åg v

id ö

stra

str

and

en a

v T

igri

s oc

h v

ar e

n a

v vä

rld

ens

stör

sta

och

pra

ktf

ull

aste

stä

der

un

der

sas

anid

ern

as v

äld

e.

Mes

opot

amie

n l

ydd

e i

över

fyr

ahu

nd

ra å

r u

nd

er d

enn

a p

ersi

ska

här

skar

ätt,

til

ls d

e se

gerr

ikt

fram

stor

man

de

ar

aber

na

år

636

gj

ord

e si

g ti

ll h

erra

r i

lan

det

. A

rab

ern

as e

rövr

ing

av M

esop

otam

ien

bet

ydd

e K

tesi

fon

s u

nd

ergå

ng.

S

tad

en s

kö

vlad

es i

gru

nd

, oc

h

des

s ru

iner

fi

ngo

lä

mn

a b

yggn

adsm

ater

ial

till

ar

aber

nas

n

ya

hu

vud

stad

B

agd

ad,

vars

u

pp

föra

nd

e

påb

örj

ades

någ

ot

över

10

0

år s

enar

e.

463

DE

N M

ESO

PO

TA

MIS

KE

BA

RB

ER

AR

EN

VIN

NL

ÄG

GE

R S

IG E

J S

TO

RT

OM

SIN

A K

UN

DE

RS

TR

EV

NA

D

I d

enn

a ra

kst

uga

u

pp

täck

a vi

in

ga

glas

skåp

, fy

lld

a

med

vä

llu

kta

nd

e ol

jor

och

sa

lvor

, oc

h

ku

nd

en

får

ej e

ns

en o

rden

tlig

sto

l at

t si

tta

på

med

an

han

u

nd

erka

star

si

g d

en

hel

t vi

sst

ick

e fu

llko

mli

gt

smär

tfri

a

beh

and

lin

gen

.D

e so

m s

itta

på

bän

ken

i f

örb

idan

på

att

få i

nta

ga o

ffre

ts p

lats

ku

nn

a i

alla

fa

ll

nju

ta

förm

ånen

av

tr

ädet

s sk

ugg

a.

Den

fö

rbiv

and

ran

de

in

föd

inge

n

väge

r sa

nn

olik

t m

öjl

igh

eter

na

för

att

bli

va

rak

ad

inom

en

öve

r-sk

ådli

g fr

amti

d.

Den

lil

la f

lick

an f

öref

alle

r f

ast

bes

lute

n

att

ej

gå

mis

te o

m

en

end

a d

etal

j av

den

sp

änn

and

e op

erat

ion

en.

Sce

nen

är

typ

isk

för

öst

ern

.

ETT MIDDAGSMÅL I ÖKNEN Vi se här några arabiska arbetare intaga sitt middagsmål i förbidan på den timma, då de skola säga sina böner i överensstämmelse med koranens bud. D e knäfalla då på en matta , liknande den som ligger utbredd på marken i förgrunden, och förrätta sin andakt med ansiktet vänt mot det heliga Mecka, profetens stad och al l t jämt islams mest besökta vallfartsort.

historia är en enda lång berättelse om de där bosatta folkens kamp med de stora floderna. Sumerer och semiter, romare och greker, perser och araber — alla dessa behärskade och utnyttjade dem. De fruk-tansvärda mongolerna skövlade skonslöst frukterna av årtusendens möda, och osmanerna förmådde aldrig råda bot på den skada de anstiftat. Efter världskri-get har ett storstilat återuppbyggnads-arbete dels utförts, dels projekterats, men det mesta har här skapats av främmande händer, och bestående resultat kunna blott åstadkommas av landets egna sö-ner. Om ett varaktigt och ordnat styre kan upprätthållas i Irak, om befolkningen

kan bringas att helt genomsyras av käns-lan, att statens väl kräver uppoffring av den enskildes ohämmade handlingsfrihet, förening av de splittrade krafterna till ihärdig kamp för en gemensam sak, om den uråldriga motsättningen mellan be-duiner och bofasta araber, mellan »tält-borna» och »de mellan murar boende» kan hävas och därigenom den bofasta jord-brukande befolkningen ökas på bekost-nad av den kringströvande — om dessa betingelser kunna förverkligas, då kan det gamla landet kring Eufrat och Tigris för visso ännu en gång bliva vad det en-gång varit: en av världens rikaste korn-bodar.

464

Antillernas pärla k u b a o c h k u b a n e r n a

K u b a omfattar jämte öarna utanför dess kust en areal av 118,833 kvadratkilometer. Under århundraden lade spanskt vanstyre hämsko på öns rika naturliga utvecklings-möjligheter. Kortare perioder av mer upplyst regim förmådde ej hejda ett stadigt växande missnöje, som under 1800-talet ledde till upprepade resningar mot det spanska oket. Det sista upproret utbröt år 1895. Tre år senare lyckades kubanerna med amerikanskt bistånd fördriva spanjorerna från sin ö, och år 1902 proklamerades K u b a som självständig republik. Det storartade uppsving jordbruk och näringar tagit under det senaste kvartseklet har bl. a. kommit till ut tryck i en kraftig ökning av folkmängden, delvis beroende på invandring. K u b a har nu över 3 miljoner invånare.

DÅ COIyUMBUS i oktober år 1492 upp-täckte Kuba, var det bebott av ett

av de fredligaste folk, som någonsin exis-terat på vår jord — ofördärvade, lyckliga, sorglösa naturvarelser, som levde av fisk och frukt och vilkas enda last var tobak. I skuggan av vajande kungspalmer fram-levde de sina dagar i idyllisk förnöjsam-het. Columbus hänrvcktes av Kuba och dess invånare, men frånsett en kort land-stigning år 1503 förunnades det honom aldrig att besöka ön på nytt, och de god-modiga infödingarna föllo snart offer för de fanatiska och skoningslösa spanska er-övrare, som följde i hans spår. De tvin-gades till hårt arbete i guldgruvorna, och innan många årtionden förrunnit hade de flesta dukat under. Som ett folk äro Ku-bas urinvånare numera blott ett avlägset minne, men det är ingalunda osannolikt att en droppe av deras blod lever kvar hos de äldsta släkterna på ön.

Ja, vare sig det beror på klimatet eller på ett sekler gammalt blodsarv, så finns det mycket hos den nutida kubanen, som för tanken till de ursprungliga indianska inbyggarna. Han tar livet lätt som dessa, han är älskvärdheten själv mot bekanta och obekanta, hans gästfrihet känner inga gränser. Den moderna tillvarons jäktan är honom i grund främmande. Nödvän-digheten tvingar honom kanske att träla för sin utkomst, men han inskränker sig till ett minimum och sliter sig lös från ar-betet så snart han blott kan för att ägna sig åt sådant som tilltalar honom mer — att prata politik, leka älskog med käres-tan, att spela och sjunga och roa sig av hjärtans lust.

Den burgne stadsbon stiger vanligen tidigt upp, intar en lätt frukost och äter

lunch klockan elva. En rundlig siesta till inemot två eller tre ger honom krafter att gå ut i staden på uppköp m. m. Den egentliga arbetstiden börjar klockan fem och fortgår till sju, då middagen serveras. Främlingen kommer härvid att göra tvenne upptäckter — att brödet alltid är utsökt gott och att ett rikligt bruk av vitlök vid matlagningen ger rätterna en bismak, som ej är behaglig för alla gommar. Efter middagen taga de nya bestyren vid. Man träffar sina vänner, man promenerar i parkerna, man besöker operan, man dansar, man tar del av skvall-ret för dagen på kaféerna.

Så ter sig ofta i sina huvuddrag en rik kubans dagliga tillvaro, fast givetvis mån-gen också bedriver grundligare arbete. De mindre välbärgade samhällsklasserna hava sina egna seder och nöjen. Tuppfäktningar är det dominerande intresset inom mången fattig familj, och favorittupparna hava allvarliga och passionerade anhängare. Kvinnorna äro i likhet med sina systrar på samhällets solsida varmt religiösa, och ehuru republiken Kuba ej håller sig med någon statsreligion, är katolicismen nästan allenarådande och starkt uppburen av all-männa opinionen.

Kubas vita befolkning har till sin hu-vudmassa rekryterats från Spanien, men det finns också en god del gammalt franskt blod på ön, härstammande från köpmän och kapare under sjuttonde år-hundradet och från flyktingar från San Domingo efter franska revolutionen. Den-na blandning av franskt blod med det ursprungliga spanska har frambringat ett folk av utpräglad egenart, ehuru på samma gång omisskännligt »latinskt». National-känslan och patriotismen svalla lika högt

4 6 5

406

NÄ

R V

I Å

NG

A I

N I

HA

BA

NA

-VIK

EN

HA

VA

VI

KU

BA

S V

AC

KR

A H

UV

UD

STA

D P

Å H

ÖG

ER

SID

A

Hab

ana

elle

r,

som

st

aden

s fu

llst

änd

iga

nam

n

lyd

er,

San

C

rist

ob

al

de

Hab

ana,

li

gger

på

Ku

bas

n

orra

ku

st

söd

er

om

inlo

pp

et

till

Hab

ana-

vik

en.

Hab

ana

anla

des

år

1515

av

Die

go V

elas

qu

ez p

å ön

s sy

dku

st n

ära

den

nu

vara

nd

e h

amn

stad

en

Bar

aco

a,

men

fly

ttad

es t

re å

r d

ärp

å ti

ll s

m n

uva

ran

de

pla

ts.

Hab

ana

har

u

nd

er

årh

un

dra

den

as

lop

p

utv

eck

lat

sig

till

en

liv

lig

han

del

s- o

ch i

nd

ust

rist

ad

och

u

nd

erh

ålle

r re

gelb

un

dn

a ån

gbåt

sfor

bin

del

ser

med

de

fles

ta

av

Eu

rop

as

och

A

mer

ikas

bet

ydan

de

ham

nst

äder

. T

ills

amm

ans

med

si

na

förs

täd

er

har

H

aban

a en

b

efol

knin

g

av

360

,00

0

mva

nar

e,

ANTILLERNAS PÄRLA

på Kuba som i de sydamerikanska sta-terna. Vid slutet av sextonhundratalet kände sig de på ön födda vita som kuba-ner och icke som spanjorer, och från 1820 till 1895, då befrielsekriget mot Spanien bröt ut, rådde en ständig jäsning på ön, vilken även tog sig uttryck i ett tioårigt uppror från 1868 till 1878. Kubanernas frihetskrig avgjordes år 1898 tack vare Förenta staternas ingripande till deras förmån, och ön stod under nordameri-kansk militärförvaltning till år 1902, då den blev suverän. Det visade sig emeller-tid att Kuba ännu icke var moget för självstyrelse. Ett uppror utbröt mot den lagliga statsmakten, och år 1906 nödgades

Förenta staterna ånyo besätta ön. Först år 1909 fingo kubanerna åter taga sina öden i egna händer, om ock i handelspoli-tiskt hänseende bundna vid Förenta sta-terna.

Redan under 1500-talets första årtion-den började spanjorerna importera neger-slavar från Västafrika för att vinna ny arbetskraft för gruvorna i den mån ur-invånarna dukade under, och denna inför-sel fortsatte ett gott stycke inpå 1800-talet. Negerslaveriet upphävdes genom lag först år 1886, och i praktiken fortsatte det ännu längre. Kubanernas avvisande hållning i fråga om negrernas frigörelse erinrade mycket om sydstaternas i U.S.A.

EN FRESTANDE FRUKTKIOSK PÄ EN AV HABANAS GATOR Mangofrukter, bananer och ananas äro de frukter, som skattas högst av de med avseende på frukter bortskämda kubanerna. Vissa bananer, som i regeln förtäras kokta, äro gröna till fär-gen och så stora, at t de säljas bitvis. Vidare erhåller man på K u b a grape-fruits, apelsiner, to-mater, kokosnötter, röda och gula aprikoser, stjärnäpplen och en mängd andra härliga frukter.

467

EN VAGNSLAST LEVANDE KYCKLINGAR ANLÄNDER TILL TACON-TORGET A v de många torgen i Habana är Tacon-torget kanske det mest betydande, och dit för lantbefolkningen största delen av sina produkter: fjäderfä, frukter och grönsaker. Pa denna liksom på andra fotografier från Habana kunna v i iakttaga någonting särdeles ka-rakteristiskt för staden — de vackra och skuggiga arkader husen bilda över trottoarerna.

468

GATUKRÄMARNAS HÄSTAR VÄNTA PÄ ATT BLIVA LASTADE E n stor del av de lantprodukter, som jordbrukarna föra till torgen i Habana, uppköpas av gatu-krämare, vi lka återförsälja dem under sin vandring från hus till hus. Habanas invånare äro i regeln mycket lättjefulla och göra sig yt terst motvill igt onödigt besvär. De finna det därför mer med sin fördel förenligt att köpa varorna vid sin dörr än att förvärva dem billigare på torget.

469

EN

AV

KU

BA

S S

EV

ÄR

DH

ET

ER

: D

EN

GR

ÖN

SKA

ND

E J

UM

UR

I-D

AL

EN

F

lod

ern

a D

a K

ub

a

äro

i al

lmän

het

sm

å oc

h

sak

na

all

bet

ydel

se

för

sam

färd

seln

p

å

ön,

och

Ju

mu

ri i

pro

vin

sen

Mat

anza

s b

ild

ar e

j et

t av

de

fåu

nd

an

-fa

aff

från

den

na

rege

l F

lod

en är

ick

e d

esto

m

ind

re

kän

d a

v

näs

tan

al

la

Ku

baf

arar

e, ty

d

ess

dal

ä

r

ett

un

der

verk

a

v

frid

full

gr

ön

skan

de

sko

nh

et

S l

v£

pro

vts

er

äro

star

kt

ber

giga

, i

and

ra o

mvä

xla

vid

strä

ckta

sk

ogso

mrå

den

m

ed b

örd

iga

slät

tlan

d,

men

Ju

mu

nd

alen

ka

nta

s a

v m

juk

t Sande berg

bev

uxn

a m

ed

gräs

, o

ch

d

et

mes

t k

arak

teri

stis

ka

m

slag

et

i d

en

spar

sam

ma

vege

tati

on

en

dan

as

av

h

öga

, sm

ackr

a p

alm

trad

.

470

DE UNGA TOBAKSPLANTORNA VÄXA UPP I BANANTRÄDENS SKUGGA Tobaksplantan är den andra i ordningen av K u b a s jordbruksprodukter — främsta platsen in-tages av sockerröret. Sockerplanteringarna utsträcka sig ofta över hart när oöverskådliga områ-den, men tobaken odlas vanligen på fält av begränsad areal. De mest givande tobaksplanterin-garna finnas på västra delen av K u b a , och den bästa tobaken anses komma från Pinar del Ric . v n . 3. 4 7 1

HURU TOBAKSARBETARNA I HABANA FÖRSTRÖS UNDER ARBETET A t t dagen i ända rulla cigarrer och cigarretter måste bliva något enformigt, men tobaksarbe-tarna i Habana hava dragit försorg om nödig förströelse medan de arbeta. De h a v a vidtalat en person att läsa högt för dem under arbetstiden och bidraga envar med ett anspråkslöst belopp till hans avlöning. Tidningar bilda huvudparten av lektyren för de politiskt vakna arbetarna.

och dikterades av samma motiv som den. Den under århundraden pågående in-förseln av svartingar har haft till följd att Kuba nu förutom en vit befolkning på över 2,5 miljoner hyser bortåt 800,000 negrer och mulatter.

Under förra århundradet reste sig de svarta upprepade gånger till uppror. Ef-ter slaveriets upphävande lugnade sig dock sinnena bland dem, och den ku-banska negern av i dag kan närmast betecknas som en godlynt, oförarglig varelse. Bekajad med en god portion av sina vita landsmäns lättja, skulle han helst vilja leva av solsken och vac-kert väder, men han utför dock plikttro-get sitt arbete på plantager och i fabriker. Han har ej att kämpa mot lika starka ras-fördomar som hans bröder på en del andra västindiska öar, och i politiskt avseende är han likställd med de vita. Än så länge råder dock mycket elände och armod bland negrerna, och det är hos ytterst få man kan spåra någon strävan att genom flit och duglighet förbättra sin lott. Visser-

ligen hade kubanska regeringen år 1912 att nedslå ett negeruppror, men det var av kort varaktighet och stod helt visst i samband med den jäsning, som då ännu rådde i vissa delar av ön. Under normala förhållanden ge de kubanska negrerna ej anledning till bekymmer. Undergivenhet och förnöjsamhet synes vara deras lösen.

Kuba är den största av Stora Antil-lerna och delat i sex provinser — Habana, Pinar del Rio, Matanzas, Santa Clara, Camagiie}7 och Öriente. Ön är betagande vacker i sin eviga grönska, och klimatet — vilket säges vara det hälsosammaste i världen näst Australiens — är jämnt, växlande från 22° i januari till 28° i juli.

Hälften av ön är täckt av urskogar, vilka innehålla dyrbara trädslag, bland annat mahogny och ceder. Floran är yppig och rikhaltig; ungefär 3,500 växt-arter hava blivit föremål för beskrivning, men ännu återstå många att klassificera. Också fågelvärlden är utomordentligt rik; Kuba kan yvas över närmare 200 inhemska arter.

472

HURU TOBAKSPLANTAN SKYDDAS FÖR DEN GLÖDHETA SOLEN Tobaksodlarna på K u b a hava kommit underfund med att plantorna frambringa blad av högre kvalitet, i fall de få v ä x a i skuggan. De överspänna därför särskilt utsatta tobaksfält med täc-ken av tunn muslin. Plantorna skyddas härigenom icke blott för solen utan även för starkare temperaturväxlingar och i någon mån även för den skada de kunna åsamkas av regn och blåst.

Kuba är väsentligen ett jordbruksland. De viktigaste produkterna äro socker och tobak, i mindre utsträckning kaffe, men vid sidan av dessa odlas de flesta av tropikernas kulturväxter. Provin-serna Santa Clara och Matanza äga den största sockerproduktionen, medan to-baksodlingen blomstrar i Pinar del Rio och Habana.

Tobaksplanteringarna ligga i regeln vid flodstränder, och jorden måste ständigt gödas. Sockerröret suger i vida mindre grad musten ur jorden än tobaksplantan; somliga plantager hava gett skördar oav-brutet i hundra års tid. Den lilla ön Kuba frambringar för närvarande betyd-ligt mera socker än något annat land på jorden.

De fluktuerande noteringarna för socker och tobak bilda ett oroande moment för Kubas folkhushållning. Under världskri-get blomstrade Kuba, men knappt något land på jorden har haft så svåra kännin-

gar av den efterföljande depressionen. Kubas välstånd beror i hög grad av läget på världsmarknaden, och ön måste upp-lägga stora reservkapital förrän man kan säga, att dess finansiella ställning är full-komligt tryggad.

Kubas mineraltillgångar tarva ännu 'grundlig undersökning. Att det finns järn-malm, koppar, mangan och asfalt i mängd är ett bevisat faktum, men om de bergiga delarna av provinsen Oriente äro så rika på guld och andra ädla metaller, som somliga velat göra gällande — det återstår ännu att utröna. Asfalten synes snarare peka på förekomsten av olja.

Huvudstaden Habana förmedlar lejon-parten av Kubas utförsel till Amerika och Europa, och här hava vi även att söka centrum för cigarrindustrin. Det finns bortåt 150 stora cigarrfabriker i Habana, av vilka många ge ständig sysselsättning åt 400 arbetare och själva tillverka sina banderoller och lådor. Det är av stort

473

474

EN

RY

TT

AR

E R

IDE

R F

RA

M L

ÄN

GS

DE

N E

ND

A G

AT

AN

I E

N B

Y P

Ä V

ÄST

RA

KU

BA

D

en

ku

ban

ska

lan

tbef

olk

nin

gen

fr

amle

ver

si

na

dag

ar

i b

onin

gar

av

syn

ner

lige

n

enk

el

bes

kaf

fen

het

.

Lan

tbor

nas

h

ydd

or

sakn

a i

rege

ln e

ldst

äder

;,

inn

e i

rum

men

ta

rvas

in

ga b

raso

r, t

y d

är

är h

etta

n t

illr

äckl

igt

star

k r

edan

d

em f

öru

tan

, oc

h n

är e

ld b

ehö

ves

för

mat

lagn

inge

n u

pp

gör

man

den

hel

lre

ute

i

det

fr

ia.

Fö

nst

er

ser

man

va

nli

gen

ej

en

ti

llst

ymm

else

ti

ll;

lju

s o

ch l

uft

trä

nga

in

gen

om d

en p

å vi

d g

avel

stå

end

e d

örr

en.

Hu

sen

på

den

na

bil

d

äro

byg

gda

av t

rä,

men

en

är t

räet

är

en

här

d f

ör

de

ob

ehag

liga

in

sekt

er,

på

vilk

a K

ub

a ä

r så

rik

t, f

öre

dra

ger

man

all

män

t st

en s

om b

yggn

adsm

ater

ial.

EN NEGERHYDDA OCH NÅGRA AV DESS INVÅNARE Fastän bortåt en fjärdedel av K u b a s befolkning härstammar från negerslavar, ser man icke så 'många rena negrer på ön. Blodsblandningen mellan svarta och vita har tidtals varit rätt stark, och hudfärgen hos barnen inom en och samma familj kan gå i alla skiftningar mellan svart och vitt . Kl imatet är så hett, att de små negerpojkarna helst springa omkring fullkomligt nakna.

475

HÄSTARNA VÄNTA PÅ SINA HERRAR UTANFÖR EN HANDELSBOD Mångenstädes på den kubanska landsbygden sakna butikerna fullständigt skyltfönster: bu-tiken har i stället ett stort antal dörrar, vid vilka varorna utställas till beskådande. Detta är fallet med denna kubanska lantbod, där vi se hästarna stå i väntan på att deras herrar skola avsluta sitt köpslående. Den kubanska hästen är småväxt , men stark och uthållig.

EN KAFFEPLANTERING I ÖSTRA KUBAS BERGSTRAKTER I provinsen Oriente bedrives ännu en rätt omfattande kaffeodling, ehuru den betydligt avtagit sedan mitten av förra århundradet, då utförseln av kaffe spelade en långt större roll inom K u b a s folkhushållning än nu. Kaffebusken trives bäst på trädbevuxna bergs-sluttningar, där den anses vara mer eller mindre skyddad mot alltför stark sol och blåst.

476

477

FO

RD

OM

LJU

NG

AD

E K

AN

ON

ER

FR

ÄN

CA

ST

ILL

O D

EL

MO

RR

O -

NU

LY

SER

OS

S F

YR

TO

RN

ET

VÄ

NL

IGT

TIL

L M

ÖT

ES

Inlo

pp

et

till

H

aban

as

prä

kti

ga

ham

n,

vilk

en

anse

s va

ra

en

av

de

bäs

ta

i vä

rld

en,

skyd

das

av

tren

ne

fäst

en.

Nor

r om

in

lop

pet

li

gger

C

asti

llo

del

M

orro

, et

t st

ycke

ös

ter

om

den

na

fäst

nin

g

Cas

till

o d

e la

C

abai

ia.

Mit

t em

ot

Cas

till

o d

el

Mor

ro,

i n

ord

liga

ste

del

en a

v st

aden

, va

rsn

a vi

Cas

till

o d

e la

P

nn

tas

låga

m

nra

r.

Cas

till

o d

el

Mor

ro,

som

vi

se

p

å d

enn

a b

ild

, re

ser

sig

tro

tsig

t p

å si

n

bra

nta

k

lip

pa,

li

ksom

u

pp

stig

and

e d

irek

t u

r h

avet

. D

et p

å lå

ngt

av

stån

d

syn

liga

fy

rtor

net

här

stam

mar

frå

n å

r 18

44,

och

nu

mer

a är

ock

så e

n r

adio

stat

ion

up

pfö

rd p

å d

en ö

pp

na

pla

tsen

bak

om

fäs

tnin

gen

.

ANTILLERNAS PÄRLA

intresse att följda med de olika stadier tobaksbladet genomlöper innan det pre-senteras för oss som en lockande Corona, Upman, Bock eller Henry Clay. Yrkes-kunniga arbetare äro väl avlönade, och då de dessutom i regeln hava rätt att dag-ligen tillverka 5—10 cigarrer för egen räk-ning, saknar deras liv icke sitt behag.

