Årgång 21 Nummer 38 December 2018

Hembygd Ovansjö

Nu är det som klockklang i vår håg.I luften det dallrar och svingar.Nu är det som åter ögat sågett skimmer av vita vingar.Nyss lyste Lucias krans av ljusoch ledde oss ut ur natten.Nu tonar det psalmsång och orgelbrusfrån kyrkor vid älvens vatten.Var hälsad, jul, – i din ton av fridvi möta det gamla, gångna.För några ilande timmars tidvi stå bland skuggorna fångna.Hör, susar det ej ur skyarnas färdoch ute i vindens klaganen mörk och underlig skymningsvärldoch skepnader som ur sagan?

Men gårdens tomte tassar nog änatt vakta sitt rike och värnaomkring som de levandes like och vän.Och snart står morgonens stjärnaoch glimmar blekt mot en dag, som gryr.Från natten och mörkret vändavi gå på upptåg och äventyr,tills julen är till ända.På staffansritt och trettondagsgångvi draga med lustigt sinneoch mötas med dem, vilkas lek och sånghar tystnat och blivit ett minne.

Dikten ”I sena jular” vers II publicerad i diktsamlingen ”Psalmodikon” av Karl Hedlund, rektor på Västerbergs folkhögskola 1918-1953.

God Jul ochGott Nytt År!

Ovansjö Hembygdsförening har en rik samling av textilier. Framförallt finns dräktdelar till både mans-och kvinnodräkten i Ovansjö. Där finns också många textilier som hör till bädden, bl.a. kuddar, hänglakan och slarvtjällstäcken.

Det finns också en del udda saker såsom sko-telingar, förfötter och sillappar. Av avkammat hår, getragg och korumpstagel, som blandades med ull, spann man garn som man sydde dessa saker av.

När korna togs in på hösten skulle det långa svanstaglet klippas och sparas. Det lades i knip-pen, en för varje djur. Det fick ligga så till nästa höst. Då tvättades taglet i en svag lösning av as-klut och torkades.

Askluten gjordes av björkaska. Ett gammalt beprövat recept är att hälla 1liter björkaska i en hink. Så kokar man upp 4 liter vatten som man häller över askan och rör om. Man låter det stå i 12 timmar innan man silar bort askan. Så får man ett bra tvättmedel. När taglet tvinnats ihop med ullen, kokades det i vatten för att bli slätare och mjukare att arbeta med.

Skotelingarna användes inne i skorna för vär-mens skull. Man använde dem utanpå sockorna, mellan sko och socka, vilket gjorde att värmen bibehölls. Det fungerade alltså som isolering. Ge-nom att använda dessa, kunde foten behållas torr och varm. Skotelingarna hade endast sula och en rymlig tåhätta, medan förfötter hade en kant runt om och användes mest som tofflor för innebruk.

Båda tillverkades i en teknik som heter nålbind-ning. Det vanliga var att man sa att man sömade. Nålbindning är en av de äldsta textiltekniker vi känner. Den finns över hela världen. Det äldsta föremål man hittat är från Egypten och är daterat till tiden 300 – 500 e. Kr. Man syr maskor och fäs-

ter en ny ögla i föregående rad. De flesta i bygden kunde den här tekniken. Samma teknik användes vid tillverkning av vantar och sockor. Den nål som användes var gjord av ett ben i svinskanken, eller också var det en hemsmidd järnnål.

En annan sak som också tillverkades av tagel hämtat från kons svanstofs var mjölksilar, kallad sillapp. Den lades i en mjölksil av trä. När mjölken rann igenom stannade hår och andra partiklar kvar på sillappen. Efter användningen kokades den, och efter att få hänga i solen och torka, var den färdig för en ny användning. Genom kokning och behandling filtades sillappen ihop och blir mer och mer effektiv. En husmors ordningssinne bedömdes efter hur hon skötte sillappen.

Det berättas också hur en mor sa till sin son, för att få reda på den tilltänktas egenskaper. ”Du skall lukta på sillappen”. Var den ordentligt rengjord då visste man att man fick en ordentlig hustru. Sillappar av kosvanstagel i nålbindning förekommer i övre Sverige och har bevarats längst inom det s.k. fäbodområdet. Användningen av nålbundna sillappar av kosvanstagel är lika gam-mal i Norden som mjölkhushållningen dvs. från yngre stenåldern. Vad kunde vara mer naturligt än att använda ett material som kon själv kunde bestå med.

