Fack och arbetsgivare i gemensam kamp

mot hiv/aids

2

Innehåll

Förord 4

Henrys uppgift – en livsviktig uppgift 7

Aktiv ledning på Sandvik i Zambia 10

Samarbete över gränser 12

Autoliv i Sydafrika – ett gott exempel 14

Klubbordföranden Rosa 18

Engagemang ger ringar på vattnet 21

Möte mellan Atlas Copco i Örebro

och Johannesburg 26

Här är SWHAP 30

Röster från SWHAP i södra Afrika 32

Omslaget: Henry Chihana arbetar på Sandvik i

Zambia och är engagerad i SWHAP.

3

Arbetsplatsen – en självklar plats för samarbete mellan fack och arbetsgivare i gemensam kamp mot hiv/aids.

Facket och ledningen på Autoliv

i Sydafrika är ett gott exempel.

4

Hiv/aids är ett av de största hoten i världen mot många fattiga länders utveckling, framför allt i länderna i södra Afrika. Här fi nns 25 miljoner av världens 40 miljoner hivsmittade. Sjukdomen orsakar stort mänskligt lidande och hindrar social och ekonomisk utveckling i fl era delar av världen. Det medför också nya utmaningar för investeringar och ekonomisk utveckling i regioner som blir allt mer prioriterade av svenska företag.

Hiv/aids har störst spridning i åldersgruppen 15–49 år, det vill säga i arbetsför ålder, och är i allra högsta grad en arbetsplatsfråga eftersom den påverkar såväl enskilda arbetare och företag som arbetslivet i sin helhet. Just därför har arbetsplatsen – ledningen, de som arbetar där och de som har fackliga uppdrag – en viktig roll att spela för att motverka epidemins spridning. Arbetsplatsen är en naturlig plats där ledning och anställda gemensamt kan skapa sig kunskap och utbildning om sjukdomen samt hur den kan förhindras. Men det är också en utmärkt plats att bygga ett bredare nätverk på för att sprida kunskap vidare till de anställdas familjer och anhöriga samt vidare ut i samhället.

Flera svenska företag som är medlemmar i Näringslivets Internationella Råd, NIR, driver därför gemensamt med Industrifacket Metall, IF Metall, Swedish Workplace

Förord

– IF Metall har en lång tradition av kontakter med fackliga kamrater på svenskrelaterade företag i andra länder. Organisering, förhandlingar och relationer med företagsledning är några av huvudfrågorna. I dag är hiv/aids det största hotet mot våra kamraters framtid. Därför är det självklart att även hiv/aids ingår i vårt fackliga arbete både här hemma i Sverige och i andra länder.

Anders Ferbe, IF Metalls andre vice ordförande och styrelseledamot

i Swedish Workplace HIV/Aids Programme, SWHAP.

5

Hiv/Aids Programme, SWHAP. Starten skedde 2004 i Sydafrika. Under åren fram till nu, 2007, har pro-grammet utvecklats till att omfatta Kenya, Tanzania, Uganda, Zambia och Zimbabwe. På väg in i programmet är också Botswana.

Samarbetet bidrar till att motverka vidare utbredning av hiv/aids samtidigt som det medför ekonomiska vinst-er för företagen, en viktig förutsättning för ländernas framtid och dess invånare. Med ekonomiska medel från Sida har IF Metall och NIR framgångsrikt drivit SWHAP under snart fyra år och deltagande länder har ökat från ett till sex, och snart sju. Det är vår för-hoppning att programmet även fortsättningsvis får medel beviljade så att anställda, fackliga företrädare och arbetsgivare kan fortsätta detta viktiga arbete.

Ryktet om vårt gemensamma engagemang har spridit sig och i dag fi nns ytterligare företag och länder som är intresserade av att delta i programmet.

Vi, fackliga och arbetsgivarrepresentanter, delar vision-en att kunna sprida SWHAP och dess form att arbeta till ytterligare delar av världen.

Anders Ferbe Lars G Malmer

– Alla svenska företag har en code of conducts, det vill säga etiska regler för hur företaget och deras underleverantörer ska uppföra sig både i Sverige och i andra länder där de är etablerade. Det är inget som hindrar våra företag att även föra in hiv/aids-frågan i dessa etiska regler så att riktlinjer för utbildning, information och ansvar omfattas.

Lars G Malmer, informationsdirektör på SKF och styrelseordförande

för Swedish Workplace HIV/Aids Programme, SWHAP.

6

7

Som så många andra familjer i södra Afrika tvingades Henry Chihana, på Sandvik i Zambia, och hans fru med två barn att leva på olika orter på grund av svårigheterna att få jobb. Detta bidrog till att de inte träffades särskilt många gånger om året och Henry hade ingen aning om att hans fru var så sjuk. Men en dag fi ck han besked att hans fru var döende och han reste hem. Kort därpå dog hon och dödsattesten visade på tuberkulos som orsak.

– Tiden efter hennes död var fylld av att ordna allt praktiskt för våra barn och mig. Det var först långt senare som tankarna på orsaken till hennes död började kretsa allt mer i mitt huvud, berättar Henry Chihana.