Men Habana är icke blott en livlig han-dels- och industristad, det är en ena-stående vacker plats. Sett från sjön bju-der Habana ögat en anblick av eterisk fägring, där det ligger inbäddat i frisk grönska med det blånande havet vid sina fötter. Tjusningen minskas ej av en vandring genom stadens smala gammal-dags spanska gator, som införa en fläkt av forntid i det rastlösa tjugonde århund-radet. De med fönstergaller försedda husen lysa mot en i färger, skiftande från vitt och gult till grönt och t. o. m. indigo-blått. Automobiler och mulåsnor, tallösa kringvandrande krämare, skuggiga arka-der, parker och trädgårdar i brokigt skim-rande blomsterprakt, hotell och teatrar, myllrande massor —- allt detta förenar sig om att göra Habana till en av de mest

förtrollande städerna i Västindien. Bland sevärdheterna bör nämnas den gamla ka-tedralen, som hyst Columbus' lik allt ifrån år 1796 tills spanjorerna vid sitt ut-rymmande av Kuba förde det med sig för att ånyo jordfästa det i katedralen i Sevilla.

Habana är med sina 360,000 invånare en ytterst livaktig stad. Det frambringar bortåt ett hundratal dagliga tidningar och veckotidskrifter, av vilka de flesta inrikta sitt intresse på dagspolitikens förgängliga tvistefrågor. I detta avseende är Habanas atmosfär fullkomligt sydamerikansk, och den glödande patriotismen urartar ofta till ett ofruktbart gräl om o väsentligheter. Men främlingen, som ej önskar blanda sig i de lokala politiska stridigheterna, kan mycket lätt undgå dem. Han behöver blott rädda sig ur vimlet på Habanas ga-tor och söka sig ut till den kringliggande landsbygden. Habanas omgivningar äio kända för sin ljusa, smekande fägring. Och anblicken av de stolta fästena norr om inloppet till hamnen för tanken till gångna århundraden, då staden nödgades värja sig mot sjörövare och fiendefolk.

SOCKERFÄLTEN STRÄCKA SIG SA LÅNGT ÖGAT NÄR Odlingen av sockerrör intar som redan tidigare framhållits främsta plats n inom det kubanska jordbruket och t jänar även som underlag för K u b a s avgjort viktigaste industri. Inemot 600,000 hektar av öns jord upptagas av sockerplanteringar, och sockerbrukens antal uppgår till ungefär tvåhundra. Den årliga sockerproduktionens värde stiger i detta nu till över en miljard dollar.

478

Piuefolo-indiaiiema e t t s ä l l s a m t n a t u r f o l k

I N y a Mexico och Arizona uppstod redan för årtusenden sedan en självständig indiansk kultur, vars äldsta lämningar äro klippboningarna i Coloradosystemets cafiondalar. Senare uppförde klippbyggarnas ättlingar väldiga gemensamhetshus eller rättare byar av sammangyttrade, på varandra uppstaplade bostäder. Dessa mänskliga bikupor ha blivit kända under det spanska namnet pueblo. Pueblo-indianernas religiösa föreställningar och heliga danser erbjuda forskaren ett synnerligen intressant material. Anmärkningsvärt är, att bland de östliga puebloindianerna en hjältekult uppstått kring namnet Montezuma. Måhända ha de genom mexikanska indianer, som åtföljt spanjorerna på deras tåg norrut, fått höra om den olycklige azte-kiske konungen och på dessa hörsägner byggt myten om Montezuma som en Messias.

INDIANBÖCKERNA framställa ofta Nordamerikas infödingar som vilda

jägare, vilka besjälas av ett oövervinneligt hat till allt vad bofast kultur heter. Denna uppfattning är emellertid fullkomligt skev. Sant är, att många nordamerikanska stammar åtminstone tidigare betraktade jakten som en huvudnäring. Präriestam-marna t. ex. voro tämligen beroende av bisonhjordarna och bragtes genom deras utrotande till undergångens brant. Men å andra sidan får man ej underskatta åkerbrukets roll i det indianska närings-livet. Redan den djärve franske sjöfa-randen Cartier, som på 1530-talet besökte trakterna kring St Uawrencefloden, på-träffade på platsen för det nuvarande Montreal vidsträckta majsodlingar, och i Nya England voro kolonisterna i början delvis beroende av indianernas åkerbruks-produkter. Dängre söderut, vid Mexi-kanska golfen och nedre Mississippi, stod jordbruket på en avsevärt högre nivå. Medan kuststammarna vid Atlanten hu-vudsakligen överlämnade omsorgen om de anspråkslösa tegarna åt sina kvinnor, skötte hos de sydliga stammarna män-nen om bearbetningen av jorden. Väster om Mississippi avbröts åkerbruksområdet av prärierna, men bortom dessa bodde och bo ännu de åkerbrukande puebloindia-nerna.

Hopi, det fredliga folket. Det spanska ordet »pueblo» betecknar

egentligen ett bysamhälle. Namnet av-ser den för dessa indianer karakteristiska bosättningen, men har i den moderna et-nologiska litteraturen fått en alldeles spe-ciell betydelse. Med pueblokulturen för-

står man den egenartade inhemska od-lingen på högslätterna och flodterras-serna i Nya Mexico, Arizona, södra Utah och Colorado. Dessa trakter voro redan för flere århundraden sedan säten för en idog och konstskicklig indianbefolkning,, vars byggnader och redskap förete en syn-nerligen enhetlig prägel. Av denna be-folkning, som fordom torde ha varit ganska talrik, återstå numera endast 11,000 personer i tjugusex bysamhällen. Puebloindianerna ha troligen aldrig bildat ett enda folk. Deras nulevande ättlingar tillhöra icke mindre än fyra olika språk-familjer. Dängst i väster bo hopi — egent-ligen »hopi schinumo», det fredliga folket — i sex byar, byggda på mesas eller isolerade små högplatåer i Arizona. De västliga puebloindianerna, vilka äro bo-satta i en rad byar längs Rio Grande, till-höra keres- och tanogrupperna. De centrala puebloindianerna representeras numera av en enda by, tillhörande zuäifolket. Denna pueblo ligger i en dalgång, icke uppe på mesan, och sannolikt var detta tidigare fallet även med hopibyarna. Upp till högplatåerna flyttade dessa indianer först i slutet av 1600-talet av fruktan för apache- och navahostammarnas plund-ringståg. En bidragande orsak till hopi-indianernas flyttning var även deras öns-kan att undandra sig spanjorernas poli-tiska och religiösa inflytande. Redan ti-digt, omkring 1540, besöktes de av en spansk truppavdelning, och nittio år se-nare började missionärerna arbeta bland dem. År 1680 utbröt emellertid ett stort uppror, missionärerna fördrevos och kris-tendomen utrotades. Förbittringen mot de kristna gick så långt, att de hedniska

479

P UEBLO-INDIANERNA

PUEBLOINDIAN, SVEPT I SIN FÄRGRIKA FILT De konstnärligt v ä v d a filtar, som kallas navahofiltar, äro ej sällan tillverkade i zuni- och hopi-indianernas pueblos. Pueblo-indianernas urgamla vävkonst har måhända rönt någon in-verkan från spanskt håll, lika väl som männens vardagsdräkt.

stam, vars religiösa och sociala liv sedan dess ut-gjort en guldgruva för etno-logerna. Även zuniindia-nerna lyckades hålla sig tämligen fria från det span-ska inflytandet, medan där-emot Rio Grandestammar-na starkt påverkades av spansk kultur och katolsk tro.

En mänsklig bikupa. Den typiska pueblon är

en sammangyttring av flere tio-, ja hundratal skilda bostäder. Ursprungligen vo-ro väl dessa byggda i en våning, men senare började man stapla upp dem på varandra i pyramid- eller terrassform. I Taos i Nya Mexico finnas sålunda tven-ne pueblohus, vilka äro sex våningar höga och innehålla omkring trehundra rum vart. Ett sådant »hus» är byggt av sandsten eller sol-torkade tegel. Vanligen är yttermuren bestruken med bländande vitrappning. Of-ta ligga bostäderna skik-tade på varandra som ku-ber kring en inre gård, vil-ken antingen är fullkomligt sluten eller blott har en enda utgång. Utåt företer pueblon då endast en glatt, sammanhängande väggyta. De lägre våningarna hade åtminstone tidigare inga fönster eller dörrar. Invå-narna begagnade stegar för att komma in i sina bostä-der. Rummen i det inre av pueblon, vilka icke erhöllo

något ljus, användes företrädesvis som förrådsmagasin. Hela byggnaden gjorde intryck av fästning och tj änade även som sådan.

När vi bedöma pueblohusen som bygg-nadsverk måste vi ihågkomma, att de uppfördes med de enklaste verktyg. Nord-

480

hopiindianerna år 1700 i grund förstörde den stora pueblon Avatobi, vars befolk-ning visat sig välvilligt stämd mot mis-sionen. Därefter höra vi så gott som intet om dessa puebloindianer förrän i medlet av nittonde århundradet, då amerika-nerna återupptäckte denna intressanta

EN

SC

EN

U

R

DE

N

STO

RA

O

RM

DA

NSE

N,

SOM

H

OP

IIN

DIA

NE

RN

A

PÄ

SE

NSO

MM

AR

EN

U

TF

ÖR

A

I M

AG

ISK

T S

YF

TE

D

en

led

and

e ta

nke

n i

p

ueb

loin

dia

ner

nas

mag

iska

dan

ser

är ö

nsk

an a

tt f

ram

bri

nga

reg

n o

cli

fru

ktb

arh

et.

Fle

rtal

et d

anse

r gä

ller

sis

t o

ch s

lutl

igen

åke

r-b

ruk

et

Den

vi

ktig

aste

av

hop

iin

dia

ner

nas

so

mm

arce

rem

onie

r är

orm

dan

sen

, vi

d

vilk

en m

edle

mm

arn

a av

orm

män

nen

s b

röd

rask

ap d

ansa

med

le

van

de

skal

lero

rmar

i

hän

der

o

ch

mu

n.

Orm

arn

a är

o si

nn

ebil

der

fö

r lj

un

geld

en

och

reg

net

. D

anse

n

med

d

e gi

ftig

a

rep

tile

rna

verk

ar

myc

ket

sp

änn

and

e,

men

li

kvä

l to

rde

orm

män

nen

ic

ke

löp

a n

ågon

ri

sk.

De

äro

anta

glig

en

imm

un

a m

ot

orm

bet

t.

För

övr

igt

bli

va d

e yt

ters

t sä

llan

b

itn

a av

o

rmar

na.

481

SAN GERONIMOFESTEN FIRAS I PUEBLO DE TAOS I NYA MEXICO Puebloindianer, apacher och navahos samlas årligen i Taos den 30 september för att fira den stora San Geronimofesten. Indianska processioner av män och kvinnor tåga genom gatorna, och gycklare roa den tacksamma publiken. Stort intresse ägnas också stafettlöpningarna. V å r bild återger levande en dylik löpning på San Geronimodagen. De tävlande ha nyss startat.

amerikas indianer kände förutom i Mexico ej till bruket av metaller. Den koppar, som bröts vid Övre sjön, behandlades som en vanlig stenart, man förstod varken att smida eller gjuta den. Och även pueblo-indianerna levde, trots sina oomtvistliga kulturella vinningar, i stenåldern. Ham-mare och yxor av sten med inhuggna rän-nor för skattningen voro de vanligaste redskapen. Långt tillbaka i tiden voro puebloindianernas förfäder grottbyggare. De grävde hålor i den mjuka sandstenen eller utnyttjade helt enkelt någon av de naturliga hålorna och klyftorna. Se-nare uppförde indianerna med förkärlek sina byggnader under de överhängande canonbranterna. På flodterrasserna fram-för husen anlade de sina odlingar. Rui-

nerna av dessa svårtillgängliga byar re-presentera den s. k. klippbebyggar-kul-turen.

Den mest berömda av alla canondalar är Colorados Grand Canyon. Pä en sträcka av 350 kilometer har floden grävt sig ner i stenlagren och bildat hissnande stup. På vissa ställen ligger dalens bot-ten 1,500 meter under platåns yta. De canondalar, där puebloindianernas för-fäder byggde sina klippboningar, äro vis-serligen icke lika överväldigande som denna, men erbjuda likväl ofta impone-rande scenerier. I en av dem, som är trettio kilometer lång och tvåhundra me-ter djup, ligga ruinerna av ett tusental klippboningar, delvis rätt väl bevarade.

De moderna puebloindianerna ha vä!

482

STÄNGKLÄTTRING, ETT OMTYCKT FOLKNÖJE I PUEBLO DE TAOS Ehuru San Geronimofesten i Taos til l namnet är en katolsk helgonfest, har den troligen ut-vecklats ur någon gammal indiansk högtid. Icke ens de äldsta i stammen veta något om dess ursprung och man tror, at t festen egentligen gällde skördeguden. På bilden se vi festdeltagare klättra upp för en hög stång, vä l insmord med fett. I toppen hänger segrarens pris, ett far.

483

REGNDANSARE MED EGENDOMLIGA, FJÄDERPRYDDA HJÄLMMASKER När hopiindianerna i Arizona äro i stort behov av regn, utföra de regndansen. De dansande tåga fram i par Alla bära masker och det ena ledet dessutom vajande hjalmprydnader av fiädrar och blad Om hösten bruka maskdansarna skänka barnen små dockor, utstyrda m e d andarnas masker. Barnen lära sålunda känna-de väsen, som deras folk dyrkar och besvärjer.

484

EN TYPISK, OBETYDLIGT MODERNISERAD PUEBLO I NYA MEXICO Pueblon bygges ej efter någon bestämd plan, och ti l lbyggnader göras vid behov. Hela byn liknar ett enda stort, oregelbundet hus. Taken bestå av flere lager bjälkar, sparrar, grenar och jord. De lägre bostädernas tak bilda ett slags altaner framför de närmast övre, till vilka man kommer med til lhjälp av stegar. Skorstenarna äro gjorda av lerkrukor utan botten.

lärt sig en del tekniska färdigheter av de vita, men de gamla formerna för det dag-liga livet och sina på seklers tradition byggande sedvänjor och ceremonier ha åtminstone de västliga puebloindianerna i regeln lyckats bibehålla. Ett utmär-kande drag är fredskärleken, vilken dock på intet sätt är liktydig med feghet. Puebloindianernas huvudnäring är, som redan nämnts, jordbruket, men de hålla även får, getter, åsnor, hästar och något hornboskap. Jakt på buskstäppernas idisslare, antiloper och hjortar, bedrives som binäring. Åkerbruket är fullkomligt beroende av konstgjord bevattning. På detta område ha puebloindianerna utfört

verkliga stordåd. De odlingar, som ligga nere på floddalarnas botten, kräva visser-ligen i allmänhet icke större anläggningar. Men ofta befinna sig åkerfälten på terras-serna och bevattnas då från reservoarer uppe på krönet, i vilka bergsbäckarnas vatten samlas för torrtiden. Reservoa-rerna äro invändigt överdragna med lera, som hindrar vattnet att sippra igenom. Samma förfaringssätt använder man för att skydda kanalerna mot vattenförlust. I trakten av Gilafloden finnas storartade kanalanläggningar, som mäta flere mil i längd. De äro numera övergivna, men vittna i sin mån om puebloindianernas skicklighet och tålamod. Ställvis äro

P UEBL O-INDIANERNA

dessa vattenledningar inhuggna i hårda klippor och så väl utförda, att de kunnat användas av amerikanska nybyggare.

Sedan gammalt är majsen den vikti-gaste produkten av pueblofolkets åker-bruk. Dessutom odlas mycket bönor, me-loner och pumpor samt vete, som införts av spanjorerna. Även bomullsodlingen är gammal inom puebloområdet, och väv-konsten har sedan urminnes tider omhul-dats av dessa indianer. Tidigare låg den huvudsakligen i männens händer, men nu-mera äro även kvinnorna skickliga vä-verskor. Som råmaterial användes nu företrädesvis bomull från sydstaterna och ull. Av ullgarn stickas även pueblokvin-nornas benlindor, som amerikanerna kalla leggings, så vida de ej på gammalt maner sys av skinn. Krukmakarkonsten har all-tid stått högt hos puebloindianerna lika väl som korgflätningen. Vissa lerkärlstyper tyda på, att den flätade korgen i många fall utgjort förebilden. Synnerligen håll-bara mattor och filtar i sinnrika och vackra mönster utföras. Ännu högre skattade än pueblofiltarna voro navahofiltarna. Tro-ligt är, att navahos lärt sig konsten av krigsfångar från pueblobyarna och sedan ytterligare förfullkomnat tekniken, om man överhuvud kan tala om teknik i detta sammanhang.

Vilda inkräktare i pueblolandet. Navahos och apacher äro inkräktare i

pueblolandet. De tillhöra den stora, vitt utbredda athapaskiska språkstammen, vars område sträcker sig från Alaska till norra Mexico. Fordom med rätta fruk-tade både av puebloindianerna och av de spansk-mexikanska nybyggarna, äro de numera fullkomligt oskadliggjorda. En ringa rest av de vilda apacherna fort-sätter ännu sitt kringströvande liv, men navahoindianer, som rövat får av pueblo-indianerna och sålunda skaffat sig stora hjordar, är i våra dagar fredliga herdar, vilka alltmera börjat tillägna sig de bo-fasta rasfrändernas vanor. Vi nämnde, att dessa två stammar tillhöra en i Nord-amerika vida spridd språkfamilj. Men även hopi, den längst i väster bofasta nulevande pueblostammen, har enligt språkforskarnas åsikt många släktingar,

några av dem icke alldeles obekanta. Stammen torde utgöra ett konglomerat av flere olika folkelement, men från början har det shoshonska elementet tryckt sin prägel på blandningen. Det språk, som hopi talar, är shoshonskt och nära befryn-dat med det, som talas av shoshonerna norrom Stora Saltsjön och av präriens komancher. Men icke nog härmed, släk-tingar, ehuru på längre håll, äro många folk i Mexico, bland dem de världshisto-riskt ryktbara aztekerna.

Vissa av puebloindianernas religiösa föreställningar synas även vittna om ett avlägset samband med den aztekiska mytologin. Att dessa indianer dyrka so-len, månen, morgon- och aftonstjärnan, moder jorden och majsguden behöver icke tyda på någon beröring med den mexi-kanska kulturkretsen, men tron på den stora fjäderormen, som bor i jordens inre, återkallar i minnet aztekernas Quetzal-coatl.

Den magiska ormdansen. Puebloindianernas religiösa ceremonier

äro många och delvis synnerligen inveck-lade. Berömdast bland alla dessa cere-monier torde ormdansen vara. Den till-hör sommarceremoniernas klass och ut-föres i augusti månad. Rörande dess innebörd råda olika åsikter. Mest sanno-lik är teorin, att de heliga skallerormar, som förekomma i ceremonin, föreställa blixtormen, och att det hela går ut på att framkalla regn. I ett sådant fall talar man snarare om magi än om religion. Ormarna anskaffas av särskilda ormmän, vilka hämta dem till den öppna plats, där dan-sen skall försiggå. När alla åskådare äro samlade, framträda de s. k. antilopmän-nen och utföra en dans. Efter en stund infinna sig de egentliga ormmännen, och den spännande ormdansen börjar. Varje ormman har en skallerorm mellan tän-derna och dansar med sin antilopman. Under dansens gång upptagas samtliga ormar ur de påsar, i vilka de förvarats. Åskådarna äro icke skyddade mot obe-hagliga överraskningar. Ej sällan händer det, att ormar söka slingra sig bort bland publiken. Dansarne själva synas icke frukta något. Sannolikt äro de immuna

486

H O P I I N D I A N E R N A äro visserligen i främsta rummet jordbrukare, men försumma dock ej helt jakten. Fordom strövade hopijägare vida omkring på norra Arizonas högslätter och ned-lade sitt villebråd med båge och pil. Men numera ha jägare av den ovan avbildade ty-pen blivit sällsynta. Jaktdjur äro antilopen, hjorten, puman och örnen, som ger dansfjädrar.

487

KRUKMAKARKONSTEN är mycket gammal bland puebloindianerna och har drivits till en hög grad av fulländning. Detta hantverk utövas företrädesvis av kvinnorna. Fordom stod pueblokeramiken ännu högre, varom bl. a. fynden från hopiruinerna Avatobi och Sikyatki bära vittne. Det gods, som anträffats här, utmärker sig genom eleganta former och ornament.

EN LITEN INDIANFLICKA, SOM ARBETAR PÄ EN VACKER MATTAR Både puebloindianer och navahos äro skickliga vävare. Särskilt äro navahofiltar och mattor högt skattade för sina vackra färger och anslående, originella mönster. Indianflickorna få redan tidigt lära sig v ä v a , och det dröjer ej länge, innan de komma in i den urgamla rutinen. U. S. A.:s regering har inrättat yrkesskolor, men indianen föredrar dock sin egen metod. VII. 4 489

KVINNOR, SYSSELSATTA MED B ÅKNING I LAGUNA, NYA MEXICO I puebloindianernas byar sker all brödbakning, liksom även en del av matlagningen, utomhus i stora ugnar av soltorkade eller obrända tegel, överstrukna med lera. Dessa ugnar äro ge-mensam egendom. Över huvud äro puebloindianerna inriktade på samarbete av olika slag. Deras materiella odling bygger på konsekvent samarbete vid anläggandet av bevattningskanalerna.

mot skallerormbett, och för övrigt bli de mycket sällan bitna. De äro målade i ansiktet och på kroppen samt bära egen-domliga danskjolar med vidfästade räv-skinn. Kring benen ha de bundit skallror och kvistar. Dansen slutar med att he-ligt majsmjöl strös över ormarna, vilka därefter hastigt hopsamlas och bäras ut på slätten, där de försättas i frihet.

Orm- och antilopmännen, vilka spela huvudrollerna vid denna viktiga cere-moni, representera två totemklaner, d.v.s. grupper, vilkas medlemmar ursprungli-gen räknat släktskap på mödernet, och vilka betrakta vissa naturföremål som sina sinnebilder. Dessa två klaner utgöra

så till vida undantag från den allmänna regeln, att de samtidigt äro kultförenin-gar. Annars har utvecklingen lett därhän, att de magiska danserna övertagits av särskilda organisationer, vilka omfatta medlemmar ur alla klaner. Jämte dessa finnas sedan gammalt ett förbund av män, vilka vid sina danser använda masker. Hos zunistammen äro dessa s. k. katchina-ceremonier bäst utbildade.

De hemliga sällskapen betrakta sig själva som ägare till danserna och till hela den apparat, som behöves, för att de skola få ett värdigt utförande. Danserna an-taga ofta en dramatisk form, avsedd att på-verka naturkrafterna i gynnsam riktning..

400

Hur torkan bekämpas k o n s t g j o r d b e v a t t n i n g i o l i k a l a n d

Stora delar av jordklotet, särskilt i de subtropiska zonerna, ha en mycket ojämn fördelning av nederbörden på de olika årstiderna. I vissa trakter av Indien är nästan all nederbörd koncentrerad på sommarhalvåret . Redan i äldsta tid fann sig lantbrukaren ställd inför nödvändigheten, at t u t jämna denna olikhet genom att tillföra sina odlingar vat ten ur floder eller brunnar. Ännu mera trängande är detta behov i trakter, som under åratal knappast få något regn alls. E t t typiskt exempel härpå är Nildalen. Genom Nilens översvämning tillföras odlingarna vat-ten och fruktbart slam. Tidigare voro egypterna fullkomligt beroende av översväm-ningen. Jorden kunde endast brukas under denna del av året. Men de stora damm-byggnaderna, i främsta rummet fördämningen vid Assuan, ha möjliggjort helårsbruk.

ALL MÄNSKLIG kultur, den må vara hur primitiv som helst, är beroende

av vattentillgången. Gäller detta jägaren och nomaden, så gäller det i än högre grad den bofaste åkerbrukaren. Men vattnet behöver icke nödvändigt falla ned i form av regn. Snarare kan ett övermått av regn verka kulturhämmande genom den alltför rika vegetation, fuktigheten ger upphov åt. I de stora urskogarna kring Kongo och Amazonfloden se vi exempel på detta. Å andra sidan kunna även i de regnfattigaste trakter människor leva, bruka jorden, skapa riken och kulturer, blott någon möj-lighet finnes att från annat håll tillföra fäl-ten det vatten, de oundgängligen behöva.