Skotelingar, förfötter och sillappar

Skotelingar, dåtidens termosockor

Hembygd Ovansjö 2018 (38) • s. 3

Vallbyån (del 1)Vallbyån eller Bro ström rinner upp i Dalarna närmare bestämt i Finnbodatjärn, som ligger 1,5 km nordväst om St. Toxen. St. Toxen ligger 3 km söder om Lumsheden. Från Finnbodatjärn och till utloppet i Storsjön är Vallbyån c:a 35 km fågel-vägen. Det har varit olika aktiviteter längs ån, däribland fäbodverksamhet i Vallbyåns övre tillflö-den. Avrinningsytan är c:a 11 tusen ha. Ströms-holmsån, Gäddtjärnsån, Hubobäcken, Glasboån och Galmsjöbäcken är några av alla tillflöden till Vallbyån. C:a 3 km uppströms från Glasbo ligger Krutsjön, den ligger efter Glasboån, som rinner ut i Strömsholmsån i Vallstanäs före Fäbodsjön.

KrutframställningPå en karta från 1687 visade Sven-Olov Sundberg mig att ett Krutbruk var utsatt. Tyvärr vet vi inget mer, förmodligen nedlagd 1736-42. Skogsdel-ningskarta från 1742 är inte Krutbruket utsatt. Kronan ägde marken under alla dyngstackar, de tog reda på urinen för saltpeter framställning, vilket behövdes för krutframställningen. Inget avundsvärt vid dyngstacken kan man tänka. Vid krutframställningen var risken mycket stor för olyckor. Vatten tillflödet vid Hammaren i Hosjön var ojämnt mest på våren, däremellan var det bara små gölar för fisken att försöka överleva i. Därför byggdes det dammar vid alla berörda sjöar. Därför stämde Lumshedenbönderna Hosjönsham-marlag och Brohyttelag, när de byggde en damm vid Hällsjön då blev deras slogland (hö) satt under vatten omkring år 1810. År 1841 sker en överens-kommelse om att sänka vattenytan med 12 tum c:a 30 cm. Därigenom går Hammarlagen miste om mycket vatten. Noterbart är att nu vill man höja vattenytan igen för fiskets skull. Alla dam-mar sköttes av en dammvakt, som bodde i Hosjön. Fågelvägen mellan Hosjön och Hällsjön är 10 km utan vägar. Dammvakten kunde bli ersättnings-skyldig till hyttlagen vid försummelse.

HosjöhammarenHosjöhammaren byggdes år 1642. Det var en svensk hammare med härd och allt tackjärn kom från andra bergslager, dit forslats på den tidens mycket usla vägar. Hammaren var skatte-befriad, den ansågs inte så viktig. Det var under stormaktstiden, när Drottning Kristina förde ett glänsande hov i Stockholm. Hon var nog inte så intresserad av järnframställning. Gustav Vasa däremot ville att bönderna och bergsmännen skulle modernisera järnframställningen. Kärring-blästrarna där man smälte myrmalm till spröda klumpar (Osmundar) borde avslutas. Brytas riktig malm i bergen. Hyttor och hammare byggdes vid alla strömmar så att tackjärnet kunde smidas ut

till stångjärn och säljas till utlandet för att öka statens inkomster, sönerna Erik och Johan fort-satte om än lite tystare mot Karl, som var hårdare i orden. Efter nära 100 år nått fram till bönderna i Bro och forsnacken i Hosjön. Hammaren har man hyfsat begrepp om hur den såg ut och fungerade.Det var två härdar där tackjärnet värmdes upp med hjälp av träkol (stor åtgång) och inblåst luft från en eller två bälgar, för att sedan smidas ut till stänger i hammaren. Allt drevs av ett vattenhjul.

