Embed Size (px)
Citation preview
Abstracts och paneler
Individuella abstracts:
Johan Almer (Högskolan i Skövde)[email protected]
Sorgens sextett - om Lars Noréns Endagsvarelser
Lars Noréns pjäs Endagsvarelser utspelar sig under en mulen augustikväll 1986 i en rymlig våning där tre par efter en middag diskuterar sina liv och den samtid de lever i. Personerna i pjäsen tillhör 1968 års generation och var alla under sin ungdom en del av hoppet och drömmen om en annan och bättre värld.
Endagsvarelser hade sin urpremiär i mars 1989 i den då västtyska staden Kassel. I november 1989 föll Berlinmuren och den tredje oktober 1990 återförenades Tyskland. Samma år publicerades pjäsen i bokform på svenska. I december 1991 upphörde Sovjetunionen att existera. Ett skede i Europas historia som börjar med första världskrigets utbrott 1914 får ett slut i och med murens fall 1989. Perioden innefattar två världskrig, mellankrigstid, efterkrigstid och ett kallt krig. De sex personerna i pjäsen är födda mellan 1938 och 1949 och är på olika sätt präglade av perioden.
I det 1980-tal som personerna i pjäsen nu lever blir en kapitalistisk ordning all mer dominerande och tränger på många sätt undan det svenska välfärdssamhället i termer av finansmarknadens avreglering och begynnande privatisering av vård, skola och omsorg. Under 1980-talet börjar den ekonomiska globalisering som sedan genom digital teknikutveckling bara tilltagit fram till idag. I Europa och Sverige är det också från samma decennium som klyftorna i samhället ökar mellan de som har och de som inte har. Antalet miljardärer ökar samtidigt som antalet tiggare på gatorna.
Endagsvarelser spelades för första gången och gavs ut som bok under en tid av avgörande förändring i Europas historia. Finns det i pjäsens gestaltning av 68-generationens sorg över en förlorad utopi och över att ha förlorat sig själva och sin identitet, spår av den historiska förändringen och i så fall på vilket eller vilka sätt? Genom en analys av pjäsens komposition och de olika personernas funktion i kompositionens helhet framträder flera olika svar på den ställda frågan. Det gäller inte minst i hur personerna uttrycker och förmedlar känslor inför det som sker. Formmässigt kan pjäsen betecknas som en sextett för röster där replikerna ofta slingrar sig mellan varandra simultant och ibland avbryts av längre solomonologer.
Idag kan Endagsvarelser också läsas som en historisk pjäs där skeendet utspelar sig för över 40 år sedan. Vad säger den oss som läser och lever idag om vår mänskliga belägenhet, om våra försök att skapa en
egen identitet och om förändringarna i den samtid där vi är endagsvarelser?
AnnaCarin Billing (Uppsala universitet)[email protected]
Moderniteten och elementen. Kerstin Ekmans tetralogi Kvinnorna och staden, exemplet
Änglahuset.
Inom ekokritik och posthumanistiska studier blickar forskare ibland tillbaka på en tid före antropocentrismen, en förmodern och förkristen tid då människan inte på ett lika självklart sätt som under modern tid stod i centrum. Den då förhärskande synen på världen, till exempel elementläran – att världen byggdes av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld – sätter naturen och materien i fokus snarare än människan. Modern naturvetenskap tillbakavisade förstås elementläran och elementen började i stället betraktas som resurser för människans konsumtion, eller som problem att komma tillrätta med i det moderna projektet: jorden skulle brukas och bebyggas, vattnet dämmas upp och ledas rätt, luften förorenades av fabrikernas utsläpp och elden tämjdes i explosionsmotorer och sprängämnen. Kerstin Ekmans romantetralogi Kvinnorna och staden (1976-1983) centreras kring en växande stad och dess invånare, men också kring den natur, de element, som exploateras – och slår tillbaka. De fyra romanerna kan läsas som litterära gestaltningar av förhållandet mellan moderniteten och elementen och de konstrueras, enligt min mening, var och en kring varsitt element: Häxringarnas element är jorden, Springkällans är vatten, Änglahusets är luft och En stad av ljus har elden som sitt element. Men att betrakta romanerna i Kvinnorna och staden som enbart realistisk historieskildring eller miljö- och kvinnopolitiska texter, vilket forskningen ibland har gjort, vore inte att göra dem rättvisa. Den synbarligen så realistiska berättelsen genomsyras av djupgående undertexter och strukturer. Teman och motiv skiftar och ändrar betydelse på flera nivåer. I dessa processer framträder ett problematiserande av den antropocentriska världsbilden och ett prövande av den icke-mänskliga naturens agens, vilket vetter mot ett posthumanistiskt perspektiv. Att romanerna konstrueras kring elementen placerar dem dessutom i skärningspunkten mellan det vi ofta tänker på som natur respektive kultur: själva elementen, de materiella företeelserna, finns i och hör till naturen, medan den historiska uppfattningen om dem, som i elementläran, är en konstruktion sprungen ur mänsklig kultur. Hur elementen tar sig litterärt uttryck i romanerna, manifest i deras handling, metaforiskt i språk och struktur och materiellt i agensen hos jord, vatten, luft och eld undersökas utifrån ekokritisk, posthumanistisk och nymaterialistisk teori, samt genusteori, i ett större pågående projekt. Det paper som här föreslås kommer främst att behandla romanen Änglahuset (1979) och elementet luft.
Jørgen Bruhn (Linnéuniversitetet)[email protected]
Utvägar från en tömd, anthropocen nutid?
Anthropocenbegreppet, så som det oftast används inom humaniora och samhällsvetenskaparna, är å ena sidan ett rätt klassiskt modernitetskritiskt begrepp: å andra sidan öppnar det emot andra temporaliteter, andra framtidar.
I min presentation vill jag utgå ifrån en grundläggande idé om vår ”tömda anthropocena nutid” som vi må förvänta kommer att förbli människans villkor långt ut i framtiden. Dvs en nutid som pressas in emellan en solastalgisk längtan efter en plats som inte längre finns (Albrecht) och en skrämmande framtid som vi förbereder oss på genom pre-traumatiska fiktioner (Kaplan).
Men jag vill också peka på alternativa framtider så som de har formulerats inom litteraturen; dvs science fiction, fantasy eller climate fiction som inte bara representerar möjliga dystopier men som även skapar nya sätt att förstå framtiden som ett virtuellt rum av möjligheter.
Ingemar Haag (Stockholms universitet)[email protected]
Att tala och skriva i undergångens tid
I Mary Shelleys apokalyptiska roman The Last Man (1826) beskriver Lionel Verney, med stor sannolikhet den sista människan på jorden, sin sociala situation i ett öde Rom med orden: ”Min ende följeslagare var en hund, en raggig kamrat, till hälften en fågelhund och till hälften en fårhund.” I romanens komprimerade slutsidor beskriver Verney med starkt patos hur han som mänsklighetens sista utpost ser den antika stadens storslagenhet och hur han med skrivandet skulle lämna ett sista ”minnesmärke”. Det finns en antydan om att evolutionen kanske redan omskapat människan, och när Verney tillsammans med sin hund och några böcker lämnar Rom i sökandet efter överlevande bildar människa, djur och skrift en konstellation som förespeglar en ny historia där människans centrala position ruckats på.
