inlaga+4 2005 2 · 2017. 5. 12. · styvskinn är frätskinn (Vuilleminia comedens). Det är lätt att leta upp så snart det finns en ek (Quercus robur) i området men är också

Svensk Mykologisk Tidskrift Volym 26 · nummer 2 · 2005

Svensk Mykologisk Tidskrift

Tidskriften publicerar originalartiklar med svamp-anknytning och med svenskt och nordeuropeisktintresse. Tidskriften utkommer med två nummerper år. Tidskriften ägs av Sveriges MykologiskaFörening och trycks med bidrag från NathorstWindahls minnesfond. Instruktioner till författarefinns på SMF:s hemsida www.svampar.se eller påsista sidan i tidskriften. Tidningen erhålls genommedlemskap i SMF.

RedaktionRedaktör och ansvarig utgivareMikael JeppsonLilla Håjumsgatan 4,461 35 TROLLHÄ[email protected]

Hjalmar CroneborgMattsarve Gammelgarn620 16 [email protected]

Jan NilssonSmultronvägen 4457 31 [email protected]

Äldre nummer av Svensk Mykologisk Tidskrift(inkl. JORDSTJÄRNAN) kan beställas från SMF:shemsida www.svampar.se eller från föreningenskassör.Previous issues of Svensk Mykologisk Tidskrift(incl. JORDSTJÄRNAN) can be ordered fromwww.svampar.se

Sveriges Mykologiska Förening

Föreningen verkar för- en bättre kännedom om Sveriges svampar ochsvampars roll i naturen- skydd av naturen och att svampplockning ochannat uppträdande i skog och mark sker underiakttagande av gällande lagar- att kontakter mellan lokala svampföreningaroch svampintresserade i landet underlättas- att kontakt upprätthålls med mykologiska för-eningar i grannländer- en samverkan med mykologisk forskning ochvetenskap.

Medlemsskap erhålls genom insättning av med-lemsavgiften 200:- (familjemedlem 30:-, vilket ejinkluderar Svensk Mykologisk Tidskrift) på postgi-rokonto 443 92 02 - 5. Medlemsvgift inbetaldfrån utlandet är 250:-.

Ordförande:Kerstin BergelinBovetevägen 10260 40 [email protected]

Kassör:Arne RybergBoafallsvägen 10293 72 JÄMSHÖ[email protected]

Omslagsbild:Coprinus picaceus (rutbläcksvamp), Skåne, Kiaby, Kjugekull, i bokskog, 2002-10-18.Foto Jörgen Jeppson.

www.svampar.se

Svensk Mykologisk Tidskriftinkluderar tidigare:

SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 26:2 (2005) 1

I detta nummer nr 2 2005ORDFÖRANDEN HAR ORDET2 Kerstin BergelinSVAMPPRESENTATIONER3 En introduktion till skinn och tickor

i SkåneGunilla Gustasson

8 Xerula caussei - en ny svensk rotingMats Karlsson & Mikael Jeppson

11 Amaurodon cyaneus - en för Sverige ny skinnsvampCarl-Gustav Bengtsson & Karl-Henrik Larsson

15 Sett, hört och läst 19Påhittiga svampdjur (myxomyceter)Mats Elfström (†)

16 Släktet Leucoagaricus, spånskivlingar,i SverigeChristian Lange

31 Två korallfingersvampar, Ramaria bataillei och R. flavobrunnescens,funna i SverigeLennart Söderberg

OMRÅDESPRESENTATIONER38 Värdefulla naturbetesmarker i Skåne

Kerstin Bergelin49 Skånska ädellövskogar

Claes Ingvert61 Gasteromyceter i östra Skånes

sandstäppsområden - en samman-fattning av elva års inventeringsarbeteSven-Åke Hanson & Mikael Jeppson

NATIONELLT84 Första permanenta tickutställningen

vid Färnebofjärdens NationalparkErik Sundström

MYKOLOGER85 Olof Andersson 17.12.1912 -

29.9.1995Uno Holmberg

MATSVAMPAR & RECEPT87 Udda matsvampar

Joachim Krumlinde

NATURVÅRD90 Svampar i Natura 2000-områden -

ett projekt för identifiering och indikering av naturtyperMatthias Lüderitz

INTERNATIONELLT96 Den europeiska svamporganisationen

EMA - the European MMycological Association - en lägesrapportAnders Bohlin

SMF98 Till minne av Mats Elfström

(1929 - 2005)Åke Strid

Cortinarius uliginosus (sumpspindling). Bohuslän,Tanum, Kleva ädellövskog, 2001-08-18. SMF:s CDSvenska svampar, 2002:1.

2 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 26:2 (2005)

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Under sommaren kom budet. Mats Elfström harlämnat oss efter en kort tids sjukdom.

När Mats Elfström drog sig tillbaka efter mångainnehållsrika år som ordförande och redaktörför SMF poängterade han att var sak har sin tid.Han gladdes nu åt den framgång för SMF somförnyelsen och ombildningen av Jordstjärnanoch Windahlia till SMT innebär. Längre bak idetta nummer gör Åke Strid en resumé överMats alla insatser för SMF. Många som möttMats genom åren känner honom som en kunnigoch inspirerande mykolog, men för många avoss SMF:are var Mats också en varmhjärtad ochomtänksam god vän. Vi är många som saknarMats.

Detta är nu nummer två av SMT, SvenskMykologisk Tidskrift, med ett skånedomineratinnehåll, så tydligt att en av korrekturläsarnatyckte sig läsa Puggehattens, SkånesMykologiska Förening tidskrift. På förslag avMikael Jeppson, redaktör, kommer inför varjemykologivecka att ges ut ett temanummer sombeskriver det aktuella landskapets miljöer, arteroch övrig information relaterad till mykologin.Inför mykologiveckan i Härjedalen måndagenden 14 augusti till söndag den 20 augusti 2006kommer därför nummer två av SMT att inne-hålla material som kommer att domineras avbeskrivningar av arter och biotoper i fjäll- ochalpina miljöer.

Alla är alltid högst välkomna att lämna manu-skript, men redaktionen kommer att lämna före-träde vid varje temanummer för temaartiklar. Idetta Skånenummer har därför på grund avplatsbrist en del artiklar fått anstå till kom-mande nummer. Fortfarande är det dock fåartiklar som behandlar matsvamp och artiklarsom innehåller beskrivningar av äventyr isvampmarkerna. Vilka härmed efterlyses.

Till mykologiveckan i höst på Österlen i Skånehar 80 personer anmält sitt deltagande. Ett trev-ligt problem för oss skånska arrangörer är att fåplats för alla deltagare, men vi löser det. Under

sommaren var det torrt, vilket naturligtvis varett orosmoment. I skrivande stund har vi nu haftett flertal dagsregn som satt fart på mycelet ochen del sällsyntheter har dykt upp. Vi ser medtillförsikt fram mot mykologiveckan och hälsarmed glädje alla deltagare välkomna.

Vårt granne i sydväst, Foreningen tilSvampekundskabens Fremme, firar iKöpenhamn den 28 september till den 2 oktoberi år sitt 100-års jubileum med temautställningar,föreläsningar och en kämpestor svamputställ-ning. En svamputställning vilken man hoppasska bli världens största med över 1000 olikanamngivna arter och som ska anmälas tillGuinness Book of Records. Upplysningar omaktiviteter på Svampefestival 2005 finner manpå deras hemsida www.svampefestival.dk. Vigratulerar vår granne till imponerande, fram-gångsrika 100 år, önskar lycka till och ser frammot ett fortsatt givande samarbete.

Kerstin Bergelin


InledningEtt urval av allmänna till sällsynta arter av tickoroch skinnsvampar som en besökare i de skånskamarkerna kan träffa på presenteras i artikeln. Ettförsök att jämföra förekomsterna i Skåne meddem i övriga Sverige har gjorts. Underlag förjämförelsen har varit Hanson & Hägg (2000),Ekologisk katalog (Hallingbäck & Aronsson1998), Ryman & Holmåsen (1982) samt egnaopublicerade noteringar.

Biotoper med barrskogEgentliga barrskogar finns i Skåne endast i denordligaste delarna. Däremot förekommer oftagranar eller tallar, som dungar eller enstaka trädinsprängda i lövskogen. Blödskinn (Stereumsanguinolentum), vanligt på gran (Picea abies)i hela landet, hittar man också lätt i Skåne därdet finns någon dunge med gran eller ädelgran(Abies sp.). Inte så sällan finns det också påolika Pinus-arter. I sådana miljöer förekommeräven rotticka (Heterobasidion annosum) tämli-gen allmänt. Mindre allmänt förekommer blå-ticka (Oligoporus caesius), bitterticka (Oligo-porus stipticus) och violticka (Trichaptum abie-tinum). Där granen avverkats hittar man pågamla stubbar vedmussling (Gloeophyllumsepiarium) som dekorativa rosetter eller solfjäd-

rar i bruna nyanser med orangebrun kant. Allade nämnda arterna är allmänna - tämligen all-männa i övriga landet liksom några arter som ärtämligen sällsynta i Skåne t.ex. knölticka(Antrodia serialis), blödticka (Oligoporus fragi-lis) och sotticka (Ischnoderma benzoinum) somman oftast hittar på gran. En lite roligare art pågamla granstubbar är luktticka (Gloeophyllumodoratum), som i Skåne indikerar höga natur-värden hos biotopen. Gullticka (Skeletocutisamorpha) och violtagging (Trichaptum fusco-violaceum) hittas oftast på tallågor, men båda ärtämligen sällsynta i Skåne.

Biotoper med lövskog- Mer eller mindre trivial lövskogAv lättigenkännliga skinn är raggskinn (Stereumhirsutum) och styvskinn (Stereum rugosum) dei särklass vanligaste skinnen i de skånska löv-skogarna. En besökare norrifrån känner alltsåigen sig eftersom de här skinnen är mycket van-liga över hela Sverige. Ett annat skinn i släktetStereum, sammetsskinn (Stereum subtomento-sum), som är lätt att hitta i Skåne och längs ost-kusten, är inte alls så vanligt i resten av landet.Sammetskinnet är ofta ett mycket vackert skinnmed sina stora (6–7 cm), solfjädersformadefruktkroppar, koncentriskt färgade i gulbruna

En introduktion till skinn och tickor iSkåne

GUNILLA GUSTAFSSON

AbstractA selection of characteristic polypores and corticioid fungi has been listed for different bio-topes in the province of Skåne (south Sweden). An attempt has been made to estimatehow frequent they are in Skåne compared to other parts of Sweden.The presence of spe-cies on coniferous trees are much the same in Skåne as in the rest of the country. On theother hand some of the easily identified species living on Fagus sylvatica and Quercus roburin Skåne are not found or are rare elsewhere in Sweden.

SVAMPPRESENTATIONERSvensk Mykologisk Tidskrift 26 (2): 3–7, 2005


till rostbruna nyanser och med den inre mörkadelen som ibland är grönaktig av alger. Detväxer vanligen på fallna stockar av klibbal(Alnus glutinosa) men går även att finna på alm(Ulmus glabra) och bok (Fagus sylvatica) i litefuktiga miljöer.

Nästan lika vanligt i Skåne som raggskinn ochstyvskinn är frätskinn (Vuilleminia comedens).Det är lätt att leta upp så snart det finns en ek(Quercus robur) i området men är också vanligtpå hassel (Corylus avellana) och lätt att kännaigen på det sätt fruktkroppen fläker upp barkenpå kvarsittande grenar. Ett skinn som ser ut somen mussling är klyvblad (Schizophyllum com-mune). Med sin vithåriga översida och sina röd-gråa, längskluvna lameller är det lätt att kännaigen. Det växer helst på bok men hittas också påek, gärna i torra biotoper. Klyvblad klarar sigbra vid uttorkning eftersom fruktkroppensnabbt sväller upp igen i väta och återtar bådeform och funktion. Det finns allmänt i Skåneliksom i övriga trakter med bokskog.

