Juridiska institutionen

Höstterminen 2018

Examensarbete i processrätt, särskilt skiljedomsrätt

30 högskolepoäng

Faktiska omständigheter och

faktiska problem

En studie av skiljemäns prövning av förekomsten och

beskaffenheten av ett visst faktiskt förhållande

Factual circumstances and actual problems – a study of arbitrators’

rule on the existence and nature of a particular fact

Författare: Simon Karnell

Handledare: Professor Bengt Lindell

Innehåll

1 INLEDNING .................................................................................................................................... 1

1.1 BAKGRUND ................................................................................................................................................ 1 1.2 ALLMÄNT SYFTE OCH SÄRSKILDA FRÅGESTÄLLNINGAR ..................................................................... 2 1.3 AVGRÄNSNINGAR ...................................................................................................................................... 2 1.4 DISPOSITION .............................................................................................................................................. 3 1.5 METODOLOGISKA OCH FRAMSTÄLLNINGSTEKNISKA ÖVERVÄGANDEN............................................ 4

1.5.1 Den rättsdogmatiska metoden och det faktiska tillvägagångssättet ............................ 4 1.5.2 Rättskällematerial och framställningstekniska överväganden ....................................... 6

2 RÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER OCH PROBLEMIDENTIFIKATION .......................... 7

2.1 INTRODUKTION OCH DISPOSITION ......................................................................................................... 7 2.2 FASTSTÄLLELSETALAN ENLIGT RÄTTEGÅNGSBALKEN ....................................................................... 7

2.2.1 Syfte och funktion ............................................................................................................................... 7 2.2.2 En fastställelsetalan skall angå ett visst rättsförhållande ................................................. 8 2.2.3 Vilka ändamål har motiverat bundenheten till ett visst rättsförhållande ................ 10

2.3 TVISTER OM FÖREKOMSTEN AV EN VISS OMSTÄNDIGHET ENLIGT LSF .......................................... 10

2.3.1 Allmänt om skiljeförfarandet...................................................................................................... 10 2.3.2 Introduktion till tvister om förekomsten av en viss omständighet ............................... 11 2.3.3 Ändamål och närmare funktion ................................................................................................ 12

2.3.3.1 Skälen till grund för införandet av 1 § st. 1 m. 3 LSF ............................................................................. 12 2.3.3.2 Funktionen med tvister om förekomsten av en viss omständighet ............................................... 13

2.4 CENTRALA AVVIKELSER OCH PROCESSFÖREMÅLETS IMPLIKATIONER .......................................... 15 2.5 ÖVERSIKTLIG PROBLEMIDENTIFIKATION ........................................................................................... 15

3 FÖRHÅLLANDET MELLAN EN VISS TVISTIG OMSTÄNDIGHET OCH DET RÄTTSFÖRHÅLLANDE SOM OMFATTAS AV SKILJEAVTALET ...................................17

3.1 RÄTTSLIGA OCH TERMINOLOGISKA UTGÅNGSPUNKTER ................................................................... 17 3.2 DET FÖRSTA PROBLEMFALLET – OMSTÄNDIGHETSBEGREPPET OCH DESS GRÄNSER ................. 19

3.2.1 Syfte och disposition ....................................................................................................................... 19 3.2.2 Omständighetsbegreppets innebörd ........................................................................................ 19

3.2.2.1 Rättegångsbalkens begreppsbildning ........................................................................................................... 19 3.2.2.2 Begreppsbildningen enligt LSF ......................................................................................................................... 22 3.2.2.3 Särskilt om omständigheter som påståtts utgöra ett rättsfaktum eller bevisfaktum ............ 26 3.2.2.4 En definitiv slutsats och en reservation ....................................................................................................... 27

3.3 DET ANDRA PROBLEMFALLET – ANKNYTNINGSKRAVET OCH DESS KONSEKVENSER .................. 29

3.3.1 Rättslig introduktion och disposition ...................................................................................... 29 3.3.2 Rättsförhållandet till vilket omständigheten skall anknyta ........................................... 30 3.3.3 Anknytningskravets historiska bakgrund och något om fristående faktum ............ 32 3.3.4 Anknytningskravets begreppsbestämning i nutid .............................................................. 36

3.3.4.1 Förarbetena till LSF ................................................................................................................................................ 36 3.3.4.2 Anknytningskravet i rättslitteraturen ........................................................................................................... 37

3.3.5 Alternativa tolkningar av anknytningskravet ..................................................................... 38 3.3.5.1 Introduktion och disposition ............................................................................................................................. 38 3.3.5.2 Den systematiska tolkningen ............................................................................................................................ 39 3.3.5.3 Den allmänna tolkningen .................................................................................................................................... 40 3.3.5.4 Ursprungstolkningen ............................................................................................................................................ 41 3.3.5.5 Den fristående tolkningen .................................................................................................................................. 43 3.3.5.6 Det slutliga vägskälet – flexibilitet eller systemkonformitet ............................................................. 48

3.3.6 Skiljemännens behörighetsprövning och påståendedoktrinens genomslag ............. 49 3.3.6.1 Allmänt om gränserna för skiljemännens hantering av tvisten ....................................................... 49 3.3.6.2 Särskilt om påståendedoktrinen och behörighetsprövningen ......................................................... 50

3.3.7 Konsekvensanalys............................................................................................................................ 55 3.3.7.1 Inledning...................................................................................................................................................................... 55 3.3.7.2 Frågan om prövningen fyller någon rimlig funktion ............................................................................. 55 3.3.7.3 Den nedre gränsen för prövningen ................................................................................................................ 57 3.3.7.4 Samspelet med konkretiseringskravet och risken för rättsförluster ............................................ 58

4 FASTSTÄLLELSEINTRESSET .................................................................................................61

4.1 BAKGRUND OCH FRÅGESTÄLLNING ..................................................................................................... 61 4.2 DISKUSSION OCH SLUTSATS .................................................................................................................. 61

5 RÄTTSKRAFTEN .......................................................................................................................64

5.1 ALLMÄNT OM SKILJEDOMENS RÄTTSKRAFT ....................................................................................... 64 5.2 RÄTTSKRAFTEN VID SKILJEDOMAR AVSEENDE FAKTISKA FÖRHÅLLANDEN ................................. 64

5.2.1 Problembeskrivning ....................................................................................................................... 64 5.2.2 Rättskraftens objektiva omfattning ......................................................................................... 65

5.2.2.1 Rättskraften enligt förarbetena till LSF ........................................................................................................ 65 5.2.2.2 Rättskraften enligt rättslitteraturen .............................................................................................................. 66 5.2.2.3 Diskussion och konklusion ................................................................................................................................. 67

5.2.3 Rättskraftens objektiva innebörd.............................................................................................. 70 5.2.3.1 Bakgrund och introduktion till den positiva rättskraften ................................................................... 70 5.2.3.2 Diskussion och konklusion ................................................................................................................................. 71

5.2.4 Något om efterföljande omständigheter ................................................................................ 76

6 YRKANDET OCH BEVISBÖRDAN ..........................................................................................77

6.1 PROCESSFÖREMÅLETS BESKAFFENHET OCH DESS IMPLIKATIONER ............................................... 77 6.2 YRKANDET, GRUNDERNA OCH UTFÖRANDET AV TALAN .................................................................. 77

6.2.1 Allmänna utgångspunkter ........................................................................................................... 77 6.2.2 Särskilt om rätten att utföra talan och dess implikationer för prövningen ............. 79

6.3 PLACERINGEN AV BEVISBÖRDAN OCH OMFATTNINGEN AV BEVISKRAVET .................................... 81

6.3.1 Bakgrund och problemidentifikation ...................................................................................... 81 6.3.2 Diskussion ........................................................................................................................................... 82

6.3.2.1 Skiljemännens hänsynstagande till omständighetens tilltänkta rättsliga betydelse ............. 82 6.3.2.2 Skiljemännens konstruktion av bevisbörderegler och beviskrav ................................................... 84

7 SVARANDENS MOTÅTGÄRDER ............................................................................................88

7.1 RÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER ............................................................................................................ 88 7.2 PROBLEMFORMULERING OCH DISKUSSION......................................................................................... 89

7.2.1 Avsaknaden av motåtgärder som ett medgivande till prövningen .............................. 89 7.2.2 Preventiva motåtgärder och skiljemännens hantering .................................................... 90 7.2.3 Avslutande kommentarer ............................................................................................................. 92

8 SAMMANFATTNING .................................................................................................................93

8.1 AVGRÄNSNING ......................................................................................................................................... 93 8.2 REGLERINGENS FUNKTION .................................................................................................................... 93 8.3 OMSTÄNDIGHETSBEGREPPET OCH ANKNYTNINGSKRAVET ............................................................. 93 8.4 FASTSTÄLLELSEINTRESSET ................................................................................................................... 95 8.5 RÄTTSKRAFTEN ...................................................................................................................................... 96 8.6 YRKANDET OCH BEVISBÖRDAN ............................................................................................................ 96 8.7 SVARANDENS MOTÅTGÄRDER .............................................................................................................. 98

9 AVSLUTANDE REFLEKTIONER .............................................................................................99

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ....................................................................... 100

Förord

Ett förord kan nog uppfattas som överflödigt, eller pretentiöst. Som tur är har jag valt att

strunta i den uppfattningen. Eftersom examensarbetet nu sätter punkt för mina studier är

det nämligen på sin plats att jag uttrycker min stora tacksamhet till dem som tackas bör.

Till min handledare professor Bengt Lindell vill jag framföra ett stort tack för värdefulla

synpunkter och intressanta diskussioner. Jag vill även tacka min familj och mina vänner

som genom uppmuntran, stöd och kritik bidragit till att studietiden blivit den allra bästa.

Det finns många personer som förtjänar att nämnas, och jag vill tro att ni vet vilka ni är.

I det följande väljer jag att uppmärksamma dem som stått mig närmast. Ett fåtal nämnda

men ingen glömd. Uppsatsen tillägnas Er!

Gunnar, Marie, Ulf, Hampus, Teodor, Isak och Elis.

Uppsala den 17 januari 2019

Simon Karnell

Förkortningar

AD Arbetsdomstolen

Fs Festskrift

HD Högsta domstolen

JT Juridisk tidskrift

Just.R. Justitieråd

LSF Lagen (1999:116) om skiljeförfarande

NJA Nytt juridiskt arkiv. Avd. I.

NJA II Nytt juridiskt arkiv. Avd. II.

Prop. Proposition

RB Rättegångsbalken

SAR Stockholm Arbitration Report [resp. äldre motsvarigheter]

SML Lagen (1929:145) om skiljemän

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning

TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap

ÄSML 1887 års lag om skiljemän

1

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Skiljeförfarandet är ett medel för att lösa tvister vilket föregår den domstolsprocess som

kommit att prägla samhällsordningen sedan länge. I modern tid har skiljeförfarandet fått

karaktären av ett komplement till den allmänna civilprocessen och regleras genom lagen

(1999:116) om skiljeförfarande (”LSF”). Grunden för skiljeförfarandet är att parterna

till ett visst rättsförhållande ingått ett skiljeavtal om att tvister med anledning av deras

inbördes mellanhavanden skall avgöras av skiljemän. Följden härav är att parterna kan

hantera tvister utan att blanda in domstolarna. Anledningen till att parterna väljer skilje-

förfarandet som ett medel för att lösa tvister varierar. Genom skiljeavtal kan parterna till

exempel undvika offentligheten som annars följer av en domstolsprocess. Därutöver kan

parterna genom deras val av skiljemän säkerställa att tvisten bedöms av sådana personer

som parterna har förtroende för, eller som besitter särskild kompetens om betydelsefulla

branschförhållanden. Vidare kan parterna nå ett snabbt avgörande och slutgiltigt reglera

tvisten genom ett förfarande som präglas av effektivitet, smidighet och flexibilitet.1

Vid skiljeförfaranden prövas allt som oftast fullgörelse- och fastställelseyrkanden av

sådant slag som hade kunnat prövas vid ett sedvanligt tvistemål enligt rättegångsbalken.

Icke desto mindre har skiljemännen under lång tid ansetts behöriga att pröva existensen

eller beskaffenheten av olika faktiska förhållanden. Följaktligen har prövningen kunnat

avse om huruvida ett visst faktum skall fastställas. Historiskt sett har en sådan prövning

endast fått ske med hänsyn till faktumets betydelse för bedömandet av en rättsfråga som

kunnat vara processföremål i tvistemål. Med andra ord har det prövade faktumet ställts

mot en rättssats som kunde vara aktuell att tillämpa mellan parterna, trots att rättssatsen

inte prövades formellt. En prövning av det slaget förefaller inte alltför avlägsen från vad

som kan ske vid en civilprocess, låt vara att omfattningen av tvisten blir mer begränsad.

Behörigheten för skiljemännen att pröva olika faktiska förhållanden har numera lagfästs

genom 1 § st. 1 m. 3 LSF. Vid införandet av bestämmelsen valde lagstiftaren emellertid

att utvidga behörighetens omfattning. I förarbetena har förutsättningarna för prövningen

beskrivits som att det tvistiga faktumet inte längre måste relateras till en viss rättsfråga.

En sådan ordning är främmande för den övriga rättsordningen och väcker flera frågor.2

1 Se Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 3 (not 2), Hassler & Cars, Skiljeförfarande, s. 11 ff., NJA

II 1929 (Nr. 1), s. 5 f. och prop. 2017/18:257, s. 17 ff. samt Heuman, Skiljemannarätt, s. 17 ff. 2 Se härom Heuman, Skiljemannarätt, s. 170 ff. och Trygger, Skiljeaftal och Skiljemannaförfarande enligt

svensk rätt (TfR 1895), s. 14 f. Jfr därefter Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 36 och s. 432 ff.

2

1.2 Allmänt syfte och särskilda frågeställningar

I förevarande framställning skall regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF analyseras. Syftet är att

bidra till den befintliga diskussionen i rättslitteraturen om innebörden av bestämmelsen

och vilka konsekvenser den kan föranleda. Så skall ske genom en omfattande utredning

om innebörden av regleringens rekvisit och den omgärdande rättsliga systematiken samt

om gränserna för regleringens tillämpningsområde som följer härav. Ansatsen är främst

regelorienterad, såtillvida att uppgiften är att fastställa regleringens normativa innehåll.3

Anledningen till den försiktiga formuleringen av syftet är att bestämmelsen präglas av

betydande osäkerhet. I linje härmed är framställningen ämnad att bilda en utgångspunkt

för ytterligare analys genom en identifikation och undersökning av olika rättsfrågor som

måste hanteras av skiljemännen och parterna vid tillämpningen av 1 § st. 1 m. 3 LSF.

Inom ramen för utredningen av bestämmelsen skall flera frågeställningar behandlas.

Av central betydelse är frågan om vad som utgör en omständighet och spörsmålet kring

hur en sådan skall relatera till parternas rättsförhållande för att skiljemännen skall vara

behöriga att pröva tvister om en viss omständighet. Härtill aktualiseras spörsmål om hur

skiljemännens behörighetsprövning bör gå till och om huruvida påståendedoktrinen kan

tillämpas vid en prövning enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. Därutöver skall frågor beträffande

avgörandets rättskraft, bevisbörda och beviskrav samt svarandens motåtgärder beröras.

I anslutning till utredningen av respektive fråga skall konsekvenserna av förekommande

slutsatser problematiseras och relateras till skälen som legat till grund för införandet av

regleringen. Vid behov skall möjliga tillvägagångssätt för parterna till tvisten behandlas.

1.3 Avgränsningar

Framställningen skall avgränsas till att endast avse skiljeavtal angående framtida tvister

och tvister som omfattas av sådana skiljeavtal. Skälet till avgränsningen är att skiljeavtal

sällan avser befintliga tvister och att vissa frågeställningar som utreds saknar betydelse i

förhållande till sådana skiljeavtal, om parterna är ense om omfattningen av tvistefrågan

som skall hänskjutas till avgörande av skiljemän.4 Inte heller skall frågor om giltigheten

av skiljeavtal och frågor om skiljedomsmässighet behandlas.5 Anledningen härför är att

3 Jfr Westberg, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats (Fs Bolding), s. 424 f. och s. 427 f. 4 Se härom prop. 1998/99:35, s. 210, SOU 1994:81, s. 256, Lindskog, Skiljeförfarande, s. 246, Kvart &

Olsson, Tvistlösning genom skiljeförfarande, s. 15, s. 43 och s. 52 samt Heuman, Skiljemannarätt, s. 47. 5 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 (not 185) har berört skiljedomsmässigheten vid prövningar enligt 1 §

st. 1 m. 3 LSF. Den ståndpunkt som där uttryckts om att sakförhållandets existens inte borde vara möjlig

att pröva har dock med all rätt avfärdats redan år 1933; Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 73 f.

3

dessa frågor hanteras enligt samma principer som i allmänhet gäller för framtida tvister.

Slutligen kan noteras att endast konventionella skiljeförfaranden skall behandlas, varvid

parterna genom avtal har hänskjutit en tvist till avgörande av skiljemän. Vad som faller

utanför ramen för framställningen är följaktligen legala skiljeförfaranden, vilka grundas

genom föreskrifter i lag eller annan författning.6

1.4 Disposition

Inom ramen för framställningen används fyra rubriknivåer. Den första benämns härefter

som kapitel och resterande nivåer betecknas som avsnitt. Dispositionen kan översiktligt

beskrivas enligt följande. I kapitel två presenteras rättsliga utgångspunkter för reglerna

om fastställelsetalan enligt rättegångsbalken och om tvister beträffande omständigheter

enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. Härtill skall en övergripande problemidentifikation presenteras

vad gäller den senare regleringen. Inom ramen för efterföljande kapitel skall problemen

som sålunda identifierats analyseras var för sig. I kapitel tre behandlas förhållandet som

skall föreligga mellan den tvistiga omständigheten och parternas rättsförhållande, vilket

i sin tur måste omfattas av ett skiljeavtal. Kapitlet är omfattande och fastställer grunden

för analysen av andra frågor som behandlas senare i framställningen.

Skälet härför är att kapitlet avser frågor om gränserna för skiljemännens behörighet och frågor

om vad som kan utgöra processföremål vid en tvist enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF.

I kapitel fyra skall utredas om huruvida prövningen förutsätter ett fastställelseintresse

motsvarande den ordning som gäller enligt rättegångsbalken. I kapitel fem skall därefter

diskuteras vilken rättskraftsverkan som följer av skiljedomar om förekomsten av en viss

omständighet. I det sjätte kapitlet berörs frågor om parternas åberopande och grunderna

för deras yrkanden samt frågor om hur skiljemännen skall hantera placeringen av bevis-

bördan och beviskravet. I det sjunde kapitlet problematiseras svarandens möjligheter att

vidta åtgärder för egen del, vilket kan ske för att påverka omfattningen av den prövning

som kommit att påkallas av käranden. Avslutningsvis presenteras en sammanfattning av

framställningen i det åttonde kapitlet, varefter vissa avslutande reflektioner kommer att

framföras i det nionde och sista kapitlet. I respektive kapitel och inom ramen för vissa

enskilda avsnitt skall både dispositionen för utredningen och själva syftet med analysen

av olika frågeställningar förklaras mer ingående. Vad som hittills kommit att beskrivas

är som nämnts endast en översiktlig disposition.

6 Se härom Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 140 och Heuman, Skiljemannarätt, s. 21 f.

4

1.5 Metodologiska och framställningstekniska överväganden

1.5.1 Den rättsdogmatiska metoden och det faktiska tillvägagångssättet

I framställningen används den rättsdogmatiska metoden. Det är emellertid inte en enkel

uppgift att beskriva dess närmare innebörd. Rättsdogmatiken handlar väsentligen om en

rekonstruktion av gällande rätt, varvid syftet är att tolka och systematisera densamma.

Uppgiften kan sägas vara att finna svar och lösningar till olika problem och rättsfrågor,

inom ramen för vad som är förenligt både med bundenheten till rättskälleläran och med

rättsdogmatikens systeminterna karaktär.7 Med anledning av framställningens tidigare

formulerade syfte och frågeställningarna som skall behandlas finns inga skäl att tillämpa

andra rättsvetenskapliga perspektiv. Rättsdogmatikens analytiska och systematiska sätt

att utröna innebörden och konsekvenserna av rättsregler lämpar sig väl för att analysera

ett visst stadgande och dess omgärdande systematik, så som skall ske i framställningen.8

Visserligen kan komparativa ansatser och inslag bidra med värdefull kunskap avseende

hur skiljeförfarandet kan regleras, men dessvärre har jag inte funnit internationella eller

utländska motsvarigheter till den aktuella bestämmelsen i 1 § st. 1 m. 3 LSF.9

Vad som lämpligen bör diskuteras mer ingående än innehållet i den rättsdogmatiska

metoden är vilka problem och utmaningar som hanterats under skrivprocessen samt det

praktiska tillvägagångssättet för densamma. Ett problem som nämnts tidigare är att hela

regleringen präglas av betydande osäkerhet. Härmed åsyftas att bestämmelsen inte har

underkastats domstolsprövning sedan dess införande, samtidigt som förarbetena inte ger

tydlig ledning om hur regleringen skall tillämpas. Därutöver har stadgandet inte kommit

att behandlas utförligt i rättslitteraturen annat än undantagsvis. Osäkerheten leder till att

utredningen av regleringen präglas av utredarens rättsliga preferenser. Mer specifikt kan

analysen påverkas av om huruvida utredaren konkretiserar regleringens innebörd med

ledning av lagstiftarens tilltänkta intentioner och vad som har konstaterats i förarbetena,

eller genom att ta hänsyn till bestämmelsens praktiska funktion, konsekvenser och dess

eventuella implikationer för systemkoherensen. Med andra ord kan flera olika grunder

7 Jfr Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s. 21 och s. 26 ff., samt Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap

(SvJT 2004), s. 1 ff. Se även Peczenik, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk ar-

gumentation, s. 312 f. och Peczenik, Juridikens allmänna läror (SvJT 2005), s. 249 ff. samt slutligen

Sandgren, Är rättsdogmatiken dogmatisk? (TfR 2005), s. 649 ff. 8 Jfr Westberg, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats (Fs Bolding), s. 427 f. Beträffande just

det aktuella rättsområdet och metodfrågor som kan aktualiseras, se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 21 ff. 9 Se Savola m.fl., Arbitration law of Sweden (SAR 2004:1), s. 324 f. och Möller, Om svensk och finländsk

skiljedomsrätt (Fs Nordenson), s. 319 beträffande avsaknaden av motsvarande utländska regler. Notera

därutöver avsaknaden av ett liknande stadgande i UNCITRAL Model Law on International Commercial

Arbitration (”Modellagen”).

5

för rättslig auktoritet användas, vilka stundtals leder till olika resultat.10 För egen del har

jag haft ambitionen att hantera osäkerheten genom att presentera alternativa tolkningar

och genom att resonera om samtliga lösningar som finner rättsligt stöd. För fullständig

transparens skall dock nämnas att jag har tillerkänt förarbetena och lagstiftarens avsikter

större vikt än vad som synes ha skett inom ramen för framställningar i rättslitteraturen.11

Det anförda skall likväl inte förstås som att en subjektiv lagtolkningsmetod har använts.

Om förarbetenas auktoritet kan följande konstateras. Heuman har uttalat att hänsyn bör tas till

förarbetena, men att det finns en tendens att motiven tillmäts minskad betydelse. Heuman har

vidare uttryckt att motivuttalanden inte bör läggas till grund för lösningen av konkreta frågor

om problemen som gör sig gällande är otillräckligt analyserade i motiven. Såvitt jag förstår det

hela förefaller Lindskog vara av motsvarande uppfattning. Icke desto mindre skall noteras att

lagrådet har anfört att förarbetena till grund för den nuvarande regleringen är av hög kvalitet.12

En svårighet som anknyter till osäkerhetsproblemet är i vilken omfattning systematiken

och begreppsbildningen i rättegångsbalken kan eller bör användas för att finna lösningar

till frågor om regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF. Ett sådant tillvägagångssätt kan förefalla

lockande eftersom det förra regelverket innehåller bestämmelser om sådant som lämnats

oreglerat i LSF.13 I förevarande framställning har rättegångsbalkens regler dock främst

tillmätts betydelse såsom ett jämförelseobjekt, utan normativ verkan. Skälet härför är att

reglerna om skiljeförfarandet skall kunna tillämpas fristående från annan författning.14

Enligt min uppfattning bör rättegångsbalkens regler tillmätas normativ betydelse endast

i avgränsade sammanhang; om parterna har utgått från detta och rättstillämpningen inte

leder till resultat som är oförenliga med LSF.15 En sådan ordning synes lämplig för att

bevara skiljeförfarandets avsedda flexibilitet och dess självständighet som ett autonomt

alternativ för tvistlösning – särskilt avseende regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF.16

10 Jfr Peczenik, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, s. 209 ff. och

s. 330 ff. rörande källor till rättslig auktoritet. Se även Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämp-

ning, s. 428 ff. och s. 447 ff. om lagtolkning respektive olika tolkningsförfaranden. 11 Jfr härvid Heuman, Skiljemannarätt, s. 42 f. och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 21 f. Det bör nämnas att

jag inte fullt ut delar Lindskogs uppfattning som synes vara att både systemsynpunkter och ändamåls-

synpunkter skall prioriteras framför tvingande rättskälleargument som lagstiftning, med hänsyn till om

huruvida vissa rättssäkerhetskrav har uppfyllts; se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 21 ff. Jfr härtill Lind,

Högsta domstolen och frågan om doktrin och motiv som rättskälla (JT 1996/97), s. 352 ff., som med

rätta betonat vikten av respekt för lagstiftaren och den demokratiska lagstiftningsprocessen. 12 Jfr Heuman, Skiljemannarätt, s. 42 f., Lindskog, Skiljeförfarande, s. 21 f. och prop. 1998/99:35, s. 306. 13 Heuman, Skiljemannarätt, s. 306. 14 SOU 1994:81, s. 74 och prop. 1998/99:35, s. 46. 15 Se SOU 1994:81, s. 176, prop. 1998/99:35, s. 143 f. och prop. 2017/18:257, s. 49 om 17 kap. 3 § RB. 16 Jfr Heuman, Skiljemannarätt, s. 306 ff., Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s.

198 (p. 6.04–5) och Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 14. Se härtill Lindskog, Skiljeförfarande, s. 67

om regler avseende förfarandets form, samt därefter s. 259 och s. 550 (not 77) om 1 § st. 1 m. 3 LSF.

6

1.5.2 Rättskällematerial och framställningstekniska överväganden

Slutligen skall rättskällematerialet kommenteras. I framställningen hämtas ledning från

förarbetena och rättslitteraturen om regleringen i LSF, samt motsvarande rättskällor om

lagen (1929:145) om skiljemän (SML) respektive 1887 års lag om skiljemän (ÄSML).

Förekommande avvikelser mellan det nu gällande regelverket och äldre rättsregler skall

uppmärksammas vid behov.17 Stundtals skall ledning hämtas också från förarbetena och

rättslitteraturen avseende rättegångsbalken när jämförelser av sådant slag är motiverade.

Hänvisningar till relevant rättspraxis presenteras löpande vid behov.

Vad gäller själva utformningen av framställningen skall det följande observeras. Den

packade texten används för att underlätta läsningen och för att presentera viss fördjupad

analys samt kommentarer respektive referat jämte exempel. För en fullständig förståelse

av framställningen skall brödtexten och den packade texten uppmärksammas likvärdigt.

Fotnoterna är däremot inte av samma avgörande betydelse, men dessa bidrar onekligen

till diskussionen med förtydliganden och vidare hänvisningar. Ett annat framställnings-

tekniskt grepp som stundtals används är kursivering, vilket sker för att markera betoning

och särskilda begrepp eller termer. Avslutningsvis skall något sägas om hänvisningarna

som sker till regeringens proposition 1998/99:35 – ny lag om skiljeförfarande. Tyvärr

avviker sidnumreringen i den tryckta upplagan från den digitala version som kan hämtas

från regeringens webbplats. I framställningen avser samtliga hänvisningar den digitala

versionen, eftersom det inte kan antas att läsaren har tillgång till den tryckta upplagan.18

17 Se Heuman, Skiljemannarätt, s. 43 avseende betydelsen av äldre rätt och framställningar härom. 18 Digital version: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/1998/01/prop.-19989935/.

7

2 Rättsliga utgångspunkter och problemidentifikation

2.1 Introduktion och disposition

I förevarande kapitel presenteras olika rättsliga utgångspunkter. Syftet är att introducera

den berörda regleringen och att belysa dess förhållande till reglerna om fastställelsetalan

enligt rättegångsbalken. Inledningsvis kommer sålunda det senare regelverket behandlas

översiktligt (avsnitt 2.2). Därefter beskrivs regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF (avsnitt 2.3),

varvid skälen för införandet av regleringen och dess praktiska funktion skall analyseras.

Avslutningsvis skall vissa centrala avvikelser mellan regelverken diskuteras, varefter en

identifikation och inventering av olika rättsliga problem som stadgandet i 1 § st. 1 m. 3

LSF kan ge upphov till skall presenteras (avsnitt 2.4–5). Ambitionen är att förevarande

kapitel skall utgöra en grund för den fortsatta utredningen i kapitel 3–7.

2.2 Fastställelsetalan enligt rättegångsbalken

2.2.1 Syfte och funktion

En fastställelsetalan utmynnar inte i en dom som är exigibel. Syftet med en sådan talan

är inte heller att åstadkomma en exekutionstitel. Vad käranden vill uppnå är i stället ett

avgörande om huruvida ett visst rättsförhållande existerar (positiv fastställelse) eller inte

existerar (negativ fastställelse) i förhållande till svaranden. Ett yrkande om fastställelse

av ett visst rättsförhållande innefattar därmed inte någon begäran om att svaranden skall

vidta en åtgärd eller fullgöra en viss rättslig skyldighet.19

Käranden kan vara intresserad av en fastställelsetalan av flera skäl. Om skyldigheten

som enligt käranden åvilar svaranden inte har förfallit ännu kan en fullgörelsetalan bara

väckas undantagsvis.20 I en sådan situation kan det likväl vara angeläget för käranden

att säkerställa hela eller en viss del av sitt anspråk redan innan förfallotidpunkten inträtt.

Ett sådant tillvägagångssätt kan ge käranden klarhet om sina framtida förhållanden:

Den positiva rättskraft som uppnås genom en lyckad fastställelsetalan kan medföra hinder för

svaranden att i en senare process framföra andra invändningar än sådana vilka avser förhållan-

den som inträtt efter den första processen. Således kan käranden undanröja eventuell osäkerhet

som råder om rättsförhållandet och dess innebörd. En dom kan också få rättskraft för framtida

förpliktelser som härrör från rättsförhållandet, vilket kan innebära att en fastställelsetalan ger

käranden mer säkerhet än vad som kunnat åstadkommas genom en fullgörelsetalan avseende

en enskild förfallen förpliktelse.21

19 Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 28 f. och Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 124 ff. 20 Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 120. 21 Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 124 f. och Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 29 f.

8

En funktion med fastställelsetalan är sålunda att käranden kan antecipera en fullgörelse-

process redan innan förfallotidpunkten har inträtt för ett anspråk.22 Vidare kan käranden

av helt andra skäl vilja föra en fastställelsetalan, trots att förfallotidpunkten för ett visst

anspråk faktiskt har inträtt. Processekonomiska hänsyn och överväganden om framtida

affärsrelationer med svaranden kan nämligen innebära att det är motiverat för käranden

att begränsa omfattningen av sin talan och tvisten. Om det inte finns något intresse för

käranden att pröva förpliktelsen i sin helhet kan denne formulera sitt yrkande såtillvida

att endast den tvistiga eller på annat sätt avgörande frågan blir föremål för prövning. En

mindre process som har begränsats till tvistens kärnfrågor kan förhoppningsvis leda till

att parterna kan komma överens om deras resterande mellanhavanden.23

2.2.2 En fastställelsetalan skall angå ett visst rättsförhållande

Enligt 13 kap. 2 § st. 1 RB kan talan om fastställelse om ett visst rättsförhållande består

eller inte bara prövas om ovisshet råder om rättsförhållandet, samtidigt som ovissheten

länder käranden till förfång. Regleringen innebär att talan alltid skall angå ett visst rätts-

förhållande. Den föreskrivna ordningen leder vidare till att yrkanden som bara avser att

rätten skall fastslå att en händelse ägt rum eller att en viss omständighet existerar skall

avvisas på grund av processhinder.24 Rätten kan visserligen pröva olika sakförhållanden

inom ramen för en fastställelseprocess, men ställningstagandet rörande en händelse eller

omständighet framgår inte av domslutet. Så är fallet även om sakförhållandet i fråga har

behandlats utförligt i domskälen eller haft avgörande betydelse för utgången i målet.25

Till följd av det anförda kan konstateras att en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § st.

1 RB inte kan avse endast själva förekomsten eller beskaffenheten av en omständighet.

En sådan slutsats har betydande stöd i rättslitteraturen och det saknas skäl att ifrågasätta

densamma.26 Vad som däremot kan och bör diskuteras närmare är vad som krävs för att

en talan skall anses angå ett rättsförhållande enligt den aktuella regeln. Spörsmålet har

inte berörts i förarbetena men ledning kan hämtas i rättslitteraturen.27 Den förhärskande

uppfattningen om regleringen är att kärandens yrkande skall innehålla begäran riktad till

domstolen om att rätten skall fastställa att viss rättsföljd gäller mellan parterna. En talan

22 Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 125. 23 Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 125 f. och Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 29. 24 Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 13 kap. 2 § (Zeteo: 2017-12-05). 25 Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 128. Se även Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1322 ff. 26 Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 432 f., Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 128, Fitger m.fl., Rätte-

gångsbalken m.m., 13 kap. 2 § (Zeteo: 2017-12-05), Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 133 och

Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, s. 57. 27 Se NJA II 1943 (Nr. 1), s. 157 ff. (särskilt s. 161–163), varvid begreppet inte förklaras närmare.

9

angår sålunda ett rättsförhållande när det finns erforderlig anknytning till en rättsföljd.

Härvid torde krävas att kärandens yrkande inrymmer en uttrycklig begäran om att någon

viss rättsföljd skall fastställas, till exempel existensen av en viss rättighet.28 På så sätt är

det möjligt att förutse vilka rättsliga förhållanden som påverkas av en fastställelse.29

Tolkningen av regleringen och begreppet rättsförhållande som redovisats står dock

inte oemotsagd. En annan uppfattning har uttryckts av Lindell, vilken utgår från att det

inte är möjligt att kategoriskt skilja faktiska förutsättningar från rättsliga. Av det skälet

kommer sakförhållanden och rättsförhållanden alltid att sammanfalla. Lindell har härvid

betonat att det är händelser som konstituerar rättsfaktum och att det är rättsfaktum som

kan skapa, förändra samt utsläcka rättsförhållanden. En konsekvens av ett sådant synsätt

är att när rätten fastslår ett rättsfaktum som gäller mellan parterna, har rätten likaledes

fastslagit ett rättsförhållande. Följaktligen finns inget formellt hinder mot att kärandens

yrkande i språkligt hänseende relaterar till faktiska förhållanden, snarare än att innehålla

en tydlig begäran om fastställelse av en viss rättsföljd.30 Däremot är det problematiskt

om kärandens yrkande saknar precision i sådan omfattning att rätten inte kan identifiera

vilka rättsförhållanden som kan påverkas av talan. Avsaknaden av precision kan då leda

till att talan skall avvisas. Ett exempel kan illustrera skillnaderna mellan de avvikande

uppfattningar om regleringen som nu redovisats:

Käranden (A) yrkar att rätten skall fastställa att svaranden (B) förfalskat ett köpeavtal som den

senare använt för att kräva A på leverans av två bilar. Ett sådant yrkande kan inte prövas enligt

den i rättslitteraturen förhärskande uppfattningen. Yrkandet anses angå en omständighet (för-

falskningen) snarare än ett rättsförhållande (avtalets rättsverkningar). Enligt uppfattningen som

uttryckts av Lindell hade yrkandet dock kunnat tas upp till prövning, om det ansågs tillräckligt

preciserat såtillvida att aktuella rättsföljder kunnat avgränsas genom en tolkning av yrkandet.

I förevarande framställning saknas skäl att välja sida angående tolkningen av begreppet

rättsförhållande enligt 13 kap. 2 § st. 1 RB. Syftet med beskrivningen ovan har varit att

urskilja en gemensam nämnare för dessa i och för sig skilda synsätt. Enligt min mening

är det tydligt att båda uppfattningarna förutsätter att det skall vara möjligt att identifiera

vilka rättsförhållanden som fastställs eller påverkas av ett yrkande. Den föreställningen

utgör kärnan i kravet om att talan skall angå ett rättsförhållande, alldeles oavsett frågan

om huruvida yrkandet uttryckligen skall avse fastställelse av en viss rättsföljd eller inte.

28 Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 13 kap. 2 § (Zeteo: 2017-12-05). 29 Jfr Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 128. 30 Se Lindell, Civilprocessen, s. 280 ff. och Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 432 ff. Jfr även Lind-

skog, Skiljeförfarande, s. 259 (not 184) som kritiserat det formalistiska synsättet i NJA 1966 s. 94.

10

2.2.3 Vilka ändamål har motiverat bundenheten till ett visst rättsförhållande

Regleringen tillåter inte en talan om fastställelse av en omständighet. Skälet härför är att

rätten skall ha möjlighet att identifiera vilka rättsförhållanden som kan påverkas av ett

yrkande. Vad som återstår att undersöka är varför en sådan identifikation krävs.

För det första bör konstruktionen av reglerna i rättegångsbalken om talan i tvistemål

beröras. Med begreppet talan torde på ett generellt plan avses en begäran från käranden

till rätten om att erhålla rättsskydd.31 Att käranden beskriver objektet för det tilltänkta

rättsskyddet och specificerar dess avsedda karaktär ter sig sålunda nödvändigt.32 Det har

inte heller ansetts motiverat att någon skall få väcka en fastställelsetalan hur som helst,

helt utan begränsningar.33 Av den anledningen har vissa förutsättningar uppställts i syfte

att styrka kärandens berättigade intresse i rättegången, bland annat kravet om att talan

skall avse ett rättsförhållande. Om kärandens yrkande inte tillåter en identifikation av ett

rättsförhållande kan kärandens berättigade intresse inte heller styrkas. För det andra kan

konstateras att bristande identifikation av ett visst rättsförhållande riskerar att skapa en

osäker situation för svaranden. Om käranden underlåtit att precisera sin talan kommer ju

svarandens möjlighet att förutse vilka rättskraftsverkningar som kan följa av en framtida

dom att vara begränsade. Därutöver kan osäkerheten rörande talans innebörd leda till att

svaranden inte kan avgöra hur processen lämpligen skall föras.34 I flera hänseenden blir

det därför problematiskt för svaranden att förhålla sig till kärandens talan om det inte är

möjligt att identifiera vilka rättsförhållanden som kan påverkas av densamma.

2.3 Tvister om förekomsten av en viss omständighet enligt LSF

2.3.1 Allmänt om skiljeförfarandet

Enligt 1 § st. 1 LSF får tvister i frågor som parterna kan träffa förlikning om lämnas till

avgörande av skiljemän genom avtal. Ett sådant skiljeavtal kan avse framtida tvister om

ett rättsförhållande som är angivet i avtalet. Därutöver får en tvist avse förekomsten av

en viss omständighet. Av bestämmelsen följer att det måste finnas ett skiljeavtal mellan

parterna vilket specificerar tvistefrågan (den fråga som utgör avtalets föremål) och som

innehåller en förklaring som anger att tvistefrågan hänskjuts till skiljemäns avgörande.35

Vid framtida tvister kan den omtvistade frågan dock inte anges i skiljeavtalet, eftersom

31 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s 1232. Se härtill Olivecrona, Rätt och dom, s. 377 f. 32 Jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., inledning till 13 kap. RB (Zeteo: 2018-07-04). 33 Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 133. Se även Lindell, Civilprocessen, s. 275 ff. om talerätt m.m. 34 Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 8), s. 115 f. och Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 131 f. 35 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 106 ff. och Lindell, Civilprocessen, s. 699 ff.

11

ingen tvist har uppkommit vid det tillfället. Tvistefrågan skall i en sådan situation anges

i påkallelsen vid begäran om skiljedom.36 I likhet med vad som gäller vid yrkanden om

fastställelse enligt rättegångsbalken krävs att framtida tvister angår ett rättsförhållande,

vilket skall vara angivet i skiljeavtalet. Eftersom ett konventionellt skiljeförfarande inte

kan grundas genom någon annan handling än skiljeavtalet utgör detta skiljeförfarandets

rättsliga grund, vid sidan av den rättsliga regleringen som möjliggör prövningen.37

2.3.2 Introduktion till tvister om förekomsten av en viss omständighet

Av 1 § st. 1 m. 3 LSF framgår att en tvist får avse förekomsten av en viss omständighet.

Det är därför möjligt för parterna att framföra fastställelseyrkanden av sådan innebörd.38

Regleringen infördes genom ikraftträdandet av LSF den 1 april 1999, som ersatte SML.

Dessförinnan fanns inget uttryckligt stöd i lag för skiljemännens behörighet att pröva

existensen av en viss omständighet, eller beskaffenheten av ett visst faktiskt förhållande.