”En hund skäller. Vilken lättnad: en hund”. Orden är Rainer Maria Rilkes och återfinns i inledningen av Die aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge. Rilkes affektladdade roman drar upp konturerna kring en ny människa, eller kanske snarare något bortom det mänskliga. Den socialt avskärmade Malte tycks bara vara förmögen att kommunicera med hundarna, som förvisso, liksom hos Shelley, utgör ett marginellt inslag hos Rilke men som trots allt förefaller understödja den förvandling som huvudpersonen genomgår, en förvandling som framför allt synliggörs genom hänvisningen till ett nytt seende. Det är en kommunikation med världen som bygger på en högt utvecklad känslighet, samma känslighet som en hunds näsa. Även hos Rilke är skrivandet i centrum – sökandet efter ett skrivande som skulle kunna fånga denna nya disposition.Evolutionens kraft gör sig påmind också i Kurt Vonneguts roman Galápagos(1985), där de sista överlevande människorna efter en katastrof omskapas till sjölejonliknande väsen på den ö där Darwin en gång studerade evolutionens verkningar. Liksom hos Vonnegut är mänskligheten orsaken till katastrofen i Margret Atwoods science-fiction trilogi, vars inledande del bär titeln Oryx and Crake (2003). I båda dessa romaner blir människans plats i världen ifrågasatt – indirekt genom människan själv eftersom hon är katalysatorn för dessa katastrofer.
I samtliga dessa verk ställs avgörande frågor rörande mänsklig agens och skrivandets/språkets kraft och kraftlöshet i en värld där kontakten med världen delvis utvecklas utifrån alternativa tekniker. Vad betyder det mänskliga, historieskrivningen och minnet i dessa nya miljöer som romanerna skapar? Med avstamp i dessa verk kommer detta paper närma sig det posthumanistiska fält som idag blivit en angelägenhet för den litteraturvetenskapliga praktiken.
Andreas Hedberg (Uppsala universitet)[email protected]
”Människan svämmar över alla bräddar och krymper på samma gång.” Ifrågasättanden av modernitetens
antropocentrism hos Karl-Erik Forsslund och Helena Granström
Det moderna projektet framskrider i skov. Varje sådant moment av acceleration uppstår ur och resulterar i framstegstro och optimism. Men det följs också av kritik och ifrågasättande från miljöer som har kallats upplysningskritiska, bland annat i den meningen att man inom dem har ifrågasatt upplysningens bild av mänsklighetens gränser och vad det innebär att vara människa. När kulturen tar språng som förändrar människans yttre villkor medför det också att själva begreppet människa, samt människans förhållande till den yttre världen, problematiseras. Gränserna mellan människa, djur och natur – samt våra definitioner av dessa begrepp – sätts alltså i fråga.
I detta paper jämförs litterära reaktioner på två sådana kultursprång: industrialiseringen och informationsteknologins genombrott, såsom de formulerats av Karl-Erik Forsslund (1872–1941) och Helena Granström (f. 1983). Syftet är att beskriva och diskutera likheter (vad gäller såväl form som innehåll) mellan dessa exempel på litterär samhällskritik, men också att ringa in de skillnader som kan bidra till en ökad förståelse av antropocentrismens utveckling sedan sekelskiftet 1900. En sak som Forsslund och Granström har gemensamt är att de ifrågasätter den moderna kulturens definition av begreppet människa, som enligt dem i alltför hög grad utgått från den fullvuxna människan (av hankön) i isolerad form, och därmed undertrycker relationerna med geologiska formationer, växtlighet, djur, kvinnor och barn. Återkommande motsättningar i deras verk är därför stad/land, vuxen/barn och människa/djur.
Vidare kan sägas att reaktionerna mot det moderna samhällets antropocentrism (hos såväl Forsslund som Granström) ofta blir kulturkritiska till sin karaktär, det vill säga att de vänder sig mot vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman har kallat för ”den mjuka upplysningen”, förändringar av samhällets normer och värderingar (vad som inom en marxistisk tradition har kallats överbyggnad). Särskilt för samtidens kritiker av det informationsteknologiska samhället (här: Granström) innebär dock ”den hårda upplysningen” (som gäller basen i det marxistiska systemet) och dess konkreta effekter i form av klimatförändringar och annan miljöförstöring dock ett mycket tydligt incitament i debatten. Central är också diskussionen – såväl i vår samtid som vid sekelskiftet 1900 – av den hårda och mjuka upplysningens ömsesidiga samband och på vad som egentligen framkallar vad, för vilken Forsslund och Granström fungerar som illustrativa exempel.
Peter Henning (Lunds universitet)[email protected]
När slutade John Keats dikta om naturen? Om Keats receptionshistoria och den ekokritiska förståelsen av
”naturligt” och ”artificiellt”
Om den brittiska romantiken studerats ingående från ekokritiska perspektiv har John Keats (1795–1821) emellertid kommit att associeras med en flykt från materien och med en tematisering av inbillningskraftens artificiella fröjder. Idén att Keats poesi hör till denna den rena estetikens sfär är dock en uppfattning av relativt sent datum, och kan kopplas till den nykritiska rörelsens förståelse av den litterära romantiken. Om föreställningen om den estetiskt autonome Keats sedan dess har utmanats inom forskningen – inte minst i politiskt och genusteoretiskt hänseende – kvarstår dock samma bild inom det ekokritiska fältet.
Keats diktning hemmahör alltså i marginalerna av det som inom den anglosaxiska romantikforskningen har kallats ”green romanticism”, överskuggad av namn såsom William Wordsworth och John Clare. En enda dikt av Keats, odet ”To Autumn” (1819), har ägnats någon större uppmärksamhet i ekokritiska sammanhang – ett faktum som understryker samstämmigheten mellan ekokritiken och den ”formalistiska” strömning för vilken just ”To Autumn” har stått som estetiskt ideal.
Mot denna bakgrund kommer konferensbidraget att studera Keats relation till den materiella världen såsom denna skrivits fram i receptionen av hans poetiska arbeten. Genom att undersöka gränserna mellan ”natur” och ”konst” som aktualiseras i de skiftande bestämningarna och tolkningarna av Keats verk vill jag ytterst historisera den samtida ekokritikens natursyn såsom denna framträder på romantikstudiets område. Här, liksom på andra håll, har posthumanismens inflytande fått forskare att ifrågasätta den tydliga gränsdragningen mellan natur och kultur, mellan mänskligt och icke-mänskligt. Emellertid tycks en skiljelinje mellan ”naturligt” och ”artificiellt” alltjämt prägla dess forskningsinriktning – något som fallet Keats illustrerar med särskild tydlighet.
