defacto

u Medelhavets migranter u Folksjukdom av vår tid u Global matförsörjning

3En idépolitisk tidskrift från Gröna Studenter

nr

deFacto2

deFactoRedaktion

Josef Molinlayout/redaktör

Frida Johnssonchefredaktör

Tove Stiberedaktör

Skribenter i detta nummer:

Kontaktdefacto@gronastudenter.se facebook.com/defactogrongronastudenter.se

Malene Jensenredaktör

Thomas Drostredaktör

Sofia Kjellén

GabrielLiljenström

FreddyGrip

Björn Åhlin

Charlotte Wintgrenillustratör

Birger Schlaug

LennartOlsen

ValdemarMöller

Michael Horvath

Kitty Ekman Ehn

Mats Pertorft

RaymondWigg

Klas A MEriksson

deFacto är Gröna Studenters, Miljöpartiets student förbund, idéburna politiska tidskrift. I varje nummer presenterar vi aktuell och framtidsrelevant forskning, debatt och reportage med ambition om att bidra till en grön idéutveckling.

nLedare

deFactoEn idépolitisk tidskrift från Gröna Studenter #3, 2012

Trevlig läsning! deFacto – redaktionen

3

D et är sommar och deFacto är tillbaka med sitt tredje nummer. Och det är helt och hål­let våra läsares (enskilda medlemmar och lokalavdelningar) förtjänst. Vårt arbetet på redaktionen sker ideellt och de pengar vi får in genom försäljning och prenumerationer

går oavkortat till tryckkostnaden för nästa nummer. Så om ni hjälper oss att fortsätta sprida ordet om den gröna

rörelsen enda idépolitiska tidskrift så fortsätter vi att ge er tidskrift av hög kvalité för lång tid framöver. I det nummer du nu håller i din hand fördjupar vi diskussionen kring olika aspekter av hälsa.

Hälsa är en central del i människors liv, kanske det allra viktigaste. I Sverige ökar ojämlikheten, i termer av hälsa mel­lan kommuner och stadsdelar, samtidigt som kostnaderna för sjukvården ökar år efter år. Politiska beslut påverkar vår hälsa i allra högsta grad. Hur vi planerar våra städer påver­kar om människor väljer att ta bilen, cykla eller gå. Att upp­

muntra fysisk aktivitet ger både friskare och mer välmående människor. Att ha nära till grönområden, att underlätta ett starkt föreningsliv och att stärka den psykiska hälsan är alla hälsofrämjande saker som politiken kan påverka.

Vilka är de framtida hoten mot vår hälsa? Antibiotikare­sistens riskerar att föra vår sjukvård tillbaka till 1800-talets nivå och depression är snart en av de vanligaste orsakerna till ohälsa i världen. Samtidigt har det aldrig varit så stort fokus på lycka och på att vi ska må bra som nu.

Vi fortsätter också vårt tema om en ny ekonomi. Denna gång ger miljöpartister och gröna rävar sin syn på tillväxt, miljö och vilka mål samhället och ekonomin bör ha. Som vanligt är tidskriften även späckad med krönikor, reportage och debatter. Fortsätt skicka in idéer och sypunkter så att vi kan bli ännu bättre och tillsammans fördjupa den gröna idé­debatten. n

n Innehåll

Återkommande i deFacto

w Nedslag: Från vår omvärld 6

w Reportage: Medelhavsmigranter på gränsen till Europa 34

w Intervju: Valet i Senegal – en seger för demokratin 37

w Vad hände sen? 45 Uppföljning och reaktioner

w Studenten: Ellika Nordström 46 Framtiden kan lära sig av sin historia

Tema: Hälsa

w Hotet från antibiotikaresistensen 8w Krönika: Ta makten över ditt liv 11 Gabriel Liljenström

w Debatt: Folksjukdom av vår tid 12 Nästan var tredje lider av psykisk ohälsa

w 5 frågor till: Kristina Farrants 14

w För/Emot: Alternativ medicin 15

w Global matförsörjning – en obekväm sanning 20

w Krönika: Vi måste våga drömma 22 Kitty Ekman Ehn

En ny ekonomi

w Debatt: Från tillväxt som mål till utveckling som medel 24 Birger Schlaug

w Debatt: Ekonomisk tillväxt: Mellan Skylla och Karybdis 26 Lennart Olsen

w Replik: Vinst i välfärden 28 Robert Österbergh om Jon Karlfeldts inlägg i debatten

w 5 frågor till... Rebecka Carlssson 32

Vetenskap

w Lyckans kritiker 30w En human stad: från funktionalism till nyurbanism 40

w Intervju: Miljömedvetenhet i sociala medier 42 Jutta Haider om sin forskning.

w Bibliotek – Sveriges bortglömda hållbarhets institution? 43w Debatt: Lärare – det viktigaste yrke vi har 44 Freddy Grip

1546

34

8

2037

deFacto6

nNedslagFrån vår omvärld:

Så mycket tid tjänar du per mil på att ta bilen istället för cykeln, när arbetstiden för alla kostnader rela-terade till bilen är inräknade. Tid-skriften Effekt lät Jonas Åkerman, forskare vid KTH, beräkna vilken tidstjuv bilen egentligen är. Och då räknades dessutom inte hälsovin-sterna in.

3 min

Lider du av ett duktigflickasymtom och känner att du alltid måste prestera för att lyckas? Pluggar du till ingenjör eller läkare bara för att alla andra säger att det är så man blir något? Står du mitt i livet och funderar på vad du ska göra med ditt liv? I så fall är det här boken du ska läsa för att få inspira-tion, konkreta tips och idéer.

Köp Gröna Studen-ters språkrörs nya bok om ett håll-bart studentliv för 89:- idag!

En guide till makten över dina studier, din tid och ditt liv! Den modell som

bäst främjar autono-min, både gentemot företag och familjer och staten, är i stället förmodligen medborgar lönen.

Genom att den betalas ut utan individuell prövning, utan att du måste ha haft ett visst jobb en viss tid, utan att du måste åta dig att utföra vissa sysslor i utbyte, finns här en radikalt frigörande potential.

Genom ett sådant system kan dekommodifie-ringen, en upplösning av de band som tvingar arbetaren att se sig som främst en vara, kom-bineras med reell frihet, reell makt över den egna personen, det egna livet.

Ur Frihet och fruktan - tankar om liberalism av Isobel Hadley-Kamptz

100

120

deFacto 7

5-10 procent av av alla kvinnor i fertil ålder lider i dag av PCOS, polycystiskt ovariesyndrom.

Det betyder ”äggstockar med många cystor”, en missvisade beteckning eftersom det egentligen handlar om äggblå-sor. PCOS, som är den vanligast förekommande hormonella åkomman bland kvinnor i Sverige, ger menstruationsrubb-ningar, övervikt, depres-sion, hirsutism och i värsta

fall livmodercancer. Ändå saknas en sammanhållen vårdstrategi – ett stort problem för de drabbade, som ibland inte ens förstår att det finns hjälp att få.

Men också ett typiskt jämställdhetsproblem eftersom kvinnors sjuk-domar sedan länge negli-gerats och osynlig-gjorts inom sjukvår-den.

Kvinnors vårdbehov negligeras

Politik + forskning = sant?

Är du intresserad av vad ett vetenskapligt förhållningssätt kan göra med och för den gröna politiken? Är du intresserad av att diskutera vad kvalitet inom forskning skulle kunna vara och av vad som döljer sig i begrepp som ”kunskap”, ”sanning” och ”evidens”? Då borde du engagera dig i Gröna Studenters forskningsnätverk. Vi brinner för forskningen och för de forsknings-politiska frågorna och jobbar med bland annat diskussioner, texter och samtal inom de om-råden nätverkets medlemmar väljer. Låter det intressant? Mejla nätverkets sammankallande Malene på malene.l.jensen@gmail.com.

23-27 augusti 2012 går Green International Campus, GIC, av stapeln i Malmö. GIC är en mötesplats för framtida internationell grön politik, där gröna studentorganisationer från olika delar av världen samlas för att diskutera utmaningar och vidareut-veckla den gröna rörelsen.

GIC anordnas av en arbetsgrupp inom Gröna Studenter i samverkan med framförallt GS och Mp i Lund och Malmö. Drivande koordinator för eventet är Sabina Karvo. Vill du veta mer eller engagera dig? Skicka ett mail till: karvosabina@hotmail.com

Bli prenumerant!

Gå in på: gronastudenter.se/defacto och fyll i formuläret så får du nästa nummer direkt hem till dig.Kostnaden för 4 nummer är 140kr plus porto (80kr) Totalt: 220 kr.

För att beställa flera ex gå in mpbutik.se

Svenska utsläpp i Sverige

Svenska utsläpp utomlands

0

20

40

60

80

100

120

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008

Miljoner ton CO2

Svenska utsläpp i utlandet ökar

Från Naturvårdsverkets rapport ”Konsumtionbaserade miljöindikatorer, 2012”

deFacto8

D et skrivs alltmer om antibiotikaresistens och många känner säkert redan till vilka problem detta innebär för sjukvården.Problemet är än så länge relativt begrän­sat i Sverige men runt om i världen dör tusentals människor varje år till följd av

infektioner med antibiotikaresistenta bakterier. WHO upp­skattar att 60 000 extra dödsfall skedde i Europa 2007 på grund av att patienter smittats med multiresistenta bak­terier. Inom EU uppskattades kostnaderna för resistenta infektioner år 2009 till 1,5 miljarder euro och i USA till 20 miljarder dollar.

Vad har egentligen antibiotika för betydelse för vår sjuk­vård? Det första antibiotiska preparatet, penicillin, togs fram efter andra världskriget. Statistiken för dödlighet hos barn med lunginflammation ger en fingervisning om bety­delsen av denna medicin. Före penicillinets tillkomst dog hela 90 procent av de sjuka barnen efter tre veckor. När pe­nicillinet väl började användas blev sifforna de omvända, 90 procent överlevde. Det är inte svårt att förstå att det betraktades som en mirakelmedicin.

För många patienter och tillstånd står antibiotika bok­stavligt talat för skillnaden mellan liv och död. En stor del av sjukvården är uppbyggd utifrån att vi har funge­rande mediciner mot infektioner och utan detta kommer

många operationer inte vara möjliga att genomföra utan stor risk för patien­terna. Antibiotika används för att behandla in­fektioner med bakterier, till exempel sår­infektioner, blodförgiftning och urinvägs­infektioner. Medicinen används inte bara för människor, utan även för djur med bakteriella infektioner.

I USA står djurhållningen för 70 pro­cent av antibiotika konsumtionen. Anti­biotika har även tidigare använts för att öka tillväxten hos djuren, något som nume­ra är förbjudet inom EU men tillåtet i stora delar av resten av världen.

I många länder använder man även antibiotika för att fö­rebygga sjukdom som uppstår på grund av ökad smittsprid­ning vid dålig djurhållning, när djuren står alltför trångt och hygienen är bristfällig.

Vad innebär det då att bakterier blir resistenta mot anti­biotika? Det som gör antibiotika verksamt mot bakterier är att den fäster sig på bakterier och hämmar viktiga funktio­ner hos dem. Bakterier evolverar dock väldigt snabbt vilket

Hotet från Antibiotika resistensenTillbaka till 1800-talets sjukvård?

n Tema: Hälsa

I januari kunde man i de stora tidningarna läsa att elva nyfödda spädbarn på Sachsska barnsjukhuset i Stock-holm hade smittats av resistenta bakterier.

Troligen var det ett av barnen som bar på smittan och spred den vidare till de andra på avdelningen.

Man försökte behandla infektionen men bakterien var resistent mot alla tillgängliga antibiotika och barnet avled.

bakterierna får allt större utrymme med tiden. Från dessa bakterier kan resistens spridas vidare till andra, mer farliga bakterier.

De här bakterierna sprider sig sedan, både inom sjukvår­den och i samhället. Speciellt sjukvården är en gynnsam miljö för dem eftersom all antibiotika som används där slår ut de flesta andra bakterierna. Från djurhållningen sprider sig bakterier mellan djur genom dålig hygien och under­målig djurhållning. Under slakten riskerar både läkemedel och bakterier att följa med köttet till butiken och därefter till våra kök. Via djuravföring sprids bakterierna vidare till

andra grödor. Ytterligare en orsak till spridning är det ökande resandet

– både vad gäller människor, djur och livsmedel. Genom resor och transporter flyttas bakterier snabbt över stora områden i världen. Det finns till exempel undersökningar som visar att var fjärde turist i Thailand tar med sig mul­tiresistenta tarmbakterier hem. Det innebär att det inte räcker med att förbättra situationen inom Sverige, proble­met kräver ett internationellt engagemang och agerande. Många anser dock att WHO, som skulle kunna ha en viktig roll i denna fråga, varit alldeles för flata vad gäller arbetet med antibiotikaresistens.

Hur kan det komma sig att vi hamnat i denna situation? Det finns som nämnts ovan en stor överanvändning av antibiotika. Bland annat används läkemedlen ofta mot vi­rusinfektioner trots att de egentligen inte har någon effekt mot dessa. Vi har även varit dåliga på att förebygga infek­tioner genom hygien och smittskyddsåtgärder, både i sjuk­vården och samhället i stort. Sjukvården och samhället har lutat sig tillbaka i en naiv förhoppning om att det ständigt

deFacto 9

Hotet från Antibiotika resistensenTillbaka till 1800-talets sjukvård?

För många patienter och tillstånd står antibiotika bokstavligt talat för skillna-

den mellan liv och död. En stor del av sjukvår-den är uppbyggd utifrån att vi har fungerande mediciner mot infektioner och utan detta kom-mer många operationer inte vara möjliga att genomföra utan stor risk för patienterna.

kan göra det svårare för antibiotika

att få effekt. Till exempel kan bakterien utveckla mekanismer som bryter ner antibiotika eller gör

det svårare för den att fästa sig vid bakterien.Det är inte bara bakterier som leder till sjukdomar som

kan bli resistenta. Man brukar säga att vi människor inne­håller ungefär en biljard bakterier, av vilka många fyller livsviktiga funktioner. En del av dessa är motståndskraftiga mot antibiotika.

När vi använder antibiotika gynnar vi dessa bakterier och hämmar de andra, vilket leder till att de resistenta

deFacto10

n Tema: Hälsa

ska komma nya antibiotika som kan lösa problemet åt oss. Sedan 70-talet har det dock bara kommit två nya typer

av antibiotika. En anledning till detta kan vara att det inte är särskilt lönsamt för läkemedelsföretagen att satsa på ut­veckling av nya antibiotika då det är mycket kostsamt och preparaten riskerar att bli verkningslösa med tiden.

Vilka åtgärder krävs innan det blir för sent? Enligt Otto Cars, grundare till Strama (samverkansorgan mot antibiotikaresistens) är samarbete helt nödvändigt för att lösa problemen. I en föreläsningsserie på smittskyddsinsti­tutet som finns tillgänglig på Utbildningsradions hemsida betonar han att samarbete är oerhört viktigt både mellan det offentliga och privata, mellan myndigheter och läke­medelsföretag, men även globalt mellan olika länder och aktörer. Han menar att vi ägnat allt för mycket tid med att skylla på varandra och hitta syndabockar istället för att försöka lösa problemen.

Några konkreta åtgärder som skulle kunna ha stor betydelse är till exempel att ta fram en modell för

gemensam finansiering av forskning kring nya anti­biotika, för att motivera läkemedelsindustrin att delta i detta arbete. Att begränsa och kontrollera användningen av nuvarande och framtida preparat är förstås oerhört viktigt om vi inte ska upprepa samma misstag vi hittills har begått. Viktigt är att även lyfta djurhållningens betydelse för resistensutvecklingen. Köttkonsumtionen ökar i Sverige och mycket av det kött vi äter importeras från länder där det fortfarande är tillåtet att använda antibiotika i tillväxtsyfte.

Antibiotikaresistens riskerar att bli ytterligare en ödes­fråga, jämte klimatet. På samma sätt som vad gäller kli­matfrågan har vi alltför länge agerat alltför kortsiktigt och nu börjar vårt ansvarslösa beteende hinna ikapp oss. Frågan är hur pass mycket värre det måste bli innan vi är beredda att ge­nomföra de åtgärder som behövs. n

Thomas Drost

Viktigt är att även lyfta djurhållningens betydelse för resistensutvecklingen.

Köttkonsumtionen ökar i Sverige och mycket av det kött vi äter importeras från länder där det fortfarande är tillåtet att använda antibiotika i tillväxtsyfte.

