KAZUO ISHIGUROBLEKNANDE BERG

ÖVERSÄTTNING NICLAS HVAL

ROMAN

Wahlström & Widstrand

Av Kazuo Ishiguro har tidigare utgivits:

Begravd jätte 2016Nocturner 2010

Never let me go 2005 Vi som var föräldralösa 2000

Den otröstade 1996Återstoden av dagen 1990

Konstnär i den flytande världen 1987Berg i fjärran 1985

www.wwd.se

isbn 978-91-4-623524-8Brittiska originalets titel: A Pale View of Hills

© Kazuo Ishiguro 1982Översättning: Niclas Hval

Omslag: Nina UlmajaOmslagsbild: Guim Tió

Tryckt hos ScandBook, EU 2018

DEL ETT

7

1

Niki, som vi till sist valde att kalla min yngsta dotter, är inte en förkortning utan en kompromiss som jag nådde med hennes pappa. Paradoxalt nog var det han som ville ge henne ett japanskt namn, medan jag propsade på ett engelskt, kanske för att jag helt själviskt ville slippa att bli påmind om det förflutna. Han gick till sist med på Niki eftersom han tyckte att det i alla fall fanns ett svagt eko av österlandet i det namnet.

Hon kom och hälsade på tidigare i år, i april, när dagarna fortfarande var kalla och regniga. Kanske hade hon tänkt stanna längre än hon gjorde, jag vet inte. Men mitt lantliga hus och de tysta omgivningarna gjorde henne rastlös, och det dröjde inte länge förrän jag märkte att hon helst bara ville återvända till sitt eget liv i London. Hon lyssnade otå-ligt på mina klassiska skivor och bläddrade igenom otaliga tidningar. Telefonen ringde regelbundet, det var nästan alltid till henne, och då skred hon med sin smala kropp inklämd i åtsmitande kläder fram över golvet och såg till att stänga dörren om sig så att jag inte skulle råka höra något av samtalet. Hon åkte hem igen efter fem dagar.

Hon nämnde inte Keiko förrän den andra dagen. Det var en grå och blåsig morgon och vi hade flyttat fåtöljerna

8

närmare fönstren så att vi kunde titta på regnet som föll över min trädgård.

»Trodde du att jag skulle komma?« frågade hon. »Till begravningen, menar jag.«

»Nej, det gjorde jag väl inte. Jag utgick nog från att du inte skulle det.«

»Det gjorde mig hemskt ledsen, när jag hörde vad som hade hänt. Det var nära att jag kom.«

»Jag förväntade mig inte att du skulle komma.«»Folk förstod inte vad som var fel med mig«, sa hon.

»Jag berättade inte för någon. Det var väl för att jag tyckte att det var genant. De skulle inte förstå, inte på riktigt – de skulle inte förstå hur jag känner. Systrar ska ju stå varandra nära. Man behöver egentligen inte tycka om varandra, men man ska ändå vara nära. Men så var det inte för oss. Jag kommer inte ens ihåg hur hon såg ut nu.«

»Nej, det var ju länge sedan du träffade henne.«»Jag minns henne bara som någon som gjorde mig

olycklig. Det är vad jag minns av henne. Men jag blev faktiskt ledsen, när jag fick reda på det.«

Kanske var det inte bara tystnaden som drev min dotter tillbaka till London. För även om vi aldrig uppehöll oss länge vid Keikos död var ämnet aldrig långt borta, det svävade hela tiden över oss när vi pratade.

Keiko var till skillnad från Niki heljapanska, och det var mer än en tidning som var snabb med att påpeka det. Engelsmännen är förtjusta i sin föreställning om att japaner har självmordet i blodet, som om alla andra förklaringar är överflödiga. Det var nämligen det enda de rapporterade: att hon var japanska och att hon hade hängt sig på rummet.

9

Den kvällen stod jag vid fönstren och tittade ut i mörkret när jag hörde Niki säga bakom mig: »Vad tänker du på nu, mamma?« Hon satt på snedden i soffan med en pocket-bok i knäet.

