JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

HUR TOKIG FÅR MAN VARA?

– Kronofogdens hantering av

oberättigade anspråk, särskilt

vid bristande talerätt

Sofie Nilsson

Examensarbete i civilrätt: fordringsrätt Examinator: Ronney Hagelberg

Stockholm, Vårterminen 2017

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

KAPITEL ETT ......................................................................................... 6

1. OBERÄTTIGADE ANSPRÅK ........................................................ 6

1.1. Inledning ............................................................................................................. 6

1.2. Terminologi......................................................................................................... 7

1.3. Syfte och Frågeställning ..................................................................................... 7

1.4. Avgränsning ........................................................................................................ 8

1.5 Material och metod .................................................................................................. 8

1.5.1 Rättsdogmatisk metod ................................................................................... 8

1.5.2 Material ......................................................................................................... 9

1.5.3 Empirisk metod ........................................................................................... 10

1.6. Teoretisk bakgrund ........................................................................................... 11

1.7. Vad är summarisk process och hur hanteras oberättigade anspråk ................... 12

1.8 Varför är ämnet viktigt att undersöka .................................................................... 14

1.8.1 Centralt för att exekutionsväsendet ska fungera ......................................... 14

1.8.2 Viktigt för allmänhetens förtroende m.m.................................................... 15

1.8.3 Varför talerätt? ............................................................................................ 16

KAPITEL TVÅ ....................................................................................... 17

2. GÄLLANDE RÄTT ......................................................................... 17

2.1. Rätten att få sin sak prövad ............................................................................... 18

2.2. Ogrundade eller obefogade anspråk enligt 23 § BfL ........................................ 21

2.2.1. Rekvisitet ”kan antas” ............................................................................ 21

2.2.2. Rekvisitet ”ogrundat”............................................................................. 22

2.2.3. Rekvisitet ”obefogat” ............................................................................. 24

2.2.4. Rekvisitet ”uppenbart ogrundad” ........................................................... 25

2.3. Mål som ska avvisas enligt 21 § BfL ................................................................ 27

2.3.1. Vilka åtgärder omfattas inte av denna lag? ............................................ 27

2.3.2. Rekvisitet ”annat hinder mot att ansökan tas upp” ................................ 31

2.4. Kan paragraferna överlappa varandra? ............................................................. 34

2.5. Bristfällig ansökan enligt 20 § BfL ................................................................... 36

2.6 Talerätt ................................................................................................................... 36

2.6.1 Talerätt som en del av saken ....................................................................... 38

2

2.6.2 Påståendedoktrinen ..................................................................................... 38

2.6.3 Talerätt som ett processhinder – när räcker inte påståendedoktrinen? ....... 39

2.6.4 Två olika skolor när det gäller den talerättsprövningen.............................. 42

2.6.5 Gränsdragningsproblemet ........................................................................... 44

2.7 Sammanfattning ..................................................................................................... 44

KAPITEL TRE ....................................................................................... 46

3. FALLSTUDIER ............................................................................... 46

3.1. Allmänt om fallen ............................................................................................. 46

3.2. Kronofogdens behandling av bristande Talerätt i summarisk process ............. 48

3.3 Kronofogdens hantering av oberättigade anspråk grund av bristande talerätt ....... 49

3.3.1 Inget fordringsförhållande: Det felaktiga bankgironumret ......................... 49

3.3.2 Fel svarande: Den alltför ansvarstagande sonen ......................................... 52

3.3.3 Oklar svarande: Den okände arrendatorn ................................................... 54

3.3.4 Nödvändig processgemenskap: Änkan som ville behålla svärmors hyllor 55

3.3.5 Fel sökande: April, april – jag kan lura dig att du har en skuld .................. 57

3.3.6 Fel svarande: Har dödsbodelägare personligt betalningsansvar för

dödsboets skulder? ............................................................................................... 58

3.3.7 Fel svarande: Har kassören personligt betalningsansvar för idrottsklubbens

skulder? ................................................................................................................ 60

3.3.8 Fel svarande: Gäldenärsbytet ...................................................................... 62

3.4 Sammanfattning ..................................................................................................... 63

KAPITEL FYRA .................................................................................... 64

4. SAMMANFATTANDE ANALYS .................................................... 64

Källförteckning ............................................................................................................ 67

3

Förord

Jag började arbeta som handläggare på Kronofogden för sju år sen och blev genast

intresserad av alla spännande juridiska frågor. Kanske lite väl intresserad, för till slut

frågade uppgivna kollegor om jag inte skulle bli jurist istället? Idén till den här

uppsatsen kommer såklart från mitt arbete. Stort tack till alla tålmodiga kollegor som

låtit mig diskutera knäckfrågor med dem, till min chef Ann-Sofie som gav mig

tjänstledigt dessa tre år, till Göran för utmärkt handledning, till mina föräldrar som

låtit mig bo hos dem i Stockholm i veckorna, till studiekamrater som stöttat i med –

och motgångar och såklart till Johan, mitt allt. Tack.

Gävle

2017-05-22

4

Abstract

The purpose of this Master’s thesis is to examine how the Enforcement Authority

applies the rules concerning unjustified claims in accordance with article 21 and 23

of the Order to Pay and Judicial Assistance Act. If a case, even at a cursory

examination, appears to be unfounded, the Authority should treat the case as if

though the defendant has made an objection to it. If there is some other hindrance to

processing the claim, the Enforcement Authority should dismiss the case. These two

regulations sometimes overlap each other. In order to clarify the scope of these

regulations, 43 decisions to dismiss or to treat a case as if though the defendant has

objected to it has been examined. Out of these cases, an in-depth case study was

conducted of eight cases concerning locus standi. The Enforcement Authority’s

practice was irregular and the Authority’s view sometimes differed from the views of

the district courts. The reason for this irregularity might be that prominent legal

scientist have had different views on when a court should dismiss a case because the

plaintiff lacks standing.

The conclusion was drawn that Swedish law has developed towards regarding locus

standi as a substantive issue rather than a procedural impediment. The Enforcement

Authority practice ought to follow this development.

5

FÖRKORTNINGAR

ABL Aktiebolagslag (2005:551)

BfL Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

BRL Bostadsrättslag (1991:614)

HD Högsta Domstolen

EMKR Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Regeringsformen (1974:152)

SAOB Svenska Akademiens Ordbok

6

KAPITEL ETT 1. OBERÄTTIGADE ANSPRÅK

1.1. INLEDNING

Varför finns rättsväsendet? Ett skäl är att medborgarna ska kunna lösa tvister på ett

civiliserat sätt, där den som har rätten på sin sida vinner istället för den starkaste.1 Men

vad har rättigheter och skyldigheter för betydelse om de inte kan fastställas i en domstol

eller verkställas?2 Att få sin sak prövad är därför en mänsklig rättighet.3

Var går gränsen för denna rättighet? Vissa ansökningar om betalnings-

föreläggande eller stämningsansökningar skickas in enbart i syfte att trakassera någon

annan eller innehåller ”rena tokerierna”.4 Då förtjänar de inte rättsskydd. Kronofogden

kan behandla oberättigade anspråk med två olika metoder. Enligt 23 § lag (1990:746)

om betalningsföreläggande och handräckning (BfL) ska Kronofogden behandla

ansökningar som kan antas vara ogrundade eller obefogade som om svaranden bestritt

dem. Detta innebär att myndigheten måste göra en begränsad materiell prövning för att

säkerställa att yrkandet är lagligt grundat och befogat.

Dessutom åläggs myndigheten i 21 § BfL att avvisa ansökningar som inte

omfattas av BfL, eller där det finns något annat hinder mot att ansökningen tas upp.

”Annat hinder” är tämligen oklart begrepp, och tillämpningsområdet riskerar att

överlappa kategorin ogrundat/obefogat. Valet mellan 21 och 23 §§ BfL innebär stora

skillnader för svaranden. Det behöver därför klargöras när en ansökan ska behandlas

som bestridd för att den kan antas vara obefogad eller ogrundad enligt 23 § BfL och när

den ska avvisas för att det finns något annat hinder enligt 21 § BfL.

Myndigheten över en miljon mål om betalningsföreläggande och handräckning

varje år.5 Processen är snabb och prövningen endast summarisk. Då alla dessa mål

1 Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättegång. H. 1, 8u., Norstedts juridik, Stockholm, 2002, s. 17.

Så även Wahlgren, Peter, Lagstiftning: rationalitet, teknik, möjligheter, 2u., Jure, Stockholm, 2014, s.

42-44. 2 Lindblom, Per Henrik, Processhinder – om skillnaden mellan formell och materiell rätt i

civilprocessen, särskilt vid bristande talerätt, diss. Kungl. Boktryckeriet P.A. Norstedt & Söner,

Stockholm, 1974, s. 192. 3 Olivecrona, Karl, Rätt och dom, Norstedt, Stockholm, 1960, s. 20 samt art 6 EKMR. 4 Mellqvist, Mikael & Wirdemark, Kristina, Processrätt: grunderna för domstolsprocessen, Iustus,

Uppsala, 2010, s. 75. SOU 1982:26, s. 295-302. 5 Kronofogden, Antal ansökningar om betalningsföreläggande 2014- 2016. Besökt 2017-03-31.

(https://www.kronofogden.se/download/18.28b9f2671590d52c89b8c93/1486455864014/Kommunstati

stik+2014-2016+BF.pdf)

7

måste vara berättigade finns det ett behov av klargörande av när en ansökan ska

behandlas som om svaranden bestritt den och när den ska avvisas.

1.2. TERMINOLOGI

Regleringen i 21 respektive 23 §§ BfL innebär i praktiken att myndigheten måste se till

att alla ansökningar som tas upp uppfyller kraven på (1) att omfattas av BfL, (2) att det

saknas annat hinder mot att ta upp ansökan, och att den varken kan antas vara (3)

ogrundad eller (4) obefogad. Jag väljer att kalla ett anspråk som uppfyller dessa fyra

krav för ett berättigat anspråk, och om något av kraven inte är uppfyllt kommer jag att

kalla det för ett oberättigat anspråk.6

Summarisk process kallas processen vari betalningsförelägganden och

handräckningar fastställs. I enlighet med Kronofogdens riktlinjer hänvisar jag till

myndigheten som ”Kronofogden” och inte som ”Kronofogdemyndigheten”, då den

senare beteckningen är reserverad för myndighetens beslut.7

1.3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING

Syftet med uppsatsen är att skapa klarhet i valet mellan 21 och 23 §§ BfL vid

hanteringen av oberättigade anspråk. Särskild fokus kommer att läggas på bristande

talerätt. För att uppnå detta syfte undersöks gällande rätt på området, och därtill

genomförs en empirisk studie av Kronofogdens beslut i ett antal fall då ansökan

bedömts oberättigad på grund av bristande talerätt.

Frågeställning

Hur bör Kronofogdens summariska process tillämpa 21 och 23 §§ BfL vid hanteringen

av oberättigade anspråk?

Delproblem:

- Vilka krav ställer rätten till en rättvis rättegång såsom den uttrycks i Europa-

konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

(”EKMR”) på Kronofogdens hantering av oberättigade anspråk?

6 I doktrin talas ibland istället om obefogade anspråk, men det skulle bli otydligt om denna terminologi

användes i min uppsats då det lätt förväxlas med krav (4). 7 Kronofogden, Riktlinje för språket inom Kronofogdemyndigheten”, Beslut 840 835-17/121 den 2017-

01-11, s. 5.

8

- Hur ska ”annat hinder” i 21§ BfL tolkas?

- Vad innebär ”ogrundat” respektive ”obefogat” i 23 § BfL:s mening?

- Kan 21§ och 23§ BfL överlappa varandra, och vilket stadgande bör då väljas?

- Hur har Kronofogden hanterat bristande talerätt i den summariska processen?

- Är Kronofogdens praxis konsekvent?

1.4. AVGRÄNSNING

Uppsatsen avgränsas till att endast behandla frågor om oberättigade anspråk avseende

betalningsförelägganden och vanliga handräckningar. Därmed utesluts särskilda

handräckningar eftersom dessa handläggs på ett speciellt sätt och under andra förut-

sättningar. Frågan om ogrundade inkassokostnader lämnas även utanför

framställningen, då det redan av lagtextens ordalydelse framgår att dessa ska behandlas

enligt 23 § BfL och rättsläget därmed får betecknas som klart. Av samma skäl utesluts

beslut ur forskningsmaterialet där Kronofogden fattat beslut i enlighet med de exempel

som uttryckligen anges i propositionen.8

Talerätt utgör ett tämligen omfattande och komplicerat rättsområde. I sin

avhandling om bristande talerätt skrev Per Henrik Lindblom att talerätt är ett

ämne ”som inte kan ges en uttömmande behandling inom ramen för en

doktorsavhandling”.9 Av detta följer naturligtvis att anspråket att utreda talerätten

måste vara begränsat i ett examensarbete.

1.5 MATERIAL OCH METOD

1.5.1 Rättsdogmatisk metod

Frågeställningen avseende gällande rätt kommer att besvaras med hjälp av den

rättsdogmatiska metoden. Utgångspunkten för denna metod är principerna för

användandet av de, av rättsdogmatiken, accepterade rättskällorna. Dessa rättskällor är

lagstiftning, praxis från prejudikatinstanser, förarbeten och doktrin, där de två förra har

formell auktoritet, och de två senare främst kan övertyga genom kraften i de argument

8 Lis pendens, res judicata, fastställelsetalan, skadestånd och fordringar som vid tidpunkten för ansökan

inte ännu förfallit till betalning. 9 Lindblom, s. 170.

9

som framförs. Det bör dock framhållas att det förekommer debatt om vilken vikt olika

rättskällor har.10

För att tolka dessa rättskällor används olika hjälpregler, såsom motsatsslut,

ändamålstolkning och tolkning enligt ordalydelsen, och principer såsom

legalitetsprincipen. Rättsdogmatiken låter sig inte påverkas av andra källor än de

accepterade, vilket i sin tur leder till ökad förutsebarhet och rättssäkerhet. Den tränade

juristen ska kunna förstå hur domstolar och andra jurister kommer att resonera.

Rättsdogmatiken är utvecklad för att besvara frågan om vad normen är, snarare än vad

den bör vara.11 Även om det finns skäl att vara kritisk till att rättsdogmatikens snäva

syn på rätten är den mest relevanta metoden för att avgöra vad som är gällande rätt.12

1.5.2 Material

En utmaning med ämnesområdet är att det finns få rättskällor. Det finns i princip inte

någon praxis på området eftersom det i propositionen tydliggörs att beslut att behandla

mål som bestridda enligt 23 § BfL inte ska överprövas av tingsrätt. Tingsrätten får inte

återförvisa målet om den inte delar uppfattningen att yrkandet kan antas vara ogrundat

eller obefogat.13 Högsta Domstolen fann i NJA 2000 s. 245 att tingsrätt inte heller ska

överpröva Kronofogdens beslut att ta upp ansökan, d.v.s. att myndigheten valt att avstå

från att avvisa ansökan enligt 21 § BfL. Däremot är det möjligt för tingsrätten att besluta

att Kronofogdens avvisningsbeslut varit felaktigt, och återförvisa ärendet till

myndigheten. Då Kronofogden ska rätta sig efter tingsrätternas beslut, och svaranden

normalt sett inte är part i processen, överklagas inte dessa avgöranden, vilket motverkar

att det skapas prejudikat även i denna fråga. Detta innebär att Kronofogdens hantering

av oberättigade anspråk blir osynlig vid de prejudicerande instanserna. Materialet som

studeras är därför enligt min kännedom sällan tidigare studerat vilket gör att uppsatsen

kommer att kunna bidra med ny kunskap på området.

När det gäller doktrin har den summariska processen fått relativt liten upp-

märksamhet. Yrkesverksamma jurister inom området vänder sig ofta till Norstedts

10 Kleineman, Jan, ur Kleineman, Jan, Korling, Fredrik och Zamboni, Mauro, Jurididisk metodlära, 1:3

u., Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 28. 11 Kleineman m.fl., s. 24. 12 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation,

3u., Norstedts juridik, Stockholm, 2015, s. 34-35. 13 Prop 1989/90:85, s. 57 f. och 115-116.

10

lagkommentar ur det gula biblioteket Betalningsföreläggande och handräckning av

Bertil Häggman, John Boström och Jan Linders, och kapitlet om Summarisk process i

Lars Heumans Specialprocess.14 Bristen på doktrin och avgöranden från

prejudikatsinstanser innebär att den som vill fastställa gällande rätt avseende den

summariska processen till stor del måste förlita sig på förarbeten och lagtext.

1.5.3 Empirisk metod

Uppsatsen innehåller en empirisk studie fallstudie jag några av Kronofogdens beslut på

området analyserats. För de mest givna tolkningarna har myndigheten tydliga

instruktioner och beslutsmallar. Enligt min uppfattning är fallen i gråzonen mest

intressanta. För att få fram dessa mål har jag begärt att få ”beslut utifrån 23 eller 21§§

där det inte finns någon mall”. Dessa beslut kan inte anses ha någon prejudicerande

verkan men är centrala för att studera myndighetens hantering av dessa mål. Mål från

Kronofogden känns igen genom att de har målnummer med format XX-XXXX-[år].

Akterna är alltid offentliga och går att få ut genom att kontakta myndigheten.

Vid empiriska studier måste man förhålla sig till begreppen validitet och reliabilitet.

Validitet betyder att man har valt rätt variabler för att svara på uppsatsens frågeställning

och besvarar frågan mäter jag det jag vill mäta? All empirisk forskning innebär att en

vetenskaplig fråga måste översättas till variabler som kan mätas i verkligheten.15 I den

empiriska delen ska jag besvara frågan: ”Hur har Kronofogden hanterat bristande

talerätt?”. För att mäta detta har jag analyserat Kronofogdens beslut där myndigheten

har bedömt att det föreligger bristande talerätt. Här aktualiseras en rad

urvalsfrågeställningar eller systematiska felkällor.

Ett problem med att bara undersöka beslut där bristande talerätt ansetts föreligga

att det inte blir några utslag i min undersökning i de fall talerätt (felaktigt?) ansetts

föreligga. Den jurist som bedömt målet kan även ha resonerat som att det visserligen

föreligger bristande talerätt men att det är svarandens ansvar att bestrida. Från vissa

jurister har jag inte fått några beslut alls. Detta kan betyda att de inte velat delta i

forskningen eller kan bero på att vissa jurister specialiserat sig på oberättigade anspråk

och att andra då inte gör dessa bedömningar. Ett ytterligare möjligt skäl är att dessa

jurister inte fattat några beslut enligt 21 och 23 §§ BfL och därmed har en restriktiv syn

14 Se not 20 och 22. 15 Esaiasson, Peter, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängerud, Metodpraktikan: konsten

att studera samhälle, individ och marknad, 2u., Norstedts juridik, Stockholm, 2003, s. 61.

11

på Kronofogdens skyldighet att ingripa. Detta skulle ha varit intressant att undersöka

vidare. Uteblivna svar är ett vanligt problem inom empiriska studier och det är svårt att

motverka denna felkälla förutom att jag har skickat påminnelser om undersökningen.

Det viktiga är att resonera om vad de uteblivna svaren kan betyda.

Därutöver torde ordet ”hantering” även kunna innefatta muntlig kommunikation

som förs med käranden. Det är inte ovanligt att handläggare ringer till sökanden i mål

om betalningsföreläggande och upplyser om att ansökan har fel sökande eller svarande,

och att sökanden då genast justerar sitt yrkande. Dessa fall kommer inte heller ge något

utslag i min undersökning trots att det är möjligt att detta är den vanligaste hanteringen

av oberättigade anspråk. Min uppfattning är dock att många handläggare vid sådan

muntlig kommunikation lutar sig på beslut som jurister tidigare fattat i enlighet med 21

och 23 §§ BfL. När handläggarna vet att liknande mål tidigare avvisats eller behandlats

som bestridda ses det som god service att kontakta sökanden och fråga om han/hon vill

justera sitt yrkande redan i målets inledningsskede. Det gör att denna felkälla inte blir

lika stor då det torde finnas samstämmighet mellan den muntliga och den skriftliga

handläggningen.

Reliabilitet handlar om hur pålitlig undersökningen är, dvs frånvaro av

slumpmässiga eller osystematiska fel.16 Det risker jag här kan identifiera är att jag

skulle ha tagit emot beslut men missat att ta med dem i undersökningen, eller att någon

jurist skickat mig beslut men till fel mailadress. Risken för låg reliabilitet i denna

undersökning bedömer jag som liten.

Fördelen med att använda sig av en empirisk metod är att jag får möjlighet att

undersöka faktiskt tillämpning förutom gällande rätt. Dessutom ger den empiriska

studien en samhällelig relevans till mitt arbete då det är viktigt att myndigheter tillämpar

det regelverk de är satta att verkställa.

1.6. TEORETISK BAKGRUND

Enligt John Locke är ett samhälle där makthavaren kan befalla vad han vill lika otryggt

som att leva i ett naturtillstånd. Makten måste begränsas av, och utövas med, regler.

Regelstyre är därför ett av rättsstatens främsta kännetecken. Det skapar förutsebarhet,

16 Esaiasson m.fl., s. 67.

12

vilket i sin tur leder att medborgarna kan anpassa sig till reglerna. Detta skapar trygghet

och effektiva konfliktlösningsmetoder, vilket i sin tur leder till välstånd.17

En av grundtankarna bakom demokrati är dessutom att medborgarna, genom

sina valda representanter, ska stifta lagar som myndigheterna verkställer. Om

myndigheterna inte skulle anse sig styrda av lagarna skulle demokratin förlora sin

betydelse. Dessa idéer avspeglas i 1 kap. 1 § 3 st regeringsformen (1974:152)18 (RF)

som stadgar att all offentlig makt ska utövas under lagarna. I relation till ämnet för

denna uppsats innebär ovanstående resonemang att det är viktigt att undersöka om

Kronofogden följer gällande rätt vid hanteringen av oberättigade anspråk, och om

denna hantering är tillräckligt enhetlig bland de jurister som bedömer anspråken att

tillämpningen är förutsebar för medborgarna. Jag har i min uppsats på grund av detta

utgått ifrån att Kronofogden bör följa gällande rätt.