S å var jag där igen, trots att jag hade avlagt nyårslöftet att ta hand om mig själv bättre detta år. Nackspärr och ryggbesvär till följd av många, långa nätter framför datorn, dålig hållning och stress över alla oavslutade uppgifter

på att göra-listan. Om en vecka ska jag tillsammans med min kollega

Erika släppa en bok om hur man ska ta makten över sin tid och sitt liv och lära sig att leva och studera hållbart, men faktum är ju att jag själv fortfarande har så svårt att följa de råd jag gärna ger till andra. Som så många i min omgivning av ideella politiker, föreningsaktiva och engagerade studenter är jag en återfallsmissbrukare till arbetsnarkoman. Trots att jag politiskt försvarar kortare arbetstid och nya samhällsideal är jag själv styrd av pre­stationskrav och duktighetskomplex och har en tendens att leva lika ohållbart som alla andra.

I min bekantskapskrets av jämnåriga är vi många som aldrig tyckts ha varit riktigt krya och friska. Kroniska besvär av olika slag, depressioner, utmattningssymtom, dåliga knän, smärta i ryggar och leder, magkatarrer och migränanfall – listan kan göras lång på besvär som vi dragits med, alltsedan gymnasietiden. På vissa av våra telefonkonversationer skulle man kunna tro att vi var 70-80 år gamla, när vi i själva verket är 70- och 80-talister. Men när jag läser i ungdomsmagasin och studenttidningar verkar jag och mina vänner olycksaligt ensamma om våra krämpor och bekymmer.

Här står det spaltmeter efter spaltmeter om idel hurtbul­lar och entreprenörer, unga genier och 21-åriga jetsets som verkar ha hunnit resa jorden runt, samtidigt som de drivit framgångsrika företag och tagit sin examen på Handels. Kanske är det just den här diskrepansen – skiljelinjen mellan våra förebilder och våra faktiska förutsättningar – som är en del av svaret på det växande problem med ohälsa bland unga och studenter som vi gröna behöver lyfta fram och ta itu med.

Som grön studentpolitiker blir problemet med ohåll­bara studenter i mina ögon högprioriterat och akut. Hur ska vi kunna lösa de globala klimat- och miljöproblemen

om vi inte ens klarar av att leva och tänka hållbart för egen del?

Hur ska vi ha kraft och ork att ta itu med andra män­niskors, ja till och med andra arters bekymmer, om vi själva har svårt att få tiden att räcka till, att få livspusslet att gå ihop? För klimatets, miljöns och vår egen skull måste vi helt enkelt börja tala om hållbara studenter.

Redan under gymnasietiden börjar du etablera de livsmönster och den livsåskådning som du kan komma att bära med dig under resten av ditt liv. Ser du livet som en spikrak karriär eller en kringelkrokig upptäcktsresa? Är din tid som student en tävling eller en samarbetsövning? Är det kreativiteten och nyfikenheten på kunskap, eller resultaten på standardiserade prov och tentor som ska stå i centrum för din lärandeprocess? Har kunskap och reflektion ett egen­värde, eller syftar studierna endast till att förbereda och stöpa dig för arbetslinjen?

De här frågorna kan vara minst lika viktiga att lyfta när vi ska tala om studenternas välmående, som ökade resurser till Student­hälsan eller större utbud av friskvård.

Som forskningsstudier visar handlar en del av ohälsan minst lika mycket om känslan av att inte ha makten över sin tid och sitt liv, att inte kunna mäta sig mot de förväntningar som samhället tycks kräva – som den faktiska förmågan att ta hand om sig själv. Därför behöver vi också vidga begreppet studenthälsa och börja tala om hållbara studenter. Jag tror att det till och med kan vara en förutsättning för att lägga grunden till ett hållbart samhälle.

Gabriel Liljenström

Språkrör, Gröna studenter

Ta makten över dina studier, din tid och ditt liv

nKrönika: Hälsa

Hur ska vi kunna lösa de globala klimat- och miljöproble-men om vi inte ens kla-rar av att leva och tänka hållbart för egen del?

F olksjukdomar definieras enligt Nationa­lencyklopedin som sjukdomar som fö­rekommer bland mer än en procent av befolkningen. Många kopplar nog främst ihop begreppet med sådana kroppsliga sjukdomar som till exempel diabetes och

hjärt- och kärlsjukdomar. Men faktum är att många olika former av psykisk ohälsa är betydligt mer vanligt förekom­mande. Ungefär 6 procent av befolkningen lider till ex­empel av depression vid ett givet tillfälle, lika många har långvariga sömnproblem och något fler har social fobi. Med andra ord står psykisk ohälsa för några av vårt samhälles mest framträdande folksjukdomar. Detta gäller inte bara i Sverige: WHO räknar med att förekomsten av depression kommer att öka och vara den näst största orsaken till ohäl­sa globalt sett vid år 2020.

Vad gör då beslutsfattare och politiker för att möta denna växande ohälsa? Till att börja med kan man konstatera att psykiatrin under många år fått stå tillbaka till förmån för vård av kroppsliga sjukdomar när man ser hur landstingen fördelar sina resurser. Efter några uppmärksammade van­sinnesdåd i början av 2000-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning av psykiatrin under Anders Milton, som bland annat rekommenderade en resursförstärkning på 1,7 miljarder kronor per år un­der 7 års tid, totalt alltså 11,9 miljarder. Satsningarna som följde har dock varit mer blygsamma.

Visserligen lade den borgerliga regeringen 3,7 miljarder kronor under åren 2007-2009. Förstärkningarna ledde dock i många fall till att landstingen istället drog ner på sina egna satsningar till psykiatrin. Dessutom var man inte tyd­lig med hur pengarna skulle användas eller hur satsning­arna skulle följas upp, vilket regeringen så småningom fick hård kritik för av riksrevisionen.

Vad erbjuds då en person som mår psykiskt dåligt i da­gens samhälle? För mildare former av psykisk ohälsa har allt fler landsting börjat satsa på insatser vid vårdcentra­ler. Dessa satsningar ser dock mycket olika ut över landet och i de flesta fall är resurserna betydligt mindre än be­hoven. Nästan en tredjedel av patienterna som söker till vårdcentraler söker för psykisk ohälsa. Få vårdcentraler har dock mer än en psykolog eller psykoterapeut anställd och i

deFacto12

n Debatt: Hälsa

många fall anställer man personal som inte är legitimerad. I öppenpsykiatrin kan man få vänta i år på att få psykologisk behandling vilket ofta leder till mottagningarna tvingas höja ribban för vilka som ska få tillgång till behandling. Psykisk hälsa har kommit att alltmer bli en klassfråga, ef­tersom de som har råd att själva betala för sin terapi alltid kan vända sig till privata terapeuter för att få hjälp.

För de allra flesta som söker hjälp blir därför den enda behandlingen som erbjuds medicinering. Detta trots att socialstyrelsen idag rekommenderar psykoterapi vid de vanligaste formerna av psykisk ohälsa och att majoriteten av patienterna önskar det. Även om medicinering i många fall kan ge god effekt och ibland är det enda alternativet finns det ofta nackdelar med sådan behandling. Patienten riskerar besvärande biverkningar och både konsumtionen och produktionen leder idag till omfattande miljöproblem.

Den psykiatriska slutenvården, som riktar sig till patien­ter med svåra psykiska problem, som psykoser, personlig­

Folksjukdom av vår tid

Nästan var tredje patient på våra vård-centraler lider av psykisk ohälsa. Trots det kan man inom öppenpsykiatrin få vänta i flera år på psykologisk behand-ling Det är hög tid att rusta upp psyk-vården i Sverige menar skribenterna.

och förhindra att deras problem förvärras. Men då krävs att resurserna bättre motsvarar behoven och att kompetensen är tillräckligt hög hos den personal som anställs.

Slutenvården bör reformeras så att man kan erbjuda mer än bara förvaring i sjukhusmiljö. Den fysiska miljön bör byggas om utifrån patienternas behov och större vikt bör läggas vid alternativ till medicinsk behandling. Patienter med svår psykiska ohälsa har ofta även ekonomiska och sociala problem och kontakt med många olika myndighe­ter. På många avdelningar erbjuds dessa patienter hjälp att samordna kontakter med olika vårdinstanser och myndig­heter. Alla patienter som behöver sådant stöd bör erbjudas detta, även efter att de skrivits ut från slutenvården. Perso­nalen bör även få handledning och utbildning för att kunna hantera de svåra situationer som kan uppstå i arbetet.

Slutligen måste det ske en långsiktig förstärkning av re­surserna till psykiatrin. Ökade resurser skulle snabbt betala sig då samhällskostnaderna för psykisk ohälsa och dess bi­verkningar är mycket höga. Målet måste vara att alla som behöver psykologisk behandling ska erbjudas detta. Gamla hierarkier och strukturer inom psykiatrin bör brytas upp för att fler behandlingar ska kunna erbjudas. Låt psykolo­ger och psykoterapeuter ta större ansvar för psykologisk bedömning och behandling så att läkare kan fokusera på medicinska behandlingar och undersökningar, anställ fler socionomer som kan arbeta med patienternas sociala situa­tion och nätverk samt sjukgymnaster som kan arbeta med kroppsliga problem som hänger samman med de psykolo­giska.

Det finns alltså alternativ till dagens utarmade psykiatri, till de långa köerna till behandling, den slitsamma arbets­miljön för personalen och de desperata handlingarna hos ett fåtal svårt psykisk sjuka. Frågan är om något politiskt parti är beredda att ta tag i denna utmaning? n

Thomas Drost, psykologAnders Nilsson, PTP-psykolog

Eva Andersson-Wilks,

ledamot i landstingsfullmäktige i Sörmlands länJakob Dencker,

ledamot i landstingsfullmäktige i Stockholms länPia Zetterberg, psykolog,

ledamot i landstingsfullmäktige i Uppsala län

deFacto 13

Folksjukdom av vår tid

Psykisk hälsa har kommit att alltmer bli en klassfråga, eftersom de som har råd

att själva betala för sin terapi alltid kan vända sig till privata terapeuter för att få hjälp.

Ungefär 6 procent av befolkningen lider till exem-pel av depres-sion vid ett givet tillfälle, lika många har långvariga sömnproblem och något fler social fobi.

hetsstörningar, djupa depressioner och svåra kriser, lämnar i många fall mycket att önska. Vårdkvalitén varierar förstås mellan olika mottagningar, men i många fall tycks vår­den kommit att handla mer om förvaring än behandling. Många patienter erbjuds enbart tunga mediciner och slut­envårdens uppgift tycks ibland ha begränsats till att enbart hålla patient vid liv under inläggningstiden. Detta skapar ofta stor frustration hos personalen inom psykiatrin som känner att de inte har möjlighet att ge så god vård som de skulle vilja.

Vad skulle då behöva göras för att få bukt med problemen inom psykiatrin? Det finns lyckligtvis många bra förslag som har stöd både i forskning och i erfarenhet från andra länder.

Till att börja med bör man öka den psykologiska kom­petensen på vårdcentralerna genom att landstingen ställer krav på dem att anställa fler psykologer och psykoterapeu­ter. Fördelen med att satsa på vårdcentraler är att man i ett tidigt skede kan fånga upp personer med psykisk ohälsa

deFacto14

n Tema: Hälsa

1 Hur har forskningen sett på skillnader i hälsa i relation till klass historiskt?

– När man först såg samband mellan dålig hälsa och lägre socioekonomisk status trodde man att det var fel på statistiken. När statistiken fortsatt visade sambandet övergick uppfattningen till att dålig hälsa leder till dålig status, på så vis att till exempel sjuka människor inte kunde arbeta och därför blev fattigare. Ett flertal faktorer talade dock emot detta resonemang, inte minst att det även finns ett samband mellan föräldrars socioekonomiska status och barnens framtida hälsa.

2 Vad vet vi idag om sambandet mellan klass och hälsa?

– Idag är forskningen ganska överens om att låg socioekonomisk status leder till sämre hälsa. En förklaring är att det beror på beteenden. Personer med lägre status äter sämre, röker och dricker mer et cetera.

En annan förklaring är att materiella faktorer påverkar be­teende och hälsostatus, i form av olika tillgång till resurser. Det kan handla om kostnaden för skräpmat respektive häl­sosam mat, standard på boende och om att manuellt arbete ofta är mer riskfyllt. Även på det psykosociala planet finns samband. Sämre status kan i sig leda till sämre hälsa genom känslor av att känna sig mindre värderad, att tillvaron är mer osäker och stressig och lägre framtidstro. Även möjlig­heter att påverka sin arbetssituation påverkar stressen.

Trots lika stressnivwwå i olika yrkesgrupper har perso­ner i lågstatusyrken ofta sämre möjligheter att påverka sin arbetssituation.

3 Vad kan politiken lära av forskningen?– Politiska strategier har hittills mycket fokuse­

rat på individnivån. Det vill säga olika folkhälso­kampanjer om att vi ska äta mindre transfetter, mer frukt och liknande. Däremot är politiken inte lika duktig på att ta tag i de strukturella frågorna som till exempel hur skatter och subventioner påverkar matpriser och möjligheter att fatta hälsosamma beslut.

Hälsokampanjer och liknande individinriktade insatser tenderar att påverka hälsan hos grupper med hög utbild­ning som litar på forskning – människor som kort och gott förstår budskapet. Det är också ofta samma grupp som ändå har råd att kompensera för brister i sin omgivning genom att till exempel köpa sig ett gymkort när det saknas grönytor att motionera i.

4 Hur påverkas den totala hälsan i ett samhälle av klasskillnader?

– Det som är särskilt intressant är att det även finns belägg för att klasskillnader i sig påverkar hälsan ne­gativt, inte bara för dem som har låg socioekonomisk sta­tus. Stora klasskillnader får även effekt på hälsan i samhäl­let i stort. Bland annat påverkar klasskillnader tilliten som människor känner till varandra i ett samhälle.

I samhällen med små klassklyftor är tilliten högre än i samhällen med stora klassklyftor. Nivån av tillit påverkar välmåendet – till exempel nivån av olika stresshormoner. Det här blir tydligt vid en jämförelse mellan USA (med stora klasskillnader) och Storbritannien (med mindre klass­skillnader). Trots ett liknande kost-, narkotika- och alkoho­lintag är risken för hjärt- och kärlsjukdomar högre bland de med högst socioekonomisk status i USA än de med lägst socioekonomisk status i Storbritannien, där vi dessutom återfinner högre nivåer av tillit till andra.

5 Hur ser situationen ut i Sverige?– Mycket av forskningen på området är gjord

i USA och Storbritannien, där klasskillnaderna är avsevärt mycket större än i Sverige. I Sverige görs inte systematiska undersökningar kring just detta, men av den statistik som finns vet vi att det finns socioekonomiska skillnader i medellivslängd. Dessa skillnader har minskat mellan 1945 och 2005 till att vara bland de lägsta i värl­den. Vi får se om trenden håller i sig. Det kommer att ta lite tid innan vi kan se hälsoeffekterna av den nuvarande ekonomiska krisen, men forskare på området är helt klart bekymrade över de ökade klyftorna. n

5 frågor till...I en tid när klyftorna ökar frågar vi Kristin Farrants, masterstudent i policy studies vid Edinburghs universitet, om sambanden mellan hälsa och klass.

KLASS - betecknar socioekono-misk status. I detta vägs faktorer såsom utbildning, inkomst och sysselsätt-ning in.

Klass

Sämre status kan i sig leda till sämre hälsa genom känslor av att känna sig mindre värderad, att tillvaron är mer osäker och stress-sig och lägre framtidstro.

deFacto 15

Alternativmedicin

Komplementär, alternativ och inte-grativ medicin? Frågan delar MP.Thomas Drost (emot) diskuterar frågan med Mats Pertorft och Raymond Wigg (för).

Thomas: Det finns flera alternativ till läkemedel som har stöd i forskning, som fysisk aktivitet på recept, psykoterapi, sjukgymnas-tik. Varför inte i förta hand satsa på det som vi vet fungerar?

Thomas: Många utövare av alternativmedicin är duktiga på att skapa trygghet och hopp hos patienterna, medan omsorg och omvårdnad ofta är lågprioriterat inom den konventionella sjukvården. Detta betyder inte att det enda alternativet skulle vara att börja skicka alla patienter till healing.

Thomas: Jag vill inte förbjuda försäljning av naturläkemedel eller alternativa be-handlingsformer, så länge de inte är farliga. Vad jag framför allt vänder mig emot är att alternativmedicin finansieras med skattemedel och att Miljöpartiet skulle förspråka behandlingar utan stöd i forskning framför dem som har stöd.

Mats & Raymond: Miljöpartiet har under många år arbetat för att ta frågorna kring den integrativa medicinen på allvar, för att få fram genom-förbara kvalitetskriterier och att se till att så många som möjligt får del av de positiva effekterna av den integrativa medicinen.

Mats & Raymond: Skolmedicinen anser att den integrativa medicinen saknar genom randomiserade tester naturvetenskapligt bevisat innehåll och effekt. Den integrativa medicinen utgår istället ifrån naturvetenskapliga resultat och lägger till undersökning av resultat, patienters självupplevda hälsa samt långvarig erfarenhet.

