NÄR JAG DOKUMENTERAR HAR JAG RYGGEN FRIOM OMVÅRDNADSPERSONALENS UPPLEVELSE AV SOCIAL DOKUMENTATION

MIKAELA BRYHAGEN MIKAEL FÄRLIN

Examensarbete i [socialt arbete] Malmö högskola61-90 hp Hälsa och samhälleProgram [Socionomprogrammet] 205 06 Malmö 06 2013

NÄR JAG DOKUMENTERAR HAR JAG RYGGEN FRIOM OMVÅRDNADSPERSONALENS UPPLEVELSE AV SOCIAL DOKUMENTATION

MIKAELA BRYHAGENMIKAEL FÄRLIN

Bryhagen, M & Färlin MNär jag dokumenterar har jag ryggen fri. Om omvårdnadspersonalens upplevelse av social dokumentation. Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2013.

Syftet med denna studie är att belysa hur upplevelsen gällande dokumentation bland personal inom hemvården ser ut. Detta gjordes genom en kvalitativ studie med sex slumpmässigt utvalda ur personalen på tre arbetsplatser inom en medelstor stad i Sverige. Den huvudsakliga faktorn som formar upplevelsen gällande dokumentationen bland personal tenderer att vara hur arbetstiden är fördelad, då ingen specifik tid till detta finns utsatt i deras schema. Detta verkar vara ett stressmoment bland personalen. Vikten av kunskap, både gällande möjligheten till att använda de redskap som finns tillgängliga inom arbetsplatsen samt tillräckliga språkkunskaper för att ordentligt kunna dokumentera har även nämnts som viktiga faktorer. Tillgängligheten av verktyg, främst datorer visade sig ha en stor inverkan på personalens upplevelser gällande tiden. En annan faktor som pekades ut var arbetsklimatet, som var påverkat av det stöd som erbjöds från personalgrupp och enhetschef vid problem gällande dokumentationen. Den sista större faktorn gällande upplevelsen av dokumentationen visade sig vara att den ger en trygghet, något som skyddar både personal och brukare. För att vidare belysa resultaten av denna studie, användes två teorier, KASAM (Känsla av sammanhang) och systemteorin.

Nyckelord: Äldreomsorg, hemvård, dokumentation, omvårdnadspersonal, KASAM, systemteori, upplevelse.

1

WHEN I DOCUMENT I COVER MY BACKABOUT THE HOME CARE PERSONNEL’S EXPERIENCES OF SOCIAL DOCUMENTATION

MIKAELA BRYHAGENMIKAEL FÄRLIN

Bryhagen, M & Färlin, M. When I document I cover my back. About the home care personnel’s experiences of social documentation. Degree project in social work 15 academic credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2013.

The purpose of this study is to shed some light regarding the experiences among personnel within home care services about documentation as a work activity. This is done by a quality study with six randomly selected personnel for an interview from three workplaces within a medium sized city in Sweden. The result of this study shows a pattern among the participants in certain areas. The primary factor that shapes the experience regarding documentation among personnel tend to be how the working time is distributed, since no specific time set aside for documentation only in the schedule. This tends to be a stress factor amongst the personnel. The importance of knowledge, both regarding the ability to use the tools available within the workplace and the language skill needed to properly document has been mentioned as important factors. The accessibility of tools, primary computers has a major impact on the experience of time amongst the personnel. Another factor that was pointed out was the working climate, which was affected by the support offered by both other personnel and head of unit should problems regarding documentation arise. And lastly a major factor regarding the experience about documentation turned out to be the safety it gives regarding the rule of law, which protected both the personnel and patients. To further shed light regarding the results of this study, two theories were applied, “sense of coherence” and systems theory.

Keywords: Elderly care, eldercare, documentation, sense of coherence, systems theory, home care, Certified Nursing Assistant (CNA), experienceFÖRORD

2

Vi vill tacka våra intervjupersoner för att de ställt upp i vår studie, för alla intressanta och värdefulla kunskaper de delat med sig av.

Vi vill även rikta ett tack till vår handledare för intressanta synpunkter och feedback under studiens gång.

”vi vet vad gör, vi vet vanligen varför vi gör det vi gör, men vad vi inte vet är vad det vi gör gör” (Foucault ur Öhquist, 2010).

Malmö, juni 2013 Mikaela Bryhagen & Mikael Färlin

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

3

INLEDNING 6

PROBLEMFORMULERING 7

Hypotes 7

Syfte 8Forskningsfrågor 8Disposition 8Tidigare forskning 8

METOD 9

Urval och tillvägagångsätt 9Teoretisk referensram 9Förförståelse 10Avgränsningar 10Etiska aspekter 10Begreppsförklaring 11Genomförandeplan 12Dokumentationsombud 12

RESULTAT INTERVJUER 13

Problematiken med avsaknaden av tid 13Betydelsen av att prioritera 14Kunskaper och generell arbetsmiljö 15Personalens interaktionsmöjligheter inom verksamheten 16Upplevelser som dokumentationskravet ger personalen 17Det upplevda värdet av dokumentation 18

TEORETISK ANALYS 22

KASAM 22Historik 22Vikten av begriplighet i dokumentationen 23Dokumentationens hanterbarhet 23Känslan av meningsfullhet i dokumentationen 24Rättsäkerhet i det dagliga arbetet 25Kritiken mot KASAM 25Systemteori 25Historik 26Olika nivåer i organisationen 26Enhetschefen som vägvisare 26Vikten att känna självständighet och frihet 27Enhetschefen som termostatfunktion 27Traditioner och kultur på arbetsplatsen 27Vikten av en helhetssyn i det dagliga arbetet 29Kritiken mot systemteorin 29Slutsats 30

DISKUSSION 32

Dokumentationen i arbetet 32Enhetschefernas betydelse 33Tiden och var den hämtas från33Stöd och kommunikation 34Kunskap och datorer 34Ansvar och dess delegering 34Bakgrund och ålder 35Diskussion kring vald metod 35Avslutande ord 36

4

REFERENSLISTA 37

BILAGA 1 Intervjufrågor 39

BILAGA 2 Intervjubrev 40

BILAGA 3 Samtyckesblankett 41

BILAGA 4. Arbetsfördelning 42

INLEDNING

Omvårdnadspersonal har genom 11 kap 5 § Socialtjänstlagen 2001:453 (SoL) en skyldighet att dokumentera löpande händelser som rör den enskilda brukaren. Samtidigt ska de tillsammans upprätta en genomförandeplan1. Dokumentation innebär att dels informera omvårdnadspersonal om hur det dagliga arbetet ska utformas samtidigt som det är en kvalitetssäkring för den enskilda brukaren. Vi kan utifrån detta utgå ifrån att dokumentation är ett viktigt arbetsmoment. 1 Med genomförandeplan menas den plan som omvårdnadspersonal tillsammans med den enskilda brukaren upprättar i syfte att tillgodose beviljade insatser (Socialstyrelsen, 2010).

5

Trots vinsterna med att dokumentera och lagstiftningens förpliktelser har det påvisats att det förekommer brister i den dokumentation som görs och att kunskapen är otillräcklig (Mellström, 2006). Om dokumentationen upplevs som ett obefogat arbetsmoment riskerar den att bli bristande, vilket i värsta fall skulle kunna leda till att den enskilda brukarens behov inte tillgodoses. Utifrån detta är det viktigt att uppmärksamma hur omvårdnadspersonal uppfattar kraven som finns.

Omvårdnadspersonalen är den yrkeskategori som på dagligt plan har kontakt med de enskilda brukarna. Till skillnad från övriga professioner2 har omvårdnadspersonalen inte samma dokumentationskultur (Mellström, 2006). Carlsson & Nilsson (2009b) betonar vikten av att omvårdnadspersonalen förstår syftet bakom dokumentationen och relevansen av att de kan se dokumentationen som en del av ett större sammanhang. Vi ställer oss utifrån det frågande till om omvårdnadspersonalen får tillräckligt med stöd och handledning i hur och varför de ska dokumentera.

Enhetschefens inställning påverkar omvårdnadspersonalen syn på arbetsuppgiften (Carlsson & Nilsson, 2009b). Enligt Norman & Hedberg (2010) är en engagerad enhetschef en viktig faktor för att motivera och uppmuntra omvårdnadspersonalen till att prioritera dokumentation i sitt dagliga arbete. Hur stor inverkan har egentligen enhetschefens inställning på omvårdnadspersonalens dokumentation och vilka vinster finns med en engagerad och välinsatt enhetschef?

Genom att få en ökad förståelse för hur omvårdnadspersonal inom äldreomsorgen uppfattar kraven som finns på dokumentation delges vi insikt i hur dessa arbetsuppgifter kan förbättras samt hur positiva sidor gällande dokumentation kan lyftas fram. Det bidrar även till en chans att öppna upp för skapande av nya arbetsverktyg som på sikt kan förbättra arbetsrutinerna vilket är av stor vikt för det sociala arbetet.

Sammanfattningsvis så är en fungerande dokumentation en förutsättning för att fullfölja sina arbetsuppgifter. Detta i sin tur betyder att om dokumenteringen förbättras kommer även kvalitén inom äldreomsorgen att tryggas (Länsstyrelsen, 2010).

PROBLEMFORMULERING

Mellström (2006) menar att en stor andel av omvårdnadspersonalen saknar en grundläggande utbildning. Länsstyrelsen (2009) menar dock att kompetensen har ökat på många arbetsplatser genom utbildningssatsningar såsom Kompetensstegen3. Fast å andra sidan visar projekt såsom Kungsholmen4 (Norman & Hedberg, 2010) att satsningar på utbildning inte är tillräckligt för att väga upp för de brister som finns i dokumentationen.

2 Med övriga professioner syftar vi på de yrkeskategorier som den enskilda brukaren kan möta under/efter ansökning om bistånd till hemvård. Exempelvis sjuksköterskor, biståndshandläggare, arbetsterapeut, sjukgymnast samt enhetschef.3 Med Kompetensstegen menas den statliga satsning som genomfördes i syfte att öka kompetensen hos omvårdnadspersonal (Länsstyrelsen, 2009). 4 Projekt som gjorts under tre år i syfte att stärka kompetensen.

6

Omvårdnadspersonalen prioriterar inte att dokumentera och enligt Norman & Hedberg (2010) finns det en rad olika faktorer som skulle kunna bidra till att förklara detta. I utvärderingen av projektet Kungsholmen tas faktorer såsom tidigare språkkunskaper, miljön på arbetsplatsen samt tidsaspekter upp som bidragande faktorer till hur omvårdnadspersonalen ser på arbetsmomentet dokumentation. Detta betyder att det trots utökade utbildningssatsningar ändå förekommer brister i dokumenteringen och att flertalet av omvårdnadspersonalen saknar en adekvat utbildning.

Värt att nämna är även att det föreligger en risk för att tidigare arbetsmetoder fortsätter att vara dominerande till stor del på grund av invanda traditioner på arbetsplatsen (Länsstyrelsen, 2009). Betyder då detta att traditionerna på arbetsplatsen och organisationen i sig är så pass styrande att de medverkar till brister i lagstadgade skyddet för den enskilde brukaren? Kort sagt skulle i sådant fall en avsaknad av dokumentation i slutändan leda till att den enskilda brukarens behov inte tillgodoses, och att rättsäkerheten inte uppfylls? Det skulle i sådant fall till och med kunna innebära att den enskilde brukaren fick stöta på en onödig problematik vid ifrågasättande av huruvida en insats genomförts/icke genomförts samt svårigheter vid eventuella överklaganden (Länsstyrelsen, 2009).

En tydlig och väl genomförd dokumentering tydliggör kärnan i det omsorgsarbete som omvårdnadspersonalen utför dagligen (Carlsson & Nilsson, 2009b) därav är det av yttersta vikt att personalen förstår meningen med dokumentationen samt kan se sin dokumentering som en del i någonting större.

HypotesUtifrån ovanstående resonemang är vår hypotes att dokumentationen är ett arbetsmoment som är eftersatt, och att det mer upplevs som ett moment som bidrar till att skapa stressfyllda situationer än som ett stöd för omvårdnadspersonalen i deras dagliga arbete. Vi antar att omvårdnadspersonalen inte upplever inflytande över sin dokumentation och att de utav detta inte prioriterar dokumentationen i sitt arbete i lika hög grad som övriga arbetsmoment.

Vi inser att dokumentation på vissa arbetsplatser fungerar tillfredställande, men genom att försöka se till helheten anser vi det till trots att dokumentation är någonting som kan och borde förbättras. I enlighet med Socialtjänstlagen 2001:453 (SoL) och SOSFS 2006:5 (s) föreskifter och allmänna råd bedömer vi att dokumentation ska fungera och att det är av yttersta vikt att ta reda på hur och vad personalens upplevelse av dokumentationen är. Vi drar utav ovanstående resonemang slutsatsen att en bristfällig dokumentation riskerar att inverka på den enskilda brukarens rättsäkerhet.

SyfteGenom att undersöka hur omvårdnadspersonal upplever den sociala dokumentationen vill vi belysa de faktorer som bidrar till att skapa en god samt mindre god dokumentationskultur. Vi vill även undersöka var det upplevs svårigheter och vad dessa i sådant fall kan bero på.

ForskningsfrågorPå vilket vis används dokumentation som ett redskap i det dagliga omvårdnadsarbetet?

