Alt #5-6: Röster om European Social Forum

altEn annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse.

Tema: Röster om European Social Forum • Stoppa det globala kasinot • Den Enda Vägen • Ekofeminism • Attac Europa möttes i Saarbrücken

#5–6 december 200830kr • ISSN 1654-6067

– � –

alt #5–6 • december �008

Redaktion: Johan Rootzén, Karin Råghall och Veronika Skärlund

Ansvarig utgivare: Johan Rootzén

Layout: Anton Andreasson

Omslagsbild: Camilla Lekebjer

Material: Vi strävar ständigt efter att utveckla tidningen, att ge utrymme för nya röster. Vi tar tacksamt

emot bidrag i form av exempelvis texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till redaktion@

attac.se så svarar vi så fort vi kan! Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter.

Alt finansieras med stöd från SIDA genom Forum Syd vilka ej har medverkat vid utformningen av materialet och ej heller tar ställ

ning till de synpunkter som framförs.

Som medlem av Attac Sverige får du fyra nummer av Alt per år. För dig som inte är medlem är det möjligt att beställa lösnummer för 30 kr per nummer. Kontakta oss på [email protected].

Attac Sverige: Attac Sverige, Tegelviksgatan 40

116 41 Stockholm, 0739–844799 [email protected] • www.attac.se

ATTAC – Association pour la Taxation des Transactions financières a l’Aide aux Citoyens

ATTAC – Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa

Alla var där!

Ett socialt forum innebär så mycket. Det är alltid

en kick att träffa likasinnade. Att lyssna på semina

rium, delta i manifestationer. Att fota ett förbipas

serande demonstrationståg, ett tåg som varken

tycks ha början eller slut. Oavsett om man kom

mer dit med höga förhoppningar om att lära sig

nya saker, eller med något mindre storsvävande

förväntningar om att ha en trevlig helg, är det svårt

att inte bli engagerad, inspirerad och upplyft. Är vi

så här många? ESF samlade tusentals människor

från hundratals organisationer. Det är inte ofta man

får chansen att uppleva något sådant. Ibland kan

det räcka att ligga på en gräsmatta i Malmö Folkets

park en solig eftermiddag i september och höra

surret av röster som samtalar på olika språk för att

bli lite lyckligare, lite mer hoppfull om framtiden.

I det här numret har vi försökt samla några av alla

de erfarenheter som gjordes under European

Social Forum i Malmö. Vi hoppas att det ska vara

inspirerande läsning, både för de som var där och

de som inte hade möjlighet att delta. Men vi har

också försökt vidga perspektivet. ESF sammanföll

med vad som har beskrivits som en av de allvarli

gaste finansiella kriserna i modern tid. Nu handlar det

om att blicka framåt. Hur kan vi hitta samarbets-

former och utforma alternativ som kan innebära

verklig politisk förändring? Den ”enda vägens poli

tik” är nere för räkning – men om vi inte förmår att

bygga de allianser och formulera trovärdiga politiska

alternativ som visar andra möjliga vägar är risken

stor att vi snart är tillbaka i samma gamla hjulspår.

/Redaktionen

I n n e h å l l

”Stoppa det globala kasinot!” 3

”Vi har uppnått så mycket, med så lite” 4

European Social Forum på distans 6

Sex attacare om ESF 8

Revolution inombords 10

Vi ska åka till Istanbul igen 1�

Berättelsen om Liv Karlsson och Den Enda Vägen 14

Möte med ekofeminismen 19

Attacs europeiska sommaruniversitet i Saarbrücken �0

Global Rörelse – bokrecension �3

– 3 –


”Stoppa det globala kasinot – solidaritet och stabilitet framför profit!”

Så var vi där igen. Världseko-nomin har de senaste måna-derna gjort ännu en djupdyk-ning. Världens börser pendlar upp och ner från dag till dag, mest ner, och varslen duggar

tätt. I takt med att krisen fördjupats har man kunnat höra allt fler uttalanden till stöd för ökad insyn och reglering av världens finansmarknader. Gordon Brown och Nicolas Sarkozy hör till dem som sällat sig till raden av potentiella Attac-medlemmar.

Från marknadsliberalt håll har man varit snabba med att poängtera den amerikanska statens roll i den finansiella kris vi ser idag. Det var, menar man, misslyckad finans- och penningpolitik som gjorde att krisen blev så djup som den har blivit. Det var statliga sub-ventioner av lån riktade till låntagare vars kreditvärdighet var för dålig för att beviljas vanliga banklån (så kallade ’sub-prime’-lån), som fick amerikanska låneinstitut att ta alltför stora risker. Slutsatsen av detta resonemang blir att vi bör ha en friare kapitalism med min-dre statlig inblandning.

Men den här typen av argumentation ekar allt tommare. De flesta bedömare tycks nu överens om att det behövs nya tydliga spelregler för finansmarknader-na, både nationellt och internationellt. Åsikterna går dock isär när det gäller hur omfattande de ska vara och vilka mål dessa regleringar bör ha. En ut-gångspunkt för Attac-rörelsen har sedan starten varit att marknaden bör under-ordnas demokratin och inte vice versa. Hur hittar vi lösningar som gör att fler får ta del av det välstånd som genereras i

goda tider? Hur dämpar vi fallet i svåra tider?

I Storbritannien har Gordon Browns regering förhandlat till sig rösträtt och styrelseposter i några av de krisdrabbade bankerna, 12 procent av den årliga ut-delningen, ett tillfälligt stopp för utdel-ning till aktieägare, begränsningar i sty-relsernas bonusprogram och ett juridiskt krav på att lån ska gå till husägare och småföretagare. Exemplet Storbritannien visar med tydlighet att det är möjligt att vända upp och ner på maktförhållanden om den politiska viljan finns. Men utan ett starkt, och brett förankrat, socialt tryck så är risken stor att de åtgärder som nu ligger på förhandlingsbordet inte kommer att sträcka sig längre än till plåster på såren för det rådande systemet (vilket sätter profit framför solidaritet och stabilitet).

Mycket tyder på att vi bara sett bör-jan på den globala kris som nu breder ut sig. Förhoppningsvis kommer den utmaning vi nu, tillsammans, står inför leda till eftertanke. För att uppnå verklig förändring krävs nu en jättelik kraftsam-ling. I ett gemensamt utspel, ”The time has come: Let’s shut down the global casino”, har Attac Europa formulerat ett antal krav som man tycker bör uppfyllas för att det reformarbete som nu måste

till skall anses ha legitimitet. Man talar bland annat om behovet av ett nytt, inkluderande, Bretton Woods. Konse-kvenserna av den globala ekonomiska krisen kommer att beröra oss alla, därför är det också rimligt att kräva att fler bereds tillträde till den process som ska leda fram till nya spelregler för det glo-bala ekonomiska och finansiell systemet.

En sådan process bör:• inkludera, representanter från samt-

liga av världens regeringar och vara öppen även för representanter från olika aktörer i civilsamhället

• ha en tydlig tidtabell med fastställda former för regional konsultation, särskilt för de regioner som drabbats hårdast av krisen

• omfatta alla de frågeställningar och institutioner som är berörda

• vara transparent – samtliga förslag och utkast bör vara offentliga och tillgängliga i god tid innan några beslut fattas.

Ett annat finanssystem är möjligt! <

Text: Johan Rootzén

Foto: Attac Tyskland

Läs mer om Attac och finanskrisen på www.

attac.se och om tanken om ett Bretton Woods

II på www.choike.org/bw2/.

– 4 –


”Vi har uppnått så mycket, med så lite” – en reflektion från ESF i Malmö

Text: Niklas Olin

Alla som varit på ett European Social Forum eller ett World Social

Forum vet svårigheten att försöka återberätta för andra vad

man varit med om. Niklas Olin, medlem i Attac Stockholm och

ledamot i Attac Sveriges Gemensamma arbetsgrupp, återger

några egna minnen och upplevelser från ESF i Malmö 2008.

150 personer. Något som rev ner en storm av applåder från publiken, och till och med några enstaka tårar.

En av de stora behållningarna med sociala forum är annars alla de olika möten man är med om, ibland nostalgiska, ibland oväntade, men alltid lika roliga. Ett sådant oväntat möte inträf-fade under ESF:s andra dag. Vi hade bokat bord flera kvällar i rad på en trevlig pub nära forum-området för att alla europeiska attacare skulle ha någonstans att samlas efter en dag av seminarier och föreläsningar. Det visade sig att just denna kväll hade en helt annan organisation också bokat bord där för sina medlemmar, nämligen RFSU i Malmö. Plötsligt var vi attacare indragna i en sexquiztävling med vårt eget lag – SexAt-tac. En upplysande och väldigt upplyftande tävling för oss som var där samtidigt som vi fick en inblick i hur RFSU jobbar, såväl lokalt som nationellt. Hur det gick för oss? Tja, vi var en poäng ifrån segern, så nog kan vi attacare mer än bara globaliseringsfrågor.

Det är lätt att känna sig förtvivlad över si-tuationen i världen, eller inom rörelsen, och att man då glömmer bort de små stegen man ändå tar. Ett av huvudsyftena med att ha forumet i

Det finns några saker som man tydligt kommer att komma ihåg. Jag kom-mer till exempel komma ihåg poli-sens formidabla uppträdande (man såg dem knappt, trots att det var en av de största polisinsatserna i Sverige

i modern tid), den lyckade Attacfesten med över 100 gäster, Malmöbornas gästvänlighet och alla fantastiska människor från jordens alla hörn jag mött. Men framför allt kommer jag komma ihåg den trevliga och progressiva stämning som vilade över staden under dessa soliga höstdagar. Malmö blev för några dagar en kokande kittel av kultur, politik och drömmar.

