Upload
others
View
3
Download
0
Embed Size (px)
Citation preview
Konsumentskyddets gränser
– en utvidgad rättsfallsanalys av NJA 2012 s 725
2
3
Innehållsförteckning
Förkortningar …………………………………………………………….…… 5
1. Inledning ………………………………………………………………. 7
1.1 Bakgrund …………………………………………………………... 7
1.2 Syfte och problematik ……………………………………………… 8
1.3 Avgränsning ………………………………………………………... 8
1.4 Metod och material ………………………………………………… 9
1.5 Disposition …………………………………………………………. 10
2. NJA 2012 s 725 ………………………………………………………….. 11
2.1 Bakgrund ………………………………………………………….. 11
2.2 Yrkanden och grunder ……………………………………………... 12
2.3 Tingsrätten ………………………………………………..……….. 13
2.4 Hovrätten …………………………………………………….……. 13
2.5 Högsta Domstolen ……………………………………………….... 15
2.5.1 Skiljaktiga Borgeke och Mattsson …………………..………… 18
2.5.2 Skiljaktiga Lindskog och Herre ……………………………….. 19
2.6 Kommentar ………………………………………………………… 21
3. Konsumentbegreppet ………………………………………….……… 22
3.1 Historisk tillbakablick ……………………………………………..… 22
3.1.2 Skyddsaspekter och problematiken ………………....……... 23
3.2 Konsumentlagstiftningens systematik …………………….……….. 25
3.2.1 Konsumentskyddande lagstiftning ……………….….…….. 26
3.2.2 Konsumentens processrättsliga hjälpmedel ………….……... 27
3.3 Kommentar ……………………………………………………….. 28
3.4 Konsumentskydd inom EU ………………………………….…….. 29
4. Definition av konsumentbegreppet ……………………………….… 32
4.1 Vem kan anses vara konsument? …………………………….….... 32
4.1.1 Fysisk person ……………………………………….……. 33
4
4.1.2 Ändamål som faller utanför näringsverksamhet och huvudsaklighetsrekvisitet ………………………………………….… 34
4.1.3 Synbarhetskrav …………………………………………………… 35
4.2 Definition av näringsidkare …………………………………………. 37
4.3 Kommentar ………………………………………………………….. 38
5. Social civilrätt …………………………………….…………………….. 39
5.1 Civilrättens allmänna läror ………………………………………….. 40
5.2 Konsumentskydd som princip? ……………………………….…….. 41
5.3 Kommentar ………………………………………………………….. 44
6. Skyddsändamål …………………………………………………………. 45
6.1 Ändamålstolkning och ändamålsförskjutning ………………...... 45
6.2 NJA 2012 s 725 – en analys ur ett ändamålstolkande perspektiv ... 46
7. Avslutande kommentar …………………………………….………... 49
8. Källor …………………………………………………………………. 52
5
Förkortningar
ARN Allmänna Reklamationsnämnden
AVLK Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område
Bildax Bildax Outlet i Gävle AB
CISG United Nations Convention on Contracts for the
International Sale of Goods
Ds Departementsserien
EESK Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
EU Europeiska Unionen
EUF-fördraget Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
HD Högsta Domstolen
HovR Hovrätten
JT Juridisk Tidskrift
KkrL Konsumentkreditlag (2010:1846)
KköpL Konsumentköplag (1990:932)
KO Konsumentombudsmannen
KV Konsumentverket
LU Lagutskottet
MD Marknadsdomstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
6
RB Rättegångsbalk (1942:740)
Santander Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial
SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev
SkL Skadeståndslag (1972:207)
SvJT Svensk Juristtidning
TR Tingsrätten
7
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Konsumenträtten är ett område som vunnit stor uppmärksamhet sedan sin framväxt i
svensk lagstiftning på 1970-talet. Nya tankegångar började vid denna tidpunkt
genomsyra civilrätten och var något som särskilt utmärkte den nya regleringen. Till
följd av dessa stora förändringar och effekter som kom att ske betraktas
konsumenträtten ofta som ett ”svenskt” rättsområde.1 Skydd för den svagare parten
förekom redan i tidigare lagstiftning, men det var i takt med samhällsförändringar på
1960-talet som problemet gällande konsumentens underläge kom att uppmärksammas.
Utvecklingen gick därefter hastigt och lagstiftaren åtgärdade de stora problemområdena
med hjälp av reglering. För att säkerställa skyddets efterlevnad upprättades offentliga
organ med särskild kompetens och unika processmöjligheter. Resultatet blev ett
omfattande konsumenträttsligt skydd med fokus på att utjämna nivåskillnader mellan
konsument och näringsidkare i olika avseenden. Utvecklingen har lett till en syn på
konsumenten så som en svag part där lagstiftaren tvingas ingripa: Vissa menar till och
med att konsumenten anses vara ”ömkansvärd”2 och att denna part bör skyddas så långt
som möjligt på bekostnad av sin motpart, näringsidkaren.
Trots att cirka 40 år har passerat sedan detta attitydsskifte med dess efterföljande
reglering, har åsikterna gällande den skyddsvärde konsumenten etsat sig fast. Skyddet
har följt en stadig tillväxtkurva såväl på nationell, EU-rättslig samt internationell nivå.
Somliga menar på att konsumentskyddet till och med erhållit en ”självständig
betydelse”3 i och med den utveckling som skett även utanför lagstiftning. Denna
utveckling är emellertid inte konsekvensfri. Nackdelarna, som inte torde fått den
uppmärksamhet som de fordrar, är flera och en av dem har nyligen kunnat identifieras i
Högsta Domstolen (HD), NJA 2012 s 725. I detta fall tilläts konsumentskyddet att
utnyttjas på ett oönskat sätt, som på lång sikt kan leda till betydande och oöverblickbara
konsekvenser. Olyckligtvis uppmärksammades inte detta problem av justitieråden. Efter
detta domslut har part, som inte har någon avsikt att ingå avtal, möjlighet att begagna
sig av konsumentlagstiftningens skydd och på så sätt erhålla ett lindrigare ansvar. Detta
domslut kan, redan att märka vid första anblick, få konsekvenser för 1 Engelbrekt, s 578. 2 Karnell, s 65. 3 Bengtsson, s 30.
8
konsumentkollektivet i stort och särskilt för näringsidkarna. Rättsfallet – tillsammans
med andra oupplösta problem – har lett till att en till synes okomplicerad fråga som när
konsumentskyddet aktualiseras inte med säkerhet besvaras. Vart konsumentskyddets
gränser går var inte till fullo fastställda innan detta domslut och är än mer oklart här
efter.
1.2 Syfte och problematik
I denna framställning ämnar jag att, med utgångspunkt i rättsfallet NJA 2012 s 725,
utreda konsumentskyddets gränser. Rättsfallet leder som ovan nämnts till obesvarade
frågor gällande skyddet och dess omfattning. Att rättstillämparen öppnat upp en
möjlighet för part att utnyttja detta skydd trots att avsikt gällande ingående av avtal
saknas, kan få långtgående konsekvenser som påverkar såväl konsumentkollektivet som
näringsidkarsidan. Den svenska konsumenträtten har fått stor uppmärksamhet, men
dessvärre synes dess gränser inte vara till fullo fastställda vilket jag finner utgör ett stort
och obemärkt problem. Konsumentskyddets betydelse och ständiga tillväxt har knappat
kunnat förbigås, vilket än mer inbjuder till en utredning av detta fenomens baksida. Jag
ämnar dock inte att fullständigt fastställa konsumentskyddets gräns, utan snarare att
diskutera och utreda vilka möjligheter som finns att fastställa en gräns de lege lata, som
i viss mån även omfattar en diskussion av gränsen de lege ferenda.
Till stor del kommer fokus att läggas på konsumenträttens skyddsändamål, med
andra ord de ändamål som lagstiftningen åsyftar att skydda. Detta kommer i ett senare
avsnitt av min uppsats att bidra till en bredare undersökning av skyddets gränser,
nämligen att utreda huruvida konsumentskyddet kan frångås när skyddsändamålen inte
aktualiseras. Detta resulterar i en undersökning av konsumentskyddets gränser i såväl en
snävare som vidare bemärkelse. Syftet är även att belysa problematiken som rättsfallet
leder till och vilka åtgärder som skulle kunna mildra effekterna.
1.3 Avgränsning
Konsumenträtten är ett omfattande rättsområde på såväl nationell, EU-rättslig samt
internationell nivå. För denna framställnings del kommer fokus att anläggas främst på
nationell nivå men till viss del även på EU-rättslig nivå, till följd av det nära förhållande
som föreligger i och med EU:s, numera, betydande påverkan. Till följd av den nära
relationen och att en avgränsning måste ske i och med detta breda och komplexa
9
rättsområde kommer inte internationell konsumenträtt att beröras närmre. Viktigt att
betona är dock att detta inte utesluter dess betydelse för den svenska och europeiska
konsumenträtten.
Jag kommer att koncentrera uppsatsen kring konsumentskyddets gränser, vilket
innebär att andra konsumenträttsliga aspekter, så som en ingående genomgång av
specifika konsumenträttsliga regleringar med de problem som kan uppstå, kommer att
bortses från. Vidare så berör rättsfallet NJA 2012 s 725 till stor del kreditgivning, vilket
ger upphov till ytterligare spörsmål. Då denna uppsats berör just konsumentskyddet
kommer kreditgivning att lämnas utanför detta framförande. Dessa frågor förtjänar till
följd av dess komplexitet att diskuteras i egna framställningar.
1.4 Metod och material
Jag har i detta arbete använt mig av traditionell rättsdogmatisk metod, vilket innebär att
jag brukat relevant lagstiftning, förarbeten, praxis, och doktrin för att undersöka
rättsläget de lege lata och även möjligheterna att fastställa konsumenträttens gränser de
lege ferenda. Lagstiftningen har haft en stor del i denna framställning, då den tydligt
visar på när och hur konsumenten åtnjuter skydd. Detta innefattar såväl läsning av
lagtexten i sig som dess förarbeten och kompletterande doktrin. Dessa källor har även
haft en stor del i min diskussion gällande lagstiftarens tankar när det kommer till vad
lagstiftningen ämnar att skydda. Som kommer att märkas längre fram är detta en central
del av arbetet.
Användandet av EU-rättsliga rättskällor visade sig relativt omedelbart vara
oundvikligt. EU-rätten har en mycket stor påverkan på nationell rätt i många avseenden
och konsumenträtten är särskilt ett sådant område där harmonisering varit välkomnat.
Till följd av detta har även EU-rättslig reglering, rättsfall och litteratur använts. Till
detta tillfaller även brukandet av förordningar, som är en viktig del i den europarättsliga
regleringen. För att belysa problematiken har även diskussioner från EU:s organ,
innehållandes resonemang som inte medtagits i den slutliga akten, brukats. Detta har
visat sig vara till stor hjälp för en senare diskussion i uppsatsen då politiska argument
ofta tydliggör de skilda synsätt som förekommer under det förberedande arbetets gång. I
synnerhet konsumenträtten är ett område där många skilda åsikter förs, såväl på
nationell som på EU-rättslig nivå.
10
En senare del av uppsatsen innefattar även en diskussion och tillämpning av
ändamålstolkande metod för att påvisa betydelsen av skyddsändamålen bakom
konsumentlagstiftningen. Själva metoderna med dess tillvägagångssätt berörs dock inte
ingående, utan snarare hur synsättet kan appliceras på konsumenträtten. I senare avsnitt
påpekas att det inte förekommer endast en ändamålstolkande metod, utan istället
flertalet tillvägagångssätt där förespråkare har olika uppfattningar om vad denna metod
innebär. Jag kommer dock att beröra endast de gemensamma faktorerna.
1.5 Disposition
För att läsaren relativt skyndsamt ska bli insatt i konsumenträtten med de efterföljande
resonemangen anser jag att det till framställningens början fordrats dels en genomgång
av det centrala rättsfallet och dels en tydlig genomgång av konsumenträttens
grundpelare. Jag har därför i nästkommande kapitel valt att fokusera på ovan nämnda
rättsfall, NJA 2012 s 725, då detta är min utgångspunkt i framställningen (kap 2).
Genom att presentera och referera till instansernas resonemang är min förhoppning att
läsaren får en tydlig introduktion till den problematik jag kommer att belysa. Därefter
följer en historisk tillbakablick på konsumenträtten, för att få en uppfattning om dess
betydelse och varför den kom att växa fram, följt av en presentation av
konsumenträttens innehåll på nationell- samt EU-rättslig nivå (kap 3). En viktig del av
konsumenträtten är vidare att utreda vem som, enligt lagstiftarens mening, kan sägas
vara konsument och på så sätt begagna sig av detta skydd (kap 4). Efter dessa fyra första
kapitel kommer inriktningen på uppsatsen att ändras och fokus kommer då att ligga på
konsumentskyddets gränser sett till lagstiftningens bakomliggande ändamål. Detta för
att påvisa att lagstiftningen och dess ändamål inte alltid går hand i hand och vad
effekterna av detta leder till. Denna andra del av uppsatsen presenterar först den så
kallade sociala civilrättens framväxt för att påvisa tyngden av det attitydsskifte som har
skett och vad detta har resulterat i (kap 5). Efter detta följer en utläggning huruvida
konsumentskyddets gräns kan inskränkas när skyddsändamålen bortfaller, där jag
använder NJA 2012 s 725 för att tydliggöra min ståndpunkt (kap 6). Mitt avslutande
kapitel sammanfattar problematiken och där tydliggör jag mitt ställningstagande och
vad effekterna av aktuellt rättsfall kan komma att resultera i (kap 7).
11
2. NJA 2012 s 725
2.1 Bakgrund
Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial (Santander) och Bildax Outlet i
Gävle AB (Bildax) ingick ett samarbete i juni år 2008. Samarbetet bestod i att Bildax
levererade bilar och båtar till sina kunder och Santander tillhandahöll
finansieringstjänster så som bland annat avbetalningsköp. På så sätt finansierade
Santander en del av köpeskillingen. Till följd av att Santander skulle kunna hävda ett
äganderättsförbehåll i de varor som Bildax levererade till kunden, trädde de formellt in
som förvärvare av objektet och benämndes därför som säljare i kontraktet. Bildax
betecknades som leverantör. Den del av köpeskillingen som Santander inte finansierade
skulle kunden betala som en kontantinsats till Bildax. Under hela köpe- och kreditskedet
var det endast Bildax som hade kontakt med kunden och det var även de som skötte
kontraktet och dess ifyllande.
Under hösten 2008 framkom att ett större antal avbetalningskontrakt avseende båtar
och bilar, som Bildax lämnat till Santander och andra finansbolag, inte var korrekta.
Enligt tingsrättens (TR) uppgifter rörde det sig om cirka 30-40 kontrakt vilket resulterat
i att 30 miljoner kronor frånlurats Santander. Det visade sig att det i de flesta fall inte
levererats eller ens existerat något köpeobjekt. Huvudmännen åtalades för grovt
bedrägeri. I många fall hade de uppgivna köparna erbjudits kontant ersättning för att
underteckna avbetalningskontrakten.
Svarandena i målet, Katarina Eckerstedt och Patrik Matsson (svarandena),
undertecknade i juli år 2008 ett sådant kontrakt avseende en begagnad båt. Enligt
kontraktet var priset 1 100 000 kr, varav kontantinsatsen utgjorde 600 000 kr och
resterande 500 000 kr jämte viss ränta skulle betalas till Santander genom avbetalningar.
