Kvinnor, män och allt däremellanuu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1106574/FULLTEXT01.pdf · Kvinnor, män och allt däremellan ... Författare: Louise Högberg Kandidatuppsats

Institutionen för arkeologi

och antik historia

Kvinnor, män och allt däremellan

- En studie om osteologiska och arkeologiska könsbedömningar på

fragmenterade skelett

Författare: Louise Högberg

Kandidatuppsats 15 hp i Arkeologi med inriktning Osteologi C

VT 2017

Handledare: Gustav Malmborg

Abstract

Högberg, L. 2017. Kvinnor, män och allt däremellan – En studie om osteologiska och arkeologiska könsbedömningar på fragmenterade skelett. Högberg, L. 2017. Women, men and everything in between – A study about osteological and archaeological sex determination on fragmented skeletons. The methods of sex determination through skeletons or through objects in graves has been used on and off since the nineteenth century. Most of the osteological methods are however developed on intact bones, and the archaeological method assume that jewelry is female associated and weapons are male associated. A tendency to choose the archaeological sex determination above the osteological sex determination can be spotted as well. The study examines how the osteological sex determination methods could be used on fragmented skeletal remains, and question the archaeological sex determination method with a gender perspective. This will be achieved by analyzing thirteen graves from a burial ground in Lekarehed, Lärbro parish (socken), Gotland. The skeletal remains were excavated in 1878 and 1951 and is dated to late Bronze age–early Iron age and the Viking age.

The aim with this study is to get a deeper understanding of how the methods can be used, and to shed light on the stereotypical view on femininity and masculinity that exists. The aim is also to emphasize that the most important and most interesting information comes from the discussion of the problems that exist in these methods, and that the most important thing is not to decide what is feminine or masculine, or to choose one method in front of the other.

The analysis resulted in one certain, four uncertain and eight graves without sex determination regarding the osteological method, and two certain, one uncertain and ten graves without sex determination regarding the archaeological method.

In the discussion, the problems with putting the woman and the man as pairs of opposition is brought up, because it excludes the graves that cannot be put in one of these two categories. The objects in the graves can represent something other than sex as well, for instance age or status. The cooperation between the osteologist and the archaeologist is important for the knowledge to evolve and to carry on. By looking at the material in a new way, new insights will perhaps come forth. Keywords: osteological sex determination, archaeological sex determination, feminine, masculine, gender. Nyckelord: osteologisk könsbedömning, arkeologisk könsbedömning, kvinnligt, manligt, genus. Omslagsbild: en närbild på ett fragmenterat skelett (anl. 16B) inklusive föremål; ett dosformigt spänne, en pärla (?) och ett ringspänne. Bilden tagen från Riksantikvarieämbetets Antikvarisk-topografiska arkiv. Foto: Erik Nylén. Kandidatuppsats i Arkeologi med inriktning mot osteologi 15 hp. Handledare: Gustav Malmborg. Ventilerad och godkänd 2017-06-07. © Louise Högberg. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden.

Tack

Jag vill rikta ett tack till min handledare Gustav Malmborg och professor Sabine Sten som

alltid hjälpt och kommit med tips. Jag vill även tacka min kollega och vän Theresa Hedenstedt

som hjälpt till under den osteologiska analysen och när andra frågor uppkommit. Tack till

mina föräldrar som alltid stöttat och peppat när vägen till en färdig uppsats ibland känts lång.

Tack mormor för att du från första början intresserade mig för den här utbildningen. Sist men

inte minst vill jag tacka min pojkvän Carl Thyrén för sina kommentarer och kritik och för att

du alltid tror på mig.

Innehåll

1. Inledning............................................................................................................................................ 5

1.1. Bakgrund ................................................................................................................................... 5

1.2. Forskningshistorik ..................................................................................................................... 5

1.3. Syfte ........................................................................................................................................... 7

1.4. Frågeställningar ......................................................................................................................... 7

1.5. Källkritik .................................................................................................................................... 7

1.6. Avgränsning ............................................................................................................................... 8

2. Material ............................................................................................................................................. 9

2.1. Gravfältet ................................................................................................................................... 9

2.2. Anläggningarna ....................................................................................................................... 10

2.2.1. Anläggning 1 .................................................................................................................... 10

2.2.2. Anläggning 16 .................................................................................................................. 11

2.2.3. Anläggning 17 .................................................................................................................. 11

2.2.4. Anläggning 18 .................................................................................................................. 11

3. Metod .............................................................................................................................................. 13

3.1. Osteologisk könsbedömning .................................................................................................... 13

3.2. Arkeologisk könsbedömning ................................................................................................... 15

3.3. Osteologisk åldersbedömning .................................................................................................. 16

3.4. Patologier ................................................................................................................................. 16

4. Teori ................................................................................................................................................ 17

4.1. Könsbedömningar och genus ................................................................................................... 17

5. Resultat ............................................................................................................................................ 18

5.1. Analysen av gravarna .............................................................................................................. 18

5.1.1. Anläggning 1 .................................................................................................................... 18

5.1.2. Anläggning 1A ................................................................................................................. 18

5.1.3. Anläggning 1B ................................................................................................................. 19

5.1.4. Anläggning 1C ................................................................................................................. 20

5.1.5. Anläggning 1D ................................................................................................................. 20

5.1.6. Anläggning 16A ............................................................................................................... 21

5.1.7. Anläggning 16B ............................................................................................................... 21

5.1.8. Anläggning 16C + lösa ben .............................................................................................. 22

5.1.9. Anläggning 16D (16) ....................................................................................................... 23

5.1.10. Anläggning 17A (17) ..................................................................................................... 23

5.1.11. Anläggning 17B ............................................................................................................ 24

5.1.12. Anläggning 18A och 18C (18) ...................................................................................... 24

5.1.13. Sammanställning ........................................................................................................... 26

6. Diskussion ....................................................................................................................................... 27

6.1. Osteologin; säkerhet och problematik ..................................................................................... 27

6.2. Arkeologin; säkerhet och problematik ..................................................................................... 27

6.2.1. Vad representerar föremålen? .......................................................................................... 28

6.2.2. Kvinnor och män i tid och rum; och som motsatspar ...................................................... 28

6.2.3. Genus – inklusive eller exklusive? ................................................................................... 29

6.3. Osteologin och arkeologin; motsägande metoder? .................................................................. 30

6.4. Slutsats ..................................................................................................................................... 31

7. Sammanfattning .............................................................................................................................. 33

8. Litteraturförteckning ....................................................................................................................... 34

9. Illustrationsförteckning ................................................................................................................... 36

10. Tabellförteckning .......................................................................................................................... 37

5

1. Inledning

1.1. Bakgrund

Sedan början av programmet Arkeologi och antik historia har jag funderat kring genus och feminism, eftersom mycket kurslitteratur visar på en stereotypisk bild av forntiden och dess människor. Ett exempel på det finns i Svenfelt (2009: 103) skrivet av Holck (1986: 173):

Apart from one case all the sex-determinable grave finds were those of male individuals,

and this leads us to believe that the bearclaws have been a form of a grave gift attributed

to the man – the strong and brave warrior and defender of the Iron Age society – in death

as well as in life.

Holck målar upp en bild kring järnåldersmannen som krigare och försvarare, och använder björnklor som underlag för det. Idag har andra arkeologer kommit fram till att björnklor också kan förekomma i kvinnogravar (exempelvis Hårding 2002: 219).

Ett annat exempel från samma text som gjorde mig fundersam var Sigvallius analys av ett kremerat skelettmaterial från Spånga i Uppland 1994, där hon jämförde den osteologiska och arkeologiska könsbedömningen. I de fall där resultaten var olika, togs hänsyn till föremålen och kön bedömdes utifrån de könsindikerande föremålen, och i de fallen könsindikerande föremålen saknades, användes de osteologiska resultaten (Svenfelt 2009: 93).

Jag började läsa in mig på arkeologiska könsbedömningar och fann att den vanligaste synen på föremål i gravar är att de är manligt eller kvinnligt associerade; svärd och andra vapen är manliga, spännen och andra smycken är kvinnliga (exempelvis Jesch 1991: 14). Ofta är det som Sigvallius skriver, att om den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen säger emot varandra, bedöms den ena att vara säkrare än den andra (exempelvis Bennett 1987: 102).

En tanke som hela tiden har funnits är: hur kan de veta och anta att vapen är manliga och smycken är kvinnliga? Och hur kan vi veta att exempelvis en yxa är ett vapen och inte ett redskap? Vet vi tillräckligt mycket om forntida samhällen och dess funktion för att kunna anta det? I de flesta fall verkar det som att synen på kön och genusdefinitioner är baserad på hur vi i samtiden ser på genus och hur en man och kvinna ska bete sig (exempelvis Arwill-Nordblah 2001: 10f).

Genom att analysera 13 anläggningar med tillhörande föremål från ett gravfält i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland, vill jag undersöka den osteologiska könsbedömningen och den arkeologiska könsbedömningen med ett genusperspektiv för att se om det för det första: går att göra både osteologiska och arkeologiska könsbedömningar på skelettmaterialet, för det andra: varför de blir problematiska, och för det tredje: varför det är intressant att de blir problematiska.

1.2. Forskningshistorik

I början av arkeologin som disciplin låg vikten på de forntida föremålen och vad de kunde utröna, men det var också en del forskare som började diskutera vad skeletten kunde bidra med. År 1823 skrevs en bok av Florman om osteologi, som möjligen kan kallas för ”Sveriges förste vetenskaplige osteolog” (During 1993: 15). Under 1900-talet växte osteologin och många metoder utvecklades (exempelvis Brothwell 1981, Bass 1987 samt Buikstra & Ubelaker 1994), vilket har gjort det möjligt att ta reda på bland annat kön, ålder, kroppslängd och sjukdomar på okända individer i gravar (During 1993: 32).

Det var under 1830-talet frågan om åtskiljandet mellan mans- och kvinnogravar genom

6

föremål först började diskuteras inom arkeologin (Hjørungdal 1996: 150). Det bestämdes att synålar främst skulle ses som kvinnliga föremål och vapen som manliga; tanken var emellertid inte konsekvent och nya kriterier skapades i samband med att fler gravar grävdes. Det som till slut blev bestämt var att kvinnogravar definierades utifrån smyckesföremål av olika slag, och mansgravar definierades fortfarande utifrån närvaro av vapen (Hjørungdal 1996: 153).

Under 1870-talet i Danmark omklassificerade Nationalmuseum i Köpenhamn sitt fyndmaterial, vilket inte skedde endast efter tidsperioder eller i geografiska grupper, utan även efter könstillhörighet (Hjørungdal 1992: 34). Det som diskuterades var vilka föremål som kunde bestämmas till kvinna respektive man, och vilka roller den forntida kvinnan och mannen kunde tillges. Det tolkades som att eftersom det hittats många vapen i manliga bronsåldersgravar, var männen krigare. Däremot visade kvinnans långa klädesplagg och smycken på ett lugnt liv.

De könsindikerande föremålen blev problematiska när det upptäcktes dolkar i vad som ansågs vara kvinnogravar från bronsåldern, och tolkades på det sättet att vissa kvinnor kunde var krigiska. De krigiska kvinnorna var emellertid en minoritet och de flesta kvinnor under bronsåldern fann mest troligt sin lycka i familjelivet (Hjørungdal 1996: 155). En annan tolkning var att dolken använts för att skydda sig med i orostider, men inte för att gå till angrepp med (Hjørungdal 1992: 35). Osteologin hade vid detta skede inte kommit in i arkeologin än, även om det fanns forskare som diskuterade det; introduktionen kom in senare, bland annat i form av mätningar av skelettlängd i graven (Hjørungdal 1996: 152).

