BAKGRUNDSDOKUMENTATION Kronisk njursjukdom (CKD) … · Termen kronisk njursjukdom (chronic kidney disease, CKD) har ersatt de gamla begreppen kronisk njurinsufficiens och kronisk

17

BAKGRUNDSDOKUMENTATION

INFORMATION FR ÅN L ÄKEMEDELSVERKET SUPPLEMENT: 2017 •

Patofysiologi, diagnostik och övergripande handläggning vid kronisk njursjukdom (CKD) hos kattLena Pelander

Proteinuri och sekundär hyperparatyreoidism/fosfat rubbning vid kronisk njursjukdom (CKD) hos kattReidun Heiene

Systemisk arteriell hypertension som komplikation till kronisk njursjukdom (CKD) hos kattIngrid Ljungvall, Lena Pelander

Illamående, inappetens, kaliumrubbningar, anemi och acidos vid kronisk njursjukdom (CKD) hos kattReidun Heiene

Infektioner i urinvägarna hos katter med kronisk njursjukdom (CKD)Linda Helsmo, Lena Olsén

Texter publicerade under rubriken Bakgrundsdokumentation är författarens/författarnas enskilda. Budskapet i dessa delas därför inte alltid av expertgruppen i sin helhet.

Kronisk njursjukdom (CKD) hos katt – bakgrundsdokumentation

Samtliga veterinära behandlingsrekommendationer finns på lv.se/veterinara-behandlingsrekommendationer

https://www.lv.se/veterinara-behandlingsrekommendationer


18 • INFORMATION FR ÅN L ÄKEMEDELSVERKET SUPPLEMENT: 2017

Patofysiologi, diagnostik och övergripande handläggning vid kronisk njursjukdom (CKD) hos kattLena Pelander

Terminologi och definitionTermen kronisk njursjukdom (chronic kidney disease, CKD) har ersatt de gamla begreppen kronisk njurinsufficiens och kronisk njursvikt. Dessa äldre termer är vaga och inkluderar inte samtliga stadier av njursjukdom. Som ett exempel kan nämnas en ung katt med nyligen diagnostiserad polycystic kidney disease (PKD). En sådan individ kan leva i flera år med normal njurfunktion trots att den har en progressiv njursjuk-dom som på sikt leder till njurinsufficiens och senare njursvikt. I den nyare terminologin inkluderas denna typ av patienter under hela sjukdomsförloppet. Den nuvarande definitionen av CKD lyder: Strukturella lesioner och/eller försämrad njur-funktion under en längre tid, ofta anges minst tre månader (1). Används denna breda definition strikt inkluderas även tillstånd som inte nödvändigtvis är progressiva, det vill säga individer för vilka njurfunktionen inte kommer att försämras successivt. Att använda tidsrymden tre månader kan ifråga-sättas då det, åtminstone i vissa fall, kan ta längre tid än så för en akut njurskada att återhämta sig (njurfunktionen förbättras). Njurarna har många olika funktioner i kroppen men oftast avses, när ordet ”njurfunktion” används, filtrationshastigheten i glomeruli (glomerular filtration rate, GFR). Förlorad njur-funktion hos en individ med stabil CKD förväntas vara irre-versibelt förlorad.

EpidemiologiDen sanna prevalensen av CKD hos katt är okänd. Beräk-ningar i olika kattpopulationer har resulterat i prevalenser mellan 1,9 och 68 % (2,3). I linje med vad som kan förväntas för ett kroniskt och irreversibelt tillstånd, är prevalensen av CKD i äldre kattpopulationer högre än i yngre populationer. Sjukdomen brukar anges som den vanligaste metabola sjuk-domen hos katt. I en svensk studie på katter försäkrade hos Agria var sjukdom i övre urinvägarna (njure/uretär) den främsta orsaken till död, med ett åldersstandardiserat morta-litetsratio på 50 dödsfall per 10 000 ”cat years at risk”, vilket motsvarade 15 % av de dödsfall som registrerades under de sju år som studien pågick (4).

PatofysiologiEn ”paraplydiagnos” som CKD är heterogen och innefattar njursjukdom till följd av många etiologier. Såväl ärftliga sjuk-domar (till exempel PKD och renal dysplasi) som förvärvade sjukdomar (till exempel kronisk postrenal obstruktion, pyelo-nefrit, glomerulonefrit och neoplasi) inkluderas i begreppet CKD. De allra flesta fall av CKD hos katt är dock idiopatiska och karaktäriseras av tubulointerstitiell inflammation och fibros (5,6). I en brittisk studie omfattande 80 katter med CKD och histopatologisk diagnos, kunde en specifik etiologi fastslås hos 13 (16 %) av katterna (5). Faktorer som misstänks kunna bidra till utveckling av den idiopatiska formen av CKD hos katt inkluderar diet, upprepade vaccinationer, åldrande, dålig tandstatus och paramyxovirus (7–11).

SammanfattningKronisk njursjukdom (CKD) är ett samlingsnamn för olika patologiska processer i njurarna, vilka med tiden resulterar i fibrosomvandling och nedsatt funktion. Slut - stadiet ser histopatologiskt likartat ut oavsett sjukdomens exakta etiologi. Diagnos av CKD hos katt i tidiga stadier är i dagsläget ofta svårt. Sjukdomen är irreversibel och oftast progressiv och hantering och behandling av katter med CKD bör skräddarsys för den enskilda patienten och dess ägare.

”CKD brukar anges som den vanligaste metabola sjukdomen hos katt”

Samtliga nummer av Information från Läkemedelsverket 2001–2017 finns på www.lv.se


19INFORMATION FR ÅN L ÄKEMEDELSVERKET SUPPLEMENT: 2017 •

”Många patienter i tidiga stadier av CKD kan upplevas som friska”

En utbredd fibros utgör också det gemensamma slutliga stadiet av alla typer av progressiva njursjukdomar. I sena stadier av CKD är därför en eventuell initierande orsak ofta omöjlig att diagnostisera histologiskt. Renal fibros tenderar att vara progressiv, och exempel på progressionsdrivande processer är glomerulär hypertension med hyperfiltration, proteinuri, systemisk hypertension, intrarenal inflammation och hypoxi, åldrande samt obalans i mineralhomeostasen (till exempel hyperfosfatemi). När njuren utsatts för tillräck-ligt stor skada blir resultatet en progression som är oberoende av ifall en initierande faktor kan hittas och avlägsnas eller inte. Exakt vad som krävs för att denna ”onda cirkel” ska initieras är inte känt. Progressionstakten hos olika individer kan variera stort, och en del katter lever länge med CKD och dör av andra orsaker (12). Kliniska fynd som satts i samband med aktivering av progression hos katter med CKD inkluderar proteinuri, anemi och hyperfosfatemi (12). I samma studie konstaterades att graden av tubulointerstitiell fibros var det histologiska fynd som bäst korrelerade med njurfunktion hos det levande djuret. Detta samband har även konstaterats hos hund och människa (13). Utveckling av behandlingsalternativ som specifikt avser att bromsa eller stoppa upp njurfibros utgör ett spännande framtida mål och aktiv forskning pågår på området inom såväl human- som veterinärmedicin.

SjukdomsteckenSjukdomstecken associerade med CKD hos katt i sena stadier är polyuri/polydipsi, avmagring, halitosis, anorexi och kräk-ningar. Många patienter i tidiga stadier kan dock upplevas som friska. Katter med CKD kan också uppvisa sjukdoms-tecken ifrån komplikationer såsom proteinuri (ascites, perifera ödem), hypertension (plötslig blindhet, sjukdomstecken från centrala nervsystemet) eller infektion (feber, nedsatt allmän-tillstånd, ökad urineringsfrekvens).

Klassificering av CKDInternational Renal Interest Society (www.IRIS-kidney.com) har utarbetat en klassificering av kronisk njursjukdom, vilken baserar sig på patientens ”stabila” kreatininkoncentration i serum, det vill säga ett värde som är taget när katten är rehyd-rerad och stabiliserad (Tabell I). Denna klassificering är inte avsedd att användas på annat sätt än för att klassificera djur som redan har fått diagnosen CKD. Angivna gränsvärden mellan olika stadier är inte avsedda att användas som referens-intervall. Man bör också tänka på att dessa rekommendationer

inte tar hänsyn till variabilitet mellan olika metoder som används kliniskt för att mäta kreatinin. Minst två mätningar av kreatininkoncentrationen i serum med någon eller några veckors mellanrum bör utföras för att försöka säkerställa att värdet som används är det ”stabila” för patienten i fråga. Dessutom subklassificeras CKD med avseende på förekomst av proteinuri och hypertension, vilka båda kan drabba katter i samtliga stadier av CKD (Tabell II och III). Persisterande renal proteinuri uppfyller dessutom, i sig, kriterierna för en diagnos av CKD och kan därför utgöra det enda patologiska fyndet hos en patient med CKD. Katter drabbas dock inte av primärt glomerulära njursjukdomar (med kraftig proteinuri) i samma utsträckning som hund. Inte heller för protein/krea-tinin-kvot och blodtryck anges i IRIS rekommendationer vilka mätmetoder som avses, varför den exakta klassificeringen kan bli olika om samma individ undersöks och provtas vid två olika kliniker. De angivna värdena får därför anses vara riktvärden.

Tabell I. Klassificering av CKD hos katt enligt Inter national Renal Interest Society.

Stadium av CKD Stabil kreatininkoncentration i serum (µmol/l)

1 < 140

2 140–250

3 250–440

4 > 440

Tabell II. Subklassificering med avseende på persisterande renal proteinuri.

Grad av proteinuri (protein/kreatinin-kvot)

Klassificering

< 0,2 Ingen proteinuri

0,2–0,4 Gråzon

> 0,4 Proteinuri

Tabell III. Subklassificering med avseende på systoliskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck (mmHg)

Klassificering

< 150 Normotension

150–160 Gråzon

160–180 Hypertension

> 180 Svår hypertension



”Vid utvärdering av katter med CKD är det viktigt att göra sig en bild av förloppet hos den enskilda individen”

DiagnostikKlassiska diagnostiska kriterier för nedsatt njurfunktion är azotemi (vanligen diagnostiserad med hjälp av en förhöjd kreatininkoncentration i serum) med samtidigt föreliggande undermålig koncentration av urinen (densitet < 1,035). I de fall det kan säkerställas att njurfunktionen varit nedsatt eller successivt försämrats under längre tid kan diagnosen CKD ställas. Med hjälp av de diagnostiska kriterierna i Tabell I hittas dock bara de patienter där sjukdomen redan gått relativt långt. I stadium 1 och tidigt stadium 2 av CKD kan patientens kreatininkoncentration ligga inom klinikens referensintervall. Orsaker till att dessa patienter ändå kan erhålla en diagnos av CKD är andra patologiska fynd, såsom en persisterande renal proteinuri, onormala fynd vid ultraljudsundersökning eller en kroniskt försämrad GFR.

I de fall njursjukdom misstänks på en patient kan det vara av värde att förutom anamnes och klinisk undersökning inkludera en hematologiprofil, kreatinin, fosfat, kalcium, totalprotein, albumin, elektrolyter och en fullständig urinundersökning inklusive protein/kreatinin-kvot (urinary protein/creatinine ratio, UPC) i den initiala utredningen. Blodtrycket bör mätas. En ultraljudsundersökning kan identifiera eventuella kom-plicerande faktorer som till exempel en uretärobstruktion, samt i vissa fall hjälpa till i differentieringen av akut eller kronisk sjukdom. Även när tecken på kroniskt förändrade njurar ses kan anledningen till att ägaren söker vård vara en akutisering av en kronisk process. Utvidgade undersökningar behövs ibland i sökandet efter en underliggande orsak till njurproblemet. Ett exempel på detta kan vara fastställande av en underliggande genetisk predisposition eller en inflamma-torisk, infektiös eller neoplastisk process. För exakt diagnos behövs ofta vävnadsundersökning (biopsi), men det är långt ifrån alltid en biopsi tillför något i den kliniska hanteringen av patienten. Undantag finns, till exempel vid misstanke om primär glomerulonefrit (ovanligt hos katt), renal neoplasi eller FIP (felin infektiös peritonit). Biopsitagning anses kontra-indicerad vid långt gången kronisk njursjukdom (stadium 4), pyelonefrit, renala abscesser och hydronefros, samt vid kompli-kationer i form av hemostasrubbningar eller okontrollerad hypertension (14).

Viktigt vid utvärdering av katter med CKD är att göra sig en bild av förloppet hos den enskilda individen – till exempel att skilja en akut njurskada (som drabbat från början friska njurar) ifrån en akutisering av en underliggande (eventuellt tidigare odia gnostiserad) CKD. Detta för att både hanteringen av pati-enten och prognosen skiljer sig åt mellan dessa scenarion, vilket i sin tur kan påverka till exempel hur ägaren väljer att fortskrida.

Handläggning av katter med CKD – en översiktHär avses hantering av katter med stabil, kompenserad njur-sjukdom, det vill säga individer som till stor del kan tas omhand i hemmet. De övergripande målen med behandling av kronisk njursjukdom kan sammanfattas med att åtgärda komplikationer vartefter de uppstår samt att minimera pro-gression och uremirelaterade problem. Många behandlings-rekommendationer stödjer sig än så länge på relativt svaga evidens, såsom expertkonsensus, patofysiologiska antaganden eller studier på andra djurarter eller människa.

Behandlingens fokus skiljer sig åt beroende på hur långt gången sjukdomen är (Tabell IV). Den underliggande orsaken är som ovan diskuterats oftast inte känd, men i de fall en underliggande patologi går att diagnostisera och behandla (vid till exempel obstruktion eller infektion) innebär detta en möjlighet att bromsa eller i bästa fall helt stoppa upp eller reversera sjukdomsförloppet i njurarna. Fokus på att identi-fiera underliggande orsak till njursjukdomen är störst för patienter i stadium 1 och 2. Behandling som syftar till att mini mera kliniska sjukdomstecken till följd av uremi däremot, behövs främst i senare delen av stadium 3 och i än högre grad i stadium 4. Behandling som syftar till att vara renoprotektiv och att påverka progressionen av sjukdomen (det vill säga den onda cirkel som successivt leder till sämre och sämre njurfunktion, se ovan) är troligen viktigast i stadium 2 och 3. En renoprotektiv behandling syftar till att motverka tillstånd som associeras med progression av CKD. Som exempel kan nämnas njurfoder (fosfatrestriktion, omega 3-supplemente-ring), antihypertensiv behandling då systemisk hypertension föreligger samt reduktion av proteinuri. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att varken reduktion av proteinuri eller behandling av systemisk hypertension gör att katter med CKD klarar sig längre (det vill säga ger ökad överlevnad). Detta trots att behandling ger önskat resultat i form av normalisering av systoliskt blodtryck respektive minskning av proteinuri (låg evidensgrad för ökad överlevnad).

Tabell IV. Prioritering vid hantering av patienter med CKD i olika stadier.

Stadium av CKD Prioritering

1 Sök/åtgärda underliggande orsak

2 Sök/åtgärda underliggande orsak

Renoprotektiv behandling

3 Renoprotektiv behandling

4 Symtomatisk behandling av uremiska komplikationer



Eftersom CKD ofta är progressiv rekommenderas uppfölj-ning och monitorering av dessa patienter. Hur ofta återbesök rekommenderas beror dels på hur framskridet förloppet är och ifall komplikationer inträtt, men också på ägarnas inställning till situationen, deras ekonomiska möjligheter och hur hanter-bar katten är. Med komplikationer avses till exempel viktförlust, proteinuri, hypertension, elektrolytrubbningar, urinvägsinfek-tion, renal sekundär hyperparatyreoidism, metabolisk acidos och anemi. En god relation och kommunikation med djurets ägare är mycket viktig, dels för att komma överens avseende ”grad av vård” men också för att säkerställa följsamhet till behandling. Behandlingsalternativ bör prioriteras baserat på tillgänglig evidens. En behandling som rekommenderas med stöd av vetenskap kan vara värd att prioritera före en behand-ling som baseras enbart på (patofysiologiska) antaganden eller expertåsikter. Vid utövande av evidensbaserad veterinär-medicin (EBVM, se Figur 1) integreras tillgängliga forsk-ningsresultat, klinisk erfarenhet, befintliga resurser och ägarens behov för att nå bästa möjliga kliniska resultat (15).

Referenser1. Polzin DJ. Chronic Kidney Disease. In: Ettinger SJ, editor. Textbook

of Veterinary Internal Medicine. St Louis, Missouri: Elsevier; 2017.2. Marino CL, Lascelles BD, Vaden SL, Gruen ME, Marks SL. Prevalence

and classification of chronic kidney disease in cats randomly selected from four age groups and in cats recruited for degenerative joint disease studies. J Feline Med Surg. 2014;16(6):465-72.

3. Lund EM, Armstrong PJ, Kirk CA, Kolar LM, Klausner JS. Health status and population characteristics of dogs and cats examined at private veterinary practices in the United States. J Am Vet Med Assoc. 1999;214(9):1336-41.

4. Egenvall A, Bonnett BN, Haggstrom J, Strom Holst B, Moller L, Nodtvedt A. Morbidity of insured Swedish cats during 1999-2006 by age, breed, sex, and diagnosis. J Feline Med Surg. 2010;12(12):948-59.