Mats & Raymond: Ta till exempel home opatiska läkemedel. Man kan diskutera om man tror att homeopatiska läkemedel har någon effekt, men även dess största motståndare har som huvudargument att dessa medici-ner är helt verkningslösa och därmed även borde vara ofarliga.

FÖR EMOT

deFacto16

nFör/Emot Alternativmedicin

S amtidigt som den skolmedicinska forsk­ningen gör allt den kan för att misskre­ditera komplementär- alternativ- inte­grativ-medicin, fortsätter den att inge förtroende och har ett stort stöd bland allmänheten. Till exempel använder, en­

ligt en undersökning gjord år 2000, ungefär 50 procent av befolkningen i Stockholms län sig av integrativ- komple­mentär- alternativ-medicin. Tre av fyra ville se ett utökat samarbete mellan skol- och integrativ medicin.

Miljöpartiet har under många år arbetat för att ta frå­gorna kring den integrativa medicinen på allvar, för att få fram genomförbara kvalitetskriterier och att se till att så många som möjligt får del av de positiva effekterna av den integrativa medicinen. Det är ingen lätt uppgift när den integrativa medicinen är uppbyggd på en helt annan kun­skapssyn än vår vanliga skolmedicinska medicin samt att samarbetsviljan från den skolmedicinska sidan är nästintill obefintlig.

Det är helt absurt att den integrativa och alternativa medicinen idag är en helt oreglerad och ej kvalitetssäk­rad marknad. Problematiken bottnar emellertid i att detta handlar om medicin respektive behandlingsmetoder som har djupa rötter i historien, och i andra filosofiska system och som använts under århundraden. Dessa mediciner och behandlingar efterfrågas av väldigt många och är inte bevisade som farliga. Detta gör att dessa mediciner el­ler behandlingar knappast kan förbjudas. Ta till exempel home opatiska läkemedel. Man kan diskutera om man tror att homeopatiska läkemedel har någon effekt, men även dess största motståndare har som huvudargument att dessa mediciner är helt verkningslösa och därmed även borde vara ofarliga.

Det finns däremot forskningsresultat, i form av lång-siktiga patientuppföljningsstudier och självskattningsen­käter från den integrativa medicinen som visar på goda resultat, även på lång sikt. Det finns också relativt ny forsk­ning som bevisat varför till exempel massage eller till och

med beröring ger positiva effekter för patienter i form av minskad smärta och högre välbefinnande, vilket kan leda till minskad användning av smärtstillande och lugnande läkemedel. Till fromma för både miljö och människa.

Konflikten mellan skolmedicin och integrativ medicin handlar framförallt om olika syn på forskning och vad som ryms inom begreppet vetenskap och evidens. Skolmedi­cinen anser att den integrativa medicinen saknar genom randomiserade tester naturvetenskapligt bevisat innehåll och effekt. Den integrativa medicinen utgår istället ifrån naturvetenskapliga resultat och lägger till undersökning av resultat, patienters självupplevda hälsa samt långvarig erfarenhet.

Problematiken kring den svartvita förenklade debatten handlar också om att ett krav på skolmedicinsk bevisning av integrativa mediciner inte är realistiskt. Därmed låses situa­tionen i dagens läge, nämligen att så kallade naturläkemedel och integrativ medicin får finnas, eftersom ett rent förbud inte går att driva igenom på grund av folkets stöd, men att det inte finns någon verklig kvalitetskontroll på grund av att man inte kan utveckla nya kontrollmetoder på grund av låsningen. Denna situation vill Miljöpartiet ändra.

Vad vi behöver är en lagstiftning, eller annan reglering, som löser upp den situation som Läkemedelsverket och an­dra har låst in Sverige i, genom att inte vara villiga att ens diskutera andra sätt att kontrollera/legalisera läkemedel i Sverige, utom i randomiserade tester. I ett modernt samhäl­le där vi vet att det finns många vägar till sanning, borde en snäv dogmatisk hållning inte få vara allenarådande.

”Vi behöver en bredare syn på medicinområdet”

FÖR

Miljöpartiet har under många år arbetat för att ta frågorna kring den integrativa

medicinen på allvar, för att få fram genomför-bara kvalitetskriterier och att se till att så många som möjligt får del av de positiva effekterna av den integrativa medicinen.

deFacto 17

Mats Pertoft rtiksdagsledamot (MP)

Raymond Wigglandstingsråd (MP)

Stockholms Län

Vi behöver en bredare syn på medicinområdet, dels för att skapa en fungerande kvalitetskontroll för integrativ medicin men också för att tillgodogöra samhället de resul­tat som integrativ medicin står för. Förklaringen till resul­taten kommer en fri, fördomsfri och öppen forskning på sikt att ge oss svaren på. n

Komplementär- och alternativmedicin samt psyko-terapeutiska metoder ska vara naturliga delar av vården.

Patienten har rätt att vara välinformerad och aktiv. Att känna förtroende för och tillit till vården har ofta avgörande betydelse för resultatet av behandlingen. Att vara välinformerad och motiverad som patient ökar möjligheterna att bli och hålla sig frisk.

Med ökade kunskaper följer krav på delaktighet och makt: att kunna välja och välja bort. För den som är osäker på hur olika vårdalternativ fungerar är det fria valet inte mycket värt. En viktig uppgift för hälso och sjukvården är därför att sprida kunskap, hjälpa den enskilde att finna sin väg till god hälsa och vägleda rätt i vården.

Ur Miljöpartiets partiprogram

deFacto18

A lternativmedicin är ett brokigt begrepp som innefattar allt från homepati till massage, beroende på vem man frågar. Oftast syftar begreppet på sådana be­handlingar som inte har någon bevisad effekt utöver placebo och som inte är

etablerade inom den traditionella hälso- och sjukvården. Det finns en gradskala där en del behandlingar har påvisats ha viss effekt och blivit mer etablerade, som massage, till behandlingar som inte har något stöd alls i forskning, som homeopati.

Många miljöpartister är förtjusta i alternativmedicin, vilket visar sig genom olika motioner och utspel om att till exempel erbjuda healing, homeopati och akupunktur inom den skattefinansierade vården.

Varför är dessa miljöpartister så skeptiska mot traditionell medicin och så positiva till alternativmedicin? Jag tror att det handlar om en i grund och botten sund skepticism mot läkemedelbolag och en sjukvård som lägger allt mindre vikt vid omvårdnad. Troligen kan det även ha att göra med att alternativmedicin ibland uppfattas som mer ”naturligt” vil­ket antagligen ses som positivt för många miljöpartister.

Det finns dock många problem med denna inställning. Visst finns det all anledning att kritisera läkemedelsindu­strin, som till exempel gärna gör stora vinster på livsstils­mediciner men drar sig för att satsa pengar på att utveckla mediciner mot sjukdomar som är vanliga i tredje världen. Men det innebär inte att just naturläkemedel eller healing skulle vara det bästa alternativet. Det finns flera alternativ till läkemedel som har stöd i forskning, som fysisk aktivitet på recept, psykoterapi, sjukgymnastik. Varför inte i förta hand satsa på det som vi vet fungerar?

Många alternativmedicinare framställer sig gärna som David i kamp mot läkemedelsindustrins Goliat. Men vad är det som säger att inte alternativmedicinare likväl kan drivas främst av vinstintresse? Enbart handeln med egen­vårdspreparat beräknades 2007 omfatta över 4 miljarder kronor i Sverige. Uppenbarligen finns det stora pengar att tjäna på människors sökande efter bot. Vem som helst kan

utan någon som helst kunskap eller utbildning börja sälja ”naturläkemedel”, erbjuda ”healing” eller akupunktur. Om man som ”patient” blir felbehandlad har man ingenstans att vända sig med sina klagomål eftersom dessa utövare, till skillnad från legitimerad vårdpersonal, inte granskas av socialstyrelsen.

Många utövare av alternativmedicin är duktiga på att skapa trygghet och hopp hos patienterna, medan omsorg och omvårdnad ofta är lågprioriterat inom den konventio­nella sjukvården. Detta betyder inte att det enda alterna­tivet skulle vara att börja skicka alla patienter till healing. Snarare bör problemet först och främst lösas genom att förbättra kvalitén på den offentligt finansierade vården, till exempel genom att i högre utsträckning basera ersättning­en som vårdgivarna får av landstinget på kvalitet istället för kvantitet, att uppmuntra vidare forskning kring effek­terna av andra behandlingar än rent farmakologiska och att uppvärdera de yrkesgrupper som jobbar med omvårdnad.

Vad som är ”naturligt” har det skrivits åtskilliga spaltme­ter om. Vad man kan konstatera är att det inte finns något som säger att ”naturläkemedel” skulle vara mindre farliga än läkemedel. Tvärtom granskas konventionella läkemedel betydligt hårdare än naturläkemedel.

Att något är ”naturligt” innebär inte att det är ofarligt, då det finns gott om farliga ämnen i naturen. Att något traditionellt har använts för vissa typer av behandlingar tyder på att ämnet inte borde vara direkt livsfarligt, men det kan knappast tas som intäkt för att ämnet verkligen har en effekt. Ett exempel på biverkningar av naturläkemedel är Fortodolskandalen, där det visade sig att preparatet For­todol, som såldes i många hälsokostbutiker i Sverige, inne­höll substanser som orsakade svåra leverskador hos flera konsumenter.

En del alternativmedicinare menar att effekten av deras metoder kan inte mätas naturvetenskapligt och att det där­för är orättvist att jämföra deras behandlingar med kon­ventionell sjukvård. Effekt av behandlingar kan mätas på olika sätt, till exempel genom att patienten får skatta sitt subjektiva mående och sin funktionsförmåga eller genom objektiva biologiska mätningar, som till exempel blodsock­

Satsa på det som vi vet fungerar

EMOT

nFör/Emot Alternativmedicin

deFacto 19

ernivå. Om man inte kan se någon skillnad i effekt på nå­gon av dessa olika typer av mätvärden jämfört med socker­piller, vad är då effekten värd?

Var och en har rätt att välja att behandla sig själva med det som de tror på. Vi bör inte förbjuda försäljning av na­turläkemedel eller alternativa behandlingsformer, så länge de inte är farliga. Vad jag framför allt vänder mig emot är att alternativmedicin finansieras med skattemedel och att Miljöpartiet skulle förspråka behandlingar utan stöd i forskning framför dem som har stöd.

Som politiker har vi ett ansvar för att använda skattebe­talarnas pengar på bästa möjliga sätt. Att då lägga resurser på behandlingar utan stöd i forskning är oansvarigt. Om vi väljer att lägga samhällets resurser på alternativmedicin innebär det per automatik att vi tar resurser från de behand­lingar som vi vet fungerar. Idag är köerna långa till många behandlingar inom sjukvården och det är betydligt bättre att ge resurserna till dessa i första hand.

Jag ser även med oro på den misstro mot vetenskap som som många alternativmedicinare förespråkar. I Miljöpartiet lyfter vi ofta fram forskning kring klimat och miljö, där vår

politik ligger väl i linje med vad vetenskapen säger behö­ver göras. Men vi kan inte välja att lyssna på vetenskapen när det passar – antingen ser vi den vetenskapliga metoden som vår mest trovärdiga källa till kunskap eller inte. Veten­skapen kan inte garantera oss sanningen, men det är den bästa metod vi har för att komma så nära den som möjligt.

Att förespråka behandlingar som healing och homeopati leder inte bara till minskad trovärdighet för Miljöpartiet. Om sådana förslag skulle bli verklighet riskerar det även leda till att patien­ter som behöver vård får vänta ännu längre på behandlingar som ger effekt, och det är något som jag inte tycker att Miljöpartiet ska bidra till. n

Thomas Drost

VAD TYCKER

DU?defacto@gronastudenter.se

Vad som är ”naturligt” har det skrivits åtskilliga spaltmeter om. Vad man kan

konstatera är att det inte finns något som säger att ”naturläkemedel” skulle vara mindre farliga än läkemedel.

deFacto20

Global matförsörjning – en obekväm sanning

nReflektion: Matförsörjning

deFacto 21

D et är fem år sedan Al Gore i sin tvåfaldigt Oscarsbelönade film “An Inconvenient Truth” målade upp en dyster framtid.

Det förändrade klimatet ger bland annat upphov till mindre skördar och sammantaget blir den globala matkri­sen allt mer akut.

I takt med att utbudet av mat mins­kar stiger priserna och den ojämlika tillgången till mat förvärras. Matkris och andra resurskriser ger upphov till konsekvenser i form av våldsamma konflikter, kravaller och migration – i kulturell symbolik ofta effektfullt om­tolkat till zombieattacker.

Det råder dålig stämning, men sam­tidigt som vi måste inse och anpassa oss till en mindre bekväm framtid måste vi också genom kreativa eller inspirerande insatser lösa de stora problem med matförsörjning som världen möter idag.

Några av oss kan äta oss mätta tack vare det moderna jordbrukets raffine­rade överproduktion av fläskkött och manipulerade tomater. Genom att skapa ett imaginärt överflöd har den komplexa produktionen gjort att dis­tansen till maten vuxit. Få människor kan odla sin mat själva, det vill säga skapa sin egen matsäkerhet. Distansen växer också till den del av världens be­folkning som svälter – enligt FN 925 miljoner människor. Enligt FN:s jord­bruksorgan FAO var under 2010 totalt 22 länder drabbade av en utdragen matkris, där den bristande tillgången på näringsriktig mat lett till kronisk hunger för en stor del av världens befolkning. Enligt ekonomen Jeffrey Sachs beror denna ojämlikhet i grund och botten på den ekonomiska prin­

cipen om tillgång och efterfrågan. Ett ökat välstånd hos stora befolkningar, ett förändrat klimat som ger mindre skördar, och spannmål som allt oftare används för att producera drivmedel minskar tillgången på mat. Den in­ternationella handeln med jordbruks­produkter driver i sin tur upp priserna ytterligare.

Den alienerade matkonsumtionen gör det svårt att förstå sammanhang­en och trots ett framträdande överflöd lider många konsekvenserna av bris­tande och osäker matförsörjning. En komplicerad industriell matproduk­tion ger för en del möjligheter till en ständigt ökande konsumtion av och slöser i med mat, samtidigt som den globala ojämlikheten och systemets bristande resiliens ignoreras.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) menar att den allmänna beredskapen inför en lång­varig matkris är genomgående dålig. I Sverige och många andra länder finns det mat i affärerna i tre dagar och de globala förråden sinar fort. Inte hel­ler den industriella matproduktionen fungerar på längre sikt eftersom det inte finns några större lager av konst­gödsel, djurfoder och bekämpnings­medel som kan hålla igång det kom­plexa systemet.

Omställningen till ett mer hållbart samhälle och en hållbar matproduk­tion kommer att bli en komplex och vådlig färd, lång ifrån konfliktfri. Det finns anledningar att kräva stora förändringar men också att göra nå­gonting själv. David Jonstad menar i sin bok “Kollaps” att det inte bara är de globala lösningarna som spelar roll utan också hur enskilda människor väljer att leva sina liv, tillsammans

med andra. Det kan handla om att i mindre skala odla sin mat, göra sin egen el eller starta ekoenheter som driver på förändringen underifrån.

Det är uppmuntrande läsning som visar att det finns många krea­tiva människor som gör mycket redan idag. Vegetarisk kost, en ny gröna vågen, solceller på växthustaken, hållbar stadsplanering med inslag av odling samt kommunikationer som inte drivs av importerad etanol är alla uttryck i tiden. Olika slags analyser av detta fenomen ger uttryck för att det handlar om trendkänslighet och individualitet. Men är det så enkelt? En djupare analys av samtida kultur­yttringar kan hjälpa oss att förstå att det kan ha en djupare innebörd än så.

När vi upptäcker att vi behöver an­passa oss till förändrade livsbetingel­ser är det ofta ett tecken på att dessa ligger väldigt nära i tid. För att förstå risker och störningar och kräva för­ändring av rådande samhällsystem krävs det alltså att vi kan föreställa och anpassa oss till en mindre bekväm framtid, i både tanke och handling.

Vi måste tillsammans se nyttan av många olika individuella och kollek­tiva insatser: både ny teknik, gammal kunskap och de stora politiska visio­nerna och lösningarna är avgörande i sammanhanget. Kreativitet i form av förändring nära oss själva i nygammal tappning och omfattande politiska krav på omställning måste kombine­ras för att skapa en mer resilient och jämlik global fördel­ning av livsmedel.

Sofia KjellénStatsvetare och

internationell projektkoordinator

För att förstå risker och störningar och kräva förändring av rådande samhällsys-tem krävs det alltså att vi kan föreställa och anpassa oss till en mindre be-kväm framtid, i både tanke och handling.

deFacto22

nKrönika: Hälsa

Vi måste våga drömmaV

i är historiens mest överviktiga, beroende och medicinerade generation. Trots explosionsartad ekonomisk tillväxt, globalisering och mer materiell välfärd än vi någonsin haft mår vi bara sämre och sämre. Allt fler går in i väggen, förtids­

pensioneras eller blir långtidssjukskrivna. Försäljningen av antidepressiva läkemedel ökar för var dag som går och köerna till psykologimottagningarna ringlar långa. Vi lever i ett samhälle där självskadebeteende och stress har blivit norm, där psykisk ohälsa är regel snarare än undantag.