Tanken att domstolar och myndigheter inte alltid tillämpar gällande rätt utan

påfallande ofta använder sitt eget omdöme fördes fram av de amerikanska realisterna.

De ifrågasatte att det går att sätta likhetstecken mellan gällande rätt och hur domstolar

faktiskt dömer. De benämnde rätten enligt rättskällorna för ”law in books” och den lag

som faktiskt tillämpas för ”law in action”.19 På svenska kan man översätta ”law in

action” som faktiskt tillämpad rätt. Denna uppsats kommer att undersöka om den

faktiskt tillämpade rätten hos Kronofogden även motsvarar gällande rätt eller om det,

som de amerikanska realisterna menade, finns en skillnad däremellan.

1.7. VAD ÄR SUMMARISK PROCESS OCH HUR HANTERAS

OBERÄTTIGADE ANSPRÅK

Att ansöka om ett betalningsföreläggande är det snabbaste sättet att få en otvistig

fordran fastställd i en exekutionstitel så att den kan utmätas. Processen bygger på att

svaranden blir delgiven ett föreläggande att inkomma med sin inställning till saken

enligt 25 § BfL, och vid uteblivet bestridande inom tidsfristen meddelas exekutionstitel

(”utslag”) i enlighet med 42 § 1 st 1 men BfL. Utslaget vinner laga kraft efter en månad

enligt 64 § BfL. Processen är helt skriftlig och handläggningen till stor del

17 Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande: en tematisk introduktion i allmän rättslära, 2u.,

Studentlitteratur, Lund, 2010, s. 63–65. 18 Omtryck SFS 1994:1483. 19 Wacks, Raymond, Understanding jurisprudence: an introduction to legal theory, 4u., Oxford Univ.

Press, Oxford, 2015, s. 167-171.

13

automatiserad. Först tillhörde betalningsförelägganden allmän domstol, men den 1

januari 1992 flyttades den summariska processen till Kronofogden. Vid samma

tidpunkt ersattes den tidigare lagen (1946:808) om lagsökning och

betalningsföreläggande med nuvarande BfL. Ett skäl till att Kronofogden fick ta över

den summariska processen är att målen då inte behöver registreras in på nytt när

verkställighetsåtgärder ska inledas.20 Ändamålet med lagen var att man ville förbättra

för borgenärerna att snabbt, enkelt och billigt kunna driva in sina fordringar.21

Processen är visserligen formell, men på grund av regleringen i 21 och 23§§

BfL måste ändå viss översiktlig materiell prövning göras till skydd för svaranden.22 En

av uppsatsens frågeställningar är vilken bestämmelse som bör väljas om 21 och 23 §§

är överlappande. Konsekvenserna av valet blir främst annorlunda för svaranden. Om

Kronofogden väljer att behandla målet som bestritt i enlighet med 23 § BfL skriver

myndigheten ett beslut med skälen för Kronofogdens invändningar. Myndigheten

underrättar sökanden om beslutet redan innan svaranden föreläggs att yttra sig.23

Sökanden har då i enlighet med 34 § BfL fyra veckor på sig att begära att målet

överlämnas till tingsrätt. Om sökande inte begär att målet överlämnas avskrivs målet i

enlighet med 37 § BfL, vilket inte kan överklagas enligt 56 § 2 st BfL.

I det fall sökanden begär att målet överlämnas till tingsrätt måste dock

svaranden själv driva invändningen vidare i domstolen. Svaranden är fram till denna

tidpunkt troligtvis inte medveten om kravet och inte heller om Kronofogdens

bestridande.24 Det finns stor risk att svaranden uteblir från förhandlingen, vilket kan

leda till tredskodom, eller att svaranden frånfaller bestridandet. Det är här nödvändigt

att ha i åtanke att det rör sig om dispositiva mål där domstolen bara kan döma utifrån

parternas yrkande. Om svaranden återkallar bestridandet kan inte domstolen ta det i

beaktning. Det gör att Kronofogdens beslut att behandla ett mål som bestritt riskerar att

bli en verkningslös åtgärd om målet överlämnas. Det är också problematiskt att

Kronofogden, som i den summariska processen ska vara opartisk likt en domstol, i

20 Häggman, Bertil, Johan Boström och Jan Linders, Betalningsföreläggande och handräckning - En

kommentar, 7 u., Norstedts Juridik, Stockholm, 2010, s. 23. 21 Prop 1989/90:85, s. 24. 22 Heuman, Lars, Specialprocess Utsökning och konkurs, 7:1 u., Norstedts juridik, Stockholm, 2014, s.

72. 23 Heuman, s. 72-73. 24 Ibland väljer Kronofogden att underrätta svaranden om sitt beslut. Det är inget lagkrav, vilket gör att

det beror på den enskilda tjänstemannen om svaranden ska underrättas eller ej.

14

någon mån vid ett beslut enligt 23 § BfL skriver en partsinlaga för den ena parten, men

sedan ska återgå till att vara opartisk. Kronofogden tar inte någon del av den fortsatta

rättegången i tingsrätten. Därför kan slutresultatet, trots Kronofogdens beslut att

behandla ärendet som bestritt, bli att tingsrätten ändå dömer till sökandens fördel. En

annan nackdel för svaranden är att han kan bli skyldig att ersätta motpartens

rättegångskostnader om han förlorar eller återkallar målet.25

Om Kronofogden beslutar att avvisa ansökan enligt 20 eller 21 §§ BfL ska detta

ske genom ett beslut. Avvisningsbeslutet ska innehålla skälen för avvisningen, beslutet

samt uppgift om hur sökanden kan överklaga beslutet. Sökanden ska enligt 59 § BfL

underrättas om att ansökningen avvisats. Avvisningsbeslutet kan överklagas inom tre

veckor enligt 56 § 1 st BfL. Vid ett överklagande överlämnas målet till tingsrätt.

Svaranden har ingen del i denna process utan tingsrätten har att avslå överklagandet

eller återförvisa målet till Kronofogden. Skillnaden mot 23 § BfL är att domstolen

bedömer dessa mål ex officio och inte är bunden av parternas yrkande.26 Det är då

mindre risk för att mål som inte har rättsordningens skydd ändå tas upp. Nackdelen för

svaranden är att frågan inte avgörs rättskraftigt och att svaranden kan bli stämd på nytt.

1.8 VARFÖR ÄR ÄMNET VIKTIGT ATT UNDERSÖKA

1.8.1 Centralt för att exekutionsväsendet ska fungera

Enligt Olivecrona har exekutionsväsendet både direkta och indirekta funktioner.27 Till

det direkta hör överföring av belopp från gäldenärer till borgenärer. Exekutionens

primära betydelse är dock den indirekta. Det ger en säkerhet till kreditväsendet och ett

reellt verkande tryck till medborgarna att betala sina skulder i tid. Exekutionsväsendet

har alltså likt straffrätten en handlingsdirigerande verkan.28 I straffrätten gäller att ingen

bör dömas oskyldig, och utifrån samma rättssäkerhetsaspekt gäller i exekutionsrätten

att de utslag som går till verkställighet bör vara materiellt riktiga. De regler som finns i

BfL avseende oberättigade anspråk fungerar som en säkerhetsventil för att gallra bort

25 Huvudregeln är 18 kap. 1 § RB är att den tappande parten ska ersätta motpartens rättegångskostnad.

Enligt 18 kap. 5 § 2 st RB gäller detta i regel även om svarandens skulle återkalla sin talan. 26 Fitger, Peter, Monika Sörbom, Tobias Eriksson, Per Hall, Ragnar Palmqvist och Cecilia Renfors,

Rättegångsbalken (Zeteo), Wolters Kluwer Sverige AB, zeteo.wolterskluwer.se, 2016, ”13 kap

Talerätt”. 27 Olivecrona, Karl, Utsökning, 9u., LiberLäromedel, Lund, 1978, s. 51-54. 28 Fridén, Hugo i Festskrift till Per Henrik Lindblom, Andersson, Torbjörn & Lindell, Bengt (red.),

Iustus, Uppsala, 2004, s. 170-171.

15

anspråk som redan vid en översiktlig kontroll framstår som oberättigade. På samma sätt

som straffväsendet skulle förlora sitt förtroende och en del sin handlingsdirigerande

funktion om åtal tilläts vara ogrundade, så krävs det att civilrättsliga avgöranden inte

bör meddelas som är tydligt oberättigade. Det skulle kunna leda till att allmänhetens

tillit till rättsväsendet försvagades, vilket skulle kunna leda till en uppluckring av

samhällslojaliteten och av viljan att följa de gemensamma normerna.29

1.8.2 Viktigt för allmänhetens förtroende m.m.

Som tidigare nämnts inkommer årligen drygt 1,1 miljoner ansökningar till

Kronofogden om betalningsföreläggande och handräckning.30 För att sätta denna siffra

i perspektiv kan nämnas att tingsrätterna handlade knappt 81 000 mål år 2016.31 Mätt i

antal mål utgör den summariska processen därmed lejonparten av handläggningen av

förmögenhetsrättsliga mål. Även små rutinförändringar kan få effekter för

hundratusentals människor. Det är därför av största vikt att processen är korrekt, då

summarisk process är medborgarnas vanligaste kontakt med rättssystemet.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det av stor vikt att Kronofogden inte meddelar utslag

om det finns processhinder eller om ansökan är obefogad eller ogrundad. Om sökanden

får ett oberättigat anspråk fastställt i en exekutionstitel skuldsätts svaranden felaktigt

och Kronofogden bör i dessa fall klandras.

29 Lambertz, Göran, i Festskrift till Per Henrik Lindblom, s. 372. 30 Kronofogden, Antal ansökningar om betalningsföreläggande 2014- 2016. Besökt 2017-03-31.

(https://www.kronofogden.se/download/18.28b9f2671590d52c89b8c93/1486455864014/Kommunstati

stik+2014-2016+BF.pdf) 31 Domstolsverket, Domstolsstatistik 2016,.

(http://www.domstol.se/Publikationer/Statistik/domstolsstatistik_2016.pdf). Besökt 2017-04-05, s. 9.

Summarisk

process

93%

Tingsrätt

7%

ANDEL CIVILRÄTTSLIGA

MÅL I UNDERRÄTT

16

Därutöver gör den stora mängden mål att Kronofogdens hantering ger stora

processekonomiska konsekvenser. Om mål där det finns hinder mot att ansökan tas upp

ändå handläggs, i vissa fall ända till domstol, uppstår kostnader både för parterna och

det allmänna.

För det tredje kan det finnas en risk att sökande utnyttjar processen till att

trakassera en svarande som sökanden är i konflikt med. Genom att Kronofogden kan

avvisa målet utan att svaranden får reda på att ansökan har gjorts skyddas svaranden.

En invändning mot betydelsen av 21 och 23 §§ BfL är att det är svarandens

ansvar att invända mot oberättigade anspråk. Enligt min erfarenhet är det dock vanligt

att svaranden i den summariska processen inte läser handlingar och/eller inte förstår

deras rättsliga betydelse och att de därför inte bestrider utan förhåller sig passiva i

processen. På så vis kan 21 och 23 §§ BfL fungera som ett skydd för de gäldenärer som

gett upp tilltron till samhället och tillhör dess allra svagaste.

1.8.3 Varför talerätt?

Att besvara hur bristande talerätt ska hanteras är den viktigaste frågan för att klarlägga

hur Kronofogden bör hantera oberättigade anspråk. Det är här Kronofogdens praxis är

mest ojämn och Kronofogden har dessutom ibland en annan bild än tingsrätterna av hur

frågorna ska hanteras.32 Talerättsfrågor är särskilt relevanta för syftet i denna uppsats

då de ibland motiveras med att de försvårar processer om obefogade anspråk.33

Talrättsfrågor är på så vis en brygga mellan processhinder och materiell rätt. Då

talerättsfrågor ibland hanteras som rättegångshinder och ibland som materiella frågor

vållar de stora praktiska svårigheter – något som återspeglas i Kronofogdens

inkonsekventa praxis. Talerätt har kallats för rättegångshindrens slasktratt och det

saknas klara gränser för dess tillämpningsområde. Det är också därför en intressant

utveckling att följa då flera tidigare processuella talerättsfrågor nu behandlas som

materiella frågor.34

32 Mer om detta i kapitel tre. 33 Fitger m.fl.., ”13 kap. Talerätt” 34 Fitger m.fl.., ”13 kap Talerätt”

17

KAPITEL TVÅ 2. GÄLLANDE RÄTT Eftersom betalningsföreläggande tidigare handlades hos tingsrätten finns det regler som

liknar 21 och 23 §§ BfL i RB.35 I tabellen nedan återges BfL:s och RB:s regler för

oberättigade anspråk sida vid sida så att läsaren kan bilda sig en uppfattning om likheter

och olikheter. Likheter har markerats kursiv stil och olikheter med understrykningar.

BfL 42 KAP. RB

Avvisning av

bristfällig

eller ofull-

ständig

ansökan

efter

föreläggande

om

komplettering

20 § 1 st Är ansökningen så

bristfällig att den inte kan läggas

till grund för handläggning av

målet, skall sökanden föreläggas

att avhjälpa bristen […] Följer

sökanden inte föreläggandet,

skall ansökningen avvisas.

3 § Om stämningsansökningen

inte uppfyller föreskrifterna i 2

§ eller i övrigt är ofullständig,

skall rätten förelägga käranden

att avhjälpa bristen. […]

4 § 1 st Följer käranden inte ett

föreläggande enligt 3 §, skall

ansökningen avvisas, om den är

så ofullständig att den inte utan

väsentlig olägenhet kan läggas

till grund för en rättegång.

Kommentar: Ofullständig eller bristfällig tycks vara synonyma.

Rättsföljden är samma för båda dessa stadganden.

Avvisning på

grund av

hinder

21 § Ansökningen skall också

avvisas, om den avser en åtgärd

som inte omfattas av denna lag

eller om det finns något annat

hinder mot att ansökningen tas

upp.

4 § 2 st Ansökningen skall

också avvisas, om det är

uppenbart att målet på grund av

rättegångshinder inte kan tas

upp till prövning.

Kommentar: Det finns ett uppenbarhetsrekvisit i RB och där är

även förtydligat att det gäller rättegångshinder. Är det medvetet

att det bara står hinder i BfL? Samma rättsföljd.

Ogrundat

yrkande

23 § Om det kan antas att

sökandens yrkande i ett mål om

betalningsföreläggande eller

vanlig handräckning är ogrundat

eller obefogat, ska ansökningen

behandlas som om svaranden

bestritt den.

5 § Om kärandens

framställning inte innefattar

laga skäl för käromålet eller om

det annars är uppenbart att

detta är ogrundat, får rätten

dock genast meddela dom i

målet utan att stämning

utfärdas.

Kommentar: stor skillnad mellan ”uppenbart” och ”kan antas”

ogrundat. Helt olika rättsföljder.

35 Bestämmelserna tillkom dessutom ungefär samtidigt, då dessa regler i rättegångsbalken infördes

genom proposition 1987/88:1 och summarisk process fick sin nuvarande form genom proposition

1989/90:95 endast ett par år senare.

18

Av ovanstående har kan man slutsatsen att lagstiftaren vid utvecklandet av BfL:s regler

för oberättigade anspråk varit influerad av reglerna i rättegångsbalken. Jag har förutsatt

att lagstiftaren velat åstadkomma hög neutralitet mellan rättegångsbalken och BfL då

det är alternativa förfaranden. Ett grundläggande antagande i denna uppsats är därför

att begreppen i BfL ska tolkas konformt med RB.

2.1. RÄTTEN ATT FÅ SIN SAK PRÖVAD

I 1 kap. 8 § RF stadgas att det finns domstolar för rättskipningen och statliga och

kommunala förvaltningsmyndigheter för den offentliga förvaltningen, men av detta

anses inte följa någon direkt rättighet att få sin sak prövad.36 Genom lagen (1994:1219)

om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna inkorporerades Europakonventionen i svenskt rätt. Därtill

föreskriver 2 kap. 19 § RF att lag inte får meddelas i strid med EKMR. EMKR:s sjätte

artikel tillförsäkrar medborgarna rätten till en rättvis rättegång och stycke 6.1 stadgar

att medborgaren, vid prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter, är berättigad

till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och

opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Detta anses även inkludera att medborgaren

har en rätt att få sin sak prövad.37 Är då 6.1 EKMR tillämplig på den summariska

processen?

Europadomstolen har fastslagit att artikel 6.1 ska vara tillämplig under

förutsättning att

- Det föreligger en reell och seriös tvist (”of a genuine and of a serious nature”)

mellan en enskild och en annan person eller myndighet, och

- Tvisten gäller en civil, materiell rättighet som har sin grund i nationell rätt.38

36 Södergren, Patrik, Vem dömer i gråzonen?: domstolsprövning i gränslandet mellan offentlig rätt och

privaträtt, Iustus, Diss. Umeå : Umeå universitet, 2009,Uppsala, 2009, s. 156-157. 37 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om

de mänskliga rättigheterna, 5u., Norstedts juridik, Stockholm, 2015, 180-181. 38 Danelius, s. 162.

19

Vad menas med reell och seriös tvist? Det krävs inte att anspråket är välgrundat, utan

det är tillräckligt att någon på rimliga grunder (”on arguable grounds”) kan hävda att

han har en sådan rättighet. Bestämmelsen syftar inte till att skapa nya materiella

rättigheter, utan rättigheten måste redan finnas i den nationella rätten.39 HD har

uppställt principen att det inte kan anses vara en reell och seriös tvist om det rättsliga

anspråket är uppenbart ogrundat.40

Vad utgör då en materiell rättighet? I Europadomstolens mål Anne-Marie

Andersson mot Sverige hade en läkare informerat en socialnämnd om kärandens

psykiska problem, eftersom dessa kunde påverka hennes minderårige son.

Europadomstolen konstaterade att det enligt svensk lag funnits en skyldighet för läkaren

att handla såsom han gjort och att käranden inte på rimliga grunder kunde hävda att hon

hade en rättighet enligt svensk lag att förhindra att yttrandet lämnades. Artikel 6.1

EKMR ansågs inte tillämplig.41 Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att rätten

att få sin sak prövad endast gäller en rättighet som finns stadgad i lag. I summarisk

process skulle detta till exempel motsvara skadeståndsyrkanden där det inte finns någon

enligt lag skadeståndsgrundande handling.

Däremot fann Europadomstolen i Mendel mot Sverige att det var fråga om

prövning av en materiell rättighet. Arbetsmarknadsstyrelsen hade beslutat att dra in

kärandens a-kassa och tillstånd att delta i ett arbetsmarknadsprogram då hon hade

uteblivit från möten och tackat nej till en arbetsmöjlighet. Beslutet gick inte att

överklaga. Domstolen fann att även om det inte fanns någon rättighet att bli antagen till

ett arbetsmarknadspolitiskt program så fanns, efter att en sådan förmån beviljats, på

rimliga grunder en rättighet att inte få denna förmån indragen på godtyckliga grunder,

då det fanns kriterier i svensk lag för när tillstånd att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt

program fick dras in.42 Detta tyder på att det är en rättighet att dessa kriterier beaktas

och det faktum att beslutet inte kunde överklagas utgjorde en därmed en kränkning av

artikel 6.1 EKMR. Däremot påpekar domstolen obiter dictum, att ingen av parterna

yrkat att rätten att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program inte skulle vara en civil

39 Danelius, s. 162 - 164. 40 NJA 2003 s. 527. 41 Anne-Marie Andersson v. Sweden, no 20022/92, ECHR 1997-IV, punkt 36-37. 42 3§ Forordningen om arbetsmarknadspolitiska program, SFS 2000:634, paragrafen numera upphävd.

20

rättighet.43 Det finns alltså en möjlighet att Sverige framgångsrikt skulle kunna ha

försvarat sig genom att hävda att anspråket inte baserade sig på en civil rättighet.

”Civil rättighet” ska ges en autonom tolkning, och ska enligt Europadomstolen

i målet Ringeisen mot Österrike omfatta varje förfarande vari utgången är avgörande

för rättigheter och skyldigheter av privat natur, oavsett om frågan regleras av

offentligrättsliga eller civilrättsliga regler, och oavsett vilken typ av domstol som är

behörig enligt nationell rätt.44 Danelius skriver att klara fall av frågor om civila

rättigheter är fall som normalt handläggs som tvistemål vid nationella domstolar, till

exempel fordringsanspråk eller rätt till egendom.45 Enligt Fisher omfattas alla tvister

som kan hänföras till civilrätten.46 Eftersom den summariska processen endast omfattar

dispositiva tvistemål torde detta rekvisit alltid vara uppfyllt. Kronofogden bör därför

alltid ha 6.1 EKMR i åtanke under handläggning av betalningsförelägganden och

handräckningar.