5. Chakrabarti S, Syme HM, Brown CA, Elliott J. Histomorphometry of feline chronic kidney disease and correlation with markers of renal dysfunction. Veterinary pathology. 2013;50(1):147-55.

6. Brown CA, Elliott J, Schmiedt CW, Brown SA. Chronic Kidney Disease in Aged Cats: Clinical Features, Morphology, and Proposed Pathogeneses. Veterinary pathology. 2016;53(2):309-26.

7. Hughes KL, Slater MR, Geller S, Burkholder WJ, Fitzgerald C. Diet and lifestyle variables as risk factors for chronic renal failure in pet cats. Preventive veterinary medicine. 2002;55(1):1-15.

8. Lappin MR, Basaraba RJ, Jensen WA. Interstitial nephritis in cats inoculated with Crandell Rees feline kidney cell lysates. J Feline Med Surg. 2006;8(5):353-6.

9. Finch NC, Syme HM, Elliott J. Risk Factors for Development of Chronic Kidney Disease in Cats. J Vet Intern Med. 2016;30(2):602-10.

10. Lawler DF, Evans RH, Chase K, Ellersieck M, Li Q, Larson BT, et al. The aging feline kidney: a model mortality antagonist? J Feline Med Surg. 2006;8(6):363-71.

11. Woo PC, Lau SK, Wong BH, Fan RY, Wong AY, Zhang AJ, et al. Feline morbillivirus, a previously undescribed paramyxovirus associated with tubulointerstitial nephritis in domestic cats. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America. 2012;109(14):5435-40.

12. Chakrabarti S, Syme HM, Elliott J. Clinicopathological variables predicting progression of azotemia in cats with chronic kidney disease. J Vet Intern Med. 2012;26(2):275-81.

13. Larpparisuth N, Tanratananon D, Cheunsuchon B, Parichatikanon P, Vasuvattakul S. Clinico-pathological correlation of severe tubulointer sti -tial fibrosis in glomerular diseases. J Med Assoc Thai. 2015;98(2):137-43.

14. Syme HMJ, R. Clinical approach and laboratory evaluation of renal disease. In: Ettinger SJ, editor. Textbook of Veterinary Internal Medicine. St Louis, Missouri: Elsevier; 2017.

15. McKenzie B. Evidence-based veterinary medicine: What is it and why does it matter? Equine Veterinary Education. 2014;26(9):451-2.

Figur 1. Evidensbaserad veterinärmedicin (EBVM).

Vetenskap

EBVM

Erfarenhet Ägarens förväntningar



Proteinuri och sekundär hyperparatyreoidism/fosfat-rubbning vid kronisk njursjukdom (CKD) hos kattReidun Heiene

InledningI en svensk studie av försäkrade katter upp till en ålder av 13 år var sjukdom i njurar eller uretär den vanligaste orsaken till avlivning/spontana dödsfall (1). Många katter med sjukdom i njurar och uretär har kronisk njursjukdom (chronic kidney disease, CKD), och akut-på-kronisk njursjukdom är ofta anled-ningen till avlivning. Predisponerande för akut njursvikt är framför allt CKD.

CKD kan ha många primära orsaker, såsom amyloidos, uro-lithiasis, obalanserad diet, lymfom eller polycystisk njursjuk-dom (2), men vanligtvis är det inte möjligt att identifiera orsaken vid tillfället då diagnosen ställs. Därför är det sällan möjligt att inrikta en behandling specifikt mot den primära orsaken/den underliggande sjukdomen. Istället är behand-ling inriktad mot att försena progressionen, det vill säga att utöva specifik, målriktad behandling mot komplikationer som potentiellt kan skada njurvävnaden. Att försena progressionen ger ökad livslängd.

Strategin för behandling av CKD hos katt utvecklas kontinuerligt i takt med ökad kunskap om sjukdomens prognos och förlopp, samt med att nya vetenskapliga rön rörande effekten av olika behandlingsalternativ publiceras.

I motsats till hundar stabiliserar sig omkring hälften av katter med CKD (koncentrationen av kreatinin i serum ökar inte och de visar inga kliniska symtom). Koncentrationen av kreatinin är inte prediktivt för om kattens tillstånd stabiliseras (3). Hundar progredierar i allmänhet snabbt när de blivit azo temiska och lever ofta inte mer än tre till sex månader (4), medan många katter kan leva i flera år (5). Människor som drabbas av mot-svarande tillstånd ligger någonstans mellan dessa ytterpunkter. Hos katter med CKD kan en infektion, cirkulationsstörning/dehydrering eller en toxisk sjukdom ge upphov till en akut njurskada (acute kidney injury, AKI). I dessa fall ses vanligen en akut tubulär nekros samtidigt med en interstitiell fibro-sering (akut-på-kronisk njursjukdom). Många katter kommer dock att ”progrediera i språng”, på grund av att de akuta sekundära episoderna av AKI inte upp märksammas av djur-ägaren. Några katter kommer stegvis att utveckla allvarlig CKD med fibrosering. Detta innebär förändringar som histologiskt/kliniskt i human nefrologisk terminologi kallas end-stage kidney or renal disease, ESKD/ESRD. En stor andel av katterna genomgår dock inte denna utveckling.

SammanfattningUtöver diet är behandling av proteinuri och fosfatrubb-ningar de vanligaste terapierna som är aktuella vid kronisk njursjukdom (CKD) hos katt.

Behandlingen av katter med CKD kan ha flera olika målsättningar; att stabilisera patienten om den uppvisar till exempel urinvägsinfektion eller dehydrering, att be -handla komplikationer (som identifieras kliniskt eller genom laboratorieanalys) och att försena progressionen. Utifrån tillståndet hos varje enskild patient behöver en tydlig målsättning med behandlingen identifieras i dialog med djurägaren och den valda behandlingen ska ha väl dokumenterad nytta avseende till exempel ökad livskvalitet eller förlängd överlevnad.

Nyare forskning visar att cirka hälften av katter med CKD stabiliseras över tid. Det har visat sig vara menings-fullt att behandla katter med akutiserat kritiskt tillstånd (akut-på-kronisk njursjukdom) eller en urinvägsinfektion som ger grav azotemi. Vid akutisering av ett kroniskt tillstånd är vätskebehandling väsentligt och kan för-länga överlevnaden. Det finns dock inga kliniska studier som verifierar att behandling av proteinuri medför en förlängd överlevnad.

Proteinuri hos katt bör kvantifieras genom mätning av protein/kreatinin-kvoten (urine protein/creatinine ratio, UPC). Det är inte klargjort om högt UPC är en negativ faktor som bidrar till progressionen eller om det bara är en markör för en mer aktiv sjukdomsfas. Av detta skäl är det omdiskuterat vid vilken nivå av UPC som behand-ling bör inledas (UPC 0,2 eller 0,4).

Det föreligger visst stöd för att kontroll av fosforhalten i serum hos katter med CKD bidrar till att öka överlev-naden, i form av äldre studier, en patofysiologisk rational och erfarenhet från behandling av motsvarande tillstånd hos människa.

”CKD kan ha många primära orsaker men vanligtvis är den inte möjlig att identifiera då diagnosen ställs”



”Vätskebehandling är en mycket viktig åtgärd vid CKD”

Det föreligger inget direkt samband mellan graden av fibrosering och graden av azotemi, på samma sätt som det inte föreligger ett direkt samband mellan graden av artros på en röntgenbild och graden av smärta.

Vid ultraljudsundersökning av friska katter utan azotemi kan ibland så allvarliga skador på njurarna identifieras att det skulle kunna klassas som väsentlig njursjukdom/CKD (6,7). Fynd av ultraljudsförändringar typiska för CKD hos en azotemisk katt kan föranleda veterinären att inleda en diskussion med djurägaren om avlivning av katten, vilket inte behöver vara motiverat utifrån sjukdomsprognosen. Det begränsade värdet av ultraljudsundersökning vid diagnostisering och fastställande av prognos vid CKD behöver uppmärksammas.

Forskningsresultat om prognosen vid CKD hos katt har blivit tillgängliga eller tolkningsbara först under det senaste decenniet. International Renal Interest Society’s (IRIS) system för att gradera njursjukdomens svårighetsgrad (staging) publicerades i textböcker först under perioden 2006 till 2008. Innan dess fanns inte överlevnadsdata från jämförbara kliniska studier tillgängliga. Ett problem i tidigare studier var att graden av sjukdom hos inkluderade katter inte var tillräckligt väl definierad. Beteckningarna njursjukdom, njurinsufficiens och njursvikt användes utan tydlig definition och inkluderade katter var inte alltid rehydrerade/stabiliserade innan de ingick i studierna, vilket försvårade tolkningen av resultaten. Efter 2008 presenterades studieresultat där överlevnad relaterades till IRISstadium efter vätskebehandling (3,5). Först då kom kunskapen om hur god prognosen för CKD hos katt faktiskt är vid adekvat stabilisering, behandling och monitorering.

Den nya kunskapen om sjukdomens förlopp, prognos och behandlingsmöjligheter innebär att det ofta inte alls är nödvändigt att överväga avlivning av en katt med tydliga ultraljudsfynd eller azotemi. Specifik, målriktad behandling mot komplikationen dehydrering bör utföras genom tillförsel av parenteral vätskeersättning. Andra sjukdomar, som till exempel magtarmsjukdom, kan ge prerenal azotemi och dehydrering, och får inte misstolkas som CKD. Som tidigare nämnts föreligger inget tydligt samband mellan histologiska förändringar eller ultraljudsförändringar i njuren och sjukdomsprognosen. Det diskuteras till och med att lindrig fibrosering i njurvävnaden är godartad (2), genom att det ger ett ”skelett” för blodkärlen vilket skulle kunna gynna syresättningen i vävnaden. En studie med 676 katter visade att katter som dog av njursvikt dog senare än katter som dog av andra sjukdomar, och att katter med identifierbar orsak till CKD levde kortare än katter där ingen orsak kunde hittas (8). Detta antyder att idiopatisk CKD är en långsamt progredierande eller ickeprogredierande sjukdom hos katt (2).

Behandling generellt vid CKDBehandlingen av katter med CKD har fyra viktiga målsättningar:

• Stabilisera patienten• Behandla komplikationer• Förbättra livskvaliteten• Försena progressionVätskebehandling är en mycket viktig åtgärd. Adekvat

vätsketerapi innebär att det kliniska tillståndet stabiliseras. Vid behov balanseras blodnivåer av kalium för att undvika hypokalemi (se även bakgrundsdokumentet Illamående, inappetens, kaliumrubbningar, anemi och acidos vid kronisk

njursjukdom (CKD) hos katt).

Dietbehandling är en hörnsten i behandlingen för att förbättra livskvalitet och försena progression. Dieten kan behöva kompletteras med fosfatbindare för att försena progressionen. Indirekt kan en behandling som för bättrar livskvaliteten förlänga livet för den drabbade katten, då beslutet om avlivning inte behöver tas så länge katten är symtomfri.

Möjligheten att förlänga överlevnadstiden med olika behandlingsalternativ är beroende av i vilken utsträckning under liggande patofysiologiska processer kan motverkas och därmed progressionen fördröjas.

Inom humanmedicinen diskuteras vilka surrogatmarkörer som kan vara av värde för att spegla överlevnad. Albuminuri är en dokumenterat god markör för överlevnad hos människa. Graden av reduktion av albuminuri vid medicinsk behandling har en god statistisk korrelation med överlevnad (9). Motsvarande samband har dock inte dokumenterats hos katt.

Behandling mot proteinuriCKD är generellt associerat med ökat intraglomerulärt tryck och andra förändringar som inverkar på glomerulär permselektivitet. Detta ger en ökad förlust av albumin (och andra proteiner) i tubulivätskan och bidrar direkt till progression av sjukdomen genom att stimulera tubulär inflammation och fibros (10). Trots att det kan förekomma artskillnader är prognosen för katter med CKD, liksom för människor, sämre vid ökad proteinhalt i urinen. Graden av proteinuri





”Prognosen för katter med CKD är sämre vid ökad proteinhalt i urinen”

”Anpassning av dieten är en betydelsefull del av behandlingen av njursjukdom”

vilka är opålitliga vid mätningar i urin från katt. I en studie (11) hade katter med UPC < 0,2 en genomsnittlig överlev-nadstid på cirka 1 000 dagar, jämfört med cirka 500 dagar för dem som hade UPC mellan 0,2 och 0,4, och cirka 400 dagar för katter med UPC > 0,4. Liknande fynd har också beskrivits i andra studier (12).

Inom humanmedicinen har det visats att graden av protein-uri vid det tillfälle CKD påvisas för första gången är en viktig prognostisk faktor. Det är också dokumenterat att reduktion av proteinuri ökar överlevnadstiden hos människa (9,10). Hos människa är angiotensin II-receptorblockare (ARB) eller angiotensin converting enzyme-hämmare (ACE-hämmare) effektiva för att blockera renin-angiotensin II-aldosteron-systemet, RAAS, sänka glomerulärt kapillärtryck, återvinna glomerulär permselektivitet, reducera proteinuri och försena progressionen av CKD. Dessa effekter är dels ett resultat av hemodynamiska (cirkulatoriska) förändringar, dels en effekt av modifiering av icke-hemodynamisk remodellering i njurarna.

Enligt nuvarande riktlinjer, antagna av IRIS och American College of Veterinary Internal Medicine (ACVIM), avseende proteinuri hos katter med CKD föreslås att graden av protein-uri klassificeras enligt följande:

• Tydlig proteinuri• ”Gränsfall” för proteinuri• Ej proteinuriUtifrån dessa kriterier föreligger enligt litteraturen inte

proteinuri hos omkring 50–65 % av katter med CKD, medan omkring 20 % har tydlig proteinuri.

Hos katter med CKD har RAAS-blockad dokumenterad effekt vad gäller att reducera graden av proteinuri (13–15). År 2013 godkändes en ARB, telmisartan, i EU för att behandla proteinuri vid CKD. I en större europeisk multicenterstudie av telmisartan vid naturligt förekommande CKD sänkte telmisartan proteinuri vid alla tidpunkter för mätning, under de sex månader studien pågick. Dock har aldrig någon effekt av RAAS-blockad på överlevnaden påvisats hos katt. Orsakerna till att ökad överlevnad vid RAAS-blockad inte kunnat påvisas hos katt är inte klara, men skulle kunna rela-teras till ett eller flera av följande alternativ:

• Otillräcklig statistisk power i de kliniska studier som genomförts; med andra ord för små studier.

• Skillnader i patofysiologi mellan människor och katter med CKD. Till exempel skulle proteinuri hos katt kunna vara en markör för tubulär dysfunktion snarare än en orsak till progression i sjukdomen.

• Skillnader i prevalens eller allvarlighetsgrad av pro-teinuri mellan människor och katter med CKD.

• Inadekvat kontroll av proteinuri och/eller inadekvata behandlingsmål vid behandlingen av proteinuri.

För att få mer kunskap om adekvat behandling av CKD behövs ytterligare studier rörande effekten av RAAS-hämning vid detta tillstånd. Det finns ett svagt stöd för att RAAS-blockad kan ha en relativt bra effekt på överlevnad, livskvalitet och aptit hos katter med gravare proteinuri (till exempel när UPC ≥ 1,0) (13). För närvarande rekommenderar både IRIS och ACVIM att behandling mot proteinuri ska inledas när UPC > 0,4. Dessa rekommendationer är emellertid inte base rade på kli-niska studier, utan endast på antagandet att protein uri hos katt, liksom hos människa, är relaterat till försämrad överlevnad. Det finns ett dokumenterat orsakssamband mellan proteinuri och överlevnad hos människa, dock inte hos katt. Enligt nyare rekommendationer från en internationell konsensuspanel anges att behandling bör inledas redan när UPC > 0,2 (16).

Den godkända dosen för telmisartan (ARB) är 1 mg/kg kroppsvikt 1 gång dagligen och för benazepril (ACE-häm-mare) 0,5–1,0 mg/kg kroppsvikt 1 gång dagligen.

Behandling vid sekundär renal hyperpara tyreoidism/fosfatrubbningBåde dietbaserad terapi och fosfatbindare har som målsätt-ning att reversera en sekundär renal hyperparatyreoidism. Sambandet mellan fosfornivåer i serum och överlevnad vid olika grader av sjukdomen är inte möjligt att avgöra utifrån de studier som hade genomförts innan IRIS-stadierna etable-rades. Data från en äldre studie är omanalyserade i enlighet med IRIS-stadierna och resultaten har publicerats i en över-siktsartikel (17). Enligt denna studie fick katter på fosfat-sänkande diet lägre nivå av fosfor i blodet, vilket visade sig ha samband med överlevnaden.