Elin Ivansson (Uppsala universitet)[email protected]
“The Changing Act of Reading Multimodal Print and Electronic Literature”
This paper addresses how the increased prevalence of multimodal novels, both in print and electronic form, raises new questions about the process of reading and previously established reader-response theories. Through the incorporation of various semiotic modes, multimodal print and electronic literature challenge the traditional linear act of reading by demanding their readers to engage in a different process of meaning-making. This new process of meaning-making has caused critics of multimodal literature to reject previously established concepts of the reader, foremost Wolfgang Iser’s Implied reader, in favor of an active or actual reader entity. This paper explores the issues of implementing active or actual reader-entities and argues for a closer examination of Iser’s observations regarding the act of reading fiction. I propose a move away from the entity of the reader to a discussion of the process of reading. My ambition is to outline how the concept of implied reading can be an alternative to describing a reader entity. By implied reading, I refer to how the texts ask to be read. I expand on Iser’s observations regarding the “wandering viewpoint” by analysing how visual modes contribute to the perspectives available to the reader, and how they add to the process of retention and protension inherent to reading fiction. I also draw on Wolfgang Hallet’s observations concerning the multimodal novel. To examine how the process of reading multimodal fiction is explored in print and digital form, I analyse Jonathan Safran Foer’s Extremely Loud & Incredibly Close (2005) and Kate Pullinger and Chris Joseph’s Inanimate Alice (2005-2008). Both of these works make use of a wide variety of semiotic modes that not only contribute to how the reader creates narrative meaning, but also enable the reader to access perspectives of the narrative not available through the written text. By examining these works, I track how they stage reading via intervals of text, images, and interactive features that transform the position from which the reader engages with the narrative and constructs narrative meaning from. While combining Iser’s and Hallet’s theories proves useful in my analysis of most visual material, when it comes to moving images, and sound present in the digital novel it should be noted that both theorists are of limited use. I thus also intend to address how the analysis of multimodal literature today calls for an inclusion of theories and observations from other disciplines, such as visual media, music, and film.
Jenny Jarlsdotter Wikström (Umeå universitet)[email protected]
Kan växter skriva? Kritiska växtstudier, phytografia och litteraturvetenskap
En av de grenar inom den posthumanistiska forskningen som fått luft under vingarna desenaste åren är kritiska växtstudier, Critical Plant Studies, som särskilt granskar hur växteroch växtligt liv behandlats – och negligerats – inom filosofi och kritisk teori. Där djurenhistoriskt sett tillskrivits en svår om än betydelsefull position som människans Andra har de orörliga, tysta, ansiktslösa växterna ägnats föga uppmärksamhet, något som kan betraktas som resultatet av en kvalitativ uppdelning av liv som stammar från Aristoteles De Anima och som fortfarande märks i dagens akademiska landskap. I detta paper vill jag kort presentera kritiska växtstudier som teoretiskt fält och peka på hur litteraturvetenskapen kan använda sig av de utmaningar kring språk, text och poetik som detta perspektivs syn på växter och växtligt liv innebär. Här kommer frågor om temporalitet, subjektivitet och morfologi i fokus: Vad innebär växtlig tid? Kan växter skriva, om skrivandet förutsätter ett subjekt och en kropp? Hur kan vi litteraturvetare begripa oss på hävdvunna litterära genrer som blomster- och naturdikten eller pastoralen med kritiska växtstudier och nya rön inom botaniken i åtanke?
Med exempel från mitt avhandlingsarbete om bland annat Clarice Lispectors och Eva-Stina Byggmästars verk vill jag pröva att visa på problem och frågeställningar som kritiska växtstudier för fram för just litteraturvetenskapen. Jag vänder mig till teoretiker som Michael Marder (2014, 2017), Jeffrey Nealon (2016) och Patricia Vieira (2017) för att utreda ovan nämnda frågeställningar, men har även andledning att knyta kritiska växtstudier till både den klassiska och dem moderna filosofins kategoriseringar av olika typer av liv, eftersom den taxonomin har stor bäring på hur vi betraktar växter i dag. Jag fokuserar i synnerhet begreppet phytographia och belyser vilka möjligheter – och eventuella risker – som ett sådant skriftbegrepp kan medföra för litteraturvetenskapen.
Anders E. Johansson (Mittuniversitetet)[email protected]
Översättningar. Det estetiska, det posthumana och det interdisciplinära
Idag ställer fenomen som global uppvärmning och antropocen oss inför frågor som tycks kräva interdisciplinära samarbeten och omförhandlingar av begrepp som sanning och kunskap. Vad innebär det för det estetiska tänkandet? Och vad innebär det för ett ämne som litteraturvetenskap?
En central tanke i Bruno Latours uppgörelse med moderniteten är att de gränser mellan olika discipliner som setts som grundläggande för arbetsfördelningens rationalitet måste öppnas – i vetskap om att överföringar ändå hela tiden pågått. Hans krav på att ersätta ”matters of fact” med ”matters of concern” innebär inte bara en särskild syn på interdisciplinära samarbeten, det vidgar också begrepp som kunskap, förståelse och sanning mot andra former av tänkande, mot konst, etik, sinnlighet, materialitet.
Att översättningar och andra slags överföringar utgör en viktig del av etableringen av vetenskaplig kunskap har Latour ofta återkommit till. Hélène Cixous, Luce Irigaray och Donna Haraway har även de lyft fram hur det andra redan finns i det första och hur erkännandet av detta öppnar för förvandlingar och överskridanden av förgivettagna gränser. Och för Michel Serres utgör översättningar mellan konst, naturvetenskap och humaniora en av de viktigaste förutsättningarna för ett tänkande bortom faktafetischism och relativism. Så när Gilles Deleuze pekar på den seriella musikens betydelse för Foucaults tänkande och metoder, liksom när Gayatri Spivak menar att litteraturens och närläsningens insikter om komplexiteten hos mening och identitet borde vara väsentlig för samhällsvetenskaplig forskning, utgör det bara några exempel på överföringar av konstens och konstvetenskapernas skilda, men näraliggande, sätt att tänka till andra områden.
Den här studien lyfter fram dessa sammanhang i syfte att teoretiskt diskutera hur litteraturvetenskapen idag befinner sig i en situation där dess traditioner och metoder är viktiga för att utveckla en interdisciplinaritet som tar vara på skillnaders och gränsers produktivitet, och som inte utplånar traditionellt givna identiteter utan låter dem utgöra förutsättningen för intressanta möten och översättningar. Som tydligast understrukits av Theodor W. Adorno (och i hans efterföljd på senare år av Timothy Morton) finns i det estetiska tänkandet, så nära knutet till sinnlighet och materialitet, och i den läsning och det tänkande som står konsten nära, möjligheter till en djupare objektivitet, bortom fakta och relativism.
Emma Kihl (Södertörns högskola)[email protected]
How can one read poetry as an anthropologist?
How can one read poetry as an anthropologist? What would it mean to enter a poetic text as a three-dimensional
space; a spacetime that in semiotic matters intra-acts relations that the reader both is and becomes part of? In a classical sense an anthropologist studies various aspects of humans within past and present societies, having many tentacles to cultural, symbolic and linguistic practices. Today one could say that as an anthropologist you do a sustained engagement with a place and those who make their lives there. Taking this a step further would be to say that, “those who makes their lives” includes bacterial, floral, fungal, animal and other “nonliving” entities. In a literary text this would perhaps include the mattering relations of signs and symbols within and outside pages and paper. The matter of reading poetry as an anthropologist brings about an ethnographic attentiveness. A reading that requires the senses attuned to stories told in otherwise muted registers.
The Finland Swedish poet Agneta Enckell was born 1957 in Helsinki, a time of global dispersal of radioactive material from nuclear bomb tests and a time consumed by repeated threats of nuclear annihilation. She made her literary debut 1983, that specific year when the world held its breath facing total nuclear apocalypse. The poems of Enckell are haunted, from the first ones appearing in -83 till the ones repapering in 2014. Eerie breathing landscapes, times, bodies and words that look for minor contingencies and find asymmetrical encounters and moments of indeterminacy. Stories intertwined and fragmented almost like the human-made radiocesium travels, leaving few visible traces but rather (hauntological) disturbances.
In this presentation, I will briefly speak to passages of Enckell’s first three poetry collections, all written during a period when the global systems in Europe were haunted by specters, a shifting from total annulation to hybrid optimism (also the ending of the YYA-Treaty).