I rättslitteraturen hade en sådan kompetens dock ansetts tillkomma skiljemännen under

vissa särskilda förutsättningar. Härvid fanns ett krav om att prövningen skulle ske med

hänsyn till det prövade faktumets betydelse för bedömandet av en fråga som kunde vara

processföremål i ett civilmål mellan parterna. Skiljemännen ansågs inte kunna uttala sig

om existensen av helt fristående faktum.39

Vid införandet av den lagstadgade kompetensen för skiljemän att pröva förekomsten

av faktiska förhållanden förändrades rättsläget. I förarbetena anfördes att skiljemän skall

kunna uttala sig om förekomsten av sådana fakta som faller under det materiella avtalet.

Avgörande för skiljemännens behörighet blev sålunda huruvida frågan om en påstådd

omständighets existens faller under det rättsförhållande som omfattas av ett skiljeavtal.

Relationen mellan tvistefrågan (bestående av en omständighet eller faktiskt förhållande)

och parternas materiella avtal kom därmed att utgöra en förutsättning för skiljemännens

behörighet. Enligt den nya ordningen fick prövningen avse både rättsfaktum och bevis-

faktum samt fristående faktiska omständigheter.40 I förarbetena till regeln diskuterades

förutsättningarna för prövningen och vilka problem som kunde aktualiseras till följd av

den nya ordningen. Dessa problem och andra implikationer skall beskrivas inom ramen

för probleminventeringen i avsnitt 2.5 och därefter utredas mer ingående i kapitel 3–7.

36 Jfr 19 § LSF om förfarandet. Se även Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 142. 37 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 110 (not 7) och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 141. 38 Se Heuman, Skiljemannarätt, s. 337, varvid det framgår att det rör sig om just fastställelseyrkanden. 39 Prop. 1998/99:35, s. 59 f. 40 Prop. 1998/99:35, s. 61 och s. 210.

12

2.3.3 Ändamål och närmare funktion

2.3.3.1 Skälen till grund för införandet av 1 § st. 1 m. 3 LSF

I förarbetena till LSF angavs flera skäl till grund för att skiljemän skall äga behörighet

att pröva förekomsten av en viss omständighet. För det första anfördes att skiljemännens

kompetens att pröva olika frågor av tvistemåls beskaffenhet sträcker sig längre än dom-

stolarnas. För det andra noterades att skiljemännen redan tillerkänts kompetens att pröva

frågor om faktiska förhållanden, enligt de förutsättningar som angivits i rättslitteraturen.

Regleringen var sålunda förenlig med lagstiftarens ambition om att den nya lagen skulle

vila på samma grundprinciper som befintlig gällande rätt.41 För det tredje betonades att

lagstiftaren inte bör ingripa i rätten som härrör ur principen om partsautonomi, vilken

innebär att parterna bör vara berättigade att hänskjuta tvistefrågor till skiljemän så långt

som avtalsfriheten sträcker sig. Lagstiftaren anförde att parterna bör ha möjlighet att få

frågor om fakta prövade om inte särskilda skäl talade däremot. För det fjärde noterades

att regleringens potentiellt negativa följdverkningar kunde hanteras genom åtgärder från

skiljesvaranden och genom skiljemännens bedömningar. Av den anledningen fanns inga

sådana särskilda skäl som talade mot att prövningen skulle tillåtas.42

Det sista konstaterandet ger upphov till följdfrågor. Till grund för valet att införa en

ny reglering torde finnas en ambition om att densamma skall påverka eller befästa den

befintliga rätten genom att få vissa effekter.43 I förarbetena till regleringen framgår dock

inte vilken nytta som tillvaratas genom dess införande.44 Lagstiftaren har inte redovisat

vilka fördelar som uppnås genom att tvister får avse förekomsten av en omständighet,

utöver att principen om partsautonomi talar för att möjligheten bör finnas. Eftersom ett

flertal negativa följdverkningar av regleringen däremot berördes i förarbetena måste det

antas att lagstiftaren haft goda skäl för att anta stadgandet. När en reglering riskerar att

få negativa effekter torde allmänt sett krävas att dess tilltänkta positiva effekter framstår

som övervägande. Enligt min mening är det sannolikt att lagstiftaren har genomfört en

intresseavvägning, varvid inte bara principen om partsautonomi utan även regleringens

funktion och konkreta nytta har ställts mot nackdelar som identifierats. Frågan om just

vilken funktion som regleringen tillgodoser skall därför behandlas under nästkommande

rubrik för att förstå skälen till grund för införandet av 1 § st. 1 m. 3 LSF.

41 Jfr Prop. 1998/99:35, s. 1. 42 Prop. 1998/99:35, s. 59 ff. 43 Jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 42. 44 Det sagda har noterats av Möller, Om svensk och finländsk skiljedomsrätt (Fs Nordenson), s. 319.

13

2.3.3.2 Funktionen med tvister om förekomsten av en viss omständighet

Eftersom lagstiftaren inte angivit vilken nytta som följer av regleringen får inspiration

hämtas från rättslitteraturen och vad som tidigare uttalats om kärandens intresse att föra

en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § RB.45 Ovan under avsnitt 2.2.1 konstaterades att

det kan finnas flera anledningar till att käranden väljer att föra en fastställelsetalan:

Det kan till exempel vara positivt för denne att undanröja eventuell osäkerhet som råder om ett

rättsförhållande, varvid en fastställelsetalan kan bringa viss klarhet om framtiden. Redan innan

förfallotidpunkten inträtt för ett visst anspråk kan käranden försäkra sig om dess karaktär och

hur en framtida fullgörelse skall gå till. Vidare kan käranden hänvisa till en fastställelsedoms

positiva rättskraft och hindra svaranden från att presentera vissa invändningar i en senare full-

görelseprocess. Ett annat exempel som berörts tidigare är att käranden av processekonomiska

skäl kan tjäna på att begränsa omfattningen av sitt yrkande och själva tvisten till att avse endast

en viss avgörande del av densamma. Efter att rätten avkunnat sin dom kan samtliga inblandade

parter förhoppningsvis komma överens, utan ytterligare kostsamma rättsprocesser.

Vad käranden vill uppnå genom att fastställa förekomsten av en viss omständighet torde

i allt väsentligt sammanfalla med fördelarna som kan uppnås genom en fastställelsetalan

om ett rättsförhållande. Skillnaden är att både själva prövningen av en omständighet och

dess följdverkningar blir mer begränsade. Anledningen härför är att prövningen handlar

om beskaffenheten av ett sakförhållande med betydelse för ett särskilt rättsförhållande,

snarare än rättsförhållandet i sig. Om det slutliga utfallet av parternas tvist är avhängigt

förekomsten av en viss omständighet kan tvisten med fördel begränsas till den frågan.46

Den begränsade prövningen av ett sakförhållande kan vara användbar när ett faktum

framstår som direkt avgörande för tillämpligheten av en rättsregel eller en avtalsklausul.

Ett faktum kan ju vara av sådan beskaffenhet att parterna närmast förväntar sig att detta

skall vara tillräckligt för att aktivera en rättsföljd (eller för att utesluta en aktivering).47

Under förutsättning att endera parten tillskriver faktumet en sådan rättslig tyngd kan det

finnas ett berättigat intresse att pröva det omtvistade sakförhållandet. Fastställelsen kan

avse avgörande bakgrundsfakta som påverkar en större tvist, eller fakta som först vid ett

senare tillfälle skall påstås utgöra grunden för ett mer omfattande anspråk. En begränsad

prövning kan sålunda avgöra utgången i en tvist utan att det omgärdande sammanhanget

och ytterligare frågor måste prövas, i likhet med mellandomar enligt rättegångsbalken.48

45 Se ovan avsnitt 2.2.1. 46 Se Heuman, Skiljemannarätt, s. 170 och s. 337 om att det kan vara önskvärt att föra talan i endast vissa

delar av en tvist. Se även Bolding, Skiljedom, s. 30 om prejudicialfrågor av särskild betydelse. 47 Jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 28 (och även s. 25 f. avseende s.k. subsumtionsfakta). Se även

Boman, Om mellandom och omröstning om omständigheter (Fs Welamson), s. 79 om sakförhållanden. 48 Se härom Boman, Om mellandom och omröstning om omständigheter (Fs Welamson), s. 79 ff.

14

I rättslitteraturen har det också uttalats att skiljeförfaranden traditionellt sett varit riktade

mot frågor om sakförhållanden snarare än rena rättsfrågor, vilket bidrar till att förklara

varför regleringen kommit att införas.49 Om ett sakförhållande framstår som avgörande

för parternas mellanhavanden kan en begränsad prövning härom leda till att utredningen

sker på ett betryggande sätt och inte blott som en del av ett större sammanhang.50 Härtill

kan en begränsad prövning av endast ett sakförhållande användas av taktiska skäl för att

bibehålla möjligheten att längre fram i tiden hitta en alternativ väg att nå framgång i en

större tvist. Käranden kan genom prövningen därutöver tvinga svaranden att bidra till en

utredning om sakförhållandet, som eventuellt inte kunnat frambringas i annat fall.51

Att pröva ett sakförhållande torde vara särskilt intressant om en tvist är avhängig existensen av

ett kausalsammanhang eller beskaffenheten av ett angivet objekt vid viss avgörande tidpunkt.

Prövningen synes därutöver lämplig om det finns en risk att bevisning om ett visst faktum kan

gå förlorad vid den tidsutdräkt som kan följa om samtliga tvistiga förhållanden skall utredas.52

Möjligheten till en begränsad prövning av nu angivet slag kan vara processekonomiskt

fördelaktig både för käranden och för svaranden. Vid prövningen behöver parterna inte

spendera tid och resurser för att utreda hur det berörda rättsförhållandet kan påverkas av

andra aspekter eller invändningar än just sakförhållandet. Om det sedan skulle visa sig

att parterna har haft fel om omständighetens betydelse för tvisten är det alltjämt möjligt

att i en senare fastställelse- eller fullgörelseprocess framföra nya invändningar som inte

avser den prövade omständigheten.53 För det fallet att en tvist slutligen regleras genom

fastställelsen av en enskild omständighet behöver andra förhållanden inte heller utredas

och prövas, vilket hade varit nödvändigt vid ett mer omfattande och kostsamt yrkande.

Den funktion som regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF kan tillgodose för parterna har nu

beskrivits. Sammantaget handlar det om att begränsa föremålet för tvisten till ett sådant

sakförhållande som endera parten betraktar som avgörande för ett visst rättsförhållande

eller anspråk, vilket kan tänkas leda till processekonomiska fördelar. Sålunda står klart

vilka fördelar som kan vägas mot nackdelarna för att motivera regleringens införande.

Vilka konkreta nackdelar det rör sig om behandlas nedan under avsnitt 2.5.

49 Ramberg, The Arbitration Agreement (SAR 1999:1), s. 23. Se vidare Boman, Om mellandom och om-

röstning om omständigheter (Fs Welamson), s. 79, om svårbedömda sakförhållanden i tvistemål. 50 Jfr Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:1), s. 231 om prövningar av moment i saksammanhang. 51 Jfr Heuman, Skiljemannarätt, s. 344 för liknande resonemang om vilka taktiska överväganden som kan

förekomma vid utformningen av ett käromål. 52 Jfr Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 8), s. 116 f. och Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 130. 53 Härvid bör dock noteras att begränsningen av rättskraften och öppningen för ytterligare rättsprocesser

kan vara negativ för den som tror sig avgjort en större tvist genom fastställelsen av ett enskilt faktum.

15

2.4 Centrala avvikelser och processföremålets implikationer

För att kunna redogöra för samtliga avvikelser mellan 1 § st. 1 m. 3 LSF och 13 kap. 2 §

RB krävs en komplett utredning av respektive bestämmelse. I förevarande framställning

skall det senare stadgandet dock inte behandlas mer ingående än vad som hittills skett.

Till följd härav skall diskussionen om hur regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF avviker från

rättegångsbalken vara snävare och av mer principiellt slag.

Den mest betydande avvikelsen är att fastställandet av fakta enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF

inte utgör ett komplement till en mer omfattande prövning av förekommande rättsfrågor

i samma process. I tvistemål prövas inte ett sakförhållande med mindre än att detsamma

ställts mot en viss rättsregel, vilket fordrar en undersökning av sakförhållandets rättsliga

relevans för den berörda rättssatsen.54 Vid en prövning av blott en viss omständighet är i

stället fastställandet av fakta den helt centrala uppgiften som skall hanteras i processen.

Det är visserligen sannolikt att käranden ansett att prövningen av sakförhållandet kan få

prejudiciell betydelse vid en senare bedömning av rättsfrågor, men den eventualiteten är

inte vad som fastställs vid en begränsad prövning. En konsekvens härav är att etablerade

tillvägagångssätt för att hantera vissa processuella frågor inte kan användas utan vidare,

om dessa förutsätter en identifiering eller prövning av en angiven rättsfråga.55 Det sagda

innebär att avvikelsen vad gäller föremålet för processen leder till en ringar-på-vattnet-

effekt som kan framtvinga andra avvikelser mellan regelverken. Ett annorlunda process-

föremål kan leda till ett annorlunda tillvägagångssätt vid hanteringen av rättsliga frågor

om bevisbördans placering, avgörandets rättskraft och parternas åberopanden. Därtill är

prövningens anknytning till rättsfrågor och rättsföljder det som ger svaranden möjlighet

att förutse konsekvenserna av fastställelsen vid en prövning enligt rättegångsbalken. Om

motsvarande anknytning inte måste föreligga enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF leder avvikelsen

avseende processföremålet till att graden av rättssäkerhet inte blir helt likvärdig.56

2.5 Översiktlig problemidentifikation

Regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF ger upphov till ett antal frågor och problem, varav vissa

avgörande sådana skall behandlas nedan i kapitel 3–7. I det följande presenteras en kort

inventering av de problem som har uppmärksammats vid införandet av regleringen och

inom ramen för framställningar i rättslitteraturen avseende densamma.

54 Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 36 och s. 432 ff. 55 Jfr Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1324 och Nordh, Bevisrätt B, s. 79 om bevisbördan. 56 Spörsmålet diskuteras mer ingående under avsnitt 3.3.7.4 nedan och genomgående i framställningen.

16

I förarbetena till den nu aktuella regleringen uppmärksammades följande. Om käranden

inte angivit en rättsfråga för vilken bedömningen av den omtvistade omständigheten kan

få betydelse försvåras utsikterna att förutse vilka framtida tvister som fastställelsen kan

påverka genom skiljedomens positiva rättskraft. Avsaknaden av ett sådant krav riskerar

vidare att leda till att prövningen avser frågor utan rättslig betydelse. En begränsad talan

om fastställelse av en viss omständighet kan därutöver resultera i en alltför långtgående

uppsplittring av tvistefrågorna. Om omständigheten är fristående såtillvida att parterna

inte vet vilka regler och avtalsklausuler som kan bli tillämpliga med anledningen av den

aktuella fastställelsen är det även svårt att avgöra vilken part som skall bära bevisbördan

samt frågan om vilket beviskrav som gäller. Slutligen uttalades att det kan vara svårt att

avgöra om en omständighet är av sådan beskaffenhet att den skall anses falla under det

materiella avtalet mellan parterna, vilket är en uttalad förutsättning för prövningen.57

I ett remissyttrande från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet rörande

utredningen till grund för regleringen noterades dessutom att gränsen för vad som kunde

utgöra en ”omständighet” enligt regleringen inte var tydlig. Härtill uppmärksammades

att oförutsebarheten som följer av prövningen kan försämra svarandens möjlighet att för

egen del ta ställning till processen och att avgöra vilka invändningar som bör åberopas.

Två andra problematiska frågor som nämndes var frågan om hur den påkallande partens

åberopande skulle utformas och om vilken rättskraft som bör tillerkännas avgörandet.58

Ingen annan remissinstans hade synpunkter om stadgandet och frågorna kom inte att besvaras i

den senare propositionen. Lagstiftaren valde i stället att införa bestämmelsen, eftersom det inte

ansågs finnas särskilda skäl som motiverade en begränsning av principen om partsautonomi.59

I rättslitteraturen har hittills nämnda frågor och problem uppmärksammats och stundtals

diskuterats mer ingående.60 En ytterligare fråga har även noterats av Lindskog, närmare

bestämt om huruvida ett visst fastställelseintresse måste föreligga för att ett yrkande om

fastställelse av en omständighet skall prövas mot parts bestridande.61 Till dessa problem

av övergripande beskaffenhet som nu berörts aktualiseras flera mindre frågeställningar,

som skall presenteras löpande i framställningen. Härnäst i det tredje kapitlet skall frågan

utredas om vad som är en omständighet och hur en sådan kan falla under ett visst avtal.

57 Prop. 1998/99:35, s. 60 f. och SOU 1994:81, s. 87 ff. 58 Remissyttrande (5379/94) från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, s. 4 f. 59 Prop. 1998/99:35, s. 60 f. Om principen om partsautonomi; se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 63 ff. 60 Se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 ff., Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 147 ff. och Heuman, Skil-

jemannarätt, s. 170 ff. samt Möller, Om svensk och finländsk skiljedomsrätt (Fs Nordenson), s. 319 f. 61 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 f. Den berörda frågeställningen behandlas i kapitel 4.

17

Rättsförhållande

Tvistefråga*

Skiljeavtal

(1) Anknytningskravet

(2) Konkretiseringskravet

3 Förhållandet mellan en viss tvistig omständighet och det rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalet

3.1 Rättsliga och terminologiska utgångspunkter

Enligt 1 § st. 1 m. 1 LSF får tvister i frågor parterna kan träffa förlikning om lämnas till

avgörande av skiljemän genom avtal. Ett skiljeavtal kan avse framtida tvister avseende

ett rättsförhållande som är angivet i avtalet, enligt 1 § st. 1 m. 2 LSF. Vidare får tvisten

avse förekomsten av en omständighet, vilket följer av 1 § st. 1 m. 3 LSF. En noggrann

läsning av regleringen ger för handen att det skall finnas en viss särskild relation mellan

tvistefrågan och ett rättsförhållande, samt mellan rättsförhållandet och skiljeavtalet.

Vid tillämpningen av regleringen är det nödvändigt att uppmärksamma distinktionen

mellan skiljeavtal om redan uppkomna tvister å den ena sidan, och skiljeavtal avseende

framtida tvister å den andra sidan. Vad gäller redan uppkomna tvister skall den tvistiga

frågan anges i skiljeavtalet. Härvid krävs dock inte någon angivelse av rättsförhållandet

från vilket tvistefrågan härstammar. I stället är det tillräckligt att den konkreta tvistiga

frågan täcks av parternas skiljeavtal.62 Beträffande framtida tvister förhåller sig saken

dock annorlunda. Skiljeavtal som anger att samtliga framtida tvister mellan vissa parter

skall lämnas till avgörande av skiljemän godtas inte. Inte heller kan skiljeavtal ingås om

framtida tvister som endast specificerats till en viss kategorisk tillhörighet, till exempel

samtliga fastighetstvister.63 Vid framtida tvister måste skiljeavtalet konkretiseras till ett

visst angivet rättsförhållande.64 Sammantaget förutsätts sålunda vid framtida tvister att

(1) tvisten har anknytning till ett visst rättsförhållande, (2) vilket i sin tur konkretiserats

i skiljeavtalet som träffats mellan parterna. I det följande benämner jag det första ledet

av relationen till anknytningskravet och det andra ledet till konkretiseringskravet. Om

båda kraven är tillgodosedda kan skiljeavtalet sägas omfatta den aktuella tvistefrågan.

* Notera att frågan om existensen av en omständighet kan utgöra tvistefrågan i schemat.

62 Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 32 (not 84) och Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 108 ff. 63 Se not 62 ovan och Trygger, Skiljeaftal och Skiljemannaförfarande enligt svensk rätt (TfR 1895), s. 17. 64 Prop. 1998/99:35, s. 210 och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 142. Se skälen härför i avsnitt 3.3.7.4.

18

Begreppet anknytningskrav används härefter uteslutande för att beteckna relationen som

skall finnas mellan en tvist om förekomsten av en omständighet och ett rättsförhållande,

vid en prövning enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. När jag talar generellt om relationen som skall

finnas mellan den tvistiga frågan och ett rättsförhållande vid sådana framtida tvister som

inte avser förekomsten av en viss omständighet används uttryckssätt som det allmänna

anknytningskravet eller motsvarande. I sammanhanget är det lämpligt att förklara mina

terminologiska överväganden något mer ingående:

Begreppet anknytningskrav används då det finns stöd i rättspraxis och i rättslitteraturen för att

begreppet anknytning kan användas för att beskriva relationen mellan en tvist, eller faktiska

omständigheter, och det materiella avtal (ett rättsförhållande) som omfattas av ett skiljeavtal.65

Begreppet konkretiseringskrav används eftersom det är förenligt med lagstiftarens beskrivning

av 1 § st. 1 LSF. I förarbetena till regleringen uttalades att ”skiljeavtalet måste konkretiseras

till ett visst rättsförhållande”.66 Således användes begreppet konkretiseras för att beteckna den

relation som skall finnas mellan skiljeavtalet och ett rättsförhållande.

Härtill bör noteras att andra begrepp förekommer i rättslitteraturen för att beteckna relationerna

som nämnts ovan, till exempel individualiseringskrav eller identifieringskrav.67 Notera vidare

att samlingsbegrepp stundtals används för att beteckna både relationen mellan tvistefrågan och

rättsförhållandet samt relationen mellan rättsförhållandet och parternas skiljeavtal, till exempel

uttryck som att skiljeavtalet skall omfatta tvistefrågan. I fall då det i rättslitteraturen eller inom

ramen för rättspraxis anförts att skiljeavtalet omfattar tvisten, avses att både anknytningskravet

och konkretiseringskravet har tillgodosetts. För egen del har jag valt att separera kraven från

varandra eftersom användningen av två begrepp tydliggör vilken relation som avses. I strikt

mening förutsätter regleringen i 1 § st. 1 m. 2 LSF också att två relationer föreligger på angivet

sätt eller i vart fall att en relation bestående av två led kan identifieras.

Dispositionen för det fortsatta kapitlet kan beskrivas enligt följande. Innebörden av det

centrala omständighetsbegreppet enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF skall inledningsvis behandlas

som ett av två särskilda problemfall (”det första problemfallet”).68 Därefter skall frågan

om innebörden av anknytningskravet och dess möjliga konsekvenser utredas (”det andra

problemfallet”).69 Skälen till att problemfallen har särskild betydelse för tillämpningen

av regleringen skall beskrivas inom ramen för respektive avsnitt.

65 Se NJA 2007 s. 475 och NJA 2008 s. 120, samt Heuman, Skiljemannarätt, s. 75. Se därutöver Madsen

Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin (SvJT 2013), s. 730 ff. 66 Prop. 1998/99:35, s. 210. 67 Se Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 142 och NJA 2017 s. 226, p. 9 samt Heuman, Skiljemannarätt, s.

48 respektive Lindskog, Skiljeförfarande, s. 246. 68 Se avsnitt 3.2 nedan. 69 Se avsnitt 3.3 nedan.

19

3.2 Det första problemfallet – omständighetsbegreppet och dess gränser

3.2.1 Syfte och disposition

Framställningen handlar om att utreda innebörden av den reglering som gör det möjligt

för parterna att slita tvister avseende förekomsten av en viss omständighet. Av det skälet

är det nödvändigt att definiera vad som är en omständighet (”omständighetsbegreppet”).

Vad som faller utanför omständighetsbegreppet kan inte utgöra processföremål, oavsett

dess eventuella betydelse för parternas mellanhavanden. Begreppet utgör därför en yttre

gräns för hur parterna kan utforma sina yrkanden. Därutöver är det samma omständighet

som skall stå i en viss relation till ett rättsförhållande enligt anknytningskravet. Trots att

det senare kravet begränsar vilka omständigheter som kan prövas enligt regleringen har

omständighetsbegreppet en motsvarande verkan i ett första led. Det är följaktligen inte

möjligt att avgöra om huruvida skiljemännen är behöriga att pröva en tvist i det enskilda

fallet utan att konkretisera det objekt som skall relatera till ett rättsförhållande i enlighet

med anknytningskravet. Utredningen härom skall utgå från förarbetena till regleringen

och vad som uttalats inom rättslitteraturen. Dessförinnan skall emellertid den etablerade

begreppsbildningen om omständighetsbegreppet inom ramen för rättegångsbalken också

behandlas. Syftet härmed är att belysa förekommande avvikelser mellan regelverken.

3.2.2 Omständighetsbegreppets innebörd

3.2.2.1 Rättegångsbalkens begreppsbildning

Begreppen omständighet, rättsfaktum och bevisfaktum har betydelse för ett flertal regler

i rättegångsbalken. I det följande skall jag presentera en översiktlig redogörelse för dess

närmare innebörd. Beskrivningen är emellertid inte fullständig, eftersom begreppen kan

användas i olika betydelser utifrån dess rättsliga sammanhang, samtidigt som det finns

olika uppfattningar i rättslitteraturen om hur begreppen lämpligen skall definieras.70

I förarbetena till rättegångsbalken finns en distinktion mellan omedelbart och medel-

bart relevanta omständigheter.71 En omständighet är omedelbart relevant när den påstås

ha betydelse för en viss rättsföljd (vilken skall aktiveras om omständigheten föreligger).

Omständigheten har sålunda en påstådd betydelse för utgången i målet och utgör enligt

Ekelöfs etablerade terminologi ett rättsfaktum.72 En omedelbart relevant omständighet

kan vara rättsgrundande, rättsupphävande eller rättsförändrande i förhållande till en viss

70 Jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 26 ff., varvid flera tänkbara begreppsbestämningar berörs. 71 Se till exempel NJA II 1943 (Nr. 1), s. 194 f. 72 Ekelöf, Rättegång I (Uppl. 9), s. 42 f. Jfr dock Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 29 ff. avseende

materiellt negativa rättsfakta.

20

rättsföljd.73 Med att en omständighet är medelbart relevant avses däremot att den endast

har betydelse som bevis för en omedelbart relevant omständighet. En sådan medelbart

relevant omständighet utgör ett bevisfaktum som har direkt eller indirekt betydelse för

ett rättsfaktum, enligt Ekelöfs terminologi.74 Ett exempel kan belysa vad som nu sagts:

Säljaren (A) har överlåtit en bil till köparen (B), varvid parterna upprättat ett köpeavtal rörande

transaktionen. Själva överlåtelsen utgör en omständighet av omedelbar relevans (rättsfaktum),

medan köpeavtalet har medelbar betydelse såsom bevis för överlåtelsen (bevisfaktum).

I allmänhet tar begreppen rättsfaktum och bevisfaktum sikte på faktiska omständigheter,

snarare än rättsliga förhållanden.75 Det handlar alltså om faktiska omständigheter som

återfinns på det verkliga planet, vilka kan motsvara förutsättningarna som uppställts för

tillämpningen av en rättsregel (eller utgöra bevis för sådana faktiska omständigheter).76

Det kan röra sig om en enskild omständighet alternativt flera i förening med varandra.77

Rättsfaktum av angivet slag kallas konkreta rättsfaktum. Motsatsen härtill är abstrakta

rättsfaktum, som består av abstrakta förutsättningar (inte sällan villkorssatser) mot vilka

verkliga fakta kan jämföras vid rättstillämpningen för att avgöra om en rättsföljd skall

inträda eller inte.78 Faktiska omständigheter kan därutöver delas in hela rättsfaktum och

moment av hela rättsfaktum. Enligt min uppfattning synes den avgörande frågan härvid

vara om huruvida omständigheten endast i förening med andra faktum har betydelse för

en rättsföljd (som moment i ett rättsfaktum), eller om omständigheten i och för sig utgör

grund för rättsföljden (som ett helt rättsfaktum).79 Den sistnämnda uppdelningen mellan

hela rättsfaktum och moment av rättsfaktum kan möjligen användas som en nedre gräns

för vad som kan utgöra en omständighet enligt rättegångsbalken. I så fall är tanken att

endast ett helt rättsfaktum utgör en omständighet inom ramen för vissa bestämmelser.80

Distinktionerna som hittills berörts om vad som är en omständighet har stor betydelse,

eftersom begreppets betydelse varierar i rättegångsbalken. Vid tillämpningen av 17 kap.

73 Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 166. Se även Ekelöf, Rättegång I (Uppl. 9), s. 42, varvid ett par

exempel redovisas avseende olika typer av omedelbart relevanta omständigheter. 74 Ekelöf, Rättegång I (Uppl. 9), s. 43. 75 Se till exempel Ekelöf, Rättegång I (Uppl. 9), s. 42, Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 411 och även

Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, s. 46. 76 Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 27. 77 Boman, Om mellandom och omröstning om omständigheter (Fs Welamson), s. 85 (se särskilt not 21). 78 Jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 27. 79 Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 168 och Boman, Om mellandom och omröstning om omständig-

heter (Fs Welamson), s. 84 ff. Jfr dock Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 149, som anfört att ett helt

rättsfaktum är ett abstrakt rättsfaktum och att konkreta rättsfakta är moment i sådana. 80 Jfr Boman, Om mellandom och omröstning om omständigheter (Fs Welamson), s. 83 f.

21

3 § p. 2 RB och 42 kap. 2 § p. 2 RB avses med omständighet ett konkret rättsfaktum.81

Detsamma gäller enligt 16 kap. 2 § st. 2 p. 3 RB och 17 kap. 5 § st. 2 RB.82 Inom ramen

för 42 kap. 8 § st. 1 RB används begreppet dock för att beteckna sådana omständigheter

vilka utgör bevisfaktum.83 Vidare skall med begreppet omständighet enligt 50 kap. 23 §

RB och 51 kap. 23 § RB förstås både rättsfaktum och bevisfaktum.84

Att vissa ovan nämnda bestämmelser avser konkreta rättsfaktum innebär inte att dessa faktiska

förhållanden kan isoleras från sin rättsliga betydelse. Till exempel kan noteras att omröstning

enligt 16 kap. 2 § st. 2 p. 3 RB skall avse omständigheten jämte dess juridiska betydelse och

att omröstning inte får ske om sakfrågan och rättsfrågan var för sig.85 Detta innebär att särskild

omröstning inte kan ske om blott existensen av ett sakförhållande. Vidare kan en omständighet

inte sägas ha betydelse för en rättsföljd (och sålunda utgöra ett rättsfaktum) om sakförhållandet

isoleras såtillvida att omständigheten inte relateras till en rättsregel eller ett avtal av något slag.

Vilka slutsatser kan nu presenteras rörande omständighetsbegreppet i 1 § st. 1 m. 3 LSF,

med utgångspunkt i rättegångsbalkens terminologi? Det enkla svaret är att det beror på.

Om rättegångsbalkens omständighetsbegrepp formar utgångspunkten för LSF skulle det

kunna konstateras att en omständighet sannolikt består av ett konkret rättsfaktum enligt

definitionen som presenterats i det föregående. Det skulle sålunda röra sig om faktiska

omständigheter på verklighetsplanet som påstås ha betydelse för en rättsföljd. Därutöver

skulle en nedre gräns för omständighetsbegreppet kunna utgå från distinktionen mellan

ett helt rättsfaktum och moment i ett helt rättsfaktum. Men finns det skäl att ansluta sig

till en sådan uppfattning utan vidare? Skiljeförfarandet är ett autonomt system vilket är

fristående från rättegångsbalken.86 Det rör sig sålunda om ett självständigt alternativ för

tvistlösning, varför rättegångsbalkens regler och begrepp inte alltid kan ha normerande

verkan för skiljeförfarandet. Därutöver varierar innebörden av omständighetsbegreppet

inom ramen för rättegångsbalken, vilket försvårar en analogi till följd av att definitionen

i så fall blir avhängig ett antagande om vad som generellt brukar avses (ett rättsfaktum).

Enligt min mening skall betydelsen av att stadgandet i 1 § st. 1 m. 3 LSF utgör ett klart

81 Se NJA II 1943 (Nr. 1), s. 204 rörande 17 kap. 3 § p. 2 RB. Vad gäller 42 kap. 2 § p. 2 RB, se Lindell,

Civilprocessen, s. 119 och Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42 kap. 2 § p. 2 (Zeteo: 2017-12-05). 82 Rörande 16 kap. 2 § RB, se NJA II 1943 (Nr. 1), s. 195, Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 166 f.

och Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 425 f. samt Boman, Om mellandom och omröstning om om-

ständigheter (Fs Welamson), s. 95. Beträffande 17 kap. 5 § RB, se Boman, Om mellandom och om-

röstning om omständigheter (Fs Welamson), s. 82 och s. 95 samt Lindell, Civilprocessen, s. 399 ff. 83 Se exempelvis Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 589, Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 42 kap.

8 § (Zeteo: 2017-12-05) och Ekelöf, Rättegång I (Uppl. 9), s. 43. 84 Bomgren, Till tolkningen av tilltrosparagraferna (SvJT 1963), s. 351. Se även Lindell, Civilprocessen,

s. 119 och Welamson & Munck, Rättegång VI (Uppl. 5), s. 81. 85 Boman, Om mellandom och omröstning om omständigheter (Fs Welamson), s. 82 f. 86 Jfr prop. 1998/99:35, s. 46 och SOU 1994:81, s. 74 samt avsnitt 1.5.1 ovan.

22

avsteg från vad som gäller i en civilprocess inte heller bagatelliseras i sammanhanget.87

I vilken omfattning rättegångsbalkens begreppsbildning kan användas torde följaktligen

avgöras med hänsyn till förarbetena till 1 § st. 1 m. 3 LSF. Vid avsaknad av uttryckligt

stöd för en analog tillämpning av rättegångsbalken kan det röra sig om ett helt autonomt

begrepp, särskilt om dess innebörd beskrivs på ett från rättegångsbalken avvikande sätt.

Förarbetena till LSF skall därför behandlas härnäst för att finna svar om omständighets-

begreppets innebörd. Uppgiften är att undersöka om det finns uttryckligt (eller implicit)

stöd för att rättegångsbalkens begrepp bör användas. Om så inte är fallet kvarstår frågan

om vad som skall anses utgöra en omständighet just inom ramen för 1 § st. 1 m. 3 LSF.

3.2.2.2 Begreppsbildningen enligt LSF

Uttrycket som har använts i ordalydelsen av 1 § st. 1 m. 3 LSF är en viss omständighet.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det inte nödvändigtvis behöver vara fråga

om en omständighet som har omedelbar betydelse för utgången (ett rättsfaktum) och att

någon stoppgräns mot bevisfaktum sålunda inte har åsyftats.88 En preliminär slutsats är

därför att begreppet kan omfatta såväl rättsfaktum som bevisfaktum.

Av förarbetena framgår vidare att rättsligt kvalificerade fakta kan göras till föremål för skilje-

tvist. Det anförda har förståtts som att skiljemännen får bedöma hur konkreta omständigheter

skall kvalificeras rättsligen efter ett yrkande härom, till exempel om huruvida en viss händelse

utgör force majeure eller om ett visst förlopp skall uppfattas som att reklamation har skett.89

I förarbetena uttalas vidare att prövningen får avse fristående faktiska omständigheter.90

Vad som avses med uttrycket framgår av sammanhanget. Prövningen behöver inte avse

en omständighet med betydelse för en fråga som kan utgöra processföremål i en separat

civilprocess mellan parterna. En konsekvens av detta är att omständighetsbegreppet kan

omfatta faktiska omständigheter trots att dessa inte relaterats till viss rättsföljd, reglering

eller avtalsklausul.91 För att avgöra om ett faktum faller under omständighetsbegreppet

är det följaktligen inte nödvändigt att utvärdera faktumets rättsliga relevans. Frågan om

vilken rättslig betydelse en fristående omständighet har för en rättsföljd, eller som bevis

för annan omständighet med sådan betydelse, kan per definition inte heller fastställas.

För att avgöra om en faktisk omständighet utgör ett rättsfaktum eller bevisfaktum är det

87 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 550 (not 77). 88 Prop. 1998/99:35, s. 210. Jfr avsnitt 3.2.2.1 ovan om begreppen rättsfaktum och bevisfaktum. 89 Prop. 1998/99:35, s. 210 och SOU 1994:81, s. 89. Se även Heuman, Skiljemannarätt, s. 171. 90 Prop. 1998/99:35, s. 59 ff. 91 Prop. 1998/99:35, s. 60 f., Heuman, Skiljemannarätt, s. 171 och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 ff.

Jfr därutöver Remissyttrande (5379/94) från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, s. 5.

23

nämligen nödvändigt att identifiera dess tilltänkta funktion inom rättsstrukturen.92 Detta

förutsätter i sin tur att den faktiska omständigheten ställts mot en rättssats (alternativt att

en ytterligare omständighet till vilken den förra anknyter såsom bevis har ställts mot en

rättssats av något slag).93 Förarbetena ger inte för handen att sådan identifikation krävs.

Notera att jag endast konstaterar att det inom ramen för omständighetsbegreppet inte krävs en

bedömning av omständighetens rättsliga relevans. Eftersom anknytningskravet i ett senare led

förutsätter en viss relation mellan tvistefrågan (omständigheten) och ett visst rättsförhållande,

uppställs fortfarande krav om just omständighetens rättsliga betydelse. Att omständigheten kan

ha rättslig betydelse i något sammanhang torde också i praktiken utgöra en förutsättning för att

den påkallande parten skall vara intresserad av att fastställa omständigheten.94

Tolkningen av begreppet fristående faktiska omständigheter som nu förordats har enligt

min mening otvetydigt stöd i förarbetena. I skälen för regeringens förslag framgår med

önskvärd tydlighet att den fristående aspekten handlar om att käranden inte måste ange

vilka rättsföljder som kan inträda med anledning av faktumets rättsliga betydelse och att

käranden inte behöver visa att prövningen sålunda kan få betydelse för en rättsfråga.95

Det sagda finner också stöd av rättslitteraturen rörande SML och ÄSML. Distinktionen

mellan faktiska omständigheter och fristående sådana motsvaras nämligen av den äldre

åtskillnaden mellan att fastslå faktum endast med hänsyn till dess betydelse för ett visst

rättsförhållande och att fastslå faktum överhuvudtaget.96 Av dessa skäl är det enligt min

mening uteslutet att tolka omständighetsbegreppet så som att det måste röra sig om ett

rättsfaktum eller bevisfaktum, varvid den fristående aspekten skulle bestå av att det bara

är faktumet som fastställs och inte rättsföljden till vilken faktumet relaterar. I ett senare

avsnitt skall påvisas att en sådan uppfattning inte heller synes förenlig med rättspraxis.97

Slutligen kan noteras att Lindskog anfört att domens rättskraft avser ett naket sakförhållande,

vilket terminologiskt kan förstås som att inget hänsynstagande till rättslig relevans sker.98

92 Se Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 148 och s. 151 om att klassificeringen inte kan ske innan frågan

om relevans berörts. Jfr även Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 31 ff., om att omständigheter kan

ha olika funktioner i rättsstrukturen som avgör dess betydelse som ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum.

Se slutligen också Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 96. 93 Se Heuman, Skiljemannarätt, s. 79 och Westberg, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål

(Fs Lindblom), s. 736 (not 3), om förhållandet mellan rättsfaktum och rättsregel. 94 Jfr Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 433. Se även avsnitt 3.3.5.5 respektive not 100 nedan. 95 Jfr prop. 1998/99:35, s. 60 f. och SOU 1994:81, s. 87 f. respektive Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259. 96 Trygger, Skiljeaftal och Skiljemannaförfarande enligt svensk rätt (TfR 1895), s. 14 f., Dillén, Bidrag

till läran om skiljeavtalet, s. 62 f. och s. 177 (not 52). Med att fastslå faktum överhuvudtaget åsyftades

en fastställelse av omständigheter som inte kvalificerats med avseende på rättslig betydelse, se Dillén,

Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 57 (not 7), s. 58 f. (not 9) och Frey, Skiljemannainstitutet, s. 64 f.

samt Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1325 avseende faktum utan rättsligt sammanhang. 97 Se avsnitt 3.3.3 nedan avseende NJA 1905 s. 23 och NJA 1918 s. 478 samt AD 1960 nr. 27. 98 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 261 och se härtill Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 433.

24

Till följd av vad som nu anförts är det lämpligt att revidera den preliminära slutsatsen.

Omständighetsbegreppet kan omfatta sådana faktiska omständigheter vilka konstituerar

ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum. En sådan rättslig kvalificering är emellertid inte

nödvändig, eftersom också helt fristående omständigheter måste omfattas av begreppet.

Vid en senare bedömning kan fristående omständigheter visserligen kvalificeras som ett

rättsfaktum eller bevisfaktum, men fastställelsen av omständighetens förekomst garante-

rar inte utfallet av den rättsliga kvalificeringen och är inte avhängig en sådan prövning.

Lindell har anfört att en tvist kan avse ett fristående rättsfaktum eller ett bevisfaktum.99 Jag

ställer mig försiktigt frågande till en sådan beskrivning, eftersom ett rättsfaktum per definition

inte kan vara fristående i den bemärkelse som avses i sammanhanget. I förarbetena används

termen fristående – så som nämnts ovan – för att beteckna fallet att det inte framgår vilka rätts-

regler eller rättsföljder som kan bli tillämpliga med anledning av viss omständighet. Så länge

en omständighet är just fristående är det alltså inte möjligt att avgöra om densamma utgör ett

rättsfaktum eller ett bevisfaktum i traditionell bemärkelse.