Tuberkulos drabbar ofta den som är hiv/aidssmittade, och kan vara ett första tecken. Eftersom det har varit och i många länder fortfarande råder en stor skam runt hiv/aids gör man allt för att dölja den egentliga orsaken när någon dör. I många dödsattester anges tuberkulos som orsak och även i många begravningsannonser. Vad det verkligen betyder vet många ändå.

– Därför beslutade jag mig för att testa mig och 2001 fi ck jag veta att jag var hivpositiv. Ska jag vara ärlig hade jag väl haft mina misstankar eftersom jag hade fått problem med mina ögon och hade svår hosta med bröstsmärtor, tydliga tecken. Men då mitt arbete i gruvan var under jord skyllde jag nog omedvetet på detta.

Henrys livsuppgift– en livsviktig uppgift

8

Att testa sig var ett stort och svårt beslut att fatta, att verkligen få reda på om man är positiv eller negativ. En viktig del i SWHAP är därför dekalen ”Do you know your status – I do” – ”Känner du till din status – det gör jag”. Klart och tydligt talar man om att man har tagit sitt ansvar och testat sig. Vitsen är att alla ska bära den, anställd som chef. Dekalen fanns inte när Henry fi ck sitt besked och även om den hade funnits hade han aldrig vågat bära den.

– Jag berättade för min familj och min doktor på företaget. Men att gå vidare och tala om det på Sandvik vågade jag inte. Jag var rädd att jag skulle få sparken. Det var inte alls ovanligt att folk fi ck sparken på andra företag på grund av hiv/aids.

Men doktorn som Henry gick hos uppmuntrade honom att försöka ta upp frågan med företaget. Henry behövde både mediciner och täta besök på sjukhuset, vilket till slut skulle bli både dyrt och omöjligt att hålla hemligt.

– Till slut berättade jag det för min närmsta chef som visade stor förståelse.

När Henry väl hade vågat berätta för några utanför den närmsta familjen började också funderingarna på hur han skulle våga närma sig några av sina

– Jag är ett levande exempel på att

livet fortsätter även efter besked om

hivpositiv, säger Henry Chihana från

Sandvik i Zambia till de anställda på

Sandvik i Tanzania.

9

arbetskamrater. Särskilt dem som han misstänkte var hivpositiva.

– Det var faktiskt den största orsaken till att jag ville dela med mig av min sjukdom på jobbet. Jag hade ju sett hur några av mina kamrater tappade allt mer i vikt, hostade intensivt och rent allmänt mådde sämre. Genom att tala om att jag själv är hivpositiv hoppades jag ju att de skulle våga testa sig och söka hjälp.

Det här är fl era år sedan. Henry vågade ta det första svåra beslutet och ett till nämligen att komma ut och berätta för andra om en sjukdom som är förknippad med mycket skam och hysch-hysch. Och Henry har fortsatt att berätta. Inte bara på den egna arbetsplatsen och i Zambia, utan även på arbetsplatser i Tanzania.

Till sin historia om hur han vågade ta steget att testa sig och få besked om hivpositiv till nästa steg att komma ut och berätta om det för andra, kan han nu lägga ett ytterligare steg som ger hopp om att livet trots allt kan fortsätta.

– Många tror att livet är slut, men jag är bevis på att livet fortsätter och kan bli riktigt bra. Jag har ju till och med träffat en ny kvinna och just gift om mig, berättar Henry leende.

– Under mitt yrkesverksamma liv har jag haft förmånen att träffa många så kallade stora män. Men här har jag mött den störste av dem alla: Henry Chihana, från Sandvik i Zambia, som bjuder på sin egen livsberättelse. En bättre ambassadör för vårt SWHAP fi nns inte, säger Lars G Malmer, ordförande för SWHAP.

10

Aktiv ledning på Sandvik i Zambia

På Sandvik i Zambia har Henry Chihanas berättelser om sig själv hjälpt till att skapa en öppenhet runt hiv/aids. Men det krävs att företagsledningen är aktiv och engagerad i SWHAP för att det ska kunna drivas på ett bra sätt.

– Att testa mig själv var det första jag gjorde och sedan väl synligt bära den knapp som talar om att jag testat mig, säger Ruth J. Mubita, personalchef, och en av alla de aktiva företagsledare som tillsammans med sina anställda arbetar engagerat mot hiv/aids.

På Sandvik i Zambia får alla anställda rådgivning, testning, utdelning av kondomer och framför allt fri bromsmedicin till sig själv och sin familj. Zambias ändrade regler på import och distribution av broms-mediciner har medfört en prissänkning på dessa mediciner. En viktig del är informationsarbetet. På Sandvik har de anställda och cheferna spelat in en fi lm som beskriver hur en anställd förstår att han är sjuk och går till sin chef för att ta upp frågan. Första delen visar hur fel allt blir på grund av olika missförstånd och hemlighetsmakeri. Andra delen visar hur det bör och ska gå till på Sandvik.

– Det är de goda exemplen vi ska visa och i vår fi lm talar vi om att hos Sandvik ska alla våga testa sig, vara med i SWHAP och få hjälp till vård och mediciner för både

11

sig och sin familj och givetvis få ha kvar sin anställning, säger Ruth J. Mubita.