Det är hög tid att stanna upp och tänka efter. Varför mår vi så

dåligt? Och hur kan vi må bättre?

Enligt World Health Organisations defini­tion är hälsa ”ett tillstånd av fullständigt

fysiskt, psykiskt och socialt välmående”. Vi är alla

världsmedborgare och påverkas både kroppsligt och själsligt av det som sker omkring oss. Vårt eget välbefinnande är därmed beroende av hur vår omgiv­ning mår. En annan faktor som spelar in är vår möjlig­het till självuppfyllande. Att

känna att man kan påverka sitt eget liv är oändligt viktigt. Förvägras vi utrymme eller resurser att utvecklas och nå vår fulla potential så kommer vårt välbefinnande att präglas av det.

Båda dessa faktum är långt ifrån radikala och de är

också allmänt kända bland dagens forskare. Alla

människor har ett naturligt behov av självuppfyllande och en vilja att förbättra samhället. Vad vi gör mot vår värld gör vi också mot oss själva, och vi är därmed fysiskt och psykiskt beroende av en bättre samhällsutveckling. För att utvecklas behövs det möjligheter, för möjligheter till alla behövs rättvisa. Det kan låta simpelt, men blir betydligt krångligare i praktiken.

Vi har länge levt som om jordens tillgångar vore obe­gränsade. Ordet konsumera betyder förtära och förbruka, vilket är precis vad dagens konsumism innebär. Vi håller bokstavligt talat på att förbruka vår planet. I denna mörka verklighet kan det vara svårt att föreställa sig en ljus fram­tid. Men det är precis det vi måste göra! Vi måste börja drömma. Om vill vi ha ett rättvist samhälle, ett samhälle där alla värnar om varandra, där alla tar ansvar för natur och miljö, och där alla kan leva och må bra - då måste vi se det framför oss. Vi måste se vad vi kämpar för.

Det finns nämligen andra vägar att gå. Historien har gång på gång visat hur det till synes omöjliga för en generation görs möjligt av en annan. Under slutet av artonhundratalet trodde till exempel många kvinnor att jämställdhet mellan könen var omöjligt. Men tack vare att några människor vågade drömma, och vågade kämpa för sina drömmar, infördes den kvinnliga rösträtten enbart decennier senare. På samma sätt kan våra visioner idag förändra hur världen ser ut imorgon.

Det sägs att en tsunami knappast märks ute till havs. En svag höjning av havsytan bara, men när den närmar sig land är kraften enorm och den förändrar allt i sin väg. Våra handlingar kan ha samma effekt – om alla världens medborgare vågar drömma om, och kämpa för, en rättvis värld, då kan även vi skriva historia. Varken vi, naturen eller världens alla människor mår bra av ”business as usual”. För att må bättre måste vi ha visioner, och handla därefter. Det är först när vi lever för både nutid och framtid, för oss själva och alla andra, som vi når äkta välbefinnande. n

Kitty Ekman EhnKrönikör och Språkrör för Grön Ungdom syd.

deFacto 23

POLITIK ÄR SAMTAL och diskussioner, inte ensamma predikanter. Vi vet att du har idéer, tankar och åsikter som gör oss bättre. Gå med i Gröna Studenter idag och påverka inifrån!

BLI MEDLEM I GRÖNA STUDENTER

Sms:a gsmedl följt av ditt personnummer till 72456. Meddelandet kostar 20:- plus trafikavgift. Du blir då också medlem i Miljöpartiet de gröna.

För mer information gå in på gronastudenter.se

Vi måste våga drömma Historien har gång på gång visat hur det till synes omöjliga för en generation

görs möjligt av en annan. Under slutet av arton-hundratalet trodde till exempel många kvinnor att jämställdhet mellan könen var omöjligt

deFacto24

D et ligger en våt dimma av anti-intellek­tualism över den politiska debatten. De två stora partierna – sorgligt uppbacka­de av de små – har anammat en överi­deologi som de kallar för ”arbetslinje”. Man ska skapa arbete för människor

trots att snart sagt varje miljard som investeras i näringsli­vet går ut på motsatsen: att rationalisera bort arbete.

Nu är man bekymrad över att det finns för lite arbete. Vilket är mycket märkligt. Man borde givetvis vara nöjd och se möjligheterna för oss alla att leva bättre liv. Istäl­let tycks man uppfatta arbete som ett självändamål. Och 40-timmarsveckan som en naturlag, som det mest optimala oavsett hur samhället utvecklas. Man lever kvar i en äldre tid, tycks inte förstå att samhället utvecklats.

Förmodligen är man så fäst vid arbetslinjen därför att man är fixerad vid idén om den eviga tillväxten. Du skall arbeta mer för att kunna konsumera mer för att vi skall kunna producera mer så vi kan arbeta mer. Det är själva tanken i denna föreställningsvärld. Det är groteskt. Vi blir inte lyckligare av det. Och klimathotet – liksom många pla­netära processer - stället krav på oss att tänka om.

Men är vi då inte beroende av ekonomisk tillväxt? Det är ju regel att ekonomer och politiker hävdar att ekono­misk tillväxt är en förutsättning för det som de flesta av oss sätter värde på – en god standard, trygghet och välstånd. Beviset finns, sägs det, i våra föräldrar och morföräldrars marsch ut ur fattigdom: hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på bordet och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och sommarstuga.

Men man kan förstås vända på det. Det är inte ekono­misk tillväxt som gett oss allt detta goda, det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regel­verk som också lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till eko­nomisk och materiell tillväxt.

Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det strävan efter det goda livet

som lett till tillväxt – är inte ointressant. Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men det är också en reellt prak­tiskt politisk fråga.

Om det är vår strävan att få goda liv som medfört tillväxt – vilket jag hävdar att det är – så bör vi rimligen inte ställa oss frågan Hur får vi fortsatt tillväxt? utan istället ställa oss frågan Hur får vi bättre liv?

Det är inte självklart att bättre liv innebär fortsatt ökad konsumtion, ökad produktion och mer lönearbete. Det kan­ske är så att mer fritid, mer kultur och ökad social närvaro innebär bättre liv. I så fall bör vi inrikta oss på att uppnå detta. Trots att det inte leder till ekonomisk tillväxt.

Vi måste inse att jordens befolkning exploderat på några få generationer. Efter andra världskriget vara vi drygt 2 miljarder människor, om en generation är vi 9 miljarder. Det ställer krav på nytänkande. Vi måste inse att trycket av vår konsumtion blir allt mer brutalt. Och vi måste också fundera över vad det är som är utveckling och vad som gör oss mer tillfredsställda med livet – är det ökande konsum­tion och mer arbete eller är det andra värden som vi nu, genom att vi uppnått bra materiella villkor, kan utveckla?

Det är inte någon ny tanke att fundera i dessa banor. Idag är det delar av den gröna rörelsen som funderar i dessa banor, medan allt från konservativa till socialister verkar ointresserade. Men så har det inte alltid varit.

Den konservative Staffan Burenstam-Linder, vice ord­förande i det svenska Högerpartiet och professor på Han­delshögskolan i Stockholm, beskrev i Den rastlösa väl­färdsmänniskan (1969) vad som skulle komma prägla det framtida tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri…”. Han talade om tillväxtmani och ett destruktivt

Från tillväxt som mål till utveckling som medel

n Debatt: Ny Ekonomi

Det är inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt detta goda, det är människors

behov och vilja att förbättra sina och sina med-människors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som också lett till ekonomisk tillväxt.

deFacto 25

sätt att använda vår tid för att i jakten på tillväxt samtidigt ”rasera sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.”

John Stuart Mill, liberalismens störste tänkare, menade – bland annat i sitt stora verk Nationalekonomins principer – att vi efter det att vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället skulle låta annat än det materiella att växa: ”fritiden, kulturen och andligheten”. Karl Marx var inne på samma spår: När vi nått en god materiell grund att stå på – och samtidigt rationaliserat den materiella pro­duktionen – så skulle vi få mer fri tid som vi skulle kunna utnyttja till att fiska, bilda oss och leva goda liv utan stress. Man behöver alltså inte vara grön för att tänka i dessa banor. Det går bra även om man är liberal, socialist eller konservativ.

Det är alltså en ganska ny företeelse att låta lönearbete, konsumtion och jakten på ekonomisk tillväxt bli något sorts absurt självändamål. Orsaken är förstås att vi byggt upp system och strukturer som utgår från att ekonomin skall växa från ett år till ett annat. Trots att alla som är hyggligt insatta i matematik vet att ekonomisk tillväxt, som ju mäts i exponentiella termer, är omöjligt i längden. Fyra procents tillväxt, vilket är vad både Stefan Löfven och Anders Borg hoppas på, innebär att vi vid nästa sekelskifte har en eko­nomi som är 32 gånger större än idag.

Vi i den materiellt rika delen av världen, måste alltså minska våra ekologiska fotavtryck för att ge utrymme till andra. Det medför bland annat att vi måste gå över från ett tillväxtsamhälle till ett utvecklingssamhälle där andra världen än konsumtion får ökad status. Det är det som är nästa steg i samhällsevolutionen. Vi kan alltså inte lita

på den så populära ekomodernistiska tesen att ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet går hand i hand. Att så inte är fallet beror bland annat på den så kallade rekyl­effekten.

Rekyleffekten innebär att de miljö- och klimatvinster vi gör genom att tillverka produkter allt mer energi- och mil­jösmart äts upp av att vi blir allt fler människor på jorden som konsumerar allt mer i allt snabbare takt.

Den gröna rörelsen förbannade skyldighet är att inte väja för att ställa frågan: Vad gör vi efter till­växt- och konsumtionssamhället? Och på allvar fundera över frågan: Hur klarar vi övergången till ett utvecklingssamhälle?

Birger Schlaug samhällsdebattör, medlem i Steg 3

och fd språkrör för Miljöpartiet

Steg 3 bildades våren 2010 och är ett informellt nätverk bestå-ende av personer, däribland Birger Schlaug, som i sitt arbete eller på annat sätt berör tillväxtfrågan ur olika vinklar.

Genom att samlas i ett gemensamt nätverk hoppas man kunna visa att frågan om problemen med dagens ekonomiska tillväxtmodell är angelägen och behöver tas på betydligt större allvar.

Nätverkets medlemmar har inte exakt samma uppfattning om vilka lösningar som är bäst för framtiden, men delar åsikten att tillväxtfrågan måste upp på den politiska agendan och tillåtas bli en viktig del av samhällsdebatten. Det är dags att fundera på hur Steg 3 skulle kunna se ut.

Läs mer och diskutera vidare på www.steg3.nu eller www.utveckling-utan-tillvaxt.blogspot.se/

Fakta om Steg 3

deFacto26

D et berättas i Odysséen att Skylla och Ka­rybdis var två havsvidunder som höll till i klipphålor på var sin sida om ett sund. Skylla hade sex par fötter och sex huvu­den. Karybdis var en havsvirvel, som tre gånger om dagen sög upp och spydde ut

vattnet. Budskapet i den antika berättelsen är att det gäller att navigera exakt genom sundet så att man inte hamnar i klorna på något av vidundren.

Detta är ett budskap som i hög grad också är tillämpligt i den politiska debatten om ekonomisk tillväxt. De så kallade tillväxtförespråkarna – till vilka väl en stor del av det eko­nomiska och politiska etablissemanget får räknas – beskylls ofta för att ha en ibland sjuklig förkärlek för det megastora, en sorts Skylla-komplex? Man nonchalerar farorna med en ständig tillväxt på en begränsad planet. Man tror att alla problem med naturresurser och miljö kan lösas med hjälp av ny smartare miljöteknik. Men förtränger att en stor del av dessa vinster idag äts upp av att vi samtidigt producerar och konsumerar allt mer.

De så kallade tillväxtskeptikerna beskylls å sin sida för att sakna kunskap om ekonomiska realiteter. Utan tillväxt blir vi alla fattigare, sägs det, och de skattebaser som står för finansieringen av vår stora välfärdssektor riskerar att urgröpas, kanske en liknelse med Karybdis slukande av vattnet vi alla ska segla på?

Hur ska vi då navigera rätt i detta farliga sund? En lämp­lig början kan vara att reflektera över vilka faktorer det är som ligger bakom begreppet ekonomisk tillväxt. En eko­nomi kan växa på två sätt. Genom att vi arbetar mer och/eller genom att vi producerar mer per timme som vi arbe­tar, vilket brukar kallas en ökad produktivitet. Nästan hela den väldiga ekonomiska utveckling som skett och sker idag i Sverige är en följd av en ökad produktivitet.

De senaste fyrtio åren har produktiviteten – och där­med BNP – ökat med i genomsnitt 2 procent per år, snab­bast i tillverkningsindustrin och vissa privata tjänstesek­torer, långsammare eller inte alls i offentliga och vissa privata tjänster som är svårare att ersätta med maskiner.

Om man är kritisk till vissa följder av ekonomisk tillväxt,

är det dock inte i första hand den ökade produktiviteten man ska ge sig på. Huvuddelen av produktivitetsökningen beror på att vi ständigt blir smartare med att utveckla ny teknik och att automatisera och organisera produktionen så att mer och mer kan produceras per arbetstimme. Denna process kommer säkert att fortsätta och är, menar jag, i huvudsak positiv.

Den intressanta fråga vi bör ställa oss är i stället hur vi ska utnyttja frukterna av en stigande produktivitet? An­tingen tar vi ut den som ökad produktion och konsumtion av varor och tjänster, det vi i dagligt tal kallar ekonomisk tillväxt. Eller också tar vi ut den genom att arbeta mindre för att producera samma mängd nyttigheter som idag. Eller ett mellanting, litet av varje. Att arbeta mindre bör i första hand kunna handla om att vi var och en arbetar några tim­mar färre om året, inte om att färre människor är i arbete. Därmed blir arbetstiden en nyckelfråga och den centrala ”reglerposten” i frågor kring vilken ekonomisk tillväxt som är nyttig och lämplig.

I sak har både tillväxtskeptiker och -förespråkare rätt i de argument de brukar framföra. En alltför snabb tillväxt gör att framsteg för en bättre miljöteknik inte i tillräcklig takt kan ”växlas in” i en minskad förbrukning av knap­pa naturresurser och i en bättre miljö. I stället äts dessa framsteg upp av den ständigt ökande produktionen och konsumtionen. Det är knappast heller så att vi längre blir lyckligare och höjer vår livskvalitet med en fortsatt ekono­misk tillväxt. Forskningen visar tvärtom att upplevelsen av lycka och välbefinnande uppnår en platå när människors grundläggande materiella behov är tillfredsställda, vilket i ett land som Sverige inträffade redan de första decennierna efter andra världskriget.

Så långt kan valet tyckas enkelt, vi kan genom kortare arbetstid styra så långt som möjligt från tillväxtens Skylla

Ekonomisk tillväxt – mellan Skylla och Karybdis

n Debatt: Ny Ekonomi

Tillväxtskeptiker är ofta väldigt oprecisa i vilken utveckling de vill se, där uttryck

som dämpad tillväxt, nolltillväxt eller negativ tillväxt ofta blandas friskt med varandr a.

och därigenom rädda miljön och kanske också uppnå en hö­gre livskvalitet. Det finns dock ett jättestort aber för detta, och här har tillväxtförespråkarna rätt, vi kan hamna för nära malströmmen Karybdis. De timmar vi arbetar i den formella ekonomin är också den huvudsakliga skattebasen på vilken vi finansierar vårt offentliga välfärdssystem som de flesta värdesätter högt. Detta är det helt avgörande, och enligt min mening också det enda, argumentet för att skyn­da långsamt. Varje procents minskning av arbetade timmar minskar de offentliga skatteinkomsterna med storleksord­ningen 15 miljarder kronor om året.

Jag betraktar mig själv som tillväxtskeptiker och vill gär­na att en del av produktivitetsökningen kan tas ut som kor­tare arbetstid i stället för ökad lön och konsumtion. Det vill halva befolkningen enligt enkäter och när de fått praktiska möjligheter att välja som i vissa fackliga avtal.

Tillväxtskeptiker är ofta väldigt oprecisa i vilken utveck­ling de vill se, där uttryck som dämpad tillväxt, nolltillväxt eller negativ tillväxt ofta blandas friskt med varandra. I verkligheten står de för radikalt olika utvecklingar. För att klara navigeringen i tillväxtdebattens svåra sund behövs mer precision. Själv tror jag att ett genomsnittligt utrymme för arbetstidsförkortningar på en kvarts till en halv procent om året är vad vi på kort sikt kan klara av med bibehållna ambitioner om god gemensam välfärd och en offentlig eko­nomi i balans. Det kan betyda en genomsnittlig BNP-till­växt på 1,5-1,7 procent om året i stället för kanske 2 procent om vi fortsätter som förut.

