B r ä s c h i lönestoppet

Höstens avtals- och lönerörelser är de största och be­tydelsefullaste sedan krigsutbrottet. Avtal för över 832.000 kollektivanställda är uppsägbara nu eller om­kring årsskiftet. Härtill kommer c:a 100.000 lägre stats­tjänare, vilka till skillnad från förut nämnda grupper får sina löner reglerade genom statsmakterna och som lika­ledes krävt löneökningar i höst. Allt som allt kan man räkna med att över en miljon arbetare och lägre stats­tjänare beröres av den pågående eller förestående löne­rörelsen. Detta innebär att % av dem som enligt 1940 års statistik redovisas som arbetarpersonal befinner sig i rörelse för bättre löner. De lägre statstjänarna tillhör i allmänhet också Landsorganisationen (LO), vilket bety­der att praktiskt taget hela LO:s medlemsstock är indra­gen i avtals- och lönerörelsen.

Avtal för omkring 450.000 arbetare är uppsägbara un­der tiden fram till årsskiftet, främst inom följande för­bund: Metall med 180.000, Kommunal 43.000, Textil 38.000, Grov (ej byggnadsgrovarbetare vars avtal går ut först i mars) 30.000, Beklädnads 20.000, Träindustri 14.000, Transport 12.000, Väg och Vatten, De Förenade Förbunden, Sjöfolket med vardera omkring 10.000 o. s. v.

Jämfört med andra tillfällen under krigsåren, då av­talsfrågorna varit aktuella, är det denna gång motiverat att tala om lönerörelser. I en utsträckning som vida över­träffar motsvarande situationer sedan krigsutbrottet har arbetarna nu visat sin vilja till att bryta lönestoppet, samtidigt som de krävt en mera offensivt inriktad löne-

politik, vars riktpunkt är att återtaga det som förlorats under krigsåren.

Främst kommer denna inställning till synes i att arbe­tarna i år i mycket stor utsträckning förkastat systemet med förhandsförhandlingar, inom vars ram i allmänhet endast smärre justeringar är möjliga. I år har betydelse­fulla grupper och förbund understrukit sin vilja till en aktivare avtalspolitik genom att säga upp avtalen och samtidigt deklarera som sin uppfattning, att tiden nu är inne att ta tillbaka det förlorade.

Så är förhållandet med det stora metallindustriarbetar­förbundet. Av samma mening är bryggeriarbetarna, kom­munalarbetarna, sjöfolket, arbetarna inom byggnads­ämnesindustrin, tändsticksindustrin, vissa delar av den kemisk-tekniska industrin etc. Överhuvudtaget visar det sig att de största arbetargrupperna denna gång frångått förhandsförhandlingar och företagit uppsägning, vilket enligt arbetsgivarorganet »Verkstäderna» »är en betyd­ligt allvarligare händelse». Därtill kommer att i de fall man prolongerat avtalen i syfte att förhandsförhandla, har det ofta skett med tillägget att en sådan förhand­lingsordning icke får betraktas som liktydig med att arbetarna avstår från sina krav på betydelsefulla löne­ökningar.

Beträffande de lägre statstjänarna måste man gå till­baka till tiden för förra världskrigets slut för att finna motsvarigheten till aktivitet. Dessa grupper har fullt på­tagligt markerat sin uppfattning i lönefrågan genom stora opinionsmöten, lönekonferenser, petitioner, uppvakt­ningar för myndigheterna etc. Deras kamp för högre löner har resulterat i att finansminister Wigforss — vil­ken enligt uppgift i riksdagen icke visste hur uselt be­talda dessa grupper var — har tvingats att framlägga ett förslag om provisoriskt lönetillägg till vissa lägre stats­tjänare. En allmosa som emellertid icke vederbörande är nöjda med, varför deras kamp fortsätter.

Även andra än dessa mera utpräglade arbetargrupper anser tiden mogen för framstötar i syfte att förbättra

sin ekonomiska ställning. Tjänstemännens Centralorgani­sation (TCO) har uppvaktat finansministern med hem­ställan om att deras problem skall beaktas. Det är emel­lertid inte överallt man nöjer sig med dessa relativt »fredliga» medel. I Värmland och Dalsland har handels­tjänstemännen gått till aktion och varslat om strejk, därför att arbetsgivarna här icke accepterat de lönekrav organisationen ställer.

Vad är orsaken till löne­

rörelsens omfattning?

Anledningen till arbetarnas och statstjänarnas till­tagande aktivitet är icke svår att finna. Deras ekonomi­ska läge har avsevärt försämrats. I fem års tid har de fått bära tunga ekonomiska bördor. De första krigsåren gick det att hanka sig fram, men nu börjar de små re­server man hade att sina och allt eftersom kläder, hus-geråd etc. blir utslitet har man icke möjlighet att nyan-skaffa. Nöden börjar att bli märkbar. Detta kan illustre­ras med några konkreta exempel.

Det första gäller metallarbetarna. En manlig yrkesar­betare i ortsgrupp II — till denna grupp räknas bl. a. Göteborg och Malmö — har i genomsnitt som timlöns­arbetare omkring 3.700 kronor i årslön. Icke yrkesarbe­tare har mindre. (Till denna summa kommer för vissa arbetare ackordsförtjänsterna.) Vi har tagit denna sum­ma, därför att den bygger på minimilönen — den lön som arbetarna avtalsmässigt kan kräva. Anmärkas bör att omkring 18.000 av de verkstadsarbetare, som faller under avtalet, räknas till denna grupp som endast har tidlön. Man behöver icke besitta någon större matematisk begåv­ning för att räkna ut att arbetare med sådana inkomster icke kan ha en rimlig levnadsstandard. Det räcker egent­ligen med att konstatera sakförhållandet för att en var skall inse det berättigade i metallarbetarnas krav på 15

öres höjning av utgående minimilöner. Ett krav som är så mycket mera motiverat sett mot förhållandet att arbetsgivarna redan nu tvingas betala högre minimilöner än vad avtalet föreskriver. I annat fall skulle de få svårt att få arbetskraft.