I will read her texts through some of the important analytical and methodological tools that were introduced during the “spectral turn”: Perspectives on the disjunctions produced by globalization in regard to ghosts, haunting and subject formations that intertwine Enckell’s writings with political and ecological hauntings of today.
Per Klingberg (Örebro universitet)[email protected]
Disenchantment in Fairy Land? – A discussion of George MacDonald’s Phantastes (1858)
Phantastes (1858), the first major prose work of George MacDonald (1824-1905), was initially greeted with little appreciation and far less understanding by puzzled Victorian critics, who described it as “a wilderness of wilderment” and warned that reading the work may result in “a verdict of ‘determination of nonsense to the brain’”. It is well possible that the story’s protagonist, Anodos, would understand the critics’ predicament: on his twenty-first birthday, a fairy manifests herself to him and promises to show him Fairy Land, where he will be able to sate his longing for a fuller life. Having been ushered into Fairy Land, however, Anodos finds himself curiously torn between belief and disbelief, both rapturing over the “chronic condition of wonder” that Fairy Land fills him with as well as worrying that it may all be a “wandering dream of a diseased imagination”. This, then, is a fairy tale hero that excels in introspection and self-doubt rather than through valiant deeds. Anodos oscillates wildly in his perception of the world: in literally the blink of an eye, Fairy Land shifts from an enchanted landscape, imbued with mystical qualities, to a barren landscape, devoid of any higher meaning, and vice versa.
This paper aims to call attention to this instability of vision, and argues that it constitutes one of the key aesthetic features of the text. It is suggested that Phantastes may be read as an attempt at imagining a re-enchanted world, an undertaking that is far from harmonious, as made evident by Anodos’ repeated lapses into dejection and materialism. This discussion will use Charles Taylor’s work on secularism and the modern subject, as presented in Sources of the Self (1989) and The Secular Age (2007), as its point of departure. The disenchantment of the (Western) world, Taylor argues, is intimately linked to the emergence of a new understanding of human selfhood. Discarding an older, magical worldview, we have come to conceive ourselves as “bounded”, “inward spaces”, attributing meaning to internal psychological processes rather than to anything existing in the external world. Any attempt at “re-enchanting” the world, Taylor maintains, will have to proceed from this modern understanding of subjecthood. But of course, accepting the notion that meaning only resides “in the head” creates a fertile breeding ground for relativism and radical doubt. In attempting to apply Taylor’s terminology to a discussion of Phantastes, this paper hopes to account for what could be perceived as a seeming incoherence of the text.
Svante Landgraf (Linköpings universitet)[email protected]
En värld av granit. Möten mellan arkitektur och fantastik i Sam J Lundwalls Fängelsestaden
Sam J Lundwalls roman Fängelsestaden (1978) är inspirerad av och illustrerad med den italienska 1700-talskonstnären Giovanni Battista Piranesis etsningar av ”inbillade fängelser”, Carcerisviten från 1761. Referenserna till Piranesi är explicita, både i en anmärkning i samband med dedikationen och i själva texten, på romanens första sida. Texten får således karaktär av ekfras, bilden illustrerar texten som beskriver bilden; här uppstår ett slags cirkel där inget av medierna sätts högre än något annat. På en tematisk nivå väver Lundwall in talrika referenser till Mervyn Peakes Gormenghast-serie, till Jeremy Benthams Panopticonkoncept, till modernismens medvetandeströmmar och till tidiga skräckfilmer. Om romanens huvudperson, om det nu inte är staden själv, sägs att ”hans förbannelse är att han fötts hundra miljoner år för tidigt”, han beskrivs som den enda moderna människan i en djupt förmodern värld, vilket accentueras genom bruket av en ironisk allvetande berättarröst. Romanen har drag av fantasy, av gotik och modernism.
Lundwall är samtidigt översättare och utgivare av science fiction, gotik, skräckberättelser och andra sorters fantastisk litteratur, ofta i antologiform utifrån tematiska snarare än genremässiga kategoriseringar. Flera av hans egna romaner är illustrerade och ett par av dem såldes tillsammans med LP-skivor och låttexter då Lundwall tidigare var verksam som trubadur. Han befinner sig alltså själv mitt i ett medieekologiskt system där olika genrer och medier tillåts mötas på lika villkor, och det är inte orimligt att läsa Fängelsestaden som ett slags gestaltning av allt detta. I den här presentationen lyfter jag fram Fängelsestaden som ett verk i gränslandet mellan olika medier och mellan olika genrekategorier, där den enda stabiliserande punkten är arkitekturen som bryter in i och formar berättandet, hur rummet och tiden och handlingen löses upp, hur staden till slut är det enda som återstår, romanens verkliga centrum och huvudperson. Samtidigt är det rummet, den omänskliga arkitekturen, de ofantliga proportionerna i staden som ger upphov till fantastiken i romanen, vilket jag undersöker genom att utgå från teorier om representationer av rumslighet i litteraturen och om materiens agens i en posthuman värld.
Ann-Sofi Ljung Svensson (Malmö universitet)[email protected]
Berättandets perpetuum mobile: det transmediala flödet
Digital medieteknik har skapat förändrade läsbeteenden och berättandeformer. Många, framförallt unga, har lämnat den traditionella skönlitteraturen i bokform för att ge plats åt andra former av berättande: teveserier, datorspel, sociala medier.
Detta berättande ser delvis annorlunda ut. Hur skiljer sig till exempel berättandet i en självbiografisk dagboksblogg från en klassisk intrigbaserad roman? Hur ser förändringen ut i narrativet som sådant? Och hur korrelerar det narrativet med den värld vi har omkring oss?
Med utgångspunkt i en kort och prövande artikel av den amerikanske medieforskaren Jay D. Bolter, ”The aestethics of flow and the aesthetics of catharsis”, undersöker jag berättandets struktur i två populära svenska bloggar: vildmarksbloggaren Jonna Jinton (www.jonnajinton.se) och landsbygdsbloggaren Clara Lidström (www.underbaraclaras.se). De båda dagboksbloggarna gestaltar den åtskillnad som Bolter gör mellan ett traditionellt intrigbaserat berättande som leder till ”upplösning” och ”rening”, och det digitala berättande som består av ett ständigt ”flöde”. De valda bloggarna iscensätter självframställande, autofiktiva berättelser, som både ansluter till ett traditionellt intrigbaserat berättande och avviker från det.
Genom att skapa sin berättelse med berättelseelement spridda över flera digitala medieplattformar och genom att aldrig avsluta den, skapar dagboksbloggaren en form som kan sägas vara den klassiska romanens antipod, en ocean av flytande fragment vars vågor då och då slår in över läsaren. Det ständiga flödet av repetitiva berättelseelement och de transmediala förgreningar som kännetecknar de flesta dagboksbloggar förmedlar också antitetiska upplevelser. Å ena sidan är det ett berättande som ständigt rör sig framåt. Å andra sidan står det i princip stilla. Å ena sidan finns en enhetlig och sammanhållen berättelse. Å andra sidan är berättelsen omöjlig att tillfullo kontrollera.
Är det här kanske ett berättande som är mer adekvat för att skildra en människas liv? Är det mer relevant för ett samhälle som genomskådat utvecklingens logik? Eller är det ett berättande som snarast genomsyras av marknadens logik? Och – inte minst – är detta ytterligare ett tecken på att vi är på väg ut ur den s k Gutenbergparentesen?