Den offentliga ekonomins storlek är dock inte en gång för alla given, det är möjligt att diskutera om mer gemensam välfärd kan fås ut genom ökade insatser i den obetalda in­formella sektorn eller genom att människor betalar mer med sina privata pengar. Sådana frågor kan i framtiden kanske bli en allt viktigare del också av den ekonomiska tillväxtde­batten?

Lennart OlsenEkonom och ledamot i Miljöpartiets

partiprogramsgrupp

Ekonomisk tillväxt – mellan Skylla och Karybdis

VAD TYCKER

DU?defacto@gronastudenter.se

deFacto28

Kärnan i Karlfeldts argumentation är att byta perspektiv på debatten. Istället för att fråga ”Tjänar vi på att tillåta vinst?”, så är den relevanta frågan för honom ”Är det nöd­vändigt att förbjuda vinst?” Perspektivbytet förklaras av Karlfeldts principiella (liberala) utgångspunkt: ett samhälle bör tillåta så mycket som möjligt så länge det inte inkräk­tar på människors välbefinnande. Ur denna härleder han ståndpunkten att vinst i välfärden inte ska förbjudas.

Problemet är att han därmed ger sig själv monopol på de­finitionen av frihet. För Karlfeldts frihet, hans ja till vinst, är en inskränkning av den motsatta positionen: friheten att få säga nej till vinst. Karlfeldts ja till vinst är på samma gång ett förbud. Och nej, detta handlar inte om positiv respektive negativ frihet (frihet till respektive från), för ett nej till vinst i välfärden ska ses som ett ja till något annat (frihet till välfärd utan vinstkrav). Bägge positionerna – ja respektive nej till vinst – rymmer frihet och förbud och frågan låter sig därför inte klargöras i termer av mer eller mindre frihet som Karlfeldt påstår. Förutsatt att inte själva frihetsbegreppet likställs med vinstuttag ur ekonomiska verksamheter. Men jag vill verkligen inte tro att det är det Karlfeldt menar. Alltså: ”nej till vinst” kan inte betraktas som en position som rymmer ”mindre” frihet.

Ett lika allvarligt problem är att Karlfeldt tvingar in de­

batten i en konsekvenslogik som gör hans argument hopp­löst stelbent. Han skriver: Jag kan … inte se hur vi på rent ekonomiska grunder kan argumentera för att det ska vara okej [med vinster] när det gäller hus och vägar, skolböcker och datorer, telefonabonnemang och städning, men inte okej när det gäller skolverksamhet.

Detta slags inkonsekvens är alltså ett problem för Karl­feldt. Därför ser han bara två alternativ, antingen får det offentliga/välfärden inte upphandla eller köpa in något av vinstdrivande företag överhuvudtaget, eller så ska vinst­principen kunna omfatta det offentligas samtliga områden. Men det är ett falskt val. Inget förbjuder oss som samhälle att välja att frånta vissa områden vinstkrav samtidigt som vi tillåter vinst på andra – av precis de skäl vi vill. Och det finns inget som säger att ekonomiska skäl måste trumfa andra hänsyn.

Frågan är då: På vilka områden ska vinst tillåtas respek­tive inte tillåtas – och varför? Var ska gränsen dras? Det är en mångfacetterad fråga. Men det kanske enklaste sva­ret är: när vi har att göra med verksamheter som hanterar de mest utsatta och betydelsefulla samhälleliga situationer som människor ställs inför (för mig: vård, skola, omsorg), så ska dessa inte behöva ta hänsyn till annat än det verk­samheten i grunden syftar till. För det är skillnad på att bygga en skola eller en väg och att utbilda ett barn eller ge värdig vård till demenssjuka. Många andra argument kan anföras, låt mig bara nämna ett. Professorn i hälso­vetenskap, Inge Axelsson, har gjort en omfattande analys av en mängd internationella studier om konsekvenserna av vinstuttag i vården. Han menar att fakta är tydliga: med vinstkrav blir vården sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare. samtidigt som effektiviteten inte blir hö­gre (Dala-Demokraten, 4/2 2012).

Ett ändå allvarligare problem med Karlfeldts sätt att föra debatten kvarstår: han spelar bort själva grundförhål­landet. Detta kan återföras på frågan: Vad innebär offent­ligfinansierad välfärd? Schematiskt uttryckt innebär den att politiken allokerar en summa X för syftet Y (samhäl­

Replik på Jon Karlfeldt, ”Vinst i välfärden?”, deFacto #2 2012

nReplik: Vinst i välfärden

Få frågor har varit så infekterade denna vår som frågan om vinstuttag i välfärden. Nu senast uppdagade SVT (15/5) att svenska assistansbolag har tagit ut över en miljard i vinst av skat-temedel – på ett år.

I förra numret av deFacto ställdes två ståndpunkter mot varandra: Jon Karl-feldts ja till vinster mot Thomas Drosts nej. Jag vill här skärskåda Karlfeldts bärande tankegångar, som har flera problem.

Vinstuttag bör vara förbjudet

deFacto 29

lets välfärdsbehov) med antagandet att denna summa ska motsvara en uppsättning behov som måste tillfredsställas (X=Y).

Men eftersom situationen idag är sådan att välfärden dras med långa vårdköer, växande dagisgrupper, indragna speciallärartjänster, brist på sjukhussängar, och så vidare, så är behoven större än resurserna (Y>X). Vad händer när vinst att plockas ut? Jo, då säger vi tvärtom: att välfärdens behov har uppfyllts och det utan att göra slut på de resurser som avsatts. Att vi har skattemedel i överflöd (X>Y). Men eftersom behoven dessutom alltid är större än det med all sannolikhet finns resurser för (vi skulle kunna ge under­sköterskorna en välförtjänt löneökning, öka lärartätheten, införa kostnadsfri tandvård, et cetera), så är denna situa­tion en faktisk omöjlighet.

Mot denna bakgrund framstår det som självklart att medel avsedda för välfärden ska stanna inom välfärden. Det vill säga vinstuttag bör vara förbjudet. Men inte nöd­vändigtvis vinst som sådan. Vinst som härrör från ett eventuellt överskott och helt återinvesteras i verksamhe­ten behöver inte förbjudas. För därmed ges möjligheten att effektivisera och kontinuerligt stärka välfärden genom återinvesteringar samtidigt som vi svarar upp mot impe­rativet att medlen ska stanna kvar i välfärdssektorn.

Till de som förordar att vinst plockas ut ska följande fråga riktas: Varför vill ni så gärna att det blir mindre välfärd av de begränsade offentliga medel som står till buds? n

Robert Österbergh doktorand Uppsala universitet, MP Stockholm

Robert Österbergh för ett märkligt resonemang om frihet och förbud som tycks mynna ut i att varje politiskt beslut är ett förbud. Med hans resonemang utgör till exempel motstånd mot lagreglering av vilken klädsel man får ha i skolan ett förbud mot frihet till en slöjfri skola. Visst kan man se det så, men det gör inte bara denna, utan varje, diskussion om frihet mer eller mindre meningslös.

Vad han och jag är överens om är att det är fullt rimligt att särreglera välfärdstjänster. Frågan är hur detta ska göras. Jag förordar den linje som Mp:s kongress nyligen har antagit: de ska inte drivas i vinstsyfte. Att berika sig själv ska aldrig få vara drivkraften bakom att starta och driva till exempel en skola – det ska alltid göras utifrån en vilja att erbjuda en god utbildning. Robert Österbergh vill gå längre och helt förbjuda vinstuttag. Som huvudskäl anför han att vinstutdelning med nödvändighet leder till sämre kvalitet. Detta är dock en myt. I själva verket visar internationell forskning att i genomsnitt sjunker kostna-derna, med bibehållen eller höjd kvalitet, när offentliga alternativ får konkurrens av privata (se Nima Sanandaji, Läkartidningen, 7/3 2012). Robert Österberghs X- och Y-samband existerar helt enkelt inte.

Min förhoppning är att vi i Mp i och med kongressens beslut kan, åtminstone för en tid, lämna diskussionen om vinster och istället fokusera på att utveckla politik som förbättrar det som forskningen säger spelar störst roll för kvaliteten i skolan – mötet mellan lärare och elev.

Jon Karlfeldt

Svar direkt

Vinstuttag bör vara förbjudet. Men inte nödvändigtvis vinst som sådan. Vinst

som härrör från ett eventuellt överskott och helt återinvesteras i verksamheten behöver inte förbjudas.

Vinstuttag bör vara förbjudet

N är man frågar människor vad som är deras viktigaste mål i livet finns nästan alltid lycka med på topplistan. Politiker i Europa har på olika håll börjat intres­sera sig för lycka, som något mer än bara känslan av ett bra valresultat.

Frankrikes president Sarkozy tog för ett par år sedan initiativ till att mäta lyckofaktorer som en del i nationella välståndsindikatorer. I Sverige har Miljöpartiet de gröna motionerat om att på liknande sätt inkludera lycka i natio­nella mätningar av välstånd. Lycka är viktigt för individer och kan också bli viktigt för samhället om det lyfts fram som ett mål inom politiken. Finns det några risker med en storskalig satsning på lycka från samhällets sida?

USA var tidiga med att uttalat försöka skapa lycka för sina medborgare. Jefferson skrev år 1776: (egen översätt­ning) ”… Att alla män är skapade lika, att de är tillskrivna av sin skapare vissa okränkbara rättigheter, att bland dessa är livet, friheten, och sökandet efter lycka”. Med detta me­nade Jefferson enligt moderna uttolkare en offentligt mät­bar lycka, som ett test av regeringars förmåga att tillfreds­ställa sina medborgares behov. Sökandet efter lycka lever kvar som både en grundlagsskyddad rättighet och ett kul­turellt varumärke i USA.

Stereotypen av en lyckad medborgare är, grovt förenk­lat, en utåtriktad, glad, och välbärgad person. Det kultu­rella målet blev att leva upp till den bilden med tillgängliga medel. Ironiskt nog tyder genetiska studier på att de här egenskaperna hos en person till stor del är personlighets­baserade och att de därför varit relativt konstanta i befolk­ningen trots en förändrad samhällsekonomi.

Det är dock många som inte passar in i den kulturella stereotypen. När den amerikanska psykologiprofessorn Margaret Kerr flyttade till Sverige uttryckte hon lättad: ”Här behöver jag inte vara glad och trevlig mot alla jag

möter”. Barbara Ehrenreich, amerikansk journalist, an­vänder ofta ett mer dramatiskt exempel på den obliga­toriska positiva inställningen. När hon fick diagnosen bröstcancer sökte hon sig till stödgrupper och behandlare för att hitta ett sätt att tackla tillvaron. Det vanligaste svaret hon fick var att hon skulle tänka positivt, rentav tacka sjukdomen, och ett löfte om att den skulle göra henne till en bättre människa.

I sökandet efter tankefel i den här kulturella föreställ­ningen fann hon att rötterna till dem i religiösa föreställ­ningar om att allt kan skapas med tankens, och indirekt själens, kraft. Enligt Ehrenreich är de här föreställningarna förmodligen skadliga för samhället och för individen. För samhället, eftersom de bidrar till en kultur där olyckor alltid är offrets fel, vilket cementerar en världsbild där trygghetssystem inte behövs. För henne som individ, efter­som hon inte får den bekräftelse från omgivningen på den olycka hon upplever.

Kanske hade Ehrenreich gynnats mer av en psykologi inriktad mot acceptans. Jon Kabat-Zinn är känd som grundare av acceptance- and commitment therapy, ACT, som förespråkar ett accepterande perspektiv på psykisk ohälsa. Enligt grundforskning på området är det ofta just flykten från negativa känslor som gör att de fortsätter plåga oss.

Första steget mot lycka är enligt detta perspektiv att ta emot, uppleva, och acceptera sina negativa känslor, något som har bättre forskningsstöd som interventionen än att lära sig tänka positivt. Många coacher som förespråkar positivt tänkande utgår från antagandet att tankar styr vårt liv och att vi kan styra våra tankar. Jon Kabat-Zinn har kallat den idén toxisk, eftersom metoden då blir att lära positivt tänkande istället för att hantera sorgen eller oron.

Optimism som reaktion på olycka kan hålla olyckan kvar

I USA har lycka sedan länge lyfts fram som ett samhållsmål och på senare tid har även politiker i Europa börjat intressera sig för den. Alla är dock inte positiva till lyckans framfart i politiken, vilka är då kritikernas främsta invändningar?

Lyckans kritiker

deFacto30

Stereotypen av en lyckad medborgare är, grovt förenklat, en utåtriktad, glad, och välbärgad person. Det kulturella målet blev att leva upp till den bilden med tillgäng-liga medel

nAnalys: Lycka

längre genom att skapa ytterligare lager av tänkande – där en tanke är ”jag är olycklig”, och en annan är ”jag borde inte tänka på att jag är olycklig”, och en tredje ”jag är dålig på att låta bli att tänka på att jag är olycklig”. Ändå har det förenklat positiva tänkandet fått fäste som ett kulturellt antagande i USA.En mer politisk kritik mot USA:s och hela västvärldens positiva tänkande är att människor verkar klamra sig fast vid föreställningar som rättfärdigar orättvisor. Det tycks ligga i det positiva tänkandets metod att också utgå från en rättvis värld, återigen med grunden i religiösa tankar. Om grundantagandet är att alla föds lika och att Gud älskar alla så måste orättvisor omtolkas på något sätt.

När en stor fisk äter en liten beror det då antingen på att den lilla fisken simmat för långsamt eller gjort något annat för att förtjäna sitt öde. En närbesläktad teori är Pangloss-fenomenet, som populariserats av psykologen Kathy McMahon i sammanhanget klimatförändringar. Hon definierar fenomenet som ”den neurotiska tenden­sen till extrem optimism inför en sannolik kulturell och planetär kollaps”.

Det här skiljer sig från optimism, som innebär en tro på att glaset är halvfullt men också på förmågan att kunna häl­la upp mer vatten om det skulle behövas. Pangloss-tänkaren ser ett halvfullt glas men tycker att det är så jobbigt att se att hen inbillar sig att det är fullt och häller därför inte upp mer vatten. Om vattenglaset sedan inte är ett vattenglas utan ett kärnkraftverk eller en eskalerande tillväxt så riskerar denna inställning att få allvarliga konsekvenser för samhället. Ris­ken att blunda för samhällsfaror är enligt teorin störst just hos de som lärt sig tänka positivt för att överskugga det ne­gativa, men inte lärt sig hantera det negativa.

Frågan är då om ett samhälle som mäter lycka och sat­sar på lyckointerventioner skapar lycka eller snarare en stereotypisk bild i likhet med den amerikanska drömmen.

Ekonomen Paul Ormerod jämför försöken till nationella lyckoindex med BNP-mätningar. Det samhället mäter på stor skala påverkar också samhällets ideal och vilka mål som blir viktiga att sträva efter. Nyckeln blir enligt honom att skapa bra välfärdsindex som är breda och fångar in det vi demokratiskt bestämmer är viktigt.

Risken är att de som har informationsmakt väljer just de definitioner och mätmetoder som gynnar dem själva. Lycka är då ett lika otillräckligt och lättmanipulerat mått på ut­veckling som BNP.

Möjligen kan en mer initierad lyckosatsning bli bättre än USA:s tack vare ny forskning och mer nyanserat tän­kande kring vad som skapar lycka. Att se lyckoindex som ett komplement till andra välfärdsmått är också något annat än att se det som det enda eller det dominerande välfärdsmåttet, vilket Ormerud är orolig för. I skrivande stund, fredag den 13:e och ”pursuit of happiness day”, är jag därför med viss försiktighet optimistisk inför framti­den, trots varningar. n

Michael Horvath psykologstuderande och adjunkt i

psykologi.

deFacto 31

Frågan är då om ett samhälle som mäter lycka och satsar på lyckoin-terventioner skapar lycka eller snarare en stereoty-pisk bild i lik-het med den amerikanska drömmen.

deFacto32

1 Varför en bok om alternativa välfärdsmått?– Tiden är mogen att vrida debatten från att foku­

sera på vad som är dåligt med BNP till att ta sig an vad vi helst av allt vill ha istället. Hittills har jag hittat över 50 alternativ till BNP men ingen bra lättillgänglig, intresse­väckande och attraktiv sammanställning. För att helt öppna den debatten i Sverige är det också nödvändigt att svenska aktörer sätter ner foten i vad de vill se som överordnat mål för Sverige så att de kan kritiseras, utvecklas och så vidare.