Vårt andra exempel gäller arbetarna i textil- och be­klädnadsindustrin. Den genomsnittliga timlönen i hela landet är för manlig arbetare 1:52, vilket utgör en årslön av 3.648 kronor. Kvinnorna har det som vanligt betyd­ligt sämre. Genomsnittslönen för dessa är 1:08 i timmen, vilket per år blir 2.600 kronor. I dessa summor är index­tillägg, ackordsförtjänster, övertidsersättning och semes­terersättning inräknade! Hur levnadsstandarden är i fa­miljer där familjeförsörjaren är textil- eller beklädnads­arbetare kan man förstå, liksom det icke heller är svårt att begripa att textil- och beklädnadsarbetarna kräver högre löner.

Det tredje konkreta fallet gäller en järnvägsman i Stockholm med 4 barn. Hans lön inklusive index uppgår till 1:74 per timme, vilket blir en årsinkomst av 4.259:52. Detta i landets högsta dyrort. Så här ser hans års­budget ut:

Mat per vecka 60:— 3.120 Kläder och skor åt familjen 400 Hyra 780 Elektrisk ström och gas 120 Försäkringar 160 Fackföreningsavgifter 60 Kommunal- och kronoskatt 237 Avbetalningar å riksbankslån 120

Utgifter per år 4.965

12

32

Av denna budget framgår det att utgifterna översti­ger inkomsterna med 705:80. Och ändå är icke här räk­nat med nyanskaffning av husgeråd, spårvagnspengar o. s. v. Hur har vederbörande kunnat klara sig? På

samma sätt som tusentals andra lägre statstjänare. Han har fått använda sin fritid till extraarbete. Dessutom har han, som redovisningen klargör fått taga ett riksbanks­lån.

LO bromsar!

A v det sagda framgår, att arbetarna nu kräver en större andel av produktionsresultatet. Som alltid röner detta kraftigt motstånd från företagarhåll. Tyvärr måste arbetarna konstatera, att den högsta ledningen för deras egen kamporganisation accepterar arbetsgivarnas argu­ment och ståndpunkt. Vare sig arbetsgivarna eller LO-ledningen ger emellertid sin åsikt öppet tillkänna. Tvärt­om talar man sig varm för arbetarnas sak. »Visst är ar­betarna värda högre löner», heter det. Men »tidsläget medger det icke», tillägger man från arbetsgivarhåll och LO-ledningen sekunderar genom att lova kamp för högre löner —• efter kriget!

Både Arbetsgivareföreningen och LO-ledningen har av och till deklarerat sin enighet i uppfattning i lönefrå­gorna. Treenigheten •— arbetsgivareföreningen, staten och LO — är helt överens om tagen. Dess representanter, Frithiof Söderbäck i Arbetsgivareföreningen, direktör Bergvall i Priskontrollnämnden och Gunnar Andersson i Landsorganisationen, är rörande eniga om lönestoppets välsignelse för fackföreningsfolket. Gunnar Andersson gick så långt i sitt bekanta Örebro-tal, att han öppet skröt över att vad som hittills uppnåtts (borde vara vad som icke uppnåtts) är en frukt av att arbetarna icke ut­nyttjat sin organisatoriska styrka!

Glädjande nog blir lönestoppsanhängarna i LO-lednin­gen alltmer isolerade. Arbetarna vill bryta lönestoppet och de börjar vinna gehör för sin uppfattning långt upp i förbundsledningarna. På Landsorganisationens repre-sentantskaps sammanträde i augusti hördes nya tongån-

gar från betydelsefulla grupper. Beslutet på detta sam­manträde innebär ökade möjligheter för de enskilda för­bunden att föra en aktivare lönepolitik. Den möjligheten gäller det att tillvarataga!

Hur stor är reaHönesänkningen?

Hur stor är den reallönesänkning, som arbetarna tvin­gats underkasta sig under krigsåren? Det finns olika uppgifter härom, framräknade på olika sätt och från olika utgångspunkter. Några säger 15 procent, andra 10, åter andra 6 procent. I en sak är man emellertid enig, nämli­gen att sänkningen av reallönen sedan krigsutbrottet varit högst betydande och att den haft synnerligen all­varliga verkningar för arbetarhemmens ekonomi och lev­nadsstandard.

En sak måste observeras i detta sammanhang, nämli­gen att arbetarfamiljernas ekonomiska läge trots denna stabilisering eller t. o. m. ökning av reallönen fortsatt att försämras. För varje år av nedpressad levnadsstandard förslits nämligen dels människornas hälsa, dels deras bo­hag, kläder, porslin o. s. v. För varje år blir klyftan mel­lan förkrigsstandarden och den nuvarande standarden allt större. Det fordras mycket kraftiga reallöneförbättringar för att denna klyfta i stället skall krympa ihop och för­svinna.

Vid en analys av lönepolitikens möjligheter måste man också ta hänsyn till en annan omständighet. Under de 26 åren mellan 1913 och 1939 steg reallönen enligt social­styrelsens siffror med sammanlagt 52 indexenheter. Ut­slaget på hela perioden ger detta en genomsnittlig steg­ring med 2 enheter per år. Om reallönen ökat i samma takt som denna genomsnittliga stegring även under åren 1940—-1944 skulle den nu ha legat vid 162 enheter, d. v. s. 62 procent över 1913 års nivå. I förhållande till 1939 års reallönenivå skulle den ha stigit med 7 procent. Då real-

lönen nu i stället har sjunkit och enligt de officiella upp­gifterna ligger 8 procent under förkrigsnivän innebär detta, att reallönen ligger omkring 15 procent lägre än vad den skulle ha varit, cm stegringstakten under de se­naste decennierna kunnat upprätthållas.

Detta teoretiska resonemang visar, oberoende av om de angivna siffrorna är exakta eller inte, att reallönesänk-ningen under krigsåren mot bakgrunden av den långsik­tiga utvecklingen varit av en högst betydande storleks­ordning. Varje korrekt analys av lönepolitikens möjlig­heter måste ta hänsyn till den här utförda jämförelsen med vad en fortsatt »normal» stegring av reallönen skulle ha givit. Jämförelsen enbart med utgångsläget vid kri­gets början ger inte det rätta perspektivet.