Föredraget baseras på en del i mitt pågående RJ-finansierade projekt om idyllen som framträdande genre i svensk populärkultur under 1900-talet och fram till idag. Idyllen är en genre som visar sig trivas alldeles utmärkt i detta flödande och repetitiva berättande.
Ann-Sofie Lönngren (Uppsala universitet)[email protected]
Följandet – en metod för formuleringen av ’mer-än-antropocentrisk’ mening i litterära texter
Att kunskapsproduktionen i det västerländska moderna samhället är präglat av humanistiska normer har vi vetat åtminstone sedan publiceringen av Gilles Deleuze och Félix Guattaris Anti-Oidipus 1972 – en diskussion som förts vidare av exempelvis Deleuze & Guattari (1975; 1980), Bruno Latour (1991), Donna Haraway (1989; 1991; 1997; 2003; 2008), Mette Bryld & Nina Lykke (2000), Cary Wolfe (2003) och Jane Bennett (2001; 2010). I förlängningen av dessa problematiseringar har antropocentrism synliggjorts som en central del av det humanistiska ramverket; en omständighet som påkallar utvecklingen av nya metoder och teorier. Exempelvis så menar Jean-François Lyotard att den institutionaliserade kunskapsproduktionens förgivettagna fokusering av ‘människan’ inte enbart betyder att möjligheten till icke-mänsklig signifikans är stängd, utan att hela det humanistiska fältet är konstruerat på ett sådant sätt att sådana faktorer är mer eller mindre omöjliga att redogöra för (1991, 1–7). Som Hillevi Ganetz konstaterar medför oproblematiserade antropocentriska utgångspunkter en uppenbar risk för att den humanistiska forskningen skall komma att fungera som en “kulturell bumerang” vilken i slutändan legitimerar och reproducerar sina egna förutsättningar snarare än att generera nya perspektiv (2004, 209). Även Karen Barad har konstaterat att den självreflektion som präglar humanistisk epistemologi fungerar “much like an infinite play of images between two facing mirrors”, samt att detta tillvägagångssätt har uppenbara etiska implikationer (2007, 26–27).
I ett försök att möta några av de behov som utpekas har jag utvecklat följandet som en tolkningsmetod för att producera mer-än-antropocentrisk mening i litterära texter. Utgångspunkten har varit Bruno Latours (1987) och Jacques Derridas (2006) respektive användning av begreppet ’att följa’ (following), samt även de strategier för att läsa litterära djur som utvecklats av bland andra Akira Mizuta Lippit (2000), John Simons (2002), Philip Armstrong (2008), Susan McHugh (2011) och Laura Brown (2013). I detta paper presenterar jag metoden samt redogör för de förnyade förståelser av texter av August Strindberg, Karen Blixen och Aino Kallas som blivit möjliga att formulera genom dess tillämpning.
Victor Malm (Lunds universitet)[email protected]
Postmodernism? ett förslag till en ny litteraturhistorieskrivning
I svensk litteraturvetenskap är det sällan tal om postmodernism på andra sätt än inomcitationstecken. Och när man väl talar om den som ett fenomen, det vill säga: försöker placera och bestämma den, fungerar beteckningen antingen som en ungefärlig synonym till ’poststrukturalism’, eller som ordet för en specifik historisk stil, på svensk mark intimtförknippad med tidskriften Kris och poeter som Stig Larsson och Katarina Frostenson. Senast så av Ebba Witt-Brattström i Stå i bredd (2014), som talar om en postmodern vändning under det tidiga åttiotalet. Jag vill i det här papret föreslå ett annat sätt att förstå ordet, som ligger närmare den bestämning som Fredric Jameson gör i huvudverket Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism (1991), i vilken han menar att det moderna upphör när ingen antonym till det finns – när uppbrott, förnyelse och framsteg har blivit oomtvistadenormer och värden.
Göran Printz-Påhlson är den som för första gången använder begreppet ”postmodernistisk litteratur” i kritiskt syfte i Sverige. Artikeln som han gör det i är från 1960 och riktar kritik mot en annan artikel, ”Front mot formens tyranni”, som i efterhand har betecknats som nyenkelhetens programförklaring. Hans argument går i korthet ut på att modernismen har blivit standardiserad och förtingligad, att det inte längre finns en formell tyranni att göra uppror mot, utan bara en experimentets konvention, en nyhetens tradition, och att den modernistiska konsten därför har hamnat i en aporetisk situation: ”Hur revolterar man mot kriterier som är i sig revolutionära – inte nominellt revolutionära utan r e e l l t, låt vara i liten skala – hur ska man kunna ersätta den programmatiska nyheten med något nytt?”
Detta paper vill ta Printz-Påhlsons anmärkning på allvar och prova tanken på att denna modernismens standardisering innebär postmodernismens litteraturhistoriska början. Det svär i stort mot hur begreppet brukar brukas – ett vägande argument mot denna än så länge provisoriska hypotes – men en central del i argumentet är att termerna ’modernism’ (post facto) och ’postmodernism’ (ex anto) inte är analytiskt likställiga och att de bör vara det, en tanke som har prövats indirekt i David Perkins A History of Modern Poetry (1987). På så vis kan ’postmodernismen’, precis som ’modernismen’, fungera som en beskrivning av en situation och därför en mängd skilda konstnärliga stilar och former, snarare än att bindas till en serie karaktäristika som inte väsentligen skiljer den från dem som beskriver de modernistiska förelöparnas praktiker.
Magdalena Malmfors (Lunds universitet)[email protected]
Posthumanism som fantastik. Nymaterialistisk teori i, om och bortom Philip Pullmans La Belle Sauvage
I detta paper undersöker jag hur posthumanistisk, särskilt nymaterialistisk, teori antar den samtida fantastikens, fiktionens och romanens form, med Philip Pullmans La Belle Sauvage (2017) som exempel. Romanen är den första i den blivande trilogin The Book of Dust, som ansluter till och utvidgar Pullmans tidigare trilogi, His Dark Materials (1995-2000), och dess värld av parallella universum och obevekligt materialistisk filosofi. Litteraturvetenskaplig forskning har sedan länge anmärkt romanseriens bearbetning av för posthumaniora viktiga områden som ekologi, teoretisk fysik och västerländsk idéhistoria. Romanvärldens Stoft (på engelska Dust) utgör en central del av narrativen och är, som fiktiv vetenskaplig upptäckt av medvetandets materialitet, eller materialitetens medvetande, av särskilt intresse i egenskap av nymaterialistiskt motiv. Syftet med mitt paper är också att bidra till utforskandet av den fråga Pullmans romanserie därmed provocerar, nämligen hur posthumanistisk litteraturvetenskap hanterar att dess forskningsobjekt teoretiserar ikapp med den.
Med utgångspunkt i Brian Atteberys definition av fantasy, på svenska fantastik, visar jag på genrens specifika förutsättningar för teoretiskt utforskande genom dess särskilda förhållande till myten. I La Belle Sauvage är den världsomstörtande översvämningen samtidigt mytologiskt mönster och postmodern kritik; drabbande de fiktionens förnuftiga Oxfordbor vars tillvaro plötsligt omintetgörs halvvägs genom romanen, så väl som romanformens krav på logiskt motiverade orsaksförhållanden. Analysen visar att La Belle Sauvage ämnar göra allvar av de nymaterialistiska implikationer fiktionens Stoft genererat redan i de tidigare romanerna, genom att låta den i text materialiserade myten om översvämningen genomtränga och omstörta romanens olika nivåer av narrativ, genre och medium. Fantastikens genre är alltså avgörande för framställningen av den nymaterialistiska romanvärlden, samtidigt som detta universum, dessa parallella universum, nödvändigtvis komplicerar föreställningar om verklighet och fiktion som genrebegreppet förlitar sig på. Pullmans nymaterialistiska fantasi understryker behovet av litteraturvetenskapliga begrepp som låter oss anta utmaningen att teoretisera mening som materiellt. Därmed argumenterar detta paper för att en sådan teori, i likhet med Pullmans roman, måste avsäga sig fasta gränser mellan hierarkiska konceptuella nivåer som form och innehåll, medium och mening, insida och utsida.