Könsbedömning genom föremål i forntida gravar är en metod som går långt tillbaka i tiden, dock saknar den kontinuitet, och metoden att bedöma kön genom föremål låg i princip nere inom nordisk arkeologi från 1910 till ungefär 1970 (Hjørungdal 1992: 35). Även om det gjordes en del könsbedömningar genom föremål under denna tid, diskuterades sällan sociala förhållanden och föremålens betydelse för individen i graven.

Under 1970-talet utvecklades kvinnorörelsen och feminism och genus började bli en del av många discipliner, inklusive arkeologin (Hjørungdal 1994: 144), men det var inte förrän 1980-talet som ett flertal artiklar publicerades i bland annat USA och Norge (Engelstad 2007: 217). Det som ville uppnås var ett inkluderande av kvinnor, både i arkeologin som disciplin men också i forntiden, eftersom traditionella arkeologiska tolkningar av förhistorien övervägande var androcentriska (manscentrerade) (Conkey & Gero 1991: 15, 39; Balme & Bulbeck 2008: 6; Engelstad 2007: 217; Werbart 2002: 139; Hjørungdal 1992: 37). Arkeologer med genusinriktning kritiserar tidigare och nuvarande modeller av förhistoriska och historiska samhällen, genusroller, relationer och ideologier. De presenterar också nya studier på arkeologiska material genom att fråga nya (feministiska) frågor till det redan existerande materialet (Engelstad 2007: 218). År 1984 publicerade Margaret Conkey och Janet Spector Archaeology and the Study of Gender, som anses vara en klassiker när det gäller arkeologisk genusforskning. De tog upp att den traditionella anglosaxiska arkeologin är sammanbunden med ”den västerländska vite medelklassmannens sociala liv och föreställningsvärld”, och att arkeologernas olika konstruktioner av forntiden reflekterar samtidens dominerande kön och klass (Hjørungdal 1992: 37).

Under 1980-talet var det svårt att få feministiska analyser av genus publicerade i akademiska tidskrifter. Mycket av det som publicerades inom arkeologi i Skandinavien betonade empiriska studier framför kritiska, analytiska och teoretiska perspektiv (Engelstad 2007: 222). Problem löstes delvis genom etableringen av en ny tidskrift kallad K.A.N., Kvinner i arkeologi i Norge år 1985. De första utgåvorna av K.A.N. var tydligt feministiska och de medverkande förespråkade en teoretisk ändrad inriktning av arkeologisk forskning som presenterade diverse visioner om vad en annorlunda och mer relevant arkeologi skulle kunna, och borde, vara (Engelstad 2007: 220). Tidskriften nådde inte endast ut till norska arkeologer utan också till en större nordisk publik, i synnerhet Sverige (Engelstad 2007: 221). I slutet av 1980-talet kunde en förändring ses inom arkeologin, bland annat i Norge och England, i samband med den postprocessuella arkeologin introducerad av Hodder (1982a, b) samt Shanks och Tilley (1987a, b).

Den sista utgåvan av K.A.N. publicerades 2005, bland annat på grund av två orsaker: manuskripten till tidskriften reducerades för att de skulle publiceras på engelska, och för att det

7

blivit enklare att publicera artiklar med genusperspektiv i andra tidskrifter (Engelstad 2007: 221). Genusperspektivet inom arkeologi blev stort i Norge och i Sverige på 1980-talet, men det har inte fått samma uppsving i Danmark, Island och Finland (Engelstad 2007: 222). Karriärmöjligheterna har varit sämre för kvinnor i Danmark och Finland. Engelstad lyfter fram frågan om hur det kan komma sig att i fem länder med liknande och relaterade arkeologiska traditioner, har så pass skilda utvecklingsbanor när det gäller genusanalyser.

Det finns en del arkeologer som har använt sig av en indelning av föremål i kvinnliga och manliga för att undersöka samband i det, bland annat Petré (1984; 1993), Bennett (1987), Carlsson (1988) och Hjørungdal (1991, dock i ett försök att granska utifrån ett feministiskt perspektiv). Alla kommer mer eller mindre fram till att vapen är manligt associerade och smycken är kvinnligt associerade, ofta genom analyser på större material. Calleberg (2015) har skriver om ringspännen och att de ofta tolkas som en del av den manliga dräkten, men att ringspännen också hittas i arkeologiskt könsbedömda kvinnogravar. Hon diskuterar hur det kan komma sig att dessa ”manliga” ringspännen hamnar i de ”kvinnliga” gravarna.

1.3. Syfte

Syftet med uppsatsen är att få en djupare förståelse för hur de osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoderna fungerar på ett fragmenterat skelettmaterial; om de går att användas och hur informationen som kommer utifrån dem kan tolkas. Syftet är också att genom att granska den arkeologiska könsbedömningen med ett genusperspektiv försöka belysa den stereotypiska synen som finns/har funnits på kvinnligt och manligt, och öppna upp för en eventuell ny syn som inte sätter kvinnan och mannen som motsatspar. Det finns även en vilja att uppmärksamma att den viktigaste och mest intressanta informationen kommer utifrån diskussionen av problematiken, och att det viktigaste inte är att bestämma vad som är kvinnliga och manliga föremål, eller att välja den ena metoden framför den andra.

1.4. Frågeställningar

För att utreda problematiken med fragmenterat skelettmaterial och osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoder, presenteras nedan tre stycken frågor som ska diskuteras:

• Hur säker blir en osteologisk könsbedömning på fragmenterade skelett? • Vad finns det för problematik med att förlita sig på den arkeologiska könsbedömningen? • Vad händer om de olika metoderna säger emot varandra, och vad händer om de inte gör

det?

1.5. Källkritik

När det gäller den osteologiska könsbedömningen kan de morfologiska metoderna vara problematiska eftersom de endast använder syn och känsel, och olika resultat kan komma från olika osteologer på samma material. Vissa metriska metoder specificerar inte heller på hur mycket material den är utarbetad på, vilket gör att säkerheten kan vara svår att bedöma.

Osteologiska könsbedömningar på fragmenterade skelett blir svårare att utföra på grund av att de könsindikerande karaktärerna som finns på ett skelett ofta är frånvarande eller inte användbara på grund av fragmenteringsgraden. Därför finns det alltid en risk att könsbedömningarna blir felaktiga.

När det gäller de arkeologiska könsbedömningsmetoderna är de främst utvecklade för platsen som undersökningen gjordes på, och endast Carlsson (1988) har gjort sin undersökning

8

på Gotland. Petré (1993: 152) menar att det kan finnas lokala och regionala skillnader mellan kvinnliga och manliga föremål och att inga generella slutsatser borde dras från ett material.

1.6. Avgränsning

I skelettmaterialet fanns det från början 19 anläggningar, vissa innehållande flera gravar. I skelettmaterialet från Historiska museet (SHM) i Stockholm, där allt material är samlat, fanns anläggningarna 1, 5, 6, 8, 9 och 11–19, alltså 14 anläggningar från utgrävningen 1951 av Erik Nylén. De flesta av dessa var brandgravar, därför valdes anläggningarna 1, 16, 17 och 18 ut, för att de innehöll både obrända och brända ben. Det bestämdes att alla utvalda anläggningar skulle undersökas i sin helhet, inklusive de brända benen, vilket har resulterat i att det mesta som undersökts varit obrända ben. Urvalet gjordes både för att undersökningen krävde obrända ben, och för att en totalundersökning av alla anläggningar inte skulle hinnas med. Från undersökningen 1878 av Gabriel Gustafsson fanns det också ytterst få brända ben, som inte undersöktes.

Uppsatsen fokuserar på gravfältet i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland där yngre bronsålder–äldre järnålder men främst vikingatid representeras. Utblickar kan göras till resten av Sverige, men främst är det Gotland ur ett genusperspektiv som vikten ligger på.

9

2. Material

2.1. Gravfältet

Inför uppsatsen undersöktes 13 stycken gravar från ett gravfält i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland (se figur 1). Platsens namn kan ha olika stavningar beroende på vilken källa som används; stavningar som stötts på är Lekarehed, Lajkarhajd, Lajkarehajd, Laikarhaid och Laikarehaid.

Gravfältet ligger på en kalkbergshed i nordöstra delen av Lekarehed, ungefär en km öster om Lärbro kyrka strax söder om landsvägen mot Hellvi (Nylén 1955: 3). Norr om vägen ligger ett stort stenröse, troligen från bronsåldern med gravar runtomkring; beläget mindre än 100 meters avstånd från det undersökta gravfältet. På ett något längre avstånd och nordost ligger ytterligare en samling gravar norr och möjligtvis söder om vägen. En del av dessa är skeppssättningar och har undersökts av Hansson 1916, tillsammans med gravarna runt det stora röset. Även söder om heden ska en liten samling otydliga, låga rösen finnas och ute på heden i sydväst ligger den så kallade ”Klangstenen” som är ett flyttblock med ett flertal ovanligt stora skålgropar (Nylén 1955: 3f). Gravfältet hade en längd i nord-sydlig riktning på ungefär 70 meter och en största bredd i öst-västlig riktning på ungefär 30 meter (Nylén 1955: 4), se figur 2. En del gravar undersöktes år 1878 av Gabriel Gustafson som under utgrävningen 1951 fick numren 2,3,4 och 7.

Utgrävningen av gravfältet utfördes 19 juni – 30 augusti 1951 (Nylén 1955: 1) och var en totalundersökning. 19 stycken gravar undersöktes och de innehöll 31 stycken säkra gravläggningar. Endast två gravar innehöll bara obrända skelett och tre stycken bestod av både

Figur 1. Kartan visar Lärbro och Lekarehed i förhållande till Visby. Den svarta ringen =

Lärbro, den blåa ringen = Lekarehed.

10

obrända och brända skelett (Nylén 1955: 2). Alla gravarna var låga rösen eller stensättningar och ett fåtal med säkra spår av kantkedjor.

Gravfältet innehöll gravar från två perioder; dels yngre bronsålder–äldre järnålder i norr, dels vikingatid i söder (Nylén 1955: 2). Före undersökningen kunde de två anläggningarna dock inte skiljas åt eftersom de gick över i varandra. Dateringen har gjorts genom fynden hittade i de förmodade gravarna (Nylén 1955: 2f). De gravarna som troligen tillhör den äldre perioden är 1–11, 12 (?), 13, och 15, varav 1 och 12 innehöll obrända ben, de andra var brända. Resten av gravarna var från vikingatid (16–18).

Nylén (1955: 3) beskriver att platsen gravfältet ligger på innan har använts som boplats som var mer eller mindre permanent. Han baserar detta på att det hittades färgade och ibland sotsvarta lager under gravarna, och att det även hittats en stenyxa och flintavslag under anläggning 1. Stenyxan och flintavslagen är sannolikt från stenåldern.

Under 1800-talet har det troligen förekommit ”utskänkning i samband med militära övningar på heden, en tradition för vars sanningsenlighet mängden av krossade buteljer i torven på och kring gravarna syntes tala” (Nylén 1955: 4). Han menar att det kan anses sannolikt att det i samband med dessa militära ”övningar” har förekommit skadegörelse på en del av anläggningarna.

2.2. Anläggningarna

Nedan presenteras anläggningarna i sin helhet och de förmodade gravarna som fanns i dem. Gravarna kommer i fortsättningen främst kallas för anläggningar på grund av en ovisshet i om de kan kallas för gravar.