»Jag tänkte på någon jag kände en gång i tiden. En kvinna jag kände.«

»Någon du kände när du … innan du kom till England?«»Jag kände henne när jag bodde i Nagasaki, om det är

det du menar.« Hon fortsatte att betrakta mig, så jag lade till: »Det var hemskt länge sedan. Långt innan jag träffade din pappa.«

Hon verkade nöja sig med det, gav någon svävande kom-mentar och fortsatte att läsa sin bok. Niki är på många vis ett tillgivet barn. Hon hade inte bara kommit för att se hur jag hade tagit nyheten om Keikos död, hon hade också kommit för att hon ansåg att det var hennes uppgift. För på senare tid har hon fått för sig att hon beundrar vissa sidor av mitt förflutna, och hon hade kommit för att berätta att det inte stod annorlunda till nu, att jag inte skulle ångra de val jag en gång gjort. Kort sagt för att försäkra mig om att jag inte var ansvarig för Keikos död.

Jag har ingen större önskan att dröja vid Keiko nu, det skänker mig ingen tröst. Jag nämner henne bara eftersom det var så omständigheterna såg ut när Niki hälsade på i april, och det var under det besöket som jag började min-nas Sachiko igen efter alla dessa år. Jag kände inte Sachiko särskilt väl. Vår vänskap varade faktiskt bara några veckor en sommar för många år sedan.

Vid det laget var de värsta dagarna över. De amerikanska soldaterna var fler än någonsin – de stred i Korea – men

10

med tanke på vad som hade hänt i Nagasaki tidigare präg-lades stämningen av ett lugn och en känsla av lättnad. Världen tycktes vara stadd i förändring.

Min man och jag bodde i ett område i den östra delen av staden en kort spårvagnsresa från centrum. En flod flöt förbi i närheten, och en gång fick jag höra att det före kriget hade vuxit upp en liten by vid flodstranden. Men sedan föll bomben och det blev bara förkolnade ruiner kvar. Återuppbyggandet hade satt igång och med tiden hade man uppfört fyra höghus i betong som vart och ett innehöll omkring fyrtio lägenheter. Vårt hus var det sista av de fyra som byggdes och kom att markera en tidpunkt då byggnationsprogrammet stannade av. Mellan oss och floden bredde ett ödelagt markområde ut sig, det var flera tunnland med torkad lera och diken. Många klagade och sa att det utgjorde en hälsorisk, och avrinningen var också förfärligt dålig. Det fanns kratrar som var fulla av stillastå-ende vatten året om, och under sommarmånaderna blev myggen outhärdliga. Då och då syntes tjänstemän som stegade upp mått och tog anteckningar, men månaderna gick utan att något gjordes.

De flesta som bodde i hyreshusen liknade till mångt och mycket oss själva – unga gifta par där männen hade bra anställningar i snabbt växande företag. Många av lägenheterna ägdes av företag som hyrde ut dem till sina anställda till ett förmånligt pris. Alla lägenheter var identiska: golven hade tatamimattor, men toaletterna och köken var av västerländsk design. De var små och ganska svåra att hålla svala under årets varma månader, men på det hela taget verkade de boende vara nöjda. Och ändå minns jag tydligt att det låg något obeständigt i luften,

11

som om alla väntade på dagen när de kunde flytta till något bättre.

En enda trästuga hade överlevt både krigets härjningar och regeringens bulldozrar. Jag kunde se den från vårt fönster där den stod ensam i andra änden av det ödelagda markområdet, nästan ända nere vid floden. Det var en sådan stuga man ofta ser på landsbygden, med ett tegel-pannetak som sluttar nästan hela vägen ner till marken. Under sysslolösa stunder stod jag ofta vid fönstret och blickade ut mot den.

Med tanke på den uppmärksamhet Sachiko väckte när hon dök upp verkade jag inte ha varit ensam om att stå och titta på stugan. Det blev en del prat om två män som hade setts arbeta där en dag – folk undrade om de var stats-anställda eller inte. Lite senare pratades det om en kvinna som bodde där med sin lilla flicka, och jag såg dem själv vid flera tillfällen när de tog sig fram över den dikesfyllda marken.

Det var när sommaren just skulle börja, och jag var gra-vid i tredje eller fjärde månaden, som jag fick syn på den stora amerikanska bilen. Vit och bucklig skumpade den fram över den öde marken mot floden. Det var en bit in på kvällen och solen som höll på att gå ner bakom stugan glänste ett kort tag i plåten.