När Ruth J. Mubita talar om de anställda i företaget inkluderar hon även familjerna. Företaget är starkt mansdominerat och det är inte en självklarhet att de talar om sjukdomen i hemmet.

– Därför arrangerar vi också rådgivning för par och familjedagar. Vi har även startat särskilda kvinnoklubbar för de anställdas fruar. Allt för att sprida kunskapen så brett som möjligt.

Ruth J. Mubita ägnar mycket tid åt hiv/aids. Då Sandvik ligger där några av världens viktigaste kopparreserver fi nns levererar och servar de utrustning till fl era stora gruvbolag. Zambia var med afrikanska mått ett rikt land för 20 år sedan. I dag är det ett av världens fattigaste. En viktig orsak är att så många i arbetsför ålder är sjuka. Även malaria och tuberkulos härjar, så det är svårt att bedöma hur stor del av sjukfrånvaron som beror på hiv/aids. Men att det är lönsamt för både företagen och landet att hålla personalen frisk råder det ingen tvekan om. Därför engagerar sig Ruth J. Mubita för både företaget och för hela landet och hon deltar i

– Bland det första jag gjorde när vi

satte igång med vårt hiv/aidsarbete

på Sandvik i Zambia var att testa mig

själv. Det är viktigt att visa att alla

är med, chefer som anställda, säger

Ruth J. Mubita, personalchef.

12

offentliga sammanhang. Hon gillar inte information med syfte att skrämma människor.

– I ett tv-program i Zambia berättade jag om det arbete vi chefer och anställda gör på Sandvik, men reportern ville bara anspela på folks rädsla. Det är helt fel. Det gör folk ännu mer rädda och tysta. Jag tror på vårt sätt att vara öppna och berätta om de goda exemplen. Om vi dessutom kan få sådan hjälp som vi får av Henry Chihana är det fantastiskt, säger Ruth J. Mubita.

Samarbete över gränserRyktet om Ruth J. Mubitas och Henry Chihanas engagemang i kampen mot hiv/aids har spridit sig långt utanför Sandvik. Till och med utanför Zambias gränser. Båda två har inom ramen för SWHAP varit i Tanzania och berättat om programmet på Sandvik.

– Jag bjöd in Henry för att komma och berätta om att han är hivpositiv och hur han och de andra på Sandvik arbetar i Zambia, säger Evelyn Kogo som arbetar på Sandvik i Tanzania.

Evelyn Kogo är själv aktiv i SWHAP på Sandvik. Företaget ligger i ett gruvområde i Tanzania där fl era gruvor anställer totalt 2 000 personer. En starkt mansdominerad arbetsplats och ett område där männen både arbetar och bor åtskilda från sina fruar och barn som bor på andra orter. En sådan samhällsstruktur har skapat en handel för sexuella relationer, vilket i sin tur ökar risken för spridning av hiv/aids.

13

– Här har Henrys hjälp varit ovärderlig. Han är själv anställd på Sandvik och arbetar inom gruvindustrin och är man. Dessutom vågar han berätta att han är hiv-positiv men lever och arbetar på ett bra sätt, efter det att han testade sig och tog ansvar för sin sjukdom.

Resultatet efter Henrys hjälp på Sandvik i Tanzania där Evelyn är ensam kvinna bland 42 anställda lät inte vänta på sig.

– Direkt efter informationen var det många fl er som ville testa sig. Antalet utbildare inom vårt SWHAP har ökat från 72 personer till 144 personer. Dessutom har både arbetsledare och företagsledning testat sig och öppet talat om att de gjort detta och deltar i programmet. Det är otroligt viktigt för att de anställda ska ha förtroende för hela hiv/aidsprogrammet, säger Evelyn Kogo.

Evelyn Kogo, enda kvinna bland 42 anställda på Sand-

vik i Tanzania, tog hjälp av Henry Chihana från Sandvik

i Zambia. Många fl er anmälde sig direkt att delta i

SWHAP som utbildare för att sprida kunskap bland de

anställda i gruvorna i området.

14

Autoliv i Sydafrika – ett gott exempel

Autoliv i Johannesburg är ett av de första företagen som gick med i SWHAP. I år, 2007, har hela 93 procent av alla anställda på företaget frivilligt låtit testa sig. Av dem är 6 procent hivpositiva. Här fi nns en kommitté där både företagsledning och anställda är

15

representerade. De har alla gått utbildning om hiv/aids och kunskaperna och informationen sprider de vidare till arbetskamraterna.

– Alla gör ett fantastiskt bra arbete som sträcker sig långt utöver den vanliga arbetstiden, säger David Kretschmer, vd på företaget.

Orsaken till engagemanget är, som så ofta är fallet i södra Afrika, att någon i ens närhet har drabbats av sjukdomen.

Grunden till ett

bra och effektivt

arbetssätt inom

SWHAP är ett

nära samarbete

mellan företags-

ledning och de

anställda på ar-

betsplatsen som

här på Autoliv i

Sydafrika.