2.2.1. Anläggning 1

Anläggning 1 bestod av 1, 1A, 1B, 1C och 1D. I rapporten beskrivs gravarna 1A-D, men den som endast hade namnet ”anläggning 1” som finns med i skelettmaterialet står inte beskrivet i rapporten (Nylén 1955: 5ff). Orsakerna till den ensamma ”anläggning 1” är osäker, möjligtvis är det de ben som har hittats i anläggning 1 men som inte kan kopplas till 1A-D.

Anläggningen (1, 1A–D) var den största på gravfältet och låg något avskild från de andra gravarna genom ett ungefär 10 meter brett, fritt område (Nylén 1955: 4f). Anläggningen var ett ca 10 meter i diameter lågt, jordblandat röse som bestod av gråsten och kalksten. Den innehöll två stycken kistliknande konstruktioner med obrända skelettrester (A och B), och två kraftiga koncentrationer som till största delen var oordnade, obrända ben, den ena hoppressad i en grop, den andra låg mer fritt bland stenarna i röset (D och N). Grav 1N fanns inte med i

Figur 2. Överblickande bild på alla gravar

(urklippta?). Tyvärr specificeras inte vilken grav som

är vilken, dock är det tydligt att anläggning 1 är den

största i norr (tagen från ATA).

11

skelettmaterialet som undersöktes. Nylén (1955: 6) menar att 1A verkar ha varit den primära graven; oordnade ben från två

individer ska ha hittats i kistan. Den andra kistliknande stensättningen (1B) låg ungefär 80 cm västsydväst om 1A och mellan stenraderna på rösets botten, tryckt mot kistans östra sida låg ett nästan helt upplöst skelett med huvudet i nordnordost. Individen verkar ha legat på rygg med armarna vid sidorna och benen närmast raka (Nylén 1955: 6).

I rösets östra del fanns den tidigare plundrade kistan (C) som förmodligen undersökts av Gustafson 1878. Nylén (1955: 7) menar att den sannolikt blivit plundrad med tanke på att den alltid varit synlig vid rösets yta. Om denna kista innehållit en obränd människa borde det ha varit ett barn med tanke på storleken. Anläggning 1C som undersöktes bestod av ett helt ungt får (eller en ung get) och ett fåtal brända ben (se mer i kap. 5.1.4.). Anläggning 1D var en grop som gick ned i rösets botten, var 1,8 meter lång, och var fylld med sten och obrända ben som mestadels var oordnade, verkade sammanpressade och delvis krossade (Nylén 1955: 7). I denna grops mitt låg en brandgrav som hade en längd på ca 1 meter.

Nylén (1955: 5f) menar att det fanns två säkra brandgravar i anläggning 1, en i samband med skelettgrav 1B och en i gropen med obrända ben som var anläggning 1D. Han nämner även att det fanns mindre samlingar brända ben på olika platser ovanpå och i röset (Nylén 1955: 6); dessa undersöktes inte. Slutligen fanns också enstaka obrända ben strax väster om den östra kistan (den okända ”anläggning 1”?).


Anläggning 16 var ett något ovalt, lågt, jordblandat röse med en största diameter på ungefär 5,2 meter (Nylén 1955: 33). Nylén menar att röset täckte tre skelett; ett från en man i den södra delen och två kvinnor i den norra. Alla skelett låg på höger sida i hukad ställning med något uppdragna ben, och låg anmärkningsvärt grunt i röset (Nylén 1955: 34). I 16A ska mannen ha legat, med armarna böjda och händerna vilandes mot bröstet. I 16B ska en av kvinnorna ha legat, inte fullt så hopkrupen som den ovan beskrivna (16A), med armarna svagt böjda och händerna framför samt intill bäckenet (Nylén 1955: 35). I 16C ska den andra kvinnan ha legat, dock var det sämst bevarat och låg direkt på sanden i ”kraftigt hukad ställning” (Nylén 1955: 35). Det ska även ha funnits en brandgrav (16D), vilket har tolkats som den anläggningen i skelettmaterialet som undersökts med namn 16, eftersom den endast innehöll brända ben.


Anläggning 17 var en oregelbunden stensättning och hade en diameter på ungefär 5,4 meter (Nylén 1955: 42). Nylén (1955: 43) menar att anläggningen var plundrad eller på annat sätt raserad. Direkt efter avtorvning hittades extremitetsben från människa, och efter att stenarna avlägsnats visade det sig tillhöra en individ som låg under dessa stenar (17A). Syd och väst om, samt i närheten av den första individen hittades ytterligare benrester på botten, oordnade och tillsammans med enstaka metallföremål (Nylén 1955: 42f). Stensättningen innehöll också ett stort lager brända ben med en längd på 4,35 meter och med ett flertal fynd utan ordning (se kap. 5.1.11. eller Nylén 1955: 45f), detta ska då vara 17B. I skelettmaterialet finns inte en anläggning som heter 17A, endast en vid namn 17 med obrända ben som stämmer överens med beskrivningen av 17A, därför tolkas anläggning 17 som 17A.


Anläggning 18 var ett oregelbundet, runt och jordblandat röse med en diameter på ungefär 6,5 meter (Nylén 1955: 47). I mitten av graven låg en kistlik konstruktion (18A) under endast ett lager sten. Kistan hade en yttre längd på ungefär 2,1 meter, och inuti hittades omrörda ben av

12

en ”grovt byggd man” (Nylén 1955: 47). Individen låg direkt på kalkhällen och gruset som fanns på platsen för kistan hade avlägsnats. Ungefär 30 centimeter utanför kistans västra långsida anträffades nästan helt upplösta skelettrester (18B) endast synbar genom en färgning i gruset, orienterad i samma riktning som kistan (Nylén 1955: 48). Utanför och i kontakt med kistan hittades ett tunt lager brända ben blandat med sot (18C). Lagret var långsträckt, ungefär två meter. I materialet som undersöktes fanns endast en anläggning 18 med många påsar obrända ben och en påse med brända ben, vilket har tolkats som anläggning 18A och 18C.

13

3. Metod

Metoderna som presenteras här är de som använts under analysen av skelettmaterialet och föremålen. De kommer att användas i resultat och diskussion; osteologisk könsbedömning, arkeologisk könsbedömning, osteologisk åldersbedömning och patologier.

3.1. Osteologisk könsbedömning

När en könsbedömning på ett skelett skall utföras är det många olika aspekter som spelar in, och bedömningen kan göras på olika sätt beroende på hur väl skelettet är bevarat samt osteologens egna erfarenheter och kunskaper. En osteolog måste se på skelettmaterialet och göra en bedömning av vilka metoder som passar bäst.

Inom den osteologiska könsbedömningen finns morfologiska och metriska metoder (Buikstra & Ubelaker 1994: 16). Morfologiska metoder är visuella karaktärer där endast synen och känseln används under analysen (Buikstra & Ubelaker 1994: 19f; Brothwell 1981: 59ff; White, Black & Folkens 2012: 412ff; Bass 1987: 81f). Metriska metoder är olika mätningar på benen, där de lägre måtten är kvinnliga och de högre manliga (exempelvis Bass 1987: 218). Båda metoderna är uppbyggda med förutsättningen att mannens skelett generellt är större och kraftigare än kvinnans.

Det finns några regler och uppmaningar som en forskare måste vara medveten om innan könsbedömningen sker. För det första är det under puberteten som de könsindikerande karaktärerna växer fram; därför utförs könsbedömningar oftast på vuxna individer (White, Black & Folkens 2012: 410; Buikstra & Ubelaker 1994: 16; Bass 1987: 19). För det andra är de morfologiska skillnaderna sällan generella, och olika populationer kan visa på olika manliga och kvinnliga karaktärer; vissa kvinnor kan ha ”manliga” karaktärer och vice versa (White, Black & Folkens 2012: Brothwell 1981: 59; Buikstra & Ubelaker 1994: 16). För det tredje är det svårt att få en helt säker könsbedömning på en eller få individer, just för att denna könsdimorfism (= olikheter i utseendet gällande kvinnor och män) kan skilja sig mellan olika populationer, och om endast ett fåtal skelett undersöks är osteologen inte medveten om variationen (Buikstra & Ubelaker 1994: 15; Brothwell 1981: 59).

Den morfologiska könsbedömningen har gjorts på bäckenet (coxae) och kraniet enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Enligt flertalet forskare har bäckenet de säkraste och viktigaste karaktärerna för könsbedömning, bland annat på grund av de tydliga funktionella skillnaderna mellan kvinnor och män; därefter följer kraniet och sedan rörbenen (White, Black & Folkens 2012: 415; Brothwell 1981: 62; Buikstra & Ubelaker 1994: 16, Ferembach 1980: 517; During 1993: 55). Det området som använts för könsbedömning på bäckenet i denna undersökning är incisura ischiadica major (eng. greater sciatic notch) som illustreras i figur 3.

14

I undersökningen användes fem stycken karaktärer på kraniet enligt Buikstra och Ubelaker (1994: 19f): protuberantia occipitalis externa (eng. nuchal crest), processus mastiodeus (eng.

Figur 4. Bilden illustrerar en femgradig skala på kraniet, där 1 ska representera kvinna och 5

ska representera man (Buikstra & Ubelaker 1994: 20).

Figur 3. Bilden illustrerar en femgradig skala på bäckenet, där 1 ska representera kvinna och 5

ska representera man (Buikstra & Ubelaker 1994: 18).

15

mastoid process), margo supraorbitalis (eng. supra-orbital margin), glabella och eminentia mandibularis (eng. mental eminence) (se figur 4).

De metriska metoderna har använts på överarmsben (humerus) och lårben (femur); diametern i mm på överarmsbenets ledhuvud (caput humerii), lårbenshuvudets maximala diameter i mm (caput femoris) och lårbenets distala bredd (eng. bicondylar width). Stewart (1979) i Bass (1987: 151) menar att den vertikala diametern i mm på överarmsbenets ledhuvud ska vara under 43 mm om det är en kvinna, mellan 44–46 mm om det är obestämt, och över 47 mm om det är en man. Mätningarna gjordes på 50 kvinnor och 50 män från ”the Terry Collection” i USA.

Bass (1987: 220) tar även upp Stewarts (1979) justering av Pearson och Bells metod för att mäta lårbenshuvudets maximala diameter i mm på vita i USA som ser ut på detta vis: under 42,5 mm är kvinna, 42,5–43,5 mm är kvinna (?), 43,5–46,5 är obestämbart, 46,5–47,5 mm man (?) och över 47,5 mm är man.

När lårbenets distala bredd ska mätas används Pearson (1917–1919) i Bass (1987: 219) där ett mått på under 72 mm är kvinna, 72–74 mm är kvinna (?), 74–76 mm är obestämt, 76–78 är man (?) och över 78 mm är man. Pearsons mätningar är gjorda på ben från 1600-talet i London (Bass 1987: 218).

3.2. Arkeologisk könsbedömning

Den arkeologiska könsbedömningen är baserad på att det finns kvinnligt och manligt associerade föremål i gravar. Generellt tolkar de flesta som gör en arkeologisk könsbedömning att smycken av olika slag är kvinnliga och vapen av olika slag är manliga. I undersökningen av arkeologisk könsbedömning har Carlsson (1988), Hjørungdal (1991) och Petré (1984, 1993) använts.

Carlsson (1988: 81) definierar kvinnliga och manliga föremål på följande sätt:

Han nämner dock att kvinnogravar också kan ha 1–3 pärlor, vilket betyder att de inte kan användas som ensamma könsindikerande föremål (Carlsson 1988: 81). I sin undersökning diskuterar han om ringspännen ska ses som kvinnliga eller manliga och det han kom fram till var att 84 % av gravarna med ringspännen var mansgravar och 16 % var kvinnogravar.