Jag kommer också komma ihåg den fantas-tiskt färggranna och breda demonstrationen med 15.000 deltagare och ramsorna som skreks från Attacs block. Ramsor som jag fortfarande nynnar på när jag sitter på bussen och läser om den finansiella krisen, utlöst av oansva-riga långivare och avregleringar av det globala kapitalet. Jag kommer inte heller att glömma när Wendy Pekeur, en sydafrikansk jordbrukare, helt plötsligt under ett seminarium om EPA-avtalen mellan EU och Afrika stämde upp i en afrikansk kvinnokampsång inför en fullsatt sal på cirka

5 En av höjdpunkterna under ESF i Malmö var lördagsdemonstrationen som samlade 15 000 personer. Foto: Veronika Skärlund

– 5 –


Skandinavien var att locka med sig de nordiska fackföreningarna, det lyckades vi med. Vi ville lyfta välfärdsfrågorna på ett mer genomgripande sätt under forumet, det lyckades vi också med. Vi ville bredda kulturutbytet på forumet och få in fler människor från Östeuropa i processen, det lyckades vi med. Vi ville visa upp globaliserings-rörelsen i Sverige från en mer positiv sida och ta revansch från EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det lyckades vi delvis med, trots vissa mediers ensidiga fokus på fredagens gatufest (som ju inte ens var en del av det officiella ESF programmet). Vi ville också göra ESF-processen mer demo-kratisk och transparent, det återstår att se om vi lyckades med det. Men oavsett, så lyckades vi faktiskt ta hit forumet och ro det iland.

Så trots en periodvis organisatorisk härd-smälta, trots den ofördelaktiga eller uteblivna mediebilden ESF fick i mainstreammedia och trots att jag inte ens hann med hälften av det jag ville göra, måste jag ändå säga att ESF uppnådde en hel del av sina mål och att jag fick den kick jag så väl behövde för att orka kämpa vidare här hemma igen. Det är med de små stegen man når längst och vi har trots våra begränsade resurser och våra mäktiga motståndare kommit en bra bit på vägen mot en samlad men ändå pluralistisk rörelse mot nyliberalismen. Eller som Kajute O´Riordan i arrangörsföreningen formulerade sig i det spontana tacktal han höll för dem som varit volontärer under ESF: ”We have achieved so much, with so little.” <

– 6 –


Ett bra tag gick jag omkring med ett slags kvälls-tidningsrubrik i huvudet.

”ESFs huvudmotståndaregår ner för räkningMen ESF i Malmö har annat att göra”

Vad jag menade var att samtidigt som Europe-an Social Forum invigdes i Malmö exploderade den finanskris som nu, en dryg månad senare, har övergått i något som allt oftare kallas global recession. Jag menade också att, ironiskt nog, den Forum-rörelse, och inte minst Attac, som kommit till för att bjuda motstånd mot denna krisande nyliberala världsekonomi tycktes ha satt ihop ett späckat femdagarsprogram utan att ha plats för den kris som spelades upp mitt framför ögonen på arrangörerna..

Jag fick vatten på min kvarn genom en artikel i tyska vänstertidningen Tageszeitung. Den har rubriken ”Crash überrascht Globalisierungskriti-ker” och bygger på en intervju med Alex Cal-linicos som jag senare förstår är ett stort namn i ett litet parti, nämligen det brittiska Socialist Workers Party. Callinicos menar att finanskrisen knappt märktes i Malmö och att inte bara det neoliberala systemet utan också de sociala rörel-serna är i kris. ”I Malmö krävde han en radikal inventering av deras egna misslyckanden.”

Sedan läser jag Gustav Fridolins kolumn i Arbetaren. Han talar på sitt sätt också om de so-ciala rörelsernas misslyckande. Fridolins skottavla är den politiska impotens som han menar per-sonifieras av Forumets ”intellektuella stjärnor”, Michael Hardt och Antoni Negri. Det är en trött vänsters variant på Feldts och de andra avregle-rarnas recept för snart 20 år sedan. Resultatet har blivit att medan ”ESF-profeterna ser ett kapital befriat från gravitationens territoriella regler, politikens kraft och demokratins landvinningar,

knäböjer kapitalets profeter inför demokratins tjänare och ber om hjälp. I USA socialiseras bankväsendet av en av landets nyliberala apo-logeter, i Sverige ska 36 miljarder skattekronor hålla liv i lånehajarnas respiratorer.”

Tillbaka nu till min kvällstidningsrubrik. Den är förstås nonsens. Ingen redaktion i världen – och ingen annan heller - kan ju sammanfatta vad ett internationellt Socialt Forum är för något. Vi kan bara antyda det med olika metaforer. ESF är ett politiskt kalas som kan verka stärkande ungefär som ett bra gympass, säger America Vera Zavala. Ja, varför inte? Visst är ESF-program-met en häftig frökatalog för alla som vill odla en annan värld?

Det visar sig i själva verket, i slutet av oktober, när ingen längre skriver om ESF i Malmö, att just detta ESF börjar bli en liten guldgruva för mig när jag famlar efter hjälp för att orientera mig i den pågående ekonomiska krisen. Det är som vanligt: det gäller att hjälpligt hänga med i eliternas diskussion samtidigt som vi måste föra en alldeles egen diskussion för att klara ut vad det egentligen handlar om. Denna vår egen diskussion handlar bland annat om skatter. Dels de som smugglas över gränserna till de så kall-lade skatteparadisen. Dels den framtida globala beskattning som en global välfärd förutsätter.

Det var inte möjligt för mig att åka till ESF i

Malmö men i Nätets tidsålder är det inte svårt att låta ESF komma till mig. I själva verket finns det så mycket ESF på Internet att vi har att göra i flera år om vi skulle vilja syna det. Nu börjar jag alltså uppleva ESF i Malmö baklänges.

Jag går in i seminarieprogrammet och snubb-lar på dess allra första programpunkt: ”Skat-teparadis, kapitalflykt, skatteflykt och krisen för finansieringen av utveckling (av de fattigare ekonomierna).” Här finns fyra länders Attac-nät-

European Social Forum på distansText: Lasse Karlsson

– 7 –


verk bland arrangörerna, likaså bland annat det ovärderliga Tax Justice Network. Vem modererar detta seminarium? Susan George!

Det dröjer inte länge förrän jag förstår att Susan George – en av de tongivande aktivisterna i den globala rättviserörelsen och vice ordförande i Attac Frankrikes första styrelse – redan före ESF i Malmö suttit hemma och förberett en föreläsning om vår tids tre kriser: Den sociala, den finansiella och den ekologiska. Denna före-läsning skulle hon hålla 4 oktober som en av tre Leeds Schumacher Lectures 2008.

Det är en föreläsning som visar att de sociala rörelserna ingalunda har missat den finansiella krisen (som Alex Callinicos menar) eller misstror politikens kraft eller demokratins landvinningar (som Gustav Fridolin skriver). Det är snarare Callinicios och Fridolin som missat Forumets mångfald och hamnat på fel gympass, för att citera America Vera-Zavala.

Det visar sig nämligen att Susan George redan i Malmö tillhandahöll en kortversion av de idéer som hon ett par veckor senare skulle utveckla i Leeds under rubriken ”Transforming the Global Economy – Solutions for a Sustainable Society”. Hur jag kan veta det? Naturligtvis för att jag deltar i ESF på nätet och till exempel kan glädjas åt att någon, som heter Purje, lagt ut fyra välmatade minuter med Susan George från den presskonferens som ESF-arrangörerna tydligen improviserade fram i Malmö.

Det är uppenbart att Susan George nu har satt klimatfrågan överst på sin agenda och ser dess lös-ning som ett slags deadline för ett politiskt arbete som ska hantera de tre kriser hon talar om. Därför är det mycket bråttom, och vi kommer inte just nu att ha tid att avskaffa kapitalismen och ersätta den med något annat (om nu någon vet hur det skulle gå till). I stället sätter hon sin tillit till en historisk kompromiss mellan folk, regeringar och företag för att åstadkomma en gemensam kraft-samling med sikte på något som hon ibland kallar ”A Green New Deal” (finansierat med globala skatter) och ibland liknar vid en en Keynesiansk strategi för krigsekonomier – men den här gången för att sluta fred med jorden.

I sin föreläsning i Leeds nämner Susan George Jared Diamonds bok ”Undergång – civilisa-tionernas uppgång eller fall”. Diamond menar

att ett av flera gemensamma kännemärken för civilisationer som utplånats är att eliterna tillåtits att isolera sig och jag ser detta som en suggestiv bild, både skrämmande och hoppingivande, av vår belägenhet. Den historiska kompromissen kommer naturligtvis inte att förverkligas genom att eliterna vänder sig till vanligt folk för att be om hjälp. I stället måste eliterna få ”oväntat besök” av upprörda rörelser som beter sig intel-ligent – och som inte drar sig för kontakt, rentav samarbete, med människor som de inte alls är överens med i ”de stora frågorna”.

Och, säger Susan George, nästan bevekande, det handlar ju faktiskt inte om att ta ner må-nen. ”Banker kan fortfarande hålla på med lån. Investeringar kommer att löna sig. En liten skatt på valutatransaktioner kommer inte att ruinera någon. Enhetliga bolagsskatter för storbolagen återför oss till en tid då företagen betalade skatt för att de inte kunde smita från den.”