Den gjorda jämförelsen visar också hur relativt blyg­samt kravet på ett återställande av sista förkrigsårets reallöner är. Detta krav syftar endast till att föra lönerna, tillbaka till den första naturliga försvarslinjen — en linje som aldrig borde och aldrig behövde ha uppgetts. Efter detta första steg måste naturligtvis den förlorade öknin­gen under krigsåren återhämtas i snabbaste möjligen tempo.

Avskrivningar och rationalisering

Man kan inte finna någon grund eller något försvar för reallönesänkningen under krigsåren i den industriella ut­vecklingen i Sverge under samma period. Reailönestegrin-gen under förkrigsperioden möjliggjordes delvis av ratio­naliseringen inom industrin. Under krigsåren har rationa­liseringsprocessen ej avstannat, utan tvärtom för den svenska industrin som helhet fortgått i ökat tempo.

Några exakta uppgifter om rationaliseringen och dess resultat under senare år föreligger ännu ej . Ett indirekt vittnesbörd om rationaliseringens fortgång lämnar emel­lertid det material om industrins investeringar i nya bygg-

nacler, maskiner o. s. v., som sammanställts av Industrins utredningsinstitut. Investeringarna utvecklades enligt denna källa i följande riktning och tempo:

År Milj. kr. Index

1939 432 100 1940 468 108 1941 496 115 1942 636 147 1943 638 148

Investeringssumman har alltså ökat oavbrutet under krigsåren och låg 1943 48 procent högre än sista för­krigsåret. De sammanlagda investeringarna — d. v. s. nyinvesteringar, ej avskrivningar för förslitning etc. — inom den svenska industrin har under de fyra åren 1940 —1943 uppgått till ej mindre än 2.238 miljoner kronor. Denna summa representerar den i nya produktionsan­läggningar nedlagda delen av vinsterna under krigsåren, däremot ej hela vinsterna, vilka till stor del hållits i lik­vid form eller utdelats till aktieägarna.

Nyanläggningarna och moderniseringen inom den sven­ska industrin på basis av krigsvinsterna kunde belysas med en rikhaltig exempelsamling. Här blott några data, slumpmässigt utvalda ur bolagens årsberättelser:

L. M. Ericsson har under byggnad en fabrik för elektri­citetsmätare m. m. i Ulvsunda, varmed även avses att öka tillverkningskapaciteten vid huvudfabriken i Mid­sommarkransen. Vid kabelverket i Älvsjö har byggts ett laboratorium och en mäss. Betydande anskaffning av ma­skiner m. m. har ägt rum. Inom Uddeholmsverken har under 1943 färdigbyggts kraftverket Skogaforsen, var­jämte en utbyggnad av den elektrokemiska fabriken full­bordats. Moderniseringen av industriella verk och inrätt­ningar i övrigt har fortskridit i sedvanlig omfattning.

Höganäsverken har under krigsåren bedrivit ett omfat­tande nybyggnads- och moderniseringsarbete. En bety­dande modernisering av tegelfabrikationen ägde rum bl. a.

under 1942 vid Höganäs genom uppförandet av en spe-eialfabrik för silikattegel om 15.000 tons kapacitet. En modernisering av chamottegelfabriken liksom av rörfabri­ken i Höganäs ingår i rationaliseringsplanen. I Bjuv har en ny rotérugn på 45 m. färdigställts på våren detta år. I Höganäs har byggts ett nytt smältverk för korund, en ångcentral på 6.000 kW, central gasgeneratoranläggning; (sådan har uppförts även vid Bjuv och Skromberga) samt en centralverkstad med 150 arbetare. Vid sliperi-avdelningen har byggts en tunnelugn i Västervik.

Korsnäsverken lade år 1942 upp ett betydande investe­ringsprogram, omfattande i främsta rummet ett blekeri för tillverkning av silkemassa och blekt pappersmassa samt en Tomlinsonanläggning. Senare har tillkommit en utökning av pappersmaskinen och en utbyggnad av trä-försockringsanläggningen. Samtliga dessa anläggningar har nu färdigställts.

Vid Billerud har under åren 1938—1943 utförts ny­byggnader för tillsammans 13,68 miljoner kronor. Mo och Domsjös nyanläggningar under samma tid har kostat sammanlagt 26,5 milj . kr. Under 1943 har framför allt tillkommit anläggningar för utökad kloralkalitill verkning och för den nya kemiska industrin, för kisugnar vid de båda sulfitfabrikerna samt för tillverkningen av ädel-cellulosa.

Stora Kopparberg har år efter år gjort betydande in­vesteringar i Domnarvets järnverk. Bland nyanläggnin­garna under 1943 märkes utbyggnaden av svavelsyrefa­briken och av centrallaboratoriet i Falun samt en ny kontorsbyggnad för Domnarvet. Sågverket i Skutskär liar helt nybyggts i betong och med blott fyra i stället för ti­digare åtta ramar, dock med lika stor sammanlagd kapa­citet som de gamla. O. s. v. Exemplen kunde mångfal­digas.

Kraftig ökning av bolagsvinsterna

Förbättringen av de svenska industribolagens ekonomi­ska ställning under krigsåren framgår ej i hela sin om­fattning av uppgifterna angående kapitalinvesteringarnas utveckling. Som redan påpekats har krigsvinsterna näm­ligen till stor del ej omvandlats i produktivt kapital, utan hållits i likvid form (som insättningar i bankerna etc.) eller utdelats till aktieägarna.