Hjørungdal (1991: 72) har räknat med dessa föremål som kvinnliga respektive manliga:

Kvinnligt Manligt

Dosformiga spännen Svärd

Dräktnålar Huggkniv

Armringar Spjut

Armbyglar Yxa

Fler än tre pärlor Bälte

Eldslagningsflinta

Fodralkammar

Upp till tre pärlor

Kvinnligt Manligt

Två eller fler spännen Svärd

Fler än tre pärlor Spjut

Komb. av två eller

flera smyckesföremål

Pil

Hårnål av ben Sköld

16

Hon räknar inte med kniv eller yxa i definitionen av mansgravar, eftersom det är svårt att avgöra om föremålen har en funktion som vapen eller redskap. Hon har även helt uteslutit andra redskap som kriterier för könsbedömning, för att i efterhand få en säkrare uppfattning om vilka arbetsredskap som finns i gravar som redan är bestämda kvinno- eller mansgravar (Hjørungdal 1991: 72f).

Petré (1993: 149ff) har bildat sina tolkningar av arkeologiska könsbedömningar genom kremerat material från yngre järnålder, specifikt germansk järnålder i Mälardalen. Det han räknar som kvinnliga respektive manliga föremål är:

3.3. Osteologisk åldersbedömning

Åldersbedömningar har gjorts på skelettmaterialet genom tandslitage enligt Brothwell (1981: 72). Metoden är utvecklad på neolitiska till medeltida brittiska kranier.

3.4. Patologier

På vissa ben har eburnation, pitting och osteofyter hittats vilket alla kan vara indikationer på artros enligt Waldron (2009: 34). Artros är en ledsjukdom som kan leda till en sämre funktion i leden på grund av en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av ledbrosket och kan visa sig genom en stel och smärtsam led (Reumatikerförbundet 2017). Risken att utveckla sjukdomen ökar med ålder.

Kvinnligt Manligt

Fibulor Vapen

Fler än tre pärlor Vapendetaljer

Dräktnål Eldslagningsflinta

Hängen Bältesspännen

Nyckelring m.

tillbehör

Remändebeslag

Små knivar Spelbrickor

Benskrapa Tärningar

Dubbelnitar

Prylar

Glaskärl

Ringspännen

17

4. Teori

4.1. Könsbedömningar och genus

Det finns olika sätt att göra en könsbedömning på en grav, arkeologiska och osteologiska. Den arkeologiska könsbedömningen går ut på att föremål är kvinnligt och manligt associerade. Det finns ett flertal arkeologer som har presenterat teorier och försökt fastställa föremål till kön, och de som kommer att användas i denna uppsats är Carlsson (1988), Petré (1984, 1993) och Hjørungdal (1991). Arkeologerna har i detalj något olika syner på föremålen i gravarna och kriterierna är inte alla samma, men i stort diskuterar de olika sorters vapen som manliga föremål och olika sorters smycken som kvinnliga föremål.

Den osteologiska könsbedömningen kan delas in i två metoder: morfologiska och metriska. De morfologiska könsbedömningsmetoderna går ut på att se och känna karaktärer på skelettet, främst bäckenet (coxae) och kraniet, men generellt sägs det att mannens skelett är mer robust och kraftigt än hos kvinnan. De metriska metoderna går ut på att mäta vissa delar på skelettet där forskare har räknat ut vad som ska representera kvinnligt, och vad som ska representera manligt; exempelvis lårbenshuvudets diameter (caput femoris) (Bass 1987). Det finns många forskare som har studerat, provat och använt metoderna, och de som främst används i uppsatsen är Bass (1987) och Buikstra & Ubelaker (1994), men även Brothwell (1981), During (1993), samt White, Black och Folkens (2012). Dessa fastställda teorier kommer att användas och testas i uppsatsen och utifrån dem (dock främst den arkeologiska könsbedömningen) diskuteras genusbegreppet och synen på kvinnligt och manligt.

Genus inom arkeologi presenteras här som en kritik mot den arkeologiska könsbedömningen och androcentrismen. I resultatet kommer en kategorisk arkeologisk könsbedömning att utföras (för att testas), och sedan sker en återknytning till genus i diskussionen. Genus inom arkeologi kom sakta och osäkert in i arkeologin på 1970-talet, se kap. 1.2. Ordet genus har skilda betydelser för olika människor och discipliner, Arwill-Nordbladh skriver:

Idag brukar genus ofta förstås som de sociala och kulturella tolkningarna av biologiska

olikheter mellan kvinnor och män. Detta synsätt baserar sig i sin tur på den

”tvåkönsmodell” som är en grundläggande tankefigur i vårt moderna västerländska

samhälle (Arwill-Nordbladh 2001: 29).

Hon menar att kvinnor och män ofta ses som varandras motpoler, vilket även kan ses inom arkeologin när det gäller könsbedömning av gravar; om individen inte är en kvinna är det en man och vice versa. Inom arkeologin studeras genusförhållanden och genustillhörighet oftast utifrån gravmaterial, och relationer människorna emellan och till föremålen granskas (Werbart 2002: 147; Strassburg 1995: 77; Arwill-Nordbladh 2001: 33f). Det som ifrågasätts inom arkeologin är bland annat om det går att applicera dessa två könstillhörigheterna (kvinna och man) på föremål i gravar på det sättet som görs; smycken = kvinnligt och vapen = manligt, eftersom synen på kvinnligt och manligt har skiljt sig i tid och rum (Balme & Bulbeck 2008: 8).

18

5. Resultat

5.1. Analysen av gravarna

Nedan presenteras alla anläggningarna som de undersökts. Det som presenteras är hur mycket ben som hittats och identifierats, bevaringsgrad, åldersbedömning, osteologisk och arkeologisk könsbedömning, även övriga kommentarer om sådana har uppkommit.


Anläggning 1 bestod av 8 stycken stora och små påsar av obrända ben. Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 1 267 g (inklusive påsvikt). Ungefär 1 027 fragment undersöktes, varav 170 av dessa identifierades (17 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var mycket fragmenterade och nästintill krossade.

Benen i anläggningen visade på minst två individer på grund av tre stycken överarmsben (humerus). Kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade i anläggningen.

Genom en underkäke med tänder (mandibula) kunde en åldersbedömning göras enligt Brothwell (1981: 72), som visade på åldern 25–35 år. Den osteologiska könsbedömningen visade på osäkert kön, se tabell 1. För övrigt hittades också ett fårben i en av påsarna (11238: 6).

Eftersom det inte finns någon anläggning vid namn endast ”anläggning 1” som är kopplade till några fynd, går det inte att utföra en arkeologisk könsbedömning. Den osteologiska könsbedömningen är också problematisk eftersom det är osäkert varifrån benen kommer. Tabell 1. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994).

5.1.2. Anläggning 1A

Anläggning 1A var den största anläggningen med 14 stora och små påsar av obrända ben. Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 2 819 g (inklusive påsvikt). Ungefär 1 697 fragment undersöktes, varav 387 av dessa identifierades (23 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och nästintill krossade.

Benen i anläggningen visade på minst tre individer på grund av tre stycken högra månben (lunatum) och fem stycken tinningben (temporale). Nylén (1955: 9) menar att under utgrävningen hittades skelettdelar från två individer, delvis krossade. Flertalet individer gör det desto svårare i den arkeologiska könsbedömningen eftersom det är osäkert vem det är som får en könsbedömning

Kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade i anläggningen, i en del fall i flera uppsättningar. I en av påsarna (11239:18) hittades flera fragment av ett skenben (tibia) och ett lårben (femur) som inte än var fusionerade (hopvuxna). Enligt Brothwell (1981: 66, fig. 3.4) fusionerar skenbenet vid 16–20 års ålder, och lårbenet vid

Anläggning 1 Ben Könskaraktär Skala Kön

Påsnr: 11238:3 Underkäke Mental eminence 3 ?

Påsnr: 11238:4 Pannben Supra-orbital margin 3 ?

Påsnr: 11238:4 Tinningben Mastoid process 3 ?

Påsnr: 11238:4 Nackben Nuchal crest 2 Kvinna?

19

15–20 års ålder, vilket gör att individen var under 15 år. Dock var dessa två ben de enda indikationerna på en yngre individ i anläggningen. Andra åldersbedömningar, exempelvis på molarerna på underkäken (mandibula) visade på 25–35 år enligt Brothwell (1981: 72), och andra ben visar på en vuxen individ (slitna tänder och fusionerade ben). Den osteologiska könsbedömningen visade på osäkra resultat, se tabell 2.

För övrigt hittades två hundtänder, och ett stort antal unga ben från djur, eventuellt gris eller katt. Tabell 2. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994) (H= höger, V=vänster).

När det gäller den arkeologiska könsbedömningen visade den sig komma med problem, eftersom den endast innehöll en oornerad krukskärva av rött grovt gods, se tabell 3 (Nylén 1955: 6, 9). På grund av de få föremålen har en arkeologisk könsbedömning inte kunnat utföras. Tabell 3. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande.

5.1.3. Anläggning 1B

Anläggning 1B bestod av nio små påsar med obrända (åtta påsar) och brända ben (en påse). Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 1 484 g (inklusive påsvikt). Ungefär 1 023 fragment undersöktes, varav 300 av dessa identifierades (29 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och nästintill krossade.

Benen i anläggningen visade på en individ, och kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand samt fot var representerade. Det fanns inga tydliga karaktärer för åldersbedömning, förutom att alla ben var fusionerade, vilket tyder på en vuxen individ. Det fanns inte heller några tydliga könsbedömningar, förutom en mätning på diameter på lårbenshuvudet (caput femoris) som visar på kvinna, se tabell 4. På grund av mätningen blev den osteologiska könsbedömningen kvinna (?).

Tabell 4. Mätning på lårbenshuvudet (caput femoris) enligt Stewarts (1979) i Bass (1987: 220).

När det gäller den arkeologiska könsbedömningen visade det sig även här komma med problem, eftersom de enda föremålen som hittades var ca 50 stycken små krukskärvor, se tabell 5 (Nylén 1955: 9). På grund av detta har en arkeologisk könsbedömning inte kunnat utföras.

Anläggning 1B Ben Mått Kön

Påsnr: 11237:17 Lårben; caput femoris Vertikal diameter: 39,33 mm. Kvinna

Fynd i anl. 1A

Kvinnligt Manligt Ej könsindikerande

Oornerad krukskärva

Anläggning 1A Ben Könskaraktär Skala Kön

Påsnr: 11239: 7 Tinningben Mastoid process 4 Man?

Påsnr: 11239: 15 Nackben Nuchal crest 3 ?

Påsnr: 11239: 16 H. tinningben Mastoid process 3 ?

Påsnr: 11239: 16 V. tinningben Mastoid process 3 ?

Påsnr: 11239: 16 Pannben Supra-orbital margin 2 Kvinna?

20

Tabell 5. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande.

5.1.4. Anläggning 1C

Anläggning 1C bestod av två påsar (en stor och en liten) med obrända (en påse) och brända ben (en påse). Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 347 g (inklusive påsvikt). De obrända benen bestod av ett i princip helt ungt får (eller en get). De brända benen var små och få, inga kunde identifieras, inte ens om det var människa eller inte; därför kunde en osteologisk könsbedömning inte utföras.

Inga föremål hittades i anläggningen, förutom ett kopparmynt från 1859, vilket kan ha lagts dit av Gustafson vid undersökningen 1878, (tabell 6) (Nylén 1955: 7). Därför kunde inte heller en arkeologisk könsbedömning utföras. Tabell 6. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande.

