Botanik, godsmiljö och märkvärdigheter. Om Bror Emil ...lup.lub.lu.se/search/ws/files/5535626/2971924.pdf · Botanik, godsmiljö och märkvärdigheter – Om Bror Emil Hildebrands

LUND UNIVERSITY

PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00

Botanik, godsmiljö och märkvärdigheter. Om Bror Emil Hildebrands väg tillvetenskapen.

Gustavsson, Karin

Published in:Att återupptäcka det glömda : aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden

2012

Link to publication

Citation for published version (APA):Gustavsson, K. (2012). Botanik, godsmiljö och märkvärdigheter. Om Bror Emil Hildebrands väg till vetenskapen.I P. Nicklasson, & B. Petersson (Red.), Att återupptäcka det glömda : aktuell forskning om forntidens förflutna iNorden (s. 158-177). Lunds universitet. Institutionen för arkeologi och antikens historia.

General rightsCopyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by thelegal requirements associated with these rights.

• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private studyor research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portalTake down policyIf you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will removeaccess to the work immediately and investigate your claim.

https://portal.research.lu.se/portal/sv/publications/botanik-godsmiljoe-och-markvardigheter-om-bror-emil-hildebrands-vag-till-vetenskapen(1580e0a5-3e87-4315-89d3-86d4ab25c983).html

Aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden

Acta Archaeologica Lundensia Series Prima in 40, No. 32

I oktober 2010 träffades arkeologer, medeltidsarkeologer, historiker, idéhistoriker, etnologer, latinare och religions- historiker i Lund för att diskutera arkeologins historia.

Symposiet blev grund för denna artikelsamling.

I boken beskriver forskare hur idéer, människor, platser, forn- lämningar och fornfynd har format synen på det förflutna: Hur har metoder uppstått och spridits? Vad fanns innan arkeologin och vem skapade den, forskare, kufar eller

kungligheter? Vad visar våra museer? Hur har arkeologer, lokalbefolkning och myndigheter mötts?

Arkeologi handlar om forntiden, men speglar också alltid samtiden.

MAN FRAMKASTADE MED EN GODSINNAD OCH SJELFBEHAGLIG NAIVITET DE DJERFVASTE OCH VIDUNDERLIGASTE

HYPOTHESER OM NORDENS FORNÅLDER.

– L. F. RÄÄF 1845

Aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden

ATT ÅTERUPPTÄCKA

DET GLÖMDA

AT

T Å

TER

UPPTÄ

CK

A D

ET

GLÖ

MD

A

ATT ÅTERUPPTÄCKA

DET GLÖMDA

Påvel Nicklasson & Bodil PeterssonREDAKTÖRER

Påvel Nicklasson

& B

odil Petersson

Botanik, godsmiljö och märkvärdigheter –Om Bror Emil Hildebrands väg till vetenskapen

Karin Gustavsson

Botany, manors and spectacular things – On Bror Emil Hildebrand’s path to science. BrorEmil Hildebrand (1808–1884) was one of the “great men” in the Scandinavian archaeology of the1800s. He has become historic for his numismatic research and for his efforts as State Antiquarian forover forty years, from 1837 to 1879, when he developed museums and heritage management in Sweden.While studying in Lund, Hildebrand, like many other students, was a devoted botanist, inspired bothby Linnaeus and by contemporary scholars such as Elias Fries and Sven Nilsson. During the years1820–1830 he was tutor at the Krapperup estate in south-western Sweden. The estate’s lord Baron NilsChristoffer Gyllenstierna, was an amateur scientist, who was involved in several fields of study. Hehad close relations with many scholars in the present, including Nilsson and Fries. On the steep hill ofKullaberg and its surroundings Hildebrand had ample opportunity to pursue his botanical interests,and he also valued the well-stocked library of the estate. The two years at Krapperup, with a scientificatmosphere more stimulating than Lund University, formed Hildebrand as a scholar. Through botanicalstudies, he practised the methodology he would use as numismatist – to observe, describe and analysesmall meaningful differences in the materials that he studied. The observable differences formed howmaterials were sorted in families and species and how the plants were given names. Within numismaticsanother scientific amateur, C. J. Thomsen in Copenhagen, became Hildebrand’s guide and mentor from1830.

EN KVÄLL i slutet av januari 1828 rulla-de en vagn in på borggården på Krap-perup i nordvästra Skåne. Passagera-

re var Bror Emil Hildebrand, en 22-årig stu-dent från Lund som vid ankomsten kän-de sig lite bortkommen och inte visste vil-ken av borgens tre portar han skulle bankapå. Men han välkomnades strax av husetsherre Nils Christoffer Gyllenstierna och Hil-debrand fann sig snart till rätta på godsetdär han kom att tjänstgöra som privatlärarei drygt två år. De människor och den miljösom mötte honom kom att bli betydelsefullaoch när man idag sitter i arkiven med det rikakällmaterial som Hildebrand har lämnat eftersig går det att se spår från ungdomsåren iSkåne i hans senare verksamhet som numis-

matiker, museibyggare och kulturminnesvår-dare. Historien om Hildebrand och de influ-enser som präglade honom är därmed ocksåett bidrag till kännedomen om kulturarvsför-valtningens historia och arkeologihistorien.1

Bror Emil Hildebrand (1806–1884) är en avde mest kraftfulla och inflytelserika perso-nerna i 1800-talets växande vurm för kultur-arv och historiska minnen, som jag vill sesom en väsentlig beståndsdel i moderniteten.Han associeras av eftervärlden främst medsina insatser inom numismatiken och medsin position som riksantikvarie i över 40 år,1837–1879. Under denna period, då national-staten Sverige formades genom politiska re-former som kom att leda fram till den moder-na demokratin, nya kommunikationer och en

159

ATT ÅTERUPPTÄCKA DET GLÖMDA DE STORA MÄNNENS ARKEOLOGI

Figur 1. Inga ungdomsporträtt av Hil-debrand är kända, så detta fotografi av ho-nom som togs när han stod på livets mid-dagshöjd vid 1800-mitt får förmedla intrycketav hans person. På tidstypiskt sätt omger hansig här av några symbolmättade föremål somvisar inom vilken samhällssfär han hade singärning, ett par böcker och ett pergaments-brev med vidhängande sigill. Bild: ATA.

växande statlig förvaltning, fick kulturarvetsuccessivt en allt större plats i offentlighe-ten, med Hildebrand som central aktör. Un-der hans ämbetstid skapades Statens Histo-riska Museum som vi känner denna institu-tion idag, bland annat genom att de växan-de arkeologiska föremålssamlingarna fick enplats i den nationalmuseibyggnad som stodfärdig i Stockholm 1866.

Denna artikel fokuserar på Hildebrands livoch utveckling innan han blev etablerad fors-kare och tjänsteman. Artikeln behandlar denpåverkan som bidrog till att bygga upp hansvetenskapssyn och fick honom att välja denantikvariska och arkeologiska banan. Bland

influenser av betydelse vill jag framhålla bo-taniken och det intresse för samlande somfanns i samtiden, vilket också inkluderadebesök vid olika ”märkvärdigheter”. De bota-niska studier och de resor inom landet somhan fick tillfälle att ägna sig åt under sinaår i Lund och på Krapperup var betydelse-fulla för hans inskolning till numismatiker,arkeolog och museiman. Hildebrand kom attbli starkt påverkad av ett par vetenskapligaamatörer, en kategori forskare som var myc-ket väsentliga i 1800-talets lärda värld. God-set var en stimulerande lärdomsmiljö som imånga avseenden var överlägsen universi-tetsstäderna Lund och Uppsala, och vistel-sen hos godsherren och amatörforskaren Gyl-lenstierna innebar också goda möjligheter förHildebrand till ett värdefullt nätverksbyg-gande.

Hildebrands bakgrund

Bror Emil Hildebrand föddes 1806 som denyngste av fem bröder i Flerohopp i Made-sjö socken öster om Kalmar, där hans farförestod järnbruket. Efter faderns död 1811övertog modern Lovisa Hildebrand ansvaretför både bruket och barnens uppfostran. Detvar då inte självklart att en änka fick vara si-na barns förmyndare. Hildebrand växte uppnär ståndsindelningen fortfarande bestämdesamhällsordningen, men den nya regerings-form som hade antagits 1809 blev ett led iutvecklingen mot en representativ demokra-ti. Järntillverkningen vid bruket bedrevs medhantverksmässiga metoder där råvaran häm-tades från sjöar och våtmarker i närområdet.Det var en förindustriell tid, men nya kom-munikationer som ångbåtar hade introduce-rats och börjat förändra människors resmöns-ter och världsbild. Flerohopps bruk kan be-skrivas som en egalitär miljö med en ganskajämlik struktur. I Hildebrands självbiografifinns denna karaktäristik av födelsebygden:”Någon stor rikedom fanns icke, men ickeheller fattigdom”.2 Att döma av kartan somhan själv ritade över sin hemort som tonåringvar det en plats som måste ha varit myllrandeav alla sorters människor, fylld med både bo-stadshus och bruksbyggnader som smedjor

160

KARIN GUSTAVSSON BOTANIK, GODSMILJÖ

Figur 2. Bror Emil Hildebrand anlände till Krapperup en januaridag 1828. Då hade borgensfasader en annan kulör, men i övrigt var nog stämningen ungefär densamma som en vinterdagpå 2000-talet; tyst, lite ödsligt och stilla. Foto: Karin Gustavsson 2007.

och olika lagerbyggnader, och anläggningarsom fördämningar, dammar och kanaler, sefigur 3.