Den reviderade preliminära slutsatsen ger upphov till två konsekvenser i förhållande till

uppgiften att konkretisera omständighetsbegreppet. För det första kan rättegångsbalkens

begreppsbildning inte utgöra en bindande utgångspunkt för tolkningen av 1 § st. 1 m. 3

LSF. Skälet härför är att fristående omständigheter (som inte kvalificerats rättsligt) inte

kan inordnas under rättegångsbalkens begreppsbildning.100 Vad som dock bör noteras är

att rättegångsbalkens begreppsbildning kan få stor betydelse när den omständighet som

prövas är ett rättsfaktum eller bevisfaktum enligt den påkallande parten (vilket allt som

oftast bör vara fallet).101 I så fall handlar det inte längre om en fristående omständighet,

varför det är nödvändigt att ta ställning till dess funktion i rättsstrukturen. Resultatet av

prövningen kan dock vara att omständigheten visserligen existerar, men att den rättsliga

kvalificering som käranden vill uppnå inte godtas. För det andra innebär den reviderade

preliminära slutsatsen att en omständighet inte uteslutande kan definieras som bestående

av ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum. Andra kriterier måste användas för att avgöra

vad som kan prövas. Vad som hittills anförts har endast berört vad omständigheten kan

vara (ett fristående faktum), och vad den kan men inte måste vara (ett rättsfaktum eller

ett bevisfaktum). Dessa konstateranden utvidgar ramarna för begreppet men definierar

99 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 147. 100 En annan sak är att omständigheten sannolikt måste vara av omedelbar eller medelbar rättslig relevans

i förhållande till en rättsföljd, eftersom det i annat fall inte finns någon nytta i att fastställa densamma.

Omständighetsbegreppets utformning innebär dock inte i sig att själva rättsföljden, till vilken omstän-

digheten är tänkt att slutligen relatera, måste specificeras. 101 Jfr Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 117 (p. 3.88).

25

inte dess innehåll. Begreppsbildningen om rättsfaktum och bevisfaktum samt fristående

faktum förutsätter nämligen att något som redan anses utgöra en omständighet tillskrivs

en särskild juridisk etikett, med anledning av dess rättsliga betydelse. Vad som saknas i

den ekvationen är en grundläggande definition, mot vilken den rättsliga kvalificeringen

kan ske. Härnäst ämnar jag identifiera en sådan definition av omständighetsbegreppet.

I skälen för regeringens förslag att införa regleringen förekommer flera olika uttryck

vid beskrivningen av prövningen: visst faktum och viss händelse, faktiska förhållanden

och faktiska omständigheter samt frågor om fakta.102 Lagstiftaren förefaller därmed ha

avsett konkreta händelser på verklighetsplanet och faktiskt existerande sakförhållanden.

En omständighet kan följaktligen vara till exempel en händelse eller ett särskilt tillstånd,

alternativt andra materiella ting. Vidare kan påståenden och utsagor om sakförhållanden

samt även psykiska fakta vara omständigheter (avsikter respektive insikter).103 Det finns

inget hinder mot att erfarenhetssatser kan omfattas av omständighetsbegreppet försåvitt

dessa består av observationer av faktiska förhållanden och slutsatser härom.104

Vad som dock faller utanför definitionen är fakta avseende innebörden av rättsregler.

I annat fall hade prövningen avsett abstrakta rättsfrågor som i princip saknar anknytning

till faktiska sakförhållanden. Frågor avseende tolkningen av regler måste därför prövas

utan abstrahering från kringgärdande faktiska omständigheter.105 Fakta om innebörden

av ett avtal eller ett kontrakt bör dock omfattas av definitionen, vilket innebär att frågor

om hur ett avtal skall tolkas kan prövas om anknytningskravet är uppfyllt.106 Skälet till

att kontrakt och avtal behandlas annorlunda än rättsregler beror på distinktionen mellan

rättsfaktum och rättstillämpningsfaktum.107 Ett avtal och tolkningen av detsamma anses

hänförligt till den rättsliga kvalificeringen av faktiska omständigheter, medan så inte är

fallet vid tolkningen av rättsregler.108 Distinktionen mellan fakta och rättstillämpnings-

fakta bör upprätthållas vid tillämpningen av 1 § st. 1 m. 3 LSF, eftersom regleringen i

fråga avser faktiska omständigheter snarare än abstrakta fakta om rätten som sådan.

102 Prop. 1998/99:35, s. 59 ff. 103 Jfr Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:1), s. 527 f. och Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 172

ff. samt Olivecrona, Rätt och dom, s. 219 f., varvid definitioner av ”fakta” diskuteras. 104 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 74 f. Jfr dock Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 148. 105 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 150. Jfr Ekelöf, Rättegång IV (Uppl. 7), s. 302 f. 106 Jfr Heuman, Skiljemannarätt, s. 336: ”Fastställelsetalan kan föras rörande en fråga om ett avtal skall

tolkas så att en part är skyldig att utföra en viss prestation i framtiden.” 107 Se Lindell, Civilprocessen, s. 131 ff. och s. 282 f. Se även NJA 2007 s. 718 om 13 kap. 2 § RB. 108 Se Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 8), s. 116 och Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 128 f. där fastställelse

av lydelsen eller tolkningen av ett avtal likställs med en prövning om existensen av ett faktum (trots

att en sådan talan kan anses angå ett rättsförhållande). Jfr även Lindell, Civilprocessen, s. 282 f. om

skillnaden mellan lagtolkningsfrågor in abstracto och frågor om hur avtal skall kvalificeras rättsligt.

26

3.2.2.3 Särskilt om omständigheter som påståtts utgöra ett rättsfaktum eller bevisfaktum

I det föregående har omständighetsbegreppets innebörd beskrivits med utgångspunkten

att fristående faktiska omständigheter skall omfattas. Självfallet finns dock en möjlighet

att den påkallande parten påstår att omständigheten utgör ett rättsfaktum med betydelse

för viss rättsföljd (eller att den utgör ett bevisfaktum med betydelse för ett rättsfaktum).

Frågan kan då ställas om skiljemännen bör återvända till rättegångsbalkens terminologi

för att identifiera en nedre gräns för omständighetsbegreppet; till exempel för att avgöra

om det måste röra sig om en omständighet som kan kvalificeras som ett helt rättsfaktum

eller om det räcker att denna utgör ett moment i ett rättsfaktum.109 Liknande frågor kan

ställas om huruvida ett bevisfaktum måste nå en viss tröskel vad gäller dess bevisverkan

för att omständigheten skall kunna prövas. Sådana ställningstaganden är emellertid inte

nödvändiga. Eftersom omständighetsbegreppets omfattning är vidare än definitionen av

ett rättsfaktum och bevisfaktum, kan striktare krav inte uppställas endast på grund av att

vissa sakförhållanden påstås uppfylla snävare definitioner vid en sådan separat prövning

av rättslig betydelse. Omständighetsbegreppet är sålunda att betrakta som självständigt.

Fastställelsen av förekomsten eller beskaffenheten av en omständighet sammanfaller

alltså inte nödvändigtvis med prövningen av dess rättsliga betydelse. Så är fallet endast

om kärandens yrkande avser en fastställelse att en viss omständighet existerar just i dess

egenskap av rättsfaktum eller bevisfaktum till en specificerad rättsföljd. Skiljemännens

bedömning av den rättsliga kvalificeringen kan då avgöra om huruvida omständigheten

skall anses existera på det sätt som ett bifall till kärandens yrkande förutsätter. Vad som

nu anförts kan sannolikt påverka den praktiska hanteringen av tvisten. Om skiljemännen

anser att sakfrågan (omständighetens existens) är svår att undersöka, medan rättsfrågan

(hur den påstådda omständigheten skall kvalificeras) är enkel att avgöra vid antagandet

att omständigheten faktiskt existerar, är det inte uteslutet att skiljemännen väljer att först

behandla kvalificeringsfrågan för att därigenom avgöra tvisten:

Anta att käranden vill fastställa förekomsten av viss händelse i dess egenskap som rättsfaktum

till en rättsföljd. Käranden utformar yrkandet så att sakfrågan (förekomsten av händelsen) och

rättsfrågan (kvalificeringen av händelsen) sammanfaller. Skiljemännen kan i så fall pröva om

kärandens rättsliga kvalificering hade varit korrekt vid ett antagande om att händelsen inträffat

så som käranden beskrivit. Om utfallet av den prövningen inte överensstämmer med kärandens

yrkande kan käromålet inte bifallas, vilket skiljemännen kan konkludera utan att ens pröva den

mer begränsade frågan om själva förekomsten av händelsen (utan rättslig kvalificering).

109 Se ovan avsnitt 3.2.2.1 (vid not 79–80) beträffande helt rättsfaktum och moment i ett helt rättsfaktum.

27

Om skiljemännen väljer ett sådant tillvägagångssätt för att avgöra tvister för vilka bifall

till kärandens yrkande kräver bestämda utfall i flera led (existensen och kvalificeringen)

kan det påverka kärandens processföring i senare tvister eller avseende andra yrkanden.

För det första behöver käranden fråga sig vilken positiv rättskraft som avgörandet kan få

(se kapitel 5 nedan). För det andra måste käranden förstå att frågan om förekomsten av

omständigheten kan behöva tas upp till förnyad prövning om omständigheten i fråga har

betydelse i annat hänseende än för den rättsföljd som den ursprungliga kvalificeringen

relaterade till. Av dessa skäl ligger det i kärandens intresse att formulera sitt yrkande om

fastställelse på så sätt att skiljemännen kan fastställa omständighetens existens genom

skiljedom utan att ta ställning till den rättsliga kvalificeringen. Det senare spörsmålet får

lämpligen formuleras till ett fristående yrkande från käranden, vid sidan av sakfrågorna

(en rättslig kvalifikation får inte heller ske utan yrkande av endera parterna).110 Sålunda

minimerar käranden risken för både oförutsedd positiv rättskraft och kostnader som kan

följa av att processen blir mer utdragen än nödvändigt.111 Inget av det anförda innebär

dock att omständighetsbegreppets omfattning påverkas av kärandens påståenden om att

det prövade sakförhållandet skall kvalificeras rättsligt på visst sätt.

3.2.2.4 En definitiv slutsats och en reservation

Mot bakgrund av den utredning som presenterats ovan kan följande definitiva slutsats

redovisas. Omständighetsbegreppet omfattar faktiska omständigheter som kan vara både

omedelbart eller medelbart relevanta för en rättsföljd. Därutöver kan fristående faktiska

omständigheter som inte har kvalificerats rättsligt omfattas av begreppet. Härvid kan det

röra sig om till exempel händelser, tillstånd eller andra materiella ting och observationer

kring faktiska förhållanden. Den etablerade distinktionen mellan rättstillämpningsfakta

och sakförhållanden är dock alltjämt gällande, varför fakta om innebörden av rättsregler

inte torde omfattas av omständighetsbegreppet. Vidare kan begreppsbildningen om vad

som utgör ett rättsfaktum och ett bevisfaktum inte användas för att uppställa en definitiv

nedre gräns för vilka omständigheter som kan omfattas av omständighetsbegreppet. Vad

som talar härför är att fristående omständigheter skall få prövas och att rättslig relevans

sålunda inte är ett kriterium för att avgränsa omständighetsbegreppets omfång. Till följd

av vad som nu anförts kan det konstateras att omständighetsbegreppet omfattar i princip

110 Angående att yrkande från part krävs för kvalifikationen, se Heuman, Skiljemannarätt, s. 171. 111 Notera dock att om den prövade omständigheten enligt käranden endast är relevant för en viss enstaka

rättsföljd kan det vara processekonomiskt gynnsamt att låta prövningen begränsas till att avse frågan

om rättslig kvalificering och relevans. Jfr Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 196 f. om mellandom.

28

samtliga sakförhållanden som är hänförliga till verklighetsplanet och som har existerat

vid någon tidpunkt historiskt sett eller som existerar för närvarande. En sådan slutsats är

dock inte tillräcklig för att avgöra vad som kan prövas enligt regleringen. Det faktum att

ett sakförhållande omfattas av omständighetsbegreppet innebär inte nödvändigtvis att

detsamma kan utgöra processföremål och prövas enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. Härvid krävs

att omständigheten därutöver kan tillgodose anknytningskravet, vilket inte kan uppfattas

som statiskt på samma sätt som omständighetsbegreppet. Skälet härför är att frågan om

anknytning kräver en bedömning av omständighetens förhållande till sådana rättigheter

och skyldigheter som finns mellan parterna. Anknytningskravet begränsar därför antalet

sakförhållanden som kan prövas i varje enskilt fall. Frågan om en viss omständighet kan

omfattas av omständighetsbegreppet är sålunda att betrakta som endast ett första steg av

prövningen, varefter anknytningsfrågan måste besvaras. Av det skälet är det lämpligt att

behandla konsekvenserna av omständighetsbegreppet tillsammans med följderna av det

anknytningskrav som skall analyseras härnäst.112 Först när omständighetsbegreppet och

anknytningskravet har konkretiserats kan den verkliga omfattningen av bestämmelsens

tillämpningsområde identifieras.

Reservationen som nu presenterats är att anknytningskravet begränsar antalet sakförhållanden

som kan prövas i varje enskilt fall. Det sagda skall dock inte uppfattas så som att anknytningen

prövas utan erforderligt hänsynstagande till vad som uttalats i förevarande avsnitt. Till följd av

att lagstiftaren har uttalat att fristående faktiska omständigheter skall få prövas torde kravet om

anknytning inte kunna tolkas såtillvida att just en sådan prövning aldrig kan ske. Inom ramen

för avsnitt 3.3.4.2 och 3.3.5.5 nedan beskrivs skälen som talar för en sådan ståndpunkt.

112 Se avsnitt 3.3 och särskilt avsnitt 3.3.7 nedan.

29

3.3 Det andra problemfallet – anknytningskravet och dess konsekvenser

3.3.1 Rättslig introduktion och disposition

Regleringen som har införts i 1 § st. 1 m. 3 LSF innebär att den mellan parterna tvistiga

frågan får avse förekomsten av en omständighet.113 I enlighet med förarbetena skall den

aktuella omständigheten falla under det rättsförhållande vilket omfattas av skiljeavtalet

för att skiljemännen skall vara behöriga att pröva densamma.114 Sålunda har lagstiftaren

ställt upp ett krav om viss anknytning mellan tvistefrågan (den prövade omständigheten)

och ett visst rättsförhållande. Innebörden av anknytningskravet är vad som skall utredas

i förevarande avsnitt, varvid tänkbara konsekvenser av kravet också skall analyseras.

Det är inte helt okomplicerat att identifiera anknytningskravets plats i rättsstrukturen.

Å den ena sidan kan konstateras att förarbetena till regleringen ställer upp ett krav som

till sin ordalydelse inte finner någon motsvarighet på annat håll. Anknytningskravet kan

därför uppfattas som ett nytt och autonomt krav vid tillämpningen av 1 § st. 1 m. 3 LSF,

vilket skall tillämpas parallellt med det allmänna anknytningskravet i 1 § st. 1 m. 2 LSF.

En sådan slutsats innebär emellertid att relationen mellan omständigheten och parternas

rättsförhållande måste prövas i flera led, vilket får anses opraktiskt. Å den andra sidan

kan lagstiftarens uttalande om att omständigheten måste falla under ett rättsförhållande

uppfattas som en hänvisning till att det allmänna anknytningskravet för framtida tvister

gäller också vid tillämpningen av 1 § st. 1 m. 3 LSF. Vad som dock är problematiskt vid

en sådan slutsats är att det saknas riktlinjer för hur det allmänna anknytningskravet skall

tillämpas när prövningen avser förekomsten eller beskaffenheten av ett sakförhållande.

Enligt min uppfattning finns lösningen i att anknytningskravet som följer av förarbetena

måste betraktas som ett självständigt och autonomt krav, vilket skall tillämpas framför

det allmänna anknytningskravet som gäller för framtida tvister. Sålunda är det möjligt

att tolka anknytningskravet på ett sätt som tillåter den avsedda prövningen av fristående

omständigheter, samtidigt som relationen mellan omständigheten och ett visst relevant

rättsförhållande inte måste prövas i flera led.115 Med anledning av kravets karaktär finns

inget skäl som talar för att detsamma är att hänföra till frågor om skiljedomsmässighet.

113 Regleringen ger skiljemännen processuell kompetens att meddela fastställelsedomar om existensen av

omständigheter, medan den materiella kompetensen att pröva en omständighet är avhängig frågan om

tvisten avseende densamma faller under ett rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalet. Se härom

Lindskog, Skiljeförfarande, s. 221 och s. 259 ff. 114 Prop. 1998/99:35, s. 61 och s. 210. 115 Madsen, Skiljeförfarande i Sverige, s. 79 f., synes dock vara av uppfattningen att anknytningskravet

som följer av förarbetena skall tillämpas parallellt med kravet som följer av 1 § st. 1 m. 2 LSF.

30

Anledningen till att anknytningskravet behandlas som ett problemfall är dess betydelse

för tillämpningen av 1 § st. 1 m. 3 LSF. Vid bristande anknytning till ett rättsförhållande

saknar skiljemännen nämligen behörighet att pröva en fastställelsetalan om förekomsten

av en viss omständighet.116 Anknytningskravet och dess reella innebörd har därmed en

helt avgörande betydelse för parternas möjlighet att utnyttja den nu aktuella regleringen.

Om kravet inte är tillgodosett skall yrkandet avvisas och behörighetsbristen utgör också

en grund för senare klander.117 I ljuset av anknytningskravets betydelse är det minst sagt

olyckligt att det saknas etablerade riktlinjer och gränser för prövningen. I förarbetena

har anknytningskravet blott beskrivits så som att skiljemännen får pröva omständigheter

som faller under parternas materiella avtal.118 I rättslitteraturen har uttalandet kritiserats

som nonsensartat och kravet har inte prövats i domstol.119 Vad gäller rättslitteraturen

har anknytningskravet och bestämmelsen i 1 § st. 1 m. 3 LSF inte heller behandlats mer

ingående annat än undantagsvis.

Syftet med förevarande behandling av anknytningskravet är att utvidga den befintliga

diskussionen och belysa förekommande problem samt tänkbara lösningar. Ett första steg

är att utreda vad som uttalats om kravet i förarbetena och i rättslitteraturen för att sedan

analysera vilka slutsatser som kan anföras om dess innebörd (avsnitt 3.3.3–5). Därefter

skall skiljemännens behörighetsprövning och konsekvenserna av slutsatserna behandlas,

varvid innebörden av omständighetsbegreppet också relateras till anknytningskravet för

att belysa regleringens tillämpningsområde (avsnitt 3.3.6–7). Inledningsvis finns dock

skäl att först av allt beröra frågan om vad som är ett rättsförhållande. Det är nämligen

till just ett sådant som den tvistiga omständigheten skall ha viss anknytning. Spörsmålet

behandlas översiktligt redan under nästkommande rubrik, varefter framställningen följer

dispositionen ovan. Frågor om parternas yrkanden och grunder behandlas i kapitel 6.

3.3.2 Rättsförhållandet till vilket omständigheten skall anknyta

Som nyss har anförts skall en tvistig omständighet anknyta till ett rättsförhållande enligt

anknytningskravet. Innebörden av begreppet rättsförhållande måste av den anledningen

också konkretiseras. Eftersom dess avsedda betydelse inte har diskuterats i förarbetena

till LSF finns skäl att blicka mot rättegångsbalkens terminologi och vad som i övrigt har

116 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 221 och s. 260. Det krävs dock inte att skiljeavtalet uttryckligen tillåter

en sådan fastställelsetalan eller dylikt, se prop. 1998/99:35, s. 210. 117 Se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 269 och s. 864 ff. (klander) samt s. 280 (avvisningsavgörande). 118 Prop. 1998/99:35, s. 61 och s. 210. 119 Jfr prop. 1998/99:35, s. 61 och s. 210 samt kritik av Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 ff. Flera andra

implikationer som följer av regleringen har diskuterats av Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 141 ff.

31

uttalats i rättslitteraturen.120 Förhållandena avviker sålunda från det tidigare behandlade

omständighetsbegreppet, för vilket en autonom definition hämtades från förarbetena till

regleringen. Till följd härav tillerkändes inte rättegångsbalkens begreppsbildning någon

normativ verkan, eftersom densamma inte var förenlig med förarbetena till regleringen.

Enligt Lindell brukar med termen rättsförhållande avses ett rättsligen bestämt förhål-

lande mellan två rättssubjekt (varvid det ena tenderar att ha en rättighet och det andra en

mot rättigheten svarande skyldighet).121 Vad som avgör om ett rättsförhållande existerar

blir därmed förekomsten av just rättigheter och skyldigheter, eftersom begreppet i LSF

avser ett materiellrättsligt förhållande snarare än ett strikt processuellrättsligt sådant.122

Grunden för definitionen av begreppet rättsförhållande som nu presenterats tycks enligt

min mening vara förenlig med rättspraxis och andra framställningar i rättslitteraturen.123

Det faktum att begreppet rättsförhållande ingår i regleringens ordalydelse och likaledes utgör

en del av anknytningskravet som gäller vid tillämpningen av 1 § st. 1 m. 3 LSF innebär alltså

inte nödvändigtvis att kärandens talan skall ha anknytning till en rättsföljd på samma sätt som

förutsätts vid tillämpningen av 13 kap. 2 § RB. Till följd av att begreppet rättsförhållande inte

betecknar ett processuellrättsligt förhållande skall rättegångsbalkens begreppsbildning endast

betraktas som ett jämförelseobjekt härvidlag, utan normativ verkan.

I regel brukar det för anknytningskravet relevanta rättsförhållandet härröra från samma

civilrättsliga avtal som innehåller den aktuella skiljeklausulen, även om det kan förhålla

sig annorlunda.124 Vidare bör noteras att definitionen som presenterats tillåter att flera

rättsförhållanden kan härröra från ett enskilt materiellt avtal.125 En överlåtelse mellan

två parter kan till exempel ge upphov till en betalningsskyldighet (ett rättsförhållande),

en fullgörelseskyldighet beträffande leveransen av ett visst föremål (ett rättsförhållande)

och vid ett senare tillfälle en skadeståndsskyldighet (ett rättsförhållande).126 Det är dock

inte nödvändigt att rättsförhållandet härrör från just ett avtal eller ett kontrakt.127

120 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 142. Jfr härtill avsaknaden av en definition i prop. 2017/18:257 och

prop. 1998/99:35, samt om äldre rätt; NJA II 1929 (Nr. 1), s. 1 ff. och NJA II 1887 (Nr. 4), s. 15 ff. 121 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 142 och Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 433 f. 122 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 143. Notera också att termen rättsförhållande har använts synonymt

med materiellt avtal inom vissa delar av förarbetena till LSF, se prop. 1998/99:35, s. 61 och s. 210. 123 Jfr Andersson m.fl., Arbitration in Sweden, s. 52, Bolding, Skiljedom, s. 93 f., Hassler & Cars, Skilje-

förfarande, s. 37 f., Lindskog, Skiljeförfarande, s. 246 ff., Madsen, Skiljeförfarande i Sverige, s. 79,

Kvart & Olsson, Tvistlösning genom skiljeförfarande, s. 52 f. och Cars, Lagen om skiljeförfarande, s.

32. samt Olsson & Kvart, Lagen om skiljeförfarande, s. 37. Se därutöver NJA 2012 s. 183, p. 9–10. 124 Se Andersson m.fl., Arbitration in Sweden, s. 50 och s. 53 samt Heuman, Skiljemannarätt, s. 47 f. 125 Jfr Just.R. Åbergsson om 1 § ÄSML i NJA II 1887 (Nr. 4), s. 16 och se härtill NJA 2017 s. 226, p. 14. 126 Se Lindell, Civilprocessen, s. 282 f. om 13 kap. 2 § RB, varvid det implicit framgår att ett enskilt köp

kan leda till flera separata rättsförhållanden. 127 Andersson m.fl., Arbitration in Sweden, s. 50 f.

32

Slutligen skall påminnas om att rättsförhållandet måste uppfylla konkretiseringskravet i

ett senare led, vilket betyder att det skall gå att särskilja från andra rättsförhållanden.128

Vid angivelsen av det relevanta rättsförhållandet krävs därför viss precision. Enligt min

uppfattning följer därutöver ett underförstått precisionskrav redan av anknytningskravet,

som förutsätter en relation mellan två bestämda objekt – bestående av omständigheten

och rättsförhållandet. Ändamålsskäl talar sålunda för att dessa objekt i sin tur skall vara

erforderligt preciserade. Om rättsförhållandet framstår som vagt avseende vilka faktiska

rättigheter och skyldigheter som det består av, eller om dess omfattning inte begränsats i

subjektiv bemärkelse till vissa parter, bör inte något rättsförhållande anses föreligga.129

I annat fall finns en viss risk att anknytningskravet och konkretiseringskravet urvattnas.

Ett krav om anknytning mellan två angivna objekt får ingen effekt om samma objekt är

obestämda eller vaga till sitt innehåll.

Avslutningsvis synes det lämpligt med en sammanfattning av det som hittills anförts.

Omständigheten som prövas enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF skall ha en viss anknytning till ett

rättsförhållande. Härvid skall det vara fråga om ett rättsligen bestämt och av käranden

preciserat förhållande, mellan minst två rättssubjekt. Ett sådant rättsförhållande präglas

av existensen av rättigheter och skyldigheter samt skall gå att individualisera. Begreppet

rättsförhållande (härefter ”rättsförhållandebegreppet”) har sålunda konkretiserats till sin

innebörd. Härnäst behandlas det omdiskuterade anknytningskravet (avsnitt 3.3.3–3.3.7).

3.3.3 Anknytningskravets historiska bakgrund och något om fristående faktum

Redan före tillkomsten av LSF ansågs skiljemän vara behöriga att pröva existensen och

beskaffenheten av faktiska omständigheter, trots att ingen sådan möjlighet uttryckligen

stadgats i SML eller ÄSML. En förutsättning för prövningen var att den skulle ske med

hänsyn till det prövade faktumets betydelse för bedömandet av en rättsfråga, som kunde

vara föremål för en civilprocess. Däremot ansågs skiljemän inte kunna uttala sig om helt

fristående faktum.130 I förarbetena till LSF har uttalats att den allmänna förutsättningen

för prövningen av faktiska förhållanden härrörde från vad som uttalats i rättslitteraturen.

Förarbetena hänvisar härvid till en framställning av Hassler och Cars, vilka refererar till

vad som dessförinnan uttalats av Trygger respektive Dillén.131

128 Se avsnitt 3.3.7.4 nedan och avsnitt 3.1 ovan om konkretiseringskravet. 129 Visst stöd för en sådan slutsats kan hämtas från doktrinen, se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 248 f. Jfr

även Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 8), s. 115 och NJA 2007 s. 718 beträffande 13 kap. 2 § RB och att

den rättsliga relation som därvid avses skall vara konkret. 130 Hassler, Specialprocess, s. 115 och Hassler & Cars, Skiljeförfarande, s. 27 f. 131 Prop. 1998/99:35, s. 59 och SOU 1994:81, s. 86 f. Se härtill Hassler & Cars, Skiljeförfarande, s. 27 f.

33

För att få kännedom om lydelsen av det ursprungliga anknytningskravet och skälen till

grund för detsamma finns därför skäl att utförligt behandla vad som anförts av Trygger

och Dillén, in extenso:

Trygger har rörande ÄSML (1887 års skiljemannalag) uttryckt att det är tvivelaktigt huruvida

inte endast ett rättsanspråk eller ett rättsförhållande, utan frågan om existensen av ett faktum,

kan hänskjutas till skiljemän. Syftet med ett sådant överlämnande är enligt denne inte att lösa

en faktisk tvist, utan att avvärja densamma genom att överlämna bestämmanderätten till tredje

man som sakkunnig. Trygger förefaller ha menat att sådana överenskommelser mellan parterna

bör skiljas från skiljeavtal, och att parternas avsikt i sådana fall inte bör anses vara att bli ovill-

korligen bundna till tredje mans avgörande. Likväl anförde Trygger vidare att det är svårt att

avgöra om ett verkligt skiljeavtal aldrig kan anses föreligga när fråga om ett faktum existerar

hänskjuts till avgörande av skiljemän. Enligt Trygger bör stor vikt då läggas vid huruvida fråga

är om fastslåendet av ett visst faktum överhuvudtaget, eller med hänsyn till dess betydelse för

bedömandet av existensen av ett visst rättsförhållande. Endast i den senare situationen godtog

Trygger att ett skiljemannaförfarande i verklig bemärkelse förelåg (snarare än ett oförbindande

sakkunnigutlåtande). Avslutningsvis konstaterade Trygger icke desto mindre att skiljeavtal kan

föreligga också när frågan som överlämnas till skiljemän avser existensen av både rättigheter

och särskilda i samband därmed stående fakta.132

Dillén har diskuterat möjligheten att pröva frågor om existensen av ett faktum i förhållande till

SML (regleringen som kom att ersätta ÄSML). Vad Dillén anförde var att endast fråga om exi-

stensen eller icke-existensen av ett faktum med hänsyn till dess betydelse för ett visst rättsför-

hållande kunde hänskjutas till skiljemäns avgörande. Tolkningen av 1 § SML var enligt Dillén

sålunda att skiljemän kunde avgöra en fråga om faktums existens eller icke-existens med hän-

syn till frågans betydelse för bedömandet av ett sådant rättsförhållande vars materiellrättsliga

beskaffenhet inte hindrade att detsamma kunde bli föremål för prövning i tvistemål.133

Följande huvudsakliga argument kan urskiljas av det som anförts av Trygger och Dillén.

Frågan om existensen av omständigheten som prövningen avsåg skulle ha betydelse för

ett visst rättsförhållande (implicit: rättsförhållandet som omfattas av skiljeavtalet mellan

parterna). I ett andra led krävdes att rättsförhållandet var av sådan rättslig beskaffenhet

att det fick prövas i tvistemål. I ljuset av härav anförde Hassler och Cars att prövningen

skulle ske med hänsyn till faktumets betydelse för bedömandet av en fråga som kunde

vara processföremål i civilmål och att helt fristående faktum inte fick prövas.134

Den senare beskrivningen avviker från vad som anförts av Trygger och Dillén. Enligt Hassler

och Cars formulering krävdes att faktumet skulle ha betydelse för en fråga som kunde prövas i

tvistemål, medan Trygger och Dilléns beskrivning innebar att själva frågan om existensen av

faktumet skulle ha en sådan betydelse. Det hela torde dock sakna praktisk betydelse.135

132 Trygger, Skiljeaftal och Skiljemannaförfarande enligt svensk rätt (TfR 1895), s. 14 f. 133 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 67 f. 134 Hassler & Cars, Skiljeförfarande, s. 27 f. 135 Se prop. 1998/99:35, s. 60 f., varvid båda uttryckssätten har använts utan närmare förklaring härom.

34

I förarbetena till LSF berördes inte bara uttalanden från rättslitteraturen. Det noterades

vidare att det fanns stöd i rättspraxis för att skiljemännens kompetens stäcker sig längre

än domstolarnas.136 Hänvisningen till rättspraxis var emellertid inte mer specifik än så,

och eftersom det endast finns ett begränsat antal avgöranden som avsett skiljemännens

kompetens att pröva faktiska omständigheter finns skäl att kortfattat behandla dessa:

NJA 1905 s. 23 (Åkesson/Nordiska ömsesidiga olycksfallsförsäkringsföreningen Bore): Fallet

handlade om huruvida skiljemän hade överskridit sin befogenhet genom att meddela skiljedom

om att föreningen skulle utgiva ett visst kapitalbelopp till Åkesson, som olycksfallsersättning.

Vad som är av intresse för förevarande framställning är att skiljemännen – genom föreningens

försäkringsvillkor – hade befogenhet att i händelse av tvist avgöra frågor om invaliditetsgraden

hos den olycksdrabbade och om huruvida densamma var berättigad till ersättning. En majoritet

i HD anförde också att skiljedomen var lagligen gällande i den del skiljemännen hade fastslagit

graden av Åkessons invaliditet. Sålunda framgår (om än implicit) av HD:s dom att skiljemäns

kompetens att fastställa faktiska förhållanden (invaliditetsgraden) godtogs.

NJA 1918 s. 478 (Wall/Försäkringsaktiebolaget Fylgia): I ett olycksfallsförsäkringsbrev hade

stadgats att om tvist uppstod rörande huruvida den försäkrades död inträffat som en omedelbar

följd av ett olycksfall, skulle tvisten avgöras av en skiljenämnd. Efter att S. G. F. Wall avlidit

kom sådan tvist också att hänskjutas till skiljenämnd. Den fråga som sedan kom att avgöras av

HD avsåg om huruvida skiljenämndens avgörande kunde tolkas på så vis att sambandet mellan

S. G. F. Walls död och ett olycksfall som drabbat denne hade fastställs (en majoritet i nämnden

hade blott uttalat att ”S. G. F. Walls död med största sannolikhet inträffat såsom en omedelbar

följd av ifrågakomna olycksfall”). På liknande sätt som skett ovan i NJA 1905 s. 23 bekräftade

HD implicit att skiljenämnden haft kompetens att fastställa ett faktiskt förhållande (dödsfallets

samband med ett olycksfall), eftersom kompetensen inte sattes ifråga.

AD 1960 nr. 27 (Nylund/Sveriges Verkstadsförening och Aktiebolaget Gylling & Co. i Stock-

holm): Enligt riksavtalet för verkstadsindustrin skulle fråga om huruvida någon är att anse som

yrkesarbetare prövas av skiljenämnd innan tvist härom kunde hänskjutas till AD. Arbetstagare

Nylund kom sedermera att efter stämning av bl.a. sin före detta arbetsgivare (ett bolag som var

anslutet till det ovan nämnda riksavtalet) framställa ett löneyrkande i AD som grundade sig på

att Nylund skulle betraktas som en yrkesarbetare (ett faktiskt förhållande). Med anledning av

att ingen skiljemannaprövning ägt rum avseende frågan om Nylund skulle anses vara en yrkes-

arbetare beslutade AD att Nylunds talan inte fick prövas. I domskälen ifrågasattes inte skilje-

männens kompetens att fastställa det aktuella faktiska förhållandet (Nylunds tjänst och utförda

arbete hos arbetsgivaren). Tvärt om bekräftades att en sådan prövning skulle ha genomförts för

att tvisten skulle få hänskjutas till AD, enligt riksavtalet.

Den gemensamma nämnaren för samtliga avgöranden är att rätten implicit har bekräftat

skiljemäns kompetens att fastställa faktiska omständigheter, eftersom skiljeförfarandena

(eller avsaknaden härav) som legat till grund för domstolsprocesserna uttryckligen har

förutsatt en sådan prövning. Dessvärre har domstolarna inte berört förutsättningarna för

skiljemännens kompetens, samtidigt som inget kan utläsas om hur skiljemännen själva

136 Prop. 1998/99:35, s. 59 och SOU 1994:81, s. 86 f.

35

har resonerat om behörigheten. Icke desto mindre kan konstateras att skiljeförfarandena

som berörts av avgörandena verkar korrespondera med förutsättningarna för prövningen

som uppställts i rättslitteraturen. Samtliga sakförhållanden som skulle prövas av skilje-

männen hade betydelse för rättsfrågor vilka i sin tur kunde prövas i tvistemål:

NJA 1905 s. 23: Invaliditetsgraden hos viss person hade betydelse för ersättningsskyldighet.

NJA 1918 s. 478: Kausalsammanhanget för dödsfall hade betydelse för ersättningsskyldighet.

AD 1960 nr. 27: Kvalificeringen av utfört arbete och tjänst hade betydelse för löneanspråk.

En betydelsefull fråga är om avgörandena kan bekräfta eller påverka tolkningen av vad

som är en fristående faktisk omständighet, vilket diskuterats tidigare i framställningen:

För egen del tolkade jag uttrycket så att den fristående aspekten består av att omständighetens

rättsliga relevans och tilltänkta funktion i rättsstrukturen inte måste definieras såtillvida att den

aktuella omständigheten behöver relateras till en rättsföljd och vara ett rätts- eller bevisfaktum.

Den alternativa tolkningen var att den fristående aspekten blott består av att prövningen avser

en fastställelse av omständigheten och inte rättsföljden till vilken omständigheten likväl måste

relatera (såsom ett rätts- eller bevisfaktum).137

Av intresse är att fristående faktiska omständigheter inte fick prövas enligt reglerna som

gällde vid tiden för rättsfallen som berörts ovan.138 Om endera tolkningen av vad som är

en fristående faktisk omständighet ger för handen att en sådan omständighet har prövats

genom rättsfallen kan samma tolkning därmed inte vara korrekt, vid antagandet att inget

behörighetsöverskridande har skett. Vad gäller tolkningen jag förespråkat för egen del

finns ingen konflikt i förhållande till avgörandena. Omständigheterna som prövades är

inte att betrakta som fristående enligt den tolkningen, eftersom samtliga omständigheter

hade en uttalad betydelse som rättsfaktum för rättsfrågor. Däremot förefaller en konflikt

finnas mellan avgörandena och den alternativa tolkningen av vad som är en fristående

omständighet. Skiljeprövningarna till grund för avgörandena avsåg omständigheter med

betydelse för rättsfrågor, men det var bara faktiska omständigheter som slutligen skulle

fastställas. En analys av äldre rättspraxis ger därmed för handen att uttrycket fristående

faktiska omständigheter inte endast avser förhållandet att fastställelsen avser en isolerad

omständighet. Det synes mer sannolikt att uttrycket även betecknar att omständighetens

rättsliga betydelse inte måste definieras genom att omständigheten skall relateras till en

rättsföljd av den påkallande parten. Som redan nämnts förutsätter resonemanget dock att

skiljemännen och domstolarna inte gått utanför den rådande gränsen för sin behörighet.

137 Se avsnitt 3.2.2.2 ovan. 138 Hassler & Cars, Skiljeförfarande, s. 27 f. och Arbitration in Sweden (Uppl. 2 – 1984), s. 32.

36

3.3.4 Anknytningskravets begreppsbestämning i nutid

3.3.4.1 Förarbetena till LSF

I skälen för regeringens förslag framgår att skiljemän skall få uttala sig om förekomsten

av sådana fakta som faller under det materiella avtalet.139 En alternativ formulering har

använts i författningskommentaren till regleringen, varvid det uttalats att den omtvistade

omständigheten måste falla under det rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalet.140

Sålunda står det klart att lagstiftaren har uppställt ett anknytningskrav som förutsätter en

viss relation mellan den prövade omständigheten och ett rättsförhållande. Därutöver kan

noteras att det andra ledet av det tidigare anknytningskravet avskaffats; frågan om den

prövade omständighetens förekomst eller beskaffenhet behöver inte längre ha betydelse

för en fråga som i sin tur kunde utgöra processföremål i ett tvistemål.141 Eftersom både

omständighetsbegreppet och rättsförhållandebegreppet redan har konkretiserats tidigare

i framställningen kan ett något mer detaljerat och utförligt anknytningskrav avfattas:

Prövningen får avse faktiska omständigheter (sakförhållanden så som händelser, tillstånd och

andra materiella ting samt observationer eller påståenden om faktiska förhållanden) som faller

under ett rättsligen bestämt och preciserat förhållande mellan minst två rättssubjekt, bestående

av rättigheter med motstående skyldigheter (som kan särskiljas från andra rättsligen bestämda

förhållanden av sådant slag).142

Vad lagstiftaren avsett med lokutionen att omständigheten skall falla under ett rättsför-

hållande har varken förtydligats i anslutning till att kravet presenterades eller i samband

med senare lagstiftningsarbeten.143 Rent språkligt kan i och för sig noteras att begreppet

faller under har använts synonymt med uttrycket omfattas av i förarbetena till LSF.144

Men bidrar detta till en förståelse av anknytningskravets innebörd? Lokutionen framstår

fortfarande som svår att begripa om rättsförhållanden i materiellrättslig mening inte kan

anses omfatta sakförhållanden, vilket är fallet enligt framställningar i rättslitteraturen.145

Eftersom förarbetena inte ger omedelbar ledning om kravets innebörd skall vi vända oss

till rättslitteraturen, varefter ett antal alternativa tolkningar av kravet skall redovisas.

139 Prop. 1998/99:35, s. 61. 140 Prop. 1998/99:35, s. 210. 141 Prop. 1998/99:35, s. 60 f. och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 147 samt Madsen, Skiljeförfarande i

Sverige, s. 79. 142 Se avsnitt 3.2.2 och 3.3.2 ovan beträffande begreppen omständighet och rättsförhållande. 143 Jfr prop. 1998/99:35, s. 59 ff., SOU 1994:81, s. 86 ff. och prop. 2017/18:257 samt SOU 2015:37. 144 Jfr prop. 1998/99:35, s. 40 f. (se vid rubrik 4.3.2, första stycket, tredje och sjunde meningen). 145 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 187), Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 147 f. och Dillén,

Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 58 f. (not 9). Angående Dilléns uppfattning, se avsnitt 3.3.5.4.