5.1.5. Anläggning 1D

Anläggning 1D bestod av 11 stora och små påsar med obrända (10 påsar) och brända ben (en påse). Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 1 833 g (inklusive påsvikt). Ungefär 2 120 fragment undersöktes, varav 276 av dessa identifierades (13 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och delvis krossade.

Två stycken MC V visar på mer än en individ, dock är det inget annat som tyder på det. Kranium (endast delar av underkäke), övre extremiteter, bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade i anläggningen. Två stycken handrotsben visade på eburnation. Det fanns inga tydliga karaktärer för åldersbedömning, dock vara alla ben fusionerade och tänderna mycket slitna, vilket indikerar på en vuxen individ. Eburnation tyder på artros (Waldron 2009: 34), vilket i sig kan tyda på en äldre individ (se kap. 3.4.).

Det fanns inte heller några tydliga karaktärer för den osteologiska könsbedömningen (se tabell 7), dock borde det nämnas att fotbenen (inklusive hälbenet och språngbenet) var mycket stora och kraftiga. På grund av att dessa fotben är större än den kraftigaste man som finns i referensmaterialet i laboratoriet på Uppsala universitet, Campus Gotland, tolkas denna individ som en man (?). Men eftersom benen hittades i en grop tillsammans med stenar kan vi inte vara säkra på att alla ben kommer från en och samma individ.

Tabell 7. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994).

För övrigt hittades ett flertal djurben i två av påsarna (11239: 30 och endast djurben i 11239: 31), främst hundben men också en del får-/getben.

Graven hade inga föremål (Nylén 1955: 10), vilket resulterade i att ingen arkeologisk könsbedömning kunde utföras.

Föremål i anl. 1B


Krukskärva x 50

Föremål i anl. 1C


Kopparmynt från 1859

Anläggning 1D Ben Könskaraktär Skala Kön


21

5.1.6. Anläggning 16A

Anläggning 16A bestod av två stora påsar med obrända ben. Den sammanlagda vikten av påsarna var 2 700 g (inklusive påsvikt). Ungefär 1 044 fragment undersöktes, varav 234 av dessa identifierades (22 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och delvis krossade.

Benen i anläggningen tyder på en individ, och kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand samt fot var representerade. Kotorna hade ett ”utsmetat” utseende och hade pitting, vilket kan tyda på artros (Waldron 2009: 34). Åldersbedömning genom underkäken (mandibula) enligt Brothwell (1981: 72) visar på 45+ år, och även artros tyder på att individen var äldre (se kap. 3.4.).

Den osteologiska könsbedömningen var något osäker, men tolkas som man (?), se tabell 8. För övrigt hittades ett skulderblad från gris i en av påsarna (11237: 32). Tabell 8. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994).

Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 9 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 36ff). Manliga föremål i graven är spjutspets, ringspänne, sölja, remändebeslag samt mindre än tre pärlor (Petré 1993; Carlsson 1988; Hjørungdal 1991). Därför tolkas denna grav som en man. Tabell 9. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande.


Anläggning 16B bestod av 11 påsar med obrända ben. Den sammanlagda vikten av påsarna var 1 754 g (inklusive påsvikt). Ungefär 954 fragment undersöktes, varav 251 av dessa identifierades (26 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och delvis krossade.

Det var ingenting i anläggningen som indikerade på mer än en individ, och kranium, övre extremiteter, kotrad/bål, nedre extremiteter, hand och fot var representerade. Underkäken (mandibula) hade inga tänder och alveolerna var totalt hopvuxna, kot- och revbensfragment, överarmsben (humerus), handrotsben (scaphoideum och lunatum), bäckenben (coxae) och lårben (femur) var drabbade av osteofyter och pitting. Det var även ett handrotsben (scaphoideum) som hade eburnation. Osteofyter, pitting och eburnation tyder på artros (Waldron 2009: 34). Det fanns inga tydliga karaktärer för åldersbedömning, dock kan saknaden


Påsnr: 11237:31 Pannben Supra-orbital margin 4-5 Man?-Man

Påsnr: 11237:31 Pannben Glabella 3-4 ?-Man?

Påsnr: 11237:31 Underkäke Mental eminence 3-4 ?-Man?

Föremål i anl. 16A


Sölja (djurhuvud) Remkorsningsbeslag x 2

Spjutspets Knivslidebeslag

Ringspänne (djurhuvuden) Organiska fragment x 10

Remändebeslag Lerkärl

Dubbelpärla Järnkniv

Bronsring x 2

Bronsring x 2 (annat mått)

Järnfragment

22

av tänder i underkäken och eventuell artros indikera på en äldre individ (se kap. 3.4.). Den osteologiska könsbedömningen visar på en kvinna, se tabell 10 och 11.

Tabell 10. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994) (H=höger, V=vänster).

Tabell 11. Mätningar på överarmsben (caput humerii) och lårben (caput femoris) enligt Stewarts (1979)

i Bass (1987: 220).

Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 12 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 39f). Eftersom föremålen är dubbeltydiga (både kvinnliga och manliga föremål), kan en arkeologisk könsbedömning inte utföras. Tabell 12. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande.

5.1.8. Anläggning 16C + lösa ben

Anläggning 16C + lösa ben bestod av 1 påse med obrända ben. Vikten av påsen var 537 g (inklusive påsvikt). Ungefär 255 fragment undersöktes, varav 85 av dessa identifierades (33 %). Bevaringsgraden av benen i anläggningen var mindre bra och fragmenten var små.

Det var ingenting i anläggningen som indikerade på mer än en individ, förutom två, små, brända ben. De bakre alveolerna i underkäken var igenvuxna, förutom visdomständerna. Det fanns inte heller några tydliga karaktärer för åldersbedömning, dock hade alla ben fusionerat och tänderna var mycket slitna vilket indikerar på att individen var vuxen.

På grund av ett så pass fragmenterat skelett kunde en osteologisk könsbedömning inte utföras på anläggning 16C + lösa ben, och vad som menas med lösa ben är mycket otydligt.

Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 13 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 40f). Den arkeologiska könsbedömningen går inte att utföra på grund av att det dosformiga spännet anses vara kvinnligt, medan järnkniven kan vara kvinnlig (Petré 1993), manlig (Carlsson 1988) eller obestämd (Hjørungdal 1991).

Anläggning 16B Ben Könskaraktär Skala Kön

Påsnr: 11238:20 H. pannben Supra-orbital margin 2 Kvinna?

Påsnr: 11238:20 V. pannben Supra-orbital margin 3 ?

Påsnr: 11238:20 Tinningben Mastoid process 1 Kvinna

Påsnr: 11238:20 Nackben Nuchal crest 2 Kvinna?

Påsnr: 11238:20 Underkäke Mental eminence 2 Kvinna?

Påsnr: 11238:26 Bäckenben Greater sciatic notch 1 Kvinna

Anläggning 16B Ben Mått Kön

Påsnr: 11238:24 Överarmsben; caput

humerii

Vertikal diameter: 42,25 mm.

Transverse diameter: 40,32 mm.

Kvinna

Påsnr: 11238:27 Lårben; caput femoris Vertikal diameter: 40,57 mm. Kvinna

Föremål i anl. 16B


Dosformigt spänne Ringspänne Järnkniv

Mosaikpärla x 2 Organiska rester

Järnfragment

23


5.1.9. Anläggning 16D (16)

Anläggning 16D (16) bestod av tre påsar med brända ben. Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 538 g (inklusive påsvikt). Ungefär 752 fragment undersöktes, varav 109 av dessa identifierades (14 %). Benen var ojämnt brända, allt från svarta till vita fragment. Endast en av påsarna hade säkra människoben (11238: 30), som också hade ben från katt. Det gick inte att utföra en osteologisk könsbedömning på anläggningen.

Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 14 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 41f). Den arkeologiska könsbedömningen blev en man (?) på grund av ringspännet och pärlan; frågetecknet är på grund av osäkerheten i kambiten och glasklumparna (pärlor?). Tabell 14. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande, T = funna i torven, B = funna

i brandlager.

5.1.10. Anläggning 17A (17)

Anläggning 17A bestod av en stor påse med obrända ben. Vikten av påsen var 1432 g (inklusive påsvikt). Ungefär 311 fragment undersöktes, varav 111 av dessa identifierades (36 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och delvis krossade.

Det var svårt att bedöma om det var mer än en individ i anläggningen, dock hittades inga ben som tyder på detta. Inga tydliga karaktärer för åldersbedömning har hittats, dock var alla ben fusionerade och kindtänderna som hittades ytterst lite slitna, vilket kan tyda på att individen var yngre (Brothwell 1981: 72). På grund av ett så pass fragmenterat skelett kunde en osteologisk könsbedömning inte utföras.

Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 15 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 44f). En arkeologisk könsbedömning kunde inte utföras på grund av osäkerheten i miniatyryxan (som i normal storlek är manlig) och mindre än tre pärlor.

Föremål i anl. 16C + lösa ben


Dosformigt spänne Järnkniv

Föremål i anl. 16D (16)


Mosaikpärla (T) Bronsbeslag (B)

Ringspänne (T) Bronsbeslag (B) (annat mått)

Kambit (B) (?) Glasklumpar x 3 (B)

Bronsklumpar x 2 (B)

Bronskedja (B)

Järnnit (B)

24



Anläggning 17B bestod av två påsar med brända ben. Den sammanlagda vikten av påsarna var 250 g (inklusive påsvikt). Ungefär 571 fragment undersöktes, varav 71 av dessa identifierades (12 %). Benen var ojämnt brända, allt från svarta till vita fragment hittades. En av påsarna tyder på människoben (11239: 1), genom en falang och tandfragment. I den andra påsen hittades en björnfalang. Det gick inte att utföra en osteologisk könsbedömning på anläggningen.

Föremålen som hittades i anläggningen presenteras i tabell 16 (för mer detaljer m föremålen, se Nylén 1955: 45f). En arkeologisk könsbedömning kunde inte utföras på grund av osäkerheten i om kambitarna är manliga och mindre än tre pärlor. Tabell 16. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande.

5.1.12. Anläggning 18A och 18C (18)

Anläggning 18A och 18C bestod av 12 stora och små påsar av obrända (11 påsar) och brända ben (en påse). Den sammanlagda vikten av alla påsarna var 3 492 g (inklusive påsvikt). Ungefär 1 170 fragment undersöktes, varav 317 av dessa identifierades (27 %). Inga av benen som undersöktes var hela, många var fragmenterade och en del krossade.

Benen i anläggning 18A och 18C indikerar på två individer; en obränd och en bränd. Ingen köns- eller åldersbedömning kunde utföras på den kremerade individen (18C). Många ben på den obrända individen (18A) visar på osteofyter och exostoser, vilken kan tyda på mycket belastning, och eventuell artros (Waldron 2009: 34). En åldersbedömning på kindtänderna i underkäken visade på 33–45 år enligt Brothwell (1981: 72), även osteofyterna och exostoserna tyder på att individen var minst vuxen.

Den osteologiska könsbedömningen på 18A visade på osäkra resultat, där de morfologiska metoderna visade på otydligt kön och de metriska metoderna visade på tydlig man, se tabell 17 och 18. Den osteologiska könsbedömningen resulterade i man (?).

Föremål i anl. 17B


Mosaikpärla Bronsbleck

Kambit x 8 Bronsfragment x 5

Bronsbeslag

Bronsbeslag x 2

Omböjd bronsten

Bronsten

Järnten

Bränd lera x 2

Föremål i anl. 17A (17)


Miniatyryxa (?) Dubbelt bronsbeslag

Pärla Knivliknande järntenar x 3

Bronsbeslag

Bronsring

Bronsknappar x 15

Järnfragment x 40

25

Tabell 17. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994).