Hildebrand undervisades i hemmet till-sammans med sin tre år äldre bror Albin avolika lärare. De mest betydelsefulla var kusi-nen Lars Gustaf Wimmerstedt och Johan For-sander. För båda var botanik ett väsentligtinslag i undervisningen. Carl von Linnés livs-gärning låg bara en generation bort och bota-niken var en självklar del i allas utbildning.Forsander var kusin och nära vän med Eli-as Fries, den då mest inflytelserika botanis-ten. Forsanders dagböcker från tiden på Fle-rohopp är fyllda med metereologiska iaktta-gelser och botaniska noteringar – man får för-moda ett dagligt samtalsämne. Han läste ock-så Iduna, Göthiska förbundets tidskrift.3 Den-na publikation hade börjat komma ut 1811,med redogörelser för forntidsfynd, dikter och

berättelser av samtida litterära storheter somGeijer och Tegnér. Som barn befann sig allt-så Hildebrand i en omgivning med ett starktintresse för botanik, där även den senaste lit-teraturen om fornminnen lästes då och då.Under sin studietid skaffade sig Hildebrandsjälv tidskriften Iduna (Hildebrand 1937:557).En begynnande vurm för forntiden fanns idet tidiga 1800-talet och Hildebrand deladesitt intresse för Iduna med många i sin samtid.

Naturalhistoriska studier

Hildebrand kom till Lund redan som 14-åring hösten 1820 tillsammans med sin brorAlbin och Lars Gustaf Wimmerstedt, hos vil-ken de också bodde. Med vissa avbrott komBror Emil Hildebrand att vistas i Lund framtill det att han började sin tjänstgöring påKrapperup. Vid universitetet studerade Hil-

161


Figur 3. Denna karta över Flerohopps bruk ritades av Bror Emil Hildebrand som 17-åring. Hankopierade en befintlig karta över sin hemort. Av kartan framgår vilken innehållsrik plats detvar, med hyttor, smedjor, kolförråd, verkstäder och bostadshus och anläggningar knutna tillbruket som fördämningar, kanaler och broar. Bild: ATA.

debrand bland annat latin och grekiska ocholika naturhistoriska ämnen. Bäst tyckte hanom botanik, där han hade både Elias Fries ochCarl Adolph Agardh som lärare. Fries ordna-de i Linnés anda vandrande föreläsningar tillmarkerna kring Lund som följdes av mäng-der av studenter. Många samlade växter ock-så utanför studierna. Hildebrand och hansstudiekamrat Alexis Lindblom ägnade sig åtbotaniska exkursioner under ferierna, blandannat i Blekinge och på Öland, då de vand-rade till fots, samlade växter och upplevdemånga äventyr. Elias Fries blev inte bara lä-rare utan också en livslång vän. Även geologifängslade Hildebrand, där han undervisadesav Sven Nilsson, legendarisk professor i na-turalhistoria. De båda kom också att ha kon-takt livet ut.

I grekiska var det inledningsvis den dyna-miske och färgstarke Esaias Tegnér som fö-

reläste och trollband studenterna genom sinstarka personlighet. Hildebrand har beskrivithur hans intresse för språket avtog när Teg-nér lämnade staden för att bli biskop i Växjö.Tegnér var så mycket mer än en lärare i gre-kiska. Han var det akademiska Lunds lysan-de stjärna och en stor favorit hos alla studen-ter. Som skald var han en också en av de mestinflytelserika kulturpersonligheterna i riketoch studenterna beundrade hans tal vid pro-moveringar och andra högtider, och avskrif-ter av dessa var eftertraktad läsning. Somupphovsman till Fritiofs saga kom Tegnér attvara en av de författare som genom publice-ring i bland annat Iduna hjälpte till att spridaen populär bild av den nordiska forntiden tillbreda kretsar. Han ingick tillsammans medErik Gustaf Geijer och en lång rad andra avsamtidens diktande män i det Göthiska för-bundet som tillsammans fäste uppmärksam-

162


Figur 4. Elias Fries (1794–1878) var en av detsvenska 1800-talets viktigaste vetenskaps-och kulturpersonligheter. Han var en mycketuppskattad lärare i botanik för Hildebrandoch flera av hans generationskamrater, ochde båda kom att bli vänner för livet. 1847 blevhan invald i Svenska akademien, ett teckenpå hur naturvetenskaper och humanveten-skaper ännu stod varandra mycket nära. Bild:UB, Lund.

het på Skandinaviens förmodat ärorika för-flutna. Hildebrand fick en personlig relationtill Tegnér och kom att tillbringa mycket tidi dennes hem i Lund eftersom han blev näravän med de äldsta syskonen Christoffer ochGöthilda. Även efter det att Tegnér med sitthushåll flyttade till Växjö behöll han kontak-ten med hela familjen och han kom att besökabiskopsgården där många gånger. Det egnaexemplaret av Fritiofs saga med Tegnérs sig-natur i var en av hans dyrbaraste ägodelar.4

Eftersom Hildebrand saknade större eko-nomiska tillgångar var han tvungen att skaffasig en gångbar utbildning för att kunna för-sörja sig. Länge tänkte han sig att han skullebli präst, och det var också vad hans familjoch övriga omgivning förväntade sig. Redansom tonåring fick han tillstånd att predikaav biskop Stagnelius i Kalmar och han kom

att prova på att hålla predikan några gånger,första gången som 17-åring i kyrkan i Made-sjö. Kyrka och skolväsende var tätt samman-knutna och ett alternativ till att bli präst varatt verka som läroverkslektor. Utbildnings-bakgrunden var likartad, och den som blivitläroverkslärare kunde efter prästvigning ock-så arbeta som präst, vilket gav möjlighet tillen bättre försörjning. Men Hildebrand locka-des även av tanken på att gå i sin faders fot-spår och bli bergsingenjör, vilket uppmuntra-des av kusinen Wimmerstedt.

Tvivel på prästkallet och dragningen tillfaderns yrke ledde till att Hildebrand våren1827 begav sig till Stockholm för att försökafå en tjänst inom Bergskollegium, det statligaämbetsverk som hade hand om frågor relate-rade till gruvnäring och bergshantering. Menvid ett möte med en av de ledande herrar-na i Bergskollegium kände han sig illa be-handlad och inte välkommen. Andra tjänst-er i Stockholm inom statlig förvaltning varobetalda och därför inget alternativ för Hil-debrand som visserligen kom från en eko-nomiskt stabil miljö men som saknade störreärvda tillgångar.5

Istället kom han att tillbringa våren 1827i Uppsala, då han studerade bergsvetenskapför att trots allt kunna skapa sig en framtid isin faders efterföljd. Givetvis tog han för sigav vad Uppsala hade att erbjuda av sällskaps-liv och nöjen. Bland annat var han på fleramusiksoireer och fick vid ett tillfälle höra ErikGustaf Geijer, en annan av samtidens lysandeskalder som ingick i det Göthiska förbundet,spela piano. På en sådan tillställning träffa-de han också ärkebiskopen och andra ur sta-dens främsta societet. Studenterna hamnadepå ett självklart sätt i dessa ledande kretsar.Hildebrand uppsökte också den åldrade Lin-nélärjungen Carl Petter Thunberg.6

Men Hildebrand trivdes inte i Uppsala ochavbröt snabbt sina bergsvetenskapliga studi-er. Han återvände till Lund hösten 1827, nufast besluten att bli präst, men han var förung för att kunna börja på prästseminariet.Då aktualiserades alternativet att bli infor-mator, privatlärare i en familj, en syssla somväldigt många studenter hade under en be-gränsad tid. Att vara informator var ett sätt

163


Figur 5. Under sin tid på Krapperup strövade Hildebrand igenom det omgivande landskapetunder botaniska exkursioner. Det dramatiska Kullaberg och de ständigt skiftande sceneriernavid kusten fascinerade honom oupphörligen. Foto: Karin Gustavsson 2009.

för många att få respit inför ytterligare stu-dier, och att ordna upp en trasslig ekonomi.Genom en sådan tjänstgöring öppnade sigmöjligheter att skaffa sig kontakter i samhäl-let och det var inte oväsentligt till vilken fa-milj man kom. Hildebrand hade fått tips omen ledig tjänst hos en officer i Kristianstad,men avstod denna eftersom varken familjeneller staden Kristianstad lockade honom. Hil-debrands lärare i Lund Sven Nilsson förmed-lade då en plats som informator hos sin go-de vän friherren Nils Christoffer Gyllenstier-na på godset Krapperup på Kullahalvön, etti många avseenden bättre och intressantareanbud. Och i januari 1828 påbörjade alltsåHildebrand sin verksamhet som privatlärareåt Gyllenstiernas båda äldsta söner, Sten 7 åroch Carl 8 år.