Gustaf Marcus (Linköpings universitet)[email protected]
Namnet och varumärket: skönlitteratur och reklamframställning vid sekelskiftet 1900
Reklamen i dess moderna form som växer fram i Europa och USA under andra halvan av 1800-talet kan beskrivas som en mångsidig, multimedial kulturell praktik som aktivt försöker fånga och forma konsumentens upplevelser av verkligheten. Men hur påverkas egentligen subjektet av den här aggressiva kommunikationen? Och vad betyder reklamen för de historiskt specifika möjligheterna att läsa skönlitterära verk eller betrakta konstverk? Mitt planerade postdokprojekt The Name and the Trademark: Literature Confronting Advertising at the Breakthrough of Modernism försöker besvara de här frågorna genom att studera hur flera tidiga modernistiska författare – August Strindberg, Knut Hamsun, Rachilde (pseud. Marguerite Eymer), Henry James med flera – aktivt förhåller sig till den framväxande reklamen som kulturell och estetisk praktik i teoretiska och skönlitterära texter – och ibland till och med som professionella reklamförfattare.
Presentationen tar sin utgångspunkt i en läsning av några texter av Knut Hamsun och August Strindberg där författarna identifierar reklamframställningen som skönlitteraturens motsats eller till och med som ett hot mot ”kulturen”, men samtidigt låter sig inspireras av den. Knut Hamsun gör till exempel upp med den låga form av litteratur som han kallar ”modelitteratur”, men har samtidigt svårt att skilja den från det han identifierar som ”modern litteratur” och den unge Strindberg genomför själv de litterära reklamarbeten som han våldsamt tar avstånd från i till exempel Röda rummet. Båda reflekterar samtidigt över förhållandet mellan författarnamnet – att ”göra” ett namn eller skriva in sitt namn i magiska, oförglömliga bokstäver – och den nyligen uppfunna praktiken att använda skyddade varumärken i olika reklamframställningar för att stärka bandet mellan konsument och vara.
Hur förhåller sig den reklaminspirerade skönlitteraturen till modernismen som estetisk rörelse? Genom de olika exemplen undersöks hur konfrontationen med reklamframställningen driver fram en ny estetik som strävar efter att forma och kommunicera direkt med läsarens eller betraktarens sinnesupplevelser (fångat i sådana tidstypiska formuleringar som ”Nervenkunst” eller ”sensations détraquées”). Detta leder i sin tur bort från en stabil, traditionell och hierarkisk föreställning om kulturen mot en ny kulturell logik, beskriven av teoretiker som Friedrich Kittler och Jonathan Crary, som är präglad av samtidighet, konkurrens och disciplinering av sinnena.
Tommy Sandberg (Örebro universitet)[email protected]
Att läsa Anna Sewells djursjälvbiografi Black Beauty för livet
Vad har egentligen romanerna i våra bokhyllor för effekt på våra liv, på hur vi orienterar oss i vardagen? Ett tvär- och mångvetenskapligt projekt som exempelvis narratologin, som intresserar sig för specifikt ”narrativa” praktiker, verkar vara en bra kandidat till att svara på denna fråga. Men enligt framträdande kritiker som Sylvie Patron, Lars-Åke Skalin och Richard Walsh riskerar såväl gamla som nya narratologiska utsagor om narrativ fiktion snarast att reducera romaner till något som är främmande för den sociala praktik i vilken denna sorts texter ingår. Jag utgår i detta paper ifrån nämnda narratologikritik och diskuterar frågan om vad romaner kan erbjuda läsare. Som textexempel använder jag Anna Sewells klassiska djursjälvbiografi Black Beauty (1877). Djursjälvbiografin var populär i slutet av 1800-talet och Sewell publicerade sin text i kölvattnet av abolitioniströrelsens framgångar, vilket bland annat innebar att hon lånade en hel del från de så kallade slavnarrativen som var tillgängliga för en bred publik vid denna tid. Hennes övergripande budskap är enkelt att urskilja: Vi i det engelska samhället bör behandla hästar mildare. I min diskussion av hur romanen framställer detta budskap hänvisar jag till begreppen concern (Anniken Greve 2012) och affordance (James J. Gibson 2015 [1979]), men också till tanken om att läsa litteratur ”för livet” (John Gibson 2004). Black Beauty blir i det perspektiv jag föreslår en representationell måttstock med potential att inverka direkt på läsarens vardag eller på konversationer som förs hemma eller i politiken; detta helt enkelt för att texten är möjlig att jämföra med olika aspekter av livet. Varken dåtidens eller nutidens läsare skulle ta sig an Black Beauty narratologiskt som en självbiografi som är påhittad och som utspelar sig i en värld där hästar kan tala. I stället förstår läsarna, på den sociala nivå där de möter romanen, att Sewell lånar former från självbiografigenren för ett syfte. De förstår också vilket ämne hon behandlar och vilket budskapet är; som vana läsare tar de del av vad texten har att erbjuda. Det blir då litteraturvetarens uppgift att beskriva vad texten erbjuder och hur den gör det. Mitt paper kan ses både som ett slag för vad jag vill kalla en ”jordnära” litteraturvetenskaplig approach till romankonsten och som en kritik av de vanliga beskrivningarna av narrativ fiktion inom narratologin.
Oscar von Seth (Södertörns högskola)[email protected]
Pojken med koskällan & Tjuren på Nybacken: Robert, Arvid, queerhet och djur i Vilhelm Mobergs utvandrarserie
Vilhelm Moberg (1898–1973) var en av sin tids mest inflytelserika svenska författare. De fyraromanerna i hans episka utvandrarserie (1949–1959) hör de till de mest lästa svenska romanerna genom tiderna. Trots att forskningsfältet om Moberg är stort har hans verk hitintills inte analyserats queerteoretiskt.
I detta paper genomförs en queer läsning av Mobergs utvandrarserie, med fokus på relationenmellan Robert och Arvid. Dessa unga drängars relation har sällan givits utrymme inomMobergforskningen och när relationen har omnämnts har den i huvudsak lästs som kamratskap. Detta paper genomsyras av hypotesen att det är möjligt att läsa fram en romantisk kärlekshistoria mellan männen. Den primära frågeställningen är om romansen framträder särskilt tydligt i relation till textens djur, djuriskhet och djursymbolik.
Inom ramen för analysens queerteoretiska ramverk tillämpas Carmen Dell’Aversanos tankar om animal queer, som åsyftar normbrytande former av affektion mellan människor och djur. Dessutom används begreppet animality såsom Michael Lundblad definierar det, vilket blandannat åsyftar litterära figurers djuriskhet. I synnerhet Lundblads tes om djuriskhet ochhomosexualitet som två intimt förbundna företeelser tillämpas, men även den historiskaförbindelsen mellan tidelag och andra avvikande sexuella praktiker används. Med hjälp av dessa tankegångar påvisas det att tidelagstemat, som i utvandrarserien är förbundet med Arvid, kan förstås som en omskrivning för homosexualitet.