Varje diskussion om en annan värld väcker förr eller senare skeptikern i oss till liv. Någon suckar litet lätt och frågar om idéerna verkli-gen är realistiska. För en tid sedan var jag på en föreläsning där Kåre Olsson, en outtröttlig praktisk utopist och bland annat ordförande i JAK-banken, berättade om sina erfarenheter av att gå mot strömmen. Efter ett tag kom de där vanliga frågorna.”Men kommer vi att klara det?” ”Kommer vi att hinna?”.

Kåre Olsson svarade att han ser oss som en ett-åring som försöker lära sig att gå. ”Tänk om alla ettåringar skulle vänta med att försöka gå tills de var säkra på att de kommer att klara det….”

ESF fyllde sex år i Malmö i september men beter sig fortfarande som en ettåring. Kryper omkring och tror sig om att kunna gå när som helst.

Härligt! <

Susan Georges Shumacher Lecture 2008 finns på http://

www.tni.org/detail_page.phtml?act_id=18736

Videon med Susan George i Malmö finns på http://www.

youtube.com/watch?v=rFZDxFdLCTs

I samband med att detta nummer av Alt utkommer lägger

Lasse Karlsson ut den här artikeln på sin blogg Under

ytan www.larsingemar.blogspot.com Där kommer att fin-

nas flera länkar med anknytning till hans artikel.

– 8 –


1. Ralf Pichler, 37 år2. Hamburg, Tyskland3. Alla möten med olika människor. En del har

varit kära återseenden, men det har också bli-vit en hel del nya bekantskaper. Man får kraft av att träffa andra människor som kämpar för förändring. Det har varit en härlig stämning, jag är mycket nöjd med forumet som helhet.

4. En del ändringar i programmet har inte an-nonserats.

1. Perrick Salomen, 25 år2. Frankrike3. Jag har haft massor av givande diskussioner

om visioner för ett framtida Europa samt samtal om hur vi kan arbeta tillsamman. Dessutom har jag knutit flera nya kontakter för framtida samarbeten. Det är intressant att se hur samma problem går igen i flera olika länder – privatiseringsfrågan är ett exempel.

4. Det har varit en del tekniska problem med tolkningen, och transporterna mel-lan campingen och forumområdet har inte alltid fungerat som de ska. Jag önskar nästan att forumet var lite längre. Programmet har varit väldigt intensivt och det har inte blivit särskilt mycket sömn.

1. Alexandra Schmidt, 34 år2. Österrike3. För mig är forumet framför allt ett tillfälle

att ladda batterierna. Det är inspirerande att träffa så många andra människor som tror på förändring. Mer specifikt så fick jag upp ögo-nen för konceptet ”degrowth”. Jag visste inte så mycket om det begreppet tidigare men nu är jag sugen på att lära mig mer.

4. Många av seminarierna har varit ganska pressade tidsmässigt. Ibland har det varit lite väl kort tid till diskussion. Programmet har varit ganska spretigt, men det är väl svårt att undvika när så många människor och orga-nisationer samlas under samma forum.

Sex attacare om ESF1. Namn och ålder? 2. Hemland? 3. Vad tar du med dig hem från årets ESF? 4. Något du saknat? 5. Har du varit på något av de tidigare Forumen?

– 9 –


1. Sigrid Jacobssen, 31 år2. Norge3. Människorna, jag har fått massor med nya

kontakter. Har fått en ”boost” av nytt enga-gemang.

4. Jag har saknat en naturlig samlingsplats. Det hade varit bra med ett samlat ställe där alla organisationer hade sina stånd.

5. Jag har varit i Florence och Paris tidigare.

1. Isabelle Baudry, 69 år2. Paris, Frankrike3. Jag är väldigt nöjd med forumet och tar med

mig flera positiva upplevelser. När jag cyk-lade hem från en ganska högljudd konsert härom kvällen passerade jag en park som var alldeles tyst. Det var en fantastisk känsla. Att uppleva musiken och dansen i demon-strationståget var också härligt. Jag fastnade mycket för kulturaktiviteterna – har varit

på två fantastiska konserter i Jesusparken. Dessutom är jag glad över det vänliga bemö-tande jag fått när jag frågat efter vägen eller så. Mikael Hardts seminarium var en annan höjdare.

4. Det har varit lite svårt att hitta ibland. En del av volontärerna ville hjälpa till men kunde inte riktigt. Fast jag blev hela tiden vänligt bemött.

5. ESF i Paris och European Summer University

1. Otto Bruun2. Finland3. Den stora lördagsdemonstrationen kommer

att vara ett starkt minne. Jag har också haft många roliga diskussioner under veckan. Många av dessa har handlat om finanskrisen. Jag har ägnat ganska mycket tid åt att berätta om utgåvan av Le Monde Diplomatique på svenska. Ett projekt som jag själv har varit med och drivit. Le Monde Diplomatique går på djupet i sina analyser på ett helt annat sätt än all svensk media.

4. Även om det har varit gångavstånd till de flesta lokalerna så hade det varit bra om forumet varit mer samlat. Men jag tycker att det generellt varit en positiv stämning. <

Intervjuer: Johan Rootzén

Foto: Veronika Skärlund

– 10 –


Revolution inombords

De har kallats 2000-talets Marx och Engels. Deras första bok fick smeknamnet “Ett modernt kommunis-tiskt manifest.” På program-met för ESF i Malmö stod

ett samtal med Antonio Negri och Michael Hardt.

Det var dock bara ena halvan av författarduon som dök upp på Amira-len den där lördagsmorgonen i Malmö. Antonio Negri hade blivit sjuk så Michael Hardt fick ensam stå för hela diskussionen. Han klarade av uppgiften och under den dryga timme som Hardt presenterade deras gemensamma teorier var det nästan andäktigt tyst i lokalen, trots de hundratals åhörarna.

Negri och Hardt blev kända genom boken Imperiet, vilken kom på svenska 2003. Uppföljaren Multituden utkom 2004 och de precis avslutat arbetet med den tredje och sista boken i serien. Det dröjer dock innan vi får se Common Wealth i svenska bokhyllor. Först i början på nästa år beräknas den komma ut i USA.

Vid anförandet i Malmä sammanfat-tade Hardt de teorier som utgör böck-ernas bas. Författarna menar att en ny global ordning formades på 1990-talet. Det var inte imperialism i dess tradi-tionella form, men USA spelade en viktig roll. Idag, med finanskrisen, de ekonomiska problemen samt militära och sociala misslyckanden menar de att unilateralismen har bevisat sin egen död. Nationalstaterna utgör numera enbart en del av det nätverk som kon-trollerar världen. Den nya ordningen har inneburit att nationalstaterna har tvingats samarbeta med en rad andra aktörer såsom multinationella företag,

internationella organisationer och civil-samhället.

Hardt målar upp framväxten av en ny global rörelse de senaste decenniernas som en process med olika steg. Den för-sta fasen kan sägas ha tagit sin början i januari 1994, alternativt vid händelserna i Seattle 1999. Han kallar den alterglo-baliseringsfasen och menar att den kän-netecknades av pluralitet. Inom rörelsen fanns ett stort antal organisationer och grupper vilka i mycket motsade varan-dra. Samtidigt symboliserades denna fas av glada demonstrationer. Kritiken gick i huvudsak ut på att det faktiskt inte fanns någon globalism: det var Nord Amerika och Europa som i första hand fanns representerade. Rörelsen anklagades för att hålla fast vid negativa aktiviteter, man protesterade vid inter-nationella möten, ”summit hopping”, men de alternativ som presenterades var få. World Social Forum, och senare de lokala, nationella och regionala forum-en, utgjorde ett svar på den kritiken.

Den andra fasen i vad Hardt kall-lar ”the questioning of Empire” pågick mellan 2003 och 2006. Rörelsen sam-lades kring kriget i Irak och blev i första hand en antikrigsrörelse. Till skillnad från tidigare fanns en mer centraliserad organisationsstruktur, en gemensam agenda och en brist på mångfald. Äldre aktivister hade hela tiden efterfrågat en gemensam struktur för att skapa effekti-vitet. Hardt menar att antikrigsrörelsens ineffektivitet motbevisade dem.

Vi är nu på väg in i den tredje fasen. Det är svårt att säga när den började, men Michael Hardt pekar på G8 mötet i Rostock, juni 2007, som en möjlig tidpunkt. I demonstrationerna och aktionerna som pågick parallellt med mötet såg man återigen hur mångfalden fick plats.

Därefter kommer Hardt in på dagens huvudtes.

– The metropolis is to the multitude what the factories was to the industrial working class.

Metropolen är för multituden vad fabriken var för den industriella arbe-tarklassen. Hardt upprepar det gång på gång för att vi verkligen ska förstå. Sedan vidareutvecklar han genom att förklara att metropolen tagit över som den plats där produktionen, exploa-teringen och antagonismen tar plats. Han ger även exempel. Fabriken har inte längre monopol på produktionen. Istället är mycket av det som produceras idag ”immateriella varor”. Vi kan även se en expansion av det allmänna: språk, känslor, tjänster kan inte ägas lika lätt som materiella produkter, således blir de en del av det gemensamma. Exploate-ringen ses i privatiseringarna av natur-resurser och av det gemensamt produ-cerade. Antagonismen visar sig genom strider i städerna, men också som tvister om städernas form. Piqueteros i Argen-tina, vattenkriget i Bolivia och upplopp i franska förorter nämns som exempel.