Vetenskapsmiljö på Krapperup

Krapperup är ett gods med anor i 1300-talet.På 1820-talet var det en av Skånes allra störs-ta jordegendomar med marker inte bara iBrunnby socken utan i vidsträckta områdeni nordvästra Skåne och södra Halland. TillKrapperups markinnehav hörde Kullaberg,som var en välkänd botanisk lokal och vi-da berömt för sitt dramatiska landskap medbranta klippor som stupar i havet. Kulla-berg var beskrivet av en lång rad resenä-rer, och i tryckta planschverk spreds underHildebrands ungdomstid romantiskt färga-de avbildningar av fängslande scenerier medklippor och skummande vågor. Att bo påen borg med anor i medeltiden vid foten avKullaberg måste ha tett sig som ett lockandeäventyr för en student från det inre av Små-land.

Herren till Krapperup Nils Christoffer Gyl-lenstierna (1789–1865) föddes och växte upppå Frösåker vid Mälaren nära Västerås. Han

164


kom att präglas inte bara av sitt adliga arvutan också av lärdomsmiljön i Uppsala därhan tillbringade några terminer som studentkring 1810. Minnet av Linné var i början av1800-talet ännu högst levande och Gyllensti-erna var en av de aktiva i det ”Linnéska in-stitutet”, som bildades i Uppsala kring 1807till 100-årsminnet av Linnés födelse (Chris-tensson 1999:36). Efter en för en adelsmanobligatorisk militär karriär tog Gyllenstiernaavsked med ryttmästares grad 1815 och slogsig ned på sin mor Antoinette von Kochensfädernegods Krapperup. 1818 gifte han sigmed den då 18-åriga Viveka Sture och famil-jen växte snabbt. När de båda äldsta sönernabehövde en lärare tog han hösten 1827 kon-takt med Sven Nilsson i Lund och bad omhjälp.7

Gyllenstiernas vänskap med Nilsson bygg-de på ett gemensamt intresse för naturveten-skaplig forskning. Gyllenstierna kan karak-täriseras som gentlemannaforskare, eller ve-tenskaplig amatör, i ordets bästa bemärkelse.Den vetenskaplige amatören var viktig aktöri 1800-talets vetenskapshistoria, något somidéhistorikern Jakob Christensson har ägnaten studie. Han definierar amatören som enforskare som inte tjänar sitt uppehälle avsitt vetenskapliga intresse. Men att vara enforskande amatör under denna period kundeockså betyda att man var mer professionellsom vetenskapsman än vad en universitets-professor var (Christensson 1999:9f).

Under flera decennier bedrev Gyllenstier-na korrespondens med Sven Nilsson, EliasFries och andra vetenskapsmän (Gustavsson2003:17). I breven avhandlades sådant somfynd av växter, fiskar och geologiska märk-värdigheter liksom reflektioner över ny litte-ratur i vetenskapliga ämnen och dagsaktuellpolitik. Korresponderandet kan liknas vid ettvirtuellt seminarium, där brevskrivaren påett informellt sätt kunde beskriva fundering-ar och försök, och lägga fram olika aspekterpå sina iakttagelser. Respons kom brevledestill den ensamarbetande amatören. Så ävenom Gyllenstierna till synes var ensam i sinanaturvetenskapliga forskningar ingick han iett större sammanhang.

Godsen var centrala i 1800-talets veten-

skapliga värld. De rikaste biblioteken – somofta också hade unika bestånd av perga-mentbrev och handskrifter – fanns hemmahos adelsmän, likaså samlingar av naturali-er av olika slag som blev objekt för forsk-ning. Jakob Christensson har skildrat hurrik, omfattande och meningsfylld den veten-skapliga vardagen kunde te sig i miljöernautanför universiteten, innan professionalise-ring och specialisering tog vid under 1900-talet (Christensson 1999:17, 27f). Bundenhe-ten vid en specifik ämnesinstitution och vidämnestraditioner skapar trygghet men kanbegränsa tanken. 1800-talets vetenskapligaamatörer var oberoende av de skrivna ochoskrivna regler som präglar dagens forskar-samhälle. När Hildebrand kom till Krap-perup, kom han till en vetenskaplig miljösom inte tyngdes av det dåtida universitetetsrangordning och konventioner. Istället fannshär en sann upptäckarglädje och experiment-lusta.

Bland annat samlade Gyllenstierna på fis-kar som han preparerade på olika sätt föratt kunna ha i sitt fiskkabinett. För det varKrapperup en idealisk plats. Redan Linnéhade beskrivit rikedomen på fisk i vattnenkring Kullaberg under sin skånska resa 1749.Det finns också ett samband mellan fiske ochgamla gods med vallgravar och fiskdammar.Än idag simmar karpar i Krapperups vall-grav. Det var ett intresse som krävde bådehandlag och kapital – glasburkar och kon-servering kostade och assistans från betjänteroch andra anställda var många gånger avgö-rande – ytterligare en anledning till att detvar en aristokrat på ett skånskt storgods somkunde bli fisksamlare. Amatörforskaren Gyl-lenstierna blev med tiden en mycket skickligichtyolog och den professionelle vetenskaps-mannen Sven Nilsson vädjade vid upprepa-de tillfällen till honom om att han skulle pub-licera sina rön, men så blev det aldrig. Där-emot skänkte han 1851 hela sin samling tillZoologiska museet vid Lunds universitet såatt fler kunde ta del av den. En del av defiskar som Gyllenstierna preparerade till sittfiskkabinett har bevarats ända in i våra dagaroch finns på Zoologiska museet (Christens-son 1999:57; Gustavsson 2007:165).

165


Figur 6. I den vallgrav som omgärdar Krapperups borg har karpar simmat sedan urminnestid. Godsherren under Hildebrands tid på borgen, gentlemannaforskaren Nils ChristofferGyllenstierna, hade nära till föremålen för sina vetenskapliga studier. Under flera decenniersamlade han på fiskar som han lät konservera och stoppa upp. Foto: Karin Gustavsson 2009.

Kullaberg var en välkänd botanisk lokal,omskriven av många. Gyllenstierna under-sökte floran både på berget och i dess om-givningar och byggde upp ett herbarium. Viden exkursion på det botaniskt så intressantaberget fann han 1819 en oxel som han intelyckades bestämma med de floror och andraredskap han hade till hands. Han skickadedå sitt fynd till Elias Fries som fastställde attdet rörde sig om ett exemplar av klippoxel– en växt som inte tidigare hade påträffats idenna trakt.8 Det var alltså en plats och entid då unika upptäckter var möjliga, vilketnaturligtvis stimulerade både amatören ochden professionelle forskaren.

Gyllenstierna ägnade sig också åt experi-ment i sin trädgård, bland annat lyckades hanfå åkerbär att växa på Krapperup. Från ettrikt nätverk av vänner och släktingar överhela södra Sverige fick han tillgång till plan-tor, ympkvistar fröer, lökar och nötter. Träd-gården blev under hans tid som ett botaniskt

laboratorium, en plats där det gick att prövahypoteser och göra upptäckter.

På Krapperup hamnade Hildebrand i enlärdomsmiljö som på många sätt var mer be-rikande än Lund. Universiteten i Lund ochUppsala hade den gången inte så mycket ve-tenskaplig atmosfär utan var i första hand ut-bildningsanstalter för präster, läroverkslärareoch ämbetsmän. Lund hade exempelvis un-der Hildebrands studietid inte mer än unge-fär 20 professorer (Christensson 1999:8). Uni-versitetsbiblioteket i Lund kunde inte mätasig med de boksamlingar som fanns i pri-vat ägo, till exempel på olika gods. I Krappe-rups innehållsrika bibliotek tillbringade Hil-debrand många timmar bland böcker somGyllenstierna dels hade ärvt av sin morfarPetter Gotthard von Kochen, dels själv för-värvat. Mycket av den naturvetenskapligalitteraturen hade han fått av sina kontakter iLund och Uppsala som tack för hjälpen medatt anskaffa olika växter till andras samlingar

166


(Christensson 1999:75).Krapperup var en på många sätt idealisk

plats för Hildebrand att vara informator på.Den dåtida adeln ägde med ett nutida ut-tryck kulturellt kapital i form av vittförgre-nade nätverk. Det adliga namnet fungeradesom en dörröppnare i en lång rad samman-hang, adeln ägde omvärldens respekt och un-derdånighet, man hade stora bibliotek ochandra samlingar, samt överskott av tid och –i bästa fall – pengar. Ätten Gyllenstierna varen av de äldsta adelsätterna i landet. Krap-perup var en högaristokratisk miljö, och Hil-debrand tog väl vara på de tillfällen som gavstill kontaktskapande och nätverksbyggande.Nils Christoffer Gyllenstiernas släkt var stor,och genom sin hustru Viveka Stures fyra syst-rar och deras män var han befryndad meden vid krets adelsmän med stora gods ochmycket inflytande i samhället. Informatornsroll i det adliga hushållet var speciell, hanvar en anställd, men hade samtidigt en posi-tion som en i familjen. Informatorn blev del-aktig i familjens liv, och fick många tillfällenatt träna de sociala koder som var gängse iadelsståndet, en nyttig erfarenhet vid mångasituationer senare i livet.