Vid ett besök i de skånska lövskogarna kan manockså vänta sig att lätt finna de även i övrigalandet allmänna arterna purpurskinn (Chondro-stereum purpureum), pappersgröppa (Bysso-merulius corium), ribbgrynna (Phlebia radia-ta), tätskinn (Peniophora incarnata), mjukskinn(Cylindrobasidium laeve) och dallergröppa(Merulius tremellosus).

I fuktiga marker med bestånd av Salix-arter ärkantöra (Hymenochaete tabacina) tämligen all-mänt i Skåne. Arten ses oftast på grenar ochtunna stammar men kan dyka upp även på andrasubstrat som t.ex. hassel.

Fnösktickan (Fomes fomentarius) är en tickaman finner i praktiskt taget varenda skogsdungei Skåne liksom i övriga Sverige. Nästan lika lättär det att hitta platticka (Ganoderma applana-tum) och sidenticka (Trametes versicolor). Denförra kan nå ansenliga dimensioner, upp till endryg halvmeters bredd. Den senare ger i fräschttillstånd betraktaren en skönhetsupplevelse därden växer på stubbar i rosetter, zonerade,sidenglänsande i olika svarta till gråbruna nyan-ser och med en ljus ytterkant. Sidentickan är ensydsvensk art medan dess nära släkting zontickan(Trametes ochracea) anges vara allmän till täm-ligen allmän i hela landet. Den senare äremellertid inte mer än hälften så vanlig i Skånesom sidentickan.

Till gruppen allmänna tickor hör ju också klibb-ticka (Fomitopsis pinicola), som i Skåne påfal-lande ofta påträffas på lövträd.

Mindre iögonfallande men minst lika vanligtförekommande är svedtickan (Bjerkanderaadusta). På sidan eller ovanpå lövträdsstubbarsitter stora mängder grå fruktkroppar medmörkgrått porlager. Mindre allmän är dess närasläkting röktickan (Bjerkandera fumosa), somockså oftast växer på stubbar, men har högrekrav på biotopen.

Det finns ytterligare en rad tickor som är all-männa till tämligen allmänna i större delen avSverige och så också i Skåne t.ex. björkticka(Piptoporus betulinus), alticka (Inonotus radia-tus), strumpticka (Polyporus varius), borstticka(Trametes hirsuta) och vinterticka (Polyporusbrumalis). Den sistnämnda har en nära släkting,sommarticka (Polyporus ciliatus), som däremot

Fig. 1. Peniophora laeta(Fr.) Donk (sprängskinn).Skåne, Ramsåsa, på aven-bok, 2005-07-16. FotoGunilla Gustafsson.

SVAMPPRESENTATIONERN


endast är mindre allmän i Skåne. Lite speciell ärtegeltickan (Daedaleopsis confragosa) som haren västlig utbredning i Sverige. Den anges iSkåne tyda på biotoper med höga naturvärden,vilket inte stämmer i västra Skåne där den är all-män överallt där det finns sälg (Salix sp.),medan den blir sällsynt längre österut i Skåne.

- ÄdellövskogI ädellövskogen är piggplätt (Basidioradulumradula) tämligen allmän. Den ses påfallandeofta på körsbär (Prunus avium) och hassel.Brunskinn (Stereum gausapatum) förekommertämligen sällsynt i Skåne. De rostbruna frukt-kropparna med sin ljusa, krusiga kant kanpåträffas på döda kvarsittande grenar av ek ellerbok. Arten förekommer i hela Sydsverige, i mil-jöer med höga naturvärden.

När man går omkring i en ädellövskog kan mannågon gång uppleva en doft som ger associatio-ner till mormors klädkammare där vinterklä-derna förvarades. Då är det dags att leta efter

naftalinskinn (Scytinostroma portentosum) somalldeles säkert finns i närheten. Arten före-kommer tämligen sällsynt i Skåne men är vanli-gare i Mellansverige.

Som förut nämnts fläker frätskinnet upp barkenpå sin värd. Hittar man tunna grenar med upp-fläkt bark på avenbok (Carpinus betulus) kandet emellertid vara sprängskinn (Peniophoralaeta - fig. 1), som finns sällsynt i sydöstraSverige. I Skåne är det funnet på en handfulllokaler, men är troligen förbisett.

En iögonfallande ticka i ädellövskogsmiljöer,gärna där gran finns inblandad, är lackticka(Ganoderma lucidum). Fruktkroppen blir oftastor och vackert röd och ser ut att vara lackerad.Den förekommer tämligen sällsynt i Skåne.

- Lövskog med rikligt med askI en lite fuktig lövskog med ask (Fraxinus excel-sior) lönar det sig att vända på grova grenar ochkullfallna stammar på marken. Där hittar man

Fig. 2. Fistulina hepatica (Schaeff.) With. (oxtungssvamp) Skåne, Kristianstad, S. Lingenäset, 2002-08-10. Foto KerstinBergelin.

SVAMPPRESENTATIONER


nämligen franstagging (Steccherinum fimbria-tum) med sina köttfärgade fruktkroppar medljus fransig kant. Totalt sett är arten emellertidmindre allmän i Skåne. I samma miljö finnerman fläcktickan (Skeletocutis nivea), som ärtämligen allmän i Skåne.

- Ekdominerad lövskog I lövskogar med eklågor och större ekstubbarkan man med framgång leta efter korkmussling(Daedalea quercina), en kraftig, seg ticka medlameller. Den är tämligen allmän i Skåne liksomi övriga Sydsverige. I den här miljön kan detlöna sig att titta uppåt i ekarna efter en resupi-nat (som växer helt tilltryckt till substratet) brunticka på kvarsittande döda grenar av ek. Det ärden västliga rosttickan (Phellinus ferreus) visöker. Av namnet framgår att den har en västligutbredning, men den finns sällsynt upp iMellansverige och är inte strikt knuten till ekutan går även på andra trädslag, t.ex. hassel.Rosttickan (Phellinus ferruginosus) är en för-växlingsart till västlig rostticka och har sinhuvudsakliga förekomst i sydostligaste Sverigedär den växer på de flesta ädellövträd. Dettaavspeglar sig i utbredningen i Skåne, där denvästliga rosttickan är mindre allmän i nord-västra Skåne och tämligen sällsynt i övrigaSkåne medan rosttickan är betydligt vanligare ihela Skåne. När man riktar blicken upp i gamlagrova ekar, kan man om man har tur hittaektickan (Phellinus robustus) som finns sällsynti Skåne liksom i övriga delar av södra Sverige.Ofta kan man under tickan se att en hackspetthar hackat ut ett bohål. Vid basen av ekar isamma miljöer som föregående art uppträderkorallticka (Grifola frondosa), men den är täm-ligen sällsynt. Riktigt sällsynt är tårticka(Inonotus dryadeus) på levande gamla ekar.Endast ett fåtal exemplar har noterats i Skåne.

En tämligen allmän art på ek är däremot svavel-ticka (Laetiporus sulphureus, - fig. 3), somockså kan växa på andra lövträd t.ex. körsbär.Mindre allmänt förekommer oxtungssvamp(Fistulina hepatica - fig. 2), en spektakulärticka med köttröd, oftast klibbig ovansida. Skär

man i den saftiga fruktkroppen "blöder" den.Båda dessa arter används ibland som matsvamp.

I biotoper med ekstubbar och barklösa ekstockarpå marken finner man rostöra (Hymenochaeterubiginosa). De styva, mörkt rostbruna frukt-kropparna sitter som volanger på stockarnassågytor. Arten är mindre allmän och indikerarhöga naturvärden.

- Bokdominerad ädellövskogDen artrika skånska bokskogen är en miljö somhyser några lätt identifierbara, men inte så van-liga skinn. På boklågor med markkontakt kanman hitta det dekorativa men tämligen sällsyntatvåfärgsskinnet (Laxitextum bicolor) med sinmörkbruna översida och ljusgrå undersida. Påundersidan av grova bokar som legat några åroch tappat barken kan man se orangefärgadefläckar med cremefärgad kant. Under luppenvisar sig hymeniet vara småtaggigt. Det är ock-ratagging (Steccherinum ochraceum), som ärtämligen allmän i Skåne liksom i övriga delarav Sydsverige. Luppen är speciellt viktig häreftersom den vid första ögonkastet identiskt lika

Fig. 3. Laetiporus sulphureus, (svavelticka).Foto Kerstin Bergelin.



tickan ockraporing (Junghuhnia nitida) växer isamma miljö. Den anges vara allmän till tämli-gen allmän i södra Sverige, men tycks vara täm-ligen sällsynt i Skåne. Dessa arter kan man ävenfinna på andra substrat, tvåfärgskinnet har tilloch med hittats på gran.

En bokskogsart som är tämligen allmän i Skåneär korktickan (Trametes gibbosa) vars vita,ludna ovansida ofta är grön av överväxta alger,vilket gör att den kan påminna om den mycketvanligare borsttickan. Undersidan med sinalångsmala, radiärt ordnade porer avslöjaremellertid vilken art det är.

En annan sydsvensk art, bokticka (Inonotusnodulosus), förekommer tämligen allmänt pånedblåsta, döda bokgrenar på marken. På degamla boktickorna växer ibland strävtickans(Antrodiella hoehnelii) blekt rödbruna frukt-kroppar med sin citrongula tillväxtzon. En släk-ting till strävtickan är glastickan (Antrodiellasemisupina), som är mindre allmän i Skåne.Den är betydligt vanligare i Mellansverige därden förekommer allmänt till tämligen allmänt.Glastickan växer med sina små vita hattar,ibland i långa rader på boklågorna, ibland heltresupinat. Den förekommer även på andra sub-strat i ädellövskogen.

En spektakulär art är jätteticka (Meripilusgiganteus), som vanligtvis växer på stubbar avbok och ek eller vid basen av levande träd.Namnet antyder att den är stor och den kanverkligen bli jättestor med många stora hattarfrån samma bas. Den förekommer mindre all-mänt i Skåne och är sällsynt i övrigaSydsverige.

På gamla grova bokar kan man finna skiller-ticka (Inonotus cuticularis). Den är sällsynt härliksom i övriga Sydsverige och endast ett fåtalexemplar har noterats. Den från granskogarnämnda sottickan har en nära släkting i de skån-ska bokskogarna. Det är den sydliga sottickan(Ischnoderma resinosum) som är tämligen säll-synt på grova stubbar och lågor av bok.

Möjligen är den något vanligare än vad rappor-terna anger eftersom de fruktkroppar man hittarsällan är intakta. Svampen älskas nämligen avhjortar som betar av fruktkropparna.

AvslutningDet är alltså i ädellövskogar med mycket bokoch ek som en besökare norrifrån har störstmöjlighet att finna ovanliga arter. Förutomdessa mer eller mindre sällsynta men oftast lätt-identifierade arter, rymmer de skånska ädellöv-skogarna en rad sällsynta tickor och skinnsvam-par, som kräver mikroskopering för att säkertbestämmas. Det är med spänning och förväntan,som vi ser fram emot vad mykologer från näroch fjärran kan komma att finna under mykolo-giveckan i september 2005.

LitteraturHallingbäck, T. & Aronsson, G. 1998. Ekologisk

katalog över storsvampar och myxomyceter.ArtDatabanken, SLU. Uppsala. Revideradupplaga 2004. SMF CD 4. Svenska svampar.

Hanson, S.-Å. & Hägg, B. 2000. Förteckningöver Skånes svampar. Puggehatten supple-ment 4.

Ryman, S. & Holmåsen, I. 1982. Svampar. Enfälthandbok. Interpublishing. Stockholm.

Gunilla GustafssonTyringegatan 21252 76 Helsingborg

[email protected]

Gunilla Gustafsson är aktiv i Puggehatten–SkånesMykologiska Förening. Hon har ett specielltintresse för vedlevande svampar. Just nu är honengagerad i planeringsgruppen för mykologi-veckan i Skåne 2005.

SVAMPPRESENTATIONER


AbstractXerula caussei Maire is reported new to Sweden. It was found in the autumn of 2004 inan ash-acorn-elm-grove on calcareous ground near Bjärsjölagård in the province of Skåne(S. Sweden).The species is described and illustrated and a survey of the European taxaof the genus Xerula is provided.