Hosjö by blir tillBert Jonsson hittade i Bergkvisten’s f.d. hus en fin bild av Hosjö hytta. Så började byggandet av Hosjö by, verksamheten gick lite upp och ner. År 1706 var man igång på allvar, den som driver på är Anders Larsson Uhr vid Uhrfors. Han hade köpt ett hemman i Vall, därigenom skaffat sig andelar i hammaren. Byn befolkades av smeder och alla som behövdes för järnframställningen. År 1719 är ett mycket tragiskt år. I Armfelts arme omkom allt för många från Ovansjö på reträttmarchen över fjället, oväder, kyla och mycket dåligt utrustade. I stort sett krigade man bara på sommaren på den tiden. Hosjö hammaren smider 200 skeppspund, drygt 33 ton per år. Det gick åt mycket träkol vid framställningen av järnet. Därför var det dåligt med grov skog, behövde man ett grovt träd fick man leta sig uppåt Svärdsjötrakten. Tack vare husförhörslängderna, som ofta var välskrivna, kan man utläsa mycket intressanta uppgifter. Det varsjälvhushåll med brännvin och saltad mat, ville man förflytta sig var det att gå till fots. Lor-tigt vatten avskrädeshögar och dyngstackar inpå husknuten, utan doktor och tandläkare och hårt kroppsarbete, så var livet förut. Dessutom dunket från hammaren, när vattnet möjliggjorde smide. Först 130 år senare byggdes hammaren om till Franche-Comte’. Järnet forslades med häst till Gävle, det tog tre dagar med överliggning i byn Bäck och Valbo. Ett lass utgjorde 12 center, lasta-de man mer var man djurplågare. Tyvärr var kva-liteten varierande, en del blev inte godkänd i Gäv-le. År 1765 var Hosjön ett industrisamhälle med nästan 3 procent av socknens befolkning (1500) och smide 44 ton järn årligen om vattnet räckte till. För engångs skull var det fred, Pommerska kriget var slut. Under tiden år 1434 till 1814 deltog Sverige i 32 krig och krigstillstånd rådde i 187 år.

Järnvägen byggs Nerströms en liten bit från hammaren fanns en skvaltkvarn. De kunde dra på vattnet utan att hammaren gick, om de inte slutade med sitt ofog skulle bergsmännen riva skvaltkvarn. År 1844 var ett nödår, regnigt hela sommaren. År 1848 släpp-tes smidet fritt eller blev “oinskränkt”, men då var

s. 4 • Hembygd Ovansjö 2018 (38)

det så dags. Bergsmanshyttorna och stångjärns-smedjor hade haft sin tid och den industriella stordriften mullrar i bakgrunden. Laga skifte fastställs 1854 i Bro by. År 1855 började man bygga Gävle-Dala järnväg, som varit på tal från 1841. Pådrivande är mest järnbruken. År 1858 var man framme i Storvik med järnvägsbygget. Trots det fortsatte de konservativa bergsmännen med att köra med häst och vagn med tre övernattning-ar till Gävle. Åter igen blev det nöd år 1867-68. År 1884 smides det för sista gången i Hosjö hamma-ren, den hade stått still 181-82. Det blev bara 60 skeppspund (10 ) ton. Sandvikens Jernverk var i full gång och Hofors hade repat sig efter kon-kursen1879. Korsån ett sorts mellanting av berg-manshamrar och industri höll ut några decennier in på 1900-talet och ännu 1993 fanns det folk i livet som mindes dunket från Korså i stilla och lyhörda dagar. År 1909 revs resterna av hamma-ren, skrot blev skrot och resten kolade PJ Olsson kallad “Säng-Pelle”, han var ägare till hammaren. Den enda byggnaden som fanns kvar några år var labbet, som stod på den lilla åkern bakom postlå-dorna och dög till att spika upp mobiliseringorder-på vid krigsutbrottet 1914. Den slumrar nu som åldrig sommarstuga vid Bro fäbodar. December 1990 går Georg Wiklund ur tiden i USA. Förmod-

ligen den sista mansperson, som sett Hosjö ham-mare med egna ögon. Därmed var järnets tid förbi i Hosjön.

Hosjön i nutidDå smederna flyttade ut kom andra inflyttande. Hosjön blev en skogsby med småbruk och skogs-arbete. På 60-talet börjar mekaniseringen i sko-gen och traktorns intåg i småbruket. Folk flyttar in till städerna och industrierna, så 1995 fanns det bara sju året runt boende i Hosjön. Djurbe-sättningen är några Fårtackor och en arbetshäst.Trenden vänder någon gång, sakta men säkert söker folk sig tillbaka och 2015 är det 25 personer som bor här året om plus alla sommarstugeägare. Hosjön har blivit en livskraftig by. De har ordnat så det blivit vägbelysning och bystyga. Dessutom hålls traditionen med midsommarfirande levande i över 50 år. Allt materiel har Stig Broberg och Mats Wiklund samlat ihop till 50-årsjubileet av midsommar-firandet, som jag fått ta del av.