I varje fall är nederbörden av utom-ordentlig betydelse för lantbruket och därmed för odlingen i vidaste mening. Men nederbördens frekvens och mängd bestämmes till väsentlig grad av ytför-hållandena och de rådande vindarna. Vis-serligen kan en vind, som blåser från var-mare trakter till kallare, medföra regn ge-nom avkylning av de undre luftskikten, men den nederbörd, som då faller, blir ganska obetydlig. De högsta siffrorna — uträknade i millimeter eller tum för vat-tendjupet, i fall nederbörden ej finge av-rinna — uppnås i de trakter, där luftström-marna hastigt stiga upp för bergsslutt-ningar. Indiens sydvästmonsun framkal-lar rikliga regn på den bergsträckning, som kallas Västra Ghats, de atlantiska vindarna verka på samma sätt, när de stryka fram t. ex. över den norska kusten. Vid ekvatorn uppstå genom de lägre luft-skiktens uppvärmning mer eller mindre lokala strömmar. Den uppstigande luf-ten avkyles till den s. k. daggpunkten,

d. v. s. till den temperatur, vid vilken .luftens fuktighet måste förtätas och av-skiljas. Nederbörden faller här för det mesta i form av åskbyar. Även i tempe-rerade trakter äro ju dylika åskväder vanliga om sommaren.

Emellertid få vi ej glömma, att jord-ytans relief och vindriktningen endast i andra hand bestämma nederbörden. Den första orsaken till denna liksom till alla andra atmosfäriska företeelser är solen, som genom uppvärmning av land- och vattenmassor föranleder rörelserna i luf-ten. Sålunda uppstå icke blott dagliga uppstigande luftströmmar, utan även sta-diga vindar, vilka under stora delar av året blåsa i en bestämd riktning över vid-sträckta områden. Sådana vindar äro passaderna och monsunerna. Det stora asiatiska monsunområdet sträcker sig från främre Indien till Mandsjuriet. Här växlar en fuktig sommar med en längre torrtid. I Bombay faller 96 procent av årets hela regnmängd under måna-derna juni—september. I Kanton utgör nederbörden under månaderna april—sep-tember 78 procent. På ostsidan av kon-tinenterna övergår det tropiska regnom-rådet småningom i det subtropiska, men på västsidan skiljas de åt av landsträc-kor, där uppstigande luftströmmar knap-past förekomma och nederbörden är obe-tydlig eller ingen. Härifrån utbreda sig österut vidsträckta öknar och ökenstäpper. I Nordamerika motsvaras Gamla världens stora västliga öken, Sahara, av Arizonas förtorkade högslätter, och på södra halv-klotet av öknarna i norra Chile, Sydväst-afrika och Västaustralien. En viktig or-sak till den ständiga torkan på de subtro-

GAMMAL ROMERSK AKVEDUKT ÖVER EN DAL NÄRA STADEN SMYRNA Den gamla akvedukten nära Smyrna är icke överväldigande genom sina dimensioner, men utgör ett typiskt exempel på romarnas ingenjörskonst. Sådana vattenledningar byggde romarna i de flesta länder, som de införlivat med sitt världsrike. På sina stenbågar uppbär akveduk-ten en långsamt sluttande kanal. Det vatten den förde var närmast avsett som badvatten.

piska kusterna är förekomsten av kalla havsströmmar. Ehuru sommarvinden blå-ser inåt land, kan den knappast avge nå-gon nederbörd, då den är jämförelsevis sval och torr, medan landet åter är starkt uppvärmt.

Norr och söder om dessa torra områden sträcka sig klimatbälten, vilka utmärkas av sommartorka och vinterregn. Detta är det typiska medelhavsklimatet, som vi i tankarna förknippa med pinjer, orange-lunder och doftande busksnår, med vita villor, en blå himmel och ett blått hav. I detta klimat har den klassiska kulturen fostrats. Sommartorkan motarbetar man här mångenstädes med tillhjälp av konst-gjord bevattning. Särskilt berömda äro vat-tenuppfordrings- och kanaliseringsanord-ningarna på Spaniens fruktbara kustslät-ter,de s. k. vegas och huertas. Denna konst ha spanjorerna dock lärt sig av morerna, för vilka oaskulturen blivit en tradition.

I de mohammedanska länderna, vilka till stor del ligga inom det västliga öken-området, kan åkerbruk mångenstädes icke komma i fråga utan konstgjord bevatt-

ning. Redan de gamla kulturer, som blomstrade i Babylonien och Egypten år-tusenden före vår tidräknings början, voro helt och hållet beroende av vatten-tillförseln från de stora floder, vilka ge-nomflyta dessa länder. De gamla sume-rerna i Babylonien och deras semitiska arvtagare förstodo att utnyttja flodvatt-net med tillhjälp av ett finförgrenat nät av kanaler och diken. Efter mongol-stormen och det abbasidiska kalifatets fall har dock bevattningssystemet i »två-flodslandet» under århundraden försum-mats, jordbruket gått tillbaka och befolk-ningens antal avtagit. Redan före kriget utarbetade den berömde engelske ingen-jören sir William Willcocks en storslagen plan för Iraks bevattning. Men projektet hade tillsvidare ej kunnat genomföras, ehuru en viss förbättring redan har inträtt. Vid Hindie, där Eufrat förgrenar sig, har man byggt en fördämning för att leda vatt-net in i Hillegrenen, vilken genomflyter kanaliserade odlingsmarker. Vore Irak ra-tionellt bevattnat, kunde det livnära en mångdubbelt talrikare befolkning.

492

HUR TORKAN BEKÄMPAS

I Egypten är bosättningen praktiskt taget inskränkt till Nildalen. Landet på ömse sidor om floden är en öken, där åker-bruk endast är möjligt i några få oaser och i Fajumbäckenet, som genom en ur-åldrig kanal står i förbindelse med Nilen. I själva verket är också Nildalen en lång-sträckt oas. Det är endast tack vare översvämningen som egypterna kunnat odla sitt land, ty den årliga nederbörden är försvinnande liten. I Kairo uppgår den till knappa 32 mm. Översvämningen ver-kar icke blott genom den fuktighet, som tillföres jorden, utan även genom det göd-ningsmedel, nilslammet, som floden slä-par med sig från sina källor bland Abes-

siniens berg. Sedan urminnes tider har den egyptiske lantbrukaren indelat sitt år i en översvämningstid, en såningstid och en skördetid. Under översvämnings-tiden, juni till oktober, lät man nilvatt-net strömma in över fälten och där av-sätta sitt befruktande slam, i vilket vin-tergrödan såddes. Numera har man dock med tillhjälp av gigantiska fördämningar möjliggjort helårsbevattning icke blott i deltat, som genom sin större fuktighet lämpar sig för åkerbruk året om, utan även längs vänstra flodstranden upp till Assiut, där en stor damm är byggd. Ovanför Assiut använder man fortfarande den gamla metoden med s. k. bassängbevatt-

VATTNET UPPHÄMTAS UR BRUNNEN MED TILLHJÄLP AV TYNGDER I Indiens regnfattigare trakter, där brunnarna ofta äro mycket djupa, använda infödingarna en uppfordringsmaskin av detta utseende. Ä m b a r fästas vid de båda repen, och männen draga i dessa, tills ämbarna ha nått vat tnet . De fyllda ämbarna dragas upp av brunnssvänglar-nas motvikter, vilka utgöras av stora lerklumpar, som äro fästade vid stängernas t j o c k ä n d a r .

493

494

DE

N

ST

OR

A

NIL

DA

MM

EN

V

ID

ASS

UA

N,

SOM

Ä

NN

U

HE

LT

N

YL

IGE

N

VA

R

VÄ

RL

DE

NS

V

AL

DIG

AS

TE

B

YG

GN

AD

D

en

ber

ömd

a d

amm

en

vid

A

ssu

an,

som

u

pp

förd

es

un

der

år

en

när

mas

t fö

re o

ch

efte

r se

kels

kift

et

sam

t n

ågra

år

sen

are

ble

v yt

terl

igar

e p

åbyg

gd,

har

m

öil

icei

ort

h

elår

sbev

attn

ing

och

h

elår

sbru

k

i st

örs

ta d

elen

av

Egy

pte

n.

Res

ervo

aren

rym

mer

ick

e m

ind

re a

n 2

.423

mil

], k

bm

. D

et

up

pd

amd

a va

ttn

et

bil

dar

en

lå

ngs

träc

kt

sjö

, so

m

når

om

krin

g 30

0 k

m u

pp

för

Nil

en.

I d

enn

a sj

ö st

å d

e u

nd

erb

art

vack

ra P

ilet

emp

len

, vi

lka

1 l

ängd

en i

cke

fara

vä

l av

att

stä

nd

igt

krin

gsp

ola

s av

vat

ten

. A

ssu

and

amm

en ä

r 1.

93

0 m

lån

g o

ch s

träc

kcr

sig

i e

n i

mp

osan

t, o

bru

ten

lin

je f

run

den

en

a st

ran

den

til

l d

en a

nd

ra.

VATTNET LYFTES TILL FÄLT, SOM EJ NÄS AV ÖVERSVÄMNINGEN Egypterna ha en uppfordringsmaskin, kallad schaduf, vilken liknar de indiska brunnssvänglarna. Med tillhjälp av denna maskin kunna de bevattna även sådana fält, som ej nås av högvattnet . Ligga dessa s. k. scharakifält högt uppe på strandbanken, måste man använda flere schadufer ovanför varandra, t y med en schaduf kan man ej lyfta vattnet högre än t v å meter.

495

VATTNET KAN ÄVEN UPPFORDRAS ENLIGT GUNGBRÄDSPRINCIPEN Denkli ett uppfordringsverk, som är byggt på gungbrädsprincipen, användes i de mera regn-fattiga delarna av Indien. Denklin består av en svängel, som i ena andan bar en v i k t och , den andra ett vattenspann. Apparaten igångsättes sålunda, at t man ställer S l g pa s ja lva svängeln och försätter denna i gungande rörelse, varvid spännet ömsom lyftes och sankes.

496

PAROXAR UPPFORDRA VATTEN UR EN INDISK BUNGALOW-BRUNN Varje indisk bungalow har en brunn och ofta användas oxar för at t draga upp det tunga läder-spannet. På bilden se vi en infödd t jänare fästa spannrepet vid paroxarnas ok. Då spännet är fyllt, drivas oxarna fram, så långt repet räcker. Vanligen har man för detta ändamål an-lagt en särskild väg, något högre än marken och lika lång som brunnen själv är d j u p .

497

SIAMESISK KVINNA DRIVANDE TRAMPKVARN I ÖVRE MENAMDALEN Risfälten behöva mycket vat ten för att grödan skall trivas. Riset är en sumpväxt som bör stå i vatten ända till blomningstiden. Detta ernås genom naturlig eller konstgjord översvämning. I Siam ser man ofta kvinnor driva små trampkvarnar, med vilka fälten bevattnas. De äro nämligen försedda med skovelhjul, vi lka kasta upp vattnet ur bevattningsdikena.

ning. Åkrarna äro omgivna av låga vallar. När floden stiger, öppnar man vallen, och vattnet får tränga in. Därefter tillslutes öppningen och det hela får stå, tills flo-den börjar sjunka, då »bassängen» åter öppnas och vattnet ledes bort. I slam-met sås vete, korn, linsen och bönor, vilka ge en god skörd. Helårsbevattningen har emellertid fullkomligt revolutionerat det egyptiska lantbruket. Systemet infördes under Mehemed Alis tid i början av se-naste århundrade för att möjliggöra bo-mullsodlingen. Bomullen, som numera blivit Egyptens viktigaste produkt, sås i mars och skördas i september. Under sommarhalvåret odlas även durra, ris och sockerrör.

De viktigaste fördämningarna äro Bar-rage du Nil, byggd vid ingången till deltat, Assiutdammen, som genom Ibra-himijekanalen förser hela mellersta Egyp-

ten och Fajumsänkan med reserv vatten, samt i Övre Egypten Edfu- och Assuan-dammarna. Den sistnämnda fördämnin-gen, som numera är 46 meter hög, uppför-des 1898—1902 och påbyggdes 1907—12. När Nilen börjar falla, stänges Assuandam-men, och floden bildar ovanför den en sjö av omkring 300 km längd. När vatten-ståndet i flodens nedre lopp är som lägst, vilket inträffar i april eller maj, öppnas dammarna och floden »matas» ur reser-voarerna under iakttagande av nödig sparsamhet. Assuandammen är med fullt skäl Egyptens stolthet och en triumf för den moderna ingenjörskonsten, men dess uppförande har haft en biverkan, som varje vän av forntidens stora minnen måste beklaga. De berömda tempelbygg-naderna på den lilla ön File hotas av undergång, ty de stå nu mitt ute i den stora sjön.

498

TVENNE KINESISKA BÖNDER SVÄNGA VATTEN ÖVER ETT RISFÄLT Man kan knappast tänka sig ett enklare sätt a t t bevat tna åkerfält, som ligga vid en flod, än det som användes av de kinesiska bönderna. T v å personer svänga ett spann med rep fram och til lbaka mellan floden och ett dike, som leder vattnet mellan fälten. Spännet fy lies och tömmes med snabba och taktfasta rörelser, vi lka knappast tyckas trötta dessa arbetare.

KINESEN OCH HELA HANS FAMILJ ARBETA I SIN; TRAMPKVARN Sedan urminnes tid ha kineserna ägnat stor uppmärksamhet åt^bevattningen av risfälten. De kinesiska bönder, som ha trampkvarnar och vattenhjul , k u n n a skatta sig lyckliga i jämförelse med dem, som endast förfoga över svängspann. Var je familjemedlem, som kan stå på sina ben, måste hjälpa till med detta arbete, och att döma av bilden synes ingen ha tråkigt.

499

SJU MAGRA DRAGARE I ARBETE VID BRUNNEN I OASEN SCHAGRA Oxar som drivas fram längs en väg användas även vid vattenuppfordringen i den arabiska oasen Schagra, som ligger i en av världens mest vattenfattiga trakter. Floderna äro under större delen av året här endast uttorkade fåror, och nederbörden är ytterst obetydlig. Emeller-tid kunna oasens inbyggare bedriva något åkerbruk med tillhjälp av sina brunnar.

500

LA

ND

ET

V

ID

RIO

C

OB

RE

KA

NA

LE

NS

D

AM

M

ÄR

IC

KE

BL

OT

T T

RO

PIS

KT

VA

CK

ER

T,

UT

AN

AV

EN

MY

CK

ET

BÖ

RD

IGT

E

med

an

ned

erb

örd

en

på

J

amai

ca,

ehu

ru

ofta

sy

nn

erli

gen

ri

klig

, i

allm

änh

et

är

ytte

rst

osä

ker

, m

åste

pla

nta

geäg

arn

a p

å d

enn

a ö

med

til

lfre

dss

täll

else

hä

Tsa

v

ärk

Tet

ensk

ap

Ug

fö

rbät

trh

ig i

bev

attn

ings

syst

emet

. R

io

Co

bre

kan

alen

, fr

ån

vil

ke

n en mängd mindre

kan

aler

och

dik

en u

tga

mat

as a

v R

io

Co

bre

flo

dln

T

ch

bev

attn

ar

mer

ä

n

6,40

0

hek

tar

odla

d j

ord

. T

ack

var

e d

en o

beg

rän

sad

e va

tten

till

förs

eln

ur

kan

alen

va

xa

ha

r ri

ka s

kö

rdar

av

ban

aner

, so

^er

rör

koko

snöt

ter

och

ora

nge

r.

Va

rje

pla

nta

geäg

are

i tr

akte

n h

ar

att

b

etal

a en

fas

tstä

lld

su

mm

a fö

r a

llt

det

vat

ten

, h

an t

ar

ur

Rio

Co

bre

kan

alen

.

EN MODERN FÖRDÄMNING .ÖVER FLODEN EUFRAT VID HINDIE Åkerbruket i det övre Irak är fullkomligt beroende av vattentillgången i Eufrat. Vid Hindie delar sig floden i t v å grenar, och förrän den här avbildade dammen byggdes, gick mycket vatten förlorat genom att det flöt nedför Hindiegrenen i stället för att öka vattenmängden i Hillegrenen, som flyter genom ett distrikt, vilket kräver reglerad vattentillförsel.

KRINGSVÄNGANDE KRUKOR SOM VATTNA ETT ÅKERFÄLT I MEXICO Vattenhjulet av trä med vidfästade krukor är ovärderligt, när torka inträffar i Mexico. I rege ln drives hjulet för hand. De fyllda krukorna tömma sig i ett trätråg, från vilket vattnet flyter u t i diken, som förgrena sig mellan vete- och majsfälten. Emellertid är den vattenmängd, som den mexikanske småbrukaren på detta sätt kan tillföra sina fält, obetydl ig-

EN KANAL, SOM LÖPER UTMED EN BERGSSLUTTNING Innan denna högkanal byggdes, i syfte att tappa vat ten ur Yakimaflodens övre lopp, var hela floden till föga n y t t a för farmarna i Yakimadalen, emedan dess bädd här ligger d jupt nere mellan höga branter. På bilden ser kanalen närmast ut som en trappa, men trappstegen äro egentligen ingenting annat än stänger, som i tät följd placerats över kanalen.

EN KANAL, SOM MATAS AV DEN AUSTRALISKA FLODEN GOULBURN Nära den lilla orten Nagambie i staten Victoria har man låtit bygga en fördämning tvärs över floden Goulburn, en biflod till Murray. E n betydande del av flodvattnet ledes av fördäm-ningen in i två stora kanaler, vilka v a t t n a områden, som lida av torka, men där bevattningen möjliggör fruktodling. Den ena av dessa kanaler utmynnar i Warangareservoaren..

HUR TORKAN BEKÄMPAS

Av stor betydelse för Egypten bli även de väldiga anläggningar, som engelsmän-nen dels planera, dels redan utfört i Su-dan. Makwardammen över Blå Nilen ovan-för Sennar skall göra det möjligt att lägga en betydande del av slätten mellan denna flod och Vita Nilen under odling. Dammen påbörjades redan 1914, men under kriget lågo arbetena nere och återupptogos först 1921 för att slutföras senaste år. Den är 3,095 meter lång, dess bas mäter i genom-skärning 25 meter, dess krön, längs vilket en järnväg är dragen, 7 meter. Ett annat ingenjörsarbete, som kommer att bli av den allra största betydelse för Egypten, är den planerade fördämningen över Vita Nilen vid Khartum. Därigenom skulle tillflödet från denna flodarm regleras och Nildalen få ett jämnare högvatten. Kring dessa dammar har en häftig strid stått mellan engelsk och egyptisk opinion. De egyptiska patrioterna påstå, att anlägg-ningarna endast avse att ge britterna öka-de maktresurser gentemot egypterna, och faktum är ju, att dammarna, om de ut-nyttjades av politiker utan skrupler, vore ett absolut effektivt påtryckningsmedel. Hela frågan sammanhänger för övrigt in-timt med frågan om det anglo-egyptiska samstyret i Sudan. Tillsvidare finnes detta samstyre blott på papperet, och en-gelsmännen äro allenarådande.

Sedan gammalt äger Egypten ett vitt utgrenat kanalnät för vattnets fördel-ning. Urgamla äro även de talrika upp-fordringsverken. Vanligast äro s. k. saki-jer och schadufer. En sakije är ingen-ting annat än ett trähjul, behängt med vattenkrukor. Hjulet står lodrätt i vatt-net och drives vanligen av en åsna, som har ögonen förbundna för att ej bli koll-rig. Djuret går nämligen runt och vrider ett horisontalt hjul, som i sin tur sätter det lodräta hjulet i gång.

Schadufen åter är mycket mera primi-tiv. Den består av en lång, smal trädstam, som får svänga kring en vågrätt anbragt axel. I ena ändan bär denna stång ett getskinn, i den andra en lerklump som motvikt. Getskinnet doppas i vattnet och lyftes upp med tillhjälp av svängeln. Emellertid kan man med en vanlig scha-duf knappast lyfta vattnet högre än två

meter. Tigga fälten ännu högre, måste man använda två eller flere schadufer ovanför varandra. Dessa uppfordrings-maskiner äro naturligtvis rätt oekono-miska. Vid större drift har man därför börjat övergå till ångpumpar. Men huvud-mässan av Egyptens åkerbrukande be-folkning, de stockkonservativa fellaherna, fasthåller segt vid sina fäderneärvda me-toder. Minst lika konservativa äro nu-bierna, vilka med sina sakijer och schadu-fer flitigt bevattna de knappa strand-bräddarna i Övre Nilens granitfåra. I Nildeltat använder man även den s. k. arkimedesskruven, med vilken vatten kan uppfordras till fält, som ej ligga högre än fem fot över flodens yta.

I brittiska Indien äro de klimatiska för-hållandena väsentligen annorlunda än i Egypten. Under sommarhalvåret faller rikliga regn i största delen av landet, men ungefär vart elfte år händer det att monsunen försenas, och då inträffar torka, missväxt och hungersnöd. Det värsta hungeråret under senare tid var 1877, då ensamt i södra Indien nära fem miljoner människor omkommo. För att förebygga sådana olyckor har regeringen flerstädes låtit anlägga kanaler, vilka leda vattnet från trakter med riklig nederbörd till mindre lyckligt lottade. Numera torde In-dien ha ett av världens bästa kanalsystem.

I Amerika finna vi storartade bevatt-ningsanläggningar bl. a. i Arizona och Nya Mexico. Här flyta floderna mestadels i djupt inskurna dalar. Det kan därför be-reda vissa svårigheter att få upp vattnet till fältens nivå. Redan puebloindianerna ha, trots sina primitiva stenverktyg, ut-fört verkliga stordåd. Deras gamla kana-ler, vilka delvis äro inhuggna i berget, ha med fördel kunnat användas av vita nybyggare. I Yakimadalen avtappas flo-dens vatten i övre delen av dess lopp, så att det i stället för att gå förlorat kan le-das till trakter, som därförutan skulle vara och förbli fullkomliga öknar. Austra-lien har ett stort bevattningsprojekt i Goulburn River-distriktet i Victoria. Det australiska problemet är svårt att lösa dels emedan landet icke har några verkligt stora floder, dels emedan nederbörden är rycket osäker.

504

Tyskland d ä r k u l t u r e n b l o m m a r o c h a r b e t e t s j u d e r

Världskrigets utgång var både politiskt och ekonomiskt ett fruktansvärt slag för Tyskland, men de år, som gåt t sedan dess, ha visat, att den tyska nationen icke förlorat tron på sig själv. Uppsvinget i handel och näringar är oomtvistl igt. På nästan alla områden gör sig åter den tyska verksamhetslusten gällande. A v stor betydelse är det, at t trots nederlaget och de svåra förlusterna Tysklands enhet bevarats. Man kan til l och med säga, att enhetstanken nu är mera levande inom tyska folket än någonsin förr. Historien bär vit tne om, att splittringen varit Tysklands olycka. Landets geo-grafiska läge är långt ifrån skyddat, men dess naturliga hjälpkällor äro utomordent-ligt rika och dess befolkning utmärker sig genom en hög grad av livsduglighet.

MOT SLUTET av andra århundradet före vår tideräknings början kommo

romarna, det härskande folket i Syd-europa, i beröring med några vilda, kri-giska folkstammar, vilka av okänd anled-ning, möjligen nödår och överbefolkning, men kanske också trycket av andra, mäk-tigare folk, lämnat sina boplatser i norr och nu sökte ett nytt hemvist i den loc-kande södern. Dessa stammar voro kimb-rerna, vilka sannolikt hörde hemma i det nuvarande Himmerland på Jutska halvön, teutonerna, som måhända varit kimbrer-nas grannar vid Limfjorden, och ambro-nerna, vilkas namn icke så litet påmin-ner om ön Amrums vid Nordsjökusten. Romarna trodde dessa folk vara kelter, men i själva verket voro de germaner och utgjorde det första förebudet till den stora germanska folkvandringen, som några århundraden senare översvämmade det romerska riket.