InledningDet började lite galet med att fyra medlemmar iden skånska svampföreningen Puggehattenkörde fel och hamnade på en annan betesmarkän vad som var tänkt. Vi hittade dock samman-lagt 17 olika arter av vaxskivlingar, bl. a. denmycket vackra praktvaxingen (Hygrocybesplendidissima) och efter några givande timmari fält skildes vi åt och jag (MK) körde motHässleholm. Längs vägen passerade jag kalk-brottet i Bjärsjölagård där jag stannade till enkort stund. Bland lönn, alm och ask på denkalkrika marken växte bl. a. stor klubbsvamp(Clavariadelphus pistillaris), rödbandad riska(Lactarius rubrocinctus) och Xerula caussei.Den sistnämnda verkar vara en art som är ny förlandet varför den förtjänar att beskrivas lite när-mare. Den förekommer huvudsakligen iMellaneuropa men har också påträffats på etttiotal lokaler i Danmark.

Beskrivning av fyndetXerula caussei Maire - fig. 1.Skåne, Östra Kärrstorp, Bjärsjölagård, i lövskogmed ask, alm och lönn på kalkrik mark, 2004-09-10, leg. M. Karlsson (herb. M. Karlsson).

Hatten är upp till ca 8 cm i diameter, mörkbrun(samma färg som sotriska, Lactarius lignyotus)och fint vitluden. Hattytan är rynkig. Skivornaär vita och glesa med ett flertal mindre ochlägre lameller mellan de större. Sporerna ärvita. Foten har samma färg som hatten och är ca12 cm lång, något vidgad nedtill och med utdra-

Xerula caussei - en ny svensk roting

MATS KARLSSON & MIKAEL JEPPSON

gen pseudorhiza. Svampen saknar lukt ochsmak. Sporerna är ellipsoida, 9–12 x 6–8 μm. Bra illustrationer av X. caussei finns iVesterholt (2004) och i Lange (1935:pl. 41A -som Collybia longipes).

BiotopXerula caussei förekommer på kalkhaltig mark,i bokskogar men även i andra typer av lundve-getation (Hansen & Knudsen 1992; C. Lange,pers. medd.). Lokalen i Bjärsjölagård känne-tecknas av ädellövskog på kalksten som här-stammar från silurtiden. Platsen är sedan längekänd bland geologer för sina rika fossilföre-komster.

Släktet Xerula i SkandinavienSläktet Xerula Maire kännetecknas av medel-stora, "collybioida" fruktkroppar med en ryn-kad, torr eller klibbig, ej hygrofan hatt som ärslät (endast en art) eller sammetsluden (allaövriga arter). Foten är lång, seg och rotlikt för-längd. Skivorna är vita och tämligen glesa.Sporpulvret är vitt. De skandinaviska arternahar släta sporer men det finns på kontinentenåtminstone en art, X. kuehneri (se nedan) somhar ornamenterade sporer. Två arter i släktet var tidigare kända i Sverige,X. radicata (Relhan) Dörfelt (rynkad roting),som är vanlig i bokskog i södra Sverige och X.pudens (Pers.) Singer (brunluddig roting; syn.X. longipes (Bull.) Maire, X. badia (Quel.) M.Moser) som är känd från ett 70-tal lokaler, allai kalkrika, varma lövskogsmiljöer i landets

SVAMPPRESENTATIONER Svensk Mykologisk Tidskrift 26 (2): 8–10, 2005


Fig. 1. Xerula caussei Maire. Skåne, ÖstraKärrstorp, Bjärsjölagård, i lövskog med ask, almoch lönn på kalkrik mark, 2004-09-10, leg. M.Karlsson (herb. M. Karlsson). A. Habitus B.Detaljbild. Lägg märke till den ljusa hårighetenpå hatt och fot, de vita, glesa skivorna och devita sporerna. Foto M. Gustavsson & M.Karlsson.

A

B

södra och sydöstra delar. Den sistnämnda ansesvara hotad och klassas som NT i den senasterödlistan (Gärdenfors 2005). Alla arterna i släk-tet förmodas vara saprofyter på döda trädröttereller på i marken begravd ved. Enligt Boekhout(1999) kan de möjligen vara svaga parasiter pålevande rötter. Alla arter i släktet har pseudorhi-zomorfer som har kontakt med substratet, somkan ligga ganska djupt ner i marken.

Tidigare fördes arterna i släktet Xerula tillOudemansiella Speg. (jfr Courtecuisse &Duhem 2000, Moser 1978). Efter ingående ana-lyser av morfologiska karaktärer bedömdes enuppdelning av Oudemansiella i två släkten,Xerula och Oudemansiella, vara nödvändig(Boekhout & Bas 1986, Dörfelt 1979). Det sist-nämnda släktet, som kännetecknas av slemmighattyta och fot med ring innehåller idag endasten europeisk art, O. mucida (Schrad.) Höhn.(porslinsnagelskivling) som är vanlig på dödbokved.

Översikt över de europeiska arterna isläktet XerulaSläktet som behandlats av bl. a. Boekhout

(1999) och Dörfelt (1979), omfattar totalt i värl-den ett tiotal arter (Kirk m. fl. 2001). I litteratu-ren nämns sju europeiska arter i släktet. Ennyckel till de arter som förekommer iNederländerna finns i Flora AgaricinaNeerlandica 4 (Boekhout 1999). Courtecuisse& Duhem (2000) illustrerar flera arter (somOudemansiella spp.).

- X. caussei Maire – med brungrå hatt med ljusahår; på lövved och lövträdsrötter. Vitt spriddi Europas ädellövskogar men är överallt säll-synt (Boekhout 1999). Se beskrivning avsvenskt material ovan.

- X. kuehneri (Romagn.) Bas & Boekhout - entämligen liten art med en mycket mörkt brun,sammetsluden hatt som blir max. 1 cm i dia-meter och en gråbrun, vitluden fot. Sporerkraftigt taggiga. Förekommer mycket säll-synt på lövträdsrötter och är känd frånFrankrike, Tyskland, Spanien och Neder-länderna (Boekhout 1999).

- X. mediterranea Pacioni & Lalli - en art medsammetsluden beige-kopparfärgad hatt. Denförekommer enligt Courtecuisse & Duhem(2000) i Medelhavsområdet i öppen sand isanddyner tillsammans med sandrör(Ammophila arenaria).

- X. melanotricha Dörfelt - en art med sam-metsluden, brunröd-gråbrun hatt; på barr-

SVAMPPRESENTATIONER


trädsrötter. Känd från Central- och Östeuro-pa (Courtecuisse & Duhem 2000).

- X. pudens (Pers.) Singer (brunluddig roting) -med brungul-olivbrun, sammetsluden hattmed bruna hår. Förekommer på lövved ochlövträdsrötter och är enligt Courtecuisse &Duhem (2000) känd från flertalet länder iCentral- och Östeuropa liksom frånStorbritannien, Irland, Sverige, Danmark ochEstland. Bra illustrationer i Lange(1940:pl.199:F som Collybia badia) ochLange (1995).

- X. radicata (Relhan) Dörfelt (rynkad roting) -en art med ljusbrun-gråbrun, slät och klibbighatt; allmän på bokved och bokrötter i helaEuropa.

- X. xeruloides (Bon) Dörfelt - en art med ock-rafärgad, sammetsluden brunröd-olivbrunhatt. Den har påträffats i torra gräsmarkeroch sanddyner och är enligt Courtecuisse &Duhem (2000) känd från Medelhavs-området, Storbritannien och Slovenien.

Courtecuisse & Duhem (2000), som räknar allaXerula-arter till släktet Oudemansiella, nämnerytterligare två europeiska arter, O. nigra(=Xerula nigra (Dörfelt) Dörfelt och O. renati(Clémençon) Dörfelt (= X. renati Clémençon).Boekhout & Bas (1986) och Hansen &Knudsen (1992) räknar dessa två som synony-mer till X. caussei.

LitteraturBoekhout, P. 1999. Xerula Maire. I: Bas, C.,

Kuyper, T. W., Noordeloos, M. E. & Vellinga,E. C. (red): Flora Agaricina NeerlandicaVol. 4. A. A. Balkema. Rotterdam/Brook-field.

Boekhout, P. & Bas, C. 1986. Notulae ad floramagaricinam neerlandicam-XII. Some noteson the genera Oudemansiella and Xerula.Persoonia 13(1):45–56.

Courtecuisse, R. & Duhem, B. 2000. Guide deschampignons de France et d'Europe.Eclectis.

Dörfelt, H. 1979. Taxonomische Studien in derGattung Xerula R. Mre. Reprium nov. Spec.Regni veg. 90:363–388.

Gärdenfors, U. (ed.) 2005. Rödlistade arter iSverige 2005. The 2005 Red List of Swedish

Species. ArtDatabanken, Uppsala. Hansen, L. & Knudsen. H. (red.) 1992. Nordic

Macromycetes Vol. 2. Nordsvamp. Copen-hagen.

Kirk, P. M., Cannon, P. F., David, J. C. &Stalpers, J. A. 2001. Ainsworth & Bisby´sDictionary of the Fungi. CABI Bioscience.

Lange, C. 1995: Øland - et mekka for svam-peinteresserede. Svampe 32:6–13.

Lange, J. E. 1935. Flora Agaricina Danica I &II. Nytryck 1993–94. Libreria editriceGiovanna Biella. Saronno.

Petersen, J. H. & Vesterholt, J. 1990. Danskestorsvampe. Gyldendal. København.

Vesterholt, J. 2004. Danmarks Svampe.Gyldendal. København.

Mats Karlssonpl 2542 Stolpaberga28195 [email protected]

Mats Karlsson är lärare i biologi på Tekniska sko-lan i Hässleholm. Han har hållit på med svamp i25 år och är nuförtiden främst intresserad avkremlor.

Mikael JeppsonLilla Håjumsgatan 4461 35 Trollhä[email protected]

Bestämningsnyckel till de svenskaarterna i släktet Xerula(inspirerad av Petersen & Vesterholt 1990).

1. Hatt slät och klibbig; fot slätX. radicata

- Hatt torr med fina hår ; fot luden 2

2. Hatt och fot med brungula-olivbrunanyanser och med fina bruna hår

X. pudens - Hatt och fot med fina, vita hår ;

hatt brungrå (som Lactarius lignyotus);fot vitaktig, grånande nerifrån

X. caussei

SVAMPPRESENTATIONER


SVAMPPRESENTATIONER

I juli 2004 gjorde en av oss (C-GB) tillsammansmed Ingvar Månsson ett besök i skogs- och hag-marksområdet Sandåkra i Södra Åsums sockeni Skåne. Där påträffades skinnsvampenAmaurodon cyaneus för första gången i Sverige.Svampen växte på en multnande gren av hasseloch på förna på marken i ett betat skogs- ochhagmarksområde alldeles i utkanten av Sjöbosamhälle. I området, som är flitigt utnyttjat förutflykter och promenader, finns en del gamlaekar och mycket hassel. Betet är numera spora-diskt och kullfallna träd lämnas kvar. När områ-det besöktes var det ganska torrt och svamptill-gången var klen. Några intressanta arter utöverAmaurodon cyaneus påträffades inte.

Skinnsvampar är inte direkt kända för sinavackra färger. De flesta arter är vita, blekgulaeller beige, ibland mörkare. Några få har merbjärta färger och det är alltid en glad överrask-ning när man vänder på en multnande vedbitoch hittar deras färska fruktkroppar. Blå tillgröna arter finns dels i släktet Byssocorticium,dels bland thelephoracé-släktena Amaurodon,Pseudotomentella och Tomentella. I Bysso-corticium har vi ärgskinn (Byssocorticiumpulchrum) och grönskinn (Byssocorticium atro-virens) vilka båda förekommer spridda i barr-och blandskogar, ibland även i ren lövskog.Deras fruktkroppar är tunna och mjuka ochklänger ofta över från den multna veden påintilliggande mossa och döda löv. Att frukt-kropparna hittas i anslutning till död ved hartidigare tagits som tecken på att dessa arter

Amaurodon cyaneus - en för Sverige nyskinnsvamp

CARL-GUSTAV BENGTSSON & KARL-HENRIK LARSSON

AbstractAmaurodon cyaneus is reported for the first time in Sweden. A single fruitbody was disco-vered on a decaying Corylus branch and on debris lying on the ground in a formerly grazedforest close to Sjöbo, in the province of Skåne in southernmost Sweden.

lever av att bryta ned lignin och cellulosa.Numera vet vi att de får sin näring på ett heltannat sätt. Byssocorticium-arterna lever i sym-bios med träd, s.k. ektomykorrhiza och denfrämsta anledningen till att man finner frukt-kroppar på undersidan av död ved är helt enkeltatt en skinnsvamp måsta hitta en nedåtriktadoch någorlunda stabil yta för att kunna utvecklaen fruktkropp.