7

Vilka faktorer bidrar till en god respektive mindre god dokumentationskultur?

Vilken roll har enhetschefen i att handleda och stötta sin personal?

På vilket vis påverkar dokumentationen omsorgsarbetet?

Vilken påverkan har traditioner och gruppdynamik på dokumentation?

DispositionVi har lagt upp arbetet i tre delar. Första delen innefattar den inledande delen med problemformulering, syfte och metod. Den andra delen fokuserar på vårt insamlade resultat från våra intervjuer. Del tre är en analysdel där vi kopplat vårt resultat från intervjuerna till teori samt slutdiskussion kring vårt framkomna resultat.

Tidigare forskning För att undersöka hur kunskapen kring vårt valda ämne såg ut gjorde vi en mindre undersökning bland databaser genom att använda oss av ett antal valda ord som sammanfattar vårt valda område. Dessa ord var dokumentation, äldreomsorg, personal och upplevelse. De engelska motsvarigheterna vi valde var documentation, experience, eldercare och elderly care. Anledningen till att vi hade både eldercare och elderly care är att vi inte hade ett direkt översättningsbart ord för äldreomsorg på engelska, utan fick därmed ta vara på dessa två böjelser för att fånga upp så mycket material som möjligt.

Samtliga sökningar som gjorts har varit peer reviewed för att säkra validiteten och reliabiliteten vid eventuellt funna resultat. Databaserna vi sökte igenom var följande: Summon, uppsatser.se, sociological abstract och social services abstract.

Vi ansåg inte att fler databassökningar var nödvändiga då samma resultat tenderade att komma upp vid eventuella träffar. Resultatet var dock entydligt, ingen tidigare forskning har gjorts i vårt valda ämne. Värt att nämna är att liknande forskning har gjorts bland sjuksköterskor. Detta visar att ett intresse över upplevelserna bland personal gällande dokumentation finns. Det förekom visserligen andra träffar gällande dokumentation inom omsorgen men fokus låg ofta på annat håll, såsom hur man skulle gå tillväga för att dokumentera smärtupplevelser bland brukare exempelvis.METODDå vårt valda område att utforska i denna studie handlar om upplevelser bland omvårdnadspersonalen inom ordinärt boende ansåg vi att den kvalitativa metoden med sin induktiva utgångspunkt var det bästa valet att nå målet med. Detta för att upplevelser tenderar ges individuella uttryck och baseras på individers situation, något vi därmed har större sannolikhet att fånga upp genom intervjuer (Bryman, 2011).

Urval och tillvägagångssättGällande val av intervjupersoner var vi tvungna att ta hänsyn både till tidrymden vi hade att jobba med och områdesspridning för att vår insamlade data skulle kunna vara representativ. Valet blev att intervjua sex individer som arbetade på tre olika enheter inom en medelstor stad i Skåne. Den gemensamma faktorn mellan

8

dessa individer var deras arbetsuppgifter, vilket var utförandet av omsorg och serviceinsatser utifrån biståndsbeslut i ordinärt boende.

Då det handlar om upplevelser av dokumentationskravet inom verksamheterna valde vi att utesluta genusfördelningen på dessa individer. Vi antar dels att dokumentationskravet ser likadant ut oavsett genus samt att en sådan undersökning kan tänkas missvisande då det generellt sett existerar fler kvinnor än män inom vården. Vi valde även att inte ta hänsyn till eventuella personliga bakgrunder eller ålder bland intervjupersonerna då vi anser att sex individer är ett alltför tunt underlag för att skapa representativa slutsatser för eventuella grupper. Enhetscheferna kontaktades via mail och telefonsamtal där de ombads ta reda på om det fanns intresserade bland deras personal som var villiga att delta i denna studie.

Vi förberedde ett antal semi-strukturerade frågor inför de inplanerade intervjumötena. Valet av struktur på frågorna har att göra med att vi ville att intervjuerna skulle kunna hålla sig inom valda ämnesområde för att minska antalet oväsentlig information, detta samtidigt som vi ville att frågorna skulle vara öppna nog för att låta intervjupersonerna fritt formulera och relatera olika faktorer som påverkar upplevelsen av dokumentationskravet inom valda verksamhet (Bryman, 2011). Genom detta sätt hoppas vi maximera införskaffandet av väsentlig information samtidigt som vi effektiviserar själva kodningsprocessen. Vi genomförde även två pilotintervjuer för att prova intervjufrågorna. Gällande val av miljö själva intervjuerna utspelade sig i blev det avskilda lokaler inom verksamheten.

Våra intervjufrågor, vårt intervjubrev samt samtyckesblankett finns med som bilagor, se bilaga ett två och tre. Vi har även lagt arbetsfördelningen som bilaga, se bilaga fyra.

Teoretisk referensramDå vårt mål är att få insyn i omvårdnadspersonalens upplevelser kring dokumentationen inom yrket, samt vilken struktur och system som ligger bakom dessa upplevelser; utgår vi både från ett fenomenologiskt och från ett strukturalistiskt perspektiv med systemteoretiska tankebanor (Bryman, 2011). Med fenomenologisk syftar vi till att undersöka själva upplevelsen och hur denna ser ut bland intervjupersonerna. Hur uttrycker sig exempelvis dokumentationskravet kring deras tankebanor och arbetssätt? Med strukturalistiskt perspektiv med systemteoretiska tankebanor syftar vi på att undersöka själva strukturerna bakom dokumentationskravet, såsom lagar och verksamhetens organisationsmodell, för att se hur de påverkar individerna i fråga och deras interaktioner med både kollegor, ledning och brukare. Skiljer det sig exempelvis rutinmässigt gällande dokumentation mellan verksamheterna? Och om så, hur påverkar denna skillnad personalens arbetsdagar? Är dokumentationskravet statiskt eller flexibelt utformat?

Vi har valt att belysa våra frågeställningar utifrån ett systemteoretiskt perspektiv samt utifrån ett salutogent synsätt,(KASAM) eftersom vi dels vill belysa på vilket sätt relationen personalen emellan kan påverka men även hur organisationen som helhet fungerar samt för att få reda på hur känslor av meningsfullhet och delaktighet i arbetet kan påverka upplevelsen av dokumentation hos omvårdnadspersonalen.

9

Förförståelse Vi kan inte undgå från att de kunskaper som vi förvärvat oss genom kurser på socionomprogrammet kan påverka våra intervjuresultat. Det finns en risk att vi betonar vissa aspekter för mycket eller att vi inte tar vara på alla vinklar som vi delges. Genom våra teoretiska förkunskaper och tidigare erfarenheter riskerar vår analys bli färgad och snäv. Det föreligger även en mindre risk för viss påverkan på intervjupersonernas svar och tolkningen av resultaten. Detta är aspekter som vi har haft med oss och övervägt under hela materialinsamlingen och analyseringstidens gång. Vår förhoppning är att vi har lyckats behålla en så objektiv ställning till vårt insamlade material som möjligt.

AvgränsningarVi är medvetna om att det även sker dokumentation inom hälso och sjukvårdens regi. I vår studie har vi dock valt att exkludera den formen av dokumentation på grund av att den sker utifrån andra lagstiftningar samt på grund av diskrepansen dokumentationskulturen emellan (Socialstyrelsen, 2010 & Mellström, 2006). Eftersom vår avsikt är att undersöka personal som dels upprättar genomförande planer men även som dokumenterar löpande kring det dagliga omsorgsarbetet valde vi att undersöka den grupp som vi bedömde arbeta närmast den enskilda brukaren. Utifrån det valde vi att undersöka omvårdnadspersonalens upplevelser. Med omvårdnadspersonal syftar vi på undersköterskor samt vårdbiträden.

Värt att nämna är även att med dokumentation syftar vi på den sociala dokumentationen5 som görs. Vi har även avgränsat oss till att enbart undersöka hemvårdsgrupper och exkluderat alla former av boende. Enligt Äldre guiden (http://aldreguiden.socialstyrelsen.se/) har det visat sig att antalet genomförda genomförande planer fullföljs i mindre utsträckning i hemvårdsgrupper än på boenden och vi vill ta reda på vad detta härrör i.

Etiska aspekterVi har utgått från att etiskt fundera över hur vår forskning kan tänkas påverka intervjupersonerna, materialet och området i sig. Vi har läst igenom Lagen om etikprövning av forskning som avser människor: 2003:460 och funnit att vårt arbete inte är i behov av någon etikprövning. Detta då vi inte inkräktar på människors privatliv, undersöker en socialt utsatt grupp eller på något sätt riskera människors hälsa och välbefinnande (Kalman & Lövgren, 2012).

Vi har strukturerat våra intervjutillfällens upplägg genom att följa de grundläggande faktorerna till att föra etiskt godkänd forskning. Våra intervjufrågor är semi-strukturerade till syftet att inrikta informanterna på ämnet i fråga, för att därefter låta dem tala fritt. Detta dels för att vi finner det vara den mest optimala metoden att insamla material kring ämnet på, men även för att vi tar hänsyn till frihetsgraden mellan oss och informanterna. Genom dessa öppna frågor tvingar vi ej informanterna svara på något de ej vill svara på. De kan även själv välja hur utvecklade eller korta svar de vill ge oss (Kalman & Lövgren, 2012 & Bryman, 2011).

Vi informerade enhetscheferna om vad målet med vår undersökning var när vi bad dem fråga sin personal om det fanns några intresserade. Innan själva intervjuerna

5 Med Social dokumentation syftar vi på socialjournal samt genomförandeplan.

10

såg vi även till att informera informanterna mer detaljerat om vad vårt mål var, hur det insamlade materialet kommer användas, samt att hela undersökningen var baserad på frivillig basis. Detta innebar att informanterna när som helst kunde avböja att delta i undersökningen utan att vi ifrågasatte deras beslut eller på något sätt försökte påverka dem att slutföra intervjuerna med oss. Likaså erbjöd vi dem även att ta del av materialet vi sammanställt genom deras intervjuer, detta för att informanterna ska se att vi inte misstolkat dem eller på något sätt utsatt deras identitet i arbetet. Genom detta upplägg når vi de etiska kraven om informering, nyttjande av material och samtycke (Kalman & Lövgren, 2012 & Bryman, 2011).

Den sista etiska faktorn, konfidentialitet, försöker vi uppnå genom att anonymisera staden, verksamheterna och individerna som deltagit (Kalman & Lövgren, 2012 & Bryman, 2011). Dock är det värt att poängtera att eftersom vi kontaktade enhetscheferna som i sin tur agerade kontaktpersoner åt oss när informanter valdes existerar det en risk att varje enhetschef känner till två deltagare i studien. Men genom att ha flera informanter på olika platser inom samma verksamhetsområde, och att samtliga är anonyma, tycker vi oss överstigit detta problem då enhetscheferna ej vet vem som svarat vad. Dock existerar fortfarande risken att genom att enhetscheferna hjälpt oss få tag på informanter finns det en möjlighet att vår forskning bygger på ett snedvridet urval. Detta skulle innebära att enhetscheferna valt ut medvetet vilka informanter vi ska ha, i tron att de ska svara på ett specifikt sätt. Denna risk är dock väldigt liten, dels eftersom det inte existerar någon vinning för enhetscheferna att göra så och dels eftersom enhetscheferna ej kommer ha möjlighet att påverka själva intervjutillfällena, där informanterna får uttrycka sig fritt.

Slutligen finner vi att nyttan och värdet av vår undersökning är värd den minimala risken vi nämnt. Detta för att vi genom undersökningen kommer insamla relevant information kring ett ännu inte särskilt utforskat område, information som i sin tur kan på längre sikt bidra till ändringar och omorganisation som är fördelaktig för denna arbetsgrupp (Kalman & Lövgren, 2012 & Bryman, 2011).

BegreppsförklaringInnan vi redovisar vårt resultat vill vi förklara några begrepp närmare för att öka läsförståelsen.

GenomförandeplanEn genomförandeplan, även kallad omsorgsplan eller arbetsplan, syftar till den planering som görs i samarbete mellan den enskilde brukaren och myndigheten över de framtida insatser som kommer att ske. Genomförandeplanen ska utformas efter den enskildes önskemål och behov samt de förutsättningar som råder. Om den enskilde brukaren av någon anledning inte deltog i mötet (alternativt att en anhörig eller ett språkrör fört dennes talan) måste detta tydligt noteras för att legitimera genomförandeplanens utformning (Mellström 2006; Carlsson & Nilsson 2009a, 2009b).

En genomförandeplan är uppbyggt i flera delar som syftar till att ge en bild av vad som gäller och vad som väntas under framtida insatser. Det ska finnas en faktadel, där basiska uppgifter om den enskilde läggs fram, såsom personnummer, civilstatus, bakgrund etc. Därefter ska en del som innefattar målsättningen göras, där det tydligt ska framgå vad man vill uppnå genom insatserna. Det ska även

11

finnas en metoddel som beskriver tillvägagångssättet och insatsernas utformning, samt varför man valt just dessa insatser och tillvägaggångssätt. Det måste framgå en tydlig logik och systematik bakom. Genomförandeplanen är personlig och bör därmed vara knuten till den enskildes personakt samt förvaras på sådant sätt att det ej finns risk att obehöriga får tillgång till den. Slutligen måste genomförandeplanen alltid undertecknas och dateras (Mellström 2006; Carlsson & Nilsson 2009a, 2009b).