För att domstol ska få neka att pröva en sak krävs alltså att anspråket inte rör en civil

och materiell rättighet. Anspråket måste inte vara välgrundat, utan det räcker med att

det finns rimliga grunder för det – med andra ord att det inte är uppenbart ogrundat. I

den summariska processen räcker det med att anspråket kan antas vara ogrundat –

strider då lagen redan i sin ordalydelse mot EKMR? Avotins mot Lettland handlade om

verkställigheten av en dom i ett fordringsmål som meddelats i Cypern och som skulle

verkställas i Lettland. Gäldenären hade enligt lettisk rätt inte rätt att överklaga

verkställigheten då den cypriotiska domen vunnit laga kraft. Europadomstolen framhöll

att det faktum att domen inte överklagats trots att käranden hade en realistisk möjlighet

till det, innebar att artikel 6.1 EKMR inte hade kränkts.47 När Kronofogden fattar beslut

om att behandla ett ärende som bestritt då det kan antas vara ogrundat har sökanden

alltid möjlighet att begära att målet överlämnas till en tingsrätt för prövning. Av detta

borde man kunna dra slutsatsen att rätten till en rättvis rättegång bara kränks om det

inte finns någon möjlighet att gå vidare med saken. I följande avsnitt kommer

regleringen för när ett anspråk ska anses ogrundat eller obefogat att behandlas.

43 Mendel v. Sweden, no 28426/06, 7 april 2009, punkt 47-55. Obiter dictum i punkt 56. 44 Ringeisen v. Sweden, no 2614/65, 16 juli 1971, Series A no 13, punkt 94. 45 Danelius, s. 167. 46 Fisher, David I, Mänskliga rättigheter - en introduktion, 7u., Norstedts Juridik, Stockholm, 2015, s.

54. 47 Avotins v Latvia [GC], no 17502/07, 23 maj 2016, punkt 122.

21

2.2. OGRUNDADE ELLER OBEFOGADE ANSPRÅK ENLIGT

23 § BFL

23 § lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning:

Om det kan antas att sökandens yrkande i ett mål om betalningsföreläggande eller

vanlig handräckning är ogrundat eller obefogat, ska ansökningen behandlas som om

svaranden bestritt den.48

2.2.1. Rekvisitet ”kan antas”

För det första är det viktigt att fastställa hur stor Kronofogdens utredningsskyldighet är

vid granskning av ansökningarnas materiella riktighet. ”Kan antas” liknar språkligt

antagligt, som enligt Ekelöf är det lägsta beviskravet.49 Det talar för att tröskeln för att

bedömda något som ogrundat eller obefogat är låg.

Från ett systematiskt tolkningsperspektiv noteras att ”kan antas” även finns i

annan lagtext. Häktningsreglerna i 24 kap. 1§ 4 st RB stadgar att häktning inte får ske

när det kan antas att den misstänkte endast kommer att dömas till böter. Enligt

lagkommentaren innebär beviskravet att det finns positiva skäl för att anta att endast

böter kommer att ådömas, eller att det framstår som mera sannolikt att böter ådöms än

fängelse.50 Flera faktorer talar för att en analogisk tolkning skulle vara möjlig. Eftersom

såväl häktning som avvisning av talan är en obligatorisk och tvingande regel ska båda

dessa stadganden tolkas utifrån legalitetsprincipen.51 Dessutom tillhör båda

regleringarna processrätten. En analogisk tolkning innebär att kan antas betyder att det

ska vara mer sannolikt att kravet är ogrundat eller obefogat än att det inte är det. Av

ovanstående framgår att mål bör behandlas som om svaranden bestritt dem redan vid

misstanke om att anspråket är ogrundat eller obefogat eller när det framstår som mera

sannolikt än att det inte är det. Det krävs alltså positiva skäl för antagandet.

Enligt propositionen är syftet med 23 § BfL att utslagen ska vara materiellt

riktiga så långt det är möjligt utan att Kronofogden ingående ska pröva sökandens

anspråk materiellt. Målen ska redan vid en ”översiktlig kontroll verka” ogrundade eller

48 Författarens kursivering. 49 Ekelöf, Per-Olof, Henrik Edelstam samt Lars Heuman, Rättegång – fjärde häftet, 7:2u., Norstedts

Juridik, Stockholm, 2009, s. 82-84. 50 Fitger m.fl., ”24 kap. 1§ Rättegångsbalken”. 51 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I., s. 57.

22

obefogade.52 Heuman skriver att Kronofogden i princip inte ska göra någon civilrättslig

bedömning om anspråket är lagligen grundat.53

Det finns en inneboende spänning i att tröskeln för att bedöma ett anspråk som

obefogat eller ogrundat är låg samtidigt som kontrollen ska vara flyktig eller i princip

icke-existerande. Ju lägre krav som ställs för att ett mål ska bedömas obefogat, desto

fler mål faller in under bestämmelsen – dock utan att Kronofogden ska lägga ner arbete

på att göra en noggrann bedömning. Spänningen reflekterar den kända motsättningen

mellan effektivitet och rättssäkerhet som myndigheter och domstolar ofta upplever.54

Sammanfattningsvis är tröskeln för att Kronofogden ska finna ett anspråk

ogrundat eller obefogat låg. Det kan vara problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv

då processen är snabb och ingen verklig kontroll ska göras utan målet redan efter en

översiktlig kontroll ska behandlas som bestritt.

2.2.2. Rekvisitet ”ogrundat”

Nästa fråga man bör ställa sig är vad som menas med ogrundat. Svenska akademins

ordlista (”SAOB”) definierar ogrundat som något som saknar stöd eller

verklighetsunderlag, grundlöst, falskt, eller omotiverat.55

I juridiken brukar man dela upp talan i yrkande och grund, och rent språkligt

skulle ogrundat då vara ett yrkande som saknar grund.56 Ett ogrundat anspråk definieras

i propositionen som: ”ett krav som det står alldeles klart att rättsordningen inte ställer

sig bakom, t.ex. en skuld av brottslig bakgrund”, alternativt en situation där ”det

rattsfaktum som sökanden åberopar inte kan ge den rättsföljd som yrkandet går ut på”.57

Den sista förklaringen är extra intressant, och utifrån propositionens hänvisning till

rattsfaktum kan man dela in de ogrundade yrkanden i grupper.

52 Prop 1989/90:85, s. 115-116 53 Heuman, s. 61. 54 Se t.ex. Orton, Frank, Rättssäkerhet och effektivitet, Svensk Juridisttidning, 1983 s. 556

(https://svjt.se/svjt/1983/556), s. 556-560. Se även Heuman, s. 63. 55 Svenska Akademiens ordbok (SAOB), utgiven av Svenska Akademien. Lund 1893-. [www.saob.se],

(besökt 2017-04-05), ”ogrundad” (tryckår 1949). 56 Svensk ordbok: utgiven av Svenska Akademien, 1u., Norstedt [distributör], Stockholm, 2009, s. 2188,

definierar just ogrundad som ”saknar grund”. 57 Prop 1989/90:85, s. 116.

23

För det första kan rattsfaktum förstås på två sätt. Antingen avses abstrakt

rattsfaktum, som enkelt uttryckt motsvarar rekvisiten i en rättsregel.58 Ett exempel är

Kronofogdens mål om handräckning 21-40326-17, där en sökande, tillika leasegivare,

yrkade tillträde till ett leasingobjekt som inte förvarades hos leasetagaren utan hos

tredje man. Det finns ingen rättsregel som ger sökanden rätt till tillträde i ett sådant fall.

Ansökan är då ogrundad redan på ett abstrakt plan.

Rattsfaktum kan även förstås i betydelsen ”konkret rattsfaktum”. Ett konkret

rattsfaktum åsyftar de faktiska förhållanden som har direkt betydelse för en viss

rättsföljd.59 Ett exempel är Kronofogdens mål 21-99067-16 där en sökande yrkade

avhysning på grund av störning. Störning är en av förverkandegrunderna i 7 kap. 18 §

5 p. bostadsrättslagen (1991:614)(BRL), så på ett abstrakt plan är yrkandet lagligen

grundat. I ansökan angav sökande att störningen hade bestått i att svaranden hyrt ut

lägenheten i andra hand. Eftersom det av ordalydelsen i 7 kap. 9 § BRL följer att

störningarna ska vara så allvarliga att de kan vara skadliga för hälsan motsvarar inte de

faktiska sakförhållanden rekvisiten.60 Ansökan får då anses ogrundad på ett konkret

plan.

Ett tredje fall där en ansökan kan anses ogrundad är när de av sökanden

åberopade sakförhållandena visserligen motsvarar rekvisiten i en rättsregel både på ett

abstrakt och konkret plan, men de framstår som fullständigt orimliga. Om det är de

faktiska sakförhållandena som avses, och inte de åberopade, blir det naturligt att

Kronofogden måste göra en tillförlitlighetsprövning av sakomständigheterna som

åberopats. En sådan betydelse av ogrundat finns också i 8 kap. 19 § utlänningslagen

(2005:716) där verkställighet får ske innan laga kraft om ”de uppgifter som utlänningen

åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och

det därmed är uppenbart att det inte finns grund för asyl […] (uppenbart ogrundad

ansökan)”. Ett exempel på detta är Kronofogdens mål om betalningsföreläggande 22-

61964-16 där sökanden yrkade att personalen på ett sjukhus skulle betala miljontals

kronor i skadestånd för att de utan anledning tvångsmedicinerat sökanden och hållit

58 Den fullständiga definitionen i Juridikens termer är ”försatsen i en rättsregel som anger de

sakförhållanden som utgör förutsättningen för att regelns rättsföljder ska tillämpas””. (se följande not

för fullständig källhänvisning) 59 Nordh, Robert, Praktisk process VII: Bevisrätt B Bevisbörda och beviskrav, 1 u., Iustus förlag,

Uppsala, 2011, s. 21, samt Andersson, Torbjörn, Dahlberg, Mattias, Reichel, Jane & Samuelsson, Joel

(red.), Juridikens termer, 10u., Liber, Stockholm, 2015, [cit. Juridikens termer], ”Rättsfaktum”, s. 168 60 Däremot hade nyttjanderätten kunnat anses förverkad enligt 7 kap. 8 § 2p. BRL. Sökande ville dock

inte ändra sitt yrkande på detta vis.

24

honom frihetsberövad. Även om skadestånd hade kunnat utgå för de åberopade

handlingarna framstår grunden för orimlig för att vara sann, vilket ledde till att ansökan

bedömdes som ogrundad av Kronofogden.

Det finns alltså tre situationer när ett yrkande kan anses ogrundat – 1) när det

inte finns någon motsvarande rättsregel med den yrkade rättsföljden, 2) när de

åberopade omständigheterna inte motsvarar rekvisitet i rättsregeln och 3) när de

åberopade omständigheterna är så osannolika att de omöjligt kan motsvara faktiska

förhållanden. Ju mer Kronofogden måste bedöma sakförhållanden i verkligheten, desto

mer materiell prövning krävs.

2.2.3. Rekvisitet ”obefogat”

Svenska akademiens Svensk ordbok definierar ”obefogad” som något ”som inte

grundas på övertygande skäl”.61 Den mer omfattande Svenska Akademins ordbok

definierar obefogat som ett anspråk som ”icke har laglig rätt, icke berättigad,

oberättigad, obehörig”.62 När man inom juridiken talar om befogenhet handlar det

vanligtvis om att ha rätt att handla för annans räkning.63 Det framstår som osannolikt

att obefogat ska förstås i den betydelsen i detta sammanhang. Tyvärr saknar

propositionen en definition av vad som ska anses obefogat, men ger ett exempel där en

sökande som visserligen har rätt till skadestånd kräver ett alltför högt belopp.64 Utifrån

exemplet framstår det som att obefogad är när en sökandes yrkande är alltför högt. Att

inducera begreppets betydelse utifrån ett enskilt exempel saknar dock tillräcklig

vetenskaplig grund.

Vid en systematisk tolkning av begreppet obefogat anspråk klarnar bilden

något. Åklagare har i vissa fall skyldighet att föra målsägandens talan om skadestånd i

ett brottmål, ett så kallat enskilt anspråk som kumuleras med brottmålet. Enligt 22 kap.

2 § RB ska åklagaren föra målsägandens talan om anspråket inte är uppenbart obefogat.

Med uppenbart obefogat menas här att det för åklagaren ska stå klart att anspråket inte

kommer att bifallas vid en domstolsprövning. Som exempel anges i förarbetet till

61 Svensk ordbok: utgiven av Svenska Akademien, ”obefogad”. 62 Svenska Akademiens ordbok (SAOB), utgiven av Svenska Akademien. Lund 1893-. [www.saob.se],

(besökt 2017-04-05), ”ogrundad” (tryckår 1949). 63 Exempelvis inom associationsrätt eller mellanmansrätt. Se ”Befogenhet” i Juridikens termer, s. 22. 64 Prop 1989/90:85, s. 116, vilket förtydligas i Häggman m.fl.., s. 100.

25

regleringen att anspråket i sig kan vara orimligt för att målsäganden yrkar ett mycket

stort skadestånd för en skada som enligt praxis brukar ersättas med ett litet belopp.65

Det ges därmed samma exempel i propositionerna till 22 kap. 2 § RB och till 23 § BfL,

vilket talar för att obefogat i BfL ska tolkas konformt med RB.

2.2.4. Rekvisitet ”uppenbart ogrundad”

Eftersom rekvisitet ”ogrundat” även finns i 42 kap. 5 § RB ligger det nära till hands att

anta att uttrycket har hämtats därifrån och borde tolkas konformt. 42 kap. 5 § RB stadgar

att underrätt genast får meddela dom utan att utfärda stämning i ett mål om käromålet

är uppenbart ogrundat. ”Uppenbart” är ett betydligt högre krav än ”kan antas”, men alla

anspråk/fordringar som bedöms som uppenbart ogrundade måste logiskt sett nå upp till

”kan antas vara ogrundade” (men inte tvärtom).

Enligt förarbetena handlar regleringen i 42 kap. 5 § RB till exempel om

skadeståndskrav för kränkning riktade mot framstående personer i samhället.

Grunderna för yrkandet är tydligt angivna men befängda. Sådana ansökningar gör att

motparten riskerar vållas betydande obehag och olägenheter trots att talan saknar grund.

Ansökningarna kan göras av rättshaverister eller psykiskt sjuka. I utredningen

diskuterades om dessa mål borde avvisas eller leda till ett ogillande av talan. Utredarna

menar dock att en avvisning skulle strida mot de mänskliga rättigheterna och skulle

leda till en mindre kvalificerad prövning, och valde därmed att dessa mål ska ogillas.66

Sammanfattningsvis kan man tolka det som att en ansökan ska ogillas för att den är

uppenbart ogrundad om grunden för ansökan är tydligt angiven men befängd. Mellqvist

och Wirdemark formulerar det träffande som att ”svaranden ska inte behöva besväras

med att besvara stämningsansökningar som innehåller rena tokerierna”.67

I NJA 1998 s. 278 framhöll HD att bestämmelsen måste tolkas restriktivt.

Käranden hade stämt ett tobaksbolag då hon hävdade att rökning av deras cigaretter

hade orsakat hennes lungcancer. Tingsrätten hade lämnat yrkandet utan bifall utan att

utfärda stämning, vilket fastställdes av hovrätten. HD framhöll att rätten att få sin sak

prövad har slagits fast i artikel 6.1 EKMR, och att presumtionen är att en reell och seriös

tvist föreligger. Även om det inte fanns någon lagbestämmelse som gav käranden rätt

65 Prop 1987/88:1, s. 16. 66 SOU 1982:26, s. 295-302. 67 Mellqvist & Wirdemark, s. 75.

26

så hade käranden åberopat allmänna skadeståndsrättsliga principer till grund för sin

talan, vilket motsvarande en laga grund för fordran. HD undanröjde underrätternas

domar och återförvisade målet till tingsrätten. Av detta kan man dra slutsatsen att ett

yrkande inte är uppenbart ogrundat om det finns en laga grund för talan, även om det

bara följer av allmänrättsliga principer. Rätten att få sin sak prövad är alltså starkt

skyddad av rättsordningen så länge laga grund för talan finns, även om den grunden

kan ifrågasättas. Var går gränsen för hur svag grund som kan åberopas för en fordran?

I rättsfallet NJA 2003 s. 527 har HD ogillat en talan utan att utfärda stämning.

Käranden hade dömts för misshandel i tingsrätt, vilket hade överklagats av båda parter

till hovrätt. I hovrätten ville försvarssidan komma med ny bevisning, men rätten tillät

inte bevisningen. Käranden stämde domarna på skadestånd för fel och försummelse i

tjänsten. HD uttalade att även om arbetstagare enligt 4 kap. 1§ skadeståndslagen

(1972:207) under vissa förutsättningar kan bli ansvariga för skador de orsakat i tjänsten,

gäller enligt praxis att vid rätts- och bevisfrågor att bedömningen då måste ha varit

uppenbart oriktig. HD fann att en förutsättning för att en tvist skall kunna sägas angå

någons civila rättigheter – och därmed aktualisera 6.1 EKMR – är att tvisten angår något

som på åtminstone rimliga grunder kan sägas gälla vad som enligt nationell lag erkänns

som en rättighet. Av detta kan man dra slutsatsen att en fordran kan anses uppenbart

ogrundad om talan inte gäller något som enligt nationell lag erkänns som en rättighet.

Göta Hovrätts mål RH 1987:4 gällde skadestånd för förtal och ärekränkning på

grund av att en parkeringsvakt hade kryssat i en ruta på p-boten att käranden inte velat

ta emot den. Hovrätten framhåller att syftet med 42 kap. 5 § andra stycket RB varit att

”rensa bort allt överflödigt” utan att alltför mycket resurser behövde tas i anspråk.68

Hovrätten fann att det även utan svarandens hörande var uppenbart att käromålet skulle

ogillas. Rättsfallet belyser det processekonomiska ändamålet med regleringen –

behovet av att rensa bort det överflödiga från rättssystemet.

Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att anspråk som bedöms som

uppenbart ogrundade även ska bedömas som ogrundade eller obefogade i den

summariska processen. Om talan avser något som enligt nationell rätt inte erkänns som

en rättighet eller om det är uppenbart att käromålet kommer att ogillas bör man alltså

även inom den summariska processen kunna anta att det är ogrundat.

68 RH 1987:4. Göta hovrätt hänvisar här till SOU 1982:26, s. 300.

27

2.3. MÅL SOM SKA AVVISAS ENLIGT 21 § BFL

21 § lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning:

Ansökningen skall också avvisas, om den avser en åtgärd som inte omfattas av denna

lag eller om det finns något annat hinder mot att ansökningen tas upp.

I nedanstående avsnitt kommer jag att gå igenom vad som menas med att vissa åtgärder

inte omfattas av BfL och förklara vad som kan avses med ”annat hinder”. Jag ska också

utreda om man kan dra slutsatsen att 21 § BfL handlar om rättegångshinder. Det kan

framstå som begreppsjurisprudens och praktiskt irrelevant, men eftersom det saknas

tillräcklig vägledning i förarbeten och doktrin avseende 21 § BfL skulle det vara till

stor hjälp om man kunde använda sig av rättskällor avseende rättegångshinder som är

ett väl utrett rättsområde. Det skulle också bli en tydlig avgränsning av paragrafens

tillämpningsområde.

2.3.1. Vilka åtgärder omfattas inte av denna lag?

Man kan dela upp förutsättningarna för vilka åtgärder som omfattas av BfL i fyra

grupper av kriterier avseende: 1) föremål för talan, 2) att förlikning är tillåten i saken

3) tid för ansökan och 4) visst typ av yrkande. Vissa av grupperna är tydliga medan det

för andra är mer kontroversiellt hur de ska tolkas.

2.3.1.1 Föremål för talan

När det gäller det första kriteriet föreskriver 1 § BfL att ansökan måste avse en

fullgörelsetalan. I rättegångsbalken finns två olika slag av talan, fullgörelsetalan och

fastställelsetalan. Dessa definieras i 13 kap. 1–2 §§ RB. En fullgörelsetalan

kännetecknas av att sökanden vill att svaranden ska förpliktas utföra en prestation som

kan vara ekonomisk eller avse utlämnandet av en sak.69 En ansökan om

betalningsföreläggande eller handräckning som handlar om att fastställa visst

rättsförhållande ska alltså avvisas.70

69 Lindell, Bengt, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3u., Iustus, Uppsala,

2012, s. 224. 70 Prop 1989/90:85, s. 97 och 114.

28

2.3.1.2 Endast dispositiva mål

Avseende det andra kriteriet måste förlikning vara tillåten i saken i enlighet med 2–3

§§ BfL. Avser talan ett indispositivt rättsförhållande ska ansökan avvisas.71

En intressant fråga är om alla dispositiva mål är civilrättsliga. Att ett

rättsförhållande är dispositivt för tankarna till dispositiva tvistemål, och det framstår

som rimligt att offentligrättsliga spörsmål då inte ska prövas i processen. Vissa menar

dock att förlikning kan vara tillåten i offentligrättsliga mål. Kronofogden gjorde denna

tolkning när man i överenskommelse med Migrationsverket och Polisen beslutade att

myndigheten kan ta upp ansökningar om avhysningar enligt 11 § 2 st lag (1994:137)

om mottagande av asylsökande m.fl. från asylboenden som vanliga handräckningar.72

Beslutet har kritiserat internt och jag håller med om att det var ett problematiskt

beslut.73 Även om det teoretiskt är möjligt för Migrationsverket och en tidigare

asylsökande att förlikas, så rimmar det illa med principerna i regeringsformen. Att en

myndighet beslutar ge eller neka någon boende måste anses vara myndighets- och

maktutövning. Enligt 1 kap. 1 § 3 st RF utövas den offentliga makten under lagarna.