Släktet Amaurodon J. Schröt. skapades redan1888 för att ge den taggiga skinnsvampenSistotrema viride ett eget släkte. Schröterbeskrev sporerna som mörkt violetta vilket harvållat en del förvirring och bl.a. ledde Donk atttro att Schröter missuppfattat Sistotrema viride.Men som vi ska se nedan så kan Schröters iakt-tagelse ges en förklaring. Sistotrema viride ären svamp med knottriga sporer vilket tillsam-mans med den mörkt färgade fruktkroppen kange anledning att placera den i Tomentella vilketockså flertalet mykologer gjort. När arten flyttasdit måste den byta artnamn till Tomentella chlo-rina eftersom namnkombinationen Tomentellaviridis inte kan användas på grund av de inter-nationella reglerna för namnsättning. Eftersomsläktnamnet Tomentella härrör från 1887 ochdärför är äldre än Amaurodon så innebär en pla-cering av Sistotrema viride i Tomentella attAmaurodon försvinner som en synonym underTomentella.

Ett sporpulver av Sistotrema viride är ofärgateller svagt gult. Om man däremot placerar spo-

Svensk Mykologisk Tidskrift 26 (2): 11–14, 2005


SVAMPPRESENTATIONER

rerna i en basisk lösning, t.ex. KOH, som vi oftaanvänder för mikroskopiska preparat, så blirsporerna violetta. Det kan mycket väl vara dettafenomen som Schröter observerade och då för-leddes att tro att detta var sporernas naturligafärg. Samma färgomslag hos sporer förekom-mer hos flera andra skinnsvampar med blå tillgröna fruktkroppar. En av dessa är Amaurodoncyaneus och en annan är Hypochnopsis mustia-laënsis, som även den är funnen i Sverige.Ytterligare exempel är Pseudotomentella atro-cyanea, Lazulinospora wakefieldiae och Tomen-tellago aeruginascens. Vid den genomgång avsläktet Tomentella som gjordes av UrmasKõljalg (1996) så återupprättades Amaurodonsom ett självständigt släkte och alla ovan nämn-da arter flyttades dit. Senare undersökningarmed hjälp av DNA har bekräftat att Amaurodonär tydligt skiljt från Tomentella men också attbåda släktena tillhör samma överordnadegrupp, i detta fall familjen Thelephoraceae.Amaurodon cyaneus beskrevs redan 1917 avElsie M. Wakefield, mykolog vid herbariet iKew, London, då i släktet Hypochnus. Svampenhade hon funnit på barrved i Kew botaniskaträdgård. Drygt femtio år senare, några år före

sin död 1972, publicerade Wakefield en över-sikt över tomentelloida svampar på brittiskaöarna (Wakefield 1969). Fyndet av Amaurodoncyaneus omnämns på nytt, nu under namnetTomentella cyanea, och här framgår det attinsamlingen gjordes bland avfall som slängts utför att brännas. Wakefield gör antagandet attsvampen kommit till trädgården med plantorsom förts dit från något främmande land.Senare har arten påträffats i Tjeckoslovakien(Cisek 1991), Finland (Kotiranta & Saarenoksa1993), Danmark (Hansen & Knudsen 1997) ochNorge (Ryvarden m. fl. 2003). Något fynd fråntropiska områden, som skulle stödja Wakefieldshypotes, har ännu inte rapporterats.

Amaurodon-arterna tycks vara mer eller mindresällsynta och det är bara Amaurodon viridessom samlats någorlunda frekvent. Kõljalg(1996) rapporterar 48 kollekter av Amaurodonvirides från forna Sovjetunionen och Ginns &Lefebvre (1993) uppger att arten är funnen i niostater i USA och Canada. Amaurodon mustia-laënsis har också sin huvudutbredning på norrahalvklotet men de kända fynden är betydligtfärre. Amaurodon atrocyaneus beskrevs på

Fig. 1. Turkosskinn, Amaurodon cyaneus. Skåne, Sjöbo, 2004-07-12. Bildens bredd motsvarar 25 mm. Foto Karl-Henrik Larsson.


SVAMPPRESENTATIONER

material från Venezuela men har senare hittatsockså i Tyskland och Danmark. Inga av de övri-ga Amaurodon-arterna har anträffats i Europa.

I Sverige kan vi alltså nu räkna in två arter avAmaurodon men det finns goda möjligheter attäven Amaurodon atrocyaneus och Amaurodonvirides kan finnas här. Den förra förekommersom sagt i Danmark och den senare samlades påtvå olika lokaler under den nordiska mykolo-giska kongressen i Sogndal, Norge, år 2000(Ryvarden m. fl. 2003).

Beskrivning av Amaurodon cyaneusFruktkroppen är tunn, har en lucker struktur ochgråblå färg som efter en tid i herbariet tenderaratt få en mer grönaktig ton. Hyferna är tunn-väggiga och ca 3 μm breda. Skiljeväggarna äröverallt enkla (saknar söljor). Basidierna ärsmalt klubbformade och bär i regel fyra sterig-mer men avvikande basidier med färre sterig-mer förekommer också. Sporerna har en ellip-tisk grundform med en svag tendens till konkavbuksida men de talrika vårtorna ger sporerna ettoregelbundet utseende. Liksom formen är stor-leken ganska variabel, i genomsnitt 6,5 x 5 μm.Som nämnts blir sporerna blå till violetta när deplaceras i en basisk lösning.

För Amaurodon cyaneus föreslår vi det svenskanamnet turkosskinn.

Det är möjligt att även Amaurodon-arterna bil-dar mykorrhiza. För övriga arter inom familjenThelephoraceae, såväl skinn (Tomentella,

Nyckel till nordiska skinn med blå till grönafruktkroppar

1. Sporer släta 21. Sporer kantiga eller taggiga 5

2. Fruktkroppar med tät vävnad.Förgrenade hyfändar (dendrohyfidier)i basidielagret Terana coerulea

(= Pulcherricium coeruleum, indigoskinn)2. Fruktkroppar med lucker

vävnad. Dendrohyfidier saknas 3

3. Sporer färgas violetta i 3 % kalilut Amaurodon mustialaënsis

3. Sporer oförändrade i 3 % kalilut 4

4. Sporer 3–4 μm Byssocorticium atrovirens (grönskinn)

4. Sporer 5–6,5 μm Byssocorticium pulchrum(ärgskinn)

5. Sporer färgas violetta i 3 % kalilut 65. Sporer oförändrade i 3 % kalilut

Pseuddotomentella och Tomentella(se Kõljalg 1996 för mer detaljer

om arterna i dessa släkten)

6. Basidier med söljor vid basen.Fruktkropp oftast taggig Amaurodon viridis

6. Basidier utan söljor vid basen 7

7. Sporer 5–8 μm. Söljor saknas helt Amaurodon cyaneus

(turkosskinn)7. Sporer 7–9 μm. Söljor här och där

på basala hyfer. Amaurodon atrocyaneus

Fig. 2. Turkosskinn (Amaurodoncyaneus). Mikroskoppreparat iKOH som visar den violetta färgsporerna får i en basisk lösning.Foto Karl-Henrik Larsson


SVAMPPRESENTATIONER

Tometellopsis, Pseudotomentella) som tagg-svampar (Bankera, Hydnellum, Phellodon,Sarcodon) och Thelephora-arter, är det nu klar-lagt att de alla bildar mykorrhiza och har storbetydelse för trädens näringstillförsel. Vårtöra(Thelephora terrestris) har ju länge använts iplantskolor för att hjälpa granplantor att kommaigång men det är inte förrän man med hjälp avDNA kunnat se vilka svampar som finns i trä-dens rötter som det blivit klarlagt att även övri-ga thelephoracéer är mykorrhizabildare. Det ärnaturligt att tänka sig att även Amaurodon harden förmågan men det finns några saker somtalar emot, framför allt att fruktkroppar avAmaurodon-arter har påträffats uppe på träd-stammar, väl avskilda från markkontakt.

LitteraturCizek, K. 1991. Lazulinospora cyanea (Corti-

ciaceae), a new species of resupinateBasidiomycetes from Czechoslovakia. CeskáMykologie 45:75–80.

Ginns, J. & Lefebvre, M. N. 1993. Lignicolouscorticioid fungi (Basidiomycota) of NorthAmerica. Mycologia Memoir 19:1–247.

Hansen, L. & Knudsen, H. (red.) 1997. Nordic

Macromycetes vol. 3. Nordsvamp, Köpen-hamn.

Kõljalg, U. 1996. Tomentella (Basidiomycota)and related genera in Temperate Eurasia.Fungiflora, Oslo.

Kotiranta, H. & Saarenoksa, R. 1993. RareFinnish Aphyllophorales (Basidiomycetes)plus two new combinations in Efibula.Annales Botanici Fennici 30:211–249.

Ryvarden, L. Stokland, J. & Larsson, K.-H. 2003.A critical checklist of corticoid and poroidfungi of Norway. Synopsis Fungorum 17.

Wakefield, E. M. 1917. Notes on British Thele-phoraceae. Transactions of the British Myco-logical Society 5:474–481.

Wakefield, E. M. 1969. Tometelloideae in theBritish Isles. Transactions of the BritishMycological Society 53:161–206.

Carl-Gustav BengtssonTrulstorp 3241 94 Eslöv

Carl-Gustav Bengtssonär pensionerad elektro-nikingenjör och medlem iPuggehatten sedan före-ningen bildades. Hanbörjade med svampomkring 1985 och är numera mest intresserad avskinn- och gelésvampar, men även vaxskivlingaroch andra ängssvampar brukar hamna i svamp-korgen.

Karl-Henrik LarssonKullingsbergsvägen 12441 43 Alingsås

Karl-Henrik Larsson ärdocent i systematisk bota-nik. Han är verksam somforskare och fakultetsad-ministratör vid Göte-borgs universitet.

[email protected]

Fig. 3. Turkosskinn (Amaurodon cyaneus). Tvärsnittgenom fruktkropp: a) hyfer, b) basidier, c) sporer.Teckning Karl-Henrik Larsson.


I en anonym notis i New Scientist (18 juni 2005,sid. 54) förundrar sig notisskrivaren över under-ligheter hos svampdjur (myxomyceter). Notisenlyder så här i något förändrad form:

Sociala amöbor Ett svampdjur är en underlig korsning mellanett djur och en svamp. Det lever på dött gräseller löv och trivs i markens fuktiga miljö.Varför underlig?

Svampdjuren är kända som "sociala amöbor"men de uppför sig inte som någon annan encelligart, därför att deras livscykel liknar svamparnas(de förökar sig med sporer), men de delar flergener med djuren än med - säg - en jästsvamp.Vi känner till deras djuriska gener därför att vinu har den fullständiga genuppsättningen hosett svampdjur, Dictyostelium discoideum, somär det mest studerade svampdjuret. Och så harsvampdjuret ett säreget sätt att jaga sitt byte.Det rör sig runt i fukten som en enda protoplas-maklump med många cellkärnor och slafsar isig bakterier och partiklar av organisktursprung.

När sedan svampdjurets tillväxt gör att det blirmatbrist, sänder det ut en kemisk signal tillandra svampdjur, och alla samlas till någonsorts mångcellig superorganism. Täckt av slemoch ibland så stor som en mänsklig hand, krälarden runt i sök efter föda med en topphastighetav cirka 1 cm per timme. När resurserna äruttömda, letar den upp en solig plats och för-vandlar sig till en sporfabrik, som sprider sinasporer över omgivningen.