Bror Emil Hildebrands tid hos Gyllensti-erna inleddes med två tragedier. Våren 1828dog först friherrinnan Viveka Sture vid 28års ålder, och bara några veckor senare dennäst äldste sonen Sten. För att hantera sorgensökte sig Gyllenstierna till vetenskaperna,och han gjorde mängder med botaniska ex-kursioner kring Krapperup med Hildebrandsom sällskap. Denne har beskrivit hur dessanästan dagliga utflykter till fots hjälpte tillatt skingra sorgerna för baronen. Hildebrandblev också betagen av landskapets karaktäroch skönhet och av det brusande havet. Hanskrev euforiska brev till sina vänner om hurvackert han fann allting och hur mycket hanuppskattade baronen, som han menade hadelika mycket kunskaper som en professor.

Baron sjelf är en innerligt älskvärdman, med kunskaper som skullehedra en Professor, ett huvud o enkarakter, som vore önsklig för enhvar.9

De båda gjorde under sina exkursioner sys-

Figur 7. Botaniska museet i Lund bevararNils Christoffer Gyllenstiernas herbarier medväxter insamlade i Krapperups närhet. I sam-lingen ingår ett exemplar av jordviva, denväxt som Hildebrand fann på Kullaberg vå-ren 1828 och som den gången var en stor bo-tanisk upptäckt. Foto: Patrik Frödén.

tematiska studier av Kullens flora, skrev nerallt noga, och samlade växter till herbariet.Våren 1828 gjorde Hildebrand en botaniskupptäckt när han fann ett exemplar av jord-viva på Kullaberg. Det var första gången somdenna växt påträffades på svensk mark ochdärför kom fynden att omnämnas i en nyflora av Elias Fries (Fries 1828:XI). Samlan-det var ett villkor för vetenskap. Det kun-de leda till unika upptäckter, som när Hil-debrand fann jordvivan. Samlandet bidrogockså till den vetenskapliga utvecklingen ge-nom att samlingarna examinerades, jämför-des, beskrevs och analyserades, varvid nykunskap uppstod. Därför var samlandet, somidag kan te sig både antikverat och lite löj-ligt, en viktig verksamhet, och ett område däramatören och den professionella vetenskaps-personen gagnade varandra. Exempelvis för-såg Hildebrand och Gyllenstierna Elias Friesmed olika vilda växter från Kullabygden somblev viktiga i dennes forskningar. Att tillägna

167


sig kunskap genom eget iakttagande av oli-ka fysiska material som fiskar eller botaniskapreparat var avgörande för att vetenskapligaframsteg skulle kunna göras. Det var inte all-tid enkelt eller ofarligt. Blomsterletandet varvid ett tillfälle 1828 nära att kosta Hildebrandlivet. Han var på väg efter den sällsynta ox-eln som Gyllenstierna upptäckt på Kullaberg,när han förlorade fotfästet och var på vip-pen att störta nedför klipporna, men klaradesig.10 Andra typer av iakttagelser av det uni-ka kunde dock fås på mer riskfritt sätt.

Märkvärdigheter

Sommaren 1828 bestämde sig den av sorgernedtyngde Gyllenstierna för att kommandevinter vistas hos sin mor på godset Frösåkervid Mälaren. Hildebrand fick nu följa med påen lång resa genom Sverige, något som hadevarit en av hans förhoppningar inför beslu-tet att ta tjänst som informator. Resan norrutgick i september 1828 genom västra Smålandoch Västergötland. Via Örebro och Västeråsnåddes Frösåker, där Hildebrand kom att till-bringa hela hösten, vintern och våren. Julen1828 firades hos Gyllenstiernas släktingar iUppsala. I maj 1829 påbörjades resan söderut,genom Södermanland till Östergötland, därGyllenstierna och Hildebrand stannade enmånad hos olika släktingar, innan resan fort-satte genom Småland tillbaka till Krapperup.Under hela tiden skrev Hildebrand en resebe-rättelse och han var också flitig med att skrivabrev till sin mor och sina vänner och skildraallt han såg och alla han mötte. Resan inne-bar bland annat ett otal besök hos ett stortantal vänner och släktingar till Gyllenstiernavid olika gods i Västergötland, Västmanland,Uppland, Södermanland och Östergötland.Hildebrand fick på så sätt inblickar i livs-stil och umgängeskonst i adelskretsar i olikalandsändar och under olika omständigheter.Han fick tillfälle att se en lång rad märkvär-digheter, ett ord som i samtiden användesungefär som vi använder ordet sevärdheteridag, platser man bör ha sett och helst fo-tograferat med sin amatörkamera. De dåti-da märkvärdigheterna omfattade platser ochanläggningar som gravhögar och andra forn-

lämningar, medeltida slott och kyrkor, menockså samtida byggnadsverk som Göta ka-nal, tidiga industrianläggningar och olika ty-per av manufakturer (Gustavsson 2009).

Att besöka och se märkvärdigheter var ettled i bildningsgången för studenter och ennödvändighet för den som ville lära sig merom till exempel fornlämningar eftersom detryckta planschverk över dessa som fanns in-te var tillförlitliga – det var ännu ett heltnytt vetenskapligt fält att undersöka och be-skriva fornfynd och spår efter gångna tideri landskapet (Molin 2003:29). Genom besökvid fornminnesplatser och monument bygg-des en individuell kunskapsbank upp. Re-senären skapade sig erfarenheter av olikamärkvärdigheter som kan liknas vid en formav mentalt herbarium, så att det sedan gickatt jämföra och dra slutsatser kring de om-ständigheter som gett upphov till de ruiner,kyrkor, slott och andra monument och forn-lämningar som observerades. Redan undersin resa till Stockholm och Uppsala i börjanav 1827 hade Hildebrand skrivit dagbok ochnoterat allt märkvärdigt längs resan, från kyr-kobyggnader till järnbruk. Det fanns en långtradition med topografiska skildringar somHildebrand följde. Under 1700-talet och 1800-talet skrevs mängder med ortsbeskrivningarav olika ämbetsmän, framförallt präster. Detblev också en angelägenhet för studenter attbeskriva sitt fädernesland (Adolfsson 2000;Molin 2003:188). Att skriva ner sina upple-velser och sortera dem blev ett sätt att ge etteget bidrag till den topografiska genren, ochresorna med Gyllenstierna gav Hildebrandgoda möjligheter till övning.

Under turen genom Sverige 1828–29 be-sökte Hildebrand bland annat domkyrkornai Västerås, Strängnäs, Linköping och Upp-sala, liksom ett stort antal landsortskyr-kor, ruinområdena vid Alvastra, Vreta klos-ter och Brahehus, vidare slott som Ströms-holm i Västmanland, Säfstaholm i Söderman-land och Sturefors i Östergötland, men ävenmanufakturer och anläggningar som gevärs-faktoriet vid Huskvarna och slussarna vidden nyanlagda Göta kanal. Genom Gyllensti-ernas kontakt med Johan Henrik Schröderi Uppsala fick Hildebrand tillfälle att se de

168


akademiska samlingarna där. När de bådakom till Linköping på hemresan fick de seden kuriosasamling som fanns i Linköpingsdomkyrka (Gustavsson 2009:122f).

Hildebrands sätt att beskriva sin samtidsmärkvärdigheter kan exemplifieras genomhans skildring av Jönköping i ett brev tillChristoffer Tegnér. Det är inte bara ett ore-flekterat iakttagande utan framställningen ärfylld av värderande omdömen. Hildebrandhade alltså redan vid 23 års ålder tillägnatsig ett kritiskt tänkande, forskarens viktigasteredskap. Tegnér och de andra vännerna varroade och imponerade av Hildebrands skriv-konst och berättartalang, och uppmuntradehonom att skriva ofta. Genom det flitiga brev-skrivandet utvecklade han sin stilistiska för-måga ännu mer.