37

3.3.4.2 Anknytningskravet i rättslitteraturen

Framställningar i rättslitteraturen om 1 § st. 1 m. 3 LSF präglas inte sällan av att vissa

uttalanden i förarbetena ordagrant återges.146 Endast undantagsvis har förutsättningarna

för prövningen analyserats mer ingående.147 I vissa fall har någon enstaka reflektion om

regeln presenterats, medan ett par framställningar inte har reviderats med anledning av

den lagstadgade kompetensen för skiljemän att pröva sakförhållanden.148 Inom ramen

för den fortsatta utredningen om anknytningskravet riktas uppmärksamheten mot sådana

framställningar som behandlat regleringen mer ingående.

Vid diskussionen om omständighetsbegreppet argumenterades för att sakförhållandet

som skall underkastas prövning inte måste relatera till en viss rättsföljd.149 Lindskog har

dragit en motsvarande slutsats vid en tolkning av förarbetena. Beträffande anknytnings-

kravet har Lindskog i linje med förarbetena också konstaterat att sakförhållandet måste

falla under ett rättsförhållande (vilket skall omfattas av skiljeavtalet).150 Men Lindskog

ställer sig starkt kritisk till utformningen av anknytningskravet. Först uttalar denne att

materiella avtal inte kan omfatta sakförhållanden och att sådana endast kan relatera till

avtal genom att knytas till en rättsföljd. Därefter anförs att ett skiljeavtal alltid tar sikte

på ett rättsförhållande och att frågan huruvida sakförhållandet omfattas av skiljeavtalet

sålunda måste relateras till det aktuella rättsförhållandet.151

Lindskogs senare påstående tillför inget nytt till diskussionen. Vid rättstillämpningen

skall prövas om sakförhållandet faller under rättsförhållandet, som måste konkretiseras

av skiljeavtalet. Relationen som finns mellan sakförhållandet och skiljeavtalet etableras

sålunda när anknytningskravet och konkretiseringskravet har tillgodosetts. Den saken är

klarlagd genom regleringens ordalydelse och ger ingen ledning om anknytningskravet.

Lindskogs inledande uttalande – om att materiella avtal inte omfattar sakförhållanden

och att sakförhållanden endast kan relatera till rättsförhållanden genom att knytas till en

rättsföljd – är däremot intressant. En liknande ståndpunkt har uttryckts av Lindell som

146 Se Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 34 f., Cars, 1 § LSF (Lexino: 2018-06-08), avsnitt 2.3, Hobér,

International Commercial Arbitration in Sweden, s. 117 f., Kvart & Olsson, Tvistlösning genom skil-

jeförfarande, s. 51, Olsson & Kvart, Lagen om skiljeförfarande, s. 44 f., Franke, A new arbitration

regime in Sweden (SAR 1999:1), s. 17 och Ramberg, The Arbitration Agreement (SAR 1999:1), s. 23. 147 Se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 ff. och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 143 f. samt s. 147 ff.,

respektive Lindell, Civilprocessen, s. 699 f. 148 Se Madsen, Skiljeförfarande i Sverige, s. 79 f., Heuman, Skiljemannarätt, s. 170 ff. och Möller, Om

svensk och finländsk skiljedomsrätt (Fs Nordenson), s. 318 ff. samt Hassler & Cars, Skiljeförfarande,

s. 27 respektive Andersson m.fl., Arbitration in Sweden, s. 50 ff. 149 Se avsnitt 3.2.2.2 ovan. 150 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 ff. (se särskilt intill not 186 och även vad som framgår av not 190). 151 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 187).

38

förefaller anse att en omständighet endast kan omfattas av ett rättsförhållande om denna

utgör ett rättsfaktum (varvid rättsläget är mer komplicerat avseende bevisfaktum).152

Vid ett antagande att ståndpunkten som uttryckts av Lindskog och Lindell är korrekt

krävs att det prövade sakförhållandet relateras till en rättsföljd och att sakförhållandet är

av sådant slag att det utgör ett rättsfaktum, eller möjligen ett bevisfaktum.153 Enligt min

mening finns två invändningar mot en sådan slutsats. För det första är det i så fall inte

möjligt att pröva fristående faktiska omständigheter. När sakförhållandet måste relateras

till en rättsföljd är det inte längre fristående i den bemärkelse som avses i förarbetena.154

Den i rättslitteraturen anförda slutsatsen förfelar därför ett centralt syfte med införandet

av regleringen, närmare bestämt att prövningen var tänkt att kunna avse faktafrågor som

helt separerats från rättsfrågor. För det andra ifrågasätter jag användningen av en sådan

tolkningsmetod som slutsatsen implicit förutsätter. Anknytningskravet bör inte tolkas på

ett sätt som omöjliggör prövningen för vilken kravet uppställts. När lagstiftaren anfört

att prövningen skall tillåtas under en särskild förutsättning, vilken uppställts uteslutande

för att reglera behörigheten vid samma prövning, förefaller det ologiskt att tolka samma

förutsättning på ett sätt som medför att prövningen inte kan komma till stånd. Av dessa

skäl står den i rättslitteraturen förespråkade ståndpunkten i strid med förarbetena i sådan

grad att jag inte finner den godtagbar.

3.3.5 Alternativa tolkningar av anknytningskravet

3.3.5.1 Introduktion och disposition

Enligt min uppfattning finns fyra realistiska tolkningar av anknytningskravet som skulle

kunna anföras inom ramen för ett skiljeförfarande. I det följande skall jag behandla och

redogöra för skälen som talar för respektive emot varje tolkningsalternativ. För egen del

har jag funnit att tolkningen som skall kallas den fristående tolkningen (avsnitt 3.3.5.5)

har starkast stöd i förarbetena till LSF och sannolikt utgör gällande rätt. Vidare skall det

noteras att samtliga tolkningsalternativ utom det nu nämnda leder till att den påkallande

parten måste påvisa eller påstå att den prövade omständigheten kan få rättslig betydelse

för en viss rättsföljd. Frågan om det är tillräckligt med blott ett påstående från käranden

för att skiljemännen skall pröva yrkandet behandlas nedan under avsnitt 3.3.6.

152 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 f. och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 147 f. 153 Det är inte helt tydligt på vilket sätt Lindell och Lindskog förhåller sig till möjligheten att bara pröva

ett rent bevisfaktum: jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (mot slutet av not 189) och sedan Lindell,

Alternativ tvistlösning, s. 147 ff. och s. 197 f. 154 Se avsnitt 3.2.2.2 ovan. Det anförda har även noterats av Lindskog, Skiljeförfarande, s. 261 (not 190)

och implicit av Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 35 (not 99).

39

3.3.5.2 Den systematiska tolkningen

Den systematiska tolkningen utgår från uppfattningarna som uttryckts av både Lindskog

och Lindell i rättslitteraturen. Skälet till beteckningen för tolkningen är att den präglats

av systematiken som omgärdar anknytningskravet, bland annat frågor om rättskraft och

placeringen av bevisbördan.155 Enligt den systematiska tolkningen betraktas kravet om

att den prövade omständigheten måste falla under ett rättsförhållande som ett nytt och

självständigt krav. Innebörden av kravet anses emellertid vara oklar, med hänsyn till att

lagstiftaren inte har presenterat tydliga riktlinjer i förarbetena. Icke desto mindre har den

etablerade diskursen om hur omständigheter kan ha rättslig betydelse och andra skäl av

systematiskt slag kommit att forma en tolkning av anknytningskravet. Innebörden härav

är att den part som menar att skiljemännen är behöriga att pröva ett fastställelseyrkande

om existensen av en omständighet skall påvisa eller i vart fall påstå att omständigheten

har rättslig betydelse i formell mening för en angiven rättsföljd. Följaktligen måste den

ifrågavarande omständigheten utgöra ett rättsfaktum, eller möjligtvis ett bevisfaktum.156

En sådan definition av anknytningskravet innebär att fristående faktiska omständigheter

inte kan prövas, eftersom det krävs ett påstående om formell rättslig betydelse. Möjligen

kan den fristående aspekten härvid vara att prövningen har begränsats till att endast avse

en fastställelse av omständigheten, och inte rättsföljden för vilken omständigheten skall

ha viss rättslig betydelse.157

Vad som talar för den systematiska tolkningen är att fristående omständigheter inte

torde falla under ett rättsförhållande utan att relateras till en rättsföljd, enligt den redan

etablerade diskursen om rättslig betydelse. Fördelen med den systematiska tolkningen är

att den påkallande partens angivelse av en specifik rättsföljd underlättar placeringen av

bevisbördan för omständigheten som skall prövas. Därutöver får svaranden en möjlighet

att förutse vilka konsekvenser som fastställelsen kan leda till, samtidigt som vissa andra

problem rörande avgörandets rättskraft kan undvikas genom att prövningen inte tillåts

avse fristående omständigheter och att prövningen i regel endast avser rättsfaktum.158

155 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 ff. och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 147 ff. 156 Se avsnitt 3.3.4.2 ovan med vidare hänvisningar. 157 Invändningar har tidigare presenterats mot en sådan tolkning av uttrycket fristående faktiska omstän-

digheter, se avsnitt 3.2.2.2 och 3.3.3 ovan. 158 Se härom Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259 ff. och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 147 ff.

40

3.3.5.3 Den allmänna tolkningen

En alternativ tolkning av anknytningskravet är att dess innebörd skall motsvara vad som

gäller för framtida tvister i allmänhet enligt 1 § st. 1 m. 2 LSF. Vad som talar härför är

att lokutionen faller under har använts synonymt med uttrycket omfattas av inom ramen

för förarbetena till LSF.159 Uttrycket omfattas av förekommer i sin tur vid beskrivningar

av den anknytning som i allmänhet skall finnas mellan rättsförhållandet och tvistefrågan

vid framtida tvister enligt 1 § st. 1 m. 2 LSF.160 Det är därför inte helt avlägset att kravet

i förarbetena till 1 § st. 1 m. 3 LSF skall uppfattas som endast en upplysning om att det

allmänna anknytningskravet skall tillämpas, precis som vid framtida tvister i allmänhet.

En sådan slutsats leder till att tystnaden i förarbetena om anknytningskravets innebörd

inte framstår som fullt lika besynnerlig. Tolkningen finner därutöver stöd av det närmast

obesvärade uttalandet i författningskommentaren till regleringen, om att den omtvistade

omständigheten ”givetvis” måste falla under rättsförhållandet som omfattas av parternas

skiljeavtal.161 Ett uttalande av sådant slag framstår onekligen som en påminnelse om att

ett redan befintligt krav gäller och inte som en upplysning om att ett nytt krav uppställts.

Vad som blir avgörande för anknytningsfrågan vid en sådan tolkning är om huruvida

sakförhållandet är att hänföra till ett rättsförhållande, enligt kriterierna som etablerats i

rättspraxis. Det allmänna anknytningskravet behandlas dock allt som oftast tillsammans

med konkretiseringskravet, varvid den fråga som ställs kan vara huruvida en tvistefråga

omfattas av skiljeavtalet (vilket täcker båda kraven).162 Den frågan skulle i sin tur vara

avhängig dels tolkningen av skiljeavtalet, dels tillämpligheten av sådana doktriner som

kan användas för att bestämma skiljeavtalets objektiva omfattning.163 Det problem som

kvarstår är emellertid frågan om hur en omständighet skall kunna hänföras till ett rätts-

förhållande enligt nu nämnda utgångspunkter. Inom ramen för rättspraxis avseende det

allmänna anknytningskravet anses omständigheter som grundar, förändrar eller påverkar

159 Jfr prop. 1998/99:35, s. 40 f. (se första stycket, tredje och sjunde meningen, under rubriken ”4.3.2”). 160 Se bl.a. NJA 2007 s. 475, NJA 2008 s. 120 och Madsen, Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin

(SvJT 2013), s. 730 ff. samt Heuman, Skiljemannarätt, s. 75. 161 Prop. 1998/99:35, s. 210. 162 Att anknytningskravet och konkretiseringskravet stundtals smälter samman blir tydligt vid en gransk-

ning av rättslitteraturen på området, se t.ex. Heuman, Skiljemannarätt, s. 71 ff., Lindskog, Skiljeförfa-

rande, s. 185 ff. och s. 191 samt Hassler & Cars, Skiljeförfarande, s. 40 ff. Jfr även NJA 2008 s. 120. 163 Se t.ex. Heuman, Skiljemannarätt, s. 71 ff. (om tolkningen, kausalitetsteorin och påståendedoktrinen)

och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 186 ff. (om påståendedoktrinen) samt Madsen, Påståendedoktrin

eller anknytningsdoktrin (SvJT 2013), s. 730 ff. (om påståendedoktrinen och anknytningsdoktrinen)

och slutligen Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 145 f. (om tolkningen och kausalitetsteorin).

41

ett rättsförhållande omfattas av detsamma.164 Därutöver kan omständigheter anses ha en

anknytning till ett rättsförhållande genom att beröra faktiska eller rättsliga förhållanden

som reglerats av detta.165 Inom ramen för det allmänna anknytningskravet har på så vis

vissa omständigheter kommit att relaterats till rättsförhållanden genom att relateras till

rättsföljder, genom parternas yrkanden.166 Sålunda innebär den allmänna tolkningen att

det inte är möjligt att pröva fristående omständigheter, eftersom den påkallande parten

måste ange en rättsföljd mot vilken anknytningen kan påvisas. Om prövningen skall ske

utan ett påstående om rättslig betydelse kan det inte längre vara fråga om en tillämpning

av det allmänna anknytningskravet som gäller enligt 1 § st. 1 m. 2 LSF.

Fördelarna med den allmänna tolkningen överensstämmer med vad som redan sagts

om den systematiska tolkningen. Skillnaden är att den allmänna tolkningen förutsätter

att kravet i 1 § st. 1 m. 2 LSF tillämpas direkt, snarare än att förarbetsuttalandet om att

den prövade omständigheten skall falla under ett rättsförhållande betraktas som ett nytt

och självständigt krav. Resultatet av tolkningen är att redan existerande riktlinjer för att

bedöma skiljeavtalets objektiva omfattning tillämpas, så som gäller för vanliga framtida

tvister i allmänhet. En konsekvens härav är att den påkallande parten måste påvisa eller

framföra ett påstående om omständighetens rättsliga betydelse för en viss rättsföljd.

3.3.5.4 Ursprungstolkningen

Enligt den ursprungliga lydelsen av anknytningskravet krävdes att frågan om existensen

av omständigheten skulle ha betydelse för ett visst rättsförhållande. I ett andra led fanns

ett krav om att rättsförhållandet skulle vara av sådan beskaffenhet att det kunde utgöra

processföremål i ett tvistemål.167 Vid införandet av LSF avskaffades detta andra led av

anknytningskravet, vilket var nödvändigt för att det också skulle vara möjligt att pröva

fristående faktiska omständigheter. Det fanns emellertid ingen anledning att avskaffa

det första ledet av kravet. I förarbetena framstår införandet av regleringen endast som en

omvandling av erkänd rättspraxis till lag, med ändringen att fristående omständigheter

skulle få prövas. Om det funnits en vilja att förändra rättsläget genom att byta ut kravet

om att frågan om omständighetens existens skulle ha betydelse för ett rättsförhållande,

164 Jfr NJA 2017 s. 226 (p. 14). Lokutionen hänföra till som använts i rättsfallet torde vara att uppfatta på

samma sätt som uttrycket omfattas av. 165 Jfr NJA 2007 s. 475. Att den s.k. anknytningsdoktrinen som fallet ger uttryck för endast kan användas

i vissa särskilda fall, enligt bl.a. NJA 2017 s. 226 (p. 12) och NJA 2010 s. 734 (p. 14) underminerar

inte avgörandets betydelse vad gäller relationen mellan omständigheter och ett rättsförhållande. 166 Jfr till exempel NJA 2007 s. 475, NJA 2008 s. 120, NJA 2008 s. 406, NJA 2010 s. 734 och NJA 2012

s. 183 samt NJA 2017 s. 226. Se även avsnitt 3.3.6 nedan om påståendedoktrinen. 167 Se avsnitt 3.3.3 ovan och Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 57 ff. samt s. 68.

42

till att omständigheten i stället skulle falla under detsamma, hade rimligtvis innebörden

av det nya kravet och skälen för dess införande beskrivits i förarbetena. Möjligen finns

därför skäl att tolka tystnaden i förarbetena om anknytningskravets innebörd som att det

första ledet av det tidigare kravet alltjämt skall tillämpas. En sådan slutsats är grunden

för ursprungstolkningen. Förarbetsuttalandet om att omständigheten skall falla under ett

rättsförhållande kan alltså uppfattas som en omskrivning av det tidigare kravet.

I likhet med vad som anförts om den allmänna tolkningen kvarstår emellertid frågan

om vilken betydelse frågan om omständighetens existens skall ha för rättsförhållandet.

Såvitt jag funnit är det endast Dillén som uttryckligen berört spörsmålet i förhållande till

den ursprungliga lydelsen av anknytningskravet. Av den anledningen skall två särskilt

intressanta uttalanden av Dillén gällande sakförhållandens rättsliga betydelse återges:

”Vad som förlänar ett faktum dess betydelse i rättsligt hänseende, är icke dess egenskaper i

och för sig utan den omständigheten, huruvida av faktum kan härledas någon materiell rätts-

följd eller huruvida det eljest kan tänkas få betydelse för någon bestämd rättegång […]. Har

faktum relevans av det skäl, att någon materiell rättsföljd kan härledas ur detsamma, vore en

fastställelsetalan angående ett sådant faktums existens i och för sig icke otänkbar, men såsom

förutsättning för en dylik talan måste åtminstone krävas, att den som begär fastställelsen upp-

ger, vilken rättsföljd han vill härleda av faktum, ty annars kan det ju icke utrönas huruvida fak-

tum är relevant eller ej.”168

”I en rättegång prövas […] existensen eller icke-existensen av ett faktum endast med hänsyn

till faktums betydelse för det omprocessade rättsförhållandet, och en motsvarande begränsning

bör gälla här […]. Är rättsförhållandets existens ostridig men har frågan om faktum betydelse

för bedömandet av rättsförhållandets omfattning eller närmare gestaltning i övrigt – det är t.ex.

klart, att skadeståndsplikt föreligger, men ett faktum, varav pliktens omfattning beror, är om-

tvistat – i sådant fall måste frågan om faktums existens lika väl anses utgöra en fråga av tvis-

temåls beskaffenhet.”169

Av uttalandena framgår implicit att det skall röra sig om en omständighet med formell

rättslig betydelse för en rättsföljd (som ett rättsfaktum eller möjligen ett bevisfaktum).

Betydelsen får inte heller avse vilken rättsföljd som helst, utan enbart en som härrör från

eller relaterar till ett visst rättsförhållande. I ljuset av uttalandena är det tydligt att Dillén

var av samma uppfattning som Lindskog och Lindell beträffande hur ett sakförhållande

kan relatera till ett rättsförhållande; genom att knytas till en rättsföljd.170

168 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 58 f. (not 9). Notera dock att Dillén ansåg att inte det var

tillräckligt med en angivelse av en viss rättsföljd. Härtill förutsättes att den rättsliga betydelsen även

förelåg i förhållande till ett visst rättsförhållande. 169 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 63 (kommentar till Trygger, Skiljeaftal och Skiljemanna-

förfarande enligt svensk rätt (TfR 1895), s. 15). 170 Se avsnitt 3.3.4.2 ovan.

43

För ursprungstolkningen innebär Dilléns uttalanden följande. Parten som framställer ett

yrkande om fastställelse av en viss omständighet måste ange en rättsföljd för vilken den

omständigheten har betydelse. Det är nämligen genom rättsföljden som omständigheten

kan få betydelse för ett rättsförhållande. Ursprungstolkningen tycks följaktligen leda till

konsekvenser motsvarande den allmänna tolkningen och den systematiska tolkningen.

Prövningen får avse en fastställelse av endast omständigheten, men inte med mindre än

att käranden påstår att omständigheten har rättslig betydelse för viss angiven rättsföljd

(som relaterar till det rättsförhållande som omfattas av ett skiljeavtal). I linje härmed är

det inte heller utifrån ursprungstolkningen möjligt att pröva fristående omständigheter i

den bemärkelse som lagstiftaren har avsett i förarbetena. För att en sådan prövning skall

kunna genomföras måste en annan tolkning användas, vilken skall beröras härnäst.

3.3.5.5 Den fristående tolkningen

Det finns en invändning som kan framställas mot både den ursprungliga tolkningen och

den allmänna tolkningen samt mot den systematiska tolkningen. Invändningen är att det

i förarbetena till 1 § st. 1 m. 3 LSF uttryckligen framgår att prövningen skall kunna avse

fristående faktiska omständigheter.171 Av förarbetena kan vidare utläsas att lagstiftaren

inte har förutsatt att käranden måste relatera sakförhållandet till en specifik rättsföljd.172

Till följd härav är det olämpligt att tolka regleringen på ett sätt som helt förhindrar den

avsedda prövningen.173 Samtidigt är det inte heller en godtagbar lösning att utan vidare

förkasta samtliga tolkningsalternativ som motsäger förarbetena genom ett konstaterande

att prövningen skall tillåtas. Av rättssäkerhetsskäl måste anknytningskravet underkastas

en tolkning som är förenlig med förarbetena utan att äventyra rättssäkerheten. Ett alltför

svagt anknytningskrav kan innebära att det blir svårt för parterna att förutse vilka tvister

som faller under ett rättsförhållande och sålunda omfattas av parternas skiljeavtal.174

För den som anser att en prövning av fristående faktiska omständigheter bör tillåtas

måste följande fråga besvaras. Hur kan en omständighet relatera till ett rättsförhållande,

trots att den påkallande parten inte har påstått att omständigheten har rättslig betydelse i

formellt hänseende som ett rättsfaktum eller bevisfaktum i förhållande till en rättsföljd?

En utgångspunkt måste vara att rättsförhållandets karaktär och själva beskaffenheten av

171 Se avsnitt 3.3.4.2 ovan och prop. 1998/99:35, s. 61. 172 Se föregående not och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 259, som dragit motsvarande slutsats utifrån vad

som uttalats i förarbetena (trots att denne i övrigt är kritisk mot lagstiftarens riktlinjer för prövningen).

Stöd för tolkningen följer därutöver implicit av Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 35 (not 99). 173 Se avsnitt 3.3.4.2 ovan. 174 Heuman, Skiljemannarätt, s. 48, Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 143 f. och prop. 1998/99:35, s. 47.

44

de rättigheter och skyldigheter som utgör detsamma blir bestämmande för tolkningen.

Skälet härför är att parterna reglerat vilka tvister som skall träffas av skiljeavtalet genom

att avgränsa dess objektiva omfattning till att avse bara vissa rättsförhållanden. Till följd

härav skall prövningen inte innefatta en isolerad granskning av sakförhållandet och dess

generella implikationer. Avgörande är snarare om beskaffenheten av parternas inbördes

rättigheter och skyldigheter ger för handen att frågan om omständighetens existens kan

tänkas få betydelse för omfattningen eller innebörden av rättsförhållandet. Följaktligen

handlar det om att bedöma sakförhållandets relevans i ljuset av parternas förehavanden:

Till exempel skall ett påstående om att endera parten drabbats av insolvens, såsom ett faktiskt

förhållande, inte anses ha betydelse för rättsförhållandet som omfattas av skiljeavtalet bara för

att ekonomiska problem i regel torde vara relevant för flera rättsförhållanden och inom det mer

allmänna rättslivet. Prövningen bör avse om huruvida de specifika rättigheter och skyldigheter

som gäller mellan parterna kan påverkas av frågan om insolvens föreligger.

Av det sagda framgår att relationen mellan omständigheten och rättsförhållandet skulle

kunna bestå av omständighetens potentiella rättsliga betydelse som ett rättsfaktum eller

ett bevisfaktum (vid en senare rättslig kvalificering av densamma). Det är visserligen ett

riktigt påstående att rättslig betydelse i formell mening endast kan fastslås genom att det

från en omständighet, direkt eller indirekt, härleds en viss rättsföljd.175 Men ambitionen

om att prövningen skall få avse fristående omständigheter medför att det blir nödvändigt

att göra avsteg från den etablerade diskursen om rättslig betydelse. Ett sådant avsteg bör

dock vara så litet som möjligt. Om anknytningskravet endast kräver att omständigheten

har potentiell rättslig betydelse kan ett helt obegränsad antal omständigheter hänskjutas

till prövning.176 En något snävare utgångspunkt är att den aktuella omständigheten skall

ha sannolik rättslig betydelse som ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum i förhållande till

en rättsföljd som angår parternas rättsförhållande. Vid prövningen har skiljemännen att

ta ställning till följande fråga: vid antagandet att omständigheten existerar och är av den

beskaffenhet som påkallande part påstått, har omständigheten sannolik rättslig betydelse

för omfattningen eller arten av parternas inbördes rättigheter och skyldigheter? Om det

handlar om en omständighet som utgör bevisning för en annan omständighet med sådan

sannolik rättslig betydelse, måste den senare omständigheten specificeras.

175 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 58 f. (not 9). Notera dock att en prövning som resulterar i

att en viss omständighet inte anses aktivera en rättsföljd också kan ge viss information om rättsläget;

se härom Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 29 ff., avseende materiellt negativa rättsfakta. 176 Se återigen Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 58 f. (not 9), om att det är svårt att urskilja en

grupp av fakta som aldrig skulle kunna vara rättsligt relevanta i något sammanhang.

45

Härtill kan ytterligare kriterier förbindas. Till exempel skulle ett krav kunna vara att den

påkallande partens yrkande inte får framstå som ett uppenbart missbruk av regleringen,

till förfång för svaranden. Så kan tänkas vara fallet om den påkallande parten framställt

flera mindre yrkanden om omständigheter som endast förefaller ha viss ringa betydelse

för parternas rättsförhållanden. I en sådan situation kan den påkallande parten anmodas

att specificera omständighetens rättsliga betydelse i formell mening, som ett rättsfaktum

eller ett bevisfaktum i förhållande till en viss angiven rättsföljd. Sålunda kan yrkandets

legitimitet bedömas som ett led av anknytningskravet och leda till en viss skärpning.177

En bedömning av sannolik rättslig betydelse kan förefalla väl skönsmässig. Men som

bekant är det nödvändigt att göra ett visst avsteg från den etablerade diskursen avseende

rättslig betydelse. Därutöver behöver det hela inte vara särskilt komplicerat i praktiken.

Enligt min mening är det inte kontroversiellt att det beträffande somliga sakförhållanden

är möjligt att prima facie bilda sig en preliminär uppfattning om huruvida dess existens

kan tänkas få rättslig betydelse för ett visst rättsförhållande. På samma sätt som vissa

tvister kan vara typiska för vissa rättsförhållanden bör vissa omständigheter typiskt sett

vara betydande inom ramen för sådana tvister och för vissa rättsförhållanden.178

Vid till exempel ett nyttjanderättsavtal om en industrilokal torde faktiska omständigheter som

berör skicket av lokalen eller maskiner som ingått däri kunna få betydelse för rättsförhållandet.

Vid ett överlåtelseavtal om en viss produkt torde sakförhållanden om leveransen, varans skick

och avseende resultatet som följer av produktens användning få betydelse för rättsförhållandet.

Vid ett samarbetsavtal mellan två bolag bör agerandet av dess respektive företrädare och andra

konkreta åtgärder som vidtagits av bolagen få betydelse för det aktuella rättsförhållandet.

För att tillgodose anknytningskravet bör det i linje härmed vara tillräckligt att den parten

som framställer fastställelseyrkandet påstår att den berörda omständigheten har sannolik

rättslig betydelse för det av skiljeavtalet omfattade rättsförhållandet. Det är fullt möjligt

att den påkallande parten anger en viss rättsföljd till vilken omständigheten kan knytas,

men det är inte nödvändigt. En mer praktisk beskrivning av omständighetens relevans i

förhållande till parternas rättsförhållande och inbördes mellanhavanden skall accepteras.

Om omständigheten för skiljemännen framstår som förknippad med ett rättsförhållande,

eller med parternas ageranden i relation till rättsförhållandet, skall prövningen godtas.179

Vad som skiljer den fristående tolkningen från andra alternativ är sålunda att kravet om

anknytning inte måste tillgodoses genom en angivelse av en specifik rättsföljd.

177 Jfr härtill resonemanget i prop. 1998/99:35, s. 107 om avvisning vid otillbörligt syfte. 178 Se Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 145, om att vissa tvister kan anses vara typiska för vissa avtal. 179 Jfr Andersson m.fl., Arbitration in Sweden, s. 53 f. om det allmänna anknytningskravet.

46

Risken för att negativa konsekvenser inträder på grund av avsaknaden av ett påstående

om rättslig betydelse för en viss rättsföljd behöver inte överdrivas. Fastställelsen avser

existensen eller beskaffenheten av omständigheten och inte själva rättsföljden för vilken

omständigheten kan få rättslig betydelse. En skiljedom rörande existensen av ett faktum

skall vidare tillerkännas positiv rättskraft för rättstvister där skiljedomen har prejudiciell

betydelse.180 Så är fallet även om den första prövningen har avsett en omständighet som

relaterats till en viss rättsfråga, medan den senare tvisten avser en helt annan rättsfråga.

Skiljedomens positiva rättskraft är sålunda inte begränsad i förhållande till en viss rätts-

följd som omständigheten relaterats till vid den ursprungliga fastställelsen.181 Ett visst

avgörande avseende ett faktum kan alltså användas i ett nytt sammanhang för att avgöra

rättsfrågor som inte kommit att beröras vid den ursprungliga prövningen. Mot bakgrund

av rättskraftsverkningarna synes det meningslöst att som en tvingande förutsättning för

prövningen knyta omständigheten till en viss rättsföljd, eftersom bundenheten faller när

skiljedomen meddelats och rättskraften får fullt genomslag. Till följd härav saknas skäl

att överdriva betydelsen av att omständigheten relateras till en viss rättsföljd, trots att ett

sådant krav sannolikt hade underlättat svarandens strävan efter att förutse fastställelsens

framtida betydelse.

Av förarbetena framgår att det fanns två skäl som talade för att den påkallande parten

skulle vara tvungen att visa att omständigheten kunde få betydelse för en viss rättsfråga.

Det första skälet har redan berörts och handlade om att parterna till skiljeavtalet skulle

kunna förutse vilka rättstvister skiljedomen kunde få betydelse för. Det andra skälet var

att kravet hade begränsat skiljemännens kompetens att pröva frågor som saknade rättslig

betydelse, vilket garanterat att tvisten fyllde någon rimlig funktion.182 Lagstiftaren valde

dock att avvisa kravet om att omständigheten skulle relateras till en viss rättsfråga som

kunde utgöra processföremål i ett tvistemål. I sammanhanget uttalades följande:

”Man kan emellertid fråga sig om det inte är tillräckligt att frågan om en påstådd faktisk om-

ständighets existens faller under det avtal vari skiljeklausulen intagits. Om en sådan omstän-

dighets förekomst förnekas av motparten har [den påkallande] parten nog i allmänhet ett rätts-

ligt intresse av att få den fastställd. Anser motparten att påkallelsen uppdrar alldeles för snäva

gränser för prövningen och att påkallelsen medför möjlighet till en alltför långtgående upp-

splittring av tvistefrågorna kan han framställa egna yrkanden i förfarandet.”183

180 Prop. 1998/99:35, s. 60. 181 Se prop. 1998/99:35, s. 60 och vidare avsnitt 5.2.2 nedan. 182 Prop. 1998/99:35, s. 60. 183 Prop. 1998/99:35, s. 60 f.

47

Vad lagstiftaren uttalade om svarandens motåtgärder skall beröras i ett senare kapitel.184

Av intresse för den nu aktuella diskussionen är argumentet om att motpartens negativa

inställning till fastställelsen talar för att den påkallande parten har ett rättsligt intresse av

prövningen. Uttalandet insinuerar ju att omständighetens rättsliga betydelse för ett visst

rättsförhållande kan bestå av att endera parten till rättsförhållandet har ett intresse av att

fastställa omständigheten. Det sker sålunda en medveten förskjutning från tanken om att

frågan om förekomsten av omständigheten skall ha rättslig betydelse för viss rättsföljd,

till att det skall finnas ett rättsligt intresse bakom den aktuella fastställelsen. Enligt min

mening talar det för att omständigheten inte längre måste relateras till en viss rättsföljd

så som förespråkats i rättslitteraturen. Mot bakgrund av förarbetena till regleringen finns

ingen rättslig grund för att tillämpa ett sådant strikt anknytningskrav.

Ett krav om sannolik rättslig betydelse som inte kräver en angivelse av viss specifik

rättsföljd är däremot möjligt att förena med lagstiftarens resonemang. En sådan tolkning

stämmer väl överens med ambitionen om att fristående omständigheter skall få prövas,

samtidigt som tolkningen inte hindrar eller begränsar skiljedomens tilltänkta rättskraft.

Därutöver är kravet inte innehållslöst på så vis att svarandens intressen äventyras, varför

det kompletterar svarandens möjlighet att vidta åtgärder för att påverka omfattningen av

tvisten. Lagstiftarens hänsynstagande till den påkallande partens rättsliga intresse av att

fastställa den omtvistade omständigheten talar även för att skiljemännen skall ta hänsyn

till risken för missbruk av regleringen, vilket har föreslagits tidigare.185

Vad som nu anförts utgör skälen som talar för den fristående tolkningen. Summariskt

kan sägas att en sådan tolkning förutsätter att frågan om omständighetens förekomst och

beskaffenhet har sannolik rättslig betydelse för parternas rättsförhållande. Skiljemännen

skall förklara sig behöriga att pröva tvisten om det utifrån parternas rättsförhållande är

möjligt att identifiera ett rättsligt sammanhang inom vilket omständigheten kan påverka

omfattningen eller beskaffenheten av parternas rättigheter och motstående skyldigheter.

Den påkallande parten behöver likväl inte kvalificera den aktuella omständigheten som

ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum. En sådan ordning torde inte leda till någon risk för

att prövningen blir meningslös genom att den saknar rättslig betydelse. Den påkallande

parten har ett intresse av att avgörandet skall få rättskraft på ett meningsfullt sätt, varför

den prövade omständigheten med stor sannolikhet kommer att vara just ett rättsfaktum

eller ett bevisfaktum för en viss rättsföljd. Därtill bör skiljemännen ta hänsyn till frågan

184 Se kapitel 7 nedan. Frågan om prövningen fyller någon rimlig funktion diskuteras i avsnitt 3.3.7.2. 185 Se ovan vid not 177.

48

om den påkallande partens yrkande framstår som legitimt eller som endast ett försök att

missbruka processmöjligheten till förfång för svaranden. I det senare fallet finns skäl att

skärpa anknytningskravet såtillvida att den påkallande parten måste visa att den berörda

omständigheten kan få rättslig betydelse i formell mening för en viss angiven rättsföljd.

3.3.5.6 Det slutliga vägskälet – flexibilitet eller systemkonformitet

Tanken om att skiljemännen kan pröva fristående faktiska omständigheter står i konflikt

med rättslitteraturen och den etablerade diskursen om hur faktiska omständigheter anses

ha rättslig betydelse. Därutöver finns fyra alternativa tolkningar av regleringen som kan

leda till olika utfall rörande ramarna för prövningen. Skälet till att flera olika tolknings-

alternativ kan presenteras beror på att anknytningskravet inte har fått en bestämd plats i

rättsstrukturen, samtidigt som den nu nämnda konflikten kan hanteras på vitt skilda sätt.

Den som har till uppgift att utreda innebörden av regleringen står därför vid ett vägskäl.

Å den ena sidan har lagstiftaren godtagit en reglering som uttryckligen och medvetet

avviker från tidigare gällande rätt genom att fristående faktiska omständigheter skall få

prövas. Omständighetsbegreppet borde följaktligen omfatta sådana sakförhållanden som

inte har påståtts motsvara en viss rättslig kvalificering. I linje med lagstiftarens ambition

torde därutöver anknytningskravet som den förutsättning som uppställts för prövningen

tolkas på ett sätt som tillåter att fristående omständigheter kan prövas. Med andra ord är

det nödvändigt att tolka regleringen med respekt för lagstiftningens avsedda ändamål.

Sålunda går det inte att begränsa omfattningen av prövningen med hänvisning till andra

regler och den begreppsbildning som etablerats inom ramen för rättegångsbalken eller

tidigare bestämmelser om skiljeförfarandet. I stället skall lagstiftarens ambitioner och de

riktlinjer som uttryckts i förarbetena till regleringen tillmätas helt avgörande betydelse.

Å den andra sidan kan anföras att det saknas skäl att frångå begreppsbildningen som har

etablerats i rättegångsbalken och genom reglerna om skiljeförfarandet. Uttalandet om att

prövningen får avse fristående omständigheter skall därför endast få genomslag i samma

omfattning som är förenligt med den etablerade ordningen och den omgärdande rättsliga

systematiken. Blott det faktum att lagstiftaren valt att införa en reglering av främmande

karaktär för det befintliga systemet innebär inte att systemet skall anpassas. Tvärt om är

det nödvändigt att anpassa den främmande regleringen genom en tolkning som leder till

att systemkoherensen bevaras. Om regleringen ger upphov till problem är det rimligt att

skiljemännen hanterar dessa genom att begränsa omfattningen av prövningen, vilket kan

ske genom ett strikt anknytningskrav och ett snävt omständighetsbegrepp.

49

Vägskälet kan sammanfattas enligt följande. För att bevara systemkonformiteten inom

rättssystemet och skiljeförfarandet synes det lämpligt att käranden med bindande verkan

måste relatera en omtvistad omständighet till en viss rättsföljd. Härvid kan den allmänna

eller den systematiska tolkningen, alternativt ursprungstolkningen, komma att användas.

För att däremot främja principen om partsautonomi och möjliggöra en flexibel prövning

är den fristående tolkningen att föredra. Det senare alternativet leder till att den aktuella

omständigheten inte måste relateras till en viss rättsföljd. I stället är det fullt tillräckligt

att densamma har sannolik rättslig betydelse för parternas rättigheter och skyldigheter.

3.3.6 Skiljemännens behörighetsprövning och påståendedoktrinens genomslag

3.3.6.1 Allmänt om gränserna för skiljemännens hantering av tvisten

Det är problematiskt att regleringen av tvister om förekomsten av en viss omständighet

kan tolkas på vitt skilda sätt. Förarbetena ger viss ledning om hur anknytningskravet bör

uppfattas, men det finns inga uttömmande resonemang om hur skiljemännen skall agera

i praktiken för att hantera olika frågor som kan uppstå. I skälen för regeringens förslag

konstateras att frågor om bevisning, bevisbörda och andra processuella frågor som kan

uppkomma överlämnas till skiljemännens bedömning.186 Vad gäller anknytningskravet

uttalas endast att det kan vara svårt att avgöra om en faktafråga är av sådan beskaffenhet

att den skall få prövas, och att den frågan överlämnas till skiljemännens bedömande.187

Att så är fallet torde dock inte innebära att skiljemännen helt kan motsätta sig att pröva

förekomsten av omständigheter bara för att skiljemännen anser att tvisten borde prövas i

sin helhet genom ett mer omfattande yrkande. Regleringen kan nämligen inte betraktas

som fakultativ.188 Skiljemännens överväganden måste alltså avse själva omfattningen av

omständighetsbegreppet eller anknytningskravet för att få genomslag, snarare än frågor

om lämpligheten i parternas processföring. Icke desto mindre har parterna möjlighet att

argumentera för eller emot en viss tolkning av regleringen och prövningen som sådan.

Det är till exempel en öppen fråga om skiljemännen har att tillämpa den mer etablerade

påståendedoktrinen eller om en formell behörighetsprövning skall ske, alternativt om en

mer begränsad tillämpning av påståendedoktrinen är motiverad såtillvida att svarandens

invändningar också skall beaktas. Dessa frågor har en helt avgörande betydelse för hur

anknytningskravet får genomslag i praktiken och skall därför behandlas härnäst.

186 Prop. 1998/99:35, s. 61. 187 Prop. 1998/99:35, s. 61. 188 Heuman, Skiljemannarätt, s. 334 och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 149. Regleringen är inte av

samma slag som det fakultativa stadgandet i 13 kap. 2 § RB, enligt vilket lämplighetsöverväganden

kan tillmätas betydelse för frågan om talan skall tillåtas; jfr Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 131 f.