Innan föredraget avslutas och publi-kens frågor släpps fram tar Hardt upp synen på revolutionen. Han menar att konflikten mellan revolution och reformer är förlegad. Revolutionens viktigaste roll är att lära människor att styra sig själva.

– Vi behöver en revolution som kan förändra människans natur så att vi inte längre behöver ledare. Det viktigaste är att tänka på de effekter som kampen har på oss själva, inte på de förändringar de skapar i samhällets maktstrukturer.

Text: Veronika Skärlund

Illustration: Camilla Lekebjer

Den här artikeln erbjuder ett smakprov på Antonio Negri och Michael Hardts teorier. För vidare läsning: • Imperiet, �003, Vertigo förlag • Multituden: krig och demokrati i imperiets tidsålder, �007, Tankekraft förlag Antonio Negri är Marxistisk politisk filosof från Italien. Michael Hardt är amerikansk statsvetare.

– 11 –


– 1� –


Vi ska åka till Istanbul igen

Första gången vi drömde om möjlig-heten att husera ett ESF i Sverige, var över en kopp turkiskt te. Hur mycket vi kunde göra bättre med internde-mokrati och östeuropeiskt deltagande. Hur bra det skulle vara för en splittrad

svensk och nordisk vänsterrörelse. Hur roligt det skulle kunna vara. Då bodde vi i en lopp-koloni till vandrarhem och iakttog mest de som kindpussades, pratade, och bråkade om allt från politik till deltagande till metod, till praktik. De kände inte oss, vi kände inte dem. ESF i Aten kom och gick, andra gången i Istanbul bodde vi ovanpå en klubb, i samma område i Istanbul. De som hade råd flyttade, vi andra trivdes, och Sara Andersson var mest sjuk. Den här gången kindpussades vi också lite, pratade mer, och för-sökte medla i bråken. Säkert genom att lova för mycket. De kände oss, vi hade lärt känna dem. Den här gången återstår att se, vad som händer. Det femte europeiska sociala forumet är över. En månad innan forumet levde jag i en dröm att allt skulle gå väldigt bra. Ett par veckor innan, började jag förstå att det inte alls är säkert att det gör det. Veckan innan forumet var det bara att försöka bita ihop och ro.

Föreningen ESF skriver en utvärdering baserat på hur vi har upplevt det praktiska arbetet och resultatet av detsamma. Flera andra har tagit initiativ till att utvärdera det politiska intryck detta ESF har gjort. Under tiden forumet pågick var vi själva för upptagna med att lösa praktiska problem, till höger och vänster i en helt orimlig takt. För upptagna för att kunna samla intryck och material till utvärdering. Som tur är var det andra som gjorde detta och avslutningsceremo-nin handlade ju om just detta. Min egen oskriv-na utvärdering är att detta praktiska armageddon gav ett stimuli att syssla mindre med organisa-tion och mer med politik.

Det leder mig in på en av de slutsatser som flera andra, i min utsago, iakttagit; Föreningen ESF har riktar in sig på att praktiskt förbereda en mötesplats, men glömt, eller kanske mer korrekt,

inte haft tid eller ork, att reflektera över vart den politiska processen i och med detta tar vägen. En del av den politiska processen är att utarbeta nya former av jämlika, jämställda praktiska förbere-delser, samt deltagande, demokratiska mötesplat-ser där alla har en möjlighet att uttrycka sig och där inte en röst eller en organisation eller rörelse dominerar. Med detta forum, fanns hos mig och andra, en högt ställd ambition om jämlikhet och jämställdhet i det praktiska arbetet, om att utarbeta en mötesplats där man inte försöker dominera allt utifrån strängt partipolitiska intres-sen. Vi kan inte säga att vi lyckats, förberedelser-na av detta forum, liksom alla andra, har lockat fram varierande grad av politisk manipulation och härskartekniker.

Det var mycket som gick fel. Det var mycket som hade kunnat gå fel. Men det fanns också saker som gick väldigt bra. Dialogen med polisen gick, tack vare sammansättningen i vår dialog-grupp och polisens inställning, helt perfekt. Väl-digt många är väldigt nöjda med sina seminarier och workshops. Invigningen, demonstrationen och folkfesten var fantastiska. Sibbarps camping fungerade utomordentligt, även om det var kallt. Vi har lyckats samla 140 organisationer att stödja samma projekt och förhoppningsvis kun-nat vaska fram flera miljoner, på mindre än ett år. Vi har fått en stad att hjälpa oss med allt från sovplatser till vattenförsörjning och lokaler. Vi har tagit ett respektfullt steg för östeuropéernas sak. Jag sitter och läser rapporter och analyser från Attac Frankrike, Gemensam Välfärd och olika europeiska nätverk,. Jag läser det fackliga uppropet, jag läser Lasse Karlssons och andras bloggar. Trots att mycket gick åt skogen kan jag ändå inte låta bli att vara lite stolt. Vi har, på gott och ont, lyckats presentera ett socialt forum i en svensk och skandinavisk kontext... Men ungefär där slutar mina insikter om allt det goda.

Flera gånger under arbetets gång har jag undrat så: Vart är detta på väg? Vad är det vi gör mot varandra? Och hur ska det sluta? Arbetet har, alltför många gånger, fört med sig att vi har glömt bort varandra, och hur mycket vi behöver varandras tillit och respekt för att orka bära ige-nom ett så stort och stressat projekt. Både som individer och som organisationer. Men vartefter vi har lärt känna varandra, genom det praktiska arbetet, har idéer och metoder stötts och blötts

”En knapp nio månaders pro-jektanställning är över och jag har inte orkat ta tag i alla intryck, känslor och besvikelser än.”

– 13 –


för att sedan kastas bort eller anammas. Det har funnits ståndpunkter som varit svåra att överge, men oftast har processer tåtats ihop till försök att fixa allt och för att se till att de flesta kan köpa konceptet. I logistikgruppen har vi gång på gång övervägt vad det är som inte fungerar och vad som behöver förändras, men projektet ”logis-tik under ESF” var alldeles för stort för oss, av många och mångfasetterade anledningar.

En knapp nio månaders projektanställning är över och jag har inte orkat ta tag i alla intryck, känslor och besvikelser än. Jag har sovit och lagat mat i två veckor. Det har varit svårt att vara an-ställd och ansvarig utan riktlinjer och ordentlig arbetsledning. Det har varit en mindre mardröm att gå igenom allt. Men jag kommer att gå ur det här med mer hopp och mer förtroende för fram-tiden än någonsin. Det var värt alla tårar! Ge-nom entusiasm och mod, och oftast ren och skär vilja, har vi lyckats genomföra en mötesplats där nästan 15 000 personer och drygt 800 organisa-tioner har närvarat. Det är många organisationer och individer det, alla intresserade av nya sätt att göra politik. Rätt hanterat kan det vara embryot till en spännande svensk mötesplats.

Ändå är det mycket som behöver föränd-ras. Först efter ESF vet jag exakt vad. Inte bara världen och den globala marknaden, vi behöver själva förändras. Det är riktig revolution det. Sist men inte minst, vi behöver hitta vänner mitt i förändringen. Det är tillsammans vi gör en an-nan värld möjlig. Undra vart i Istanbul vi får bo den här gången? <

Sofia Kjellén

ESF i siffror

Uppskattat antal deltagare inklusive kulturella evenemang: 17 000 deltagare

Uppskattat antal deltagare exklusive kulturella evenemang: 12 000 deltagare

Uppskattat antal betalande: 8 000 deltagande

Öppningsceremonin: 3 000 deltagare

Demonstrationen: 15 000 deltagare

Deltagare på European Culture Festival (ej unika men totalt deltagande): 16 609

Uppskattat antal unika deltagare från organisatörer: 7 000

Uppskattat antal volontärer: 350

Antal tolkar: 380

Antal programaktiviteter totalt: 272

Störst deltagarländer (exkl. solidaritetsfonden):

Sverige

Tyskland

Belgien

Danmark

Frankrike

Norge

Turkiet

Könsfördelning:

Man: 48,50 %

Kvinna: 50,10 %

Annan: 1,40 %

(Alla siffror är preliminära)

– 14 –


en gång för länge, länge sedan, i ett land långt, långt borta fanns en hög klippa. Och högst upp på den höga klippan fanns en liten stad. Du kanske tycker att staden hade ett underligt namn för den hette Den Enda Vägen.

Då måste du komma ihåg att det var en mycket gammal stad och den hade hetat så mycket länge. Ända sedan 90-talet. Därför hade män-niskorna som bodde där glömt bort att namnet var underligt.

Gränderna och gatorna i den lilla staden var snirkliga och finurliga, och husen var byggda av gamla ruinstenar och kanonkulor. Ja vissa av dem var så gamla att de hade riddarvimplar på taket. När man såg den höga klippan med den lilla staden högst uppe kunde man lätt tro att det var precis en sån där liten stad som brukar finnas med i sagorna. Fast sanningen var att den här lilla staden ändå var annorlunda. För om där någonsin hade bott prinsessor och trollkarlar så hade de flyttat därifrån för länge sen. Om du skulle fråga människorna i den lilla staden när de senast hade sett en eldsprutande drake eller så, så skulle de tycka att du var heltokig. För det visste väl alla människor att drakar inte finns på riktigt?