Vid pennan Torbjörn Källström

Lämningar efter Hosjö hammare.

Vallbyån

Hembygd Ovansjö 2018 (38) • s. 5

Intresset ligger i släktenMitt intresse för mineral och fossil började i 8-10 årsåldern hemma i Vintrosa som ligger utanför Örebro. En bidragande orsak till intresset var kon-takten med amatörgeologen Tore Steèn i Vintrosa.

Jag heter Ola Roos och är 47 år och bor idag med familj i Mölnlycke strax utanför Göteborg. I 17- årsåldern besökte jag min biologiska farfar Curt och Asta Ekring några dagar i Lemstanäs, Storvik.

Min far Christer Roos 75 år, (adoptivefternamn), hittade sin biologiska far Curt Ekring på 80-talet. Både jag och min far, liksom Tore Steén, var helt ovetande om att Curt också var amatör geolog, med en omfattande stensamling i Lemstanäs, Storvik. Dock kände Tore Stéen i Vintrosa min farfar Curt sedan tidigare, på grund av det ge-mensamma intresset för stenar, innan vi gjorde det. Märkligt på många sätt!

Så när jag och vår yngste son Isak 11 år gjor-de en vårresa under 2018 till trakten av Högbo,

Storvik och Gästrike Hammarby i somras, var det med dubbla syften minst: Nämligen att beskåda bergartssamlingen som Curt skänkte till Ovansjö hembygdsförening samt att se vad vi kunde hit-ta av information från personer/dokument i den släktforskning som jag fortsatt med, som min far Christer började på 70-talet. Nu släktforskning med mera avancerade och datoriserade metoder med bland annat DNA.

Under vår tredagarsresa fick vi kontakt med po-sitiva personer i Ovansjö hembygdsförening. Tack till dessa personer! Det var för oss två en mycket intressant och givande resa.

Har någon information runt Kurt, något som han sagt om sin släkt eller annat intressant, t.ex något inspelat från Kurts stenutställning i Högbo, så får man gärna höra av sig till mig: olaroos71@gmail.com

Ola och Isak Roos, Mölnlycke den 18/9 2018

Intresset för mineral och fossil är en gemensam nämnare för Ola Roos och hans biologiska farfar Curt Ekring.

s. 6 • Hembygd Ovansjö 2018 (38)

Ola och sonen Isak fick se bergartssamlingen under sitt besök i Ovansjö.

Hembygd Ovansjö 2018 (38) • s. 7

Ännu en härlig sommarSå kom våren med solsken till oss. 2 maj och för-sta dagen vi ska ha en barngrupp. Det är städat och fint i stugorna, rena mattor ligger på golven och stugorna på vallen luktar gott av såpa.

Idag kommer en grupp från Åshammar barn-skola. Totalt 20 förväntansfulla barn möts upp nere vid Klingmansgården.

«Ni vet väl vart ni ska barn?» Frågar drängen Lasse.

«Vi ska till Nymmenåsen» ropar alla barnen i kör.

Pigan Helena, som är lite av en kommandora möter också upp barnen och tillsammans ska vi hälsa på soldat Johan Klingman i sitt torp. Hele-na knackar på, men ingen öppnar. «Jasså han är nog inte hemma». Antingen är han ute och jagar eller så har han mött upp kungen för att följa med honom ut som livvakt i landet, som tur är så är ju inte vårat land i krig just nu, så Johan behöver inte ligga ute i strid.

Lasse berättar om varför vi flyttar med djuren upp till fäboden på våren och vad vi gör där hela sommaren. «Det är mycket ni barn kan få hjäl-pa oss med. Ja när något går sönder, så lär vi ju laga det och det finns, mycket tvätt och många djur att ta hand om.»

«På tal om djur, så är ju våran skälleko Mjölk-ros på rymmen.»

«Kom barn och följ med oss på stigen och ropa efter henne.»

Vi går sedan tysta genom skogen för att inte skrämma ekorrn som hoppar från gren till gren och så vill vi ju inte väcka alla stentrollen efter stigen.