Anpassning av dieten är en betydelsefull del av behandlingen av njursjukdom både hos människa och hos djur. Njur-dieterna är sammansatta med motivet att motverka och balansera de förändringar som uppkommer vid CKD (till exempel genom en anpassning av innehållet av elektrolyter, essentiella fettsyror, fibrer, vitaminer etc.). En begränsning av andelen protein och fosfor är de viktigaste egenskaperna för njurdieten. Protein av animaliskt ursprung innehåller mycket fosfor. Hur effektivt fosforhalten i fodret minskar genom minskad proteinhalt är beroende av proteinkällan i fodret. Terapeutisk njurdiet sänker i sig själv ofta i någon grad hyperfosfatemi vid CKD. I de fall begränsningen av fosforhalten i fodret inte är tillräcklig för att balansera en hyperfosfatemi hos katten kan det vara nödvändigt att kom-plettera med fosfatbindare, vilka finns både som fodertillskott och receptbelagda läkemedel.



Det är av värde att mäta parathormon (PTH) för att bättre kunna utvärdera fosforbalansen hos katter med CKD. Det finns också visst stöd för att markören fibroblast growth factor 23 (FGF-23) potentiellt skulle kunna förbättra möjlig-heten att reglera fosforbalansen på ett optimalt sätt. Det finns för närvarande dock ingen kommersiellt tillgänglig metod för analys av FGF-23.

Dokumentationen kring effekten av njurdieter stödjer sig i huvudsak på studier som genomförts med katter i IRIS stadium 3 och 4. Det har dock blivit allt vanligare att också behandla med diet vid IRIS stadium 1 och 2. Enligt IRIS rekommendationer ska användning av njurdiet alltid övervägas, med motivet att den patofysiologiska grunden till sjukdomen kan ge stöd för antagandet att njurdieten potentiellt reducerar fortskridandet även i tidiga stadier av CKD. Det saknas dock studier som ger stöd för att behandling i de tidigare stadierna av CKD är till nytta.

Möjligheten att inleda dietbehandling försvåras i de fall katten av någon anledning har behov av annan specialdiet (till exempel hudallergi eller mag-tarmproblem). Njurdieter är dyrare vilket kan vara ett hinder för vissa djurägare. Om det finns flera katter i hushållet kan det vara praktiskt svårt att utfodra katten individuellt, vilket kan försämra friheten och därmed livskvaliteten. För katter med idiopatisk hyperkalcemi kan njurdieten bidra till förvärrad hyperkalcemi.

Förhållandet mellan protein- och fosforrestriktion är kom-plext och inte möjligt att helt skilja åt. Måttlig restriktion av mängden protein reducerar symtom på uremi. Det föreligger dock begränsad eller ingen evidens för att detta i sig har effekt på progressionen av CKD (16). Det är dock känt att hyper-fosfatemi är associerat med progressionen av CKD. Reduktion av fosfat i serum reducerar potentiellt allvarlighetsgraden av patologiska förändringar i njurarna vid CKD (17). Därmed anses åtgärder som sänker halten serumfosfat vara den vikti-gaste bidragande faktorn till den ökade överlevnaden som har observerats vid användning av njurdieter hos katter med CKD.

Vidare kan renal sekundär hyperparatyreoidism bidra till uremi och sjukdomens progression. Förhöjda halter parat-hormon anses vara toxiska och bidra till symtomen vid uremi (18).

Vid fortskridande CKD har fosfathalten i serum en tendens att öka och fosfathalten kan bli alltmer svårbehandlad genom enbart fosforrestriktion av dieten. I de fall där enbart diet är otillräcklig bör komplettering med fosfatbindare övervägas. Flera fodertillskott eller läkemedel kan användas för detta ändamål. Det finns inga studier som jämför olika fosfatbindare till katter med CKD, men alla har sannolikt effekt. Dosen titreras tills tillfredsställande effekt uppnåtts och ibland kan olika läkemedel behöva kombineras för att uppnå tillfreds-ställande effekt.

Kalcitriol ingår i läkemedel godkända till människa och denna substans används även inom veterinärmedicinen. Enligt en amerikansk dubbelblindad, randomiserad studie noterades en upp till 50 % längre överlevnad vid användning av kalcitriol till hund. Kalcitrol började användas till hund i början av 2000-talet, med stöd av ny kunskap om sjukdomens patofysiologi och erfarenheter från användning av denna substans hos människa. En liknande studie hos katt visade inte någon statistiskt signifikant effekt, men studien var sannolikt för kortvarig för att kunna påvisa effekt.

Referenser1. Egenvall A, Nodtvedt A, Haggstrom J, Strom Holst B, Moller L,

Bonnett BN. Mortality of life-insured Swedish cats during 1999-2006: age, breed, sex, and diagnosis. J Vet Intern Med. 2009;23(6):1175-83.

2. Brown CA, Elliott J, Schmiedt CW, Brown SA. Chronic Kidney Disease in Aged Cats: Clinical Features, Morphology, and Proposed Patho-geneses. Veterinary pathology. 2016;53(2):309-26.

3. Chakrabarti S, Syme HM, Elliott J. Clinicopathological variables predicting progression of azotemia in cats with chronic kidney disease. J Vet Intern Med. 2012;26(2):275-81.

4. O’Neill DG, Elliott J, Church DB, McGreevy PD, Thomson PC, Brodbelt DC. Chronic kidney disease in dogs in UK veterinary practices: prevalence, risk factors, and survival. J Vet Intern Med. 2013;27(4):814-21.

5. Boyd LM, Langston C, Thompson K, Zivin K, Imanishi M. Survival in cats with naturally occurring chronic kidney disease (2000-2002). J Vet Intern Med. 2008;22(5):1111-7.

6. Paepe D, Bavegems V, Combes A, Saunders JH, Daminet S. Prospective evaluation of healthy Ragdoll cats for chronic kidney disease by routine laboratory parameters and ultrasonography. J Feline Med Surg. 2013; 15(10):849-57.

7. Paepe D, Verjans G, Duchateau L, Piron K, Ghys L, Daminet S. Routine health screening: findings in apparently healthy middle-aged and old cats. J Feline Med Surg. 2013;15(1):8-19.

8. Lawler DF, Evans RH, Chase K, Ellersieck M, Li Q, Larson BT, et al. The aging feline kidney: a model mortality antagonist? J Feline Med Surg. 2006;8(6):363-71.

9. Heerspink HJ, Kropelin TF, Hoekman J, de Zeeuw D. Drug-Induced Reduction in Albuminuria Is Associated with Subsequent Reno-protection: A Meta-Analysis. Journal of the American Society of Nephrology : JASN. 2015;26(8):2055-64.

10. Ruggenenti P, Cravedi P, Remuzzi G. Mechanisms and treatment of CKD. Journal of the American Society of Nephrology: JASN. 2012; 23(12):1917-28.

11. Syme HM, Markwell PJ, Pfeiffer D, Elliott J. Survival of cats with naturally occurring chronic renal failure is related to severity of protein-uria. J Vet Intern Med. 2006;20(3):528-35.

12. Jepson RE, Elliott J, Brodbelt D, Syme HM. Effect of control of systolic blood pressure on survival in cats with systemic hypertension. J Vet Intern Med. 2007;21(3):402-9.

13. King JN, Gunn-Moore DA, Tasker S, Gleadhill A, Strehlau G. Tole-rability and efficacy of benazepril in cats with chronic kidney disease. J Vet Intern Med. 2006;20(5):1054-64.

14. Mizutani H, Koyama H, Watanabe T, Kitagawa H, Nakano M, Kajiwara K, et al. Evaluation of the clinical efficacy of benazepril in the treatment of chronic renal insufficiency in cats. J Vet Intern Med. 2006;20(5):1074-9.

15. Watanabe T, Mishina M. Effects of benazepril hydrochloride in cats with experimentally induced or spontaneously occurring chronic renal failure. The Journal of veterinary medical science. 2007;69(10):1015-23.

16. Sparkes AH, Caney S, Chalhoub S, Elliott J, Finch N, Gajanayake I, et al. ISFM Consensus Guidelines on the Diagnosis and Management of Feline Chronic Kidney Disease. J Feline Med Surg. 2016;18(3):219-39.

17. Geddes RF, Finch NC, Syme HM, Elliott J. The role of phosphorus in the pathophysiology of chronic kidney disease. Journal of veterinary emergency and critical care (San Antonio, Tex : 2001). 2013;23(2):122-33.

18. Duranton F, Cohen G, De Smet R, Rodriguez M, Jankowski J, Vanholder R, et al. Normal and pathologic concentrations of uremic toxins. Journal of the American Society of Nephrology: JASN. 2012; 23(7):1258-70.



Systemisk arteriell hypertension som komplikation till kronisk njursjukdom (CKD) hos kattIngrid Ljungvall, Lena Pelander

InledningKronisk njursjukdom (chronic kidney disease, CKD) är en av de vanligaste orsakerna till hypertension hos katt (1). Prevalensen av persisterande systemisk arteriell hypertension (fortsätt-ningsvis kallat hypertension i dokumentet) har rapporterats vara mellan 19 och 65 % hos katter med fastställd CKD (1,2). Vidare har 65–100 % av katter med fastställd hyper-tension och retinopati diagnostiserats med en underliggande CKD (3–5). Olika mätmetoder och skilda definitioner av hypertension har sannolikt bidragit till skillnader i resultat mellan olika studier. Vid hypertension finns risk för organ-skador (target organ damage, TOD), vilket framför allt involverar det centrala nervsystemet, hjärtat, ögonen och njurarna. I olika studier av TOD hos katter med hypertension har mellan 60 och 80 % av katterna rapporterats ha utvecklat retinopati eller choroidopati (1,5,6). En korrekt diagnos i ett tidigt stadium är sannolikt viktigt för att minimera TOD hos katter som har drabbats av systemisk hypertension.

Blodtryck hos kattDet systemiska blodtrycket bestäms av hjärtats minutvolym och den totala perifera resistensen i cirkulationen (blodtryck = hjärtminutvolym × perifer resistens). Hos en frisk individ samverkar kroppens homeostatiska mekanismer för att ständigt upprätthålla ett normalt blodtryck för att förse kroppen med adekvat vävnadsgenomblödning. Njurarna har en central roll i den långsiktiga regleringen av blodtrycket, framför allt genom sin reglering av kroppens totala natrium- (och därmed vatten-) innehåll. Det centrala nervsystemet, sensoriska receptorer, hormoner och lokala metaboliter ingår också i kroppens reglering av blodtrycket. Det arteriella blodtrycket varierar mellan ett högsta värde (systoliskt blod-tryck; SBT) under hjärtats kontraktionsfas, och ett lägsta värde (diastoliskt blodtryck; DBT) under hjärtats vilofas. Det intraglomerulära blodtrycket är viktigt för att bland annat upprätthålla glomerular filtration rate (GFR) och natrium- och vattenreglering.

Det råder osäkerhet kring vad som representerar ett nor-malt blodtryck hos katt och därmed även hur gränsvärden för hypertension ska definieras. Flera studier har undersökt blodtrycket hos friska katter, med mycket varierande resultat, vilket åtminstone till viss del kan förklaras av variation i ut-rustning, miljö och vilken kattpopulation som undersökts (7). År 2007 publicerades ett policydokument av American College of Veterinary Internal Medicine (ACVIM), där olika riskintervall presenterades (se Tabell I) baserat på experternas uppfattning om risk för TOD vid olika systoliska tryck (8). Detta policydokument har erhållit vid acceptans inom veteri-närmedicinen men informationen i dokumentet har aldrig validerats kliniskt. Hänsyn tas exempelvis inte till eventuell inverkan av ras, kön, kroppshull, ålder och andra hälsofaktorer som potentiellt kan påverka uppmätta värden, då kunskapen om detta är mycket begränsad för katter.

SammanfattningKronisk njursjukdom (CKD) utgör en risk för utveckling av systemisk hypertension hos katt. Omvänt utgör hyper-tension även en risk för skada på njurarna, speciellt om njurfunktionen redan sedan tidigare är nedsatt. En korrekt diagnos av hypertension kan vara svår att ställa, bland annat på grund av att stress i djursjukhusmiljö och ut-förandet av själva mätningen bidrar till ett övergående högt blodtryck. Andra orsaker är bristande riktlinjer för val av mätmetod och avsaknad av tillförlitliga referens-intervall för normalt blodtryck hos katt, vilket troligen skiljer sig beroende på mätmetod. Identifiering och be-handling av hypertension hos katter med CKD kan minska risk för skada på vitala organ, såsom centrala nervsystemet, ögon och hjärta, samt potentiellt verka renoprotektivt genom att sänka njursjukdomens progressionstakt.

Tabell I. Tolkning och riskbedömning vid olika nivåer av systemiskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck (mmHg)

Diastoliskt blodtryck (mmHg)

Bedömning (www.IRIS-kidney.com)

Risk för target organ damage, TOD (8)

< 150 < 95 Normotension Ingen/minimal

150–159 95–99 Gråzon Låg

160–179 100–119 Hypertension Måttlig

> 180 > 120 Svår hypertension Hög



”Vitrockseffekten har konstaterats även hos husdjur”

Hypertension hos katt utvecklas ofta sekundärt till en under-liggande sjukdomsprocess (exempelvis CKD). Det är oklart om primär hypertension hos katt existerar. Av denna anledning bör begreppet idiopatisk hypertension, snarare än primär, användas om en bakomliggande orsak till sekundär hyper-tension inte har kunnat fastställas med säkerhet.

Hypertension hos katter med CKDDen exakta orsaken till varför hypertension uppstår hos katter med CKD är okänd, men flera hypoteser finns. Ned-satt renal exkretion av natrium anses vara den centrala meka-nismen i utvecklingen av persisterande hypertension vid njursjukdom (9). Övriga faktorer som misstänks spela roll för utveckling av hypertension hos individer med CKD är akti-vering av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) och det sympatiska nervsystemet, kärlförändringar, syreradikaler, oxidativ stress samt frisättning av kväveoxid och endotelin (10). Ett förhöjt blodtryck kan i sin tur skada njurarna genom att orsaka glomerulär hypertension och glomeruloskleros (11). Glomerulär hypertension skadar filtrationsbarriären och kan leda till proteinuri, vilket dessutom är associerat med progression av CKD (12). Någon association mellan grad av njurfunktionsnedsättning och hypertension har inte på-visats hos katt.

Hur bör blodtrycksmätning utföras hos katt?I allmänhet ska blodtrycksmätningar utföras enligt standar-diserade protokoll där information om vem som utförde mätningen, stressnivå på djuret, djurets position vid mät-ningen, val av blodtrycksutrustning, position och val av blodtryckskuff samt tidpunkt för blodtryckstagning noteras (8,13–16). Blodtrycket kan, beroende på händelser i den om-givande miljön, fysiologiskt ändras inom ett par sekunder; vilket försvårar tolkningen av uppmätta värden i en klinisk situation (17–20). Stress eller nervositet kan påverka det centrala nervsystemet och således leda till höga blod-trycksvärden (8,13,15).

Inom humanmedicinen benämns fenomenet ”vitrocks-effekten” (21,22). Vitrockseffekten har konstaterats även hos husdjur (13,23,24). Det är ofta svårt att veta hur stor inverkan stress har haft på uppmätta blodtrycksvärden i klinik- eller djursjukhusmiljö (13). Uppskattning av grad av stress kan vara extra utmanande vid undersökning av katter som agerar introvert i stressande situationer. Höga blodtrycks-värden hos stressade individer kan därmed lätt misstas för hypertension, vilket i sin tur kan leda till livslång medicinsk behandling utan att ett faktiskt behov föreligger (13). Det föreligger således ett stort behov av noggranna rutiner för att i så stor utsträckning som möjligt minska vitrockseffektens inverkan när blodtrycksmätning utförs på katter i en klinisk situation. Det är fördelaktigt om djurägaren, eller en person

som djuret känner väl, är med under hela blodtrycksmät-ningen om undersökningen utförs på katter som är poliklinik-patienter (15). Katten bör få acklimatisera sig i miljön under 5–10 minuters tid innan blodtrycksundersökningen utförs. Många katter kan upplevas som lite tryggare om de får stanna i transportburen i undersökningsrummet, och författarna av den här texten brukar ofta utnyttja transportburen när blodtryck uppmäts med hjälp av oscillometrisk utrustning (se nedan). Stressade katter lägger sig ofta ner i transportburen och blodtryckskuffen hamnar därmed i höjd med hjärtats högra förmak under blodtrycksmätningen om till exempel kuffen har anlagts vid svansbasen. Acklimatiseringsperioden och själva mätningen bör dock alltid utföras där katten be-döms vara som lugnast.

Ett flertal mätningar (minst fem) bör utföras vid varje mätningstillfälle eftersom blodtrycket ofta sjunker när djuret vänjer sig vid själva undersökningsmomentet (13,14, 25–27). I de fall där högt blodtryck registreras bör antalet mätningar utökas. Rörelseartefakter kan ge upphov till extremt avvi-kande mätvärden. Uppmätta systoliska värden som skiljer sig mer än 20 % ifrån övriga bör exkluderas innan ett medelvärde av resterande värden beräknas (8).

Eftersom det uppmätta blodtrycksvärdet kan variera beroende på vilken utrustning som används bör samma metod och system användas då blodtrycket följs över tid. Jämförelser av värden som uppmätts med olika ut-rustning bör ske med stor försiktighet (28,29).