DokumentationsombudEtt dokumentationsombud är en ur kontaktpersonalen som mottagit specialiserad utbildning gällande dokumentation inom yrket. Dokumentationsombudet har tillsammans med enhetschefen ett övergripande ansvar för att dokumentationerna som utförs inom verksamheten håller hög standard och följs upp. Vidare uppgifter dokumentationsombudet har är att agera en länk mellan ledningen och arbetskamraterna genom att exempelvis notera ändringar i riktlinjer eller arbetsmaterial, samt att erbjuda utbildning och instruktioner till inom verksamheten, vikarier inkluderat (Carlsson & Nilsson 2009a, 2009b).

RESULTAT INTERVJUER Utifrån vårt insamlade intervjumaterial kom vi fram till ett antal temaområden som vi presenterar utförligare nedan. Vi har valt att använda oss av benämningar istället för att utpeka ett exakt antal intervjupersoner som tagit upp ett visst ämne eller åsikt. Anledningen till denna uppdelning är att vi dels vill försvåra identifierandet och utpekandet av enskilda intervjupersoner. Enbart vid något ämne alla intervjupersoner berört har vi valt en benämning som kan avslöja vilka som delat denna åsikt av dessa. Detta då vi finner det av vetenskaplig vikt att framhäva faktorer av betydande vikt gällande upplevelsen av dokumentationen inom hemvården.

Vid benämningen ”samtliga” syftar vi på något alla intervjupersoner tog upp eller delade åsikt om. Vid benämningen ”majoriteten” syftar vi på ett antal mellan fyra till fem intervjupersoner. Vid benämningen ”hälften” syftar vi på antalet tre

12

intervjupersoner och vid benämningen ”fåtalet” syftar vi på ett antal mellan ett till två intervjupersoner. Anledningen till att vi inte tydligt markerat när det är något enbart en av intervjupersonerna tagit upp är i försök att undvika möjligheten att lista ut vem som sagt detta kan vara.

Problematiken med avsaknaden av tidMajoriteten av intervjupersonerna uttryckte att ett överhängande problem för dem var att det var svårt att få tiden att räcka till för dokumentationen. Faktorer som det troddes bero på var höga arbetsbelastningar och oförutsedda händelser under arbetsdagen. Det hände ibland oförutsägbara händelser som var svåra att planera in på förhand i arbetsschemat, vilket ledde till att den stund som de planerat att sätta sig ner och dokumentera prioriterades bort till förmån för andra mer akuta arbetsuppgifter. Ett fåtal av intervjupersonerna uttryckte att de satt kvar efter arbetspasset för att hinna dokumentera och då särskild i de fall då det inträffat någonting som var viktigt för de övriga i personalgruppen att känna till. Intervjuperson 3 formulerade det såhär:

”alltså arbetet kan ju ta så mycket tid så det kan ju vara att du får sitta, ibland har suttit kvar längre, för att du ska hinna dokumentera med. Det är ett jobb som man aldrig vet, det går ju inte att planera till fullo, hur lång tid det tar på olika ställen, och det kan hända saker och så”.

”och i och med att man är tvingad får man ju faktiskt sitta övertid, om det är nånting som man måste få ner, som någon annan, måste läsa innan de går på nästa tur”

Hälften av intervjupersonerna menade att det gällde att plocka de stunderna som fanns under dagen. Intervjuperson 4 uttrycker det såhär:

”Och har man en stund, för vi får ofta plocka stunderna när vi har luckor och så. Så tar vi kanske dem och använder till just detta”.

Överlag ansåg intervjupersonerna att de hade en någorlunda rutin på hur de skulle göra och uttryckte att genomförandeplanerna var de som tog allra längst tid att dokumentera. Särskilt i de fall då genomförandeplanen var ordentligt och noggrant genomförd. Dock påpekade de samtidigt att många missade att dokumentera och att de inte alltid hann läsa i genomförandeplanerna vilket de tyckte var synd. De dagar de inte hann läsa i genomförandeplanerna var då det var extra mycket att göra. Ett fåtal av intervjupersonerna menade att eftersom dokumentationen inte fick plats i det dagliga arbetet var de själva tvungna att ta tid från den tid som de skulle varit hos den enskilda brukaren för att dokumentera istället. Intervjuperson 1 berättar:

”… vi måste ta lite tid från vårdtagaren för att få lite mer tid att sätta mig här och dokumentera. Det finns ingen utsatt tid för att dokumentera, en halvtimme eller timme om dan, den tiden finns inte. Så det är liksom jag själv som måste liksom organisera mitt jobb, på dan. Gå lite tidigare från den eller göra något lite snabbare där för att kunna få mer tid för att sätta mig och dokumentera...”.

Genom att dokumentera kunde intervjupersonerna se ett mönster om någon brukare blivit bättre exempelvis för då kunde de plocka bort insatser och på det viset få mer tid. Hälften av intervjupersonerna kunde även se vinsterna med att

13

dokumentera i de fallen någon brukare bedömdes behöva mer insatser. Det blev på så vis klarare och de kunde på så vis kräva mer tid hos den enskilda brukaren, och gjorde inte insatser som de inte fått tid avsatt för att utföra. De uttryckte även att det inte hade fungerat att ha avsatt tid på grund av arbetets variation och att det ibland faktiskt inte behövde dokumenteras.

Betydelsen av att prioritera Samtliga intervjupersonerna uttryckte att det var upp till dem själva att bestämma när de skulle dokumentera eftersom det inte fanns någon särskilt utmarkerad tid på deras arbetsscheman för dokumentation. Det var upp till var och en att avsätta tillräckligt med tid för att kunna utföra det och mindre avvikelser kunde vänta med att dokumenteras tills näst kommande arbetspass, medan större avvikelser dokumenterades samma dag. Vikten av att läsa SoL anteckningar betonades och även att dokumentera däri men samtidigt ansåg de att andra arbetsuppgifter ibland behövde prioriteras först.

Fåtalet intervjupersoner menade att vad som behövde dokumenteras och inte var någonting som man rätt så snart lärde sig då de pratades öppet inom personalgruppen om det. De nämnde att om de inte dokumenterar direkt så fanns det en risk att de glömde bort att göra det senare. Intervjuperson 2 uttryckte det såhär:

” … för vi glömmer också, efter en tid så, försvinner och vem ska komma ihåg vad som hände 29 mars förra året, det går inte, så”.

Eftersom majoriteten av intervjupersonerna uppgav att de hade för lite tid för att dokumentera fick dem prioritera när under dagen som dokumentation eventuellt kunde hinnas med. Det var till del upp till intervjupersonerna själva att planera sin tid. Intervjuperson 5 berättar:

”… vi har ingen avsatt tid men vi gör, vi skapar tid till det, om nån säger att nu behöver jag sitta med en genomförandeplan och man vet att det är en lång stund, man måste kanske åka hem till vårdtagaren och göra den då får, då fixar och trixar vi så det blir tid”.

Vikten av att det som skrivs i dokumentationen är tydligt samt vad som bör skrivas betonades eftersom alla i personalgruppen skulle kunna läsa det som står i en genomförandeplan exempelvis då de kommer hem till en brukare. Vinsten av en fungerande dokumentation kunde utav det bli att den enskilda brukaren inte behövde svara på samma frågor varje gång omvårdnadspersonalen kom hem till denne, eftersom det i sådant fall stod dokumenterat vad och hur insatsen skulle utformas. Det viktigaste var att den enskilda brukaren fick hjälp i tid och i de fallen prioriterades inte dokumentation. Intervjuperson 2 slår fast:

”…Sen är det viktigaste att de får hjälp i rätt tid så att säga, så då prioriterar man inte dokumentation”.

Intervjupersonerna nämnde även att om de behövde dokumentera någonting eller om de behövde extra tid för att sätta sig ner och skriva en genomförandeplan kunde de för det mesta ta hjälp av de andra i personalgruppen och nämnde även att just genomförandeplanerna var något som prioriterades extra just nu.

14

Kunskaper och generell arbetsmiljöFaktorerer som majoriteten av intervjupersonerna tog upp som ofta skapade barriärer gällande dokumentationen var hur den rumsliga miljön såg ut. Faktorer såsom tillgång till datorer togs upp av övervägande antalet intervjupersoner och ansågs av flera skapa kösystem som inte är till gagn för dokumentationen. Ett fåtal av intervjupersonerna nämnde att lokalerna var för små och att de hade för lite utrymme. Intervjuperson 1 uttryckte sig såhär:

”… det är ju inte det att man slänger två datorer och tycker att allting kommer ordna sig och så kräver av oss att vi ska göra det. För det blir ju aldrig gjort. Men som sagt, vi ska ha verktyg, helt enkelt. Och riktlinjer. Enkla”. Intervjupersonerna berättade att de varit på utbildning och att det även fanns möjlighet till extra utbildning om det förelåg ett behov. Ett fåtal intervjupersoner uttryckte dock att de saknade verktygen för att dokumentera och att inte fått gå någon särskilt utbildning gällande hur de ska dokumentera. Enhetschefen kunde dock erbjuda extrautbildning till de som behövde.

Positiva resurser som intervjupersonerna upplevde att de hade tillgång till var extrautbildad personal som de kunde be om hjälp vid behov. Ett fåtal intervjupersoner berättar om teammöten som en positiv resurs då de kunde ventilera dessa frågor.

En problematik var vid de tillfällena det tog extra lång tid för vissa i personalgruppen att dokumentera då de behövde extra hjälp för att klara av att det på grund av faktorer såsom datakunskaper samt språkliga problematik. Övriga faktorer som togs upp som benämndes påverka dokumentationen negativt var generation. Intervjuperson 5 uttrycker sig såhär:

”ja det tror jag det är, för att skriva på papper och så det kan ju alla, men att göra dem här klicken i datan det kan va lite läskigt, så upplever jag det alltså”.

Intervjuperson 1 berättar:

”… dom här som kanske inte kan Sverige så jättebra, och då blir det ju så att, du vet det kanske finns lite äldre som inte är på de här datorerna så väldigt, vad heter det, det ör ju avancerade saker som jag sa, om man kommer till kritan så är det ju det…”.

Majoriteten av intervjupersonerna berättade att ibland var svårt att veta hur de skulle formulera sig i dokumentationen. De tyckte visserligen att genomförandeplanerna var ett viktigt arbetsredskap och att det var viktigt att de var korrekta, men samtidigt ansåg de ändå att genomförandeplanerna kunde bli mycket bättre. Det skedde ibland att dessa inte fanns tillgängliga, vilket benämndes vara en brist. Intervjuperson 5 uttryckte det såhär:

”… och just genomförandeplaner det är väl folk lite rädda för att göra tror jag, det är nog, av alltså datakunskapen som, för de är lite annorlunda, det är inte

15

bara att gå in och skriva man måste klistra och klippa och lite sånt och så när man ska så det tro jag”.

En problematik som lyftes upp av majoriteten av intervjupersonerna var att personalgruppen mestadels var inne i lokalen samma tider vilket ledde till kösystem. Intervjuperson 1 formulerade sig såhär:

”… och tänk när alla ska dokumentera. Då stod man i kö om man säger så. Och så ofta blir folk är du färdig nu, är du färdig nu, alltså nu är det jag som ska in. Det är ett jävligt stressmoment, tyvärr. Måste jag säga”.Intervjuperson 5 uttrycker sig såhär:”Nej det kan uppstå att där är kösystem, vi skulle vilja ha fler datorer”.Risken med att det bildades köer bedömdes bli att dokumenteringen prioriterades bort eller glömdes av vilket majoriteten av intervjupersonerna ansåg vara en brist i organisationen.

Personalens interaktionsmöjligheter inom verksamheten Samtliga intervjupersoner påpekade hur viktigt stödet inom personalgruppen var för att dokumentationen skulle fungera för alla. Utgångspunkten för detta stöd handlade om samarbete personalen emellan om situationer skulle uppstå där flexibilitet i schema och arbetsuppgifter är nödvändigt, inte minst när det gäller att finna tid att dokumentera händelser under arbetsdagen. För detta krävs en öppen kommunikation inom personalen samt en viss insikt i hur varandra arbetsdagar ser ut, för att veta om det existerar någon eller några man skulle kunna finna hjälp av i just den stunden.

Förutom detta ger insikten om varandras arbetsscheman även personalen möjligheten att påminna varandra om någon dokumentation av en händelse eller arbetsdag skulle halkat efter. Detta agerar som ett slags skyddsnät för personalen där kollegorna hjälper varandra vidhålla en viss struktur och rutin i ett arbete som annars ibland tvingar personalen att prioritera om sina planeringar och arbetsmoment.

Eftersom personalgruppen är sammansatt med personer med skiftande förutsättningar gällande tekniskt och språkligt kunnande påpekade majoriteteten av intervjupersonerna att det är viktigt att erbjuda varandra hjälp. Intervjupersonerna påpekar att ett öppet klimat inom personalgruppen är viktigt och att samtlig personal ska kunna våga ställa frågor gällande hur de ska gå tillväga vid dokumentationen om de skulle känna en osäkerhet. Som intervjuperson 4 uttrycker det:

”Det är det viktigaste; att våga komma och be om hjälp. Och det, det finns ju ingen jag vet utan alla ställer upp och hjälper gärna till ifall det är någon som behöver.”