En eftermiddag hörde jag två kvinnor vid spårvagns-hållplatsen som pratade om kvinnan som hade flyttat in i det övergivna huset vid floden. Den ena berättade för sin kamrat att hon hade pratat med kvinnan på morgonen och blivit tydligt avsnäst. Kamraten höll med om att nykom-lingen verkade ovänlig – högfärdig, antagligen. Hon måste vara minst trettio år gammal, trodde de, eftersom bar-

12

net var minst tio. Den första kvinnan sa att den okända kvinnan hade Tokyodialekt och kom definitivt inte från Nagasaki. De diskuterade hennes »amerikanske vän« ett tag och sedan nämnde kvinnan återigen hur ovänlig den okända kvinnan hade varit mot henne på morgonen.

Jag tvivlar inte en sekund på att en del av kvinnorna jag bodde bland på den här tiden hade fått lida, det fanns kvinnor omkring mig som bar på både sorgliga och fruk-tansvärda minnen. Men när jag såg hur ivrigt sysselsatta de alltid var med sina makar och barn hade jag ändå svårt att tro det – att deras liv någonsin rymt krigets fasor och tragedier. Det var aldrig meningen att verka ovänlig, men det var antagligen sant att jag inte heller lade mig vinn om att uppfattas på något annat vis. För i det skedet av livet ville jag helst bara vara ifred.

Jag lyssnade alltså med stort intresse på kvinnorna när de pratade om Sachiko. Jag minns den eftermiddagen vid spårvagnshållplatsen mycket tydligt. Det var den första dagen med strålande sol efter regnperioden i juni, och de indränkta tegel- och betongytorna torkade som bäst omkring oss. Vi stod på en spårvägsbro, och på ena sidan om rälsen vid foten av kullen syntes en tät klunga med tak, som om husen hade tumlat nedför sluttningen och landat där. Bortanför husen, en bit åt sidan, stod våra hyreshus som fyra betongpelare. Jag kände ett slags sympati för Sachiko i den stunden, och jag trodde mig åtminstone delvis förstå den reserverade hållning jag hade sett när jag betraktade henne på håll.

Vi skulle bli vänner den sommaren, och jag skulle åt-minstone ett kort tag lyckas vinna hennes förtroende. Jag är inte längre säker på när vi träffades första gången.

13

Jag minns en eftermiddag när jag fick syn på henne framför mig på gångvägen som ledde ut ur bostadsområdet. Jag skyndade efter, men Sachiko gick på i snabb takt. Vid det laget måste vi redan ha känt varandra till namnet, för jag minns att jag ropade på henne när jag närmade mig.

Sachiko vände sig om och väntade på att jag skulle kom-ma ikapp. »Har det hänt något?« frågade hon.

»Vad bra att jag hittade dig«, sa jag smått andtruten. »Din dotter, hon var i slagsmål precis när jag kom ut. Där borta vid dikena.«

»Slogs hon?«»Med två andra barn. Den ena var en pojke. Det var ett

riktigt otäckt litet slagsmål.«»Jaså, det säger du.« Sachiko började gå igen. Jag föll

in i hennes takt.»Jag vill inte skrämma upp dig«, sa jag, »men det såg

faktiskt riktigt otäckt ut. Jag tror att jag såg ett sår på din dotters kind.«

»Jaså.«»Det var där borta, i utkanten av den öde marken.«»Men tror du att de fortfarande slåss?« Hon fortsatte

att gå uppför kullen.»Alltså, nej. Jag såg din dotter springa i väg.«Sachiko tittade på mig och log. »Är du inte van vid att

se barn slåss?«»Jo, barn slåss väl ibland. Men jag tänkte att jag borde

berätta det för dig. Och du förstår, jag tror inte att hon var på väg till skolan. De andra barnen fortsatte mot skolan, men din dotter gick tillbaka mot floden.«

Sachiko svarade inte på det och fortsatte att gå uppför kullen.