Indirekta/icke-invasiva blodtrycksmätningsmetoderDet vanligaste rutinmässiga sättet att mäta blodtrycket, inom både djur- och humansjukvård, är genom indirekta (icke-invasiva) metoder, eftersom direkt (invasiv mätning) är tidskrävande, smärtsam och förenad med vissa risker (14). Det finns idag ingen indirekt metod som till 100 % överens-stämmer med direkt mätning (8,14,30–32), men studier har visat att indirekt blodtrycksmätning troligen fungerar bäst på normo- och hypertensiva patienter (33).

Ultraljudsdoppler och oscillometri är idag de vanligast använda metoderna. Dessa baserar sig på att detektera för-ändringar i blodflödet i en artär som ligger under eller distalt om en uppblåsbar kuff som är placerad runt ett ben (vanligen ett framben) eller svansbasen. Kuffen, vars bredd rekommen-deras vara 30–40 % av aktuell extremitets omkrets (8,34), pumpas upp till ett suprasystoliskt tryck, och luften släpps sedan ut ur kuffen samtidigt som en manometer mäter aktu-ellt tryck. Det tryck som föreligger när blodet åter flödar genom kärlet motsvarar det systoliska trycket.

Ultraljudsdopplerteknik baseras på att ljudvågor skickas mot en underliggande artär och ett blodflöde kan registreras genom att mäta frekvensskillnaden mellan de ekon som skapas och studsar tillbaka när ultraljudsvågorna träffar blodkroppar i rörelse. Systemet omvandlar sedan ljudvågorna till ett hör bart ljud. Det tryck där det artificiella ljudet först kan detek teras bedöms motsvara SBT. Det tryck, vid vilket ljudet förändras och blir längre, mindre pulsartat och mer kontinu-erligt, bedöms motsvara DBT (Nelson et al., 2013), (37,38).



”Ägaren bör involveras i diskussionen och informeras om målet med behandlingen”

Automatiserade oscillometriska system detekterar och analyserar trycksvängningar (oscillationer) som uppstår i en uppblåsbar kuff vid ändringar i blodflöde. Trycksvängning-arna konverteras sedan till blodtrycksvärden (35) och ett medelartärtryck (MAP) registreras. MAP är det genom-snittliga trycket med vilket blodet flödar genom artärerna under en hjärtcykel (14). Utifrån MAP beräknas sedan DBT, SBT samt pulsen med hjälp av algoritmer i mätutrustningen. Vid användning av high definition oscillometry (HDO), vilket är den enda oscillometriska utrustning som hittills har validerats för katt, uppmäts SBT, DBT och MAP genom en algoritm (30). Systemet erbjuder idag möjlighet att studera registre-ringen grafiskt via en dator eller surfplatta, vilket underlättar detektion av suboptimala mätningar. En fördel med oscillo-metriska system jämfört med dopplersystem är att efter det att kuffen är anlagd kan blodtrycksregistreringen utföras av djurägaren själv, utan personal närvarande. Detta kan minska vitrockseffekten för vissa katter, vilket författarna av detta bakgrundsdokument många gånger själva har observerat.

Blodtrycksbehandlingens mål och beslutet att behandlaDet övergripande målet med behandling av hypertension hos katter med CKD är att minska risk för (eller graden av redan utvecklad) TOD. Hos katt är nyttan av behandling av hypertension extrapolerad från människa. För individer utan kliniska tecken på TOD finns en potentiell, men inte säkerställd, möjlighet till att fördröja progressionen av CKD. Om tveksamheter kring diagnosen av hypertension föreligger (till exempel avsaknad av bakomliggande orsak till hyper-tension eller kraftig stress hos katten vid undersökningstill-fället), bör uppföljande mätningar vid ytterligare tillfällen utföras innan behandling initieras (8,24,36–38). Föreligger misstanke om grav hypertension och om katten ifråga har andra sjukdomstecken som stärker misstanken, exempelvis tecken på TOD, rekommenderas dock medicinsk behand-ling omgående (8).

Kattens förutsättningar (baserat på exempelvis underliggande sjukdom och grad av hypertension) samt ägarens vilja, ekono-miska möjligheter och praktiska förutsättningar för att utföra en livslång behandling (inkluderande regelbundna återbesök), bör beaktas när beslut om insättande av medicinsk behand-ling ska tas. Ägaren bör involveras i diskus sionen och infor-meras om målet med behandlingen samt att dess potentiella nytta inte nödvändigtvis kommer att kunna uppfattas under behandlingen. Övriga förskrivna mediciner, vilka potentiellt kan bidra till högt blodtryck, bör ses över och eventuellt sättas ut. Människor med högt blodtryck rekom menderas att minska saltintaget, men värdet av en sådan rekommendation har inte verifierats hos hypertensiva katter.

Blodtryckssänkande läkemedel vid behandling av högt blodtryck hos kattKalciumkanalblockerareAmlodipin anses idag vara förstahandsval vid antihypertensiv behandling hos katt (8). Amlodipin är av klassen andra gene-rationens dihydropyridin och verkar genom att blockera L-typen av kalciumkanaler i glatt muskulatur. De första stu-dierna av amlodipinbehandling av hypertensiva katter presen-terades 1994 (39,40) och sedan dess har två randomiserade prospektiva kliniska prövningar genomförts (41,42). Dessa prövningar visade att amlodipin har en kliniskt betydelsefull blodtryckssänkande effekt hos katt, med få biverkningar.

Substansen binder och dissocierar från sin receptor förhål-landevis långsamt, vilket leder till en gradvis insättande och avtagande effekt (43). I kombination med amlodipins långa halveringstid i plasma, leder detta till att läkemedlet bara be-höver administreras en gång per 24 timmar (44). Den för när-varande rekommenderade dosen för katt är 0,125–0,25 mg/kg 1 gång dagligen, alternativt en fast dosering på 0,625–1,25 mg per katt och dygn, se Tabell II (8). Det har föreslagits att en högre dos av amlodipin kan vara nödvändigt hos tyngre katter (5,41,45). Hos hypertensiva katter har blodtrycksreduktionen visat sig vara relaterad till maximal plasmakoncentration av amlodipin, vilken i sin tur är beroende av dos (46). En dubble-rad dos amlodipin leder till dubblerad plasmakoncentration, och hos hypertensiva katter är den för väntade blodtrycksreduk-tionen cirka 40 mmHg vid den lägre doseringen (0,625 mg) och cirka 60 mmHg vid den högre (1,25 mg) (46). Detta innebär att den högre doseringen kan vara nödvändig för att uppnå önskat blodtryck hos katter med grav hypertension (46). Regelbundna blodtrycksundersökningar är rekommen-derade för att optimera dosen (8).

Tabell II. Exempel på dosering av läkemedel mot hypertension hos katt.

Behandlingen inleds lämpligen i det lägre doseringsintervallet och titrering sker utifrån klinisk respons tills önskad effekt uppnåtts.

Läkemedel Dos till katt

Amlodipin(kalcium-antagonist)

0,125–0,25 mg/kg peroralt 1 gång dagligeneller0,625–1,25 mg/katt peroralt 1 gång dagligen

Benazepril(ACE-hämmare)

Vid monoterapi: 0,5–1 mg/kg peroralt 1 gång dagligen

Vid tilläggsbehandling till amlodipin: 0,25–0,5 mg/kg peroralt 1(–2) gånger dagligen

Hydralazin(perifer vaso-dilaterare)

2,5 mg/katt peroralt 1–2 gånger dagligeneller0,5–0,8 mg/kg 2 gånger dagligen

Telmisartan (angiotensin II-receptor-blockerare)

Vid tilläggsbehandling till amlodipin: 1 mg/kg peroralt 1 gång dagligen



Hämning av renin-angiotensin-aldosteron- systemet (RAAS)Den RAAS-hämmande läkemedelsklass som studerats mest hos katter med systemisk hypertension är angiotensin conver-ting enzyme-hämmare (ACE-hämmare). Den blodtryckssänk-ande effekten vid monoterapi med ACE-hämmare verkar vara låg hos katt enligt några studier; en retrospektiv studie (kapto-pril), en studie på inducerad CKD hos katt (benazepril) samt två mindre prospektiva studier (enalapril och benazepril) på katter med spontan CKD och hypertension (47–49). Kom-binationsbehandling med amlodipin och benazepril har ut-värderats i en liten studie (endast presenterad i form av abstract) och i denna studie sågs en additiv blodtryckssänkande effekt hos hypertensiva katter när benazepril adderades till amlodipin-behandlingen (50).

Telmisartan, en angiotensin II-receptorblockerare, är sedan några år godkänd för behandling av proteinuri hos katter med CKD. I en behandlingsstudie på sex friska katter med cross-over-design, jämfördes hur blodtrycket svarade på intravenös infusion av angiotensin II (AII) under narkos, efter admini-strering av flera olika RAAS-hämmande läkemedel i olika doser (51). I denna studie var telmisartan i dosen 3 mg/kg (vilket är tre gånger högre än den rekommenderade dosen enligt produktinformationen) mer effektiv än benazepril i dosen 2,5 mg/katt i att dämpa en blodtryckshöjning sekundärt till AII-infusion. När benazepril (2,5 mg/katt) och telmisartan i rekommenderad dos (1 mg/kg) gavs efter infusion av AII sågs dock ingen skillnad i blodtryckssänkande effekt mellan läkemedlen, se Tabell II (51).

Övriga antihypertensiva substanserInnan effekten av amlodipin var påvisad användes en rad läke medel för att behandla hypertension hos katt, såsom beta-receptorantagonister (beta-blockerare), spironolakton (aldo steronreceptorblockerare) och diuretika. Diuretika re -kom menderas inte till katter med CKD på grund av risk för hypovolemi och hypokalemi. Beta-blockerare har inte visats vara effektiva antihypertensiva läkemedel för katt (48,52). Spironolakton har, såvitt författarna känner till, inte utvär-derats som antihypertensiv substans till katt, och biverkningar i form av kutana hudreaktioner har dokumenterats hos katter med kronisk behandling (53).

Vid akut, svår hypertension som kräver intensivvård har hydra-lazin, en arteriell vasodilator, visats resultera i en blodtrycks-sänkande effekt 15 minuter efter subkutan injektion (54). I Sverige finns dock ingen injektionslösning innehållande hydralazin godkänd, men det finns tabletter godkända för humant bruk. Rekommendationer för startdoser för peroral behandling med hydralazin till katt finns, se Tabell II (55,56). Noggrann övervakning av blodtryck bör utföras under be-handling då risk för hypotension föreligger.

Sammanfattningsvis fungerar amlodipin som monoterapi ofta tillfredsställande för behandlingsmålet ”normalisering av blodtryck”. Det är i dagsläget inte fastställt om någon av de andra läkemedelsklasserna har fördelar avseende renoprotek-tion hos katter med CKD.

Referenser1. Syme HM, Barber PJ, Markwell PJ, Elliott J. Prevalence of systolic

hyper tension in cats with chronic renal failure at initial evaluation. Journal of the American Veterinary Medical Association. 2002;220(12): 1799-804.

2. Kobayashi DL, Peterson ME, Graves TK, Lesser M, Nichols CE. Hypertension in cats with chronic renal failure or hyperthyroidism. Journal of veterinary internal medicine. 1990;4(2):58-62.

3. Maggio F, DeFrancesco TC, Atkins CE, Pizzirani S, Gilger BC, Davidson MG. Ocular lesions associated with systemic hypertension in cats: 69 cases (1985-1998). Journal of the American Veterinary Medical Association. 2000;217(5):695-702.

4. Jepson RE, Elliott J, Brodbelt D, Syme HM. Effect of control of systolic blood pressure on survival in cats with systemic hypertension. Journal of veterinary internal medicine. 2007;21(3):402-9.

5. Elliott J, Barber PJ, Syme HM, Rawlings JM, Markwell PJ. Feline hypertension: clinical findings and response to antihypertensive treat-ment in 30 cases. The Journal of small animal practice. 2001;42(3):122-9.

6. Sansom J, Rogers K, Wood JL. Blood pressure assessment in healthy cats and cats with hypertensive retinopathy. American journal of vete-rinary research. 2004;65(2):245-52.

7. Payne JR, Brodbelt DC, Luis Fuentes V. Blood Pressure Measure-ments in 780 Apparently Healthy Cats. Journal of veterinary internal medicine. 2017;31(1):15-21.

8. Brown S, Atkins C, Bagley R, Carr A, Cowgill L, Davidson M, et al. Guidelines for the identification, evaluation, and management of systemic hypertension in dogs and cats. Journal of veterinary internal medicine. 2007;21(3):542-58.

9. Guyton AC. Renal function curve – a key to understanding the pathoge-nesis of hypertension. Hypertension (Dallas, Tex: 1979). 1987;10(1):1-6.

10. Jepson RE. Feline systemic hypertension: Classification and pathoge-nesis. Journal of feline medicine and surgery. 2011;13(1):25-34.

11. Jacob F, Polzin DJ, Osborne CA, Neaton JD, Lekcharoensuk C, Allen TA, et al. Association between initial systolic blood pressure and risk of deve-loping a uremic crisis or of dying in dogs with chronic renal failure. Journal of the American Veterinary Medical Association. 2003;222(3):322-9.

12. Syme HM, Markwell PJ, Pfeiffer D, Elliott J. Survival of cats with naturally occurring chronic renal failure is related to severity of protein-uria. Journal of veterinary internal medicine. 2006;20(3):528-35.

13. Belew AM, Barlett T, Brown SA. Evaluation of the white-coat effect in cats. Journal of veterinary internal medicine. 1999;13(2):134-42.

14. Egner B, Carr A, Brown S. Essential facts of blood pressure in dogs and cats: a reference guide. Egner B, Carr A, Brown S, editors2003. xvi + 199 p.

15. Hoglund K, Hanas S, Carnabuci C, Ljungvall I, Tidholm A, Haggstrom J. Blood pressure, heart rate, and urinary catecholamines in healthy dogs subjected to different clinical settings. Journal of veterinary in-ternal medicine. 2012;26(6):1300-8.

”Amlodipin som monoterapi fungerar ofta för behandlingsmålet normalisering av blodtryck”




16. Rattez EP, Reynolds BS, Concordet D, Layssol-Lamour CJ, Segalen MM, Chetboul V, et al. Within-day and between-day variability of blood pressure measurement in healthy conscious Beagle dogs using a new os-cillometric device. Journal of veterinary cardiology: the official journal of the European Society of Veterinary Cardiology. 2010;12(1):35-40.

17. Haberman CE, Kang CW, Morgan JD, Brown SA. Evaluation of oscillo-metric and Doppler ultrasonic methods of indirect blood pressure estimation in conscious dogs. Canadian journal of veterinary research = Revue canadienne de recherche veterinaire. 2006;70(3):211-7.

18. Mishina M, Watanabe T, Matsuoka S, Shibata K, Fujii K, Maeda H, et al. Diurnal variations of blood pressure in dogs. The Journal of veterinary medical science / the Japanese Society of Veterinary Science. 1999;61(6):643-7.

19. Mishina M, Watanabe N, Watanabe T. Diurnal variations of blood pressure in cats. The Journal of veterinary medical science / the Japanese Society of Veterinary Science. 2006;68(3):243-8.

20. Baumgart P. Circadian rhythm of blood pressure: internal and external time triggers. Chronobiology international. 1991;8(6):444-50.

21. Celis H, Fagard RH. White-coat hypertension: a clinical review. Euro-pean journal of internal medicine. 2004;15(6):348-57.

22. Mancia G, Parati G, Pomidossi G, Grassi G, Casadei R, Zanchetti A. Alerting reaction and rise in blood pressure during measurement by physician and nurse. Hypertension. 1987;9(2):209-15.

23. Marino CL, Cober RE, Iazbik MC, Couto CG. White-coat effect on systemic blood pressure in retired racing Greyhounds. Journal of vete-rinary internal medicine / American College of Veterinary Internal Medicine. 2011;25(4):861-5.

24. Schellenberg S, Glaus TM, Reusch CE. Effect of long-term adaptation on indirect measurements of systolic blood pressure in conscious untrained beagles. The Veterinary record. 2007;161(12):418-21.

25. Mancia G, Parati G, Pomidossi G, Casadei R, Di Rienzo M, Zanchetti A. Arterial baroreflexes and blood pressure and heart rate variabilities in humans. Hypertension (Dallas, Tex : 1979). 1986;8(2):147-53.

26. Mishina M, Watanabe T, Fujii K, Maeda H, Wakao Y, Takahashi M. A clinical evaluation of blood pressure through non-invasive measure-ment using the oscillometric procedure in conscious dogs. The Journal of veterinary medical science. 1997;59(11):989-93.

27. Kallet AJ, Cowgill LD, Kass PH. Comparison of blood pressure mea-surements obtained in dogs by use of indirect oscillometry in a veterinary clinic versus at home. Journal of the American Veterinary Medical Association. 1997;210(5):651-4.

28. Wernick MB, Hopfner RM, Francey T, Howard J. Comparison of arterial blood pressure measurements and hypertension scores obtained by use of three indirect measurement devices in hospitalized dogs. Journal of the American Veterinary Medical Association. 2012;240(8):962-8.

29. Hanzlicek AS, Baumwart RD, Payton ME. Systolic arterial blood pressure estimated by mitral regurgitation velocity, high definition oscillometry, and Doppler ultrasonography in dogs with naturally occurring degenerative mitral valve disease. Journal of veterinary cardio-logy: the official journal of the European Society of Veterinary Cardio-logy. 2016;18(3):226-33.