Mitt i den lilla staden låg det stora kungliga slottet. Det var byggt av kattguld och judassilver och där bodde de sju Demokraterna. De var syskon och bestämde så gott som allt i Den Enda Vägen. Några av syskonen var korta och tjocka, andra var långa och smala. Vissa var buttra och andra var muntra, men först och främst var de alla demokrater. Även om de bråkade från mor-gon till kväll om vem som skulle få bestämma mest i den lilla staden så var det konstiga att de vill bestämma precis samma saker. Egentligen

bråkade de bara om vem som skulle bestämma de här sakerna.

En sak som var väldigt besynnerlig i Den Enda Vägen var att människorna varje dag flyt-tade alla husen, gatorna och torgen en meter närmare klippans slut. Det var Demokraterna som hade bestämt att det skulle vara så. Från början hade folk så klart klagat och undrat vad det skulle vara bra för. Men då hade Demokra-terna bara sagt att ”Vanligt folk begriper sig inte på statsangelägenheter”. Så nu för tiden hade människorna slutat klaga och istället satt hjul på husen så att de skulle bli lättare att flytta på.

I ett vackert glashus mitt på stadens stora torg bodde det unga paret Köp och Sälj. De var ständigt nytvättade bakom öronen och hade luktagottvatten i håret. När man mötte dem på gatan var de alltid pigga och glada och sa saker som ”Nämen se Goddag fru Karlsson, har ni klippt ert hår?” och ”Hej, Gud Va Trevligt, hur mår hunden?” Därefter log Köp och neg vack-ert, samtidigt som Sälj bockade och lyfte på den italienska hatten.

Du förstår säkert att alla i den lilla staden helst ville bli lika pigga och nytvättade som Köp och Sälj. Därför kom de varje dag till det stora glashuset för att be det unga paret om råd. Köp och Sälj bjöd då alla på kaffe med päronlikör. Sen berättade de hur glada de blev när de lekte med någon ny och särskilt rolig leksak som de just hittat på. Då ville förstås alla ha en likadan. Det kunde de också få, om de bara tog med sig prinskorvar, köttbullar och pannkakor till Köp och Säljs stora hund som bodde i glashusets träd-gård. Men sen på kvällen, när människorna i den lilla staden kom hem för att leka med den nya leksaken var den inte alls så rolig som de hade trott. Därför var de tvungna att gå tillbaka igen,

Berättelsen om Liv Karlsson och Den Enda Vägen

Om 1.1 ger nya namn till markens djur och himlens fåglar, och ser nya djur och fåglar där inga förut fanns.

1 börjar inte med 1 och slutar inte med 1, för 1 är alltid mer än 1.

1 är nöjda med att vara 1.1 är en alternativ behand-lingsform för oro och en strävan efter konstruktiv förvirring.

– 15 –


redan nästa morgon, för att se efter om Köp och Sälj kanske hade hittat på någon ny leksak som var ännu roligare.

Den där stora hunden var allt en hel saga för sig. För när Köp och Sälj tog med honom till den lilla staden var den bara en söt liten valp, som precis som alla andra söta små valpar voff-sade glatt och sprang runt i cirklar tills den ram-lade omkull. Men så var det då alls inte längre. För trots att han var en hund så åt han som en varg. Nu hade han vuxit nåt otroligt av all mat han glufsade i sig, så han var nästan lika stor som själva slottet. Sen hade han också skaffat sig ett ruskigt humör. Ibland var han lugn och snäll. Men så plötsligt kunde han börja morra och stå i. Då var det allt tur att han var bunden med en kedja. Annars hade han nog ätit upp människor både till höger och till vänster.

Nu kanske du tror att de sju Demokraterna, som ju bestämde så gott som allt i den lilla staden, var oroliga för att den stora hunden en vacker dag skulle bli stark nog att slita av kedjan som höll honom fast. Men också Demokraterna ville ha luktagottvatten i håret och skratta och säga Nämen se Goddag fru Karlsson, har ni klippt ert hår?” och ”Hej, Gud Va Trevligt, hur mår hunden?” Så därför länsade de varje dag slottsköket på allt vad de kunde hitta i form av gåskrås och guldsås och all annan demokratisk mat och marscherade sedan i väg med hela rubbet till Köp och Sälj. Ibland när den stora hunden var extra hungrig gick Köp och Sälj ut på natten och skrev saker på väggarna. De skrev saker som ”Alla barn som inte har Köp och Säljs speciella leksaksbilar är barnsliga” eller ”Du måste ha Köp och Säljs fina tobakspipa. Piplös är lika med hopplös”.

Nästa dag kunde man vara säker på att så gott som hela stan skulle stå i kö utanför det unga parets stora hus med kastrullerna i högsta hugg. För ingen ville ju riskera att vara utan den där speciella leksaken, eller den där fina tobakspipan, när resten av människorna i den lilla staden helt säkert skulle ha dem.

Men för alla utom Köp och Sälj var det jät-teförbjudet att skriva på väggarna i staden. För se ojojoj, om någon annan kom på tanken att ta med sig pennor, målarpenslar och linjaler ut på gatorna. Då kom strax de två bröderna Lag och

Ordning springande i ilfart med sina bindarrep och låsafastnycklar i högsta hugg. Förr i tiden, när Lag och Ordning var små och lekte i parken med de andra barnen, hade de varit störst och starkast av allihop. Men de två bröderna var räd-da för att de andra barnen inte skulle tycka om dem. De var också rädda, till och med ännu räd-dare, för att de andra barnen skulle förstå att de var rädda. Så därför skrattade de elakt, kastade isbollar med grus i och sparkade på duvorna så fort de kom för nära. På den tiden var förstås de sju Demokraterna bara små barn. Men de ville bestämma redan då, även om det bara var över barnen som lekte i sandlådan och runt klätter-ställningen. Om något annat barn byggde något som inte de sju syskonen hade beslutat om, eller gömde sig på fel plats när de lekte kurragömma, så ropade de på Lag och Ordning, vilka genast kom för att slåss och hjälpa till. De sju Demo-kraterna sa till de två bröderna att de allihop var de absolut bästa bästisar. Sen gav de dem tugg-gummin och leksaksbilar i present. Fast när inte bröderna var med viskade Demokraterna elaka saker om dem till varandra.

Ett stenkast från slottet låg stadens universitet. I det största av alla de gråa rummen bodde de två gamla gubbarna Vetenskap och Moral. Moral

”I det största av alla de gråa rummen bodde de två gamla gubbarna Ve-tenskap och Moral. Moral var mer än tvåtu-sen år gammal, och skrynklig som ett rus-sin i ansiktet.”

Berättelsen om Liv Karlsson och Den Enda Vägen är inte vår. Vi har lånat den. Inte heller är det här den enda versionen. Eller den rätta. Bakom den här ”sagan för barn och vuxna” står 1. Den är en kollektiv skapelse som arbetats med sedan nittiotalet. Med Berättelsen om Liv Karlsson och Den Enda Vägen har 1 velat ”skapa en modern saga med moderna teman, som samtidigt behöll sagans kreativa särdrag”. Två principer var vägledande:

Namnlöshet. Sagan skulle vara en anonym och kollektiv skapelse, ”för att rädda kreativiteten undan fåfängan”, och för att komma lite närmare verkligheten – hur många av de som varit engagerade i en skaparprocess är vanligtvis namngivna i den färdiga romanen?

Röstlöshet. Sagoberättandet var ursprungligen en muntlig, inexakt och därmed ständigt föränderlig process. 1 gillar det muntliga och inexakta och ständigt föränderliga och föredrar därför att deras berättelser höres snarare än läses. Alla versioner är lite olika, ingen version är mer rätt än de andra, allra minst den som finns att läsa här.

Lyssna på andra versioner av sagan och läs mer om projektet på http://www.sexminusfem.se/livkarlsson.html

– 16 –


var mer än tvåtusen år gammal, och skrynklig som ett russin i ansiktet. Ja han var faktiskt så skrynklig att han var olycklig. Än olyckligare blev han om någon annan hade det bra. Därför var han alltid arg och vethutade folk på löpande band. Vetenskap, som var hans son, tyckte alltid likadant som sin far. Fast han var inte alls lika långtråkig, gammaldags och arg, utan verkade mer förnuftig av sig på nåt sätt. Därför lyssnade folk hellre på honom.

Förr i tiden, innan Vetenskap var född, hade Moral ett stort tempel på kullen mitt i stan. Men folk hade tyckt att det var så tråkigt att gå dit att han till slut hade fått lov att hota dem med blixt och dunder och brinnande knivar för att inte det stora templet skulle stå tomt hela tiden. Nuförti-den gjorde det däremot inget att ingen orkade gå uppför tempelkullens jobbiga backe. För Veten-skap hade ordnat det så fiffigt att varje familj hade ett eget litet tempel i sitt hem. Ett Hem-tempel. Nu slapp folk promenera. Istället kunde de sitta hemma och dricka kokad kola och ryka med sina pipor, samtidigt som de lyssnade till gudstjänsterna.

Du kanske tänker att människorna i den lilla staden var konstiga som hellre ville sitta i ett mörkt rum och titta på Hemtemplet än rida ikapp på velociped eller klä ut sig till sjörövare och palla trädgårdstomtar. Men så var det nu med Hemtemplet att varje dag ville folk bara se mer och mer av det. Så nuförtiden hade folk till och med ett särskilt rum, det största och finaste av alla, bara för Hemtemplet. Där talade Vetenskap och Moral, Köp och Sälj samt de sju Demokraterna dagarna i ända. För allihop hade så otroligt mycket viktiga saker som de bara var tvungna att säga.