Om detta kontrakt skulle ha genomförts utan bedrägeri skulle båten levererats från
Bildax till svarandena. Bildax skulle följaktigen erhållit 600 000 kr av svaranden och
500 000 kr från Santander.
Det visade sig dock att detta var en del i den bedrägerihärva som senare skulle
uppdagas. En av Bildax företrädare hade övertygat svarandena om att de mot en
ersättning om 50 000 kr skulle ställa sig som bulvaner för en för dem okänd köpare. Det
framkom senare att det varken fanns båt eller köpare och att ingen kontantinsats om
600 000 kr hade betalats. Bildax hade dock genom att visa det av svarandena påskrivna
kontraktet för Santander erhållit 500 000 kr. Bildax sattes vid utredandet av
12
bedrägerihärvan i konkurs. Svarandena uppgav i TR att de inte fått den utlovade
ersättningen om 50 000 kr utbetald. De meddelade Santander att de inte avsåg att betala
enligt kontraktet. Santander sade därför upp krediten till omedelbar betalning och
stämde in svarandena till domstol.
2.2 Yrkanden och grunder
I TR framlade Santander två yrkanden; i första hand att svarandena solidariskt till
Santander skulle utge ett belopp om 500 000 kr jämte ränta och i andra hand ränta enligt
6§ räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan. Till grund för sin talan
anfördes i första hand att svarandena genom undertecknande av avbetalningskontraktet
blivit förpliktade att återbetala kreditbeloppet om 500 000 kr jämte ränta och kostnader
oavsett utebliven leverans av köpeobjektet. Santander ansåg att de genom sitt
undertecknande medverkat till kreditens utbetalande och följaktigen blivit bundna av
avtalsvillkoren eftersom de visste att någon leverans inte skulle komma att ske. I andra
hand menade Santander att svarandena på grund av vårdslöshet blivit
ersättningsskyldiga för den skada som bolaget lidit genom att betala ut kreditbeloppet
utan att få säkerhet i köpeobjektet. De menade att det var fråga om ett kontraktsliknande
förhållande.
Svarandena bestred käromålet. Till grund för detta menade de i första hand att det
inte förlegat något giltigt avbetalningskontrakt vilket resulterat i utebliven
betalningsskyldighet. De menade att de blivit utsatta för ett bedrägeri och att köpet i
enlighet med lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område (AvtL) 30§ var ogiltigt. De ansåg även att de enligt konsumentkreditlagens
(2010:1846) (KkreditL) 16§ alternativt lag (1936:81) om skuldebrev (SkbrL) 27§ hade
rätt att rikta samma invändningar mot kontraktet mot Santander som de hade mot Bildax
och till följd av detta kunde inte Santander anses ha rätt till ersättning. I andra hand
menade svarandena att det enligt AvtL 36§ inte förelåg någon betalningsskyldighet då
det vore oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare
inträffade förhållanden. Avtalet skulle därför lämnas helt utan avseende, alternativt
jämkas. Detta med hänsyn till bedrägeriet de utsatts för, att Santander inte gjort en
tillräcklig noggrann kreditprövning, att Santander utan att kontrollera om båten fanns
angav sig som säljare för den icke existerande båten samt sett till hur kontraktet var
utformat. I tredje hand bestred de skadeståndsskyldigheten; För ren förmögenhetsskada
enligt skadeståndslagen (1972:207) (SkL) 3 kap 2§ förutsätts att det är fråga om brott
13
och svarandena påstod att de inte begått något sådant. Det var inte heller fråga om något
kontraktsliknande förhållande eftersom något giltigt avtal inte hade ingåtts. Om ett
sådant förhållande ändå skulle anses föreligga saknades rättslig grund; deras agerande
hade inte varit så vårdslöst eller kvalificerat otillbörligt att det skulle kunna vara
skadeståndsgrundande. Om domstolen skulle finna att så var fallet ansåg de att
Santander var medvållande till skadan och skadeståndet skulle därför sättas ned eller
jämkas till noll enligt SkL 6 kap 1§ och 2§.
2.3 Tingsrätten
TR klarlade i sitt domskäl att köpeobjektet aldrig levererades till svarandena och att det
aldrig existerat. Domstolen menade att svarandena visste att båten inte skulle levereras
till dem. Däremot var det inte visat att svarandena var medvetna om att båten inte
existerade eller att den inte skulle levereras till en annan person. TR godtog svarandenas
påstående att de undertecknat kontraktet utan att läsa igenom dess innehåll. Det
klarlades även att de genom undertecknandet bekräftat att en kontantinsats betalats och
att köpeobjektet godkänts och levererats utan att så skett.
TR fann att någon närmre kontroll av köpeobjektets existens inte utförts av varken
svaranden eller Santander och att båda parter blivit lurade av Bildax. Domstolen fann
dock att Santander i sin egenskap av näringsidkare och stor aktör på finansmarknaden
beträffande bland annat båtaffärer ansågs ha intagit en överlägsen ställning gentemot
svarandena och bedömdes därför haft betydligt lättare än svarandena att kunna
kontrollera riktigheten av uppgifterna i kontraktet. Santanders underlåtenhet att vidta
dessa kontroller innebar en risk för ekonomisk förlust. TR fann att ansvaret för
uppkommen förlust till följd av detta skulle bäras av Santander och lämnade därför
käromålet utan bifall.
2.4 Hovrätten
Santander överklagade TR domslut. Hovrätten (HovR) fann att den första frågan att
besvara var huruvida svarandena kunde anses vara betalningsskyldiga enligt villkoren i
kontraktet. Det faktum att svarandena vid undertecknande av kontraktet endast
uppfattade sig som bulvaner skulle enligt domstolen inte ha en avgörande betydelse vid
bedömningen av huruvida en bindande avtalsförpliktelse uppkommit, eftersom de utgått
14
från att avtalet skulle fullgöras. Domstolen fokuserade istället på att båda parter svävat i
villfarelse gällande köpeobjektets existens på grund av bedrägeribrott. Det fanns inget
som gav stöd för att parterna känt till eller borde ha känt till bedrägeriet. Det uttalades
att ”till följd av denna gemensamma villfarelse rörande kontraktets mest väsentliga
förutsättning, existensen av köpeobjektet, var ändamålet med avtalet aldrig en realitet.”
HovR fann därför att ingen av parterna kunde anses ha blivit bundna av villkoren i
kontraktet. Det faktum att svaranden skrivit under kontraktet kunde inte leda till att de
åtagit sig köparens ansvar oberoende av om köpeobjektet existerat och kunnat levereras
eller inte. Domstolen fann därför att det inte fanns förutsättningar att bifalla Santander
på den åberopade förstahandsgrunden.
HovR nästa steg var att utreda Santanders andrahandsgrund; att svarandena var
skadeståndskyldiga på grund av vårdslöshet i ett kontraktsliknande förhållande. Det
ansågs klarlagt att när svarandena undertecknade kontraktet såsom bulvaner visste de att
kontraktet slöts direkt med Santander och att kreditbeloppet skulle utbetalas från
Santander till Bildax. Mot denna bakgrund var parternas relation av sådan
kontraktsliknande art att förutsättningar för skadestånd för ren förmögenhetsskada
kunde finnas. Domstolen påpekade dock att det krävdes att Santanders skada orsakats
av vårdslöshet från svarandens sida och därutöver att Santander hyst en befogad tillit till
uppgiften att båten existerade och hade levererats till den angivna köparen.
Vid denna utredning poängterades att det faktum att svaranden agerat i tron att de
varit bulvaner inte i sig innebar att de hade förfarit oaktsamt. Svarandena uppfattade att
handpenningen om 600 000 kr redan var betald av den ”riktige” köparen. Dessutom var
säljaren Santander ett etablerat finansinstitut och Bildax angavs vara dess
samarbetspartner. På grund av detta var det tänkbart att svaranden inte känt sig
misstänksamma gällande objektets existens eller köparens vilja att fullgöra avtalet. Att
de utgett sig för att vara köpare kunde således inte i sig inte resultera i någon
skadeståndsgrundande oaktsamhet. Att de däremot blev erbjudna pengar för att fungera
som bulvaner bör ha manat till försiktighet. Vidare innehöll även avtalet ett
leveransgodkännande. Svarandena uppgav att de inte uppmärksammat detta
godkännande och att de undertecknat utan att ha läst igenom avtalsvillkoren ansåg
HovR däremot vara oaktsamt.
Santander hade dock förlitat sig helt på leveransgodkännandet utan att kontrollera
köpeobjektets existens. När de i kontraktet uppgav sig själv som säljare ansåg
domstolen det inte rimligt att enbart förlita sig på att den uppgivna köparen skulle
15
bekräfta köpeobjektets existens. Domstolen fann därför att Santander till följd av detta
varit medvållande till sin skada och att jämkning skulle ske till noll. Hovrätten
fastställde därmed tingsrättens domslut.
2.5 Högsta Domstolen
I Högsta domstolen (HD) betonade svarandena i sina yrkanden att de åtnjöt skydd i sin
ställning som konsumenter. HD fann att den första frågan att utreda, likt HovR, var
huruvida det förelåg ett avtal. Det var klargjort att både Santander och svarandena utgått
från att en båt existerat och att denna funnits tillgänglig för leverans till kund. Till
skillnad från resonemanget i HovR menade HD att det faktum att båda parter var
ovetandes om att köpeobjektet inte existerade ej hindrade att ett bindande avtal kunde
ha uppkommit. Det poängterades att för att inte bli bunden av ett löfte som beror på
villfarelse, krävs i princip att adressaten i vart fall bort ha insett villfarelsen. I detta fall
var det inte så och det handlade om mer än att svarandena var omedvetna om båtens
existens eftersom de blev svikligen förledda att underteckna kontraktet. Domstolen fann
inget som talade för att Santander borde ha insett det sveket, enligt 30§ AvtL. Detta
uteslöt dock inte att Santander skulle kunna tillräknas Bildax svek. Om så var fallet,
skulle svarandena inte bli avtalsbundna.
Av betydelse för denna fråga diskuterade domstolen behovet av konsumentsskydd
och framförallt konsumentköplagen (1990:932) (KköpL) 19§ där säljarens ansvar för
leverantör i tidigare led kan utläsas. HD menade att ett längre gående tillräknande var
befogat när det rör sig om en konsument på ena sidan och två samarbetande
näringsidkare på leverantörs- och kreditgivarsidan, där kreditgivaren har ställt sig som
säljare i förhållande till konsumenten, som situationen var i detta fall. På detta sätt
tillgodoses konsumentens intresse av ett sammanhållet motpartsförhållande. I detta fall
fungerade dock svarandena som bulvaner. Domstolen menade att de på så sätt visat
beredskap att dölja för Santander vem som skulle ha båten. Domstolen fann att även om
svarandena själva blivit vilseledda hade de på ett sådant otillbörligt sätt medverkat i
Bildax bedrägeri mot Santander, att Santander inte kunde tillräknas Bildax
oegentligheter i fråga om svarandens avtalsbundenhet. Detta menade HD var oberoende
av om svarande var att anse som konsumenter eller inte. Utöver detta var Bildax
oegentligheter riktade mot Santander och då skulle inte Santander svara för dessa frågor
gällande avtalsbundenhet.
16
Eftersom HD fann att svarandena själva fick bära konsekvensen i fråga om
avtalsbundenhet så kunde deras oriktiga förutsättning gällande båtens existens inte leda
till att de enligt förutsättningsläran undgick bundenhet. Inte heller kunde vilseledande
med stöd av AvtL 30§ eller 36§ åberopas och inte en eventuellt bristfällig
kreditprövning av Santander.
Då HD utrett att svarandena var bundna av avtalet var nästa fråga att utreda huruvida
de var betalningsskyldiga. Det framhölls nämligen att det faktum att ett avtal ingåtts inte
automatiskt kunde anses betyda att svaranden var skyldiga att betala enligt detta. HD
betonade att en sådan skyldighet förutsatte båtens leverans, eftersom det utgjorde
kontraktets kritiska moment. Att svaranden bekräftat leverans genom sina underskrifter
kunde inte innebära att de avstått från sin rätt till båten, såsom en förutsättning för
betalningsskyldighet (se KköpL 36§ för samtidighetsprincipen) Att de ingick avtalet för
någon annans räkning ansåg domstolen också sakna betydelse för avtalets
bindningsverkningar. Det fastslogs i domskälet att fastän de var avtalsbundna fanns
ingen skyldighet för dem att betala. Till följd av detta saknades anledning att pröva
huruvida kreditprövningen varit bristfällig.
HD prövade sedan Santanders tredjehandsyrkande; huruvida det förelåg ett
kontraktuellt skadeståndsansvar för svarandena. I denna utredning betonade HD
återigen konsumentskyddaspekten och diskuterade kring KköpL 22§, som ger
konsumenten en möjlighet att göra gällande vissa påföljder om den sålda varan är
felaktig. Detta lagrum menade HD kunde resultera i en möjlighet för svaranden att göra
gällande fel i köpeobjektet trots leveransgodkännandet. I detta fall hade svaranden
skrivit under leveransbekräftelsen, men eftersom ingen leverans skett var bekräftelsen
sakligt sett oriktig. Även om svarandena inte kände till leveransbekräftelsen när de
skrev under kontraktet så ansåg domstolen att de gentemot Santander i princip hade det
ansvar för den lämnade uppgiften som denna kunde föranleda, förutsatt att Santander
inte insåg eller borde ha insett att fråga kunde vara om ett viljefel av något slag enligt
AvtL 32§ 1 st. HD fann dock inget som visade på att Santander bort insett detta.
Domstolen gick sedan över på utredningen om vilket slags ansvar svarandena kunde
anses ha för sina lämnade uppgifter. HD menade att ansvaret kunde bero på olika saker:
dels uppgiftens riktighet, dels vilken påföljd eller annan rättsföljd uppgiftsmottagaren
göra gällande och dels vilken slags uppgift det är fråga om. Det uttalades att uppgiften i
vissa fall kan ses som garanterad och uppgiftslämnaren anses då ha strikt ansvar, enligt
bl.a. NJA 1955 s 75. Det kan också vara så att uppgiftslämnaren inte anses ha något
17
ansvar alls. Ett mellanläge är att denne har ett oaktsamhetsansvar. Gällande
skadeståndsansvar gäller i allmänhet ett krav på oaktsamhet även i kontraktuella
förhållande. Detta gäller likaledes i fråga om ansvar för en tillitsskapande uppgifts
riktighet. Om uppgiften avser den egna avtalsprestationen kan det dock ses som ett
tillförsäkrande av att denna har en viss kvalitet, alltså ett strikt ansvar.
Vid oaktsamhet måste ses till vad som föranlett uppgiftens oriktighet, uppgiftens
betydelse för uppgiftsmottagaren samt om uppgiftslämnaren bort inse på vad sätt
uppgiften är av betydelse för uppgiftsmottagaren. HD uttalade att svarandens uppgift
”inte var oviktig” och kunde följaktigen inte jämkas enligt AvtL 36§. Frågan var istället
huruvida svaranden kunde sägas ha ett strikt ansvar eller ett oaktsamhetsansvar.
HD drog en parallell till det fall när en gäldenär till säkerhet för borgenärens fordran
har pantförskrivit en fordran eller en sak som finns hos tredje man. Det förekommer då
att borgenären när han underrättar den tredje mannen om pantförskrivningen begär att
denne ska bekräfta sin skuld respektive innehavet av den pantförskrivna saken. För
riktigheten av denna bekräftelse torde tredje mannen endast ha ett oaktsamhetsansvar.