30. Seliskar A, Zrimsek P, Sredensek J, Petric AD. Comparison of high defi -nition oscillometric and Doppler ultrasound devices with invasive blood pressure in anaesthetized dogs. Vet Anaesth Analg. 2013;40(1):21-7.

31. Martel E, Egner B, Brown SA, King JN, Laveissiere A, Champeroux P, et al. Comparison of high-definition oscillometry – a non-invasive technology for arterial blood pressure measurement – with a direct invasive method using radio-telemetry in awake healthy cats. Journal of feline medicine and surgery. 2013;15(12):1104-13.

32. Branson KR, Wagner-Mann CC, Mann FA. Evaluation of an oscillo-metric blood pressure monitor on anesthetized cats and the effect of cuff placement and fur on accuracy. Veterinary surgery: VS. 1997;26(4):347-53.

33. Bosiack AP, Mann FA, Dodam JR, Wagner-Mann CC, Branson KR. Comparison of ultrasonic Doppler flow monitor, oscillometric, and direct arterial blood pressure measurements in ill dogs. Journal of veterinary emergency and critical care (San Antonio, Tex: 2001). 2010;20(2):207-15.

34. Sparkes AH, Caney SM, King MC, Gruffydd-Jones TJ. Inter- and intraindividual variation in Doppler ultrasonic indirect blood pressure measurements in healthy cats. Journal of veterinary internal medicine. 1999;13(4):314-8.

35. Henik RA, Dolson MK, Wenholz LJ. How to obtain a blood pressure measurement. Clin Tech Small Anim Pract. 2005;20(3):144-50.

36. Bodey AR, Michell AR, Bovee KC, Buranakurl C, Garg T. Com-parison of direct and indirect (oscillometric) measurements of arterial blood pressure in conscious dogs. Research in veterinary science. 1996;61(1):17-21.

37. Rysnik MK, Cripps P, Iff I. A clinical comparison between a non-invasive blood pressure monitor using high definition oscillometry (Memo-diagnostic MD 15/90 Pro) and invasive arterial blood pressure mea-surement in anaesthetized dogs. Veterinary anaesthesia and analgesia. 2013;40(5):503-11.

38. Meyer O, Jenni R, Greiter-Wilke A, Breidenbach A, Holzgrefe HH. Comparison of telemetry and high-definition oscillometry for blood pressure measurements in conscious dogs: effects of torcetrapib. Journal of the American Association for Laboratory Animal Science: JAALAS. 2010;49(4):464-71.

39. P S. Evaluation of the antihypertensive agent amlodipine besylate in normotensive cats and a cat with systemic hypertension (abstract). Journal of veterinary internal medicine. 1994;8:147.

40. Henik R SP. Amlodipine besylate therapy in cats with systemic hyper-tension secondary to chronic renal disease (abstract). Journal of veteri-nary internal medicine. 1994;8:145.

41. Snyder PS. Amlodipine: a randomized, blinded clinical trial in 9 cats with systemic hypertension. Journal of veterinary internal medicine. 1998;12(3):157-62.

42. Huhtinen M, Derre G, Renoldi HJ, Rinkinen M, Adler K, Aspegren J, et al. Randomized placebo-controlled clinical trial of a chewable formu-lation of amlodipine for the treatment of hypertension in client-owned cats. Journal of veterinary internal medicine. 2015;29(3):786-93.

43. Cooke KL, Snyder PS. Calcium channel blockers in veterinary medi-cine. Journal of veterinary internal medicine. 1998;12(3):123-31.

44. Burges R, Moisey D. Unique pharmacologic properties of amlodipine. The American journal of cardiology. 1994;73(3):2a-9a.

45. Henik RA, Snyder PS, Volk LM. Treatment of systemic hypertension in cats with amlodipine besylate. Journal of the American Animal Hospital Association. 1997;33(3):226-34.

46. Bijsmans ES, Doig M, Jepson RE, Syme HM, Elliott J, Pelligand L. Factors Influencing the Relationship Between the Dose of Amlo-dipine Required for Blood Pressure Control and Change in Blood Pressure in Hypertensive Cats. Journal of veterinary internal medi-cine. 2016;30(5):1630-6.

47. Littman MP. Spontaneous systemic hypertension in 24 cats. Journal of veterinary internal medicine. 1994;8(2):79-86.

48. Jensen J, Henik RA, Brownfield M, Armstrong J. Plasma renin activity and angiotensin I and aldosterone concentrations in cats with hyper-tension associated with chronic renal disease. American journal of vete-rinary research. 1997;58(5):535-40.

49. Brown SA, Brown CA, Jacobs G, Stiles J, Hendi RS, Wilson S. Effects of the angiotensin converting enzyme inhibitor benazepril in cats with induced renal insufficiency. American journal of veterinary research. 2001;62(3):375-83.

50. Elliott J FM, Souttar K, Cariese S, Syme HM. Effect of Concomitant Amlodipine and Benazepril Therapy in the Management of Feline Hypertension 14th ECVIM-CA Congress; Barcelona, Spain, 2004.

51. Jenkins TL, Coleman AE, Schmiedt CW, Brown SA. Attenuation of the pressor response to exogenous angiotensin by angiotensin receptor blockers and benazepril hydrochloride in clinically normal cats. American journal of veterinary research. 2015;76(9):807-13.

52. Henik RA, Stepien RL, Wenholz LJ, Dolson MK. Efficacy of atenolol as a single antihypertensive agent in hyperthyroid cats. Journal of feline medicine and surgery. 2008;10(6):577-82.

53. MacDonald KA, Kittleson MD, Kass PH, White SD. Effect of spirono-lactone on diastolic function and left ventricular mass in Maine Coon cats with familial hypertrophic cardiomyopathy. Journal of veterinary internal medicine. 2008;22(2):335-41.

54. Kyles AE, Gregory CR, Wooldridge JD, Mathews KG, Aronson LR, Bernsteen L, et al. Management of hypertension controls postoperative neurologic disorders after renal transplantation in cats. Veterinary surgery: VS. 1999;28(6):436-41.

55. Smith FWK, Tilley LP, Oyama MA, Sleeper MM. Cardiopulmonary Drug Formulary. In: Manual of Canine and Feline Cardiology, 5th Ed. Smith FWK, Tilley LP, Oyama MA, Sleeper MM (Eds). Elsevier, St Louis, Missouri. 2016: p 415.

56. Plumb s Veterinary Drug Handbook, 8th Ed.





”Viktförlust har rapporterats vara vanligare än kräkningar för katter i stadie 3 och 4”

Illamående, inappetens, kaliumrubbningar, anemi och acidos vid kronisk njursjukdom (CKD) hos kattReidun Heiene

InledningBehandling av katt med kronisk njursjukdom (chronic kidney disease, CKD) syftar till att motverka och lindra de kompli-kationer som uppstår till följd av njurskadan och därmed fördröja progressionen. Primärorsaken till sjukliga föränd-ringar i njurarna som leder till CKD är sällan möjlig att identifiera och därmed är det inte aktuellt att behandla sjukdomens grundorsak (se även bakgrundsdokumentet Proteinuri och sekundär hyperparatyreoidism/fosfatrubb-

ning vid kronisk njursjukdom (CKD) hos katt). I detta bak-grundsdokument beskrivs behandlingen av några av de komplikationer som kan uppstå till följd av CKD.

Inappetens, illamående och kräkningarKatter med CKD uppvisar ofta tecken på illamående och kräkningar, vilket ger en reducerad livskvalitet och resulterar i protein- och kalorimalnutrition. Det är ofta svårt att avgöra hur vanligt förekommande dessa problem är hos katter med CKD. Kräkningar och illamående observeras mest i Inter-national Renal Interest Societys (IRIS) stadie 3 och 4. Data från äldre litteratur är svårtolkad, eftersom det inte framgår i vilket stadie av CKD de studerade katterna befunnit sig. Dock har viktförlust rapporterats vara vanligare än kräkningar för katter i stadie 3 och 4. Det kan tänkas att illamående, som är svårare att notera kliniskt, är en bidragande faktor till vikt-förlusten i IRIS stadie 3 och 4.

Det finns flera läkemedel som är godkända för människa som har effekt mot såväl illamående som kräkningar. Vanliga sjukdomstecken vid lindrig grad av uremi hos människa är huvudvärk, illamående och klinisk depression. Veterinärens och djurägarens gemensamma bedömning om det är till nytta för katten att behandla, om det är praktiskt möjligt och hur länge man i så fall ska fortsätta kan variera mellan katter som är i likartat kliniskt tillstånd. Detta innebär att behandlings-beslut kräver en god dialog. Om en katt måste behandlas mot illamående på permanent basis är det tveksamt om det ur djurskyddsperspektiv är försvarbart att fortsätta behand-lingen. I en akut kris är dock behandling väl motiverad.

Centralt verkande antiemetika, såsom maropitant, mirtaza-pin, ondansetron och dolasetron, används till katter med inappetens och kräkningar (3–5). Kvävehaltiga avfallsämnen (uremiska toxiner) i blodet stimulerar kräkningar via kemorecep- torer i triggerzonen i CNS och kräkcentrat, men perifera meka-nismer kan också spela en roll (till exempel uremisk gastrit) (6).

Det har antagits att hyperaciditet i magsäcken och uremisk gastrit bidrar till nedsatt aptit, illamående och kräkningar hos en del katter med CKD i IRIS stadie 3 och 4. Gastrin-koncentrationen ökar med kliniskt stadie av CKD (7). En artikel av Goldstein har använts som stöd för principen att ge H2- receptorantagonister vid CKD, för att reducera förmodad hyperaciditet i magsäcken (7). Hypotesen har varit att katter får uremisk gastrit på samma sätt som människor. Detta antagande är emellertid starkt ifrågasatt utifrån en nyare studie, där post mortem-undersökningar av magslemhinnan visade fibros och mineralisering, men inte uremisk gastrit (8). Det saknas därmed stöd för att rutinmässigt använda antacida vid illa- mående hos katt med CKD.

SammanfattningInappetens, illamående och kräkningar är vanliga kompli-kationer vid kronisk njursjukdom (CKD). Det är väsentligt att förstå att en akut kris hos en katt med CKD kan vara behandlingsbar om den inte pågår över en längre tid. En katt med upphörd aptit har självfallet en försämrad livs-kvalitet (1). Det primära syftet med att förbättra aptiten är att förbättra kattens livskvalitet, inte att påverka sjuk-dom ens progression. Nyare studier ger stöd för att mirta-zapin och maropitant minskar illamående, och maropitant är godkänt för behandling av katt.

Kaliumbrist och rubbningar i syra/bas-balansen be - handlas för att förbättra det kliniska tillståndet. Hypo-kalemi kan orsaka allvarlig muskelsvaghet. Katter uppvisar oftare än hundar hypokalemi vid CKD.

Behandling av anemi kan potentiellt vara till nytta både för att förbättra det kliniska tillståndet och för att verka renoprotektivt (försena progressionen). Rekombinant erytropoietin är godkänt för människa och verkar reno-protektivt genom att förbättra syresättningen i njurväv-naden. Behandling av anemi vid CKD hos katt har tidigare ansetts ha endast symtomlindrande effekt och behand-lingen inleddes vanligen först när katten fick kliniska symtom. Tidigare försiktighet med att inleda behandling relaterade också till det faktum att de läkemedel som då fanns tillgängliga kunde ge upphov till allvarliga biverk-ningar. Tillkomsten av nyare läkemedel (godkända för människa) som är förknippade med mindre risk för biverk-ningar, innebär att det är motiverat att behandla katter även vid högre hematokrit än vad som tidigare ansågs vara den gräns som motiverade behandling. Det saknas dock kliniska studier som utvärderat nyttan av behandling av katt. En nyligen publicerad översiktsartikel rörande pato fysiologin vid CKD hos katt anger dock anemi (och hög ålder) som en av de viktigaste orsakerna till progression av CKD (2).



”Anemi av varierande allvarlighetsgrad har setts hos 30–65 % av katter med CKD”

Kunskapen om patofysiologin bakom anorexin vid CKD måste anses som svag. Den huvudprincip i behandlingen som utgår ifrån att uremiska toxiner ger upphov till illamående och kräkningar genom centralnervös påverkan, har stöd i forskningsresultat. En studie med den centralt verkande sub-stansen mirtazapin har visats förbättra aptiten, reducera kräkningar och ge viktökning hos katter med nedsatt aptit (9). Katter med normal aptit och katter som riskerade att drabbas av uremisk kris exkluderades ur studien, och antalet katter var därmed litet (elva stycken) Testperioden var också relativt kortvarig (tre veckor). Resultaten bör av dessa skäl inte övertolkas. En annan retrospektiv studie indikerar att mirtazapin är relativt säkert att använda, men substansen kan dock ge biverkningar i form av ökat jamande, ataxi, hyper-termi, hypersalivering, takykardi och slöhet (3).

Maropitant, som är godkänt för behandling och förebyg-gande av kräkningar och illamående hos katt, undersöktes i en annan studie från samma forskargrupp. Studien hade samma styrkor och svagheter som nämns ovan (dubbelblindad och randomiserad, med relativt få djur och relativt kort uppfölj-ningstid) (4). Maropitant reducerade frekvensen kräkningar men gav ingen skillnad i viktnedgång, aptit eller aktivitets-nivå. Dock kan en skevhet i randomiseringen på så få djur ha bidragit till mindre skillnad.

Ondansetron används för att motverka illamående och kräkningar trots att evidensläget är svagt vad gäller behand-ling av CKD hos katt. En studie på friska katter ger stöd för att ondansetron minskar kräkningar utlösta av läkemedel. Hos katter med CKD kan dosen behöva sänkas jämfört med den som getts till friska katter (5).

KaliumrubbningarCKD hos katt kan leda till överdriven utsöndring av kalium, vilket adderas till effekterna av reducerat kaliumupptag, kräk-ningar och transcellulära jonbyten (10). Hypokalemi kan ge kliniska sjukdomstecken, såsom trötthet, nedsatt allmän-tillstånd och matlust, förstoppning och muskelsvaghet, och kan även bidra till utveckling av acidos. Kaliumbrist har dock inte identifierats som riskfaktor för sjukdomens progression eller utfall (10).

Trots att njurdieter vanligen kompletteras med extra kalium, kan hypokalemi ändå uppstå hos en del katter. Kalium kan ges i form av kaliumglukonat (fodertillskott) och behandlings-resultatet följs genom kontroll av kaliumhalten i serum.

Vid långt framskriden CKD kan i stället hyperkalemi uppstå.

Kaliumbalans vid vätskebehandlingAtt säkerställa adekvat vätskebalans hos katter med CKD genom vätsketerapi är enligt klinisk erfarenhet mycket viktigt för prognosen. Vätskebehandling kan behöva fortgå i flera dygn. Efter något dygns behandling kan hypokalemi uppstå då ökat tubulärt flöde ger ökad utsöndring av kalium. Detta inne-bär att kaliumsupplementering via infusion (kalium klorid) kan vara nödvändig, oavsett om kliniska symtom relaterade till kaliumbrist har uppstått eller inte.

AnemiAnemi av varierande allvarlighetsgrad har setts hos 30–65 % av katter med CKD (10). Relativ brist på erytropoietin (EPO) vid CKD ger upphov till anemi som är icke-regenerativ eller låg-regenerativ. Vid ökande grad av uremi observeras dess-utom kortare överlevnadstid för röda blodkroppar. Ökad blodförlust kan förekomma antingen på grund av blödning i mag-tarmkanalen eller som ett resultat av en nedsatt trombo-cytfunktion orsakad av uremi. Graden av anemi ökar gene-rellt när njurskadan förvärras och anemin i sig bidrar också till reducerad överlevnad. Det finns indikationer på att be-handling med erytropoesstimulerande medel (ESA) för-bättrar livskvaliteten och möjligtvis överlevnaden hos vissa katter med CKD (11–12).

Blodtransfusion och läkemedel innehållande bovint hemo-globin (godkänt för hund) har begränsat värde i behand-lingen av den kroniska anemin som ses i samband med CKD och rekommenderas inte.

Användning av anabola steroider rekommenderas i regel inte på grund av bristande bevis på effekt samt risk för biverk-ningar. I till exempel Storbritannien används nandrolon i viss utsträckning vid behandling av katter med CKD. Det finns dock inga publicerade studier på katt som utvärderat om behandling-en har effekt samt vilka biverkningar som kan uppkomma.

Inom humanmedicinen avråds från användning av anabola steroider på grund av risken för biverkningar. I en randomi-serad studie där EPO och nandrolon jämfördes sågs en lik-artad effekt rörande hematokrit, men högre halt serum-proteiner och ökad muskelmassa vid användning av nandrolon.

ESA föredras som basbehandling mot anemi inom human-medicin framför anabola steroider. Behandlingsmål är att uppnå ett hematokritvärde runt referensintervallets nedre gräns. Till-skott av järn rekommenderas för optimal effekt av terapin med ESA. Det är inte tillräckligt med järntillskott enbart för att behandla anemin. Anekdotisk information tyder på att denna behandlings strategi är lämplig för katt (10).