16

– Vi förlorade en arbetskamrat genom sjukdomen och hennes dotter blev föräldralös. Det fi ck oss alla att tänka till. Det var lätt att få frivilliga deltagare till arbetet att lära sig om sjukdomen och sprida kunskapen vidare. Dottern till vår arbetskamrat har vi fortsatt att stödja

ekonomiskt, berättar David Kretschmer.

Förutom alla anställda på företaget omfattas även de anhöriga. Två gånger om året är det öppet hus för den anställde med familj. Första gången deltog en hivinfekterad person och berättade om sig själv. Autoliv samarbetar också med Sandvik och Assa Abloy som ligger i samma område.

– Vi samlar alla anställda på företagen under en helg för utbildning och gemensamma aktiviteter. Det är viktigt att sprida kunskapen vidare till andra i samhället, särskilt till de unga för att de ska få en bra utbildning, säger David Kretschmer.

Även om Autoliv har noga kontroll på siffrorna över hur många som testat sig och hur många som är smittade är diskretion och tystnadsplikt en självklarhet.

– Alla ska vara 100 procent övertygade om att första steget till att testa sig och sedan beslutet om att ingå i SWHAP är helt frivilligt och under största diskretion, säger David Kretschmer.

På Autolivs klinik får de anställda därför träffa en fristående sjuksköterska som sköter provtagningen, för statistik, sköter medicinering, med mera. Där kan de anställda testa sig via ett blodprov eller via ett salivprov

– Det är avgörande

att vi arbetar tillsam-

mans för att vi ska

kunna få igenom olika

åtgärder, säger David

Kretschmer, vd på

Autoliv.

17

som i dag är ett godkänt sätt att testa sig. Även om salivtest är dyrare har det visat sig att det är lättare att få människor att testa sig om de slipper ta blodprov.

– Blodprov i sig kan skapa föreställningar om att man kan bli smittad till och med på kliniken, därför är det mycket bättre och enklare med salivtest, säger Beverly van Wyk, sjuksköterska på Autolivs klinik.

Den förebyggande informationen är det dock deltagarna i kommittén som sköter bland arbets-kamraterna. Den handlar både om kunskap om sjukdomen hiv/aids, men också hur var och en måste ta ansvar för att förhindra att man drabbas eller för smittan vidare.

– Enkelt talat är det ju så att den som dricker mycket alkohol förlorar omdömet och sprider på så sätt sjukdomen vidare. Men det går inte att skylla på alkoholen, var och en av oss måste själv ta ansvar för sitt eget beteende, säger Rosa Mkhize, klubbordförande för NUMSA på Autoliv och aktiv i kommittén.

Det här är åsikter som både de anställda och företags-ledningen delar och från företagets sida ser man också de ekonomiska vinsterna med att hålla alla som arbetar friska. Därför håller också Autolivs SWHAP på att utvecklas ett steg till.

– Det har gett så goda resultat att vi vill utveckla det till ett ”leva-sundare-liv-program”. På vår klinik och genom kommitténs utbildare vill vi sprida kunskap

Beverly van Wyk,

sjuksköterska på

Autolivs klinik.

18

och information om hur var och en vinner på att leva ett sundare liv. Det tjänar alla på: den anställde och familjen, företaget som får en friskare personal och landet får möjligheter till bättre ekonomi, säger David Kretschmer.

Klubbordföranden RosaI Sydafrika där närmare 9 miljoner i åldern 15–49 år är drabbade av hiv/aids är det nästan ingen som kan säga ”det berör inte mig”. De fl esta känner någon eller har själv drabbats. Men det är ändå många som avskärmar sig från detta faktum. När Rosa Mkhize, NUMSA:s klubbordförande på Autoliv, informerar om hiv/aids och hur man skyddar sig själv och andra återkommer hon alltid till sin syster.

– Den yngsta av mina elva systrar dog i aids när hon var väldigt ung. Hon fl yttade tidigt hemifrån och bosatte sig i Durban. Där levde hon ett utsvävande liv med mycket alkohol och lösa sexuella relationer. Hon hörde inte av sig till någon i familjen.

Under tre år hörde inte familjen ett ljud från systern och när hon tog kontakt var det för sent.

– Hon hade blivit smittad, men skämdes för att tala om det för oss. Hon väntade alldeles för länge och när vi fi ck reda på det och hämtade hem henne kunde vi inte göra något. Vi förlorade henne, berättar Rosa Mkhize.

Sin egen systers alltför tidiga och tragiska död använder Rosa Mkhize sig av ofta när hon informerar om hiv/aids

19

20

inom SWHAP. På Autoliv är hon mycket engagerad i kommittén där både anställda och ledning deltar.

– Jag drar nytta av både mina personliga erfarenheter och att jag är fackligt förtroendevald inom det sydafrikanska metallförbundet, NUMSA, då jag pratar med mina arbetskamrater.

Fackligt förtroendevald har Rosa Mkhize varit sedan hon började arbeta på Autoliv för 19 år sedan. I själva verket var det hon som startade den lokala NUMSA-klubben. Liksom det starka engagemanget för SWHAP grundar sig på egna upplevelser gör även det fackliga arbetet detta. När Rosa Mkhize startade fackklubben var Sydafrika fortfarande uppdelat i svart och vitt genom apartheidpolitiken.