Tabell 18. Mätningar på överarmsben (caput humerii) och lårben (caput femoris; bicondular width)

enligt Stewarts (1979) och Pearson (1917–1919) i Bass (1987: 219f).

Föremålen som hittades i anläggning 18A presenteras i tabell 19 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 48f). Den arkeologiska könsbedömningen resulterade i man på grund av yxan och mindre än tre pärlor.

Föremålen som hittades i anläggning 18C presenteras i tabell 20 (för mer detaljer om föremålen, se Nylén 1955: 48f). En arkeologisk könsbedömning kunde inte utföras på grund av att antal pärlor inte bör användas som ensamma könsindikerande föremål (Carlsson 1988).




Påsnr: 11240:1 Pannben Supra-orbital margin 3-4 ?-Man?


Påsnr: 11240:7 Bäckenben Greater sciatic notch 3 ?

Anläggning 18A Ben Mått Kön

Påsnr: 11240:3 Överarmsben; caput

humerii

Vertikal diameter: 49,29 mm.

Transverse diameter: 44,46 mm.

Man

Påsnr: 11240:8 Lårben; caput femori Vertikal diameter: 51,29 mm.

Biocondular width: 86,44 mm.

Man

Föremål i anl. 18A


Järnyxa Bronsring

Guldfoliepärla Järndubbar

Organiskt material

Bronsfragment x 10

Järnfragment x 30

Föremål i anl. 18C


Pärla x 6 Järnkniv

Bronsring

Bronsfragment och klumpar x 40

Järnnit x 3

26

5.1.13. Sammanställning

Här presenteras en sammanställning av den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen på alla anläggningar, tabell 21.

Tabell 21. En sammanställning av den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen på alla

anläggningarna.

Anläggningar Ost. könsbedömning Ark. könsbedömning

1 - -

1A - -

1B Kvinna (?) -

1C - -

1D Man (?) -

16D (16) - Man (?)

16A Man (?) Man

16B Kvinna -

16C + lösa ben - -

17A (17) - -

17B - -

18A Man (?) Man

18C - -

27

6. Diskussion

I detta kapitel diskuteras den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen på fragmenterat skelettmaterial, först för sig och sen tillsammans. En stor vikt kommer ligga vid den arkeologiska könsbedömningen och varför den blir problematisk.

6.1. Osteologin; säkerhet och problematik

Den osteologiska könsbedömningsmetoden visade sig komma med mer problem än förväntat, i synnerhet den morfologiska metoden. Eftersom den använder sig av syn och känsel kan det förekomma att forskare ser och känner på olika sätt, vilket också kan leda till att resultaten blir olika. Ett exempel är könskaraktären ”processus mastiodeus” (kap. 3.1.), där en forskare ser en tvåa på skalan och vill dubbelkolla med en kollega som tycker att det är en fyra. Den ena tycker att det är en kvinna (?) medan den andra tycker att det är en man (?). I slutändan är det viktigt att lita på sin egen känsla som forskare, men problematiken finns och kan leda till osäkerhet och i värsta fall att ingen morfologisk könsbedömning kan utföras. De morfologiska karaktärerna på kraniet kunde i analysen också visa på olika kön på samma kranium, vilket gjorde metoden mer komplicerad och svårtolkad. Det som också blev tydligt var att om tidigare könskaraktärer exempelvis på kraniet visar på kvinna, finns det en omedveten tendens att vilja se kvinna på de andra könskaraktärerna (exempelvis bäckenet), även fast karaktären inte är tydligt kvinnlig. Det ska dessutom nämnas att ”eminentia mandibularis” (kap. 3.1.) upplevdes som mer svårtolkat än de andra könskaraktärerna på kraniet, eftersom underkäkarna i skelettmaterialet från Lekarehed visade på mycket stor variation som inte nödvändigtvis kunde placeras i skalan. Svårigheterna i den morfologiska metoden beror sannolikt på de fragmenterade skeletten, eftersom könskaraktärerna ofta saknades eller var bristfälliga. Den morfologiska metoden kan, om inte annat, ofta ge en ungefärlig bild av vart på skalan könskaraktären befinner sig.

De metriska metoderna var lättare att sätta sig in i och förstå, eftersom om det var över ett visst mått var det en man, och om det var under ett visst mått var det kvinna. Måtten som togs på skeletten visade tydligt kvinnliga eller manliga mått, vilket bedömdes som mer säkert än de morfologiska metoderna. Dock var det få fall där en metrisk bedömning kunde göras på grund av de fragmenterade benen.

För att sammanfatta resultatet på könsbedömningen av de 13 gravarna var det endast en grav som fick en säker könsbedömning, fyra var osäkra, och på åtta stycken skelett har en könsbedömning inte kunnat utföras. Resultatet beror främst på att skelettmaterialet var mycket fragmenterat, det benet som ska vara det säkraste benelementet på skelettet att göra en könsbedömning på, bäckenet (coxae), var frånvarande eller för fragmenterat i alla fall förutom två, och att de morfologiska metoderna var svårtolkade. Könsbedömningarna har främst gjorts på kraniet och genom mätningar när dessa varit tillgängliga. Den graven som kunde könsbedömas med säkerhet (16B, kvinna) hade många morfologiska könskaraktärer och olika mätningar, vilket gjorde att den bedömdes som mer pålitlig.

6.2. Arkeologin; säkerhet och problematik

Den arkeologiska könsbedömningen kom också med problematik, eftersom endast två av gravarna har fått en ”tydlig” könsbedömning genom föremålen, och en av dem en osäker

28

bedömning. Problematiken låg bland annat i att det var för få föremål för att göra en arkeologisk könsbedömning, eller att föremålen i gravarna inte visade på något tydligt kön. De tre gravar som kunde arkeologiskt könsbedömas var 16A till man, 16 (16D) till man (?) och 18A till man. Könsbedömningarna var till största del på grund av en spjutspets, ett ringspänne och en yxa.

De gravar med få föremål (anläggning 1–1D) är enligt Nylén (1955: 2) från en annan tidsperiod, nämligen yngre bronsålder–äldre järnålder, medan de andra med fler föremål (anläggningarna 16A–18C) förmodligen är vikingatida. Kan det vara så att skillnaden i antalet föremål är på grund av skillnaden i tidsperiod? Anläggning 1 låg också något skild från de andra gravarna; kan det vara på grund av att de är från en annan tid eller har det någon annan betydelse? Eftersom gravar från båda tidsperioderna är representerade i resten av gravfältet, kan det betyda att avskiljandet av anläggning 1 beror på något annat, och inte skillnaden i tidsperioder.

6.2.1. Vad representerar föremålen?

En typ av föremål som endast hittades i anläggning 16 var ringspännen; tre av de fyra förmodade gravarna innehöll ringspännen (16D (16), 16A och 16B); en obestämd, en man (?) och en kvinna. Ringspännen ses ofta som en del av den vikingatida manliga dräkten (se kap. 3.2.), men det finns också en del arkeologiskt bedömda kvinnogravar med ringspännen (Carlsson 1988: 81; Calleberg 2015). Hur kommer det sig att denna kvinna i anläggning 16B har fått ett ringspänne om det nu är ett föremål som egentligen tillhör en manlig dräkt? Kan föremålet representera något annat än kön? Petré (1993: 150) tar upp att det finns en problematik när en arkeolog ska tolka föremålen i gravarna och vad de representerar; är det personliga föremål och dräkttillbehör, den dödes familjs val av föremål, statusföremål eller speciella föremål som ska hjälpa individens slutliga resa? Werbart (2002: 147f) menar att metoden att bilda en uppfattning och diskutera kvinnliga och manliga föremål i gravar är ett ”otillräckligt tillvägagångssätt”, eftersom det är omöjligt att veta säkert att vissa föremål är kvinnligt respektive manligt associerade. Hon diskuterar att det kan vara svårt att dra slutsatser om genusrelationer och föremål i gravar, även om könsbedömningen faktiskt är korrekt, för hur kan någon veta säkert att föremålen är kopplade till kön och inte till något annat (exempelvis ålder, social status eller kulturell identitet) (Werbart 2002: 149). Jesch (1991: 21) påpekar att föremål också kan ha en mer symbolisk betydelse, exempelvis att närvaron av vikter i en barngrav inte behöver betyda att de var involverade i handelsverksamhet.

Eftersom fynden i anläggning 16B visar på både kvinnliga och manliga föremål, ska vi istället börja prata om en dubbelbegravning? Svenfelt (2009: 99) menar att det finns en tendens till att börja diskutera dubbelbegravningar om föremål som anses tillhöra olika kön återfinns i en och samma grav. Ett exempel på detta är från 1867 i Santon Downham, Norfolk, där ett skelett hittades med ett svärd och två ovala spännbucklor. Jesch (1991: 21) påpekar att arkeologer idag är benägna att tolka det som en dubbelbegravning av en man och en kvinna, trots frånvaron av ett andra skelett. I anläggning 16B hittades ingenting som tyder på mer än en individ, ska det antas att det missades i den osteologiska analysen och att det faktiskt finns två individer? De förutfattade meningarna och kvinnligt och manligt bör inte få lysa igenom så pass starkt att osteologer börjar tvivla på sig själva. De rollerna vi tillger kvinnan och mannen måste problematiseras mer, även om det faktiskt var på det sättet att männen var krigare och kvinnorna hade andra sysslor som mer kan kopplas till hemmet.

Svärd, yxor och spjut tolkas ofta, om inte alltid, som vapen, men faktum är att föremålen också kan användas som exempelvis redskap; en yxa i en grav behöver inte automatiskt betyda en manlig krigare. Ett föremål kan användas till flera ändamål och har inte nödvändigtvis bara en betydelse (Hjørungdal 1991: 72f).

6.2.2. Kvinnor och män i tid och rum; och som motsatspar

Det blev tydligt i resultatet att den arkeologiska könsbedömningen var svår att utföra och många av gravarna kunde inte tillges ett kön. Alla tre arkeologiska könsbedömningar som användes

29

(Petré 1984, 1993; Carlsson 1988; Hjørungdal 1991) hade förutsättningen att smycken är kvinnliga och vapen är manliga. Men hur kan vi veta vad människor i forntida samhällen tänkte om kvinnligt och manligt och deras roller i samhället? Balme & Bulbeck (2008: 8) menar att feministiska antropologer, arkeologer och historiker har gjort det mycket tydligt att genusskillnader och genusdefinitioner varierar kraftigt över tid och rum, vilket också Hjørungdal (1992: 38) är ense om. Om vi nu vet att det har funnits olika genusdefinitioner och sätt att se på kvinnor och män i tid och rum, varför är vi ändå så ivriga att tolka forntiden med en syn på kvinnligt och manligt som ofta representerar dagens (västerländska) samhälle? Werbart (2002: 141) tar upp att dagens samhälle och synen på genus och relationer ofta överförs till det förflutna och att risken att skapa stereotyper finns, exempelvis att forntida människor levde i kärnfamiljer precis som vi, eller att jakt var en syssla som endast mannen utförde. Ofta anses även de kvinnliga egenskaperna ha ett lägre värde än de manliga. Arwill-Nordbladh (2001: 10f) menar att det är mycket viktigt att förstå och sätta sig in i den syn som fanns på vetenskap och kunskap under tiden forskningen utfördes, eftersom genusideologin för det samhället eller för den forskaren ofta lyser igenom och rör sig åt ett visst håll, där tolkningen kan bekräftas eller visa på alternativ. Hon beskriver att frågor som är viktiga i samtiden även blir aktuella inom tolkningen av det förflutna, vilket genusperspektivet är ett exempel på (Arwill-Nordbladh 2001: 58). Därför visar sig forntiden i en ständig omformering med många skilda tolkningar av olika forskare som har fokuserat på olika problem.