50

3.3.6.2 Särskilt om påståendedoktrinen och behörighetsprövningen

Av 2 § LSF följer att skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvister som

lämnats till avgörande av skiljemän. Vid behörighetsprövningen gäller som en etablerad

utgångspunkt att skiljemännen skall tillämpa påståendedoktrinen, om ett påstått faktum

har betydelse för såväl frågan om skiljemännens behörighet som den påkallande partens

materiella anspråk. I en sådan situation kan faktumet betecknas som dubbelrelevant.189

Om det behörighetsgrundande faktumet saknar betydelse för det materiella anspråket är

faktumet enkelrelevant, varvid påståendedoktrinen inte skall tillämpas. I så fall skall den

påkallande parten styrka skiljemännens behörighet.190 Syftet med påståendedoktrinen är

att behörighetsprövningen inte skall avse frågor som rör själva saken.191

Innebörden av påståendedoktrinen kan beskrivas enligt följande. Skiljemännen skall

inte ta ställning till frågan om existensen av rättsfakta som enligt den påkallande parten

omfattas av rättsförhållandet vilket omfattas av skiljeavtalet. I stället skall skiljemännen

utgå från att dessa rättsfakta existerar, som den påkallande parten påstått. Av det skälet

är skiljemännen behöriga att pröva tvisten om det påstådda rättsförhållandet omfattas av

skiljeavtalet. Det är bara den sistnämnda frågan om huruvida rättsförhållandet omfattas

av ett skiljeavtal som bedöms vid skiljemännens behörighetsprövning.192 En förenklad

beskrivning av doktrinen är att varje anspråk som påstås härröra från ett rättsförhållande

som omfattas av skiljeavtalet skall prövas materiellt.193 Så som tidigare har varit fallet

är det lämpligt att belysa den behandlade frågan med hjälp av ett exempel:

I rättslitteraturen har Pålsson konstaterat följande: ”Om käranden t.ex. yrkar betalning för leve-

rerade varor och svaranden bestrider käromålet under påstående att något giltigt köpeavtal inte

har kommit till stånd, är avtalets giltiga tillkomst uppenbarligen en relevant fråga vid det mate-

riella avgörandet av målet. Det kan emellertid hända att talan har väckts vid en domstol vars

behörighet är beroende just av avtalets existens och giltighet. I så fall är denna omständighet

ett dubbelrelevant rättsfaktum.”194

189 Se NJA 2017 s. 226, p. 10 och Heuman, Hur bedöms svarandens invändningar vid tillämpning av på-

ståendedoktrinen (JT 2016/17), s. 194 samt SOU 2015:37, s. 163. Jfr även Pålsson, Dubbelrelevanta

rättsfakta vid prövning av domstols behörighet (SvJT 1999), s. 1 ff. 190 Heuman, Hur bedöms svarandens invändningar vid tillämpning av påståendedoktrinen (JT 2016/17),

s. 194 med hänvisning till NJA 2005 s. 586 och Heuman, Vilken beviskravsbetydelse har separabili-

tetsprincipen, påståendedoktrinen och anknytningsdoktrinen för bedömningen av behörighetsfrågor

inom skiljedomsrätten? (JT 2009/10), s. 343. Se även Lindskog, Skiljeförfarande, s. 186 ff. 191 Se SOU 2015:37, s. 166, NJA 2005 s. 586 (som dock inte handlar om LSF) och Heuman, Undantag

från påståendedoktrinen och regeln att en skiljeklausul endast avser avtalet (JT 2017/18), s. 899 f. 192 Se främst Welamson, Skiljedom (SvJT 1964), s. 278 ff., Madsen, Påståendedoktrin eller anknytnings-

doktrin (SvJT 2013), s. 730 ff. och SOU 2015:37, s. 163 ff. Se även NJA 1973 s. 1, NJA 1984 s. 705,

NJA 2005 s. 586, NJA 2008 s. 406 och NJA 2012 s. 183, p. 12 samt NJA 2017 s. 226, p. 10–13. 193 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 187 (not 439). 194 Pålsson, Dubbelrelevanta rättsfakta vid prövning av domstols behörighet (SvJT 1999), s. 1.

51

Den fråga som skall besvaras i förevarande framställning är om påståendedoktrinen kan

tillämpas vid en prövning enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. Ett första spörsmål att behandla är

om huruvida det behörighetsgrundande faktumet vid tvister om förekomsten av en viss

omständighet är dubbelrelevant, såtillvida att det har betydelse för ett materiellt anspråk

som framställts vid en sådan prövning. I sammanhanget avser det materiella anspråket

själva omständighetens existens eller beskaffenhet, som ett helt isolerat sakförhållande.

Det är visserligen möjligt att föra bevisning om sakförhållanden, men finns något påstått

rättsfaktum som har betydelse för det inom tvisten aktuella materiella anspråket? Enligt

min mening är så inte fallet. Den faktiska omständighet som påståtts existera enligt den

påkallande parten har inte betydelse för ett visst anspråk – omständigheten är anspråket.

Vid antagandet att det trots allt är möjligt att betrakta omständigheten som ett faktum

med betydelse för att fastställa dess egen existens krävs vidare att omständigheten har

betydelse för skiljemännens behörighet. Så kan endast vara fallet om omständighetens

existens betraktas som den enda nödvändiga betingelsen för behörigheten. Ett synsätt av

sådant slag leder till att frågan om omständighetens rättsliga betydelse inte längre utgör

det behörighetsgrundande faktumet, vilket förefaller oförenligt med anknytningskravet.

Det som hindrar en tillämpning av påståendedoktrinen är därmed att själva frågan om

omständighetens existens är det materiella anspråket vid prövningen, medan det är dess

rättsliga betydelse som har betydelse för skiljemännens behörighet. Sålunda finns inget

dubbelrelevant faktum, vilket krävs för att tillämpa påståendedoktrinen. Möjligtvis finns

dock utrymme för en alternativ lösning. Om käranden har relaterat omständigheten till

en viss rättsföljd kan anspråket som härflyter ur densamma betraktas som anspråket för

vilket omständigheten har betydelse. En sådan tillämpning av påståendedoktrinen leder

till att det materiella anspråket vid prövningen av frågan om omständigheten existerar

betraktas som ett faktum med betydelse för ett annat anspråk, vilket inte skall prövas i

anslutning till det ursprungliga anspråket. När endera parten till skiljeavtalet framställer

ett fastställelseyrkande gällande existensen av en viss omständighet skulle skiljemännen

pröva yrkandet under förutsättning att omständigheten påstås ha betydelse för ett annat

materiellt anspråk, som avser ett rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalet. Följden

härav är att påståendedoktrinen utvidgas såtillvida att ett presumtivt framtida materiellt

anspråk beaktas. Därutöver får lösningen till konsekvens att det för prövningen aktuella

materiella anspråket behandlas som ett behörighetsgrundande rättsfaktum. I viss mån är

lösningen teoretiskt komplicerad, men i praktiken skall skiljemännen endast ta ställning

till frågan om huruvida ett påstående av nyss angivet slag har framställts.

52

Vad som har föreslagits är förenligt med den systematiska tolkningen. Både Lindskog

och Lindell har förutsatt att skiljemännen är behöriga om den påkallande parten påstått

att omständigheten är rättsligt relevant för ett rättsförhållande som omfattas av parternas

skiljeavtal. Mer specifikt har Lindskog uttalat att part som hävdar prövningsbehörighet

skall göra ett påstående om sakförhållandets rättsliga relevans, varvid det implicit krävs

att sakförhållandet knyts till en rättsföljd.195 Lindell har anfört att den påkallande parten

måste påstå att omständigheten utgör ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum. I så fall skall

skiljemännen enligt Lindell inte göra en preliminärbedömning av själva saken.196 Trots

att varken Lindskog eller Lindell uttryckligen berört frågan om påståendedoktrinen skall

tillämpas finns det sålunda skäl att tolka framställningarna på ett sådant sätt. Enligt min

mening är en sådan uppfattning därutöver lämplig när den systematiska tolkningen skall

tillämpas. Genom påståendet relaterar den påkallande parten sakförhållandet till ett visst

rättsligt sammanhang, vilket eventuellt kan användas för att placera bevisbördan och för

att avgränsa skiljedomens rättskraftsverkningar.197 Om påståendedoktrinen däremot inte

tillämpas hade skiljemännens behörighetsprövning inneburit att ändamålen till grund för

doktrinen åsidosattes, samtidigt som prövningen hade gått utöver en fastställelse av rena

sakförhållanden som separerats från rättsfrågor:

Om omständighetens rättsliga betydelse måste granskas och bedömas materiellt för att avgöra

frågan om omständigheten faller under parternas materiella avtal måste skiljemännen relatera

omständigheten till en rättsföljd samt avgöra huruvida omständigheten därigenom kan påverka

parterna rättsförhållande genom rättsföljden.198 En sådan prövning avser inte längre existensen

av en viss omständighet så som förutsätts enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. Om själva omständighetens

existens också hade behövt fastställas för att avgöra relationen till parternas rättsförhållande,

hade behörighetsprövningen föregått och överlappat prövningen av det materiella anspråket.

En annan fråga är om påståendedoktrinen kan tillämpas trots att den påkallande partens

påstående inte innehåller en angivelse av en viss rättsföljd. Om så är fallet kan doktrinen

användas också inom ramen för den fristående tolkningen. Skälet till att en angivelse av

en rättsföljd inte kan krävas är att prövningen skall få avse också helt fristående faktum

enligt det tolkningsalternativet. Avgörande blir om omständighetens rättsliga betydelse

för ett presumtivt framtida anspråk kan vara av mer generell karaktär såtillvida att ingen

rättsföljd behöver anges. Ett alternativ skulle kunna vara att käranden endast måste ange

195 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 f. (se särskilt not 187 och not 190). Det är dock inte helt tydligt om

Lindskog anser att skiljemännen skall godta påståendet utan vidare. 196 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 148 f. 197 Se kapitel 5 och 6 nedan om rättskraften respektive bevisbördan. Jfr även Bolding, Skiljedom, s. 36. 198 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 och Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 58 f. (not 9) om

omständigheters rättsliga betydelse. Se även Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 148 f.

53

omständighetens tilltänkta betydelse för en viss grupp av rättsföljder eller en kategori av

anspråk som kan komma att aktualiseras vid antagandet att omständigheten existerar på

det sätt som fastställelseyrkandet förutsätter:

Till exempel borde ett påstående om att omständigheten kan påverka omfattningen av ett visst

ansvar eller viss skyldighet, som följer eller kan följa av det materiella avtalet, vara tillräckligt.

Påståendet behöver alltså inte vara att omständigheten har betydelse för ”skyldighet att betala

dröjsmålsränta” eller ”skyldighet att ersätta skada X med anledning av fel Y i vara Z”, utan det

bör räcka med att omständigheten relateras till ”betalningsskyldighet enligt avtalet” alternativt

”ansvar för skick och funktion avseende vara Z”.

Vad skiljemännen tar ställning till är i så fall om huruvida den påkallande parten genom

sitt påstående har relaterat omständigheten i vart fall till ett visst rättsligt sammanhang,

inte en viss specifik rättsföljd.199 Om det materiella avtalet är omfattande och kan antas

leda till materiella anspråk av vitt skilda slag bör påståendet avgränsa omständighetens

tilltänkta betydelse till en viss del av avtalet (rättsförhållandet). För det fallet att avtalet

däremot endast innehåller ett mindre antal rättigheter och skyldigheter bör det tillåtas att

påståendet är något mindre specifikt. I vissa situationer bör det rättsliga sammanhanget

framgå tydligt redan till följd av den påstådda omständighetens beskaffenhet betraktad i

ljuset av parternas rättsförhållande och inbördes agerande, vilket bör leda till att det inte

ställs högra krav för påståendets identifikation av det presumtivt framtida anspråket.

En invändning mot tillämpningen av påståendedoktrinen som föreslagits är följande.

Det materiella anspråket avser förekomsten av omständigheten. Av den anledningen bör

behörighetsprövningen inte förutsätta ett ställningstagande till just frågan om huruvida

omständigheten existerar. En sådan ordning kan åstadkommas med mindre än att frågan

om relationen mellan omständigheten och rättsförhållandet bortses från med hänsyn till

vad som skall prövas i ett senare materiellt anspråk.200 I stället kan påståendedoktrinen

få genomslag såtillvida att skiljemännen i ett första steg av behörighetsprövningen skall

anta att den aktuella omständigheten existerar så som den påkallande parten har påstått.

I ett andra steg av prövningen har skiljemännen att ta ställning till kärandens påstående

om att omständigheten kan få sannolik rättslig betydelse.201 En sådan bedömning kräver

ingen slutgiltig prövning av det materiella anspråket gällande omständighetens existens,

199 Jfr Bolding, Skiljedom, s. 36 med Ekelöf, Processuella grundbegrepp, s. 13 om skillnaden härvidlag. 200 Ett påstående om omständighetens existens berör nämligen inte dess relation till ett rättsförhållande. 201 Jfr Heuman, Vilken beviskravsbetydelse har separabilitetsprincipen, påståendedoktrinen och anknyt-

ningsdoktrinen för bedömningen av behörighetsfrågor inom skiljedomsrätten? (JT 2009/10), s. 335 ff.

om att påståendedoktrinen kan tillämpas som ett första steg vid behörighetsprövningen, varefter den

rättsliga frågan om tvisten anknyter till parternas rättsförhållande behandlas som ett andra steg.

54

samtidigt som omständighetens rättsliga betydelse för en specifik rättsföljd till grund för

ett presumtivt framtida materiellt anspråk inte behöver fastställas i formell bemärkelse.

Lindell har anfört att en behörighetsprövning där parten som begär skiljedom avseende en viss

omständighet skall sätta in denna i ett rättsligt sammanhang förutsätter att skiljemännen gör en

preliminärbedömning av själva saken.202 Så är dock endast fallet om omständighetens existens

måste klarläggas för att bedöma dess relation till parternas rättsförhållande, eller om uttrycket

”själva saken” tar sikte på ett annat materiellt anspråk för vilket omständigheten har betydelse.

Om behörighetsprövningens andra steg begränsas till att bara avse frågan om sannolik rättslig

betydelse krävs ingen definitiv prövning av omständighetens existens eller rättsliga betydelse.

Det hela kan beskrivas som att påståendedoktrinen avgör vilka förhållanden som skall

ligga till grund för skiljemännens senare behörighetsprövning.203 Enligt min mening är

en sådan bedömning i två steg särskilt att föredra om den fristående tolkningen används.

Vid den systematiska tolkningen förutsätts att den påkallande parten anger en rättsföljd,

vilket ger svaranden viss möjlighet att förutse hur rättsförhållandet med käranden kan

komma att påverkas genom prövningen.204 Den möjligheten är betydligt mindre för det

fallet att ingen rättsföljd måste anges, varvid en striktare behörighetsprövning förefaller

motiverad för att säkerställa svarandens intressen. Vid det andra steget av behörighets-

prövningen bör nämligen svarandens invändningar beaktas under förutsättning att dessa

avser omständighetens rättsliga betydelse och inte dess existens. I linje härmed bör även

invändningar som vederlägger kärandens legitima intresse att fastställa omständigheten

också kunna beaktas om svaranden har tillräckliga skäl för sin sak. Vad som uttalats om

riktlinjerna för den fristående tolkningen torde tjäna väl som en utgångspunkt härvidlag:

Den fristående tolkningen förutsätter att frågan om omständighetens förekomst har sannolik

rättslig betydelse för parternas rättsförhållande. Skiljemännen skall förklara sig behöriga att

pröva tvisten om det utifrån parternas rättsförhållande går att urskilja ett rättsligt sammanhang

inom vilket omständigheten kan påverka omfattningen av parternas rättigheter och motstående

skyldigheter. Den påkallande parten måste inte kvalificera omständigheten som ett rättsfaktum

eller bevisfaktum i förhållande till en rättsföljd. Skiljemännen skall beakta risken för missbruk.

Sammanfattningsvis är rättsläget oklart vad gäller skiljemännens behörighetsprövning.

Av diskussionen ovan har framgått att påståendedoktrinen kan tillämpas alldeles oavsett

om anknytningskravet bestäms enligt den systematiska eller den fristående tolkningen.

I det senare fallet förespråkar jag dock en mer ingående behörighetsprövning i två steg.

202 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 148 f. 203 Jfr Heuman, Vilken beviskravsbetydelse har separabilitetsprincipen, påståendedoktrinen och anknyt-

ningsdoktrinen för bedömningen av behörighetsfrågor inom skiljedomsrätten? (JT 2009/10), s. 337. 204 Detta under förutsättning att avgörandets rättskraft är bunden till det rättsliga sammanhanget i någon

omfattning, vilket dock inte kan tas för givet. Se härom avsnitt 3.3.7.4 och kapitel 5 nedan.

55

3.3.7 Konsekvensanalys

3.3.7.1 Inledning

I rättslitteraturen har innebörden av anknytningskravet antingen lämnats obesvarad eller

ansetts innebära att den påkallande parten måste relatera omständigheten till en angiven

rättsföljd (eller viss rättslig effekt).205 Som nämnts anser jag emellertid för egen del att

en sådan tolkning står i strid med förarbetena till sådan grad att den inte bör accepteras.

Av det skälet förespråkar jag den fristående tolkningen som presenterats ovan. Eftersom

en sådan slutsats är främmande för etablerade framställningar i rättslitteraturen om den

aktuella regleringen är det nödvändigt att analysera vilka konsekvenser tolkningen kan

leda till. Därutöver finner jag det även lämpligt att beröra konsekvenserna som följer av

den systematiska tolkningen, med anledning av dess starka stöd i rättslitteraturen.

I fortsättningen talas stundtals om att anknytningskravet kan vara starkt eller svagt,

vilket syftar till att göra åtskillnad mellan den systematiska tolkningen (ett starkt krav)

och den fristående tolkningen (ett svagt krav).

3.3.7.2 Frågan om prövningen fyller någon rimlig funktion

En invändning mot att fristående faktiska omständigheter skall få prövas är att en sådan

prövning inte fyller någon rimlig funktion. Invändningen har förekommit inom ramen

för rättslitteraturen och förarbetena till 1 § st. 1 m. 3 LSF.206 Det vanligaste argumentet

är att prövningen är meningslös om sakförhållandet som prövas saknar rättslig betydelse

för en rättsföljd och följaktligen inte har rättlig betydelse för ett visst rättsförhållande.207

Enligt min mening är invändningen inte övertygande. Det faktum att en påkallande part

inte tvingas uppge omständighetens formella rättsliga betydelse innebär naturligtvis inte

att sådan betydelse är utesluten vid en senare rättslig kvalificering eller prövning av viss

angiven rättsföljd. Vid den tidigare behandlingen av regleringens funktion tydliggjordes

därutöver att en prövning av endast ett visst faktum kan vara användbar för parterna.208

En mer nyanserad invändning skulle vara att det finns en risk för att prövningen saknar

betydelse, eftersom densamma inte avser frågan om omständighetens beskaffenhet är av

sådant slag att den kan aktivera en viss rättsföljd (eller utesluta en sådan aktivering).

205 Se avsnitt 3.3.4.2 ovan. 206 Prop. 1998/99:35, s. 60 f. och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 189) samt även Remissyttrande

(5379/94) från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, s. 5. Jfr därutöver Lindell, Sakfrå-

gor och rättsfrågor, s. 433 avseende 13 kap. 2 § RB och ”naket fastställande av fakta”. Invändningar

har dock presenterats av Boman mot att prövningen skulle vara meningslös på det sätt som anförts av

Lindell, se Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 8), s. 111 (not 35). 207 Se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 189) och prop. 1998/99:35, s. 60 f. 208 Se avsnitt 2.3.3 ovan.

56

Det finns emellertid flera skäl som talar mot att invändningar av ovan angivet slag skall

tillmätas betydelse av skiljemännen. Av regleringens förarbeten framgår att lagstiftaren

ansett att den påkallande parten nog i allmänhet har ett rättsligt intresse av att få en viss

omständighet fastställd om motparten har förnekat dess förekomst. Vidare har uttalats

att motparten kan framställa yrkanden för egen del, om prövningen synes alltför snäv.209

Förarbetena ger sålunda för handen att det finns en presumtion till fördel för parten som

framställt yrkandet och att ansvaret för att prövningen inte blir meningslös till viss del

belastar motparten. Till följd härav bör det inte finnas något utrymme för skiljemännen

att hantera risken för en meningslös prövning genom att uppställa ett anknytningskrav

som går längre än vad som förutsatts i förarbetena. Vidare kan ifrågasättas om ett starkt

anknytningskrav ens bidrar till att stävja den aktuella risken. Ett starkt anknytningskrav

så som förespråkats i rättslitteraturen förutsätter bara att den påkallande parten påstår att

omständigheten har rättslig betydelse för en rättsföljd. Den frågan skall dock inte prövas

i sak med mindre än att endera parten framför ett yrkande härom.210 Fastställelsen avser

som bekant bara omständigheten i sig, alldeles oavsett tolkningen av anknytningskravet.

Av det skälet är skiljedomens rättskraft inte heller bunden till rättsföljden för vilken den

prövande omständigheten kan få rättslig betydelse.211 Om den påkallande parten påstår

att omständigheten har betydelse för en viss rättsföljd utgör det inte någon garanti för att

påståendet stämmer, eller för att sådan rättslig betydelse slutligen kommer att fastställas

i förhållande till just den berörda rättsföljden.

Konsekvensen av detta är att det alltid finns en risk för att prövningen inte får någon

formell rättslig betydelse, när prövningen handlar om att fastställa sakförhållanden som

inte med bindande verkan relaterats till en rättssats. Så är fallet oavsett om anknytnings-

kravet är starkt eller svagt, varför invändningen inte talar mot tillämpningen av ett svagt

anknytningskrav genom den fristående tolkningen. Invändningen framstår snarare som

en kritik mot skiljemännens behörighet att få fastställa helt fristående omständigheter.

Trots att en sådan kritik kan vara mer eller mindre befogad är det alltför långtgående att

låta den påverka rättstillämpningen på ett sätt som står i uppenbar strid med förarbetena.

Enligt min mening kan lagstiftarens bedömning av stadgandets berättigande inte sättas i

fråga på det sätt som krävs för att kritiken skall få genomslag i praktiken.212

209 Prop. 1998/99:35, s. 60 f. 210 Heuman, Skiljemannarätt, s. 171. Om det starkare anknytningskravet, se avsnitt 3.3.4.2 ovan. 211 Se avsnitt 5.2.2 nedan. 212 Jfr dock Lindskog, Skiljeförfarande s. 21 ff., som synes vara av en annan uppfattning, allmänt sett.

57

3.3.7.3 Den nedre gränsen för prövningen

För att en omständighet skall kunna prövas enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF krävs att densamma

faller inom gränsen som omständighetsbegreppet uppställer. Vid den bedömningen har

omständighetens rättsliga relevans ingen avgörande betydelse, enligt tolkningen av det

redan berörda uttrycket fristående faktiska omständigheter. Anknytningskravet innebär

dock att omständigheten skall ha sannolik rättslig betydelse för ett presumtivt framtida

anspråk som härflyter från parternas rättsförhållande.213 En konsekvens härav är att det

kan finnas sakförhållanden som omfattas av omständighetsbegreppet men som i senare

led inte kan svara mot anknytningskravet. Vidare kan det finnas omständigheter som har

praktisk betydelse för ett tilltänkt anspråk men som inte kan omfattas av omständighets-

begreppet (framförallt rättstillämpningsfakta). Utrymmet att argumentera för att en viss

omständighet faller utanför omständighetsbegreppet är ytterst begränsad med hänsyn till

att i princip samtliga faktiska förhållanden omfattas därav. Gränsen för vad som faktiskt

kan prövas upprätthålls sålunda i praktiken av anknytningskravet.

Frågan är om det finns en nedre gräns för vad som kan tillgodose anknytningskravet.

Av intresse är främst om det på ett generellt plan kan sägas att omständigheter som blott

når en låg grad av rättslig betydelse för ett presumtivt framtida anspråk inte kan prövas.

Det skulle till exempel kunna röra sig om omständigheter som bara bevisar bevisfaktum

(hjälpfaktum), eller omständigheter som endast tillsammans med andra omständigheter

(som inte omfattas av fastställelseyrkandet) kan få betydelse för en relevant rättsföljd.214

I rättslitteraturen har en sådan gräns förordats vid den systematiska tolkningen.215 Enligt

min mening bör detsamma principiellt men inte undantagslöst gälla enligt den fristående

tolkningen. Trots att den påkallande parten inte behöver ange en viss rättsföljd som den

prövade omständigheten skall ha betydelse för krävs att omständigheten sannolikt kan

påverka omfattningen av parternas rättigheter och motstående skyldigheter. Om sålunda

prövningen avser ett faktum som ensamt inte kan antas få rättslig betydelse, torde kravet

om sannolikhet som huvudregel inte vara uppfyllt. Icke desto mindre är det möjligt att

andra förhållanden som omgärdar faktumet är klarlagda såtillvida att faktumet utgör den

sista pusselbiten för att en viss rättsföljd skall aktiveras. Undantaget till huvudregeln bör

följaktligen vara att en omständighet av blott ringa rättslig betydelse kan prövas om dess

fastställelse sannolikt leder till en mer omfattande rättslig betydelse i sammanhanget.

213 Se härvid avsnitt 3.3.5.5 om den fristående tolkningen och avsnitt 3.3.6.2 om behörighetsprövningen. 214 Se Lindell, Civilprocessen, s. 121 f. avseende hjälpfakta. 215 Se Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 148 f. Jfr även Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 187–189).

58

3.3.7.4 Samspelet med konkretiseringskravet och risken för rättsförluster

Skiljeavtalet skall konkretiseras till ett visst angivet rättsförhållande, vilket i sin tur skall

ha erforderlig anknytning med tvisten som skall hänskjutas till skiljemän. Innebörden av

konkretiseringskravet är att skiljeavtalet skall innehålla en angivelse av rättsförhållandet

från vilket tvisterna mellan parterna härflyter.216 Om en sådan angivelse inte finns avser

skiljeavtalet inte tvisterna (på samma sätt som skiljeavtalet inte heller avser tvisterna om

dessa saknar anknytning till rättsförhållandet som specificerats i skiljeavtalet). Sålunda

har konkretiseringskravet en lika avgörande betydelse som anknytningskravet vad gäller

skiljemännens behörighet att pröva en viss tvistefråga.

Det ställs inga höga krav på angivelsen av rättsförhållandet. Till exempel är det fullt

tillräckligt att en skiljeklausul infogats i parternas materiella avtal och anger att samtliga

tvister som härrör från avtalet eller kontraktet skall hänskjutas till skiljemän.217 Så som

nämnts tidigare får angivelsen emellertid inte vara generell såtillvida att den stadgar att

alla tvister som kan uppstå mellan parterna skall hänskjutas till skiljemän. Vidare är det

inte tillräckligt att skiljeavtalet endast konkretiseras till en viss kategorisk tillhörighet av

rättsförhållanden.218 Angivelsen skall avse ett individualiserat rättsförhållande som kan

särskiljas från andra rättsförhållanden.219 Syftet med konkretiseringskravet är att sådana

skiljeavtal som inte relaterar till ett angivet rättsförhållande skall frånkännas rättsverkan.

Om sådana skiljeavtal hade accepterats finns en risk att parternas skydd mot sin motpart

genom den allmänna rättsordningen går förlorat på ett oöverskådligt sätt.220

Av intresse för förevarande framställning är att Lindell uttalat att 1 § st. 1 m. 3 LSF

och prövningen av fristående faktiska omständigheter tunnar ut konkretiseringskravet

och kan leda till sådana rättsförluster som kravet har till syfte att förhindra.221 Det synes

inte helt klart vad Lindell menar med rättsförluster i sammanhanget. Vid en prövning av

förekomsten av en viss omständighet går svaranden ingalunda miste om möjligheten att

pröva frågor om densamma i allmän domstol, eftersom en sådan talan inte är tillåten.222

216 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 107 f. 217 Jfr Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 108, Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 144, Olsson &

Kvart, Lagen om skiljeförfarande, s. 37 och Heuman, Skiljemannarätt, s. 47 ff. samt s. 52 ff. 218 Se avsnitt 3.1 ovan och Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 32. 219 Trygger, Skiljeaftal och Skiljemannaförfarande enligt svensk rätt (TfR 1895), s. 17. 220 Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 108 och Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 143. 221 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 143 f. Notera dock att termen individualiseringskrav där används. 222 Se avsnitt 2.2 ovan om 13 kap. 2 § RB. Anknytnings- och konkretiseringskravet innebär som bekant

att det prövade sakförhållandet skall falla under ett rättsförhållande, vilket i sin tur måste omfattas av

skiljeavtalet. Sålunda leder en prövning enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF inte till att skiljeavtalets omfattning i

objektiv bemärkelse utvidgas på det sätt som sker vid en extensiv tolkning (NJA 2017 s. 226, p. 13).

59

Vad Lindell sannolikt åsyftat torde vara den allmänna oöverskådligheten som kan följa

av att fastställelsen avser förekomsten av omständigheter och inte rättsföljder:

Om prövningen avser helt fristående omständigheter som inte relaterats till en rättsföljd eller

införts i visst rättsligt sammanhang är det nämligen en riktig observation att parterna inte med

större säkerhet kan förutse hur skiljedomen kan få betydelse i framtiden.223 Så är särskilt fallet

om det rör sig om en omständighet som självständigt kan få betydelse för flertalet rättsföljder,

eller som kan få en motsvarande betydelse i förening med andra oprövade omständigheter.224

I sammanhanget är det intressant att dra en parallell till vad som tidigare anförts om att

en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § RB förutsätter att det går att identifiera vilka rätts-

förhållanden som kan påverkas av ett fastställelseyrkande.225 Syftet med den ordningen

är att svaranden annars inte kan förhålla sig till processen och veta hur denne skall agera

för att tillvarata sina intressen. Regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF förefaller onekligen vara

mindre genomtänkt om den leder till just sådana följdverkningar som ansetts ohållbara

inom ramen för rättegångsbalkens regler om tvistemål. Men är det ett riktigt antagande?

Anknytningskravet och konkretiseringskravet gäller fortfarande vid prövningen och ger

svaranden information om vilket rättsförhållande som kan påverkas. Under förutsättning

att skiljedomens rättskraft är begränsad, såtillvida att fastställelsen endast får rättskraft i

förhållande till rättstvister mellan parterna om samma materiella avtal, möter svaranden

inga svårigheter att förutse vilka rättsförhållanden som kan påverkas.226 Den eventuella

oklarheten begränsas i så fall till frågan om hur olika rättsförhållanden kan påverkas av

fastställelsen. Svaranden har i det läget möjligheten att framställa yrkanden för egen del

för att bringa klarhet om omständighetens betydelse.227 Det är dock knappast möjligt att

helt och hållet undanröja risken för rättsförluster genom svarandens motåtgärder och en

begränsad rättskraft. Svaranden måste nämligen avgöra vilka yrkanden som kan tänkas

vara relevanta för att undanröja eventuella oklarheter, vilket torde vara en svår uppgift

om omständigheten kan få betydelse på flera olika sätt. Härtill finns ytterligare risker.

Om tillämpningsområdet för 1 § st. 1 m. 3 LSF är alltför omfattande på grund av ett

synnerligen svagt anknytningskrav kan det vara omöjligt för parterna att vid ingåendet

223 Prop. 1998/99:35, s. 60. Se även vad som anförts vid problemidentifikationen i avsnitt 2.5 ovan. 224 Prop. 1998/99:35, s. 61. 225 Se avsnitt 2.2.2–3 ovan med vidare hänvisningar till bl.a. Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 8), s. 115 f. och

Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 131 f. avseende 13 kap. 2 § RB. 226 I avsnitt 3.3.5.5 ovan har uttalats att avgörandets rättskraft inte kan vara bunden till en viss rättsföljd

som angivits av den påkallande parten. En sådan slutsats hindrar inte att rättskraften är begränsad till

endast tvister om samma materiella avtal som den prövade omständigheten anknyter till. Jfr vad som

anförts av Bolding, Skiljedom, s. 36. Spörsmålet behandlas i detalj under avsnitt 5.2.2 nedan. 227 Se kapitel 7 nedan och prop. 1998/99:35, s. 60 f. om svarandens motåtgärder.

60

av skiljeavtalet förutse vilka tvister som kan hänskjutas till skiljemän med anledning av

det ifrågavarande skiljeavtalet.228 Därtill kan en omfattande behörighet för skiljemännen

leda till att parterna tvingas hantera kostsamma skiljeförfaranden utan att det har funnits

en avsikt om att begränsade tvister avseende sakförhållanden skall få prövas.229

Ett svagt anknytningskrav leder följaktligen till en risk för att svaranden varken vid

prövningen, dessförinnan eller därefter kan avgöra hur rättsförhållandet med motparten

kan påverkas. Om rättskraften därutöver är helt obegränsad och kan påverka andra rätts-

förhållanden mellan parterna ökar oförutsebarheten markant. Ett starkt anknytningskrav

kan däremot innebära att svaranden vid prövningen vet hur rättsförhållandet kan komma

att påverkas, eftersom omständigheten skall relateras till en rättsföljd. En sådan slutsats

förutsätter dock att fastställelsen endast får rättskraft i förhållande till den angivna rätts-

följden och det aktuella rättsförhållandet. Om rättskraften i stället bara är begränsad till

själva rättsförhållandet kan fastställelsen användas för att relatera omständigheten till en

annan rättsföljd än den som ursprungligen angivits. I så fall leder inte det starkare kravet

till ytterligare förutsebarhet än vad som följer av det svagare kravet. Om rättskraften är

helt obegränsad såtillvida att fastställelsen kan påverka andra rättsförhållanden än det

vilket omständigheten påståtts relatera till torde förutsebarheten vara närmast obefintlig,

trots tillämpningen av det starkare anknytningskravet.

Mot bakgrund av diskussionen kan följande slutsats dras. Ett svagt anknytningskrav

riskerar att öka riskerna för sådana rättsförluster som konkretiseringskravet har till syfte

att motverka, vid en jämförelse med ett starkt anknytningskrav. Så är dock endast fallet

om fastställelsens rättskraft är bunden till dels den angivna rättsföljden, dels det aktuella

rättsförhållandet. Om rättskraften däremot endast är bunden till rättsförhållandet mellan

parterna har det ingen som helst betydelse för förutsebarheten om anknytningskravet är

starkt eller svagt, eftersom frågan om hur rättsförhållandet kan tänkas påverkas inte går

att besvara. Om rättskraften får påverka andra rättsförhållanden än vad som följer av det

materiella avtal mellan parterna som den ursprungliga tvisten har handlat om torde såväl

anknytnings- som konkretiseringskravet tunnas ut fullständigt. Av det skälet har frågan

om rättskraftens omfattning avgörande betydelse för att bedöma om det finns en verklig

risk för rättsförluster eller inte. I framställningens femte kapitel skall en utredning av det

slaget presenteras. Vilka slutsatser och tolkningsalternativ som där presenteras bör alltså

betraktas i ljuset av vad som nu diskuterats avseende förutsebarhet och rättssäkerhet.

228 Se härvid NJA 2017 s. 226, p. 13 och prop. 1998/99:35, s. 47 om att sådan osäkerhet inte är önskvärd. 229 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 550 f. (not 79 forts.) som för ett liknande resonemang.

61

4 Fastställelseintresset

4.1 Bakgrund och frågeställning

I rättslitteraturen har Lindskog konstaterat att det torde krävas att ett fastställelseintresse

föreligger för att en fastställelsetalan om förekomsten av en viss omständighet skall tas

upp till prövning vid motpartens bestridande.230 En sådan ordning förutsätter att samma

begränsningar som gäller enligt 13 kap. 2 § RB skall tillämpas vid skiljeförfaranden.231

Sålunda skulle fastställelsetalan endast upptagas till prövning om ovisshet råder om den

berörda omständighetens existens och ovissheten därtill länder käranden till förfång.232

Enligt Lindskog innebär det nu anförda att den påkallande parten måste ange en negativ

rättslig effekt som är förenad med sakförhållandet. I sammanhanget förefaller Lindskog

anse att sakförhållandets rättsliga relevans måste specificeras av käranden.233 Vad som

skall utredas i förevarande kapitel är om ståndpunkten som nu beskrivits har fog för sig

och vilka implikationer den skulle få för prövningen enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF.

4.2 Diskussion och slutsats

Resonemanget som uttryckts av Lindskog förutsätter att talerättsbegränsningarna som är

gällande vid sedvanliga tvister enligt 13 kap. 2 § RB skall tillämpas i skiljeförfaranden.

En sådan ståndpunkt har stundtals förordats i rättslitteraturen.234 Nuförtiden synes dock

stödet för en motsatt uppfattning vara mer omfattande – särskilt i förhållande till regler

som uttryckligen och medvetet avviker från rättegångsbalkens bestämmelser såtillvida

att en mer långtgående kompetens tillkommer skiljemännen.235 Den aktuella regleringen

om prövningar av sakförhållanden är onekligen av sådant slag.236 Härtill måste noteras

att det starkaste och enskilda skälet som refererades till av lagstiftaren för att motivera

införandet av regleringen var principen om partsautonomi.237 I ljuset härav förefaller det

anmärkningsvärt att begränsa parternas förfoganderätt över tvisten genom att uppställa

230 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 f. 231 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 550 och s. 555 f. 232 Se härom Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9), s. 127 ff och avsnitt 2.2 ovan om 13 kap. 2 § RB. 233 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 261 (se särskilt not 190). 234 Jfr Arbitration in Sweden (Uppl. 2 – 1984), s. 115, Söderlund, Konkursrätten, s. 432, Wetter, Salient

Features of Swedish Arbitration Clauses (SAR 1983), s. 40 och därtill Westerling, Rättegångsbalken

och skiljeförfarandet (SAR 1981), s. 13. 235 Se t.ex. Bolding, Skiljedom, s. 29, Heuman, Skiljemannarätt, s. 334 och s. 370, Madsen, Skiljeförfa-

rande i Sverige, s. 200 (not 597) om Svea hovrätts avgörande i mål T 3488-03, och Lindell, Alterna-

tiv tvistlösning, s. 149 samt Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden s. 117. 236 Jfr prop. 1998/99:35, s. 59 och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 550 (not 77). 237 Prop. 1998/99:35, s. 60. Se även avsnitt 2.3.3 ovan.

62

ett krav som innebär att skiljemännen skall utvärdera lämpligheten av processföringen.

Visserligen skulle ett försiktigare krav kunna uppställas, om att ett fastställelseintresse

av angiven innebörd måste föreligga så länge parterna inte kommit överens om annat.238

I så fall bevaras principen om partsautonomi, samtidigt som vissa etablerade gränser för

talerätten kan hämtas från rättegångsbalken. Enligt min uppfattning är en sådan lösning

emellertid avlägsen från förarbetena till regleringen, som ger för handen att det anvisade

sättet för svaranden att invända mot prövningen är att utvidga dess omfattning:

”Anser motparten att påkallelsen uppdrar alldeles för snäva gränser för prövningen och att på-

kallelsen medför möjlighet till en alltför långtgående uppsplittring av tvistefrågorna kan han

framställa egna yrkanden i förfarandet.”239

”Anser svaranden att bedömningarna kan bli alltför vanskliga med hänsyn till att käranden inte

angivit vilka rättsföljder som kan inträda, bör svaranden utvidga ramen för tvistens prövning.

Detta innebär att en prövning begränsad till ett fristående faktum endast kan komma tillstånd

med båda parters medgivande.”240

Utrymmet för svaranden att åstadkomma en prövning av fastställelseintresset genom att

presentera invändningar härom torde sålunda vara begränsat, men ingalunda obefintligt.

Lagstiftaren har nämligen inte blundat för frågan om kärandens fastställelseintresse:

”Man kan emellertid fråga sig om det inte är tillräckligt att frågan om en påstådd faktisk om-

ständighets existens faller under det avtal vari skiljeklausulen intagits. Om en sådan omstän-

dighets förekomst förnekas av motparten har [den påkallande] parten nog i allmänhet ett rätts-

ligt intresse av att få den fastställd.”241

Uttalandet ger för handen att kärandens rättsliga intresse av fastställelsen är en relevant

aspekt att ta hänsyn till. Samtidigt synes en presumtion till kärandens fördel existera när

omständighetens existens eller dess närmare beskaffenhet är omtvistad mellan parterna.

Till följd härav bör det vara uteslutet att käranden skall tvingas påvisa att ovisshet råder

om omständigheten och att en negativ rättslig effekt är förenad med densamma. Enligt

min uppfattning torde förarbetena vara att uppfatta som att det är svaranden som skall

påvisa att det saknas ett rättsligt fastställelseintresse, om frågan aktualiseras till följd av

en invändning från svaranden. Med hänsyn till att svaranden kan framföra yrkanden för

egen del och utvidga omfattningen av tvisten bör invändningar om fastställelseintresset

238 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 556 (not 106). 239 Prop. 1998/99:35, s. 60 f. Se vidare kapitel 7 nedan om svarandens motåtgärder. 240 Prop. 1998/99:35, s. 61. 241 Prop. 1998/99:35, s. 60. Jfr dock Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 189) som uttalat det följande:

”Frågan vilken betydelse det allmänna kravet på fastställelseintresse kan ha för prövningsrätten avse-

ende visst sakförhållande diskuteras inte i förarbetena.”