Förvaltningsmyndigheters beslutanderätt måste därmed alltid ha författningsstöd. Man

får därför förutsätta att Migrationsverkets beslut att ansöka om avhysning varit lagligen

grundat i varje enskilt fall. Av 1 kap. 9 § RF följer att domstolar och

förvaltningsmyndigheter måste beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och

opartiskhet. Objektivitetsprincipen innebär i detta fall att Migrationsverket inte kan

grunda sina avgöranden på en önskan att gynna vissa enskilda intressen eller ta hänsyn

till ovidkommande omständigheter, utan endast ta hänsyn till de omständigheter som

enligt författning får beaktas vid prövningen av ärendet. Likhetsprincipen anses

härstamma ur samma bestämmelse och innebär ett krav på konsekvens i

myndigheternas beslutande verksamhet.74 Utifrån objektivets- och likhetsprincipen är

Migrationsverkets utrymme för att ändra sitt beslut för att förlikas med en enskild utan

71 Prop 1989/90:85, s. 99 och s. 114. 72 Polisen (2016-06-01) ” https://polisen.se/Aktuellt/Nyheter/2016/Juni/Polisens-arbete-vid-avhysning-

fran-asylboende/” 73 Jag har utvecklat resonemanget i Hur har de nya reglerna om asylmottagande tillampats? - Problem

med och konsekvenser av att lagstifta i all hast, uppsats i förvaltningsrätt ht 2016. 74 Strömberg, Håkan & Lundell, Bengt, Allmän förvaltningsrätt, 26u., Liber, Malmö, 2014, s. 69-73.

29

lagstöd nästintill obefintligt.75 I mål T 2513-16 återförvisade Linköpings tingsrätt

Kronofogdens mål 22-100453-16 mellan Migrationsverket och en asylsökande till

myndigheten då tingsrätten bedömde att ansökan inte föll inom tillämpningsområdet

för vanlig handräckning.76 Rättsläget får anses oklart och frågan ryms inte inom ramen

för denna uppsats, men problematiken bör beaktas av Kronofogden om dylika

ansökningar inkommer.

2.3.1.3 Tid för ansökan

För det tredje måste ansökan inkomma efter att skyldigheten att fullgöra prestation har

inträtt. Av 2–3 §§ BfL följer att skyldigheten att fullgöra betalning eller annat ska ha

inträtt vid ansökningstillfället, annars ska ansökan avvisas.77 Det krävs inte att

Kronofogden själv gör någon ingående prövning av dessa förhållanden, utan sökanden

ska enligt 11 § BfL ange fordringens förfallodag och den uppgiften ska i allmänhet tas

för god.78

2.3.1.4 Typ av yrkande

Det sista kravet som BfL ställer på ansökan handlar om vilka sorters yrkanden som är

tillåtna. I 3 § BfL finns kriterier för vilka åtgärder som kan omfattas av en vanlig

handräckning. För att en ansökan om vanlig handräckning ska tas upp krävs att yrkandet

avser avhysning av en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare från utrymme i byggnad

när besittningsrätten upphört eller att fullgöra någon annan förpliktelse. 2 § BfL anger

att ansökan om betalningsföreläggande ”får avse åläggande för svaranden att betala en

penningfordran som är förfallen till betalning”. Ska detta tolkas som att det räcker att

ansökan avser en penningfordran, eller krävs det att kärandens yrkande medför att han

enligt svensk rätt har en penningfordran? Det första alternativet kan avgöras översiktligt

medan det andra kräver mer materiell prövning. För varje enskilt mål görs en

individuell bedömning. Vissa handläggare eller jurister ställer låga krav vid

75 För ett liknande resonemang angående JK:s begränsade möjlighet att förlikas med den som kräver

skadestånd för att ha suttit felaktigt frihetsberövad, se Mårten Schultz och Tove Lindgren i

Juridikpodden 2017-03-17, S09E07 ”Lidandet är inte avtagande”, 11 minuter 35 sekunder och framåt. 76 Avgörandet är förvånande med tanke på den grundprincip som fastlades i NJA 2000 s. 245 som

innebär att tingsrätt inte ska överpröva Kronofogdens beslut att ta upp en ansökan. 77 Prop 1989/90:85, s. 114. 78 Häggman m.fl.., s. 43.

30

bedömningen om åtgärden omfattas av BfL, medan andra ställer högre krav.

Spänningen mellan dessa ståndpunkter kan tolkas med följande illustration.

---------a----------------------------------------b---------------------------c-----------------

Inga krav på yrkandet Yrkandet = penningfordran Existens av fordringsförhållande

Rättsläget får sägas vara oklart men det finns argument för båda alternativen. Jag

förordar alternativ b – att det är tillräckligt att yrkandet avser en penningfordran – bland

annat på grund av hur frågan behandlats i lagkommentaren. Där behandlas frågan om

detta kriterium i ett enda stycke, medan frågan om vad som ska ses som en förfallen

fordran på sex sidor. En bedömning om det de facto finns ett fordringsförhållande är

komplex och hade förlänats mer utrymme om det fanns ett krav på att göra den

bedömningen. Man anger vidare att endast ”penningfordringar kan åberopas som grund

för ansökan” och att naturaprestationer inte tillåts.79 Det framstår som att det handlar

om själva åberopandet och inte om fordran i sig. Även utifrån lagtextens formulering –

ansökan får avse – framstår det som att det handlar om vad yrkandet avser och inte om

konkreta sakförutsättningar. Jag kommer att återkomma till denna problematik som är

central för att fullgöra uppsatsens syfte i avsnitt 2.7 och 3.2.

Klart är att om sökanden inte ens påstår att det är en penningfordran, eller har

krav på andra fordringar än penningfordringar, t.ex. kost eller logi, är det grund för att

avvisa enligt 21 § BfL. Enligt lagkommentaren är skälet till detta att förfarandet är så

summariskt att det inte finns möjlighet att specificera yrkandet i tillräcklig mån, och då

lagstiftaren inte ville riskera att det vid verkställigheten uppstår tvekan om vilka

prestationer som avses har begränsningen till penningfordringar gjorts.80 Har man andra

fordringar än penningfordringar får Kronofogdens summariska process ses som fel

forum och man bör istället vända sig till allmän domstol.

79 Häggman m.fl., s. 41-42. Uppsatsförfattarens kursivering. 80 Häggman m.fl., s. 41-42.

31

2.3.1.5 Kan dessa kriterier vara processförutsättningar vars icke-förekomst utgör ett

rättegångshinder?

För att svara på frågan bör man först definiera vad ett rättegångshinder är. Juridikens

termer definierar rättegångshinder som: ”förhållandet att ett visst mål inte får upptas till

prövning i sak. jfr Avvisning”.81 En annan viktig term är processförutsättning, som är

ett villkor för att ett mål ska få tas upp till prövning. Ett sätt att definiera rättegångs-

hinder är då att hinder uppstår vid bristande processförutsättningar.82 Ekelöf listar fyra

grupper av rättegångshinder, som hänför sig till 1) saken, 2) talan har väckts på fel sätt,

3) fel forum och 4) parterna saknar partsbehörighet, processbehörighet eller talerätt.83

Processhinder är ett annat ord för rättegångshinder.84

Man kan se kraven på att ansökan avser en dispositiv fullgörelsetalan vars

yrkande är en penningfordran (grupp 1, 2 och 4) som kriterier för att den summariska

processen är rätt forum, vilket utgör en processförutsättning. Det är då möjligt att säga

att om kraven som ställs i inledningsparagraferna i BfL inte är uppfyllda så föreligger

rättegångshinder. Det är mer komplicerat att svara på frågan om kravet på att fordran

måste vara förfallen vid ansökningstiden är en processförutsättning.

Enligt Lindskog är det faktum att fullgörelsetiden/förfallodagen inte passerat att

se som ett processhinder,85 och även Nordh menar att det är en brist i

processförutsättningarna.86 Som tidigare nämnt är bristande processförutsättningar ett

processhinder, vilket gör att Nordhs och Lindskogs resonemang ovan är samstämmigt

och att det faktum att förfallodagen inte passerat kan ses som ett rättegångshinder.

2.3.2. Rekvisitet ”annat hinder mot att ansökan tas upp”

Vad menas med ”något annat hinder”? Meningskonstruktioner som binds ihop med

eller något annat indikerar att det föregående ledet är ett exempel och att det senare

81 Juridikens termer, ”Rättegångshinder”, s. 168. 82 Juridikens termer, ”Processförutsättning”, s. 155. 83 Ekelöf, Per Olof, Hendrik Edelstam och Mikael Pauli. Rättegång. Andra häftet, 9 u., Norstedts

Juridik AB, Stockholm, 2015, s. 14-15. 84 Juridikens termer, ”Processhinder”, s. 155. 85 Lindskog, Stefan. Betalning - om kongruens infriande av penningskulder och andra

betalningsrättsliga frågor., 1 u., Norstedts juridik AB, Stockholm, 2014, s. 794. . 86 Nordh, Robert, Praktisk process 1: Processens ram i tvistemål, 3 u., Iustus förlag, Uppsala, 2012, s.

25.

32

ledet avser huvudkategorin (till exempel mord eller något annat allvarligt brott).87

Inom juridiken brukar man ofta kunna bortse från exemplen och fokusera på

huvudkategorin.88 Exemplets funktion (t.ex. ”mord”) är att ange vad som definitivt ska

ingå i huvudkategorin samt förtydliga huvudkategorins karaktär och gradering. När

huvudkategorin är abstrakt eller otydlig blir det genom exemplifieringen lättare för

läsaren att komma på andra fall som skulle passa in i huvudkategorin. Man kan jämföra

med hur man hade läst meningen om exemplet var förskingring eller något annat

allvarligt brott. Det blir en viss betydelseförskjutning.

2.3.2.1 Argument för att annat hinder kan likställas med annat rättegångshinder

Ovanstående innebär att åtgärd som inte omfattas av denna lag, är ett exempel på ett

annat hinder, och att ”annat hinder” är huvudkategorin. Som vi såg i föregående avsnitt

så menar jag att kriterierna för vilka åtgärder som omfattas i lagen är exempel på

rättegångshinder. Eftersom ”annat hinder” är ett så vagt begrepp ger detta en

fingervisning om att andra hinder också är processhinder. De exempel på annat hinder

som listas i propositionen är litis pendens och res judicata.89 Det är iögonfallande att

alla exempel i propositionen utgör rättegångshinder.

Enligt Ekelöf m.fl. är den juridisk-tekniska innebörden av processhinder grund

för avvisning.90 Den nära kopplingen mellan avvisning och rättegångshinder talar för

att 21 § BfL ska tolkas som att den avser rättegångshinder. Att alla rättegångshinder

definitionsmässigt leder till avvisning innebär visserligen inte att det för den skull

endast är rättegångshinder som kan leda till avvisning.

Det framstår dessutom som rimligt att 21 § BfL skulle tolkas konformt med 42

kap. 4 § 2 st RB, som explicit hänvisar till rättegångshinder, för att undvika taktiska val

av forum.

87 ”eller” är en särskiljande (disjunktiv) konjunktion som anger att ett av flera alternativ har giltighet, se

Hultman, Svenska akademins språklära, s. 185. 88 Exempelvis rekvisitet i 6 kap. 1 § 2 stycket brottsbalken benämns av Jareborg m.fl. som”utnyttjande

av att offret befunnit sig i en särskilt utsatt situation”(s 116) trots att rekvisitet i lagtexten är ”utnyttja

att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan,

sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig

i en särskilt utsatt situation” (min kursivering. Se Jareborg, Nils, Sandra Friberg, Petter Asp, Magnus

Ulväng, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2u., Iustus, Uppsala, 2015, s. 116. 89 Prop 1989/90:85, s. 114. 90 Ekelöf m.fl., Rättegång II, s. 12.

33

2.3.2.2 Argument mot att annat hinder kan likställas med annat rättegångshinder

Det är å andra sidan möjligt att lagstiftaren valde frasen ”annat hinder” istället för

rättegångshinder just för att man ville att fler hinder än rättegångshinder skulle kunna

omfattas av regleringen. 42 kap. 4 § 2 st RB fick sin nuvarande lydelse 1987, endast

två år innan BfL-propositionen kom. Rättegångshinder skulle ha varit ett mer precist

begrepp, vilket då hade varit ett bättre ordval om man ville begränsa sig på detta vis.

Det faktum att lagstiftaren valt olika språkbruk i 21 § BfL och 42 kap. 4 § 2 st RB kan

tala för att ”annat hinder” ska ges en vidare tolkning.

2.3.2.3 Slutsats

Det starkaste argumentet för att ”annat hinder” i 21 § BfL kan likställas med rättegångs-

hinder är att propositionen uttryckligen anger att 21§ BfL avser bristande

processförutsättningar.91 Men man anger även att paragrafen handlar om avvisning på

grund av brister av ”mer materiell natur”.92 Dessa uppgifter verkar säga emot varandra.

Processhinder är väl brister av processuell natur, inte av materiell natur? Nordh menar

dock att det inte finns någon skarp gräns mellan materiell rätt och rättegångsfrågor, och

att denna osäkerhet är särskilt framträdande när det gäller processhinder då dessa ofta

kräver att domstolen måste ta ställning till materiella frågor.93 Av detta kan man dra

slutsatsen att ”brister av mer materiell natur” inte måste betyda att ”annat hinder” avser

en materiell prövning av sakfrågan, utan detta kan helt enkelt peka på att processhinder

kan innehålla mer materiella prövningar.

Eftersom avvisning av talan är en obligatorisk och tvingande regel ska paragrafen

tolkas utifrån legalitetsprincipen.94 Även om beslutet kan överklagas är det en

inskränkning av sökandens rätt att få sin sak prövad enligt artikel 6.1 EKMR. Utifrån

detta kan man dra slutsatsen att bestämmelsen bör tolkas restriktivt. Syftet med BfL var

att skapa ett snabbt och effektivt förfarande. Det verkar osannolikt att lagstiftaren avsåg

en omfattande materiell prövning utifrån skrivningen i 21 § BfL, i synnerhet när

Kronofogden genom 23 § BfL redan hade möjligheten att rensa bort mål som vid en

ytlig översyn kunde antas vara materiellt ogrundade. Utifrån lagens ändamål och då det

91 Prop 1989/90:85, s. 115. 92 Prop 1989/90:85, s. 114. ”Mer” hänvisar troligtvis till 20 § BfL som avser ansökningar som är så

bristfälliga att de inte kan handläggas. Se nästa avsnitt. 93 Nordh, Processens ram i tvistemål; s. 15-16. 94 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 57.

34

finns skäl att vara försiktig vid bedömningen av 21 § BfL:s tillämpningsområde drar

jag därför slutsatsen att ”annat hinder” motsvarar processhinder. Med denna slutsats

förtydligas tillämpningsområdet för 21 § BfL avsevärt.

2.4. KAN PARAGRAFERNA ÖVERLAPPA VARANDRA?

Skulle både 21 och 23 §§ kunna vara tillämpliga samtidigt? Det skulle i så fall vara ett

fall av en regelkollison. Enligt Wahlgren är det viktigt att lagstiftning uppvisar intern

rationalitet och att lagar är utformade så att regelsyntaxen är transparent och tydlig.95

Osäkerheten avseende hur ”annat hinder” i 21 § BfL ska tolkas och hur bestämmelsen

förhåller sig till 23 § BfL leder bristande intern rationalitet. En lag bör även uppvisa

rättslig rationalitet. I detta ligger ett krav på rättssäkerhet och förutsebarhet.96 Lars

Heuman framför viss kritik mot BfL:s utformning när han skriver att ”lagen saknar

detaljerade bestämmelser som på varje stadium tillgodoser parternas

rättssäkerhetsintressen”.97 Det framstår som att lagstiftaren resonerat att så länge det är

möjligt att överlämna handläggningen till tingsrätt så är rättssäkerheten inte så viktig

vid KFM:s hantering, utan man har prioriterat att skapa ett snabbt och billigt

förfarande.98 Men för rättssäkerhetens skull är det viktigt att medborgarna genom att

läsa lagen kan förutse vilket resultat deras yrkande kan komma att leda till i den

processform som är vanligast i Sverige.

Ett exempel på när det är oklart vilken paragraf som ska väljas är pactum turpe.

Pactum turpe betecknar ett avtal som strider mot lag eller goda seder. Pactum turpe går

ibland även under beteckningen ”ex turpe casusa non oritur actio”, som kan översättas

med ”talerätt uppstår inte om avtalssyftet är osedligt”.99 På så sätt kan man alltså säga

att frågan om pactum turpe är en talerättsfråga, vilket också illustrerar sambandet

mellan allmän avtalsrätt och processrätt.

Enligt Lindskog är det en allmän utgångspunkt vid osedliga krav att dessa utgör

en materiell fråga som ska sakprövas av domstolen.100 Även Ingvarsson menar att en

95 Wahlgren, s. 55. 96 Wahlgren, s. 46 och s. 61. 97 Heuman, s. 61. 98 Prop 1989/90, s. 24. 99 Ramberg, Jan & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 10u., Wolters Kluwer, Stockholm, 2016, s.

216. 100 Lindskog. 804.

35

sakprövning de lege ferenda är mer passande, men menar att gällande rätt är att pactum

turpe utgör ett rättegångshinder eftersom domstolarna rutinmässigt avvisar dessa

mål.101 Även Ekelöf klassificerar pactum turpe som ett rättegångshinder.102 Ekelöf och

Ingvarsson får stöd av rättsfallet NJA 1997 s. 93 där HD anmärkte obiter dictum att en

talan i undantagsfall kan avvisas därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av

rättsordningen. En sådan avvisning kräver att avtalets innehåll är av otillbörlig

karaktär, att det strider mot lag eller goda seder och att detta uppenbart framgår av

grunderna eller utredningen i målet. Men för att avvisa talan måste domstolen först slå

fast att talan verkligen grundar sig i osedliga förhållanden.103 I målet undanröjde dock

HD tingsrättens avvisningsbeslut och visade målet åter. Det finns idag inga fall där HD

avvisat ett mål på grund av pactum turpe.104 Sammanfattningsvis kan man säga att

praxis är väldigt restriktiv men att det finns vissa ovanliga fall som ska bedömas som

rättegångshinder.

Rättegångshinder ska som bekant avvisas genom 21 § BfL. Men propositionen

till 23 § BfL anger att fordringar som inte åtnjuter rättsordningens skydd ska behandlas

som bestridda. Detta motsvarar rekvisiten för vad som utgör pactum turpe. Vid första

anblick framstår det som att 21 och 23 §§ BfL här är överlappande.

Även om det inom andra rättsområden kan vara vanligt med överlappande regler

så finns det då vanligtvis andra regler som anger vilken regel som i så fall bör väljas.

Generellt sett gäller principer som lex superiore, lex posteriore och lex specialis.105

Dessa principer är dock inte till någon hjälp i valet mellan 21 och 23 §§ BfL då båda är

allmänt formulerade, delar samma normhierarkiska nivå och tillkom vid samma

tidpunkt. I vissa rättsområden finns metodregler för att hantera överlappande regler.

Exempelvis finns inom straffrätten en systematik för hur man ska hantera

regelkonkurrens.106 Då varken förarbeten eller doktrin inom summarisk process pekar

ut någon systematik för vilken paragraf som ska väljas vid oberättigade anspråk, och

det inte heller finns någon praxis skapas oklarhet och bristande intern och rättslig

rationalitet.

101 Ingvarsson, Torbjörn. Pengar luktar inte- eller gör de det? SvJT 2011 s. 1019- 1035. 102 Ekelöf m.fl.., Rättegång II, s. 15-17. 103 Ingvarsson, s. 1019. 104 Ramberg & Ramberg, s. 218. 105 Wahlgren, s. 71-75. 106 Asp, Petter & Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2u.,l., Iustus, Uppsala, 2013, s. 479 – 488.

36

I detta fall menar jag att Kronofogden bör välja att behandla ärendet som

bestritt, dels för att propositionen uttryckligen anger det, dels för att praxis är så oerhört

restriktiv när det gäller avvisningar på grund av pactum turpe. Men den oklarhet som

finns är klart problematisk.

2.5. BRISTFÄLLIG ANSÖKAN ENLIGT 20 § BFL

20 § 1 st lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning:

Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas till grund för handläggning av

målet, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Sådant föreläggande får

sändas till sökanden med post under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas

på annat lämpligt sätt. Följer sökanden inte föreläggandet, skall ansökningen

avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandet.

Bestämmelsen är inte ämnad för att användas vid oberättigade anspråk men används

ibland när ansökan både är bristfällig och oberättigad, ofta med formuleringen ”ansökan

ska därför avvisas i enlighet med 20 jämte 21 §§ BfL”. Exempel på sådana fel som

alltid leder till avvisning enligt 20 § BfL är att grunden till fordran inte angetts enligt

10 § BfL eller att sökanden inte uppgett någon förfallodag enligt 11 § BfL.

2.6 TALERÄTT

Talerätt definieras som rätt att som part föra talan inför domstol i viss sak.107

Saklegitimation är ett annat begrepp som är kopplat till talerätten och som ibland

används synonymt.108 Saklegitimation definieras av Olivecrona som ett krav på att

”saken ska ’angå’ det rättssubjekt i vars namn rättegångs föres”.109 Ekelöf definierar

saklegitimation som den ”som kan göra gällande påföljderna av ett visst

rättsförhållande” och poängterar att det är en term som mest används inom

civilrätten.110 Sammanfattningsvis kan man säga att saklegitimation är något man har

107 Juridikens termer, ”Talerätt”, s. 195. Ekelöf m.fl. har en liknande definition, se Rättegång II, s. 56. 108 Juridikens termer, ”Saklegitimation”, s. 172. 109 Olivecrona, Karl, Domstolar och tvistemål: en första bok i processrätt, 8u., LiberLäromedel, Lund,

1978, s. 44. 110 Ekelöf m.fl.., Rättegång 2, s. 57

37

även innan process har inletts. När saken hamnar inför domstol talar man istället om

talerätt.