Utöver detta finns ytterligare ett problem med kvinnligt och manligt vilket är att de oftast sätts som varandras motsatser, och kvinnliga och manliga egenskaper knyts flitigt till det biologiska könet (Arwill-Nordbladh 2001: 29). Problemet med det är att verklighetens människor inte kan endast delas upp i två delar, bara två alternativ, två kategorier (Connell 2009: 24). Dikotomin (uppdelning i två delar) mellan kvinnor och män bidrar också till att allt som inte ingår i dessa två kategorier blir osynliga (Strassburg 1995: 80), ”En och samma västerländska tankeordning går nämligen igen: se endast något som kvinnligt, då du inte kan se det som manligt” (Strassburg i Svenfelt 2009: 98). Denna problematik blir tydlig i resultatet av uppsatsen eftersom många av gravarna inte kunde tillges ett av de två könen, ska de exkluderas i diskussionen på grund av det? Enligt Hjørungdal (1994: 147) är det oftast på det sättet att de gravarna som innehåller mycket föremål är de som blir könsbedömda, och att det inte endast är diskriminering mot kön och genus, utan dessutom en diskriminering mot sociala grupper, exempelvis klass. Arwill-Nordbladh (2001: 30) menar att detta är en av svagheterna när det gäller begreppet genus, och för att komma vidare ifrån det måste arkeologer vara beredda på att det kan finnas andra genusordningar än de vi har att göra med i det västerländska samhället.

6.2.3. Genus – inklusive eller exklusive?

Genus är mycket mer än kvinnliga och manliga kategorier, det involverar genusideologier, genusroller, genusrelationer och alla sätt som genus interagerar med och influeras av andra aspekter av det sociala livet (Conkey & Gero 1991: 12). Hjørungdal (1992: 32) tar upp att det sägs att vi har en särskild kvinnoarkeologi, precis som att det finns exempelvis gravarkeologi, östersjöarkeologi och norrlandsarkeologi. Hon använder begreppet genusperspektiv när hon diskuterar dagens feministiska forskning för att understryka att det rör sig om ett perspektiv och inte bara om en arkeologi bland alla andra. Hon vill visa på att en uppfattning om genusperspektivet som ett delområde inom ämnet inte är tillräckligt, eftersom att oavsett om det forskas om gravar, arkeologi i Östersjön eller Norrland, kan dessa betraktas ur ett genusperspektiv. Genus ska inte bara vara en del gällande studier av sociala företeelser som kan inkluderas eller exkluderas, utan genus är processer och förbindelser som är invävda i livets alla aspekter (Strassburg 1995: 77). Genus är politiskt, socialt, kulturellt och symboliskt bildat snarare än biologiskt given, vilket in sin tur betyder att genus inte är förutsägbart, stabilt eller statiskt (Sørensen 2000: 10). Kunskapen och förståelsen om genus är fortfarande begränsad, och vi är bara i början av att sätta värde på rumsliga och tidsmässiga variationer och några av de mekanismerna som står bakom sådana variationer (Sørensen 2000: 7).

Det är svårt att säga hur människorna i Lekarehed såg på kvinnligt och manligt, och om

30

deras genusideologi på något sätt kan representera dagens syn. I två av anläggningarna fanns det både en osteologisk och en arkeologisk könsbedömning (16A och 18A) som stämmer överens med varandra; två stycken män. En av männen fick med sig en spjutspets i graven, och den andra en yxa. Det går inte att dra slutsatser om det betyder att männen var krigare och att kvinnorna hade ett ”lugnare liv”, och eftersom båda könsbedömningarna är så pass bristfälliga blir det problematiskt att säga något säkert om kvinnorna och männen i Lekarehed. Dessutom kommer människorna i gravarna från olika tidsperioder (yngre bronsålder–äldre järnålder och vikingatid), och vi kan inte förutsätta att de hade samma syn på genus under hela den perioden.

6.3. Osteologin och arkeologin; motsägande metoder?

I resultatet av studien var det två anläggningar där det fanns både en osteologisk och en arkeologisk könsbedömning, 16A och 18A, som båda stämmer överens med varandra. Det fanns ingen anläggning vars könsbedömningar sade emot varandra, förutom möjligtvis 16B med både kvinnligt och manligt associerade föremål. Betyder det att allt som skrivits ovan inte är relevant? Svaret är nej; även om metoderna i sig inte säger emot varandra betyder det inte att de inte bör diskuteras eller att de inte är relevanta. Det viktiga är inte att kritisera den ena eller den andra metoden, det viktiga är att föra dem samman och se vad för ny kunskap och insikt som kan komma utifrån det. Bennett (1987: 102) tar upp ett exempel från sin undersökning där den osteologiska analysen visar på två kvinnor (?) i en grav, men menar att det högst troligt är en dubbelbegravning med en man och en kvinna på grund av analysen av fyndmaterialet. Hon upptäcker också att den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen skiljer sig mycket från varandra i undersökningen (Bennett 1987: 102). Att de skiljer sig är enligt henne på grund av att den osteologiska könsbedömningen är gjord på brända ben vilket ofta blir osäkert och felaktigt, och att den arkeologiska könsbedömningen genom föremålens funktion därför är ”betydligt säkrare som underlag för en könsstrukturering av gravarna än den osteologiska analysen” (Bennett 1987: 102). Möjligtvis försökte hon argumentera för den arkeologiska könsbedömningen, men skulle det inte ha varit mer intressant att diskutera varför könsbedömningarna sade emot varandra?

Ett mycket känt exempel på när en arkeologisk könsbedömning har blivit fel (på grund av synen på kvinnligt och manligt) är Bäckaskogskvinnan. När hon först hittades 1939 blev hon könsbedömd till en svagt byggd man på grund av föremålen i graven: ett flinteggsspjut och en rörbensmejsel, och fick namnet ”Fiskaren från Barum” (Sten 2000: 73). År 1970 fick osteologen Nils-Gustaf Gejvall chansen att undersöka skelettet, och kom fram till att denne man faktiskt var en kvinna, eftersom en fåra i blygdbenet visade på barnafödande (Sten 2000: 75). Därefter ändrades hennes namn från ”Fiskaren från Barum” till ”Barumkvinnan” eller ”Bäckaskogskvinnan”. På grund av detta är det mycket viktigt att om möjligt alltid inkludera den osteologiska analysen i arkeologin, eftersom det kan göra att vår egen syn på kvinnligt och manligt utmanas och bidrar till en ny tolkning. Felbedömningen visar på hur viktigt det är att osteologer och arkeologer samarbetar och samspelar, det ska inte behövas att en osteolog eller en arkeolog argumenterar att det ena är bättre än det andra, eftersom de båda infallsvinklarna är lika intressanta och förtjänar lika mycket plats. Det kan även sägas att den osteologiska könsbedömningen mer representerar det biologiska könet, hur kvinnan och mannen ser ut, och den arkeologiska könsbedömningen mer representerar det sociala könet, vad samhället tycker är kvinnligt och manligt. Betydelserna visar tydligare på att både den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen behövs, eftersom den ena utan den andra blir bristfällig i tolkningen av kön och genus.

31

6.4. Slutsats

Här presenteras en kortfattad version av svaren på frågeställningarna i studien. Hur säker blir en osteologisk könsbedömning på fragmenterade skelett? Den osteologiska könsbedömningen hade svårigheter på grund av det fragmenterade skelettmaterialet och de osäkra morfologiska metoderna. De metriska metoderna bedömdes säkrare än de morfologiska eftersom det fanns tydliga mått att gå efter; dock var de ofta svåra att utföra eftersom det krävs någorlunda intakta ben för att kunna ta måttet. Det resulterade i att endast en grav fick en säker könsbedömning, fyra var osäkra, och åtta stycken skelett har en könsbedömning inte kunnat utföras. Svårigheterna i den morfologiska metoden berodde troligen på de fragmenterade skeletten från Lekarehed. Vad finns det för problematik med att förlita sig på den arkeologiska könsbedömningen? Den arkeologiska könsbedömningen resulterade i att två av gravarna har fått en ”tydlig” könsbedömning genom föremålen, och en av dem en osäker bedömning; alla till män. Men hur vet vi att föremålen representerar kön? De skulle kunna representera ålder, status, den dödes familjs val av föremål, eller något helt annat (Petré 1993: 150; Werbart 2002: 147f). Föremålen kan också ha olika användningsområden; en yxa kan exempelvis både vara ett vapen och ett redskap, vilket gör att en man med en yxa inte nödvändigtvis måste ha varit en krigare. Det finns en medvetenhet att genusroller har varierat i tid och rum, ändå är vi ivriga att tolka forntiden med en syn på kvinnligt och manligt som ofta representerar dagens (västerländska) samhälle. Det händer ofta att forskarens syn på samhället överförs till det förflutna, medvetet eller omedvetet, och att frågor som är viktiga i samtiden även blir aktuella i tolkningen av det förflutna (Arwill-Nordbladh 2001: 10f, 58; Werbart 2002: 141).

Kvinnligt och manligt bör inte ses som motsatser, och inte heller ses som de enda kategorierna som finns att ”välja på”, eftersom det gör att de som inte hamnar i en av de två kategorierna blir osynliga, vilket också kan ses i uppsatsens resultat. Arwill-Nordbladh (2001: 35) beskriver att det är viktigt för arkeologer som försöker förstå sig på och förklara olika forntida kulturyttringar att komma bort från de motsatspar som har bestämts av det egna samhället.

Genusperspektivets styrka ligger i att det ständigt skapas och återskapas och att olika processer påverkar varandra (Arwill-Nordbladh 2001: 31). Genusperspektivet ska inte vara ett delområde inom arkeologin, det ska inte vara något som kan väljas eller väljas bort, eftersom genus är processer och förbindelser som är invävda i livets alla aspekter (Hjørungdal 1992: 32; Strassburg 1995: 77).

På grund av de bristfälliga resultaten av könsbedömningarna och att de kommer från olika tidsperioder, blir det svårt att säga hur människorna i Lekarehed såg på genus, även om två av de osteologiskt bedömda männen hade vad som kan kallas vapen i gravarna. Det går inte att dra slutsatser om att männen var krigare och att kvinnorna levde ett ”lugnare liv”.

Vad händer om de olika metoderna säger emot varandra, och vad händer om de inte gör det? Även om metoderna inte sade emot varandra i studien betyder det inte att det inte finns något att diskutera eller problematisera, utan tvärt om; att kritisera den ena eller den andra metoden är inte det viktiga. Det viktiga är att sammanföra dem och upptäcka nya aspekter som kan komma utifrån denna sammanföring. Den intressanta informationen och kunskapen kommer utifrån diskussionen av problematiken, inte att bestämma vad som är kvinnliga och manliga föremål, eller att välja den ena metoden framför den andra. Felbedömningar när det gäller kön inom arkeologi bevisar hur viktigt det är att osteologer och arkeologer samarbetar och har en god kommunikation med varandra. Dessutom kan det sägas att osteologin och arkeologin

32

representerar olika typer av kön; biologiskt och socialt. Det är inte enkelt att försöka applicera genus inom arkeologi, eftersom begreppet har många

betydelser och uppfattningar. Problematiken utmanar våra egna tolkningar av kön och genus, och det kanske inte alltid blir klara och tydliga svar, men måste det alltid bli tydligt? Arkeologer, osteologer och forskare i allmänhet strävar alltid efter ny kunskap, och om vi fortsätter att se på kvinnligt och manligt som är lättast för oss att förstå, tillkommer det ny kunskap då? Fahlander (2014: 243) skriver: ”Den intressanta arkeologin och de meningsfulla berättelserna om det förflutna får vi bara fram genom att ifrågasätta det uppenbara och att förhistoriska världar som något potentiellt annorlunda än våra egna”. Även om könsbedömningarna blir svåra att utföra finns det mycket kunskap att ta del av, det enda som krävs är att se skeletten och föremålen på ett nytt sätt.