Liksom Arvid präglas Robert av queerbetonad djursymbolik. I Nybyggarna förekommer bland annat analogier mellan Robert och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, aktörer som av Moberg skrivs fram som djuriska. Men redan från Roberts introduktion i Utvandrarna präglas han av djurassociationer. Som barn springer han bort och gömmer sig vilket tvingar föräldrarna att hänga en koskälla om halsen på honom. Robert präglas genomgående av en stark rörelsefrihetsdrift som gestaltas genom olika flyktförsök och detta kan i sig läsas som normbrytande. Slutligen visar detta paper att den symboliska koskällan som hängs om Roberts hals och antyder djuriskhet förstärker det normbrytande med honom, vilket får en fördjupad och queer relevans i och med att Arvid är tematiskt förknippad med textens tidelagstematik.
Alfred Sjödin (Lunds universitet)[email protected]
Alternativa tidsperspektiv i den tidiga svenska litteraturhistorien
Den svenska litteraturforskningens etablering under slutet av 1800- och början av 1900-talet var ett led i en filologiskt inspirerad professionalisering av forskningen, vilken med historievetenskapen som modell skapade kriterier för vetenskaplighet, ofta med udden vänd mot mer spekulativa och systematiserande ansatser. Denna forskning har lämnat i arv dels en bild av den svenska litteraturens historia (och dess relation till litteraturen i Europa och i resten av världen) dels ett slags normalinställning till perioden som den giltiga kontexten för att historisera ett fenomen. Formella/synkrona och historiska/diakrona modeller för litteraturforskning har sedan dess avlöst varandra, men man har mer sällan diskuterat denna grundläggande inställning till vad det innebär att historisera. Samtidigt utmanas denna typ av historicism idag av strävandet efter större synteser inom forskningen om världslitteratur och av en kritik av ”det sociala” som någonting skilt från tingen (Bruno Latour/Rita Felski), samt av att digitala hjälpmedel kan upptäcka historiska mönster som inte följer en periodiserande logik (t ex Ted Underwood). Det kan därför vara upplysande att gå tillbaka till den första fasen av svensk litteraturhistorisk forskning, med Henrik Schück som främsta namn, för att se hur detta synsätt etablerades och vilka perspektiv de konkurrerade ut. Genom att sätta den periodiserande tidsskalan i relation till andra modeller för den historiska tiden som var aktuella vid denna tidpunkt, såsom den komparativa filologin, den darwinistiska evolutionsläran och den idealistiska universalhistorien, kan man se att ”perioden” var en långt ifrån så självklar utgångspunkt som den senare blivit. Den kom till stor del att motiveras av metodologiska omständigheter, samtidigt som de utkonkurrerade, mer expansiva tidsrymderna ofta spökade i bakgrunden. Jag kommer att diskutera detta med särskilt avseende på problemkomplexet världslitteratur.
Evelina Stenbeck (Lunds universitet)[email protected]
Marianne Ehrenström (1773–1867) – en femme savante i brytpunkten mellan adelskultur och borgerlig romantik
I mitt paper undersöker jag hovdamen, litteraturhistorikern, författaren och kulturförmedlaren Marianne Ehrenströms (1773–1867) funktion som relä mellan två kulturella koder: den gustavianska adelskulturen och den borgerligt romantiska. I Ehrenströms handskrivna, på franska författade och tidigare förbisedda memoarer Souvenirs contemporains förenas genrer som hovkrönika, nyhetsförmedling, brev, underhållning, dagbok och självbiografi. Arbetet med det nästan 3000 sidor långa manuskriptet aktualiserar frågor som rör arkivet och tillblivelsens specifikt materiella och mediala situation.
Studien syftar till att ge en sammansatt och jämförande bild av denna förbisedda kulturpersonlighets verksamhet i brytpunkten mellan den privata sfärens konstnärliga skapande och förmedlande av litteratur och den politiska offentligheten vid hovet. Memoarerna aktualiserar forskningsfrågor som rör övergången mellan den gustavianska och den romantiska litteraturen, representativ och borgerlig offentlighet, kvinnors intellektuella verksamhet under 1700- och 1800-talet, liksom transnationell intellektuell idé- och litteraturhistoria, Norden som periferi i relation till det kosmopolitiska Europa och det franska språkets spridning i denna periferi.
Lydia Wistisen (Stockholms universitet)[email protected]
Efterkrigstidens ungdomsskildring: Kultur, genre och marknad
Ungdomslitteraturen utvecklades under perioden efter andra världskriget från flick- och pojkböcker till en mer könsneutral ungdomsbok. Förändringen ledde till vad man i USA kallar en ungdomsromanens gyllene era. Ungdomslitteraturförfattare som Judy Blum, Lois Duncan och Robert Cormier toppade bokhandelns försäljningslistor.
Samtidigt började även en ny typ av ungdomsskildring publiceras runt om i Västvärlden. I verk som Carmen Laforets Nada (1945), J. D. Salingers The Catcher in the Rye (1951), Françoise Sagans Bonjour Tristesse (1954), Lars Görlings 491 (1964), Vasilij Aksionovs Zvezdnyj bilet (1961) och S.E. Hintons The Outsiders (1967) stod generationskonflikten i centrum. Många av författarna var lika unga som romanernas protagonister och tillhörde själva den generations de skildrade.
Syftet med föreliggande paper är att närmare undersöka hur den förändrade ungdomsromanen och ungdomsskildringen kan förklaras. Hur påverkade de varandra, marknaden och kulturen i stort?
Inom ungdomslitteraturforskning har ungdomsromanen beskrivits som en arena för sociala experiment. Till exempel skildras ofta konflikter mellan ungdomar och samhälleliga auktoriteter i syfte att visualisera gränserna för det möjliga och tillåtna.1 Jag vill vidareutveckla den tanken genom att kombinera den med perspektiv från det materialitets- och rumsteoretiska fältet. För att se sambanden mellan ungdomslitteraturens utveckling och en samtida kommersialisering av ungdomskultur är det nödvändigt att vidga textbegreppet. Litteraturen deltar i ett nätverk av relationer, vilka tillsammans skapar en förändrad syn på adolescensensperioden och tonåringen. Det händer något med den unga generationen efter andra världskriget, något som dels förklarar dagens ungdomslitterära försäljningsframgångar, så som Twilight (2005) och Hunger Games (2008), dels den samtida synen på adolescensen.
1 För en sammanfattning av tankarna se inledningen i Roberta Seelinger Trites, Disturbing the Universe: Power and Repression in Adolescent Literature, Iowa City: Univ. of Iowa Press, 2000, s. ix–1.
Panel:
Litteraturvetenskap och medieekologi
Bruno Latour ställer i An Inquiry into modes of existence (2013) modernisering mot ekologisering. Mot den moderna konstitution som Latour diagnostiserar i We have never been modern (1991), där det moderna kontraktet inbegriper en delning av tillvaron i natur och samhälle, en delning som på en och samma gång producerar enhetlighet och hybriditet, ställer Latour nu en ekologisk begreppslighet. Med en ekologisk begreppslighet blir det möjligt, menar han, att tänka en ontologisk pluralism som inte bara är lokaliserad på språkets, kulturens eller representationens plan, utan även innefattar en materiell mångtydlighet.