De mest använda ESA hos katt är humant rekombinant EPO och darbepoetin. Vid användning av humant EPO ut-vecklas, trots 80 % homologi med felint EPO, alltid immun- medierad anemi till följd av antikroppsbildning. Detta ger förr eller senare upphov till minskad produktion av röda blod-kroppar i benmärgen. Vid användning av darbepoetin är dock denna biverkan extremt sällsynt. Klinisk erfarenhet med dar-bepoetin är god, men en studie har beskrivit avsaknad av respons hos mer än 40 % av anemiska katter med CKD (12). Flera fakto-rer kan dock ha bidragit till behandlingssvikt i studien, till ex-empel annan pågående sjukdom (som de flesta non-responders hade), järnbrist, mag-tarmblödning eller antikroppsbildning. Hypertension är en relativt vanligt förekommande komplika-tion till ESA-terapi hos katt (12).



AcidosSyra/bas-rubbningar (metabolisk acidos) har rapporterats föreligga hos mer än hälften av katter med långt framskriden CKD (IRIS stadie 4) och anses vara multifaktoriell. Terapi med bikarbonat har visats kunna förbättra näringstillståndet, såsom kalori- och proteinintag samt fettfri kroppsmassa (lean body mass). Emellertid kan katter som fått kommersiella njur-dieter ha högre serumkoncentrationer av bikarbonat (10).

Referenser1. Bijsmans ES, Jepson RE, Syme HM, Elliott J, Niessen SJ. Psychometric

Validation of a General Health Quality of Life Tool for Cats Used to Compare Healthy Cats and Cats with Chronic Kidney Disease. J Vet Intern Med. 2016;30(1):183-91.

2. Brown CA, Elliott J, Schmiedt CW, Brown SA. Chronic Kidney Disease in Aged Cats: Clinical Features, Morphology, and Proposed Pathogeneses. Veterinary pathology. 2016;53(2):309-26.

3. Ferguson LE, McLean MK, Bates JA, Quimby JM. Mirtazapine toxicity in cats: retrospective study of 84 cases (2006-2011). J Feline Med Surg. 2015.

4. Quimby JM, Brock WT, Moses K, Bolotin D, Patricelli K. Chronic use of maropitant for the management of vomiting and inappetence in cats with chronic kidney disease: a blinded, placebo-controlled clinical trial. J Feline Med Surg. 2015;17(8):692-7.

5. Fitzpatrick RL, Wittenburg LA, Hansen RJ, Gustafson DL, Quimby JM. Limited sampling pharmacokinetics of subcutaneous ondansetron in healthy geriatric cats, cats with chronic kidney disease, and cats with liver disease. J Vet Pharmacol Ther. 2016;39(4):350-5.

6. Duranton F, Cohen G, De Smet R, Rodriguez M, Jankowski J, Vanholder R, et al. Normal and pathologic concentrations of uremic toxins. Journal of the American Society of Nephrology: JASN. 2012;23(7):1258-70.

7. Goldstein RE, Marks SL, Kass PH, Cowgill LD. Gastrin concentra-tions in plasma of cats with chronic renal failure. Journal of the American Veterinary Medical Association. 1998;213(6):826-8.

8. McLeland SM, Lunn KF, Duncan CG, Refsal KR, Quimby JM. Rela-tionship among serum creatinine, serum gastrin, calcium-phosphorus product, and uremic gastropathy in cats with chronic kidney disease. J Vet Intern Med. 2014;28(3):827-37.

9. Quimby JM, Lunn KF. Mirtazapine as an appetite stimulant and anti-emetic in cats with chronic kidney disease: a masked placebo- controlled crossover clinical trial. Vet J. 2013;197(3):651-5.

10. Sparkes AH, Caney S, Chalhoub S, Elliott J, Finch N, Gajanayake I, et al. ISFM Consensus Guidelines on the Diagnosis and Management of Feline Chronic Kidney Disease. J Feline Med Surg. 2016;18(3):219-39.

11. Chalhoub S, Langston C, Eatroff A. Anemia of renal disease: what it is, what to do and what’s new. J Feline Med Surg. 2011;13(9):629-40.

12. Chalhoub S, Langston CE, Farrelly J. The use of darbepoetin to stimulate erythropoiesis in anemia of chronic kidney disease in cats: 25 cases. J Vet Intern Med. 2012;26(2):363-9.




Infektioner i urinvägarna hos katter med kronisk njursjukdom (CKD)Linda Helsmo, Lena Olsén

InledningKatter anses generellt vara motståndskraftiga mot infektion i urinvägarna. Prevalensen av bakteriell cystit (UVI) hos unga, i övrigt friska katter med nedre urinvägssymtom är låg och den har ofta angetts vara mindre än 2 % hos denna patient-grupp. Nyare studier har visat en högre förekomst av UVI hos katter med urinvägssymtom med siffror på 4,5–22 % bero-ende på vilken population som studerats (1–7). Äldre hon-katter har en ökad förekomst av bakteriuri (1,5,8–10). Katter med olika systemsjukdomar, däribland kronisk njursjukdom (chronic kidney disease, CKD), har också en ökad förekomst av bakteriuri (2,10–11). Katter med CKD anses även ha en ökad risk för att drabbas av pyelonefrit (2,12–13). I Faktaruta 1 ges en sammanfattning av terminologin vid urinvägsinfektion hos katt.

Det saknas i stor utsträckning vetenskapligt baserade behan d-lingsrekommendationer avseende läkemedelsval och optimal behandlingstid vid urinvägsinfektioner hos katt. En syste-matisk översiktsartikel som utvärderade tillgänglig evidens (fram till den 1 maj 2014) avseende antibiotikabehandling av urinvägsinfektioner hos hund och katt publicerades år 2015 (14). Fyra prospektiva studier kunde hittas för katt. Två av dessa undersökte katter med spontant uppkommen urinvägsinfektion. Tabell I sammanfattar dessa två studier, varav endast en var en randomiserad kontrollerad studie på evidensnivå 1. Ingen kontrollerad studie kunde hittas för behandling av pyelonefrit hos katt.

År 2011 kom en internationell behandlingsrekommenda-tion för urinvägsinfektion hos hund och katt från ISCAID (International Society for Companion Animal Infectious Diseases) (15). År 2016 kom internationella riktlinjer från ISFM (International Society of Feline Medicine) för diagnos och behandling av CKD hos katt, vilka även innefattar urinvägsinfektioner hos dessa patienter (16). Behandlings-rekommendationer finns också i diverse medicinska böcker och tidskrifter.

Bakteriell cystit hos katter med CKDFörekomstUndersökningar av katter med stabil CKD har visat att signi-fikant bakteriuri är vanligt förekommande med en prevalens på 11–33 %. Honkatter har en ökad risk (2,8,17,20–22). Bak-teriuri hos katter med CKD är oftast asymtomatisk men med aktivt sediment med pyuri. Varför denna inflammation inte ger upphov till kliniska sjukdomstecken är inte klarlagt (2,8–9,17,22–23).

SammanfattningKatter med kronisk njursjukdom (CKD) har en ökad risk för att drabbas av bakteriell cystit, men den är oftast asymtomatisk. Den kliniska signifikansen av asymtoma-tisk bakteriuri vid njursjukdom hos katt är oklar. Katter med CKD kan även drabbas av pyelonefrit vilken i sig kan leda till akut och kronisk njursjukdom. Det saknas i stor utsträckning vetenskaplig evidens för diagnostik och behandling av pyelonefrit hos katt. Detsamma gäller avse-ende optimal behandling vid bakteriell cystit. I detta bak-grundsdokument sammanfattas tillgänglig evidens samt internationella och nationella riktlinjer avseende bakteriell cystit och pyelonefrit hos katt med CKD.

Tabell I. Prospektiva studier avseende antibiotikabehandling av spontant uppkommen urinvägsinfektion hos katt.

Studie Population, provtagnings metod

Behandling Resultat

Passmore et al., 2008.

Blindad, randomiserad, kontrollerad studie.

Spontan UVI, cysto-centes, kateter eller spontankastat.

Cefovecin 8 mg/kg subkutant som engångsdos jämfört med cefalexin 15 mg/kg × 2 peroralt i 14 dagar.

Cefovecin var non-inferior jämfört med cefalexin i bakteriologisk av-läkning (som var 76 respektive 75 %).

Litster et al., 2007.

Icke-kontrollerad, icke-blindad studie.

Spontan UVI, cysto-centes eller kateter.

Grupp 1: Pradofloxacin 0,2 ml/kg × 1 peroralt av 2,5 % suspension i 11–30 dagar.

Grupp 2: Doxycyklin 5 mg/kg × 1, följt av 2,5 mg/kg × 2 i ett dygn, följt av 2,5 mg/kg × 1. Totalt 14–39 dagars behandling.

Grupp 3: Amoxicillin/klavulansyra 62,5 mg/katt × 2 i 11–46 dagar.

Grupp 1 hade signifikant kortare behandlingslängd jämfört med grupp 2 och 3. Ingen signifikant skillnad i bakteriologisk avläkning (som var 100, 87 respektive 89 %).



DiagnostikKliniska sjukdomstecken som förekommer vid bakteriell cystit är exempelvis pollakiuri, dysuri, stranguri och hematuri. Dessa sjukdomstecken är ospecifika och inte synonyma med UVI. Diagnosen UVI bekräftas med undersökning av ett korrekt uttaget och hanterat urinprov samt odling. Odlingen bör vara kvantitativ, det vill säga ange antal CFU per ml (1,5,12,15,19). Provet bör tas via cystocentes. Spontankastande urinprov hos katt kan ge falskt positiv signifikant bakteriuri. Prov taget via kateter kan ge falskt positiv bakteriuri och pyuri men mer sällan av signifikant magnitud (6,15,24). I Tabell II ses en översikt av de vanligast förekommande bakterierna i urinprover från katt insända till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA).

Tabell II. De vanligaste bakterierna i urin från katt i prov skickade till SVA 2014-01-01 till 2016-12-31.

Bakterie Antal Andel (%)

Alla bakterier 2 079 (totalt)

Escherichia coli 1 529 74 %

Staphylococcus felis 178 9 %

Enterococcus faecalis 112 5 %

Staphylococcus aureus 27 1 %

Proteus mirabilis 22 1 %

Staphylococcus pseudintermedius 21 1 %

Klebsiella pneumoniae 20 1 %

Pasteurella multocida 17 1 %

Faktaruta 1. Sammanfattning av terminologin vid urinvägsinfektion hos katt.

• Bakteriuri är förekomst av bakterier i urinen. Det är inte synonymt med UVI utan kan även orsakas av exempelvis kontaminering (15).• Signifikant bakteriuri är bakterieväxt i det antal som är förenligt med UVI. Hos katt är gränsvärdet för signifikant bakteriuri

> 1 000 CFU (colony forming units) per ml om provet är taget via cystocentes (15).• Signifikant bakteriuri kan vara symtomatisk eller asymtomatisk. Asymtomatisk bakteriuri benämns även subklinisk UVI eller ockult

UVI (17). Asymtomatisk bakteriuri kan ses när individens immunförsvar är nedsatt eller vid infektion med en lågpatogen bakterie (18).• Bakteriell UVI uppstår när det sker ett brott i individens försvarsmekanismer så att bakterier kan fästa till, föröka sig och persistera

i urinvägarna (12,19).• En UVI klassificeras som nedre (blåsa, uretra, vagina) eller övre (njure, uretär) (12,18).• Pyuri är en ökad förekomst av leukocyter i urinen. Signifikant pyuri vid prov taget via cystocentes är > 3 vita blodkroppar per hpf

(high power field). Pyuri är inte synonymt med UVI utan kan ses vid flera olika sjukdomsprocesser i urinvägarna (11,19).• En UVI klassificeras som okomplicerad eller komplicerad:

○ En okomplicerad UVI är en sporadisk infektion hos en i övrigt frisk individ med normal anatomi och funktion av urinvägarna (19). ○ En komplicerad UVI är en infektion hos en individ med en bakomliggande komorbiditet (häribland CKD) som ändrar funktionen och strukturen av urinvägarna eller individens försvar mot och möjlighet att göra sig av med infektion. Infektioner i övre urin-vägarna räknas som komplicerade. De flesta katter med UVI har komplicerad infektion (12,15,19). Som komplicerad UVI räknas också infektion hos individ med åter fall eller reinfektion tre eller fler gånger på ett år (15).





Behandling av symtomatisk bakteriell cystit vid CKDLäkemedelsval och doseringLäkemedelsval ska baseras på odling och resistensbestämning. Om patientens tillstånd tillåter så är det önskvärt att invänta resultatet av dessa. Skulle empirisk behandling påbörjas innan resistensbestämning är klar rekommenderas samma läkemedelsval som vid okomplicerad cystit. Många antibakteriella substanser utsöndras i urinen i aktiv form, vilket resulterar i en hög urinkoncentration. Vid nedsatt njurfunktion kan dosen behöva justeras. Studier över olika antibiotikas förmåga att eliminera infektion i urinvägarna hos katt saknas i stor utsträckning (7). För mer information om val av och dosering av antibiotika vid urinvägsinfektion hos katt hänvisas till Tabell IV i bakgrundsdokumentet Cystit och pyelonefrit i Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation Dosering av antibiotika till hund från 2016. I denna tabell ges en sammanfattning av olika veterinärmedicinska rekommendationer för läkemedelsval, dosering och behandlingstid för hund. För katt gäller samma rekommendationer som anges i denna tabell med undantag av att Guidelines for antimicrobial use in dogs and cats rekommenderar amoxicillin som empiriskt val för behandling av cystit hos katt (men trimetoprimsulfa hos hund). I Tabell III ses riktlinjer angående antibiotikaval hos katt med CKD från ISFM från år 2016. I Tabell IV–V ses känslig hets data från SVA för utvalda bakterier i urinprov från katt.

Behandlingstidens längdEn UVI hos katt med CKD räknas som en komplicerad cystit. Vid komplicerad cystit rekommenderas generellt en längre behandlingstid än vid okomplicerad cystit, men studier över optimal behandlingstid vid UVI hos katt (med eller utan CKD) saknas (14). ISCAID skriver i sina internationella riktlinjer

att fyra veckors behandlingstid har föreslagits vid komplicerad cystit men att vetenskapliga belägg saknas och att det är sannolikt att kortare behandlingstid är att föredra i många situationer. Vid komplicerad men ej recidiverande cystit anses en kortare behandlingstid vara rimligare (15). Rekommendationer avseende behandlingstid vid UVI hos katt överstiger rekommenderade behandlingstider på humansidan. På humansidan finns flera systematiska studier som gett stöd för kortare behandlingstider vid UVI (25,26). I Tabell V i bakgrundsdokumentet Cystit och pyelonefrit i Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation Dosering av antibiotika till hund från 2016 ges en sammanfattning av behandlingsrekommendationer från humansidan.

UppföljningVid komplicerad cystit rekommenderas uppföljande urinprov med sediment och odling fem till sju dagar efter påbörjad behandling samt sju dagar efter avslutad behandling. Vid positiv odling görs en bedömning om det rör sig om persisterande infektion eller en reinfektion och patienten utreds vidare för möjliga orsaker till behandlingssvikt. Att fortsätta behandling utan vidare utredning rekommenderas inte (15). Resistensbestämning kan inte alltid skilja persisterande infektion från reinfektion då stora variationer kan förekomma inom samma klon av E. coli (23).

”Läkemedelsval ska baseras på odling och resistensbestämning”

Tabell III. Riktlinjer för val av antibiotika vid behandling av UVI hos katt med njursjukdom (från ISFM, 2016).

Antibiotika Rekommendation Överväganden

• Penicilliner (även inklusive klavulansyra)

• Kloramfenikol

Troligen säkra Ingen dosjustering behövs på grund av brett terapeutiskt index eller extrarenal utsöndring

• Cefalosporiner

• Fluorokinoloner (undvik enrofloxacin vid CKD på grund av ökad risk för retinotoxicitet)

• Sulfonamider (± trimetoprim)

Överväg dosjustering Justera dos vid IRIS stadium 3 och 4

• Nitrofurantoin

• Tetracykliner (undantag doxycyklin)

Undvik om möjligt Ackumulering vid CKD kan öka risk för njurskada

• Aminoglykosider

• Polymyxin

Nefrotoxiska, undvik Hög risk för njurskada

https://lakemedelsverket.se/upload/halso-och-sjukvard/behandlingsrek-vet/Dosering_av_antibiotika_till_hund_bakgrundsdokumentation_webb.pdf




Tabell IV–VI. Sammanställningar av resultat från analyser av diagnostiska urinprover från katt undersökta vid SVA.

Antal isolat anges vid respektive tabell. I tabellerna motsvarar vita rutor det intervall av koncentrationer som testats för varje substans. MIC som är högre än de testade koncentrationerna är angivna som den första koncentrationen över testintervallet. MIC som är mindre än eller lika med den lägsta testade koncentrationen är angivna som den lägsta testade koncentrationen. Vertikalt streck i tabellen visar brytpunkt mellan känsliga och resistenta isolat. Sammanställt av Oskar Nilsson, SVA.