Ibland talar man om aktiv och passiv saklegitimation. Med aktiv saklegitimation

förstås att saken angår käranden och passiv saklegitimation innebär att saken angår

svaranden. I båda fallen rör det sig om en brist i kärandens talan, då det är käranden

som stämt fel part och därför inte är behörig att få en dom i målet.111 Av detta kan man

dra slutsatsen att talerätt både kan bero på att det är fel kärande och att det är fel

svarande.

Det är viktigt att skilja talerätt från partsbehörighet och processbehörighet.

Partsbehörighet definieras i Juridikens termer som ”rätt att vara part i rättegång”.112

Den tillfaller alla juridiska och fysiska personer och hänger samman med

rättssubjektiviteten.113 I NJA 2009 s. 646 ansågs en stiftelse under bildande inte ha

uppnått partsbehörighet. Partsbehörighet regleras i 11 kap. 1 § 1 st RB. I den

summariska processen gäller exempelvis att en ansökan av eller mot ett enkelt bolag

(som inte är en juridisk person) ska avvisas enligt 21 § BfL.

Vissa juridiska personer, som aktiebolag, stiftelser och dödsbon, har visserligen

partsbehörighet men måste företrädas av en ställföreträdare för att föra sin talan.

Detsamma gäller ett minderårigt barn eller en fysisk person som är satt under

förvaltarskap. Om en part som saknar egen rättshandlingsförmåga inte företräds av en

giltig ställföreträdare saknar parten processbehörighet. På samma sätt som

partsbehörighet hör samman med rättssubjektivitet hör processbehörighet samman med

rättshandlingsförmåga. Parts – och processbehörighet gäller i alla mål medan talerätt

gäller endast en viss sak – den sak man tvistar om. Brister i parts- eller

processbehörighet leder alltid till avvisning.114

Talerätten används i två olika betydelser; antingen ses talerätt som en del av

saken (rättsförhållandets materiella sida) eller som ett processhinder (rättsförhållandets

processuella sida).115 Rättsvetenskapsmännen tvistar om huruvida man alltid ska göra

en talerättsprövning, vilket kommer att utredas närmare nedan.

111 Lindblom, s. 174. 112 Juridikens termer, ”Partsbehörighet”, s. 148. 113 Lindell, s. 215-216. 114 Se Ekelöf m.fl.., Rättegång II, s. 48 respektive 53. 115 Lindell, s. 219.

38

2.6.1 Talerätt som en del av saken

Vilka frågor avses när man talar om talerätt som en del av saken? Jo, det är frågan om

huruvida parterna är subjekt i det rättsförhållandet som det är fråga om.116 Det är till

exempel endast borgenären som har talerätt för en fordran, vilket ska prövas som en del

av saken i den senare processen, och inte som ett rättegångshinder. Enligt Lindell är

skälet till detta att en borgenär måste kunna föra talan mot den som han anser är

förpliktad.117 Även i de fall käranden yrkar skadestånd, men visar sig sakna rättslig

anknytning till det skadade objektet, ska detta prövas i sak.118 Själva yrkandet leder

därmed till att både käranden och svaranden har talerätt. Om talerätten brister i själva

saken ska talan sedan ogillas.119

I rättsfallet NJA 1960 s. 23 hade ett handelsbolag och svaranden slutit ett avtal.

Handelsbolaget omvandlades sedan till ett aktiebolag och i ett kontrakt mellan

handelsbolaget och aktiebolaget övertog aktiebolaget handelsbolagets alla rättigheter

och förpliktelser. Aktiebolaget stämde svaranden då de vägrade uppfylla förpliktelserna

i avtalet. Svaranden invände att deras motpart hade varit handelsbolaget och att talan

borde avvisas. Rådhusrätten meddelade i ett beslut under handläggning att talan inte

skulle avvisas då aktiebolaget ansågs ha rätt att överta handelsbolagets talan. Svea

hovrätt och HD undanröjde rådhusrättens beslut och fann att invändningen om att det

var olika parter skulle prövas som en del av saken och inte som ett rättegångshinder.

Rättsfallet illustrerar HD:s restriktivitet när det gäller att behandla invändningar

om fel parter som ett rättegångshinder.

2.6.2 Påståendedoktrinen

Det faktum att ett påstående kan vara tillräckligt för att grunda talerätt kan härledas ur

påståendedoktrinen. Påståendedoktrinen tillämpas vid dubbelrelevanta rättsfakta.

Dubbelrelevanta rättsfakta avser sakprövningsförutsättningar som sammanfaller med

en förutsättning för att bifalla någons talan på materiell grund. Pastaendedoktrinen

innebär att en part i inledningsskedet inte behöver bevisa ett behörighetsgrundande

116 Lindblom, 190. 117 Lindell, s. 220. 118 Lindblom, s. 190. 119 Ekelöf m.fl.., Rättegång II, s. 56.

39

faktum – som talerätt – om det också utgör ett materiellt rattsfaktum.120 Om en sökande

till exempel yrkar betalning för levererade varor och svaranden bestrider, med grund i

att det inte finns något giltigt köpeavtal, och talan har väckts vid en domstol vars

behörighet är beroende av att det finns ett giltigt avtal, ska domstolen godta avtalets

existens utan något krav på bevisning.121

Ekelöf m.fl. nämner ett annat exempel. Det är ett processuellt villkor för en

fullgörelsetalan att tidpunkten för fullgörelse inträffar innan tingsrätten meddelar dom

i målet (RB 13:1). Förfallokravet är också en förutsättning för att talan ska kunna

bifallas i sak. Den innebär att käranden inte behöver bevisa en sådan förutsättning inför

rättens processhindersprövning utan det räcker att han påstår att den föreligger för att

målet ska kunna prövas i sak. Vid den efterföljande materiella prövningen måste

sökanden bevisa att skulden förfallit.122 Påståendedoktrinen följer inte av lag utan

härstammar från doktrin och praxis. I NJA 2005 s. 586 menade HD att det är ”rimligt

att domstolen vid prövningen av sin behörighet godtar de omständigheter käranden

åberopar”. HD fann att både ändamålsskäl och processekonomiska skäl talar för

påståendedoktrinen.

Ekelöf m.fl. sammanfattar påståendedoktrinen som ”att käranden yrkar något

för egen del medför alltså att både käranden och svaranden har talerätt i målet”.123

2.6.3 Talerätt som ett processhinder – när räcker inte påståendedoktrinen?

När det gäller talerätt som ett processhinder skiljer sig Lindell och Ekelöf åt. Ekelöf

verkar se talerätt som en allmän processförutsättning som ska vara uppfylld i alla mål,

även om bedömningen endast sker utifrån kärandens påstående.124 Lindell menar att

talerätt som processförutsättning är ett undantag för vissa typer av talan. Enligt honom

utgör talerätt en speciell processförutsättning som ska beaktas endast i de fall en tredje

man kan lida skada av att processen tas upp och rätten måste väga in andra intressen än

parternas. Exempel på sådana när parterna inte själva råder över saken är i konkurs när

120 Heuman, Lars, Hur bedöms svarandens invändningar vid tillämpning av påståendedoktrinen?

Juridisk tidskrift, 2016/2017, nr 1 s. 194-208, s. 194. 121 Pålsson, Lennart, Dubbelrelevanta rättsfakta vid prövning av domstols behörighet, SvJT, s. 321–

328. Domstols behörighet kan exempelvis vara beroende av avtalets förekomst vid forum contractus

(10:4 RB). 122 Ekelöf m.fl.., Rättegång VI, s. 80. 123 Ekelöf m.fl., Rättegång 2, s. 72. 124 Ekelöf m.fl., Rättegång 2, s. 72.

40

man bör vända sig mot konkursboet och inte konkursgäldenären (vilket hade kunnat

vara till men för borgenärerna i konkursen). Ett annat exempel är när det råder

nödvändig processgemenskap, såsom vid samäganderätt, och käranden inte

representerar samtliga delägare. Enligt Lindell ska talan avvisas i dessa

undantagsfall.125

2.6.3.1 Talerätt vid nödvändig processgemenskap

I NJA 1992 s. 859 hade ett samägt hus sålts av en god man. Huset hade ägts av fyra

personer. Två av dessa ville ogiltigförklara försäljningen på grund av att den gode

mannen förfarit felaktigt vid försäljningen. HD fann att kärandena bara hade haft

talerätt om grunden för ogiltigheten hade varit hänförlig just till dem. När, som i fallet,

grunden var hänförlig till samtliga delägare, saknade kärandena talerätt och målet

avvisades. I ett tillägg menade justitierådet Munck att talerätt skulle kunna varit möjlig

i andra fall, till exempel om en av delägarnas namnteckning hade varit förfalskad vid

undertecknandet av köpehandlingen. Munck förtydligar att det är själva grunden för

talan som varit odelbar och föranlett nödvändig processgemenskap. Detta rättsfall

illustrerar principen om att domstolen måste göra en talerättsprövning i de fall som

tredje man kan komma till skada – i detta fall hade de övriga samägarna kunnat komma

till skada om de inte fått komma till tals i processen.

2.6.3.2 Talerättsregler i lag

Ett annat exempel när det är klart att bristande talerätt ska behandlas som

rättegångshinder är när det finns talerättsregler i lag. Exempel på dessa finns i

förvaltningsrätt, associationsrätt och familjerätt.126 I litteraturen anges följande

situationer i civilrätten då processuell talerättsprövning måste ske och där käranden ska

styrka sin rätt: 127

- Indispositiva mål

- Konkurs

- Nödvändig processgemenskap, både avseende sökande- och svarandesidan

125 Lindell, s. 219-220. 126 Lindblom, s. 194. 127 Exemplen hämtade från Lindell s. 220-221, Lindskog, s. 801, Ekelöf m.fl., Rättegång II, s. 74-75,

Fitger m fl ”Kap. 13 Talerätt” samt Nordh, Roberth, Rättegångshinder: om forum, talerätt, åtalsrätt

m.m., Iustus, Uppsala, 2008, s. 110.

41

- Talan om pant i fast egendom mot någon som inte har lagfart till fastigheten

ifråga

- Talerätt angående annans rättsställning

- Talan om att tredje man ska förpliktas utföra något

- Talerätten tillfaller enligt lag endast personer i viss egenskap – t.ex.

klagoberättigade enligt 7 kap. 50 § ABL (dock omdiskuterat)

2.6.3.3 Talerätt i trepartsrelationer

Ett i doktrinen ofta diskuterat specialfall är när käranden yrkar att svaranden ska

fullgöra en förpliktelse mot en tredje man.128 Ett rättsfall från HD talar för att dessa mål

ska avvisas.

I rättsfallet NJA 1984 s. 215 hade käranden yrkat att svaranden skulle betala

kärandens skulder till ett tobaksbolag. Mellan sökanden och svaranden fanns en

överenskommelse där svaranden åtog sig att betala sökandens skulder till

tobaksbolaget. Fråga uppkom om sökanden hade rätt att träda i tobaksbolagets ställe.

HD fann att det ”som regel saknas anledning att låta någon som part föra talan om

annans rätt. När det såsom i förevarande fall är uppenbart att speciella omständigheter

inte föreligger, bör sådan talan avvisas.” Rättsfallet talar starkt för att talan ska avvisas

i dessa fall, men man kan ifrågasätta om HD hade dömt likadant idag. Lindskog är

kritisk mot rättsfallet och menar att rättsläget är oklart. Han skriver:

Det oklara rättsläget beror på det märkliga rättsfallet ”Handelsbolaget Ali” NJA 1984

s. 215. […] Visserligen höll HD öppet för att en talan om förpliktigande för svaranden

att prestera till en tredje man skulle kunna vara tillåten om käranden hade ett befogat

intresse av det. Ett sådant intresse befanns emellertid inte föreligga i det aktuella fallet.

Det är svårt att förstå varför. 129

Av ovanstående drar jag slutsatsen att Lindskog öppnar för ett mindre strängt krav på

att käranden måste ha befogat intresse. I rättsfallet talas, som Lindskog nämner, om

vissa ”särpräglade undantagsfall” då detta inte gäller. Ett sådant undantag gäller vid

processkommission. Processkommission innebär att någon i eget namn, men för

uppdragsgivarens räkning, väcker talan mot en tredje man.130 Processkommission tillåts

endast i undantagsfall, och är vanligast i konkurs när en konkursgäldenär enligt 3 kap.

128 Ekelöf m.fl., Rättegång II, s.72–72 och Lindblom, s. 196, företräder exempelvis olika åsikter. 129 Lindskog, s. 801. 130 Lindskog, s. 799–801, se även NJA 2008 s. 733, sista stycket under domskäl.

42

9–10 §§ konkurslagen (1987:672) under vissa omständigheter tillåts föra talan för

konkursboets räkning.131 Processkommission har även accepterats av HD när en

borgenär överlät en fordran under en rättegång.132 Kronofogden bör därför ha

processkommission i åtanke innan ev. avvisning av dessa mål.

2.6.4 Två olika skolor när det gäller den talerättsprövningen

När man går igenom den doktrin som finns om talerättsprövningen framkommer som

tidigare nämnts två olika synsätt. Enligt Fitger m.fl. beror splittringen på att det saknas

enhetlighet i praxis, både mellan olika rättsområden och inom dem.133 Jag väljer att

benämna de olika synsätten den Lindellska och den Ekelöfska skolan, även om det är

flera rättsvetenskapsmän som står bakom respektive skola. Enligt

rättsvetenskapsmännen som står bakom den Ekelöfska skolan ska en summarisk

talerättsprövning alltid göras utifrån att käranden i vart fall måste ha ett yrkande och en

grund (ett påstående) som medför att han har talerätt, dock utan att gå in på någon

bevisprövning. De skriver att ett sådant påstående – att käranden har en viss materiell

rätt – är tillräckligt, och att vem som är rätt svarande och sökande då framgår av den

tillämpliga lagregeln.134 Om denna materiella rätt verkligen föreligger är dock en fråga

som rätten ska pröva senare.135 Ekelöf m.fl. stödjer sig på RH 1984:111 om bättre rätt

till fastighet, där sökanden inte hade påstått att svaranden ägde fastigheten. Göta hovrätt

avvisade därför målet. Man kan ifrågasätta om rättsfallet fortfarande är aktuellt idag,

och om prejudikatsvärdet även gäller mål som avser en fullgörelsetalan.

Enligt den Lindellska skolan är huvudregeln är att allmän domstol inte gör någon

talerättsprövning när det gäller rättsförhållandets subjektiva sida i dispositiva

tvistemål.136 Mellqvist och Fitger uttrycker det som att ”talan ska prövas i sak hur fel

än parten har”.137 Även Lindskog menar att den som käranden riktar anspråket mot

alltid är rätt svarande i processuellt hänseende – och om ett materiellt ansvar inte

131 Söderlund, Jenny, Konkursgäldenärens talerätt i tillgångsfrågor — en uppsats om

kommissionstalerätt och abandonering, SvJT 2012 s. 85f. 132 NJA 2008 s. 733. 133 Friger m.fl., Rättegångsbalken, ”13 kap talerätt”. 134 Ekelöf m.fl., Rättegång II, s. 72. 135 Ekelöf m.fl.., Rättegång II, s. 72. 136 Lindell, s. 219. Så ock Fitger m.fl., ”13 kap Talerätt”. 137 Fitger, Peter & Mellqvist, Mikael, Domstolsprocessen: en kommentar till rättegångsbalken, 2u.,

Norstedts juridik, Stockholm, 2002, s. 80.

43

föreligger så ska talan ogillas.138 Talerättsprövning ska därmed bara göras vid de listade

undantagen (se avsnitt 2.6.3.2).

En fördel med Lindellska skolans resonemang är att det är enklare för en domstol

att tillämpa än den Ekelöfska skolans, då Lindell menar att ingen talerättsprövning ska

göras förutom vid de listade undantagen. Ekelöfs resonemang leder till svåra gräns-

dragningar när det gäller vilka ”felaktiga påståenden” som ska leda till avvisningar

enligt 34 kap. RB och i vilka fall domstolen istället borde finna ansökan uppenbart

ogrundad enligt 42 kap. 5 § RB. Fitger m.fl. framför svidande kritik mot den Ekelöfska

skolan och menar att resonemanget hör till äldre litteratur och att det är ett förvillande

synsätt som inte har tillräckligt stöd i praxis. De menar vidare att den Ekelöfska skolan

förespråkar en ”innehållslös” talerättsprövning som endast är en ”av teoretiska skäl

betingad nödvändighet för att kravet på talerätt ska framstå som en allmän

processförutsättning och inte bara som en speciell sådan”.139 Ekelöfs rättegångsserie är

bland den mest tongivande litteraturen inom processrätten, vilket gör att kritiken

framstår som djärv. En förklaring kan vara att Ekelöf m.fl. i Rättegång II själva uppger

att man förut anslutit sig till det Lindellska synsättet, men att man i och med rättsfallet

NJA 1984 s. 215 återinfört lydelsen från tredje upplagan i åttonde upplagan och

framåt.140 Rättsfallet har redan tidigare kommenterats i avsnitt 2.6.3.3 och har varit

föremål för kritik från bland annat Stefan Lindskog.

Enligt justitierådet Muncks tillägg i NJA 1992 s. 859 går utvecklingen mot att

bristande saklegitimation allt oftare bedöms som en materiell fråga än som ett

processhinder. NJA 2011 s. 306, där HD uttalade att ”om käranden påstår att svaranden

svarar för det hävdade anspråket ska yrkandet i regel prövas materiellt”, talar också för

den Lindellska skolan. Sammantaget finner jag, att det framstår som Lindellska skolans

tolkning, att talerätt bara är en speciell processförutsättning som gäller i de fall tredje

mans intresse måste beaktas, har vunnit allt mer mark. Så även hos HD:s praxis, vilket

gör att den får anses ha nu fått status som gällande rätt. Ståndpunkterna kan illustreras

med följande skala:

Lindellska skolan Ekelöfska skolan

-----------------------------------------x--------------------------------------------x-----

Ingen talerättsprövning Vid speciella omständigheter Alltid

138 Lindskog, s. 802. 139 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 13 kap Talerätt. Min kursivering. 140 Ekelöf m.fl., Rättegång II, s. 72-13 not 154.

44

2.6.5 Gränsdragningsproblemet

Var går gränsen mellan talans subjektiva sida och dess formella sida? Det framstår som

att både domstolar och rättsvetenskapsmän har svårt att besvara frågan, då det finns

olika uppfattningar i doktrinen och olika utfall i praxis.141

Enligt Lindblom ska frågan avgöras beroende på vad bristen består i. Består

bristen i att parterna inte är subjekt i rättsförhållandet är det en materiell fråga. Om

bristen är att parterna inte är behöriga att vara part rörande saken så är det en processuell

brist.142 Helt klargörande är beskrivningen inte. Distinktionen får sägas vara oklar, och

det faktum att åtskillig litteratur och diskussion har ägnats åt frågan om vad som skiljer

materiell och processuell rätt åt tyder på att frågan är för stor för att tveklöst besvaras i

ett examensarbete. Enligt Lindblom har man i tveksamma fall frihet att söka sig till det

mest ändamålsenliga resultatet.143 Min tolkning är att man då i det enskilda fallet bör ta

hänsyn till olika aspekter såsom svarandens intresse av att få målet rättskraftigt avgjort

(talar för 23 § BfL), och risken för att svaranden inte skulle kunna klara av att föra

processen vidare på egen hand i tingsrätten (talar för 21 § BfL).

2.7 SAMMANFATTNING

Slutsatserna i detta kapitel har baserats på ett antal antaganden och deras logiska följder.

För det första är det en utgångspunkt att oberättigade anspråk inte bör få bedömas alltför

olika i den allmänna domstolsprocessen och i summarisk process, då dessa processer

utgör alternativa förfaranden. En kärande med ett oberättigat anspråk ska i idealfallet

inte ha något att vinna på att välja endera processen.

För det andra innebär utredningskravet ”kan antas” att bestämmelsen i 23 § BfL

har ett potentiellt sett stort tillämpningsområde.

För det tredje har jag dragit slutsatsen att det är omöjligt att fastställa vad ”annat

hinder” i 21 § BfL avser utifrån lagens och förarbetenas ordalydelse. Förarbetet anger

både att bestämmelsen avser en mer materiell prövning, men samtidigt att det handlar

om processförutsättningar. Vid denna osäkerhet måste man därför förlita sig till

allmänna rättsprinciper. Som en allmän rättsprincip gäller, att i det fall en lagregel utgör

ett ingrepp från staten mot en enskild, så ska denna regel ska tolkas restriktivt.144

141 Lindblom, s. 190. 142 Lindblom, s. 190. 143 Lindblom, s. 13. 144 Strömberg & Lundell, s. 69-70 samt Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 57.

45

Därmed menar jag att ”annat hinder” bör begränsas till att endast avse

processförutsättningar.

Jag utgår från den Lindellska skolans resonemang som innebär att talerätt i

allmänhet inte ska utgöra en processförutsättning, utan ska vara en del av

sakprövningen. En talerättsprövning ska bara göras i de fall då tredje man kan komma

till skada. Därmed bör Kronofogden endast avvisa på grund av bristande talerätt i de

fall en tredje man kan komma till skada.

En teori som växt fram under examensarbetets gång är att en talerättsprövning

och en prövning av om det finns en fordran enligt 2 § BfL delar gemensamma moment.