Ett liknande argument återfinns inom neocybernetiskt och nymaterialistiskt orienterad ekokritik. Erich Hörl ringar i förordet till General Ecology; the new ecological paradigm (2017) in vad som kan beskrivas som en löst sammanhållen rörelse – eller kanske snarare ett filosofiskt kluster – inom samtida teori, där den teknologiska miljöns inflytande i tillvarons tillblivelseprocesser befinner sig i fokus. Hörl skisserar, eller antyder, här ett paradigmskifte. Den uppenbara agens som teknologiska mediesystem idag utövar, liksom den genomgripande ontologiska omstrukturering som antropocenbegreppet medfört, har idag gjort det ohållbart att hålla fast vid den begreppslighet som under lång tid dominerat den moderna humanismen. Istället föreslår Hörl en allmän ekologisering av humanismens begreppslighet, ett genomgripande teoretiskt skifte som tar fasta på den alltid förekommande impuls till relationella och ekologiska begrepp som Latour utpekar som modernitetens grundläggande irrationalitet. Moderniteten är – och har också alltid varit – ekologisk. Och på samma vis har humanismen också alltid varit posthumanistisk.
I vilken utsträckning kan och bör denna allmänna ekologisering av humanismens begreppslighet också tillämpas i litteraturvetenskapen? Och då inte endast som ett teoretiskt perspektiv, utan som teori, i den meningen att ekologiseringen också genomsyrar den litteraturvetenskapliga praktiken. Bör den litteraturvetenskapliga metoden anpassas till en ekologisk begreppslighet? Vad innebär det för litteraturvetenskapens objekt? Hur förändras centrala begrepp som text och medium, författare och läsare, av en ekologisk begreppslighet?
Panelen kommer att presentera tre förslag på hur en allmän ekologisering kan tänkas inom litteraturvetenskapens praktik.
Jakob Lien (Linköpings universitet)
Frilagda hjärnor, virus och levande datorer – cybernetiska assemblage i svensk prosa och poesi
”De saker som ser ut som strumpstickor som sitter instuckna här och var i hjärnan är specialkonstruerade vibrationsantenner som tar upp vibrationer ur etern och luften, en
sorts sinnesorgan alltså.”Magnus Hedlund, Doktor Gorks sånger, 1972
Hjärnor i näringslösning. En pulserande, svampliknande dator. Litteratur som förvandlas till kopplingsscheman medan biologin sipprar in i form av parasitära virus. På ett slättlandskap någonstans i Sverige, ett laboratorium där man bedriver experiment på djur för att undersöka medvetandets mekanismer. Som en konsekvens av de mångskiktade informationsflöden och flerfaldiga avledningar som erbjuds i en allt mer komplex medieekologi sedan den digitala teknologins inträde i samhället kring mitten av förra sekelskiftet tycks det mänskliga subjektet allt oftare satt på undantag. I How We Became Posthuman (1999) konstaterar N. Katherine Hayles i ljuset av den historiska framväxten av cybernetiken att: ”No longer is human will [sic!] seen as the source from which emanates the mastery necessary to dominate and control the environment. Rather, the distributed cognition of the emergent human subject correlates with […] the distributed cognitive system as a whole, in which ’thinking’ is done by both human and nonhuman actors.” I linje med Hayles resonemang ovan ämnar jag i den här presentation diskutera hur det mänskliga subjektet som en autonom enhet kommit att problematiserar, ifrågasättas och överskridas i tre skönlitterära verk från 1960, -70 och 80-talet. I de exempel som tas upp vill jag argumentera för att en alternativ relationen mellan det mänskliga och icke-mänskliga etableras, där subjektet sammanfogas med den omgivande teknologin och miljön i vad som skulle kunna beskrivas som ett cybernetiskt assemblage.
Per Israelson (Stockholms universitet)[email protected]
En genre är ett ekosystem
Ett av litteraturvetenskapens centrala verktyg är genrebegreppet. Tzvetan Todorov menar, i en utsökt formulering, att genrebegreppet är det som kopplar samman en enskild läsupplevelse med ”litteraturens universum”. Genrer, säger Todorov, ”are precisely those relay-points by which the work assumes a relation with the universe of literature.” Och efter Jacques Derridas dekonstruktion av det västerländska tänkandet vet vi att varje enskild text (och utsaga) alltid deltar i flera genrer. Ändå har vi förbluffande svårt att säga vad som egentligen utmärker en genre. I grundböcker och i kursplaner, på universitet, såväl som på gymnasiet och i
grundskola, hänvisas som regel till Aristoteles indelning av litteraturen i huvudgenrerna epik, lyrik och dramatik. Samtidigt är det uppenbart att Aristoteles genrebegrepp har mycket lite att göra med det genrebegrepp som aktualiseras i fenomen som äventyrsberättelse, skräck, autofiktion och ungdomsroman. Och på samma vis tycks det som att när den moderna (och postmoderna) genreteorin förutskickar att tala om genrer som historiskt situerade och dynamiska system, görs det med begrepp vars normerande funktion motarbetar just denna eftersökta historicitet.
En möjlighet att kringgå de många motsägelser som tycks vidhäfta genreteorin, är att från grunden tillämpa en neocybernetisk och ekologisk begreppslighet. Om genrebegreppet förstås som ett öppet system som organiserar och samtidigt organiseras av sin omgivning, blir det möjligt att beskriva hur en genre inte bara kopplar den enskilda individen till litteraturens universum, utan också hur genren deltar i att skapa såväl den individ som det universum i vilket litteraturen ingår. Följande presentation kommer därför med ett ödmjukt förslag: en genre är ett ekosystem.
Solveig Daugaard (Linköpings universitet)[email protected]
Litteraturens reception som medieøkologisk praksis
Hvis noget kulturelt fænomen kan bekræfte at et økologisk paradigmeskifte skulle være indtruffet må det være litteraturens komplekse mediesituation i disse år. I en tid hvor ethvert litterært værk, hvor klassisk det end er lagt an, distribueres via et hav af platforme og i et hav af materielle formationer er det ikke længere muligt at opretholde en forestilling om at det litterære værk møder sin læser i form af en autonom tekst. For litteraturvidenskaben og litteraturkritikken har denne situation potentielt ganske alvorlige konsekvenser. Det synes, at det øjeblik vi giver afkald på tekstens status som værkets centrum, bliver hierarkiet i litteraturens nye medieøkologi et fuldkommen åbent spørgsmål. Dette har givet anledning til ophedet diskussion i kritikken i de seneste år, hvor fx forfatteres selvfremstilling er blevet voldsomt omdiskuteret. Dette paper vil adressere litterære praktikker, fra Gertrude Stein til Christina Hagen og Lone Aburas, som arbejder med den måde hvorpå forfatterpersonaen projiceres og transmitteres som en del af værket, og således med at operationalisere nogle af de ikke-tekstlige lag i medieøkologien, som oftest ikke italesættes, men som ikke desto mindre kan have stort betydning for værkets reception. Af denne grund kan de også blive bærere af voldsomme skævheder, fx i forhold til køn og race. Jeg vil foreslå at en øget økologisering af litteraturvidenskabens praktik kan give den et teoretisk fundament hvorfra sådanne spørgsmål kan adresses, hvilket er på høje tid, hvis samtalen om litteraturen skal komme på højde med sin genstand.
Jesper Olsson (Linköpings universitet)[email protected]
Bad Trout Rising: Literature and General Ecology