Jönköping syntes mig vara vackero treflig, med ett herrligt läge pådet smala bandet mellan Wetternoch Lillsjön. Torget var ej vackert.Rådhuset synes mig något näsvistframkastadt ut på Torget liksom tilltrots emot Hofrättens hus, eller somBorgerskapet velat visa att äfven deha ett ord att säga i staden. Kyrk-an var stor och rymlig, men denalltför synbart aftecknade enkelhet-en stöter ögat. De runda pelarne ut-an kapitäler, eller någon slags orna-menter se snöpliga ut, och det plat-ta taket stämmer illa ihop med deantika, upptill spetsiga fönsteröpp-ningarne. Dessa fel (om de äro det,hvilket jag ej så noga förstår) före-skrifva sig utan tvifvel från repa-rationer efter branden som år N Nöfvergick kyrkan. Prediksstolen lik-nade den i Wexiö Domkyrka och på-minte mig om den sista aftonsångenjag der bevistade. Orgelverket, somjag händelsevis fick höra är stort,men mindre godt.11

Vid en lång rad platser kommenteradeHildebrand graden av märkvärdighet ochibland har han skrivit en motivering till var-för något är märkvärdigt. Under den bistravintern då Mälaren var istäckt var det lätt att

ta sig från Frösåker till Strängnäs. Här stu-derade Hildebrand ”domkyrkans märkvär-digheter och bibliothekets rariteter”. När vå-ren kommit och återresan söderut påbörjatsimponerades han av Strömsholms slott sominrymde ”åtskilligt märkvärdigt”. Vid Vretakloster i Östergötland valde Hildebrand mel-lan att titta på det nyanlagda storverket GötaKanal, eller ruinerna av Vreta kloster. Han be-stämde sig för att det var klosterruinerna hanskulle ägna tiden åt, och skrev till sin mor ochberättade varför dessa var märkvärdiga:

Af klostren voro nu blott murar ochruiner qvar. Kyrkan är bibehållenoch begagnas ännu. Den är märk-värdig för sin höga ålders skull ochför de kungliga personer som underkatolska tiden der hafva fått sin hvi-loplats.12

I domkyrkotornet i Linköping fanns stifts-biblioteket med både böcker och samlingarav ”konststycken, antiquiteter, naturalier ochcuriosa.” I Hildebrands uppräkning av ”an-tiquiteter” nämns flintknivar, gamla svärd”af hvilka 2:ne blifvit nyttjade som bödels-svärd af Christian Tyrann i Linköping”, rad-band, dryckeskar och några stenar från Egyp-ten med hieroglyfer. Som ”curiosa” räknasupp ett par gröna tofflor som sades ha till-hört Jungfru Maria och ett par skor som va-rit i drottning Maria Eleonoras ägo, olika ki-nesiska kläder och skor, drottning Kristinascittra med mera. ”Curiosan” omfattade di-verse föremål med mer eller mindre osan-nolika personhistoriska kopplingar, medandet bland ”antiquiteterna” räknades in bå-de nordiska och mer exotiska forntida före-mål, men skillnaden mellan de olika katego-rierna var flytande. Hildebrands beskrivningger en god bild av hur de samlingar somkom att bli grund till dagens museer betrak-tades och hanterades under 1800-talets förstadecennier. Kungliga Vetenskapsakademiens”kabinett” i Stockholm var på 1820-talet upp-delat i två kategorier – ”curiosa” och ”djur-samlingen”, och i den första kategorin inrym-des både enstaka fornsaker och utländsk ”et-nographica” (Hildebrand 1937:441). Offentli-ga museer i modern mening fanns knappast

169


och studium av fornsaker var ännu ingen eta-blerad vetenskaplig syssla. Kategoriseringeni olika samlingar var högst flytande och oftaslumpmässig. Linköpings bibliotek impone-rade stort på Hildebrand genom rikedomenav tryckta verk inom naturalhistoria och då isynnerhet botaniken, men också genom ma-nuskriptsamlingen. Han beklagade att besö-ket var så kort att han inte hann studera bib-lioteket närmare, och det ”betydliga” mynt-kabinettet i domkyrkotornet fick han inte till-fälle att se.13

Det går att tolka det som att även männi-skor kunde ingå i kategorin märkvärdighe-ter som skulle besökas och beses. I Uppsalafick Hildebrand tillfälle att träffa den då 78-årige Samuel Ödmann som i sin ungdom va-rit elev hos Linné, och redan vid sin vistelsei staden våren 1827 hade han sökt upp ochträffat linnélärjungen Carl Petter Thunberg,som då vid nära 85 års ålder var en levandelegend. Vid sitt stockholmsbesök samma vårbesökte han skalden Frans Michael Franzen.Att på detta sätt avlägga visiter hos veten-skapsmän och kulturpersonligheter var ingetanmärkningsvärt. Det ingick i studenternasbildningstörst att även träffa levande legen-der och förebilder av olika slag.14

En resa på 1820-talet var inte bara en trans-port mellan två platser, utan blev med nöd-vändighet någonting mycket mer. Det var ex-tremt obekvämt och fysiskt ansträngande attsitta i en skakig vagn eller på en kärra da-garna i ända, så avbrotten vid någon märk-värdighet tjänade också som fysisk återhämt-ning under en längre resa. Långt ifrån allahade möjlighet eller anledning att resa, utandet var de som i någon mening kan karaktä-riseras som eliten i samhället som var ute ochrörde på sig, och som därmed fick möjlighetatt bilda sig genom att beskåda rikets märk-värdigheter.

Numismatiken

Efter en nästan årslång frånvaro återkomBror Emil Hildebrand till Skåne i juli 1829.Han var frestad att lämna sin tjänst som in-formator men kände en stark lojalitet medbaron Gyllenstierna och ville inte missbruka

dennes generositet att ta med honom på denlånga turen genom Sverige genom att genastsäga upp sig. Samtidigt ville han tillbaka tilluniversitetet för att skriva en avhandling inumismatik. Lösningen blev att han tillbring-ade hösten 1829 i Lund, med den 10-årigeCarl Gyllenstierna i sällskap. Hildebrand ar-betade hårt under denna höst. I ett brev tillChristoffer Tegnér skrev han om hur han ha-de ”rasande mycket att göra”, med under-visning av Carl, ordnande och förtecknandeav myntsamlingen och arbete med avhand-lingen som också innebar att förbereda tal pålatin till disputationen, som var en ceremonisom skulle pågå i två dagar.15 Här får manen föraning om den oerhörda arbetskapacitetsom Hildebrand besatt och som han skullekomma att aktivera på allvar när han någraår senare blev museitjänsteman i Stockholm.

Beslutet att tillbringa hösten i Lund och därsyssla med numismatik hade föregåtts av enviss dramatik. När Hildebrand kom tillbakatill Krapperup i juli 1829 låg ett brev frånEbbe Samuel Bring, professor i historia, ochväntade, med ett innehåll som gjorde att Hil-debrand genast måste resa till Lund. Bringsom tidigare lovat en docentur – en oavlönadlärartjänst som kunde bli början på en akade-misk karriär – i numismatik åt Hildebrand,ville nu få honom att avstå den till förmån fören annan, magister Borgström. Bring lovadeatt i gengäld bistå Hildebrand om han villebli ”docens” i något annat ämne, ”t ex phi-losophien, mathematiken el. något annat”.16

Detta erbjudande från Bring säger något omtillståndet i den dåtida akademiska världen.Professionalisering och specialisering inomvetenskaperna hade ännu inte drivits särskiltlångt utan efter några års studier gick det atthalka in lite varsomhelst. Vad gäller Bringsoch Hildebrands förhandlingar var det munt-liga överläggningar mellan dem som var bak-grunden till Brings brev, och det har inte gåttatt finna skriftliga belägg i dokument tillkom-na 1828 och 1829 för deras överenskommelseom att Hildebrand skulle få ägna sig åt nu-mismatik. Efter ett sammanträffande i Lundmed Bring skrev Hildebrand till ChristofferTegnér: ” — han lofvade att stå vid sitt för-ra löfte.”17 Bring hade alltså ändrat sig, och

170


Figur 8. Samuel Ödmann (1750–1829) hade som ung student i Uppsala Carl von Linné somlärare. När Hildebrand sökte upp Ödmann i hans hem i Uppsala 1829 var han en levandelegend, både genom alla sina naturalhistoriska publikationer och genom sin säregna livsstil dåhan under flera decennier tillbringat all sin tid inomhus, sängliggandes. Bild: UB, Lund.

fick reda ut på annat sätt att han kanske lovatBorgström för mycket. Men för att kunna bliutnämnd till ”docens” och kunna verka somakademisk lärare måste Hildebrand författaoch offentligen försvara en avhandling. Där-för var det nödvändigt att tillbringa terminenvid universitetet.

Varför Hildebrand var så angelägen att fåägna sig åt just numismatik är svårt att be-lägga utifrån de befintliga källorna. Någrabrev eller dagböcker där han uttrycker sär-skild vurm för denna ganska udda veten-skapsgren har inte påträffats. Under vistelsenpå Frösåker skrev han i sin dagbok om hurhan fick tillfälle att noga studera några myntoch medaljer i Antoinette von Kochens ägo. Idagboksanteckningar från oktober 1828 finnsen ingående beskrivning av motiv och in-skriptioner på tre silvermedaljer, en präglad

över konung Wladislaus, en över Arvid Hornfrån 1720, och en över Karl XI. Dock harhan inte ritat av medaljerna, bara ytterkon-turerna, så att man förstår storleken.18 NärHildebrand och Gyllenstierna besökte stifts-bibliotekets samlingar i Linköping gavs intetillfälle att se på myntsamlingen, vilket Hil-debrand beklagade. I övrigt är det klent medbelägg för att just mynt och medaljer skullevarit ett starkt specialintresse hos honom.