Det tyska namnet. I ordet teuton möter oss också första

gången det tyska namnet. »Theudho», folk, kallade sig väl alla dessa german-stammar. Därav det fornhögtyska diota med adjektivet diotisc eller tysk. Beteck-nande är det, att teutonerna kommo från Jylland, alltså från ett land, som ligger norr om det egentliga Tyskland. Germanernas urhem var Nordeuropa: södra Skandinavien, Danmark och de an-gränsande tyska Nord- och Östersjökus-terna. I samma trakter har även den nor-diska rasen — som ingalunda får iden-tifieras med den germanska språkgrup-pen — sitt viktigaste utbredningsområde. Härifrån ha de germanska folkvågorna

utgått i olika riktningar, ras- och språk-främmande stammar ha kastats över ända av germanska krigare och spillrorna ge-nomsyrats av germanskt väsen. Vid vår tideräknings början hade germanerna i väster och söder utbrett sig ända till flo-derna Rhen och Main. Ställvis hade de till och med forcerat dessa linjer och för-drivit eller absorberat sina grannar kel-terna. Men det stora flertalet kelter hade på denna tid råkat under Rom, och med den mottaglighet, som alltid utmärkt kel-terna, anammat den latinska kulturen. Romarnas gränsvallar och legioner hej-dade länge den germanska framrycknin-gen, men slutligen måste de ge vika. I början av sjätte århundradet var allt västromerskt land uppdelat mellan ger-manrikena, men kort därefter följde ett bakslag. Två av de mest framskjutna för-posterna, östgoterna och vandalerna, blevo övermannade av Bysans. Visser-ligen lyckades longobarderna lägga un-der sig stora delar av Italien, och väst-goterna höllo sig kvar i Spanien, tills de måste vika för arabernas framstormning. Men i huvudsak koncentrerade sig under den närmast följande tiden germanernas politiska kraft i det frankiska väldet. Anglosachsarnas småriken hade ännu ej sammanslutit sig och normanderna upp-trädde först senare som statsbildare.

Cesarernas arvtagare. Under Karl den store blev frankiska

riket så mäktigt, att dess härskare kunde betrakta sig som de romerska cesarernas arvtagare. Redan tidigare hade aleman-nerna i sydvästra Tyskland — därav fransmännens Allemagne — erkänt fran-

VIII. I 5°5

ETT AV BERLINS LIVLIGASTE TRAFIKCENTRA: POTSDAMERPLATZ Potsdamerplatz ligger vid västra ändan av I,eipzigerstrasse, som är en av Berlins viktigaste stråkvägar. Denna gata synes till vänster på bilden. Den öppna platsen genomkorsas av trafi-ken från tidigt på morgonen till sent på natten. Spårvagnarnas och bilarnas signaler l juda här nästan oavbrutet , och den resande främlingen får ett livligt intryck av världsstaden Berlin.

kernas konung som sin herre. Bajrarna, vilka antagligen voro de med kelter upp-blandade ättlingarna till Böhmens mar-komanner eller skogsmän, rönte samma öde. Och snart kom turen till de hed-niska sachsarna. I upprepade krig be-tvang Karl detta stridbara och frihets-älskande folk. Karls germanska politik gick ut på samling. Någon tysk nation kan man dock ännu icke tala om. En så-dan började först utkristallisera sig efter det frankiska storväldets uppdelning. Ur det östfrankiska riket utvecklade sig småningom Tyskland, ur det västfran-kiska Frankrike. Av stor principiell be-tydelse blev därvid de tyska konungar-nas anspråk på den romerska kejsarvär-digheten, med vilken var förbunden skyddsherrskapet över den heliga staden och, åtminstone i teorin, över hela den katolska kristenheten. Det blev brukligt,

att Tysklands härskare med pomp och ståt drog till Rom för att där högtidligen krönas av påven. Emellertid måste detta Heliga romerska rike av tysk nation be-tecknas som en fiktion. Sällan kunde kej-saren göra sin makt gällande i det av-lägsna Italien. Och sanningen att säga visade den sig mången gång problematisk i själva Tyskland, där separatismen blev allt starkare. I allmänhet kunde konun-gen-kejsaren endast räkna på sitt eget hertigdöme, om ens det. Så stor är likväl den historiska idéns makt, att det tysk-romerska kejsardömet fick bestå ända till år 1806, då det i samband med den napo-leonska nydaningen slopades. Det nya tyska riket av år 1871 var ingen arvtagare till det gamla. Den nya en-heten vanns endast genom uteslutnin-gen av Österrike, som dock under flere århundraden genom habsburgarna spelat

506

UNTER DEN LINDEN MED BRANDENBURGER TOR I BAKGRUNDEN Brandenburger Tor, som förbinder Unter den Linden med Tiergarten, ruppfördes år 1790. Den ståtliga porten med dess stränga, klassiskt linjerena pelarrad verkar nästan som en symbol för den preussiska statstanken. Til l detta intryck har även vaktposteringen vid por-ten bidragit. Märkligt nog ligger franska ambassadens hus helt nära, till höger på bilden.

EN GATA, SOM FÖRBINDER DE SÖDRA FÖRSTÄDERNA MED BERLIN Schöneberg och Wilhelmsdorf, vi lka ligga söderom den egentliga staden Berlin, ha en ypper-lig trafikförbindelse med denna i Hauptstrasse, som under namnet Potsdamerstrasse utmyn-nar i Potsdamerplatz . Berlin har under de senaste decennierna t i l lväxt på ett sätt , som nästan saknar motstycke i Europa. Med förstäder torde det ha en befolkning av c:a 4 milj .

KA

JAR

M F

ÖL

JER

PÄ

KA

JAR

M I

EL

BE

HA

MN

EN

HA

MB

UR

G,

ET

T A

V O

CE

AN

TR

AF

IKE

NS

VIK

TIG

AS

TE

CE

NT

RA

N

eder

lage

t i

värl

dsk

rige

t b

lev

ett

hår

t sl

ag f

ör

den

tys

ka

han

del

sflo

ttan

. D

et m

esta

och

bäs

ta

ton

nag

et

mås

te

öve

rläm

nas

åt

d

e al

lier

ade.

M

ån-

gen

tr

od

de

att

Tys

kla

nd

s h

and

elsm

arin

al

dri

g sk

ull

e re

pa

sig

efte

r

den

na

hem

sök

else

. E

mel

lert

id

är

den

re

dan

n

u

på

god

vag

att

ate

rvm

na

sin

»

amla

ra

nro

lats

. T

on

nag

ered

uk

tio

nen

ef

ter

kr

iget

u

tgjo

rde

när

a 9

0

pro

c.

av

det

sj

ögå

end

e to

nn

aget

för

e v

ärld

skri

get.

S

ex a

r se

nar

e h

ade

ton

-n

aget

st

igit

ti

ll

mer

än

häl

ften

av

förk

rigs

siff

ran

.

Och

H

amb

urg

är

fo

rtfa

ran

de,

n

äst

efte

r

An

twer

pen

, d

en

euro

pei

ska

ko

nti

nen

ten

s st

örs

ta h

amn

.

508

TYPISK KANAL MED HÖGA, SMALA HUSGAVLAR I GAMLA HAMBURG De äldre delarna av Hamburg påminna i viss mån om Rotterdam och andra holländska städer. Det som framför allt bidrar till likheten är de talrika kanalerna. Vid lågvatten kan man torr-skodd passera dessa kanaler, men när vattenståndet är särskilt högt kan det inträffa, at t husens bottenvåningar översvämmas. I bakgrunden se v i den höga tornspiran på Nikolaikyrkan.

KÖLNERDOMEN ÄR ETT MÄSTERVERK AV GOTISK BYGGNADSKONST Den storslagna domen i Köln är en av medeltidens väldigaste byggnader. Grunden lades 1248 och man arbetade på bygget under tvåhundrafemtio år. Men därefter låg arbetet nere ända till våra dagar, då kyrkan fullbordades efter gamla ritningar. Domen är 135 meter lång och tornen 156 meter höga. Den stora klockan blev nedsmält under världskriget.

WARTBURG, DEN MINNESRIKA BORGEN, DÄR LUTHER HÖLLS DOLD Vid nordvästra ändan av Thiiringerwald, på en höjd i närheten av staden Eisenach, ligger den berömda borgen Wartburg, som är mer än åttahundra år gammal. Med namnet Wartburg äro särskilt tvenne händelser förknippade, sångarkriget på Wartburg och Martin Luthers vistelse här år 1521, efter riksdagen i Worms, under sachsiske kurfursten Fredriks skydd.

TYSKLAND

RÅTTFÄNGARENS HUS I STADEN HAMELN I Hannover ligger den gamla staden Hameln, vars namn städse skall vara förknippat med sagan om den f löjtblåsande rått-fängaren, som lockade barnen med sig. H ä r kan man ännu få se det vackra, gamla hus, där enligt sägnen råttfängaren bott.

På Karl den stores tid gick den tysk-slaviska språkgrän-sen från Kielviken söderut till trakten av Bamberg i övre Maindalen samt därifrån i sydostlig riktning längs Böh-merwald. Slavisk bosättning fanns även väster om Elbe, i Tiineburg och Altmark. I Ös-terrike var den germanska (bajerska) kolonisationen ännu svag. Emellertid började tys-karna redan i slutet av 800-talet skjuta fram gränslinjen mot öster, och denna rörelse fortgick sedan under hela me-deltiden. Största delen av det östelbiska låglandet kolonise-rades av sachsarna. Den sla-viska befolkningen blev krist-nad och antog tyskt språk. Dess avkomlingar bilda till denna dag huvudmassan av den preussiska underklassen. En stor del av jorden råkade i händerna på nordtyska äd-lingar, och därmed skapades de historiska förutsättningar-na för junkerdömet. I övre Sachsen och Schlesien deltogo huvudsakligen sydtyska ele-ment, franker och thiiringare, i koloniseringen. Frankerna, vilkas huvudmassa bor kring mellersta Rhen och dess biflo-der Main och Mosel, äro liksom deras grannar i söder, aleman-nerna och schwaberna, fram-för andra bärare av Tysklands

litterära och konstnärliga traditioner. Tidigare än övriga tyskar kommo de i beröring med de kulturellt högre stående romaniserade kelterna. Ett livligare in-tellekt och ett smidigare sätt skiljer dem från nordtyskarna, vilka däremot ut-märka sig genom grundlighet och blick för det praktiska. Bajrarna äro icke lika företagsamma som alemannerna. De fast-hålla segt vid sina gamla traditioner både på det rehgiösa och politiska området och utgöra i viss mån en motsvarighet till Nordtysklands preussare.

Det är frankerna, alemannerna och

512

en ledande roll i det gamla Tyskland. Sant är att Österrikes politik varit utåtriktad och icke i tillbörlig grad beaktat de rent tyska intressena, men man får ej glömma, att även Preussen en tid skattade åt en dylik utåtriktad politik, då det med sig införlivade de polska kärnländerna.

Det polska problemet i Tysklands his-toria är i varje fall endast en fas av den stora tysk-slaviska frågan, en fråga som varit aktuell sedan det nionde århundra-det. I, and et öster om Elbe hade avfol-kats under den germanska folkvandrin-gen. I stället inflyttade slaviska folk.

DET GAMLA MARKUSTORNET i Rothenburg är en lämning av den äldsta stadsmuren. När man vandrar genom stadens gator, kan man mycket vä l tro sig förflyttad flere århund-raden til lbaka i tiden. De tegeltäckta husen med sina gröna fönsterluckor ge ett intryck av gammaldags trevnad. Redan i en urkund från 942 nämnes staden som en rätt betydande ort.

513

NÄ

RA

S

T

GO

AR

SHA

USE

N

fin

ner

m

an

et

t .

av

Rh

end

alen

s va

ckra

ste

scen

erie

r.

Slu

ttn

inga

rna

täck

as a

v vi

ngå

rdar

och

frå

n h

öjd

ern

a b

lick

a h

ot-

full

t st

olt

a ri

dd

arb

org

ar,

fr

ån

vilk

a

ford

om r

ovr

idd

arn

a h

öll

o u

tkik

u

pp

åt o

ch

ned

åt f

lod

en e

fter

res

and

e kö

pm

än,

som

ku

nd

e p

lun

dra

s el

ler

bes

katt

as.

Den

li

lla

orte

n

St

Goa

rsh

ause

n

beh

ärsk

as

av

ett

såd

ant

fäst

e,

kal

lat

Kat

zbu

rg.

Den

na

bo

rg

är

emel

lert

id

i si

tt

nu

vara

nd

e sk

ick

ic

ke

särd

eles

ga

mm

al.

Den

h

ar

näm

lige

n

up

pfö

rts

p

å gr

un

dm

ura

rna

av

en

äld

re

bo

rg,

vilk

en

byg

gdes

re

dan

13

93

, m

en

förs

törd

es

av f

ran

smän

nen

18

06

.

514

TYSKLAND

thiiringarna, som skapat Tysklands-största kulturvärden, men rikets politiska ut-veckling under den storhetstid, som slu-tade med Versaillesfreden, bestämdes i främsta rummet av Preussen med dess militära organisation och strama disciplin. I sydvästra och mellersta Tyskland har, delvis beroende på folklynnet och den växlande terrängen, småstatsbildningen drivits till sin spets, medan däremot de vida slätterna i nordost och samhörighets-känslan mellan junkrarna gynnat upp-komsten av den preussiska stormakten. Före kriget hade Tyskland inom sina grän-ser betydande icke-tyska minoriteter, men numera är förhållandet mångenstä-des det omvända: den tyska språkgrän-sen går eic gott stycke på andra sidan om den politiska gränsen. I det franska El-sass-Tothringen bo halvannan miljon tys-kar och i Polen 2,2 miljoner, varav dock 600,000 i det gamla ryska Polen. Ihåg-kommas bör även, att Österrike-Ungerns fall bragte drygt 4,5 milj. tyskar under främmande styre. De språkliga minorite-terna inom Tysklands gränser äro numera tämligen obetydliga. I tyska Schlesien bo omkring 800,000 polacker och i Ost-preussen 250,000 masurer. Intressant ur etnologisk synpunkt är den lilla vendiska enklaven i Spreewald. Vid fastställandet av dansk-tyska gränsen har ett fåtal danskar blivit kvar på tysk botten, me-dan å andra sidan tyskar kommit under Danmark.

Ett utpräglat industriland. Före det stora kriget var Tyska rikets

areal 541,000 kvkm och dess befolkning 67,8 milj. Genom fredsfördraget i Versail-les förlorade riket nära 70,000 kvkm, och genom förlusterna under kriget och land-avträdelserna nedgick befolkningen till knappa 60 milj. Tyskland måste dock fortfarande betecknas som ett av världens folkrikaste länder. Största delen av dess befolkning är för sin bärgning hänvisad till industrin. Lantbruket kommer först i andra rummet som näring. Förvandlin-gen till utpräglad industristat försiggick under de sista årtiondena av nittonde sek-let. Den tyska industrin omfattar de mest olikartade förnödenheter. Viktigast äro

dock textil- och stålvaror, maskiner, ke-mikalier, isynnerhet färger, och leksaker. Redan långt före industrialismens genom-brott i Tyskland ägnade sig befolkningen i vissa bergstrakter åt hemindustri. Dels kunde åkerbruket icke livnära den växande folkmängden, dels hade gruvorna blivit uttömda. Detta gäller isynnerhet silverminorna i Erzgebirge. Befolkningen i denna trakt tillverkar vackra hemslöjds-alster, leksaker och snörmakerier. I Rie-sengebirge och Fichtelgebirge utvecklades en blomstrande vävnadsindustri. Thii-ringerwald blev bekant för sin träslöjd och Schwarzwald för sina klockor. Fab-riksdriften har visserligen i en del fall gjort slut på hemindustrin, men i stort sett fortlever denna, ja, man kan tala om ett slags kompromiss mellan fabriksin-dustrin och hemindustrin, varigenom en arbetsfördelning ernåtts, ty när det gäller vissa varor kan fabriken icke gå under hemverkstadens produktionskostnader.

Storindustrins livsnerver. Storindustrin är i hög grad beroende

av tillgången på kol. Visserligen nedgick den tyska kolproduktionen väsentligt genom förlusten av övre Schlesien och genom att Saarområdets minor under-ställdes fransk kontroll, men ännu innehar Tyskland tredje rangplatsen bland värl-dens stora kolproducenter. Det viktigaste gruvområdet är Ruhr, där kol och järn, tvenne av storindustrins grundbetingelser, förekomma tätt invid varandra. Men ännu viktigare än Ruhr järnet var för Tyskland det lothringska fosforj ärnet, som icke blott gav råvara för järnindustrin, utan även som biprodukt en ypperlig konstgödsel, thomasslaggen. Förlusten av Tothringen gjorde därför den tyska järn-industrin ett svårt avbräck. En del av råvarubehovet täcktes redan före kriget med importerad svensk eller spansk malm.

Till det tyska bergsbrukets viktigaste produkter höra även stensalt och kalisal-ter, vilka ha stor åtgång som gödnings-medel. I anslutning till kalilagren i trak-ten av Harz har en livlig kemisk industri uppstått. Mycket vore ännu att tillägga om den tyska industrin, men vi vilja nöja oss med att påpeka, att den med

515

ZACKEN STRÖMMAR FRAM MELLAN SKOGBEVUXNA KLIPPBRANTER Det sehlesiska berglandet är bekant för sin naturskönhet. Un av dess största sevärdheter är Zackendalen. Vat tnet har här grävt sig en fåra genom Riesengebirges utsprång. Än flyter det långsamt fram genom leende dälder, än störtar det skummande genom vilda, måleriska klyftor. Flere av Oders tillflöden ha sina källor på randbergen mellan Böhmen och Schlesien.

hänsyn till teknisk utrustning, produk-tionsmängd och arbetarantal fortfarande står främst i Gamla världen.

För Tysklands handel och sjöfart var världskriget ödesdigert. Största delen av det sjögående tonnaget måste tyskarna avstå åt segermakterna. Den tyska in-dustrin avspärrades icke blott från sina naturliga avsättningsområden, utan även från de länder, som levererat de viktigaste råvarorna. Och efter kriget blev det svårt, ofta omöjligt, att återvinna de främmande marknaderna, på vilka kon-

kurrenterna inarbetat sina produkter. Olyckligt för den tyska industrin är det även, att Ryssland, tidigare en av de bästa avnämarna, förlorat en god del av sin köpkraft. Ej heller får betydelsen av koloniernas förlust underskattas. Stora kapital hade nedlagts här, ehuru de ännu icke gåvo åstundad ränta. Att tyskarna emellertid på några år lyckats skapa en ny handelsflotta, om än icke så ståtlig som den förra, vittnar gott om deras okuvliga energi.

Tysklands prestationer på den mate-

516

TYSKLAND

riella kulturens område ha varit utom-ordentliga, men ännu mer — om man får anställa jämförelser — har det skänkt världen i andlig kultur. Tyska namn skola alltid med eldskrift lysa på diktens him-mel, och när det gällt vetenskaplig forsk-ning, hava tyskarna ofta gått i spetsen. Vad tyskar gjort för det religiösa livets för-djupning eller för konstens och konstkän-nandets utveckling torde vara allom bekant.

Vad rasen vidkommer, äro tyskarna ett utpräglat blandfolk. Det nordiska blo-det gör sig emellertid ännu, om ock mer eller mindre utspätt, gällande hos en stor del av nationen. Rasforskaren Giinther har räknat ut, att det tyska folkets halt av nordisk ras är 55—60 procent. I södra Tyskland framträda starkt de bru-netta s. k. alpina och dinariska raserna, vilka kännetecknas, den förra av satt

växt, runt huvud och platt ansikte, den senare av reslig växt, hög kort skalle med li-tet bakhuvud, stor näsa och stor underläpp. Den dinariska typen är lika vanlig bland bajrarna som den alpina bland de tyska schweizarna. Men t. o. m. i de sydligaste delarna av det tyska språkområdet på-träffas ofta människor av rent nordiskt eller »germanskt» utseende. Även i nord-östra Tyskland har den nordiska typen blivit uppblandad med främmande ele-ment. Ett av de viktigaste är det s. k. östbaltiska, vilket till denna dag utgör en grundbeståndsdel i de finska och nordsla-viska folkens sammansättning.

Landsherren bestämde religionen. Vid bedömandet av det tyska kynnet

får man icke bortse från rasen och stam-men. Men jämte dessa ha naturförhål-landena samt dynastiska och religiösa

EN TROLSK OCH FARLIG PLATS: DEN BERÖMDA LORELEIKLIPPAN Iyoreleiklippan reser sig på högra Rhenstranden nära St Goarshausen. Enl igt sagan är klip-pan tillhåll för en skön siren, Lorelei, som med sin sällsamt vemodiga sång lockar roddaren i fördärvet. Fängslad av sången aktar han ej på sin båt, utan låter sig ryckas med av ström-men. Eoreleiklippan är icke särdeles hög. Dess topp ligger tvåhundra meter över havsytan.

517

DE

N

IMP

ON

ER

AN

DE

F

ÄST

NIN

GE

N

EH

RE

NB

RE

ITST

EIN

B

EH

ÄR

SKA

R

FR

ÄN

S

IN

HÖ

JD

MO

SEL

S IN

LO

PP

I

RH

EN

P

å en

k

lip

pa

mit

tem

ot

Mos

els

inlo

pp

i

Rh

en

rese

r si

g fä

stet

E

hre

nb

reit

stei

n,

som

för

e 1

918

var

en

av

Tys

kla

nd

s st

ark

aste

fäs

tnin

gar.

E

n b

ro ö

ver

Rh

en

före

nar

st

aden

E

hre

nb

reit

stei

n

med

d

et

på

and

ra

stra

nd

en

bel

ägn

a K

ob

len

z,

en o

rt m

ed

anor

frå

n r

om

ersk

tid

. D

en n

uva

ran

de

fäst

nin

gen

b

yggd

es

i b

örj

an

av

ader

ton

hu

nd

rata

let.

T

idig

are

stod

p

å sa

mm

a p

lats

ett

äld

re f

äste

, so

m h

ade

ryk

te o

m s

ig a

tt v

ara

har

t n

är o

inta

glig

t.

En

das

t ge

nom

u

thu

ngr

ing

had

e fi

end

en

tven

ne

gån

ger

lyck

ats

tvin

ga

des

s b

esät

tnin

g ti

ll

kap

itu

lati

on

. K

lip

pan

re

ser

sig

11

7 m

eter

ö

ver

Rh

ens

yta.

518

EN

BO

RG

, S

OM

AN

SES

VA

RA

DE

T F

INA

STE

PR

OV

ET

PÅ

ME

DE

LT

IDA

PR

OFA

N A

RK

ITE

KT

UR

I T

YS

KL

AN

D

Pre

uss

arn

a h

a eg

entl

igen

lå

nat

si

tt

nam

n

av

ett

bal

tisk

t, m

ed l

itau

ern

a b

eslä

kta

t fo

lk,

som

i t

rett

ond

e år

hu

nd

rad

et u

nd

erk

uva

des

av

Tys

ka

ord

en.

De

pre

uss

are,

so

m

ej

dö

dad

es,

ble

vo d

öpta

och

fö

rtys

kad

e.

Ord

ensr

idd

arn

a b

yggd

e ru

nt

om i

det

erö

vrad

e la

nd

et b

orga

r fö

r at

t b

efäs

ta s

in s

täll

nin

g.

En

av

d

e st

örs

ta o

ch p

räk

tiga

ste

är M

arie

nb

urg

vid

No

gat,

var

s gr

un

dva

lar

lad

es å

r 12

80

, m

en

som

fö

rst

138

3

sto

d f

ull

t fä

rdig

. E

mel

lert

id

förl

ade

ord

ensm

ästa

ren

, Si

egfr

ied

vo

n

Feu

chtw

ange

n,

red

an

130

9

sitt

res

iden

s fr

ån V

ened

ig t

ill

Mar

ien

bu

rg,

som

n

u b

lev

den

mäk

tiga

or

den

s m

edel

pu

nkt

.

519

AL

LM

OG

EK

VIN

NO

R

I H

ESS

EN

-NA

SSA

U

PÄ

V

ÄG

T

ILL

K

YR

KA

N,

IKL

ÄD

DA

SIN

A E

GE

ND

OM

LIG

A

SÖN

DA

GSK

LÄ

DE

R

De

nn

a

bil

d

är

tage

n i

en

lite

n

by

när

a Z

iege

nh

ain

i

Hes

sen

-Nas

sau

. V

i se

äl

dre

oc

h y

ngr

e kv

inn

or

på

väg

till

gu

dst

jän

sten

. A

lla

bär

a ru

nd

a li

lle-

pu

tha

tta

r,

kort

a k

jola

r,

vit

a

stru

mp

or

och

sk

or

med

si

lver

spän

nen

. E

nd

ast

de

un

ga

flic

korn

a

ha

livs

tyck

en

och

vi

ta

skjo

rtär

mar

. F

ärgg

lad

are

äro

de

folk

drä

kte

r,

som

än

nu

b

äras

i

det

b

ajer

ska

hö

glan

det

. H

är

erb

jud

a sä

rsk

ilt

de

reli

giö

sa p

roce

ssio

ner

na

god

a ti

llfä

llen

att

stu

der

a d

e o

lik

a b

yg-

dern

as

' d

räk

ter.