För att ha talerätt avseende en betalningsfordran krävs enligt den Ekelöfska skolan att

man hänvisar till en lagregel, vilken utpekar rätt parter.145 En sådan regel skulle kunna

vara den princip som innebär att en borgenär har talerätt för en fordran. Samtidigt

skriver Ekelöf specifikt att talerätt för en fordran tillkommer borgenären, ”något som

självfallet utgör ett element i själva saken”.146 Varför detta gäller just betalning men

inte andra rättsförhållanden framgår inte. Men man kan säga att det därmed råder

enighet mellan Ekelöfska och Lindellska skolan om att prövningen av om det finns ett

fordringsförhållande inte ska prövas av en domstol som en processförutsättning. Det

framstår som osannolikt att det ställs högre krav på att göra en sådan prövning i den

summariska processen än i allmän domstol. Därmed får det anses vara klarlagt att

Kronofogden inte ska behandla frågan om det finns ett fordringsförhållande mellan

parterna som en processförutsättning. Denna slutsats måste tas för sann för att den

fortsatta analysen ska äga giltighet.

145 Ekelöf, Rättegång II, s. 72. 146 Ekelöf m.fl., Rättegång II, s. 56.

46

KAPITEL TRE 3. FALLSTUDIER Jag har tagit emot 44 ärenden från Kronofogden. Av dessa är 19 beslut att behandla mål

som bestridda och 24 är avvisningsbeslut, varav 23 på grund av 21 § BfL och två på

grund av 20 § BfL. Man kan kategorisera besluten i olika grupper:

Avvisade enligt 20 eller 21 §§ BfL Behandlade som bestridda enligt 23 §

Avvisade på grund av de exempel som

angetts i propositionen (lis pendens,

res judicata, ej förfallen) (14)

Skadestånd som enligt propositionen ska

behandlas som bestridda (sökande

hade kunnat undvika skadan, samt

ideell ersättning för sveda och värk)

(10)

Ansökan riktad mot dödsbodelägare (2)*

Ansökan riktad mot företrädare, ej

juridisk person*

Inget fordringsförhållande (2)*

Handräckningsyrkande ställt till fel

myndighet

Rättegångskostnad (2)

Avhysning pga. förverkande men ringa

Förlängningstvist

Misstänkt fakturabedrägeri*

Ansökan riktad mot dödsbodelägare (2)*

Förlängningstvist

Orimlig verklighetsbild/psykiskt sjuk147

Sakrättsliga brister (2)

Handräckningsyrkande ställt till fel

myndighet

Rättegångskostnad (2)

Fel sökande: skuldebrev utställt till tredje

man*

*kan kategoriseras som bristande talerätt

3.1. ALLMÄNT OM FALLEN

Som framgår av tabellen ovan kan man dela upp målen i olika kategorier. Jag har valt

att inte undersöka de mål som behandlats enligt förarbetena då rättsläget i dessa fall

torde vara klart.148 Jag kommer nu att presentera övriga kategorier av mål från tabellen

147 Detta mål beskrevs i avsnitt 2.2.2 148 Se avsnitt 1.4 Avgränsning

47

ovan i all korthet utan någon bedömning av valet mellan 21 och 23 §§ BfL, för att

senare gå djupare in på målen där bristande talerätt bedömts föreligga.

Jag har tagit emot fyra mål som avsåg rättegångskostnader. De mål som

avvisades avsåg ersättning för att svaranden i ett tidigare mål stämt sökanden i onödan

och därför skulle betala rättegångskostnaderna i detta tidigare mål.149 I mål 21-208112-

16 krävde sökanden att ett rättegångsombud skulle betala rättegångskostnaderna i ett

tidigare mål på grund av ombudets ”försumlighet att inte tillämpa gällande lagstiftning

i sin processföring”. Mål 21-107449-16 avsåg en ansökan om att svaranden skulle

betala sökandens kostnad för att anlita en jurist i ett tidigare mål på Kronofogden. Båda

dessa mål behandlades som bestridda.

Två mål avsåg förlängningstvister där hyresvärd ville avhysa en hyresgäst trots

att nyttjanderätten inte var förverkad i enlighet med 12 kap. 42 § jordabalken

(1970:994). Enligt 12 kap. 49 § jordabalken har hyresnämnden exklusiv behörighet att

pröva dessa mål. Det ena målet avvisades och det andra målet behandlades som

bestritt.150

Två mål hade sakrättsliga brister. I mål 14-22009-12 hävdade sökanden

återtaganderätt till en hund men något återtagandeförbehåll fanns inte i kontraktet. Mål

14-202845-16 avsåg en restskuld för bil återtagen i enlighet med konsumentkreditlagen

(1992:830). Sökanden hade dock inte avräknat bilens värde på rätt sätt. Båda dessa mål

behandlades som bestridda i enlighet med 23 § BfL.

När det gäller handräckningsyrkande ställt till fel myndighet gällde det ena

målet ett yrkande om editionsföreläggande, vilket visserligen kan utfärdas av domstol

men inte av Kronofogden. Målet behandlades som bestritt.151 Mål 21-110417-16 avsåg

handräckning av ett barn mellan två föräldrar. Målet ansågs inte avse en åtgärd som

omfattades av BfL och avvisades därför i enlighet med 21 § samma lag.

Ett mål avsåg avhysning av en bostadsrättsinnehavare på grund av

förverkande. Det som låg bostadsrättsinnehavaren till last var dock så ringa att

bostadsrätten inte var förverkad i enlighet med 7 kap. 18 och 19 §§ BRL. Målet

avvisades.152

149 Kronofogdens mål 21-96768-16 och 21-164661-16. 150 Mål 21-3399-17 och mål 22-170061-15. 151 Mål 01-159613-16. 152 Mål 21-99067-16.

48

Som synes har mål med bristande talerätt (markerade med *), rättegångskostnader,

förlängningstvister och handräckningsyrkanden ställda till myndighet både avvisats och

behandlats som bestridda. Det är olyckligt då det innebär att oberättigade anspråk

behandlas olika beroende på vilken jurist som bedömer ärendet. Störst bekymmer

verkar olika frågor om talerätt vålla. Därför har jag (som tidigare utvecklats i avsnitt

1.8.3) valt att fokusera på frågan om talerätt och kommer att gå närmare in på dessa i

avsnitt 3.3.

3.2. KRONOFOGDENS BEHANDLING AV BRISTANDE

TALERÄTT I SUMMARISK PROCESS

I summarisk process måste man göra en eventuell talerättsprövning redan när ansökan

kommer in. Efter svarandens bestridande ska nämligen ingen ytterligare hantering av

målet göras utan det är då upp till sökanden att begära överlämning till tingsrätt. Den

talerättsprövning Kronofogden gör utgår därmed alltid enbart från sökandens yrkande

och grund.

Det finns, som nämndes i avsnitt 2.3.1.4 två olika tolkningar av kravet i 2 § BfL

på att ansökan får avse en penningfordran. De olika ståndpunkterna illustrerades med

följande skala:

Tolkning av krav för att ta upp ansökan i 2 jämte 21 §§ BfL

-----a----------------------------------b------------------------------------c-----------------

Inga krav på yrkandet Yrkandet avser penningfordran Krävs existens av fordringsförhållande

Om man jämför det olika synsätten avseende kravet i 2 § BfL med de olika synsätten

på talerätten ser man att det finns betydande likheter mellan de olika resonemangen.

Krav på talerätt

Lindellska skolan (b) Ekelöfska skolan (c)

---------a------------------------------b---------------------------------------------c--------

Ingen talerättsprövning Vid speciella omständigheter Alltid talerättsprövning

Om man prövar existensen av ett fordringsförhållande, prövar man indirekt även att det

är borgenären som är sökande, och anser man att dess avsaknad utgör grund för

49

avvisning gör man i praktiken en talerättsprövning. Man skulle alltså kunna slå samman

skalorna och illustrera mitt resonemang genom att konstruera en ny:

Krav för att ta upp ansökan med beaktande av både talerätt och 2 § BfL

----------a----------------------------------b--------------------------------c-----------------

Ingen prövning av om det finns

ett fordringsförhållande, dvs

aldrig avvisa av detta skäl

Endast prövning av om

yrkandet är till beloppet

bestämt och att de listade

undantagen inte är aktuella,

talerätt som speciell

processförutsättning

Alltid pröva förekomst av

fordringsförhållande och att det

finns någon tillämplig lagregel

eller allmän rättsprincip.

Talerätt som allmän

processförutsättning

Det visade sig i min genomgång av fallen att det var denna variabel som var mest

avgörande för om Kronofogden valde att behandla ansökan som bestridd eller om man

valde att avvisa målet. Nedan kommer jag att gå igenom några verkliga mål samt

kommentera dessa utifrån slutsatserna i kapitel 2 och ovanstående skala.

3.3 KRONOFOGDENS HANTERING AV OBERÄTTIGADE

ANSPRÅK GRUND AV BRISTANDE TALERÄTT

3.3.1 Inget fordringsförhållande: Det felaktiga bankgironumret

3.3.1.1 Fallbeskrivning

I mål 21-141580-15 var det speciella omständigheter. Sökanden hade fått en fordran

fastställd. På utslaget framgick sökandens bankgironummer. Därefter hade sökanden

bytt bankgironummer utan att meddela myndigheten. Kronofogden verkställde fordran

och betalade ut skulden till det tidigare angivna bankgironumret.

Sökanden ansökte om betalningsföreläggande mot det aktiebolag som tagit över

det förra bankgironumret och som hade behållit pengarna. Kronofogden avvisade först

målet i enlighet med 21 § BfL. Kronofogden motiverade beslutet med att det inte funnits

något avtalsförhållande mellan parterna och att sökanden inte heller hade åberopat

någon annan grund, såsom condictio indebiti (misstagsbetalning), vilket gjorde att det

inte fanns något fordringsförhållande mellan parterna i den mening som avses i 2 § BfL.

Därmed omfattades åtgärden inte av BfL och ansökan avvisades.

Sökanden överklagade Kronofogdens avvisningsbeslut. Gävle tingsrätt

undanröjde avvisningsbeslutet och återförvisade ärendet till Kronofogden. Tingsrätten

motiverade sitt beslut med att det saknades laglig grund för myndigheten att avvisa

ansökan och menade att myndigheten borde ha behandlat målet som bestritt i enlighet

50

med 23 § BfL istället.153 Kronofogden avvisade åter ansökan med stöd av 21 § BfL och

vidhöll att man gjort rätt bedömning. I avvisningsbeslutet noterades dock att gränsen

för vad som är en materiell brist och vad som kan antas vara ogrundat eller obefogat

ibland kan vara svår att dra.

Tingsrätten återförvisade därefter målet på nytt. I skälen skriver tingsrätten att

man tolkar 2 § BfL som att bestämmelsen endast uppställer ett krav på att ansökan ska

avse en penningfordran och inte någon annan typ av förpliktelse. Vidare noterar tings-

rätten att det varken av bestämmelsen eller av förarbetena framgår att ”paragrafen även

skulle innefatta ett krav på att ansökan måste avse en, i materiellt hänseende riktad mot

’rätt person’, penningfordran som sökanden har på svaranden”. Tingsrätten noterar åter

att Kronofogden, om man finner yrkandet ogrundat, har möjligheten att behandla

ansökan som bestridd i enlighet med 23 § BfL.154 Kronofogden behandlade då ansökan

som bestridd i enlighet med 23 § BfL. Strax därefter noterades att sökanden samtidigt

hade skickat in två ansökningar och att utslag redan hade meddelats i det andra. Målet

avvisades därför på grund av res judicata i enlighet med 21 § BfL. Det andra målet gick

vidare till utmätning, med notering om att ingen maskinell utbetalning fick göras till

sökanden utan att kontrollera bankgironumret.

3.3.1.2 Min bedömning

I målet är det tydligt att tingsrätten och Kronofogden företrätt olika perspektiv vad

gäller hur man ska tolka kravet på att ansökan måste avse en penningfordran.

Tingsrätten har, trots att det varit olika rådmän som dömt, varit konsekventa i sin

bedömning att saken inte borde ha avvisats enligt 21 § BfL. Tingsrätten företräder här

ståndpunkten (b) medan Kronofogden har anfört ståndpunkten (c):

Krav för att ta upp ansökan med beaktande av både talerätt och 2 § BfL

----------a----------------------------------b--------------------------------c-----------------

Ingen prövning av om det finns

ett fordringsförhållande, dvs

aldrig avvisa av detta skäl

Endast prövning av om

yrkandet är till beloppet

bestämt och att de listade

undantagen inte är aktuella

Alltid pröva förekomst av

fordringsförhållande och att det

finns någon tillämplig lagregel.

Talerätt som allmän

processförutsättning

För det första menar jag att det är irrelevant att sökanden inte har åberopat en viss

allmän rättsprincip som condictio indebiti. Principen om att domstolen känner lagen får

153 Gävle tingsrätts mål Ä 2408-15. 154 Gävle tingsrätts mål Ä 2920-15.

51

anses gälla även för Kronofogden och om sakomständigheterna är klara torde det vara

fritt att tillämpa en sådan princip utan att sökanden hänvisat till den. För övrigt tyder

formuleringen ”inget av dessa förhållanden har åberopats som grund för ansökan” på

att man snarare haft grunden för ansökan i fokus än att man funnit hinder mot ansökan,

vilket talar för att 23 § BfL skulle vara mer korrekt att tillämpa. Hade man kunnat avvisa

ansökan på grund av bristande talerätt på någon annan grund? Enligt den Lindellska

skolan skulle det vara omöjligt då det inte fanns någon tredje man som kunde komma

till skada.

Vad gäller den materiella frågan är den visserligen inte i fokus för denna

uppsats, men det är ändå intressant att diskutera grunden för avvisningen. Problemet

med att tillämpa läran om condictio indebiti är att principen normalt sett hanterar

situationen att en person gjort en betalning av misstag till en annan person. Det som

skiljer den situationen från den ifrågavarande är dels att en mellanhand (Kronofogden)

skött betalningen, och dels att misstaget snarare bestått i underlåtenhet att meddela

Kronofogden det ändrade bankgirokonto än i en aktiv handling (betalningsanvisning).

I rättsfallet NJA 2011 s. 739 var en revisionsbyrå mellanhand vid en

misstagsbetalning. I målet hade betalning av skatteskuld gjorts av ett revisionsbolag för

den skattskyldiges räkning. Av förbiseende hade en annan klients organisationsnummer

angivits. HD uttalade att skälet till att en misstagsbetalning har gjorts är av underordnad

betydelse. Avgörande var istället att transaktionen inte utgjort en frivillig betalning utan

att den gjordes utan rättsgrund. HD fann att Skatteverket skulle återbetala beloppet. Av

det kan man dra slutsatsen att skälet – i mitt fall underlåtelsen att meddela förändrat

bankgironummer – inte är så viktigt utan det är avsikten som man ska fokusera på.

I rättsfallet NJA 2016 s. 1074 hade en person vid betalning av skatt förväxlat

några siffor i organisationsnumret. Beloppet krediterades därför annans skattekonto,

som kom att visa överskott. Överskottet utmättes för enskilda borgenärers fordringar.

HD klargjorde att man måste fastställa vem som var att anse som betalningsmottagare:

Skatteverket eller de enskilda borgenärerna som mottagit betalningen

utmätningsbeloppet. HD fann att en överföring av penningmedel till Skatteverket

innebar att betalaren fick en fordran hos Skatteverket. Om någon betalar för mycket i

skatt har denne återkravrätt mot verket. I förlängningen innebar detta att Skatteverket

var att anse som mottagare av beloppet. Även om det inte var betalning utan avsikt så

fann HD att läran om condictio indebiti gav utrymme för sådana särskilda

hänsynstaganden som kan föranledas av allmänintresset, och därför blev läran ändå

52

tillämplig. Då Skatteverket hade hunnit inrätta sig efter betalningen fann HD att

betalningen skulle bestå.

I Kronofogdens fall kan man utifrån ovanstående fundera på vem som är att

anse som betalningsmottagare. Är det Kronofogden eller svaranden? Stefan Lindskog

förtydligade i ett särskilt yttrande att man måste skilja på bankkonton och

avräkningskonton hos myndighet eller avräkningskonto hos ett företag. Om betalning

av misstag görs till bankkonto får han en fordran hos kontohavaren och inte hos banken.

Men om misstagsbetalning görs till någon annans skattekonto så medför inte det att

avräkningskontohavaren påverkas, utan betalaren får en fordran på Skatteverket. I

förevarande fall blir jämförelsen haltande. Det är mest rätt att säga att Kronofogden,

likt en bank, förmedlat en betalning mellan tredje man och svaranden. Det är en annan

situation än i HD:s fall. Möjligen borde ansökan ha tagits som ogrundad av detta skäl

– att läran om condictio indebiti inte är tillämplig i dessa fall.

Det är synd att målet avslutades med res judicata, då vi därmed inte får veta hur

tingsrätten hade dömt i frågan om den överlämnats efter att Kronofogden behandlat

målet som bestritt.

3.3.2 Fel svarande: Den alltför ansvarstagande sonen

3.3.2.1 Fallbeskrivning

Tre syskon, två bröder och en syster, hade förlorat sin far. Arvet efter fadern skiftades

år 2014. Året därpå fick dödsboet en skuld i form av restskatt. Bröderna betalade varsin

tredjedel av skulden och uppmanade systern att betala en tredjedel, men så skedde inte.

Vid påminnelse betalade en av sönerna även den tredje broderns andel. Den broder som

betalat dubbelt ansökte sedan om betalningsföreläggande 21-185676-16 mot systern

som inte betalat. Kronofogden förelade sökanden att komplettera ansökan avseende

varför sökanden hade rätt att rikta talan mot svaranden då skulden rörde en tredje man

i form av dödsboet efter fadern. Sökanden inkom med svar och förtydligande att det

enligt hans mening var syskonens gemensamma ansvar att betala skulden.

Kronofogden avvisade ansökan enligt 21 § BfL. Motiveringen var att det av 21

kap. 4 § ärvdabalken (1958:637) framgår att om skulder uppstår efter arvskifte skett, så

ska skiftet gå åter. Om arvskiftet inte går åter är huvudregeln att ett dödsbos skulder

endast belastar boet, och inte dödsbodelägarna personligen. Då det inte finns något

fordringsförhållande mellan sökanden och svaranden ska ansökan avvisas i sin helhet.

53

3.3.2.2 Min bedömning

I rättsfallet NJA 2007 s. 69 hade två av tre dödsbodelägare, i eget namn men för döds-

boets räkning, väckt talan mot den tredje dödsbodelägaren och en utomstående person.

Svea hovrätt avvisade talan på grund av att de två dödsbodelägarna saknade behörighet

att företräda dödsboet då talan mot den utomstående och den tredje dödsbodelägaren

inte vilade på väsentligen samma grund. HD fastställde hovrättens beslut. I

Kronofogdens fall hade dock sökanden inte fört talan för boets räkning utan ville ha

ersättning för de utlägg han själv haft gentemot dödsboet vilket gör att slutsatserna i

rättsfallet inte kan tillämpas i fallet.

När det gäller talerättsfrågor avseende talan mellan dödsbodelägare verkar

rättsläget dessutom vara på väg att förändras. Rättsfallet NJA 2009 s. 143 gällde en tvist

om hur dödsboet skulle skiftas. Talan avvisades i tingsrätt och hovrätt, med hänvisning

till att någon talerätt inte kan grundas på denna typ av tvist. HD poängterade dock att

eftersom dödsbodelägarna hade möjlighet att lösa tvistefrågor om arvskiftet på frivillig

väg kunde de inte begränsas på motsvarande vis i domstol. Då inget hindrade att deras

talan togs upp till prövning återförvisades ärendet till tingsrätten för prövning av

sakfrågan. Detta tyder på att talan inte borde ha avvisats.

Avgörande för bedömningen är här, liksom i ”Det felaktiga bankgironumret”

ovan, vilken tolkning man har av kravet i 2 § BfL att ansökan ska omfatta en

penningfordran tillsammans med kravet i 21 § BfL att ansökan ska omfattas av BfL.

Om man menar att detta innebär att sökandens påstående måste innebära att en fordran

verkligen finns enligt svensk rätt är målet rätt bedömt. Detta perspektiv påminner om

den uppfattning Lindblom och Ekelöf m.fl. har när det gäller kravet på att sökanden i

vart fall måste kunna peka ut en tillämplig lagregel som anger vem som är sökanden

och svarande.155 Denna hållning kan illustreras med punkten C när det gäller summarisk

process.

Krav för att ta upp ansökan med beaktande av både talerätt och 2 § BfL

----------a----------------------------------b--------------------------------c-----------------

Ingen prövning av om det finns

ett fordringsförhållande, dvs

aldrig avvisa av detta skäl

Endast prövning av om

yrkandet är till beloppet

bestämt och att de listade

undantagen inte är aktuella,

talerätt som speciell

processförutsättning

Alltid pröva förekomst av

fordringsförhållande och att det

finns någon tillämplig lagregel.

Talerätt som allmän

processförutsättning

155 Ekelöf m.fl.., Rättegång II, s. 72.

54

Om man istället företräder uppfattningen att kravet i 2 § BfL att ansökan får avse en

penningfordran innebär att fordran ska vara specificerad i kronor och ören, blir

Kronofogdens bedömning i målet problematisk. Frågan är om en talerättsprövning alls

borde ha gjorts. I NJA 2011 s. 306 fann HD att:

En allmän utgångspunkt är att rätt svarande i ett dispositivt mål är den mot vilken

käranden riktar sin talan. […] Om käranden påstår att svaranden svarar för det hävdade

anspråket ska yrkandet i regel prövas materiellt. Endast om särskilda förhållanden –

t ex tredje mans intresse – motiverar sakprövningshinder ska yrkandet avvisas.