33

7. Sammanfattning

Denna uppsats handlar om hur det går att använda osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoder på ett fragmenterat skelettmaterial. Metoderna som används för den osteologiska könsbedömningen är ofta, om inte alltid, utvecklade på intakta ben, och när det gäller fragmenterade ben blir könsbedömningen svårare att utföra. Den arkeologiska könsbedömningen är en könsbedömning gjord via föremålen i gravar och utgår kortfattat ifrån att vapen är manliga och smycken är kvinnliga. Den granskas här genom ett genusperspektiv som ifrågasätter synen på kvinnligt och manligt och hur de tankarna överförs till forntiden. Det finns också problematik i hur osteologin och arkeologin stämmer överens med varandra.

För att undersöka problematiken har ett skelettmaterial på 13 gravar från ett gravfält i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland analyserats. Resultatet för den osteologiska könsbedömningen blev en säker, fyra osäkra kön och åtta stycken utan könsbedömning. Resultatet för den arkeologiska könsbedömningen blev två säkra, en osäker och tio utan en könsbedömning.

Slutsatserna i uppsatsen är att de osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoderna blev problematiska. Den osteologiska på grund av de fragmenterade benen och svårigheter inom den morfologiska metoden. Den arkeologiska på grund av att det inte fanns könsindikerande föremål i många gravar och även på grund av vad vi sätter in i kvinnligt och manligt associerade föremål. Där både en osteologisk och en arkeologisk könsbedömning fanns, stämde de överens med varandra. Det betyder dock inte att de inte ska problematiseras, eftersom vi inte vet om forntidens människor tyckte att smycken var kvinnliga och vapen var manliga. Vi vet inte heller om föremålen representerar kön, eller vad föremålen hade för användningsområde. Det blir också svårt att dra slutsatser om hur individerna i Lekarehed såg på kvinnligt och manligt, eftersom resultaten av könsbedömningarna i många fall var bristfälliga, och för att gravfältet representerar olika tidsperioder.

Ny kunskap kan uppkomma om vi slutar att sätta kvinnan och mannen som motsatspar, och är öppna för en annan syn på genus som inte representerar dagens (västerländska) samhälle, eftersom de gravarna som hamnar utanför de två kategorierna blir osynliga. Det är viktigt att osteologen och arkeologen samarbetar, och inte väljer den ena metoden framför den andra, eftersom den mest intressanta informationen och kunskapen kommer utifrån diskussionen av problematiken, och vilka nya aspekter som kan tillföras om vi inte förutsätter att forntidens människor såg på kvinnligt och manligt på det sättet som det finns en tendens till idag.

34

8. Litteraturförteckning

Publicerade Arwill-Nordbladh, E. (2001). Genusforskning inom arkeologin. Stockholm: Högskoleverket. Balme, J och Bulbeck, C. (2008). Engendering Origins: Theories of Gender in Sociology and

Archaeology. Australian Archaeology, (67), s. 3–12.

Bass, W.M. (1987). Human Osteology: a Laboratory and Field Manual. 3. ed. Missouri Archaeological Society, Special Publication, University of Missouri.

Bennett, A. (1987). Graven – religiös och social symbol: strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Diss. Stockholm: Univ.

Brothwell, D.R. (1981). Digging up Bones. The excavation, treatment and study of human skeletal remains. 3. ed. Cornell University Press. Ithaca, New York.

Buikstra, J.E. och Ubelaker, D.H. (1994). Standards for data collection from human skeletal remains: Proceedings of a Seminar at the Field Museum of Natural History. Organized by J. Haas. Arkansas Archaeological Survey Research Series. Fayetteville, AK, No. 44.

Calleberg, K. (2015). Varför har vissa kvinnor begravts med ringspänne på vikingatidens Gotland? Kandidatuppsats. Stockholms universitet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:896391/FULLTEXT01.pdf [Hämtad 2017-04-25].

Carlsson, A. (1988). Vikingatida ringspännen från Gotland: text och katalog = [Penannular brooches from Viking Period Gotland] : [text and catalog]. Stockholm: Univ.

Connell, R. (2009). Om genus. 2., utvidgade och omarb. uppl. Göteborg: Daidalos. Conkey, M.W och Gero, J.M. (1991). Tensions, Pluralities, and Engendering Archaeology:

An Introduction to Women and Prehistory. I: Gero, J.M och Conkey M.W. (red.). Engendering archaeology: Women and Prehistory. Oxford: Basil Blackwell, s. 3–30.

During, E. (1993). Osteologi: benens vittnesbörd. Gamleby: Arkeo-förl. Engelstad, E. (2007). Much More than Gender. Journal of Archaeological Method and

Theory, 14 (3), s. 217–234.

Fahlander, F. (2014). Djur och människor: Porthumanistiska perspektiv på yngre järnålderns gravar. I: Med hjärta och hjärna: en vänbok till professor Elisabeth Arwill-Nordbladh. Red. Alexandersson, H., Andreeff, A. och Bünz, A. Göteborg: Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, s. 233–246.

Ferembach, D. (1980). Recommendations for Age and Sex Diagnoses of Skeletons. Journal of Human Evolution, 9, s. 517–549.

Hjørungdal, T. (1991). Det skjulte kjønn: patriarkal tradisjon og feministisk visjon i arkeologien belyst med fokus på en jernalderkontekst. Diss. Lund: Univ.

Hjørungdal, T. (1992). Från hjältinnor till genus: forntid, arkeologi och könsmakt. Häften för kritiska studier. 25 (2), s. 32–42.

Hjørungdal, T. (1994). Poles Apart. Have There Been Any Male and Female Graves? Current Swedish Archaeology, 2, s. 141–149.

Hjørungdal, T. (1996). En gammal historia. Arkeologins mans- och kvinnogravar. I: Arkeologi i Norr, 6/7 (1993:94). Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå Universitet.

Hodder, I. (Ed.) (1982a). Symbolic and structural archaeology. Cambridge: Cambridge University Press.

Hodder, I. (1982b). Symbols in action: Ethnoarchaeological studies of material culture.

35

Cambridge: Cambrudge University Press.

Hårding, B. (2002). Människan och djuren – om dagligt liv och begravningsritualer under järnåldern. I: Från romartid till vikingatid. Red. Viklund, K. och Gullberg, K. Vasa: Scriptum, s. 213–222.

Jesch, J. (1991). Women in the Viking age. Woodbridge: Boydell.

Petré, B. (1984). Arkeologiska undersökningar på Lovö. D. 4, Bebyggelsearkeologisk analys = [Settlement archaeological analysis]. Diss. Stockholm: Univ.

Petré, B. (1993). Male and Female Finds and Symbols in Germanic Iron Age Graves. Current Swedish Archaeology, 1, s. 149–154.

Reumatikerförbundet (2017). Artros. https://www.reumatikerforbundet.org/tag/artros/ [Hämtad 2017-05-26].

Shanks, M. och Tilley, C. (1987a). Reconstructing archaeology: Theory and practice. Cambridge: Cambridge University Press.

Shanks, M. och Tilley, C. (1987b). Social theory and archaeology. Cambridge: Polity. Sten, S. (2000). Barumkvinnan. Nya forskningsrön. Fornvännen, 95, s. 73–87. Strassburg, J. (1995). Våld föder våld – problem inom feministisk genusforskning: exemplet

Sunnmøre. Fornvännen, 90, s. 77–83.

Svenfelt, Y. (2009). Metoder vid könsbedömning av kremerat skelettmaterial med utgångspunkt från Ula-gravfälten. Viking. Norsk Arkeologisk Selskap.

Sørensen, M.L.S. (2000). Gender archaeology. Cambridge: Polity. Waldron, T. (2009). Paleopathology. Cambridge: Cambridge University Press. Werbart, B. (2002). Det bekönade förflutna – genusforskningens utveckling inom arkeologi. I:

Genusvägar – en antologi om genusforskning. Red. Thurén B-M. Malmö: Liber, s. 139–163.

White, T.D., Black M.T. och Folkens, P.A. (2012). Human osteology. 3rd ed. Amsterdam: Academic Press.

Opublicerade

Nylén, E. (1955). Gravfältet på Lekarehed i Lärbro sn. Gotland. Preliminär redogörelse för

undersökningar och resultat. Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), Riksantikvarieämbetet. Dnr: 00270.

36

9. Illustrationsförteckning

Figur 1. Kartan visar Lärbro och Lekarehed i förhållande till Visby. Den svarta ringen = Lärbro, den blåa ringen = Lekarehed. Tagen från FMIS.

Figur 2. Överblickande bild på alla gravar (urklippta?). Tyvärr specificeras inte vilken grav som är vilken, dock är det tydligt att anläggning 1 är den största i norr. Bilden är tagen av Lagergren, N. 1962 och är från Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA).

Figur 3. Bilden illustrerar en femgradig skala på bäckenet, där 1 ska representera kvinna och 5 ska representera man (Buikstra & Ubelaker 1994: 18).

Figur 4. Bilden illustrerar en femgradig skala på kraniet, där ett ska representera kvinna och fem ska representera man (Buikstra & Ubelaker 1994: 20).

37

10. Tabellförteckning

Tabell 1. Anläggning 1. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Tabell 2. Anläggning 1A. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994)

(H= höger, V=vänster). Tabell 3. Anläggning 1A. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 4. Anläggning 1B. Mätning på lårbenshuvudet (caput femoris) enligt Stewarts (1979) i

Bass (1987: 220). Tabell 5. Anläggning 1B. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 6. Anläggning 1C. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 7. Anläggning 1D. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Tabell 8. Anläggning 16A. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Tabell 9. Anläggning 16A. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 10. Anläggning 16B. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994)

(H=höger, V=vänster). Tabell 11. Anläggning 16B. Mätningar på överarmsben (caput humerii) och lårben (caput

femoris) enligt Stewarts (1979) i Bass (1987: 220). Tabell 12. Anläggning 16B. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 13. Anläggning 16C + lösa ben. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej

könsindikerande. Tabell 14. Anläggning 16D (16). Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande,

T = funna i torven, B = funna i brandlager. Tabell 15. Anläggning 17A (17). Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 16. Anläggning 17B. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 17. Anläggning 18A. Osteologisk könsbedömning enligt Buikstra och Ubelaker (1994). Tabell 18. Anläggning 18A. Mätningar på överarmsben (caput humerii) och lårben (caput

femoris; bicondular width) enligt Stewarts (1979) och Pearson (1917–1919) i Bass (1987: 219f).

Tabell 19. Anläggning 18A. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 20. Anläggning 18C. Fynden indelade i kvinnligt, manligt eller ej könsindikerande. Tabell 21. En sammanställning av den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen på

alla anläggningarna.

Documents

Kvinnor, män och allt däremellanuu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1106574/FULLTEXT01.pdf · Kvinnor, män och allt däremellan ... Författare: Louise Högberg Kandidatuppsats