Utöver denna uppmuntran till att söka stöd hos varandra påpekar flertalet intervjupersoner att arbetsgruppen även är något där individen kan ventilera sig gällande arbetets påfrestningar och de händelser som denne tagit del av under en arbetsdag. Inom personalgruppen har flera tagit del av liknande erfarenheter och upplevelser under sina arbetsdagar, något som ger en insikt i varandras känslomässiga tillstånd och tankegångar. Personalen kan alltså förstå gällande vad

16

den enskilde gruppmedlemmen genomgår till en viss grad och kan erbjuda stöd via samtal om ämnet eller händelsen i fråga. Intervjuperson 4 sade följande om sådana samtal som kunde uppstå vid lunch:

”Och då blir det kanske snack, mer eller mindre, men det ska ju inte vara till för det annars, men ibland behöver man det.”

Gällande stödet från enhetschefen upplever samtliga intervjupersoner att det fungerar. Existerar det frågor eller funderingar kring dokumentation kan personalen gå in och ställa frågor utan att riskera att få ett nej. Dock kan tillgängligheten att få detta stöd från enhetschefen se annorlunda ut mellan arbetsplatser, något som framgick när vi jämförde ett par olika intervjupersoners svar. Vissa intervjupersoner sade sig ha ständig tillgång till sin enhetschef om behovet av frågor eller stöd i dokumentation skulle uppstå, medan andra upplevde att deras enhetschef inte alltid fanns att tillgå då denne var upptagen med andra arbetsuppgifter. Istället fanns det teamledare som de kunde vända sig till och som ständigt fanns tillgänglig. Intervjuperson 3 förklarade det bäst:

”Här sitter alltid en teamledare, men det är inte alltid chefen är inne.”

Förutom teamledaren hade samtliga intervjupersoner tillgång till en i personalen som hade extra utbildning gällande dokumentation, vilket gav denna person en större insikt i hur detta arbetsmoment ska utföras och struktureras. Denna person tyckte intervjupersonerna vad en bra resurs för personalgruppen då denne ständigt fanns tillhands och kunde förklara momenten.

Upplevelser som dokumentationskravet ger personalenEn upplevelse som samtliga intervjupersoner upplevde med dokumentationen var just kravet på att dokumentera, ett krav som kunde ha olika former och uttryck men ändå satte press på verksamhetens personal att fullfölja dokumentationen. Från enhetschefens håll var det ständiga påminnelser och anmärkningar på hur viktigt det är att dokumentationen genomförs och att personalen inte halkar efter i utförandet av detta arbetsmoment.

Intervjuperson 1 uttrycker sig följande om detta:

”Jadå, vi gör ju så mycket vi kan för att dokumentera, för det är så mycket tjat om det. Chefen hon tjatar om dokumentation hela, hela tiden och då blir det ju att folk blir lite rädda att inte göra det.”

En del av intervjupersonerna påpekade även enhetschefens möjlighet att kontrollera hur aktiva var och en i personalen är gällande dokumentationsskrivande då det tydligt syns i datorsystemet. Detta i sin tur leder till en viss oro och kanske även rädsla inom personalgruppen av att inte finna tiden eller möjligheten att hinna dokumentera i den omfattning som enhetschefen önskar. Som intervjuperson 5 förklarar:

”…men det kan hon gå in och kolla, hur många gånger har den här personen varit inne och dokumenterat, ah det kanske bara är en gång om året då kanske

17

man bör titta lite på det, så att ja, krav är där på oss skulle jag faktiskt vilja säga.”

Flera av intervjupersonerna påpekar att denna ökade fokus på dokumentationsmomentet som enhetschefen har är resultatet av förnyade politiska beslut som sätter krav på enhetschefen att verksamhetens dokumentering ständigt följer de satta riktlinjerna. Som en intervjuperson påpekade var att ska dokumentera ständigt i arbetet och att inga undantag är acceptabla. Därmed upplevs dokumentationen som ett stressfyllt arbetsmoment bland samtliga intervjupersoner då tid och tillgång till verktyg för att dokumentera inte alltid är något finns tillgängligt i den mån det skulle behövas. Intervjuperson 5 formulerar sig om detta följande:

”...kommunens policy idag är ju att alla ska dokumentera, alla ska skriva i SoL anteckningar och så, så det är ingen som kan komma undan, så det är ett arbetskrav som alla har idag, om man är anställd av kommunen, så ja, det kravet har vi på oss…”

Detta leder i sin tur till att personalgruppen i sig agerar som ett kontrollinstrument, då medlemmarna tenderar att ständigt påminna varandra om vikten av att dokumentationsmomentet äger rum samt försöker möjliggöra dess genomförande i även de mest pressade av situationer. För samtliga intervjupersoner är överens om vikten av dokumentation inom verksamheten och uttrycker det som en trygghet för alla inblandade, vare sig det handlar om personalen i sig, brukarna eller deras anhöriga. Mer om detta längre fram.

Det upplevda värdet av dokumentationSamtliga intervjupersoner sade sig uppleva dokumentationen som ett viktigt arbetsmoment. För att fördjupa vår förståelse kring varför dokumentation var viktigt och vad denna kategorisering som viktig innebar ställde vi frågor om detta och fick fram ett par faktorer som svar. Den största tyngdpunkten som lades gällande dokumentationens värde i arbetet var rättssäkerheten för samtliga involverade. Med detta menar intervjupersonerna att dokumentationen av utförda och icke-utförda insatser är en trygghet för personalen inom verksamheten, något man kan falla tillbaka på vid ifrågasättande från annat håll. Skulle exempelvis en brukare tacka nej till en insats denna är beviljad och en anhörig ifrågasätter varför insatsen inte blev av, kan ansvarig personal genom dokumenteringen av händelsen bevisa att insatsen erbjöds men nekades av brukaren. Likaså visar dokumentationen av utförda insatser att dessa faktiskt ägt rum, även om brukare eller anhörig skulle påstå något annat. Just detta påpekar flera av intervjupersonerna är något som är vanligt, speciellt bland brukare med demensproblematik som inte alltid minns att en insats utförts. Följande citat som förtydligar detta kommer från intervjuperson 2.

”…men just för att kunna bevisa att man gjort nåt, det är väldigt viktigt, det är väldigt viktigt, så det ska man prioritera absolut, tycker jag i alla fall. Men, för om det kommer nåt man inte har bevis på är det ord mot ord och då kan man inte bevisa att man gjort rätt…”

”…för om man vill bli, ha ryggen fri och kunna bevisa något då måste man skriva…”

18

Vidare påpekar samtliga intervjupersoner att det förekommer att anhöriga anklagar personal för försummande eller ifrågasätter insatser. Det kan variera från att påstå att en insats inte ägt rum alls till att de önskar mer än vad insatserna ger. Som intervjuperson 1 uttrycker det:

”Så det som är att anhöriga ofta kan bli otrevliga, både otrevliga och ställer krav på oss, mer krav än vanligt för jag menar det är inte min mamma och det är inte min pappa, det är deras, fortfarande deras föräldrar. Jag är där och hjälper, men dom ställer ofta väldigt stora krav.”

Intervjuperson 4 uttrycker sig om detta så här:”Man kan ju bli anklagad av anhöriga och så för att, för vad som helst egentligen.”

Viktigt i detta sammanhang är också dokumentationen vid delegering av arbete eller vid kommunikation med andra verksamheter. Majoriteten av intervjupersoner tog nämligen upp att när kontakt görs med andra verksamheter, såsom sjukhus eller vårdcentraler som exempel, är det viktigt att visa att detta gjorts. Detta då risken alltid existerar att personen man varit i kontakt med glömmer eller gör något misstag, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser för brukaren. Om ingen dokumentation kan påvisa att kontakt faktiskt ägts rum kan detta nekas, vilket i sin tur gör att personalen i fråga är den som drabbas av rättsliga följder, även om denna gjort allt i sin makt. Ett annat exempel är vid ansvarsdelegering. När brukaren är i behov av hjälp från annat håll, eller om en annan ur personalgruppen ska ta över något moment, är det viktigt att detta dokumenteras så att vid ett eventuellt misstag inte personen som delegerade ansvaret är den som drabbas rättsligt. Intervjuperson 2 uttrycker sig följande om detta:

”….ja för man har ryggen fri, tänk på det t.ex. om du har någon som är jättesjuk och så ringer du till en sköterska och berättar det och sen dokumenterar du inte det någonstans och hon gör inget åt det, det kan hända, du vet inte, så hur ska du bevisa du gjort det? Det kan du inte men om du skriver det så vet dom om att du gjort det, eller hur….”

Något samtliga intervjupersoner tog upp gällande dokumentationens värde var hur den möjliggjorde kartläggningen av avvikande mönster hos brukaren. Ett exempel som ges är sjukdomsförlopp, där dokumentationen av eventuella avvikelser hos brukaren, vare sig dessa handlar om rent fysiska sjukdomsuttryck eller psykologiska och beteendeavvikelser, möjliggör att skapa en överblicksbild vilket kan vara avgörande vid planeringen av framtida insatser som kan tänkas behövas. Som en del intervjupersoner påpekade, det handlar om att ge rätt insats i rätt tid. Intervjuperson 5 förklarade det följande:

”…det kan ge oss fördelar och det kan ge oss stöd, till bland annat människor, pensionärer som, som vi ser ett mönster, dem går ner de faller lite i sin dagliga tillvaro, då kan det va lite som ett stöd när de går till biståndshandläggarna då kan de se, ”aha såhär har det varit så i tre månader hos henne, ah då kanske vi får tänka efter” så, så det stödjer oss det, det kan hjälpa den enskilde att lättare till att få ett annat boende kanske eller så.”

19

Värt att påpeka är även att en del intervjupersoner tog upp att denna kartläggning även kunde bidra med att minska insatserna hos brukaren om denna skulle bli i bättre kondition att ta vara på sig själv och de vardagliga sysslorna. Detta skulle då ske i enighet med det salutogena tänkandet. Intervjuperson 5 förklarar:

”Ja det kan vara åt andra hållet, att de har blitt bra också, alltså att hon klarar mer och mer hemma. Först när de kommer hem från sjukhuset så får de jättemycket insatser ifrån oss. Sen blir dem bättre och bättre då kan man börja plocka ner insatserna, så ser man till slut, ”ah det har blitt lite bättre klara sig, är mer självständig”. Det kan vara åt det hållet med, så det är inte bara åt ena hållet.”

En fråga som dock existerade hos vissa intervjupersoner var gällande vad som ska dokumenteras, hur man värderar olika händelser och situationer hos den enskilde brukaren. Dessa intervjupersoner frågar även om det verkligen är nödvändigt att dokumentera samtliga nej till beviljade insatser som de ibland får av brukarna. Med detta menar de då att brukarna som individer inte alltid har ett humör eller vilja som överensstämmer med den rutin som sats upp för dem? Det är exempelvis inte säkert att brukarna alltid vill duscha med samma dagars mellanrum eller har lust att göra en annan utsatt aktivitet. Intervjuperson 1 förklarar följande:

”Enkla, det ska inte vara en massa komplicerade riktlinjer, det ska vara enkla. Du ska göra detta, dokumentera detta och göra det och det. Enkelt att förstå. Det har vi inte nu, inte enkla riktlinjer. Nu ska vi dokumentera det och det, vi ska dokumentera allt! Och det är ju inte meningen det heller.”

Just gällande individualismen hos brukare upplever majoriteten av intervjupersoner att det existerar en annan positiv betydelse av dokumentationen och det är att ha insikt i brukarens vardagsritualer och önskningar. Istället för att var gång det kommer en ny ur personalen till brukaren fråga om hur denne vill ha vissa saker gjorda eller insatser utförda, står dessa detaljer i genomförandeplanen. Detta kan tendera att dels effektivisera insatserna då personalen i förväg vet vad som väntas av dem även vid, för dem, nya brukare. Men även befriar brukarna från att ständigt behöva ”lära upp” ny personal om deras vardagsrutiner, behov och önskemål.

Intervjuperson 2 förklarar det genom följande citat:

”För alla, någon vill ha frukost, du vet. Frukost som vanligt, det är inget speciellt, men sen finns det de som aldrig dricker kaffe som inte vill bli tillfrågade om kaffe eller de som ja jag vet inte hur, de som vill t.ex. vill bli duschade innan de äter frukost, eller äta först och sen ska du komma tillbaka och duscha, sånt.””Ja, visst, men det är viktigt för dem, så det är viktigt att det står så att man inte behöver fråga varje gång man kommer.”

20

TEORETISK ANALYSFör att få en större förståelse för hur omvårdnadspersonal upplever dokumentationsupplevelsen och se hur vikten av sammanhang och mening påverkar inställningen till dokumentation belyser vi detta utifrån ett salutogent perspektiv (KASAM). För att vi ytterligare ska kunna förklara dokumentationsupplevelsen och hur omkring liggande faktorer påverkar omvårdnadspersonalen och personalgruppen i stort ålägger vi även ett systemteoretiskt perspektiv. Vi kommer att ta avstamp i det salutogena perspektivet och applicera KASAM:s komponenter; begriplighet, hanterbarhet samt meningsfullhet på våra intervjuresultat. Därefter följer en systemteoretisk analys av våra intervjuresultat.