– Vi som arbetade fackligt var noga registrerade och i början av 1990-talet blev jag arresterad av polisen för min verksamhet.

Rosa Mkhize är uppvuxen i en både fackligt och politiskt aktiv familj. Båda sakerna har alltid diskuterats mycket i hemmet i township-samhället som ligger en kort bit från Autoliv. Även om Rosas township är välordnat och numera har riktiga gator och elbelysning så är indelningen i olika township ett arv från apartheidpolitiken. Ett effektivt sätt att hålla svarta och vita åtskilda och att kontrollera de svartas områden.

– Självklart visste polis och myndigheter noga var vi aktiva bodde. Som tur var fanns ingen hemma i huset den dagen någon kastade in en bomb. Men att det var polisen det har en granne i området vittnat om.

21

Huset som blev illa åtgånget är för länge sedan reparerat, men tydliga tecken fi nns kvar.

– Här har vi faktiskt sparat en del av skadorna med fl it säger Rosa Mkhize och pekar upp mot husets ena gavel som vätter ut mot gatan. Det är bra att påminna både sig själv och andra om sin bakgrund, historien är en viktig del av framtiden, säger Rosa Mkhize med ett brett leende som lyser i kvällsmörkret.

Engagemang ger ringar på vattnet

De anställdas och ledningens engagemang på Autoliv är ett tydligt och gott exempel på att arbetsplatsen är en bra plats att starta ett engagemang som får ringar på vattnet. De anställda och ledning har adopterat ett barnhem som de hjälper på alla möjliga sätt.

– Jag har inga rikedomar i form av saker eller pengar att erbjuda mina barn, men jag ger dem min kärlek och omsorg, förklarar tant Sara då hon visar runt i bostaden där hon själv och de 13 barnen lever.

Hennes förklaring låter en aning urskuldande, som om hon vill be lite om ursäkt för att hon inte har en annan bostad än sitt plåtskjul att erbjuda barnen. I två rum trängs våningssängar med slitna madrasser och fi ltar. På hyllor runt väggarna ligger barnens få kläder och saker. Kollukten sticker i näsan och en grå koldimma vilar över hela bostaden. Järnspisen i

22

23

– Jag har inga rikedomar i

form av saker eller pengar att

erbjuda mina barn, men jag

ger dem min kärlek och om-sorg, förklarar

tant Sara då hon visar runt i bostaden där

hon själv och de 13 barnen

lever.

24

det trånga köksutrymmet eldas med kol och nu vid middagstid eldas det för fullt för att grytorna ska kunna värma upp kvällsmaten. Men då det är juli månad och vinter i Sydafrika behövs den också som bostadens enda värmekälla.

Vintern är ovanligt kall i år och för bara några dagar sedan snöade det för första gången på 40 år i Johannesburg. Husets plåtväggar blir då extra kalla, likväl som de blir extra varma när det är sommar.

Trots svåra levnadsförhållanden fi nns mycket glädje och skratt hos barnen när de nyfi ket tar emot besök och gärna vill bli fotograferade. Det råder ingen tvekan om att tant Saras kärlek och omsorg betyder mycket för dessa föräldralösa barn. Alla 13 har förlorat sin mamma och pappa genom aids.

– Det började för några år sedan då en granne kom till mig och var så bekymrad över vad som skulle hända med hennes barn. Mamman hade fått veta att hon var smittad och att hon skulle dö. Jag lovade henne att ta hand om barnet och på den vägen är det, berättar tant Sara enkelt.

En anställd på Autoliv berättade om barnhemmet. Med den ökade medvetenheten som skapats genom SWHAP ökar också viljan att sprida detta och att hjälpa dem som har drabbats samt att kräva att samhället tar mer ansvar.

– Från ledningen ligger vi hela tiden på myndigheterna att de ska bygga ett nytt hem åt barnen och tant Sara. Marken där deras och alla de andra människornas

25

plåtskjul ligger är gammal gruvmark som har täppts igen. Där fi nns farligt avfall och det kan vara risk för ras. Det är helt oacceptabelt för människor att leva så, säger David Kretschmer, verkställande direktör på Autoliv.

En väg att pressa myndigheterna att göra något är att bilda opinion. Därför är man just nu i färd med att ta kontakt med media för att få dem att uppmärksamma barnens situation. Men på vägen till en förändring behöver de hela tiden hjälp och där är det många som stöttar tant Sara och barnen.

– Vi har haft insamlingar bland de an-ställda och ofta tar vi med saker som vi ser att de har behov av just nu, berättar Rosa.

Denna kväll har Rosa med sig två lång-borstar och strax därpå kommer några från den lokala ANC-organisationen med toalettpapper och chipspåsar till vart och ett av barnen.

– Vi är många som hela tiden hjälper till att verkligen ge dem det de mest behöver. Men barn måste få vara barn hur svårt det än är och därför är det viktigt att de även får leksaker och en och annan godispåse, säger Rosa.

Några av barnen som tant Sara

tar hand om, då de förlorat

sina föräldrar genom hiv/aids.