Det fanns dock ett stort intresse i samti-den för numismatik. Mynt var – och är –ett klassiskt samlingsområde. Fornforskningeller antikvarisk vetenskap fanns egentligeninte på 1820-talet och knappast någon kun-de tolka arkeologiska lämningar. Den dåtidahistorieskrivningen utgick helt från textkäl-lor. Både fornfynd funna i jorden och forn-lämningar som var synliga i landskapet blev

171


ibland föremål för tolkningar som med 2000-talets ögon ter sig fantasifulla och underliga.Mynt är i det sammanhanget högst konkretaartefakter vars användning det inte råder nå-got tvivel om, och det går knappast att göramärkliga spekulationer kring hur de en gånghar nyttjats. Mynt kan också knytas direkt tillskriftliga källor, väsentligt under en tid närhistorieskrivningen enbart baserades på justskriftkällor och inte artefakter funna i jordeneller fornlämningar i landskapet.

I december 1829 lade Hildebrand fram sinavhandling Numismata Anglo-saxonica MuseiAcademice Lundensis ordinata et descripta, sompå latin beskrev de anglosachsiska mynteni Lunds akademiska samlingar (Hildebrand1829). Han fick goda betyg för både det skrift-liga arbetet och för det muntliga försvaret,som pågick i två dagar. I inledningen om-nämns Nils Christoffer Gyllenstierna medstora bokstäver, ett synligt bevis på vänskapoch uppskattning. Gyllenstierna kunde in-te vara ekonomisk mecenat för Hildebrand,hans affärer var helt urusla, men han erbjödsitt hem, sin miljö, sina böcker och sitt kon-taktnät, och han hade faktiskt varit behjälpligmed en detalj vid avhandlingens tillkomst.Hildebrand hade per brev bett baronen omhjälp att leta efter ett stycke i Rimbertus VitaeAnsgarii. Detta citeras sedan i en not i av-handlingen.19 Uppenbarligen fanns boken iKrapperups digra boksamlingar, men inte iLund. Det är ett illustrativt exempel på hurdet var just i godsens bibliotek, inte i univer-sitetsstaden Lund, som dåtidens akademikerkunde finna både adekvat litteratur och enstimulerande intellektuell miljö.

Köpenhamn och Thomsen

Hildebrand skickade den färdiga avhand-lingen till en nyckelperson inom ämnet nu-mismatik, Christian Jürgensen Thomsen i Kö-penhamn. Till detta blev han uppmuntrad aven vän i Lund, teologen Henrik Reuterdahl.Thomsen blev imponerad av Hildebrandsskrift och bjöd honom att komma till Köpen-hamn för fortsatta studier. Detta kom att ge-nomföras sommaren 1830, vilket gjorde attHildebrand då blev tvungen att säga upp sig

från Gyllenstierna. Denne beklagade att hanmiste Hildebrand. Utbytet dem emellan hadevarit ömsesidigt och Gyllenstierna hade sattstort värde på den begåvade unge informa-torn, som han kunde dela sitt vetenskapligaintresse med. Han hade också varit mycketuppskattad inte bara av Gyllenstierna utanav många i de adliga kretsarna. Vid ett tillfäl-le skrev Antoinette von Kochen till sin son:

Jag skulle önska att Du en lengre tidfick behålla den beskedlige Magis-ter Hildebrand som i alla afseendeär ett gått sälskap och Dig myckettilgifven.20

Men även om Hildebrand alltså varit en högtvärderad person på Krapperup, där han ock-så trivts mycket bra, var det nu dags förhonom att bryta upp och skaffa sig nya in-tryck från nya människor och miljöer. Christi-an Jürgensen Thomsen (1788–1865) var un-der denna tid Skandinaviens främste numis-matiker. 1816 hade han börjat arbeta åt dendanska Oldsagskommissionen, och vid tidenför Hildebrands besök var han ansvarig förde statliga danska samlingarna av fornfyndvid föregångaren till dagens Nationalmuse-um, Det Kgl. Museum for Nordiske Oldsa-ger. Thomsen ägnade sig åt fornsaker i bredbemärkelse och har skrivit in sig i arkeo-logihistorien genom att han anses vara densom grundade det så kallade treperiodsyste-met, som presenterades i skrift 1836 i bokenLedetraad til Nordisk Oldkyndighed (Thomsen1836). Han var liksom Gyllenstierna en sortsamatör. Han hade inte läst vid universite-tet utan var en autodidakt som inhämtat enimponerande kunskap genom eget och and-ras samlande och jämförande studier. Undersommaren i Köpenhamn lät han Hildebrandöva sig i att bestämma mynt och fornfyndoch introducerade honom hos en lång rad avKöpenhamns samlare och lärda. Hildebrandskrev hem om hur stimulerande det var iKöpenhamn och att ha Thomsen som men-tor i studierna, vilket ger en bild av hur illaställt det var med den vetenskapliga miljönpå Lunds universitet.

Hvad som dock är det bästa, haninstruerar mig genom sina samtal

172


mera än hela philosoph. Fakultet iLund tillsammantagen skulle görapå samma tid.21

Efter vistelsen i Köpenhamn återvände Hil-debrand till Lund där han fortsatte attoavlönat arbeta med Historiska museets sam-lingar. Med sig hade han ny kunskap och nyaerfarenheter som kom att påverka hur muse-et utvecklades. Han genomförde bland annaten nyordning så att samlingarna ordnadesenligt Thomsens treperiodssystem, och ettöppethållande för allmänheten påbörjades,också det i Thomsens anda. Thomsen genom-förde regelbundet visningar i Köpenhamnoch berättade om fynden, ett sätt att ge verk-samheten relevans (Gustavsson 2009:145).

Antikvarien

Sommaren i Köpenhamn fick Hildebrand attbli säker på att han ville fortsätta med nu-mismatisk och antikvarisk forskning. Det vardock långt ifrån något enkelt yrkesval. Detfanns knappt några avlönade tjänster inomfältet, som ännu var helt oetablerat både somvetenskap och som professionell arena. Hil-debrands familj och vänner tog för givet atthan skulle söka tjänst som lektor. I mångabrev och senare i sin självbiografi gav Hil-debrand uttryck för egna tvivel och beskrevandras påtryckningar. Till exempel skrev hanhösten 1831 till Thomsen om hur det smärta-de honom att hans närmaste vänner Christof-fer Tegnér och Alexis Lindblom inte kundeförstå hans ambitioner, de hade ansett detsom självklart att han skulle söka en lediglektorstjänst i Kalmar och sedan slå sig nerdär.

De äro näst den ene af mina brö-der, mitt hjertas närmaste förtrogna,ehuru vi ej i allt stämma öfverens.Aldraminst kunna de gilla mitt för-sakande af Lectoratet i Calmar. Dekunna ej begripa huru det är möjligtatt vilja försaka ett godt brödstyckeoch det husliga lifvets glädje, för attfå grubbla på ”gamla penningar ochstenstumpar”.22

Det var naturligtvis inte lätt för Hildebrandatt försvara ett yrkesval som egentligen in-te fanns. Hur skulle han kunna försörjasig? Några andra yrkesmässiga förebilder änThomsen fanns knappast. Begreppen ”an-tiquitet” och ”antiquarius” var etablerade ispråket men betydelsen kunde variera. En”antiquarius” var en person som var speci-alist med inriktning på forntidsminnen, intenödvändigtvis någon som försörjde sig på yr-kesverksamhet ägnad historiska lämningar.Hildebrand började benämna sig själv som”antiquarius” i början av 1830-talet, i sam-manhang när han lämnat skrivbordet, närhan var ute bland märkvärdigheterna. Vå-ren 1832 begav han sig ut på en tur i söd-ra Skåne tillsammans med Henrik Reuter-dahl. De uppsökte då ett stort antal fornmin-nen och ålderdomliga kyrkor. Till Christof-fer Tegnér skrev Hildebrand att han ”restesom Antiquarius”.23 Begreppet ”antikvariskresa” var etablerat i samtiden och beteckna-de bland annat de forskningsresor som gjor-des för att uppteckna fornminnen och somresulterade i redogörelser i tidskriften Idunaeller rapporter till Vitterhetsakademien (Mo-lin 2003:178ff, 202 i not 781). I sin dagbokskildrade Hildebrand alla företeelser som enresande ”antiquarius” fäste vikt vid – land-skapets utseende, kyrkobyggnader och mo-nument, vidare utseende och karaktär hosallmogen i Oxie härad. Hildebrand rapporte-rade till Thomsen om medeltida kyrkor ochruiner i södra Skåne som han och Reuter-dahl besökt, bland annat borgruinen Lind-holmen och Månstorps gavlar. Här fann Hil-debrand plågsamma brister i sitt kunnande iarkitektur och byggnadshistoria. Han fråga-de Thomsen om böcker och ”hjälpredor”, förom han inte förvärvade sådana kunskaperskulle han som ”antiquarius” inte ha så storbehållning av sina resor. Definitionen av en”antiquarius” var alltså en person som reste ifält för att bese monument och märkvärdig-heter från gångna tider, inte nödvändigtvisen person som studerade historiska källskrif-ter, mynt och pergamentbrev.