21

KASAMKASAM i sig är uppdelat i tre komponenter som tillsammans skapar sammanhangskänslan som är av vikt för människans välbefinnande. Den första komponenten, begriplighet syftar till att upplevelser en individ möter och de händelser som sker i omgivningen går att förstå. Det handlar om det mänskliga behovet för en viss förutsägbarhet och struktur i livet, en förståelse över varför saker sker och orsakerna bakom. Den andra komponenten, hanterbarhet syftar till vilka resurser i omgivningen och individen själv som finns tillgängliga för att hantera eventuella yttre händelser som påverkar individens liv. Den tredje och sista komponenten i KASAM är mer svårdefinierad då det handlar om meningsfullhet. Individen i fråga måste uppleva en mening, ett syfte, till vad denne utför och utsätts för (Antonovsky 2005).

HistorikBegreppet KASAM6 skapades av Aaron Antonovsky efter en undersökning gällande överlevande kvinnor från koncentrationslägger upptäckt att en subgrupp lyckats bevara sin hälsa intakt, de hemskheter det fått utstå till trots. Antonovsky började då fundera över vad för faktorer som spelar in i fråga om människans hälsa och utgick från en salutogen frågeställning, dvs. vilka faktorer ger positiv effekt på människans hälsa. Svaret utvecklades sedan till KASAM (Antonovsky 2005).

Antonovsky (2005) talar om generella motståndsresurser, faktorer som individen har i sitt liv vilket kan bidra till en ökad KASAM vid motgångar. Exempel på vad dessa faktorer kan vara är materiella tillgångar, sociala nätverk, kulturella och spirituella stöd samt individuella förutsättningar som intelligens och identitetsstyrka. KASAM tenderar även att vara åldersbundet och stiga med åldern. Detta för att människan under sin utveckling ständigt får nya erfarenheter, kunskaper och perspektiv som tillsammans formar perspektivet på sammanhang och meningsfullhet som är KASAMs grund. De så kallade motståndsbristerna, som är i motsats till motståndsresurserna, handlar om individens negativa livsupplevelser, brist på tidigare nämnda materiella tillgångar, sociala skyddsnät etc. (Antonovsky 2005). Dessa brister riskerar att försvåra individens upplevelser av KASAM i utsatta situationer som denne står inför.

Vikten av begriplighet i dokumentationenUtifrån omvårdnadspersonalens perspektiv gällande dokumentation skulle begriplighet innefatta insikt och förståelse till varför dokumentation är nödvändig inom verksamheten, samt kunskap i hur man ska gå tillväga vid dokumentation. En klar majoritet bland intervjupersonerna upplevde ju att rådande riktlinjer var tillfreds och att de erbjöds en tydlig information gällande hur dokumentationen ska utformas och vad den ska innehålla. Det existerade dock från ett fåtal intervjupersoner en önskan om en mer förenklad version som var ännu tydligare, främst gällande vad som ska dokumenteras eller ej. Liknande fördelning existerar kring utbildningsnivån kring dokumentationen inom verksamheten, där majoriteten av intervjupersoner berättat att de tagit del av en utbildning i detta samt att det existerade en möjlighet till ytterligare utbildningsmöjligheter om det skulle finnas behov.

6 KASAM= Känsla Av Sammanhang, (Antonovsky 2005).

22

Samtliga intervjupersoner påpekar även det mottagna stödet från kollegor och ledning som en betydande faktor gällande begriplighet, då dessa gärna ställde upp och diskuterade dokumentationens utformning skulle personal vara osäkra i hur de ska formulera sig eller ha svårigheter med att skriva. Dock varierade tillgängligheten med stödet från ledningen mellan arbetsplatser gällande enhetschefer, vilket gjorde att även om viljan till stöd fanns så existerade inte alltid möjlighet från dessa. Men detta upplevdes vara uppvägt mycket bra genom teamledare som ständigt var tillgängliga om personalen skulle ha behov av stöd. Stödet och kunskapen inom hemvården gällande utförandet av dokumentationens utformning verkar vara god och fungerande, med vissa önskemål på förtydligande av riktlinjer. Vi kan utifrån detta anta att begripligheten i enighet med KASAM är god.

Dokumentationens hanterbarhet Systemet och de resurser som finns tillgängliga inom verksamheten gällande dokumentation, både fysiska och sociala kopplar vi till begreppet hanterbarhet. Exempelvis avgör organisationens uppbyggnad och rutiner hur kontakten mellan personal och ledning kommer äga rum, för att inte tala om kontakten personalen emellan (Sjöberg & Westlund 2008), detta resonemang stödjs även av majoriteten utav våra intervjupersoners resonemang.

Av våra intervjupersoner framkommer det även en tydlig problematisering av dokumentationens utförandemoment då det saknas både tid och resurs. Just tiden tenderar vara ett återkommande tema igenom våra intervjuer där bristen på denna tenderar att försätta personalen i svåra situationen där de själva snabbt måste försöka sammarbeta för att få momentet att fungera. Detta menar intervjupersonerna beror på att även om dokumentationen ses som ett fast arbetsmoment i den dagliga rutinen, så ges ändå ingen fast utsatt tid i schema till detta. Inte heller upplevde intervjupersonerna att det alltid fanns tillräckligt med datorer tillgängliga för att utföra dokumentationsmomentet, vilket ytterligare försvårade den redan utsatta tidsfaktorn. Vissa av intervjupersonerna påpekade att denna brist kunde leda till köbildning som i sin tur gav ytterligare mer stress till en redan uppstressad situation för personalen. Då det inte alltid kunde hittas tid eller ledig dator att dokumentera på under ordinarie arbetstid påpekade majoriteten av intervjupersoner att dessa antingen fick jobba övertid eller dokumentera de kommande dagarna efter själva besöket, båda lösningar något som ledningen inte uppskattade och avrådder från. Alternativet, som en del intervjupersoner gick in på, är att tid hämtas från andra moment inom arbetet vilket då riskerar ske på bekostnad av brukarna. Vidare kunde ledningens ständiga uppmaningar till dokumentation uppfattas som ett ytterligare stressmoment, då personal riskerar känna sig pressade att utföra ett arbetsmoment utan möjlighet till det, vare sig det handlar om tidsbrist eller att inte ha tillgång till dator för tillfället.

Utifrån vårt intervjumaterial gällande dokumentationsmomentets hanterbarhet är att det råder en återkommande brist på resurser, och då främst tid och datorer. En önskan om att omorganisera verksamhetens tidsmässiga upplägg existerar, då personal önskar en mer fast utsatt tid för att dokumentera i hopp om att detta ska minska deras stressmoment.

Känslan av meningsfullhet i dokumentationenMed utgångspunkt i vårt intervjumaterial kan meningsfullhet handla om att omvårdnadspersonalen finner arbetsuppgifterna av betydelse samt att

23

uppskattning för utfört arbete ges. Genom uppskattning sporras personalen till att fortsätta kämpa och utföra sin arbetsuppgift även om mottgångar skulle dyka upp under vägen. Om inte meningsfullhet inom arbetet kan nås riskerar det snabbt att bli en nedåtgående spiral för personalen gällande mental och kroppslig hälsa, i synnerhet om denna brist på meningsfullhet kombineras med negativa faktorer såsom stress (Antonovsky 2005). Ur ett arbetsmiljömässigt perspektiv skulle det kunna handla om ett allmänt missnöje med sitt yrke samt en känsla av maktlöshet att påverka arbetsuppgifterna.

Av resultatet av våra intervjuer är svaret entydligt, dokumentation upplevs som ett betydande och meningsfullt arbetsmoment som ger flera fördelar till såväl personal som brukare. Med detta fokuseras mycket av svaren vi mottagit på rättsäkerheten, att personal kan påvisa att de utfört sina arbetsmoment som det var tänkt och att avvikelser noterats. Detta för att det inte är ovanligt att deras handlande ifrågasätts av exempelvis anhöriga som kan påstå att en insats aldrig ägt rum. Likaså, skulle en incident äga rum där brukaren riskerar hälsa eller materiell skada, som vid sjukdom eller olycka, måste det noteras då detta kan innebära ändring i rutin för att förhindra att detta händer igen. Även vid överförande av ansvar påpekar intervjupersoner att dokumentationen är av oerhörd vikt för att se till att det inte brister någonstans.

Förutom det rättsliga skyddet dokumentationen innebär påpekar majoriteten av intervjupersonerna på hur användbart det är som ett verktyg i arbetet. Genom dokumentation noteras vardagsrutiner och väsentlig kunskap som behövs vid utförande av insatser samt historiken, ges även ny personal en klar bild över läget och vad som väntas av dem i utförandet av insatserna. Ett problem som ett fåtal intervjupersoner tar upp är vad som är avvikande och vad som är värt att notera. Det existerar delade meningar om vad som är av vikt att prioritera utöver det som riktlinjerna tydligt markerar, samt om det är nödvändigt att dokumentera även de mindre avvikelserna, såsom ett eventuellt enstaka nekande till insats från brukaren då denne inte är på humör. Problematiseringen av detta ges dock gällande hur man skulle kunna veta att det existerar ett mönster om man inte dokumenterar dessa enstaka avvikelser, det skulle kräva en regelbundenhet och rutin gällande personal till enskild brukare för att detta ska upptäckas utöver dokumentationen. Det ska dock poängteras att samtliga intervjupersoner anser det av vikt att dokumentera avvikelser hos brukaren, frågan vissa av intervjupersonerna ställde sig vad dock hur små avvikelser kan vara innan deras dokumentationsvärde försvinner. Utifrån detta kan vi anta att den upplevda meningsfullheten i dokumentationen bland omvårdnadspersonalen är mycket god. De ser en klar mening med att dokumentera och har förståelse för dess vikt i verksamhetens funktionsduglighet. Detta gör intervjupersonerna måna om att utföra dokumentationsarbetet, vilket gör att tidigare nämnda problem med tid och datorer än mer frustrerande då dessa faktorer kan hindra personalens arbetsutförande.

Rättsäkerhet i det dagliga arbetetSamtliga intervjupersoner fann verksamhetens dokumentationskrav som en säkerhet ur aspekten att det gav dem något att falla tillbaka på vid eventuella anklagelser från den enskilda brukaren och dennes anhöriga. Denna upplevda rättsäkerhet, där personalen genom sitt dokumenterande skyddar sig mot anklagelser av varierande sort, är en stor faktor för KASAM gällande dokumentationsmomentet inom hemvården då den tydligt ger en mening och syfte för personalen att dokumentera.

24

Intervjupersonerna uttryckte även att rättsäkerheten dokumentationen erbjuder inte enbart är för dem, utan även en säkerhet för den enskilda brukaren och dennes anhöriga som får möjligheten att följa insatserna som ges. Även ur en hälsoaspekt är detta positivt för brukaren då dokumentationens regelbundenhet möjliggör att man kan följa hälsoutvecklingen hos brukaren, vilket möjliggör förberedande av nya insatser eller nedtrappning så insatserna inte längre skulle vara nödvändiga.

Kritiken mot KASAMEn problematik med KASAM är att det är svårt att definiera vad det egentligen är. Westman (Nilsson 2002) ställer sig frågandes om KASAM handlar om en sociologisk teori, ett psykologiskt fenomen eller ett instrument för att avgöra om individen i fråga har tillräckligt med resurser i sitt liv för att hantera eventuella motgångar. Hansson & Olsson (a.a.) bygger vidare på frågeställningarna genom att fråga om KASAM är en personlighetsvariabel eller ett förhållningssätt hos individen i fråga, såsom de individuella känslornas samt sociala och psykologiska variablers betydelse för modellens utformning och resultat. Geyer (a.a.) påpekar exempelvis att individen i fråga kan förstå sammanhang men ändå vara drabbad av ohälsa, som vid exempelvis depressioner eller ångest.

Kritiken till trots är KASAM ett försök att undersöka och strukturera ett diffust område, var betydelse för individens välbefinnande och situation varit känt länge även om det inte kunnat fastställas rent vetenskapligt. Via KASAM tas ett stort steg i riktningen att undersöka människors individuella upplevelser och dess betydelse för livet i stort hos individen. Denna metod må inte vara utan rättfärdig kritik, men den är ett steg i rätt riktning och kan bevisligen användas i mycket stor utsträckning som forskningsmetod och forskningsteori, något flera undersökningar bevittnar om (Nilsson 2002).

SystemteoriUr ett systemteoretiskt perspektiv är det en nödvändighet att belysa fenomenet utifrån ett helhetsperspektiv med hela systemet i åtanke (Öquist, 2008). Systemteorin skulle kunna förklaras närmare med att alla detaljer har betydelse eftersom de är beroende av varandra och för att de påverkar systemet på ett både omedvetet samt medvetet plan. Dock vore det inte möjligt att förstå systemet närmare enbart genom att belysa detaljernas inverkan. Det grundläggande är egentligen att se hur helheten är och fungerar i samspel med detaljerna (Öquist, 2008). Kort sagt att inte bara se till individuella faktorer utan till hela arbetsgruppen och organisationen i stort.

HistorikSystemteorin har grunder i en rad olika områden och influenser från många olika håll såsom exempelvis cybernetik och informatik. Det vi har valt att fokusera oss på är den moderna systemteorin som har större fokus på förändring än exempelvis cybernetik med sin mer mekaniska framtoning (Öquist, 2007).

Genom ett systemteoretiskt tänkande skulle inte en enskild person pekas ut eftersom det skulle betyda att den personen vore viktigare än någon annan i gruppen. En systemteoretiker hade fokuserat på vad det finns för mönster i verksamheten och haft en förståelse över att det sker saker hela konstant, och att det inte går att förutspå när eller varför saker och ting startar. Det som sker nu kan lika väl förändas till någonting annat imorgon men till vad kan vi ännu inte veta.