26

Möte mellan Atlas Copco i Örebro och Johannesburg

Atlas Copco har tre anläggningar runt Johannesburg. Här anpassar man de produkter som de anställda på Atlas Copco i Örebro tillverkar så att de kan användas i den sydafrikanska gruvindustrin. Företaget sköter också underhåll och reparationer i gruvområdet två mil utan-för Johannesburg där totalt 200 av företagets anställda arbetar. Totalt fi nns 980 anställda inom 22 olika bran-scher. Banden mellan Atlas Copco och gruvindustrin har alltid varit tighta genom till exempel gemensam utbild-ning om produkterna.

27

– Därför har också vår utbildning och information om hiv/aids spridit sig utanför våra egna anställda. Eftersom gruvorna är i produktion dygnet runt åker utbildare även dit på nattskiftet, berättar Piet Leys, vice ordförande på Atlas Copco.

När Atlas Copco startade var grundkunskaperna mycket låga om hiv/aids. Myterna om hur smittan spreds var många och felaktiga.

– Många trodde att man blev smittad bara man drack från samma kaffekopp som en hivpositiv person, berättar Wendy Buffa Pache, personalchef på Atlas Copco.

I dag är kunskaperna avsevärt högre och närmare 96 procent har testat sig. Många anslöt sig till programmet när man såg att även ledningen på företaget gjorde det. Men det krävs hela tiden ett aktivt arbete för att alla ska delta. Det spelar ingen roll på vilken nivå i företaget man är säger Wendy Buffa Pache och berättar om den man i ledningen som tyckte att hans egen medverkan var helt onödig.

– Vi lyckades övertala honom att gå med och lyssna på utbildningen. Resultatet blev väldigt positivt. Från att ha tvärvägrat allt deltagande så återkom han till mig efter utbildningen och var överväldigad över all intressant information som han tyckte att alla i samhället borde få. Själv skulle han genast åka hem till sin syster och berätta för hennes två barn.

Men information måste också presenteras på omväxlande sätt. De som redan har deltagit kan tro

28

att de redan vet allt och strunta i fortsättningen av programmet. En del undviker också informationen därför att de är rädda att gå på formella möten där anledningen till deltagandet är given. Därför försöker man hela tiden hitta på nya sätt att berätta.

– Under en lunchrast lät vi därför en teatergrupp komma och spela en pjäs med samma budskap och kunskap om hiv/aids. Det blev mycket uppskattat, säger Wendy Buffa Pache.

Martha Mothibe, fackligt för-troendevald på Atlas Copco, var en av dem som var rädd. Främst för sjukdomen i sig, och valde länge att helt enkelt stoppa huvudet i sanden och inte lyssna.

– Men det håller inte i längden att jag som är fackligt aktiv inte vågar prata om hiv/aids som är ett så stort problem för oss i Sydafrika. Därför arbetar jag nu aktivt som facklig representant i vår kommitté. När jag gör något för andra som är sjuka är det ett sätt att behandla min egen rädsla för sjukdomen.

Dessutom har Martha Mothibe både lärt sig själv och andra att leva mer hälsosamt.

– Den form av dietmat som hivpositiva får råd om att anamma är lika bra för oss som inte är hivpositiva. Den är både nyttigare och billigare för hela familjen att äta.

Martha

Mothibe

29

IF Metalls klubbordförande, Lars-Erik Soting, på Atlas Copco i Örebro deltog på SWHAP:s regionala konferens i Johannesburg den 5–6 juli 2007. Genom företaget i Örebro och de fackliga kontakterna på NUMSA i Sydafrika ordnade han i förväg besök på två av Atlas Copcos anläggningar i Johannesburg.

– Det är viktigt för mig som lokal facklig företrädare att se hur SWHAP fungerar i verkligheten. Både för att berätta om det för mina arbetskamrater hemma, men även för att stödja programmet på plats. Har de anställda och fackliga problem med att driva igenom vissa frågor när det gäller hiv/aidsarbetet kan jag bidra med att ta upp frågan med min företagsledning.

Lars-Erik Soting, IF Metalls klubbordförande, Atlas Copco Örebro.

30

31

32

Röster från SWHAP i södra Afrika

Den 5 och 6 juli 2007 samlades över 100 deltagare från svenskrelaterade företag i Kenya, Sydafrika, Tanzania, Uganda, Zambia och Zimbabwe. Alla deltar i IF Metalls och NIR:s gemensamma SWHAP i kampen mot hiv/aids. Det var första gången som alla aktiva från företagsledningar och de anställda samlades. Målet var att berätta för varandra om hur de arbetar inom sitt företag och land och att bilda nätverk. Allt med syfte att vidareutveckla sitt arbete för att bekämpa en sjukdom som är det största hotet mot ländernas framtid.

FAKTAMötet och diskussionerna mel-lan de aktiva samt planering för hur arbetet ska utvecklas fi nns utförligt dokumenterat i en rap-port som gjordes på plats under mötet.

Rapporten fi nns att läsa på SWHAP:s egen hemsida www.swhap.org.