Efter sommaren i Köpenhamn 1830 inled-de Hildebrand och Thomsen en tät korre-spondens som varade ända till Thomsens

173


död 1865. Denna intensiva brevväxling ut-gjorde en av de främsta källorna för Bror EmilHildebrands barnbarn Bengt Hildebrandsdigra avhandling i historia, C. J. Thomsenoch hans lärda förbindelser i Sverige 1816–1837:bidrag till den nordiska forn- och hävdaforsk-ningens historia från 1937, länge det domi-nerande verket för kännedom om arkeolog-ins utveckling till en vetenskaplig disciplini 1800-talets Skandinavien. Det var från ut-bytet med Thomsen som Hildebrand hämta-de goda råd och energi. Under lång tid vardet hans ende förtrogne när det gällde ve-tenskap och yrkesliv. Thomsen kom att fun-gera som en sorts karriärplanerare och villeatt Hildebrand skulle hamna i riksantikvari-en Johan Gustaf Liljegrens tjänst i Stockholmför att där hjälpa till att ordna upp de kung-liga myntsamlingarna. Syftet med det var attThomsen hade behov av referensmaterial föratt kunna komma vidare i sina egna forsk-ningar och samlingarna i Stockholm hadelänge varit försummade och därför inte till-gängliga för vetenskapen (Wiséhn 1988:113f).

För sin försörjnings skull kom Hildebrandatt bli informator ännu en gång. Våren 1831undervisade han en ung man som var arv-tagare till gården Hildesborg utanför Lands-krona. Tjänstgöringen innebar dock att Hil-debrand kunde vistas den mesta tiden i Lundmed sin elev, och han hade i övrigt goda vill-kor. Även under den tid som han var knut-en till Hildesborg skrev han dagbok, som in-nehåller många iakttagelser om platsen ochlokala berättelser. Han sysslade här med attsamla in sagor och sägner från trakten, någothan sporadiskt ägnat sig åt ända sedan tonå-ren (Bringeus 2009; Gustavsson 2009:150ff).

Hildebrand fortsatte sitt oavlönade arbetevid Historiska museet i Lund och ordnadebåde mynt och fornfynd under 1831 och 1832.Under dessa år fortsatte han att ha tät kon-takt med Gyllenstierna. I brev diskuterade deaktuella vetenskapliga och politiska frågor,och Hildebrand hölls uppdaterad om livet påKrapperup. Han köpte växter, frön och lökargenom botaniska trädgården i Lund för Gyl-lenstiernas räkning, och var honom behjälp-lig med bokinköp och andra ärenden. Gyl-lenstierna erbjöd ständigt besök på Krappe-

rup, och Hildebrand planerade ofta att resadit, men det kom aldrig att bli av.

Thomsens plan lyckades så småningomoch ett extra anslag utverkades för att Hil-debrand skulle få möjlighet att arbeta med attordna den kungliga myntsamlingen i Stock-holm. I slutet av 1832 fick han besked omatt han fått ett treårigt förordnande. Detblev inledningen på hans långa gärning somnumismatiker och statlig tjänsteman (Hil-debrand 1937:645). I början av 1833 flytta-de Hildebrand till Stockholm för en treårigtjänst som biträde till riksantikvarien Lilje-gren. Nu kom han att arbeta intensivt meden lång rad sysslor knutna till samlingar-na och Vitterhetsakademiens administration,och det blev ytterst få tillfällen till botaniskastudier. När de tre åren gått ordnades för-längning. Men på sommaren 1837 avled Lilje-gren under dramatiska omständigheter. BrorEmil Hildebrand utnämndes strax därpå tillriksantikvarie och blev sekreterare i Vitter-hetsakademien och kom sedan att arbeta medatt förvalta och utveckla de kungliga sam-lingarna under mer än 40 år. Under hans äm-betstid genomgick den offentliga museiverk-samheten och minnesvården en stark utveck-ling, där Hildebrands insatser var helt centra-la (Lagerqvist 2006:11ff).

Hildebrand på 2000-talet

Vad ska undersökningar av enskilda männi-skoöden, och studier om vetenskap under ti-digt 1800-tal tjäna till, utöver det stora nöjesom det faktiskt är att få ägna sig åt arkiv-forskning? Ett svar är att enskilda öden alltidspeglar en större historia. Att studera indivi-der är ett sätt att samtidigt studera samhälls-utveckling och i detta fall en vetenskapshisto-ria.

Bror Emil Hildebrand var en centralfiguri 1800-talets kulturliv, men han har hamnatlite i skuggan av Hans Hildebrand och OscarMontelius när ämneshistorierna skrivs. Des-sa lämnade en betydligt större vetenskap-lig produktion efter sig. Hildebrand noteradesjälv hur hans egna forskningsintressen fickstå tillbaka för det oerhört omfattande admi-nistrativa arbete han utförde. Redan under

174


sitt första år i Stockholm konstaterade han ibrev till Christoffer Tegnér att han var tvung-en att försumma sina ”enskilda studier”. Tillsin mor skrev han i november 1833: ”Jag ar-betar som en best från morgon till qväll ochmåste riktigt stjäla mig till en stund för att fåskriva några rader till Mamma.”24

Bror Emil Hildebrands vetenskapliga pub-likationer är alltså få till antalet, men de haranvänts som standardverk ända in i våra da-gar (Wiséhn 2006:6). Men eftersom han äg-nade sin kraft åt utveckling av de verksam-heter han arbetade i, har han haft ett starktinflytande över strukturer som är giltiga änidag. Den starka statliga koncentrationen ikulturarvsbranschen gör det relevant att stu-dera Hildebrands liv och verk och de influ-enser som präglade hans tänkande. Tiden påKrapperup och kontakterna med Gyllensti-erna var mycket betydelsefulla, men sanno-likt hade Hildebrand hamnat där han gjordeäven om han varit informator någon annan-stans. Men lärdomsmiljön på borgen, medamatörforskaren Gyllenstierna och hans ve-tenskapliga nätverk, biblioteket, herbariernaoch fiskkabinettet, och närheten till Kulla-berg, var unik och viktig för hans utveckling.

Bland mina egna drivkrafter för att fördju-pa mig i Hildebrands leverne finns en öns-kan att förstå den verksamhet som jag självhar arbetat inom. Kulturarv har idag bliviten kategori som används av upplevelsein-dustrin och i politiska syften, både lokalt,regionalt, nationellt och globalt. Att då stu-dera hur denna kategorisering har uppståttoch använts i skilda tider bidrar till att skaf-fa redskap för att förstå hur kategorisering-en görs idag. Kulturarvsförvaltningens histo-ria har på många sätt gjort avtryck i dagensverksamhet och spelar en viktig roll. Varförhar staten respektive kommunerna de rollersom de har i minnesvården och museiväsen-det? Ett svar är att det starka statliga intres-set i dessa verksamheter är en verkligt segstruktur. Som jag ser det finns ett direkt arvfrån Bror Emil Hildebrand. Under sin långatjänstetid kom han att utveckla och starktvärna idén om centralmuseer i huvudstaden,en organisationsuppbyggnad som fortfaran-de är högst påtaglig. Den starka tilltro till sta-

tens möjligheter till att värna hotade kultur-arv som många hyser har också mycket långatidsliga rötter. Modernitetens epok inrymmerbland annat det till synes paradoxala förhål-landet att kulturarvet upptäcks och ges en alltstörre betydelse i nations- och identitetsbyg-ge, samtidigt som dess materiella yttringar ilandskapet förminskas, bryts ner och förstörsav modernitetens tekniska innovationer somexploaterar allt större markområden.

Jag vill också belysa vikten av den mångve-tenskap som bedrevs under 1800-talet, ävenom universiteten inte var mycket till ve-tenskapsmiljöer. Samma metoder användes imånga vetenskapsgrenar, där samlandet ochsystematiserandet var centralt, och sammapersoner kunde ägna sig åt både teologi, na-turvetenskap och språkhistoria. När arkeo-logins historia har skrivits till exempel avBengt Hildebrand så har man missat bety-delsen av den systematiska metod som ar-keologin fick genom botaniken. Den metodiksom användes i botaniken – att eftersöka småbetydelsebärande skillnader för att klassifi-cera det insamlade materialet i familjer ocharter – användes i de numismatiska studiersom Hildebrand kom att ägna sig åt från ochmed 1829. De dåtida botanikerna var ocksåpå ett självklart sätt en del av kultureliten,som omfattade både humanister och natur-vetare. De flesta var ju både- och. Elias Friesblev 1847 ledamot av Svenska akademien ochCarl Adolph Agardh krönte sin karriär medatt bli biskop i Karlstad. För Hildebrand varinte botaniken bara en kuriös ungdomshob-by, utan en syssla som påverkade och prägla-de tankesättet i hela hans fortsatta verksam-het.