25

En viktig del i systemteorin är alltså att fokusera på det som sker i nuet och inte på vad som har skett tidigare eller som ska komma till att ske (Öquist, 2010). Nedanstående citat av Senge (1987) ur Öquist (2007) illustrerar väl kärnan i ett systemteoretiskt tänkande och vikten av att se cirkulära samband istället för linjära.

”systems thinking is a discipline for seeing wholes… a framework for seeing interrelationships rather than things, for seeing patterns of change rather than snapshots “

Olika nivåer i organisationenEftersom organisationen där våra intervjupersoners verkar är hierarkiskt uppbyggd genom politiska beslut och lagstiftning som styr arbetet på de lägre nivåerna, kan vi utifrån ett systemteoretiskt perspektiv utgå från att politikerna befinner sig på den högsta nivån, enhetschefen på en mellannivå, omvårdnadspersonalen på nivån under och de enskilda brukarna på lägsta nivån. De är alla delar av samma system men på olika nivåer (Öquist, 2008). Politiker som i detta fall är på högsta nivå sätter riktning och kalibrerar arbetet. Vi skulle inte utifrån ett systemteoretiskt perspektiv enbart kunna utgå från den lägre nivån utan vi hade behövt se på det utifrån hela sammanhanget. Det som sker politiskt påverkar arbetsmetoderna hos omvårdnadspersonal och hos enhetschef. För att organisationen inte ska kapitulera behövs det konkreta skiljelinjer mellan dessa nivåer samtidigt som de behöver sträva efter samma mål och värdegrund (a.a.). Vi kan utifrån detta säga att enhetscheferna styrs ovanifrån och sätter sedan utifrån den kalibreringen de fått riktningen för sin personal. Om enhetschefen inte lyckas tillräckligt väl få fram den styrning som övre nivån satt kan misstro lätt skapas bland personal som inte förstår då de inte ser hela sammanhanget (Öquist, 2010).

Enhetschefen som vägvisare Utifrån vårt intervjumaterial kan vikten av en närvarande och framförallt tillgänglig enhetschef inte nog poängteras om en god dokumentationskultur ska råda på arbetsplatsen. Det har visat sig att omvårdnadspersonalen ofta söker stöd från varandra i arbetsgruppen. Det sker att de går till enhetschefen för ytterligare stöd men det är i själva arbetsgruppen hos de andra i arbetsgruppen som det primära stödet finns.

Vi kan utifrån detta resonemang ställa oss frågande till huruvida det ser ut i en arbetsgrupp där samarbetet personalen emellan inte fungerar friktionsfritt. Vart söker de i sådant fall stöd, blir stöd från varandra någonting som undviks? Vad har enhetschefen för roll i att skapa ett gott arbetsklimat där det är tillåtet att söka stöd hos varandra? Enligt ett systemteoretiskt tänkande kan vi säga att enhetschefen fungerar som en form av guide för omvårdnadspersonalen gällande vilken riktning som organisationen har men även fungera som den som ställer in vilka normer som ska gälla på arbetsplatsen. Dock kan det inte undgås och nog poängteras att trots en engagerad enhetschef skapar personalgruppen själv sina egna traditioner och kultur (Öquist, 2010).

Vikten att känna självständighet och frihetDet är av stor vikt att personalen själva får vara med och bestämma då förändringar ska ske i organisationen så att omvårdnadspersonalen dels arbetar i samma riktning som enhetschef men framförallt för att personalen får möjligheten

26

att behålla sin självständighet och friheten att själva bestämma inom den egna arbetsgruppen (Öquist, 2010).

Våra intervjupersoner berättar att de har egna arbetsscheman då de arbetar. Om de själva har fått vara med och utforma dem eller om de har fått ett färdigt schema som de måste följa är viktiga inslag i hur betydelsefullt de anser arbetsuppgifterna vara. Har omvårdnadspersonalen fått frihet att själva se vinsterna med dokumentationen eller är det någonting som de måste göra? Då en enhetschef kräver att vissa arbetsuppgifter ska genomföras kommer arbetsgruppen reflexmässigt att vara aviga och motstridiga mot det eftersom de själva inte fått vara med och bestämma. Det skulle inte ha någon betydelse hur förslaget lades fram, om personalen inte känner att de har någonting att få ut av det kommer det direkt bli motstridigheter (Öquist, 2008). Enhetschefen har även här ett viktigt moment framför sig, att ställa in riktningen så att dokumentationskravet kan uppfyllas exempelvis (Öquist, 2010).

Enhetschefen som termostatfunktionTermostatfunktionen reglerar hur gruppklimatet ska vara (Öquist, 2008). Om vi utgår från att enhetschefen står för denna funktion kan vi förstå ännu tydligare att enhetschefens engagemang eller icke engagemang är av stor betydelse för hur omvårdnadspersonalen upplever dokumentationen. Låt oss ta som exempel då dokumentation blev datoriserad vilket vi kan utgå från var en stor förändring i organisationen. Fick inte omvårdnadspersonalen ta del av hela syftet med förändringen, och hade en enhetschef som var ointresserad av att fördjupa deras kunskaper så skulle det nästintill vara en omöjlighet att åstadkomma denna förändring med ett positivt utfall. Strukturerna som råder på arbetsplatsen är betydande för hur klimatet i arbetsgruppen är och det är till stor del på enhetschefens ansvar att förändra dessa då de inte fungerar (Öquist, 2010).

Om en omvårdnadspersonal utbildas och får djupare förståelse för dokumentationens vikt men övrig personal anser att dokumentation är överflödiga hamnar de på gränsen mellan det rådande invanda systemet och det övre systemet som menar att dokumentation ska ske på ett visst sätt. Om omvårdnadspersonalen ska påverkas i en ny riktning är det en nödvändighet att dessa variationer urskiljs (Öquist, 2008).

Det är självklart enhetschefens ansvar att skapa ett avslappnat klimat i sin personalgrupp och på så vis stå som termostatfunktion i systemet. För att åstadkomma förändring och få omvårdnadspersonal att inse vikten av att dokumentera behövs det dels en enhetschef som tillåter sina anställda att fatta egna beslut och dels en enhetschef som står upp för det som ska uppnås (Öquist, 2008).

Traditioner och kultur på arbetsplatsenOmvårdnadspersonal får med utgångspunkt i vårt insamlade material i många fall själva prioritera sina arbetsuppgifter under en arbetsdag. De har ett arbetsschema som de går efter men det är upp till var och en att få tid över till att dokumentera. Genom detta arbetssätt får man vinsten i att personalen själva fritt får bestämma över sin tid, dock kan själva poängen fallera om själva syftet med varför de ska göra det inte nått fram hela vägen.

27

Om en omvårdnadspersonal utbildas och får djupare förståelse för dokumentationens vikt men övrig personal anser att dokumentation är överflödiga hamnar de på gränsen mellan det rådande invanda systemet och det övre systemet som menar att dokumentation ska ske på ett visst sätt. Om omvårdnadspersonalen ska påverkas i en ny riktning är det en nödvändighet att dessa variationer urskiljs (Öquist, 2008).

En slutsats vi kan dra utifrån vårt insamlade intervjumaterial är att omvårdnadspersonalen i hög grad har en vilja att skapa en god dokumentationskultur. Dock har det visat sig att yttre faktorer påverkar detta. Särskilt bristen av tid vissa arbetsdagar och även faktorer såsom lokalens utformning samt tillgången till datorer för att nämna några. Det råder en viss acceptans och samtidigt frustration över det kösystem som bildas då det inte finns tillräckligt med redskap, datorer exempelvis. Det tycks ändå råda en sorts tyst acceptans över att det är så samtidigt som majoriteten har en önskan om förändring. Intervjupersonerna berättar i huvudsak att de behöver fler datorer dock påpekar de även att själva dokumenteringen i sig inte hade ökat av det men att det hade underlättat då det hade blivit lättare att få tillgång och faktiskt fysiskt kunna slå sig ner i godan ro och dokumentera dagens händelser. Enligt ett systemteoretiskt perspektiv stöds detta resonemang, en ökning sker nödvändigtvis inte av att öka antalet datorer dock kan det leda till en ny syn på arbetsuppgiften (Öquist, 2008). Detta anser vi med hänsyn till vårt insamlade intervjumaterial vara av yttersta vikt.

Sedan har det ju även betydelse huruvida omvårdnadspersonalen på sin nivå hanterar sitt missnöje. Signalerar de bristen på datorer så att politikerna får reda på deras klagan eller är det mer accepterat att det är svårt att förändra? Var någonstans brister det? Ser politikerna det på högsta nivån ur ett annat perspektiv som är svårt för de på de lägre nivåerna att ställa in sig i eller hur set det egentligen ut?

Det är även viktigt att traditioner ändras genom förändringar såsom datoriseringen blev, men att vara införstådd med att det tar tid är väsentligt. Utifrån vårt insamlade material påpekar intervjupersoner att det är lättare för personal som varit med länge för de har sett hela förändringen dock har de vissa kvalifikationer såsom exempelvis lägre datorkunskaper som kan stå i vägen för att använda sin fulla potential.

Från intervjumaterialet framkom det även att det finns en rädsla över att göra fel vid dokumentation i just dator då det för många känns enklare att göra det för hand istället. Det visade sig att omvårdnadspersonalens tidigare förkunskaper gällande såväl datakunskaper såsom språkkunskaper var av stor vikt för hur och om de dokumenterar.

Majoriteten av våra intervjupersoner kunde se vinsterna med en god dokumentation då det dels är en trygghet för dem själva och för att det framförallt ökar rättssäkerheten för den enskilda brukaren. Omvårdnadspersonalen har många olika krav och påfrestningar från olika nivåer, vilket skapar stress. Vad sker om de inte känner att de kan inhämta stöd gällande detta?

Vikten av en helhetssyn i det dagliga arbetet

28

Majoriteten av intervjupersonerna påpekar vikten av att dokumentera i syfte att skydda sig själva och den enskilda brukaren. Intervjupersonerna beskriver sjukdomstillstånd som kan motverkas/avhjälpas genom god dokumentation eftersom de genom den ser ett mönster. I de fallen kan vi utifrån ett systemteoretiskt perspektiv anta att omvårdnadspersonalen ser hela sammanhanget och delarnas viktiga betydelse för varandra. Vad är det iså fall som gör att vissa personalgrupper kan se detta medan vissa har svårigheter att se dessa positiva effekter? Hur stor inverkan har den rådande gruppens klimat för att en god dokumentation ska ske? Är det möjligt för en ensam enhetschef att förändra ett väl invant mönster i en ny riktning?

Öquist (2010) tar upp betydelsen av att se det hela utifrån en metanivå som enhetschef och att bevara personalens fria tänkande och hellre låta dem komma fram till hur de vill lägga upp arbetet istället för att direkt komma med krav som i sådant fall har en tendens att bli orimliga och svåra att leva upp till. Genom att exempelvis tillsammans med personalgruppen diskutera fram alternativa lösningar vinner troligen organisationen mycket och genom att förändra tidigare invanda strukturer kan det uppkomma nya sätt att hantera arbetssysslorna under en dag (Öquist, 2010).

Det är även betydande utifrån ett systemteoretiskt perspektiv att det råder en helhetssyn över hela systemet i sig. Det är dock en risk att det blir snävt då de tenderar att fastna i den nivån de befinner sig i. Den kulturen som råder på arbetsplatsen styrs till stor del av den personal som befinner sig i systemet och för att förklara detta är det nödvändigt att applicera ett helhetstänk.

Kritiken mot systemteorinInvändningar mot systemteorin är att den är alltför teknisk. Eftersom systemteorin inte tar hänsyn till orsak verkan på samma sätt som andra teorier utan ser till hela systemet kan den uppfattas som en alltför tillåtande teori (Öquist, 2003). Med tillåtande syftas det främst på konflikter, genom att den utelämnar motsättningar (a.a.). Om en enhetschef exempelvis skulle vilja använda sig av ett systemteoretiskt tänkande i sin verksamhet skulle en svårighet vara att enhetschefen själv är en del av verksamheten, att ställa sig utanför och betrakta systemet i stort hade varit nödvändigt för att kunna se vilka mönster som framträder i den specifika organisationen men utmanande.

En annan kritik som har riktas mot den är att enskilda individers beteende undviks eftersom det är inte det väsentliga. Det väsentliga och kärnan i systemteorin är vad som sker runtomkring individen och vad det är för mönster som framträder utifrån beteenden. På vilket vis samspelar det med andras beteende, och vilken påverkan har de på varandra (Öquist, 2010).

Systemteorin har även fått kritik för att den är för abstrakt formulerad. Det är svårt att sätta fingret på vad exakt det är som menas med begreppen.

Det vi kan anta är att systemteorin kan vara till hjälp för att belysa och sätta fokus på vad exakt det är som händer då en konflikt uppstår och för att få en ökad förståelse över de grupprocesser och förändringar som pågår ständigt. Systemteorin är ypperlig för att se nya lösningar och problematik i nytt ljus. Den kan även användas för att kartlägga vilka mönster som finns i verksamheten och

29

hjälpa till för att öka förståelsen över att det är någonting som är föränderligt (Öquist, 2010).