Om du tycker att detta är påhittigt, jämför dåmed det som fanns att läsa i Nature vol. 435, s. 43:

Svampdjuren tycks besitta en sorts basalintelligensÅr 2000 visade forskare i Japan att svampdjuretPhysarum polycephalum kunde hitta i en laby-rint. Forskarna delade upp ett svampdjur i bitaroch placerade dem i olika delar av labyrinten,som hade två öppningar som ledde till mat(flingor). Man skulle trott att svampdjuret skulleha brett ut sig över hela labyrinten, men i ställetsamlade sig protoplasman till en sträng mellan detvå öppningarna och minimerade avståndet tillmaten. Men hur gör en organism som saknarnervsystem detta?

Mats Elfström

Sett, hört och läst 19

Påhittiga svampdjur (myxomyceter)

MATS ELFSTRÖM (†)

Fig. 1. En myxomycet på kantarell(Cantharellus cibarius). Scanning M.Elfström.

SVAMPPRESENTATIONERSvensk Mykologisk Tidskrift 26 (2): 15, 2005


InledningFjällskivlingar är väl kända av de flesta svamp-intresserade. Stolt fjällskivling (Macrolepiotaprocera) är en av de svampar många kännerigen omedelbart (även om det nu taxonomisktinte är så oproblematiskt, se t.ex. Lange &Vellinga 2004). Syrlig fjällskivling (Lepiotacristata) är en annan vanlig representant förfjällskivlingar, som man snabbt lär sig kännaigen tack vare den karakteristiska lukten.

Redan här kan den uppmärksamme läsarennotera, att något är ovanligt: namnet fjällskiv-ling har använts om både släktet Macrolepiotaoch Lepiota - och för att man skall vara full-ständig, också om en art i släktet Leuco-agaricus. Normalt försöker man att vara syste-matisk också med populärnamn, så att ett släk-te också har ett svenskt namn men bara ett, lika-dant att ett svenskt släktnamn bara används omett biologiskt släkte. Vid enstaka tillfällen avvi-ker man dock från praxis, särskilt vid de tillfällendå det rör sig om en svampgrupp, som tidigarehar varit samlad i ett släkte, men nu har delatsupp i flera självständiga släkten, såsom soppar-na (Boletus, Xerocomus, Suillus m.fl.) och fjäll-skivlingarna. Efterhand försöker man att återgåtill ordningen genom att lansera svenska namn,som följer de vetenskapliga namnen. På dettasätt har släktet Leucoagaricus fått namnet spån-skivlingar.

Fjällskivlingarnas systematik har nyligenundersökts i detalj av Else Vellinga, som hargjort sin doktorsavhandling på detta ämne(Vellinga 2003). Hon har primärt fokuserat påsläktet Macrolepiota (stolt fjällskivling, rod-nande fjällskivling m. fl.), men har också för-sökt att utreda den överordnade systematikenmellan de fåtal släkten, som anses stå nära fjäll-skivlingarna. Det är dessa studier som har resul-terat i förslaget om att dela upp de före dettaarterna av fjällskivlingar i släktet Macrolepiotai två släkten, Macrolepiota och Chlorophyllum,presenterat i Jordstjärnan av Elfström (2003 &2004). I samband med dessa studier har honockså studerat arter i de närstående släktenaLepiota, Cystolepiota, Melanophyllum, Leuco-coprinus och Leucoagaricus. Här tyder resulta-ten på att arterna i släktet Lepiota utgör etthomogent släkte, medan de andra släktenarymmer vissa taxonomiska problem. Arterna isläktet Chlorophyllum (t.ex. rodnande fjällskiv-ling och Chlorophyllum molybdites, se Elfström2004) står nära champinjonerna (Agaricus),medan arterna i Macrolepiota står närmare deresterande arterna i släktena Leucocoprinus ochLeucoagaricus (Vellinga 2004a). Utredningenav arterna inom dessa släkten är ännu inte gjord,men allt pekar på att det nuvarande sättet attuppfatta Leucoagaricus och Leucocoprinus inteär rätt. Likadant avvisas Bons (1983) bruk avfamiljen Lepiotaceae om dessa släkten (Cysto-

Släktet Leucoagaricus, spånskivlingar, iSverige

CHRISTIAN LANGE

AbstractThe author presents the species of Leucoagaricus known from Sweden and the genericdelimitations are briefly discussed.The following species are presented: Leucoagaricus serici-fer, L. ionidicolor, L. sublittoralis, L. badhamii, L. americanus, L. nympharum, L. leucothites and L.meleagris. The previously used name Leucoagaricus cretaceus is rejected in favor of L. leu-cothites. Records of L. cinerascens are regarded as L. leucothites var. carneifolia. A short dis-cussion of potential localities of Leucoagaricus species is presented.

SVAMPPRESENTATIONER Svensk Mykologisk Tidskrift 26 (2): 16–30, 2005


lepiota, Melanophyllum, Echinoderma, Lepiota,Chamaemyces, Sericeomyces, Leucoagaricus,Leucocoprinus, Macrolepiota och Chloro-phyllum). De fylogenetiska analyserna visar, attdessa släkten visserligen har ett gemensamtursprung, men att Lepiotaceae får inkluderaandra släkten, bland annat champinjonerna,Agaricus. Och då blir familjenamnet Agarica-ceae.

Klassisk uppfattningVad gör vi då? Väntar på att någon gör arbetetåt oss och gör den stora, totala släktskapsanaly-sen i Leucoagaricus och Leucocoprinus?

Tills vidare håller vi oss till den klassiska upp-fattningen och använder de namn vi känner igenoch väljer att definiera släktet Leucoagaricus påföljande sätt:Små till medelstora vitsporiga hattsvampar medfria skivor, fruktkroppar med slät eller ± fjällighatt som är vit eller färgad. Fot vit eller av hat-tens färg, oftast med ring, ofta svagt klubbfor-mad och tjockare mot basen, kött vitt, vid ensta-ka tillfällen anlöpande gult eller rött, utan påfal-lande skarp lukt. Hatthud av trådformiga celler(cutis eller trichoderm), söljor och pleurocysti-der saknas, sporerna är ellipsoida eller mandel-formade, med eller utan groddpor, med meta-chromatisk reaktion (se bild av metachromatiskreaktion - fig. 1).

De närstående släktena kan särskiljas på föl-jande sätt: - Macrolepiota-arterna är vanligen större, med

söljor och pleurocystider och har sporer medtydlig groddpor.

- Lepiota-arterna har söljor och ingen meta-chromatisk reaktion (så när som på sektionFuscovinaceae, som saknar söljor och sek-tion Lilaceae, som har metachromatisk reak-tion).

- Leucocoprinus-arterna har ± klotrunda celler ihatthuden (som Cystolepiota) och har oftafårad hattkant.

Släktet LeucoagaricusI detta släkte finns redan flera arter noteradefrån Sverige. I Ekologiska katalogen finns femarter medtagna (Hallingbäck & Aronsson1998). I Nordic Macromycetes (Hansen &Knudsen 1992) finns fyra arter noterade frånSverige (i bägge fallen även med arter undersläktnamnen Leucocoprinus och Macrolepiota).I denna artikel kommer jag att presentera släk-tet och flera arter av Leucoagaricus som är nyaför Sverige. Bon & Andersson (1987) lanseradedet svenska släktnamnet spånskivlingar. Dettanamn används numera av ArtDatabanken ochjag kommer i artikeln att följa ArtDatabankensnamnskick för de arter som har svenska namn.I flera böcker kan man se, att andra vetenskap-liga släktnamn används om arter som jag härinkluderar i Leucoagaricus. Bland annat har de

Fig. 1. Metachromatisk reaktion hos Leucoagaricus (och Macrolepiota, Leucocoprinus och Lepiota lilacea) betyderatt sporväggen färgas rödviolett med brillianscresylblått (ett färgämne). Bilden till vänster visar sporer av enLeucoagaricus, som färgas röda. Sporerna till höger är från en Lepiota och de färgas bara blå. Foto C. Lange.

SVAMPPRESENTATIONER


Fig. 2. Rinkaby-lokalen (Skåne).På denna lokal i östra Skåne har flera arter av Leucoagaricus påträffats bland gräs och örter på den sandiga för-stranden, där det sker en blandning av organiskt material, sand och mineraler. Samtidig är klimatet ganska varmt.Sådana förstränder finns på många håll i södra Sverige, men vem letar svamp sådana ställen? Foto C. Lange.

Fig. 3.Vosnæs-lokalen (Danmark).Denna lokal norr om Århus på Jyllands östkust hyser fyra arter av Leucoagaricus, varav tre har påträffats i detsmala bandet mellan skogsbranten och havet. Här fanns de bland gräs, örter och buskar. Havet störde lokalen åretefter fyndet, men sannolikt dyker svamparna upp igen när lokalen åter har stabiliserats.Två av dessa arter har ävenpåträffats på Fyn, på en lokal av exakt samma typ. Foto C. Lange.



rodnande arterna ofta placerats i släktetLeucocoprinus, exempelvis i Nordic Macro-mycetes (Hansen & Knudsen 1992; jfr diskussionhos Heilmann-Clausen m.fl. 1992). Jag väljerhär att definiera Leucocoprinus snävare ochdärmed flyttas även de rodnande arterna tillLeucoagaricus. Likaså väljer jag att inte använ-da släktnamnet Sericeomyces om de arter avLeucoagaricus, som har en hatthud uppbyggdav enbart smala hyfer (en cutis), utan bibehållerdem i släktet Leucoagaricus. Och släktnamnetPseudobaeospora som används om Leuco-agaricus sericifer hos Petersen & Vesterholt(1990) är något helt annat. Men som tidigarenämnts kan vi förvänta oss förändringar i fram-tiden, i takt med att fylogenetiska analyser blirgjorda.

Många svampintresserade känner igen en art avLeucoagaricus, nämligen champinjonfjällskiv-ling, L. leucothites (L. cretaceus enligt denEkologiska katalogen, men detta namn är intekorrekt). Det är en svamp som är påfallande liken liten snöbollschampinjon, men som saknarde bruna sporerna. Den finns ofta i trädgårdar,på kyrkogårdar och i liknande, parkartad vege-tation. Jag har den själv i min trädgård. Menflera av de resterande arterna inomLeucoagaricus påminner mera om fjällskivlingari släktet Lepiota: små, graciösa svampar med en± fjällig hatt (som kan vara färgad), vita skivor,fot med en tunn ring. En gemensam karaktär äratt deras fruktkroppar är mycket sköra och lättgår sönder - ett problem man får vara medvetenom när man samlar dessa svampar. De är gan-

Nyckel till svenska arter av Leucoagaricus

1. Fruktkroppar med kött som gulnar och sedan rodnar vid tumning, snabbt brunaktiga eller gråsvarta 2

- Fruktkroppar högst svagt gulnande eller brunanlöpande, oftast oföränderligavid tumning 4

2. Fruktkroppar i grupper, fot tillspetsad mot basen, på komposthögar och liknande trädgårdsmiljöer 3

- Fruktkroppar oftast ensamma, fot med svagt klubbformad bas, oftast i naturliga miljöer L. badhamii

3. Hatt med stora, kraftiga, tiltryckta fjäll, fot slät och vitaktig, utan fjäll av hattens färg. Hatthudens ändceller långsamt avsmalnande, sporer med tydliggroddpor L. americanus

- Hatt med många små spridda fjäll, fot fjällig av hattens färg. Hatthudensändceller med insnörd spets, sporer med otydlig groddpor L. meleagris

4. Fruktkroppar vita, högst med svagt gul hattmitt eller jämnt ljusgrå hatt 5- Fruktkroppar med färgad (brunorange, vinröd eller blåaktig) hatt 6

5. Fruktkroppar små, max. 4 - 5 cm breda, vita, ibland med svagt gul hattmitt,skivor vita, fot skör, högst 5 mm tjock, längre än hattens bredd L. sericifer

- Fruktkroppar stora, upp till 15 cm breda, vita eller ljust grå, skivor ofta rosafärgade, fot ofta kortare än hattens bredd och upp till 2 - 3 cm tjock L. leucothites

6. Både hatt och fot med blåaktiga till vinröda fjäll L. ionidicolorr- Hatt orangebrun, ljust rödbrun eller gråaktigt brun, foten oftast vitaktig 7

7. Fruktkroppar små, upp till 5 - 6 cm breda, hatt slät, fint radiärtrådig,eventuellt uppsprickande, ljust orangebrun till gulbrun, ring tunn L. sublittoralis

- Fruktkroppar upp till 12 - 15 cm breda, hatt snabbt uppsprickande i spetsigagråbruna fjäll på vit bakgrund, ring tjock, dubbel L. nympharum

SVAMPPRESENTATIONER


ska sällsynta i Sverige och bara samlade ensta-ka gånger. Ett problem är att de har varit svår-bestämda, eftersom de inte är medtagna i devanliga svampböckerna och att de dessutomofta bara uppträder med enstaka fruktkroppar.Många har givetvis slängts bort som "ännu enkonstig fjällskivling". Ofta växer de dessutompå lokaler där man normalt inte samlar svamp:små skogsdungar och kratt, skogsbryn och park-anläggningar, ofta nära kusten (se diskussionom Leucoagaricus-lokaler senare i artikeln).