63

dock endast få genomslag som en talerättsbegränsning mot käranden vid uppenbara fall

av missbruk. Sålunda kan käranden anmodas att påvisa sitt rättsliga intresse att fastställa

omständighetens existens om det finns skäl som talar för att kärandens yrkande inte har

någon annan funktion än att besvära svaranden med en begränsad process. Vid en sådan

talerättsprövning bör dock inte själva lämpligheten i kärandens processföring utvärderas

såtillvida att det begränsade yrkandet underkänns endast för att det är begränsat. I så fall

finns en risk att regleringen inte kan ge upphov till sådana processekonomiska fördelar

som är avsedda att följa av det avgränsade processuella sammanhanget.242

Mot bakgrund av nu anförda skäl saknas enligt min mening rättsligt stöd för att vid

tillämpningen av den för framställningen aktuella regleringen uppställa ett särskilt krav

om fastställelseintresse motsvarande stadgandet i 13 kap. 2 § RB. Den omständigheten

att lagstiftaren överlämnat hanteringen av ett antal processuella frågor till skiljemännens

bedömande kan inte uppfattas som ett godkännande av sådana åtgärder som står i strid

med regleringens syften. Möjligheten att vinna framgång med invändningar beträffande

kärandens rättsliga intresse av fastställelsen bör därför begränsas till särskilda och mer

sällsynta fall av missbruk, varvid bevisbördan åvilar parten som framfört invändningen.

Sålunda kan kärandens fastställelseintresse prövas utan att kriterierna för prövningen är

bestämda med utgångspunkt i rättegångsbalkens reglering.

242 Jfr Bolding, Skiljedom, s. 29 (not 30) som framfört ett liknande resonemang om värderingsutlåtanden.

Se även vad som uttalats om prövningens funktioner i avsnitt 2.3.3.2 ovan.

64

5 Rättskraften

5.1 Allmänt om skiljedomens rättskraft

Trots att det inte finns bestämmelser om skiljedomens rättskraft i LSF anses skiljedomar

vinna både positiva och negativa rättskraftsverkningar.243 Sålunda kan endera parten till

ett skiljeförfarande invända att en viss tvistefråga skall avvisas om densamma redan har

prövats (negativ rättskraft). Därtill kan parterna framställa ett yrkande om att en tidigare

skiljedom om en fråga med prejudiciell betydelse för en därefter uppkommen tvist skall

ligga till grund för bedömningen av samma fråga som redan prövats (positiv rättskraft).

I det senare fallet är den redan utförda prövningen orubblig, såtillvida att bevisning som

åberopas om samma förhållande saknar betydelse och skall avvisas. Med andra ord kan

den utförda prövningen åberopas till grund för ett anspråk.244

I förevarande kapitel skall skiljedomens negativa rättskraft inte utredas. Frågan som

skall behandlas är den om omfattningen av den positiva rättskraft som skall tillerkännas

ett avgörande om faktiska omständigheter.245 I framställningen finns dock inte utrymme

att behandla samtliga frågor som kan tänkas uppkomma i sammanhanget, eftersom det

hade krävt en mycket omfattande utredning av det processuella rättskraftsinstitutet som

sådant. Ambitionen är snarare att belysa vissa principiella frågor och att presentera en

grund för ytterligare diskussion.

5.2 Rättskraften vid skiljedomar avseende faktiska förhållanden

5.2.1 Problembeskrivning

I allmänhet skall civilprocessuella rättskraftsprinciper tillämpas även för skiljedomar.246

Ett sådant konstaterade besvarar dock inte frågan om vilken rättskraft som kan och bör

tillerkännas ett avgörande enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. Skälet härför är att en prövning av

fristående sakförhållanden inte är tillåten enligt rättegångsbalken, varför det regelverket

och rättslitteraturen därom inte ger bestämda riktlinjer om hur frågan skall hanteras.

243 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 737 f. med omfattande hänvisningar till såväl andra framställningar i

rättslitteraturen som rättspraxis (se särskilt not 139 och not 147). Vad beträffar äldre rätt, se Hassler,

Skiljedoms rättskraft (Fs Olivecrona), s. 317 ff. 244 Heuman, Skiljemannarätt, s. 373 och NJA 1953 s. 751 samt NJA 1998 s. 189. Avseende den positiva

rättskraften, se Frey, Skiljemannainstitutet, s. 179 och Hassler, Skiljedoms rättskraft (Fs Olivecrona),

s. 318 f. samt s. 328 f. respektive Arbitration in Sweden (Uppl. 2 – 1984), s. 36 och Andersson m.fl.,

Arbitration in Sweden, s. 146 f. samt Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 279.

För beaktande av res judicata torde krävas partsinvändning, se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 737 och

Hassler, Skiljedoms rättskraft (Fs Olivecrona), s. 321 med hänvisning till NJA 1936 s. 663. 245 Se problemidentifikationen i avsnitt 2.5 ovan. 246 NJA 1998 s. 189.

65

I sammanhanget finns det två huvudsakliga problem med rättskraften. För det första är

den objektiva omfattningen av rättskraften inte tydlig. Det kan till exempel ifrågasättas

om huruvida rättskraften är begränsad till rättsföljden eller till det rättsliga sammanhang

som omständigheten relaterats till. Ett annat alternativ är att rättskraften begränsas blott

till rättsförhållandet som omständigheten faller under, eller att den avser samtliga rätts-

förhållanden mellan parterna. För det andra är den objektiva innebörden av rättskraften

odefinierad, såtillvida att rättskraftens faktiska verkan för parterna är oklar. Till exempel

kan frågan ställas om rättskraften får till konsekvens att en fastställd omständighet skall

betraktas som orubblig i så måtto att dess existens eller närmare beskaffenhet aldrig kan

omprövas i en senare process. I fortsättningen används uttrycken rättskraftens objektiva

omfattning och rättskraftens objektiva innebörd för att upprätthålla distinktionen mellan

rättskraftens omfång å den ena sidan, och dess effekter å den andra sidan.

5.2.2 Rättskraftens objektiva omfattning

5.2.2.1 Rättskraften enligt förarbetena till LSF

I förarbetena till bestämmelsen uttalades att en skiljedom skall tillerkännas positiv rätts-

kraft om skiljemännen fastslagit att ett faktum existerar. Härtill anfördes att det innebär

att skiljedomen skall läggas till grund för senare avgöranden där sakförhållandet i fråga

har prejudiciell betydelse.247 Som bekant krävs inte längre att frågan om existensen av

den prövade omständigheten har betydelse för en rättsfråga vilken i sin tur kan utgöra

processföremål i ett tvistemål.248 Likväl är det av intresse att lagstiftaren noterat att en

skiljedom rörande ett faktum måste få rättskraft för andra tvister, även om den part som

begärt skiljedom har angivit en sådan rättsfråga för vilket faktumet kan få betydelse:

”Även om den part som begär skiljedom kan ange en sådan rättsfråga [för vilken bedömningen

av tvistefrågan kan få betydelse och som kan bli föremål för en separat civilprocess mellan

parterna] måste en skiljedom rörande ett faktum få rättskraft för andra tänkbara rättstvister där

domen är av prejudiciell betydelse. Av bl.a. systematiska skäl kan domen inte ges rättskraft

enbart i vissa sammanhang, men inte i andra.”249

Enligt min mening ger uttalandet för handen att rättskraftens objektiva omfattning inte

är begränsad till det rättsliga sammanhang eller den rättsföljd som omständigheten har

relaterats till av käranden (för att påvisa anknytningen till parternas rättsförhållande).250

247 Prop. 1998/99:35, s. 60. 248 Se avsnitt 3.3.4.1 ovan och Madsen, Skiljeförfarande i Sverige, s. 79. 249 Prop. 1998/99:35, s. 60. Notera att mitt förtydligande av uttalandet (inom klammer) utgår från stycket

som föregår det i övrigt oförändrade uttalandet. 250 Till en sådan uppfattning ansluter sig till synes även Heuman, Skiljemannarätt, s. 170 f.

66

Det beror på att uttrycket andra tänkbara rättstvister i det nu återgivna uttalandet torde

göra en distinktion mellan tvister om det redan identifierade rättsliga sammanhanget och

tvister om andra rättsliga frågor vilka inte berörts vid den ursprungliga prövningen.251

Sålunda förefaller lagstiftaren inte ha avsett att rättskraften skall begränsas till ett visst

rättsligt sammanhang för vilket omständigheten påståtts ha betydelse. I stället synes den

avgörande aspekten vara om huruvida omständigheten har prejudiciell betydelse för en

rättstvist eller inte. Frågan kvarstår dock om det finns en annan gräns för rättskraften än

med utgångspunkt i det rättsliga sammanhanget.

5.2.2.2 Rättskraften enligt rättslitteraturen

I rättslitteraturen har frågan om rättskraftens omfattning berörts i ett par framställningar.

Lindell har uttryckt att skiljedomar av nu aktuell beskaffenhet har prejudiciell betydelse

om samma faktum aktualiseras i ett annat rättsförhållande mellan parterna.252 En sådan

slutsats kan förefalla mer långtgående än förarbetena. Att rättskraften enligt förarbetena

inte skall begränsas till ett rättsligt sammanhang eller en rättsföljd innebär nämligen inte

att skiljedomen måste tillerkännas fullständiga rättskraftsverkningar vid tvister om helt

andra rättsförhållanden än det som faktumet har fallit under vid den första prövningen.

En sådan tolkning av Lindells framställning är emellertid inte befogad av följande skäl:

Lindells uppfattning är endast mer långtgående än förarbetena om denne har använt begreppet

rättsförhållande för att avse parternas materiella avtal, så som skett i förarbetena till LSF.253

Om så däremot inte är fallet har Lindell bara uttryckt att en skiljedom om förekomsten av ett

faktum kan tillerkännas rättskraftsverkningar för samtliga rättsförhållanden härrörande från det

materiella avtal vilket den fastställda omständigheten fallit under. Med hänsyn till vad Lindell

anfört om att rättskraften för skiljedomar i allmänhet begränsas av skiljeavtalet förefaller det

osannolikt att densamme menat att rättskraften skall sträcka sig bortom just det materiella avtal

som omfattats av skiljeavtalet till grund för den ursprungliga fastställelsen.254

Oklarheten härvidlag är hänförlig till att lagstiftaren har använt uttrycket parternas materiella

avtal synonymt med begreppet rättsförhållande, trots att flertalet rättsförhållanden kan härflyta

ur ett enskilt materiellt avtal.255 Om rättskraften skall omfatta ”andra materiella avtal” kan den

sålunda vara mer omfattande än om den omfattar ”ett annat rättsförhållande mellan parterna”.

Lindskog har anfört att det inte är helt klart vilken rättskraft en skiljedom beträffande ett

naket sakförhållande skall ha. Härtill noteras att lagstiftarens avsikt förefaller ha varit att

251 En sådan tolkning av förarbetena tycks även ha gjorts av Lindskog, Skiljeförfarande, s. 261. Dock bör

noteras att denne ifrågasätter lämpligheten av en sådan ordning. 252 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 149 och Lindell, Civilprocessen, s. 699. 253 Se prop. 1998/99:35, s. 61 och s. 210. 254 Jfr Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 181 ff. 255 Se t.ex. Just.R. Åbergsson om 1 § ÄSML i NJA II 1887 (Nr. 4), s. 16 och NJA 2017 s. 226, p. 14.

67

skiljedomen skall ha rättskraft i alla avseenden.256 En sådan lösning ställer sig Lindskog

dock kritisk till. I stället förespråkas att skiljedomen borde få rättskraft endast i fråga om

den rättsföljd som anförts av käranden vid fastställelsen av omständigheten. Skälet som

presenteras till stöd för en sådan ordning är svarandens rättssäkerhet.257

Lindskog utvecklar sålunda sin tolkning av anknytningskravet, som förutsätter att käranden har

presenterat ett påstående om sakförhållandets rättsliga effekt och rättsliga relevans i anslutning

till den ursprungliga fastställelsen.

Vidare kan noteras att Lindskog uttryckt att rättskraften tillkommer skiljedomen endast

med den begränsning som följer av parternas skiljeavtal. Vad som torde avses härvidlag

är att rättskraften endast träffar framtida tvister som härrör från samma materiella avtal

vilket omfattas av skiljeavtalet som möjliggjort den ursprungliga fastställelsen.258 Enligt

Lindskog gäller en sådan begränsning oavsett om rättskraften är mer omfattande så som

lagstiftaren har förutsatt, eller inte. I sammanhanget måste dock noteras att Madsen har

uttryckt att en skiljedom om ett sakförhållande skall få positiv rättskraft för alla framtida

tvister mellan parterna och inte bara för tvister härrörande från det aktuella avtalet.259

5.2.2.3 Diskussion och konklusion

Av den hittills presenterade utredningen framgår att flera frågor behöver besvaras för att

klargöra omfattningen av rättskraften som tillkommer en skiljedom avseende ett faktum.

För det första är det nödvändigt att avgöra om rättskraften skall begränsas till att endast

avse tvister som härflyter ur samma materiella avtal som omfattas av det skiljeavtal som

legat till grund för den ursprungliga fastställelsen av ett visst faktum. En sådan ordning

har förespråkats av Lindskog och är därutöver förenlig med vad som anförts av Lindell,

men står till synes i strid med Madsens uppfattning. Enligt min mening måste en sådan

begränsning gälla. Vid den ursprungliga prövningen förfogar parterna inte över frågan

om omständigheten ovillkorligen existerar såsom en verklig företeelse eller inte. Om en

viss händelse har inträffat, eller om något objekt av viss beskaffenhet faktiskt existerar,

kan den saken inte förändras genom blott en rättslig disposition av parterna.260

”[…] mänsklig disposition öfver existensen af redan inträffade fakta är logiskt otänkbar, ty det

som har händt kan icke bringas ur världen.”261

256 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 261. Se härtill vad som anförts under föregående rubrik, avsnitt 5.2.2.1. 257 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 f. Jfr härtill Bolding, Skiljedom, s. 36 avseende äldre rätt. 258 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 261 (not 191). 259 Madsen, Skiljeförfarande i Sverige, s. 80. 260 Jfr Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 73 f. 261 Frey, Skiljemannainstitutet, s. 89.

68

Vad parterna kan förfoga över är inget annat än frågan om hur omständighetens existens

eller icke-existens skall regleras inom ramen för det rättsliga sammanhang som omfattas

av skiljeavtalet och som därför har underkastats skiljemännens bedömande.262 Till följd

härav bör fastställelsens rättskraftsverkningar ingalunda sträckas utanför det avgränsade

rättsliga sammanhang inom vilket parterna äger disponera över omständigheten. Med ett

sådant synsätt skall rättskraften rimligen begränsas till att endast avse rättsförhållanden

vilka härrör från sådana materiella avtal som omfattas av samma skiljeavtal som legat

till grund för fastställelsen av omständigheten. Sålunda kan prövningens rättsverkningar

avgränsas såtillvida att samtliga rättsliga sammanhang som inte omfattas av skiljeavtalet

förblir oberörda av fastställelsen, med mindre än att parterna kommit överens om annat.

Ändamålsskäl talar för en sådan ordning. Om fastställelsen får påverka rättsförhållanden

som inte härrör från det aktuella materiella avtalet mellan parterna är det inte möjligt för

svaranden att förutse vilket eller vilka rättsförhållanden som påverkas av fastställelsen.

Som nämnts tidigare medför ett svagt anknytningskrav en viss risk för att svaranden inte kan

förutse hur det rättsförhållande som omständigheten faller under kan påverkas. Om rättskraften

därtill var obegränsad och träffade samtliga tvister mellan parterna blir risken mer omfattande

såtillvida att det inte går att förutse vilket eller ens vilka rättsförhållanden som kan påverkas.263

För det andra kvarstår spörsmålet om rättskraften skall begränsas ytterligare genom att

fastställelsen bara tillerkänns rättskraft i förhållande till det rättsliga sammanhang eller

den rättsföljd som omständigheten relaterats till vid fastställelsen. Vad som talar härför

är främst rättssäkerhetshänsyn för svaranden. Om käranden har angivit en rättsföljd eller

ett rättsligt sammanhang i anslutning till fastställelsen kan svaranden i viss mån förutse

både vilket rättsförhållande som påverkas och hur det kan ske. Men om rättskraften som

tillerkänns fastställelsen inte anpassas härefter minskar anknytningskravets genomslag.

I så fall kan käranden ange ett visst rättsligt sammanhang vid prövningen för att därefter

använda skiljedomen i ett nytt rättsligt sammanhang och sålunda överrumpla svaranden.

För att kärandens påstående om omständighetens rättsliga relevans skall bli förbindande

krävs alltså att rättskraften begränsas i linje med anknytningen som därigenom påvisas.

Vid avsaknad av bundenhet till ett angivet rättsligt sammanhang kan käranden därutöver

påverka beviskravet för fastställelsen och det slutliga anspråk som skall framställas mot

svaranden. Anta att kärandens avsikt är att åberopa omständigheten till grund för en viss

rättsföljd vid en senare prövning, men att rättsföljden i fråga givit upphov till ett strängt

262 Se motsvarande resonemang av Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, s. 73 f. 263 Jfr avsnitt 3.3.7.4 ovan om konkretiseringskravet och risken för rättsförluster.

69

beviskrav. I så fall kan käranden relatera omständigheten till en annan rättsföljd vid den

ursprungliga fastställelsen av omständigheten för att mildra beviskravet.264 Sålunda kan

ett strängare beviskrav undvikas genom en första begränsad prövning. I den situationen

har skiljemännen valet att antingen acceptera tilltaget, eller att godta en omprövning av

frågan om omständighetens existens som redan har avgjorts vid den första fastställelsen.

För att undvika det valet synes det rimligt att i stället begränsa rättskraften till att avse

ett visst rättsligt sammanhang eller en rättsföljd som angivits av käranden vid den första

fastställelsen. En förutsättning för att så skall kunna ske är naturligtvis att ett påstående

av sådan innebörd har framställts av käranden i anslutning till fastställelsen, vilket beror

på tolkningen av anknytningskravet såsom starkt eller svagt. Den rättskraft som uppnås

genom en sådan begränsning som nu beskrivits är intraprocessuell med avseende på det

rättsliga sammanhanget, vilket liknar den ordning som gäller vid en mellandom enligt

rättegångsbalken. Om en mellandom har meddelats över en prejudicialfråga sträcker sig

nämligen inte rättskraften längre än återstoden av själva saken i målet.265 Med en sådan

begränsning av rättskraften som förespråkats av Lindskog sträcker sig rättskraften i och

för sig utanför målet, men inte utanför det rättsliga sammanhang eller den rättsföljd som

kan sägas utgöra saken vid ett presumtivt framtida anspråk från käranden.

Mot bakgrund av vad som nu sagts är det fullt förståeligt att Lindskog förespråkat ett

starkt anknytningskrav och en rättskraft som anpassas efter kärandens påstående om den

rättsföljd som omständigheten skall ha betydelse för. En sådan ordning kan tillsammans

med det förmenta kravet om ett fastställelseintresse leda till att flertalet negativa följder

av regleringen förhindras och att svarandens intresse av förutsebarhet främjas. Finns det

överhuvudtaget invändningar som kan presenteras mot en sådan elegant lösning? Enligt

min mening skall den frågan besvaras jakande. Det är stundtals befogat att kritisera eller

att vid rättstillämpningen frångå förarbetsuttalanden som inte är genomtänkta och leder

till negativa konsekvenser.266 Icke desto mindre finns en klar skillnad mellan att bortse

från enskilda riktlinjer om tillämpningen av en reglering och att principiellt underkänna

införandet av densamma genom att begränsa dess tillämpningsområde och rättsverkan.

I det här fallet rör det sig inte heller om en strävan efter att undvika sådana effekter som

inte har förutsetts vid införandet av regleringen. Lagstiftaren har tvärt om noterat att det

fanns svårigheter som måste hanteras av skiljemännen och vidare anvisat svaranden om

264 Problemet har uppmärksammats av Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 189). 265 Fitger m.fl., Rättegång m.m., 17 kap. 11 § (Zeteo: 2018-07-04), ”Intraprocessuell rättskraft”. 266 Jfr Heuman, Skiljemannarätt, s. 42 f. och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 21 ff.

70

att det är upp till denne att utvidga processen om eventuell oförutsebarhet inte godtas.

Till följd av detta bör inte principiella argument om att rättskraften inte skall utsträckas

bortom området parterna kan överblicka tillmätas särskild betydelse i sammanhanget.267

Som nämnts tidigare bör inte lagstiftarens överlämnande av vissa processuella frågor till

skiljemännens bedömande uppfattas som ett medgivande till ett helt obundet agerande i

strid med regleringens syften. Den intresseavvägning som kunnat motivera en tolkning

av regleringen i begränsande riktning har avvisats av lagstiftaren, vilket tydligt framgår

av förarbetena. Därmed saknas rättsligt stöd för att rättskraften skall begränsas till något

visst rättsligt sammanhang eller till en enskild rättsföljd.268

5.2.3 Rättskraftens objektiva innebörd

5.2.3.1 Bakgrund och introduktion till den positiva rättskraften

Utredningen har hittills avsett frågan om rättskraftens omfattning och närmare bestämt

om vilka rättsförhållanden som kan påverkas av en skiljedom. Vad som skall analyseras

i det följande är innebörden av skiljedomens rättskraftsverkningar. Med andra ord är det

frågan om skiljedomens effekter och möjliga begränsningar som skall behandlas.

Som nämnts har lagstiftaren konstaterat att skiljedomen skall få positiv rättskraft och

läggas till grund för senare avgöranden där sakförhållandet har prejudiciell betydelse.

Vad som avses med uttryck av sådant slag är allmänt sett att frågan som redan prövats

inte skall underkastas en förnyad prövning i en senare process. Den positiva rättskraften

innebär sålunda att skiljemännen är bundna till det första avgörandet. När föremålet för

den tidigare processen har prejudiciell betydelse såsom grund för avgörandet av saken i

en senare process skall det redan befintliga avgörandet alltså få bestämmande verkan för

bedömningen av den prejudiciella frågan.269 Enligt Heuman får den positiva rättskraften

till konsekvens att prövningen är orubblig och att skiljemännen har att avvisa bevisning

som framställs rörande den redan avgjorda frågan.270 Härvid skall emellertid noteras att

rättskraften i allmänhet är begränsad till rättsföljden som prövats i det första avgörandet.

När en fråga som prövats under den tidigare processen blott har varit en prejudicialfråga

till den rättsföljd som omfattades av kärandens yrkande och därför slutligen fastställdes,

omfattas inte prejudicialfrågan av avgörandets positiva rättskraft.271

267 Jfr Fitger m.fl., Rättegång m.m., 17 kap. 11 § (Zeteo: 2018-07-04), ”Intraprocessuell rättskraft”. 268 Slutsatsen är förenlig med både förarbetena och det som anförts av Heuman, Skiljemannarätt, s. 170 f. 269 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1256 f. och Ekelöf, Rättegång III (Uppl. 7), s. 185 ff. 270 Heuman, Skiljemannarätt, s. 373. Jfr även Ekelöf, Rättegång III (Uppl. 7), s. 185. 271 Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 17 kap. 11 § (Zeteo: 2018-07-04), ”Prejudicialfrågor”.

71

I rättslitteraturen har Lindell uttalat att en skiljedom över ett fristående rättsfaktum har

prejudiciell betydelse om det dyker upp i ett annat rättsförhållande mellan parterna. Om

en skiljedom däremot har meddelats över ett bevisfaktum kan prejudiciell betydelse eller

positiv rättskraft inte uppstå i egentlig bemärkelse. Enligt Lindell är skälet härför att en

skiljedom av sådant slag inte kan hindra en part från att föra in ytterligare bevisning i en

senare process.272 Inom ramen för andra framställningar har rättskraftsverkningarna för

skiljedomar avseende omständigheter inte analyserats ingående. Lindskog har anfört att

Lindells ståndpunkt har fog för sig, medan Hobér konstaterat att rättskraften får samma

verkningar som andra skiljedomar.273

I sammanhanget måste noteras att Lindells beskrivning av rättskraften anknyter till en tolkning

av anknytningskravet och omständighetsbegreppet som avviker från den tolkning som kommit

att förordas i förevarande framställning. Se härom avsnitt 3.2.2.2 respektive 3.3.4.2 ovan.

Den fråga som måste ställas är om huruvida en skiljedom avseende en omständighet kan

tillerkännas rättskraft på samma sätt som skiljedomar i allmänhet, alternativt om en viss

begränsning av rättskraften kan finna rättsligt stöd. Med hänsyn till vad som uttalats av

lagstiftaren i förarbetena till regleringen är det emellertid inte möjligt att mer principiellt

ifrågasätta om en skiljedom över ett sakförhållande vinner rättskraft överhuvudtaget.274

Med andra ord kan skiljedomen inte endast tillerkännas avtals- eller bevisverkan.

5.2.3.2 Diskussion och konklusion

Den uppfattning som uttryckts av Lindell innebär att skiljedomens rättskraft är avhängig

frågan om den fastställda omständighetens rättsliga betydelse såsom ett rättsfaktum eller

ett bevisfaktum i förhållande till en rättsföljd. Om en rättsföljd inte har angivits av den

påkallande parten eller eljest framgått av sammanhanget är det nämligen inte möjligt att

avgöra den rättsliga relevansen för ett visst faktum.275 Såvitt jag förstått Lindells synsätt

är grundtanken att ett bevisfaktum inte kan tillskrivas prejudiciell betydelse för senare

avgöranden i traditionella tvistemål. Av det skälet förhindrar inte ett tidigare avgörande

att ny bevisning framförs om samma omständighet. En sådan ståndpunkt är befogad vad

gäller civilprocesser eftersom rättskraften är begränsad till rättsföljden som omfattats av

272 Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 149. 273 Se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 189) och Hobér, International Commercial Arbitration in

Sweden, s. 118 (p. 3.91). 274 Att så som Söderlund, Konkursrätten, s. 432 (not 1718) anföra att det kan diskuteras om huruvida en

skiljedom om ett sakförhållande ”har någon rättskraft över huvud” finner jag anmärkningsvärt i ljuset

av förarbetena till regleringen, som jämte regleringen onekligen ger ett rättsligt imperativ härom. 275 Jfr Lindell, Alternativ tvistlösning, s. 148 och s. 151 samt Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 31 ff.

Se även Heuman, Skiljemannarätt, s. 79 och därtill avsnitt 3.2.2.2 ovan om omständighetsbegreppet.

72

det yrkande vilket prövats genom ett tidigare avgörande. Sålunda är det rättsföljden som

fastställs och rättsfakta med avseende på densamma som kommer att prekluderas genom

avgörandet, snarare än bevisfakta av medelbar rättslig betydelse för rättsföljden.276

Ett exempel från rättslitteraturen kan med viss komplettering illustrera det anförda. Anta att en

försträckning har åberopats av en (påstådd) borgenär såsom grund för ett betalningsyrkande,

varefter gäldenären styrker att betalning har erlagts som en invändning häremot. Om käromålet

ogillas kan samma försträckning inte åberopas till grund för en betalningsförpliktelse. Domens

preklusionsverkan sträcker sig till att försträckningen som rättsfaktum inte (längre) har sådan

rättslig betydelse som gjorts gällande i målet.277 Eventuella bevisfaktum som framlagts till stöd

för antingen yrkandet eller gäldenärens invändning omfattas däremot inte av domens rättskraft

och preklusionsverkan. Faktiska omständigheter som utgör bevisfaktum, till exempel ett kvitto

avseende betalningen eller handlingar som påvisar att en viss banköverföring motsvarande den

omstridda betalningen har skett, skall inte betraktas som definitivt fastställda genom domen.

Det kan emellertid ifrågasättas om ståndpunkten skall vinna genomslag i förhållande till

skiljedomar över faktiska omständigheter, vilka avviker väsentligt från prövningen som

sker vid en fastställelsetalan om ett rättsförhållande enligt rättegångsbalken. Föremålet

för prövningen vid en fastställelse av omständigheter är just omständigheter. Sålunda är

det inte möjligt att begränsa rättskraften med ledning av en rättsföljd, eftersom talan inte

innefattar en begäran om fastställelse av en rättsföljd. I stället har sakförhållandet såsom

processföremål kommit att utgöra objektet vilket omfattas av kärandens yrkande. Saken

kan beskrivas som att rättsföljden har substituerats av sakförhållandet. Härav torde följa

att sakförhållandet som fastställts utgör den fråga som tillerkänns orubblighet, såtillvida

att bevisning som framförs härom i en senare process skall avvisas. När ett visst aktuellt

sakförhållande har fastställts skall sålunda existensen eller beskaffenheten av detsamma

inte ifrågasättas. En sådan ordning är förenlig med den inom rättskraftsinstitutet erkända

tanken om att ny bevisning inte får framföras om ett förhållande som redan prövats.278

På samma sätt som rättskraftsverkningarna för en dom i allmänhet prekluderar samtliga

grunder och invändningar som hade kunnat framställas, bör rättskraften av en skiljedom

rörande sakförhållanden prekludera bevisning som kunnat åberopas vid fastställelsen.279

Av det anförda följer att skiljedomens beskaffenhet och det faktum att vad som fastställs

är ett sakförhållande inte i sig förhindrar sedvanliga rättskraftsverkningar. Härtill är det

dock nödvändigt att utreda vad som kan utgöra prejudicialfrågor vid en senare prövning,

eftersom ett avgörande endast kan läggas till grund för bedömningen av sådana frågor.

276 Fitger m.fl., Rättegång m.m., 17 kap. 11 § (Zeteo: 2018-07-04), ”Inledning” och ”Prejudicialfrågor”. 277 Exemplet har hämtats från Ekelöf, Rättegång III (Uppl. 7), s. 180 f. 278 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1246 f. 279 Jfr Lindell, Civilprocessen, s. 416 f. om preklusionsverkan för avgöranden enligt rättegångsbalken.

73

Ett avgörande kan tillerkännas prejudiciell betydelse för ett senare avgörande om saken

som redan prövas har betydelse såsom grund för det senare avgörande. Sålunda skall det

vara fråga om ett faktum vilket utgör en betingelse för uppkomsten av det anspråk som

skall prövas och som har betydelse för utgången av målet.280 Det kan däremot inte röra

sig om en faktisk fråga som inte kunnat utgöra processföremål i ett vanligt tvistemål.281

När en fastställd omständighet framförs som ett bevisfaktum vid en senare prövning kan

densamma alltså inte läggas till grund för prövningen, eftersom den aktuella frågan som

omständigheten relaterats till inte kan tillerkännas egenskapen av prejudiciell. Ett hinder

av motsvarande slag torde uppstå för fastställda omständigheter som endast i förening

med andra omständigheter som inte fastställts kan ha omedelbar betydelse för utgången.

Till följd av vad som nu konstaterats kan rättskraftens närmare innebörd för skiljedomar

över sakförhållanden komma att variera med hänsyn till det fastställda sakförhållandets

påstådda rättsliga relevans vid den ursprungliga fastställelsen och vid en senare process.

Vad som förhindrar rättskraftens genomslag är följaktligen att fastställelsen bara kan få

fullständiga rättskraftsverkningar vid prövningen av ett begränsat antal frågor som anses

prejudiciella för anspråket i en senare process.

En sådan ordning kan vara ändamålsenlig, om skiljemännen konkluderat att ett starkt

anknytningskrav skall tillämpas såtillvida att käranden har att ange en rättsföljd som den

omtvistade omständigheten relaterar till och att avgörandets rättskraft anpassas härefter.

Den är därtill förenlig med ett fastställelseintresse som kräver att käranden skall ange en

negativ rättslig effekt som följer av omständigheten efter invändning från svaranden.282

Det prövade sakförhållandets rättsliga relevans etableras därigenom som en konsekvent

del av själva förutsättningarna för prövningen, med betydelse för dess rättsverkningar.

Enligt min mening måste emellertid invändningar presenteras häremot. Lagstiftaren har

explicit angivit att fristående faktum skall få prövas och att avsikten inte har varit att det

skall finnas en stoppgräns mot att pröva bevisfaktum. Vidare har uttalats att skiljedomen

inte kan tillerkännas rättskraft enbart i vissa sammanhang.283 I ljuset härav förefaller det

mindre ändamålsenligt att begränsa rättskraften på så vis att regleringen som lagstiftaren

kommit att införa blir praktiskt sett meningslös om fastställelsen avser bevisfaktum eller

enskilda moment i ett komplext rättsfaktum. Visserligen är det fullt möjligt att utfallet

280 Olivecrona, Rätt och dom, s. 226 f., Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1257 och s. 1320 f. 281 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:1), s. 224 f. och Ekelöf, Processuella grundbegrepp, s. 67 f. 282 Se avsnitt 3.3.4.2 och avsnitt 4.1.1 ovan om det anknytningskrav respektive fastställelseintresse som

förordats av Lindskog. 283 Prop. 1998/99:35, s. 60 och s. 210.

74

vid en senare prövning kan motsvara fastställelsen, men det finns ingen garanti härom.

Följaktligen kan en skiljedom meddelas utan att densamma hindrar endera parten från

att sedermera mot motpartens bestridande få till en omprövning av saken som fastställts.

En skiljedom avseende omständigheter framstår i så fall närmast som ett oförbindande

sakkunnigutlåtande, som möjligen kan medföra viss bevisverkan eller en presumtion.284

Det kan ifrågasättas om sådana begränsade rättsverkningar är lämpliga. Vad som låg till

grund för att skiljemännen enligt äldre rätt inte kunde pröva fristående omständigheter

var bland annat avgörandets oförbindande karaktär.285 I förhållande till regleringen som

nu har införts bör därför följande frågor ställas. Har lagstiftaren accepterat en reglering

som innebär att skiljemännen kan meddela skiljedomar som är oförbindande på det sätt

som inte godtogs enligt äldre rätt? Eller skall regleringen och förarbetsuttalanden härom

tolkas som att avgöranden vilka tidigare var oförbindande skall tillerkännas fullständiga

rättskraftsverkningar? Rättsläget framstår som oklart.

Lagstiftarens uttalande om att skiljedomen skall få rättskraft för senare avgöranden där frågan

som prövats är av prejudiciell betydelse kan uppfattas så som att den etablerade betydelsen av

lokutionen prejudiciell betydelse skall användas fullt ut. Det leder till att bevisfaktum och även

moment av komplexa rättsfaktum knappast kan få positiv rättskraft. Vad som talar häremot är

dock att lagstiftaren också uttalat att bevisfaktum skall få prövas. Måhända krävs därför en viss

anpassning av den existerande uppfattningen om vilka frågor som är prejudicialfrågor. Själva

grundtanken om att civilprocessuella rättskraftsprinciper skall tillämpas också för skiljedomar

kan likaledes tolkas på flera olika sätt. Å den ena sidan kan den ge för handen att saken för den

redan genomförda prövningen inte skall omprövas, oavsett i vilket sammanhang denna sak kan

komma att aktualiseras. I så fall skulle en fastställd omständighet vara helt orubblig om frågan

om dess existens eller beskaffenhet dyker upp vid en senare prövning – oavsett om huruvida

omständigheten har påståtts utgöra ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum. Å den andra sidan kan

samma grundläggande tanke tala för att den traditionella uppfattningen om vad som utgör en

prejudiciell fråga innebär att rättskraftsverkningarna av en skiljedom inte får betydelse vid en

senare prövning, om omständigheten inte i sig har omedelbar betydelse för utgången av målet.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att fullständiga rättskraftsverkningar skall

tillmätas skiljedomar om sakförhållanden, oavsett frågan om den rättsliga betydelsen för

objektet som fastställts. Ett för parterna helt avgörande ändamål med rättsliga processer

är att nå ett bindande beslut om processföremålet. Om tvisten avser ett rättsligt anspråk

eller befintligheten av ett rättsförhållande kan ett bindande beslut komma till stånd utan

att faktiska omständigheter som premisser härför omfattas av rättskraftsverkningarna.286

När tvisten däremot avser just sådana premisser kan argumentet inte tillmätas avgörande

284 Jfr Bolding, Skiljedom, s. 31 (not 39) avseende värderingsavgöranden avsedda att utgöra bevisfaktum. 285 Trygger, Skiljeaftal och Skiljemannaförfarande enligt svensk rätt (TfR 1895), s. 14 f. 286 Jfr Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1322 och Olivecrona, Rätt och dom, s. 232 och 234 f.

75

betydelse på samma sätt. Tvärt om är det påkallat att rättskraften skall utsträckas till att

avse sakförhållanden som processföremål vid den ursprungliga fastställelsen. Ett annat

argument som anförts mot att faktiska omständigheter skall omfattas av rättskraft är att

sådana frågor historiskt sett inte fått utgöra processföremål. Grunden för resonemanget

är att frågor som endast kan prövas genom domskäl avseende ett annat processföremål

inte gärna kan fastställas med bindande verkan för framtiden.287 Till följd av att faktiska

omständigheter numera kan tillerkännas rättskraft i dess egenskap av processföremål är

argumentet inte längre bärkraftigt. En skiljedom avseende en faktisk omständighet utgör

därmed inte en olämplig ursprungskälla för rättskraft, systematiskt sett.288 Härtill måste

syftet med fastställelsen åter betonas. Om rättskraften var beroende av omständighetens

rättsliga betydelse skulle fastställelsen stundtals vara oförbindande. När så kan bli fallet

är inte möjligt att förutse, eftersom omständighetens rättsliga relevans inte fastställs vid

prövningen av dess existens. Skiljedomen ger följaktligen inte käranden någon säkerhet

avseende objektet för fastställelsen. Risken för att avgörandet inte kan läggas till grund

för senare prövningar torde därtill leda till att det inte är motiverat att nyttja regleringen

för att nå processekonomiska fördelar. En begränsad process är alltså inte gynnsam med

mindre än att densamma får fullständig rättskraft med avseende på processföremålet.289

Av dessa skäl bör ett avgörande avseende en omständighet leda till att densamma är

att betrakta som orubblig. Ytterligare bevisning om samma förhållande skall avvisas om

den leder till en omprövning av samma förhållande. En positiv rättskraft av angivet slag

bör gälla oavsett om huruvida omständigheten påståtts vara av omedelbar eller medelbar

rättslig relevans i anslutning till den ursprungliga prövningen eller ett senare avgörande.

Vad som däremot kan prövas i en senare process är frågan om huruvida sakförhållandet

har medelbar eller omedelbar rättslig betydelse för en viss rättsföljd, varvid parterna inte

är förhindrade att föra bevisning härom. En sådan prövning av rättslig betydelse fordras

emellertid inte för att bestämma rättskraftens omfattning eller innebörd och den kan inte

leda till en omprövning av det som redan fastställts. En sådan ordning synes väl förenlig

med tanken om att prövningen skall få avse fristående faktiska omständigheter och även

bevisfaktum. Därutöver bevaras tanken om att rättskraft tillkommer vad som fastställts

genom yrkandet – vilket skall gälla om inte parterna har avtalat om en annan ordning.

287 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1323 f. Se även Olivecrona, Domen i tvistemål, s. 158 f. 288 Jfr Ekelöf, Processuella grundbegrepp, s. 68, om att vad som utmärker prejudicialfrågor skulle kunna

vara att en viss fråga ensam och för sig kan avgöras genom dom, om lagen så tillåter. Jfr även Lindell,

Civilprocessen, s. 415 f., om att principerna för en viss talan inte bör inskränka en annan typ av talan. 289 Se Ekelöf, Rättegång III (Uppl. 7), s. 178 och Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1244 f.

76

5.2.4 Något om efterföljande omständigheter

Vad som hittills uttalats om att en fastställd omständighet skall vara orubblig gäller inte

undantagslöst. Det finns nämligen omständigheter som kan ge upphov till genombrott i

den rättskraft som tillerkänns ett avgörande. Rättskraften omfattar inte en omständighet

(ett rättsfaktum) som uppkommit efter prövningen och som parterna inte haft möjlighet

att åberopa – en så kallad efterföljande omständighet eller ett factum superveniens.290

Det kan diskuteras om huruvida omständigheten i strikt mening skall ha uppkommit efter den

aktuella prövningen, eller om bedömningen härvid kan avse vetskapen om omständigheten.291

Att en omständighet av sådant slag inte omfattas av rättskraften är en utgångspunkt som

gäller också i förhållande till skiljedomar.292 Vad gäller avgöranden om sakförhållanden

måste emellertid noteras att processföremålet är just ett sakförhållande. För att pröva om

huruvida ett sådant existerar har parterna att framföra bevisning härom. I ljuset härav är

det problematiskt att ett bevisfaktum inte kan vara ett factum superveniens.293 Till följd

av att sakförhållanden fastställs med ledning av faktiska omständigheter som inte ställts

direkt mot en rättsföljd ligger det närmast till hands att betrakta dessa omständigheter

som ren bevisning. Om en sådan utgångspunkt tillämpas leder det till att omständigheter

som kunnat påverka utgången av fastställelsen ändå inte kan vara factum superveniens.

Av nästkommande kapitel om yrkandet skall dock framgå att det finns skäl som talar för

att sakförhållanden som utgör bevisning för processföremålet ibland bör behandlas som

rättsfaktum. I korthet är skälet härför att rättsfaktum i dess egenskap av betingelse för

bifall till kärandens yrkande om fastställelse kommer att substitueras av bevisfaktum när

prövningen avser ett sakförhållande. När kärandens yrkande inrymmer en begäran om

fastställelse av att en viss rättsföljd gäller mellan parterna är det rättsfakta som ligger till

grund för rättsföljden. När kärandens yrkande däremot avser ett faktiskt förhållande är

det bevisfakta som utgör grunden för det framställda yrkandet.294 Av det skälet bör ett

bevisfaktum som fyller funktionen av rättsfaktum vid fastställelsen av ett sakförhållande

kunna utgöra ett factum superveniens. Härtill bör sådana krav som i allmänhet gäller för

rättskraftsgenombrott på grund av efterföljande omständigheter tillämpas som vanligt.