1 B

ekan

ta

för

si

na

vack

ra

och

o

rigi

nel

la

drä

kte

r är

o äv

en '

de

flit

iga

o

ch

kon

stfä

rdig

a

bö

nd

ern

a i

Sch

war

zwal

ds

un

dan

göm

da

dal

ar.

LINET KRÄVER MYCKET ARBETE INNAN RÅVARAN KAN SÄLJAS Dessa wiirttembergska bönder ha skördat lin och bearbeta nu råvaran för marknaden. I all-mänhet använder man numera moderna metoder, men en del av arbetet utföres ännu mången-städes för hand. Mannen på bilden är sysselsatt med att bråka linet. Odlingen av lin och hampa, som huvudsakligen bedrives i sydvästra Tyskland, är i våra dagar relativt obetydlig.

INTERIÖR FRÄN ETT BURGET ALLMOGEHEM PÄ RUGEN Riigen, som ända till 1815 tillhörde Sverige, är den största tyska ön i Östersjön. Denna ö är be-kant för sina vackra kritklintar. Vid Arkona och Stubbenkammer bildar kritan två utsprång i havet, vilka förenas av ett lågt näs. Innanför detta näs sträcker sig en strandsjö, som står i. förbindelse med öppna havet. Från det pommerska fastlandet skiljes ön av Strelasundet..

521

VACKRA GAMLA HUS MED KORSVIRKESGAVLAR VID RHENFLODEN Rhendalen är bekant icke blott för sina naturscenerier, utan även för sina stolta borgar och ålderdomliga, pittoreska städer, där höga korsvirkesgavlar med snidade bjälkar och fönsterpos-ter fängsla den resande främlingens öga. På bilden här ovan se vi en typisk småstadsgata. Mitt på gatan håller en stor, tung oxvagn, som i någon mån påminner om en höskrinda.

522

DE

T

LÄ

MP

LIG

AS

TE

S

KO

LR

UM

ME

T.

DE

SSA

T

YS

KA

G

OSS

AR

H

A

ÅSK

ÅD

NIN

GSM

AT

ER

IAL

I

NA

TU

RE

N

SJÄ

LV

D

et

tysk

a sk

olv

äsen

det

åtn

jute

r et

t st

adga

t an

seen

de.

L

ärar

kåre

n u

tmär

ker

sig

gen

om s

in g

run

dli

ga u

tbil

dn

ing

och

sin

a su

nd

a p

edag

ogis

ka

pri

nci

per

. D

etta

om

döm

e gä

ller

såv

äl l

ärd

omss

kola

n

som

fo

lksk

olan

. D

e st

ora

tysk

a p

edag

oger

nas

id

éer

ha

vun

nit

bea

kta

nd

e i

mån

ga

and

ra l

änd

er.

Tys

kar

na

ha

icke

b

lott

fö

rfat

tat

d

igra

b

öck

er

i p

edag

ogi

ken

s te

ori

, d

e h

a äv

en

i d

et

pra

ktis

ka

skol

arb

etet

fö

rstå

tt

till

ämp

a d

en

mo

der

na

psy

kolo

gin

s o

ch

hyg

ien

ens

led

and

e gr

un

dsa

tser

. E

tt

gott

ex

emp

el,

på

verk

ligt

su

nd

oc

h

förn

uft

ig

un

der

visn

ing

erb

jud

er

oss

fril

uft

slek

tion

en

på

bil

den

h

är o

van

.

VIII. 2. 523

TYSKLAND

faktorer spelat in och än samverkande, än korsande varandra, bidragit till danin-gen av den tyska folkkaraktären i dess olika skiftningar. Det särskilt för mel-lersta och södra Tyskland utmärkande småstatsväsendet har utövat ett djup-gående inflytande på den politiska och kulturella utvecklingen i dessa områden. Befolkningens trosbekännelse blev i många fall fastställd genom undersåtskapet. Cu-jus regio, ejus religio, fritt översatt: landsherren bestämmer religionen, vai den princip, som tillämpades vid valet mellan katolicism och protestantism. Så förblev befolkningen i de andliga kurfurs-tendömena vid Rhen katolsk, medan frankerna i Pfalz och Hessen i stor ut-sträckning antogo den lutherska tron. I våra dagar torde omkring fyra tionde-delar av tyska folket vara katoliker.

Konservativa åsikter och vördnad för all slags auktoritet påträffas överallt i Tyskland, kanske dock minst i sydväst, där franska frihetsidéer vunnit en viss anklang. Adelskapet har garanterat sin innehavare en särställning, men även den borgerlige kan, om han äger en titel, göra anspråk på större socialt an-seende än andra människor. Denna titel-dyrkan, som många andra folk förlöjliga, är dock i grunden ett uttryck för den ganska sunda tanken, att mannen bör hedras för sina eller sina fäders förtjänster, och titeln och adelsvärdigheten är blott ett yttre tec-ken på denna uppskattning. Den tyska kon-servatismen har även inverkat på kvinnans ställning. Före världskriget var det för vida kretsar nästan en trossats, att hon icke behövde befatta sig med andra ting än de tre k:na, d. v. s. Kirche, Kinder und Kliché. Under de senaste åren har på detta som på så många andra områden en formlig omvälvning i åsikter och livs-föring ägt rum.

Den tyska konservatismen gör sig sär-skilt gällande i studentlivet med dess stränga hederslagar och invecklade cere-moniel. Duellen hade blivit snart sagt en metod för studentens uppfostran. Det säges, att gamla tyska studenter, som un-der kriget sökte sig hem över havet, täm-ligen säkert blevo igenkända av fienden på de karakteristiska sabelärren i ansiktet.

Ingenting gåve emellertid en vrångare bild av verkligheten än att som huvud-karakteristika för tyskt studentliv an-föra sabelfäktning och bier-aftnar. Som härdar för vetenskaplig utbildning och självständigt forskningsarbete åtnjuta flertalet tyska universitet sedan gam-malt ett stadgat rykte.

Den mest berömda av alla universitets-städer är Heidelberg, med ett utomordent-ligt läge i Neckardalen, där den öppnar sig mot Rhenslätten. Över dess tegel-täckta hus resa sig ålderdomliga kyrkor. De storartade slottsruinerna locka många turister till Heidelberg. Icke mindre ryktbar som arkitektonisk sevärdhet är domen i Köln. Denna kyrka grundlades år 1248, men blev ej fullt färdig förrän år 1880. Om Kölndomen finnes en gammal saga. Byggmästaren, som skulle rita den, blev uppmanad att göra något enastå-ende. Förgäves utarbetade han den ena ritningen efter den andra. Ingen tycktes honom motsvara det ideal, han uppställt. Trött och nedslagen satte han sig en dag vid flodstranden. Då sällade sig en främ-ling till honom. »Ni är bedrövad», sade denne, »emedan ni icke kan göra en teck-ning, som riktigt motsvarar ert ideal». Och med dessa ord tecknade han hastigt i sanden en underbart vacker skiss. Bygg-mästaren började genast kopiera den. »Halt», sade främlingen, »i utbyte mot denna idé måste ni ge mig er själ.» Bygg-mästaren, som nu såg med vem han hade att göra, åkallade Guds namn, och den lede frestaren försvann, kvarlämnande sin teckning i sanden.

En verkligt stor nation. Det ärorika Köln, romarnas Colonia

Agrippina, som icke lever på sina histo-riska minnen, utan på sin köpenskap och industri —• det är en av Tysklands allra största handelsstäder — utgör ett prov bland många andra på den förening av gammal, estetisk kultur och modern, ekonomisk intensitet, som utmärker Tysk-land. Politiskt är den tyska republiken icke ens tillnärmelsevis så mäktig som kej-sardömet, men tyskarna ha förblivit en stor nation, icke blott genom sitt antal, utan även genom sina prestationer.

524

London v ä r l d s h a n d e l n s b r ä n n p u n k t

Storbritanniens huvudstad har länge varit världens största stad och först under de senaste åren i invånarantal överflyglats av New York. Polisdistriktet Stor-London, Greater London, sträcker sig över ett område av nästan 1,800 kvktn och har en folk-mängd på över 7,6 milj. personer. Efter världskriget har London nödgats avstå något av sin absoluta härskarställning på penningmarknaden åt New York, men man behöver blott med blicken överfara de väldiga hamnanläggningarna och det myllrande livet i City för att inse, att det fortfarande går i spetsen för den mellanfolkliga handeln.

DET FÖRSTA intryck vi mottaga vid ankomsten till brittiska rikets huvud-

stad skapas av dess ofantliga storlek och myllrande trafik, vilka nogsamt låta oss förstå, att vi befinna oss i medelpunkten för en världsmakt. Därnäst lägga vi märke till en välmåga, ett överflöd, som i förstone oundvikligen måste förvirra en besökare från ett fattigare land. Till respekten bidrager slutligen en mångfald av historiska minnen, som i nästan obru-ten följd sträcka sig ned till den romerska erövringens tider.

Det keltiska Dlyn-din ovanför Thames' mynning var en livlig handelsplats redan vid tidpunkten för Julius Caesars land-stigning på Britanniens kust, och när de romerska legionerna fyrahundra år senare bröto upp, lämnade de bakom sig en blomstrande stad, omgiven av massiva befästningsvallar och genom präktiga vä-gar förbunden med de inre delarna av landet.

Romarnas London.

Detta romerska Dondinium vid högra stranden av Thames omfattade största delen av våra dagars City of Dondon, och stadsportarnas namn leva ännu kvar i namnen på de gator, som fordom ledde genom dem: Aldgate, (gate = port på engelska), Bishopsgate, Moorgate, Alders-gate, Cripplegate, Newgate och Dudgate. Av konkreta minnen från den romerska tiden äro att nämna ett litet romerskt bad i det nuvarande Strand Dane (det stora offentliga badet låg sannolikt i Creed Dane), lämningar av stadsmuren samt tal-rika skulpturer, mosaiker, väggmålningar och gravar, vilka tid efter annan genom uppgrävningar bragts i dagsljuset.

Normandernas London. Av angelsaxarnas London finnes så

gott som ingenting kvar. Ytterst lyck-ligt lottade äro vi däremot i fråga om den normandiska tiden, vilken vi erinras om genom många monumentala minnesmär-ken. Hedersplatsen bland dessa tillkom-mer Tower, känt av varje Londonfarare och för visso en av de intressantaste his-toriska platserna i vår världsdel.

Tower byggdes av Vilhelm Erövraren för att tjäna som stöd för hans välde över staden. Fästet växte större och större under tidernas lopp och kom att spela en stor roll under de förhärjande inre stri-der om makten, som fyllt så många blad i Englands historia. För eftervärlden står Tower i främsta rummet som stats-fängelse, icke som härskarbostad, och minnet av dem, som försmäktade i livs-lång fångenskap i den dystra borgen eller lämnade den blott för att mista huvudet på avrättningsplatsen på Towerberget, finnes bevarat i gripande inskrifter, ris-tade av förtvivlade händer i dess ogenom-trängliga murar.

Andra minnen från den normandiska tiden äro S. Margaret's Church norr om Westminster Abbev, anlagd av Edward Bekännaren, rundkyrkan i Temple Church, kryptan i Bow Church och vissa delar av S. Bartholomew the Great, en av de vack-raste kyrkorna i England. En normandisk relik, som bestod ända till år 1825, var den första stenbron över Thames, London Bridge, påbörjad år 1176.

Westminster Abbey. Under 1200-talet uppfördes huvudde-

larna av Westminster Abbey, som ej sedan dess förändrats stort i sin yttre gestalt-

525

KLEOPATRAS NÅL, EN EGYPTISK RELIK I VÅRA DAGARS LONDON Den vackra Victoria Embankment prydes av många monument och minnesmärken, men intet av dem är av större intresse än denna höga granitobelisk, som för vidpass 3,500 år sedan restes i det gamla Egypten av den mäktige härskaren Thotmes III. År 1877 bogserades den från Alex-andria till London i en jättestor trälåda. På sin nuvarande plats upprestes obelisken år 1878.

526

St Paulskatedralen är en skapelse av den berömde arkitekten sir Christopher Wren. Grundstenen lades år 1675, men först trettiofem år senare blev det väldiga templet fullbordat. Katedralen är byggd i renässansstil och behärskas helt av den vackert välvda kupolen, över vilken är byggd en lanternin, som avslutas med en gyllene kula och ett kors.

ST PAULSKATEDRALEN SEDD FRÄN FLEET STREET

527

LONDON

ning. Englands stolta Valhalla är värt den kärlek, varmed det omfattas av na-tionen; det ges intet annat ställe, där man erhåller ett så starkt intryck av konti-nuiteten i engelsk historia. Men ännu tarvas det en genomgripande rensning bland monumenten, som skockas i helge-domens inre, för att detta intryck skall framstå helt och oblandat. Westminster Abbey rymmer i detta nu alltför många monument, resta över personer, vilka in-för historiens dom mist all den glans som omgett dem i livet, och det vanprydes av alltför många oformliga marmorblock, mer ägnade att åskådliggöra de efter-levandes brist på smak än den hädan-gångnes förtjänster.

Plantageneternas London. Det lönar sig att vandra kring i staden

på spaning efter andra minnen från Plan-tageneternas Dondon. Egendomliga små öppna platser stå kvar efter gårdarna till forna kyrkor och kloster, och talrika gatu-namn föreviga minnet av palats, som en gång tillhört högadeln och den burgna borgarklassen. Vid slutet av medeltiden var Dondon en av de mest lysande stä-derna i Europa. Det är föga troligt, att vår tids Paris, Rom eller Florens er-bjuda främlingen en mer fängslande bild än den forna dagars turister mottogo av staden vid Thames före Henrik VIII. Kyrkor och kloster tävlade med varandra i konstfull utsmyckning och dyrbara skat-ter, det snabbt växande välståndet kas-tade en prägel av fest och glans över bor-garnas liv. En venetiansk resande, som besökte Dondon mot slutet av tretton-hundratalet, räknade icke mindre än fem-tiotvå guldsmedsbutiker vid Strand, »så fullproppade med silverkärl och andra dyrbarheter, att alla affärer i Rom, Milano, Florens och Venedig tillsam-mans ej kunde uppvisa något liknande.» Dordmayorn, fortsätter vår sagesman från lagunstaden, hålles lika högt i ära som dogen av Venedig, och hans stora middag är redan en institution. Minst ett tusen personer taga del i den, och det är ingen ände på överflödet av mat och dryck. — Engelsmännen hava som bekant alltid gjort skäl för sig vid bordet.

Mycket har förändrats sedan dess. Fordmayorn är visserligen alltjämt en be-tydande man i staten, och han håller fort-farande sin årliga middag i Guildhall, till vilken numera icke ettusen, utan tvåtusen personer äro inbjudna. Men kyrkorna och klostren försvunno med reformationens införande, och societets- och nöjeslivet började redan under Stuartarnas tid i allt större utsträckning draga sig västerut till de kvarter, som äro sammanförda under benämningen Westend. Våra dagars City bär helt prägeln av att vara affärscentrum i Europas största handelsstad. Transak-tioner uppgående till miljontals pund av-slutas dagligen vid dess smala, gammal-dags gator och runt den öppna plats, som omgärdas av Bank of England, Kungliga börsen, utanför vilken hertigen av Wel-lingtons ryttarstaty är placerad, samt Mansion House, lordmayorns ämbets-bostad. Oräkneliga banker, försäkrings-och affärskontor äro sammangyttradc i omedelbart grannskap till dessa huvud-byggnader. Varje morgon strömma tio-tusentals män och kvinnor från alla vä-derstreck till City för att efter välförrättat dagligt värv återvända till sina hem i förstäder och avlägsnare stadsdelar. City är så helt ägnat affärslivet, att det efter kontorstidens slut i det närmaste liknar en obebodd stad. Diksom till protest mot köpenskapen runt omkring höjer sig i strängt manande resning den mäktiga St Paulskatedralen, den protestantiska kristenhetens största kyrka, ett mäster-verk av den store arkitekten Christopher Wren.

Om vi taga vägen till Westend längs Fleet Street, pressens gata, vid vilken de flesta av Londons större tidningar hava sina lokaler, komma vi först till den liv-liga gatan Strand, där vi bland teatrar, hotell och lyxbutiker upptäcka tvenne värdiga gammaldags kyrkor — St. Mary-le-Strand och St Clement Danes. Mellan Strand och den trädplanterade Victoria Embankment, som löper utmed Thames' strand, ligger det väldiga Somerset House, byggt på platsen för det palats, som i mitten av 1500-talet uppfördes av den stolte riksföreståndaren, hertigen av So-merset, morbror till konung Edvard VI.

528

HUS VID HIGH HOLBORN FRÄN DROTTNING ELISABETS TID Mitt emot Gray's l im Road ligger det gamla Staple Inn, som restaurerades år 1886. Huset är försett med spetsiga gavlar och fasad av trä. Kvarteren kring High Holborn undgingo den stora branden år 1666, och där kan man ännu finna ålderdomliga byggnader. Monumentet mitt på gatan förevigar minnet av i världskriget stupade soldater vid Kungliga Fusiljärregementet.

TRAFIKCENTRUM OXFORD CIRKUS OCH UPPER REGENT STREET Oxford Circus har uppstått genom föreningen av Oxford Street och Regent Street. E n av de för-nämsta butikerna vid denna plats är Louvre, en filial av det berömda parisiska handelshuset. Vid Upper Regent Street ligger Polytekniska institutet, som räknar bortåt 15,000 lärare och elever. Där Oxford Street fortsättes av Langham Place synas tornet och spiran på All Soul's Church.

529

CENOTAFIET TILL MINNET AV STORBRITANNIENS DÖDA KRIGARE A v alla de monument, som London vimlar av, är Cenotafiet måhända det värdigaste och i all sin enkelhet det vackraste. Cenotafiet restes till minnet av de behjärtade män, som under världskriget gåvo sitt liv i kampen för sitt land. Det vackra monumentet står i Whitehall mitt emot kolonialministeriets ståtliga byggnad, som vi kunna se till vänster på bilden.

PARLAMENTSBYGGNADERNA SEDDA FRÅN STRANDEN AV THAMES Det väldiga byggnadskomplex, där Englands lagar komma till, är beläget i stadsdelen West-minster strax invid vänstra Thamesstranden. Det stora tornet i dess sydligaste del kallas Victoriatornet; det ryktbara tornet Big Ben ligger i norr. Till höger på denna fotografi skymta vi en del av Westminsterbron, till vänster det ärevördiga Westminster Abbeys bägge torn.

DEN LIVLIGA LIVERPOOL STREET-STATIONEN Varje morgon mellan klockan åtta och tio strömma tusentals män och kvinnor ur de stora järn-vägsstationerna, dit de kommit med tåg från sina hem i förstäderna. E n fotografi, som tages på eftermiddagen mellan fem och sju, företer i det närmaste samma bild, blott med den skillnaden att vi då se de myllrande människomassorna försvinna in i de stora järnvägsstationerna.

531

LONDON

Somerset House inrymmer nu ämbets-verk, lydande under finansministeriet, sta-tistiska byrån och King's College. På den öppna platsen Charing Cross stå vi i centrum för polisdistriktet Stor-London. Direkt förbunden med Charing Cross är den vidsträckta Trafalgar Square, som med sin skyhöga Nelsonpelare, sina springbrunnar och statyer är en av de vackraste platser man kan finna i Dondon.

Norr om Trafalgarplatsen ligger Na-tional Gallery, rymmande storartade ta-velsamlingar. Det bredvidliggande Na-tional Portrait Gallery ger oss tillfälle att i en räcka porträtt av engelska konungar, statsmän, krigare, skalder och veten-skapsmän följa grunddragen i Englands historia under Nya tiden. Vandra vi ett stycke åt öster, träda vi in i en annan at-mosfär. Här stöta vi på Covent Garden, centrum för Londons frukt-, grönsaks- och blomsterhandel. Covent Garden vaknar till liv i arla morgonstund, medan de flesta av stadens invånare ännu ligga i sina bäddar.

Längre norrut reser sig bakom en väldig pelarportik British Museum, en outtöm-lig källa till vetande och forskarglädje för kunskapssökande från alla delar av världen.

Whitehall och Cenotafiet. Låtom oss återvända till Trafalgarplat-

sen. I sydlig riktning från denna löper den breda gatan Whitehall, som har sitt namn efter ett kungligt palats, förstört av eld i slutet av 1600-talet. Här finna vi utrikes-, inrikes- och kolonialministe-rierna, ministeriet för Indien, krigsminis-teriet, amiralitetet samt arméns general-inspektörs residens. Vid den lilla tvär-gatan Downing Street ligga finansminis-teriet och brittiska premiärministerns offi-ciella bostad. Sedan världskriget prvdes Whitehall av ett vackert monument —• Cenotafiet, rest till minnet av de i kriget stupade, »the glorious dead». Varje år firas vapenstilleståndsdagen med en hög-tidlig ceremoni vid den i all sin enkelhet storslagna minnesvården över de tappra män, som offrade sina liv till fosterlan-dets försvar.

Låta vi blicken löpa fram längs White-hall, varsna vi i bakgrunden av gatan

Westminster Abbey och S. Margaret's Church samt vid sidan av dem Parla-mentshuset, förenat till en arkitektonisk helhet med Westminster Hall. Omgiven av dessa monumentala byggnader, är Parlament Square utan tvivel den i arki-tektoniskt hänseende mest betydande platsen i hela London.

De kungliga residensen. London har många kungliga palats,

av vilka dock intet motsvarar de förvänt-ningar man vore benägen att ställa på huvudstaden i världens mäktigaste monar-kiska stat. Buckingham Palace, konun-gens slott, kan på intet vis mäta sig med de väldiga byggnadskomplex, i vilka Tysklands och Rysslands forna härskare hade sin bostad. Det äldsta av de nu-varande kungliga residensen är St Ja-mes' Palace, som delvis stammar från Henrik VIII:s tid. Marlborough House, byggt år 1710 av Chr. Wren åt den store fältherren Marlborough, inköptes i bör-jan av 1800-talet av kronan och har i långa tider varit bostad för brittiska rikets tronarvinge. Kensington Palace, bebott av andra medlemmar av kungafamiljen, är säkerligen ett av de mest anspråkslösa kungliga residens man kan föreställa sig.

En följd av världskriget och den hårda beskattningen redan under åren därför-innan är, att ytterst få av högadelns prakt-fulla privathotell numera äro i sina tidi-gare ägares besittning. De flesta av dem hava sålts till rika amerikaner, inrättats till muséer eller övertagits av regerings-departement. Det kanske mest beklag-liga momentet vid denna process är att den beledsagats av en jämn utströmning av oersättliga konstskatter till guldlandet på andra sidan Atlanten.

Surrey. Den stora och folkrika stadsdelen

Surrey ligger på södra stranden av Thames. I huvudsak uppvuxet under de senaste tvåhundra åren, har Surrey ytterst få byggnader från medeltiden; bland dessa finnas dock tvenne så märk-liga som Lambeth Palace, där ärkebis-kopen av Canterbury har sitt residens, och biskopskyrkan St. Saviour. Områ-

532

PAR

K L

AN

E,

DÄ

R M

AN

FIN

NE

R W

EST

EN

DS

RIK

AST

E I

NV

ÅN

AR

E O

CH

SÄ

MST

A A

RK

ITE

KT

UR

D

en

vid

pas

s en

oc

h

en

hal

v k

ilo

met

er

lån

ga

Par

k

Lan

e li

gger

ös

ter

om

Hyd

e P

ark

, o

ch

invå

nar

na

i d

e ö

vre

vån

inga

rna

ku

nn

a gl

ädja

sig

åt

en

av d

e va

ckra

ste

vyer

Don

don

har

att

bju

da

på.