Angående förändringarna i likviditetsställningen har en undersökning utförts av Bankernas Statistiska Byrå på grundval av uppgifter från 82 av de största industri­bolagen. Dessa bolag hade år 1923 ett skuldöverskott hos bankerna, som uppgick till 283 miljoner kronor. Omkring 1935 hade detta skuiaöverskott helt försvunnit och er­sattes under de följande åren av ett ständigt växande fordringsöverskott, som år 1938 hade stigit till 342 miljo­ner kronor. Denna ökning av banktillgodohavandena hade bolagen kunnat genomföra trots den samtidiga kraftiga utbyggnaden av produktionsapparaten. Under krigsåren har de undersökta bolagens bankfordringar ytterligare ökats, så att de 1941 uppgick Uil inte mindre än 648 mil­joner kronor, d. v. s. nära dubbelt så mycket som år 1938. Senare uppgifter föreligger e j , men utvecklingen torde ha fortsatt i samma riktning i ökat tempo. Härom vittnar bl. a. bankernas ständiga klagomål över de stora insätt­ningsöverskotten.

Rörande bolagsvinsternas utveckling under krigsåren föreligger en rad undersökningar, av vilka dock endast vissa slutsatser angående tendensen i utvecklingen kan dragas. I taxeringsresultaten kommer visserligen samtliga bolag med, men de taxerade beloppen återger endast en del av bolagens verkliga vinster, nämligen vad som åter­står efter avskrivningar, fonderingar och olika avdrags-manipulationer. Trots detta visar de taxerade beloppen för bolagen mellan 1938 och 1942 en stegring från 721 till 370 miljoner kronor, d. v. s. med 21 procent. En under­sökning av priskontrollnämnden, omfattande 280 företag

inom olika industrigrenar, har givit till resultat att dessa företags brutto vinster ökat med 34 procent mellan 1938 och 1942. Fråndrages skatterna kvarstår en vinstökning på 21 procent.

Undersökningarna avslöjar trots sin ofullständighet samma tendens: kraftig ökning även av de redovisade vinsterna. Det är mot bakgrunden av denna vinstökning, bolagens likviditetsförbättring, industrins stora nyan­läggningar och moderniseringar under krigsåren samt reallönesänkningen för industriarbetarna som arbetarnas krav i årets avtalsrörelse måste ses.

Har bolagen råd att betala

högre löner?

I polemik mot arbetarnas krav på löneförbättringar brukar man anföra, att lönen är en produktionskostnad och att en höjning av lönerna måste föra med sig en pris­stegring, som skulle fördyra levnadskostnaderna och där­med förta hela verkan av löneaktionen. Ibland säger man också, att det »blir inflation» om lönerna kan pressas upp ovanför det nuvarande läget.

Det är naturligtvis sant att arbetslönen utgör en pro­duktionskostnad för den industrielle företagaren, kapita­listen. Så långt är argumentet riktigt. Men det är inte riktigt att en höjning av lönerna nödvändigt måste föra med sig en prisstegring. Löneökningen kan nämligen tas ur kapitalistens profit. Det är den metoden arbetarklas­sen alltid, har fått lita till i sin kamp för en bättre lev­nadsstandard.

Från borgerligt och socialdemokratiskt håll anför man häremot, att företagens vinstmarginaler för närvarande är för små för att någon generell lönehöjning skulle vara möjlig. Är detta argument r ikt igt? Vi skall undersöka läget inom de viktigaste industrigrenar, där avtalsrörel­ser förekommer i höst och i vinter.

Verkstadsindustrin har under krigsåren på grund av upprustningen slagit alla tidigare rekord i fråga om pro­duktion och vinster. Under januari—augusti 1944 låg index för produktionen i genomsnitt 16 procent över förkrigsnivån. Antalet sysselsatta arbetare kan beräknas ha ökat med 10 procent sedan 1939. Produktionsvolymen har alltså ökat mera än arbetarantalet. Detta innebär — även om hänsyn tages till det ökade övertidsarbetet — att den faktiska arbetsproduktiviteten inom verkstadsin­dustrin stigit under krigsåren.

Denna ökning av arbetsproduktiviteten trots de pro-duktivitetsförsämrande verkningarna av den ökade ar­betstiden, bränslebristen o. s. v. visar att rationaliserin­gen fortskridit hastigt inom verkstadsindustrin under krigsåren. Enligt den tidigare anförda utredningen om industrins investeringar ökade nyinvesteringarna inom verkstadsindustrin (noga bestämt inom företag med till­sammans 80 procent av arbetarantalet) från 88 miljoner kronor år 1939 till 152 miljoner kr. år 1943. Sammanlagt har inom de undersökta företagen under åren 1939—1943 nyinvesterats 612 miljoner kronor.

Investeringarna utgör endast en del av de vinster, som bolag och enskilda företagare inom verkstadsindustrin kunnat tillägna sig under krigsåren. Några fullständiga uppgifter om verkstädernas vinster finns inte. Enligt en sammanställning i Aktieägarens uppslagsbok utgjorde nettovinsterna för 330 av de största bolagen inom metall-och maskinindustrin år 1942 112 miljoner kr. Innan netto­vinsterna framkommit har bolagen gjort avsättningar till skatter, till olika fonder, till avskrivningar o. s. v. Netto­vinsterna utgör alltså endast en del av de totala vinsterna. Större delen av de moderniseringar och utvidgningar, som verkstäderna gjort under krigsåren, har betalats innan nettovinsten framräknats.

Hela antalet sysselsatta arbetare inom verkstadsindu­strin kan uppskattas till omkring 185.000. Härav är om­kring 20.000 kvinnor. Om den ovan angivna nettovinsten för 330 bolag fördelas på dessa 185.000 arbetare skulle

på var och en falla 605 kronor. Om från de redovisade nettovinsterna dragés bort utdelningen till aktieägarna, som 1942 uppgick till 64 miljoner, återstår ändå 48 miljo­ner kr., som går till ren fondering. Fördelas denna sum­ma på hela antalet arbetare faller på var och en 2G0 kronor.

A v dessa jämförelser framgår att det inom verkstads­industrin finns utrymme för betydande löneökningar på profitens bekostnad. Då har ändå i sifferexemplen dels inte räknats med samtliga bolag och enskilda företagare, dels inte med de totala vinsterna.

Järnbruken har även kunnat inregistrera en kraftig ökning av produktionen under krigsåren. Nyinvesterin­garna inom järn- och stålverk har ökat från 30 miljoner kronor år 1939 till 47 miljoner kronor år 1943. Samman­lagt har under krigsåren hittills nyinvesterats 188 mil­joner kronor.