2 Hur viktigt är det egentligen att vi mäter rätt saker?

–  Det är oerhört viktigt, för ofta presterar vi bäst mot de mål vi följer upp. Att mäta är överhuvudtaget mycket viktigt för att kunna utvärdera om politiken som förs är tillräckligt bra för att åstadkomma det vi vill. Att mäta fel sak å andra sidan rättfärdigar dålig politik och le­der till en dålig samhällsutveckling. Så enkelt egentligen.

3 Varför tror du att det är så stort fokus på BNP idag?

– För att de aktörer som ser till kortsiktig ekono­misk vinst och inte värdeskapande i en bredare mening har fått alltmer inflytande över samhällsdebatten och inte minst vad som anses som framgångsrikt. Nationalekonomi brukade heta politisk ekonomi. Nu antas ekonomin vara opolitisk och alltid sträva efter ökat BNP. Samtidigt har kritiken nog aldrig varit större än nu heller.

4 Vilket är ditt favoritvälfärdsmått? – Jag har inte en solklar favorit än. Det som gör

att det finns en sådan ideologisk sprängkraft i de­batten om välfärdsmått är att för att veta vad som är ett bra nyckeltal behöver man börja i att definiera vad syftet är med samhället och ekonomin överhuvudtaget. Jag tycker också att vi i MP skall börja i den ändan, snarare än vilket mått som är bäst av de mått som redan finns. Utifrån vår definition av

vår vision för samhället och ekonomin blir nästa steg att välja ut en uppsättning indikatorer utifrån det och i ett tredje steg väga ihop dem på ett lämpligt sätt i sammanvägda index.

Jag vill se bra indikatorer för följande saker: 1) Subjektivt välmående, 2) De aspekter som påverkar välmåendet såsom socialt

kapital, ekonomiskt kapital, ekologiskt kapital, humankapital. 3) Fördelning av välmående och resurser utifrån kön,

ålder, klass och så vidare. 4) Vår positiva och negativa påverkan på omvärlden, 5) Tillgången och förändringen av de resurser som på-

verkar hur långsiktigt hållbar utvecklingen är. Skall olika värden vägas ihop i ett index/välfärdsmått tyck­

er jag också att det är viktigt att de olika värdena villkoras i förhållande till varandra utifrån vad som är viktigast så att inget mindre viktigt ses som positivt om det ökar på bekost­nad av något annat som egentligen är mer viktigt. T.ill ex­empel skall ekonomisk utveckling ses som positiv endast om det inte sker på bekostnad av socialt eller ekologiskt kapita l. Hittills har jag dock inte hittat några sådana mått men tycker att MP bör vara först ut, också för att föra upp debatten om att ekonomin måste hålla sig inom planetens gränser.

5 Alla vet att BNP inte är ett heltäckande mått på utveckling, varför använder man sig inte i större utsträckning av andra väl-

färdsmått redan idag?– Ofta vill man kunna jämföra utvecklingen länder emel­

lan. Därför är det lätt att länder behåller BNP som mått längre än det är rationellt för att andra gör det. Men FN har ju till exempel. använt Human Development Index – HDI länge, så på sätt och vis används alternativ redan utbrett idag. Men det är som sagt lättast att få till en förändring om många länder väljer att göra det samtidigt. Första steget mot det tror jag ändå är att få till en bred och djup sam­hällsdebatt om vad som är viktigt egentligen i dagens och framtidens samhälle och ekonomi. n

5 frågor till...Rebecka Carlsson, språkrör för Grön Ungdom, som håller på att skriva en bok om alternativa välfärdsmått.

National-ekonomi brukade heta politisk ekonomi. Nu antas ekonomin vara opolitisk och alltid sträva efter ökat BNP.

deFacto 33

MP deFacto

34 deFacto

Den italienska ön Lampedusa ligger mitt i Medelhavets Siciliensund, den sträcka hav som binder samman Tunisien, Italien och Libyen. Ön är ungefär lika stor som Visingsö i Vättern och har en befolkning på ungefär 6000 personer. Lampedusa, den av de europeiska öarna i sundet som ligger närmast Nordafrika, har år för år agerat hamn och flykting­anläggning för allt fler irreguljära migranter.

Italien har inte ansett migrantströmmarna önskvärda. I syfte att minska dem slöt landet upprepade vänskapsöver­enskommelser med Khadaffis regim i Libyen och Ben Alis regim i Tunisien. 2009 band sig Italien till att ge bistånd i form av pengar, båtar och radarutrustning till diktaturernas kustbevakning. Vänskapsöverenskommelserna fungerade och till skillnad från 2009, då runt 3000 båtmigranter nådde fram till ön, lyckades bara 400 året därefter.

Även Sverige ville vara med på ett hörn. Sveriges han­delsminister Ewa Björling besökte 2009 de två diktaturerna med syftet att sälja in svenska produkter, bland andra stat­liga Rymdbolagets övervakningsutrustning. Men diktatu­rerna föll, de italienska vänskapsöverenskommelserna gick om intet och de svenska affärerna försvann i kölvattnet. Re­volutionerna härjade i Nordafrika och under 2011 anlände över 55 000 båtmigranter till Lampedusa. Fler än något ti­digare år drunknade under överfarten och dödstalet uppgår till minst 1500 människor.

För att lära mig mer om medelhavsmigrationen åker jag till den nordafrikanska kusten närmast Lampedusa. Jag gör resan från Marseille till Tunis med färja och befinner mig snart i staden Sfax i östra Tunisien. Litteraturen pekar ut Sfax förorter och öar som några av Tunisiens vanligaste avfärdsplatser. Det är inte svårt för en europeisk kille att

få vänner i staden. På fik, över glas med té och mintblad, hittar jag flera som säger sig känna dem som riskerat livet för att göra resan över till Europa.

I Sfax lär jag mig att migrationen på nordvästafrikansk arabiska kallas för harkha och att de som gör den kallas för harragas. Ordstammen bär betydelsen bränna som i att bränna sina identitetshandlingar, något harragas sägs göra för att försvåra sin identifiering och deportation. Ordstam­men används även för att beskriva Mohammed Bouazizis gärning när han drev på den tunisiska revolutionen genom att, uppgivet, på öppen gata tända eld på sig själv. Den unga generationens brist på arbete och framtidstro har setts som en förklaring till såväl revolutionen som migrationen.

Kerkennah-öarna ligger en timmes båtfärd rätt ut i Med­elhavet i riktning mot Lampedusa. Jag gör överfarten på en reguljär färja tillsammans med Mohammed. Denne unga kille försörjer sig på att ordna kontakter mellan migranter och båtsäljare. Han bor tillsammans med sin jämngamla kusin Amin, teknikstudent vid universitetet i Sfax, som är mån om att visa mig välkommen.

– Titta där, just en sån båt, en sån fiskebåt, säger Amin. Tänk dig den där med hundra personer på.

Vår färja passerar en enkel blåvit båt, öppen förutom en förarhytt i rostig plåt. Den är sju-åtta meter lång och ser inte ut att kunna bära ens hälften så många som den unge studenten påstår. Jag frågar båtmäklaren hur fiskebå­ten skulle byggas om för att klara överfarten. Mohammed svarar snabbt:

– Nej, det är migranter som ska åka med den. De kom­mer från gatan och de har ingenting. Vet du hur mycket de redan betalat för sin plats?

Priset ligger på 2 000 tunisiska dinar (ungefär 10 000 kro­

Medelhavsmigranter på gränsen till Europa

nReportage: TunisienUnder 2011 försökte fler människor än nå-gonsin tidigare att ta sig över Medelhavet till Europa. Migranterna kommer fram för allt från de nordafrikanska revolutionernas länder – från Tunisien, Libyen och Egypten.

Målet är Grekland, Malta eller den italienska övärlden. Många gör resan för att hävda sin rätt att söka asyl, andra gör den för att hävda sina socioekonomiska rättigheter.Björn Åhlin åkte till Tunisien och träffade:

Titta där, just en sån båt, en sån fiskebåt. Tänk dig den där med hundra personer på.

deFacto 35

nor) per person. Migranterna arbetar, lånar och säljer vad de har tills de kan betala. En rejäl summa pengar går till att köpa en båt. En annan går till kaptenen. Om han fångas av den tunisiska kustbevakningen döms han till fängelse i uppemot ett decennium. Om allt går väl styrs båten från småtimmarna fram till gryningen under en överfart som tar sju timmar. En handhållen GPS hjälper kaptenen hålla kursen mot den lilla ön på 20 kvadratkilometer.

När de når Lampedusa har kaptenen redan lämnat förar­hytten. Han utger sig för att vara en migrant som ångrat sig och hoppas bli överförd utan straff. Resterande migranter hamnar i flyktinganläggning. Båten dras upp på land och slängs bland hundratals andra på Lampedusas båtkyrko­gård.

Lejonparten av den den tunisiska migrationen till Lam­pedusa skedde i början av 2011 då någon kustbevakning helt saknades. Efter dessa revolutionära månader hotade Italien med att sända sin egen polis för att hindra migran­ter. Den 4 april 2011 slöts en ny vänskapsöverenskommelse och interimregimen, likt Ben Alis regim dessförinnan, lo­vade ta tillbaka migranterna och bevaka sin kust mot dem

som ville lämna landet. I gengäld skickade Italien båtar med radarutrustning och hundra miljoner euro i bistånd. På samma sätt har nya avtal upprättats med Libyen och Egypten.

Amin berättar att han själv varit nära att göra färden en natt i januari när revolutionen pågick som värst. Strax efter midnatt begav han sig ut tillsammans med en grupp andra tunisier till en båt som hans kusin ordnat. Men han blev rädd och bestämde sig till slut för att stanna på land. Båten lämnade utan honom och ska ha kommit fram till Lampe­dusa utan olycka.

Av dödsfallen 2011 uppmärksammade brittiska tidning­en The Guardian särskilt ödet för migranterna på en båt som lämnade Libyen i mars. På väg mot Lampedusa fick båten slut på bensin och blev drivande i 16 dagar. 63 mig­ranter törstade och svalt ihjäl innan båten blåste tillbaka upp på Libyens strand. De nio överlevande berättade att båten drivit nära ett brittiskt hangarfartyg som två gånger sände ut helikopter för att inspektera. Ingen hjälp kom. Ingen ville ta något ansvar. u

deFacto36

Inför den internationella migrationsdagen den 18:e de­cember 2011 höll det tunisiska forumet för sociala och eko­nomiska rättigheter (FTDES) presskonferens. De berättade att de egna inrikes- och utrikesministerierna vägrat dela med sig av information om migranters öden. FTDES hade istället fört egen statistik. En majoritet av de försvunna, vars anhöriga vänt sig till FTDES, var från storstadsområ­den. De allra flesta var mellan 20 och 40 år gamla.

På sommaren hoppar ungdomarna direkt från relingen ner i vattnet, berättar Amin när vi glider in i hamn. Kerken­nah-öarna är kända för sitt fiske och för sina kuster. Efter revolutionen är turister ovanliga och jag slukas upp i en nyfiken gemenskap. Så småningom hamnar jag i mer per­sonligt samtal med en äldre man, en hotellägare. Jag frågar honom om flyktingarna som reser över havet.

– Flyktingar, börjar han, det vet jag inte… De vill inte arbeta här så de reser till Europa. Finns det några arbeten där? Nej, det gör det inte. De reser härifrån svart och de kommer att leva där svart när de kommer fram.

Mohammed, Amin och jag tar färjan tillbaka mot Sfax och vi slår oss ner på det öppna fiket ovanför bildäck. En annan äldre man sätter sig bredvid oss och presenterar sig. Han berättar att han rest till Kerkennah för att handla fisk

till sin restaurang. När vi fortsätter vår diskussion bryter han in och lyfter droghandel som en förklaring.

– De vill jobba med att sälja le blanc, kokain. De tror att de kan tjäna mycket pengar snabbt så där.

Mohammed och Amin tittar ner i bordet. Efter en stund går jag och Amin och ställer oss vid relingen. Han berättar att det inte alltid varit lika svårt som idag för tunisier att ta sig in i Europa. Han säger att Tyskland införde visum­krav 1991. Som ung kille får man inte visum. Han nämner Schengenavtalet och säger att det plötsligt blev omöjligt att resa till något europeiskt land 1993. Samma år började tu­nisier riskera sina liv på Medelhavet.

Amin säger att han tänker försöka med en harkha igen. Han ska bara ta sin masterexamen först. Han har förberett sig väl och valt kurser i både italienska och engelska. Jag frågar honom om han inte tycker det är farligt.

–  Jo, svarar han på bra engelska. Om jag blir en harraga så kanske jag dör. Men om jag stannar här så dör jag också. n

Björn Åhlin, språkrör GS Lund

nReportage: Tunisien

Björn Åhlin är aktiv i Asylgrup-pen Lund, en ideell partipolitiskt och religiöst obunden asylrättsorganisa-tion. Den svenska asylrättsrörelsen stödjer individuella migranter och dri-ver kampanj för ett i grunden förändrat asylsystem. En förutsättning för ett sådant asylsystem anses bland annat vara att migranter ges laglig rätt att resa in i Europa för att söka asyl.

Björn Åhlin

deFacto 37

I slutet av mars höll Global Greens – en paraplyorganisation för alla gröna partier – sin tredje kongress i Senegals huvudstad Dakar. Flera miljöpartister deltog under kongressen där frågor om demokrati, klimatförändringar och de gröna partiernas framtid diskuterades.

Bara några dagar innan kongressen i Senegal valde invånarna i landet en ny president – Macky Sall. deFacto har träffat Ama-dou Diop, en ung engage-rad student från Dakar, för ett samtal om den nya presidenten och Senegals framtid.

Presidentvalet i Senegal:

w

En seger för demokratin

n Intervju: Senegal

deFacto38

Det är den 22 mars, bara tre dagar innan slutomgången i det senegalesiska presidentvalet, som jag träffar den 21-åri­ge senegalesiske studenten Amadou Diop. Några dagar se­nare ska gatorna i hans hemstad Dakar fyllas av jublande folkmassor som firar att landet fått en ny president. Många menar att det inte bara är en seger för Macky Sall utan också för demokratin i Senegal. Trots många oroligheter har valet kunnat genomföras och den tidigare presidenten Aboulaye Wade, som under flera månader försökt klamra sig fast vid makten, tycks nu ha gett upp.

Själv befinner sig Amadou Diop dock långt ifrån detta. Sedan några veckor tillbaka är han i Göteborg för att häl­sa på sin vän Emmali Jansson och för att göra praktik på Statsvetenskapliga institutionen. Trots att han själv inte kan delta i valet följer han det på avstånd och hoppas som så många andra senegaleser att den 85-årige Abdoulaye Wade och hans parti Senegalese Democratic Party ska för­lora makten.

– Abdoulaye Wade har gjort en del bra saker, som att förbättra infrastrukturen. Men folket i Senegal brottas med de omedelbara behoven – som att ha mat för dagen och någonstans att sova – så vi förstår inte varför han har satsat så mycket pengar på saker som inte är lika akuta, säger han.

Som exempel nämner Diop det afrikanska renässans-monumentet som Wade lät bygga för två år sedan och som har blivit mycket kritiserat – bland annat för att det lär ha kostat 27 miljoner dollar att bygga.

Själv sympatiserar Amadou Diop mest med Bennoo Sig­gil Senegaal – en koalition bestående av flera olika socialis­tiska partier. Han berättar:

– Det som framförallt fick mig att börja gilla dem är att de verkligen kämpar för att få ett slut på de sociala orätt­visorna i Senegal.

Diop menar också att de har haft en mer fredlig framto­ning än många av de andra oppositionspartierna. Efter den första valomgången, då det stod klart att slutstriden skulle komma att stå mellan Abdoulaye Wade och Macky Sall, har han dock - liksom de flesta andra senegaleser - slutit upp bakom Macky Sall. Sall var tidigare premiärminister i samma regering som Wade, men efter en konflikt mellan de

båda lämnade Sall partiet och bildade sitt eget parti – Al­liance of the Republic. Trots att de politiskt sett inte står så långt ifrån varandra - Macky Sall var i sin ungdom socialist men är idag mer åt det liberala hållet - menar Amadou Diop att Macky Sall står för ett nytänkande och en förmåga att lyssna på folket som Abdoulaye Wade saknar.

– Det behövs en president som tar den unga generatio­nen på allvar. Hälften av befolkningen i Senegal idag är mellan 13 och 25 år. Vi respekterar äldre personer, men vi tror inte att Abdoulaye Wade har den fysiska kapaciteten för att åstadkomma de förändringar som krävs i Senegal, säger han.

Under de senaste året har diktatorer i bland annat Tuni­sien, Egypten och Libyen fått ge vika för folkets protester. Amadou Diop säger att den situation som har rått i Senegal de senaste månaderna, med en president som vägrar släppa ifrån sig makten, till stor del påminner om situationen i andra arabländer.