Mjölkros

Vårbild i väntan på barngruppen

N ymmenåsen

s. 8 • Hembygd Ovansjö 2018 (38)

Plötsligt stannar Lasse vid en stor grop, det är jättens grop. Mitt nere där i gropen står en liten gullegris, men så har där också varit en lortgris där och slängt skräp.

«Det får man väl inte göra barn?»Vi måste ju ta reda på skräpet och rädda gri-

sen, men trollet sitter och vaktar gropen.Medan Lasse smyger sig ner i gropen så sjunger Helena tillsammans med barnen Trollmors vaggvisa. Så har Lasse kommit upp igen och vi kan fortsätta vår vandring upp till fäboden.

Väl däruppe, så fikar vi och leker i stugorna, det är kalas för Lasse som fyller 100 år. Barnen tvättar och diskar, sköter om djuren, och bakar gott bröd över öppen eld. De hjälper till att karda ull för att sedan göra små fina bollar eller blom-mor att ta med hem. Många av barnen gör fina smycken i trådslöjd, men det viktigaste är att

barnen får komma ut och ha roligt att dom var och en får göra precis det den vill denna dag.

Våren går fort och vi är fullbokade varje dag med olika grupper. Ända fram till skolavslutning-en. Totalt hade vi 20 bokade grupper med ca 460 besökare totalt.

Sommaren kommer och den är jättevarm,

Många bränder härjar runt om i landet och peri-odvis råder det eldningsförbud så att vi inte kan baka med besökarna under öppet hus, men det är inga som helst problem, om dom missat det så äter dom kall korv, som dom tänkt grilla.

Det är full fart hela sommaren trots gassande sol och välbesökt är vi i år med ca 650 st besöka-re under några få veckor med öppet hus.

Sommaren går fort och det är dags att i augus-ti förbereda för hemfärd. Alla saker ska packas ihop, en del av djuren får stå kvar för vintervila, en del flyttar ner till Östbloms. Stugorna ska stä-das ut och förberedas för nästa år.

Nej vänta, Vi har ju glömt en sak.Tomten har ju varit här och med sig hade han

tomtemor.

Lördagen den 1 december hade vi tomtekväll på Ovansjö hembygdsgård och Nymmenåsen. Uppe vid fäboden satt tomten och tog emot barnen och det bjöds på tomtegröt och glögg.

Nere vid Jönsesgården så kunde man köpa gott fika och avnjuta den till tonerna från Ovansjö spelmäns julmusik. Lotteri och fiskedamm fanns det också.

Det var mycket barn och vuxna som vanligt, som besökte oss och vi vill passa på att tacka för det här året. Med förhoppning om att vi får en fin fäbodsommar även nästa år.

Tack till Ovansjö hembygdsförening för lånet av stugorna.

Tack till Studieförbundet vuxenskolan som är vår samarbetspartner.

Tack till Sandvikens kommun, för föreningsstödet vi får.

Tack till Sigrid Göranssonska fonderna som gör detta möjligt genom att ge

verksamheten bidrag varje år.

GOD JUL

OCH GOTT NYTT ÅR

TILL ER ALLA

FRÅN OSS ALLA

Genom Helena Sollied, Fäbodstintan och kommandoran

Kalas i bagarstugan för 100- åringen drängen Lasse

En vacker bild i fönstret hos Tomten

Här bakasdet bröd

Hembygd Ovansjö 2018 (38) • s. 9

Nationaldagen 6 juni 2018Nationaldagen firades traditionsenligt vid Hembygds-gården. Damer i hembygdsdräkt bar in fanan till toner av Ovansjö Spelmän. Bro manskör, ledd av Mia Wengelin, sjöng. Mia Wengelin höll också högtidstalet. Kaffe och bakelser serverades till ca 100 personer denna vackra dag. Foto: Christer Swerup

s. 10 • Hembygd Ovansjö 2018 (38)

Skänkta föremålEn barnvagn, som har formen av en gigg, har skänkts av Ronnie Tysklind. Han har fått berättat för sig att den är tillverkad av hans morfars morfar, som var vagnsmakare i Gävle. De välgjorda hjulen vittnar om detta.