L. sericifer (Locq.) Vellinga (silkesvit spån-skivling) - fig. 4.Denna art har liksom fler andra Leucoagaricus-arter haft många namn: Lepiota serena,Pseudobaeospora sericifera, Sericeomyces seri-ceus, Leucoagaricus sericeus och slutligenLeucoagaricus sericifer. Dessutom användsnamnet Leucoagaricus serenus ofta felaktigtom detta taxon (t.ex. Bon & Andersson 1987),men L. serenus är något annat. L. sericifer äroftast relativt liten, som ung klockformig, sedan

högst 4–5 centimeter bred, helt vit, ibland meden smula gult kring hattmitten, slät, eventuelltradiärt uppsprickande. Foten är vit och svagtförtjockad mot basen, 40–60 mm lång, ringentunn, vit, skivorna fria och vita. Hatthuden är encutis av långsträckta celler. Cheilocystiderna ärupp till 80 μm långa och omkring 20 μm breda,med karakteristiska oregelbundna utväxter itoppen, sporerna är avlångt ellipsoida till man-delformiga, 6–10 x 3–5 μm, utan groddpor.

I Danmark är det den vanligaste av de sällsyntaarterna, men den är ingalunda vanlig. Enstakafynd i Skåne finns, men det borde vara möjligtatt hitta den på flera lokaler. Sök den pånäringsrika lokaler i varma lägen, nära kom-posthögar, bakom kyrkogårdar och bland näss-lor.

FyndSkåne, Degeberga, Trollemöllabäcken, 1983-10-12, leg. Svengunnar Ryman, nr. 7483 (UPS);Falsterbo, park near center, behind sailing-club

Fig. 4. Leucoagaricus sericifer (Locq.) Vellinga (silkesvit spånskivling) har påträffats några enstaka gånger i Skåne. Denär vanligen helt vit, vid enstaka tillfällen med cremefärgad hattmitt, som här på fotot. Foto C. Lange (CL91-33).

SVAMPPRESENTATIONER


house, 1984-09-23, leg. T. Læssøe, TL-0888(C); Falsterbo, Falsterbo stadspark, near beach,1994-09-25, leg. T. Læssøe, TL-3621 (C).

L. ionidicolor Bellù & Lanzoni - fig. 5.Fyndet av denna art är nog det mest spektakulä-ra Leucoagaricus-fyndet i Norden. Det är enhalvstor hattsvamp med blåviolett hatt och fot.Köttet och skivorna är vita och den har en tunnring om foten. Den ser ut som en lilamusseron(Calocybe ionides) fast med ring. Med åldernblir den mera brunaktig. Den blir 30–70 mmbred och ungefär lika hög. Hatthudens ändcellerär upp till 300 μm långa och 10–12 μm bredamed lätt tillspetsade ändar, cheilocystideromkring 40 x 10 μm, ± klubbformade. Sporernaär ellipsoida, 4 x 6 μm, utan groddpor.

Det svenska fyndet gjordes av Thomas Læssøei Örups Almskog år 1984 men det förblev längeoidentifierat. Arten L. ionidicolor blev beskri-ven först 1988, baserad på ett fynd från Spanien

1987 (Bellù & Lanzoni 1988)! Den har senarepåträffats i Holland, Österrike, Tjeckien ochUngern, men är överallt sällsynt, trots den vackrafärgen. Thomas fann den under en almlåga, därden växte i de multnande vedresterna.

FyndSkåne, Örups Almskog 1984-09-22, leg. T.Læssøe, TL-0887 (C).

L. sublittoralis (Kühner ex Hora) Singer(blekrosa spånskivling) - fig. 6.Denna Leucoagaricus-art har en slät hatt medradiärtrådig struktur och är fint, ljust rödbruntfärgad, oftast lite mörkare mot hattmitten.Hattfärgen är dock ganska variabel och kan varamycket blek och ha en vit hatt med endast svagtgråbrunt kring mitten. Ibland kan den sprickaupp i små fjäll, sannolikt ett torkfenomen. Detkan dock även finnas ganska bleka exemplar,varvid den kommer att likna L. sericifer ganskamycket. Annars liknar den en klassisk Leuco-

Fig.5. Leucoagaricus ionidicolor Bellú & Lanzoni har bara påträffats en gång i Skandinavien, i Örups Almskog i Skåne,där den växte under en almlåga. Den är rapporterad från många europeiska länder men med ganska få fynd. FotoJ. Guinberteau.

SVAMPPRESENTATIONER


agaricus, med upp till ca 60 mm bred hatt, meden fin, mot basen förtjockad, vit fot med tunnring och vita skivor. Hatthudens ändceller ärungefär 100 μm långa och upp till 25 μm breda,cheilocystiderna är tämligen oregelbundna,klubbformade till flaskformade, upp till 70 μmlånga och 15 μm breda och kan vara täckta avkristaller. Sporerna är ellipsoida till mandelfor-made, 7–8 x 4–4,5 μm, utan groddpor.

Den är i Sverige funnen två gånger på Ölandoch en gång i östra Skåne. Ölandsfynden är frånskogslokaler (örtrik granskog vid stig, ochkrattskog vid landborgsbranten), medan skåne-fyndet är från örtrik strandvegetation (fig. 2).

FyndÖland, S. Möckleby, 200 m. N. om Gettlinge, onrich calcareous soil under Sorbus intermedia,Fraxinus and Crataegus, 1974-08-13, leg.Svengunnar Ryman, nr. 2830 (UPS); Böda,

Trollskogen, 1994-09-30, leg. Stig Jacobsson &Leif Örstadius.Skåne, Rinkaby skjutfält, 1999-10-10, leg. LeifÖrstadius, LÖ 167-99,168-99 (C).

L. badhamii (Berk. & Broome) Singer (röd-brun spånskivling) - fig. 7.L. badhamii skiljer sig från de flesta andraLeucoagaricus-arter i denna artikel genom attrodna kraftigt vid tumning och sedan anlöpasvart. Har den blivit hanterad ett par gånger påen svampexkursion av begeistrade mykologerblir den ganska snabbt ful! Som färsk ochotummad har den en ljus brunaktig hatt som ärupp till 70 mm bred och är försedd med småfina, mörk bruna fjällspetsar. Foten är vit, upptill 100 mm hög, förtjockad mot basen, ringentunn. Köttet anlöper snabbt orangerött, blirsedan brunaktigt och slutligen svart vid tum-ning. Hatthuden består av upp till 300 μm långaoch 25 μm breda celler, cheilocystiderna är upp

Fig. 6. Leucoagaricus sublittoralis (Kühner ex Hora) Singer (blekrosa spånskivling) har samma fruktkroppsform somL. sericifer, men hatten är slät, men fint radiärtrådig och ljust orangebrun med mörkare hattmitt. Den har hittats påÖland och i Skåne. Foto L. Örstadius (LÖ 167-99).

SVAMPPRESENTATIONER


till 50 x 20 μm, ofta med oregelbunden utväxtpå toppen och kristaller, sporer 6–9 x 4–5 μm,mandelformiga, utan groddpor. Karakteristiskför denna art är, att dess hatthudsceller, cheilo-cystider och lamellceller blir gröna i ammoniak. Den är ytterst sällsynt i Danmark och frånSverige känner jag bara till de nedan nämndafyra fynden. Fyndet år 2004 gjordes i sambandmed det årets gastromycethelg, på multnandeved på marken under en trädstam i en gräsmark- uppenbarligen en biotoptyp för Leuco-agaricus-arter eftersom L. ionidicolor påträffa-des i exakt samma habitat.

Notera att namnet L. badhamii också haranvänts om den följande arten, vilket betyder attnamnet kan uppträda i litteraturen om andraarter. Exempelvis är flera av kollekterna av L.americanus etiketterade som Lepiota badhamii.

FyndSkåne, Falsterbo, Falsterbo Stadspark, 1997-11-01, leg. M. Karlsson, det. S-Å. Hanson, conf. H.Knudsen & C. Lange (herb. SÅH); Benestad,Örups Almskog, on rotten Ulmus, 1999-09-11,leg. T. Læssøe, TL-5582 (C); Vittskövle,Herremöllan, 2001-09-27, leg. & det. T. Læssøe(LD); Everöd, Lyngby, 2004-10-31, leg. J.Jeppson (C).

L. americanus (Peck) Vellinga - fig. 8.I Fungi Exsiccati Suecici har det sänts ut enkollekt under namnet Lepiota badhamii (Berk.& Broome) Quél. (nr. 1705). Detta taxon ansesnu tillhöra släktet Leucoagaricus under namnetL. americanus (tidigare L. bresadolae, menVellinga (2000) visade, att L. bresadolae äridentisk med den från Amerika beskrivna L.americanus). L. americanus är en art, som i vårdel av världen bara är känd från botaniska träd-gårdar, komposthögar och liknande miljöer.

Fig. 7. Leucoagaricus badhamii (Berk. & Broome) Singer (rödbrun spånskivling) är som färsk en mycket vackersvamp med nästan svarta fjäll på en vit bakgrund, men efterhand som den hanteras, anlöper den rött och sedanbrunaktigt svart, vilket gör att den får ett smutsigt utseende. Ofta hittas bara en enda fruktkropp och rejäla kollek-ter är sällsynta. Foto T. Læssøe (TL-2568).

SVAMPPRESENTATIONER


Den växer ofta i små grupper. Fruktkropparnaär först klockformiga, sedan utbredda, upp till200–250 mm breda, först vinröda - brunaktiga,sedan spricker de upp i fina, tilltryckta, brun-aktiga fjäll på vitaktig bas, alltmer glesa motkanten. Foten är tillspetsad mot basen och harofta en fin, tunn ring. Köttet anlöper förstsnabbt gult och blir sedan rödbrunt vid tumning.Hatthudscellerna är upp till 150 μm långa och12 μm breda och tillspetsade, cheilocystider upptill 75 x 20 μm, klubbformade, med en ± långutväxt på toppen. Sporer 9–10 x 6–7 μm, ellip-soida, med groddpor.

L. americanus är i Sverige funnen i Göteborgoch Stockholm, vid båda tillfällena i kompost-högar, och det senaste fyndet är från 1944. Detär helt klart ett taxon man måste se upp med, omman samlar svamp i trädgårdsanläggningar.Den har påträffats i nästan alla europeiska län-

der, inklusive Danmark och Norge, men är säll-synt och sporadisk.

FyndVästergötland, Göteborg, Björkdalen, 1942-08-15, leg. T. Nathorst-Windahl (nr. 3186) (FungiExsiccati Suecici nr. 1705 som Lepiota badha-mii).Uppland, Stockholm, Södra Djurgården, ovan-för Kungl. Segelsällskapet, 1944-09-00, leg. R.Rydberg, som Lepiota badhamii, 3 kollekter(S).

L. nympharum (Kalchbr.) Bon (parasollskiv-ling) - fig. 9.Parasollskivlingen hette tidigare Macrolepiotapuellaris, därefter kallades den Macrolepiotanympharum och nu heter den Leucoagaricusnympharum. Av de här behandlade arterna ärdet denna som bildar de största fruktkropparna.