– Det roliga är att Abdoulaye Wade har sagt till dikta­torerna i de andra länderna att de ska avsäga sig makten eftersom folket inte vill ha dem kvar. Vi förstår inte varför han inte har kunnat ge samma råd till sig själv.

Enligt Amadou Diop är skolpolitiken en av knäckfrågor­na för hur Senegal ska utvecklas. En stor lärarstrejk utbröt förra året på grund av att regeringen inte hade gett pengar till skolorna så att lärarna kunde ta ut sina löner. Detta har i sin tur lett till att en stor del av eleverna som går i de offent­liga skolorna inte har kunnat ha några lektioner. Amadou Diop berättar också att det är svårt för unga att få jobb i Se­negal även om man har en akademisk utbildning, det mesta bygger på kontakter och den som inte har några kommer med största sannolikhet inte heller att få något jobb.

Själv hoppas Amadou Diop på att han i framtiden ska kunna arbeta med utvecklingsarbete för att minska fattigdomen i andra länder.

– Det är i alla fall vad jag hoppas på just nu, men kanske kommer jag att änd­ra mig, säger han. n

Valdemar Möller

Det behövs en president som tar den unga generationen på allvar. Hälften av

befolkningen i Senegal idag är mellan 13 och 25 år. Vi respekterar äldre personer, men vi tror inte att Abdoulaye Wade har den fysiska kapaciteten för att åstadkomma de förändringar som krävs i Senegal.

n Intervju: Senegal

deFacto 39

SenegalGambia

Guinea-Bissau Guinea

Mali

Mauretanien

Senegal har en lång demokratisk tradition, men den senaste tiden har det stormat rejält.

Den tidigare presidenten, Abdoulaye Wade, har sedan han tog över makten år 2000 blivit starkt kritiserad. Bland annat för att ung-domsarbetslösheten har eskalerat under hans presidentperiod men också för att klassklyftorna i landet har ökat.

Vad som fick bägaren att rinna över var när Abdoulaye Wade gav besked om att han skulle kandidera för en tredje period som president. Det trots att den senegalesiska grund-lagen säger att en president inte

får sitta längre än två mandatperio-der. Detta utlöste stora protester bland folket som ledde till flera sammandrabbningar mellan de-monstranter och den senegalesiska polisen. Sex människor dödades i våldsamheterna.

I presidentvalet i slutet av februari ställde fjorton olika kandidater upp. Ingen av dem fick en majoritet av rösterna och istället gick Abdou-laye Wade och Macky Sall vidare till en andra valomgång. Sent på kväl-len den 25 mars stod det klart att Macky Sall vunnit över Abdoulaye Wade med 65,8 procent av rösterna mot 34,2 procent.

Detta har hänt

deFacto40

Hur såg då detta ut? Man var i regel trött på trånga, mör­ka ohygieniska 1800-tals-städer och ville till varje pris fri­göra sig från den fattigdom, ohälsa och sociala misär som förknippades med dem. De begrepp som blev ledande i de­batten om den nya staden var fordism (efter Henry Ford, mannen som uppfann det löpande bandet), framkomlighet, rationalitet och inte minst tillväxt. Devisen var: bort med den gamla, slitna och förlegade staden, in med den nya, effektiva och ”rationella” staden. Den skulle givetvis vara utformad efter det nya livsstilsidealet, bilismen.

Det fanns dock ett stort problem med det funktionalistis­ka idealet – just det ensidiga fokuset på sådana ”rationella” värden. De så kallade omätbara värdena som till exempel socialt levande städer, en småskalig trygg miljö samt hän­syn till kultur och affektion lyste med sin totala frånvaro. Det här har varit en bidragande orsak till de problem vi står inför i dag. Det handlar inte längre om mörka och trånga fattighus – problematiken handlar snarare om rotlöshet, utbrändhet, otrygghet, isolation och en överkonsumtion som är onyttig både för den ekologiska miljön och män­niskors välmående.

Dagens stads- och samhällsplaneringsdebatt har diame­tralt motsatta ideal än den som fördes under den funktiona­listiska eran. Framkomlighet har ersatts med tillgänglighet, storskalighet och fjärrsamhälle har ersatts med förtätning och närsamhälle. Bostäder, arbetsplatser och offentliga rum ska funktionsintegreras, inte funktionssepareras. Vi står helt klart inför ett paradigmskifte. Här gäller det att både lära av historien och komma med nya och smarta innova­tioner.

Om man tittar på den förindustriella staden – som växte fram långt innan funktionalismen – hade den påfallande många likheter med den stad vi eftersträvar idag. Där kun­de man se integrering av bostäder, arbetsplatser och offent­liga rum som skapade folkliv och trygghet. Där fanns också småskalig bebyggelse som skapade en känsla av greppbar­het och trivsel samt en täthet som skapade tillgänglighet och underlättade för gångtrafik. Dessutom fanns ett gatusystem som blandade rutnätets lokaliseringsför­delar med det slumpartade, orga­niska och dynamiska medeltidsga­tunätet. Lägg till en jordbruksnäring som producerade livsmedel på mar­ker strax utanför den bebyggelsen och du får närproducerad mat – helt klart ett nutida grönt ideal.

Vi behöver en renässans av de po­sitiva sidorna hos den förindustriella

En human stadFunktionalismen är förmodligen den typ av arkitektur och det stadsplane-ringsideal som har haft störst infly-tande på stadsutvecklingen under 1900-talet och som till stor del dröjer sig kvar än idag. Dess storhetstid var främst mellan 1930-1970 och att bygga enligt funktionalistiska ideal var na-turligt i den sociala och ekonomiska situation som rådde i stora delar av den tidens städer.

Från funktionalism till nyurbanism

nReflektion: Stadsplanering

deFacto 41

staden i kombination med nya innovationer och moderna krav på bekvämlighet och effektivitet. De här två fenome­nen tar inte ut varandra utan fungerar bäst i samklang.

En framgångsrik rörelse som tar tillvara just dessa båda ideal idag är den så kallade nyurbanismen. Den går i stora drag ut på att återuppliva den stadsplaneringskonst som rådde under den förindustriella tiden och kombinera samt utveckla den med det postmoderna samhällets krav på inn­ovation, bekvämlighet och teknik. Målet är att bygga städer som är ekologiskt, miljöpsykologiskt och socialt hållbara.

En grundtanke med den nyurbanistiska stadsplanefiloso­fin är att folk ska kunna nå alla förnödenheter i sin egen stadsdel och att den ska vara så pass tätt byggd att det inte ska ta mer är fem till tio minuter att gå från centrum till utkanten av stadsdelen. Tillgänglighet till och integration av bostäder, arbetsplatser, privat kommers, offentlig service och offentliga platser är en förutsättning.

Det finns självklart plats för varje stadsdels egna specia­lisering vad det gäller utbud och upplevelser. En stadsdel kan till exempel ha ett område med många teatrar medan en annan kan präglas av en viss typ av affärer. Olika stads­delar i den större staden bör givetvis inte heller vara likrik­tade i sin arkitektoniska stil. Det enda som förenar är en betoning på småskalighet eller ”den mänskliga skalan” som enligt vissa forskare är gynnsam för människans välmå­

ende och trivsel. Till exempel undviks fastigheter med över tre våningar i så stor utsträckning som möjligt – undantag görs givetvis för enstaka landmärken. De olika stadsde­larna binds sedan samman med främst kollektivtrafik och cykelvägar.

Världen idag urbaniseras i en takt som saknar motstycke i historien och det ställer krav. Vi får inte göra samma misstag som funktionalisterna och negligera kunskap för att lyfta fram vissa bekväma men kortsiktiga ekonomiska lösningar. Omställningen bör ske genom tvärvetenskapligt arbete av den enkla anledningen att urbana frågor handlar om just tvärvetenskap. Mer anslag och satsningar på alla aspekter av urban forskning är därmed av stor vikt.

Ekologiska och tekniska aspekter men även miljöpsy­kologi, arkitektur, historia och sociologi måste integreras för att vi ska kunna trivas och fungera väl i den framtida staden. Vi kan radikalt omvandla dagens städer till hu­mana miljöer. Funktionalisterna lyckas bygga om värl­dens städer på mindre än ett halvsekel. Finns opinionen, kunskapen och den politiska viljan så kan vi göra det ännu snabbare idag och givetvis bra mycket bättre. n

Klas A M Eriksson

studerar stads-planering och historia

Världen idag urbaniseras i en takt som saknar motstycke i historien och det

ställer krav. Vi får inte göra samma misstag som funktionalisterna och negligera kunskap för att lyfta fram vissa bekväma men kortsiktiga ekono-miska lösningar.

Calthorpe, Peter & Fulton, Wil-liam B (2001). The Regional City: planning for the end of sprawl. Washington, DC: Island Press

Jackson, Kenneth T. (1985). Crab-grass frontier: the suburbanization of the United States. New York: Oxford University Press

Katz, Peter (1994). The new urba-

nism: toward an architecture of community. New York: McGraw-Hill

LeGates, Richard T. & Stout, Fre-deric (red.) (2007). The city reader. 4. ed. London: Routledge

Wheeler, Stephen Maxwell & Beatley, Timothy (red.) (2009). The sustainable urban development reader. 2. ed. London: Routledge

Lästips i ämnet:

deFacto42

Biblioteks- och informationsvetenskapen innefattar långt mer än det de flesta förknippar med bibliotek. Jutta Haiders postdoc-projekt handlar till exempel om hur skribenter på svenskspråkiga bloggar och sociala medier kommunicerar sin vardagliga miljömedvetenhet. Utgångspunkten har varit att undersöka och läsa ett sextiotal olika bloggar. Därefter valdes de tio mest betydande bloggarna med miljöinriktning ut med hjälp av analyser av weblänkar – så kallad webome­tri. Haider har sedan analyserat bloggarnas innehåll. Det är svårt, berättar hon, att hålla distans till vissa av dem: det är lite som en spännande teveserie där det är lätt att bli person­ligt engagerad.

– Det är väldigt vardagliga handlingar och produkter som diskuteras på bloggarna. De är lätta att relatera till och bidrar till att normalisera en viss typ av engagemang. Samtidigt är det den vardagliga karaktären på de ämnen som diskuteras som gör att den annars ganska abstrakta miljöinformationen får betydelse för det egna livet, berät­tar Haider.

Blogginläggen, som alltså är ett sätt att skapa mening, kan handla om en viss typ av hemmagjord hostmedicin el­ler om vilka tygblöjor som är de bästa. Bloggarna blir ofta väl synliga även för utomstående genom att de tenderar att hamna högt upp bland Googles sökträffar. Genom länkar och

Att blogga om tygblöjor och twittra om ekologiska soppor

n Intervju: Sociala medier

Inte bara forskning om sociala medi-ers betydelse för revolutionära poli-tiska händelser är viktiga idag. Även vardagliga händelser som de beskrivs i sociala medier beskriver hur vårt samhälle förändras och omskapas. Jutta Haider, lektor i biblioteks- och informationsvetenskap i Lund, forskar i ämnet.

kommentarer riktas uppmärksamheten mot bloggarna, och i skribenternas frekvent förekommande tävlingar lottas ofta de andras produkter ut. De sociala medierna – framförallt Twitter och Facebook – används som komplement, för att marknadsföra inlägg, tacka läsare eller göra research inför ett framtida inlägg. Intressant nog får miljövänlig teknik och andra praktiska lösningar mycket lite utrymme. Haider be­rättar:

– Istället för att tekniken ska underlätta ens liv och möj­liggöra att vi lever likadant men med mindre energi så rör sig de övergripande temana kring hur skribenten försöker sig på en mer genomgripande livsförändring. Det skrivs mycket om tid – tid för familjen, tid för mys och samva­ro, tid att tänka efter. Metaforer som att ”göra sig fri från ekorrhjulet” är vanliga. Det tycks helt enkelt handla om att skaffa sig en ny identitet. Samtidigt, menar Haider, är den här identiteten starkt kopplad till konsumtion: av exempel­vis olika typer av mat, skönhetsprodukter, rengöringsmedel och kläder.

Jutta Haider ser än så länge två olika typer av bloggar. Antingen handlar de om att vara miljömedveten i stan med fokus på compact living, eller så handlar om de hur personen lever miljövänligt på landet. De tio mest bety­delsefulla bloggarna drivs alla kvinnliga skribenter och det finns en anstrykning av hemmafruromantik i en del inlägg, där bloggarna kan heta något i stil med ”Kravmärkta mam­man”. Haider är dock noga med att poängtera att även om någon har bosatt sig på landet, odlar och är hemma med

Istället för att tekniken ska underlätta ens liv och möjliggöra att vi lever lika-

dant men med mindre energi så rör sig de över-gripande temana kring hur skribenten försöker sig på en mer genomgripande livsförändring.

Jutta Haider om sin forskning om kommunikation av miljömedvetenhet i sociala medier

deFacto 43

barnen, så är det i kontrast till den historiska ojämställda hemmafrun ett medvetet och aktivt val idag.

– Men produktrecensioner och tips är vanliga och precis som ofta är fallet med modebloggare får bloggskribenterna olika produkter hemskickade gratis. På så sätt passas mil­jötänkandet av idag in i vårt neoliberala samhälle där så mycket av vår identitet har med konsumtion att göra.

Det som beskrivs på bloggarna kretsar ofta kring olika projekt tänkta att göra ens liv bättre. Hur går det med köpstoppet, växer grönsakerna som de ska och fungerar det egentligen att ersätta vanligt shampo med bikarbonat? Haider fortsätter:

–  Det är inte alltid några särskilt enkla eller effektiva lös­ningar, men det här sättet att försöka förändra sitt liv inne­bär en kritik av samhället i stort. Att köpa kravmärkt är steg ett – att ta steget till att skriva om det är ytterligare ett sätt att manifestera sitt miljöengagemang. Ens vardagliga handlingar knyts till och skapar ens identitet och skapar en typ av livsstilspolitik, där hur vi väljer att leva och konsu­mera indikerar vilka vi är.

Det som återspeglas i dagens bloggar och sociala medier om vardagslivet för miljömedvetna människor är en viktig del i hur vårt samhälle ser ut. Samtidigt finns det såklart en inbyggd problematik i att använda kommersiella plattfor­mar, som Facebook, när de är beroende av reklamintäkter och därmed är tillväxtdrivande till sin natur. Vi måste hela tiden förhålla oss till samhällets förhärskande ideologiska ramar eftersom de är nästan omöjliga att överskrida. Hai­ders forskning är viktig då den visar på att det politiska inte bara sitter i hur vi väljer att handla i vardagen, utan också i vad – och hur – vi väljer att kommuni­cera våra insikter och kunskaper: hur vi väljer att bygga vår identitet. n

Malene Jensen

F olkbiblioteken, en institution i Sverige med extremt höga förtroendetal bland allmänheten, har trots alla sina förde­lar drabbats av en djup identitetskris. Även om de digitala besöken ökar är det oftast tvärtom med de fysiska, ett fak­tum som delvis borgat för denna kris.

Säkerligen har krisen också med det nyliberalt färgade samhället att göra, där folkhemsidealet och folkbildningstanken blivit över­givna för individens, effektivitetens och tillväxtens skull. Idag, slitet som det är mellan att vara samhällsbyggare, eller som den nuvarande kulturministern påstod, nöjesfält, är det svårare än någonsin för biblioteket att arbeta mot den diffusa målgruppen ”alla” - även om det är i detta djupt demokratiska uppdrag som mycket av tjusningen och utmaningen med bibliotekarieyrket ligger.

Så varför marknadsför biblioteken inte sig själva som hållbara? I en tid av miljöcertifiering där hållbarhet blivit ett buzzword och greenwashing ett välkänt begrepp, borde inte biblio­teken ta tillfället i akt? Slå upp stora löpsedlar om att biblioteken är kollek­tivt ägda och dess medier i princip är gratis, om att biblioteken verkar för yttrandefrihet och kunskaps- och informa­tionsspridning? Inget slit och släng, konstant återvinning.

Ett rum utan krav på ytlighet dit du kan komma, vistas och gå utan att behöva prestera. För att inte nämna hur högskolebibliotekens samlingar av litteratur kan göra en hel studietid i princip fri från litteraturinköp.

Ändå verkar biblioteken ha en bit kvar, både när det gäller marknadsföring i allmänhet och marknadsföring av biblioteken som hållbara i synnerhet. En­ligt tidens tecken har det dock börjat dyka upp andra typer av bibliotek, som kläd- och verktygsbibliotek, och i USA finns det exempel på marknadsföring av biblioteken som gröna. Men hur ser det ut om vi tar och drar i andra änden?

Förvånansvärt många verkar tycka att det är helt okej att köpa drösvis med böcker att ha hemma – om det så är billiga pocketdeckare eller skinnin­bundna samlingar som ska se snygga ut i vardagsrummet.