Ovanstående citat illustrerar utvecklingen mot att talerätten kommit att allt mer bli en

materiell fråga. Om man delar den Lindellska skolans uppfattning att en

talerättsprövning i regel inte ska göras i dispositiva tvistemål framstår det som än

tydligare att man inte kan se dessa fall som processhinder.156 I fallet ”den alltför

ansvarstagande sonen” fanns inte heller någon tredje mans intresse att beakta. Eftersom

att det inte fanns någon grund att avvisa målet enligt 21 § BfL, vare sig på grund av att

åtgärden inte omfattades av BfL eller på grund av något annat hinder hade Kronofogden

istället kunnat – och borde dessutom – ha behandlat målet som bestritt i enlighet med

23 § BfL då det kan antas att det inte finns någon grund för fordran gentemot systern.

3.3.3 Oklar svarande: Den okände arrendatorn

3.3.3.1 Fallbeskrivning

I mål 21-109439-16 var en ansökan om handräckning. Sökanden hade den 31 maj 2016

köpt en jordbruksfastighet med en tillhörande ö. Det hade tidigare funnits ett arrende-

avtal på ön, som gällde mellan de tidigare fastighetsägarna och två, vid

ansökningstillfället, avlidna makar. Makarnas dotter trädde efter deras bortgång in som

part i arrendeavtalet. Avtalet sades upp till den 12 november 2002. Sökanden yrkade

att om en arrendator fanns, så skulle denne avhysas från ön. Sökanden uppgav ingen

svarande. Efter föreläggande om komplettering från Kronofogden avseende vem som

skulle vara svarande i målet inkom sökanden med uppgift om att dödsboet till de

avlidna makarna skulle vara svarande.

156 Lindskog, s. 802, Fitger m.fl., ”Talerätt” samt Lindell, s. 219-220.

55

Kronofogden avvisade ansökan jämlikt 21 § BfL med motivering att

arrendeavtalet var uppsagt på ett sätt som är förenligt med jordabalkens regler om

uppsägning. Ingen känd arrendator finns därefter. Dessutom framstår det enligt

Kronofogden som att sökandens yrkande avser en fastställelsetalan, vilket inte omfattas

av BfL.

3.3.3.2 Min bedömning

Kompletteringsföreläggandet var relevant och nödvändigt då ansökan enligt 18 § BfL

måste innehålla uppgifter om parterna. Jag håller med om att sökandens talan framstår

som en fastställelsetalan och det var därmed korrekt att avvisa ansökan enligt 21§ BfL.

Om man föreställer sig att det istället varit en klar fullgörelsetalan skulle

problemet med sökandens bristande grund för att söka mot de två dödsbona kvarstå.

Här aktualiseras skillnaden i doktrinen mellan den Lindellska skolan och den

Ekelöfska. Om man följer de senares råd skulle man kunna säga att det inte finns någon

rätt enligt svensk lag att söka mot någon som inte längre är arrendator, och därmed

möjlighet att avvisa enligt 21 § BfL på denna grund. Om ingen talerättsprövning ska

göras, som Lindell och Fitger m.fl. hävdar, skulle man tagit upp målet eller kunnat

behandla det som bestritt enligt 23 § BfL då det inte fanns någon grund att söka

gentemot de angivna svarandena.

I svensk rätt saknas för närvarande möjlighet att väcka talan mot en okänd

person. Domstolen får inte heller ta på sig en rådgivande uppgift och rekommendera

käranden hur partsställningen bör se ut. Utgångspunkten är istället att det är kärandens

uppgift att bestämma vem han vill rikta sin talan mot. I det fall denna bedömning sedan

är felaktig bör inte domstolen förelägga käranden att ange korrekt partsställning utan

bedömningen ska sparas till den tidpunkt då målet avgörs genom dom.157

3.3.4 Nödvändig processgemenskap: Änkan som ville behålla svärmors

hyllor

3.3.4.1 Fallbeskrivning

Mål 21-208647-15 var en ansökan om handräckning. En mor hade lånat ut hyllor till

sin son och dennes hustru. Sonen avled sedan och sonens änka vägrade att såväl lämna

157 Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2u., Norstedts juridik, Stockholm, 2013, s. 200-201.

56

tillbaka hyllorna som att lämna ersättning för dessa. Kronofogden förelade sökanden

att komplettera ansökan med förtydligande om hon ville ha hyllorna åter eller

ersättning. I föreläggandet angavs dessutom att om sökanden ville fortsätta med

ansökan måste hon även rikta talan mot dödsboet. Sökanden inkom med komplettering

där hon angav att hon meddelat sitt krav till boutredningsmannen, och att boutredningen

i sin tur delgivits änkan. Kompletteringssvaret var otydligt och sammanfattades

kärnfullt med ”alla ska göra sin rätt”. Kronofogden fann att ansökan, trots inkommen

komplettering, var så bristfällig att den inte kunde tas upp till handläggning och

avvisade den i enlighet med 20 § BfL. Sökanden överklagade avvisningsbeslutet.

Halmstads tingsrätt beslutade i mål Ä 426-16 att återförvisa ärendet till

Kronofogden. Tingsrätten fann att Kronofogden vid prövningen av 20 § BfL endast ska

beakta formella brister och inte göra en prövning i sak. Tingsrätten menar att frågan om

vem som är rätt part behandlas som huvudregel som en fråga rörande själva saken.

Ansökan har varit tillräckligt tydlig för att kunna läggas till grund för handläggning av

målet.

3.3.4.2 Min bedömning

Alternativa yrkanden är inte tillåtna i den summariska processen.158 Att komplettera

ansökan var därför relevant för handläggningen av målet. Om grunden för ansökan inte

är tillräckligt tydlig är det berättigat att avvisa enligt 20 § BfL.

Om yrkandet var handräckning av hyllor som hade lånats ut av sökanden borde

talan riktas mot den som besitter hyllorna.159 Till att börja med får det anses att sonen

och sonhustrun var i sambesittning av hyllan. Frågan är vad som gäller efter att sonen

gått bort. Det är tveksamt om ett dödsbo kan anses ha besittning över hyllorna. Den

enda som hade direkt besittning var sonhustrun. Hade det istället varit fråga om ett

ägande hade det varit annorlunda – då hade sonhustrun och dödsboet haft samägande-

rätt, och det hade varit nödvändigt att söka mot båda. Kronofogden hade i så fall haft

grund att avvisa ansökan enligt 21§ BfL då nödvändig processgemenskap pga.

samägande ses som en talerättsbrist som ska avvisas enligt 21 § BfL.

158 Heuman, s. 70. 159 Jämför tex Kronofogdens mall för handräckning av egendom i tredje mans besittning. ”Av ansökan

framgår att yrkandet om handräckning avser egendom som finns hos tredje man, och inte hos

svaranden. Det är inte möjligt att rikta talan mot en person för utfående av egendom som finns hos

tredje man. Ansökan ska därför avvisas.” Mallar för avvisning i SUPRO.

57

Om yrkandet var att sökanden (som hon senare i tingsrätten kom att justera sitt

yrkande till) ville ha ersättning för hyllorna torde det vara fråga om ett solidariskt

betalningsansvar. Vid gäldenärsflerhet står det sökanden fritt att välja vem sökanden

vill rikta talan mot.160 I detta fall hade Kronofogden inte haft någon grund för ifrågasätta

fordran utan målet borde ha tagits upp.

3.3.5 Fel sökande: April, april – jag kan lura dig att du har en skuld

3.3.5.1 Fallbeskrivning

Yrkandet och grunden i mål 14-156088-15 var ytterst alldagliga. Yrkandet avsåg ett lån

(försträckning) enligt visst fakturanummer, vilket är den vanligaste typen av yrkande i

mål om betalningsföreläggande. Sökanden var utländskt bolag som inte var registrerat

i Sverige. De hade lämnat in närmare 200 identiska ansökningar. Gemensamt för

ansökningarna var att de riktade sig mot så kallade ”evighetsgäldenärer”, personer som

redan tidigare hade ett stort antal och omfattande skulder i Kronofogdens register.

Fordringarna hänförde sig i samtliga fall till en tid innan företaget var registrerat. I ett

flertal fall hade svaranden i målen bestritt ansökningarna med grunden att de inte hade

någon som helst kännedom om fordran. Inte i något av de bestridda målen hade

sökanden begärt överlämning till tingsrätt. Det fanns alltså misstanke om att det rörde

sig om ett fakturabedrägeri i stor skala. Kronofogden valde därför att avvisa målet i

enlighet med 20 § BfL men angav även:

Kronofogdemyndigheten har att agera även utan bestridande från svaranden, så att säga

å svarandens vägnar, både vid bristande processförutsättningar och då den materiella

riktigheten kan ifrågasättas. Detta regleras i 21 och 23 §§ BfL […] Även 20 § BfL,

utifrån vilket detta mål avvisas, kan sägas vara till förmån för svaranden då den ska

tillgodose intresset att ansökningar är tydliga och klara utifrån vad mål om

betalningsföreläggande ska handla om.

Sökanden överklagade avvisningsbeslutet. Skaraborgs tingsrätt fann i slutgiltigt beslut

med målnummer Ä 3541-15 skäl att fastställa Kronofogdens beslut. Beslutet

motiverandes kortfattat med att tingsrätten delade Kronofogdens skäl. Sökanden

överklagade tingsrättens beslut. Göta hovrätt ändrade tingsrättens beslut och

återförvisade ärendet till Kronofogden. Hovrätten uttalade att det sammantaget hade

160 Lindskog, s. 803. Se även 2 § 1 st lag (1936:81) om skuldebrev.

58

varit fel att avvisa ansökan utifrån de brister som Kronofogden angett i sitt beslut.161

Hovrätten nämnde inte misstanken om fakturabedrägeri i domskälen.

3.3.5.2 Min bedömning

Det framstår som att Kronofogden här gått utöver sin utredningsplikt. Ansökningarna

ska enligt propositionen ”redan vid en översiktlig kontroll verka ogrundade”. Vid en

översiktlig kontroll framstår ansökan som alldeles vanlig. Man kan ifrågasätta om

myndigheten är rätt instans för att hantera fakturabedrägerier. Enligt SOU 2015:77

Fakturabedrägerier är inte förändrad lagstiftning så att Kronofogden kan ingripa mot

dessa mål önskvärt utan att det är tillräckligt att svaranden har en möjlighet att bestrida

målet.162 Man uppmanar dock Kronofogden att ta tillvara på möjligheten att föra

register över personer med näringsförbud som de har rätt till enligt den nya lagen

(2014:836) om näringsförbud.163

Man kan också ifrågasätta om det är rätt att avvisa en ansökan och hänvisa till

20, 21 och 23 §§ BfL. Avsikten har säkerligen varit att poängtera att Kronofogden har

behörighet att agera mot oberättigade anspråk men risken är att det blir otydligt för

sökanden av vilken grund ansökan avvisats. I akten fanns även ett beslut enligt 23 §

BfL bilagt men detta verkar aldrig ha expedierats. Om Kronofogden nyttjat 23 § BfL

fullt ut hade överrätt inte haft möjlighet att ifrågasätta beslutet, men risken är att över-

rätten, såväl som hovrätten, inte hade beaktat misstanken om bedrägeri.

Troligtvis måste Kronofogden i dessa fall låta svaranden bära ansvaret för att

bestrida dessa mål. Det kan inte vara rimligt, såsom anges i beslutet, att Kronofogden

ska ha ett ansvar att agera ”å svarandens vägnar”. Ett sådant ansvar framstår som

oförenligt med myndighetens skyldighet att iaktta opartiskhet och saklighet enligt 1

kap. 9 § RF. Hantering av oberättigade anspråk ska istället vara en officialprövning där

Kronofogden i allmänhetens intresse ska rensa bort oberättigade anspråk, inte för att

gynna någon viss part.

3.3.6 Fel svarande: Har dödsbodelägare personligt betalningsansvar för

dödsboets skulder?

3.3.6.1 Fallbeskrivning

161 Göta hovrätts ärende ÖÄ 3490-15 162 SOU 2015:77, Fakturabedrägerier, s. 257-271. 163 SOU 2015:77, s. 290.

59

Problemet med att sökanden riktar sin talan mot en dödsbodelägare istället för dödsboet

återkom i två snarlika mål. I det första målet yrkade sökanden att få ut handlingar från

ett dödsbo. Talan var inte riktad mot dödsboet utan mot en av dödsbodelägarna. Trots

komplettering kunde sökanden inte motivera varför det var dödsbodelägaren och inte

dödsboet som skulle lämna ut handlingarna. Kronofogden behandlade ansökan enligt

23 § BfL som bestridd då sökanden inte angett någon grund för varför svaranden var

skyldig att lämna ut handlingarna.164

I mål 24-106419-16 hade sökandena riktat sig mot såväl ett dödsbo som den

avlidnes sambo. Kronofogden förelade sökandens att inkomma med grund för att

ansöka mot sambon då skulden avsåg den avlidnes skulder. I kompletteringssvar angavs

att då svarandena levt ihop som sambo med sin dotter ska båda parterna stå lika till

låneskulden. Sökanden menade då att sambon tagit på sig hela skuldbördan själv.

Kronofogden fann redan vid en översiktlig kontroll att det var klart att sambon i egen-

skap av dödsbodelägares inte skulle vara svarande i målet. Målet behandlades som

bestritt enligt 23 § BfL i den del som avsåg dödsbodelägaren.

3.3.6.2 Min bedömning

Kronofogden har i dessa fall behandlat ansökan som bestridd i enlighet med 23 § BfL.

Båda fallen avsåg ansökan mot dödsbodelägare när det troligtvis var dödsboet som var

skyldigt att uppfylla förpliktelsen.

Krav för att ta upp ansökan med beaktande av både talerätt och 2 § BfL

----------a----------------------------------b--------------------------------c-----------------

Ingen prövning av om det finns

ett fordringsförhållande, dvs

aldrig avvisa av detta skäl

Endast prövning av om

yrkandet är till beloppet

bestämt och att de listade

undantagen inte är aktuella,

talerätt som speciell process-

förutsättning

Alltid pröva förekomst av

fordringsförhållande och att det

finns någon tillämplig lagregel

eller allmän rättsprincip.

Talerätt som allmän process-

förutsättning

Kronofogden verkar här närmat sig det perspektiv som företräds av (b). Då prövningen

inte drabbar något tredje mans intresse saknas grund för att avvisa. Då det ändå vid en

redan vid en översiktlig kontroll framstår som att målet är ogrundade har Kronofogden

behandlat dessa mål som bestridda. Yrkandena har varit ogrundade redan på ett abstrakt

164 Mål 01-23647-17.

60

plan då man inte kunnat hänvisa till någon lagregel som leder till den yrkade rätts-

följden. Yrkandena kan inte anses motsvara en rättighet enligt svensk rätt, varför

beslutet inte heller riskerar att utgöra en kränkning enligt 6 artikeln EKMR.

3.3.7 Fel svarande: Har kassören personligt betalningsansvar för idrotts-

klubbens skulder?

3.3.7.1 Fallbeskrivning

Mål 01-155999-16 avsåg en ansökan om betalningsföreläggande där sökanden yrkade

att svaranden skulle återbetala pengar som sökanden försträckt till en ideell förening.

Svaranden söktes personligen men i egenskap av kassör för föreningen. Kronofogden

avvisade ansökan i enlighet med 21 § BfL. Avvisningsbeslutet motiveras med att

”enligt allmänna associationsrättsliga principer kan en privatperson som företräder en

förening inte bli personligt betalningsansvarig för en fordran som avser föreningen. […]

Svaranden är därför inte betalningsskyldig för fordran.”

3.3.7.2 Min bedömning

Ekelöf menar att ”käranden har talerätt om han påstår sig vara berättigad mot tredje

man.165 Även Lindskog menar att om käranden riktat sig mot fel svarande så ska talan

ogillas och inte avvisas.166 Finns det någon grund för att det faktum att någon har riktat

talan mot en ställföreträdare istället för en juridisk person ska bedömas annorlunda än

andra fall när man riktat ansökan mot fel person? Det skulle i så fall vara att det finns

talerättsregler i lag (se avsnitt 2.6.3.2)

29 kap. 7 § aktiebolagslagen (2005:551) (ABL) stadgar att för att ett aktiebolag

ska kunna rikta talan mot en företrädare, så måste majoriteten, eller en minoritet som

motsvarar minst en tiondel av alla aktier i bolaget, ha röstat mot ett förslag om ansvars-

frihet. I rättsfallet NJA 2002 s. 446 framhåller HD att det räcker att en minoritet påstår

att de äger minst en tiondel av aktierna om inte svaranden bestrider uppgiften. Detta är

att se som en processförutsättning, och om den inte är uppfylld ska talan avvisas.167

Bland juristerna på Kronofogden finns det även en mall för avvisning enligt 21 § BfL

av en ansökan riktad mot ett aktiebolags ställföreträdare.168 Malltexten lyder:

165 Ekelöf m.fl., Rättegång VI, s. 80. 166 Lindskog, s. 802. 167 Andersson, Sten, Johansson, Svante & Skog, Rolf, Aktiebolagslagen: en kommentar. (1 mars 2016,

Zeteo), ”7-9 §§ Talan om skadestånd till bolaget”. 168 Mallar för avvisning i SUPRO. 2015-04-10. Farid Rezapoor Mazendarani (red).

61

En ställföreträdare har som utgångspunkt inte något personligt ansvar för ett

aktiebolags förpliktelser, utan kan endast i specifika fall ådra sig ansvar för

dessa. Sökanden har inte inkommit med sådana skäl som skulle medföra att

ställföreträdaren för bolaget ska anses personligt ansvarig för bolagets

förpliktelser. Ansökan ska därför avvisas i denna del.

Hovrätten för Västra Sverige fann i mål RH 1999:41 skäl att undanröja tingsrättens

avvisningsbeslut. I målet hade fyra aktieägare framställt skadeståndsanspråk mot

bolagets revisor. Göteborgs tingsrätt avvisade målet med motivering att aktieägarna

saknade talerätt då förutsättningarna enligt 29 kap. 7 § ABL inte var uppfyllda. Hov-

rätten menade att bestämmelsen endast avsåg möjligheten föra talan å bolagets vägnar,

inte enskilda aktieägares talerätt. Aktieägarna tilläts framställa sin talan och målet åter-

förvisades till tingsrätten. 29 kap. 7 § ABL begränsar alltså endast möjligheten att föra

skadeståndstalan å bolagets vägar.

Enligt 1 kap. 3 § ABL har aktieägare inte något personligt betalningsansvar för

bolagets förpliktelser. Frågan är om även detta är att anse som en processförutsättning?

I Hovrätten för Västra Sveriges mål T 2029-16 hade en talan förts mot ägaren, tillika

styrelseordföranden, VD tillika styrelseledamot, och revisorn i ett aktiebolag. Hovrätten

prövade om det fanns någon grund för personligt ansvar, såsom olovlig värde-

överföring, ansvarsgenombrott eller brott mot låneförbudet. När ingen av dessa

förutsättningar förelåg ogillades talan. Detta talar för att frågan bör prövas i sak.

Vad gäller då för ideella föreningar? Ideella föreningar regleras inte av någon

lag, men vissa allmänna principer inom associationsrätten anses analogisk tillämpliga,

såsom likhetsgrundsatsen och generalklausulen.169 Det finns som huvudregel inget

personligt ansvar för ideella föreningars styrelseledamöter och medlemmar förutom när

det gäller vissa obetalda skatter och avgifter, straffbelagda handlingar samt andra

illojala åtgärder.170 Därmed kan man säga att det anspråk som framfördes i målet var

oberättigat – men på vilken grund? I NJA 2001 s. 511 var det också fråga om en tidigare

medlem som stämt en idrottsförening. Kärandens häst hade vunnit en travtävling men

diskvalificerats på grund av doping, och käranden ville ha ersättning från den ideella

169 Hemström, Carl & Giertz, Magdalena, Föreningar: om ekonomiska och ideella föreningar samt

något om stiftelser, 2u., Litteraturcompagniet, Uppsala, 2011, s. 33. 170 Hemström, Carl, Organisationernas rättsliga ställning – om ekonomiska och ideella föreningar, 8u.,

Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 127.

62

föreningen för den förlorade prissumman. Föreningen bestred med grunden att frågan

inte kunde prövas materiellt av domstol. HD fann att frågan visst kunde prövas, då den

inte gällde bedömningen av vilken häst som vann utan snarare bedömningen av doping-

frågan. Den förra frågan hade inte kunnat prövas av domstol. HD ogillade målet då det

inte var visat att bedömningen av dopingfrågan var felaktig. Minoriteten i HD (två av

fem) ansåg att frågan inte borde ha kunnat prövats materiellt av domstol.

Av rättsfallet kan man dra slutsatsen att det finns en tradition av att domstolar

inte gör bedömningar av ideella föreningars verksamhet – i synnerhet inte i sport-

sammanhang – men att det finns undantag, i synnerhet när det gäller ekonomiska

rättsverkningar av föreningarnas beslut. I mitt fall är det inte fråga om sökandens rätt

att väcka talan mot föreningen – där det alltså redan finns oklarheter angående rättsläget

– utan rätten att väcka talan mot kassören. Då det framstår som att det saknas rättskällor

i denna fråga är det svårt att uttala sig om beslutet var korrekt. Det går dock i linje med

den mall för avvisningsbeslut av ställföreträdaransvar som Kronofogden tagit fram,

vilket tyder på att det vart fall var i linje med Kronofogdens praxis att avvisa målet.

3.3.8 Fel svarande: Gäldenärsbytet

3.3.8.1 Fallbeskrivning

I ansökan om betalningsföreläggande med målnummer 21-38056-17 yrkade sökanden

att svaranden skulle betala ett lån (försträckning) enligt en bifogad revers. Det var dock

inte svaranden som var låntagare enligt reversen. Sökanden förelades att komplettera

med grund till varför det var svaranden, och inte låntagaren enligt reversen, som skulle

betala fordran. Trots inkommen komplettering förtydligades inte gäldenärsbytet.