SlutsatsGenom denna studie om hur omvårdnadspersonal upplevde den sociala dokumentationen har vi kommit fram till att viljan och förståelsen över att dokumentera finns, dock har det visat sig att yttre faktorer styr arbetet väldigt mycket och att det i sin tur kan påverka synen på dokumentationen. En faktor som visat sig kunna påverka dokumentationen negativt var tillgången till datorer. Det fanns för lite datorer helt enkelt för att omvårdnadspersonalen skulle känna att de kunde dokumentera allting som de ville göra utan att det inkräktade på deras ordinarie arbetstid. Ständiga köbildningar riskerade att skapa frustration och missnöje i personalgruppen. Språkliga faktorer samt teknikkunskaper visade sig också påverka till viss del hur mycket tid som behövdes för att dokumentera. Det som var oroväckande var att tiden inte alltid räckte till då det kunde ske oförutsedda händelser. Egenansvar och vikten av att prioritera var viktigt för att då det dagliga arbetet att fungera.

Positiva aspekter var i de fall de genom dokumentation kunde se ett mönster. Vinster genom att de inte ständigt behövde fråga brukaren om vad som skulle göras. Den extrautbildade personalen som fanns tillgänglig visade sig också fungera som ett stort stöd för omvårdnadspersonalen. Inte minst för att betona den egna personalgruppen som stöttepelare. Enhetschefens roll var även att fungera som stöd men även den som hade mandat att öka personalens kompetens genom extrautbildning.

Enligt KASAM fann vi att det existerade en god begriplighet gällande vad som var viktigt då personalen tyckte dokumentation var ett viktigt arbetsmoment. Hanterbarheten visade sig inte vara lika god på grund av hur organisationen var uppbyggd och de rutiner som fanns då det tenderade saknas tid och tillräckliga resurser. Meningsfullheten vad mycket god då omvårdnadspersonalen såg mening med dokumentation. Uppskattning och stöd från övriga i personalgruppen bidrog till i stort för deras upplevelse av meningsfullhet. Det bör dock observeras att i de fall ingen uppskattning ges och personalen inte ser hela helheten med dokumentationen hade det fort kunnat bli en nedåtgående spiral.

Beträffande systemteorin så visade det sig att en närvarande enhetschef fungerade som en guide för personalen. Personalgruppens stöd från varandra visade sig vara ytterst viktigt. En faktor som var viktigt var även att personalen behövde känna att de var med och bestämde över vad som skedde. Viljan till att skapa en god dokumentation fanns dock påverkade yttre faktorer stundom arbetet i alltför hög grad. Det var viktigt att ha en helhetssyn för att förstå vinsterna av dokumentationen.

Sammanfattningsvis kan vi säga att en god dokumentationskultur kännetecknas av en närvarande enhetschef som sätter riktningen i arbetet och utav en välinformerad och utbildad personalgrupp som stödjer varandra. Vikten av att det finns tillräckligt med avsatt tid, för att upplevelsen av dokumentation ska ses som ett lika viktigt arbetesmoment som de omvårdnadsinsatser som personalen dagligen utför. Dokumentation används som redskap i det dagliga arbetet främst som informationskälla men även för att vägleda personalen. Vidare bör det finnas

30

tillräckligt med datorer och utrymme för att undvika de köbildningar som annars lätt kan uppstå.

DISKUSSION Här följer en fördjupande diskussion om våra framkomna resultat, en diskussion över våra metodval samt ett par avslutande ord.

Dokumentationen i arbetetGällande upplevelsen och synen på dokumentationsmomentet inom ordinärt boende har resultatet vi fått från våra intervjupersoner varit entydliga: det är både bra och en nödvändighet. Anledningen till detta bygger främst på vilken säkerhet dokumentationen ger personalen i sin arbetsmiljö, där vid avvikelser det ständigt frågas om de agerat rätt.

31

Dokumentationen erbjuder personalen en rättsäkerhet i ett arbete där de annars ofta ifrågasätts gällande vad, om, hur och varför de handlat eller agerat på visst sätt. Detta ifrågasättande behöver inte enbart dyka upp vid avvikelser utan mycket upplevs komma från anhöriga till brukarna främst som, enligt en del av intervjupersonerna, verkar försöka använda personalen som en slags förlängning av dem själva gällande att agera. Det kan handla om ett försök att förmedla den omtanke och omsorg dessa anhöriga själva hade föreställt sig göra skulle de haft tiden, vilket kan tendera att sträcka sig långt över gränserna som beviljade insatser tillåter. Här ger dokumentationen, och då genomförandeplaneringen främst, ett redskap för personalen att påpeka var gränserna för insatserna går, vad personalen förväntas och ska göra. Det är en trygghet att falla tillbaka på.

Vidare anser intervjupersonerna att dokumentationen även är en rättsäkerhet för brukarna i sig, eftersom det tvingar omvårdnadspersonalen att bekräfta var insats de ger brukarna, alternativt dokumentera när en insats av olika anledningar ej blivit av och varför. Genom detta får brukarna det som de beviljade insatserna ger dem rätt till.

Flera intervjupersoner påpekar även hur dokumentationen möjliggör att följa hälsoutvecklingen hos brukarna, vilket kan vara bra i att urskilja mönster som indikerar ett framtida behov på ytterligare insatser. Ett fåtal intervjupersoner tyckte dock det existerade en problematisering gällande dokumentationens noggrannhet, dels gällande vad som är av vikt att dokumentera, men även hur det kan vara integritetskränkande. Med detta syftades det på att de delar av brukarnas liv där de möter omvårdnadspersonal ständig kan dokumentation vara inkräktande på privatliv, inte minst gällande den fria viljan. Ett tillfälligt nekande till att motta insats måste exempelvis dokumenteras och vid upprepning förklaras vilket gör att man ifrågasätter anledningen till brukarens självbestämanderätt. Även om det är förståeligt att det är nödvändigt att dokumentera detta då det kan uppvisa negativa, alternativt destruktiva, mönster hos brukarna som kan behövas åtgärdas måste man ställa sig frågandes om människor i sin vardag uppskattar detta ifrågasättande av deras viljor. Hade vi själva uppskattat att ständigt få vårt svar ifrågasatta som om de vore tecken på problem?

Utöver detta tyckte dock intervjupersonerna att dokumentationen möjliggjorde en underlättning i arbetet och mötet med brukarna då deras hemmarutiner av betydelse ofta skrevs ner. Genom detta slapp ny personal ständigt fråga samma frågor gällande hur brukaren vill ha vissa insatser, vilket kunde vara ett irritationsmoment för dessa.Enhetschefernas betydelseAv våra intervjupersoner framkommer det tydligt att enhetscheferna är en drivande faktor till dokumentationsmomentets genomförande. Att deras uppmaningar har stor betydelse för omvårdnadspersonalen är det ingen tvekan om. Dock riskerar dessa uppmaningar att sätta ytterligare press på personalen, i ett redan stressfyllt arbetsmoment. Frågan som väcks är hur pass drivande bör en enhetschef vara med dokumentationen mot sin personal?

Det är viktigt att poängtera att enhetschefernas vilja till stöd vid behov (som uppfattas god av samtliga intervjupersoner) är inte själva kärnan i denna fråga. Det handlar snarare om hur kontrollerande och pådrivande enhetscheferna kan vara innan detta riskerar lämna en negativ inverkan på personalen under deras ledning. Det upplevs av oss socionomkandidater vara en väldigt diffus linje som

32

existerar, då intervjupersoner påpekar att samtlig personal ska dokumentera och att enhetscheferna därmed gett möjligheten att kontrollera hur ofta var och en ur personalen har dokumenterat, men samtidigt existerar det ingen tydlig gräns gällande hur ofta varje personal ska dokumentera. Inga procent eller nummer alls kunde ges gällande detta. Vi ställer oss frågande till om denna otydlighet är bunden till det faktum att dokumentationen enligt intervjupersonerna saknar, trots att det är ett obligatoriskt arbetsmoment, speciellt utsatt tid för att äga rum under arbetsveckorna.

Tiden och var den hämtas frånJust tiden har varit det starkaste och mest återkommande begrepp genom hela vår studie. I synnerhet bristen och fördelningen av denna. Samtliga intervjupersoner upplever sig ständigt återkommande tvingas pussla tillsammans med övrig personal för att finna möjligheten att sätta sig ner och dokumentera det som ägt rum. Detta innebär i praktiken att personal ibland fått ta över varandras besök hos brukare för att få tiden att gå ihop. Den eftersträvansvärda rutin som omsorgen eftersträvar (gällande att ha samma personal som besöker brukaren, detta för att försöka skapa en trygg och behaglig miljö) riskerar därmed att påverkas negativt.

Vidare påpekar intervjupersonerna att det inte är en ovanlighet att dokumentationen äger rum antingen på övertid eller till och med några dagar efter den aktuella händelsen, något som dessa samtidigt påpekar att de avråds från av deras enhetschefer. Detta troligen för att övertid är något som hade varit kostsamt för verksamheten samt att risken med att dokumentera en tid efter själva händelsen är att det kan ha hänt mer till dess, vilket riskerar rättssäkerheten hos både personal och brukare om information inte skrivits ner i tid.

Utöver detta påpekar ett fåtal av intervjupersonerna en baksida på denna upplevda tidsbrist, nämligen att tiden personalen är i behov utav riskerar att hämtas från tiden hos brukaren. Detta innebär, som intervjupersonerna i fråga uttrycker det, att tid och kvalité försvinner från insatserna då personal försöker vinna lite extra tid till själva dokumentationsmomentet efter sina besök. Detta är något som riskerar påverka relationen mellan brukare och personal på ett negativt sätt gällande upplevelsen av insatsernas utförande, samt att detta behov av tidsvinst riskerar skapa onödiga risker och problem som kan skada både brukare och personal vid olika arbetsmoment.

Stöd och kommunikationOm vi nu återgår till begreppet stöd märkte vi hur intervjupersonerna fann det en nödvändighet att man inom personalen hade en öppen och hjälpsam relation där man erbjöd varandra stöd i frågor rörande dokumentation. Detta stöd handlade dock inte enbart om att hjälpa, utan även att vaka över varandra för att se till att dokumentationen äger rum. Det är en intressant gruppdynamik som visar sig, där personalen utvecklar en intern inre kontrollstruktur till syfte att se till att var del gör sitt för verksamhetens bästa.

Det framkom i intervjuerna att det inte fanns någon gång då personal nekat att hjälpa varandra skulle tid finnas. Med detta i åtanke skulle man kunna fråga sig vad som hade hänt rent gruppdynamiskt om en eller två ur personalen faktiskt nekat att ge andra det stöd de önskar. Kanske är det just denna osäkerhet gällande

33

vad som kan hända vid ett nekande som ytterligare agerar säkerhetsspärr för att sammarbetet ska fortlöpa öppet inom verksamheten och att alla förutsätts stödja varandra om möjligt.

Förutom detta väcker öppenheten och sammarbetsbehovet frågor gällande hur sekretessen både inom och utanför arbetsgrupperna hålls. Vilka metoder använder sig personalgrupperna sig av när de diskuterar olika brukares situationer för att behålla anonymiteten bland dessa för obehöriga bland personalen? Detta har vi i vårt material inget klart svar på mer än att det ständigt samtalas om vad man bör och inte bör säga till varandra inom personalen under luncher och raster.

Kunskap och datorerAndra faktorer som dykt upp under våra intervjuer gällande dokumentationen är tillgången till datorer och kunskapsnivån bland personalen. Då intervjupersonerna i helhet upplever kunskapsnivån god, med möjligheter att utbilda sig vidare skulle behov existera, lämnar tillgången till datorer mycket att önska.

En återkommande bild är nämligen att datorer är väldigt få i antal om man jämför antalet personal som förväntas använda dem regelbundet för att dokumentera. Visserligen, som en del intervjupersonaer påpekar, garanterar inte fler datorer att mer dokumentation kommer göras. Men skulle tillgängligheten gällande datorer öka skulle dokumentationsmomentet i arbetet underlättas till sådan grad att tid skulle vinnas. Detta framgår tydligt då intervjupersoner upplever sig ständigt försöka pussla ihop tiden med övrig personal gällande användandet av datorer, alternativt att ett slags kösystem bildas som i sig är ytterligare ett stressmoment för personalen.

Ansvar och dess delegeringEtt intressant och viktigt område som tas upp av intervjupersoner är dokumentationens möjlighet att markera och delegera ansvar både inom och mellan verksamheter. Det som dokumenteras är det som gäller. Står det exempelvis att omvårdnadspersonal kontaktat en sjuksköterska för att diskutera ett orosmoment hos en brukare förflyttas en större del av ansvaret mellan professionerna. Denna möjlighet av ansvarsöverflyttning väcker en hel del frågor gällande arbetskulturer, språkbruk inom verksamheten samt även bedömningsmöjligheter för den enskilda brukaren. Med arbetskulturer och språkbruk syftar vi till att flera professioner utvecklar interna system och lokala språkbruk inom verksamheten som underlättar överföringen av information mellan inblandade, men som kan vara svåra att förstå eller sätta sig in i för utomstående. Riskerar dessa faktorer påverka säkerheten vid eventuella ansvarsöverföringar eller informationsöverföringar mellan verksamheter på sådant sätt att säkerheten för brukaren riskeras? Skapas möjligheter till misstolkningar, problem kring vem som har ansvar om vad i brukarens liv eller riskerar konflikter mellan professioner uppstå? Detta är intressanta och stora frågor som tyvärr inte kan besvaras i vårt arbete då tillräckligt materialunderlag saknas.