Detta ansvar beror dock på många faktorer och man kan inte ställa lika höga krav på en
konsument som på en näringsidkare. Domstolen fann ingen anledning att bedöma
svarandens uppgiftsansvar strängare än denuntiationsmottagarens ansvar. HD fann på
så sätt att svarandena hade ett oaktsamhetsansvar. De måste åtminstone bort inse att
leveransuppgiften var ägnad att leda till att Santander betalade ut kreditbeloppet till
Bildax. Genom att svaranden ställt sig som bulvaner ansågs de ha handlat på sådant sätt
att det sänkta aktsamhetskravet som normalt bör gälla för konsumenter inte var aktuellt.
De måste därför anses ha varit oaktsamma, antingen genom att skriva under kontraktet
utan att läsa det eller att skriva under det när det gav ett oriktigt sken om att
köpeobjektet levererats. Santanders utbetalning var en förutsebar följd av den oriktiga
uppgiften, som svaranden i vart fall hade bort inse. Enligt HD innebar detta att
svaranden hade ett skadeståndsrättsligt ansvar, enligt bl.a. NJA 1989 s 796.
Nästa fråga för HD var huruvida detta skadestånd kunde jämkas, beroende av om
Santander varit medvållande till skadan. Svarandena menade att medvållandet skulle
bestått i en otillräcklig kreditprövning och otillräcklig kontroll av
leveransgodkännandet. HD betonade att jämkningsfrågan aktualiseras särskilt när ett
fullt skadestånd för privatpersoner kan ge alltför stränga eller oproportionerliga effekter.
I detta fall hade den ekonomiska skadan uppstått till följd av ett brottsligt agerande av
tredje part och HD fann då att jämkningsfrågan borde avgöras utifrån en bedömning
18
med beaktande av samtliga omständigheter av hur den ekonomiska förlusten slutligen
bör bäras. Bedömningen skulle innefatta dels parternas ansvar för att förlusten
uppkommit, dels deras relation till den brottsliga parten och vilka förutsättningar de haft
för att förhindra förlusten dels om de var privatpersoner eller kommersiella aktörer och
dels av relevanta omständigheter i övrigt.
I det aktuella fallet fann HD att följande aspekter skulle beaktas: Det var utrett att
svarandena hade ett skadeståndsansvar på grund av sin oaktsamhet, då denna var den
utlösande faktorn till Santanders ekonomiska förlust. Dock så hade Santander lämnat
över uppgifter på Bildax som de bara några veckor tidigare inlett ett samarbete med. I
kontraktet var leveransbestämmelsen otydlig och det fanns risk för att köparna
”slentrianmässigt” skulle skriva under denna. Köpeavtalet gällde ett högt belopp och
svarandena hade inte så stora inkomster. Svarandena och Santander hade ingen kontakt
före köpet. Santander hade ingen annan bekräftelse på båtens existens än genom
leveransbestämmelsen i avtalet och gjorde således ingen egen kontroll på sitt förvärv.
Detta menade domstolen visa på att det i viss mån var oaktsamt av Santander att förlita
sig på endast uppgiften i kontraktet.
Svarandena uppfattade Santander och Bildax som samarbetspartners. HD framhöll
tidigare i sitt domskäl att som konsument har man ett skyddsvärt intresse av ett
sammanhållet motpartsförhållande. Kommersiella parter får då bära ett visst ansvar om
oegentligheter förekommer från samarbetspartnerns sida. Santander lät dessutom Bildax
leverera köpeobjektet samt handha all kontakt med kunden. Detta fann domstolen leda
till att Santander bör få bära en del av risken. Santander var betydligt mer insatt i
kontraktets innebörd och betydelsen av att säkerhet fanns. Det framhölls att
skadeståndet dock ej skulle jämkas till noll, då svarandens handlande som bulvan hade
sin grund i en önskan att tjäna pengar och det måste ha framstått som osäkert och
riskfyllt för dem. HD fann med hänsyn till omständigheterna att 100 000 kr var ett
skäligt ersättningsbelopp till Santander.
2.5.1. Skiljaktiga – Borgeke och Mattsson
Det fanns två formationer skiljaktiga; först ut var Borgeke och Mattsson. Till skillnad
från majoriteten fann de att svarandena varken var avtalsbundna eller
betalningsskyldiga. Båten hade aldrig existerat men svarandena hade motsatsvis utgått
19
från detta faktum. Santander kunde inte leverera båten till följd av detta och skiljaktiga
menade att de därför inte kunde göra gällande betalningsansvar.
Angående skadeståndet så fann de att svaranden handlat oaktsamt när de skrev under
köpekontraktet. Dock så fann skiljaktiga att Santanders verksamhet bestod i att lämna
kredit och att avtalet med svaranden var ovanligt och stort för finansbolaget. Samtidigt
hade de lämnat över visst ansvar på Bildax. De skiljaktiga menade, precis som HD, att
leveransvillkoret var otydligt och det var lätt att man endast slentrianmässigt skrev
under utan att ta hänsyn till detta. Till detta beaktades att köpet rörde en stor summa och
att svarandena inte hade stor inkomst. De hade inte tagit någon kontakt med Santander
före köpet och Santander fick ingen information från Bildax. Santander gjorde inte
heller några egna kontroller. Skiljaktiga fann till följd av detta att Santander inte borde
ha litat på köpekontraktets uppgift i den mån de gjorde, utan istället ha undersökt saken
själva. Skadeståndsyrkandet kunde därför inte bifallas.
2.5.2. Skiljaktiga – Lindskog och Herre
Den andra formationen skiljaktiga, Lindskog och Herre, instämde med majoriteten fram
till frågan huruvida Santander kunde anses varit medvållande till den ekonomiska
skadan. De påpekade att inte varje oaktsamhet på en skadelidandes sida motiverar
jämkning. En utgångspunkt är att vållandebedömningen på skadesidan ska göras på
motsvarande sätt som när det gäller vållande på ansvarssidan. Var som är att anse som
en relevant oaktsamhet beror på olika omständigheter, enligt bl.a. NJA 1989 s 796.
Vid denna prövning påpekades att en skadegörare ska ta den skadelidande sådan han
är. Det förhållande som Santander misstagit sig om var frågan om ägandeförbehåll i
båten. Skiljaktiga menade att en bättre prövning av svarandens kreditvärdighet inte hade
verkat riskminskande. Bristande kreditprövning kunde därför inte ses som ett skäl till
medvållande. Frågan som kvarstod var istället om Santander kunde anses medvållande
på grund av bristande kontroll av den oriktiga uppgiften i kontraktet.
Vid utredning av denna fråga poängterades den allmänna utgångspunkten att
mottagaren ska kunna lita på att en uppgift i ett kontrakt rörande ett sakförhållande är
riktig. Detta främjar ekonomisk effektivitet. När en uppgift av detta slag lämnas så bör
följaktigen utrymmet för jämkning vara mycket begränsad. Det påpekades att jämkning
endast bör kunna ske om det finns ett tydligt indicium på att bekräftelsen kan anses vara
20
oriktig och Santander trots det handlade som att den var riktig. Man framhöll dock att
det kan finnas många olika orsaker som talar för och emot en jämkning.
I ett fall som detta menade skiljaktiga att en part i Santanders ställning i allmänhet
har fog att utgå från att kunden, trots att denne är konsument, läser kontraktet och inte
bekräftar att leverans har skett om så inte är fallet. Denne part har fog att utgå ifrån att
uppgifterna är riktiga och det krävs någon särskild omständighet för att något annat ska
begäras. Skiljaktiga menade att svarandena inte visat på någon omständighet som skulle
kunnat utlösa en skyldighet för Santander att ifrågasätta uppgiften. Tvärtom visade
uppgifterna att svaranden hade betalat mer än hälften av köpeskillingen, vilket förutsatte
att leverans skett enligt KköpL 5§ och 36§. Svaranden hade inte heller visat att det
fanns någon rimligt enkel och effektiv möjlighet att skydda sig mot detta vilseledande.
Detta menade man också tala för att Santander inte kunde anses vara medvållande.
Att Santander själv inte kunde ses som medvållande uteslöt inte möjligheten att
Bildax handlande kunde tillräknas Santander som medvållande. Skiljaktiga påpekade att
frågan huruvida en skadelidande genom passiv identifikation ska tillräknas annan
handlande och ses som medvållande i svensk rätt i stora delar är obesvarad. Den tidigare
utredningen som resulterade i att Santander inte kunde tillräknas Bildax gällande
avtalsbundenhet eller skadeståndsansvar menade man inte spela någon roll i denna fråga
gällande inomkontraktuellt skadestånd. I detta fall anförtrodde Santander åt Bildax att
leverera båten direkt till kunden och att de skulle handha kontakten. Att Bildax
missbrukade detta förtroende kunde inte anses vara tillräckligt för att Santander skulle
tillräknas detta.
Skiljaktiga gick sedan in på en diskussion kring ekonomisk rationalitet och
informationsansvar, något som varken HD eller övriga skiljaktiga nämnt. De betonade
att det är ineffektivt att en informationsmottagare måste kontrollera information som
han har fått i syfte att kan ska kunna handla utefter. Informationsmottagaren måste i
allmänhet kunna räkna med att den som visats ett sådant förtroende inte medvetet
åsidosätter vad som överenskommits. Ett passivt tillräknande bör inte kunna ske när
handlandet varit brottsligt eller av annat slag som är svårt att förutse och besvärligt att
skydda sig mot.
Denna utredning fann skiljaktiga tala emot att Santander skulle tillräknas Bildax
svek. Det poängterades dock att det i konsumentförhållanden ingår speciella
överväganden. I dessa fall ska kreditgivaren undgå tillräknande gällande ett
medorsakande som kan hänföras till leverantören, endast om det finns några särskilda
21
skäl som talar emot det. I detta fall fanns dock omständigheter som talade emot detta.
Det var fråga om ett brottsligt beteende som svarandena medverkat i. Detta
medverkande ansågs så pass otillbörligt att det inte fanns utrymme för en
medvållandefråga.
2.6 Kommentar
Majoriteten i HD fann att svarandena till följd av sin oaktsamhet ansågs vara
skadeståndsskyldiga. Samtidigt påpekades att Santander varit medvållande, vilket
resulterade i att beloppet jämkades till 100 000 kr. HD synes ha fört sin utredning på
grundval av ett antagande att det rörde sig om ett avtalsförhållande mellan konsument
och näringsidkare. Dessa aspekter synes ha genomsyrat det mesta som uttalades, inte
endast i HD utan även i övriga instanser. Det är dessa synpunkter som jag starkt
kritiserar och ämnar utreda i denna uppsats. Det är för mig oförståeligt hur dessa
diskussioner kan föras utan att utreda det mest grundläggande och i hög grad avgörande
för domslutet: Kan svarandena anses vara konsumenter? På vilket sätt kan detta
påstående motiveras?
Som jag nämnde i min inledning är konsumentbegreppet det centrala i denna
framställning. I rättsfallet uppträdde svarandena som bulvaner och avsåg aldrig att vare
sig köpa någon båt eller låna pengar på avbetalning av Santander. Enligt min mening är
det på så sätt svårt att argumentera för att svarandena kan begagna sig av det omfattande
skydd som konsumenter åtnjuter inom svensk lagstiftning. Ingen av instanserna fann det
visat att svarandena var medvetna om att båten inte existerade eller att det inte fanns
någon köpare. Detta är något som jag ifrågasätter då det rör sig om en bedrägerihärva
där de inblandade troligtvis var mer eller mindre medvetna om vad som försiggick. Det
var dock inget som kunde bevisas i domstolen och är inte heller något jag ämnar
diskutera närmre. Oavsett medvetenhet om bedrägeriet hade de ingen avsikt att ingå
avtal om köp eller kredit. Som jag tidigare nämnt kommer min fortsatta framställning
att kretsa kring just konsumentskyddet och hur långt detta kan sträckas och inskränkas.
Detta för att visa på min meningsskiljaktighet gällande HD:s domslut och hur detta kan
motiveras. Hur hade domslutet sett ut om svarandena inte hade ansetts vara
konsumenter?
Som jag nämnde i min inledning och disposition krävs en grundläggande
framställning kring konsumentskyddet innan en diskussion kring detta problem kan
22
göras. Här nedan följer en genomgång av själva konsumentbegreppet och bakgrunden
till skyddets framväxt.
3. Konsumentbegreppet
3.1 Historisk tillbakablick
Idag ter sig diskussioner gällande konsumentbegreppet och dess skyddsaspekter vara en
vanlig företeelse inom svensk lagstiftning. Konsumentköp, Konsumentverket och
Allmänna Reklamationsnämnden är begrepp som de flesta svenska medborgare torde ha
stött på i ett eller annat sammanhang. Den lagstiftning som för närvarande finns på
området är något som många förutsätter vara självklar. Detta omfattande skydd har dock
inte alltid funnits i vår lagstiftning. Utvecklingen på området har skett som en naturlig
följd av förändringar i samhället, likt majoriteten av övrig lagstiftning.
Konsumentskydd uttrycks numera som ”ett allmänt intresse”4. Innan diskussioner kring
konsumentskyddet kan föras, finner jag det nödvändigt att ge en historisk tillbakablick
gällande utvecklingen på området och varför denna kom att ske.
Under tidigt 1900-tal bodde en stor del av befolkningen på glesbygden och det var
vanligt att människor producerade bland annat livsmedel till andra. Olsen menar på att
eftersom det var ”vanliga människor”5 som var producenter så var den sociala
kontrollen starkare. Det var omkring 1960-talet, under efterkrigstiden då Sverige hade
en snabb ekonomisk tillväxt och tilltagande offentlig sektor, som diskussioner kring
konsumentskydd tog fart. Den tekniska framväxten och Sveriges välståndsutveckling
expanderade kraftigt vid denna tidpunkt vilket resulterade i att produktutbudet
breddades och att fler människor blev köpkraftiga. Detta ledde till att konsumtionen
ökade. Produktionen och distributionen förändrades och utvecklingen började gå mot
massförsäljning. Samtidigt genomgick Sverige en urbaniseringsfas vilket resulterade i
producenterna blev färre och företagsenheterna större. En följd av detta blev att den
sociala kontrollen minskade.6 Förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter blev
mer anonymt och konsumenten fick minskad möjlighet att få personlig vägledning i
butikerna.7 Det blev även vanligare med intensiv marknadsföring av produkterna för att
4 Bernitz, s 52. 5 Olsen, s 13. 6 A a s. 7 Lidbom, s 81.
23
styra konsumenterna.8 Lagstiftaren började i och med denna omfattande samhälleliga
förändring uppmärksamma ett problem som uppstod i takt med detta: Privatpersoners
svaga ställning gentemot företagen.9
3.1.2 Skyddsaspekter och problematiken
Det var alltså under denna period, omkring 1960- och 70-talen, som lagstiftaren
identifierade de problem som uppstod när privatpersoner skulle köpa varor och tjänster
av näringsidkare. Redan under tidigare decennier hade lagstiftning utformats för att
skydda den svagare parten i avtalsförhållanden, men det centrala i den nya
skyddslagstiftningen var att den syftade till att skydda just konsumenter, vilket tydligt
smalnade av tillämpningsområdet. Bernitz och Draper poängterar även en annan
avgränsning som bottnar i uppdelningen av den offentliga och privata marknaden.