Kronofogden gjorde bedömningen att det fanns skäl att anta att ansökan var ogrundad

gentemot svaranden.

3.3.8.2 Min bedömning

Enligt Lindell måste sökanden kunna föra talan mot den han anser är förpliktad.171 Att

det framstår som orimligt att svaranden är betalningsskyldig för fordran ska då ses som

en del av saken, och inte som ett rättegångshinder. Kronofogden har inte möjlighet att

ogilla talan men den materiella prövning som görs kan resultera i att Kronofogden kan

behandla målet som bestritt, såsom är fallet i ”Gäldenärsbytet”. Därför anser jag att

171 Lindell, s. 219.

63

Kronofogden har gjort rätt bedömning i målet. Yrkandet får betecknas som ogrundat på

ett konkret plan. Att man inte har avvisat fordran kan illustreras som att Kronofogden

intagit hållning (b) i målet.

Krav för att ta upp ansökan med beaktande av både talerätt och 2 § BfL

----------a----------------------------------b--------------------------------c-----------------

Ingen prövning av om det finns

ett fordringsförhållande, dvs

aldrig avvisa av detta skäl

Endast prövning av om

yrkandet är till beloppet

bestämt och att de listade

undantagen inte är aktuella,

talerätt som speciell

processförutsättning

Alltid pröva förekomst av

fordringsförhållande och att det

finns någon tillämplig lagregel

eller allmän rättsprincip.

Talerätt som allmän

processförutsättning

3.4 SAMMANFATTNING

I några fall har Kronofogden avvisat mål på grund av att det inte finns något fordrings-

förhållande där det enligt min uppfattning vore mer korrekt att behandla målet som

bestritt. Ytterst handlar det om man menar att kravet i 2 § att yrkandet på ska avse en

fordran ska tolkas som vilka typer av yrkanden som tillåts eller om det krävs en

översiktlig prövning som visar att svensk rätt erkänner denna fordran.

Eftersom tillämpningsområdet för 23 § BfL är så mycket vidare är det svårare

att utvärdera dessa beslut. Utredningskravet ”kan antas ogrundat” är så lågt satt att det

är lätt att tillämpa 23 § BfL. Man måste dock hålla i åtanke att sökanden har en rätt att

få sin sak prövad enligt artikel 6 EKMR och man bör därför inte behandla ett mål som

bestritt som kan ses som en reell och seriös tvist. I min undersökning finner jag inte

detta vara för handen i något av målen jag undersökt.

Valet mellan 21 och 23 §§ får konsekvens främst för svaranden, som antingen

kanske inte ens får del av målet eller som måste föra processen vidare i tingsrätten efter

att Kronofogden har behandlat målet som bestritt. Man ska dock inte överdriva

betydelsen av detta val. Vid sökandens passivitet kommer målet att avvisas och vid

hans begäran kommer det att överlämnas till tingsrätt, oavsett vilket stadgande man

väljer.

64

KAPITEL FYRA 4. SAMMANFATTANDE ANALYS

Syftet med detta examensarbete var att skapa klarhet när det gäller valet mellan 21 och

23 §§ BfL vid hanteringen av oberättigade anspråk, i synnerhet när det gäller frågor om

bristande talerätt. För att uppnå detta syfte har jag gått igenom tolkningen av gällande

rätt avseende de bestämmelser som reglerar oberättigade anspråk i BfL och även gjort

en del analogiska tolkningar till RB. Det visade sig att det i doktrinen finns olika åsikter

om man behöver göra en talerättsprövning eller inte, och liknande motsättningar finns

hos juristerna på Kronofogden när det gäller omfattningen av prövningen som krävs

enligt 21 § BfL. Vissa menar att det räcker att yrkandet avser en penningfordran medan

andra menar att 2 § BfL innebär ett krav på att det finns en fordran. Jag har visat att

talerättsprövningar i den summariska processen ofta sammanfaller med denna prövning

enligt 21 § BfL. Då avvisning är en ingripande åtgärd från en myndighet omfattas den

av legalitetsprincipen och ska därför tolkas med viss restriktivitet.172 Därmed anser jag

att ”annat hinder” enligt 21 § BfL måste ges en försiktig tolkning och endast förstås

som rättegångshinder, vilket är den betydelse begreppet med säkerhet har enligt för-

arbetena. På så vis har tillämpningsområdet för 21 § BfL klargjorts avsevärt.

Även tillämpningsområdet för 23 § BfL har klargjorts genom att jag visat att

man måste ta viss hänsyn till den rätt till prövning som stadgas i artikel 6 i EKMR. En

reell och seriös tvist får inte behandlas som ogrundad utan förtjänar rättsordningens

skydd. Denna begränsning inskränks dock i någon mån av att talan kan fortsätta att

föras i tingsrätten om sökanden så begär. Beslutet att behandla ett mål som bestritt är,

liksom avvisning, en ingripande åtgärd från myndighetens sida och bestämmelsen bör

tolkas försiktigt. Då kravet, ”om det kan antas att” yrkandet är ogrundat/obefogat, är så

lågt ställt blir tillämpningsområde ändå blir betydligt vidare för 21 § än för 23 § BfL.

Dessutom menar jag att rekvisitet ogrundad kan systematiseras i tre olika kategorier:

yrkande utan att det finns någon motsvarande rättsregel, yrkande där det inte åberopats

sådana omständigheter som uppfyller rekvisiten i regeln samt i de fall där rättsregel

visserligen är korrekt åberopad men verklighetsbeskrivningen är så främmande att den

172 Strömberg & Lundell, s. 69-70 samt Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s. 57.

65

inte kan vara sann. Samtliga dessa tre fall kan bedömas som ogrundade yrkanden.

Obefogade yrkanden hänvisar till yrkanden som visserligen har laga grund men där

sökanden begär ett alltför stort belopp.

Därefter har jag genomfört en empirisk studie där jag har undersökt Krono-

fogdens beslut när vid oberättigade anspråk. Det visade sig vara en tämligen oenhetlig

praxis där särskilt frågor om talerätt behandlades olika beroende på vem som var

beslutande jurist. I vissa situationer överlappar 21 och 23 §§ BfL varandra, vilket gör

att det är naturligt att Kronofogdens praxis avseende dessa bestämmelser blir ojämn. I

dessa situationer måste man göra bedömning i det enskilda fallet med särskild hänsyn

till svarandens behov av att få frågan rättskraftigt avgjord visavi svarandens kapacitet

till att själv driva processen vidare i tingsrätt.

Den rättsliga utvecklingen går mot att allt fler talerättsproblem ska ses som en del

av saken och inte som ett processhinder. Endast när det gäller vissa undantag – som har

gemensamt att tredje man kan drabbas – bör talerätt ses som en bristande process-

förutsättning och föranleda avvisning. Denna utveckling har inte i alla mål fått

genomslag i Kronofogdens hantering utan flera mål har avvisats varpå tingsrätterna har

undanröjt avvisningsbeslutet. För att dessa slutsatser ska vara korrekta måste man dock

dela Lindells syn på talerätt.

Kronofogdens hantering av oberättigade anspråk ger litet genomslag i praxis och

doktrin då beslut att ta upp ansökan och beslut att behandla målet som bestritt inte får

överprövas av tingsrätt. Man kan tänka sig att avsaknaden av överprövning motiverats

av effektivitetsskäl, men för Kronofogden blir de oberättigade anspråken mer svår-

hanterliga när det saknas vägledning. Frågan är viktig då Kronofogdens summariska

process är medborgarens vanligaste kontakt med rättsväsendet, vilket gör det viktigt

med en korrekt hantering. De lege ferenda skulle lagstiftaren förtydliga att annat hinder

avsåg rättegångshinder och dessa frågor skulle kunna prövas av domstol för att få

prejudicerande avgöranden.

Konstruktionen i 23 § BfL – att myndigheten i stort sett skriver ett bestridande

åt svaranden – är olycklig av många skäl. Om domstolen inte håller med om

myndighetens bedömning kan svaranden få betala rättegångskostnader. Svaranden

måste ha kompetens att föra processen vidare i domstolen trots att svaranden inte själv

valt att göra någon invändning i målet. De lege ferenda är det enligt min uppfattning

bättre om myndigheten haft möjlighet att avvisa även de mål som kan antas vara

ogrundade.

66

Den summariska processen studeras sällan och därför bidrar min uppsats med

ny kunskap om den faktiska rättstillämpning som sker. Dessa mål kan sägas utgöra den

nedre delen av isberget – de svarar för den största massan i rättssystemet, och om de

hanteras illa kan förtroendet för rättsväsendet skadas allvarligt. Därför tycker jag att

processen förtjänar mer uppmärksamhet. Detta examensarbete har varit mitt försök att

dra mitt strå till stacken.

67

KÄLLFÖRTECKNING

Litteratur

Andersson, Torbjörn, Dahlberg, Mattias, Reichel, Jane & Samuelsson, Joel (red.), Juridikens

termer, 10u., Liber, Stockholm, 2015.

Andersson, Torbjörn & Lindell, Bengt (red.), Festskrift till Per Henrik Lindblom, Iustus,

Uppsala, 2004 [cit. Festskrift till Per Henrik Lindblom].

Andersson, Sten, Johansson, Svante & Skog, Rolf, Aktiebolagslagen: en kommentar. (1 mars

2016, Zeteo).

Asp, Petter & Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2u., Iustus, Uppsala, 2013

Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande: en tematisk introduktion i allmän rättslära, 2u.,

Studentlitteratur, Lund, 2010.

Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5u., Norstedts Juridik,

Stockholm, 2015 [cit. Danelius].

Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättegång. Första häftet, 8u., Norstedts juridik,

Stockholm, 2002, [cit. Ekelöf & Edelstam, Rättegång I]

Ekelöf, Per Olof, Hendrik Edelstam och Mikael Pauli. Rättegång. Andra häftet, 9 u.,

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015 [cit. Ekelöf mfl., Rättegång II].

Ekelöf, Per-Olof, Henrik Edelstam samt Lars Heuman, Rättegång – fjärde häftet, 7:2u.,

Norstedts Juridik, Stockholm, 2009 [cit. Ekelöf mfl., Rättegång VI].

68

Esaiasson, Peter, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängerud, Metodpraktikan:

konsten att studera samhälle, individ och marknad, 2u., Norstedts juridik, Stockholm,

2003 [cit. Esaiasson m.fl].

Fisher, David I, Mänskliga rättigheter – en introduktion, 7u., Norstedts Juridik, Stockholm,

2015.

Fitger, Peter & Mellqvist, Mikael, Domstolsprocessen: en kommentar till rättegångsbalken,

2u., Norstedts juridik, Stockholm, 2002

Fitger, Peter, Monika Sörbom, Tobias Eriksson, Per Hall, Ragnar Palmqvist och Cecilia

Renfors, Rättegångsbalken (Zeteo), Wolters Kluwer Sverige AB,

zeteo.wolterskluwer.se, 2016 [cit. Fitger mfl.].

Hemström, Carl, Organisationernas rättsliga ställning – om ekonomiska och ideella

föreningar, 8u., Norstedts juridik, Stockholm, 2011.

Hemström, Carl & Giertz, Magdalena, Föreningar: om ekonomiska och ideella föreningar

samt något om stiftelser, 2u., Litteraturcompagniet, Uppsala, 2011.

Heuman, Lars, ”Hur bedöms svarandens invändningar vid tillämpning av

påståendedoktrinen?” Juridisk tidskrift, 2016/2017, nr 1 s. 194.

Heuman, Lars, Specialprocess Utsökning och konkurs, 7:1 u., Norstedts juridik, Stockholm,

2014 [cit. Heuman].

Hultman, Tor G., Svenska akademiens språklära, Svenska Akademien, Stockholm, 2003.

Häggman, Bertil, Johan Boström och Jan Linders, Betalningsföreläggande och handräckning

– En kommentar, 7 u., Norstedts Juridik, Stockholm, 2010 [cit. Häggman mfl].

Ingvarsson, Torbjörn. Pengar luktar inte – eller gör de det? SvJT 2011 s. 1019- 1035.

69

Jareborg, Nils, Sandra Friberg, Petter Asp, Magnus Ulväng, Brotten mot person och

förmögenhetsbrotten, 2u., Iustus, Uppsala, 2015.

Kleineman, Jan, Korling, Fredrik och Zamboni, Mauro, Jurididisk metodlära, 1:3 u.,

Studentlitteratur, Lund, 2013, [cit. Kleineman m.fl.].

Lindblom, Per Henrik, Processhinder – om skillnaden mellan formell och materiell rätt i

civilprocessen, särskilt vid bristande talerätt, Kungl. Boktryckeriet P.A. Norstedt &

Söner, Stockholm, 1974 [cit. Lindblom].

Lindell, Bengt, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3u., Iustus,

Uppsala, 2012 [cit. Lindell].

Lindskog, Stefan. Betalning – om kongruens infriande av penningskulder och andra

betalningsrättsliga frågor., 1 u., Norstedts juridik AB, Stockholm, 2014 [cit.

Lindskog].

Mellqvist, Mikael & Wirdemark, Kristina, Processrätt: grunderna för domstolsprocessen,

Iustus, Uppsala, 2010 [cit. Mellqvist & Wirdemark].

Nordh, Robert, Praktisk process 1: Processens ram i tvistemål, 3 u., Iustus förlag, Uppsala,

2012 [cit. Nordh, Processens ram i tvistemål].

Nordh, Roberth, Rättegångshinder: om forum, talerätt, åtalsrätt m.m., Iustus, Uppsala, 2008

[cit. Nordh, Rättegångshinder].

Nordh, Robert, Praktisk process VII: Bevisrätt B Bevisbörda och beviskrav, 1 u., Iustus

förlag, Uppsala, 2011 [cit. Nordh, Bevisrätt B]

Olivecrona, Karl, Domstolar och tvistemål: en första bok i processrätt, 8u., LiberLäromedel,

Lund, 1978.

Olivecrona, Karl, Rätt och dom, Norstedt, Stockholm, 1960 [cit. Olivecrona (1960)].

70

Olivecrona, Karl, Utsökning, 9u., LiberLäromedel, Lund, 1978.

Orton, Frank, Rättssäkerhet och effektivitet, Svensk Juridisk Tidsskrift, 1983 s. 556

”https://svjt.se/svjt/1983/556”. Besökt 2017-05-22.

Pålsson, Lennart, Dubbelrelevanta rättsfakta vid prövning av domstols behörighet, SvJT, s.

321-328.

Ramberg, Jan & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 10u., Wolters Kluwer, Stockholm,

2016, [cit. Ramber & Ramberg].

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och

argumentation, 3u., Norstedts juridik, Stockholm, 2015.

Schultz, Mårten och Tove Lindgren, Juridikpodden 2017-03-17, S09E07, ”Lidandet är inte

avtagande”.

Strömberg, Håkan & Lundell, Bengt, Allmän förvaltningsrätt, 26.u., Liber, Malmö, 2014 [cit.

Strömberg & Lundell].

Svenska Akademiens Ordbok över svenska språket, utgiven av Svenska Akademien. Lund

1893–. ”www.saob.se” (besökt 2017-04-05).

Svensk ordbok: utgiven av Svenska Akademien, 1u., Norstedt, Stockholm, 2009.

Södergren, Patrik, Vem dömer i gråzonen?: domstolsprövning i gränslandet mellan offentlig

rätt och privaträtt, Iustus, Diss. Umeå : Umeå universitet, 2009, Uppsala, 2009 [cit.

Södergren].

Söderlund, Jenny, Konkursgäldenärens talerätt i tillgångsfrågor — en uppsats om

kommissionstalerätt och abandonering, SvJT 2012 s. 85.

Wacks, Raymond, Understanding jurisprudence: an introduction to legal theory, 4u., Oxford

Univ. Press, Oxford, 2015

71

Wahlgren, Peter, Lagstiftning: rationalitet, teknik, möjligheter, 2u., Jure, Stockholm, 2014 [cit.

Wahlgren].

Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2u., Norstedts juridik, Stockholm, 2013

Offentligt tryck

SOU 1982:26 Översyn av rättegångsbalken: delbetänkande. 1, Processen i tingsrätt, D. B,

Motiv m.m.

SOU 2015:77 Fakturabedrägerier

Prop 1987/88:1, om andring i rattegangsbalken (enskilt ansprak vid forundersokning och

rattegang)

Prop. 1989/90:85, om ny summarisk process

Elektroniska källor

Domstolsverket, Domstolsstatistik 2016,

”www.domstol.se/Publikationer/Statistik/domstolsstatistik_2016.pdf”, besökt 2017-

05-15.

Kronofogden (2017-03-31), Antal ansökningar om betalningsföreläggande 2014-

2016,”www.kronofogden.se/download/18.28b9f2671590d52c89b8c93/148645586401

4/Kommunstatistik+2014-2016+BF.pdf”, besökt 2017-05-15.

Polisen (2016-06-01), ”Polisen kan stötta vid handräckningar”: pressmeddelande.

”https:polisen.se/Aktuellt/Nyheter/2016/Juni/Polisens-arbete-vid-avhysning-fran-

asylboende/ /”, besökt 2017-05-15.

Opublicerat material

Kronofogden, Riktlinje för språket inom Kronofogdemyndigheten, beslut 840 835-17/121 den

2017-01-11. Se appendix, bilaga 1

72

Mallar för avvisning i SUPRO. 2015-04-10. Farid Rezapoor Mazendarani (red). Se appendix,

bilaga 2.

Sofie Nilsson, Hur har de nya reglerna om asylmottagande tillämpats? – Problem med och

konsekvenser av att lagstifta i all hast, uppsats i förvaltningsrätt ht 2016. Utlämnas

vid begäran.

Rättsfall

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

Anne-Marie Andersson v. Sweden, no 20022/92, ECHR 1997-IV,

”http://hudoc.echr.coe.int/eng?i=001-58086” (besökt 2017-05-14).

Avotins v Latvia [GC], no 17502/07, 23 maj 2016, ”http://hudoc.echr.coe.int/eng?i=001-

163114” (besökt 2017-05-14).

Mendel v. Sweden, no 28426/06, 7 april 2009, ”http://hudoc.echr.coe.int/eng?i=001-92090”

(besökt 2017-05-14).

Ringeisen v. Austria, no 2614/65, 16 juli 1971, Series A no 13,

”http://hudoc.echr.coe.int/eng?i=001-57565”, (besökt 2017-05-14) .

Högsta domstolen

NJA 1960 s. 23

NJA 1984 s. 215

NJA 1992 s. 859

NJA 1997 s. 93

NJA 1998 s. 278

NJA 2000 s. 245

NJA 2001 s. 511

NJA 2002 s. 446

NJA 2003 s. 527

NJA 2005 s. 586

NJA 2007 s. 69

NJA 2008 s. 733

NJA 2009 s. 143

73

NJA 2009 s. 646

NJA 2011 s. 306

NJA 2011 s. 739

NJA 2016 s. 1074

Hovrätterna

Göta hovrätt, RH 1984:111.

Göta hovrätt, RH 1987:4.

Hovrätten för Västra Sverige, RH 1999:41.

Göta hovrätt, ärende ÖÄ 3490-15. Opublicerat. Se appendix, bilaga 3.

Opublicerade rättsfall

Tingsrätterna

Gävle tingsrätts slutliga beslut i mål Ä 2408-15. Se appendix, bilaga 4.

Gävle tingsrätts slutliga beslut i mål Ä 2920-15. Se appendix, bilaga 5.

Halmstads tingsrätts slutliga beslut i mål Ä 426-16. Se appendix, bilaga 6.

Linköpings tingsrätts slutliga beslut i mål T-2513-16. Se appendix, bilaga 7.

Skaraborgs tingsrätts slutliga beslut i mål Ä 3541-15. Se appendix, bilaga 8.

Kronofogdens summariska process

Avvisningsbeslut i mål 21-208647-15. Se appendix, bilaga 9.

Avvisningsbeslut i mål 21-96768-16. Se appendix, bilaga 10.

Avvisningsbeslut i mål 21-99067-16. Se appendix, bilaga 11.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 21-107449-16. Se appendix, bilaga 12.

Avvisningsbeslut i mål 21-109439-16. Se appendix, bilaga 13.

Avvisningsbeslut i mål 21-110417-16. Se appendix, bilaga 14.

Avvisningsbeslut samt beslut att behandla målet som bestritt i mål 21-141580-15, Se

appendix, bilaga 15.

Avvisningsbeslut i mål 21-164661-16. Se appendix, bilaga 16.

Avvisningsbeslut i mål 21-185676-16. Se appendix, bilaga 18.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 21-208112-16. Se appendix, bilaga 19.

Avvisningsbeslut i mål 21-3399-17. Se appendix, bilaga 20.

74

Avvisningsbeslut i mål 21-38056-17. Se appendix, bilaga 21.

Ansökan i mål 21-40326-17. Se appendix, bilaga 22.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 14-22009-12. Se appendix, bilaga 23.

Avvisningsbeslut samt beslut att behandla målet som bestritt (ej expedierat) 14-156088-15.

Se appendix, bilaga 24.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 14-202845-16. Se appendix, bilaga 25.

Avvisningsbeslut i mål 01-155999-16. Se appendix, bilaga 26.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 01-159613-16. Se appendix, bilaga 27.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 01-23647-17. Se appendix, bilaga 28.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 22-170061-15. Se appendix, bilaga 29.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 22-61964-16. Se appendix, bilaga 30.

Ansökan i mål 22-100453-16. Se appendix, bilaga 31.

Beslut att behandla målet som bestritt i mål 24-106419-16. Se appendix, bilaga 32.

APPENDIX TILL

EXAMENSARBETE

Opublicerat material