290 Ekelöf, Rättegång III (Uppl. 7), s. 200 (se särskilt not 115–116 med vidare hänvisningar) och Lindell,

Civilprocessen, s. 433 f. samt Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1430. 291 Jfr Lindell, Processuell preklusion, s. 76 f. och Ekelöf, Rättegång III (Uppl. 7), s. 200 (not 116). 292 Hassler, Skiljedoms rättskraft (Fs Olivecrona), s. 324 f. 293 Agge, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, s. 284 f. Se även Lindell, Civilprocessen, s. 434

och Ekelöf, Rättegång III (Uppl. 7), s. 204. 294 Om processföremålet är fristående och inte relaterats till en rättsföljd kan det inte ens röra sig om ett

bevisfaktum, men begreppsbildningen underlättar en konceptualisering av problematiken härvidlag.

77

6 Yrkandet och bevisbördan

6.1 Processföremålets beskaffenhet och dess implikationer

I förevarande kapitel skall diskuteras hur kärandens yrkande bör utformas och hur rätten

att utföra talan kan komma att påverka förfarandet. Vidare skall frågor om bevisbördan

och beviskravet komma att utredas. Vid en första anblick kan det verka egendomligt att

dessa spörsmål behandlas inom samma kapitel. Som framgått under föregående kapitel

om rättskraften och efterföljande omständigheter finns dock stundtals skäl att betrakta

en omständighet som ett rättsfaktum, trots att densamma närmast utgör bevisning för ett

visst sakförhållande.295 Vad gäller efterföljande omständigheter motiverades en sådan

ordning av att rättsfaktum i dess egenskap av betingelse för bifall till kärandens yrkande

kommer att substitueras av bevisning när prövningen är tänkt att avse ett sakförhållande.

Ett processuellt betraktelsesätt av sådant slag är likaledes nödvändigt för hanteringen av

frågor om hur yrkandet skall utformas och för placeringen av bevisbördan. Anledningen

härför är att processföremålets avvikande beskaffenhet i förhållande till vanliga civilmål

leder till liknande implikationer för den processuella hanteringen av respektive fråga.

6.2 Yrkandet, grunderna och utförandet av talan

6.2.1 Allmänna utgångspunkter

Den part som har begärt skiljedom skall inom en viss tid som skiljemännen bestämmer

ange sina yrkanden i frågan som uppgetts i begäran om skiljedom. Vidare skall samma

part ange omständigheterna som parten åberopar till stöd för sina yrkanden (grunderna).

Det nu anförda följer av 23 § st. 1 LSF. Vad gäller grunderna skall parten ange samtliga

rättsfakta som åberopas i förhållande till den rättsföljd som yrkandet avser.296 Till följd

av att skiljemännen är bundna till grunderna och skall avgöra tvisten med stöd av dessa

rättsfakta har stadgandet betydelse för behörigheten och omfattningen av prövningen.297

I förhållande till tvister avseende förekomsten av en viss omständighet måste emellertid

noteras att prövningen inte avser en rättsföljd, utan ett sakförhållande. Fastställelsen av

den aktuella omständigheten kan visserligen betraktas som en processuell rättsföljd med

anledning av regleringens rättskraftsverkningar, men ett sådant synsätt förändrar inte det

295 Som redan noterats ovan i not 294 kan det inte ens röra sig om ett bevisfaktum i formell bemärkelse

om den prövade omständigheten inte relaterats till en rättsföljd. I så fall rör det sig helt enkelt bara om

sakförhållanden utan definitiv rättslig relevans som tjänar till bevisning avseende processföremålet. 296 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 639. 297 Prop. 1998/99:35, s. 143 f., Heuman, Skiljemannarätt, s. 337 och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 721 f.

78

faktum att det saknas rättsfaktum som har omedelbar rättslig relevans för det omtvistade

sakförhållandet i traditionell bemärkelse. Som nämnts tidigare är det snarare bevisning

om olika faktiska förhållanden som kommer att ligga till grund för avgörandet. Sålunda

sker en substitution, såtillvida att bevisning kommer att tillgodose samma funktion som

rättsfakta normalt sett fyller. Med hänsyn härtill torde det vara just bevisning som skall

åberopas av parterna till stöd för sina yrkanden och för sin inställning till yrkanden som

framförts av motparten. En sådan ordning synes nödvändig för att det alltjämt skall vara

parterna som bestämmer omfattningen av prövningen.298 För det fallet att parterna inom

ramen för prövningen framför sakförhållanden som saknar självständigt bevisvärde för

det omtvistade sakförhållandet, men som påverkar bevisvärdet för andra omständigheter

med sådant bevisvärde, bör dessa behandlas så som bevisfaktum vid tvistemål. Följden

härav torde vara att endast omständigheter med ett självständigt bevisvärde för process-

föremålet skall åberopas som grunder för yrkandet. Omständigheter som närmast liknar

hjälpfakta eller miljöfakta behandlas däremot på samma sätt som bevisfaktum.299

Om endera parten ämnar åstadkomma en rättslig kvalificering av det aktuella sakförhållandet

utöver eller vid sidan av fastställelsen av dess existens, skall samma part anpassa sina grunder

härefter i så måtto att skiljemännen kan fatta ett beslut om det spörsmålet. Om sakförhållandets

rättsliga betydelse inte skall fastställas i formell bemärkelse vid prövningen måste åberopandet

inte avse sådana aspekter.

Eftersom det alltjämt rör sig om ett åberopande av sakförhållanden torde det hela inte ge

upphov till särskilda problem. Vad skiljemännen skall beakta är huvudsakligen att saken

inte får avgöras med ledning av sådant som inte påtalats under förfarandet, med mindre

än att parterna kommit överens om något annat.300 Sedvanliga krav om konkretion och

tydlighet vad gäller åberopandets utformning bör naturligtvis gälla.301 Den anpassning

av ordningen för förfarandet som nu förespråkats tycks vara förenlig med utökningen av

skiljemännens processuella kompetens som skett genom stadgandet i 1 § st. 1 m. 3 LSF.

Med hänsyn till att den praktiska hanteringen av regleringen knappt har berörts vid dess

införande bör avsteget från det etablerade förfarandet vara så litet som möjligt men trots

allt möjliggöra en effektiv och flexibel process. Sammanfattningsvis måste förekomsten

av omständigheten betraktas som den rättsföljd vilken prövas genom kärandens yrkande

medan bevisning härom betraktas som rättsfakta och tillika som grunder för yrkandet.

298 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 540 och s. 721 f. avseende dispositionsprincipen. 299 Se Lindell, Civilprocessen, s. 119 f. om skillnaden mellan rättsfakta, bevisfakta och hjälpfakta. 300 Heuman, Skiljemannarätt, s. 338. 301 Se härom Lindskog, Skiljeförfarande, s. 639 och Heuman, Skiljemannarätt, s. 396 ff. om bevisning.

79

6.2.2 Särskilt om rätten att utföra talan och dess implikationer för prövningen

Enligt 24 § LSF måste skiljemännen ge parterna tillfälle att i behövlig omfattning utföra

sin talan. Följaktligen skall parterna få möjlighet att presentera och argumentera för sin

sak samt vidare beredas tillfälle att bemöta det som har anförts av motparten.302 Härvid

är det nödvändigt att beakta såväl tidsaspekter som övriga förutsättningar för processen,

vilka präglas av omständigheterna i varje enskilt fall. Förfarandet skall vara transparent

och parterna skall inte utsättas för överraskningar eller åsamkas rättsförluster på grund

av att skiljemännen inte bidragit till deras rätt att få utföra sin talan på ett fullgott sätt.303

En intressant fråga är hur det aktuella stadgandet skall betraktas i förhållande till tvister

som avser förekomsten av omständigheter. Som nämnts finns en risk för att följderna av

en sådan prövning blir oförutsebara om käranden inte genom angivelse av en rättsföljd

har specificerat omständighetens avsedda rättsliga betydelse.304 Det är inte otänkbart att

svaranden ställer sig kritisk till prövningen och framställer en invändning om att talan

inte kan utföras med mindre än att oförutsebarheten undanröjs. Härvid kan argument om

att utförandet av talan förutsätter viss kännedom om avgörandets framtida konsekvenser

utanför ramen för den aktuella prövningen komma att framföras.

I en sådan situation kan skiljemännen möjligtvis uppmana käranden att förtydliga hur

den omtvistade omständigheten relaterar till parternas materiella avtal och varför den är

rättsligt relevant att fastställa. En sådan åtgärd kan underlätta utförandet av prövningen

och klargöra vilka förhållanden som kan äga relevans i sammanhanget. Likväl finner jag

det inte motiverat att regleringen om utförandet av talan skall medföra en skärpning av

det redan behandlade anknytningskravet. Med andra ord kan svarandens invändningar

inte leda till ett ytterligare krav om rättslig precisering som går längre än vad som krävs

för att skiljemännen skall kunna konstatera sig vara behöriga att pröva tvisten. Det finns

goda skäl som talar för det som nu sagts. Först och främst framstår ett sådant krav som

mindre lämpligt om det leder till att käranden skall relatera den prövade omständigheten

till en viss rättsföljd, vilket torde stå i strid med förarbetena.305

För att den tilltänkta preciseringen skall bidra till att undanröja oförutsebarhet om avgörandets

konsekvenser torde vidare krävas att käranden blir bunden till densamma. Med hänsyn till vad

lagstiftaren har anfört om att avgörandets rättskraft inte skall begränsas till vissa sammanhang

måste det ifrågasättas om skiljemännen har rättsligt stöd för en sådan begränsning.

302 Prop. 1998/99:35, s. 225 och Lindskog, Skiljeförfarande, s. 539 f. samt s. 647 ff. 303 Lindskog, Skiljeförfarande, s. 539 och s. 647 f. samt Heuman, Skiljemannarätt, s. 402 ff. 304 Rättskraften har som nämnts också betydelse för förutsebarheten. Se avsnitt 3.3.7.4 och kapitel 5. 305 Jfr prop. 1998/99:35, s. 60 f. och vad som anförts om fristående faktiska omständigheter i kapitel 3.

80

Vidare kan det ifrågasättas om regleringen i 24 § LSF skall tillerkännas interprocessuell

verkan på det sätt som ett hänsynstagande till svarandens invändning förutsätter. Enligt

min uppfattning innebär den talerättsprincip som följer av regleringen att parterna skall

tillerkännas vissa rättigheter inom ramen för den aktuella prövningen. Som nämnts ovan

handlar det om att parterna skall få tid och förutsättningar för att argumentera för sin sak

samt för att bemöta motparten. Därutöver skall parterna få ta del av allt processmaterial.

Rättigheter av sådant slag förutsätter dock inte att konsekvenserna av parternas samtliga

processhandlingar och avgörandet i sig framstår som förutsebara bortom det omedelbara

resultatet av fastställelsen. Talerättsprincipen avser med andra ord processmaterialet och

vad som sker inom ramen för den aktuella prövningen. Det finns inget rättsligt stöd för

att skiljemännen eller den påkallande har ett ansvar för att precisera hur avgörandet kan

påverka parternas rättsliga relationer med hänsyn till senare anspråk. Frågan om en viss

talan är att anse som tillräckligt preciserad och om huruvida rätten att utföra densamma

har tillgodosetts skall därför betraktas som spörsmål av intraprocessuell karaktär. Under

förutsättning att det klart framgår vilket sakförhållande som skall prövas och grunderna

härför inte framstår som otydliga rör det sig inte om ett sådant öppet yrkande som torde

kräva ett samtycke från svaranden.306 Inte heller har talerättsprincipen åsidosatts endast

av det skälet att fastställelsens konsekvenser för ett eventuellt framtida anspråk framstår

som otydliga för svaranden. I sammanhanget krävs endast att parterna får ta ställning till

vad som sker inom ramen för prövningen och att processföremålet är tillräckligt precist.

Utöver vad som redan anförts bör det följande beaktas. Ett av skälen till att käranden

väljer att föra en begränsad talan avseende endast en viss omständighet kan vara dennes

intresse av att säkra bevisning eller en viss grund för ett framtida anspråk. Härvid är det

inte otänkbart att käranden har ett befogat rättsligt intresse att fastställa omständigheten,

utan att det för den sakens skull är möjligt att specificera beskaffenheten av det anspråk

som käranden eventuellt ämnar framföra vid senare tillfälle. Om ett sådant krav trots allt

skulle gälla på grund av ett alltför starkt anknytningskrav eller genom talerättsprincipen

finns en uppenbar risk att käranden låser sig genom den inledande fastställelsen. I så fall

kan det ifrågasättas om syftet med den begränsade prövningen får genomslag på det sätt

som lagstiftaren förutsatt. Det anförda talar mot att svarandens invändning skall beaktas.

306 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 635, varvid det uttalas att ett öppet yrkande föreligger när detsamma

inte konkret anger en viss rättsföljd och att dessa yrkanden inte bör tillåtas vid avsaknad av samtycke

från svaranden. Resonemanget kan inte tillmätas betydelse beträffande prövningar av sakförhållanden

enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF, eftersom yrkandet aldrig kommer att avse en viss rättsföljd. Naturligtvis bör

dock krävas att fastställelseyrkandet och den berörda omständigheten är erforderligt preciserade.

81

6.3 Placeringen av bevisbördan och omfattningen av beviskravet

6.3.1 Bakgrund och problemidentifikation

I förarbetena till regleringen har noterats att det kan vara svårt att avgöra vem som skall

bära bevisbördan för en viss omständighet, om det inte är möjligt att avgöra vilka regler

eller avtalsklausuler som kan vara tillämpliga på grund av den berörda omständigheten.

Vidare har uttalats att svårigheten ökar om omständigheten, tillsammans med ytterligare

förhållanden som inte är kända, kan leda till vitt skilda rättsföljder enligt olika regler.307

Grunden till problematiken är sålunda att det som prövas är ett fristående sakförhållande

som inte har relaterats till en rättsregel eller avtalsreglering av något slag, alternativt att

så har skett utan att avgörandets rättskraftsverkningar har anpassats härefter.

Om sakförhållandet har relaterats till en viss rättsföljd genom ett påstående om dess rättsliga

relevans, utan att avgörandets rättskraft har begränsats såtillvida att prövningen endast innebär

att sakförhållandet fastställs i förhållande till den berörda rättsföljden, har problemet ingalunda

undanröjts eftersom sakförhållandet kan ligga till grund för andra oförutsedda rättsföljder.

Vid avsaknad av materiella regler som ger en anvisning om placeringen av bevisbördan

genom etablerade bevisbörderegler måste ledning hämtas på annat håll. Lagstiftaren har

härvid uttalat att det ankommer på skiljemännen att avgöra frågor om bevisbördan och

om det tillämpliga beviskravet. I anslutning härtill har konstaterats att bevisbördan ofta

måste åläggas den part som påstått att en viss händelse inträffat och följaktligen inte den

som påstår att samma händelse inte har inträffat, med reservation för att det stundtals är

nödvändigt för den som förnekar händelsen att bevisa ett alternativt händelseförlopp.308

Det kan dock ifrågasättas om lagstiftarens uttalanden löser problematiken. Att lämna ett

problem till rättstillämpningen innebär inte att detsamma är trivialt eller lättmanövrerat,

varför frågan skall diskuteras i förevarande avsnitt. Till följd av att syftet med uppsatsen

inte är att belysa samtliga teorier avseende placeringen av bevisbördan och beviskravet

skall dock diskussionen begränsas till vissa principiella frågor och avvägningar som kan

aktualiseras vid rättstillämpningen. Dessförinnan skall emellertid ett par terminologiska

utgångspunkter behandlas. Den part som bär nackdelen av att visst faktum inte fastställs

och därmed riskerar att förlora målet vid avsaknad av erforderlig bevisning om samma

faktum är den part som ålagts bevisbördan. Bevisbörderegler är processuella regler som

placerar bevisbördan och beviskravet anger vad som krävs för att fullgöra densamma.309

307 Prop. 1998/99:35, s. 61. Härvid åsyftas alltså fristående omständigheter. 308 Prop. 1998/99:35, s. 61. Om icke-existensen av faktum, se Ekelöf, Rättegång IV (Uppl. 7), s. 115 f. 309 Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, s. 1 ff. och Lindell, Civilprocessen, s. 613 f.

82

6.3.2 Diskussion

6.3.2.1 Skiljemännens hänsynstagande till omständighetens tilltänkta rättsliga betydelse

Avsaknaden av tillämpliga bevisbörderegler har historiskt sett angivits som ett skäl mot

att fristående sakförhållanden skall kunna prövas och att avgöranden härom får tillmätas

fullständiga rättskraftsverkningar.310 Anledningen till avsaknaden härvidlag är att regler

om bevisbördan ofta utformats med ledning av den materiella rättens förverkligande och

närmare ändamål.311 Om det som prövas är ett fristående sakförhållande som inte ställts

mot en rättsregel eller specifik avtalsklausul finns följaktligen ingen sådan materiell rätt,

med ledning av vilken det går att konstruera bevisbörderegler. Mot det nu anförda måste

dock en invändning presenteras. Det är nämligen inte uteslutet att bevisbörderegler kan

tillämpas analogt med hänsyn till det rättsliga sammanhang eller den specifika rättsföljd

som den omtvistade omständigheten kan få rättslig betydelse för. Om det med önskvärd

tydlighet framgår att den omständighet som en ursprunglig fastställelse avser skall ligga

till grund för ett senare materiellt anspråk, kan den bevisbörderegel som hade tillämpats

vid det senare anspråket utnyttjas redan vid den ursprungliga prövningen. Det kan alltså

stundtals finnas skäl att ta hänsyn till ett presumtivt framtida anspråk för att identifiera

den materiella rätt som kan ge ledning om bevisbördan och beviskravet.312 Vad som är

fördelaktigt med den lösningen är att förutsättningarna för den ursprungliga prövningen

inte avviker från vad som hade gällt vid en prövning av hela det tilltänkta anspråket som

omständigheten har betydelse för. Det omtvistade sakförhållandet såsom processföremål

kan sålunda betraktas som ett rättsfaktum för en viss rättsföljd, trots att prövningen bara

avser sakförhållandet. Därefter kan skiljemännen anpassa bevisbördan och beviskravet

med ledning av den ifrågavarande rättsföljden och det rättsliga sammanhanget.

Vad som nu föreslagits kan vara lämpligt om det inte råder något som helst tvivel om

för vilket rättsligt sammanhang eller för vilken rättsföljd det omtvistade sakförhållandet

kan få rättslig betydelse. Det kan dock ifrågasättas om så alltid är fallet. För det första är

det ingalunda osannolikt att en omständighet kan få betydelse för flera olika rättsföljder

som leder till olika bevisbörderegler och beviskrav. Skiljemännen kan därmed inte helt

utan vidare anta att omständigheten skall få betydelse för ett visst sammanhang men inte

310 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2), s. 1324. Skälet härför synes ha varit att rätten utan stöd

av sådana regler inte kunnat avgöra ”det verkliga rättsläget” och ”sanningen” rörande ett visst faktum,

om processmaterialet inte givit upphov till en fullständig övertygelse. 311 Jfr Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, s. 130 ff. och även Ekelöf, Rättegång IV

(Uppl. 7), s. 96 ff. Se härtill Lindell, Civilprocessen, s. 615 ff., varvid alternativa synsätt presenteras. 312 Se härvid resonemanget som förts om påståendedoktrinen inom ramen för avsnitt 3.3.6.2 ovan. Härtill

kan noteras att Lindskog, Skiljeförfarande, s. 260 (not 189) synes ha förutsatt att så skall ske.

83

för ett annat. För det fallet att käranden har angivit en specifik rättsföljd vid prövningen

kan skiljemännen rimligen endast förbinda hanteringen av bevisbördan och beviskravet

till rättsföljden om avgörandets rättskraft har begränsats till densamma. I anslutning till

den tidigare diskussionen om rättskraften konstaterades dock att en sådan lösning inte

finner rättsligt stöd.313 Avgörandets rättskraftsverkningar försvagar därför värdet av den

hantering som nu föreslagits. Käranden kan nämligen tänkas relatera omständigheten till

en rättsföljd vid fastställelsen som är fördelaktig avseende bevisbördan och beviskravet,

varefter den fastställda omständigheten relateras till någon annan rättsföljd vid en senare

prövning av ett materiellt anspråk. Genom en sådan processföring kan käranden kringgå

bevisbörderegler och beviskrav till förfång för svaranden.314 För det andra skall återigen

noteras att käranden kan ha ett legitimt intresse av att fastställa en omständighet trots att

det inte är möjligt att vid tiden för prövningen specificera dess rättsliga betydelse för en

viss angiven rättsföljd.315 Till följd av det nu sagda bör skiljemännen inte agera som att

omständighetens rättsliga betydelse för ett framtida anspråk är definierad redan vid den

ursprungliga fastställelsen, vilket inskränker möjligheten att pröva fristående faktum.

Sammantaget kan följande slutsats framföras. För att identifiera tillämpliga regler om

bevisbördan och beviskravet kan skiljemännen betrakta den omtvistade omständigheten

som ett rättsfaktum för ett presumtivt framtida anspråk. Bevisbördan och beviskravet får

därefter behandlas som om prövningen hade avsett den rättsföljd vilken omständigheten

har relaterats till av käranden. En sådan ordning är dock endast lämplig om parterna har

kommit överens om att avgörandets rättskraft skall begränsas till tvister om den aktuella

rättsföljden eller om skiljemännen funnit rättsligt stöd för en begränsning av sådant slag.

I annat fall bör skiljemännen inte ta hänsyn till omständighetens tilltänkta eller påstådda

rättsliga betydelse vid hanteringen av bevisbördan och beviskravet. Eftersom det enligt

min mening inte finns rättsligt stöd för en begränsning av rättskraften med mindre än att

parterna har ingått en överenskommelse härom, synes utrymmet att använda det synsätt

som beskrivits vara begränsat. Det är följaktligen nödvändigt att utreda vilka alternativa

möjligheter som står skiljemännen till buds, vilket skall ske härnäst.

313 Jfr avsnitt 5.2.2 ovan och Heuman, Skiljemannarätt, s. 170: ”Bifalls talan får domen positiv rättskraft

för alla de olika rättsföljder som kan anknytas till den fastställda omständigheten […]. Har skiljetvis-

ten förts med tanke på en viss rättsföljd som förknippas med en faktisk händelse begränsas emellertid

inte rättskraften till denna rättsföljd. Domen får rättskraft även med avseende på alla tänkbara rätts-

tvister och rättsföljder där den har prejudiciell betydelse.” 314 Problemet har tidigare beskrivits i avsnitt 5.2.2.3 och uppmärksammades ursprungligen av Lindskog,

Skiljeförfarande, s. 260 (not 189). Det kan noteras att Lindskog verkar ha förutsatt att skiljemännen

skall beakta omständighetens rättsliga betydelse för en rättsföljd vid hanteringen av bevisbördefrågor. 315 Ett motsvarande resonemang har framförts i avsnitt 6.2.2 ovan.

84

6.3.2.2 Skiljemännens konstruktion av bevisbörderegler och beviskrav

Vid prövningen av en omtvistad omständighet råder ovisshet eller osämja avseende dess

existens eller beskaffenhet. Om skiljemännen valt att inte ta hänsyn till omständighetens

rättsliga betydelse och därmed inte betraktar densamma som ett rättsfaktum för ett annat

materiellt anspråk måste problemet fortfarande hanteras. Vid en första anblick förefaller

det problematiskt att hitta ett fungerande handlingsalternativ, eftersom bevisbörderegler

traditionellt sett endast ansetts tillämpliga för att hantera ovisshet om olika rättsfakta.316

Vid prövningen av ett sakförhållande som inte med bindande verkan har relaterats till en

rättsföljd kan dess funktion inom rättsstrukturen inte bestämmas, varför sakförhållandet

inte kan utgöra ett rättsfaktum.317 Enligt min mening är det dock nödvändigt att betrakta

det tvistiga sakförhållandet som ett rättsfaktum i nu aktuellt sammanhang, med hänsyn

till dess dominanta och centrala betydelse för fastställelsen och skiljemännens hantering

av densamma.318 Saken kan beskrivas som att ett fristående faktum eller ett bevisfaktum

i processuell bemärkelse transformeras till ett rättsfaktum.319 Skiljemännen har sedan att

konstruera bevisbörderegler och beviskrav beträffande detsamma, varvid den bevisning

som framförts avseende sakförhållandet skall betraktas och hanteras som bevisfakta.

Den ordning som beskrivits leder till att det tvistiga sakförhållandet betraktas som en rättsföljd

vid angivelsen av yrkandet enligt 23 § LSF (se avsnitt 6.2.1 ovan), medan samma faktum skall

betraktas som ett rättsfaktum vid skiljemännens hantering av bevisbördan. Därtill innebär vad

som föreslagits att bevisningen avseende sakförhållandet inledningsvis behandlas som grunder

för yrkandet och således som rättsfakta (se avsnitt 6.2.1 ovan), varefter samma bevisning skall

behandlas som bevisfakta vid den faktiska prövningen. Eventuell ovisshet avseende existensen

av ett visst bevisfaktum hanteras genom skiljemännens bevisvärdering, så som är brukligt.

Vad som nu anförts är ändamålsenligt av tre skäl. För det första kommer skiljemännens

bedömning av det omtvistade sakförhållandet inte att avvika väsentligen från hur sådana

frågor hanteras när yrkandet avser en rättsföljd. Prövningen avser ett sakförhållande för

vilket endera parten bär bevisbördan, samtidigt som skiljemännen har att ta ställning till

bevisvärdet av framförda bevisfaktum. För det andra utgör inte den förordade lösningen

316 Westberg, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål (Fs Lindblom), s. 734. 317 Se avsnitt 3.2.2.2 ovan (not 92–93) med vidare hänvisningar till bl.a. Heuman, Skiljemannarätt, s. 79.

Härvid bör också noteras att det omtvistade faktumet kan ha påståtts utgöra ett bevisfaktum, vilket får

till konsekvens att samma problem gör sig gällande trots att faktumet har relaterats till en rättsföljd. 318 Jfr Westberg, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål (Fs Lindblom), s. 735 f. som för ett

liknande resonemang om möjligheten att konstruera bevisbörderegler för bevisfakta av dominant slag,

med hänvisning till NJA 1992 s. 263. 319 Vad som sker är att skiljemännen uppställer en bevisbörderegel för ett helt fristående sakförhållande,

eller för ett bevisfaktum. Se härom Westberg, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål (Fs

Lindblom), s. 736 och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 105 ff.

85

något hinder mot att bevisningen för sakförhållandet alltjämt betraktas som rättsfaktum i

förhållande till regleringen om yrkandet och grunderna i 23 § LSF. Sålunda främjas den

transparens som bör råda beträffande processmaterialet och vilka förhållanden som kan

komma att ligga till grund för fastställelsen.320 För det tredje tycks vad som uttalats vara

förenligt med förarbetena till 1 § st. 1 m. 3 LSF, varvid det talas om att faktiska förlopp

och händelser skall åberopas och bevisas vid prövningen.321 Till följd av att lagstiftaren

valt att överlämna hanteringen av frågor om beviskrav och bevisbörda till skiljemännen

bör det inte heller finnas något principiellt hinder mot vad som föreslagits.

Den fråga som nu kvarstår är hur skiljemännen skall konstruera bevisbörderegler och

beviskravet när hänsyn inte tas till den tvistiga omständighetens tilltänkta eller påstådda

rättsliga betydelse för en rättsföljd och ett presumtivt framtida anspråk. Härvid finns det

skäl att återvända till förarbetena. Som redan kommit att noteras har lagstiftaren anfört

att bevisbördan ofta måste åläggas den part som påstått att något inträffat och inte den

som påstått att samma händelse inte inträffat. Därtill har uttalats att parten som förnekat

händelsens inträffande stundtals har att bevisa ett alternativt händelseförlopp som enligt

denne har inträffat.322 Det anförda är inte kontroversiellt och handlar väsentligen om att

det anses svårare att bevisa att något inte har inträffat, i förhållandet till att det faktiskt

har inträffat.323 Uttalandet kan möjligen tas till intäkt för att lagstiftaren avsett att bevis-

säkringsteorier skall användas vid placeringen av bevisbördan.324 Enligt min mening är

det dock motiverat att skiljemännen tar hänsyn till andra teorier, om det är befogat med

hänsyn till processföremålets beskaffenhet respektive relevanta ändamålssynpunkter.325

När prövningen avser ett sakförhållande kan det exempelvis vara berättigat att se till den

konfliktlösande funktionen hos skiljeförfarandet och att premiera vikten av en materiellt

riktig utgång. Ett sådant synsätt leder till att överviktsprincipen kan tillämpas, varvid det

är bevisövervikten i varje enskilt fall som avgör vilken av parterna som vinner målet.326

320 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande, s. 539 f. och s. 634 ff. samt s. 647 ff. 321 Prop. 1998/99:35, s. 61. 322 Prop. 1998/99:35, s. 61. 323 Som noterats av Westberg, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål (Fs Lindblom), s. 743

är tanken härvid inte att endast framställandet av ett påstående leder till en bevisbörda för detsamma.

Resonemanget vilar på bevissäkringsteorier; se Ekelöf, Rättegång IV (Uppl. 7), s. 105 ff. och s. 115 f. 324 Avseende sådana teorier, se Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 54 f. och s. 166 ff. 325 Jfr Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 17: ”Olika [ändamålssynpunkter] kan vara av

betydelse för skilda rättsfakta.” 326 Se härom Lindell, Civilprocessen, s. 615 f. och Ekelöf, Rättegång IV (Uppl. 7), s. 78 f. och s. 136 ff.

Härvid kan noteras att överviktsprincipen inte utgör en bevisbörderegel, eftersom parten som framfört

starkast bevisning vinner målet och risken att förlora vid avsaknad av tillräcklig bevisning inte åvilar

någon part framför den andra.

86

Till följd av att sakförhållandets rättsliga relevans inte skall bedömas vid en begränsad

prövning kan det anses mindre motiverat att använda teorier som anknyter till materiella

rättsregler och dess funktion samt tilltänkta samhällsnytta. Teorier och principer av det

slaget kan i stället få genomslag vid en senare prövning av ett anspråk, om skiljemännen

finner detta lämpligt. När prövningen har begränsats till existensen eller beskaffenheten

av ett sakförhållande på verklighetsplanet kan det med andra ord anses motiverat att inte

placera bevisbördan hos endera parten. I stället har skiljemännen att ta hänsyn till vilken

av parterna som framfört den starkaste bevisningen för sin sak.327 Ett sådant synsätt kan

anses leda till att utfallet av prövningen sannolikt blir materiellt riktigt och inte framstår

som främmande i förhållande till vad som faktiskt skett på det verkliga planet.

Vad som dock talar för att bevisbördan lämpligen skall placeras hos endera parten är

att en jämlik riskfördelning inte förefaller rimlig när prövningen avser just ett fristående

sakförhållande. Det kan nämligen framstå som stötande att svaranden förlorar målet vid

endast en minimal bevisövervikt, när prövningen har tagits upp mot dennes bestridande

och svaranden inte kunnat förutse vilka rättsliga konsekvenser som följer av avgörandet.

Vidare kan det tänkas att käranden har framställt ett negativt fastställelseyrkande om att

en händelse inte har inträffat, varvid svaranden invänder att händelsen visst har ägt rum.

Om förarbetena tillämpas strikt kommer bevisbördan att åläggas svaranden. Utfallet blir

detsamma om skiljemännen ser till bevissäkringsteori och menar att käranden inte gärna

kan tvingas bevisa att något inte har hänt. För det fallet att skiljemännen inte kräver att

käranden skall bevisa ett alternativt händelseförlopp som vederlägger att den omtvistade

händelsen inträffat, är det likaledes upp till svaranden att bevisa sin positiva invändning.

I ljuset av det anförda kan följande argument framföras. När prövningen handlar om ett

faktum som inte relaterats till en viss rättsföljd och svaranden bestrider att skiljemännen

äger kompetens att pröva samma faktum, framstår fastställelsen som särskilt betungande

för svaranden. Av den anledningen kan det anses berättigat att bevisbördan placeras hos

käranden och att denne måste styrka sin talan samt bära risken för att förlora målet med

mindre än att erforderlig bevisning har presenterats.328 En invändning mot det sagda är

dock att svaranden kan vara den med bäst möjlighet att säkra bevisning om det tvistiga

sakförhållandet och att styrkeförhållandet mellan parterna kan variera. Sålunda finns det

skäl som talar mot att bevisbördan i samtliga tänkbara fall skall åläggas käranden.

327 Se Ekelöf, Rättegång IV (Uppl. 7), s. 78 f. och Lindell, Civilprocessen, s. 615 om överviktsprincipen. 328 Det synsätt som nu framförts ger uttryck för dogmatiska bevisbördeprinciper om att käranden har att

styrka sin rätt, med ett visst inslag av konsekvensteori. Se härom Heuman, Bevisbörda och beviskrav

i tvistemål, s. 42 ff. och s. 479 ff. respektive s. 58 ff. och s. 460 ff.

87

Av diskussionen framgår att frågan om vilken part som skall åläggas bevisbördan vid en

prövning avseende ett sakförhållande är svår att besvara. Anledningen härför är att flera

olika teorier, principer och ändamålsskäl kan göra sig gällande med hänsyn till parternas

inbördes relationer och inställning till prövningen, samt processföremålets beskaffenhet.

Detsamma kan sägas om frågor beträffande omfattningen av beviskravet. För egen del

finner jag det befogat att skiljemännen tar hänsyn till följande utgångspunkter. Vad som

uttalats i förarbetena ger för handen att bevissäkringsteori skall tillämpas för att besvara

frågan om vilken av parterna som skall åläggas bevisbördan. En sådan utgångspunkt är

lämplig om beskaffenheten av processföremålet och yrkandet som framförts talar för att

endera parten haft en möjlighet att säkra bevisning som motiverar att bevisbördan skall

åläggas samma part. Om så inte är fallet bör överviktsprincipen tillämpas. För det fallet

att inte ens en minimal sannolikhetsövervikt kan fastställas efter att parterna frambringat

sin bevisning är det lämpligt att käranden bär risken att förlora målet.329

Om överviktsprincipen har använts gäller inget beviskrav. Vad som avgör utgången i

målet är i stället sannolikhetsövervikten som fastställts vid en värdering av bevisningen.

För det fallet skiljemännen däremot valt att placera bevisbördan hos endera parten med

ledning av bevissäkringsteorier måste omfattningen av beviskravet specificeras. Enligt

min mening är det lämpligt att den bevisskyldige skall visa att dennes inställning till det

berörda processföremålet är riktig, enligt det relativt höga normalbeviskrav som kommit

att etableras genom rättspraxis.330 En viss bevislättnad kan vara motiverad om det synes

berättigat med hänsyn till bevissäkringsmöjligheterna i det enskilda fallet.331 Härvidlag

fordras dock en betydande försiktighet och en restriktiv hållning. Om skiljemännen utan

vidare medger bevislättnader från normalbeviskravet finns en risk att fastställelsen sker

mot ett beviskrav som är lägre ställt än vad som hade varit fallet om käranden framfört

hela det materiella anspråk för vilket den tvistiga omständigheten har rättslig betydelse.

Skiljemännen bör därför beakta risken för kringgåenden, särskilt om käranden har ålagts

bevisbördan och därefter anhåller om bevislättnad. Enligt min mening utgör vad som nu

anförts en kompromiss mellan flera olika ändamålssynpunkter som gör sig gällande vid

en begränsad prövning av ett sakförhållande. Rättsläget är dock i allt väsentligt oklart.

329 Om skiljemännen vid tillämpningen av överviktsprincipen inte kan avgöra om huruvida det föreligger

en bevisövervikt är det nämligen nödvändigt att placera bevisbördan och att använda ett beviskrav för

att avgöra målet; se Lindell, Civilprocessen, s. 615. Skiljemännen kan inte stanna vid non liquet. 330 Se om kravet Ekelöf, Rättegång IV (Uppl. 7), s. 81 f., med vidare hänvisningar. Härvid skall noteras

att normalbeviskravet är ett högt ställt beviskrav, vilket torde förhindra otillbörliga kringgåenden. 331 Jfr Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 63 ff. och s. 76 f. Det torde inte vara uteslutet att

också andra skäl kan leda till en bevislättnad, om dessa framstår som relevanta i det enskilda fallet.

88

7 Svarandens motåtgärder

7.1 Rättsliga utgångspunkter

Av förarbetena framgår att svaranden kan vidta åtgärder för egen del i syfte att påverka

omfattningen av processen enligt 1 § st. 1 m. 3 LSF. Närmare bestämt har det anförts att

svaranden kan framställa egna yrkanden i förfarandet om denne anser att påkallelsen ger

upphov till snäva gränser för prövningen eller om påkallelsen leder till en uppsplittring

av tvistefrågorna. Den motåtgärd som svaranden kan vidta är alltså att framställa sådana

yrkanden som utvidgar ramen för tvisten. Till följd härav har lagstiftaren konkluderat att

en prövning av fristående omständigheter bara kan ske med svarandens medgivande.332

Den praktiska konsekvensen av resonemanget är att svaranden konkludent accepterar att

den begränsade prövningen sker om denne inte framställer yrkanden för egen del inom

ramen för vad som är tillåtet. Vad som nu anförts skall betraktas i ljuset av att svaranden

har rätt att framställa egna yrkanden enligt 23 § st. 2 LSF. Enligt regleringen fordras att

svarandens yrkanden omfattas av skiljeavtalet. Därtill förutsätts att en prövning av dessa

yrkanden inte anses olämplig enligt skiljemännen, med hänsyn till tidpunkten för själva

framställandet eller andra omständigheter.

Enligt förarbetena till 23 § st. 2 LSF bör skiljemännen frikostigt medge nya yrkanden

under inledningen av förfarandet.333 Heuman har anfört att det inte finns hinder mot att

svaranden framställer sitt yrkande redan i svaromålet och att detsamma går utöver den

tvistefråga som angivits av käranden.334 Vad gäller möjligheten att utvidga tvisten först

vid ett senare tillfälle ger förarbetena dock ingen klar ledning. Prövningen präglas av

skiljemännens bedömning av vad som ter sig lämpligt i det enskilda fallet. Av särskild

betydelse torde vara kostnader för parterna och eventuell preklusion av omständigheter

genom avgörandets rättskraft. Därutöver kan sammansättningen av skiljemän vad gäller

dess kompetens beaktas, tillsammans med eventuella tidsfrister för själva meddelandet

av skiljedomen.335 Trots att ingen bestämd tidsgräns eller liknande låter sig uppställas

förefaller det motiverat att särskild hänsyn tas till svarandens situation när saken handlar

om att käranden ämnar fastställa fristående sakförhållanden. Skälen härför skall framgå

av den diskussion som förs under nästkommande rubrik.

332 Prop. 1998/99:35, s. 60 f. 333 Prop. 1998/99:35, s. 107. 334 Heuman, Skiljemannarätt, s. 428 f. Om yrkandet framställs redan i svaromålet skall detsamma prövas

mot taleändringsregeln i 23 § st. 2 LSF, se prop. 1998/99:35, s. 223 f. 335 Prop. 1998/99:35, s. 107. Se härtill Heuman, Skiljemannarätt, s. 429 ff.

89

7.2 Problemformulering och diskussion

7.2.1 Avsaknaden av motåtgärder som ett medgivande till prövningen

Vid en första anblick förefaller vad lagstiftaren anfört vara en fullt godtagbar lösning till

problemen som kan uppstå. Om svaranden anser att prövningen i något hänseende leder

till oförutsebara konsekvenser är det bara att utvidga ramen för densamma. För det fallet

att svaranden misstänker att käranden ämnar åberopa en viss omtvistad omständighet till

stöd för ett anspråk mot svaranden efter att omständigheten har fastställts kan svaranden

för egen del föra en negativ fastställelsetalan som inbegriper anspråket. Alternativt kan

svaranden framställa ett yrkande som leder till en prövning av omständighetens rättsliga

betydelse för vissa rättsföljder av intresse mellan parterna.336 Trots vad som nu anförts

är lösningen inte fullt så elegant som lagstiftaren verkar ha tänkt sig. Skälet härför är att

den förutsätter att svaranden har vissa specifika insikter. För det första måste svaranden

vara medveten om sin begränsade förmåga att förutse konsekvenserna av fastställelsen,

vilket är vad som motiverar ett vidtagande av motåtgärder. Med andra ord förutsätts att

svaranden äger kännedom om fastställelsens (potentiellt) långtgående konsekvenser för

andra tvister om rättsförhållanden som härrör från det materiella avtal som omfattas av

parternas skiljeavtal. För det andra ter sig lagstiftarens resonemang inte helt logiskt med

mindre än att svaranden känner till vilka yrkanden som bör framställas för att följderna

av prövningen skall bli förutsebara. Det hela närmar sig ett cirkelresonemang:

Problemet är att följderna av en isolerad prövning av fristående omständigheter kan vara svåra

att förutse, eftersom fastställelsen kan få betydelse i flera olika sammanhang och för flera olika

rättsföljder respektive anspråk. Lagstiftarens lösning är att svaranden utvidgar omfattningen av

tvisten såtillvida att omständighetens rättsliga betydelse fastställs, eller genom att rättsföljder

för vilka densamma har betydelse prövas. För att så skall kunna ske krävs en identifikation av

samma rättsliga sammanhang som oförutsebarheten ursprungligen har avsett.