33

Kenya

– Frågor som självklart måste vara inkluderade i information om hiv/aids är sexuella relationer, sociala och kulturella frågor, våld och alkohol. Alla dessa frågor är särskilt viktigt att ta upp med männen, säger Daniel Mwaura, SWHAP-samordnare i Kenya.

Daniel Mwaura, SWHAP-samordnare.

34

Sydafrika

Det sydafrikanska metallförbundet, NUMSA, insåg tidigt vilka problem som hiv/aids medför för landets befolkning och ekonomi. I NUMSA:s kurser och utbildningar ingår numera alltid ett pass om hiv/aids. Hlokoza Motau, organisatör och internationellt ansvarig på NUMSA:s förbundskontor är ofta ute hos medlemmar och förtroendevalda.

Hlokoza Motau, metallfacket NUMSA.

35

– Vi pratar mycket med våra medlemmar och arbets-platskommittéer om att de måste diskutera hiv/aids på arbetsplatsen. Men också att de måste våga prata om det hemma med sin familj.

Hlokoza började jobba på gummi-företaget Firestone 1980 och blev ganska snart fackligt aktiv och organisatör på NUMSA i Pretoria. Själv uppväxt i ett township där husen var av plåt utan el och vatten vet han vad han talar om när han är ute bland sina medlemmar.

– Många lever fortfarande fortfarande på detta sätt runt storstäderna och med sina familjer kvar på landet. Det är otroligt viktigt att vi får människor att våga prata hemma och de bästa att uppmuntra till detta är vi inom facket som fi nns på arbetsplatserna.

– Om samma antal människor hade dött av någon sjukdom i USA eller Storbritannien som har dött av hiv/aids här i Sydafrika och övriga Afrika hade det betraktats som en nationell katastrof, säger Clem Sunter, ordförande för Anglo American Chairman’s Fund i Sydafrika.

Clem Sunter är mycket kritisk till hur problemen som hiv/aids orsakar har gömts undan allt för länge.

Clem Sunter, ordförande för Anglo American Chairman´s Fund.

36

– Vi har inte haft någon riktig landsomfattande kampanj när det gäller hiv/aids och till exempel att var och en har skyldighet att ta ansvar över sitt sexuella beteende.

Även om Clem Sunter tycker att mycket ansvar vilar på regeringen att ta itu med detta, så är det också en viktig fråga för företagen. Han medger att det kan vara svårt att få företagsledare intresserade. Själv arbetar Clem aktivt för att sprida kunskap och få andra intresserade och engagerade. Men han erkänner att det egna en-gagemanget bygger på upplevda händelser.

– Det som förändrade mitt liv var när jag besökte ett sjukhus och såg alla unga människor som var smittade och mötet med den 17-åriga tjejen som var tvungen att ta hand om sina småsyskon i stället för att fortsätta utbilda sig då båda föräldrarna dött i aids.

– Då insåg jag att hälsan hos de anställda borde vara lika viktig för företagen som fi nansiering och ekonomi.

– Om jag skulle föreslå min man att använda kondom skulle både jag och kondomen åka ur huset, säger Motswalle Kanyane.

Även om resten av gruppen som Motswalle diskuterar med

Motswalle Kanyane, Sandvik.

37

instämmer i hennes skratt så ligger det mycket allvar och sanning bakom hennes kommentar. Flera intygar att samma problem uppstår om de så bara tar upp frågan om hiv/aids i det egna hemmet. Därför är det viktigt att påverka ungdomen till att prata mer öppet.

– Förra året anordnade vi därför en särskild tonårsdag. Vi bjöd in alla anställdas tonårsbarn för att prata om sexuella relationer och hiv/aids.

Mpho Tage på Scania i Sydafrika är aktiv i SWHAP-kommittén och en av dem som arbetar som utbildare. Hon har tagit sina kunskaper ett steg längre och använder materialet i sin sons skola.

– Jag har en son på 8 år. När han ville prata om en liten fl icka som hade blivit våldtagen i vårt område fi ck det mig att fundera på hur viktigt det är att även barnen får kunskap om hiv/aids och sexuellt beteende.

Men för att inte peka ut sin egen son och skicka med honom materialet tog Mpho upp saken med skolledningen och läraren för klassen. Nu använder läraren delar av informationen vid lämpliga tillfällen och berättar för hela klassen.

Mpho Thage, Scania.

38

Tanzania

Mellan Sandvik i Tanzania och Zambia har SWHAP utvecklats över gränserna. Evelyn Kogo som är aktiv på Sandvik i Tanzania tar hjälp av Henry Chihana från Sandvik i Zambia. Henry är öppen med att han är hiv-positiv och berättar om det på arbetsplatser.

– Det är ett ovärderligt stöd i mitt upplysnings- och informationsarbete att Henry berättar om sig själv och sitt liv, säger Evelyn Kogo.

Henry Chihana, Sandvik, Zambia och Evelyn Kogo från Sandvik, Tanzania.

39

Uganda

I Uganda har dörr-till-dörr-metoden visat sig vara ett bra sätt att arbeta på.

–Hela 95 procent nappar på att göra testet när de får göra det i hemmiljö, berättar Alex Coutinho, doktor och chef för The AIDS Service Organisation, TASO i Uganda.