Det är svårt att veta var boken och biblioteken är på väg. Kommer e-böck­erna och/eller läsplattorna att överta marknaden i framtiden? Går böckerna mot exklusivitet och samlarobjekt, som vinylskivorna och de gamla kaffebur­karna i plåt? En sak är i alla fall säker – den information och de upplevelser som böckerna gömmer kommer fler till del via biblioteken än hemma.

I en tid då konsumtionshets, privatisering och förytligande kulturideal är starka krafter kan det vara behagligt att fördjupa sig, uppleva – utan att be­höva köpa någonting alls. Utan att behöva betala för en sittplats, en upple­velse, en identitet. Där har biblioteken med sin inbyggda hållbarhet en viktig funktion att fylla. n

Malene Jensen

nKommentar: Bibliotek

Sveriges bortglömda hållbarhetsinstitution?

I en tid av miljöcerti-fiering där hållbarhet

blivit ett buzzword och green-washing ett välkänt begrepp, borde inte biblioteken ta tillfället i akt?

deFacto44

V ilket yrke är Sveriges viktigaste? Läkare, riksdagsmän, sjuksköterskor – alla dessa yrken bidrar till och arbetar för de vär­den som vi dagligen tar för givet. Men var möter vi dessa värden första gången? Jo, i skolan, och därför är läraryrket det vikti­

gaste yrket som vi har. Varför väljer studenter att utbilda sig till lärare? Det

tragiska är att de inte gör det. För trettio år sedan hade lärarutbildningen fler sökande än både jurist- och socio­nomutbildningen och vissa lärarutbildningar hade till och med fler sökande än läkarutbildningen. Idag ser verklighe­ten helt annorlunda ut. Lönen och de ständigt försämrade arbetsvillkoren är avgörande då studenter väljer bort yrket. Allt mer tid måste läggas på administrativa uppgifter trots att tid till planering och genomförande av undervisning är så central.

Själv påbörjade jag civilingenjörsprogrammet för några år sedan och under studietiden fick jag möjligheten att un­dervisa på min gamla gymnasieskola. Att få bedriva un­dervisning visade sig vara en otroligt tillfredsställande sys­selsättning. Känslan av att höra elever säga att de förstod precis vad jag menade var obeskrivlig och efter två år på utbildningen bytte jag till civilingenjör- och lärarprogram­met. Ett byte jag inte ångrar idag, men kanske i framtiden eftersom jag kommer att förlora omkring 10 000 kronor i månaden i lön på grund av mitt val.

Lärarlönerna idag är under all kritik. Samtliga lärar­grupper har en lägre livslön jämfört med de klasskam­rater som direkt efter gymnasiet valde att börja arbeta. Värst är det för en lärare i grundskolans tidigare år – de tjänar 8 procent mindre under sina liv än motsvarande gymnasieutbildade lärare. Inte så konstigt då att studenter väljer bort att lägga ner tid, energi och ta studielån för lärarutbildningen.

Trots lönen finns det ändå studenter som väljer lärarut­bildningen och läraryrket. Men när en engagerad och entu­siastisk nyexaminerad lärare börjar arbeta får han eller hon inte chansen att göra ett bra jobb. Lärare åläggs allt mer undervisning och i kombination med den ökande mängden administrativa uppgifter behövs ingen matematisk examen för att inse att en sådan ekvation inte går ihop. Tiden tas istället från lärares möjlighet att bedriva kvalitativ under­visning – lärarna lägger mindre tid på att förbereda un­

dervisningen. Med tanke på det läget borde samhället vara mycket tacksamt över att vissa fortfarande vill bli lärare. Denna problematiska arbetssituation innebär dessutom en risk att både nyutexaminerade och mer rutinerade lärare väljer att lämnar yrket.

Situationen är allvarlig men samtidigt är det en spän­nande tid att vara lärarstudent. Problemen i skolan kom­mer upp till ytan, är på allas läppar och i media dagli­gen. För att lösa problemen har regeringen infört en stor mängd reformer som skulle kunna vara vändpunkter om de hade tagits med bredare majoritet och inte äventyras av huruvida regeringen byter färg efter nästa val. Det måste vara möjligt att hitta breda politiska lösningar. Vi behöver en skolpolitik som håller över valen 2014, 2018 och gärna 2022.

De två reformer som ligger lärarstudenterna närmast är den nya lärarutbildningen och lärarlegitimationen. Den nya lärarutbildningen har redan kallats fiasko ef­tersom den ännu inte höjt attraktionskraften till utbild­ningen. Men är det inte lite tidigt att döma ut reformen redan idag? Fristående lärarutbildningar och elitutbild­ningar kommer nu som svar på det påstådda misslyck­andet. Likvärdigheten i utbildningen är redan otillräcklig och jag tror inte att fristående lärarutbildningar skulle jämna ut skillnaderna – risken är snarare att effekten blir precis det omvända. Det räcker inte att göra några få till elitlärare och sedan utbilda resterande lärare till en något sämre variant. Lärarutbildningen måste vara högkvalita­tiv för alla lärarstudenter.

Lärarlegitimationen är en viktig reform. Lärarnas Riks­förbund och vi studenter har kämpat för reformen ända sedan 1992 men idag hotas den av brister i implemente­ringen. Här har vi en chans att ta viktiga steg mot ett upp­värderande av yrket. För att få en legitimation ska lärarstu­denterna genomgå en introduktionsperiod, en period som givetvis måste kunna garanteras.

Det är inte hållbart att låta nyexaminerade lärare kon­kurrera med legitimerade om samma tjänster då nyexami­nerade som ska få en introduktionsperiod blir en ökande kostnad för skolan som anställer. En lösning är att i likhet med AT-tjänsterna ålägga kommunerna att införa ett be­stämt antal introduktionsplatser. För att detta ska kunna bli verklighet utan en katastrofal flaskhalseffekt måste

Lärare – det viktigaste yrket vi har

n Debatt: Skolan

deFacto 45

lärarutbildningen dimensioneras efter arbetsmarknadens behov. Just nu utbildar vi för få lärare i matematik och na­turämnen medan vi utbildar för många lärare i idrott och samhällskunskap.

Lön, arbetsvillkor och reformer är viktiga pusselbitar som måste till för att uppvärdera läraryrket och garantera en bättre skola. Ramen som krävs är ett modernt statligt huvudmannaskap. Skolan är tyvärr inte längre en skola för alla och föräldrarnas nettoinkomst har återigen blivit avgörande för hur eleverna presterar. Bovarna i dramat är 90-talets skolreformer, kommunaliseringen, det fria skolva­let och friskolornas etablering.

Det spelar idag också stor roll i vilken skola en elev går. Olika kommuner satsar olika mycket på skolan, skolpengen kan till exempel vara dubbelt så stor i en kommun jämfört med en annan. Det fria skolvalet har gjort att föräldrars utbildningsbakgrund och nettoinkomst idag har mycket större inverkan på eleverna resultat än på länge.

Slutligen har friskolors etablering och framförallt vinst­drivande skolkoncerner tagit andelar. Där får lärare lägre lön, fler klasser, mer undervisning och mindre tid till varje elev. Det finns en motion till Sveriges Riksdag att utreda dessa skolreformers effekter, vilket jag ser mycket positivt på. Det gäller att våga ändra det som inte fått önskad effekt – oavsett ideologisk övertygelse.

En sak är säker, lärarstudenternas framtid är Sveriges framtid. Det är dags att ta ansvar och att komma till breda politisk lösningar. Lärarnas Riksför­bunds Studerandeförening samtalar gärna med unga gröna politiker om skolans nutid och framtid.

Freddy Grip ordförande Lärarnas Riksförbunds

Studerandeförening

Lärare – det viktigaste yrket vi har Skolan är tyvärr inte längre en skola

för alla och föräldrarnas nettoin-

komst har återigen blivit avgörande för hur

eleverna presterar. Bovarna i dramat är 90-ta-

lets skolreformer, kommunaliseringen, det fria

skolvalet och friskolornas etablering.

Reaktion på artikeln Ett antagnings-sytem anpassat för framgång? av Robert Carlsson

Att det vore bra med läkare som inte bara var duktiga på det som krävdes för höga betyg i gymnasiet, utan dess­utom vore empatiska med en palett av färdigheter håller jag med om. Frågan är dock vilka som skulle bli följderna av den lösning som Robert Carlsson presenterar med en mer individinriktad intagning till högre utbildning. En individuell bedömning blir subjektiv. En subjektiv be­dömning är alltid färgad. Frågan blir då av vad. Dagens extremt effektiva och simpla antagningssystem har en stor fördel: den antar bara betyg, inte funktionsnedsätt­ningar, religiösa uppfattningar, mutor eller skönhet.

Annika Hirvonen

Vad hände sen?

Uppföljning och reaktioner på artiklar från tidigare nummer

deFacto46

Vad studerar du?– Jag pluggar tredje året på kandidatprogrammet i bio­

logi och geovetenskap, med inriktning mot geovetenskap. Det läser jag på Umeå Universitet. Min utbildning är verk­ligen fruktansvärt rolig! Den är viktig och också rätt unik. Eftersom vi både studerar biologi och geovetenskap får vi en bred tvärvetenskaplig grund.

Hur kommer det sig att du började studera just biologi och geovetenskap?

– För att jag vill rädda världen! Jag var lite trött på det samhällsvetenskapliga sättet att studera och tyckte jag fick ut mycket sådan kunskap ändå genom att vara politiskt en­gagerad. Jag ville också lära mig mer om den vetenskap­liga bakgrunden till den miljöpolitik jag själv redan innan utbildningen brukade argumentera för. Och så tyckte jag verkligen att allt jag hörde och läste om programmet lät fruktansvärt intressant och spännande – jag har alltid varit lite smygfascinerad av naturvetenskap.

Vad tror du att dina studier kommer leda till i framtiden?

– Jag hoppas ju att jag ska kunna vara med och påver­ka. Programmet är så otroligt nära knutet till de stora och avgörande miljöfrågorna som vi står inför globalt, så det känns som det enda rimliga att jobba för att lösa de frå­gorna. Sen kan ju det man gör ske på olika nivåer förstås. Min utbildning ger mig till exempel kunskaper som jag har

nytta av i politiken på kommunal nivå i Umeå. Framöver kommer jag dessutom fortsätta att plugga och läsa mas­terprogrammet, så jag kommer bli kvar i studierna ganska länge. Jag använder mig faktiskt av det jag lär mig på uni­versitet varje dag, i mitt politiska engagemang och i mina fritidsintressen!

Vad brukar människor du möter säga när de hör vad du studerar?

– De brukar undra vad geovetenskap är för något. Folk brukar veta vad biologi innebär men just geovetenskapen brukar de inte förstå. Geovetenskap är allt i naturen som inte lever. Mark, vatten, luft, jord, sten – det som ger en förutsättning för det biologiska helt enkelt.

Vad kan geovetenskapen bidra med i samhälls-debatten?

– Vi pratar väldigt mycket om klimatförändringar på min utbildning och läser kurser som till exempel ”Klimat­förändring – orsak och verkan”.

Något jag lärt mig under min utbildning och som jag verkligen inte hade koll på innan är att tidpunkten som anses neutral av samhället och vetenskapen när det gäl­ler olika utsläpp är åren före industrialiseringen. Alltså är målet för våra utsläppsnivåer idag de nivåer som rådde just den perioden före industrialiseringen.

Men den mänskliga påverkan av naturen är i själva ver­ket mycket äldre än så. Till exempel kan man i svenska sjöar idag hitta spår av tungmetaller som släpptes ut kring år 80 och är ett resultat av romarrikets gruvdrift av olika metaller. Det fanns miljöfarliga utsläpp redan på den tiden och de har satt spår i naturen som syns än idag. Det tycker jag är häftigt! Vad som sedan är realistiska nivåer att sätta som mål för ett ”neutralt” samhälle är upp till oss. Vi kan och vill kanske inte gå tillbaka till noll, och vi behöver sätta olika nivåer för olika miljöproblem.

Geovinkeln på klimatfrågan är viktig och där kan vårt

Framtiden kan lära sig av sin historia

nStudenten

Ellika Nordström från Gröna Studenter Umeå.

Men den mänskliga påverkan av naturen är i själva verket mycket äldre

än så. Till exempel kan man i svenska sjöar idag hitta spår av tungmetaller som släpptes ut kring år 80 och är ett resultat av romarrikets gruvdrift av olika metaller.

deFacto 47

fält bidra med historiska perspektiv. Det är otroligt viktigt att förstå hur det har sett ut tidigare och inom geovetenska­pen vill vi förklara det som ligger bakom, både orsaker och verkan och historien om jorden.

Hur står sig MP rent vetenskapligt när det kom-mer till miljöpolitiken?

– Bra! De är ju bäst av alla och om det inte vore så skulle jag inte kunna vara engagerad i partiet. Det finns en otro­ligt stor respekt för vetenskapen i Miljöpartiet. Vi vågar säga det obekväma och har forskningen med oss.

Men med Sverige som land är det sämre ställt. Till ex­empel har vi så höga halter av tungmetaller i fisk att vi överskrider EU:s gränser stort. Trots det har svenska reger­ingen lobbat hårt och fått igenom en dispens för att kunna fortsätta få sälja fisk till befolkningen. Det här är ju för­stås inte det enda exemplet på hur sjukt dåligt Sverige är på miljöfrågor, men ett bra exempel på hur man så tydligt struntar i vad som egentligen borde vara viktigt bara för att man vill upprätthålla en marknad.

Finns det några områden där Miljöpartiet kan bättra sig?

– Jag tror verkligen att MP gör helt rätt i att fokusera så mycket på klimatfrågan, och där tycker jag också att politi­ken är bra och modig och till stor del följer vad forskningen säger. Risken är väl kanske att andra miljöfrågor tappar fo­kus, som till exempel frågan om biologisk mångfald, eller övergödningsproblematiken. Men det är ju snarare en fråga om hur man kommunicerar. Och allt hänger ihop!

Hur ser framtiden ut ur ett globalt miljöperspektiv?– Jorden själv kommer inte att gå under eftersom den

är så pass gammal. Livet på jorden har varit med om fem stora massutrotningar hittills – den senaste var när dino­saurierna dog ut – och det finns många som hävdar att det pågår en sjätte utrotning precis just nu. Där är människan huvudorsaken.

Sett ur människans perspektiv är ju läget inte lika bra. Det kommer inte gå att klara tvågradersmålet - alltså det mål som FN:s klimatpanel IPCC satt upp som max­gräns för hur mycket uppvärmning planeten klarar innan många gränsvärden nås och tröskeleffekter kan inträffa. De är effekter som först inte märks så mycket, och sen inte märks så mycket, och sen inte märks så mycket. Men sen plötsligt når man ett kritiskt värde och får en väldigt omedelbar och tydlig effekt som också kan vara irreversi­bel. Till exempel kan det då handla om koralldöd eller att permafrosten tinar.

Kanske låter det här pessimistiskt men jag har svårt att tror att det kommer att gå. Människan förstör på så många olika sätt samtidigt. Det blir otroligt komplext med så många olika faktorer som alla påverkar varandra på sätt som vi har problem med att förstå.

Så vad ger dig hopp?– Först och främst mina klasskamrater, också skolan

och min utbildning och så miljöpartiet. Saker går inte åt rätt håll men det finns fortfarande något vi kan göra. Det är också så otroligt viktigt att de kunskaperna vi studerar sprids så mycket som möjligt. Ännu finns det en chans att hinna rädda världen och det ger mig hopp. n

Framtiden kan lära sig av sin historia

Ellika Nordström från Gröna Studenter Umeå. Livet på jorden har varit med om fem stora massutrotningar hittills – den

senaste var när dinosaurierna dog ut – och det finns många som hävdar att det pågår en sjätte utrotning precis just nu. Där är människan huvudorsaken.

deFacto

Åre

ts t

idsk

rift

20

25

?G

röna

Stu

dent

er ty

ckte

att

den

grö

na r

örel

sen

be

hövd

e en

ny

aren

a fö

r id

édeb

att o

ch u

tvec

klan

de

reso

nem

ang.

Res

ulta

tet b

lev

deFa

cto,

tids

krift

en

för

dig

som

vill

bre

dda

och

förd

jupa

din

a ta

nkar

kr

ing

grön

pol

itik

och

nya

sam

hälls

pers

pekt

iv.

I de

Fact

o sa

mla

s en

bla

ndni

ng a

v vi

sion

er o

ch

välg

rund

ade

reso

nem

ang

och

tidsk

rift

en ä

r fy

lld a

v ak

tuel

la a

rtik

lar

och

deba

ttin

lägg

. Ta

nken

är

att ö

ka d

en g

röna

rör

else

ns s

å vä

l­be

hövl

iga

föra

nkri

ng i

vete

nska

plig

a re

sult

at o

ch a

tt

skap

a ny

a pe

rspe

ktiv

på

polit

iken

, vet

ensk

apen

och

sa

mhä

llsde

batt

en.