Fig. 8. Leucoagaricus americanus (Peck) Vellinga. Precis som L. badhamii anlöper L. americanus, först gult, sedan röttvid hantering, vilket också här betyder, att den snabbt får ett tämligen fult utseende. L. americanus växer i grupperoch är knuten till komposthögar och liknande biotoper. Den är senast funnen i Sverige år 1944. Foto J. L. Muller.

SVAMPPRESENTATIONER


Den blir gärna upp till 200 mm bred och100–150 mm hög. När den är så stor är denpåfallande lik rodnande fjällskivling, men denrodnar inte. Som ung är den mycket karakte-ristisk, med en gråbrun, ofta "fyrkantig" hatt,som spricker upp i uppstående, mot kanten meroch mer spridda fjäll, så den som utvuxen gerett mycket vitt, enfärgat intryck. Foten är högoch slank, mot basen klubbformat förtjockad,enfärgat vitaktig. Ringen är tjock och ofta dubbeloch sitter löst. Köttet är lite gulnande till brun-aktigt anlöpande vid tumning. Hatthudens änd-celler är upp till 50 μm långa och 10 μm bredaoch svagt pigmenterade, cheilocystiderna äroregelbundet klubbformade, ofta med en utväxtpå toppen, upp till 60 x 20 μm. Sporerna är brettellipsoida med en tydlig groddpor, 8–10 x 6–7μm.

Denna art finns i första hand i barrskog, gärna i

planteringar på rikare underlag. Jag har dess-utom ofta sett den vid basen av gamla myr-stackar (precis som rodnande fjällskivling!).Från Skåne är tre fynd angivna (Hanson &Hägg 2000) och den är uppenbarligen inte sär-skilt vanlig i Sverige.

L. leucothites (Vittad.) Wasser (champinjon-fjällskivling) - fig. 10.Champinjonfjällskivlingen är den vanligaste avde här presenterade arterna. Tidigare har nam-net L. cretaceus använts om detta taxon. Jagväljer här att följa Vellinga (2001) och användernamnet L. leucothites. Från Skåne finns 12 fyndangivna (Hanson & Hägg 2000). Det är en artsom har en preferens för kulturlandskapet ochden finns ofta i parker, i trädgårdar, på kyrko-gårdar och liknande lokaler. Det finns en risk attden är förbisedd eftersom den kan förväxlasmed en champinjon. Den kan vara så lik en snö-

Fig. 9. Leucoagaricus nympharum (Kalchbr.) Bon (parasollskivling) liknar mycket en fjällskivling av släktet Macrolepiotaoch räknades tidigare till detta släkte. Som utvuxen är hatten täckt av spetsiga fjäll, medan den som ung är slät ochgråbrun. Ringen är ofta mycket kraftig och dubbel. Foto C. Lange.

SVAMPPRESENTATIONER


bollschampinjon att man inte märker skillnadenförrän man vänder på fruktkroppen och ser attskivorna inte är bruna, utan vita till rosafärgade.Fruktkropparna är först halvklotformiga, sedannästan platta, vita till svagt gråaktiga (varietetencarneifolia har en helt grå hatt, se nedan), upptill 100–150 mm breda. Foten är typiskt kortareän hattens bredd, vit, förtjockad mot basen ochmed en tunn ring. Köttet anlöper typiskt gul-aktigt vid tumning. Hatthudscellerna är upp till150 μm långa och 15 μm breda, cheilocystider ±regelbundet klubbformade, upp till 70 x 15 μm,sporer ellipsoida till mandelformiga, med tydliggroddpor, 8–10 x 5–6,5 μm.

Många olika namn har använts om denna artoch några auktorer skiljer ut flera närståendearter. Leucoagaricus carneifolius, L. holoseri-

ceus, L. naucinus, L. densifolius och L. subcre-taceus räknas här alla som synonymer till L.leucothites. I nordisk litteratur används oftanamnet L. cretaceus, men detta namn rekom-menderas inte eftersom det sannolikt avser ettannat taxon.

"L. cinerascens (Quél.) Bon & Boiffard" = L.leucothites var. carneifolia - fig. 11Denna art finns upptagen i flera svampböcker,även i skandinavisk litteratur, men Vellinga(2001) tror inte att den finns i Skandinavien.Problemet är, att den vanliga champinjonfjäll-skivlingen finns i en variant (var. carneifolia)som är grå på hatten varför karaktären grå hattinte automatiskt betyder att det är L. cinera-scens. Den äkta L. cinerascens skall ha en spe-ciell cellstruktur i hatthuden som skiljer den

Fig. 10. Leucoagaricus leucothites (Vittad.) Wasser, champinjonfjällskivlingen, är sannolikt den vanligaste arten i dettasläkte i Sverige. Den är mycket lik en champinjon och ofta upptäcker man sitt misstag först när man vänder påfruktkroppen och ser att skivorna inte är brunfärgade, utan vita till rosafärgade. Den växer på kulturgynnad marksom gräsmattor, i parkanläggningar, på kyrkogårdar och liknande. Den bildar inte så tydliga häxringar som snöbolls-champinjonen. Foto M. Christensen.

SVAMPPRESENTATIONER


från champinjonfjällskivling (se Vellinga 2001).Candusso & Lanzoni (1990) illustrerar dennacellstruktur. Jag har inte sett något skandina-viskt material med denna karaktär utan allt harhittills varit L. leucothites var. carneifolius.

L. meleagris (Sow.) Sing. - fig. 12Just som denna artikel var klar till tryck, fickjag kännedom om en kollekt från en soptipp iSkåne. Den var först bestämd till L. america-nus, men det visade sig att det rörde sig omarten L. meleagris. Liksom L. americanus är deten art knuten till människoskapade miljöer, somsoptippar, komposthögar, avfallsplatser ochliknande. L. meleagris är mycket lik L. ameri-canus och de två arterna blandas ihop i mångasvampböcker. Beskrivningar av den ena artenåtföljs av illustrationer av den andra, t. ex. iImazeki m. fl. (1998).

Precis som L. americanus blir den först gul ochsedan röd vid tumning. Den har dock en ännu

mera utpräglad tendens att växa i grupper ochden har mindre fruktkroppar som normalt blirupp till 60-80 mm breda och lika höga. Hattenhos L. meleagris är täckt av fina, rödbruna fjäll.Mot hattmitten blir den enfärgat svartbrun.Foten har likadana fina, brunaktiga fjäll. Ringenär oftast tunn och hängande. L. meleagris äralltså typiskt mindre än L. americanus och harmycket finare fjäll på hatt och fot.Mikroskopiskt skiljer den sig från L. america-nus på att hatthuden består av celler som är mervarierande i längd och har mer abrupt insnördspets. Hos L. americanus är de mera jämt till-spetsade. Sporerna är ungefär lika stora, 8–10 x6,5–7,5 μm men L. meleagris har en knapptsynlig groddpor till skillnad från L. americanusdär groddporen är tydlig.

FyndSkåne, Kropp, Soptippen, N. delen, ruderat-mark bland barkflis och avfallsrester, 2002-09-18, leg. S.-Å. Hanson (herb. SÅH 2002-330).

Fig. 11. Leucoagaricus leucothites var. carneifolius ("L. cinerascens (Quél.) Bon & Boiffard"). I både Danmark ochSverige har man kallat gråa champinjonfjällskivlingar som dessa för Leucoagaricus cinerascens, men detta namn ärnågot annat och sannolikt en sydlig art. Dessa gråfärgade fruktkroppar tillhör istället en varietet av champinjon-fjällskivling, L. leucothites var. carneifolius. Foto T. Læssøe (TL-6667).

SVAMPPRESENTATIONER


Finns det fler arter?Det finns goda möjligheter att hitta Leuco-agaricus-arter som är nya för Sverige. FrånDanmark är ytterligare sju arter kända. Alla ärpåträffade på liknande lokaler och har bara etteller ett fåtal fynd: Leucoagaricus melanotri-chus, L. croceovelutinus, L. barssii, L. tener, L.medioflavoides, L. crystallifer och L. jubilaei(se t.ex. Lange 1994, 1995, Heilmann-Clausen1992).

Var hittar man Leucoagaricus-arter?Som redan nämnts ovan, är de flesta Leuco-agaricus-arterna mycket sällsynta. I regelpåträffas de inte heller på de vanliga svamp-lokalerna. Om man vill söka efter Leuco-agaricus-arter, måste man fokusera på speciellatyper av lokaler, ofta ställen där man normalt

inte brukar leta svamp. Många fynd är gjorda iparkartad miljö. Här skall man söka upp "baksi-dorna" av parker, kyrkogårdar, trädgårdar ochliknande, d.v.s. de platser där trädgårdsavfallslängs över muren eller i en grop. Finns här enmiljö med rik, mullartad jord med en snabbomsättning av näringsämnen finns bra möjlig-heter for Leucoagaricus-arter. Nässlor trivstyvärr också på sådana lokaler ochLeucoagaricus-fynd har flera gånger gjortsbland nässlor. Se efter om det finns arter avLepiota och Geastrum - de är bra indikatorer påen sådan miljö. En detaljerad diskussion avfjällskivlingarnas ekologi och utbredning finnshos Vellinga (2004b). En annan lokaltyp somjag har undersökt en del i Danmark, är skogs-dungar och skogsbryn nära kusten, återigenmed rik jord. Jorden måste vara mullrik, kalkrik

Fig. 12. Leucoagaricus meleagris (Sow.) Sing. har påträffats en gång på en soptipp i Skåne. Den växer ofta gyttrat.Precis som L. americanus, som den oftast blir förväxlad med, är den en art, som på våra breddgrader bara finnspå människoskapade lokaler. Foto T. Lukic.

SVAMPPRESENTATIONER


och gärna luftig. Här finns inget tjockt lager avförna utan allt organiskt material omsättssnabbt. Typiska trädslag är ask, rönn, alm ochhagtorn. Närheten till kusten reglerar tempera-turen, särskilt om vintern. Och det kan vara heltnära stranden. Jag har samlat Leucoagaricus tremeter från havet på en lokal som ett år senareinte längre fanns kvar eftersom havet hadeändrat strandlinjen (fig. 3). Återigen medfördetta att organiskt material blandas upp medsandigt, mineralrikt substrat, vilketLeucoagaricus-arterna tycks ha en preferensför. I Sverige har Leucoagaricus-arterna bararapporterats från de södra delarna, vilket över-ensstämmer med den generella uppfattningen,att dessa arter har en sydlig utbredning ochföredrar varma och rika lokaler. I Danmark harde flesta fynd av Leucoagaricus-arter (medundantag av L. leucothites och L. nympharum)gjorts nära kusten (högst 5 km inåt land.). Dettabör man hålla i minnet om man skall leta efterarterna i Sverige. Sök längs de sydliga delarnaav Hallandskusten, hela Skånekusten, Ble-kingekusten, Kalmarkusten, Öland ochGotland. Här tror jag de största chanserna finnsatt göra fler fynd av dessa spännande svampar.

TackTack till Sven-Åke Hanson för kommentareroch översättning till svenska. Leif Örstadiustackas för fynd av spännande arter avLeucoagaricus från östra Skåne och för lån avfoton. För att ha bidragit med foton tackasockså Thomas Læssøe, Morten Christensen,Jacques Guinberteau (Frankrike), J. L. Muller(Belgien) och Tomislav Lukic (Kroatien).

LitteraturHallingbäck, T. & Aronsson, G. (red.) 1998.

Ekologisk katalog över storsvampar ochmyxomyceter. ArtDatabanken, SLU. Uppsala.

Bellù, F. & Lanzoni, G. 1988. Leucoagaricusionidicolor sp. nov. Rivista di MicologiaXXXI, 3–4:107–110.

Bon, M. 1983. Flore Mycologique d'Europe 3.Les Lepiotes. Documents Mycologiques.

Mémoire hors serie no 3.Bon, M. & Andersson, O. 1987. Svampar.Candusso, M. & Lanzoni, G. 1990. Fungi

Europaei 4. Lepiota. Saronno.Elfström, M. 2003. Sett, hört och läst 14.