Anna Kanold skänkte härom året pärmar med material om åtskilliga gårdar i de olika byarna i Ovansjö socken, som hennes släkting Erik Olsson,”Hönjes Erik”, samlat ihop. Pärmarna finns i Hembygdsföreningens arkiv.

En högtalaranläggning har skänkts av Johan Larsson, Mom.

Anders Johansson har skänkt taktegel.Två stycken handbrandsprutor har kommit tillbaks till

Ovansjö. De har varit i Rosersberg. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, samlade in äldre brand-material i början av 80-talet, till ett museum som invigdes 1986. MSB hade lämnat våra brandsprutor till Värmlands Brandhistoriska klubb, i Nässundet drygt tre mil söder om Filipstad. De tyckte vi skulle få tillbaks sprutorna, som tillhört Bro by och Kungsgården. De enda fakta vi har är skyltarna i sprutorna, de är från 1850-talet och användbara. Kjell Hellström och Torbjörn Källström hämtade sprutorna med släpvagn. De är nu inställda i Spruthuset och tvätt-stugan efter lite trixande.

Ovansjöhantverk i bokI boken ”Från Gästrikland 2018” som ges ut av Gästrik lands Kultur historiska förening har Barbro Andersson skrivit en artikel med rubriken ”Slarvtjäll - trasväv med inplock i färg”. Här visas många bilder som kommer från textilierna i Ovansjö hembygdsgård. Barbro har också skrivit om Greta Hedlund i samma artikel.

Bårtäcket som Barbro gjort till Ovansjö kyrka. Till höger: Källarstugan på Hembygdsgården.

Hembygd Ovansjö 2018 (38) • s. 11

Minnen från ett händelserikt år ”Vissa år från barndomstiden minns man händel-ser som förekom mycket bra. En del år däremot knappast någonting alls. Detta beror väl mycket på personliga upplevelser eller andra större hän-delser som inträffat just det året. För en pojke i skolåldern gick väl den ena dagen efter den andra ganska lika, med lek ibland och med arbete där man kunde hjälpa till, det var en självklar sak.

Färdmedel fanns det inte så gott om som nu för tiden, men vi hade i alla fall två velocipeder, en dam och en herr med hög ram, inköpta begag-nade. Damcykeln lärde vi pojkar oss åka på och sedan fick herrcykeln den äran att vara vårt fort-skaffningsmedel. Vi steg in i ramen från vänster sida på tramporna och höll cykeln snett och åkte på det viset. Några barncyklar fanns inte på den tiden och hade det funnits några, så hade inga föräldrar haft råd att köpa några. För det mesta gick och sprang vi mycket på sommaren.

På vintern åkte vi skidor och sparkstötting. Att gå till Storvik t.ex. cirka en halv mil var ingenting att tala om. I det sammanhanget minns jag ett uttryck som en farbror här i byn hade när han skulle berätta om någon upplevelse eller något äventyr som han varit med om; ”Du har väl varit till Storvik någon gång”. Det hade vi naturlitvis varit. Annars var det väl så, att man fick hålla sig inom byn och socken.

Det händelserika året var 1914. Den sommaren var mycket torr och varm. Något regn att tala om förekom inte varken på försommaren eller under högsommaren. Såväl hö som vårsäd led mycket av torkan, men höstsäden klarade sig bättre, efter-som den oftast fick den bästa och djupaste jorden närmast gården. Jord med tusenårig hävd.

SOM BRUKLIGT ÄR dylika år med ovannämn-da väder leks förhållanden skedde skörden ovan-ligt tidigt så ock detta år. Vi skördade höstvetet fredagen den 30 juli. På den tiden användes lie och säden togs upp och bands för hand. Ibland användes slåttermaskinen. En grind sattes bak-om kniven, som samlade upp säden vilken lades av i högar, som sedan bands, för hand. Ett drygt årbete.

Den som varit med om detta som barn, glöm-mer det aldrig. Att det gick som en dans med både skärning och skylning den här dagen, berodde nog till stor del på, att vi var lovade att fara till Gävle på lördagen. Det var nämligen så, att efter stora landsvägen, (numera riks-80) hade på lad-väggarna klistrats kolossala affischer med vilda djur, vackra hästar, ryttare och ryttarinnor samt akrobater av alla slag. Det var cirkus Strassbur-ger från Tyskland, som annonserade sin ankomst till Gävle. Dessutom skulle enligt tidningen baron Cederström komma och göra flyguppvisningar.