Tabell IV. Fördelning av MIC av utvalda antibiotika (mg/l) för Escherichia coli (n = 1 383) från urinprov hos katt, andel känsliga isolat. Isolat från 2014–2016.

Antibiotika

Fördelning av MIC i mg/l(procent av antal undersökta isolat) Andel känsliga

isolat (%)

0,12 0,25 0,5 1 2 4 8 16 32 64 128

Ampicillin 67 17 1 1 15 84

Enrofloxacin 93 2 3 1 < 1 1 93

Gentamicin 99 1 < 1 < 1 < 1 99

Nitrofurantoin 59 40 1 < 1 < 1 99,9

Tetracyklin 92 1 < 1 1 5 93

Trimetoprim/sulfa 97 < 1 < 1 < 1 3 97

Tabell V. Fördelning av MIC av utvalda antibiotika (mg/l) för Staphylococcus felis (n = 116) från urinprov hos katt, andel känsliga isolat. Isolat från mars 2015–2016.

Antibiotika


isolat (%)

0,25 0,5 1 2 4 8 16 32 64

Cefalotin 98 2 100

Erytromycina 90 1 1 8 90

Gentamicin 97 2 1 99

Klindamycin 94 1 5 94

Nitrofurantoin 98 2 100

Penicillinastest 83b

Tetracyklin 97 3 100

Trimetoprim/sulfa 95 5 100

a101 isolat testade

bAvser andel icke penicillinasbildande isolat (96 stycken negativa, 20 stycken positiva)

Tabell VI. Fördelning av MIC av utvalda antibiotika (mg/l) för Enterococcus faecalis (n = 111) från urinprov hos katt, andel känsliga isolat. Isolat från 2014–2016.

Antibiotika


isolat (%)

0,12 0,25 0,5 1 2 4 8 16 32 64

Ampicillin 95 5 100

Enrofloxacin 2 3 15 66 13 1 1 99

Nitrofurantoin 96 2 2 98

Tetracyklin 61 5 33 67



Behandling av asymtomatisk bakteriuri vid CKDRiktlinjer för uppföljning av katter med CKD rekommenderar ofta regelbundna kontroller med urinprov och ibland även odling (16–17,23). Signifikansen av asymtomatisk bakteriuri hos dessa katter är oklar (8,17,19). Det råder delade meningar om huruvida en asymtomatisk bakteriuri hos en kroniskt njursjuk katt ska behandlas eller inte. Argument som nämns för behandling är en eventuellt ökad risk för ascenderande infektion med pyelonefrit och försämrad njurfunktion som följd. Argument emot behandling är att det visats vara vanligt med återkommande infektioner även efter behandling, och att det saknas evidens för att asymtomatisk bakteriuri skulle leda till sämre njurfunktion eller överlevnad. Ytterligare argu-ment emot behandling är att asymtomatisk bakteriuri skulle kunna utgöra ett skydd mot infektion orsakad av mer patogena stammar och att antibiotikabehandling kan leda till reinfektion med mer resistenta bakterier (7,17,19–20,23,27). En under-sökning visade att de katter som hade fått antibiotika inom de tre senaste månaderna hade ökad risk för att drabbas av multiresistenta E. coli i urinen, jämfört med dem som inte hade fått antibiotika (28).

Asymtomatisk bakteriuri förekommer hos 10–28 % av äldre friska katter och speciellt honkatter är predisponerade (8,27). En studie som följde äldre katter med asymtomatisk bakteriuri under tre års tid påvisade ingen negativ koppling till nedre urinvägssymtom, utveckling av njursjukdom eller försämrad överlevnad. Katterna i denna studie fick ingen behandling (27). En annan undersökning av katter med CKD kunde inte påvisa någon skillnad i njurvärden mellan patienter med och utan bakteriuri (2).

I de fall en katt med CKD och asymtomatisk bakteriuri inte behandlas bör uppföljning av kattens status, symtombild och njurfunktion göras.

Studier på äldre kvinnor med asymtomatisk UVI har visat att behandling inte leder till förbättrad överlevnad men däre-mot till ökad risk för att drabbas av UVI med resistenta bakterier. Pyuri är vanligt förekommande hos människor med asymtomatisk bakteriuri. Förekomst och grad av pyuri har inte visats ha prognostiskt värde eller klinisk relevans. Hos människor rekommenderas behandling av asymtomatisk bakteriuri endast hos gravida kvinnor och inför vissa uroge-nitala kirurgiska ingrepp. Screening för asymtomatisk bak-teriuri rekommenderas endast hos de patientgrupper där be-handling visats vara av nytta (29). På humansidan finns ett stort antal studier av asymtomatisk bakteriuri. Som exempel kan nämnas att det i en studie inte förelåg någon ökad risk för pyelonefrit hos njurtransplanterade patienter med asym-tomatisk bakteriuri som inte fick antibiotika, jämfört med de som fick det (30).

År 2016 kom riktlinjer från ISFM för behandling av CKD hos katt. De rekommenderar behandling av UVI hos katt med CKD endast vid följande scenarier (16):

• nedre urinvägssymtom

och/eller• systemiska sjukdomstecken• aktivt sediment med pyuri• plötslig försämring av njurfunktion utan annan känd

orsak

Pyelonefrit hos katter med CKDFörekomstPyelonefrit är infektion i renala pelvis och njurparenkymet som vanligen orsakas av en ascenderande infektion från de nedre urinvägarna (12,31). Pyelonefrit kan vara unilateral eller bilateral, akut eller kronisk. Akut pyelonefrit kan leda till akut njurinsufficiens och sepsis, efterföljande CKD eller att en redan kronisk njursjukdom förvärras (12,32).

Katter med CKD anses vara predisponerade för att drabbas av pyelonefrit på grund av en ökad förekomst av UVI och ett sämre försvar mot infektion. I studier där katter med CKD obducerats har histopatologiska förändringar förenliga med pyelonefrit påvisats hos 9,5–42 % (13,21,33). Signifikansen av kronisk pyelonefrit och dess eventuella samband med CKD hos katt är inte klarlagd och det saknas systematiska studier av icke-experimentellt inducerad pyelonefrit hos katt (14,31,33). Vid experimentellt inducerad pyelonefrit sågs att E. coli i vissa fall kunde persistera i njuren med efterföljande kroniska förändringar (34). En undersökning på hankatter med experi-mentellt inducerad cystit och urinkateter visade att infektionen i vissa fall ascenderade och orsakade pyelonefrit (35).

DiagnostikDiagnosen pyelonefrit kan vara svår att ställa och tydliga rikt-linjer för hur diagnosen bekräftas eller avskrivs saknas. Dia-gnosen ställs genom en sammanvägning av anamnes, kliniska sjukdomstecken, blodprov, urinprov med kvantitativ odling samt bilddiagnostik (31–32,36–38).

Kliniska sjukdomsteckenSystemiska kliniska sjukdomstecken som kan tala för en övre urinvägsinfektion är exempelvis akut försämrat allmäntillstånd, nedsatt aptit, buksmärta med ömhet vid palpation över njur-region, polyuri/polydipsi, dehydrering och feber. Katter med pyelonefrit kan ha ett eller flera av ovan nämnda sjukdoms-tecken. Nedre urinvägssymtom såsom pollakiuri och stranguri kan förekomma samtidigt. Vid kronisk pyelonefrit är kliniska sjukdomstecken mer otydliga och kan manifestera sig såsom nedsatt aptit och viktnedgång (12,18–19,31–32,37,39).

BlodprovAvvikelser som kan förekomma vid pyelonefrit och därmed stärka misstanken är exempelvis leukocytos med neutrofili och vänsterförskjutning samt azotemi (18–19,31–32,39).

”Det råder delade meningar om asymtomatisk bakteriuri hos en kroniskt njursjuk katt ska behandlas eller inte”



”Det rekommenderas att antibiotika som koncentreras väl i urin och njurvävnad används”

UrinprovVid misstanke om pyelonefrit ska odling med resistensbe-stämning alltid utföras. Odlingen bör vara kvantitativ och provet bör tas med cystocentes alternativt pyelocentes. Positiv odling i prov taget via pyelocentes har angetts som gold standard för diagnos av pyelonefrit (17,37–39). Det anges att en negativ odling inte utesluter pyelonefrit (12,27,32).

Ultraljud/bilddiagnostikDilatation av njurbäcken på ultraljud kan tala för pyelonefrit (36,40). Studier har visat att njurbäckendilatation ska tolkas med stor försiktighet då det förekommer även hos friska katter och vid flera olika sjukdomstillstånd utöver pyelonefrit, såsom akut och kronisk icke-infektiös njursjukdom samt vid obstruktion av uretär (36–37). Övriga ultraljudsmässiga för-ändringar som kan ses vid pyelonefrit men även vid andra tillstånd är renomegali, perirenal effusion, hyperekoisk cortex och dilatation av proximala uretären (32,41).

Behandling av pyelonefritBehandlingen består av antibiotika, korrektion av eventuella predisponerande faktorer samt understödjande behandling i form av vätsketerapi och smärtlindring med mera. Potentiellt nefrotoxiska substanser såsom NSAID bör generellt inte användas vid pyelonefrit (31–32). Akut pyelonefrit är ett potentiellt livshotande tillstånd och det rekommenderas att antibiotikabehandling påbörjas i väntan på svar från odling och resistensbestämning (32).

Läkemedelsval och doseringVal av antibiotika baseras på odling och resistensbestämning. Vid pyelonefrit ska resistensbestämningen baseras på bryt-punkter för serumkoncentrationer och inte urinkoncentra-tioner (till skillnad från vad som gäller vid nedre urinvägs infek-tion). Det rekommenderas att antibiotika som koncentreras väl i urin och njurvävnad används, vilket inkluderar betalaktamer, trimetoprim-sulfa och fluorokinoloner. Internationellt rekom-menderas ofta fluorokinoloner som förstahandsval, men Jord-bruksverkets föreskrift 2017:17 (D9) begränsar möjligheten att använda läkemedel ur denna substansgrupp som första behandlingsalternativ. Vid dosering av enrofloxacin hos katt är det viktigt att inte överstiga dosen 5 mg/kg dagligen för att minska risken för retinotoxicitet. I Guidelines for anti-microbial use in dogs and cats (42) anges trimetoprim-sulfa eller amoxicillin/klavulansyra som förstahandsval medan flera andra källor inte tar upp amoxicillin/klavulansyra som ett alternativ. Ovan nämnda bok anger också tredje generationens cefalosporiner som ett alternativ (12,15,31–32).

BehandlingstidStudier över optimal behandlingstid vid pyelonefrit hos katt saknas och därmed saknas evidensbaserade behandlingsproto-koll (14). I internationella och nationella riktlinjer, veterinär-medicinska böcker och veterinärmedicinska översiktsartiklar varierar den rekommenderade behandlingstiden från två till fyra veckor efter hemgång från klinik till minst fyra till sex veckors behandling (12,15,31–32). I bakgrundsdokumentet Cystit och pyelonefrit i Läkemedelsverkets behandlingsre-kommendation Dosering av antibiotika till hund från 2016, ges i Tabell IV en överblick av rekommenderade behandlings-tider för hund vilka är de samma som rekommenderas för katt. I samma bakgrundsdokument ses i Tabell V hur rekommende-rade behandlingstider vid pyelonefrit hos människor är avse-värt kortare. Det är svårt att veta hur väl humana behandlings-resultat går att extrapolera till katt då det exempelvis kan röra sig om olika populationer som drabbas av pyelonefrit avseende ålder och förekomst av strukturella förändringar i njurarna.

UppföljningUppföljning avseende kattens kliniska sjukdomsbild och njur-funktion sker inledningsvis kontinuerligt tills stabilisering uppnåtts och sedan regelbundet vid återbesök. Urinprov med sediment och odling bör tas efter fem till sju dagars behandling samt sju dagar efter avslutad behandling. Viss litteratur rekommenderar även odling innan behandlingen avslutas samt en månad efter avslutad behandling (12,15).

PrognosNedsatta försvarsmekanismer mot infektion i urinvägarna hos patienten anses vara en viktig del av patogenesen vid pyelonefrit. Tillräckliga försvarsmekanismer hos patienten är nödvändiga för att behandlingsresultatet ska bli lyckat samt för att återfall inte ska ske (19). Återfall har visats kunna ske även när en katt behandlades med lång antibiotikakur (åtta veckor) enligt resistensbestämning (38). Antibiotikabehand-ling vid livslånga, kroniska eller ständigt recidiverande pro-blem är inte i enlighet med god veterinärmedicinsk sed enligt Sveriges Veterinärförbunds antibiotikapolicy för hund- och

kattsjukvård från 2009 (43).



http://www.svf.se/sv/Sallskapet/SVSprojekt/Avslutade/En-uppdaterad-antibiotikapolicy-for-hund--och-kattsjukvard/



Farmakokinetiska simuleringar av läkemedelsomsättningPopulationsfarmakokinetisk simulering är en statistisk modell för att studera och analysera sannolika utfall av läkemedels-omsättning, det vill säga simulera tidsförloppet av den anti-mikrobiella koncentrationen i blodet/plasman. Simuleringen beskriver populationen med hänsyn till den biologiska varia-tionen i läkemedelsomsättningen för det aktuella läkemedlet. Resultatet blir ett antal möjliga utfall som lägger grunden till ett bra beslut för populationen. Däremot innebär det inte per automatik en optimering för den enskilda individen då man oftast inte har farmakokinetiska data för varje individ.

Simulering av amoxicillin till kattUtifrån resistensundersökningar genomförda vid SVA, har vid simuleringarna nedan 4 mg/l valts som målkoncentration. Denna koncentration är lägre än brytpunkten för resistens på 8 mg/l. Anledningen till detta är att det vanligaste agens är E. coli (74 %, Tabell II) och cirka 84 % av dessa är känsliga för ampicillin i koncentrationen 4 mg/l (Tabell IV). (Ampicillin och amoxicillin hör till gruppen aminopencilliner och käns-lighetsmönstret är likartat.) Att öka målkoncentrationen till 8 mg/l skulle kräva en avsevärt högre dosering, men endast inkludera ytterligare cirka 1 % av isolaten (Tabell IV).

En simulering över 24 timmar, inkluderande 50 katter, baserad på den godkända doseringen (10 mg/kg 2 gånger dagligen) samt kinetisk information hämtad från produkt-resumén för amoxicillin till katt och från litteraturen (44,45), visade att de flesta katter ligger över ovan nämnda målkon-centration i cirka 3–4 timmar (Figur 1). Dosering var 12:e timme bedöms utifrån dessa resultat vara otillräckligt vid pyelonefrit, men tillräckligt för katter med cystit (om pro-blem med att koncentrera urinen inte föreligger).

Ytterligare en simulering genomförd enligt samma modell som ovan, men med en högre dosering (15 mg/kg 3 gånger dagligen), visade att blodkoncentrationen för de flesta katter då hamnar över målkoncentrationen 4 mg/ml i cirka 4–5 timmar (Figur 2). Exponeringstiden blir vid detta doseringsalternativ därmed tillräcklig för att framgångsrikt kunna behandla E. coli utan förvärvad resistens (MIC ≤ 4 mg/l). Simuleringen tyder på att tillfredsställande effekt skulle kunna förväntas även vid behandling av E. coli med MIC 8 mg/l.

Figur 1. Simulering av tidsförloppet för koncentration av amoxicillin i blodet för 50 katter under ett dygn efter oral administrering av 10 mg/kg 2 gånger dag ligen. Den svarta linjen representerar MIC 4 mg/l.

0 3 6 9 12 15 18 21 24Tid (h)

8

6

4

2

Am

oxi

cill

in p

lasm

ako

nc

en

trat

ion

(mg

/l)

MIC 4 mg/l

Figur 2. Simulering av tidsförloppet för koncentration av amoxicillin i blodet för 50 katter under ett dygn efter oral administrering av 15 mg/kg 3 gånger dagligen. Den svarta linjen representerar MIC 4 mg/l.

0 4 8 12 16 20 24Tid (h)

14

12

10

8

6

4

2

0

Am

oxi

cill

in p

lasm

ako

nc

en

trat

ion

(mg

/l) Amoxicillin 15 mg/kg × 3

MIC 4 mg/l





a) Clearance: 0,35 l/kg/h (medelvärde)

15 mg Amoxicillin per kg × 3

605550454035302520151050

605550454035302520151050

Am

oxi

cill

in p

lasm

ako

nc

en

tra

tio

n (m

g/l

)

0 8 16 24 32 40 48 56 64 72 80 88 95 104 112 120

Tid (h)

b) Nedsatt clearance: 50 % kvar av typvärdet på 0,35 l/kg/h


c) Nedsatt clearance: 10 % kvar av typvärdet på 0,35 l/kg/h


605550454035302520151050

Am

oxi

cill

in p

lasm

ako

nc

en

tra

tio

n (m

g/L

)

0 8 16 24 32 40 48 56 64 72 80 88 95 104 112 120

Tid (h)

Am

oxi

cill

in p

lasm

ako

nc

en

tra

tio

n (m

g/l

)

0 8 16 24 32 40 48 56 64 72 80 88 95 104 112 120

Tid (h)

Figur 3. Simuleringar av tidsförloppet för koncentration av amoxicillin i blodet, vid en beräknad genomsnittlig koncen trationsprofil vid en oral dosering om 15 mg/kg 3 gånger dagligen i 5 dagar: a) vid normal njurfunktion, b) vid nedsatt njurfunktion med 50 % funktion kvar av clearance och c) vid nedsatt njurfunktion med 10 % funktion kvar av clearance.