Konsumentbegreppet aktualiseras när det kommer till tillhandahållandet av varor och
tjänster på marknaden av privata, kooperativa eller gemenskapsägda företag och inte
tillhandahållandet av offentliga tjänster av offentliga myndigheter, såsom det statliga
utbildningssystemet.10 Skälet till detta kommer att tydliggöras här nedan. Grobgeld och
Norin framhåller dock att det inte finns någon skarp gräns gällande vad som hör och
inte hör till konsumenträtten. Detta får avgöras efter en godtycklig bedömning med
hänsyn till praktiska skäl.11
Det fanns flertalet skyddsaspekter som lagstiftaren framhöll och som låg till grund
för den framväxande konsumentskyddslagstiftningen. Det övergripande problemet som
man ville åtgärda var konsumentens svaga ställning gentemot näringsidkaren. Detta
yttrade sig på flertalet sätt; för det första genomför konsumenter oftast färre
transaktioner än näringsidkare i sin yrkesmässiga ställning. Konsumenterna anses till
följd av detta ha sämre kunskap om dessa transaktioner och hamnar därför i underläge.12
Vidare har även konsumenten ofta sämre kunskap om varor. Lidbom nämner exemplet
att många produkter är tekniskt komplicerade och kräver fackkunskap för att kunna
bedömas. Konsumenten kan därför ha svårt att avgöra om produkten har den
8 Bernitz och Draper, s 2. 9 Olsen, s 13f. 10 Bernitz och Draper s 16f. 11 Grobgeld och Norin s 20. 12 Herre, s 36.
24
eftersträvade kvalitéten eller om priset är skäligt.13 Även det stora utbudet av varor är
problematiskt då det leder till svårighet att överblicka.14
Ett ytterligare problem som uppmärksammades var att en transaktion som regel är
större för konsumenten än för näringsidkaren. Normalt sett har konsumenten små
ekonomiska marginaler och till följd av detta uppstår situationer där konsumenten
drabbas hårdare än näringsidkaren om transaktionen inte genomförs enligt avtalet. Detta
kan bero på handling eller underlåtenhet av näringsidkaren, men även från tidigare led
som exempelvis tillverkaren av varan.15 Även när det kommer till reglering om
konfliktlösning, om en tvist skulle uppstå, anses konsumenter ha sämre kunskaper än
näringsidkaren.16
En betydande problematisk aspekt som Lidbom framhåller är den expanderande
marknadsföring, skyltning och andra säljfrämjande åtgärder som påverkar
konsumenterna i deras handlande. Även i denna situation blir konsumentens
underlägsna ställning påtaglig: De säljfrämjande åtgärderna är ensidiga, eftersom det är
närigsidkaren som till fullo bestämmer dessa och resulterar i små möjligheter för
konsumenten att påverka.17 Även informationsgivningen från näringsidkarens sida kan
vara bristfällig och kan få stora konsekvenser för konsumenten vid avtalets ingående.18
Herre pekar vidare på problemet med den dåvarande avtalsfriheten som rådde innan
konsumentlagstiftningen kom att växa fram. Denna var i viss mån inskränkt då
näringsidkarna många gånger använde sig av standardvillkor som inte kunde avtalas
bort i det enskilda fallet. Detta gjorde att konsumenterna hamnade i en sämre position.19
Villkoren var ofta vinklade till näringsidkarnas fördel då de, givetvis, ville gynna sina
egna intressen.20
Olsen nämner även de mer omfattande problemen som identifierades och som kan
uppstå utan lagstiftning när konsumentens situation är ”särskilt besvärlig”21. Vid dessa
tillfällen är risken stor att samhället måste ingripa, med höga kostnader som följd. Detta
13 Lidbom, s 81. 14 A a s. 15 Olsen, s 14. 16 Herre, s 36. 17 Lidbom, s 81. 18 Olsen, s 16. 19 Herre och Ramberg, s 36. 20 Olsen, s 15. 21 A a s.
25
kan exempelvis ske då konsumenten drabbas av skador på sak eller person på grund av
den vara eller tjänst som denne köpt och vill erhålla ersättning till följd av detta.22
Det var bland annat ovannämnda aspekter och problematik som låg till grund för den
utveckling av konsumentskydd inom lagstiftning som sedermera kom att ske. Bernitz
och Draper beskriver situationen som att ”konsumenterna betraktas som typiskt sett
svaga avtalsparter som inte ensamma förmår hävda sig mot den starkare och väl
organiserade säljarsidan.”23 Lagstiftaren har därför ansett att samhällets ingripande är
nödvändigt och att omfattande lagstiftning krävs för att försöka neutralisera
nivåskillnaderna och förskjuta balansen mellan parterna, gällande bland annat kunskap
och makt, som råder utan lagstiftning. Bernitz och Draper menar på att Västeuropa och
de skandinaviska länderna, framförallt Sverige, till viss del varit ledande i utvecklingen
mot en utökad konsumentskyddslagstiftning.24
3.2 Konsumentlagstiftningens systematik
Bland annat Herre beskriver det konsumentskyddande lagstiftningssystemet som indelat
i två olika typer av rättsskydd: dels ett marknadsrättsligt och dels ett civilrättsligt.25 De
civilrättsliga reglerna ger stöd till konsumenten gentemot dess motpart och de
marknadsrättsliga skyddar konsumenterna som ett kollektiv från otillbörliga åtgärder på
marknaden. Grobgeld och Norin nämner även en tredje typ av skydd med
processrättsliga regler som syftar till att underlätta för konsumenterna att ta tillvara på
sina rättigheter.26 Dessa tre typer av rättsskydd ämnar jag att diskutera här nedan, för att
på så sätt ge en bild av hur konsumenterna i praktiken skyddas. Till skillnad från ovan
nämnda uppdelning som valts i doktrinen, kommer jag att anlägga ett annat perspektiv.
Jag kommer att utgå ifrån de områden som lagstiftaren funnit skyddsvärda och
presentera den reglering som kan nyttjas för att bibehålla detta skydd. Detta är enligt
min mening en mer tillfredsställande metod, då vissa regleringar skyddar konsumenten
på fler än ett sätt och det är därför besvärligt att föra in dem under endast en kategori.
22 A a s. 23 Bernitz och Draper, s 2. 24 A a s 1. 25 Herre och Ramberg, s 37f. 26 Grobgeld och Norin, s 19f.
26
3.2.1 Konsumentskyddande lagstiftning
Som ovan anförts har lagstiftaren identifierat de centrala områden inom svensk
konsumenträtt som ansetts skyddsvärda. Till dessa hör först skydd mot oskäliga och
unilaterala avtalsvillkor, som redogjorts för i tidigare avsnitt.27 För att tillgodose detta
skydd finns lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512). Lagens syfte
är att hindra avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenten vid erbjudande av varor,
tjänster eller andra nyttigheter. Vid en överträdelse kan bland annat förbud och vite
komma att utdömas.28 Lagen innehåller på så sätt marknadsrättsliga bestämmelser, men
även civilrättsliga och i viss mån processrättsliga stadganden kan påträffas i regleringen.
I AvtL 36§ finns en jämkningsmöjlighet som kan åberopas vid oskäliga avtalsvillkor.
Lagstiftaren har vidare identifierat konsumentens behov av skydd mot otillbörlig
marknadsföring och otillräcklig information från näringsidkarens sida. Den första
marknadsföringslagen antogs år 1970 men har ersatts med nya lagar under årens gång
till följd av EU-direktiv. Den senaste utfärdades år 2008 (2008:486). Lagen syftar till att
främja parternas intressen i samband med marknadsföring och att motverka otillbörlig
marknadsföring. Det marknadsrättsliga skyddet kan resultera i att näringsidkaren
bestraffas med bland annat förbud, åläggas att lämna viss information eller att betala en
marknadsstörningsavgift.29 Denna lagstiftning kompletteras av prisinformationslagen
(2004:347) som ålägger näringsidkaren en skyldighet att lämna information om priset
på en vara när den marknadsförs.30
Ett annat viktig skydd som konsumenterna i lagstiftning åtnjuter är skyddet mot
risker för fysisk skada på person eller egendom och mot oanvändbara produkter.
Produktansvarslagen (1992:18), som främst tar sikte på det civilrättsliga skyddet, är en
av dessa regleringar som skyddar konsumenten genom näringsidkarens tvingande
skadestånd i vissa fall av sak- eller personskador. Till denna kategori hör även
produktsäkerhetslagen (2004:451) som syftar till att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. Vid överträdelse kan bland annat förbud och
sanktionsavgift utdömas.31
Skyddet mot risk för ekonomisk skada är även det en viktig aspekt som lagstiftaren
genom flertalet regleringar försökt att skydda. Till denna kategori hör främst de 27 Se avsnitt 3.1.2. 28 Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512) 3§. 29 Herre, s 38 samt marknadsföringslagen (2008:486) 23, 24, 29§§. 30 Herre, s 38. 31 Produktsäkerhetslagen (2004:451) 27 och 37§§.
27
civilrättsliga regleringarna gällande köp och tjänster, så som distans- och
hemförsäljningslagen (2005:59), försäkringsavtalslagen (2005:104),
fastighetsmäklarlagen (2011:666), lag (2003:862) om finansiell rådgivning till
konsumenter, paketreselagen (1992:1672), lagen (2011:914) om konsumentskydd vid
avtal om tidsdelat boende, konsumenttjänstlagen (1985:716), KköpL samt KkreditL. All
denna reglering skyddar konsumenten gentemot näringsidkaren och bestämmelserna
tolkas till konsumentens fördel.
3.2.2 Konsumentens processrättsliga hjälpmedel
Vid en jämförelse med andra europeiska länder har Sverige ”en imponerande
mångfald”32 av förfaranden och institutioner när det kommer till mekanismer för
tvistelösning i såväl offentlig som i privat regi. Konsumentverket (KV) och
Konsumentombudsmannen (KO), som slogs ihop till en myndighet under 70-talet, var
en del av den nya offentliga kontrollorganisationen som fick till uppgift att bevaka
utvecklingen, stödja konsumenterna samt pröva uppkommande problem.33 Ett ärende
hos KO/KV kan initieras på flera sätt, exempelvis genom anmälan av enskild. Det
räcker ofta med att myndigheten för informella kontakter med näringsidkaren för att
denne ska ändra sitt beteende gentemot konsumenten.34 För att kunna vidta ytterligare
åtgärder har särskilda processformer skapats, där Marknadsdomstolen (MD) är en av
dessa. MD har möjlighet att ta olika slags beslut som ovan nämnts; det vanligaste är
förbud, till exempel att näringsidkaren inte får använda ett oskäligt villkor mot
konsumenten.35
Ett annat effektivt medel för att motverka anmälningar är de överenskommelser som
myndigheten slutit med näringsidkare och branschorganisationer. Dessa innehåller
bland annat standardvillkor som överensstämmer med regleringarna i
avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen. Vidare kan myndigheten utfärda
riktlinjer, som utformas i samförstånd med branschen.36 Riktlinjerna är inte bindande,
men om de inte följs resulterar det ofta i att KO/Konsumentverket tar ärendet till MD.
Vid konflikt har konsumenten, utöver ovan nämnda alternativ, ytterligare åtgärder att
vidta gentemot näringsidkaren. Det finns bland annat kommunal konsumentvägledning 32 Engelbrekt, s 585. 33 Se Förordning (2009:607) med instruktion för konsumentverket. 34 Olsen, s 29. 35 Se t.ex. Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512) 3§. 36 Olsen, s 30.
28
som har till uppgift att försöka lösa konflikten mellan konsument och näringsidkare. Om
detta inte lyckas kan konsumenten, enskild eller i grupp, vända sig till Allmänna
reklamationsnämnden (ARN) som är en statlig myndighet.37 På begäran av domstol kan
nämnden yttra sig i tvister och ska även stödja medlingen i den kommunala
konsumentvägledningen. Nämnden har dock begränsad behörighet, då den endast får
pröva tvister gällande vissa varor och tjänster. Då ARN inte är någon domstol kan
endast rekommendationer utfärdas, men dessa följs oftast.38
En annan del av konsumentskyddet rör tvistelösning inom allmän domstol. Där kan
talan väckas av andra näringsidkare eller av konsument. Förfarandet i allmän domstol
har gjorts enkelt till förmån för konsumenten och avser ofta så kallade ”småmål”: mål
som gäller värden som inte uppgår till halva basbeloppet där rättegångskostnaderna
hålls nere då inga ombud närvarar och endast en domare förekommer.39 Konsumenter
har numera även möjlighet att föra en grupptalan enligt lag (2002:599) om
grupprättegång.
Utöver dessa offentliga institutioner finns även tvistelösningsmekanismer i privat
regi inom näringslivet, i form av exempelvis interna ombudsmän och
reklamationsnämnder.40 Dessa har dock inte samma betydelse som de ovan nämnda
offentliga institutionerna, till skillnad från andra länder i Europa.41
3.3 Kommentar
Som ovan framhållits finns för närvarande en omfattande reglering, med bestämmelser
som skyddar konsumenten på åtskilliga sätt. Staten har även valt att införa kontrollorgan
till uppgift att förverkliga dessa skyddsbestämmelser. En slutsats som kan dras efter
detta avsnitt är att konsumenten har omfattande reglering och stöd att tillgå där problem
uppstår. Detta visar enligt min mening på vad lagstiftaren åsyftade vid
konsumentskyddets framväxt. Frågan uppstår dock om de skyddsändamål som
hänsyftas med denna reglering i praktiken värnas. Kan regleringen leda till att
konsumenten skyddas på andra sätt än som eftersträvats? Har dessa problem i så fall
uppmärksammats? En ytterligare fråga som väcks i anslutning till detta är hur
37 Förordning (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden. 38 Olsen, s 37. 39 Se RB 1:3d. 40 Engelbrekt, s 589f. 41 Som exempel kan nämnas Nederländerna och Belgien, se Engelbrekts diskussion på s 604.
29
domstolen valt att behandla konsumentskyddet i praxis. Denna diskussion kommer att
föras i ett senare avsnitt42 av denna framställning. Innan dess krävs en redogörelse för
vilken ställning konsumentskyddet har fått på nationell och EU-rättslig nivå, för att få
en bättre förståelse av nuvarande rättsläge. Först efter denna bakgrund kan diskussioner
på ett djupare plan äga rum.
3.4 Konsumentskydd inom EU
Sedan 1970-talet har EU haft en betydande inverkan på konsumentskyddet. Det är idag
EU43 som är den initierande faktorn till att konsumentskyddet utvecklas och förändras.
Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
(EUF-fördraget) ska unionen bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom
åtgärder som beslutas enligt artikel 114. Till följd av detta har flertalet direktiv och
förordningar beslutats till syfte att stärka konsumenternas ställning på marknaden och
för att harmonisera konsumentlagstiftningen i medlemsstaterna.44 Konsumentskyddets
utveckling har varit beroende av utformningen av den inre marknadspolitiken; när
konsumentlagstiftningen har utformats har den kontrollerats mot den fundamentala
principen i EU: Fri rörlighet för varor och tjänster.45 Nebbia och Askham beskriver
förhållandet mellan konsumentregleringen och den inre marknadspolitiken som
ömsesidigt och beroende av varandra: Utvecklingen av den inre marknaden gynnar
konsumenter eftersom det ger möjlighet till fler produkter till ett lägre pris. Samtidigt är
konsumentskydd även av stor betydelse för den inre marknaden, då marknaden är
beroende av att det finns ett förtroende hos konsumenterna.46
Likt nationell rätt finns det även EU-rättsliga regleringar som tillgodoser
konsumenten med ett marknadsrättsligt och civilrättsligt skydd. Det finns även akter
som underlättar processuellt samarbete mellan tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna.47
I Rom I48 och Bryssel I49-förordningarna kan konsumentskyddsregler om vilket lands
42 Se kap 5. 43 Främst Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för Hälsa och Konsumentskydd (DG SANCO). 44 Grobgeld och Norin, s 1f. 45 EUF-fördraget art 26.2. 46 Nebbia och Askham, s 1. 47 Se även Engelbrekts diskussion om projektet, s 582ff. 48 Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 49 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
30
lag som är tillämplig i en gränsöverskridande tvist utläsas samt i vilket land tvisten ska
prövas.