En dag när människorna i Den Enda Vägen som vanligt satt hemma framför Hemtemplet och försökte ha roligt med sina nya leksaker, så kom en liten flicka till stan. De gamla tanterna som satt och drack kaffe och tjuvkikade på henne genom fönstren tycket hon såg eländig ut. Hon hade ingen sminkfärg på ögonen som små flickor ska ha. Dessutom var hon säkert fattig, för hon hade inte med sig några leksaker alls. Hon bar egentligen bara med sig en Skalmeja, en konstig gammaldags flöjt. På bara fötter gick hon där på gatorna i Den Enda Vägen, medan hon

spelade glada melodier på Skalmejan, skojade med fåglarna och lekte att hon var osynlig. Du har nog redan gissat att flickan hette Liv. Då ska jag berätta för dig att hon hette Karlsson i efter-namn. Men det var det förstås ingen av de gamla tanterna som anade. De hade skvallrat så mycket i sina dar att det bara snurrade filmstjärnor och horoskopmånar i huvudet på dem. Aldrig någon-sin några vettiga tankar.

Liv visslade, hjulade och dansade sig fram till stora torget, där människorna i den lilla staden

hade samlats för att titta på henne. De tyckte nog att hon var bra märklig, men samtidigt tyck-te de att det var förvånansvärt roligt att lyssna på hennes musik och titta på hennes upptåg. Liv själv blev så glad över att träffa så många nya vänner att hon spelade alla de tre finaste melodi-erna som hon kunde på sin Skalmeja. Hon lärde till och med en katt att stå på svansen av bara farten. När hon sedan föreslog att de skulle leka burken vill alla vara med. Mammor och pappor, tanter och farbröder, och så förstås alla barnen, tjoade vilt och sprang omkring huller om buller och letade efter gömställen på gatorna, medan Liv stod kvar på torget och räknade till hundra.

Men just som Liv skulle ropa att hon räknat klart kom Lag och Ordning springandes och slog på henne tills det kom blod och hon började gråta. Därefter band de henne med tolv tjocka

”Men just som Liv skulle ropa att hon räknat klart kom Lag och Ordning springandes och slog på henne tills det kom blod och hon bör-jade gråta.”

– 17 –


rep och låste in henne i Mörka Tornet. Där fick hon sitta alldeles ensam i ett läskigt rum, med bara vatten och skolans knäckebröd att äta. Nog kan du förstå att hon var jätteledsen.

De sju Demokraterna, Köp och Sälj och Vetenskap och Moral var förstås oroliga för att de andra människorna i den lilla staden skulle bli som Liv Karlsson. Då skulle ju inte de få bestäm-ma lika mycket som innan. Därför samlades de i glashusets trädgård. De ojade sig, bet på naglarna och drack päronlikör i stora lass. ”Ve och fasa” sa de sju Demokraterna och bet ännu snabbare. ”Vetohut” sa Köp och Sälj och klunkade päron-likör som aldrig förr. Men just som sällskapet hade ätit upp alla sina naglar och druckit slut på all päronlikör, kom Vetenskap och Moral att tänka på den vackra Helena. Hon bodde i ett land långt borta, där alla hade lika konstiga namn som hon.

Helena var så vacker att hon till och med var finare än Köp och Sälj tillsammans. Hon hade dessutom en röst som var mjuk som en kudde och kvittrade som små fåglar. När hon kom fram till Den Enda Vägen ordnade Demokraterna så att hon genast fick vara med och prata i Hem-templet. Då sa hon till människorna i den lilla staden att även om den där flickan verkade snäll så var hon i själva verket en häxa från utlandet. Det var det hemskaste som fanns. Så pratade hon i flera dagar, och mellan varje elak sak som hon hade att säga om stackars Liv så blinkade hon med båda ögonen och log med hela munnen. Hemma i stadens små hus satt människorna och tänkte på hur bra det var att Lag och Ordning hade räddat dem alla från den där otäcka häxan från utlandet. Efter en vecka hölls ett möte på stora torget där folket firade att Liv satt fängslad. Man krävde att hon straffades hårt eftersom hon försökt förstöra det fridsamma livet i Den Enda Vägen.

Den ende som inte jublade och klappade i händerna var gamle Mikael. Han var äldst av alla i stan och bodde i en gammal luftballong som han hade ankrat fast längst ut på klippkanten för att hindra den från att blåsa bort. Där uppe satt han dagarna i ända på sin ballongbalkong och vattnade sina köttätande blommor, matade sina förälskade ekorrar och läste böcker på arabisk grekiska, världens konstigaste språk. Nu var det så att Mikael hade en vit korp som hette fröken

Krax. Hon var alltid ute och flög runt för att se vad som hände ute i världen. På kvällen efter mötet på stora torget flög hon hem till Mikael som satt och spelade fia med fusk tillsammans med de förälskade ekorrarna. Krax berättade för honom vad som hade hänt. Medan hon berät-tade blev Mikael så fruktansvärt arg att hans långa vita skägg blev ännu längre och ännu vi-tare. Innan hon ens hade berättat färdigt tog han av sig sin favoritpyjamas som han hade haft på sig de senaste femhundra åren och satte i stället på sig rock och hatt. Sen började han med stor möda hala sig ner för ballongens ankartjätting.

När Mikael väl kommit ner till marken var det redan mörkt, men det passade honom utmärkt. Nu kunde inte Lag och Ordning se honom där han smög omkring på de krokiga gränderna i den lilla staden. Trippandes på tå och med hatten neddragen till halsen kom han till slut fram till det hemska Mörka Tornet. Genom gallerfönstret kunde han höra hur Liv sjöng därinne. Det var inte roligt att höra, för den här gången sjöng hon inga glada sånger. Inte heller kunde hon spela på sin Skalmeja, för den hade Lag och Ordning haft sönder i flera bitar. I sin kappsäck hade Mikael tagit med sig alla de nycklar han hade samlat ihop under sitt långa liv. Det var precis tusen stycken. Mikael tänkte att någon av alla de här nycklarna säkert skulle passa, så han började pröva dem en efter en. När han hade provat alla tusen var det fortfarande ingen som passade. Som om det inte var nog så började det bli ljust igen.

När Mikael stod där utanför mörka tornets hårda port, utan fler nycklar att pröva, kände han sig jätteledsen. Kanske kände sig den utlåste Mikael lika ledsen som den inlåsta Liv. Men just som solen skulle gå upp i horisonten kom fröken Krax flygandes med en nyckel som Mikael hade glömt, under morötterna i akvariet. Han kunde låsa upp dörren och befria Liv. Gissa om hon blev glad? Hon skuttade runt och tjoade och gjorde cirkuskullerbyttor. Hon kramade på Mikael och gav fröken Krax en stor puss på näbben. Sen sprang hon bort från Den Enda Vägen så fort hon bara kunde.

”Vad hände med Liv Karls-son då? Jo, hon fortsatte att sjunga, dansa, leka och spela i andra delar av världen. Men i Den Enda Vä-gen fortsatte folk att mata den stora hun-den och flytta husen allt när-mare stupet.”

– 18 –


Trött av allt ankartjättingsklättrande, smygar trippande och nyckelprövande klättrade Mikael tillbaka upp till sin gamla luftballong igen och bytte om till sin älskade pyjamas. Sen kokade han och fröken Krax tre kastruller med varm choklad för att fira att Liv var fri. När all chokladen var slut sov Mikael i två år, för så trött var han.

Vad hände med Liv Karlsson då? Jo, hon fort-satte att sjunga, dansa, leka och spela i andra de-lar av världen. Men i Den Enda Vägen fortsatte folk att mata den stora hunden och flytta husen allt närmare stupet. Fast bara när de inte hade fullt upp med att oja sig över den där hemska häxan från utlandet, som hade kommit undan. Moral var som vanligt arg och sa i Hemtemp-let att det var fult att sjunga, om man inte fick pengar för det förstås. Vetenskap förklarade lugnt och sakligt att det var farligt. I alla fall om man inte sjöng som notpappren bestämde. Då kunde man faktiskt dö av tenorcancer och lyckorus. Den vackra Helena å sin sida berättade hur hon

med egna ögon hade sett hur en terrorist från utlandet med gult hår och skjutarpistol hade smugit in i staden och hjälpt häxan att smita undan rättvisan.

Nu när du har hört vad som hände när Liv Karlsson kom till Den Enda Vägen är det inte så konstigt om du känner dig lite orolig. För hur ska det gå för Liv när hon kommer till den lilla stad där du bor? Tänk om hon hamnar i Mörka Tornet då också, hur blir det då med alla män-niskorna? Med mamma och pappa och alla gam-la ölgubbar och mattanter, med alla de som sitter ensamma i sina mörka rum med sina leksaker och sin kokade kola och tittar på Hemtemplet dagarna i ända. Ja, det är svårt att säga något om det som ännu inte har hänt. Men om jag känner Liv rätt så kommer hon åtminstone att försöka sitt allra bästa. Alltid är det väl nån gammal katt som lär sig att stå på svansen. <

Gillar du att skriva, fota, översätta artiklar eller komma på artikelidéer? Har du lust att dela med dig av detta

till oss andra i Alt-redaktionen?

hör då av dig direkt till [email protected] så kan du få vara med att utforma nästa nummer!