För att undanröja oförutsebarheten måste svaranden alltså framgångsrikt identifiera alla

rättsliga sammanhang och rättsföljder som omständigheten kan påverka. Till följd härav

kvarstår samma problematik. Svaranden kan endast skydda sig mot att fastställelsen får

oförutsebara konsekvenser för sammanhang som svaranden kunnat förutse. Måhända är

det därför olämpligt att tolka avsaknaden av motåtgärder som ett generellt medgivande

till prövningen och dess följdverkningar. Häremot kan emellertid invändas att ett sådant

synsätt är väl förenligt med grundtanken om att principen om partsautonomi bör få fullt

336 Heuman, Skiljemannarätt, s. 171: ”[…] en svarande får framställa ett yrkande om att skiljemännen

skall ge dom över en eller flera specifika rättsföljder som kan knytas av till det faktum käranden vill

få fastställt.” Se även Ramberg, The Arbitration Agreement (SAR 1999:1), s. 23.

90

genomslag och att förfarandet skall präglas av flexibilitet. Att ålägga svaranden ansvaret

för att utvidga ett fastställelsetema som anses alltför begränsat och att tolka avsaknaden

av sådana åtgärder som ett godkännande av kärandens talan är inte heller främmande för

traditionella civilprocesser.337 Mot den bakgrunden kan argumenteras för att eventuella

risker hänförliga till svarandens oförmåga att förutse vilka yrkanden som bör framställas

inte skall överdrivas i sammanhanget. Härvid bör emellertid noteras att en prövning av

fristående omständigheter kan leda till en mer omfattande risk för oförutsebarhet än vad

som är fallet inom ramen för andra typer av rättsprocesser. Av den anledningen kan det

anses befogat att kritisera lagstiftarens beslut om att låta parterna förfoga över gränserna

för prövningen med endast minimala restriktioner för vad som kan prövas.

Möjligen finns också en risk att tvisten eskalerar genom svarandens motåtgärder. Om käranden

framställer ett begränsat yrkande avseende en omständighet för att utvärdera utsikterna att föra

en mer omfattande talan i framtiden, varvid svaranden framställer ett yrkande som leder till en

fullständig prövning av vissa rättsföljder, har skiljemännen att hantera en tvistefråga som ingen

av parterna egentligen haft för avsikt att pröva vid tillfället.

Av det som hittills anförts framgår att det finns ett visst utrymme att problematisera och

kritisera lagstiftarens avvägningar rörande den aktuella regleringen. Enligt min mening

saknas dock rättsligt stöd för att tolka regleringen på ett sätt som är oförenligt med den

ordning som inrättats. Sålunda kan regleringen inte underkännas genom en begränsning

av avgörandets rättskraft eller genom uppställandet av ett alltför starkt anknytningskrav.

Vid antagandet att avsaknaden av motåtgärder inte skall uppfattas som ett godkännande

av prövningen enligt skiljemännen måste prövningen sannolikt ändå genomföras. Enligt

förarbetena och framställningar i rättslitteraturen krävs nämligen inget uttryckligt stöd i

skiljeavtalet eller i annan överenskommelse för att prövningen skall komma till stånd.338

7.2.2 Preventiva motåtgärder och skiljemännens hantering

I rättslitteraturen har uttalats att parterna kan begränsa skiljemännens behörighet genom

föreskrifter i skiljeavtalet eller annan överenskommelse om att prövningen inte får avse

faktiska förhållanden utan anknytning till en angiven rättsföljd.339 Enligt min mening är

sådana gemensamma preventiva motåtgärder förenliga med principen om partsautonomi

och bör därför respekteras av skiljemännen. Parterna bör vidare ha möjlighet att förfoga

över avgörandets rättskraft i begränsande riktning på motsvarande sätt.

337 Se Lindell, Civilprocessen, s. 415 om svarandens agerande i förhållande till ett snävt fastställelsetema. 338 Se prop. 1998/99:35, s. 210 och Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 34 f. 339 Cars, Lagen om skiljeförfarande, s. 35 (not 99).

91

Vid sidan av parternas gemensamma överenskommelser är det svarandens motåtgärder

som står till buds för att undvika en begränsad prövning och eventuella svårigheter som

följer av densamma. Vad som har avgörande betydelse för genomslaget av åtgärderna är

främst svarandens förmåga att framställa relevanta yrkanden. Något som dock inte skall

underskattas härvidlag är skiljemännens hantering av processen genom tillämpningen av

23 § st. 2 LSF. Som nämnts tidigare finns ingen på förhand bestämd tidsgräns avseende

svarandens framförande av egna yrkanden. Inte heller finns en given tidsfrist vad gäller

det inledande svaromålet till kärandens yrkande. Enligt förarbetena råder en presumtion

om att skiljemännen skall vara generösa vad gäller yrkanden och åberopanden som inte

går utanför skiljeavtalet. I förarbetena har också uttalats att skiljemännen förutsätts ta

hänsyn till en parts intresse av att ett visst yrkande skall prövas.340 Dessa aspekter måste

vägas mot skiljemännens ansvar att förhindra rent obstruktions- och förhalningsmässiga

åtgärder från endera parten.341 I sammanhanget finns skäl som talar för att motåtgärder i

form av yrkanden bör framställas vid inledningen av förfarandet. Vad som motiverar en

sådan ordning är att nya yrkanden kan förefalla olämpliga om prövningen redan fortgått

en längre tid eller om viktiga materiella frågor redan kommit att behandlas. Enligt min

mening kan det anförda dock inte gälla undantagslöst. Skiljemännen måste ta hänsyn till

svarandens legitima intresse att utreda den prövade omständighetens rättsliga betydelse

för olika rättsföljder och rättsförhållanden som kan tänkas aktualiseras mellan parterna.

En sådan utredning kan vara tidskrävande om kärandens yrkande inte ger större ledning

om det rättsliga sammanhang för vilket omständigheten kan få betydelse.

I linje härmed bör skiljemännen inte uppställa snäva tidsfrister endast på grund av att

den tilltänkta prövningen är begränsad i sin omfattning. Skiljemännen skall i stället vara

medvetna om att svarandens utredning är mer omfattande än kärandens såtillvida att den

avser både omständighetens existens och dess rättsliga relevans för flertalet rättsföljder.

Till skillnad från käranden saknar svaranden kännedom om hur omständigheten är tänkt

att få betydelse i framtiden. Skiljemännen bör sålunda godta tidsutdräkter som normalt

sett inte skulle accepteras vid en sedvanlig fastställelsetalan. Därutöver bör svarandens

agerande inte betraktas som en ren obstruktion av kärandens ursprungliga talan bara för

att motåtgärderna kan ta tid och leda till väsentliga förändringar av ramarna för tvisten.

Med andra ord skall skiljemännen beakta svarandens intresse att kunna förutse följderna

av tvisten och inte förhindra svarandens rätt att utvidga ramen för tvisten.

340 Prop. 1998/99:35, s. 224. 341 Prop. 1998/99:35, s. 224 och Heuman, Skiljemannarätt, s. 423 f. samt s. 429 ff.

92

7.2.3 Avslutande kommentarer

Betydelsen av svarandens förmåga att förutse och identifiera vilka motåtgärder som kan

vara lämpliga att verkställa skall inte förringas. Att prövningen endast skall komma till

stånd med parternas ömsesidiga medgivande är att uppfatta som en grundläggande tanke

till grund för att fristående faktiska omständigheter skall få prövas:

”Anser svaranden att bedömningarna kan bli alltför vanskliga med hänsyn till att käranden inte

angivit vilka rättsföljder som kan inträda, bör svaranden utvidga ramen för tvistens prövning.

Detta innebär att en prövning begränsad till ett fristående faktum endast kan komma till stånd

med båda parters medgivande. Med denna utgångspunkt anser regeringen att det föreligger till-

räckliga skäl för att en talan av angiven art skall kunna föras.”342

Lagstiftaren förefaller ha godtagit att prövningen får ske trots vissa uppenbara problem,

under förutsättning att parterna för egen del dragit en motsvarande slutsats i det enskilda

fallet och valt att inte utvidga omfattningen av tvisten. Enligt min uppfattning har alltså

lagstiftaren i praktiken kommit att överlämna frågan om vilken grad av oförutsebarhet

som kan godtas till parterna. Det är mot bakgrund av den tanken som det redan berörda

omständighetsbegreppet och anknytningskravet samt förekommande problem avseende

rättskraften respektive bevisbördan skall förstås. I och med att gränserna för prövningen

och frågan om vad som får utgöra processföremål till viss del överlämnats till parternas

bedömande måste skiljemännen tillse att svaranden får en chans att fatta ett informerat

beslut om huruvida prövningen skall fortskrida. Att ge svaranden en generös tidsfrist för

att ta ställning till frågor som kan aktualiseras är förenligt med förarbetena och innebär

att skiljemännen inte måste förkasta och ompröva lagstiftarens placering av ansvaret hos

svaranden. Det senare alternativet ger uttryck för ett mer paternalistiskt förhållningssätt

till principen om partsautonomin och synes oförenligt med förarbetena till regleringen i

1 § st. 1 m. 3 LSF. Av det skälet bör skiljemännen hantera problemen som kan komma

att aktualiseras genom att ge svaranden tid och utrymme att vidta motåtgärder. Så som

nämnts tidigare är det vidare lämpligt att använda ett högt ställt normalbeviskrav och att

verka för att prövningen skall präglas av transparens. Genom en sådan rättstillämpning

kan principen om partsautonomi och parternas rättssäkerhet bevaras utan inskränkningar

som saknar rättsligt stöd.

342 Prop. 1998/99:35, s. 61.

93

8 Sammanfattning

8.1 Avgränsning

I förevarande kapitel presenteras en sammanfattning av framställningen och slutsatserna

som framförts. Sammanfattningen är inte uttömmande och har koncentrerats till att avse

resultatet av vissa särskilt betydelsefulla diskussioner som redovisats i framställningen.

Sålunda beskrivs inte samtliga tänkbara uppfattningar och avvikande synsätt som redan

behandlats inom ramen för tidigare kapitel. Vad som kommer att uttalas i det följande är

därför inte att uppfatta som obestridligt. Relevanta invändningar och alternativa synsätt

har diskuterats i anslutning till den redan utförda analysen av respektive frågeställning.

8.2 Regleringens funktion

Genom att begränsa omfattningen av en tvist till förekomsten eller beskaffenheten av en

viss omständighet kan parterna uppnå processekonomiska fördelar. Till exempel kan det

vara fördelaktigt att låta tvisten avse ett sakförhållande om någon av parterna betraktar

detsamma som avgörande för att aktivera en viss rättsföljd, eller för att utesluta en sådan

aktivering. En begränsad prövning kan leda till att parterna inte behöver hänskjuta andra

frågor till skiljemännen och att både processen och utredningar som ligger till grund för

densamma kan koncentreras till det som anses avgörande för parternas mellanhavanden.

Prövningen kan avse avgörande fakta som påverkar en mer omfattande tvist, eller annan

fakta som först vid ett senare tillfälle skall läggas till grund för ett rättsligt anspråk.

8.3 Omständighetsbegreppet och anknytningskravet

Av 1 § st. 1 m. 3 LSF framgår att en tvist får avse förekomsten av en viss omständighet.

Omständighetsbegreppet innefattar faktiska omständigheter som är antingen omedelbart

eller medelbart relevanta för någon viss rättsföljd. Därutöver kan helt fristående faktiska

omständigheter som inte har kvalificerats rättsligt omfattas av begreppet.

Den fristående aspekten består av att omständighetens rättsliga relevans och tilltänkta funktion

i rättsstrukturen inte måste definieras såtillvida att den aktuella omständigheten måste relateras

till en rättsföljd och vara ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum. Till följd härav krävs inte att den

påkallande parten visar att omständigheten och prövningen av densamma kan få betydelse för

bedömningen av en rättsfråga som kan utgöra processföremål i ett tvistemål.

Omständighetsbegreppet omfattar principiellt samtliga tänkbara sakförhållanden som är

hänförliga till verklighetsplanet och som har existerat vid någon tidpunkt historiskt sett,

eller som existerar för närvarande. Det kan till exempel röra sig om händelser, tillstånd

94

eller andra materiella ting och observationer om olika faktiska förhållanden. I linje med

det anförda kan även erfarenhetssatser betraktas som omständigheter. Däremot skall inte

abstrakta fakta om innebörden av rättsregler omfattas av det aktuella begreppet.

Det faktum att ett visst sakförhållande omfattas av omständighetsbegreppet skall inte

uppfattas som en garanti för att detsamma kan utgöra processföremål och prövas enligt

bestämmelsen. För att så skall kunna ske krävs därutöver att sakförhållandet tillgodoser

anknytningskravet. I enlighet med förarbetena måste den tvistiga omständigheten falla

under det rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalet för att skiljemännen skall vara

behöriga att pröva densamma. Sålunda har lagstiftaren ställt upp ett krav om anknytning

mellan den tvistiga omständigheten och ett för parterna relevant rättsförhållande.

Med begreppet rättsförhållande avses ett rättsligen bestämt och preciserat förhållande mellan

minst två rättssubjekt, bestående av rättigheter med motstående skyldigheter som kan särskiljas

från andra rättsligen bestämda förhållanden av sådant slag.

Innebörden av anknytningskravet är omdiskuterad. Enligt en ståndpunkt som framförts i

rättslitteraturen krävs att den påkallande parten relaterar den tvistiga omständigheten till

en rättsföljd och att omständigheten utgör ett rättsfaktum eller bevisfaktum i förhållande

till den aktuella rättsföljden. I förevarande framställning har kritik riktats mot slutsatser

av sådant slag. Skälet härför är att fristående faktiska omständigheter skall kunna prövas

och att dessa per definition inte har relaterats till rättssatser. Sålunda är det inte möjligt

att identifiera vilken funktion som fristående omständigheter fyller inom rättsstrukturen.

Om anknytningskravet likväl skall tolkas så som att den tvistiga omständigheten måste

relateras till en rättsföljd kan skiljemännen tillämpa påståendedoktrinen vid prövningen

av sin behörighet. Härvid krävs att den påkallande parten påstår att omständigheten äger

rättslig relevans som ett rättsfaktum (eller ett bevisfaktum) för en viss angiven rättsföljd.

Eftersom påståendet tas till intäkt för att den omtvistade omständigheten faller under det

rättsförhållande som omfattas av parternas skiljeavtal skall skiljemännen pröva yrkandet

utan att dessförinnan ta ställning till frågan om omständighetens rättsliga betydelse.

För det fallet att skiljemännen anser att också helt fristående faktiska omständigheter

skall få prövas är det nödvändigt att både revidera tolkningen av anknytningskravet och

att anpassa behörighetsprövningen härefter. Den lösning som förespråkats i förevarande

framställning är att den omtvistade omständigheten måste ha sannolik rättslig betydelse

för parternas inbördes rättigheter och skyldigheter, vilket inte kräver att omständigheten

med bindande verkan ställs mot en viss rättsföljd. Ett sådant krav innebär att prövningen

95

av skiljemännens behörighet kan ske på två olika sätt. Å den ena sidan kan det förefalla

motiverat att käranden endast behöver påstå att omständigheten har rättslig betydelse för

ett visst rättsligt sammanhang (inte en rättsföljd), varvid skiljemännen får pröva tvisten

så länge ett sådant påstående har framställts. Å den andra sidan kan det anses berättigat

att skiljemännen inte utan vidare skall acceptera kärandens påstående om att den tvistiga

omständigheten har sannolik rättslig betydelse. I stället kan skiljemännen välja att inom

ramen för ett första steg av behörighetsprövningen anta att den aktuella omständigheten

existerar som käranden påstått. I ett andra steg kan skiljemännen därefter ta ställning till

påståendet om att omständigheten har sannolik rättslig betydelse för det rättsförhållande

som omfattas av parternas skiljeavtal. Härvid är det inte uteslutet att invändningar från

svaranden kan beaktas av skiljemännen, om sådana invändningar avser omständighetens

rättsliga betydelse och inte frågan om dess existens. Den sistnämnda ordningen som nu

beskrivits har förespråkats framför det förra alternativet, eftersom det förefaller befogat

med en mer strikt behörighetsprövning när käranden inte måste relatera den omtvistade

omständigheten till någon specifik rättsföljd. Rättsläget måste emellertid beskrivas som

oklart med hänsyn till avvikelserna mellan regleringens förarbeten och vad som uttalats

i rättslitteraturen avseende anknytningskravet och skiljemännens behörighetsprövning.

8.4 Fastställelseintresset

I rättslitteraturen har påståtts att det skall finnas ett särskilt fastställelseintresse för att en

talan om fastställelse avseende en viss omständighet skall kunna prövas. Enligt en sådan

ordning förutsätts att ovisshet råder om den berörda omständigheten och att ovissheten

är till förfång för den påkallande parten. Därtill har uttalats att den påkallande parten har

att ange en negativ rättslig effekt som är förenad med omständigheten, vilket innebär att

dess rättsliga relevans måste specificeras. I förevarande framställning har det emellertid

argumenterats för att talerättsbegränsningar av sådant slag saknar rättsligt stöd, eftersom

förarbetena ger en anvisning om att det är upp till svaranden att utöka omfattningen av

processen om denne anser att en begränsad prövning är olämplig. Vidare talar principen

om partsautonomi för att skiljemännen inte skall utvärdera processföringens lämplighet.

Med hänsyn till det anförda bör invändningar från svaranden om den påkallande partens

bristande fastställelseintresse bara få genomslag vid uppenbara fall av missbruk, varvid

bevisbördan åvilar svaranden. I sammanhanget är det viktigt att skiljemännen inte väljer

att underkänna ett yrkande endast för att det är begränsat. I annat fall finns en påfallande

risk att syftet med regleringen och dess praktiska funktion förfelas.

96

8.5 Rättskraften

En skiljedom skall tillerkännas positiv rättskraft om skiljemännen fastslagit att ett visst

faktum existerar. Följaktligen skall skiljedomen läggas till grund för senare avgöranden

för vilka sakförhållandet har prejudiciell betydelse. Rättskraftens objektiva omfattning

är inte begränsad till ett rättsligt sammanhang eller en rättsföljd som omständigheten har

relaterats till av käranden i syfte att påvisa en anknytning till parternas rättsförhållande.

Däremot är rättskraften begränsad till att bara avse tvister som härflyter ur det materiella

avtal som omfattas av skiljeavtalet som legat till grund för fastställelsen av den aktuella

omständigheten. Vad gäller innebörden av skiljedomens rättskraftsverkningar kan saken

beskrivas så som att den ursprungliga prövningen är orubblig när den omständighet som

redan prövats har prejudiciell betydelse inom ramen för en senare rättstvist. Sålunda har

skiljemännen att avvisa ytterligare bevisning som presenteras avseende omständigheter

som redan kommit att fastställas. En positiv rättskraft av angivet slag skall gälla oavsett

om huruvida omständigheten påståtts vara av omedelbar eller medelbar rättslig relevans

i anslutning till den ursprungliga prövningen eller ett senare avgörande. Vad som dock

kan prövas i en senare process är frågan om huruvida sakförhållandet har medelbar eller

omedelbar rättslig betydelse för en viss rättsföljd, varvid parterna inte är förhindrade att

föra bevisning härom. En sådan prövning av rättslig betydelse fordras emellertid inte för

att bestämma rättskraftens omfattning eller innebörd, och det som redan fastställts skall

inte omprövas. Undantag från den ordning som beskrivits bör tillåtas om parterna ingått

en överenskommelse om att avgörandets rättskraft skall begränsas.

8.6 Yrkandet och bevisbördan

I förhållande till tvister avseende förekomsten av en viss omständighet måste noteras att

prövningen inte avser en rättsföljd, utan ett sakförhållande. Till följd härav kommer det

att vara bevisning om olika faktiska förhållanden som ligger till grund för avgörandet av

tvistefrågan. Med andra ord är det bevisning som tillgodoser den funktion som rättsfakta

normalt sett fyller när prövningen avser en rättsföljd. Det anförda leder till att det torde

vara bevisning som skall åberopas av parterna till stöd för sina yrkanden. Förekomsten

av den tvistiga omständigheten betraktas som rättsföljden vilken prövas genom yrkandet

som framställts av käranden, medan bevisning härom betraktas som rättsfakta och tillika

som grunder för yrkandet. En sådan ordning leder till att det är parterna som bestämmer

tvistens omfattning och att grunderna för fastställelsen blir erforderligt preciserade.

97

Förfarandet skall präglas av transparens och parterna får inte utsättas för överraskningar

eller åsamkas rättsförluster på grund av att skiljemännen inte bidragit till deras rätt att få

utföra sin talan på ett fullgott sätt. Talerättsprincipen kan emellertid endast tillerkännas

intraprocessuell verkan, vilket innebär att varken skiljemännen eller parterna är skyldiga

att åstadkomma en precisering av avgörandets rättsliga konsekvens bortom resultatet av

själva fastställelsen som sådan. Vad som krävs är att parterna får ta ställning till det som

sker inom ramen för prövningen och att processföremålet respektive grunderna härför är

tillräckligt preciserade. Talerättsprincipen kan därför inte tas till intäkt för att svaranden

eller skiljemännen kan framtvinga en förklaring från käranden avseende den omtvistade

omständighetens tilltänkta rättsliga relevans. Följaktligen kan svarandens invändningar

om rätten att utföra sin talan inte leda till ett ytterligare krav om rättslig precisering som

går längre än vad som krävs enligt anknytningskravet.

Vid hanteringen av bevisbördan och beviskravet bör skiljemännen inte ta hänsyn till

den tvistiga omständighetens tilltänkta eller påstådda rättsliga betydelse, med mindre än

att parterna avtalat om att avgörandets rättskraft skall begränsas härav. Med andra ord är

det inte lämpligt att betrakta omständigheten så som ett rättsfaktum i förhållande till en

rättsföljd som käranden relaterat omständigheten till. Bevisbördan och beviskravet skall

därför inte bestämmas med ledning av en rättsföljd som faktiskt inte prövas i anslutning

till fastställelsen. I framställningen har argumenterats för att bevissäkringsteori bör ligga

till grund för placeringen av bevisbördan, om beskaffenheten av processföremålet jämte

yrkandet som framförts talar för att endera parten haft en bevissäkringsmöjlighet vilken

motiverar att bevisbördan skall åläggas samma part. Om så inte skulle vara fallet kan ett

alternativ vara att tillämpa överviktsprincipen, varvid bevisövervikten avgör vilken part

som vinner målet. För det fallet att inte ens en minimal bevisövervikt kan identifieras är

det lämpligt att käranden bär risken att förlora målet. Om överviktsprincipen har nyttjats

gäller inget beviskrav. När bevisbördan däremot har placerats hos någon av parterna bör

det etablerade och relativa höga normalbeviskravet tillämpas. Skiljemännen kan bevilja

en viss bevislättnad om det är motiverat med hänsyn till bevissäkringsmöjligheterna för

det aktuella processföremålet. En restriktiv hållning är emellertid berättigad vad gäller

bevislättnader till fördel för käranden. För det fallet att skiljemännen lättvindigt medger

bevislättnader från normalbeviskravet finns en risk att fastställelsen sker mot ett sådant

beviskrav som är lägre ställt än vad som hade varit fallet om käranden framfört hela det

materiella anspråk för vilket den tvistiga omständigheten kan få rättslig betydelse.

98

8.7 Svarandens motåtgärder

Svaranden kan framställa egna yrkanden i processen om denne anser att den begränsade

prövningen av endast ett sakförhållande ger upphov till alltför snäva gränser för tvisten,

eller om prövningen anses leda till en olämplig uppsplittring av tvistefrågorna. Åtgärden

som svaranden kan vidta är att framställa ett yrkande som utvidgar ramen för processen.

Om svaranden misstänker att käranden ämnar åberopa en viss tvistig omständighet som

stöd för ett anspråk mot svaranden efter att omständigheten har fastställts kan svaranden

välja att föra en negativ fastställelsetalan som inbegriper anspråket. Ett annat alternativ

är att framställa ett yrkande som förutsätter en fullständig prövning av omständighetens

rättsliga relevans för olika rättsföljder som kan aktualiseras med anledning av parternas

inbördes mellanhavanden. Skiljemännen bör frikostigt medge yrkanden från svaranden,

under förutsättning att dessa omfattas av skiljeavtalet mellan parterna. Trots att det helt

klart är önskvärt att svaranden framställer eventuella yrkanden under inledningen av det

förfarande som påkallats av käranden bör skiljemännen ta särskild hänsyn till den svåra

position svaranden befinner sig i. Det är nämligen en svår uppgift att förutse vilka olika

rättsföljder som kan aktualiseras på grund av en fristående omständighet, vilket är något

svaranden med framgång måste utreda för att kunna identifiera vilka yrkanden som kan

vara relevanta att framställa. Till följd härav bör skiljemännen stundtals acceptera vissa

tidsutdräkter som normalt sett inte hade godtagits, eftersom det kan vara motiverat med

hänsyn till svarandens intresse att förutse följderna av tvisten och dennes rätt att utvidga

omfattningen av prövningen. En förutsättning för den hantering som föreslagits är dock

att svarandens åtgärder inte har vidtagits i obstruktions- eller förhalningssyfte.

99

9 Avslutande reflektioner

I framställningen har flera viktiga frågeställningar och dess följdverkningar analyserats.

Vissa frågor som nu behandlats har redan diskuterats i rättslitteraturen, medan andra har

berörts för första gången i förhållande till regleringen i 1 § st. 1 m. 3 LSF. Utredningen

har särskilt präglats av frågor om vad som utgör en fristående faktisk omständighet och

om huruvida den inställning som uttryckts i förarbetena avseende dessa omständigheter

kan vinna genomslag i praktiken. För egen del har jag funnit att vissa uppfattningar som

redovisats i rättslitteraturen inte kan godtas. Skälet härför har allt som oftast varit att det

finns riktlinjer i förarbetena som inte kan bortses från. Det är emellertid inte tolkningen

av förarbetena som ligger till grund för avvikelserna mellan rättslitteraturen och det som

uttalats i förevarande framställning. Enligt min mening är skillnaderna hänförliga till att

förhållningssättet till förarbetena varierar. Den grad av rättslig auktoritet som tillerkänns

förarbetena kan nämligen variera mellan olika framställningar med hänsyn till närmast

personliga ståndpunkter avseende rättskälleläran. Enligt min mening är det olämpligt att

underkänna en avvägning som genomförts av lagstiftaren endast för att vissa effekter av

densamma anses negativa eller systemfrämmande. Inte minst när lagstiftaren identifierat

och accepterat vissa potentiellt negativa konsekvenser som kan följa av en reglering vid

införandet av densamma. När så är fallet borde utrymmet att argumentera för att samma

negativa konsekvenser motiverar en annan ordning än den som förordats av lagstiftaren

vara tämligen begränsat. Trots att förarbetena inte är bindande på samma sätt som lagen

kan dess praktiska betydelse och erkända ställning som rättskällefaktor inte förnekas.

Vad som nu uttalats ger för handen att frågan om huruvida skiljemännen intar ett mer

bundet förhållningssätt till förarbetena eller inte kan bli avgörande för tillämpningen av

1 § st. 1 m. 3 LSF. Den part som vill påverka skiljemännens faktiska förhållningssätt till

regleringen kan därför med fördel framföra argument avseende vilken rättslig auktoritet

som borde tillerkännas förarbetena. Ett sådant tillvägagångssätt kan leda till att samma

part förbättrar sina chanser att vinna framgång med andra argument rörande till exempel

omständighetsbegreppet, anknytningskravet eller avgörandets rättskraft. Till följd härav

är det inte otänkbart att parternas argumentation och valet av skiljemän kommer att vara

bestämmande för regleringens tillämpningsområde och den processuella hanteringen av

parternas tvister. Enligt min mening är det emellertid tvivelaktigt att en sådan ordning

kan tillgodose det intresse av förutsebarhet och rättssäkerhet som legat till grund för den

kritik som riktats mot förarbetena och lagstiftarens intentioner.

100

Käll- och litteraturförteckning

Offentligt tryck

NJA II 1887 (Nr. 4) Lag om skiljemän

NJA II 1929 (Nr. 1) Ny lagstiftning om skiljemän

NJA II 1943 (Nr. 1) Den nya rättegångsbalken

Prop. 1998/99:35 Ny lag om skiljeförfarande

Prop. 2017/18:257 En modernisering av lagen om skiljeförfarande

SOU 1994:81 Ny lag om skiljeförfarande – Delbetänkande

SOU 2015:37 Översyn av lagen om skiljeförfarande

Rättspraxis

Högsta domstolen

NJA 1905 s. 23 Avsnitt 3.2.2.2 och 3.3.3

NJA 1918 s. 478 Avsnitt 3.2.2.2 och 3.3.3

NJA 1936 s. 663 Avsnitt 5.1

NJA 1953 s. 751 Avsnitt 5.1

NJA 1966 s. 94 Avsnitt 2.2.2

NJA 1973 s. 1 Avsnitt 3.3.6.2

NJA 1984 s. 705 Avsnitt 3.3.6.2

NJA 1992 s. 263 Avsnitt 6.3.2.2

NJA 1998 s. 189 Avsnitt 5.2.1

NJA 2005 s. 586 Avsnitt 3.3.6.2

NJA 2007 s. 475 Avsnitt 3.1 och 3.3.5.3

NJA 2007 s. 718 Avsnitt 3.2.2.2 och 3.3.2

NJA 2008 s. 120 Avsnitt 3.1 och 3.3.5.3

NJA 2008 s. 406 Avsnitt 3.3.5.3 och 3.3.6.2

NJA 2010 s. 734 Avsnitt 3.3.5.3

NJA 2012 s. 183 Avsnitt 3.3.2 och 3.3.5.3 samt 3.3.6.2

NJA 2017 s. 226 Avsnitt 3.3.2 och 3.3.5.3 samt 3.3.6.2 respektive 3.3.7.4

Svea hovrätt

Mål T 3488-03 Avsnitt 4.1.2

Arbetsdomstolen

AD 1960 nr. 27 Avsnitt 3.2.2.2 och 3.3.3

101

Litteratur

Agge, I, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, Lund 1932

Andersson, F, Isaksson, T, Johansson, M, Nilsson, O. Herre, J (red), Arbitration in

Sweden, Swedish Arbitration Association 2011 (CIT: Andersson m.fl., Arbitration in

Sweden)

Bolding, P. O, Skiljedom – Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet

och verkställbarhet, P. A. Norstedt & Söners Förlag 1962 (CIT: Bolding, Skiljedom)

Boman, R, Om mellandom och omröstning om omständigheter. I: Festskrift till Lars

Welamson, Norstedts förlag 1987, s. 79–99 (CIT: Boman, Om mellandom och

omröstning om omständigheter (Fs Welamson))

Boman, R, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, P. A. Norstedt &

Söners förlag 1964

Bomgren, G, Till tolkningen av tilltrosparagraferna, SvJT 1963 s. 348–355

Cars, T, Lagen om skiljeförfarande – En kommentar, Fakta Info Direkt 1999

(CIT: Cars, Lagen om skiljeförfarande)

Cars, T, Lag (1999:116) om skiljeförfarande 1 §, Publicerad i Lexino: 2018-06-08,

Hämtad: 2018-11-05 (CIT: Cars, 1 § LSF (Lexino: 2018-06-08), [aktuellt avsnitt])

Dillén, N, Bidrag till läran om skiljeavtalet, Stockholm 1933

Ekelöf, P. O, Processuella grundbegrepp och allmänna processhinder, P. A. Norstedt

& Söners Förlag 1956 (CIT: Ekelöf, Processuella grundbegrepp)

Ekelöf, P. O, Edelstam, H, Heuman, L, Pauli, M, Rättegång – Första häftet, Upplaga 9,

Wolters Kluwer 2016 (CIT: Ekelöf, Rättegång I (Uppl. 9))

Ekelöf, P. O, Boman, R, Rättegång – Andra häftet, Upplaga 8, Norstedts Juridik 1996

(CIT: Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 8))

Ekelöf, P. O, Edelstam, H, Pauli, M, Rättegång – Andra häftet, Upplaga 9, Norstedts

Juridik 2015 (CIT: Ekelöf, Rättegång II (Uppl. 9))

Ekelöf, P. O, Edelstam, H, Heuman, L, Rättegång – Fjärde häftet, Upplaga 7, Norstedts

Juridik 2009 (CIT: Ekelöf, Rättegång IV (Uppl. 7))

102

Fitger, P, Sörbom, M, Eriksson, T, Hall, P, Palmkvist, R, Renfors, C, Rättegångsbalken

m.m., Publicerad i Zeteo: 2017-12-05, Hämtad: 2018-11-05 (CIT: Fitger m.fl., Rätte-

gångsbalken m.m., [aktuellt stadgande] (Zeteo: [datum för ifrågavarande publicering])

Franke, U, A new arbitration regime in Sweden, SAR 1999:1 s. 13–22

Frey, A, Skiljemannainstitutet enligt finsk civilprocessrätt, Helsingfors 1911

(CIT: Frey, Skiljemannainstitutet)

Gärde, N, Engströmer, T, Strandberg, T, Söderlund, E, Nya rättegångsbalken jämte

lagen om dess införande – Med kommentar, P. A. Norstedt & Söners Förlag 1949

(CIT: Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken)

Hassler, Å, Skiljedoms rättskraft. I: Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, P. A. Norstedt

& Söners Förlag 1964, s. 317–329 (CIT: Hassler, Skiljedoms rättskraft (Fs Olivecrona))

Hassler, Å, Specialprocess, P. A. Norstedt & Söners Förlag 1972

Hassler, Å, Cars, T, Skiljeförfarande, Upplaga 2, Norstedts Förlag 1989

Heuman, L, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik 1999

Heuman, L, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Upplaga 1:4, Norstedts Juridik 2005

Heuman, L, Vilken beviskravsbetydelse har separabilitetsprincipen, påståendedoktrinen

och anknytningsdoktrinen för bedömningen av behörighetsfrågor inom skiljedomsrät-

ten?, JT 2009/10 s. 335–361

Heuman, L, Hur bedöms svarandens invändningar vid tillämpning av påståendedoktri-

nen?, JT 2016/17 s. 194–208

Heuman, L, Undantag från påståendedoktrinen och regeln att en skiljeklausul endast

avser avtalet, JT 2017/18 s. 899–909

Hobér, K, International Commercial Arbitration in Sweden, Oxford University Press

2011

Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1–10

Kallenberg, E, Svensk civilprocessrätt, Andra bandet 1, Lund 1927

(CIT: Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:1))

Kallenberg, E, Svensk civilprocessrätt, Andra bandet 2, Lund 1927

(CIT: Kallenberg, Svensk civilprocessrätt (II:2))

103

Kleineman, J, Rättsdogmatisk metod. I: Juridisk metodlära. Korling, F, Zamboni, M

(red), Studentlitteratur 2013, s. 21–45 (CIT: Kleineman, Rättsdogmatisk metod)

Kvart, J, Olsson, B, Tvistlösning genom skiljeförfarande – En handledning till lagen om

skiljeförfarande, Upplaga 3, Norstedts Juridik 2012 (CIT: Kvart & Olsson, Tvistlösning

genom skiljeförfarande)

Lind, J, Högsta domstolen och frågan om doktrin och motiv som rättskälla, JT 1996/97

s. 352–370

Lindell, B, Sakfrågor och rättsfrågor – En studie av gränser, skillnader och förhållan-

den mellan faktum och rätt, Iustus Förslag 1987

(CIT: Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor)

Lindell, B, Processuell preklusion – Av nya omständigheter eller bevis rörande saken,

Norstedts Juridik 1993 (CIT: Lindell, Processuell preklusion)

Lindell, B, Alternativ tvistlösning – Särskilt medling och skiljeförfarande, Iustus Förlag

2000 (CIT: Lindell, Alternativ tvistlösning)

Lindell, B, Civilprocessen – Rättegång samt skiljeförfarande och medling, Upplaga 4,

Iustus Förlag 2017 (CIT: Lindell, Civilprocessen)

Lindskog, S, Skiljeförfarande – En kommentar, Upplaga 2, Norstedts Juridik 2012

(CIT: Lindskog, Skiljeförfarande)

Madsen, F, Skiljeförfarande i Sverige – En kommentar till lagen (1999:116) om skilje-

förfarande och till reglerna för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut,

Upplaga 2, Jure Förlag 2009 (CIT: Madsen, Skiljeförfarande i Sverige)

Madsen, F, Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin – Efter vilka principer ska en

domstol eller skiljenämnd ta ställning till verkan av en skiljeklausul i ljuset av nyare

rättspraxis?, SvJT 2013 s. 730–750 (CIT: Madsen, Påståendedoktrin eller

anknytningsdoktrin (SvJT 2013))

Möller, G, Om svensk och finländsk skiljedomsrätt – några jämförande reflektioner.

I: Festskrift till Ulf K. Nordenson, Jure 1999, s. 313 – 333 (CIT: Möller, Om svensk

och finländsk skiljedomsrätt (Fs Nordenson))

Nordh, R, Praktisk process VII. Bevisrätt B – Bevisbörda och beviskrav, Iustus Förlag

2011 (CIT: Nordh, Bevisrätt B)

104

Nordh, R, Praktisk Process I. Processens ram i tvistemål – Om yrkande och grunder,

ändring av talan m.m., Upplaga 3, Iustus Förslag 2012 (CIT: Nordh, Processens ram

i tvistemål)

Olivecrona, K, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, Uppsala 1930

Olivecrona, K, Domen i tvistemål, C. W. K. Gleerup 1943

Olivecrona, K, Rätt och dom, P. A. Norstedt & Söners Förlag 1960

Olsson, B, Kvart, J, Lagen om skiljeförfarande – En kommentar, Norstedts Juridik 2000

(CIT: Olsson & Kvart, Lagen om skiljeförfarande)

Peczenik, A, Vad är rätt? Om Demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentat-

ion, Fritzes Förlag 1995

Peczenik, A, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 249–272

Pålsson, L, Dubbelrelevanta rättsfakta vid prövning av domstols behörighet, SvJT 1999

s. 315–329

Ramberg, J, The Arbitration Agreement, SAR 1999:1 s. 23–32

Sandgren, C, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 2005 s. 648–656

Savola, M, Toupikina-Holm, N, Jarvin, S, Book review: Lars Heuman: Arbitration law

of Sweden: Practice and procedure, SAR 2004:1 s. 317–346 (CIT: Savola m.fl., Arbi-

tration law of Sweden (SAR 2004:1))

Strömholm, S, Rätt, rättskällor och rättstillämpning – En lärobok i allmän rättslära,

Upplaga 5, Norstedts Juridik 1996 (CIT: Strömholm, Rätt, rättskällor och

rättstillämpning)

Söderlund, J, Konkursrätten – om konkursboet ses som en association i tvångslikvidat-

ion med borgenärerna som medlemmar, Iustus Förlag 2009

(CIT: Söderlund, Konkursrätten)

Trygger, E, Skiljeaftal och Skiljemannaförfarande enligt svensk rätt, TfR 1895 s. 1–31

och s. 241–284

Welamson, L, Anm. av Per Olof Bolding: Skiljedom, SvJT 1964 s. 276–286

(CIT: Welamson, Skiljedom (SvJT 1964))

105

Welamson, L, Munck, J, Processen i hovrätt och Högsta domstolen – Rättegång VI,

Upplaga 5, Wolters Kluwer 2016 (CIT: Welamson & Munck, Rättegång VI (Uppl. 5))

Westberg, P, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats – en idé om rättsveten-

skaplig öppenhet. I: Festskrift till Per Olof Bolding, Juristförlaget JF 1992, s. 421–446

(CIT: Westberg, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats (Fs Bolding))

Westberg, P, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål. I: Festskrift till Per

Henrik Lindblom, Iustus Förlag 2004, s. 731–754 (CIT: Westberg, Processtaktik och

bevisbörda i dispositiva tvistemål (Fs Lindblom))

Westerling, B, Rättegångsbalken och skiljeförfarandet, Årsskrift från Stockholms Han-

delskammares Skiljedomsinstitut: Svensk och Internationell Skiljedom 1981, s. 11–18

(CIT: Westerling, Rättegångsbalken och skiljeförfarandet (SAR 1981))

Wetter, J. G, Salient Features of Swedish Arbitration Clauses, Yearbook of the Arbitra-

tion Institute of the Stockholm Chamber of Commerce: Swedish and International Arbi-

tration 1983, s. 33–43 (CIT: Wetter, Salient Features of Swedish Arbitration Clauses

(SAR 1983))

Litteratur utan angivelse av författare

Stockholm Chamber of Commerce, Arbitration in Sweden, Upplaga 2, The Stockholm

Chamber of Commerce 1984 (CIT: Arbitration in Sweden (Uppl. 2 – 1984))

Övriga källor

UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration (CIT: Modellagen)

Remissyttrande, Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet, Dnr 5379/94 (1995-

01-16) (CIT: Remissyttrande (5379/94) från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala

universitet)