Rodnande fjällskivling - en riktig bortbyting.Jordstjärnan 24 (3):77–80.

Elfström, M. 2004. Sett, hört och läst 17. Merom Chlorophyllum-arterna. Jordstjärnan 25(3):16–18.

Hansen, L. & Knudsen, H. 1992. NordicMacromycetes Vol. 2. Köpenhamn.

Hanson, S-Å. & Hägg, B. 2000. Förteckningöver Skånes svampar. Puggehatten supple-ment 4.

Heilmann-Clausen, J. 1992. Rødmende fure-hatte (Leucocoprinus sect. Anomali) iDanmark. Svampe 26:17–21.

Heilmann-Clausen, J., Lange, C. & Rald, E.1992. Introduktion till parasolhatte. Svampe26:25–31.

Imazeki, R., Otani, Y. & Hongo, T. 1988. Nihon-no-Kinoko ("Fungi of Japan"). Yama-keiPublishers Co.

Jaederfeldt, K. 2004. Giftfjällskivling en förSverige ny art. Jordstjärnan 25 (1):9–11.

Lange, C. 1994. En parasolhat langt vækhjemmefra. Svampe 29:39–41.

Lange, C. 1995. The genus Leucoagaricus inDenmark; distribution and ecology.Documents Mycologiques XXV (98–100):249–256.

Lange, C. & Vellinga, E. 2004. Rabarber-Parasolhat holder flyttedag - molekylærgene-tiske studier omkring slægten Macrolepiota.Svampe 50: 23–42.

Vellinga, E. 2000. Notes on Lepiota andLeucoagaricus. Type studies on Lepiotamagnispora, Lepiota barssii, and Agaricusamericanus. Mycotaxon 76:429–438.

Vellinga, E. 2001. Genus Leucoagaricus. I:Noordeloos, M. E., Th. W. & Vellinga, E. C.Flora Agaricina Neerlandica 5:85–108.Lisse.

Vellinga, E. 2003. Phylogeny and Taxonomy ofLepiotaceous Fungi. Ph.D. Thesis,University of California at Berkeley.

SVAMPPRESENTTATIONER


Vellinga, E. 2004a. Genera in the familyAgaricaceae: evidence from nrITS andnrLSU sequences. Mycological Research108 (4):354–377.

Vellinga, E. 2004b. Ecology and Distribution ofLepiotaceous Fungi (Agaricaceae) - AReview. Nova Hedwigia 78:273–299.

Christian LangeBotanisk Museum & HaveGothersgade 130DK 1153 Köpenhamn [email protected]

Christian Lange är biolog, men arbetar mestadelsmed datorer, databasuppbyggning och web-publicering. Han är webmaster på den danskasvampföreningens hemsida, www.svampe.dk ochstår bakom den danska svampregistreringsporta-len MykoMarathon (www.svampe.dk/mykoma-rathon). Svampintresset är brett, men fokuserarmest på champinjoner, fjällskivlingar och ascomy-ceter. Han har samlat svamp i många svenskalandskap.

Redaktionen har ordet

Inflödet av manus till detta nummer har överstigit alla förväntningar. Detta får naturligtvis såvälpositiva som negativa följder. De positiva är att material till kommande nummer säkras och attförutsättningarna att hålla en fortsatt hög nivå på innehållet ökar. Baksidan av medaljen är attmanusförfattare kan få vänta på att deras material kan publiceras. Redaktionen är medveten omdetta och beklagar att så ibland kan bli fallet.Varje nummer av SMT har av kostnadskäl ett begränsatantal sidor som vi måste hålla oss till. Likaså kommer vissa nummer av SMT att domineras av ettvisst tema (i detta nummer sydsvensk mykologi och sydliga svampar med anledning av SMF:smykologivecka i Skåne i september 2005). Artiklar som hör hemma i dessa teman ges naturligtvisvisst företräde.

I första numret av SMT 2006 prioriterar vi de redan inkomna artiklarna som inte rymdes i före-liggande nummer. Likaså välkomnar vi manus som innehåller släktöversikter, bestämningsnycklareller beskrivningar av enskilda arter eller artgrupper etc. Men även annat…matsvampar, spännan-de exkursionsrapporter, svampar och naturvård… Manusstopp är 20 december 2005.

Det andra numret av SMT 2006 kommer med anledning av SMF:s mykologivecka i Härjedalen attha tema "Norrland". Det är redaktionens förhoppning att temanummer inför mykolgiveckorna skallkunna göras till en tradition.Inför mykologiveckan 2006 ser vi alltså fram emot manus som rör nordliga svampar och svamp-lokaler. Manusstopp är 10 maj 2006.

Välkommen med ditt manus! Du är också mycket välkommen att höra av dig med synpunkter ochidéer.

Redaktionen

SVAMPPRESENTATIONER


Två korallfingersvampar, Ramaria batailleioch R. flavobrunnescens, funna i Sverige

LENNART SÖDERBERG

AbstractTwo species of coral fungi, Ramaria bataillei (Maire) Corner and R. flavobrunnescens (G. F.Atk.) Corner, are reported and illustrated. A short survey of the morphological charac-ters in Ramaria subgenus Ramaria is provided.

InledningDe stora gula korallfingersvamparna har i allaår fascinerat mig. Men, men det kom att dröjalänge innan jag på allvar började fördjupa mig ideras systematik. Efter att ha bott i Närke ochVärmland under många år flyttade jag till Skåneoch efter några år där blev jag medveten om attdet i vissa områden fanns stora mängder korall-fingersvampar (Ramaria spp.), speciellt iundersläktet Ramaria.

Skåne har ju en mycket varierad landskapsbildmed vidsträckta slätter och höga åsar. Det är påhöjdryggarna som man kan finna dessa finger-svampar. De trivs bäst i bäckraviner på basiskjord, särskilt på sydsluttningarna i dalgångarnadär det råder ett extremt varmt klimat. Det ärinte bara korallfingersvampar som trivs här.Många rödlistade arter ur släktena Cortinarius,Russula, Tricholoma och Boletus, speciellt devärmekrävande, finner sig till rätta på dessalokaler. Även i mer lundartad vegetation, medett tjockare förnalager, kan man hitta korall-fingersvampar, dock inte i samma mängd sompå dalsidorna.

Släktet Ramaria brukar delas in i tre undersläk-ten. De två arter som jag beskriver och diskute-rar nedan tillhör båda undersläktet (subgenus)Ramaria.

Ramaria (Fr.) Bonorden subgenusRamaria (korallfingersvampar)Detta undersläkte av vackra men svårbestämdaarter är mykorrhizabildare. Enligt Franchi &Marchetti (2001) finns det ca 60 arter i Europa.I Ekologisk katalog (Hallingbäck & Aronsson1998) anges 18 arter i Sverige. I Tyskland harman registrerat ca 30 arter enligt J. Christan(pers. medd. 2005).

Korallfingersvamparna bildar fruktkroppar frånvår och försommar till höst och lever främstmed bok, ek, gran och tall (Fagus sylvatica,Quercus spp., Picea abies, Pinus silvestris). Depåträffas oftast i gamla kalkrika barr- och ädel-lövskogar. Många exemplar är som unga doldaav mossa eller löv. Fullt utvuxna är de dockiögonenfallande med sina ofta stora, köttiga,korallikt förgrenade fruktkroppar. Grenarna kanha vita, gula, orange-gula eller ockra till brunafärger. Ibland har de inslag av rosa eller lila iolika nyanser. En del arter är relativt små, baraomkring 5-8 cm i höjd och bredd medan andrakan bli betydligt större, upp till 25 cm undergynnsamma förhållanden.

De växer ofta flera tillsammans och kan iblandbilda stora häxringar. Exempel på mer kändaarter i Sverige inom ovanstående undersläkte ärRamaria botrytis (Pers.:Fr.) Bourdot (druv-fingersvamp) och R. testaceoflava (Bres.)Corner (gultoppig fingersvamp).

SVAMPPRESENTATIONERSvensk Mykologisk Tidskrift 26 (2): 31–37, 2005


Då svamparna är unga är grenarna korta ochfoten förefaller dominera. Efter hand somsvampen tillväxer blir grenarna längre och fotenförhållandevis mindre. Men dessa förhållandenkan variera hos olika arter. En del kan ha en fotsom är mycket stor medan den hos andra kanvara föga framträdande. Det som bland annatgör denna grupp så besvärlig att bestämma, ärden under mognadsprocessen ofta mycket varie-rande färgen på grenarna och på yttersta gren-spetsarna. Riktigt unga exemplar, där grenarnaännu inte börjat sträcka på sig, och som är lax-rosa med gula spetsar, kan se ut som en helt gulart. Vidare finns det en del arter som har ett gultområde längst ned på huvudgrenarna och övri-ga delar av grenarna är rosa eller orange. Då ensådan art mognar kan den bli övervägande gul.Svampköttet är vanligtvis lätt att bryta av, menen del arter har segare struktur.

En mycket viktig del av examinerandet är denmikroskopiska undersökningen. Vad man fram-för allt vill veta är om arten har söljor eller inte.Man ska också mäta sporernas storlek minusapiculus (jfr Marr & Stuntz 1973), dvs. dentappliknande utväxten längst ned på sporen.Sporformen varierar från rundad eller smaltellipsoid till nästan cylindrisk i profil.Sporväggen kan vara helt glatt, lågt eller tydligtvårtig eller med longitudinell striering.Ornamenteringen på sporväggen är cyanofil,dvs. den färgas blå i cotton blue. Det kan dockibland vara svårt att se, eftersom vissa arter intefärgas så kraftigt. Med faskontrast kan man oftaurskilja de olika strukturerna på sporväggenutan att färga preparatet. Hymeniet färgas gröntav järnsulfat i vattenlösning (10%). Sporpulvretär ockrafärgat.

Utbredningen hos undersläktet Ramaria omfattarhela landet, men de rikligaste förekomsternaverkar vara i södra och mellersta Sveriges kalk-trakter (Nitare 2000).

I släktet Ramaria finns även undersläktenaEchinoramaria Corner och LentoramariaCorner (Corner 1970). Dessa är till skillnad från

arterna i undersläktet Ramaria saprofyter ochlever på att bryta ned barr, löv och ved. Arter ide sistnämnda undersläktena är i regel mindre,inte så variabla i färgen och har endast en litenfot. Typiskt är också att de vid basen är förseddamed vita kraftiga myceltrådar.

Skyddsvärda miljöerFörekomsten av arter tillhörande Ramaria sub-genus Ramaria indikerar särskilt skyddsvärdskog, speciellt om det finns flera arter påsamma lokal. Nitare (2000) räknar 19 svenskaarter av undersläktet som signalarter. I densenaste upplagan av den svenska rödlistan upp-ges totalt 14 Ramaria-arter vara hotade(Gärdenfors 2005).

Presentation av två arter i subgenusRamaria

1. Ramaria bataillei (Maire) Corner - fig. 1, 2.Fruktkroppen är medelstor till stor med en kortbred fot och med många, cirka 1 cm tjockahuvudgrenar som sträcker sig rakt uppåt. Dedelar sig flera gånger och mellanlederna ärlånga. Grenspetsarna är tandade eller något för-längda. Grenarna är i regel rynkade på längden.Foten är vit längst ned och övergår högre upp igrenarnas rosabruna till bruna färg. Ibland kansvampen ha en svagt violett anstrykning. Högstuppe på foten och ibland en bit upp på de basa-la delarna av huvudgrenarna kan det finnas par-tier som är orange till rosa. Spetsarna är till attbörja med blekt ockragula men får snart sammafärg som grenarna. Foten känns mjuk och köttetär vitt och marmorerat. Vid genomskärning blirköttet först gult och efter några minuter antardet en brunviolett färg. Utsidan av svampen blirvid hantering mörkbrunt fläckig.

Sporerna mäter 13–17 x 4–5 μm (enligt Corner1970) och är nästan cylindriska i profil.Ornamenteringen består av upp till 0,7 μmhöga, rundade, isolerade vårtor, som ofta har enlongitudinell riktning. Vårtorna fördelar sig

SVAMPPRESENTATIONER


över två tredjedelar av sp