SÅ VAR DEN EFTERLÄNGTADE dagen inne,

lördagen den 31 juli. Vi gav oss iväg till Kungsgår-dens station. Det var pappa, tre av mina syskon och jag. Vi gick en genväg, det blev drygt 4 km. Vi kom fram i tid innan tåget avgick, köpte biljetter och steg på tåget. En timme senare steg vi av i Gävle. Idag kan jag inte förstå hur vi kunde hinna med så mycket den dagen. Vädret var vackert med flödande sol. Bland de första ställen vi besökte var fisktorget, där kommersen var i full gång. Många små fiskebåtar hade kommit in till stan tidigt på morgonen och låg förankrade efter Lillån. ’I många av båtarna var flera av fiskarfamiljerna med. Det var folk av båda könen, såväl äldre som yngre.

Efter några rundvandringar på torget var det nära till brandstationen, som då ännu bekänades av hästar som· drog brandyagnarna. En vaktha-vande brandsoldat visade oss välvilligt allt som fanns att beskåda där inne. Därefter uppsökte vi en skuggig berså, där första medhavda smörgå-sarna jämte böckling, som pappa inköpt på torget förtärdes. Det var första gången jag åt böckling.

Under vandringen på gatorna såg man bl.a. brådskande fotgängare och hästskjutsar. Jag minns bäst två par kraftiga äppelgrå parhäs-tar från Gävle valskvarn, som drog vagnar med spannmål mellan hamnen och kvarnen. Vi besök-te även inre hamnen och såg lastning och loss-ning av båtarna.

Givetvis gjordes besök i cirkusens stallar, där alla djur besågs och biljetter inhandlades till kvällens föreställning. Spårvagn med tillkopplad öppen släpvagn förde oss upp till stadsträdgår-den. Därifrån gick vi till Kungsbäck, ty där var platsen för baron Cederströms flyguppvisning och mycket riktigt på lilla övningsfältet stod hans dubbeldäckade flygmaskin uppställd, väl bevakad. Publiken fick hålla sig utanför fältet.

Texten är hämtad från en Tidnings artikel från 1979, där Hans Larsson i Lem berättade ett ungdomsminne från 1914. Artikeln är inlämnad till oss av Gunborg Lüdge.

s. 12 • Hembygd Ovansjö 2018 (38)

Midsommar förberedelser

Ingrid Larsson binder kransar. Gunborg och Ingrid provdansar.

Emil, Britta, Holger, Svenolof och

Lasse lövar stången. Kjell och Lasse

samlade ihop löven.

SÅ SMÅNINGOM KOM översten, regementets chef, utridande till de församlade intill maski-nen. Där han steg av hästen och gav sig i sam-språk med fygbaronen. Man såg rapportkarlar sprang i skytteltrafik mellan kanslihuset och regementschefen. Orsaken till denna rapportering antogs vara de oroande rykten som hörts om till-ståndet ute i Europa de senaste dagarna. Så små-ningom sattes motorn igång och maskinen gick till väders. Efter några svängar skulle den natur-ligtvis gå ner igen, men det gick sämre. Maskinen kom snett och ena vingen tog mark och rev upp ett väldigt dammmoln. Det blev ingen mer flygning den dagen. Vi hade sett nog av I 14 den gången.

Tiden gick, så det var dags att ta sig till cirkus-tältet och· föreställningen där. Strassburger var en mycket stor cirkus och den här föreställningen var nog en av de bästa jag någonsin sett. Där fanns allt som hör till en äkta cirkusföreställning. Jag minns bl.a: med beundran ”de flygande människ-orna”, trapetskonstnärer av absolut världsklass.

Sedan allt annat som föreställningen bjöd på. Därför ansåg vi att reklamen på laduväggarna hemma i Ovansjö inte var överdriven.

Hemfärden från Gävle företogs samma väg vi hade kommit. Allt hade gått bra. Trötta och lyckliga kun-de vi konstatera, att dagen hade varit väl använd.