Någon vinstsiffra enbart för järnbruken finns inte. Be­lysande för utvecklingen torde emellertid vara, att netto­vinsterna för 50 bolag med »bruksrörelse» ökat från sammanlagt 18 miljoner år 1936, 23 miljoner år 1937 och 27 miljoner år 1938 til] 30 miljoner kronor år 1942. A v denna senare summa utdelas till aktieägarna 19 miljoner kronor. Antalet sysselsatta vid järn- och stålverk m. m. kan uppskattas till f. n. 33.000 man. Lönetillägg och vin­ster går här inte att jämföra på samma sätt som för verkstäderna, men tydligt är i alla fall att en avsevärd stegring av lönerna skulle vara möjlig även vid järnbru­ken på profiternas bekostnad, utan att prisnivån nödvän­digt skulle behöva påverkas.

Textil- och beklädnadsindustrin redovisade en kraftig produktionsökning under de första krigsåren. Sedan rust­ningsbeställningarna slutförts har produktionen emeller­tid minskat. Textilbolagen har använt krigsåren tilll en omfattande modernisering och utbyggnad av sin produk­tionsapparat. Undersökta företag med sammanlagt 88 procent av hela arbetarantalet ökade sina nyinvesterin­gar från 26 miljoner kronor år 1939 till 47 miljoner kro-

nor år 1943. Sammanlagt har under åren 1939—1943 in­om dessa företag nyinvesterats 169 miljoner kronor.

Större delen av dessa nyinvesteringar har finansierats genom avskrivningar och fonderingar, som avdragits in­nan nettovinsten redovisats. Härom anmärker konjunk­turinstitutet i sin senaste rapport: »Den starka ökningen av kapitalinvesteringar och avskrivningar inom järn- och stålindustrin och verkstäderna samt textilindustrin anty­der en särskilt betydande konsolidering redan före netto­vinstredovisningen».

Trots detta förfaringssätt har även nettovinsterna ökat under krigsåren. För 140 bolag inom textilindustrin öka­de de sammanlagda nettovinsterna sålunda från 13 miljo­ner kronor år 1938 till 18 miljoner kronor år 1942. För 110 bolag inom konfektionsindustrin var ökningen mel­lan samma år från 5,3 till 6,2 miljoner kronor. I konjunk­turrapporten erkännes också detta: »Beträffande järn-och metallindustrin samt textilindustrin finner man vid en granskning av boksluten tydliga indicier på att rörel­seöverskottet i betydelsen av överskott av driftsintäkter över normala driftsutgifter under år 1940 snarast ökats».

Antalet sysselsatta arbetare inom textil- och bekläd­nadsindustrin har under krigsåren nedgått med omkring 10 procent och kan nu uppskattas till inemot 75.000. Om den sammanlagda nettovinsten för 250 bolag inom denna industri, 24 miljoner kronor, fördelas på hela arbetaran­talet faller på var och en 320 kronor.

Även inom textil- och beklädnadsindustrin synes alltså finnas utrymme för en avsevärd lönehöjning inom den nu­varande prisramen. Vinstsiffrorna ovan anger ju varken hela vinsten eller härrör från samtliga företag.

Pappers- och massaimliistrin samt sågverks- och övrig trävaruindustri har drabbats av en kraftig produktions­minskning till följd av avspärrningen och övriga krigsför­hållanden. Trots detta har nybyggnader och moderniserin­gar för stora belopp kunnat företagas under krigsåren. Under åren 1939—1943 har sålunda inom företag med till­sammans 60 % av arbetarantalet inom träindustrin före-

tagits nyinvesteringar för 89 miljoner kronor, och inom pappersmasseindustrin samt pappersbruk och pappfabri­ker för 175 miljoner kronor.

Även de redovisade nettovinsterna har ökat. Omkring 280 bolag inom pappers- och massaindustri samt såg­verks- och övrig trävaruindustri ökade sålunda sina net­tovinster från 41 miljoner kronor år 1938 till 47 miljoner kronor år 1942.

Antalet sysselsatta inom dessa industrier uppgick före kriget till omkring 100.000, men har under krisåren min­skat starkt och kan f. n. ej beräknas till mer än omkring 80.000 man. Fördelas den ovan redovisade nettovinsten för 280 bolag på hela arbetarantalet skulle på varje ar­betare falla ungefär 585 kronor. Den fördelade vinstsum­man utgör då varken den totala vinsten eller härrör från samtliga företag. Exemplet visar att en avsevärd löneök­ning skulle vara möjlig också för skogsindustriernas ar­betare, utan att detta behövde medföra prishöjningar.

Ovan har för de viktigaste och största av de industri­grupper, inom vilka avtalsrörelser är aktuella under hösten och vintern, påvisats att avsevärda lönehöjningar är möjliga att genomföra på bekostnad av bolagens pro­fiter. Av redogörelsen har framgått att bolagens vinst­marginaler, särskilt mot bakgrunden av d,e omfattande nyinvesteringar som företagits under lerigsåren, inga­lunda är så små som man från företagarnas sida vill göra gällaoide. Detta argument för fortsatt lönestopp är sålun­da inte hållbart.

Löner, priser, rationalisering

Även om en prisstegring i vissa fall skulle kunna anses berättigad för att kompensera kapitalisten för kostnadsökningen behöver denna inte bli så stor, att den tar bort fördelen med lönestegringen, såsom det ofta bru­kar påstås. Lönen är ju inte hela produktionskostnaden,

utan endast en del av densamma. Utom profiten ingår i produktionskostnaden även betalningar för råvaror, ma­skiner, byggnader o. s. v. En lönestegring med 10 procent inom en viss industrigren behöver därför inte, om nu ka­pitalistens profit lämnas oförändrad, medföra en pris­stegring på de inom denna industri framställda varorna med 10 procent, utan endast med ett mindre procenttal. Inverkan på den allmänna prisnivån förtas ju ytterligare därigenom att det för huvudparten av arbetarna finns möjlighet att genomföra en lönestegring på bekostnad av profiterna. Här behöver alltså prisnivån icke alls på­verkas.