H

use

n,

av v

ilk

a m

ånga

bet

inga

de

hö

gsta

hyr

or

i h

ela

stad

en,

äro

av a

lla

dim

ensi

oner

frå

n d

et m

äkti

ga

Dor

ches

ter

Hou

se'

vid

S

tan

ho

pe

Gat

e ti

ll

hö

ga,

smal

a b

yggn

ader

, u

tfö

rda

i e

n m

ångf

ald

oli

ka

stil

ar.

Par

k L

ane

är p

uls

åder

för

tra

fik

en f

rån

Mar

ble

A

rch

til

l H

yde

Par

k C

orn

er.

Gat

an b

ild

ar

även

väs

tra

grän

sen

för

den

fö

rnäm

a s

tad

sdel

en M

ayfa

ir,

som

i g

ångn

a ti

der

va

rit

en l

ivli

g m

arkn

adsp

lats

.

533

UNDER TRÄDEN VID ROTTEN ROW I HYDE PARK I västra London finns det två parker, som äro åtskilda från varandra blott genom ett staket. Dessa parker äro Kensington-trädgården och H y d e Park, som fordom var den förnäma världens samlingsplats i högre grad än nu. Den mest kända ridvägen är Rotten Row. Det besynnerliga namnet är högst sannolikt en förvrängning av det franska »Route du Roi» — Konungens väg.

534

BARNEN LEKA I SANDEN I ST JAMES' PARK Det finns få storstäder i Europa, som så vä l sörjt för barnens trevnad som jättestaden v id Tha-mes. I somliga av Londons parker äro särskilda områden reserverade för det yngsta släktet. D e t t a är exempelvis fallet med St James' Park, där det finnes en av en låg mur omgiven sand-plan, vari de uppsluppna barnen kunna bygga slott — eller gräva en tunnel till Australien!

OM MAN EJ=KAN FARA; TILL KUSTEN BÖR MAN BESÖKA FULHAM PARK Fulham Park erbjuder Londonborna en ersättning såväl för havet som för stranden. Där finns en 'damm, till vilken under [heta sommardagar ett otal små barn, av vilka många aldrig hava inandats verklig sjöluft, komma för. att simma och ro. I dammen behöva de icke v a r a 1 rädda; formväxlingarna ^mellan ebb och flod, under vilka vat tnet kan bl iva för d j u p t .

.'135

LONDON

dena närmast Thames äro ägnade han-deln och industrin: hamnanläggningar, fabriker och varumagasin möta en så långt ögat når. Dängre söderut kommer man till kvarter, upptagna av bonings-hus, huvudsakligen bebodda av personer tillhörande medelklassen.

De offentliga monumenten i London. Engelsmännen lida lika litet som andra

folk av nationell självunderskattning, men det ges dock ytterst få bland dem, som vore över hövan angelägna om att draga främlingars uppmärksamhet till de offentliga monument, på vilka Dondon är så rikt. I fråga om konstnärlig ut-smyckning av gator och öppna platser står öriket sig slätt i jämförelse med det europeiska fastlandet. Också där vissa enskildheter äro lyckade, såsom exempel-vis i Albert Memorial, med kolossalstatyn av prinsgemålen, och minnesvården över drottning Victoria utanför Buckingham Palace, är helhetsverkan ofta otillfreds-ställande och stundom rent av grotesk. Högst hava engelsmännen utan tvivel nått, där konstnärens hand letts av strä-van efter enkla rena linjer, såsom i George III:s ryttarstaty, Gladstonestatyn i Strand, Yorkpelaren vid Waterlooplatsen, den redan nämnda Nelsonpelaren i Tra-falgar Square och framför allt kanske Cenotafiet i Whitehall.

Londons förnämsta parker. Däremot äro Londonborna med rätta

stolta över de härliga parker, som mitt bland det moderna livets hets bjuda sta-dens invånare vederkvickelse och ro. Den leende St. James' park var fordom sank ängsmark, tillhörig ett hospital för spe-tälska. Henrik VIII och efter honom Karl II inlade stora förtjänster om par-kens tillkomst, men först Georg IV, som med alla sina brister hade en vaken blick för det sköna inom natur och konst, an-lade den vackra sjön, som nu gör St Ja-mes' Park till den vackraste av alla par-ker i Dondon.

Hvde Park, den berömdaste av dem, som jämte den därmed sammanhängande Kensingtonträdgården sträcker sig över ett område av över 600 acres, kringgär-

dades av Henrik VIII och tjänade under femtonhundratalet som, kunglig hjortpark. Där utspelas ej samma stilfulla skådespel nu som under drottning Victorias rege-ring, då en promenad i vagn eller en ritt på Rotten Row hörde till den förnäma världens dagliga vanor. Hyde Park har demokratiserats som så mycket annat i Dondon. Man ser visserligen fortfarande eleganta ryttare och ryttarinnor på dess ypperliga ridvägar, men den har också i stor utsträckning blivit medelklassens och den lägre befolkningens egendom, och där hållas ofta möten, vid vilka inhemska och utländska anarkister utslunga blod-drypande hotelser mot det bestående samhället.

Regent's Park, belägen norr om Hyde Park, är en skapelse av Georg III och Georg IV, och de byggnader, som omge den, bära prägeln av deras tid. Parken omsluter de zoologiska och botaniska trädgårdarna.

Londons avigsidor. Vill man studera skuggsidorna av Don-

donlivet bör man besöka slumkvarteren i stadsdelen Eastend norr om City. I Whitechapel och andra fabriksdistrikt, i judekvarteret och Clerkenwell möter man rad efter rad av nersotade grå-bruna tegelbyggnader med bakgårdar, där osnyggheten trotsar all beskrivning. Stanken är outhärdlig, människorna gå illa klädda, deras drag bära ett uttryck av dov förtvivlan, av modlös insikt om tillvarons intighet.

Dessa storstadens avigsidor röja sig kanske tydligare i Dondon än i någon annan europeisk huvudstad, och de synas icke enbart i Eastend. Också annor-städes i Dondon finner man bostads-kvarter, som verka onödigt fula och beklämmande, och man kan knappt värja sig för en känsla av förvåning över att de ej hysa en befolkning av idel revolu-tionärer. Man förstår att vida delar av världsstaden vid Thames kommit till under ett tidevarv, alltför ensidigt in-ställt på samlandet av rikedomar och full-komligt glömskt av det faktum, att en massa människor därunder berövades det mesta av det, som gör livet värt att leva.

536

Faraonemas land e g y p t e n o c h d e s s f o r n m i n n e n

Den bördiga Nildalen tävlar med landen kring Eufrat och Tigris om äran att vara härden för den äldsta kända odlingen på vår jord. I uppsatsen om Kairo hava vi fångat en skymt av våra dagars Egypten. Vi skola nu försätta oss ti l lbaka till det Egypten, som var en rik och mäkt ig stat under årtusenden före början av vår tidräk-ning. Minnet av segerrika faraoner och härsklystna drottningar finnes bevarat i monumentala byggnadsverk, livfulla reliefer och jättestora statyer. Det är dessa fornminnen, som göra Egypten till ett av de mest fängslande land en vetgir ig europé kan besöka, en aldrig sinande källa till upptäckarglädje och skönhetsnjutning.

DET ÄR Napoleon Bonaparte den moderna forskningen har att tacka

för sin kunskap om Egyptens forntid. Då den segerkrönte unge härföraren år 1799 inskeppade sig för sitt härnadståg till det sägnomspunna landet, medtog han icke blott krigsmanskap och kanoner, utan även en talrik skara vetenskapsmän, vilkas rön och upptäckter öppnat inblick i vad som timat för femtusen år sedan.

Det gamla Egypten sträckte sig från Nilens mynning till Assuan över ett om-råde av ungefär 25,000 kvadratkilometer och var sålunda intet stort land. Att det icke desto mindre lyckades tillkämpa sig ställningen som den främre Orientens mäk-tigaste rike berodde på dess otroliga bör-dighet, och denna åter var en frukt av Ni-lens årliga översvämning. Redan i mitten av tredje årtusendet före Kristus var väl-ståndet i Egypten stort; jordbruket gav rika skördar, handeln blomstrade. Ur denna ma-teriella jordmån sprang ett växande poli-tiskt inflytande, och då Egypten ungefär halvtannat årtusende före vår tidräknings början nådde böjdpunkten av sin makt, behärskade det ett välde, som sträckte sig från den fjärde Nilkatarakten till Eufrat. De underkuvade folken tillförde Egypten ofantliga rikedomar i form av krigsbyte, tribut och handelsvaror. Egyp-tiska skepp och karavaner färdades till Kreta, Cypern, Grekland, Babylonien och Syrien. För egyptern framstod hans land som hela den civiliserade världen, och i sin härskare såg han jordens herre.

Pyramidbyggarna. En sen eftervärld är i tillfälle att be-

undra det forntida Egyptens kultur i väldiga byggnadsverk, vilka trotsat ti-

dens framfart. Främst i ålder komma pyramiderna, vilka härstamma från det gamla rikets tid. Den förste pyramidbyg-garen var sannolikt Zoser, tillhörande tredje dynastin. Zosers minne finnes be-varat i den ca 58 meter höga trappyra-miden vid Sackara, vari vi hava att se världens äldsta stora stenbyggnad. Den mest kända pyramidbyggaren är emeller-tid Cheops, vars gravpyramid vid byn Gise väster om Kairo som bekant är den största av alla pyramider och jordens väldigaste byggnadsve#k. Cheops pyramid beräknas innehålla 2,300,000 stenblock av i genom-snitt 2,5 tons vikt, och dess uppförande skall hava sysselsatt 100,000 arbetare under tjugo års tid. Äran att hava byggt den näst största pyramiden vid Gise till-kommer Cheops son Chefren, och den tredje stora pyramiden byggdes av dennes efterträdare Menkaure.

Ruinstaden Tebe. En två timmars ångbåtsfärd från Gise

uppför Nilen för oss till den plats, där en gång det gamla rikets huvudstad Memfis varit belägen. Det enda, som återstår av Memfis forna storhet, är en kullstörtad jättestaty av Ramses II, omgiven av glesa palmdungar.

Ytterst intressanta äro däremot de fornlämningar, man finner i Karnak och Luxor, vilka ligga på platsen för det forna Tebe, som under tusen år var det egyptiska rikets lysande huvudstad. Väster om Tebe lät Mentuhotep II ung. 2,000 år f. Kr. bygga ett terrasstempel, vars grundplan alltjämt kan skönjas. Bland andra be-römda minnen från det mellersta rikets tider böra framhållas klippgravarna i Beni Hasan, belägna på högra Nilstranden ca

537

JAKTSCENER PÄ TEMPELMURARNA I MEDINET HABU Ungefär en kilometer från de ryktbara Memnonstoderna ligger den lilla byn Medinet Habu, där man finner ruinerna av tvenne tempel, uppförda av Ramses I I I , som härskade över Egypten under förra hälften av tolvte århundradet före Kristus . Murarna i den större av de båda helge-domarna äro smyckade med reliefer, vilka livfullt återgiva scener från härskarens jakter.

538

TVENNE TJÄNARINNOR, skulpterade i trä och målade i granna färger, höra till de rikt givande fynd man gjort i den faraoniske skattmästaren Mehenkwetres omkring 4,000 år gamla grav. V i hava på sjuttonde sidan av detta arbete återgett några skickligt utförda båtmodeller, som uppbevarats för sena tiders barn i samme egyptiske stormans sista vilorum.

539

PTOLEMAIOSBÅGEN står v a k t utanför det ståtliga tempel, som uppförts till månguden Konsus ära. Bågen är täckt med bilder av Ptolemaios I I I , hembärande offer åt Tebes gudar. Ptolemaios I I I var en duglig och segerrik härskare under tredje århundradet före den kristna tidräkningen, som av sitt tacksamma folk erhöll tillnamnet Euergetes, »välgöraren».

540

STENBELÄTEN I AMONTEMPLET I KARNAK Dessa båda statyer höra till de märkligaste lämningarna i Amontemplet i Karnak, det största av det gamla E g y p t e n s tempel. Gestalten t i l l vänster i den vänstra gruppen torde föreställa guden Osiris, till höger T h o t m e s I I I , vars erövringar skildras i reliefer på helgedomens murar.

230 km söderut från Kairo. Gravkamrar-nas väggar äro rikt dekorerade med mål-ningar, vilka ge ett imponerande vittnes-börd om sina upphovsmäns förfarenhet och smak.

Högst nådde den fornegyptiska bygg-nadskonsten under det nya rikets tider, då skattkammarens tillgångar medgåvo en byggnadsverksamhet av hittills osedd om-fattning. En härlig skapelse från ungefär år 1500 är ett terrasstempel i Der el-Bahri, uppfört av drottning Hatsepsut efter mön-ster av Mentuhotep II:s redan nämnda terrasstempel. En serie reliefer ger här en åskådlig bild av en handelsexpedition till riket Punt på Somalikusten. Ett annat minne av drottning Hatsepsut är en 29 meter hög obelisk i Karnak.

Drottning Hatsepsut överträffades dock som byggmästare av sin gemål Thotmes III, som efter hennes frånfälle utvecklade sig till en av Egyptens största härskare. Efter sina segerrika fälttåg i Asien och

Nubien satte han i gång en storartad byggnadsverksamhet.

Det är till icke ringa grad Thotmes III:s tillbyggnader, som gjort Amons tempel till Karnaks största sevärdhet. Vid ko-nungens trettioårsjubileum restes till hans ära ett flertal obelisker, av vilka två ställ-des upp i Karnak. Den ena av dessa är förstörd, den andra, som var 32 meter hög och bar inskriften: »Thotmes som i spetsen för sin här med segerrik makt skridit över Eufrat», hava vi sett på At-meidan i Konstantinopel, dit den fördes av kejsar Konstantin den store.

Amons tempel är som antytts den för-nämsta av byggnaderna i det forna Tebe. Det tillkom under en byggnadsperiod från vidpass år 2,000 f. Kr. till ptolemaiertiden och kan yvas med att vara världens största tempelanläggning. När vi se de väldiga pelarna i den ryktbara hypo-stylen, de ofantliga stenblock, av vilka templets murar och torn äro uppförda, de

. .

542

BLAND RUINERNA AV GUDINNAN HATORS TEMPEL, Fyrtiofem kilometer norr om Tebe ligger på västra Nilstranden b y n Dendera, s o m f o r d o m v a r i t en betydande stad, men numera är bekant främst för sina storslagna tempelruiner. Det största templet är helgat åt gudinnan Hator. N y b y g g n a d e n av t e m p l e t paborjades av ^ o l e m a i o s X m och slutfördes av kejsar Nero. Templets murar äro smyckade med praktfulla reliefer.

FARAONERNAS LAND

jättelika statyerna, kun-na vi blott häpna över att allt detta byggdes på en tid långt innan lyftkranar och andra tek-niska hj älpmedel f unnos till. Vi veta icke vad vi skola beundra mer — snillet hos de forna da-gars arkitekter, under vilkas inseende templet kom till, eller tålamodet och färdigheten hos de konstnärer, som prytt det med sina reliefer.

Vid ett besök i Kar-nak få vi ej heller för-summa det av Amenho-tep III åt gudinnan Mut uppförda templet. Amenhoteps största verk som byggherre är dock Amons tempel i Luxor, som otvivelaktigt är den vackraste av det gamla Egyptens helgedomar. Det enda som står kvar efter konungens eget gravtempel på västra .Nilstranden är de båda ryktbara »Memnons stö-der», vilka av greker och romare falskeligen an-togos föreställa guden Memnon, medan de i verkligheten voro kolos-salstatyer av konungen själv. Enligt gammal folktro ger den ena stö-den varje dag vid sol-uppgången från sig ett sällsamt kla-gande ljud.

Amenhotep IV, som i början av fjor-tonde århundradet f. Kr. besteg Egyptens tron, genomförde en djupgående religiös omvälvning. Hän berövade Tebes skydds-gud Amon ställningen som rikets huvud-gud och upphöjde till dennes plats den i Heliopolis dyrkade solguden Re, vilken enligt kungligt påbud under namnet Aton skulle dyrkas som rikets ende gud. I anslutning till denna reform ändrade ko-nungen sitt eget namn, som betydde

M U R A R E I A R B E T E PÄ EN J Ä T T E S T A T Y Denna bild från femtonde århundradet före Kristus visar oss arbe-tare i färd med att giva den sista smörjeisen åt en jä t testaty av Thotmes I I I , omgiven av byggnadsställningar. E n av männen glättar härskarens krona, två andra ciselera bröstet och fötterna.

»Amon är tillfreds», till Echnaton, »Det är solskivan till behag», och till ära för »den ende guden, den levande store Aton», uppförde han på ett avstånd av 450 kilo-meter i nordlig riktning från Tebe en ny stad, vilken han prydde med härliga tempel och palats. Vid ett besök i byn El-Amarna kunna vi beundra lämnin-garna av dessa byggnadsverk, där utsökt vackra målningar och skulpturer ge oss en föreställning om deras forna prakt.

Redan Echnatons svärson Tutankamen nödgades emellertid i hörsamhet mot det

543

NÅGRA AV FYNDEN I MEHENKWETRES GRAV E t t av de mest givande fornfynden i E g y p t e n är upptäckten av Mehenkwetres grav, som ägde rum år 1920. I den egyptiske stormannens vilostad har man funnit ett otal figurer av alla slag, som avsevärt bidraga till vår kännedom om livet i det gamla Egypten för fyratusen år sedan. På bilden här ovan se vi ett spannmålsmagasin samt modeller av båtar och roddare.

Amontrogna folkets vilja återinföra dyr-kan av Amon som statsgud. Samtidigt flyttades residenset tillbaka till Tebe, som sålunda åter blev rikets huvudstad.

Med den ärorika igxle dynastin (1350— 1167) inföll ånyo en lysande period i Te-bes byggnadshistoria. Den andre härska-ren av denna dynasti, Seti I, har stadfäst sitt minne genom praktfulla tillbyggnader till Amons tempel i Karnak och uppfö-randet av sitt eget dödstempel i Kurna, vars väggar smyckades med konstfullt ut-förda reliefer. En ännu större byggherre var Setis son, den krigiske Ramses II, som igångsatte storstilade byggnadsarbe-ten såväl i Tebe som i andra betydande städer i landet. Ruinerna av hans döds-tempel, Ramesseum, äro bland det mest

storslagna man får se i Tebe. Ramses II:s självförhärligande har tagit sig ut-tryck i uppresandet av ett otal statyer av sig själv. Den mest berömda av dessa är en staty av svart granit, som nu förvaras i Turin, men den överträffas i storvulen kraft av de fyra jättestatyer, som flankera ingången till det väldiga templet i Abu Simbel.

Ramses III torde kunna anses som den siste av det gamla Egyptens stora bygg-herrar. Bland hans skapelser märkas ett Amontempel i Karnak samt tvenne tem-pel, uppförda till ära för gudarna Konsu och Sutech. Vill man ernå en rättvis upp-skattning av vad egypterna mäktade åstadkomma i det sista skedet av sin stor-maktstid, bör man emellertid styra kosan

544

545

ING

ÅN

GE

N T

ILL

DE

N K

LIP

PG

RA

V,

SO

M V

AR

IT D

EN

FA

RA

ON

ISK

E S

KA

TT

MÄ

STA

RE

N M

EH

EN

KW

ET

RE

S S

IST

A V

ILO

RU

M

På

den

na

bil

d

se

vi

den

sl

utt

and

e vä

g, s

om l

eder

up

p t

ill

ingå

nge

n t

ill

den

far

aon

iske

sk

attm

ästa

ren

M

ehen

kw

etre

s gr

av.

Ick

e lå

ngt

frå

n

det

ta s

täll

e h

ar

man

u

pp

täck

t en

gr

avk

amm

are,

in

neh

ålla

nd

e de

fi

gure

r so

m å

terg

es p

å si

dor

na

544

0.

54

6 o

ch s

om b

egra

vts

i n

ärh

eten

av

den

sto

re m

ann

en p

å d

agen

fö

r h

ans

jord

fäst

nin

g.

Det

va

r lä

nge

sed

i d

et g

amla

Eg

ypte

n a

tt v

id e

n ä

dli

ngs

död

låt

a sl

avar

, li

vsm

edel

, va

pen

och

div

erse

hu

sger

åd f

ölja

ho-

nom

i

grav

en,

på

det

at

t h

an

i en

an

nan

vä

rld

ic

ke

måt

te

beh

öva

fö

rsak

a

någ

on

tin

g av

d

et,

som

fö

rlän

at

han

s jo

rdis

ka

till

varo

d

ess

beh

ag.

DET ARBETAS FLITIGT I MEHENKWETRES SPANNMÅLSMAGASIN Denna bild ger oss en närmare inblick i Mehenkwetres spannmålsmagasin, som vi upptäckt bland föremålen på bilden på föregående sida. Spannmålsmagasinet är här fotograferat från ovan, och v i kunna konstatera att den faraoniske skattmästarens slavar ej äro i tillfälle at t ligga på lat-sidan. Längst till vänster se v i flitiga skrivare, som föra sin herres räkenskaper på papyrusrullar.

HURU BRÖDET BAKADES OCH ÖLET BRYGGDES I DET GAMLA EGYPTEN Man försummade intet för att göra Mehenkwetres tillvaro efter döden så angenäm som möj-ligt. H a n fick med sig i graven roddare, fiskare, slaktare, vävare, spelmän — alla utförda i häpnadsväckande naturtrogna modeller. På denna bild se vi i rummet till vänster kvinnor sysselsatta med a t t mala korn och baka bröd. I det andra rummet håller man på att brygga öl.

546

I DET VACKRA HORUSTEMPLET I EDFU Staden Edfu i övre E g y p t e n är bekant för sitt storslagna Horustempel, av vars rymliga förgård v i se ett avsnitt på bilden här ovan. Horustemplet stammar från ptolemaiernas t id och anses för den bäst bevarade av alla det gamla Egyptens helgedomar. I forn-egyptisk konst återgavs guden Horus vanligen med en människas kropp och en falks huvud.

547

»FA

RA

OS

BÄ

DD

» O

CH

IS

IST

EM

PL

ET

PÄ

ÖN

FIL

E I

NIL

EN

F

öre

byg

gan

det

av

d

amm

en

vid

A

ssu

an

och

d

et

där

på

följ

and

e

hö

jan

det

av

N

ilen

re

ste

sig

ön

Fil

e h

ögt

över

flo

den

s

yta

och

d

ess

bves

r-n

ader

sk

imra

de

i d

en b

lan

dan

de

sole

n,

om

giv

na

av

pal

mer

och

an

nan

vä

xtli

ghet

. N

u f

lyte

r

Nil

ens

vatt

en ö

ver

den

li

lla

ön,

som

st

un

dom

är

h

elt

och

];h

ålle

t o

vers

vam

mad

. D

en

vack

ra

pel

arb

yggn

aden

ti

ll

hög

er

på

ova

nst

åen

de

bil

d,

förb

i vi

lken

d

en

grac

iösa

fe

luck

an

lån

gsam

t gl

ider

, ar

ka

nd

u

nd

er

nam

net

»

Far

aos

bäd

d»

o

ch

ble

v al

dri

g fu

llb

ord

ad.

I li

kh

et

med

te

mp

let

till

vä

nst

er

var

den

hel

gad

åt

gu

din

nan

Is

is

548

V I D D E T T A S K Å P , som står i förrummet i Tutankamens grav, bidar en tjänarinna av trä, redo att vid minsta vink lyda sin döde härskares befallningar. Skåpets väggar äro beklädda med t jocka skivor av gediget guld, och de halvöppna dörrarna äro smyckade med målningar, som livfullt återge märkligare händelser ur Tutankamens och hans gemåls liv.

549

TUTANKAMENS GRAV har bland annat innehållit tvenne statyer av den döde härska-ren i övernaturlig storlek. Den ena av dem är över två meter hög och ger oss ett vackert prov på fornegvptisk konst. Den omgives av en mängd värdefulla föremål, avsedda att brukas av den hädangångne. På bilden här ovan se vi bl. a. en vackert sirad klädkista och några alabastervaser.

FARAONERNAS LAND

till den lilla byn Medinet Habu i närheten av Tebe, där man finner ruinerna av ett underbart Amontempel.