Bakgrund och ålderDet är värt att poängtera att det troligtvis finns faktorer som spelar en större roll gällande upplevelsen av dokumentation som vi inte tog med i denna undersökning, såsom exempelvis betydelsen av individens personliga bakgrund och ålder för dokumentationsupplevelsen. Just dessa faktorer dök upp under själva intervjuerna lite vagt, då intervjupersonerna gick in lite och diskuterade hur den

34

bakgrunden kunde ha betydelse för språkkunnigheten hos individen, eller att hanteringen av datorer samt kunskapen om riktlinjer kan vara generationsbundna. Det är nämligen en möjlighet att det upplevs lättare att dokumentera via datorer om man vuxit upp med dessa, eller skriva journaler ju bredare ordförråd man har gällande det svenska språket då man har fler ord att välja på som beskriver samma sak.

Det är troligt att dessa typer av faktorer även skulle finnas intressant ur både teoretiska perspektiv vi använt oss av. Systemteori för att avgöra ålderns och etnicitetens betydelse i arbetsplatsen struktur och interaktionsritualer. KASAM för att se hur dessa individuella egenskaper påverkar upplevelsen hos personalen. Vi fann det dock vetenskapligt omöjligt att skapa ett tillräckligt stort och säkert underlag för att undersöka sådana ämnen baserat på intervjuer med enbart sex personer. Detta för att det skulle riskera bli en alldeles för ojämn fördelning bland deltagare utöver det faktum att var och en hade representerat en eller två grupper inom verksamheten, baserat på om man fokuserar enbart på etnicitet eller även åldersgeneration.

Detta till trots kan det vara av intresse för framtida forskning inom området gällande upplevelser inom ordinärt boende gällande dokumentation att undersöka just dessa faktorers betydelse i helheten, men att ha i åtanke att det kommer kräva ett större undersökningsunderlag, samt betydligt mer tid.

Diskussion kring vald metodVårt val att utföra intervjuerna i lokaler inom verksamheterna var på grund av att intresset av att intervjuas utanför arbetstiden var obefintlig. Vår förhoppning var att miljön skulle stimulera intervjupersonerna till att utveckla sina svar då de ägde rum i för dem kända lokaler. Angående hur valet av plats påverkade intervjuerna var på både gott och ont. Verksamheterna är utformade för att vara effektiva i användandet av utrymmen, vilket innebär att det inte finns många lediga lokaler samtidigt. Resultatet av detta var att vi vid två intervjutillfällen fick intervjua två av deltagarna samtidigt på grund av att det inte fanns mer än en lokal tillgänglig. Det fanns även vissa situationer då lokalerna vi använde innehöll inslag av vissa störande moment, såsom annan personal eller ljud från omkringliggande lokaler. Sammantaget riskerade detta dock inte skada intervjuerna till sådan grad att de skulle bli obrukbara.

Gällande par-intervjuerna vi fick genomföra gav dessa en annan dynamik än enskilda intervjuer. Intervjupersonerna hade möjligheten att bygga vidare på varandras svar, bekräfta eller debattera områdena som hamnade i fokus och stimulera till vidare diskussion kring ämnet. Dock finns det alltid en risk med intervjuer med mer än en deltagare. Denna risk är om en av intervjupersonerna tenderar bli mer dominant än den andra i samtalet. Därmed kan informationen eller tankarna hos den intervjuperson som är mindre dominant i samtalet riskerar att förbises.

Med allt detta i åtanke skulle vi kanske ha försökt göra intervjuerna mer uniforma, istället för att som det nu blev ha en blandning av enskilda intervjuer och par-intervjuer. Vi anser dock att informationen vi fick ut av samtliga intervjuer inte riskerar vara påverkad i alltför stor grad av denna blandning av intervjutillfällens utförande. Därmed anser vi inte att validiteten i arbetet utsatts för någon risk.

35

Slutligen vill vi poängtera att verksamhetens utformning förändras liksom mycket annat i samhället över tid. Det gör även individers egna förutsättningar och upplevelser av något, ibland så frekvent som från dag till dag. För oss innebär detta att vi enbart kan få ta del av den aktuella bilden intervjupersonerna har av dokumentationskraven. Vi vet därmed inte om svaren skulle varit annorlunda om vi intervjuat vid andra tillfällen under året, eller kommande år för den delen. Eventuell omorganisering och omstrukturalisering inom hemvården kan radikalt förändra upplevelsen från personalens sida, för att inte tala om de svenska lagarnas inverkan. Vårt arbetes resultat är dock en bra grund för framtida forskningar i ämnet, vilket skulle kunna ge en övergripande bild för förändringar genom tiden.

Avslutande ordDet har varit väldigt lärorikt och framförallt intressant för oss att få tillfälle till att fördjupa våra kunskaper kring omvårdnadspersonalens upplevelser. Vår förhoppning är att fler omfattande studier i detta ämne genomförs för att kartlägga omvårdnadspersonalens upplevelser ytterligare. Genom att försöka belysa innebörden samt upplevelsen av dokumentation är vår förhoppning även att våra resultat ska fungera som ett avstamp till att arbeta fram nya rutiner i syfte att förbättra de som redan existerar.

Avslutningsvis, en välfungerande dokumentation fungerar som vägvisare samt trygghet för omvårdnadspersonal såväl som brukare. Dokumentationen kan i flertalet fall agera som skyddsnät vilket har visat sig vara en enorm trygghet framförallt för omvårdnadspersonalen.

REFERENSLISTA

Antonovsky A, (2005) Hälsans mysterium. 2 utg. Stockholm, Natur och kultur.

Bryman A, (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. 2 utg. Malmö, Liber.

Carlsson T & Nilsson A, (2009a) Dokumentera mera! Social dokumentation inom omsorgen om äldre och funktionshindrade. 3 utg. Stockholm, Gothia.

Carlsson T & Nilsson A, (2009b) Social dokumentation: Ett steg till. 2 utg. Stockholm, Gothia.

36

Kalman H & Lövgren V red, (2012) Etiska dilemman – Forskningsdeltagande, samtycke och utsatthet. Malmö, Gleerups.

Lagen om etikprövning av forskning som avser människor, 2003:460.

Länsstyrelsen, (2009) Socialtjänsten och de äldre: Länsstyrelsens redovisning för iakttagelser som gjorts i tillsynen inom äldreomsorgen under 2008. Malmö, Elanders

Länsstyrelsen, (2010) Social dokumentation. En vägledning för personal inom äldreomsorgen. Jönköping, Regionförbundet Jönköpings län.

Mellström M, (2006) Dokumentation och rättssäkerhet inom äldreomsorgen. Danmark, Studentlitteratur.

Nilsson B, (2002) Vad betyder Känsla av sammanhang i våra liv? - Aspekter på stabilitet, kön, hälsa och psykosociala faktorer. Umeå, Solfjäder offset AB.

Norman E & Hedberg R-M, (2010) Dokumentera eller ge vård och omsorg. Utvärdering av projektet ”Social dokumentation på Kungsholmen”. Stockholm, Rapporter/Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum 2010:9

Sjöberg A & Westlund P, (2008) Planera för mirakel - Arbeta salutogent, stärk KASAM. Stockholm, Fortbildning AB

Socialstyrelsen, (2010). Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. Edita Västra Aros.

Socialstyrelsen, (2006). Föreskrifter och allmänna råd om dokumentation under handläggning och genomförande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS. SOSFS 2006:5 (S).  

Socialstyrelsen, (2013) Äldreguiden. > http://aldreguiden.socialstyrelsen.se < (2013-04-14).

Socialtjänstlagen, 2001: 453.

Öquist O, (2003). Systemteori i praktiken. Systemteorins tillämpning inom utbildning. Vård. Socialt arbete. Stockholm, Gothia Förlag.

Öquist O, (2008). Stockholm, Systemteori i praktiken, konsten att lösa problem och nå resultat. Gothia Förlag.

Öquist O, (2010). Stockholm, Framgångsrikt ledarskap med systemteori. Gothia Förlag.

37

BILAGA 1 INTERVJUFRÅGORDessa frågor är semi-strukturerade och utgör en bas för hur samtalen kommer att påbörjas. Beroende på de svar som ges från intervjupersonerna kommer även följdfrågor användas för att undersöka de svar som ges, samt deras innebörd. För att undersöka hur dessa frågor skulle mottas och tolkas av intervjupersonerna utförde vi även två stycken pilotintervjuer.

1. Hur ser stödet och handledningen från er enhetschef ut gällande hur ni ska dokumentera?

2. Kan du beskriva hur tidsfördelningen gällande dokumentation ser ut inom verksamheten?

3. Hur upplever du att utbildningskravet gällande dokumentation är inom verksamheten?

4. Kan du ge några exempel på hur dokumentation är av värde i er verksamhet?

38

5. Existerar det fördelar respektive nackdelar gällande dokumentationskravet som du upplever under ditt arbete?

BILAGA 2 INTERVJUBREVHej!Vi är två studenter från Malmö högskola vid namn Mikael Färlin och Mikaela Bryhagen.

Vi studerar på socionomprogrammet med inriktning funktionshinder och åldrande, termin 6 och ska nu påbörja vårt examensarbete. Vårt val av ämne är att utgå från omvårdnadspersonalens perspektiv och upplevelser gällande synen på dokumentation. Vi är intresserade av hur personalen inom äldreomsorgen uppfattar dokumentationskravet. Hur de ser på denna typ av arbetsuppgift samt även få inblick i vilka faktorer som kan tänkas påverka denna uppfattning.

För att uppnå kunskap i detta område är vi i behov av intervjupersoner och ber därmed er som är intresserade att kontakta oss för att boka en tid till en intervju. Vi kommer att spela in intervjun. Det inspelade materialet kommer att raderas då vi är klara med examensarbetet och anonymitet kommer att ges alla deltagare. Det är frivilligt att vara med och det går när som helst att välja att inte delta i studien

39

mer. Samtliga deltagare kommer att få möjligheten att ta del av arbetet innan det lämnas in.

Intervjun sker individuellt och beräknas ta ca en halvtimme. Med ert medverkande hoppas vi kunna kartlägga personalen inom äldreomsorgens upplevelser om dokumentationskravet så pass tydligt att eventuella brister kan åtgärdas och positiva sidor lyftas fram.

Om ni har personal av intresse för att delta i denna undersökning, vänligen kontakta antingen Mikael Färlin eller Mikaela Bryhagen på följande telefonnummer eller mail.

Insamlingen av vårt material pågår mellan den 11/4-25/4 2013

Vi tackar på förhand för visat intresse.

Mikael FärlinTel: xxxxxxxMail: xxxxxxxxx

Mikaela BryhagenTel: xxxxxxxMail: xxxxxxxx

BILAGA 3 SAMTYCKEFormulär

Samtyckesbilaga(lämnas tillsammans med bilaga 1 till deltagare i projektet för underskrift) Bilaga 2

Projektets titel: Kandidatuppsats. Datum: 2013-04-18

Studieansvarig/a: Mikaela Bryhagen & Mikael Färlin

Din E-post som student vid Malmö

Studerar vid Malmö högskola, fakulteten Hälsa och samhälle, 206 06 Malmö, Tfn 040-6657000

Utbildning: Socionomprogrammet.Funktionshinder och åldrande.

40

högskola:ej din privata e-postxxxxxxxxxxxxx

Nivå: Kandidatnivå.

Jag har muntligen informerats om studien och tagit del av bifogad skriftlig

information. Jag är medveten om att mitt deltagande är frivilligt och att jag

när som helst och utan närmare förklaring kan avbryta mitt deltagande.

Jag lämnar härmed mitt samtycke till att delta i ovanstående undersökning:

Datum: ……………………………………………………………………………..

Deltagarens underskrift: …………………………………………………………

BILAGA 4 ARBETSFÖRDELNING

Genom hela arbetsprocessen har vi samarbetat nära varandra i nästintill samtliga delar. Vi har ständigt samtalat med varandra kring hur vi ska strukturera delarna vi skriver för att försöka uppnå ett gemensamt språkbruk vilket bör underlätta flödet i våra texter samt att vi ständigt tagit vara på varandras tankar och åsikter kring sättet vi formulerar oss. Vi har, vid tillåtelse, ändrat i varandra texter, kontrollerat varandras stavning och haft ett väldigt fritt utrymme att påverka hela arbetets utformning, även de delar som skrivits enskilt.

Gemensamt har vi skrivit och utformat intervjufrågorna, ordnat med nödvändiga blanketter samt den tidigare forskningen. Vi har även tillsammans tagit kontakt med enhetscheferna under vårt sökande efter potentiella intervjupersoner. Resultatdelen är gemensamt skriven även om underrubrikerna i sig var uppdelade mellan oss på ungefär hälften vardera.

Om vi nu fokuserar på de delar som skrevs enskilt kommer det tydligt vara uppdelat nedanför.

41

Mikael Färlin skrev samtliga delar kring KASAM, de etiska aspekterna kring vår forskning, den teoretiska referensramen, diskussionen, metod och metoddiskussionen samt abstract.

Mikaela Bryhagen skrev inledning, problemformulering, avgränsningar, syfte, förförståelse, samtliga delar kring systemteorin, vår slutsats samt avslutande ord. Mikaela har även varit ansvarig för formalian och struktureringen bakom arbetet.

42