14

»Det är faktiskt en sak jag har tänkt nämna för dig tidi-gare«, fortsatte jag. »Jag har sett din dotter flera gånger den senaste tiden. Jag undrar om hon inte har skolkat lite grann.«

Gångvägen delade sig på toppen av kullen. Sachiko stannade och vi vände oss mot varandra.

»Det är hemskt snällt av dig att oroa dig så, Etsuko«, sa hon. »Väldigt snällt. Du kommer säkert att bli en utmärkt mamma.«

Jag hade antagit – precis som kvinnorna vid spårvagns-hållplatsen – att Sachiko var i trettioårsåldern. Men kanske blev man lurad av den ungdomliga figuren, för ansiktet såg ut att tillhöra någon som var äldre än så. Hon såg stadigt på mig med ett lätt roat uttryck, och det var något i hennes sätt som fick mig att skratta förläget.

»Jag uppskattar verkligen att du kom och letade reda på mig«, fortsatte hon. »Men som du kanske ser har jag annat att göra nu. Jag måste in till Nagasaki.«

»Jag förstår. Jag tänkte bara att det var bäst att berätta det för dig.«

Hon fortsatte att betrakta mig lätt roat ett kort tag till. Sedan sa hon: »Det var hemskt snällt av dig. Nu får du ursäkta mig. Jag måste in till stan.« Hon bugade sig och sedan slog hon in på gångvägen som ledde upp till spår-vagnshållplatsen.

»Det var bara det att hon hade ett sår i ansiktet«, sa jag med lite högre röst den här gången. »Och floden kan vara ganska farlig på sina ställen. Jag tänkte att det var bäst att jag kom och berättade det för dig.«

Hon vände sig om och tittade på mig en gång till. »Om du inte har något annat att sysselsätta dig med, Etsuko,

15

kanske du skulle vilja ta hand om min dotter under dagen«, sa hon. »Jag kommer tillbaka någon gång i eftermiddag. Ni skulle säkert komma bra överens.«

»Det skulle jag inte ha något emot, om du vill det. Jag måste nog ändå säga att din dotter är lite ung för att lämnas ensam hela dagen.«

»Det var hemskt snällt av dig«, sa Sachiko igen. Sedan log hon en gång till. »Ja, du kommer säkert att bli en utmärkt mamma.«

När jag hade skilts från Sachiko tog jag mig nedför kul-len tillbaka in i bostadsområdet. Snart stod jag utanför vårt hyreshus igen med blicken riktad mot det öde mark-området. Jag skulle just gå in eftersom jag inte hade sett ett spår av flickan när fick jag syn på något som rörde sig längs flodstranden. Mariko måste ha hukat sig tidigare, för nu såg jag hennes lilla gestalt tydligt och klart på andra sidan den leriga marken. Först fick jag lust att strunta i alltihop och fortsätta med mitt hushållsarbete. Men sedan började jag ändå ta mig bort mot henne och var noga med att undvika dikena.

Såvitt jag minns var det första gången jag pratade med Mariko. Det var antagligen inget konstigt med hennes beteende den morgonen, jag var ju trots allt en helt okänd person i barnets ögon och hon hade all rätt att vara miss-tänksam mot mig. Och om jag trots det fick en underlig obehagskänsla var det säkert bara en reaktion på Marikos beteende.

Floden var fortfarande ganska hög den morgonen och den flöt snabbt efter regnperioden som hade tagit slut några veckor tidigare. Marken sluttade brant ner mot vattenbrynet, och leran längst ner i slänten där den lilla

16

flickan stod var klart våtare. Mariko hade på sig en enkel bomullsklänning som slutade vid knäna och hennes kort-klippta hår fick ansiktet att se pojkaktigt ut. Hon tittade upp utan att le mot mig där jag stod högst upp i den leriga slänten.

»Hej«, sa jag. »Jag pratade precis med din mamma. Du måste vara Mariko-san.«

Flickan fortsatte att titta upp mot mig utan att säga något. Det jag tidigare hade trott var ett sår på kinden visade sig nu vara en lerfläck.