Alt-redaktionen består i dag av tre-fyra personer som kommer på teman, skriver eller sammanställer texter, letar foton eller plåtar själva och slutligen layoutar och skickar in till tryckeriet.

Allt arbete sker ideellt och du kan som redaktionsmedlem se fram emot trevliga telefonmöten med oss andra, dvs Johan, Veronika, Karin och Anton. Vi ser fram emot att höra av dig, även om det bara handlar om en engångsinsats i samband med ett visst nummer. Inför nästa år kommer vi att behöva all hjälp vi kan få!

– 19 –


Möte med ekofeminismen

Min första flirt med ekofeminismen skedde på European Social Fo-rum i Malmö. Vandana Shiva och Berit Ås höll ett föredrag tillsam-mans. Min tidigare uppfattning av denna ism ändrades radikalt.

Jag hade, i likhet med många andra, kopplat ekofeminismen till synen att könsskillnaderna har biologiska grunder. Denna koppling är tack och lov inkorrekt. Ekofeminismen grundar sig i tron att människor är starka tillsammans.Den som hör Vandana Shivas ord, kan nog med lite god vilja tro att hon glatt pratar på om att kvinnor är födda att ta hand om naturen, att hon romantiserar om någon slags inre kvinnlig godhet. Men lyssnar man noggrannare förstår man att hon säger att om det inte skulle fin-nas några män på jorden skulle det inte finnas några miljökatastrofer. Detta kan låta i starkaste laget, men tittar man på de socialt och kulturellt skapade könsidentiteterna med deras respektive egenskaper, ser man att det är männen som traditionellt och universellt har det mest destruk-tiva beteendet. Detta manliga beteende har blivit normerande i samhället, vilket innebär att kvin-nan och hennes beteende anses mindre värt. Jag känner och tror att ekofeminismen vill använda sig av just detta – man vill vända på normen till det kvinnliga (och mindre destruktiva) beteen-dets fördel.

Att försöka skapa ett samhälle utan normer är en omöjlighet. Dock har vi faktiskt möjligheten att ändra på själva normerna. Nu har vi kvinnor levt tillräckligt länge under männens hårdhet, tävlingsinstinkt och individualism. Jag tycker att det är vår tur nu, med mjukhet, solidaritet och empati. Det borde alltså vara mer ”inne” att ta hand om varandra, dela födan lika, tänka mer långsiktigt och så vidare. Istället för att köra runt i racerbilar och äta kött hela dagarna. (Enligt sta-tistiska undersökningar är det faktiskt så att män kör bil och äter kött mer i större utsträckning än kvinnor).

I vårt samhälle har vi för vana att dela upp och kategorisera hela tiden, vilket gör att vi till slut har svårt att se hur allting egentligen hänger ihop. Tydligen var det ingen som tyckte att den gamle greken Herakleitos uttalande att ”Allt fly-ter” verkade så värst coolt. Istället hakade man på ”Ensam är stark” – och titta bara hur det har gått nu. Den liberala feminismen är ett bevis – var tog systerskapet och den gemensamma kampen vägen? 1970-talsfeminismens systerskapstän-kande har idag ersatts av ett prisande av ”den individuella friheten”. Det är inte svårt att se vilken metod som är effektivast i längden. Indivi-duella lösningar kräver mer energi än kollektiva lösningar, samtidigt som de är ineffektivare. Den gamla klyschan ”tänk globalt och handla lokalt” beskriver tydligt den till synes enkla lösningen på världsproblemen.

Kajsa Ekis Ekman, (en av Klimax grundare) talar om hur den patriarkala strukturen i sam-hället gynnar männen, och hur den samtidigt missgynnar kvinnor och miljö. I likhet med annat beslutsfattande finns det en tydlig mans-dominans inom energipolitiken. Det känns synnerligen ologisk att männen ska få företräde inom klimatpolitiken när man betänker att män, med sin livsstil och sitt tankesätt, generellt sett påverkar klimatet mer än kvinnor.

Så hur kan vi då konkretisera ekofeminismen? Vad kan vi göra? Jo, vi ska hålla ihop. Lösningen finns i att sätta ett likhetstecken mellan feminism och kollektivism. Vi ska skapa ett globalt sys-terskapstänkande. Vi ska inte starta krig, vi ska starta fred. Tillväxtideologi och tro på så kallad ”ny teknik” leder till ökade utsläpp istället för nya lösningar. Dessa prioriteringar ska ersättas av solidaritet med allt liv, samt en mer lokalcentre-rad livsstil.

Jag känner tacksamhet mot Vandana Shiva som inspirerat mig, och förhoppningsvis många andra. Det är just så vi måste gå till väga – inspi-rera varandra! Genom att prata med varandra, utbyta erfarenheter och tankar, har vi möjlighet att sprida oss i en kraftfull gemenskap och skapa förändring.

Kvinnor i alla världens länder – förena eder! <

Linnéa Mindemo

”Tillväxtideo-logi och tro på så kallad ”ny teknik” leder till ökade utsläpp istället för nya lösningar. Dessa prioriteringar ska ersättas av solidaritet med allt liv, samt en mer lokalcen-trerad livsstil.”

– �0 –


Attacs europeiska sommaruniversitet i Saarbrücken 1–6 augusti – en personlig rapport

Det är tio år sedan Tobinskatten och globali-seringsdebatten spreds över Europa från Paris, samma stad som en gång i tiden var skådeplats för franska revolutionen och Voltaires hem. Ett par av de personer som gjorde sig stora namn då – Susan George, José Bové – dök upp i Saar-brücken med beröm och pep-talk. Deras bud-skap var att Attac behövdes för 10 år sedan och kanske ännu mer idag.

Eftersom jag själv åkte till evenemanget dåligt förberedd och utan några höga förväntningar blev jag knockad av första kvällens anföranden. Här skulle de stora politiska frågorna behandlas, det var ingen tvekan om saken. Här försöker jag så här i efterhand skriva ner lite av mina tankar kring dessa, utifrån de seminarier och workshops som jag deltog i.

Krisen. Den nyliberala världsordningen börjar närma sig vägs ände. Timbros sköna nya värld håller snabbt på att bli Huxleys. Den finansiella kris som startade på den amerikanska bostads-marknaden, och som vid en snabb blick ser ut precis som den svenska 90-talskrisen, kom-bineras nu med en serie andra kriser. Världen börjar lida brist på olja och viktiga mineraler och världen börjar lida brist på mat. Uppvärmningen av jorden blir alltmer påtaglig. Klyftorna mellan fattiga och rika ökar snabbt – i världen och i alla länder. Kontrollen av medborgarna skärps.

Svaren. De svar som presenterades på sommar-universitetet var tydliga: demokratiska institutio-ner måste ta kontroll över finansmarknaderna; det småskaliga jordbruket måste försvaras; de rika länderna måste mycket snabbt skära ner sina utsläpp av växthusgaser; arbetslagstiftning och sociala trygghetsystem måste försvaras. Arbetslös-heten kan bara bekämpas med kortare arbetstid.

Social service måste förbli i offentlig ägo och finansieras solidariskt.

Problemet. I allt väsentligt är detta ett tradi-tionellt vänsterprogram som borde kunna få bred folklig uppslutning, ja som i själva verket redan har det. Men det finns en hake och det är klimatkrisen och konsumtionssamhället. Mo-torn i den nyliberala kapitalistiska expansionen har varit en exploderande varuproduktion och konsumtion. Se på de stora svenska företagen – Volvo, Scania, Ericsson, H&M, IKEA, ICA och så vidare. En fortsatt ökning av varukon-sumtionen; dyr mat, kläder, prylar, vägtranspor-ter och energi går helt enkelt inte att kombinera med minskade utsläpp.

Jag tror att en mycket stor del av befolkningen i alla rika länder, inte minst i Sverige, känner sig mycket rädda inför vad som skulle hända om varukonsumtionen skulle minska. Det hand-lar först och främst om jobben men också om vad minskade skatteintäkter skulle betyda för välfärden. Hos många som till exempel nyligen köpt hus eller lägenhet är nog också rädslan för den personliga konkursen mycket påtaglig. Den kollektiva ångest som skapas av denna grundläg-gande motsättning mellan förnuft och verklighet tar sig främst uttryck i skygglappar, man avfärdar domedagsprofeterna och hoppas att det trots allt ska lösa sig på något sätt. Inte minst gäller detta den del av den traditionella arbetarrörelsen som bygger sin politik på att framgångsrika företag ska fortsätta att skapa underlag för välfärdsstaten.

Som jag ser det finns det inga enkla lösningar. Produktion och konsumtionsmönster ändras inte över en natt. Vi måste köpa mindre prylar, äta mindre kött, åka mer kollektivt och flyga mindre. Eftersom marknaden själv höjer priset på till exempel olja, energi och mat så sköter den faktiskt till en del detta själv. En rak och enkel koldioxidskatt skulle förstärka detta. Men att sköta omvandlingen enbart genom marknaden får en påtaglig social effekt – de fattiga och svaga grupperna drabbas hårt, de rika knappast alls. Dessutom, även om företagen kan bibehålla om-sättning och vinster genom höjda priser, så ökar obevekligt arbetslösheten eftersom det behövs färre människor för att producera färre varor. Klyftorna ökar ytterligare.