Bortom ruinstaden Tebe höja sig en rad kala berg mot den blå himlen, och väster om dem ligger den dystra »Konun-garnas dal», där faraonerna av i8:de, ig:de och 2o:de dynastierna ligga begravna. Här har man funnit Thotmes III:s, Amen-hotep III:s, Ramses II:s och många andra mäktiga härskares sista vilorum. Grav-kamrarnas väggar äro smyckade med mål-ningar och reliefer, av vilka vi kunna lära mycket om de gamla egypternas liv. Till de mest imponerande anläggningarna hör Seti I:s grav, som med sina gångar, pelar-hallar och gemak sträcker sig 140 meter in i berget. År 1922 upptäcktes Tutanka-mens grav, där man funnit ett otal intres-santa konstföremål från i8:de dynastins tid.

Av minnesmärken från det skede, då det ej längre var det egyptiska folket för-unnat att leva i den nationella självstän-dighetens tecken, äro att nämna vackra tempelbyggnader på ön File i Nilen och templen i Edfu, en stad vid vänstra Nil-stranden i Övre Egypten. Den för-nämsta helgedomen i Edfu är det stora, åt solguden Horus helgade tempel, vars byggnad i dess nuva-rande gestalt påbör-jades år 237 f. Kr. av Euergetes I och avslutades av Ptole-maios XIII år 57 f. Kr. Detta tempel an-ses vara det bäst bi-behållna av det gamla Egyptens byggnads-verk. Den rymliga

FORNEGYPTISK TRÄSKULPTUR Denna vackra träskulptur utfördes i det gamla E g y p t e n för mer än 4,000 år sedan.

förgården till templet omgives av trettio-två mäktiga pelare. Den första hypostyl-salen, kallad »försalen», uppbäres av ader-ton, den andra, känd under namnet »praktsalen», av tolv pelare. Till väns-ter om försalen ligger en kammare, vari Egyptens härskare plägade förrätta sin tvagning, innan han begav sig in i helge-domen. Väggarna i sanktuariet, temp-lets allra heligaste, äro smyckade med en följd av reliefer, vilka skildra de ceremonier, som föregå det högtidliga ögonblick, då Farao skådar solgudens bild. Sanktuariet omgives av en rad små kamrar, dels ägnade dyrkan av lägre gudomligheter, dels förvaring av före-mål, förknippade med Horuskulten.

Förutom Horus-templet finns det i Edfu ännu ett tempel från forna tider, näm-ligen »Födelsehuset», där guden Horus fö-delse firades under högtidliga former. Både byggnadernapå File och i Edfu förete spår av persiskt och grekiskt inflytande.

Ännu, yngre är det storslagna Hator-templet i Dendera, en 45 km norr om Tebe belägen by i Övre Egypten. Ny-byggnaden av temp-let påbörjades av Ptolemaios XIII och slutfördes under kej-sar Nero. . Den ro-merska insatsen i templets tillblivelse röjer sig i reliefer i det inre, på vilka man ser kejsarna Au-gustus, Tiberius Clau-dius och Nero för-rätta offer på forn-egyptiskt vis — en yttring av förvirrin-gen inom religionen under den romerska kejsartiden.

551

Fil ippinerna e n r i k ö v ä r l d o c h e n s t r i d s l y s t e n b e f o l k n i n g

Söder om Formosa ligger en stor ögrupp, omfattande mer än sjutusen öar av växlande storlek. Filippinerna, så lyder det namn ögruppen fortfarande bär efter en spansk konung, hava under tidernas lopp allt intill våra dagar varit en härd för krig, uppror och politisk oro. Malajerna erövrade en gång öarna efter vilda strider med en primitiv urbefolkning, spanjorerna gjorde sig i sin tur till herrar över malajerna. Filippinerna lydde i mer än 400 år under Spanien, tills de år 1898 tillföllo Förenta staterna, som gjort m y c k e t för a t t höja välståndet på öarna och u t n y t t j a deras rika resurser, men icke desto mindre hava att räkna med en självständighetsrörelse bland de infödda.

FILIPPINERNA bilda den nordligaste delen av ostindiska arkipelagen och

äro följaktligen av ödet begåvade med det mest gynnsamma läge man kan tänka sig. De skåda ut över en av de viktigaste handelsstråtarna i världen, stråkvägen till Fjärran Östern, och de befinna sig i nära grannskap till det väldiga kinesiska riket med alla dess obegränsade resurser. Många av Orientens viktigaste hamnar, bland dem Hongkong, Sandakan, Shang-hai, Saigon och Singapore, ligga på blott få dagars avstånd från Filippinernas hu-vudstad Manila, och ögruppens nuvarande herrar, nordamerikanerna, besinna med en viss oro det faktum, att sträckan Manila-Jokohama ej är längre än att den utan svårighet av nutida krigsskepp kan till-ryggaläggas på trettiosex timmar.

Filippinerna omfatta allt i allt 7,083 öar av växlande storlek, från små man-groveklädda holmar och skoglösa korall-rev till betydande öar som Duzon och Mindanao, av vilka den förra upptager mer än tredjedelen av ögruppens total-areal 297,9000 kvadratkilometer och så-lunda i storlek kan tävla med Kuba.

Likt de övriga öarna i den kedja, som sträcker sig från Japan till Sumatra, äro Filippinerna av vulkaniskt ursprung. Ögruppen har många verksamma vulka-ner, av vilka den farligaste är Mayon i södra delen av Luzon, vars ödeläggande utbrott för trettio år sedan ännu med skräck ihågkommes av infödingarna.

Rika naturskatter. Filippinerna äro utomordentligt rika på

naturtillgångar. Ungefär sex tiondedelar av ögruppens areal är täckt av skog, inne-hållande många värdefulla trädslag. Jord-

månen är bördig. De viktigaste produk-terna av jordbruket äro ris, hampa, soc-kerrör, kokosnötolja, kopra, kaffe och tobak. Vidsträckta guld-, koppar-, järn-och stenkolsfyndigheter erbjuda ett rikt fält för den företagsamhet, som vaknat till liv först under de tre decennier Förenta staterna haft öarna i sin ägo.

Malajisk invasion. I geografiskt och till en viss grad också i

etnologiskt hänseende höra Filippinerna till den malajiska inflytelsesfären, som under tiderna före européernas ankomst till de österländska farvattnen sträckte sig från Java och Sumatra över den ost-indiska övärlden ända till Kinas gränser. Den härdiga sjöfarande rasen översväm-made Filippinerna, underkuvade deras befolkning och påtryckte den sina ras-egendomligheter och i viss måtto också sin religion. Högst sannolikt var det ma-lajiska genomträngandet aldrig fullstän-digt: företaget skulle ha gestaltat sig för svårt för ett folk, som förnam havet som sitt rätta element och vid sin bosättning på fasta landet instinktivt höll sig till trak-terna närmast kusten.

Malajernas invasion utmynnade i ska-pandet av ett flertal småriken av vanlig malajisk typ. Sultaner eller rajor, sä-kert förskansade i sina kustbefästningar, behärskade öarnas handel och utövade i viss mån suveränitet över stammarna i det inre.

Snart randades den tid, då kinesiska köpmän begynte styra sina djonker mot Filippinernas palmklädda kuster. De gula männens osvikliga affärsinstinkt hade listat ut, att det här fanns stora möjlig-heter att skörda guld. Men det motta-

552

EN MOROKRIGARE MED SVÄRD OCH SKÖLD E h u r u flertalet av infödingarna på Filippinerna numera bekänna sig till kristendomen finns det ännu många hedniska stammar i det inre av öarna. På den stora ön Mindanao och i Sulu-arkipelagen bor ett mohammedanskt folk, känt under namnet moros. Dessa mohammedanska moros äro ett krigiskt släkte, som fordom satte skräck i sina grannar genom sina vilda härjningståg.

553

KOKOSNÖTTERNA FLOTTAS UTFÖR FLODEN TILL TORGET I MANILA Kokosnötter bilda en v ikt ig beståndsdel i Filippinernas liandel, t y av dem erhåller man kopra, olja och kokosnötbast. På ön Luzon samlas kokosnötterna i stora flottar, varpå de utför floden frambefordras till Manila, Filippinernas huvudstad. Många infödingar på Filippinerna leva i

l ikhet med kineserna året om på floderna i täckta båtar.

ETT DJUR VARAV INFÖDINGARNA DRAGA MYCKEN NYTTA Vattenbuffeln är lätt att t ä m j a och mycket stark, ehuru den ej är särdeles snabb i vändnin-garna. Den arbetar l ikväl ogärna mer än ungefär t v å t immar i sträck. Vattenbuffeln använ-des som dragdjur, och hondjuren ge mjölk, varav infödingarna på Filippinerna framställa ett slags smör. Vattenbuffelns kött är ätbart, och av dess hud beredes förträffligt läder.

554

555

IGO

RR

OT

ER

NA

S K

RIG

SDA

NS

HA

R F

ÖR

LO

RA

T S

IN F

OR

NA

OH

YG

GL

IGA

IN

NE

BO

RD

T

anrr

n+pr

na

hav

a ti

ll

föli

d

av

sitt

vi

lda

och

k

rigi

ska

k

ynn

e b

livi

t sp

litt

rad

e i

ett

fler

tal

stam

mar

, vi

lka

hav

a sk

ild

a sp

råk

och

sed

er.

En

ege

nh

et

W

Hn

rt

inti

ll

rela

tivt

se

n

tid

u

tmär

kt

sam

tlig

a ig

orro

tsta

mm

ar

—

beg

iven

het

en

på

hu

vud

jak

t.

Som

liga

st

amm

ar

bev

äpn

ade

sig

för

d

essa

til

l-få

w r

ned

lån

ea

kn

ivar

an

dra

åt

er

med

st

rid

syxo

r.

Då

de

vild

a

krig

arn

a åt

ervä

nd

e fr

ån

en

lyck

ad

hu

vud

jak

t,

plä

gad

e d

e kr

ing

sin

a oh

yggl

iga

trof

éer

utf

öra

en

seg

erd

ans,

var

un

der

de

slog

o p

å go

ngg

onge

r oc

h u

pp

häv

de

öron

bed

övan

de

skrä

n.

Dan

sen

utf

öre

s f

ort

fara

nd

e, o

m o

ck t

rofé

ern

a s

akn

as.

556

SK

ICK

LIG

A H

AN

TV

ER

KA

RE

UT

NY

TT

JA B

AM

BU

RÖ

RE

T I

MÄ

NG

A F

OR

ME

R

Sto

lar

och

la

mp

skär

mar

, so

ffor

oc

h

korg

ar —

k

ort

sa

gt,

hu

sger

åd

av

alla

sl

ag —

för

färd

igas

p

å F

ilip

pin

ern

a m

esta

del

s av

b

amb

u.

De

civi

lise

rad

e in

föd

inga

rna

p

å öa

rna

äro

i m

ånga

fa

ll

en

bla

nd

nin

g av

ol

ika

folk

elem

ent.

D

et

är

inga

lun

da

allt

id

rätt

at

t sk

ilja

en

ci

vili

sera

d

taga

l fr

ån

en p

å m

otsv

aran

de

ku

ltu

rniv

å

ståe

nd

e ig

orro

t,

visa

yer

elle

r b

iko

l.

Det

fi

nn

es

även

åt

skil

liga

in

föd

inga

r,

som

al

lt

sed

an

den

sp

ansk

a ti

den

h

ava

euro

-p

eisk

t b

lod

i

sin

a åd

ror,

eh

uru

d

etta

fr

ämm

and

e

insl

ag

säll

an

gör

sig

star

kt

gäll

and

e.

Lik

aså

före

te b

arn

i

äkte

nsk

ap

med

kin

eser

få

kin

esis

ka

dra

g.

FILIPPINERNA

gande, som bereddes dem, skulle hava av-skräckt varje annat folk. Att döma av kinesiska skildringar, som bevarats till vår tid, gestaltade sig deras vistelse på öarna allt annat än paradisisk. Upprepade för-sök gjordes att fördriva de kinesiska in-vandrarna, överfall på deras läger och djonker hörde till ordningen för dagen. Men kineserna framhärdade med sitt folks vanliga seghet och målmedvetenhet och lyckades slutligen vinna fast fot bland den malajiska befolkningen, vilken de skänkte icke så litet av sin urgamla odling.

Spanjorernas vanstyre. Men Filippinerna skulle få känna av

farligare inkräktare. Största delen av infödingarna hade för länge sedan lämnat det barbariska stadiet bakom sig, när spanjorerna under 1560-talet började taga öarna i besittning, uppkallande dem efter sin konung Filip II. De hårda erövrarna trampade skoningslöst den inhemska od-lingen under sina fötter, förstörde med eld och svärd resultatet av sekellånga od-lingssträvanden. Praktfulla katedraler, byggda med pengar, som i form av skatter avpressats de arma infödingarna, reste sig i mitten av utarmade, svältande byar. I stället för uppmuntran funno näringarna blott hinder på sin väg. Spanjorerna be-kymrade sig nämligen föga om öarnas och befolkningens framtid, blott om vad de för stunden kunde vinna för sina egna syften. Intet under om de till förtvivlan drivna infödingarna gång på gång grepo till vapen för att avskudda sig oket, ehuru till ingen nytta. Samtliga upprorsförsök kuvades med hänsynslös stränghet.

Förenta staterna bliva ögruppens herrar. En ljusare tid grydde först, då Förenta

staterna efter 1898 års krig med Spanien kommo i besittning av Filippinerna. Ame-rikanerna hava gjort ofantligt mycket för att höja välståndet på öarna. Moderna metoder hava införts i industrier och lantbruk, och resultatet är att avkastnin-gen mångdubblats. Bildningsanstalter av alla slag hava upprättats. Infödingarna hava inrymts en framträdande plats i öarnas förvaltning, vilket varit ägnat att i någon mån dämpa den självständighets-

rörelse, som varit riktad också mot ameri-kanerna, och tillika uppfostra dem till mognad och ansvar. Först under ameri-kanernas tid har man på allvar tagit i tu med byggandet av järnvägar, ehuru i fråga om samfärdseln mellan de olika öarna ännu mycket återstår att göra.

Sålunda ligga de viktigaste städerna all-deles för långt från varandra. Huvudsta-den Manila, som räknar en kvarts miljon invånare, har bättre kommunikationer med Jokohama, Hongkong och Sidney än med Iloilo, den livaktiga huvudorten på ön Panay, eller med de snabbt uppblomst-rande städerna Ormoc och Baybay på ön Eevte.

Manila ger en rätt tydlig spegelbild av de olika skedena i Filippinernas historia. Det finns i själva verket tre olika Manila. Först malajernas Manila med låga halm-täckta trähyddor, där vattenbufflar draga vagnar på gatorna och lustiga fiskebåtar ligga vid havsstranden — en stad, som antagligen föga förändrats sedan medel-tiden. Vidare det spanska Manila från sextonde och sjuttonde århundradet med vackra kyrkor och kloster, massiva murar och portar och hus i morisk byggnadsstil. Och slutligen det Manila, som vuxit upp under tiden för det amerikanska herra-väldet. Här är allt fullkomligt up-to-date, våldsamt kontrasterande mot det måle-riska, men vittrade förflutna — elektriska spårvägar, automobiler, stålbroar, väl-byggda gator och mäktiga affärshus.

Man får dock ej föreställa sig att det är en lätt sak för amerikanerna att skapa ord-ning och välstånd på Filippinerna. Den till betydligt över tio miljoner uppgående befolkningen består av nio och en halv mil-joner så kallade kristna, vilkas romersk-katolska bekännelse i nio fall av tio icke skulle tåla att synas i sömmarna, ungefär en miljon mohammedaner och bortåt 50,000 hedningar, vilka kanske äro ärli-gast i sin tro. Dägga vi till detta att in-födingarna äro uppdelade i flere tiotal stammar med ofta skarpt avvikande se-der och bruk, så förstår man att det ej är någon barnlek att styra Filippinerna och deras befolkning.

Avgjort lägsta platsen på rasernas rang-skala intages av negritos, öarnas urinvå-

557

DÄR HUSEN FÖR SÄKERHETS SKULL ÄRO UPPFÖRDA PÄ TRÄDTOPPAR På västra Mindanao lever i trakterna kring floden Agusa manobostammen, vars medlemmar fordom voro vilda huvudjägare, men nu äro omvända till kristendomen och vanligen gå i euro-peisk dräkt. Detta hus, byggt på toppen av tvenne träd, är ett minne från forna vilda tider, då byggnader, som icke voro belägna något ovan marken, alltför lätt kunde erövras av en fientlig stam.

558

M A N D A Y A - S T A M M E N , bosatt på västra och sydvästra Mindanao, var fordom känd för sitt krigiska sinnelag. Stammen är indelad i grupper, och var je grupp styres av en »bagani», vars lämplighet för hövdingeämbetet i forna tider fastställdes med stöd av antalet människor han lyckats bringa om livet. Många av mandaya-stammens kvinnor äro l jushyllta och vackra.

559

I N F Ö D I N G S H Y D D O R N A på Filippinerna äro ofta uppförda på ett underlag av pålar, varigenom invånarna under de oroliga tider, som förr rådde på öarna, skyddade sig för att över-rumplas av sina fiender och nedgöras till sista man innan de ens hunnit gripa till vapen. Den b v vi se på bilden här ovan ligger på ön -I/uzon, i en sumpig trakt rätt nära huvudstaden Manila.

560

FILIPPINERNA

nare, som redan vid tiden för den mala-jiska erövringen dragit sig tillbaka till det inre av vissa öar och där envist spänt sig till motvärn mot inflytelser från andra folk. Småväxta och klent byggda, med mörkbrun hudfärg och svart krusigt hår, stå de föga högre än Australiens urinvå-nare och veddaerna på Ceylon. Man har tid efter annan gjort ansatser att civilisera negritos, men utan resultat. De förefalla fullkomligt obotfärdiga i sin primitiva ursprunglighet.

Igorroter och ifugaer. Bland de rätt nyligen civiliserade stam-

marna bilda igorroter och ifugaer en kate-gori för sig. Igorroterna äro äkta malajer i sin böjelse för huvudjakt. Åt denna pas-sion hava de skattat in i våra dagar, och det är ej så länge sedan amerikanska offi-cerare vid ankomsten till en igorrotby brukade träffa på ohyggliga vittnesbörd om att ett anfall med tyåtfoljande blo-digt resultat nyss företagits mot en fient-lig grannstam. Igorroterna äro emeller-tid mycket tillgängliga för civilisatoriska inflytelser och hava under årens lopp allt mer och mer frångått sina vildmannaseder.

I likhet med igorroterna hava ifugaerna varit starkt begivna på huvudjakt. Bo-satta i så gott som otillgängliga bergstrak-ter, stodo de för icke länge sedan på be-ständig krigsfot med sina grannar, men nu hava de tämts liksom igorroterna och äro på god väg att lända sina amerikanska läromästare till verklig heder. När de disciplineras, äro de utmärkta soldater. De äro tappra, trogna och intelligenta, och i gerillakrig utveckla de en skicklighet, som tvingar till jämförelse med de fruk-tade gurkhatrupperna i indiska armén. Amerikanerna hava utbildat ett antal ut-valda ifugaer till lantpoliser, och de hava ej haft den minsta anledning att ångra experimentet.

Islams bålverk på Filippinerna. De så kallade moros bilda mohammeda-

nismens bålverk på Filippinerna. Moros antagas härstamma från dajakerna på Borneo och skilja sig ej stort från sina rasfränder på Malacka-halvön. I sina byar på ön Mindanao och i Suluarkipela-

gen hava de med framgång trotsat på varandra följande invasioner. De voro en påle i köttet för spanjorerna, som ej lycka-des komma till rätta med moros förrän under de sista tiderna av sitt välde, då de med hjälp av ångbarkasser kunde överraska dem på öppna havet eller för-följa dem till deras kustläger och därpå tvinga dem till underkastelse med snabb-skjutande kanoner.

Också amerikanerna hava haft sina be-kymmer med moros, och några av de mest spännande episoderna under Fö-renta staternas pacificering av öarna hava sitt upphov i skärmytslingar med de upp-roriska mohammedanska stridsmännen. Men som det ofta händer med malajer, när de dragit det kortaste strået i kampen mot en värdig fiende, hava moros villigt funnit sig i underkastelse under sina be-segrare, och i våra dagar räkna amerika-nerna dem bland de lojalaste och pålitli-gaste infödda elementen på Filippinerna.

Visayer och tagaler. Visayerna uppgå till bortåt tre miljoner

och utgöra sålunda en av de största stam-grupperna på Filippinerna. I motsats till moros hava de sina intressen förlagda till landbacken och bekymra sig ytterst litet om havet. De bilda kärnan av den jord-brukande befolkningen och odla sina ris-fält och kokosnötsplanteringar med en trägen uthållighet, som avsevärt bidrar till ögruppens välstånd.

Tagalerna äro visayerna till antalet be-tydligt underlägsna, men det lider intet tvivel om att vi i dem hava att se det dug-ligaste befolkningselementet inom övärl-den. Till övervägande del bosatta på den stora huvudön Duzon, ägna de sig huvud-sakligast åt jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske, medan de i bildning längst hunna spela en framträdande roll i det politiska livet och förvaltningen.

För övrigt pläga de flesta kännare av Filippinerna framhäva, att de civiliserade mala j stammarna mer och mer smälta samman till en enda typ. Det är ganska svårt att till utseende, seder och kläde-dräkt skilja en tagal från en på motsva-rande kulturnivå stående visayer, igorrot eller bikol. Ett anmärkningsvärt faktum

VIII. 4. 561

I N F Ö D I N G A R N A P Å F I L I P P I N E R N A hava kommit underfund med att kokospalmerna också ge annat än nötter. De veta att blomskaften avsöndra tupa, en vätska, varav man kan tillreda en angenäm dryck. Skåror göras i stammen för att underlätta klättrandet, och darpa ger siCT gossen upp i trädet. På ryggen bär han ett kärl, vari den välsmakande vätskan samlas.

562

FILIPPINERNA

är, att det europeiska inslaget gör sig ytterst litet gällande, ehuru under vissa tider stark blodsblandning mellan vita och malajer ägt rum.

Och slutligen få vi icke glömma kine-serna. Liksom i malajstaterna spela de gula männen också här en framträdande roll i samhället. Det säges, att ungefär åttio procent av minuthandeln på öarna ligger i kinesiska händer. Ehuru till antalet blott no—120,000 äro kineserna allestädes synliga, som köpare och säljare, där tillfälle bjudes att göra en god affär. Somliga kineser uppnå en betydande ställ-ning, men de flesta nöja sig med att för-tjäna sitt uppehälle i anspråkslösa befatt-ningar med ett blygsamt välstånd som yttersta mål.

Kineserna hava i stor utsträckning blandat sig med malajerna, men de barn, som framgått ur sådana förbindel-ser, hava i regeln ej visat sig besitta

kinesernas framstående affärsmannaegen-skaper.

Trots uppenbara brister, göra de civi-liserade infödingarna ett mycket gott in-tryck på främlingen. Vänliga, gästfria och hövliga, erbjuda de en behaglig kon-trast till invånarna i andra orientaliska länder, där seder, bruk och religion resa så gott som oöverstigliga skrankor mel-lan den europeiske turisten och infödin-garna. Den öppna dörren är lösen för de flesta filippinska hem, och erbjudande av pengar i ersättning för förplägnad och tjänst skulle uppfattas som en skymf.

På huvudets vägnar äro infödingarna på Filippinerna väl utrustade, och den iver, varmed de utnyttjat de av amerikanerna erbjudna bildningsmöjligheterna, talar gott för deras vilja att utfylla de brister de ännu äro bekajade med. Deras konstnär-liga begåvning tar sig särskilt uttryck på musikens område.

KALINGA-KVINNORNAS DRÄKT ÄR SYNNERLIGEN BROKIG Kalingastammen, som bebor en bergstrakt i norra delen av ön Luzon, har ett ytterst krigiskt förflutet bakom sig. Spanjorerna lyckades aldrig betvinga den helt. Amerikanerna hava på-börjat ett civiliseringsarbete, som delvis krönts med framgång, ehuru ännu många av stam-mens medlemmar avgjort föredraga a t t ströva kring i halvvilt tillstånd bland bergen.

563

Vad vi få er djupen f i s k e t i o l i k a l a n d

Det är ett slående och på samma gång lärorikt faktum, att den primitiva människan i många viktiga fall är vår läromästare i konsten att förskaffa oss vårt dagliga bröd. Fisket bildar intet undantag från denna regel. Krokar och nät hava under årtusenden brukats vid fiske, och de utgöra ännu i dag de allmännast förekom-mande fångstredskapen. Men därutöver komma ett flertal andra metoder till använd-ning, och många av dem äro så egenartade, at t de förtjäna att i korthet beskrivas.