Inom EU eftersträvas både negativ och positiv harmonisering. Med negativ
harmonisering avses EU:s krav på medlemsstaterna att undanröja nationell lagstiftning
som leder till handelshinder på marknaden. EU-domstolen spelar här en stor roll. Med
positiv harmonisering avses den gemenskapsrättsliga reglering som utformas inom
EU.50 Tidigare var EU-direktiven minimiharmoneringsdirektiv där det var upp till
medlemsstaterna att välja om de i sin nationella lagstiftning ville gå utöver det EU-
rättsliga skyddet. Nu går dock utvecklingen mot totalharmoneringsdirektiv som staterna
inte tillåts avvika ifrån. Skälet till detta är att man identifierat problem med
minimiharmoniseringen, eftersom det tillåter medlemsstaterna att ha nationell
lagstiftning med skilda nivåer av konsumentskydd. Dessa skillnader kan utgöra
handelshinder och därmed snedvrida konkurrensen; något som är oförenligt med
slutförandet av den inre marknaden.51 Handelshinder kan identifieras både på utbuds-
och efterfrågesidan.52 På utbudssidan kan det till följd av skilda regleringar uppstå
omkostnader och begränsningar för näringsidkarna, till exempel för juridisk rådgivning,
ändringar i avtal och rättsliga processer.53 På efterfrågesidan är det stora problemet
konsumenternas bristande förtroende, till följd av den otrygghet som uppstår vid
gränsöverskidande handel och förutsättningen att andra medlemsstater inte respekterar
konsumentskyddslagstiftningen.54 Det senaste totalharmoneringsdirektivet om
konsumenträttigheter antogs 201155 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast i
december 2013 vilket kommer att innebära ändringar i vår nationella lagstiftning.56
Det har uttalats att EU:s konsumenter är ”livsnerven” 57 i den europeiska ekonomin.
Konsumtionsutgifterna utgjorde år 2012 56% av EU:s BNP, vilket innebär att
konsumenternas påverkan på EU:s marknad är betydande. Konsumtionen bidrar till
EU:s välfärd och på så sätt bidrar det till att uppfylla ett av målen inom EU: ”Smart och
50 Howells och Wilhelmsson, s 2 51 Nebbia och Askham s 11. 52 2009/C 317/09 s 56 p 4.3.1. 53 KOM(2006) 744 slutlig s 6. 54 KOM(2006) 744 slutlig s 7. 55 Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/EU/83, om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG. 56 Se Ds 2013:15 för de föreslagna ändringarna. 57 KOM(2007) 99 slutlig s 4.
31
hållbar tillväxt för alla”58. Synen på konsumenten inom EU, en avgörande faktor för
ekonomin, skiljer sig därför till viss del från den nationella ståndpunkten, där vår
främsta målsättning är att utjämna nivåskillnaderna mellan avtalsparterna. Inom EU är
det övergripande ändamålet gällande konsumentskydd istället att stärka konsumenternas
ställning på den inre marknaden.59 Som ovan nämnts utvecklades och utformades
konsumentskyddet anpassat till den inre marknaden och detta har under regleringens
framväxt varit det primära och centrala: Kommissionen har flertalet gånger betonat
konsumentpolitikens nära samband med den inre marknaden.60
Det synes dock råda oenighet gällande synen på konsumenter även inom EU.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har flertalet gånger ställt sig
kritisk till kommissionens syn på konsumentskyddet. I ett harmoniseringsförslag61
framförde EESK kritik på flera punkter. Kommittén framhöll bland annat att
konsumentskyddet borde vara än mer vidsträckt än som formulerats i förslaget och att
det inte var förenligt med bestämmelserna i andra gemenskapsrättsliga akter inom
närliggande områden.62 De fann även att den rättsliga grunden skulle ändras då
konsumenterna inte togs hänsyn till i den utsträckning som behövdes.63 Även i ett annat
yttrande uttalades att ”EU-konsumenten inte enbart kan ses utifrån inre marknaden,
eller betraktas som en rationell, upplyst och informerad marknadsaktör som fattar beslut
enbart på grundval av konkurrensen, med ett konsumentskydd som enbart inriktas på
mer och bättre information.”64 (min kursivering) Kommittén framhöll att
konsumentpolitiken inte bara är en integrerad del av EU:s interna strategi för inre
marknaden, utan även en viktig och grundläggande del av medborgarskapet.65
EESK har som synes flertalet gånger uttalat sig kritiskt i sina yttranden, då de kräver
ett mer långtgående konsumentskydd än vad kommissionen anser. De menar vidare att
konsumentskyddet inte enbart ska ses som beroende av den inre marknaden. Enligt min
mening ligger EESK:s åsikter i linje med den rådande uppfattningen i vår nationella
lagstiftning, som har ett långtgående skydd för konsumenterna och där man betraktar
konsumentskyddet som en relativt självrådande företeelse. Bengtsson är villig att
58 A European Consumer Agenda – Boosting confidence and growth COM (2012) 225 final, s 1 samt Europa 2020-målen. 59 KOM/2011/0707 slutlig - 2011/0340 (COD) 60 KOM(2007) 99 slutlig s 2. 61 KOM(2002) 443 slutlig – 2002/0222 (COD) 62 2003/C 234/01 s 1. 63 2003/C 234/01 s 5 p 2.4.1. 64 2009/C 317/09 s 55 p 1.3.2. 65 2009/C 317/09 s 55 p 2.2.
32
sträcka sig så långt som att påstå att konsumentbegreppet i svensk rätt har en
”självständig betydelse”66. Med detta uttalande torde han mena att konsumentbegreppet
idag inte strikt behöver läsas tillsammans med den ursprungliga civilrättsliga
betydelsen, utan begreppet kan diskuteras även i andra sammanhang, vilket kommer att
tydliggöras i senare diskussion. Det kan dock inte med säkerhet fastställas huruvida
detta långtgående synsätt kan utläsas ur EESK:s uttalanden. Dock så har
konsumenträtten fått spela en allt större roll även inom EU vilket ytterligare ger stöd för
den långtgående svenska konsumentpolitiken. Detta kommer att påvisas i
nästkommande avsnitt, där jag övergår till att diskutera vem som kan anses vara
konsument. Även denna aspekt är en central del vid fastställandet av skyddets gränser.
4. Definition av konsumentbegreppet
4.1. Vem kan anses vara konsument?
Som tidigare diskuterats i min framställning finns idag flertalet konsumenträttsliga
regleringar, både på nationell, EU-rättslig samt internationell nivå. Utvecklingen har
gått snabbt och konsumenterna synes få ett allt starkare och mer vidsträckt skydd. En
fråga som dock inte närmre synes vara besvarad är vem som kan anses vara konsument.
Ursprungligen var konsument ett ekonomiskt begrepp och främmande inom juridiskt
språkbruk. Bernitz och Draper pekar på att detta var en medveten ansträngning för att så
långt som möjligt ge nordisk privaträtt ”en allmän räckvidd”67. Herre har uttalat att det i
Sverige inte finns något enhetligt konsumentbegrepp. Han menar att detta är
problematiskt då en transaktion kan komma att bedömas enligt flera olika
regelkomplex.68 Bristen på begreppets enhetlighet har sin grund i de mångt olika
definitionerna som finns på nationell, EU-rättslig och internationell nivå. Dessa
definitioner ska jag beröra här nedan. På senare år har dock, som i föregående avsnitt
nämnts, både på EU-rättslig och nationell nivå eftersträvats enhetlighet och
harmonisering, vilket gjort att begreppsdefinitionen gått mot ett allt mer samlat begrepp.
I 2011-års direktiv uttalas att ”fullständig harmoni”69 bör leda till större rättssäkerhet
för både konsumenter och näringsidkare och de ska kunna förlita sig på ett enda
66 Bengtsson, s 30. 67 Bernitz och Draper, s 10. 68 Herre s 61. 69 Rådets direktiv (2011/83/EU) ingresspunkt 7.
33
regelverk som är grundat på tydligt definierade rättsliga begrepp. Konsumentbegreppet
definieras i direktivets artikel 2 som ”varje fysisk person som i samband med avtal som
omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller
yrkesverksamheten.” Även inom svensk rätt har en harmonisering skett då en
konsument i de skilda nationella lagstiftningarna definieras som ”en fysisk person som
handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.”70 Trots att
harmoniseringar skett både på nationell, men även EU-rättslig och internationell nivå,
kan rättssäkerheten ifrågasättas då rekvisiten i definitionerna i viss mån synes vara
oklara. Jag ska här nedan utreda gränserna kring frågan om vem som kan anses vara
konsument, sett till definitionernas rekvisit och undersöka huruvida detta går att besvara
med säkerhet.
4.1.1 Fysisk person
Det som är gemensamt för de skilda definitionerna jag kommer att belysa är att
konsumenten alltid är en fysisk person. Vad detta innebär är beroende av i vilket
sammanhang begreppet används. Ur en ekonomisk synvinkel är begreppet relativt brett
och där kan även företag anses vara konsumenter i den mån deras verksamhet berörs.
Dock så har man ur en juridisk synvinkel stadgat att en konsument är en fysisk person,
som Bernitz och Draper jämför med den tyska rättens så kallade ”ultimate consumer”71.
Huvudregeln är till följd av detta att exempelvis bolag eller föreningar inte kan åtnjuta
konsumentskydd. Rekvisitet synes dock inte vara utan undantag. I bland annat
paketreselagen har lagstiftaren öppnat upp för möjligheten att även vissa juridiska
personer kan komma att inkluderas. I dessa lagar åsyftas dock inte själva
konsumentbegreppet, utan istället vad varan eller tjänsten ska användas till.
Paketreselagen är dock inte det enda undantaget. Olsen pekar på att
konsumentlagstiftningen kan komma att indirekt skydda andra än fysiska personer:
Exempelvis kan småföretagare ofta åtnjuta detta skydd då vissa försäkringar är
anpassade till konsumentlagstiftning.72
Inom EU synes undantagets omfattning, att även andra än fysiska personer kan
komma att innefattas, i nuläget vara oklart. EU-domstolen har tidigare uttalat sig kritiskt
70 Se t.ex. KkrL 1§. 71 Bernitz och Draper, s 11. Se även Nebbia och Askham, s 37. Begreppet har även använts inom EU-rättslig lagstiftning. 72 Olsen, s 24.
34
gällande denna möjlighet och menat att det endast är ”real consumers”, privatpersoner,
som bör avses när det gäller konsumentskydd i kontrakträttslig mening.73 Utanför
kontraktsrätten har det dock funnits en möjlighet till ett mer vidsträckt synsätt.74 På
senare tid har dock utvecklingen gått mot ett vidare synsätt, något som under lång tid
redan förekommit i svensk och nordisk rätt.75 I ingresspunkt 13 i 2011-års direktiv kan
följaktigen utläsas att ”medlemsstaterna får besluta att utvidga tillämpningen av
bestämmelserna i detta direktiv till juridiska personer eller fysiska personer som inte är
’konsumenter’ i den mening som avses i detta direktiv, såsom icke-statliga
organisationer, nystartade företag eller små och medelstora företag.” Hur mycket tyngd
denna ingresspunkt har ter sig osäkert, framförallt med tanke på att detta undantag inte
återfinns i själva direktivet eller i begreppsdefinitionerna.
Det första rekvisitet, fysisk person, synes som ovan anfört inte vara ett begrepp utan
undantag vilket redan här flaggar för den osäkerhet som råder gällande
begreppsbegränsningen. En slutsats som kan dras är att konsumenten som huvudregel
ska vara en fysisk person, men att olika omständigheter kan tala för att även andra än
fysiska personer kan komma att omfattas av bestämmelserna eller dess effekter. Detta
resonemang har öppnats upp för på nationell nivå, men även på EU-rättslig nivå synes
denna uppfattning stärkas genom 2011-års direktiv. Som nämnts är det dock oklart hur
mycket stöd man kan erhålla i direktivet. Förutsebarheten, något som jag återkommer
till här nedan, kan i viss mån sägas ifrågasättas när nationell rätt och EU-rätt inte
överensstämmer.
4.1.2 Ändamål som faller utanför näringsverksamhet och huvudsaklighetsrekvisitet För att konsumentbegreppet ska aktualiseras krävs vidare enligt 2011-års direktiv att
den ”fysiska personen” agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller
yrkesverksamheten. Jämför man med den svenska definitionen ska konsumenten handla
huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Denna definition
skiljer sig, återigen, från den EU-rättsliga då den endast omfattar ”näringsverksamhet”
och inte yrkesverksamhet. Dessutom finns ett huvudsaklighetsrekvisit i den nationella
regleringen, som saknas i direktivet men som påträffas i annan nordisk lagstiftning. 73 Mål C-361/89, brottmål mot Patrice Di Pinto, begäran om förhandsavgörande, Cour d'appel i Paris - Frankrike, samt Howells och Wilhelsson, s 4. 74 Howells och Wilhelmsson s 4. 75 Se Larsson s 50, som uppmärksammat att den danska lagen inte krävt att en konsument är en fysisk person.
35
Detta rekvisit resulterar i att det räcker med att syftet med den ”fysiska personens”
agerande huvudsakligen är för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Denna
förändring motiveras utifrån aspekten att även sådana ändamål som har med en persons
yrke att göra bör kunna omfattas av begreppet i vissa situationer.76
Det har ifrågasatts huruvida vår nationella definition i denna del överensstämmer
med den EU-rättsliga. Bland annat kommissionen har godtagit den svenska definitionen
men det är oklart vilket värde dessa uttalanden har.77 Dock så kan ett slags
huvudsaklighetskrav utläsas i ingresspunkt 17 till 2011-års direktiv: ”Om, beträffande
avtal med dubbla syften, ett avtal ingås för ändamål som dels faller inom, dels faller
utanför personens egna närings- eller yrkesverksamhet och näringssyftet är så begränsat
att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang bör den personen även anses
såsom konsument.” Det har i svenska förarbeten uttalats att ”mot denna bakgrund
föreligger starka skäl att behålla det svenska huvudsaklighetsrekvisitet.”78 Återigen
väcks dock frågan hur mycket medhåll som kan hämtas från EU, då detta är ett
påstående i direktivets ingress.
Även här uppstår gränsdragningsproblem, då den nationella definitionen leder
till ett vidare tillämpningsområde än vad EU tillåter. Svensk rätt ger nämligen
möjlighet att omfatta även sådana ändamål som kan ha med näringsverksamheten
att göra. Som jag nämnde i tidigare avsnitt så utformas idag
totalharmoniseringsdirektiv för att motarbeta just dessa nivåskillnader gällande
konsumentskyddet i nationell lagstiftning. Detta synes dock vara något som bland
annat Sverige blundar för, speciellt med tanke på ovan nämnda uttalande, att
ingresspunkt 17 ska tolkas som att huvudsaklighetsrekvisitet bör behållas. Det
känns som att EU ännu inte bestämt sig gällande detta eventuella rekvisit.
Olyckligtvis spär detta på den rådande osäkerheten.
4.1.3 Synbarhetskrav Något som diskuterats flitigt i svensk doktrin är huruvida konsumentdefinitionen
inbegriper ett krav på att det måste vara synbart för näringsidkaren att konsumenten
handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Det har i 76 Olsen, s 24. 77 Herre s 63f. 78 Ds 2013:15 s 58.