För att få en uppfattning om hur nedsatt njurfunktion på-verkar koncentrationen av amoxicillin i blodet har ytterliga-re simuleringar utförts för en beräknad genomsnittlig kon-centrationsprofil över dygnet, vid en dosering om 15 mg/kg 3 gånger dagligen i 5 dagar. I den första simuleringen är

ut gångspunkten normal/bra njurfunktion och i den andra nedsatt clearance med 50 % av normal funktion kvar. I den tredje simuleringen är utgångspunkten att clearance endast är 10 % av normal funktion (Figur 3).



Figur 4. Simulering av tidsförloppet för koncentration av cefalexin i blodet för 50 katter under ett dygn efter oral administrering av 15 mg/kg 2 gånger dagligen. Den övre röda linjen representerar MIC 8 mg/l och den nedre gröna linjen representerar MIC 4 mg/l.

0 3 6 9 12 15 18 21 24

Tid (h)

MIC 8 mg/l

18

16

14

12

10

8

6

4

2Cef

ale

xin

pla

smak

on

ce

ntr

atio

n (m

g/l

)

MIC 4 mg/l

Simulering av cefalexin till kattI Figur 4 presenteras resultatet av en simulering av tidsför-loppet för total koncentration av cefalexin i blodet för 50 katter efter två administreringar (12 timmars intervall) av rekommenderad dos (15 mg/kg) peroralt. Simuleringen utgår från en variation i distributionsvolym på 9 %, clearance 14 % och bio tillgänglighet 10 % (46–49). Proteinbindningen hos katt är okänd och har därmed inte kunnat beaktas i simuleringen (hos hund 20 %).

Simuleringen visar att målkoncentrationen 4 mg/l över-stigs under minst 4 timmar. Det betyder att dosering 2 gånger dagligen är tillräckligt för att uppnå terapeutiska koncentra-tioner vid infektion med E. coli utan förvärvad resistens under cirka 33 % av doseringsintervallet. Detta ligger inom det in-tervall som rekommenderas i litteraturen (30–50 %). För att uppnå terapeutiska koncentrationer vid MIC 8 mg/l krävs dosering 3 gånger dagligen (Figur 4 och 5b). Dosreducering för katter med nedsatt clearance kan göras, men högre doser verkar tolereras väl (50).

Figur 5 visar simuleringar för en beräknad genomsnittlig kon-centrationsprofil över dygnet vid en dosering om 15 mg/kg 2 gånger dagligen i 5 dagar (graferna till vänster) och vid en dosering om 15 mg/kg 3 gånger dagligen i 5 dagar (graferna till höger). De översta graferna visar den beräknade koncentra-tionsprofilen vid normal njurfunktion, de mellersta vid ett för -sämrat clearance med 50 % och de nedersta då njurfunktionen försämrats så att endast 10 % av clearance kvarstår (observera de olika skalorna på Y-axeln för dosering 2 respektive 3 gånger per dag). Svart linje representerar MIC 4 mg/l (Figur 5).

Höga doser verkar tolereras bra. I ett försök där man gav friska katter doser om 25, 30, 50 och 75 mg/kg 2 gånger dagligen under 3 veckor sågs endast biverkningar för den högsta dosen. I denna grupp noterades salivering, kräkningar och diarré efter en veckas behandling (50).

I simuleringarna som redovisas i Figur 5 kom endast den katt som fick 15 mg/kg 3 gånger dagligen och hade 10 % av clearance kvar upp i liknande koncentrationsnivåer som då katterna ovan fick biverkningar (Figur 5f).



a) Clearance: 0,14 l/kg/h (medelvärde)

Cefalexin 15 mg per kg × 2

c) Nedsatt clearance: 50 % kvar av typvärdet på 0,14 l/kg/hCefalexin 15 mg per kg × 2

b) Clearance: 0,14 l/kg/h (medelvärde)

Cefalexin 15 mg per kg × 3

60

55

50

4540

353025

20

15

1050C

efa

lexi

n p

lasm

ako

nc

en

tra

tio

n (m

g/l

)

0 12 24 36 48 60 72 84 96 108 120

Tid (h)

80

757065605550454035302520151050

0 8 16 24 32 40 48 56 64 72 80 88 96 104 112 120

Tid (h)

Ce

fale

xin

pla

sma

kon

ce

ntr

ati

on

(mg

/l)

d) Nedsatt clearance: 50 % kvar av typvärdet 0,14 l/kg/hCefalexin 15 mg per kg × 3

60

55

50

4540

353025

20

15

1050C

efa

lexi

n p

lasm

ako

nc

en

tra

tio

n (m

g/l

)

0 12 24 36 48 60 72 84 96 108 120

Tid (h)

80757065605550454035302520151050

0 8 16 24 32 40 48 56 64 72 80 88 96 104 112 120

Tid (h)

Ce

fale

xin

pla

sma

kon

ce

ntr

ati

on

(mg

/l)

e) Nedsatt clearance: 10 % kvar av typvärdet på 0,14 l/kg/hCefalexin 15 mg per kg × 2

60

55

50

4540

353025

20

15

1050C

efa

lexi

n p

lasm

ako

nc

en

tra

tio

n (m

g/l

)

0 12 24 36 48 60 72 84 96 108 120

Tid (h)

f) Nedsatt clearance: 10 % kvar av typvärdet 0,14 l/kg/hCefalexin 15 mg per kg × 3

80

757065605550454035302520151050

0 8 16 24 32 40 48 56 64 72 80 88 96 104 112 120

Tid (h)

Ce

fale

xin

pla

sma

kon

ce

ntr

ati

on

(mg

/l)

Figur 5. Simuleringar utifrån en beräknad genomsnittlig koncentrationsprofil av cefalexin vid dosering 15 mg/kg 2 gånger dagligen i 5 dagar i graferna till vänster (a, c & e) och vid dosering 15 mg/kg 3 gånger dagligen i 5 dagar i graferna till höger (b, d & f).a & b) normal njurfunktionc & d) nedsatt clearance med 50 % funktione & f) nedsatt clearance med 10 % funktion

Observera olika skalor på Y-axeln för dosering 2 respektive 3 gånger dagligen. Svart linje representerar MIC 4 mg/l.



Referenser1. Dorsch R, Remer C, Sauter-Louis C, et al. Feline lower urinary tract

disease in a German cat population. A retrospective analysis of demo-graphic data, causes and clinical signs. Tierarztl Prax Ausg K Kleintiere Heimtiere. 2014;42(4):231-9.

2. Bailiff NL, Westropp JL, Nelson RW, et al. Evaluation of urine specific gravity and urine sediment as risk factors for urinary tract infections in cats. Vet Clin Pathol. 2008;37(3):317-22.

3. Lund HS, Krontveit RI, Halvorsen I, et al. Evaluation of urinalyses from untreated adult cats with lower urinary tract disease and healthy control cats: predictive abilities and clinical relevance. J Feline Med Surg. 2013;15(12):1086-97.

4. Saevik BK, Trangerud C, Ottesen N, et al. Causes of lower urinary tract disease in Norwegian cats. J Feline Med Surg. 2011;13(6):410-7.

5. Gerber B, Boretti FS, Kley S, et al. Evaluation of clinical signs and causes of lower urinary tract disease in European cats. J Small Anim Pract. 2005;46(12):571-7.

6. van Duijkeren E, van Laar P, Houwers DJ. Cystocentesis is essential for reliable diagnosis of urinary tract infections in cats. Tijdschr Diergeneeskd. 2004;129(12):394-6.

7. Passmore CA, Sherington J, Stegemann MR. Efficacy and safety of cefovecin for the treatment of urinary tract infections in cats. J Small Anim Pract. 2008;49(6):295-301.

8. Litster A, Moss S, Platell J, et al. Occult bacterial lower urinary tract infections in cats-urinalysis and culture findings. Vet Microbiol. 2009;136(1-2):130-4.

9. Puchot ML, Cook AK, Pohlit C. Subclinical bacteriuria in cats: pre-valence, findings on contemporaneous urinalyses and clinical risk factors. J Feline Med Surg. 2017 1:1098612X16688806. doi:10.1177/ 1098612X16688806 [Epub ahead of print].

10. Dorsch R, von Vopelius-Feldt C, Wolf G, et al. Feline urinary tract pathogens: prevalence of bacterial species and antimicrobial resistance over a 10-year period. Vet Rec. 2015;176(8):201.

11. Martinez-Ruzafa I, Kruger JM, Miller R, et al. Clinical features and risk factors for development of urinary tract infections in cats. J Feline Med Surg. 2012;14(10):729-40.

12. Olin SJ, Bartges JW. Urinary tract infections: treatment/comparative therapeutics. Vet Clin North Am Small Anim Pract. 2015;45(4):721-46.

13. King JN, Tasker S, Gunn-Moore DA, et al, Group BS. Prognostic factors in cats with chronic kidney disease. J Vet Intern Med. 2007;21(5):906-16.

14. Jessen LR, Sorensen TM, Bjornvad CR, et al. Effect of antibiotic treatment in canine and feline urinary tract infections: a systematic review. Vet J. 2015;203(3):270-7.

15. Weese JS, Blondeau JM, Boothe D, et al. Antimicrobial use guidelines for treatment of urinary tract disease in dogs and cats: antimicrobial guidelines working group of the international society for companion animal infectious diseases. Vet Med Int. 2011;2011:263768. doi: 10.4061/2011/263768. Epub 2011 Jun 27.

16. Sparkes AH, Caney S, Chalhoub S, et al. ISFM Consensus Guidelines on the Diagnosis and Management of Feline Chronic Kidney Disease. J Feline Med Surg. 2016;18(3):219-39.

17. White JD, Stevenson M, Malik R, et al. Urinary tract infections in cats with chronic kidney disease. J Feline Med Surg. 2013;15(6):459-65.

18. Bartges JW. Diagnosis of urinary tract infections. Vet Clin North Am Small Anim Pract. 2004;34(4):923-33.

19. Smee N, Loyd K, Grauer G. UTIs in small animal patients: part 1: etiology and pathogenesis. J Am Anim Hosp Assoc. 2013;49(1):1-7.

20. Chakrabarti S, Syme HM, Elliott J. Clinicopathological variables pre-dicting progression of azotemia in cats with chronic kidney disease. J Vet Intern Med. 2012;26(2):275-81.

21. DiBartola SP, Rutgers HC, Zack PM, et al. Clinicopathologic findings associated with chronic renal disease in cats: 74 cases (1973-1984). J Am Vet Med Assoc. 1987;190(9):1196-202.

22. Mayer-Roenne B, Goldstein RE, Erb HN. Urinary tract infections in cats with hyperthyroidism, diabetes mellitus and chronic kidney disease. J Feline Med Surg. 2007;9(2):124-32.

23. Freitag T, Squires RA, Schmid J, et al. Antibiotic sensitivity profiles do not reliably distinguish relapsing or persisting infections from reinfec-tions in cats with chronic renal failure and multiple diagnoses of Esche-richia coli urinary tract infection. J Vet Intern Med. 2006;20(2):245-9.

24. Lees GE, Simpson RB, Green RA. Results of analyses and bacterial cultures of urine specimens obtained from clinically normal cats by three methods. J Am Vet Med Assoc. 1984;184(4):449-54.

25. Bjerrum L, Gahrn-Hansen B, Grinsted P. Pivmecillinam versus sulfa-methizole for short-term treatment of uncomplicated acute cystitis in general practice: a randomized controlled trial. Scand J Prim Health Care. 2009;27(1):6-11.

26. Ferry SA, Holm SE, Stenlund H, et al. Clinical and bacteriological outcome of different doses and duration of pivmecillinam com-pared with placebo therapy of uncomplicated lower urinary tract infection in women: the LUTIW project. Scand J Prim Health Care. 2007;25(1):49-57.

27. White JD, Cave NJ, Grinberg A, et al. Subclinical Bacteriuria in Older Cats and its Association with Survival. J Vet Intern Med. 2016;30(6):1824-9.

28. Hernandez J, Bota D, Farbos M, et al. Risk factors for urinary tract infection with multiple drug-resistant Escherichia coli in cats. J Feline Med Surg. 2014;16(2):75-81.

29. Nicolle LE. Asymptomatic bacteriuria: review and discussion of the IDSA guidelines. Int J Antimicrob Agents. 2006;28 Suppl 1:S42-8.

30. Origuen J, Lopez-Medrano F, Fernandez-Ruiz M, et al. Should asymp-tomatic bacteriuria be systematically treated in kidney transplant reci-pients? Results from a randomized controlled trial. Am J Transplant. 2016;16(10):2943-53.

31. Finco DR, Barsanti JA. Bacterial pyelonephritis. Vet Clin North Am Small Anim Pract. 1980;9(4):645-60.

32. Balakrishnan A, Drobatz KJ. Management of urinary tract emergencies in small animals. Vet Clin North Am Small Anim Pract. 2013;43(4):843-67.

33. Reynolds BS, Lefebvre HP. Feline CKD: Pathophysiology and risk factors – what do we know? J Feline Med Surg. 2013;15 Suppl 1:3-14.

34. Kelly DF, Lucke VM, McCullagh KG. Experimental pyelone phri - tis in the cat. 1. Gross and histological changes. J Comp Pathol. 1979;89(1):125-39.

35. Barsanti JA, Shotts EB, Crowell WA, et al. Effect of therapy on susceptibility to urinary tract infection in male cats with indwelling urethral catheters. J Vet Intern Med. 1992;6(2):64-70.

36. D’Anjou MA, Bedard A, Dunn ME. Clinical significance of renal pelvic dilatation on ultrasound in dogs and cats. Vet Radiol Ultrasound. 2011;52(1):88-94.

37. Quimby JM, Dowers K, Herndon AK, et al. Renal pelvic and ureteral ultrasonographic characteristics of cats with chronic kidney disease in comparison with normal cats, and cats with pyelonephritis or ureteral obstruction. J Feline Med Surg. 2016;19(8):784-90.

38. Thoresen SI, Bredal WP, Sande RD. Diagnosis, treatment, and long-term follow-up of bilateral, upper urinary tract infection (UTI) in a cat. J Feline Med Surg. 2002;4(4):213-20.

39. Gould EN, Cohen TA, Trivedi SR, et al. Emphysematous pyelonephritis in a domestic shorthair cat. J Feline Med Surg. 2016;18(4):357-63.

40. Ross L. Acute kidney injury in dogs and cats. Vet Clin North Am Small Anim Pract. 2011;41(1):1-14.

41. Debruyn K, Haers H, Combes A, et al. Ultrasonography of the feline kidney: Technique, anatomy and changes associated with disease. J Feline Med Surg. 2012;14(11):794-803.

42. Guardabassi L, Houser GA, Frank LA, Papich MG. Guidelines for antimicrobial use in dogs and cats. I: Guardabassi L, Jensen LB, Kruse H, redaktörer. Antimicrobial use in animals. Oxford: Blackwell Publishing Ltd.; 2008. s. 193-6.

43. Bergvall K GC, Ingman J, Ingvast-Larsson C, et al. Sveriges veterinär-förbunds antibiotikapolicy för hund- och kattsjukvård. 2009.

44. Vree TB, Dammers E, van Duuren E. Variable absorption of clavulanic acid after an oral dose of 25 mg/kg of clavubactin and synulox in healthy cats. Scientific World Journal. 2002;(2):1369-78.

45. Chicoine AL, Cox WR, Weich EI, et al. Pharmacokinetics of a novel amoxicillin paste formulation in cats. J Vet Pharmacol Ther. 2007;(30):172-4.

46. Thornton JR, Martin PJ. Pharmacokinetics of cephalexin in cats after oral administration of the antibiotic in tablet and paste preparations. Aust Vet J. 1997;(75):439-40.

47. Wackowiez G, Richard J, Fabreguettes G. Pharmacokinetics of cefalexin in plasma and urine after single intravenous and oral (tablets) admi-nistration in cats. J Vet Pharmacol Ther. 1997;(20):(Suppl. 1), 64-65.

48. Silley P, Rudd AP, Symington WM, et al. Pharmacokinetics of cepha-lexin in dogs and cats after oral, subcutaneous and intramuscular administration. Vet Rec. 1988;(122):15-7.

49. Albarellos GA, Montoya L, Quaine PC, et al. Pharmacokinetics and bioavailability of a long-acting formulation of cephalexin after intra-muscular administration to cats. Res Vet Sci. 2011;(91):129-31.

50. Kietzman M, Nolte A, Strothmann-Luerssen A, et al. Tolerance and pharmacokinetics of cephalexin in cats after oral administration. J Small Anim Pract. 1992;33(11):521–5.

Documents

BAKGRUNDSDOKUMENTATION Kronisk njursjukdom (CKD) … · Termen kronisk njursjukdom (chronic kidney disease, CKD) har ersatt de gamla begreppen kronisk njurinsufficiens och kronisk