Att ägna sig åt botanik är att lära sig be-härska världen genom att ströva igenom ettterritorium bit för bit, att ordna och att sys-tematisera och benämna allt som växer. Be-nämnandet ger identitet åt det annars iden-titetslösa och är ett redskap i all systematik– att benämna är att skaffa sig kontroll övertillvaron. Att samla och ordna naturen är ettsätt att skapa en känsla av att man bemästrarden, och ytterst så blir att iaktta och tolkaomgivningen en förutsättning för att kunnaöverleva. Samlandet som idag betraktas med

175


lite roat överseende var essentiellt för fram-växten av en lång rad vetenskaper. Samling-en och benämnandet och analyserandet avvad som ingick i den var utgångspunkten föratt kunna bedriva ett vetenskapligt tänkan-de. Och även de immateriella samlingarnaav märkvärdigheter var väsentliga. Idag be-traktas samlandet och sorterandet som natur-vetenskapliga metoder, som humanister in-te gärna vill erkänna att man ägnar sig åt.Under Hildebrands tid som student, forskareoch sedan ämbetsman fanns inte de barriä-rer som växte fram under den vetenskapli-ga specialisering och professionalisering somtilltog under 1900-talet. Den framväxande di-sciplinen arkeologi använde under 1800-taletsamma metoder som geologi och botanik ochbyggde på samma teoribildning. Idag nyttjararkeologin vissa naturvetenskapliga metoderför att utvinna kunskap ur fysiska material,men den tolkning som sedan görs utgår frånteorier ur den humanistiska vetenskapsvärl-den, som många gånger skiljer sig markantfrån den naturvetenskapliga.

Den vetenskaplige amatörens roll i ve-tenskapshistorien är betydande – både Gyl-lenstierna och Thomsen var amatörer – menden betydelse och den klang som ordet ama-tör har fått idag leder tanken i riktning motdilettantism. Gyllenstierna har förblivit obe-märkt, medan Thomsen blivit inskriven i ve-tenskapshistorien. Vetenskapsmiljöer fannsöverallt där det fanns personer med veten-skapligt intresse. Genom att studera 1800-talets lärdomsgestalter går det att få en nyan-serad bild av vad en vetenskaplig miljö kanvara. Och även till synes små rörelser i detförflutna, som att en ung man rullar in påborggården på ett skånskt gods en vinterdagpå 1820-talet, gav följdverkningar som märksän idag.

Noter

1. Hildebrands skildring av sin ankomst till Krappe-rup i brev till Lovisa Hildebrand 31/1 1828. Avskriftav brevet finns i Fragmentariska dagböcker 3, 1828,Saml. Hildebrand B.O.H. Ser 5:48, LUB.

2. ”Lefnadsteckning” av Bror Emil Hildebrand, s. 21.Saml. Hildebrand B. O. H. ser 5:49a, LUB.

3. Johan Forsander dagbok 1818, Växjö landsbibliotekMs 8n:o 119:1–3.

4. Om Hildebrands släktförhållanden och bruket i Fle-rohopp och Hildebrands studier i Lund, se Gustavs-son 2009, Hildebrand 1934 och 1937, Wrangel 1918.

5. Bror Emil Hildebrand till Lovisa Hildebrand 13/31827, ATA.

6. Bror Emil Hildebrand till Christoffer Tegnér 30/31827, Saml. Tegnér, LUB, Almanacka 31/3 1827,Saml. Hildebrand B.O.H. serie 5.

7. Nils Christoffer Gyllenstierna till Sven Nilsson 5/111827, Saml. Nilsson, LUB.

8. Elias Fries till Nils Christoffer Gyllenstierna 23/101819, Krapperups arkiv, Gyllenstiernska familjear-kivet CI 36,3. Vid den aktuella tiden användes denlatinska benämningen Sorbus aria för klippoxel. Imodern botanik betecknar Sorbus aria vitoxel, ochklippoxel betecknas Sorbus rupicola.

9. Bror Emil Hildebrand till Alexis Lindblom, avskriftav brev i dagbok 1828 i Saml. Hildebrand ser 5:48,LUB.

10. ”Lefnadsteckning” s. 71, Saml. Hildebrand B. O. H.ser 5:49a, LUB.

11. Bror Emil Hildebrand till Christoffer Tegnér 27/91828, Saml. Tegnér, LUB.

12. Bror Emil Hildebrand till Lovisa Hildebrand 29/51829, ATA.

13. Rese-minnen 1828–29, ATA.

14. Besöket hos Franzen finns bland annat beskriveti brev från Bror Emil Hildebrand till Lovisa Hil-debrand 1/3 1827, ATA. Besöket hos Ödmann skild-ras i ett brev från Bror Emil Hildebrand till Christof-fer Tegnér 9/1 1829, Saml. Tegnér, LUB.


16. Ebbe Samuel Bring till Bror Emil Hildebrand 21/61829, ATA.


18. Dagboksanteckningar Ymseby och Frösåker 1828,ATA.

19. Nils Christoffer Gyllenstierna till Bror Emil Hil-debrand 27/11 1829. Om Gyllenstiernas ekonomis-ka omständigheter, se Gustavsson 2007.

20. Antoinette von Kochen till Nils Christoffer Gyl-lenstierna 20/7 1829, Krapperups arkiv, Gyllensti-ernska familjearkivet CI 36:5.


22. Bror Emil Hildebrand till C. J. Thomsen 29/10 1831,ATA.

23. Bror Emil Hildebrand till Christoffer Tegnér i brevdaterat ”Blomstermånaden” 1832, LUB.

24. Bror Emil Hildebrand till Christoffer Tegnér 21/81833, LUB; Bror Emil Hildebrand till Lovisa Hil-debrand 14/11 1833, ATA.

176


Referenser

Otryckta källor

Lunds universitetsbibliotek (LUB)

Saml. Hildebrand B.O.H: Bror Emil Hil-debrands dagböcker och almanackor samt”Lefnadsteckning” av Bror Emil Hildebrand

Saml. Tegnér: Brev från Bror Emil Hildebrandtill Christoffer Tegnér

Saml. Nilsson: Brev från Nils Christoffer Gyl-lenstierna till Sven Nilsson

Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA)

Hildebrandska släktpapper: Brev från Bror EmilHildebrand till Lovisa Hildebrand

Bror Emil Hildebrands samling: Rese-minnen1828–29. Dagboksanteckningar Ymseby ochFrösåker 1828

Bror Emil Hildebrands brevsamling: Brev frånEbbe Samuel Bring till Bror Emil HildebrandBrev från Bror Emil Hildebrand till C. J.Thomsen

Växjö landsbibliotek

Forsanderska samlingen: Johan Forsandersdagböcker

Krapperups arkiv

Gyllenstiernska familjearkivet: Brev från EliasFries till Nils Christoffer Gyllenstierna Brevfrån Antoinette von Kochen till Nils Christof-fer Gyllenstierna

Litteratur

Adolfsson, M. 2000. Fäderneslandets kännedom:om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbets-mäns folklivsskildringar under 1700- och 1800-talet. Diss. Stockholm: Univ.

Bringéus, N.-A. 2009. Folksägner samlade avBror Emil Hildebrand. Svenska landsmål ochsvenskt folkliv. 2009.

Christensson, J. 1999. Vetenskapen i provinsen:om baronerna Gyllenstierna på Krapperup ochamatörernas tidevarv. Stockholm: Atlantis.

Fries, E. 1828. Novitiae florae suecicae. Londini,Gothorum.

Gustavsson, K. 2003. ”. . . min stora kärlek förallt, hvad fornforskningen rörer": Carl Gyllensti-erna, fornforskaren på Krapperup och hans tid.Nyhamnsläge: Gyllenstiernska Krapperups-stiftelsen.

Gustavsson K. 2007. Baronens trista lynneoch grevinnans jemmerliga humeur. P. Ull-gren (red.). Ur Krapperups historia: människoroch minnen. Nyhamnsläge: GyllenstiernskaKrapperupsstiftelsen.

Gustavsson, K. 2009. En ärans och lärdomensman. Bror Emil Hildebrand och Krapperup. Ny-hamnsläge: Gyllenstiernska Krapperupsstif-telsen.

Hildebrand, B. 1934. Bror Emil Hildebrand,hans liv och gärning. Fornvännen.

Hildebrand, B. 1937. C. J. Thomsen och hanslärda förbindelser i Sverige 1816–1837: bidrag tillden nordiska forn- och hävdaforskningens histo-ria. I–II. Uppsala: KVHAA.

Hildebrand, B. E. 1829. Numismata Anglo-Saxonica musei academiæ Lundensis ordinata &descripta. Lund.

Lagerqvist, L. O. 2006. Politik och kultur. BrorEmil Hildebrand. Stockholm: Kungl. Myntka-binettet.

Molin, T. 2003. Den rätta tidens mått: Göthiskaförbundet, fornforskningen och det antikvariskalandskapet. Diss. Umeå: Univ.

Thomsen, Christian Jürgensen. 1836. Lede-traad til Nordisk Oldkyndighed. Köpenhamn:Det kongelige Nordiske Oldskrift-selskab.

Wiséhn, I. 1988. C.J. Thomsen och B.E.Hildebrand 1838–1865. Aarbøger for NordiskOldkyndighed och Historie 1988. København:Kongl. Nordiske Oldskrift-selskab.

Wiséhn, I. 2006. ”Förord”. Bror Emil Hil-debrand. Stockholm: Kungl. Myntkabinettet.

Wrangel, E. 1918. Gamla studentminnen frånLund. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

177

Documents

Botanik, godsmiljö och märkvärdigheter. Om Bror Emil ...lup.lub.lu.se/search/ws/files/5535626/2971924.pdf · Botanik, godsmiljö och märkvärdigheter – Om Bror Emil Hildebrands