36
förarbeten anförts att det ”i regel torde framgå av varans beskaffenhet hur den är avsedd
att användas men att utgångspunkten vid tvist är att köparens avsikt med förvärvet är
avgörande.”79 (min kursivering) Detta uttalande torde enligt min mening inte ge
utrymme åt ett synbarhetskrav för näringsidkaren, eftersom det endast tar hänsyn till
konsumentens avsikt. Det har dock uttalats att detta i sista hand ska avgöras med
”hänsyn till de omständigheter som har varit uppfattbara för näringsidkaren”80, vilket
motsatsvis visar på att ett synbarhetskrav inryms. Samtidigt menar andra författare att
andra tolkningsdatum som kan tas hänsyn till för att undersöka var konsumenten
egentligen avsåg när avtalet ingicks är hur konsumenten faktiskt har använt varan eller
tjänsten.81 Eriksson och Lambertz uttrycker åsikter i samma linje då den fortsatta
användningen, i vart fall inom kreditköp, kan komma att påverka bedömningen.82 Herre
påstår dock att senare faktisk användning inte ska ha någon betydelse för om avtalet ska
inbegripas i konsumentbegreppet eller inte.83
De skilda uttalandena visar på den oenighet som råder gällande ett synbarhetskrav.
Detta eventuella rekvisit kan erhålla stöd i internationell rätt84, men däremot inte i EU-
rätten. Liksom diskussionen förd i avsnittet ovan, gällande ”huvudsaklighetsrekvisitet”,
har Sverige i viss mån dragit den nationella lagstiftningen för långt sett till syftet med
totalharmoniseringsdirektivet. Följden blir nämligen att ett synbarhetskrav i den svenska
rätten leder till nivåskillnader i skydd, eftersom konsumenten tas större hänsyn till i EU
än i nationell rätt där en viss hänsyn tas till näringsidkaren. Detta torde den svenske
lagstiftaren anse vara befogat då denne har uppmärksammat de problem som kan uppstå
när synbarhetskravet helt utesluts; med andra ord där endast konsumentens avsikt är det
avgörande. Detta kan nämligen resultera i att näringsidkaren utsätts för
konsumentskyddsreglerna även fast denne utgått från det motsatta.85 Det här är en del av
den problematik jag tidigare nämnt; har utvecklingen gjort att skyddet resulterar i
oönskade effekter? Har andra aspekter än de åsyftade skyddsändamålen kommit att
aktualiseras? Ett eventuellt synbarhetskrav har stor betydelse för
konsumentlagstiftningen eftersom detta begränsar och utesluter konsumentskyddet i
79 Prop. 1989/90:89 s 60 80 Se prop. 1984/85:110 s 140 samt Herre, Festskrift till Karnell, s 301. 81 Prop. 1989/90:89 s 60 82 Eriksson och Lambertz, s 47f. 83 Herre, s 65. 84 Se FN-konvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG). 85 Herre, s 65f.
37
flertalet situationer. Om ett synbarhetskrav skulle bortses ifrån kan detta leda till att
konsumentskyddet aktualiseras fast detta inte var näringsidkarens avsikt.
Det som starkt talar emot ett synbarhetskrav är den eftersträvade och för närvarande
pågående harmonisering som pågår vilket leder till ökad förutsebarhet. Betydelsen av att
ha förutsebarhet inom lagstiftning har EU poängterat i andra sammanhang.86 Sverige
har dock i denna situation valt att bortse från förutsebarhet gällande vissa
konsumenträttsliga rekvisit för att istället främja lagstiftningens skyddsaspekter. Min
mening är att den svenska lagstiftaren lyckligtvis i ett tidigt skede identifierat
problemen som kan uppstå. Trots att detta eventuella rekvisits innebörd är osäker,
tycker jag att detta torde vara något EU bör uppmärksamma istället för att ignorera de
effekter som en avsaknad kan leda till.
4.2 Definition av näringsidkare
En annan gemensam faktor för konsumentbegreppets aktualisering är att konsumentens
motpart ska vara näringsidkare. Bernitz och Draper betonar att detta begrepp är brett
och enhetligt och har inte medfört samma tolkningsproblem som konsumentbegreppet.87
I 2011-års direktiv artikel 2.2 definieras näringsidkaren som ”en fysisk eller juridisk
person, antingen offentligägd eller privatägd, som i samband med avtal som omfattas av
detta direktiv agerar för ändamål som faller inom ramen för den egna närings- eller
yrkesverksamheten samt varje person som agerar i dennes namn eller för dennes
räkning.” I Sverige har lagstiftaren valt att definiera näringsidkaren som ”en fysisk eller
juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna
näringsverksamheten”88. Det har uttalats att det ”ligger i sakens natur” 89 att det svenska
näringsidkarbegreppet även omfattar anställda, agenter eller andra som handlar för
näringsidkarens namn eller för dennes räkning. Enligt förarbeten så blir begreppet
aktuellt när mer än något enstaka uppdrag eller försäljning genomförs. Det krävs inte att
verksamheten ska vara inriktad på vinst.90 Även kommunala och statliga organ kan,
även om det är ovanligt, komma att omfattas av begreppet, något som synes
86 Mål C-618/10, begäran om förhandsavgörande, Banco Español de Crédito, SA mot Joaquín Calderón Camino. 87 Bernitz och Draper, s 12f. 88 Se exempelvis KköpL 1§. 89 Ds 2013:15 s 59. 90 Prop. 1989/90:89 s 60, Herre s 68, Olsen s 26.
38
överensstämma med direktivets definition.91 Utbildnings- och anställningsförhållanden
spelar inte någon roll för bedömningen eller om avtalsprestationen utförs på heltid. Det
viktiga torde istället vara hur han uppfattas av konsumenten.92
Eftersom konsumentbegreppet endast aktualiseras när motparten är näringsidkare
utesluter detta avtal mellan två konsumenter. Denna situation kan exempelvis uppstå när
en näringsidkare säljer sin privata bil.93 Vid dessa avtal aktualiseras ingen av
konsumentbegreppets skyddsaspekter eftersom ingen part anses befinna sig i underläge.
Det kan dock uppstå svårigheter även vid denna bedömning.94
4.3 Kommentar
Som synes har konsumentbegreppet erhållit en särställning i såväl nationell- som EU-
rättslig lagstiftning. Det lagstadgade skyddet som konsumenter åtnjuter har utvecklats i
snabb takt för att ge konsumenter det skydd som ansetts behövas i dagens läge. Det är
tydligt vad konsumentskyddet åsyftar och vilka skyddsaspekter som tagits hänsyn till.
Fortfarande synes dock inte frågan, som jag fokuserar på i denna uppsats, om vem som
egentligen kan anses vara konsument blivit besvarad. Rekvisiten är tydliga: det ska vara
en fysisk person, som handlar (huvudsakligen) för ändamål som faller utanför närings-
och yrkesverksamhet. Om dessa rekvisit är uppfyllda, aktualiseras alltså
konsumentbegreppet. Det har även uttalats att konsumentens avsikt ska spela in i
bedömningen då dennes syfte med avtalet ska falla utanför näringsverksamhet. Det
finns även utrymme att argumentera för att ett synbarhetskrav finns i den nationella
lagstiftningen, dock finns inte samma diskussion att återfinna i den europeiska rätten.
Som ovan anförts är rekvisiten till stor del oklara, vilket leder till en osäkerhet gällande
konsumentskyddets gränser.
De lege lata aktualiseras alltså konsumentbegreppet om ovan nämnda rekvisit är
uppfyllda. Jag är kritisk till detta synsätt och till dessa rekvisit. För min del finner jag att
definitionen utestänger och ignorerar viktiga aspekter. NJA 2012 s 725 är ett tydligt
exempel på detta. Trots att rekvisiten är uppfyllda kan problematiska situationer uppstå
som lagstiftaren, både på europeisk och nationell nivå, inte uppmärksammat. Jag anser
att ytterligare ett rekvisit ska adderas till definitionen: Enligt min mening torde
91 Grobgeld och Norin s 21. 92 Olsen, s 26. 93 Herre, s 68f. 94 Prop. 1989/90:89 s 60, Olsen, s 26
39
konsumentdefinitionen inbegripa ett rekvisit där köparen ska ha en avsikt om att ens
ingå ett avtal. Som i det aktuella rättsfallet; anser svarandena att ens köpa en vara eller
att avbetala på kredit vid slutande av avtalet? Det är enligt min mening denna fråga som
är den mest intressanta och relevanta i rättsfallet, men som HD väljer att inte besvara.
Kan köparens avsikt att inte ingå ett avtal utesluta en aktualisering av
konsumentbegreppet? Jag kan även formulera problematiken annorlunda: Trots att
rekvisiten är uppfyllda; kan skyddsaspekterna som ligger bakom konsumentbegreppet
avgöra dess tillämpning? Det är detta som min fortsatta diskussion ska kretsa kring. Till
detta tänkbara rekvisit skulle även synbarhetskravet, som nationell diskussion kretsar
kring, kunna adderas vilket skulle kunna underlätta prövningen vid en eventuell tvist.
Jag har tidigare i min framställning utrett konsumentbegreppets gränser gällande vad
konsumenträtt är, hur konsumenterna skyddas och varför samt vem som kan anses vara
konsument. Jag har på så sätt satt en – om än icke fastställd - ram för konsumentskyddet
och även betonat när man valt att utvidga den. Min fortsatta framställning ska fokuseras
på konsumentbegreppets gränser gällande när konsumenten bör skyddas. För att kunna
utreda denna aspekt måste hänsyn tas till civilrätten i stort, men även till andra
rättsområden. Detta leder oss in på en utblick över den sociala civilrätten, en ny del av
civilrätten som öppnat upp möjligheterna att rucka på civilrättens gränser i stort.
5. Social civilrätt
Det är som tidigare nämnts tydligt att konsumenten intagit en särställning i
lagstiftningen. Detta på grund av tidigare nämnda skyddsaspekter och att konsumenten
befinner sig i en underlägsen ställning. Welamson uttrycker situationen som att
konsumenten anses vara ”ömkansvärd”95, med andra ord att konsumenten är ynklig och
bräcklig. Detta synsätt torde ha sin grund i den ”sociala civilrätten”96 som växt fram
under senare decennier. Wilhelmsson menar att detta begrepp ”ger uttryck för
civilrättens materialisering i form av skyddsnormer för den svagare parten i ett
rättsförhållande.”97 Han menar att ett av välfärdsstatens mål, att omfördela välfärden,
framträder genom denna skyddsprincip.98 Här nedan ska redogöras för hur den sociala
civilrätten växt fram och skälet till detta. Anledningen till denna genomgång inverkar 95 Karnell, s 65. 96 Wilhelmsson, s 46. 97 A a s. 98 A a s.
40
nämligen på min diskussion kring skyddsändamål. Synen på konsumenten har, som
nedan kommer att redogöras för, både påverkat och blivit påverkad av detta
attitydsskifte. I detta sammanhang krävs att civilrätten i stort berörs och framför allt de
allmänna lärorna som länge dominerat detta område. Jag ämnar inte att ingående
diskutera den sociala civilrätten i stort, utan avser att koncentrera mig på den
konsumenträttsliga aspekten.
5.1 Civilrättens allmänna läror
Inom bland annat civilrätten råder ett antal allmänna läror. Wilhelmsson definierar dessa
läror som ”av rättsvetenskapen utvecklade begrepp och rättsprinciper vilka håller
samman såväl civilrätten i allmänhet som dess särskilda delområden”99. Han menar att
lärorna utgör ett sammanhållande element inom ett rättsområde och med hjälp av detta
kan ett system av rätten skapas.100 Dessa läror, principer, bygger på lagstiftning inom
civilrättens område, så som exempelvis köplagen (1990:931) (KöpL) och AvtL, men
även på grundsatser som bildats i doktrinen.101 Sandgren benämner detta som ”den
traditionella avtalsrätten”102.
De allmänna lärorna har haft stor betydelse för svensk rätt, dels eftersom de styr
rättstillämparens verksamhet de lege lata, men även drar gränser för lagberedarens
verksamhet de lege ferenda.103 Bengtsson menar att de allmänna lärorna har varit
betydande för jurister i främst en äldre generation, då de kunde falla tillbaka på dessa i
situationer där varken avtal, lagtext eller motiv reglerade frågan. Detta underlättade för
lagstiftaren, som kunde avstå från reglering gällande tekniskt komplicerade avtalstyper.
Vidare ledde lärorna till rättssäkerhet då man visste att de inte skulle frångås vid
rättstillämpning. Bedömningen blev då både förutsebar och mindre komplicerad. Vid
lagstiftning kunde man i motiven hänvisa till dessa läror, då dessa stämde överens med
”rättsordningen i övrigt”104.
Under 1900-talet, främst under århundarets senare del, har synen på den traditionella
avtalsrätten förändrats, då kritiker menar på att det föreligger diskrepans mellan
avtalsrätten och samhällsutvecklingen. Idag råder välfärdsstatliga värderingar, där
99 A a s 19f. Bengtsson använder även begreppet ”allmänna rättsgrundsatser”, s 14. 100 A a s 20. 101 Bengtsson, s 13. 102 Sandgren, Del I s 463. 103 Wilhelmsson, s 23. 104 Bengtsson, s 14.
41
samhället kännetecknas av kollektivisering och standardisering, vilket går i otakt med
den traditionella avtalsrättens individualism och forminriktning.105 Christensen
uttrycker det som att rätten består av normer av olika slag och att dessa har uppstått på
skilda sätt och vid olika tidpunkter. Hon menar på, vilket ovan nämnda slitning visar på,
att normerna ofta kommer i konflikt med varandra och att det inte finns någon hierarki
som kan lösa denna konflikt.106 Den stora kollisionen förekommer dock på ett än mer
övergripande plan: Kollisionen mellan normerna inom marknadsekonomin och
exploateringsintresset å ena sidan och det sociala skyddet, av Christensen benämnt
”skydd för etablerad position”107, å andra sidan.108 Med detta sistnämnda begrepp avses
de normer som skyddar den som etablerat en viss position, till exempel konsumenten.
När denne uppnått sin ställning på ett rättsenligt sätt, i konsumentens fall genom att
uppfylla lagrekvisiten, så erhåller denne det skydd, i detta fall som lagstiftningen
erbjuder.109 Detta är en del av de nya välfärdsstatliga värderingarna som har utmynnat i
begreppet social avtalsrätt, där hänsyn tas till en parts sociala och ekonomiska behov,
något som inte tidigare förekommit i denna omfattning. Konsumentlagstiftningen är
således en del av denna sociala avtalsrätt.110 I förevarande reglering tas följaktigen
hänsyn till konsumenten, den svagare parten, i avtalsförhållandet. Till följd av detta
synsätt spelar inte de allmänna lärorna som förr härskade samma roll eftersom de
bygger på tanken att principerna skulle tillämpas oavsett vilka avtalsparterna var, vilket
resulterade i att näringsidkaren likställdes med konsumenten. Detta skifte som skett i
och med den sociala civilrätten brukar benämnas ”principväxling”111: I exempelvis
konsumentlagstiftningen har nämligen principerna växlat, då den förut rådande
principen om parters likabehandling underordnas parts ekonomiska och sociala
behov.112
5.2 Konsumentskydd som princip?
105 Sandgren, Del I, s 457. 106 Christensen, s 522. 107 A a s 528. 108 Hydén, s 148f. 109 Christensen, s 528. 110 Se bland annat LU 1984/85:42 s 23f, där kritik framförs mot avsteg från den traditionella avtalsrätten. 111 Sandgren, Del I, s 456. 112 Se dock Wilhelmsson, En social avtalsrätt? – Några kommentarer, s 500f, där han förhåller sig kritisk till denna grova beskrivning av principväxling.