Det vanliga påståendet, att »priserna alltid tar hissen, medan lönerna får gå i trappan» visar sig alltså vara grund falskt, förutsatt att priskontrollen är tillräckligt effektiv. Under den förutsättningen kan lönerna tvärtom »åka hissen», medan priserna får följa efter »i trappan». Härvid äger en annan fördelning rum av nationalinkom­sten.

Ytterligare en synpunkt måste anföras på problemet om löner, kostnader och priser. Arbetarna inom en viss produktionsgren eller inom vissa enskilda företag kan icke nöja sig med löner, som ej tillåter en rimlig levnads­standard, enbart därför att kapitalisterna påstår att fö­retagens »bärkraft» ej tillåter högre löner. Kan en ar­betsgivare inte betala rimliga löner, då må han endera göra produktionen effektivare så att lönebetalningsför­mågan blir större eller dra sig ur det kapitalistiska spelet om profiterna. »Bärkraftsargumentet» kan alltså inte en­samt få bestämma den fackliga lönepolitiken. Arbetarnas kamp för bättre reallöner spelar i själva verket en bety­delsefull roll för det fortsatta effektiviserandet av den samhälleliga produktionen.

Vad är inflation?

Vissa personer som argumenterar mot lönestegringar nöjer sig inte med påståendet att sådana måste medföra prisstegringar. De går längre och säger att det blir in­flation, om lönestoppet brytes. Argumentet om infla­tionsfaran användes flitigt när lönestoppet på sin tid in­fördes. Sedan har det varit borta ur diskussionen, men har nu återkommit.

För att bedöma halten av detta argument måste man veta vad inflation egentligen är. Inflation tar sig visser­ligen uttryck i prisstegringar, men detta är å ena sidan inte dess enda uttrycksform. Man kan ha inflation i ett land, såsom i Tyskland för närvarande, utan att denna kan ta sig uttryck i prisstegringar beroende på stränga statliga kontrollåtgärder. Å andra sidan är inte alla pris­stegringar liktydiga med inflation.

Inflation innebär en försämring av penningvärdet. Vad som orsakar inflationsprocessen är den utarmning av län­dernas ekonomiska resurser, som upprustningen och kri­get för med sig. Stora mängder av arbetskraft, livsmedel, råvaror, maskiner och fabriker tas i anspråk för den statliga improduktiva konsumtionen. Följden härav blir knapphet på varor av olika slag. Samtidigt frigörs stora mängder penningkapital, som på grund av varuknapphe­ten inte kan förvandlas till varukapital och på nytt ingå i produktionsprocessen. Överflödet på penningkapital or­sakar i denna situation med kraftig varubrist en försäm­ring av penningvärdet, som är liktydig med inflation.

Man brukar framhålla Grekland, där en ask tändstic­kor betingar ett pris av flera miljoner, som exempel på inflationens förödande verkningar. Detta exempel anförs som propaganda för att hålla lönerna nere, trots att ingen som tänkt igenom saken kan inse vad inflationen i Grekland har med de grekiska arbetarnas lönekrav att göra. Förstörelsen av det grekiska penningvärdet beror självklart på tyskarnas utplundring av landet, inte på att arbetarna vill ha högre reallöner.

Blir det inflation om arbetarna

får högre löner?

Lönestoppsanhängarna påstår att ökad köpkraft skulle medföra stegrad efterfrågan på varorna. Eftersom till­gången på varor är begränsad medför ett ökat utbud av köpkraft skärpt konkurrens om varorna och automatiskt stegrade priser. Löneökningen skulle därför bli illusorisk. Detta är lönestoppsanhängarnas sista skans som de fre­netiskt försvarar.

Skulle högre reallöner medföra sådana verkningar? Det är inte alls troligt. För det första: Arbetarna skulle visserligen få större möjligheter att köpa ut sina ranso­nerade varor, men detta kan ju icke tagas som skäl för att höja priserna. För det andra: Ökad köpkraft skulle inte framkalla prisökningar på alla de viktigaste livsför­nödenheterna, eftersom dessa är ransonerade och man inte kan få ut mer än vad som rymmes inom ransone­ringsbestämmelserna, oavsett hur mycket pengar man har. För det tredje: Full lönekompensation skulle med­föra att därest arbetarna fick något över sedan de köpt ut de ransonerade varorna de kunde bruka köpkraften till att skaffa varor, som det nu icke är överdriven konkur­rens om och som icke är ransonerade. Exempelvis skulle de kunna bättre til lgodogöra sig kulturens landvinningar, köpa böcker, gå på teater, lyssna på konserter etc.

När såsom nu de väldiga värden som arbetarna fram-skapar hamnar hos företagaren i form av profiter då protesterar inte inflationsteoretikerna. I stället hävdar de att de belopp som företagen använder för nyinvesteringar, fonderingar o. s. v. blir till nytta för hela samhället, ty därigenom garderar man sig mot kommande dåliga tider.

Med samma motivering är det berättigat för arbetarna att nu kräva full kompensation. Dåliga tider går, som all erfarenhet visar, främst ut över arbetarna. Vi utgår ifrån att arbetarna nu fick »full kompensation», men att varu­bristen medförde överskott av köpkraft. Om så skulle

vara fallet är det ju ingenting som hindrar, att även ar­betarna garderar sig mot dåliga tider genom att spara sin köpkraft till dess varor finns eller till dess att man vid arbetslöshet behöver tillgripa reserverna.

Lönehöjning eller prissänkning?

Vissa representanter både för borgerlighet och social­demokrati har genom den hårda pressen från arbetarnas sida retirerat så långt i fråga om lönestoppet, att de med­ger att en reallöneförbättring redan nu är berättigad. Samtidigt säger man emellertid, att reallönestegringen endast får komma till stånd genom prissänkningar, inte genom höjningar av penninglönerna. Denna linje har fö ­reslagits bl. a. av professor Myrdal och av direktör Berg­vall, ordförande i priskontrollnämnden.