DÅ TALET faller på fiske, uppstiger i första ögonblicket för vårt inre öga

bilden av en man, som sitter vid stranden av en flod eller i en ökstock och håller i handen ett spö, vid vilket är fäst en lina, ett flöte och en metkrok, försedd med bete. Eller också föreställa vi oss en fiskebåt ute på öppna sjön, från vilken man lägger ut nät för att fånga de täta stim av sill, makrill eller strömming, som simma kring strax under vattenytan. Båda bilderna hava sin ofta förekommande motsvarig-het i verkligheten. Människan har idkat fiske i tusentals år, och för tusentals år sedan har hon tillägnat sig båda dessa me-toder och hållit fast vid dem allt intill våra dagar. I likhet med andra av män-niskosläktets tidiga uppfinningar hava de under tidernas lopp förbättrats, men icke i grund förändrats.

Fiskredskap förr och nu. Metkrokarna förfärdigades i tidernas

morgon av ben, musselskal, ja, till och med av trä, och linorna bestodo av sam-manflätade växtfibrer. I dag begagna vi med hullingar försedda metkrokar av det finaste stål och starka linor, spunna av silke eller ett ämne, framställt av sil-kesmaskens tarmar, varigenom de bliva så gott som osynliga. I forna dagar voro näten små, de knötos för hand och kunde manövreras av en eller ett par personer. Nuförtiden tillverkas de på maskinell väg och de läggas ut av ångfartyg med en besättning av tio eller tolv man.

Huru New Yorks akvarium får sin fisk. Det ges emellertid flere sätt att döda

eller fånga fisk än den vanlige fiskaren kan drömma om. Några av dessa fiske-

metoder äro så egendomliga, att de för-tjäna att beskrivas. Akvariet i New York fyller en stor del av sitt behov av tropiska fiskar i vattnen kring Bermuda. Vissa av de mest sällsynta och vackraste arterna äro ytterst svåra att fånga, ty de vägra att nappa på ett bete. Man har där-för tagit sin tillflykt till en elektrisk appa-rat, med vars hjälp fisken bedövas och försättes i hjälplöst tillstånd, tills den fångas in. Apparaten är av synnerligen enkel beskaffenhet. Den består av ett litet batteri, förenat med en tändhatt av det slag, som användes för att bringa dy-namitpatroner att explodera.

Ett offer för sin nyfikenhet. Havets invånare äro lika nyfikna som

lantdjur, och även den skyggaste fisk kan ej motstå begäret att närma sig ett bete för att taga det i skärskådande, huru ovillig den än vore att försöka sig på att nappa på det. Tändhatten höljes följ-aktligen in i någonting ätbart eller en grästofs. Fisken undrar vad den besyn-nerliga tingesten egentligen är och vågar sig nära den. Fiskaren trycker på knap-pen, tändhatten exploderar och offret bedövas. Det infångas därpå genast med en håv, och några dagar därpå finner det sig till sin häpnad simma kring i ett akva-rium.

Ett annat sätt att fånga fiskar är att bedöva dem genom att lägga något gif-tigt ämne i vattnet. I Indien brukas det ständigt grönskande took-trädets grenar för detta ändamål; i Himalaja krossas chaulmograträdets frön och strös kring i floderna; de sydamerikanska indianerna begagna åter angosturaträdets bark. Re-sultatet är i varje fall detsamma. Fis-

564

VAD VI FA UR DJUPEN

karna bliva bedövade, flyta upp till ytan och fångas in med en håv. Det händer stundom, att tjuvfiskare i Europa lägga osläckt kalk i floderna i samma syfte, men detta förfarande är förkastligt, ty det tager livet av alla fiskar, stora och små.

I det stora moraset i Sydamerika, som är känt under namnet El Gran Chaco, be-drives fisket på ett ytterst originellt vis. Om sommaren, då vattnet sinar ut, gräva sig fiskarna djupt ned i gyttjan. Infödin-garna sätta sig då upp på hästryggen, rida över moraset och peta med sina spjut fiskarna upp ur dyn. Vissa bifloder till

Niger i Afrika äro tillhåll för stora slam-fiskar, vilka hava samma vana att be-grava sig under den torra årstiden. In-födingarna gräva upp dem ur dyn med hjälp av spadar och spetshackor.

Vid kaliforniska kusten ser man ofta efter en stark storm väldiga bläckfiskar rulla kring bland de stampande brott-sjöarna. När nyheten om tilldragelsen hunnit sprida sig, galopperar varje man och gosse, som har tillfälle att skaffa sig en häst, ned till stranden, beväpnad med en två meter lång bambustav, vid vars ända en kraftig stålkrok är fäst. Ryttarna spränga in i vågsvallet och driva det

E T T N Ä T S O M K O M M E R T I L L A N V Ä N D N I N G I F L O D E N B E N U E Nätet som förfärdigas och användes av dessa fiskare är av väldiga dimensioner. Fiskarna äro negrer från Nigeria, bosatta vid stränderna av Benue, den största bifloden ti l l Niger. Det vimlar av fisk i Benue, och många olika arter fångas av infödingarna medels dessa väldiga nät.

565

F I S K A R E PA J A N G T S E K I A N G O C H D E R A S U N D E R L I G A F A R K O S T E R Kineserna hava sedan urminnes tider varit ett utomordentligt uppslagsrikt folk, och de hava också uppfunnit en sällsam fiskebåt. Nätet är fäst vid långa stänger, och d å d e t ej är i b r u k h ä n -ger det ned från masttoppen, så att hela båten erinrar om en fjäril under f lykt . Far tyget utgör en egenartad syn på Jangtsekiangs vatten. N ä t e t höjes och sänkes med hjälp av en hävstång.

skarpa stålet i de ohyggliga, geléartade djuren, vilka därpå släpas upp på stran-den, där de lämnas liggande, medan deras långa sugarmar vrida sig likt ormar.

Ryska kosacker fånga likaledes sitt lands läckraste fisk, stören, från häst-ryggen. När vinterkölden täcker floderna med tjock is, öppna de en vak från strand till strand på ett ställe, där strömdraget går starkt, varpå de lägga ut ett nät, som sträcker sig över floden i hela dess bredd. Efter att detta gjorts sätta de sig upp på sina små hästar och rida längs stranden till en några kilometer från vaken belägen punkt. Här göra de halt, bilda en lång kedja tvärs över den frusna floden och bege sig tillbaka i vinande galopp, varunder hästarnas järnskodda hovar dåna vilt mot isen. Uppskrämda av larmet ovanför dem, söka störarna rädda sig i förtvivlad flykt undan den förföljande ryttarska-ran, men de hamna snart i hundratal i det väntande nätet, där deras öde är be-seglat.

Infödingarna i Annam idka ofta fiske

med båge och pil. I Songkois eller »Röda flodens» klara vatten äro fiskarna synliga på betydande djup. Annamiten står i fören på sin kanot beväpnad med sin båge och pilar, försedda med skarpa hullingar; han skjuter den ena fisken efter den andra med häpnadsväckande träffsäker-het. Och fotografin på följande sida visar några infödingar från Andamanerna, som fiska med båge och pil i Bengaliska viken vid lågvattenstånd.

Utanför irländska kusten dödas mån-fiskarna ofta med bössa i det ögonblick de titta upp över vattenytan, och det vanliga sättet att göra slut på de stora hälleflundrorna vid Stilla havets kust är att döda dem med en pistolkula efter det de nappat på kroken. Dessa vidunder uppnå ofta en vikt av femhundra kilo, och med undantag av hajen äro de för-modligen de största fiskar, som fångas med krok och lina. På grund av deras väldiga dimensioner är det förenat med en viss risk att draga dem upp i båten innan de äro alldeles döda, och detta är anled-

566

INF

ÖD

ING

AR

NA

P

Ä A

ND

AM

AN

ER

NA

ID

KA

SIT

T F

ISK

E M

ED

BÅ

GE

OC

H P

IL

Mel

lan

Ben

gali

ska

vike

n o

ch I

nd

iska

oce

anen

lig

ger

en ö

gru

pp

om

fatt

and

e

över

tv

åhu

nd

ra

öar,

k

änd

un

der

nam

net

An

dam

aner

na.

In

föd

inga

rna

til

l-h

öra

neg

rito

rase

n;

de

äro

ko

rtvä

xta

, kr

ush

årig

a va

rels

er,

som

sä

llan

up

pn

å en

hö

jd

av m

er ä

n

140

ce

nti

met

er

och

i

inte

t av

seen

de

erin

ra o

m i

nfö

din

-ga

rna

på

fast

lan

det

oc

h

de

län

gre

söd

eru

t b

eläg

na

Nik

ob

arer

na.

D

et ä

r h

elt

viss

t ic

ke l

ätt

att

få

ko

rn p

å si

mm

and

e fi

skar

— o

mö

jlig

t,

sku

lle

man

tr

o om

vat

tnet

ej

är

myc

ket

lu

gnt.

D

et

end

a sä

tt,

varp

å

infö

din

garn

a p

å A

nd

aman

ern

a f

ånga

fis

kar,

är

emel

lert

id a

tt s

kju

ta d

em m

ed b

åge

och

pil

.

567

5 6 8

EN

DA

ST E

N E

RFA

RE

N K

AN

OT

IST

SK

UL

LE

VA

GA

FIS

KA

I F

LO

DE

N S

T M

AR

YS

SK

UM

MA

ND

E V

AT

TE

N

Ch

ipp

ewa-

ind

ian

ern

a är

o d

järv

a fi

skar

e.

De

ge

sig

ut

på

fisk

efär

der

bla

nd

de

bru

san

de

fors

arn

a i

St

Mar

y, s

om f

ören

ar Ö

vre

sjön

med

H

uro

nsj

ön.

Var

'oeh

en

>av

de

kan

otli

knan

de

båt

arn

a är

bem

ann

ad m

ed t

ven

ne

kal

lar.

B

åda

stå

up

prä

tt,

den

[ en

a st

yr;

med

j h

jälp

j av

en

'|lå

ng;

stav

båt

en m

ella

n

sten

arn

a,

den

an

dra

få

nga

r

fisk

m

ed

en

lån

gska

ftad

håv

. V

i ku

nn

a k

on

stat

era

att

män

nen

til

l vä

nst

er p

å b

ild

en j

ust

in

fån

gat

tven

ne

fisk

ar.

För

at

t u

nd

vika

d

e st

rid

a fo

rsar

na

i

flod

en

har

m

an

byg

gt

de

båd

a S

ault

Sai

nt

Mar

ie-k

anal

ern

a,

vilk

a

bil

da

en t

rafi

kle

d m

ella

n Ö

vre

sjön

och

Hu

ron

sjön

.

H U R F I S K E T I D K A S PÄ N Y A B R I T A N N I E N Detta underliga fångstredskap har uppfunnits av infödingarna på N y a Britannien, en söder-havsö nära N y a Guinea. D e t är förfärdigat av rottingrör och försett med en öppning i vardera ändan; i princip är det någonting i stil med en dubbel hummertina, t y det är yt terst lätt för fiskarna att komma in i fällan, men hart när omöjl igt för dem att arbeta sig ut ur den.

ningen till att man jagar en kula genom huvudet på dem innan de lyftas ombord.

Ett underligt flöte. Sjöarna i Florida vimla av horngäddor,

fullkomligt odugliga som människoföda och ytterst farliga för nyttigare fiskar. Dessa fångas på ett underligt sätt. Som flöten användas torkade kurbitser, och medels korta linor fästas vid dem met-krokar med rått kött eller små braxnar som bete. Kurbitserna läggas ut i vatt-net ett litet stycke från stranden. Det dröjer ej länge förrän den vaksamme fis-karen konstaterar ett napp. Nu ger sig kurbitsen ut på en snabb färd över sjön, med många dykningar och doppningar. Man får lov att ro snabbt för att hinna fatt den, och det gäller att vara rask i vänd-ningarna, när man griper tag i det hastigt bortilande flötet. Därpå dragés den stund-om två meter långa fisken ur djupet, dö-das med ett kraftigt slag över huvudet och kastas överbord.

I nordamerikanska sjöar och floder dö-das horngäddor och andra större fiskar också med hjälp av ett ljuster, som an-vändes om natten. Vid båtens förstäv

fästes en glödpanna av järn, fylld med kådiga tallkottar, vilka sprida ett starkt sken. En man sitter i aktern och drivei båten framåt med sakta paddelrörelser; hans kamrat står i fören och blickar ned i det brunaktiga, men klara vattnet. När han får syn på en fisk, måste han stöta till kraftigt och säkert.

Tvenne amerikanska studenters äventyr. För några år sedan företogo tvenne stu-

denter vid Stanford University i Kali-fornien en expedition till ön San Miguel i Panamaviken för att samla sällsynta fis-kar. De hade väpnat sig med dynamit-patroner och sänknät. Deras första för-sök utföll synnerligen lyckligt, och de fingo ett rikligt byte. Men den andra explosionen inträffade för nära båten, och de ivriga forskarna nödgades ro med uppbjudande av sina yttersta krafter för att hinna in på grunt vatten, innan deras farkost fylldes med vatten och sjönk.

Vad några unga australier råkade ut för. Några unga australier höll det en gång

på att gå ännu värre med. De längtade

569

VAD VI FÅ UR DJUPEN

efter en fiskrätt till middagen och gingo till väga på följande sätt. Vid en flaska, fylld med dynamit, fästes ett vattentätt tändrör, och därpå lades flaskan ut i en vik, känd för sin rikedom på fisk. En av de unga männen ägde en jakthund, som blivit dresserad att apportera alla före-mål, vilka kastats i vattnet, och flaskan hade knappt rört vid vattenytan innan hunden började simma i riktning mot den. Männen sökte hejda det ivriga djuret ge-nom varnande tillrop, men det fäste in-tet avseende vid dem och sågs snart komma simmande mot stranden med bom-ben mellan tänderna. Ynglingarna bör-jade springa för pinkära livet, och hun-den, som trodde det hela var ett skämt, satte efter dem. Då han närmat sig sin herre på ett avstånd av tjugo meter, hör-des en bedövande skräll. Flaskan hade ex-ploderat, och två av de tanklösa unga män-nen kastades handlöst till marken, dock utan att åsamkas allvarsammare skador.

Tjuvfiskare lyckas stundom döda var-enda en fisk i en laxdam medels dynamit. Samma metod användes i stor utsträck-ning utanför den franska besittningen Nya Kaledoniens kuster. En patron kastas mitt i ett. stim, ett moln av vitt skum stiger upp ur vattnet, och inom några sekunder flyta en mängd döende fiskar upp till ytan, huvudsakligen mak-riller av i—-3 kilos vikt. Då hoppa infödingarna över bord och insamla sitt byte med största möjliga hastighet. De få icke förlora någon tid, medan de göra detta, ty annars kunde hajarna draga all fördel av fisket och kanske uppsluka en eller ett par fiskare på köpet. Fiske med dynamit förekommer som bekant stundom också i våra vatten, ehuru det fördömes så-väl av allmänna opinionen som av lagen.

Franska regeringens krig mot tumlarna. Frågan om användandet av explosiva

ämnen vid fiske leder vår tanke till franska

F I S K E PÄ G R U N T V A T T E N I E N F L O D I A N N A M Fisk är en väsentl ig beståndsdel i annamiternas dagliga diet. Flottor av flatbottnade sampaner återvända med rikt byte ur havens d jupa vatten; nät läggas ut i flod-mynningarna, och fångstredskap a v olika slag komma till användning i flodernas högre lopp. Somliga erinra til l formen om hummertinor, andra äro av mer invecklad konstruktion.

PÄ E

N S

VIN

DL

AN

DE

HÖ

JD V

ID A

DR

IAT

ISK

A H

AV

ET

VÄ

NT

AR

FIS

KA

RE

N P

Ä E

TT

ST

IM A

V T

ON

FIS

KA

R

Med

elh

avet

oc

h A

dri

atis

ka

hav

et ä

ro b

ekan

ta f

ör s

in r

ikli

ga t

illg

ång

på

ton

fisk

, vi

lken

, so

m v

i sk

ola

ko

nst

ater

a p

å si

dan

57

3,

ock

så f

örek

omm

er i

Atl

an-

ten

. F

iska

ren

kas

tar

ick

e si

n l

ina

från

den

hö

gtb

eläg

na

stäl

lnin

g vi

se

på

bil

den

här

ova

n.

Han

sit

ter

där

up

pe

i fö

rbid

an p

å at

t et

t st

im s

kal

l si

mm

a in

i

vik

en

för

at

t få

nga

s

i d

e n

ät h

an u

tlag

t, o

ch h

an h

ar i

nta

git

sin

hö

ga p

osit

ion

em

edan

han

vet

, at

t h

an e

nd

ast

från

ett

stä

lle

hög

t o

van

vat

ten

ytan

ka

n

bli

cka

ner

i d

jup

en.

Ste

gen

fö

refa

ller

b

räck

lig,

m

en d

en ä

r fö

rstä

rkt

med

sta

rka

rep

och

eri

nra

r m

yck

et o

m d

en,

som

an

vän

des

av

no

rsk

a fi

skar

e.

57'

572

EN

DA

GS

FO

RE

LL

EA

NG

ST I

DE

T N

OR

DL

IGA

AL

ASK

A

När

vå

ren

ko

mm

er t

ill

Ala

ska,

när

sn

ön s

mäl

ter

och

flo

der

och

hav

fri

göra

s u

r is

ens

fam

nta

g —

d

å ku

nn

a fi

skar

na

i

des

sa

kal

la

trak

ter

vara

fö

r-vi

ssad

e om

en

ri

k

fån

gst.

F

ore

llen

up

pn

år b

etyd

and

e d

imen

sion

er

i ar

ktis

ka

flod

er o

ch s

jöar

; d

et s

ägs

att

man

fån

gat

exem

pla

r, s

om v

ägt

tju

gofe

m

kil

o

och

d

äru

töve

r.

Om

vi

bet

änk

a,

att

i E

uro

pa

en

fore

ll a

v et

t h

alvt

kil

os v

ikt

anse

s va

ra e

n r

elat

ivt

stor

fis

k, i

nse

vi

vad

det

ta i

nn

ebär

. A

lask

as

fore

ller

är

o ic

ke

så

skyg

ga

som

] d

e eu

rop

eisk

a —

d

etta

fö

rkla

rar

d

en

rika

få

ngs

ten

. B

efol

knin

gen

s

hu

vud

sak

liga

ste

föd

a

i A

lask

a

utg

öre

s av

fi

sk.

573

FIS

KE

FL

OT

TO

RN

A Å

TE

RV

ÄN

DA

EF

TE

R E

N L

YC

KO

SAM

FÄ

RD

TIL

L S

TA

DE

N C

ON

CA

RN

EA

U I

BR

ET

AG

NE

D

en g

amla

sta

den

Co

nca

rnea

u l

igge

r i

Bre

tagn

e, d

et m

åler

isk

a la

nd

skap

et i

no

rdvä

stra

Fra

nk

rik

e.

En

sto

r d

el a

v st

aden

s b

efo

lkn

ing

bes

tår

av f

iska

re,

vilk

a i

Atl

ante

n

fån

ga

sard

in,

mak

rill

o

ch

ton

fisk

, m

akri

llen

s st

ora

kusi

n.

Ton

fisk

en f

ånga

s i

cke

med

nät

, u

tan

med

lin

or,

fäst

a v

id k

raft

iga

stä

nge

r.

Lin

orn

a få

sl

äpa

efte

r

i va

ttn

et m

edan

båt

en s

kju

ter

fram

åt

med

go

d

fart

. N

är f

iska

rna

ge

sig

ut

på

en f

iske

färd

sta

nn

a d

e b

ort

a fl

ere

dyg

n,

och

på

dag

en

för

si

n

åter

kom

st

till

ham

nen

h

ava

de

van

lige

n

med

si

g et

t ri

kt

byt

e.

En

så

dan

d

ag

är

allt

id

en

bet

ydan

de

hän

del

se i

d

et

lill

a sa

mh

älle

t.

L A X F I S K E I B A L T H O L M V I D D E N S T O R A S O G N E F J O R D E N Efter att hava t i l lbragt sommaren i salta vat ten återvänder laxen vid höstens inbrott till s ina lekplatser i sött vatten. D å gör den norske fiskaren sina nät i ordning och sänker dem ned i vatt-net från en hög ställning, vars topp han når medels en stege. Många av de norska fjordarna

äro berömda för det inbringande laxfiske som kan drivas i dem.

regeringens utrotningskrig mot tumlarna utanför franska Medelhavskusten. Tum-larna hade vållat det inbringande sardin-fisket så stort avbräck, att regeringen såg sig föranledd att beväpna fiskarna med gevär och senare ställa till deras förfo-gande en torpedbåt, avsedd att hjälpa till vid förintandet av de glupska djuren. Små torpeder laddade med bomullskrut befunnos synnerligen effektiva, och sar-dinfisket blev snart lönande på nytt.

Stundom användas djur till att hjälpa sina herrar vid fiskafänget. Det ges många fall där uttrar tämts och dresse-rats till att fånga fisk och hämta den

upp ur vattnet. Befolkningen på Lab-radors kust har dresserat sina hundar till medhjälpare vid fisket. Huvudnäringen är här torskfiske, som ofta idkas med krok och lina. Det kritiska ögonblicket inträffar, då en större torsk skall dragas upp ur djupet, ty de härdiga fångstmännen hava varken tillgång till harpuner eller håvar. Det hän-der ofta att torsken sliter sig lös från kro-ken och blir liggande svagt sprattlande på vattenytan. Då hoppar en hund utan en vink av sin herre över bord, griper fatt i fisken och hämtar den tillbaka till båten.

Kineserna använda havstjädrar till att infånga fiskar för dem, varvid de lägga

574

VAD VI FÄ UR DJUPEN

a metallring kring fågelns hals för att hindra den att svälja sitt byte. Kine-siska regeringen beskattar fiskare, som begagna sig av tio eller flere havstjädrar, och man kan sluta sig till den utsträck-ning, vari fåglarna användas vid fisket, av det faktum, att denna skatt betalas av fyrtiotvåtusen personer.

Fisket som storindustri. För folk på lägre odlingsgrad är

fisket den viktigaste näringskällan vid sidan av jakten, men det spelar en stor roll också i de stora kulturnationernas hushållning. Främst i betydelse kommer härvid havsfisket, idkat i stor skala med maskindrivna fartyg. De viktigaste havsfiskena äro inriktade på fångst av sill och torsk. Det största sillfisket idkas i Nordsjön, särskilt utanför Storbritan-niens kuster. Betydande sillfisken drivas

även utanför Norges, Islands och östra Nordamerikas kuster.

Vattnen kring New Foundland och Labrador äro huvudhärdarna för torsk-fisket. Av europeiska länder kommer Norge främst, särskilt Lofotens och Finn-markens kuster.

I södra Europa äro de viktigaste havs-fiskena sardinfisket kring Frankrikes och Spaniens kuster samt italienarnas tonfisk-fångst i Adriatiska havet och Medelhavet.

För att ge våra läsare en föreställ-ning om fiskerinäringens betydelse vilja vi nämna, att värdet av Europas samtliga fisken under året före världskriget steg till 900 miljoner kronor; härav hänförde sig bortåt 700 miljoner kronor till havs-fiskena. Samtidigt inbringade havsfisket vid Nordamerikas kuster ungefär 350 miljoner kronor, vid Japans och Sibiriens 200 miljoner kronor.

DET ÄR KALLT A T T FISKA I ALASKA UNDER DEN LÄNGA VINTERN Denna eskimåkvinna är säkerligen i behov av sin t jocka päls, sina skinnhandskar och sin skinn-huva, t y hon skulle annars helt visst frysa, där hon sitter ute på isen och fiskar vid en vak. Det förefaller som om fiskarna i dessa kalla vat ten gärna nappa på betet, t y kvinnan på bilden har lyckats fånga åtskilliga präktiga fiskar, som v i se ligga stelfrusna på isen.

575

SLUT PÅ FÖRSTA DELEN

H E L S I N G F O R S

1 9 2 7 A.-B. F. TILGMANNS TRYCKERI

Documents

Länder och folk i ord och bild. Del I. 1927