42
I den sociala civilrätten undersöks, som ovan nämnts, förekomsten av och möjligheterna
att utveckla kontraktsrättsliga normer som stärker ställningen för ekonomiskt och socialt
svaga grupper i samhället. Detta har resulterat i en ny skyddsprincip inom civilrätten.113
Konsumenterna är en utsatt grupp som åtnjuter detta skydd. Bengtsson nämner att
värdet av det nuvarande konsumentskyddet numera tas för givet och att det inte längre
finns något behov av att motivera detta i en lagstiftning.114 Vissa menar till och med,
som tidigare nämnts att konsumentskyddet har en självständig betydelse. Frågan är vad
denna syn på konsumenten har resulterat i gällande konsumentskyddet. Vart har gränsen
dragits? Hur ser man på konsumentskyddet i doktrinen och hur har rättstillämparen
avgjort konsumentbegreppets gränser? En ytterligare fråga väcks även i detta
sammanhang: Vem är det egentligen som ska fastställa gränserna?
Såväl Wilhelmsson som Bengtsson framhåller att det utformats en ny skyddsprincip
till följd av den sociala civilrätten. En princip som leder till att de allmänna lärorna
inom civilrätten fått ta ett steg åt sidan. Bengtsson menar dock att man kan ifrågasätta
huruvida konsumentskyddet i sig, kan benämnas som en princip. Han skiljer en
eventuell ”konsumentskyddsprincip” från den sociala civilrätten som skyddsprincip,
eftersom det sistnämnda tar hänsyn till den svagare parten i stort och inte endast
konsumenten specifikt. Han menar istället på att konsumentskyddet fungerar som en
dispositiv rättsregel, som kan åberopas när parterna inte reglerat frågan i avtalet.115
Då man talar om konsumentskyddet som en eventuell princip, eller som i Bengtssons
fall en dispositiv rättsregel, uppstår frågan hur långt denna kan dras. I vilka situationer
och inom vilka rättsområden aktualiseras denna ”regel”? Bengtsson har i en
rättsfallsstudie funnit att konsumentskyddet, givetvis, aktualiseras i situationer som
omfattas av konsumentskyddslagstiftningen. Även utanför konsumentlagstiftningen,
ofta i strid med den traditionella avtalsrätten, synes dock detta förekomma.116 Detta
menar Bengtsson har lett till en utvidgning av konsumentskyddet. Utvidgningen har
skett genom att domstolarna har valt att komplettera lagstiftningen, genom analogier
men även genom att domstolen funnit att syftet och ändamålet bakom en viss lag bör
betonas.117 Detta är en slags ändmålstolkning av lagen för att uppfylla de
bakomliggande ändamålen med aktuell lagstiftning. Samtidigt menar Bengtsson att allt
113 Wilhelmsson, s 46. 114 Bengtsson, s 17. 115 A a s. 116 Se bl.a. NJA 1986 s 596 och NJA 1978 s 223. 117 Bengtsson, s 27.
43
för långtgående slutsatser inte ska dras av detta. Domstolen har i vissa fall dömt till
motsatt utgång och vid somliga tillfällen har konsumentskyddet inte ansetts väga
tillräcklig tungt. Det framhålls också att det i vissa fall inte är konsumentskyddet i sig
som avgör fallet, utan istället dess anslutning till traditionella resonemang inom
förmögenhetsrätten. Att oklarheter ska gå ut över den som avfattat avtalstexten är en
sådan känd avtalsrättslig princip. Att i dessa fall addera det ”positivt värdeladdade
slagordet”118 konsumentskydd till diskussionen ger extra tyngd till argumenten.
Dock så kan inte konsumentskyddets betydelse i rättspraxis bortses från.
Utvecklingen som skett de senaste decennierna har präglat både domare och jurister i
allmänhet, vilket gjort att konsumentskyddsprincipen vunnit allt större gehör och
erhållit en, enligt Bengtsson, ”självständig betydelse”119. Bengtsson menar att domare
uppskattar när rättsutvecklingen, hans egen åsikt samt allmänhetens inställning
överensstämmer och att detta har lett till nämnd utveckling.
Den problematiska, i denna framställning mest centrala, frågan som uppstår är vart
gränserna för konsumentskyddet ska dras? Bengtsson har som ovan nämnts
uppmärksammat att domstolen utvidgat konsumentskyddet genom att bruka detta till att
täcka situationer även utanför lagstiftningsområdet. I vissa fall är detta befogat, som i de
klara fallen där konsumentens underläge utnyttjas. Även i situationer där det inte är lika
självklart har domarna dock valt att göra detta. Det finns flertalet argument som talar
emot denna tendens. Det första argumentet är att konsumentskyddet på så sätt
aktualiseras oavsett förhållandena i det enskilda fallet. Detta kan leda till att
näringsidkarens prestationer blir dyrare eftersom näringsidkaren måste medtaga risker i
sin beräkning som denne inte räknat med. Detta är till nackdel för hela
konsumentkollektivet. Det framhålls dock att denna kostnad inte är betydande och att
fördelen med ett rimligt skydd överväger denna nackdel. En annan nackdel som nämns
är att rättsläget synes osäkert av den oklara gränsdragningen. Det blir svårbedömt för
parterna, då det är upp till domstolen att avgöra vart gränsen går i det enskilda fallet.
Vidare blir ytterligare en nackdel påtaglig: Att domstolarna prövar konsumentfallen
”lättvindigt”120. Om en princip kan sägas ha utformats är det enkelt för domarna att
hänvisa och luta sig tillbaka på denna istället för att pröva fallet utefter dess
omständigheter.
118 A a s 29. 119 A a s 30. 120 A a s 32.
44
Efter ovan nämnda diskussion är det klart att domstolen valt att utvidga
konsumentskyddet. Så har även utvecklingen varit sedan konsumentskyddets framväxt
för cirka 40 år sedan. Utvecklingen har gått klart åt ett håll, med konsumenten i fokus
och ett än mer vidsträckt skydd som mål. Det är alltså domstolen som haft en central roll
i denna utveckling. Bengtsson ifrågasätter dock vems uppgift det egentligen är att sätta
gränserna. Är det domstolen eller lagstiftaren? Lagstiftaren har genom den omfattande
lagstiftning som utarbetats på området identifierat de stora problemen och på så sätt
åtgärdat dem. Ska det då tolkas så att där domstolen valt att inte lagstifta, ska inte heller
något konsumentskydd åtnjutas? Min åsikt är att så ska situationen tolkas. Det inte
lagstiftaren valt att skydda bör inte heller skyddas. Domstolspraxis är dock något som
tydligt talar emot detta.
5.3 Kommentar
I diskussionen gällande social civilrätt och konsumentskydd tas hänsyn till det
bakomliggande syftet och skyddsändamålet med lagstiftningen. Jag har med stöd av
Bengtssons praxisgenomgång tydliggjort rättsläget som visar på att konsumentskyddet,
med hänsyn till just skyddsändamålet, har utvidgats till att omfatta situationer även
utanför lagstiftningen. Skälet till detta har varit att hänsyn tagits till ändamålet med
lagstiftingen: Att skydda den svagare parten. Detta är således något som domstolarna
funnit befogat med hänsyn till konsumentskyddets ändamål. Sett till ovan nämnda
framställning torde det inte finnas några tvivel om att konsumenten bör skyddas i en
situation som är tillämpbar inom lagstiftningsområdet: Det är en till synes given
utgångspunkt att konsumenter bör omfattas av lagstiftningen när rekvisiten är uppfyllda.
Är det verkligen så? Det är ett synsätt som jag ställer mig starkt kritisk till.
Jag avser nu, med utgångspunkt i diskussionen om skyddsändamål, att anta en annan
riktning på min uppsats för att ytterligare undersöka rättsläget. Om
konsumentskyddslagstiftningen aktualiseras, med andra ord att konsumentskyddet
beaktas inom lagstiftningen – kan skyddsändamålen tala emot en tillämpning av denna
”regel”? Kan, trots rekvisitens uppfyllnad, konsumentskyddet frångås och på så sätt
begränsas? Kan detta leda till ett utrymme åt näringsidkarens skyddsbehov? För att
undersöka detta, kommer följande diskussion att fokuseras kring just lagstiftningens
skyddsändamål.
45
6. Skyddsändamål
6.1 Ändamålstolkning och ändamålsförskjutning
Anderssons avhandling121 utgör en omfattande framställning där skadeståndsansvarets
gränser diskuteras. För att avgöra ansvarets gräns förespråkar Andersson en tillämpning
av skyddsändamålsläran; Ett sammanfattande uttryck för de värderingar och
ändamålssynpunkter som påverkar gränsen för ansvarets omfattning.122 Men andra ord
har läran ändamålet som utgångspunkt. Jag ämnar inte att ingående undersöka
skadeståndsrätten, men däremot finner jag att paralleller kan dras till
skyddsändamålsläran även i detta konsumenträttsliga sammanhang, för att på så sätt
kunna besvara frågan gällande konsumentskyddets gränser.
Ändamålshänsyn och ändamålstolkning är ingen ny företeelse inom svensk rätt. Hur
man ska tolka lag har sedan länge varit, och är fortfarande, uppe för diskussion.
Grönfors menar på att detta inte är något egendomligt: Språk lämnar många luckor för
tolkning och detta förekommer särskilt gällande en kortfattad lagtext. Vidare kan inte
lagstiftaren vid lagens tillkomst kunna överskåda alla situationer som kan komma att
aktualiseras. Det är då upp till samtidens jurister att tolka lagstiftningen.123 Andersson
är, som ovan nämnts, en av förespråkarna av ändamålstolkning. Han betonar ändamålets
betydelse för regler och rättsystemet i stort och menar att detta borde vara ”en tämligen
given grundsats för all metoddebatt”124. Han anser att det är idioti att vilja nå en lösning
som måste motiveras i strid med vad som kan uttryckas som ändamålet. Det
förekommer dock inte endast en ändamålstolkande metod.125 Grönfors betonar att den
gemensamma faktorn för de olika grenarna inom denna metod, är att det vid tolkningen
tas hänsyn till de ändamålssynpunkter som lagen bygger på.126
Gällande konsumentskyddets tillkomst och tillämpning torde en ändamålssträvande
tillämpning vara önskansvärd och är en metod som mer eller mindre tydligt använts i
121 Andersson, Skyddsändamål och adekvans Andersson, Iustus Förlag AB 1993. 122 A a s 16 samt s 162. 123 Grönfors, s 12f. 124 Andersson, s 198. 125 Jfr exempelvis med Ekelöfs teleologiska metod. 126 Grönfors, s 13.
46
praxis, som visats i föregående avsnitt127. Den fråga som aktualiseras i detta avseende är
huruvida denna metod kan användas för att omtolka, eller att frångå, lagen på grund av
dess ändamålshänsyn. Grönfors framhåller att denna möjlighet finns:
Ändamålssynpunkterna ska följaktigen fastställas genom en analys av regelns syfte och
funktion vid tidpunkten för bedömningen. Han menar att en sådan omtolkning kan leda
till något han benämner för en ”ändamålsförskjutning”128, där hänsyn till ändamålet i
nutiden kan motivera avsteg från lagstiftarens avsedda ändamål. Frågan uppstår om
konsumentlagstiftningen kan motivera en sådan ändamålsförskjutning.
Såväl Grönfors som Andersson pekar på olika situationer där en
ändamålsförskjutning kan äga rum. Grönfors koncentrerar sig främst på situationer där
vissa förhållanden, t.ex. sociala värderingar, har förändrats sedan lagens tillkomst. Han
nämner sedan en situation, som ur min synpunkt är mest relevant för denna
framställning:
”En möjlig effekt är naturligtvis också, att lagbudet på grund av
ändamålsförskjutningen icke tillämpas. Cessante ratione legis cessat ipsa lex – om
ändamålet med lagen bortfaller, faller också själva lagen.”129
Detta begrepp, Cessante ratione legis cessat ipsa lex, torde främst aktualiseras vid
lagstiftning som skapats långt tillbaka i tiden och inte överensstämmer med nutida
synsätt och ändamål. Jag skulle dock vilja tillämpa detta begrepp gällande
konsumentlagstiftningen, trots att denna består av relativt ny lagstiftning med ändamål
som i stort sett överensstämmer med de nutida. Det problem jag identifierar är dock
något som jag anser att lagstiftaren inte tog hänsyn till vid lagstiftningens tillkomst: Att
konsumenten felaktigt kan utnyttja lagstiftningen till sin fördel och till näringsidkarens
nackdel. Enligt min mening bör det av den orsaken finnas en möjlighet att frångå
lagstiftning där ändamålet med lagen bortfaller i ett visst fall. Jag ämnar att redogöra för
min ståndpunkt i en analys av NJA 2012 s 725.
6.2 NJA 2012 s 725 – en analys ur ett ändamålstolkande perspektiv
127 Se avsnitt 5. 128 Grönfors, s 14f. 129 A a s 17.
47
Som jag framhållit i den inledande delen av denna framställning väcker NJA 2012 s 725
frågor och funderingar som HD väljer att inte besvara. En av de i det här sammanhanget
mest framstående är i vilken utsträckning part kan åberopa
konsumentskyddslagstiftningen utan att uppfylla dess skyddsändamål. HD upplever inte
denna fråga som ett problem: Svarandena i målet uppfyller rekvisiten i lagstiftningen
och därmed, som torde accepteras i det tysta, kan vidare diskussion föras kring
konsumentskyddet med dess stora fördelar - till näringsidkarens missnöje. På nationellt
plan har, som tidigare nämnts, diskussioner förts gällande skydd av näringsidkare
genom ett synbarhetskrav. Detta är tyvärr inte tillräckligt, något som rättsfallet visar på.
För att komma åt det problem som uppstått i och med domen bör ett ytterligare rekvisit
adderas. Dessutom bör det enligt min mening finnas en möjlighet för näringsidkarna att,
enligt ändamålstolkande metod, åberopa bakomliggande skyddsändamål för att influera
domstolen att åsidosätta lagtillämpning. Detta är en möjlighet som erbjuds i bland annat
Anderssons skyddsändamålslära: Han menar på att domare har makten att utveckla
rätten och bör sträva efter en anpassning av praxis efter olika situationers
förutsättningar, då detta ofta är lämpligare än lagstiftning.130 Även Bengtsson och
Grönfors diskuterar relationen mellan lagstiftning och rättstillämpning: Grönfors flaggar
för att lagstiftning och rättstillämpning inte ska uppfattas som två för varandra
uteslutande alternativ, utan istället bör en samverkan vara att föredra.131 Författarna
synes dock vara överens om att rättstillämparen inte kan gå hur långt som helst. Frågan
är vart denna konsumenträttsliga situation hamnar på denna skala.
Anderssons resonemang gällande skyddsvärda intressen belyser problematiken väl.