I över 25 år har han arbetat med hiv/aidsfrågor och anlitas ofta i SWHAP. Nu bor han i Uganda men har också jobbat i Swaziland, Malawi och Lesotho. Frågorna runt hiv/aids är otroligt många och komplexa samt varierar från land till land.

– Det är viktigt att diskutera alkoholproblem, mäns våld mot kvinnor och människors sexuella beteenden. Svåra frågor, men om vi ska kunna ändra beteenden och få stopp på spridning är det helt avgörande att vi vågar prata. Han berättar om Swaziland för att förklara vad han menar.

På sin läkarmottagning i Swaziland tog Alex Coutinho emot en patient vars könsorgan hade otroliga sår och som ville ha behandling eftersom den sexuella

Alex Coutinho, doktor och chef för The AIDS Service Organisation, TASO i Uganda.

40

akten med frun gjorde så ont. Alex förstod först inte hur patientens fru över huvud taget ville ha sexuella relationer, men fi ck det förklarat för sig av de lokala sjuksköterskorna.

– Frun har förmodligen inte ens upptäckt hur mannens könsorgan såg ut eftersom de fl esta har sex i mörker. Frun hade helt enkelt aldrig sett mannen naken, mycket mindre hans sjuka könsorgan. När verkligheten ser ut på detta sätt, är det mycket viktigt att sprida kunskap, även om det kräver svåra och många gånger ganska indiskreta diskussioner, säger Alex.

Alex Coutinho understryker dock att sexuella relationer inte är särskilt mer vidlyftiga i Afrika än i andra världsdelar och att hiv/aids drabbar alla samhällskategorier.

– Mitt engagemang i frågan beror till exempel på att jag hitintills har begravt nio medlemmar i min släkt som alla har dött av hiv/aids. Jag tar bland annat hand om min systers barn då hon dog av sjukdomen.

41

Zambia

Rhoda Lungu från Atlas Copco i Zambia var en av närmare 100 aktiva i SWHAP som deltog på mötet i Johannesburg 2007. Ett första stormöte för engagerade i svenskrelaterade företag då de byggde nätverk samt utbytte erfarenheter och kunskaper.

I mindre grupper fanns tillfälle att diskutera och lära mer i särskilda frågor. Rhoda Lungu valde gruppen som tog upp ämnet Reaching out – Att nå ut – med upplysning och information om hiv/aids utanför den egna arbetsplatsen.

– Ett bra sätt för alla oss anställda är att göra egna besök på sjukhus. Då ökar det personliga engage-manget, tycker Rhoda.

Rhoda Lungu,

Atlas Copco i

Zambia.

Flera nya erfa-

renheter om hur

man når ut med

upplysning ut-

anför den egna

arbetsplatsen

fi ck Rhoda

Lungu från Atlas

Copco i Zambia

och de andra i

arbetsgruppen

Reaching out.

42

Zimbabwe

Edith Maziofa, SWHAP-samordnare.

När Edith Maziofa anställdes som samordnare i SWHAP kontrollerades hon mycket noga. Hon fi ck verkligen intyga att hon inte skulle syssla med något politiskt. Pressen och kontrollen på människorna är hård i landet tillsammans med alla andra svåra faktorer: 20 procent av den arbetsföra befolkningen lever med hiv/aids, hösten 2007 når arbetslösheten rekord på 85 procent och infl ationen är ofattbara 2 800 procent.

– Det är verkligen ingen lätt situation att arbeta med hiv/aidsfrågor, men desto viktigare då arbetskunnigt folk fl yr landet eller drabbas av hiv/aids. Från starten arbetar vi därför på bred front och försöker närma oss kyrkan, berättar Edith Maziofa.

Edith Maziofas initiativ att kontakta kyrkan är mycket viktig. Av Zimbabwes 12 miljoner invånare är över 25 procent med i kyrkan. Via predikstolarna skulle upp-lysning om hiv/aids kunna spridas till en stor mängd människor. Men först gäller det att vinna förtroende hos kyrkans predikanter.

– I Zimbabwe predikar ju kyrkan fortfarande polygami, säger Edith upprört.

43

Text: Annette Lack, IF Metall.

Foto: Annette Lack; sid 1, 3, 4,

5, 6, 11, 13, 16, 17, 19, 25, 29,

33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 41

och 42.

Evelyn Kogo; sid 8.

Numsa; sid 14, 15, 22 och 23.

Pierre van der Walt; sid 26

och 28.

Grafi sk form:

Sjöstedt Information AB.

Illustration/karta: Bo Persson.

Läs mer om IF Metall

och NIR:s gemensamma

kamp mot hiv/aids på

programmets hemsida:

www.swhap.org.

105 52 Stockholm

Telefon: 08-786 80 00

Telefax: 08-24 86 74

E-post: int.dept@ifmetall.se

Internet: www.ifmetall.se

Box 5501, 114 84 Stockholm

Telefon: 08-783 80 00

Telefax: 08-665 90 29

E-post: info@nir.se

Internet: www.nir.se

IN–1

04

/20

07

102

0/

San

dvi

ken

s tr

yckeri

AB

/3 0

00

ex