En stegring av reallönerna kan naturligtvis åstadkom­mas på två vägar, genom höjning av penninglönerna eller genom sänkning av levnadskostnaderna. I bägge fallen måste reallönestegringen innebära en ändrad fördelning av nationalinkomsten, som i första hand bör ske på be­kostnad av aktiebolag och övriga storföretagare samt större förmögenhetsägare. Tvistefrågan gäller på vilken väg reallönerna skall och kan förbättras. Myrdals linje är fortsatt lönestopp och prissänkning. Kommunisterna och en snabbt växande majoritet av de fackligt organise­rade arbetarna har ingenting emot prissänkningar, men sätter i första hand sin lit till en uppressning av penning­lönerna.

Det är naturligtvis demagogi att kalla den senare ståndpunkten »inflationistisk». Skillnaden mellan de bäg­ge linjerna ligger inte på det planet. Skillnaden ligger däri, att kommunisternas och det fria fackföreningsfol-kets linje är säkrare och tillförlitligare ur arbetarnas synpunkt.

Det måste nämligen vara lättare att åstadkomma en omfördelning av nationalinkomsten till arbetarklassens

förmån genom höjning av penninglönerna vid relativt oförändrade priser och levnadskostnader än genom en sänkning av priser och levnadskostnader vid oförändrade penninglöner. Detta beror på att det är en lättare uppgift för den statliga priskontrollen att hålla igen mot pris­stegringar än att åstadkomma prissänkningar.

Bland arbetarna finns en stark misstro mot LO-lednin­gens, regeringens och den statliga kontrollapparatens vilja att medverka till en reallöne förbättring. Fackför­eningsfolket känner sig stå i en starkare position än ti­digare under kriget. Det vill inte avstå från sina möjlig­heter att direkt inverka på den ekonomiska fördelningen enbart mot löften om högst osäkra prissänkningar. Detta allraminst som både Myrdal, Bergvall och andra förut­sagt fortsatta prisstegringar under den närmaste tiden.

Vad säger efterkrigsprogrammet?

I lönestoppspropagandan har man från socialdemokra­tiskt håll inte ens dragit sig för att använda Arbetarrö­relsens efterkrigsprogram som försvar för de nuvarande låga reallönerna. Man har bl. a. hänvisat till följande av­snitt (punkt 9 i efterkrigsprogrammet):

När importen ökar oeli produktionen stiger, måste lev­nadsstandarden i de breda lagren höjas i minst samma pro­portion. Industriarbetare och andra, som fått ofullständig kompensation för prisstegringen under kriget, måste i första hand återvinna 1939 års reallöner, vare sig det sker genom att priserna faller eller genom att penninginkomsterna ökas. (Vår kursiv.)

Det är svårt att förstå, hur detta krav kan motivera en fastlåsning av de nuvarande reallönerna. I det anförda stycket står att reallönerna måste höjas, när vissa betin­gelser inträder. Det står däremot inte, att reallönerna ej får höjas innan dessa betingelser är för handen! Att tolka efterkrigsprogrammets krav i detta stycke som social­demokraterna gör måste vara galet. Det är ett försök att använda arbetarrörelsens program till försvar för sam-

lingsregeringens ekonomiska politik. Var det så arbe­tarna hade tänkt sig efterkrigsprogrammets genomfö­rande ?

Om man, såsom professor Myrdal och andra företrädare för socialdemokratin, medger möjligheten av stegrade reallöner i nuvarande läge är man hänvisad till två vägars„ som nyligen sagts: höjning av penninglönerna eller sänk­ning av priserna. Båda dessa vägar anvisas i Arbetar­rörelsens efterkrigsprogram. Det är alltså nonsens att försöka ställa arbetarnas krav på lönehöjningar i mot­sättning till efterkrigsprogrammet.

Garanti mot efterlcrigskrisen

Socialdemokratiska uttolkare av Arbetarrörelsens efter­krigsprogram menar att de åtgärder, som anvisas i pro­grammet skall prövas först då den väntade våldsamma ekonomiska krisen är ett faktum. Måste det svenska samhällslivet drabbas av en ännu allvarligare krissjuk­dom, innan de läkemedel som anvisas i efterkrigspro­grammet kan komma till användning? Svaret blir ja, om man följer den väg som socialdemokratin nu slår in på.

För vår del anser vi att en rad av de anvisningar som ges i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram mycket väl kan användas i förebyggande syfte. Konkret menar vi exem­pelvis att det är bättre att redan nu ge arbetarna högre reallöner, när alla möjligheter därtill finns. Detta dels emedan man icke med säkerhet kan slå fast att möjlig­heterna kommer att finnas eller vara bättre senare och dels emedan arbetarna därigenom åtminstone delvis gar­derar sig mot kommande svårigheter. Det är uppenbart att arbetarnas möjligheter att hävda sig i framtiden icke blir sämre härigenom.

Enligt LO-ordföranden, August Lindberg, är arbetarna missnöjda med lönestoppet, de vill kämpa för sina intres­sen och det skall de få — efter kriget! En märklig upp­fattning. Ty LO-ledningen har många gånger understru-

kit, att den taktik som den begagnat gentemot arbetsgi­varna varit den bästa. Om man nu kan kalla det taktik mot arbetsgivarna! Gång på gång har man framhållit hur gott samarbetet varit och att arbetsgivarna besjälats av en fast vilja att göra det bästa möjliga av en svår situation. Om det verkligen varit på det sättet, varför då signalera en annan väg i fortsättningen? I så fall är det ett kvitto på att de metoder man hittills prövat icke gett vad som hade varit möjligt att uppnå!

Men August Lindbergs sätt att se frågan är galet även från andra utgångspunkter. Ty från det hållet befaras en ekonomisk kris i vilken man också räknar med arbetslös­het. Att det under sådana förhållanden skulle bli betyd­ligt svårare att kämpa för högre löner inser var och en. Naturligtvis är det felaktigt att tolka efterkrigsprogram-met så, att ingen av de däri anvisade vägarna skall prö­vas förrän varje krigshandling är avslutad.