Han menar på att det inom civilrätten finns två eller flera parter som alla har sina
skyddsvärda intressen och på så sätt finns det flera ändamål att ta hänsyn till. Dessa
värderingar kommer fram i intressevägningen mellan parterna. Han menar på att det är
viktigt att medvetet och uttryckligt ta ställning till värderingarna, exempelvis till
eventuella mothänsyn som aktualiseras. Man ska inte låta sig förblindas av en intuitiv
känsla av vad som är rättvist, eftersom den part som förlorar tvisten som avgjorts med
sådana argument förmodligen kommer att uppleva domen som orättvis.132 Denna
tendens kan identifieras hos samtliga instanser i aktuellt rättsfall och även i andra tvister
gällande konsumentdiskussioner: Det är eftersträvansvärt att skydda den svagare parten
130 Andersson, s 204. 131 Grönfors, s 19f. 132 Andersson, s 202.
48
och är något som inte närmre behöver argumenteras för till följd av konsumentskyddets
självständiga betydelse.
Min ståndpunkt gällande förevarande rättsfall, NJA 2012 s 725, är att det fanns en
möjlighet för HD att ta hänsyn till ett ändamålsövervägande och på så sätt hade
domstolen kunnat hänvisa till lagstiftningens ouppfyllda skyddsändmål. Ett
ställningstagande i praxis på denna punkt synes nämligen enligt min mening vara
önskansvärt. ”Konsumenter” bör inte erhålla möjligheten att utnyttja ett utvecklat skydd
som är åsyftat för en utsatt part när denne inte befinner sig i en underlägsen ställning.
Detta torde vara till nackdel både för konsumentkollektivet samt för näringsidkarna. En
av effekterna är att näringsidkarna efter detta domslut kan komma att vidta
försiktighetsåtgärder vilket kan leda till ökade kostnader och riskera förutsebarheten.
Detta drabbar i sin tur konsumentkollektivet då ökade kostnader och osäkerhet inte är
något eftersträvansvärt i den nuvarande konsumentpolitiken. Mitt åtgärdsförslag är dock
inte felfritt. Grönfors betonar den stora risken med rättstillämparens omtolkning av
lagstiftning: Hotet av förutsebarheten.133 Att rättstillämparen kan ha full valfrihet
gällande lagens tillämpning kan knappats vara önskansvärt och är inget som den, inom
svensk rätt, grundläggande legalitetsprincipen inbjuder till. Jag menar dock inte att det
ska behöva gå så långt att detta ska sättas i system: Den situation som förelåg i NJA
2012 s 725 bör inte inträffa igen. Om det mot förmodan skulle bli så, finner jag dock att
en åtgärd av detta slag är nödvändig för att upprätthålla ett konsumentskydd som inte
inbjuder till missbruk. Jag finner även att argumentet att förutsebarheten skulle hotas i
detta fall inte är helt korrekt - resultatet av nuvarande rättsläge kan bli det motsatta
eftersom lagen kan utnyttjas till andra syften än de avsedda. Detta om något, torde hota
förutsebarhet och rättssäkerhet.
6.2.1 Praxis och fiktiva exempel
För att ytterligare förstärka min ståndpunkt, hänvisar jag till Anderssons presentation av
en omfångsrik praxisgenomgång där han påvisar att vissa situationer och
omständigheter, med hänsyn till bakomliggande ändamål, inte kan omfattas av avsedd
lagstiftning. Strikt ansvar är ett tydligt område som visar på detta. Trafikskadelagen
(1975:1410) 1§ innehåller ett krav på att ”skada i följd av trafik med motordrivet
fordon” ska ersättas. Påkörningar och sammanstötningar är de mest givna fallen som
133 Grönfors, s 21.
49
omfattas av lagen. I praxis har dock påvisats att ersättning inte har utgått för bil som
skadats genom att föraren har tvingats väja för annan bilist som efter tillbud stannat för
att söka hjälp.134 Inte heller har ansvaret ansetts omfatta skador uppkomna då bil efter
reparationsarbete rullades till en lokal för fortsatt arbete.135 Domstolen har här
uppmärksammat att dessa situationer, trots rekvisitens uppfyllnad, inte kan omfattas av
lagen. Vidare tar Andersson upp strikt ansvar gällande djur, där lagstiftaren valt att
ansvarsbelägga skadetillfogande ”som är påräkneligt och typiskt med hänsyn till djurets
art och händelseförloppet”136, där det rör sig om en självständig handling från djurets
sida. Det som ansetts falla utanför detta ansvar är exempelvis då djuret ”mekaniskt är
satt i rörelse av en människa, t.ex. om en knähund slängs i huvudet på någon”137, eller
om en person snubblat på en sovande hund.138 Det ”hundfarliga”139, som är det åsyftade
skyddsändamålet, har således inte aktualiserats i dessa fiktiva situationer.
Enligt min mening torde denna ändamålstolkning kunna appliceras även på andra
områden än just skadeståndsrätten. Konsumenträtten, exempelvis. Flertalet argument
talar för detta: Rättssäkerheten främjas, eftersom lagstiftningen endast tillämpas när
lagens skyddsändamål aktualiseras. Vidare så utjämnas nivåskillnaderna mellan
konsument och näringsidkare, då ”konsumenten” inte längre kan begagna sig av
skyddet. Denna nyuppkomna nivåskillnad som domslutet har lett till är förarglig då
lagstiftaren vid konsumentlagstiftningens tillkomst arbetade för motsatt resultat; att
motverka näringsidkarens förmånliga läge. Nu motarbetar man den part som
lagstiftningens rekvisit ämnar skydda. En viktig aspekt är att genom ett användande av
en ändamålstolkning kan orättvisa och missnöje hindras och bidrar därmed till en
marknad med förtroende och trygghet. Min åsikt är att HD:s dom kan komma att skada
näringsidkarsidan på lång sikt, eftersom domslutet uppmanar till försiktighet och ökade
kostnader. Detta kan komma att visa sig inte endast gällande kreditgivning och
ekonomisk effektivitet, som Lindskog och Herre uppmärksammar, utan även gällande
ovissheten huruvida konsumentlagstiftningen kan komma att appliceras eller ej. Detta
kan komma att hindras om hänsyn tas till skyddsändamålen.
7. Avslutande kommentar 134 NJA 1944 s 203 samt NJA 1961 s 453. 135 NJA 1943 s 486. 136 Andersson, s 405. 137 Ussing, s 103f. 138 Brüggemeier, s 132. 139 Andersson, s 405.
50
I denna framställning har syftet varit att utreda konsumentbegreppets gränser. För att
möjliggöra detta har jag funnit att det krävts skilda angreppssätt för att uppnå detta
resultat. Trots detta har denna utredning inte bringat något klart svar på vart gränserna
går. Det jag kunnat fastställa är dock att konsumenten till fullo är ömkansvärd. I min roll
som konsument har jag tyckt att den rådande regleringen har varit bra och förmånlig.
När jag har undersökt gränserna objektivt, med utgångspunkt i NJA 2012 s 725, tycker
jag att skyddet i viss mån gått för långt. Näringsidkaren tycks följaktigen ha glömts
bort. Den rådande uppfattningen är att det är konsumenten som ska skyddas.
Näringsidkaren är det inte synd om.
Detta synsätt är något jag inte kan hålla med om. Givetvis finner jag att
konsumenträtten är något i allra högsta grad betydelsefullt och inget som bör överges.
Sverige har varit en av de ledande länderna på detta rättsområde och något utav en
förebild. Konsumentskydd främjar marknaden, inte endast nationellt, utan även inom
EU och internationellt sett. Dock så finner jag i vissa avseenden att begreppet har
sträckts för långt och att detta inte kan ha varit lagstiftarens önskan. På 1970-talet, där
strävan var att ge konsumenten ett så fullgott skydd som möjligt, kan inte lagstiftaren
insett att det skulle gå så långt som att människor skulle utnyttja detta skydd till sin
fördel och att denna möjlighet även skulle kunna realiseras med rådande rekvisit. Det
finns dock en lösning på problemet. Den ena delen av lösningen är att ett extra rekvisit
kan adderas eller läsas in i de nuvarande, genom att konsumentens avtalsvilja ska
påvisas. I kombination med ett starkare synbarhetskrav kan detta bli möjligt. Dessutom
kan problemet åtgärdas med hjälp av en ändamålstolkande metod. Med hjälp av denna
metod kan hänsyn tas till ändamålet med lagstiftningen och på så sätt åsidosätta
regleringen där detta inte uppfylls. Det är inte första gången detta sker. Möjligheterna
finns och stöd kan påträffas i doktrin och praxis. Det är således upp till rättstillämparen
att förverkliga det.
NJA 2012 s 725 är ett utmärkt exempel på den problematik som kan uppstå när
skyddsändamålen bortses från. Fokus i domskälen hamnar på andra aspekter och ett av
de, enligt min mening, största problemen får på sätt inte den uppmärksamhet som det
förtjänar att få. Domslutet öppnar upp för ett fortsatt missbruk och utnyttjande av
lagstiftning. Jag har dock förståelse för varför domstolen inte belyser detta problem. Det
torde inte tidigare ha identifierats. Med tiden kan dock situationer uppkomma, som inte
kunde förutspåtts vid lagens tillkomst. Dessutom är rekvisiten i
konsumentlagstiftningen uppfyllda. Det största problemet, och hindret, som dock
51
föreligger i en situation som denna är enligt min mening synsättet på
konsumentskyddet. Den rådande uppfattningen och intuitiva känslan som föreligger är
att konsumenten bör skyddas till varje pris.
Min förhoppning efter denna framställning är att läsaren fått upp ögonen gällande
konsumenträtten och dess problematik. Konsumenträttens gränser är ett mycket viktigt
och aktuellt ämne, med tanke på dess betydelse för den nationella och EU-rättsliga
marknaden. Dock så är nackdelarna inte så omdiskuterade som de borde vara.
Nackdelarna kan skada konsumenträtten på lång sikt. Jag hoppas att den problematik
som förekommer i NJA 2012 s 725 är en företeelse som inte kommer att leda till de
problem som domen öppnar upp för. Att konsumenter förblir konsumenter och förtjänar
sitt skydd. Och att om det inte skulle bli så, att hänsyn då tas till näringsidkaren.
Framtiden för konsumentregleringen finner jag oviss och inte så spikrak som vägen
hittills varit. Kanske kommer utvecklingen att avstanna. Förmodligen inte. Det återstår
att se vad effekterna blir. Och hur det påverkar den ömkansvärde konsumenten.
52
8. Källor
8.1 Offentligt tryck
Proposition 1989/90:89 s 60. Om ny konsumentköplag
Proposition 1984/85:110. Om konsumenttjänstlag
Departementsserie 2013:15. Gemensamt konsumentskydd i EU
Lagutskottets betänkande 1984/85:42. Om konsumenttjänstlag (prop. 1984/85:110)
8.2 EU-rättsligt material
COM (2012) 225 final, En strategi för konsumentpolitiken i EU - Att öka förtroendet
och tillväxten, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet,
ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén, 22 maj 2012
KOM/2011/0707 slutlig – 2011/0340 (COD), Kommissionens förslag till
Europaparlamentets och rådets förordning om ett konsumentprogram 2014-2020, 9
november 2011
KOM (2007) 99 slutlig, Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna
och ett effektivt konsumentskydd, Meddelande från kommissionen till rådet,
Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EU:s strategi
för konsumentpolitiken 2007–2013, 13 mars 2007
KOM (2006) 744 slutlig, Grönbok om översynen av konsumentregelverket,
Kommissionens grönbok, 2 februari 2006
KOM (2002) 443 slutlig – 2002/0222 (COD), Kommissionens förslag till
Europaparlamentet och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar
och andra författningar om konsumentkrediter, 11 september 2002
53
2009/C 317/09, Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter”, 15 juli
2009
2003/C 234/01, Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
"Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av
medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter", 16 juli 2003
8.3 Rättsfall
NJA 2012 s 725
NJA 1989 s 796
NJA 1986 s 596
NJA 1978 s 223
NJA 1961 s 453
NJA 1955 s 75
NJA 1944 s 203
NJA 1943 s 486
8.4 EU-rättsfall
Mål C-361/89, brottmål mot Patrice Di Pinto, begäran om förhandsavgörande, Cour
d'appel i Paris - Frankrike, REG 1991, s. I- 1189
Mål C-618/10, begäran om förhandsavgörande, Banco Español de Crédito, SA mot Joaquín Calderón Camino, 2012
54
8.5 Litteratur
Andersson, H, Skyddsändamål och adekvans, Iustus Förlag AB 1993
Bengtsson, B, Konsumentskyddsprincipen och domstolarna: Festskrift till Lars
Welamson, Norstedts Förlag 1988
Bernitz, U, Draper, J, Consumer Protection in Sweden: Legislation, Institutions and
Practice, Institutet för immaterialrätt och marknadsrätt vid Stockholms Universitet
1986, Liberförlag
Bernitz, U, Konsumentskydd och handelshinder – reflexioner med utgångspunkt i ett
regeringsavgörande om varningsmärkning på tobaksförpackningar: Festskrift till
Bengtsson, Nerenius & Santérus förlag 1993
Brüggemeier, G, Deliktsrecht: Ein Hand- und Lehrbuch, Nomos 1986
Eriksson, A, Lambertz, G, Konsumentkrediter: Kommentar till 1992 års
konsumentkreditlag, Norstedts Förlag 1993
Grobgeld, L, Norin, A, Konsumenträtt: Regler till hjälp och skydd för konsumenterna,
Norstedts Juridik 2013, femtonde upplagan
Herre, J, Den ömkansvärde konsumenten: Festskrift till Gunnar Karnell, Jure AB 1999
Herre, J, Ramberg, J, Konsumentköplagen: En kommentar, Norstedts Juridik 2009,
tredje upplagan
Howells, G, Wilhelmsson, T, EC Consumer Law, European Business Law Library,
Ashgate Dartmouth 1997
Hydén, H, Normativa grundmönster – mot en teori om rättsliga förändringsprocesser,
Normativa perspektiv: Festskrift till Anna Christensen, Juristförlaget i Lund 2000
Karnell, G, Avtalsparter mellan rätt och skönstillämpning, Om våra rättigheter II,
Antologi utgiven av rättsfonden 1983
Konsumentverket/Konsumentombudsmannen, Market Law in Sweden: Consumer
protection, Stockholm 1998
55
Larsson, M, Konsumentkrav på genomförande av EU:s direktiv om distansavtal för
finansiella tjänster, TemaNord 2003:544, Nordiska Ministerrådet 2003
Nebbia, P, Askham, T, EU Consumer Law, Oxford University Press 2004
Olsen, L, Konsumentskyddets former, Iustus förlag 1995
Ussing, H, Erstatningsret, Juristforbundets forlag 1962
Wilhelmsson, T, Social civilrätt: Om behovsorienterade element i kontrakträttens
allmänna läror, Lakimiesliton Kustannus 1987
8.6 Tidskrifter
Bernitz, U, Utvecklingen mot en standardsavtalsrätt I. Standardavtalen i
rättstillämpningen, SvJT 1972, s 401-455.
Christensen, A, Skydd för etablerad position - ett normativt grundmönster, Tidsskrift
for Rettsvitenskap 1996, s 519-574.
Engelbrekt, A-B, Från materiella regler till genomföranderegler: En ny fas i det
europeiska rättssamarbetet på konsumentskyddsområdet? Europarättslig tidskrift 2007,
s 578-607.
Grönfors, Ändamålsförskjutning och rättssäkerhet, SvJT 1960, s 12-21.
Lidbom, C, Konsumentpolitik och lagstiftning, SvJT 1971, s 81-87.
Sandgren, C, En social avtalsrätt? Del I, JT nr 3 1992/93, s 456-486.
Sandgren, C, En social avtalsrätt? Del II, JT nr 4 1992/93, s 643-668.
Wilhelmsson, En social avtalsrätt? – Några kommentarer, JT nr 3 1993/94, s 499-508.