»Borde du inte vara i skolan?« frågade jag.Hon var tyst en stund till. Sedan sa hon: »Jag går inte

i skolan.«»Men det måste ju alla barn göra. Gillar du inte sko-

lan?«»Jag går inte i skolan.«»Men har din mamma inte satt dig i någon skola här?«Mariko svarade inte. I stället tog hon ett steg bort från

mig.»Var försiktig«, sa jag. »Du kan trilla i vattnet. Det är

väldigt halt.«Hon fortsatte att titta upp mot mig där hon stod längst

nere i slänten. Jag såg att hennes små skor låg i leran bred-vid henne. De bara fötterna, liksom skorna, var täckta av lera.

»Jag pratade precis med din mamma«, sa jag och log lugnande mot henne. »Hon sa att du gärna fick följa med mig och vänta på henne hemma hos mig. Jag bor precis där, i det huset. Du skulle kunna följa med och smaka på kakorna jag bakade i går. Vill du det, Mariko-san? Och så kan du berätta lite om dig själv.«

17

Mariko fortsatte att betrakta mig noga. Sedan, utan att släppa mig med blicken, hukade hon sig ner och plockade upp skorna. Först tog jag det som ett tecken på att hon tänkte följa med. Men sedan fortsatte hon att titta stint på mig och då förstod jag att hon höll i skorna för att vara beredd på att springa därifrån.

»Jag tänker inte göra dig illa«, sa jag med ett nervöst skratt. »Jag är en väninna till din mamma.«

Det var såvitt jag minns det enda som skedde mellan oss den morgonen. Jag ville inte skrämma upp barnet i onödan och vände strax tillbaka över den öde marken. Jag får erkänna att barnets beteende gjorde mig lite upprörd, för på den tiden kunde sådana småsaker väcka alla möjliga onda aningar om hur det skulle bli att vara mamma. Jag intalade mig själv att episoden inte betydde något och att det säkert skulle komma fler chanser att få bekanta sig med flickan de närmaste dagarna. Men som det föll sig pratade jag inte med Mariko igen förrän en eftermiddag ett par veckor senare.

Jag hade inte varit inne i stugan före den eftermiddagen och jag blev ganska förvånad när Sachiko frågade om jag inte ville komma in. Jag tänkte faktiskt med en gång att hon antagligen hade en baktanke med det, och det visade sig också vara fallet.

Stugan var prydlig och ren, men jag minns att den var tydligt nedgången: träbjälkarna i taket såg gamla och inte helt stabila ut och det luktade lite lätt fuktigt överallt. I den främre delen av stugan var skjutdörrarna fråndragna så mycket som möjligt för att släppa in solljuset från veran-dan. Trots det låg en stor del av stället i skugga.

18

Mariko låg i hörnet längst bort från ljuset. Jag såg att något rörde sig bredvid henne i skuggan, och när jag kom närmare såg jag en stor katt som låg hopkurad på tatamin.

»Hej Mariko-san«, sa jag. »Minns du inte mig?«Hon slutade att klappa katten och tittade upp.»Vi träffades häromdagen«, fortsatte jag. »Minns du

inte det? Du var nere vid floden.«Flickan visade inga tecken på att känna igen mig. Hon

tittade på mig ett tag, sedan fortsatte hon att klappa katten. Bakom mig hörde jag hur Sachiko gjorde i ordning teet på vedspisen som stod mitt i rummet. Jag skulle just gå bort till henne när Mariko plötsligt sa: »Hon ska få kattungar.«

»Jaså? Vad roligt.«»Vill du ha en kattunge?«»Det var hemskt snällt av dig, Mariko-san. Vi får se.

Men jag är säker på att alla hittar bra hem till slut.«»Varför kan inte du ta en kattunge?« sa barnet. »Den

andra kvinnan sa att hon skulle ta en.«»Vi får se, Mariko-san. Vad är det för en annan kvinna

du tänker på?«»Den andra kvinnan. Kvinnan på andra sidan floden.

Hon sa att hon skulle ta en.«»Men jag tror inte att det bor någon där, Mariko-san.

Det är bara träd och skog där borta.«»Hon sa att hon skulle ta med mig hem till sig. Hon bor

på andra sidan floden. Jag följde inte med.«Jag betraktade barnet en kort stund. Sedan slogs jag av

en tanke och skrattade.»Men det var ju jag, Mariko-san. Minns du inte? Jag

frågade om du ville följa med mig hem medan din mamma var i stan.«