”I allt väsent-ligt är detta ett traditionellt vänsterprogram som borde kunna få bred folklig uppslut-ning, ja som i själva verket redan har det. Men det finns en hake och det är klimatkrisen och konsum-tionssamhället.”

– �1 –


– �� –


Var hittar vi då en konstruktiv och framtidsin-riktad politik som på samma gång kan bibehålla en rimlig levnadsstandard för hela folket och avvärja den dramatiska klimatkris som hotar vid horisonten? För mig är det självklart att det är demokratin och det gemensamma: staten, kom-munerna, som måste återerövra initiativet och kontrollen över samhällsutvecklingen. Folkrörel-ser och engagemang kan bara växa om män-niskorna känner att de verkligen kan påverka de beslut som fattas.

Lösningen? Vilken politik är det då som skulle göra en annan värld möjlig? Ja, det finns väl någ-ra självklara svar, till exempel en rejäl, långsiktig utbyggnad av kollektivtrafik och spårbundna transporter. Investeringar i storleksordningen flera hundra miljarder per år skulle både skapa jobb, suga upp kapital och minska utsläppen. Utbyggnaden av de alternativa energikällorna måste accelerera snabbt och här finns goda investeringsmöjligheter både för kommuner och privata företag. Energisparåtgärder i alla typer av byggnader måste premieras. Detta känns ganska okontroversiellt.

Det andra i mitt tycke självklara kravet är arbetstidsförkortning. Det skapar arbetstillfäl-len, minskar utslagningen i arbetslivet, minskar trycket på förskolan, sjukvården och åldringsvår-den och ger en vettig kompensation för krym-pande resurser för privat konsumtion.

Förslag. I Saarbrucken föreslogs att de europe-iska Attacgrupperna skulle driva två prioriterade kampanjer under hösten och vintern. Den ena kampanjen handlar om ett socialt Europa, att den europeiska eliten måste acceptera de tre nejen till den nya konstitutionen och att en ny konstitution måste byggas underifrån av starka folkliga krafter som vill ha ett helt annat Europa än den nyliberala mardröm som konstitutions-förslaget representerar.

Som jag ser det kommer den huvudinriktning som finns bakom konstitutionsförslaget – att Europa ska bli den starkaste och mest konkur-renskraftiga ekonomin i världen – bara att förstärka de kriser som nu byggs upp. Då känns ett europeiskt projekt baserat på franska revolu-tionens paroller – frihet, jämlikhet, broderskap – som ett betydligt mer aptitligt och dessutom

mer realistiskt projekt. Ett sådan socialt Europa kommer att klara kriserna bättre. Finansiellt där-för att en större del av ekonomin är undandragen finansmarknaderna, resursmässigt och miljömäs-sigt därför att anpassningen till den ekologiska verkligheten har högsta prioritet och socialt därför att vi slipper de våldsamma klassmotsätt-ningar som nu byggs upp överallt i världen där nyliberalismen härjar friare än här.

Den andra kampanjen handlar om finans-marknaderna. Demokratiska institutioner måste återta kontrollen. Låt mig ta ett aktuellt exempel. Inflationen ökar. Då höjer riksbanken räntan för att minska utlåningen och överhettningen. Men samtidigt ökar ju kostnaderna för boendet, det vill säga inflationen späs på. Om man i stället sänker räntan och samtidigt inför restriktioner för utlåningen, ja då kan man både minska över-hettningen och inflationen. Ett sådant alternativ finns inte i den nyliberala verktygslådan.

Ett politiskt projekt som jag skisserat här, där fackföreningsrörelsen, vänstern i mycket bred be-märkelse och miljörörelsen kan enas och presente-ra sig som en social kraft beredd att ta över ansva-ret, det skulle jag vilja påstå är Attacs målsättning. Visserligen känns det rätt utopiskt just nu, men lite mindre efter mitt besök i Saarbrucken.

Alternativet – dvs ökade klyftor, söndervitt-rande offentlig sektor, ökad kontroll och kanske framför allt en snabbt växande främlingsfientlig-het och förakt för de fattiga och svaga, det är ett alternativ som åtminstone jag tänker bekämpa tills jag går i graven. <

Text: Håkan Sundberg

Illustration: Camilla Lekebjer

• Över 800 personer från �8 länder samlades på universitetet i Saarbrücken. Programmet innehöll 130 programpunkter, workshops, seminarier och kulturevenemang. • Dokumentationen i form av texter och videos finns på www.europeansummeruniversity.eu

”Om man i stället sänker räntan och samtidigt inför restriktioner för utlåningen, ja då kan man både minska överhettningen och inflationen. Ett sådant alter-nativ finns inte i den nyliberala verktygslådan.”

– �3 –


Global Rörelse, Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingarFörfattare Magnus Wennerhag Utgiven av Atlas Akademi, �008

En bok om den globala rättviserörelsen, där

Sverige är i fokus och där Attac nämns fler gånger

än någon annan organisation. Att läsa om den

rörelse man själv är en del av är alltid spännande,

men utgör boken något mer än returinformation?

Magnus Wennerhag disputerade i sociologi vid Lunds Universitet våren 2008 med en avhandling om den globala rättviserörelsen. Avhandlingen har även tryckts i bokform av förlaget Atlas Akademi. På runt 400 sidor beskrivs olika aspekter av den globala rättvi-serörelsen, främst ur ett svenskt perspektiv. De första fem kapitlen utgörs av en teoretisk bakgrund, medan de följande sex redovisar de empiriska undersökningarna. Det är ett oerhört ambitiöst arbete, om än något spretigt. Wennerhag skriver själv att man med fördel kan läsa delar av avhandlingen utifrån ens eget personliga intresse. Om man inte är bevandrad i teorier om sociala rörelser är man kanske inte heller så intresserad av den första delen utan kan direkt hoppa till den del där dagens rörelse beskrivs. Eller tvärtom.

I den första delen tecknas bakgrunden till dagens teori-bildning. De teoretiker som nämns och beskrivs är många, alltifrån klassiker som Marx och Weber till Peter Wagner och hans modernitetsteorier. I den andra delen av boken beskriver Wennerhag resultaten från sin studie. Wennerhag har inte bara utfört enkätundersökningar med deltagare vid lokala sociala forum i Sverige, han har dessutom gjort en fokusgruppintervju med ett antal arrangörer. Resultaten från dessa jämförs med studier utförda i andra länder. Utöver det har han även analyserat den bild av rörelsen som förmedlats i Sveriges fem största dagstidningar under åren 1999–2006.

Och det märks att teoridelen inte är skriven för allmän-heten. Trots ett gediget intresse har jag själv svårt att följa med i resonemangen. Språket är dock relativt enkelt, och läsningen av teorierna bidrar ändå till att sätta dagens rörelse i ett större sammanhang. Mer intressant är ändå den gedigna

bild av rörelsen i allmänhet, och de sociala forumen i synner-het som ges i bokens andra del.

Så vilken bild av rörelsen är det då författaren presenterar? Hans frågeställningar är många och om han besvarar dem eller ej ska jag låta vara osagt. Att som Attacare läsa boken ger dock både en del aha-upplevelser och en del nya insikter. I den avslutande delen tecknas fem övergripande drag inom dagens globala rättviserörelse. Wennerhag menar att dagens aktivister rent politiskt tillmäter institutioner en viktigare roll än tidigare, samt att de har ett globalt perspektiv på demokrati- och jämlik-hetsfrågor. Rörelsen karaktäriseras även av mångfald, både vad det gäller värderingar och organisatorisk sammansättning. Nå-got som får förhållande stort utrymme i boken är skapandet av de sociala forumen, Wennerhag kallar det för skapandet av nya politiska rum, rörelsens fjärde karaktäristiska drag. De globala så väl som de regionala sociala forum hänger även ihop med det sista särdraget, att rörelsen ser politiken som gränsöverskridande

och inte som något som bara berör enskilda nationer, vil-ket traditionellt har varit det vanligaste synsättet.

Särskilt intressant är de stora skillnaderna mellan den rådande mediebilden och den bild som aktivisterna själva vill förmedla. Wenner-hags medieanalys visar att ”den dominerande mediebilden har reproducerat en uppfattning enligt vilken rörelsen är negativ till globalise-ringen, förknippad med skadegörelse och våld samt karaktäriserad av kritik och protester snarare än politiskt hållbara alternativ”. Mot detta kan ställas att ”aktivisterna gärna uppfattar sig som centrala ak-

törer i en väl fungerande demokrati, att de vill fördjupa och bredda demokratin i samhället och att de för fram en mång-fald av förslag för att åstadkomma detta”.

Det är en svart mediebild som målas upp i boken och man kan ju bara hoppas på att det inte bara är de som redan är aktiva som läser den, utan att den även kan få en och annan journalist att bli mer positivt inställd till rörelsen. <

Veronika Skärlund

Tema för nästa nummer av Alt: Kris.

Attac Sverige, Tegelviksgatan 40, 116 41 Stockholm, [email protected]

Begränsad eftersändningVid definitiv eftersändning återsänds

försändelsen med nya adressen påbaksidan (ej adressidan)

Gå med i Attac. • Förvärvsarbetande: 300 kr/år• Studenter, arbetslösa, pensionärer: 150 kr/år• Bara 75 kronor per år för dig upp till 20 år!

Sätt in pengarna på PG 152415-6. Glöm inte uppge namn, adress och e-postadress. Även gåvor tas tacksamt emot.

5 Serie av Adam Boman, ett samarbete med babian.se.

Documents

Alt #5-6: Röster om European Social Forum