JAG SKULLE KUNNA sluta min berättelse här, men jag vill gärna tala om att de cirkusartister vi beundrat den här aftonen, fick lov att riva sina tält och stall och packa sina vagnar med alla djur och övrig rekvisita och bege sig hem till Tyskland omedelbart. Det blev deras sista förestållning här i Sverige. För många av dessa människor förmod-ligen den sista för alltid. Första världskriget hade brutit ut. Söndagen den 1 augusti ringde alla kyrkklockor hela dagen i vårt land. Allmän mobi-lisering var anbefalld.

Därför blev denna stadsresa, som jag nämn-de om i början, en personlig upplevelse för mig, i samband med en av världshistoriens största och tragiska händelser.

Hembygd Ovansjö 2018 (38) • s. 13

Midsommarfirandet 2018Midsommardagen bjöd på vackert väder efter en regnig och kall midsommarafton.

Många barnfamiljer hade slutit upp. Ordförande Sven-Olof Sundberg hälsade välkommen. Ovansjö Spelmän spelade, Ovansjö Folkdanslag dansade och ringlekarna leddes av Helena

Sollied. Cirka 400 personer deltog i firandet. Nymmenåsens trädjur uppskattades!Foto: Christer Swerup

s. 14 • Hembygd Ovansjö 2018 (38)

Bårtäcke som Barbro gjort till Ovansjö kyrka.Filmkväll Den 10 oktober anordnades filmkväll i Lyran, Storvik. Cirka 90 personer njöt av gott kaffe och smörgåsar, underhölls av Ovansjö Spelmän och fick se flera intressanta filmer.

OvansjödagenPå grund av det dåliga vädret fick Ovansjödagen den 5 augusti hållas inomhus i Jönsesgården. Ovansjö Spelmän spelade och Ulf Claesson höll gudstjänst.

Greta Hedlund,som brukar kallas för rektorsfrun, var gift med Karl Hedlund, legendarisk rektor på Västerbergs folk-högskola. Greta Hedlund var föreståndare för de så kallade kvinnliga kurserna vid folkhögskolan.

Hon gav också ut boken ”Dräkt och kvinnlig slöjd i Ovansjö socken 1750–1850”.

Insamlandet av de upp-teckningar och liknande som denna bok bygger på började redan 1921, men eftersom Greta Hedlund hade andra arbetsuppgifter dröjde det till 1951 innan boken kunde tryckas och ges ut. 1981 trycktes en andra upplaga.

Den kan fortfaran-de köpas hos Ovansjö Hembygdsföre ning.

Fortsättningen på gamla Ovansjöord och uttal kommer i nästa nummer av tidningen.

kälta tjatakälvdans kalvostkäringfis gammal röksvampkäringpina okkör i vägg en otrevlig person kan

sägas vara en riktig “kör i vägg”

L läan ladanlâ, lâr, nu lâr jag gå väl, nu får jag väl gålaggrann kinkig, kritisk, bortskämd

med matlâ mâ tillsammanslaska blött och smetigtlatblanna litet latlatkut en häst som vanligen

är trög och sävlig men dessemellan pigg och arbetsam

latmansbôlâ en för stor börda, som man tar för att slippa gå så många gånger

latskiva sista skivan man skär av. t,ex.en limpa

lelös ostadig

Gamla Ovansjöord och uttal, upptecknade av Greta Hedlund, Västerberg Avskrift av original från Ovansjö Hembygdsförening

lennâ på det blir blidväderlenvâr blidväderlessku ledletjin lekenleva på lätten leva utan arbetelidlinn retsam, försmädligliesko fodral för liarli´-in lienli-in lindalik tocke likadantlima knippa lmlinhälla gulärlalinnbär lingonliôr åv lider avli-åv sona ett brottlir liderliss´l go vâlôn ha det lugnt och bralissko kvigalisslâ lillali önt tål inteljuslien tydligenlômâ smygalôma åv smyga sin vägdet går alldeles jfr. envis som en rö gris,ljusblått du ä då envis som de grå

svinen, gråben

Foto: Christer Swerup

Hembygd Ovansjö 2018 (38) • s. 15

Vi i styrelsen och tidningens redaktionönskar er alla

God Jul och Gott Nytt År!

TACKtill alla bidragsgivare, till

de som ställer upp med ideella arbetsinsatser, som

spelar, sjunger,ser till att det finns fika på våra arrangemang och till alla som skänkt gåvor till

Ovansjö Hembygdsförening.

Styrelsen

ETT STORT