Arbetarklassens maktställning

Har då arbetarrörelsen makt och styrka att nu förverk­liga den delen av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som består i kravet på högre reallöner? Är arbetarna villiga att förverkliga efterkrigsprogrammet t

Beträffande den sista frågan räcker det med att hän­visa till den pågående lönerörelsen. Beror det bara på ar­betarna är det ingenting som hindrar att man med hjälp av de metoder och medel som står till buds genomför denna del av programmet. I valet har de gett program­met sitt stöd och man kan tryggt utgå ifrån att deras intresse för detsamma icke avtagit sedan den 17 sept.

Men är arbetarklassens organisatoriska styrka sådan att den i kamp kan förverkliga programmet? Svaret måste bli ett obetingat ja! Det finns ingen kraft i det svenska samhällslivet, som kan mäta sig med arbetar­klassens. I fackligt avseende behöver frågan icke diskute­ras. 1.050.000 man finns i Landsorganisationen. Att mo-

bilisera denna organisation i enig kamp för sina livsin­tressen är icke svårt, försåvitt LO-ledningen vill det. Men hittills har ledningen vägrat. Dess linje innebär sam­arbete med motståndaren och — kapitulation! Glädjande nog tilltar viljan till aktioner bland medlemsmassorna. Ledningen tvingas därigenom att antingen rätta sig efter massornas vilja eller att i en näraliggande framtid ställas utan inflytande på händelseutvecklingen.

Solidarisk lönepolitik

I diskussionen om högre löner framhålles från LO-håll, att lönestoppet icke utesluter rätt för de lägst betalda grupperna att kämpa för löneökningar. Vad vederböran­de avser med »lägst betalda grupper» har man aldrig: lämnat något konkret besked om. Går gränsen vid socker­bruksarbetarna ? En manlig arbetare vid råsockerbruken har med index 3.552 kronor per år. För de kvinnliga är lönerna endast 2.032 kronor per år. När sockerbruksarbe­tarna i år krävde höjning av timlönen med 10 öre hindra­de den fackliga ledningen med benäget bistånd av rege­ringen arbetarna att vinna seger över sockermonopolet. Eller går gränsen högre upp? Skall man rätta sig efter Wigforss proposition vid höstriksdagen i vilken han före­slår att statstjänarna skall få påökt ? Enligt detta förslag skall en lägre statstjänare i Stockholm, som nu har 5.435 kronor om året få påökt. Visserligen en allmosa — 60 kronor per år men ändå! Vi anser att båda grupperna blivit hårdhänt behandlade, men vi noterar att man tyd­ligen icke är överens om vad som är »lägst betalda grup­per». Naturligtvis skall alla tillfällen utnyttjas för att höja alla arbetares löner. Vad som bestämmer framgån­gen och vad som är »lägst betalda grupper» avgöres av den kraft som arbetarna sätter bakom orden. En fördel har kampen för högre löner åt statstjänarna medfört — den starka opinionen har justerat gränsen för de »lägst betalda grupperna» uppåt!

Men, säger LO-ledningen, de högst betalda grupperna måste i nuvarande svåra läge visa solidaritet med dem som har det sämre ställt och inrikta sig på att höja deras löner. Säkert är hela den svenska arbetarklassen enig om att de som har de lägsta lönerna skall hjälpas upp. Man har heller ingenting emot att utnyttja den samlade orga­nisationens styrka för detta ändamål. Men det får icke ske på bekostnad av dem, som tidigare tillkämpat sig bättre löner. Det är nonsens, när man gör gällande att därest de högst betalda avstår från att kräva högre löner, arbetsgivarna skulle frivilligt öka övriga löner. Eller, för att taga ett exempel ur den pågående avtalsrörelsen: tex­tilbaronerna blir icke medgörligare om bryggeriarbetarna avstår från att kräva full kompensation.

Enhet i kampen

Under de första krigsåren var arbetarna icke inställda på offensiv facklig kamp. De accepterade i viss utsträck­ning den med pukor och trumpeter lanserade parollen: »Bären varandras bördor». Man var inställd på att offra något för att behålla freden och friheten och man utgick ifrån att andra samhällsgrupper besjälades av samma anda. Men arbetarnas egen erfarenhet har visat det be­drägliga i de då formulerade parollerna. De rika har bli­vit rikare, samtidigt som arbetarna blivit fattigare. Ar­betarna har upptäckt sammanhanget mellan stegrade vin­ster och lönestopp. Därför lystrar de till de nya signa­lerna.

Bland arbetarna skapas nu enhet i kampen. Klassam­arbetets förkunnare mister sitt grepp över massorna. De partipolitiska frågorna får vika i bakgrunden för det som enar fackföreningsfolket — kampen för högre löner. På detta sätt grundlägges arbetarnas seger på ett viktigt frontavsnitt och med stöd av denna erfarenhet går kam­pen för bättre samhällsförhållanden vidare.

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1944

Av serien

DAGSPOLITIK har hittills utkommit:

N:r 1. Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik N:r 2. H. Hagberg: För freden — för friheten* N:r 3. LO:s nya program N:r 4. Hilding Hagberg: Arvfiender ?* N:r 5. E. Lancet: Index och löner N:r 6. Karl Wirén: Svensk nazism utan mask N:r 7. Erik Åström: Arbetare och småbönder N:r 8. Knut Senander: Vem för folkets talan?* N:r 9. E. Lancet: Krigsvinster och löner N:r 10. Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp, in­

flation? N:r 11. Sven Lmderot: Bönder och arbetare N:r 12. Helge Eriksson: Vem bär ansvaret N:r 13. Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin—

Socialismen N:r 14. Arbetarnas enhet vägen till seger N:r 15. Sven Linderot: Ny Kurs!* N:r 16. Fritjof Lager: Norden och nordismen N:r 17. H. Andersen: Danmark talar N:r 18. Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter

och löner N:r 19. Kommunisternas nya program. Program­

kommissionens förslag* N:r 20. S ocialdemokratiska sif f er kons t e r N:r 21. Bräsch i lönestoppet

;!: Utgången från förlaget

Pris 25 öre